Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14 (Betänkande 1891:Bevu14 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

N:o 14.

Ant. till Riltsd. kansli den 29 april 1891, kl. 11 f. in.

Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i kongl. förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels
ock en af herr T. TV. Forsell väckt motion i samma ämne.

I sammanhang med aflåtna nådiga propositioner, angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m. samt höjning i de under
fjerde och femte hufvudtitlarne uppförda anslag till lindring i rustningsoch
roteringsbesvären m. in., har Kongl. Maj:t uti nådig proposition,
n:o 35, som blifvit till utskottet hänvisad, föreslagit Riksdagen att, under
förutsättning att först omförmälda propositioner vinna Riksdagens bifall,
besluta,

att § 1 i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma förordning
fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna skola erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 1 i nämnda förordning.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde.

Bill. till Rilesd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (N:o 14, 15).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre för hvarje fulla etthundra kronor
samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.

§ 17 i instruktionen.

Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angående
befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital eller
arbete, skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande
fast egendom som ock af sådan särskildt beskattad rörelse, som drifves
i bolag eller idkas å annan ort än den, der den skattskyldige är mantalsskrifven,
tagas i beräkning vid bestämmandet af hans sammanräknade
årsinkomster, hvarvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst
af jordbruksfastighet beräknas till 6 procent och inkomst af annan
fastighet till 5 procent af taxeringsvärdet. Om sålunda skattskyldig
finnes i sin mantalsskrifningsort hafva t. ex. 450 kronors inkomst af
kapital eller arbete samt tillika eger stadsfastighet, taxerad till 2,000
kronor och hvilken alltså bör upptagas till 100 kronors afkomst, så att
hans sammanräknade årsinkomst uppgår till 550 kronor, får väl enligt
föreskriften i det ifrågavarande momentet, jerafördt med hvad ofvan sagts,
sådan skattskyldig tillgodonjuta fullständig eftergift af bevillning å förstnämnda
450 kronor; hvaremot, derest den skattskyldige har 1,100 kronors
inkomst af kapital eller arbete, 400 kronors inkomst af aktier samt
derjemte eger jordbruksfastighet till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor
med 300 kronors deraf beräknad afkomst och således i sammanräknade
årsinkomster åtnjuter tillhopa 1,800 kronor, bevillning kominer att, utan
medgifvande af något afdrag, honom påföras för hans först berörda inkomst
af 1,100 kronor o. s. v.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 190, hvilken likaledes
blifvit till utskottet hänvisad, har härjemte herr T. W. Forsell,
under förutsättning att Kongl. Maj:ts propositioner angående ökad värnpligt,
grundskatternas afskrifning samt ersättning för rustnings- och roteringsbesvärens
utgörande vinna bifall, föreslagit,

att, med afslag å Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 35, om ändring
i § 1 uti kongl. förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning för fast egendom samt af inkomst samt § 17 uti den vid
samma kongl. förordning fogade instruktion för taxeringsmyndigheterna,
Riksdagen måtte besluta:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

att § 1 i kong!, förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst skall erhålla följande förändrade
lydelse:

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i § 4 upptagas, bevillning utgöras
efter fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med tio öre för hvarje fulla ett hundra
kronor samt

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af uppskattningsvärdet;

samt att § 17 af den vid ofvan berörda kongl. förordning fogade
instruktion för taxeringsmyndigheterna skall sålunda ändras, att inkomst
af jordbruksfastighet skall beräknas till tio procent af taxeringsvärdet.

Enligt det vid berörda propositioner fogade utdrag af protokollet
öfver finansärenden för den 14 mars 1891 har chefen för finansdepartementet
rörande det nu ifrågavarande förslaget anfört, hurusom för närvarande
bevillningen af fast egendom för jordbruksfastighet utginge med
3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för annan fastighet med 5 öre
lör hvarje, fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Att den undantagsställning,
jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit, borde upphöra i
sammanhang med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning, och nämnda slag af fastighet följaktligen åsättas bevillning
efter de för all annan fastighet gällande grunder, hade af Riksdagen
uttalats i underdånig skrifvelse af den 24 maj 1873 och hade derefter
alltid ansetts som en gifven följd af afskrifningen.

Redan skatteregleringskomitén hade härjemte fäst uppmärksamheten
på en i vår bevillningslagstiftning förefintlig brist uti nu ifrågavarande
afseende. Det finge, hade komitén anmärkt, icke förbises, att vid sidan
af jordens alstrande förmåga förefunnes vid eu ordnad jordbruksrörelse
åtskilliga andra beskattningsbara faktorer, såsom det för rörelsens drifvande
erforderliga, i inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest
använda kapital, dels ock produkten af jordbrukarens personliga arbete
samt de af honom i hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna,
sällan i penningevärde uttryckta och derför vanligen förbisedda
förmåner. af allehanda slag. Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers
inkomster tillbörligt afseende städse fästs vid dessa och lik -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

ilande förhållanden, hade komitén ansett desarmna ej heller böra förbises
vid jordbruksnäringens beskattning och hade derför utan meningsskiljaktighet
föreslagit bestämmelser, enligt hvilka det belopp, hvarmed
en egendoms afkastning möjligen öfversköte hvad som redan genom
fastighetsbevillning blifvit beskattadt, skulle komma att träffas af inkomstbevillning.
Då komiténs förslag den 8 januari 1883 inför Kongl.
Maj:t anmälts, hade jemväl dåvarande departementschefen såsom en väsentlig
brist i lagstiftningen framhållit, att man, då man beskattat jordbruksfastigheten,
ansett sig på samma gång beskatta sjelfva. jordbruksrörelsen,
dervid förbiseende, att denna rörelse eller näring för sitt bedrifvande
förutsatte icke blott sjelfva fastigheten, utan ett visst driftkapital
i inventarier, kreatur m. m. och ett betydligt tillskott af arbete.
Kapitalet och arbetet medverkade således uppenbarligen till den inkomst
jordbruksrörelsen lemnade, och då inkomst af kapital och arbete
eljest beskattades, borde ju icke heller rimligtvis inkomsten af det i
jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet och arbetet lemnas obeskattad.
Skatteregleringskomiténs förslag åsyftade emellertid att låta taxeringsmyndigheterna
uppskatta den inkomst jordbruksrörelsen lemnade utöfver
hvad som kunde anses beskattadt genom fastighetsbevillningen och att
låta denna uppskattning ske hufvudsakligen på samma sätt, som eljest
iakttoges vid beräkning af den inkomst, som af annan rörelse eller näring
härflöte. Detta förfarande vore visserligen ur teoretisk synpunkt
rigtigt, men å andra sidan hade komiténs ordförande i afgifven reservation
likasom kammarrätten och flertalet länsstyrelser i sina öfver förslaget
afgifna yttranden påpekat, huru de svårtillämpliga bestämmelserna
i komiténs förslag säkerligen skulle leda till ett resultat i finansielt afseende,
som gjorde hela vinsten af det nya skatteföremålets upptagande
i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös. Lika med de
hörda myndigheterna hade derför departementschefen ansett, att frågan
om särskild inkomstbevillning af jordbruksrörelsen för det dåvarande
icke kunde på ett praktiskt sätt lösas på annan väg än den af komiténs
ordförande angifna, eller genom att ställa beskattningen af jordbruksrörelsen
i ett fixt lagbestämdt förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde.
Komitéordförandens förslag innebure nemligen, att bevillningen
för jordbruksfastighet, deri inbegrepes jemväl bevillningen för
jordbruksrörelsen, skulle utgå med 6 öre för hvarje 100 kronor af fastighetens
taxeringsvärde. I hufvudsak biträdande detta förslag, hade
dock departementschefen ansett, att åt den tanke, hvarpå förslaget hvilade,
borde i lagstiftningen gifvas ett något förändradt uttryck. Då
jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet uti bevillnings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14. 5

afseende städse stälts i samband med en afskrifning af de på den förra
fastigheten hvilande särskilda skatter, och då åstadkommandet af en dylik
likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt, hade departementschefen
ansett det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen gåfves
ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att derför erlägga 6
öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva högre beskattad än
annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre. Derjemte hade departementschefen
ansett det vara af vigt, att det nya begreppet om inkomstbevillning
för jordbruksrörelse blefve uttryckligen inrymdt i bevillningsförordningen,
och derför hemstält, att, med lika bevillning för
all fastighet, nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
den inkomst och förmån af jordbruksrörelse å egen eller annans mark,
som förvärfvades medelst det i rörelsen nedlagda arbete och dervid använda
inventarier, skulle i förordningen upptagas under hufvudrubriken
inkomst af arbete såsom särskildt skatteföremål och tillika stadgas,
att dylik inkomst och förmån skulle upptagas till ett belopp, som motsvarade
en för hundra af fastighetens taxeringsvärde. Å det sålunda
beräknade inkomstbeloppet skulle naturligtvis utgöras vanlig inkomstbevillning,
hvilken sålunda i hvarje fall komme att utgå med 1 öre för
100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I enlighet med de af departementschefen
sålunda uttalade åsigter hade ock vederbörande paragrafer
i det förslag till bevillningsförordning, som af Kongl. Maj:t förelädes
1883 års Riksdag, affattats. I följd af den utgång, det samtidigt
framlagda förslaget om afskrifning af grundskatter samt rustnings- och
roteringsbesvär erhöll, förföllo emellertid de föreslagna nya bestämmelserna
om jordbruksnäringens beskattning.

Till de åsigter, som sålunda år 1883 uttalats, ville chefen för finansdepartementet
i allt väsentligt ansluta sig. I olikhet med sin företrädare
ansåge han dock, att åt grundsatsen om skattskyldighet för omförmälda
slag af kapital och arbete borde i bevillningsförordningen gifvas
uttryck på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sattes
till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883
års förslag tillämpade beräkningssätt ledde till samma resultat på en omväg,
hvilken hufvudsakligen af det skäl ansetts erforderlig, att man velat
undvika skenet af att jordbruksfastighet vore högre beskattad än
annan fastighet. Denna hänsyn kunde likväl, enligt departementschefens
mening, icke vara af den betydelse, att den skulle uppväga de
med omförmälda beräkningssätt förenade olägenheterna af en mera
invecklad uppställning så väl af bevillningsförordningen som af taxeringslängderna.
En olikhet i sak förefunnes visserligen äfven mellan 1883

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

års förslag och det nu frarnstälda, nemligen att i de fall, då jordbruksfastighet
vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendator^
men enligt det senare jordegaren komme att erlägga det belopp
af 1 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade
skatten för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete, men
då jordegaren och arrendatorn egde att sins emellan aftala om hvarderas
andel i fastighetsbevillningen, vore denna skilnad utan egentlig
betydelse.

I sin ofvan omförmälda motion, till hvilken, på grund af dess hufvudsakligen
i vidlyftiga sifferexempel uppstäda bevisning, utskottet tilllåter
sig hänvisa, anför herr Forsell, att det uti förevarande kongl. proposition
frarnstälda förslag väl vore rigtigt, derutinnan, att enligt detsamma
all jordbruksfastighet borde draga lika skatt med annan fastighet,
eller 5 öre för fulla 100 kronor af taxeringsvärdet, men att deremot
den föreslagna beskattningen af ytterligare 1 öre för hvarje fulla 100
kronor af värdet icke ledde till rättvis beskattning af i jordbruksnäringen
nedlagdt rörelsekapital och egarens arbetsprodukt. Vid närmare granskning
af detta förslag framkomme nemligen det märkliga och i beskattningshänseende
alldeles förkastliga förhållande, att husegande kroppsarbetare
beskattades högre än jordbruksegande sådan, oberoende af att
de i förmögenhetsvilkor och arbetsduglighet vore alldeles likstälda, samt
att ju mer fastighetens värde ökades och i följd häraf kräfde större
rörelsekapital och bättre arbetsprodukt af egaren, dess mindre blefve dessa
sistnämnda skattefaktorer beskattade, hvilket slutligen kunde leda till
skattefrihet delvis för rörelsekapitalet och i sin helhet för egarens arbetsprodukt.
För att undvika dessa missförhållanden borde derför skattebeloppet
för jordbruksnäringens rörelsekapital och egarens arbetsprodukt
tillhopa sättas lika med hvad som betalades för sjelfva fastigheten, eller
5 öre för hvarje fulla 100 kronor af värdet, ty om skatten sattes lägre,
stege icke skattebeloppet i jembredd med rörelsekapitalets och arbetsproduktens
tillväxt. Med den af motionären föreslagna skattenorinen
skulle jordbruksnäringens rörelsekapital träffas af en skatt, motsvarande
hvad som betalades för andra i produktionen insatta och för egaren inkomstbringande
kapital, och på samma gång skulle beskattningen af
jordbruksidkarens egen arbetsprodukt stiga i mån som förmögenheten
och således äfven skatteförmågan ökades. Visserligen kunde det ifrågasättas,
huru vida värdet af jordbruksegarens arbetsprodukt stege i samma
mån som egendomens värde, men å andra sidan kunde det väl icke förnekas,
att oberoende häraf egendomsegare under normala ekonomiska

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

förhållanden erhölle ökade förmåner för sin arbetsprodukt i mån som
egendomsvärdet och i följd häraf förmögenheten tillväxte.

Af den utaf motionären föreslagna bevillningen skulle således 5 öre
utgöra fastighetsskatt och 5 öre inkomstskatt; och vore sammanföringen
af dessa till en skattetitel föreslagen med hänsyn till den lättnad vid debitering,
uppbörd och redovisning, som af en sådan sammanföring vore
att vinna.

Jordbruksfastighet har hitintills i fråga om bevillningsbeskattning intagit
eu undantagsställning i förhållande till annan fastighet. Å jorden
lagda grundskatter och andra dermed jemförliga särskilda bördor hafva
nödvändiggjort en dylik anordning. Étt antagande af nu föreliggande
förslag om aflyftande af dessa skatter bör naturligen medföra ett upphörande
af denna undantagsställning och en beskattning af jordbruksfastighet
efter samma grund, som gäller för all annan fastighet. Hvarförutom
kräfver emellertid ett rättvist beskattningssystem, att jordbrukaren
liksom hvarje annan yrkesidkare erlägger skatt för inkomsten af det rörelsekapital,
han i sin näring använder, liksom ock af den inkomst, som
framgår såsom produkt af hans eget arbete.

Men för den noggrannare afvägda form af inkomstskatt, som är för
öfriga näringar stadgad och som utgår efter en för hvarje särskilt fall
anstäld taxering, möta inom jordbruksnäringen, särskilt kos dess talrika
mindre idkare, hardt nära oöfvervinneliga hinder. Att ens för eget hemmansbruk
verkställa en sådan uppskattning af inkomst, torde äfven med
bästa vilja för den mindre jordbrukaren ställa sig synnerligen svårt.
Den afkastning, en jordbruksfastighet lemnar, blir nemligen i allmänhet
af jordbrukaren till ej obetydlig del omedelbart använd för tillfredsställande
af hans egna, hans familjs och tjenares behof utan något slags anteckning
om myckenheten af det använda eller någon uppskattning af
det värde, hvartill de använda naturaprodukterna af hvarjehanda slag
rätteligen bort upptagas. Det torde derjemte ligga i sakens natur, att
gränsen mellan hvad som rätteligen bör hänföras till omkostnader för
jordens bruk och hvad som användes till jordbrukarens underhåll är
temligen obestämd.

På grund häraf och då en för hvarje år återkommande, af vexlande
skördeförhållanden beroende uppskattning utaf ifrågavarande inkomst
måste anses förenad med synnerliga omkostnader och olägenheter, anser
utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, frågan om en särskild inkomstbeskattning
af jordbruksrörelse icke kunna lösas utan genom att ställa
skatten i ett fixt lagbestämdt förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde.
Visserligen torde den åt Kongl. Maj:t föreslagna inkomst -

''Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

skatten af 1 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet i många
fall kunna anses vara låg, men denna oegentlighet synes uppvägas af
dels den föreslagna, i allmänhet höga beskattningen af 5 öre i fastighetsskatt,
dels ock af det förhållande att vid en sålunda fastslagen jordbruksskatt
icke kan, såsom vid öfriga näringars inkomstskatt, afdragas ränta
å upplånta medel, liksom ock deraf att denna skatt uttages äfven i de
fall, att jordbruksrörelsen icke lemnar någon behållen inkomst. Och
har utskottet derför funnit skäl tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Af hvad sålunda blifvit anfördt framgår tydligen, att utskottet ingalunda
kan biträda det af herr Forsell framlagda förslag. Motionärens
antagande i fråga om den inkomst, som kan beräknas utaf kapital och
arbete, nedlagdt i jordbruksfastighet, hvilar tydligen på origtiga förutsättningar
och skulle i praktiken leda till de obilligaste konseqvenser.

Utskottet, som vid behandlingen af ifrågavarande förslag ansett sig
icke böra bortse från möjligheten att Konung och Riksdag enas om förändringar
uti Kongl. Maj:ts i sammanhang med förevarande proposition
gjorda framställningar om afskrifvande af grundskatter m. m. samt
ändringar i värnpligtslagen, hemställer således,

att Riksdagen, under förutsättning att Riksdagen
fattar beslut, som sedermera vinner Kongl. Maj:ts godkännande,
rörande nu föreliggande frågor om vissa
ändringar af värnpligtslagen samt afskrifning af de å
viss jord hvilande grundskatter äfvensom om viss lindring
i rustnings- och roteringsbesvären, måtte, med
afslag å herr Forsells i ämnet väckta motion, bifalla
hvad Kongl. Maj:t i sammanhang härmed föreslagit
rörande ändringar af § 1 i förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom samt
af inkomst samt § 17 i den vid samma förordning
fogade, instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Stockholm den 29 april 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

Reservationer:

af herrar TF. Tliam, Cavalli och Ehrenborg mot utskottets motivering;

af herrar A. Andersson, Arhusiander, O. B. Olsson, S. M. Olsson och
N. Persson med tillkännagifvande, att de inom utskottet yrkat afslag å
så väl förevarande kongl. proposition som å herr Forsells motion;

af herr Fredholm: »De af Kongl. Maj:t under vissa förutsättningar
föreslagna ändringar i bevillningsförordningen hafva icke synts mig vara
af beskaffenhet, att de böra af Riksdagen i oförändradt skick antagas.
En af de gjorda förutsättningarna, den som afser en fullständig afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter m. m., bör på grund af
det samband, hvari grundskatterna stå till nu gällande bevillningsförordning,
utgöra en synnerligen afsevärd faktor vid bestämmandet af de grunder,
hvarpå hevillningen i framtiden skall hvila. Såsom den enda återstående formen
för de direkta skatternas utgörande torde det svårligen kunna undvikas,
att bevillningen i och med grundskatternas afskaffande kommer att i framtiden
för de skattdragande erhålla en ofantligt mycket större betydelse
än hvad den hittills haft. Vid en så genomgripande skattereform synes
mig icke vara nog med att man blott söker afhjelpa förut befintliga
orättvisor i skatteväg, utan det nya skattesystem, som man i stället för
det gamla vill införa, bör enligt min mening likaledes tillfredsställa icke
blott de i en växande grad allt mera framträdande anspråken på att
skattebördorna skola trycka alla lika, utan äfven medgifva statsverket
utväg att till fyllande af statsbehofven i en icke allt för ringa grad
anlita den direkta beskattningen utan att för den skull betunga de skattskyldige
öfver förmågan. I begge dessa hänseenden synes det mig, som
man mot Kongl. Maj:ts förslag skulle kunna rigta befogade anmärkningar.

Beträffande det först nämnda vilkoret, eller att skattebördorna skola
trycka alla lika, må man väl kunna anse att detta, hvad fastighetsbevillningen
angår, blifvit i Kongl. Maj:ts förslag uppfyldt, åtminstone i
aritmetisk mening. Med afseende åter å inkomstbevillningen, så hafva för
dess utgående blifvit för jordbruksnäringen faststälda andra grunder än
för öfriga rörelser och yrken, hvilket försvårar, om icke omöjliggör, en
pålitlig jemförelse. Kraftigt vägande skäl kunna dock andragas för den
åsigten, att denna näring blifvit i förhållande till inkomsten af sjelfva
yrket åsatt en mindre hög bevillning än andra rörelser och yrken. Lägger
man nemligen generalsammandraget öfver 1890 års bevillning till grund

Bih. till Rilcsd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 14 Häft. 2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

för en beräkning i detta hänseende, så skall den inkomstbevillning, som
enligt Ivongl. Maj:ts förslag bör af jordbruksnäringen såsom yrke utgöras,
ej uppgå till mer än 220,000 kronor, under det att inkomstbevillningen af
alla öfriga rörelser och yrken utgår med 2,252,000 kronor.

Dessutom torde numera kunna få betraktas som en erkänd sanning,
att skattebeloppets utgående i en aritmetisk proportion till ökade inkomster
icke medför den åsyftade verkan, att skattebördorna skola komma
att i verklig mening trycka alla lika, utan att för vinnandet af detta
mål skattebeloppet bör utgå i en stigande proportion till den ökade inkomsten.
Icke heller på denna vigtiga princip, som mångenstädes i utlandet
redan länge varit genomförd, har Ivongl. Maj:t i sitt förslag
fäst något afseende.

Med afseende å det andra vilkoret för ett skattesystems tillfredsställande
beskaffenhet, eller dettas förmåga att bereda statsverket inkomster,
så synes mig det föreslagna sättet för bevillningens utgående icke
motsvara ens billiga fordringar. Den på detta sätt vunna statsinkomst
är icke ens tillräcklig att bereda statsverket ersättning för de inkomster,
som genom skattereformen gå förlorade, än mindre medgifver den någon
tillgång för att möta de växande kraf på statskassan, som framtida behof
utan tvifvel komma att ställa.

Redan första året, då det nya skattesystemet skall tillämpas och under
hvilket endast 2/7 af grundskatterna skola afskrifvas, uppstår en brist
på ej mindre än 2,652,000 kronor. Denna brist är ej öfvergående, utan
kommer att under närmaste tio år ökas fem gånger, hvarje gång med
Vt af grundskatternas nuvarande belopp.

Då de direkta skatterna sålunda ej komma att medgifva fyllandet
af statsbehofven ens första gången, då den nya bevillningsförordningen
skall tillämpas, och än mindre hvad framtiden beträffar, så nödvändiggöres
derigenom uppsökandet af nya skattekällor, hvilka på indirekt väg
skola möjliggöra uppnåendet af den jemvigt i budgeten, som man på
direkt väg ej kunnat vinna. Men att på detta sätt, i högre grad än
hvad redan nu är fallet, öfverföra skatterna från direkta till indirekta,
det är att införa ett beskattningssystem, som verkar tryckande progressivt
nedåt, eller just motsatsen mot hvad man af ett rättvist beskattningssystem
fordrar»;

af herr G. Jansson;

af herr J. Johansson i Noraskog: »Då jag för min del icke obetingadt
kan gilla hvarken den »förutsättning», hvarunder den kongl. propositionen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 14.

om ändring i bevillningsförordningen blifvit till utskottets granskning
öfverlemnad, eller det förslag till ändring i fastighetsbeskattningen, som
propositionen innehåller, har jag inom utskottet yrkat af slag så väl å
detta förslag som å herr Forsells motion i ämnet. Jag anser nemligen,
att det under liknande omständigheter vid 1883 års riksdag af Kongl.
Maj:t aflåtna förslag till bevillning af fast egendom samt af inkomst af
jordbruksrörelse m. m. eger ett afgjordt företräde framför det nu framlagda,
och att nämnda 1883 års förslag till bevillningsförordning jemväl
i andra delar bort å nyo tagas under ompröfning vid ordnandet af dessa
beskattningsförhållanden».

Friherre Barnelow har härjemte begärt att få antecknadt, att han icke
deltagit i slutbehandlingen inom utskottet af detta betänkande.