Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14 (Betänkande 1892:Bevu14 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Kikad, kansli den 12 maj 1892, kl. 7 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om tillägg till kongl.

kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens
upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 53, har herr
Anders Olsson i Ornakärr erinrat, hurusom det enligt kongl. legostadgan
för husbönder och tjenstehjon den 23 november 1833 ålåge husbonde
alt ansvara för tjenstehjons personella kronoutskylder, hvilka
dock finge å lönen afdragas, der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits,
ett stadgande, som, enligt kongl. förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet, finge anses gälla jemväl annan
arbetsgivare med afseende å hans biträden eller arbetare, samt hurusom
i § 87 af bevillningsstadgan den 15 oktober 1880 förekommit en
jemväl i föregående bevillningsförordningar intagen bestämmelse derom,
att husbonde eller arbetsgifvare vore ansvarig för betalning af de vid
mantalsskrifningstiden hos honom sysselsatta tjenstehjons eller arbetares
personella kronoutskylder, mot rättighet för husbonden eller arbetsgivaren
att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla
ett emot de personella utskylderna svarande belopp, hvilken bestämmelse
dock, såsom en sjelfklar följd af Riksdagens beslut om borttagande
af bestämmelsen om personlig skyddsafgift, blivit ur bevillningsstadgan
Bill. till Riksd. Vrot. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 11 Höft. (N:o 14.) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

af den 14 september 1883 utesluten. Efter att derpå hafva lemnat en
framställning af stadgandena rörande mantalspenningar^ och sjukvårdsafgiften,
hvilka nu mera vore de allmänna avgifter, som under benämning
kronoutskylder hvilade på hvarje mantalsskrifven person, har motionären
anfört, att då husbonde och arbetsgifvare vore enligt lag
skyldige att ansvara för tjenstehjons och arbetares personella kronoutskylder
— hvilken skyldighet också allmänt tillämpades i fråga om
mantalspenningarna — detta ansetts innebära, att sådan skyldighet
ålåge husbonde eller arbetsgifvare jemväl i fråga om sjukvårdsafgiften.
Emellertid hade motionären af tvenne uti nytt juridiskt arkiv för år
1891 intagna prejudikat inhemtat, att vid sökt handräckning för utfående
af sjukvårdsafgift, som, i sammanhang med mantalspenningar,
påförts en del vid industrielt företag anstälde arbetare, men som till
följd af bristande tillgång icke kunnat hos desse uttagas, arbetsgifvaren
vägrat gälda sjukvårdsafgiften, samt att vederbörande utmätningsman
förklarat sig icke kunna exekutivt uttaga denna afgift, hvarefter Kongl.
Maj:t, under hvars pröfning frågan slutligen dragits, genom utslag den
3 februari 1891 förklarat, att som ifrågavarande arbetsgifvares skyldighet
att ansvara för sjukvårdsafgiften icke vore af den ostridiga beskaffenhet,
att emot arbetsgifvarens bestridande handräckning till afgiftens
uttagande lagligen bort meddelas, Kongl. Maj:t icke funnit skäl göra
ändring i det slut, hvari vederbörande hofrätt genom sitt beslut i frågan
stannat. Då, enligt motionärens åsigt, häraf framginge, att en
brist uti de i förevarande ämne gällande författningar måste anses vara
för handen, hemstälde motionären, att Riksdagen måtte besluta ett
tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående sjukvårdsafgiften,
genom hvilket all tvekan om husbondes eller arbetsgifvares
skyldighet i detta hänseende skulle undanrödja, och föresloge motionären,
att berörda tillägg måtte i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande
stycke af förordningen om mantalspenningarnes utgörande erhålla
följande lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning af de vid
mantalsskrifning stiden hos dem enligt behörig uppgift sysselsatta tjenstehjon
och arbetares jemte deras hustrurs och barns personella sjukvårdsafgifter,
med rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å tjenstehjonets eller
arbetarens aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett emot de personella afgifterna
svarande belopp.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14. 3

Utskottet har tagit kännedom om de prejudikat, som föranledt
ifrågavarande framställning; och har utskottet af handlingarna i det ena
af målen, hvilka äro med hvarandra fullt likartade, inhemtat, att, enligt
utdrag af 1887 års kronouppbördsbok för Östra Hisings härad och
Lundby socken, tjugusju personer häftat för oguldna mantalspenningar,
sjukvårdsafgifter och debetssedelslösen, af hvilka personer tjugufyra,
som voro gifta, påförts hvardera i mantalspenningar 60 öre, sjukvårdsafgift
75 öre och debetssedelslösen 3 öre, under det de öfriga tre, såsom
ogifta, debiterats i mantalspenningar 40 öre, sjukvårdsafgift 50 öre
och debetssedelslösen 3 öre; att, enligt vederbörande länsmans å utdraget
gjorda anteckning, de skattskyldig^ saknade tillgångar och att,
då det bolag, hos hvilket bemälde personer vore anstälda, hade sitt
kontor i Göteborg och der torde böra sökas, länsmannen ansett sig
icke kunna uttaga beloppen; att sedan kronofogden i fögderiet insändt
omförmälda utdrag till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs
och Bohus län, med begäran om handräckning till de debiterade medlens
utfående hos bolaget, såsom arbetsgifvare, samt ansökningen remitterats
till magistraten i Göteborg, med anmodan att affordra bolaget
ifrågakomna belopp och öfversända detsamma, magistraten till Kongl.
Maj:ts befallningshafvande återstält handlingarna, under åberopande af
andre stadsfogdens å ansökningen meddelade redovisning, enligt hvilken
bolagets styrelse med tillhopa 11 kronor 20 öre betalt 70 öre för
en hvar af sexton skattskyldige, nemligen för femton bland de högst
debiterade och för en med den lägre debiteringen, men vägrat utgifva
öfriga påförda belopp; att bolagets styrelse, uti infordrad förklaring
öfver anledningen till denna vägran, anfört, att då arbetsgifvare enligt
lag ansvarade endast för sine arbetares personella utskylder, »som utginge
med 70 öre», styrelsen förmenade sig ej vara skyldig betala
större belopp och icke heller hade innehållit mera af arbetarnes aflöning
för betäckande af deras utskjdder, samt att styrelsens vägran särskilt
att erlägga utskylder för öfriga ifrågakomna arbetare berodde
derpå, att vid utskyldernas affordrande de af styrelsen i dess mantalsuppgifter
å arbetarne utsatta nummer icke blifvit uppgifna, utan hvilka
styrelsen, då arbetarne till stor del hade samma namn och då ingen
närmare bostadsuppgift än Lundby lemnats, icke kunde vara förvissad
om, att ifrågakomna personer verkligen varit i bolagets arbete; att, sedan
handlingarna återstälts till kronofogden för komplettering i berörda
hänseende, kronofogden i till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkommet
yttrande förklarat, att som mantalsuppgifterna bifogats kronoräkenskaperna
och således icke vidare funnes tillgängliga, hvarken

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

kronofogden eller vederbörande häradsskrifvare kunde lemna uppgifter
i berörda hänseende, men att samtlige de i utdraget upptagne arbetare
vid tidpunkten i fråga varit bolagets arbetare, hvarjemte kronofogden
påpekat, att bolagets liqvid med 70 öre för en del skattskjddige torde
vara föranledd af de i Göteborg debiterade personella afgifter, för mankön
med 40 öre mantalspenningar och 30 öre sjukvårdsafgift, men att
inom fögderiet sjukvårdsafgiften vore en annan eller 50 öre för man
och 25 öre för qvinna; att, efter det handlingarna ånyo öfverlemnats
till magistraten, med anmodan att hos bolaget uttaga det återstående
beloppet, och magistraten lemnat uppdrag i berörda hänseende åt
andre stadsfogden, denne, med förmälan att bolaget fortfarande vägrade
att utgifva den resterande summan, förklarat att då, så vidt han visste,
gällande bevillningsförordning icke förpligtade arbetsgivare eller husbonde
att ansvara för arbetstagares utskylder af ifrågakomna slag, han
icke kunde exekutivt uttaga medlen; att, på klagan af kronofogden
öfver andre stadsfogdens förfarande, magistraten — hvilken synes hafva
ansett, att med erlagda 70 öre för hvarje af ofvannämnda sexton skattskyldige
i första rummet betalts mantalspenningar och debetsedelslösen
samt endast återstoden räknats på sjukvårdsafgifter — genom utslag
den 27 februari 1890 utlåtit sig, vidkommande frågan om uttagande af
sjukvårdsafgiften 19 kronor 50 öre, med afdrag af frivilligt erlagda en
krona 32 öre, eller återstående 18 kronor 18 öre, att enär kongl. kungörelsen
den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens upphörande
och införande af allmän sjukvårdsafgift, på hvilken kongl. kungörelse
debiteringen af dessa utskylder måste hafva grundats, ej föreskrefve,
att arbetsgivare skulle ansvara för de hos honom anstälda arbetares
erläggande af samma utskylder, och något annat gällande stadgande
härom ej heller blifvit. visadt, magistraten funne andre stadsfogdens
åtgärd att ej utmätningsvis uttaga dessa utskylder hos bolaget vara
lagenlig, hvadan klagomålet lemnades utan afseende, hvarjemte magistraten
yttrat sig angående mantalspenningar och debetsedelslösen
lör återstående elfva skattskyldige, hvarom dock ej vidare i målet vore
fråga; att Göta hofrätt, hvarest kronofogden öfver magistratens utslag
sig besvärat samt, under förmenande, att då sjukvårdsafgift skulle erläggas
af en hvar, som vore skyldig att erlägga mantalspenningar, de
för mantalspenningars uttagande gällande bestämmelser vore tillämpliga
äfven i afseende å sjukvårdsafgiften, yrkat, att den begärda handräckningen
i fråga om dessa afgifter måtte meddelas, enligt utslag den
7 maj 1890 funnit skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i
magistratens af kronofogden öfverklagade utslag, samt att Kongl. Maj:t,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

der kronofogden, under åberopande af hvad han förut anfört, fullföljt
talan, genom utslag den 3 februari 1891 utlåtit sig, att som bolagets
skyldighet att ansvara för ifrågavarande utgifter icke vore af den ostridiga
beskaffenhet, att emot bolagets styrelses bestridande handräckning
till afgifternas uttagande lagligen bort meddelas, funne Kongl. Maj:t
icke skäl göra ändring i det slut, hvari bofrätten genom öfverklagade
beslutet stannat.

Utskottet kan icke finna, att Kongl. Maj:t uti ofvan omförmälda
mål ingått i pröfning af frågan, huruvida uttagande, på sätt hittills lärer
egt rum, hos husbonde och arbetsgifvare af sjukvårdsafgift för tjenstehjon
eller arbetare skulle sakna stöd af gällande författningar; och bortfaller
vid sådant förhållande anledningen till motionärens förslag om
tillägg till kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 angående kurhusafgiftens
upphörande och införande af en allmän sjukvårdsafgift, hvadan
utskottet hemställer,

att ifrågavarande motion måtte af Riksdagen lemnas
utan afseende.

Stockholm den 12 maj 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Bih. till Tliksd. Prof. 1892. 5 Samt. 1 Afd. 11 Höft.