Bevillningsutskottets Betänkande No 12 (Betänkande 1897:Bevu12 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande No 12.

N:o 12.

Ank. till Rikad. kansli den 6 april 1897, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vissa delar af tullbevillningen.

(l:a A.)

Sedan utskottet i sina betänkanden n:is 2, 3 och 8 sig yttrat i anledning
af åtskilliga till utskottet hänvisade motioner angående ändringar
i tullbevillningen, går utskottet nu att afgifva utlåtande beträffande följande
i samma syfte väckta motioner, nemligen:

n:o 46 i Andra Kammaren af herr A. V. Ljungman, om tullfrihet
för oarbetad och i tunnor saltad fiskrom m. in.;

n:o 33 inom Andra Kammaren af herr 8. J. Boethius, om tullfrihet
för ämnet toriumnitrat;

n:o 11 inom Första Kammaren af herr J. S. F. Stephens, om tull
å majsolja;

n:o 133 inom Andra Kammaren af herr O. Olsson i Stockholm, om
nedsättning af tullen å silke, rått, ofärgadt, m. m.;

n:o 71 inom Andra Kammaren af herrar C. Persson i Stallerhult
och S. O. Nyländer, angående tull å smergelduk och smergelpapper m. m.;

Bih. till Riksd. Prot. 1897. 5 Sami. 1 Afd. 12 Håft. (N:o 12.) 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Fisk och
Fiskrom.

n:o 22 inom Första Kammaren af herr P. E. Lithander, om ändring
i tulltaxans bestämmelser angående väfnader; samt

n:o 38 inom Andra Kammaren af herr J. Nilsson i Sorröd, angående
tull å vissa ättiksyrade salter.

Herr Ljungmans motion är af följande lydelse:

»Uppsägningen den 13 juli 1895, enligt Riksdagens önskan, af fördraget
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
och det i följd deraf med utgången af den 13 juli innevarande
år inträffande upphörandet af nämnda fördrags gällande kraft kommer att
för en bohuslänsk industri af ej ringa betydenhet, nemligen tillverkningen
af anjovis och kaviar, utöfva en ruinerande inverkan. För nämnda tillverkning
behöfver man nemligen hemta råvaran från utlandet och har hittills
erhållit densamma från Norge; men då enligt gällande tulltaxa skall
vid införsel erläggas i tull för saltad fiskrom. 2 kronor 50 öre och för
kryddad skarpsill 50 öre för kilo; så är uppenbart, att, om ändring ej åstadkommes,
samma tillverkning måste af brist på råvara upphöra, hvarigenom
de för densamma anlagda, ganska kostsamma fabrikerna blifva utan användning,
och deras egare tillskyndas betydande förlust på samma gång
talrika arbetare beröfvas en för deras uppehälle nödig inkomst. Då nu
medgifvandet af tullfri införsel af oarbetad och i tunnor saltad fiskrom
samt af i tunnor kryddad skarpsill icke skulle på något sätt motverka det
med tullsatserna i fråga afsedda ändamålet, får jag härmed hemställa, att
Riksdagen måtte besluta dels sådan ändring i gällande tulltaxa, att
oarbetad och i tunnor saltad fiskrom samt i tunnor kryddad skarpsill
må tullfritt införas, dels att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det
denna ändring måtte få träda i kraft från den 13 nästinstundande juli
månad».

Såsom motionären framhållit, utgör tillverkning af anjovis och
kaviar inom landet en ej obetydlig industri. Fiskberedningsanstalterna,
hvartill dock ej blott anjovisfabriker, utan äfven sillsalterier hänföras, utgjorde
år 1894, det sista år för hvilket statistik i detta hänseende finnes
tillgänglig, till antalet 86, alla belägna i Göteborgs och Bohus län, och
sysselsattes vid dessa anstalter 1,750 arbetare. Tillverkningsvärdet särskildt
af anjovis uppgick till 517,754 kronor. Såsom råämnen användes skarp -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

sill, äfven kallad hvassbuk, för tillverkning af anjovis, och torskrom för
tillverkning af kaviar. Nämnda råvaror kunna icke i tillräcklig myckenhet
erhållas inom landet, utan hemtas till största delen från Norge, hvarifrån
de enligt nu gällande mellanrikslag inkomma tullfritt. För transportens
skull är vid införseln skarpsillen kryddad och förvarad i tunnor samt torskrommen
saltad jemväl förvarad i tunnor.

Enligt tulltaxan äro nämnda varor belagda med tull, skarpsillen,
som är att hänföra till anjovis, enligt tulltaxerubriken n:o 115 med 50 öre
för kilogram och den saltade fiskrommen, som skall tullbehandlas såsom
kaviar, enligt rubriken n:o 279 med 2 kronor 50 öre för kilogram. Sedan
mellanrikslagen den 12 juli innevarande år upphört att gälla, komma
således idkarne af nämnda industri att få vidkännas berörda i förhållande
till varornas värde betydliga tullsatser, hvilket skulle medföra kostnader,
som denna industri svårligen kunde bära. Då nu ifrågavarande industri,
som sysselsätter och lemnar uppehälle åt ett icke ringa antal
personer, hittills fått åtnjuta tullfrihet för sina råvaror, kryddad skarpsill
och torskrom, anser utskottet i likhet med motionären det vara synnerligen
behjertansvärdt att tillse, det icke genom tullar å dessa varor
nämnda industri varder tillbakasatt eller tillintetgjord.

Att stadga tullfrihet för berörda varor synes icke heller kunna medföra
skada vare sig för staten eller för någon näring inom landet, blott
tulltaxan i hithörande delar uppställes på sådant sätt, att tullfriheten icke
kan komma att gälla äfven färdigberedda varor af hithörande slag, hvilka
dels såsom varande i viss mån öfverflödsvaror och dels till skydd för inhemsk
industri fortfarande böra vara belagda med tull. Varor af ifrågavarande
slag äro, såsom färdigberedda, vid införsel från utrikes orter förvarade
i askar, burkar eller mindre kaggar, hvaremot endast den oberedda
varan eller den, som blott för transporten undergått behandling,
förvaras i tunnor. En ändrad uppställning af tulltaxans bestämmelser
rörande fisk och fiskrom torde derför i händelse af bifall till motionen
vara af nöden.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte, med bifall till herr
Ljungmans motion, besluta,

a) att kryddad skarpsill (hvassbuk), i tunnor skall
vara tullfri, och att den i tulltaxan förekommande
rubriken Fisk i enlighet härmed skall erhålla följande
förändrade lydelse:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Kemiskt-tek
niska preparater.

Fisk:

saltad eller inlagd:
anjovis:

kryddad skarpsill (hvassbuk), i tun -

nor ..............................................fri.

annan, kärlens vigt inberäknad........ 1 kg. 0: 50

sardeller och thonfisk, kärlens vigt inberäknad
............................................ 1 kg. 0: 50

alla andra slag....,......................................... fri.

b) att saltad torskrom, oarbetad, i tunnor, jemväl
skall vara tullfri, och att i enlighet härmed tulltaxerubriken
Fiskrom skall erhålla följande förändrade lydelse: Fiskrom,

saltad:

torskrom, oarbetad, i tunnor.......................... fri.

annan''; tullbehandlas såsom Kaviar;

2:o) att, för den händelse tullfrihet beviljas endera
eller begge af nyssnämnda artiklar, Riksdagen jemväl
måtte för sin del besluta, att denna tullfrihet må tilllämpas
redan under innevarande år från och med den
13 nästkommande juli, samt i skrifvelse till Kongl.
Maj:t, jemte öfverlemnande af sitt sålunda fattade beslut,
anhålla, det Kongl. Maj:t, under förutsättning att samma
beslut varder af Kongl. Magt bifallet, ville förordna om
beslutets trädande i kraft å nämnda tid.

Herr Boethius föreslår i sin ofvannämnda motion, att i tulltaxan
måtte införas en ny rubrik af följande lydelse:

»Thoriumnitrat................................................................................. fritt.»

Till stöd härför anför motionären följande:

»År 1886 uttog C. Auer v. Welsbach patent å framställandet af s. k.
»gasglödkroppar» eller »glödnät», hvilka utgöra ett ypperligt belysnings -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

medel och vunnit en storartad användning. Under flera år var det Auerska
fabrikatet det enda i sitt slag, som fans att tillgå i handeln, men
omkring år 1892 började försök göras att framställa glödnät genom andra
blandningar än de af Auer patenterade, och detta med sådan framgång, att
nu glödnät kunna tillverkas på en mängd sätt utan kollision med Auers
patent. Till följd häraf hafva också, särskildt i Tyskland, talrika gasglödljusfabriker
uppstått. Äfven i Sverige finnas från och med 1896 sådana
— en i Upsala och åtminstone en i Stockholm — och hafva de svenska
fabrikaten, såsom framgår af intyg, som skola meddelas bevillningsutskottet,
visat sig kunna täfla med de bästa utländska och vida öfverträffa mängden
af de från Tyskland importerade. Den svenska tillverkningen borde då,
synes det, genom sin egen beskaffenhet kunna bestå i kampen med den
utländska, och det är att hoppas, att så äfven skall ske, om den blott får
verka under något så när likstälda förhållanden. Detta är emellertid nu
icke fallet. Under det att t. ex. de tyska fabrikerna hafva sina materialier
tullfria och deras fabrikat ej äro underkastade någon tull vid import till
Sverige, måste de svenska fabrikerna betala en hög tull för sina materialier,
och särskildt befinna de sig derigenom i en sämre ställning, att ämnet
thoriumnitrat, som utgör den förnämsta beståndsdelen i fabrikatet, drager
en tull af 15 % af värdet, hvilket utgör omkring 12 kronor kilo och för
en medelstor fabrik förhöjer årliga tillverkningskostnaden med omkr. 1,200
kronor. Föga utsigt, att det ifrågavarande ämnet skulle kunna framställas
i Sverige, finnes, enär dess tillverkning för att blifva lönande måste ske
i synnerligen stor skala och i Tyskland redan fabriker uppstått, som förse
verldsmarknaden dermed. Att, när tullen å kemiskt-tekniska preparat, ej
specificerade, 1892 höjdes till 15 % af värdet, thoriumnitrat ej nämndes
bland de kemiskt-tekniska preparat, hvilka, såsom varande råämnen för
svensk fabrikation, undantogos för denna tull, berodde tydligen deraf, att
då någon svensk fabrikation af gasglödljtis ej ens var påtänkt. Då emellertid
nu en sådan uppstått och visat sig i hög grad lofvande, synes denna
tull böra borttagas, hvilken icke har någon bet3rdelse såsom finanstull och
långt ifrån att skydda svenskt näringslif ställer en inhemsk industri, hvaraf
landet antagligen skulle kunna hafva stor nytta, i ofördelaktig ställning
gent emot den utländska konkurrensen. Ett sätt att afhjelpa detta vore
visserligen att införa tull på utländska glödkroppar, men innan tullskydd
ifrågasättes till förmån för en ny svensk industri, synes det först böra
pröfvas, huruvida denna besitter verklig lifskraft och om den ej till äfventyra
endast genom sina målsmäns tekniska skicklighet skulle kunna afgå
med seger, i fall konstlade svårigheter blott undanröjdes.»

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Ämnet toriumnitrat hänföres, på sätt motionären antyder, i tullbehandlingsafseende
till kemiskt-tekniska preparater och drager sålunda för
närvarande en tullsats af 15 % af värdet. Förslaget att borttaga denna
införselafgift synes utskottet beaktansvärdt. Ifrågavarande ämne utgör
nemligen den hufvudsakligaste beståndsdelen i s. k. gasglödljuskroppar,
hvilka, enligt hvad utskottet från sakkunnig person inhemtat, bestå af
ungefär 98 ^■• toriumoxid och omkring 2 % andra oxider af de • s. k.
sällsynta jordartmetallerna, särskildt cerium och yttrium. Då en tillverkning
af gasglödljuskroppar på senaste tiden påbörjats i vårt land samt
gasglödljuset synes, på grund af detsaminas utmärkta beskaffenhet, hafva
utsigt till en allt mera ökad användning, torde det vara af stor vigt
att främja denna industri genom att bereda densamma tillgång på material
för glödkropparne till så billigt pris som möjligt. Någon tillverkning
af toriumpreparater inom landet torde icke vara att förvänta,
enär torium endast i ringa mängd förekommer i Sverige och framställandet
af detsamma är förbundet med ej obetydliga kostnader.

Då det emellertid kan förekomma, att preparater af torium vid införseln
äro blandade med så stor del af cerium- och yttriumpreparater,
som erfordras för framställandet af glödkroppar, synes det vara lämpligt
att medgifva tullfrihet äfven för dylika preparater, enär vid motsatt förhållande
en sådan tillsats till toriumpreparatet möjligen skulle kunna
föranleda, att detta vid införsel belädes med tullafgift.

Enär möjlighet torde förefinnes att genom nya uppfinningar å ifrågavarande
område kemiska föreningar af åtskilliga andra, till de sällsynta
jordartmetallerna hörande ämnen kunna komma att användas för framställande
af glödkroppar, bar utskottet funnit sig böra föreslå tullfrihet
äfven för preparater af följande hithörande ämnen, nemligen: lantan, didym,
erbiurn, titan, zirkonium och beryllium, helst som, i händelse en del ämnen
af denna grupp skulle åtnjuta tullfrihet, men andra fortfarande draga
tull såsom kemiskt-tekniska preparater, svårigheter vid tullbehandlingen
skulle kunna uppkomma.

Den minskning i statens inkomster, som genom stadgandet om tullfrihet
för ifrågavarande ämnen skulle blifva en följd, synes icke vara af
den betydenhet, att på grund häraf hinder bör möta för eu åtgärd, hvarigenom
en ny, framåtgående industri befrämjas.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

3:o) att Riksdagen ville besluta, att kemiskt-tekniska
preparater af de sällsynta jordartmetallerna cerium,
lantan, didym, yttrium, erbium, torium, titan, zirkonium

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

och beryllium skola åtnjuta tullfrihet, samt att i enlighet
härmed den i tulltaxan förekommande rubriken kemiskt-tekniska
preparater måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Kemiskt-tekniska preparater, ej specificerade:

af de sällsynta jordartmetallerna cerium, lantan, didym,
yttrium, erbium, torium, titan, zirkonium

och beryllium ............................................ fria.

andra slag ..................... 100 kronor—15 kronor.

{

Herr Stephens hemställer i sin ofvan omtalade motion, att majsolja Oljor.
måtte af Riksdagen åsättas en tull af 7 öre för kilogram, samt att, för
den händelse tull åsättes berörda slag af olja, Riksdagen jemväl måtte besluta,
att denna tull må utgöras jemväl under innevarande år såsom tillläggsafgift
till den förut beslutade tullbevillningen, så snart sådant grundlagsenligt
kan ske.

Till stöd för denna hemställan anföres i motionen följande:

»Efter hand som storindustriens tillverkningar af spånadsämnen undanträngt
husslöjden i Sverige har linodlingen i vårt land betydligt minskats
och på samma gång som en följd häraf tillgången på inhemskt linfrö så
aftagit, att så godt som alla linoljeslagerier på landsbygden i brist på tillgång
å råvara till sin oljetillverkning nödgats upphöra med sin verksamhet,
och har följden häraf blifvit, att oljeslagerinäringen här i landet numera
inskränker sig till ett mindre antal större fabriker, hvilka äro hänvisade
till att taga det hufvudsakligaste af sin råvara, linfröet, ifrån utlandet,
samt är den återstod af en förr i tiden i Sverige betydlig oljeslagerinåring,
som ännu tinnes qvar, nu i den ställning, att den icke
skulle kunna ega bestånd emot utlandets konkurrens, om icke den hade
ett skydd af eu importtull af 7 öre per kilogram på linolja, men har
under de senare åren uppstått ett förhållande, som hotar att tillintetgöra
den redan så kringskurna oljeslageriharidteringen i landet, om icke utan
dröjsmål åtgärder vidtagas för att skydda densamma.

De svenska oljeslagerierna hafva nemligen afyttrat. den större delen
af sin tillverkning af linolja till våra såpsjuderi, inen under de senare

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

åren har i Amerika uppstått en ny produkt, en af den billiga råvaran
majskli tillverkad olja, så kallad majsolja, som med stor fördel användes
i stället för linolja som råämne vid fabrikation af såpa, och hvilken olja
inkommer här till landet tullfritt, på grund af vår tulltaxas lydelse, att
»oljor: feta, icke flyktiga: andra slag: på fat, större eller mindre», till hvilken
afdelning majsoljan hör, äro tullfria, till följd hvaraf majsoljan allt mer
och mer utträngt linoljan vid vårt lands såpsjuderier. För att på tillförlitligaste
sätt få utredt, i hvilken mängd majsolja äfven inom andra industrigrenar
i vårt land användes, har försök gjorts att från vår tullstyrelse
erhålla uppgift på de qvantiteter majsolja, som under de senare
åren inkommit till landet, men har detta icke lyckats, då vid tullbehandlingen
af oljor icke noteras de olika sorter, af hvilken den stora rubriken
tullfria feta oljor, icke flyktiga, andra slag, består, hvilka oljor, förrän
majsoljan tillkom, väl till största delen bestodo af smörjoljor, som, då de
äro oumbärliga för våra många industrier och jernvägar, böra vara tullfria,
men som majsolja icke är någon smörjolja, fins icke någon särskild
anledning, hvarför den skulle vara tullfri.»

Vidare bifogar motionären intyg från fyra af landets största oljeslagerier
angående myckenheten af deras afsättning af linolja till såpsjuderierna
under de senaste åren.

Häraf syntes, fortsätter motionären, att försäljningen af linolja från
nämnda oljeslagerier till såpsjuderierna i landet år 1893 utgjort omkring
790 ton, men under de följande åren minskats så betydligt, att den år
1896 nedgått till omkring 64 3U ton, och vore det anledning antaga, att
densamma under innevarande år alldeles upphörde, samt att Sveriges linoljeslagerinäring
ej kunde bestå i konkurrensen med den utländska majsoljan,
med mindre än att den senare åsattes en minst lika hög tull som
den å linolja nu gällande tullsatsen.

Slutligen bifogar motionären ett af handelskemisten i Stockholm
filosofie doktoren Carl Setterberg utfärdat analysintyg öfver ett till honom
inlemnadt prof majsolja, uti hvilket intyg uppgifves, att profvet hade en
stark egendomlig lukt och smak liknande den af hafreslem, och att majsolja
derför borde, utan att underkastas kemisk undersökning, af hvar och
en lätt kunna skiljas från andra feta oljor.

Till belysning af de två industrigrenars ställning, hvilkas intressen
beröras af den föreslagna tullsatsen å majsolja, nemligen oljeslagerinäringen
samt såp- och tvålfabrikationen, får utskottet lemna följande från den officiella
statistiken hemtade uppgifter:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

		Oljeslagerier *)	inom landet.		Införsel af lin-, rof-och raps-olja.
År.			Tillverkning
	Antal	Antal
	i gäng.	arbetare.	Lin- och rofolja.	Olj ekakor och linfrömjöl.	Värdet å samtliga fabrikat.
					Kronor.	Kilogram.
1885 . .	20	142	I hl. 28,334 1 kg. 281,995	hl. 47 1 kg. 5,773,466 1	1,953,990	1,338,205
1886 . .	18	118	hl. 53,598	1 hl. 47 1 1 kg. 4,950,605 1	1,719,902	. 1,406,203
1887 . .	15	116	hl. 50,209	j hl. 178 1 l kg. 5,705,455 J	1,735,731	1,318,348
1888 . .	16	155	j hl. 6,502 1 kg. 1,627,106	hl. 80 1 kg. 5,385,202 1	1,597,450	1,934,556
1889 . .	14	128	\| hl. 325 \ kg. 2,452,035	hl. 100 1 kg. 6,048,047 1	1,805,466	1,186,965
1890 . .	13	132	( hl. 152 1 kg. 3,325,728	hl. 240 1 kg. 8,492,139 J	2,332,465	548,372
1891 . .	21	132	f hl. 144 \ kg. 3,771,213	hl. 50 1 kg. 8,071,864 j	2,509,719	945,048
1892 . .	14	120	\| hl. 227 1 i kg. 2,922,623 J	kg. 7,421,183	2,267,704	1,186,478
1893 . .	13	132	j hl. 201 1 i kg. 3,158,532 1	kg. 6,412,623	2,119,368	329,906
1894 . .	11	121	kg. 2,702,638	kg. 5,731,417	1,713,724	1,291,143
1895 . .	—	—	—	—	—	571,392

1) Under denna rubrik inberäknas i den officiella statistiken för åren till och med
1891 jemväl fiskoljefabriker och trankokerier, hvaremot dessa fabriker från och med år 1892
äro särskild! redovisade.

Bill. till Riksd. Prot. 181)7. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft.

Bevillningsutskottets Betänkande N\o 12.

		Såp-	och tvålfabriker inom landet.
År.		1	T	i 1 1 t e r k n in	g-	Införsel af
	Antal	Antal				såpa.
	fabriker.	arbetare	Såpa.	Tvål.	Sammanlagdt värde.
			Kilogram.		Kronor.	Kilogram.
1885 ....	17	179	7,462,359	\| kg. 588,886 1 t st. 145,668 i	2,081,950	83,414
1886 . . . .	14	224	7,585,638	f kg. 663,507 1 l st. 137,676 /	2,108,607	85,508
1887 ....	14	200	7,035,707	\| kg. 353,340 1 1 st. 176,220 J	1,867,633	88,456
1888 ....	16	288	6,451,572	j kg. 836,922 1 1 st. 348,132 J	2,044,890	92,694
1889 ....	18	207	7,170,079	\| kg. 913,398 1 1 st. 180,360 1	2,190,234	174,950
1890 ....	17	204	7,508,130	J kg. 991,243 1 l st. 90,048 J	2,304,934	212,427
1891 ....	21	222	8,429,623	\| kg. 1,201,972 1 1 st. 87,840 J	2,439,781	174,437
1892 ....	23	292	8,298,306	kg. 1,598,250	2,626,495	144,498
1893 ....	22	306	9,426,770	kg. 1,799,338	2,899,867	117,365
1894 ....	22	320	9,676,192	kg. 1,634,780	2,873,588	99,109
1895 ....	—	—	—			95,329

Majsolja, som i tullbehandlingsafseende hänföres under tulltaxerubriken
n:o 480: »Oljor: feta, icke flyktiga: andra slag: på fat, större
eller mindre», och således är tullfri, har först på de senaste åren kommit i
marknaden. Denna vara användes hufvudsakligen för tillverkning af såpa.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Införseln af majsolja har, enligt utskottet meddelad uppgift, under sistlidet
år uppgått till icke mindre än 1,228,734 kilogram. Att denna ansenliga
införsel kan i viss mån hafva inverkat menligt på oljeslagerinäringen, som
tillförene haft en ej obetydlig afsättning af linolja till såpfabrikerna,
torde icke kunna förnekas; och visst är, att oljeslagerinäringen under de
senaste åren gått tillbaka. Att, såsom motionären föreslagit, söka upphjelpa
denna näring genom åsättande af tull å majsolja, finner utskottet emellertid
vara olämpligt redan af det skäl, att majsoljan utgör en råvara för eu
vigtig näring och icke kan blifva föremål för inhemsk tillverkning. Men
äfven andra skäl tala för bibehållande af gällande tullfrihet å denna vara.
Linolja och majsolja äro väsentligen olika, den förra en torkande och den
senare en icke torkande olja. Linoljan har på grund deraf en särskild
användning, nemligen för tillverkning af oljefärg och fernissa m. m. dylikt,
och kan för sådant ändamål icke ersättas af majsolja. Landets behof
af linolja för tillverkning af nämnda slag af varor har emellertid icke
kunnat fyllas af den inhemska linoljetillverkningen, hvilket framgår deraf,
att en icke ringa mängd linolja införts från utlandet. Linoljeslagerierna
synas derför i främsta rummet böra söka att på det område, der linoljan
uteslutande kan användas, finna afsättning för sin tillverkning. Mot motionen
talar jemväl dels den omständigheten, att fabrikationen af tvål och
såpa, med afseende å tillverkningens värde och antalet arbetare, är en
näring af större betydelse än oljeslagerinäringen, dels ock önskvärdheten
deraf, att nämnda artiklar må kunna af allmänheten erhållas till så billigt
pris som möjligt. Dessutom skulle säkerligen, äfven om motionärens förslag
vunne Riksdagens bifall, detta i allt fall icke leda till det resultat,
motionären eftersträfva^ i det att priset på majsolja det oaktadt skulle komma
att ställa sig lägre än priset på linolja och majsolja således fortfarande komma
att användas för de ändamål, hvartill den är tjenlig. Ehuru den föreslagna
tullsatsen, 7 öre för kilogram, följaktligen är för låg, för att införseln
af majsolja derigenom skulle kunna förhindras eller minskas, synes
den dock, såväl med hänsyn till varans nuvarande värde, hvaraf den utgör
omkring 25 procent, som ock i förhållande till tullen å den färdiggjorda
varan, såpa, som drager en tull af allenast 5 öre för kilogram, alltför hög.
Då härtill kommer, att, i händelse majsolja skulle komma att införas
blandad med olja, som icke är belagd med tull, svårighet sannolikt skulle
möta vid tullbehandlingen, derest tull funnes åsatt majsolja, hemställer
utskottet,

4:o) att gällande tullfrihet för majsolja måtte bibehållas;
och

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Silke.

5:6) att herr Stephens’ yrkande angående tiden för
tillämpningen af den utaf honom föreslagna tullsatsen å
majsolja icke måtte af Riksdagen bifallas.

Af herr Olsson har väckts förslag om att Riksdagen ville för sin
del besluta nedsättning af tullen å rått, ofärgadt silke till 1 krona för
kilogram.

I motionen härom anföres:

»Före 1892 års tull-lagstiftning var det ofärgade råa silket tullfritt,
men tullen å färgadt eller blekt silke en krona pr kilo. Efter den tiden,
nemligen genom 1893 års riksdagsbeslut, blef det stadgadt, att råsilke
skulle draga en tull af 2 kronor pr kilo och att tullen å färgadt eller blekt
silke skulle höjas från en till tre kronor pr kilo.

Det bör väl icke kunna förnekas, att denna silkestull strider mot
den inhemska industriens utveckling, alldenstund den allt för högt tullbelägger
en råvara, som icke kan odlas i Sverige, men dock utgör ett
råmaterial, hvilket vissa yrken ovilkorligen måste använda för sin drift;
och man kan på grund häraf mycket säkert fasthålla vid det påståendet,
att silket icke är en lyxartikel och att tullen derå följaktligen icke är en
lyxtull.

Härvid vill jag fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som är att
beakta såsom en hufvudsak, nemligen att silkets användning alls icke är
inskränkt till sidenväfnader (hvilka ju skulle kunna benämnas för lyx),
utan att det ingår såsom material i en hel mängd fabrikationer och handtverksalster,
såsom t. ex. all tillverkning af gångkläder, snörmakerier, elektriska
trådfabrikationer, skonåtlingsfabrikater m. m. — Silket finner till
och med användning inom metallindustrien. Vid tanken på glödlampfabrikationens
stora framtid, har Riksdagen nyligen lemnat koppartrådar,
öfverspunna uteslutande med silke eller annat textilämne, ett tullskydd åt
en krona pr kilo. Den för nämnda elektriska trådar afsedda svenska industrien
är stadd i rask tillväxt, och importeras för ändamålet redan årligen
minst 2,000 kilo råsilke, hvilken qvantitet sannolikt kommer att
mångfaldigas.

Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här utveckla skilnaden emellan
grunden för värdet å råsilket och grunden för värdet å färgadt eller blekt
silke, jemte alla de procedurer, hvilka för sådant ändamål förekomma; men
denna skilnad, som emellertid kan låta tänka sig äfven af en icke-fackman,
lemnar dock den naturliga utgångspunkten vid stadgandet af tull å silke.

Bevillningsutskottets Betänkande JSr:o 12. 13

Råsilket, såsom råvara, bör nemligen vara, om icke tullfritt, så åtminstone
icke besväradt med sådan tull, att det icke finnes rimlig proportion emellan
denna och tullen å det preparerade silket.

Genom råsilkets tullbeläggande och den origtiga proportionen har det
lönat sig bättre att importera silket färgadt eller blekt än rätt.»

Efter en statistisk utredning angående importen af silke under åren
1883—1896 fortsätter motionären: Nämnda omkastning vore ingen tillfällighet,
utan kom me att blifva konstant. Äfven silket hade delat det
allmänna prisfallet på verldsmarknaden. Tullen på råvaran hade verkat
derhän, att det befunnits mera affärsmessigt. att låta varan prepareras i
utlandet än hos oss. På grund af det sålunda anförda, och då en allmän
klagan försports från silkesfärgerierna inom landet öfver ifrågavarande
missförhållanden; då råsilkestullen vore en råvarutull till den inhemska
produktionens fördyrande, och statsverkets vinst derpå vore mycket ringa;
och då råsilkestullen och dess proportioner till tullen å färgadt silke komme
att hafva till följd, att importen af råsilke upphörde och ersattes med import
af färgadt silke, eller med andra ord att råvarans beredning undandrages
vårt eget lands färgerier, funne motionären sitt förslag om nedsättning
af tullen å rått, ofärgadt silke befogadt.

Före år 1894 var rått ofärgadt silke tullfritt samt färgadt eller blekt
silke belagdt med en tull af 1 krona för kilogram. Från och med nämnda
års början hafva tullsatserna utgjort för rått ofärgadt silke 2 kronor och
för färgadt eller blekt silke 3 kronor för kilogram. För sidenväfnader
åsattes, efter upphörandet af förutvarande handelstraktat med Frankrike, af
1892 års riksdag följande ännu gällande tullsatser, som trädde i kraft den
21 juni 1892, nemligen för helsiden 8 kronor och för halfsiden 3 kronor
för kilogram.

Den nu stadgade tullsatsen för rått ofärgadt silke åsattes af 1893
års riksdag hufvudsakligen i ändamål att med skatt belägga silke och
deraf förfärdigade varor, som ansågos utgöra lyxartiklar, följaktligen såsom
en finanstull, hvarjemte förhållandet mellan denna tullsats och de redan
förut bestämda tullsatserna för siden ansågs blifva det rätta för att utgöra
ett väl afpassadt skydd för sidenfabrikerna.

Sedan nämnda tid hafva emellertid förhållandena gestaltat sig
annorlunda. Råsilke användes numera i långt större utsträckning vid
tillverkning af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar, såsom beståndsdel
i klädesvaror, till öfverspinning af elektriska ledningar, hvilket
sistnämnda slag af varor är föremål för en allt mer framåtgående
tillverkning inom landet, äfvensom till flere andra tekniska ändamål, då

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

ett hållbart material erfordras. Utskottet anser derför grundad anledning
förefinnas att, för främjande af de näringar, för Indika råsilke utgör ett
ofta användt råämne, icke blott, såsom motionären föreslagit, nedsätta
tullen å detta ämne, utan att till och med helt och hållet upphäfva
densamma. Utskottet förbiser dervid ingalunda, att genom en
sådan åtgärd ett högre tullskydd beredes sidenfabrikerna än det, som af
1893 års riksdag bestämdes och då ansågs vara det rätta. I betraktande
deraf, att sidenfabrikationen, hvaraf i början af 1870-talet det årliga tillverkningsvärdet
uppgick till mer än en million kronor, sedermera nästan
År från år gått tillbaka, så att år 1894 tillverkningsvärdet uppgick till
allenast 400,000 kronor, synes dock någon betänklighet icke böra hysas
mot beviljandet af ett högre sk}ffd åt denna näring. I detta hänseende
torde ock böra erinras, att 1888 års tullkomité för denna industri föreslog
ett ännu högre tullskydd nemligen för helsiden 12 kronor och för halfsiden
4 kronor för kilogram, äfvensom att, i händelse tullen för rått ofärgadt
silke upphäfves, sidenfabrikerna gå miste om den fördel de nu ega
att vid utförsel af sina produkter erhålla restitution af tullmedlen.

Hvad deremot silkesfärgerierna beträffar, torde med hänsyn dertill,
att färglönen i allmänhet, enligt hvad utskottet inhemtat, utgör från två till tio
kronor för kilogram, något högre tullskydd än det, som för närvarande är
stadgadt, icke böra beviljas, helst som detta skydd ofta i verkligheten är större
än hvad skilnaden mellan tullsatserna för ofärgadt och färgadt silke utvisar,
i det att silke i vissa fall vid färgning ökar i vigt. Om tullen för
ofärgadt silke borttages, bör derför, tilf bibehållande af nu rådande proportion
i förevarande afseende mellan rått ofärgadt, å ena, samt färgadt
eller blekt silke, å andra sidan, tullen å denna senare vara i motsvarande
mån nedsättas och följaktligen bestämmas till 1 krona för
kilogram.

Den minskning i statens inkomster, som genom upphäfvande af
tullen å rått ofärgadt och nedsättning af tullen å färgadt eller blekt silke
skulle uppstå, torde ej vara af den betydelse, att från denna synpunkt
hinder bör möta för ifrågavarande åtgärder. Statens inkomster uppgingo
år 1895 af tullen å rått ofärgadt silke till 13,520 kronor samt af tullen
å färgadt eller blekt silke till 32,580 kronor.

Under förutsättning att Riksdagen biträder utskottets åsigt om borttagande
af tullen å rått ofärgadt silke, måste naturligen såsom en gifven
följd häraf den enligt 9 § tulltaxeunderrättelserna medgifna rättigheten att
vid utförsel af helsidenväfnad eller dukar, uteslutande af silke, erhålla
restitution af tullmedlen upphäfvas.

Af anförda skäl hemställer utskottet,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

6:o) att Riksdagen måtte i anledning af den i
ämnet väckta motionen besluta,

a) att silke, rätt, ofärgadt, skall vara tullfritt; och

b) att tullen för silke, färgadt eller blekt, skall
nedsättas till 1 krona för kilogram; samt

7:o) att, under förutsättning att den här ofvan
under 6:o) a) föreslagna tullfrihet för silke, rått, ofärgadt,
varder af Riksdagen bestämd, Riksdagen jemväl måtte
besluta, att nu gällande stadgande rörande rätt till
restitution af tullmedlen vid utförsel af helsidenväfnad
eller dukar, uteslutande af silke, skall upphäfvas och
9 § 1 mom. i tulltaxeunderrättelserna i enlighet härmed
i nedan intagna delar erhålla följande förändrade
lydelse:

Vid utförsel sjöledes från stapelstad af följande,
utaf utländskt råämne inrikes tillverkade varor beviljas

restitutionsvis af tullmedlen:

för 1 kilogram raffineradt socker, topp-, kandi och

kak-.................................... 28,2 öre

» 1 dito chokolad, alla slag....................... 5 »

» 1 dito karameller och andra konfityrer 30 »

» 1 dito bröd.............................................. 6 »

» 1 dito tobak, arbetad:

cigarrer och cigarretter 1 krona — »

spunnen, hopvriden eller pressad,
äfvensom i stänger...... 70 »

malen eller snus...................... 48 »

andra slag................................. 55 »

» 1 dito s. k. flamgarn, färgadt eller tryckt,

af bomull 15 »

» 1 dito » » af ull...... 20 »

» 1 dito bomullsväfnad.............................. 15 »

» 1 dito linneväfnad................................... 20 *

» 1 dito sydda bomulls- och linneartiklar,

såsom skjortor, kragar, manchetter
med flera, under vilkor
att de icke hufvudsakligen bestå
af lägre tullbeskattad väfnad
än oblekt bomullsväfnad 50 *

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

hvarvid för öfrigt iakttages:

a) att af de här upptagna varor minst 50 kilogram
af hvardera skola till export angifvas och på en
gång afsändas; kommande dock denna bestämmelse icke
att ega tillämpning, då den vara, för hvilken tullrestitution
sökes, utföres för proviantering af fartyg i Öresund
under enahanda förhållanden med dem, då utländska, på
frilager upplagda varor skulle vid dylik proviantering
åtnjuta tullfrihet;

b) att vid — — — — — — utföres; och

c) att utförseln — — — —r — — erfordras.

Smergelduk I sin ofvanberörda motion hafva herrar Persson och Nyländer hem m"

m'' stält, »att Riksdagen måtte besluta i tulltaxan på vederbörliga ställen införa
följande tullsatser å: smergelduk, smergelpapper, flintduk, flintpapper,
glasduk, öfriga artiklar, Renande till slipning eller polering, såsom smergelringar,
smergelfilar 20 % af värdet, pulveriserad smergel 5 öre per kilogram».

Till stöd härför anföra motionärerna följande:

»Bland de industrialster, som man under senare åren sökt åstadkomma
inom vårt land, finnas några af ganska betydelsefull art, såsom
smergelduk, smergelpapper, glasduk och andra för slipning eller polering
afsedda artiklar. Dessa varor importeras i afsevärda qvantiteter från utlandet,
men kunna numera erhållas äfven af inhemsk tillverkning, i det
fabrik för detta ändamål blifvit inom riket anlagd, der dylika saker af fullt
tillfredsställande qvalitet kunna tillverkas.

Denna sedan några år inhemska industri arbetar emellertid för närvarande
under synnerligen ogynsamma förhållanden, enär, enligt nu gällande
tullbestämmelser, de hufvudsakliga råämnena för fabrikatet äro belagda
med tull, såsom papper, väf och lim, men de färdiga artiklarne, smergelpapper,
flintduk, flintpapper, glasduk, glaspapper och öfriga artiklar för
slipning och polering, såsom smergelringar, smergelfilar m. m., få helt och
hållet tullfritt i landet införas; endast smergelduk drager en tull af 10
procent å värdet.

Konkurrensen med utlandet är derför synnerligen svår, och, för att
denna inhemska industri skall kunna fortsätta sin verksamhet, är det nöd -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

vändigt, att ett lämpligt tullskydd beredes densamma; det synes, som om
en tull af 20 procent å värdet härvid skulle vara erforderlig.

Då numera äfven förarbetningen eller pulveriseringen af smergel kan
göras vid våra inhemska smergelfabriker, torde denna s. k. pulveriserade
smergel böra åsättas tull, och, vid jemförelse med den för glaspulver gällande
tullsatsen af 2 öre pr kilogram, bör smergel, hvars inköpspris är
flere gånger högre än råglas, kunna, pulveriserad, bära en tull af 5 öre
pr kilogram.»

Af ifrågavarande artiklar tullbehandlas icke blott smergelduk, utan,
enligt hvad utskottet inhemtat, äfven glasduk och flintduk samt smergelskifvor
och smergelfilar såsom Maskiner, Redskap och Verktyg samt draga
sålunda en tull af 10 procent af värdet. Smergel-, glas- och flintpapper
äro deremot vid införsel tullfria. Af de vid tillverkningen af nämnda artiklar
använda ämnena smergel, glasskärf, glaspulver och lim äro de båda
förstnämnda tullfria, hvaremot glaspulver drager en införselafgift af 2 öre
för kilogram och lim af 20 öi’e för kilogram. Duk och papper äro äfvenledes
belagda med tull.

Hvad beträffar höjning af tullen för de artiklar af ifrågavarande slag,
som förtullas efter värde, från 10 till 20 procent af värdet, vill utskottet
till en början erinra, att en värdetull af 20 procent icke förekommer i
gällande tulltaxa. Något skäl att för dessa artiklar, hvilka till sin natur
äro närmast hänförliga till redskap och verktyg och tullbehandlas såsom
sådana, i tulltaxan införa nyheten af en ända till 20 procent af värdet
uppgående tullsats synes utskottet icke förefinnas. Råämnena, med undantag
af smergel, produceras inom landet; och det lärer väl svårligen ifrågakomma
att för tillverkningen af dessa varor införa vare sig duk, lim eller
glaspulver. Smergel-, glas- och flintpapper äro visserligen icke belagda
med införselafgift; men då behofvet. af papper för framställande af dessa
varor utan svårighet kan af den inhemska tillverkningen tillgodoses samt
om öfriga råämnen till dem gäller detsamma som ofvan sagts om råämnena
till smergel-, glas- och flintduk, torde någon anledning till införande åt
tull å dylikt papper icke heller vara för handen. Det för ifrågavarande
artiklar nödiga råämnet smergel kan deremot icke inom landet produceras.
Vid sådant förhållande synes denna vara böra fortfarande åtnjuta tullfrihet,
äfven om den inkommer i pulveriserad form; och då för öfrigt
andra stenarter, oarbetade eller pulveriserade, äro från införselafgift befriade,
torde pulveriserad smergel icke böra utgöra undantag från denna
allmänna regel.

Bill. till Riksd. Prot. 1897. .5 Sami. 1 Afd. Tläft. 12.

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 12.

Väfnader.

Dessutom torde det icke böra lemnas obeaktadt, att samtliga ifrågavarande
artiklar äro i stor myckenhet behöfliga för många industrigrenar och
handtverk och att det för dessa måste verka synnerligen betungande, om priset
å desamma komme att till följd af höjda tullsatser stegras; och då härtill
kommer, att vårt land synes ega alla förutsättningar för att kunna täfla
med utlandet med hänsyn till produktionen af dessa varor, anser utskottet
någon utsträckning af skyddet för denna industri icke böra ifrågakomma,
utan hemställer,

8:o) att herrar Perssons och Nyländers ifrågavarande
motion, angående höjning eller åsättande af tull
å vissa för slipning eller polering afsedda. artiklar, icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Rubrikerna N:ris 680, 681 och 702 i gällande tulltaxa äro af följande
lydelse:

680.

681.

702.

Väfnader:

ylle-, af ull allena eller blandad till större eller
mindre del med lin, bomull eller andra ämnen
utom silke:

pressduk, äfvensom ändlös maskinfilt för
fabriksbehof.........................................1

mattor, alla slag, samt stampad (icke väfd)
filt............................................................... 1

hår- eller tagel-:
nöthårsfilt:

stampad.................,..........................................

t 1

kg. 0: 25.

kg. 0: 60.

in i

»fri.

1 sin ofvan omförmälda motion föreslår herr Lithander, att tullsatserna
för följande väfnader af ylle, nemligen: pressduk, ändlös maqkinfilt
för fabriksbehof, mattor, alla slag, samt stampad (icke väfd) filt måtte
höjas till 75 öre för kilogram, samt att den nu tullfria artikeln stampad

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

nöthårxfdt måtte beläggas med en tullsats af 25 öre för kilogram, eller
samma tullsats, som för närvarande är faststäld för väfd sådan filt.

Till stöd för detta yrkande anför motionären:

»Vid de genomgripande revisioner af vår tulltaxa, hvilka voro nödvändiga
att vidtaga i samma stund den svenska Riksdagen genom franska
handelstraktatens upphörande återfick sin handlingsfrihet på tullagstiftningens
område, blef den principen fastslagen att i möjligaste måtto göra
rättvisa åt alla industrigrenar vid beredandet af lämpligt skydd mot en
öfvermägtig utländsk konkurrens, på det att deri uppblomstring på industriens
område, hvilken man afsåg att befrämja, skulle blifva allmän. De
goda verkningarna af detta välbetänkta tillvägagående hafva icke uteblifvit,
ty den industriella verksamheten i vårt land har gjort vida större framsteg,
än man kunnat hoppas, och den har äfven varit ganska allmän inom
fabrikationens olika grenar, hvadan endast i få fall en behöflig komplettering
återstår att göra. Bland de tillverkningar, som icke blifvit beaktade,
och hvilka således icke ännu kunnat komma med i den allmänna uppblomstringen,
vill jag tillåta mig att framhålla några, hvilka i tulltaxan
återfinnas under rubriken:

Väfunder: ylle, af ull allena eller blandad till större eller mindre
del med lin, bomull eller andra ämnen utom silke: pressduk äfvensom
ändlös maskinfilt för fabriksbehof pr kilo 25 öre.

— mattor, alla slag, samt stampad (icke väfd) filt pr kilo 60 öre.

— hår eller tagel: nöthårsfilt, stampad — fri.

— väfd pr kilo 25 öre.

Andlös maskinfilt, som användes af alla vårt lands pappers- samt
kemiska och mekaniska trämassefabriker, utgör en ingalunda obetydlig
importartikel, hvars framställande inom landet i större skala än hittills
sålunda vore önskvärd. En fabrik för denna tillverkning finnes sedan
mer än 20 år, men har, ehuru den sysselsätter ett hundratal arbetare, till
följd af den skarpa konkurrensen från utlandet dock ej kunnat taga det
uppsving, som varans stora förbrukning skulle låta förmoda.

Nu har för ett par år sedan ytterligare en större fabrik i denna
branch anlagts, utrustad med alla de synnerligen dyrbara nyare maskiner,
denna fabrikation fordrar, och vore det derför ett berättigadt anspråk, att
något gjordes för att stödja äfven denna industrigren, hvaraf åtskilliga
hundratal menniskor i vårt land skulle kunna få arbete och uppehälle,
och hvilket stöd torde kunna lemnas genom en bättre än nu afpassad
skyddstull. Denna artikel är blott åsatt en tull af 25 öre per kilogram,
men det är klart, att denna tullsats ej kan vara effektiv för en vara, hvars
försäljningspris går upp till 7 å 8 kronor per kilogram.

Bevillningsutkottets Betänkande N:o 12.

För en annan svensk industri, nemligen tillverkningen af stampad
filt för fabriks- eller andra tekniska behof, förefinnes behof af ett mera
tillfyllestgörande skydd. Råvaror dertill äro ganska dyra, men fabrikatet
har dock ej mer skydd än 60 öre per kilogram, en siffra som måste förefalla
allt för ringa, då man jemför den med det vida högre skydd, som
andra billigare yllevaror åtnjuta.

En höjning af tullsatsen torde äfven vara lämplig för ’Mattor, alla
slag’. Denna vara drager nu likaledes endast 60 öre per kilogram i tull,
hvilken lämpligen borde höjas, då importen af denna artikel väl endast
gäller finare och dyrare varor, hvilka således kunna anses som lyxsaker.

Då alla dessa artiklar redan inom landet framställas, och den bästa
utsigt finnes, att med något högre tull å utländsk vara det allra hufvudsakligaste
behofvet skulle kunna fyllas af svensk näringsflit, derest fabrikationen
kan uthärda konkurrensen, vill jag här nedan föreslå en tullsats,
som, på samma gång den bättre skyddar vår inhemska näring, likväl är
så måttligt tilltagen, att de konsumenter, som för tillfället ej finna det
lämpligt använda den inhemska varan, svårligen kunna sägas blifva i nämnvärd
mån beskattade.

Enligt ofvan anförda paragraf i tulltaxan införes nu stampad nöthårsfilt
tullfritt. Detta är en stor artikel, som äfven framställes inom landet,
men hvilken otvifvelaktigt behöfver ett måttligt skydd.»

De nu gällande tullsatserna å pressduk samt ändlös maskinfilt äro
desamma, som Kongl. Maj:t, i anslutning till 1888 års tullkomités mening,
vid 1892 års lagtima riksdag föreslog och som af samma Riksdag antogos.
Dessförinnan hade pressduk varit belagd med en tullsats af 20 öre för
kilogram, under det att maskinfilt varit tullfri. För mattor och stampad
(icke väfd) yllefilt bibehölls i tullkomiténs förslag den förut gällande tullsatsen,
60 öre för kilogram, hvilken sedermera icke undergått någon förändring;
den väfda filten deremot, hvarom emellertid här ej är fråga,
särskildes från stampad filt och hänfördes till ylleväfnader, andra slag.
Nöthårsfilt, såväl stampad som väfd, var intill den 1 juli 1888 tullfri; då
trädde för väfd sådan filt den ännu gällande tullsatsen, 25 öre för kilogram,
i kraft, under det att, på sätt äfven tullkomitén föreslagit och ännu
är förhållandet, för stampad nöthårsfilt tullfrihet bibehållits.

Då tullsatserna för nu ifrågavarande artiklar blifvit af tullkomitén
underkastade granskning samt, enligt utskottets åsigt, under den tid, som
förflutit, sedan vid 1892 års lagtima riksdag de af komitén föreslagna,
ännu gällande tullsatserna antagits, några förändrade förhållanden icke in -

Bevillningsutskottets Betänkande S:o 12. 21

träd t, som kunna påkalla ändring i berörda, tullsatser, torde någon anledning
att bifalla, de nu föreslagna tullförhöjningarna icke vara för handen.

Af de olika varor, för hvilka motionären föreslagit höjda tullsatser,
utgöra maskinfilt samt den dermed till användningen jemförliga pressduken
två för åtskilliga industriella anläggningar och särskildt för vårt
lands talrika pappers- och trämassefabriker vigtiga artiklar, af hvilka en
stor myckenhet användes. Fördyrandet af dessa varor genom åsättande af
en tullsats, uppgående till icke mindre än tre gånger den nu gällande, skulle
för nämnda fabriker medföra betydligt ökade kostnader; och en sådan
åtgärd synes utskottet derför innebära en orättvisa, så mycket större, som
dessa fabriker icke åtnjuta något skydd för sin tillverkning. Hvad beträffar
den af motionären föreslagna höjningen af tullsatsen å mattor samt
stampad yllefilt, kan utskottet icke heller finna denna höjning vara befogad
eller af omständigheterna påkallad. Fn tullsats af 60 öre för kilogram
synes utskottet vara en tillräckligt hög införselafgift för dessa tunga
och skrymmande varor. Icke heller karl utskottet finna skäl vara för handen
att förorda den af motionären föreslagna tullen å stampad nöthårsfilt. Denna
vara användes hufvudsakligen såsom ångpanne- och maskinfilt, och priset
för densamma synes derför icke böra stegras genom åsättande af en tullsats,
uppgående till omkring 25 procent af varans värde.

På grund af det sålunda anförda hemställer utskottet,

9:o) att Riksdagen, med afslag å förevarande
motion, måtte besluta,

a,) att tullen å pressduk samt ändlös maskinjilt för
fabriksbehof måtte bibehållas oförändrad;

b) att tullen å mattor, alla slag, samt stampad
(icke väfd) filt äfven måtte bibehållas oförändrad; och

c) att gällande tullfrihet för nöthårsfilt, stampad,
måtte bibehållas.

I sin ofvanberörda motion föreslår herr Nilsson, »att Riksdagen Ättiksymde
åsätter en tull å alla ättiksyrade salter, med undantag af blysocker, af 10 sa ta''

öre pr kilo».

Till stöd härför anför motionären följande:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

»Som bekant är åtnjuter ättiksyran ett tullskydd af en krona pr
kilogram. Detta är tillräckligt, men ett påtagligt missförhållande eger rum
emellan denna tullsats och den, som dragés af ättiksyrade salter.

Af dessa beröres Sveriges industri hufvudsakligen af tre: ättiksyradt
natron, ättiksyrad kalk och ättiksyrad blyoxid, de båda första såsom råämnen
för tillverkning af ättiksyra. Af dessa båda drager ättiksyradt natron
en tull af 10 öre pr kilo och ättiksyrad kalk 15 procent af värdet.

Genom förbättrade apparater är det numera lika lätt att framställa
ättiksyra af ättiksyrad kalk som af ättiksyradt natron, och båda hålla ungefär
samma mängd ättiksyra i torf tillstånd, eller 60 procent, Intet skäl
föreligger derför att åsätta mindre tull å den ena än den andra varan, om ej
det olika priset i verldsmarknaden skulle göra en sådan skilnad nödvändig
för den inhemska industriens skydd. Men i detta fall måste ättiksyrad
kalk, hvilken i närvarande stund endast gäller 15 mark pr 100 kilo eif
Hamburg, ovilkorligen åsättas en högre tull än ättiksyradt natron, hvilket
gäller nära det dubbla värdet eller 28 mark pr 100 kilo. Förhållandet är
emellertid omvändt: ättiksyradt natron 10 öre pr kilo; ättiksyrad kalk 15
procent af m. 15 = 274 mark pr 100 = 2x/4 öre pr kilogram.

Jag vill nu föreslå en tull af 10 öre pr kilo å alla ättiksyrade salter,
med undantag af blysocker, hvilket hittills varit fritt och till följd af
blyets pris icke gerna kan komma i fråga till ättiksyreberedning.

Denna tullsats är nödvändig för våra kolningsfabriker, hvilka utan
densamma icke kunna bedrifvas med förtjenst. I denna som i så många
andra grenar sänder Nordamerika af sitt öfverflöd till Europa, och den
ättiksyrade kalken, som 1890 betingade ett pris af mark 27,50, gälde 1893
endast mark 21,so och 1896 mark 15. Dessa siffror böra i och för sig
visa otillräckligheten af den gällande tullsatsen.»

Såsom motionären uppgifvit, drager ättiksyradt natron eu tullafgift
af 10 öre för kilogram, under det att ättiksyrad kalk tullbehandlas såsom
kemiskt-tekniska preparater, ej specificerade, med en tull af 15 procent af
värdet. Af öfriga för industriella ändamål vigtiga ättiksyrade salter äro
ättiksyrad blyoxid (blysocker) och ättiksyrad kopparoxid (spansk gröna)
tullfria. Ättiksyrad lerjord hänföres i tullbehandlingsafseende till kemiskttekniska
preparater med en tullsats af 15 procent af värdet,

Hufvudsyftet med motionärens förslag synes vara att åvägabringa en
höjning af tullen å ättiksyrad kalk. I fråga om blysocker och ättiksyradt
natron ifrågasättes ingen ändring i nu bestående förhållanden. Beträffande
öfriga ättiksyrade salter har motionären inskränkt sig till ett yrkande, att
tullen för desamma måtte bestämmas till 10 öre för kilogram, utan att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 19.. 23

för detta yrkande angifva några skål eller uppgifva, hvilka ättiksyrade
salter afses.

Ättiksyrad kalk framställes på det sätt, att vid torrdestillation af
trä, d. v. s. upphettning vid afstängdt lufttillträde, hvarvid såsom produkter
vinnas dels träets fasta beståndsdel, kol, dels ock åtskilliga flygtiga
ämnen, deribland ättiksyra, denna sistnämnda bindes med kalk. Af denna
ättiksyrade kalk framställes sedermera i särskilda fabriker träättika, som
utgör en vigtig handelsvara och efter behörig rening kan ersätta spritättika.
Då vårt land eger riklig tillgång på trä och kalk, synes den
fabriksmessiga tillverkningen af träkol och ättiksyrad kalk utgöra eu
för landet naturlig industri, för hvilken alla förutsättningar finnas; och
torde densamma derför vara tillräckligt skyddad genom den nuvarande
tullsatsen å sistnämnda vara. Ättiksyrad kalk betingar, enligt motionärens
egen uppgift, för närvarande icke högre pris än 13 kronor 50 öre för 100
kilogram. Vid . sådant förhållande skulle den föreslagna tullsatsen af 10
öre för kilogram utgöra icke mindre än omkring 75 procent af värdet;
och en så hög tullsats å ifrågavarande artikel synes utskottet icke under
några omständigheter böra ifrågakomma. Visserligen torde de t billiga pris,
hvartill träättika, framstäld på ofvannämnda sätt, kan försäljas, kunna ofördelaktigt
inverka på afsättningen af den dyrare spritättikan; men denna
olägenhet för spritättikfabrikerna synes icke kunna afhjelpas genom den
föreslagna höjningen af tullen å ättiksyrad kalk. Den ökning "i tillverkningen
inom landet af denna vara, som af en sådan åtgärd skulle blifva
en följd, skulle nemligen för nämnda fabriker medföra en ännu svårare
konkurrens med träättikfabrikerna, enär dessa under sådana förhållanden
troligen skulle kunna erhålla den ättiksyrade kalken till ännu billigare pris
än för närvarande, då densamma införes från utlandet med en tullsats åt
15 procent af värdet.

Såväl ättiksyrad kalk och deraf framstäld ättiksyra som åtskilliga
andra ättiksyrade salter förbrukas i stor mängd i flera vigtiga industrigrenar.
Så användes t. ex. ättiksyrad kalk för framställande af ättiketer,
som utgör en nödvändig beståndsdel i röksvagt krut. I färgerierna användes
ättiksyrad kopparoxid eller spansk gröna såsom färgningsämne.
hvilken omständighet, då andra ej specificerade färger och färgningsämnen
åtnjuta tullfrihet, talar för tullfrihet jemväl för denna vara.
Ättiksyrad lerjord utgör ett preparat, som begagnas såsom betningsmedel
i färgerierna, för impregnering af väfnader samt för åtskilliga
andra ändamål. Äfven för klädesfabriker, appreteringsverk och kattuntryckerier
utgör ättiksyra ett nödvändigt och i stor mängd användt ämne.
Det synes derför utskottet vara eu olämplig åtgärd att genom tullsatser

24 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

fördyra ifrågavarande ämnen och derigenom bereda många och för vårt
lands näringslif synnerligen vigtiga industrigrenar ökad svårighet att uthärda
den utländska konkurrensen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

10:o) att herr Nilssons ifrågavarande motion angående
tullen för vissa ättiksyrade saker icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Stockholm den 2 april 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Reservationer

vid punkterna 6:o) och 7:o)
af herr Fredholm, som anfört:

»I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 133, har herr O.
Olsson föreslagit, att, till beredande af ökadt skydd åt färgerierna, skilnaden
mellan tullsatserna å färgadt och ofärgadt silke — hvilken skilnad
sedan år 1882 utgjort 1 krona per kilogram — skulle ökas på så sätt, att
tullen å det färgade silket skulle bibehållas vid nu, sedan 1894, gällande
belopp 3 kronor per kilogram, men tullen å ofärgadt silke deremot nedsättas
från 2 till 1 krona per kilogram. På anförda skäl har utskottet
med öfvervägande majoritet ej ansett, att färgerierna äro i behof af något
ökadt tullskydd. •

Men i stället för att vid sådant förhållande helt enkelt hemställa om
afslag å den väckta motionen, har utskottet af densamma tagit sig anledning
föreslå, att tullsatserna å silke skulle återföras till de belopp, som
före 1894 voro dessa artiklar åsätta. Såsom ledmotiv för vidtagandet af en
sådan åtgärd anför utskottet, att tullförhöjningarne å silke vidtogos: »hufvudsakligen
i ändamål att med skatt belägga silke och deraf förfärdigade
varor, som ansågos utgöra lyxartiklar». Detta är emellertid icke med rätta
förhållandet öfverensstämmande, hvilket tydligen framgår genom att i
minnet återkalla, hvad som med afseende å ifrågavarande tullar åtgjordes
vid riksdagarne åren 1892 och 1893.

Redan vid 1892 års riksdag åsattes höjda, och högst betydligt höjda,
tullsatser å »af silke förfärdigade varor», hvaremot någon deremot svarande
höjning i tullen å silke ej egde rum. Orsaken till detta anmärkningsvärda
förhållande var, att, då frågan förekom i kamrarne, propositioner ej framstäldes
å derom framstälda yrkanden i reservationer, afgifna af alla Andra
Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet, af hvilka friherre von Schwerin,
Collander, Fredholm, G. Jansson i Krakerud och S. M. Olsson i Sörnäs
fortfarande der hafva säte och stämma. Med anledning af den utgång
frågan vid förenämnda riksdag fick, väckte friherre von Schwerin vid 1893
års riksdag motion om tull å råsilke, och bevillningsutskottet tillstyrkte då
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 5 Sami. 1 Afd. Häft. 12. 4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

de tullsatser, som för ofärgadt och färgadt silke nu äro gällande och hvilka
voro lika med motsvarande i Danmark och Norge. Mot denna utskottets
tillstyrkan reserverade sig alla Första Kammarens ledamöter, och då deras
mening biträddes af Första Kammaren, under det att utskottets hemställan
bifölls af Andra Kammaren, afgjordes frågan genom gemensam omröstning,
hvilken utföll sålunda:

Första Kammaren 113 ja och 21 nej
Andra Kammaren 35 » » 181 »

148 ja och 202 nej,

hvadan Riksdagen alltså beslöt, att i öfverensstämmelse med nej-propositionen
åsätta silke, rått ofärgadt, en tull af 2 kronor per kilogram och silke,
färgadt eller blekt, 3 kronor per kilogram.

I min egenskap af Andra Kammarens ledamot i bevillningsutskottet
har jag icke kunnat med min röst biträda ett förslag, som skulle kasta
öfver ända ett beslut, hvilket Andra Kammaren med så öfverväldigande
majoritet fattat, och detta så mycket mindre som ingenting, enligt mitt
förmenande, sedan beslutets fattande inträffat, som kan gifva anledning
att nu ändra detsamma. Visserligen säger utskottet, att tiderna förändras,
men det göra ju tiderna alltid. Hvad utskottet till stöd för sin hemställan
skulle hafva ådagalagt, det är, att en nedsättning i de silke åsätta tullarne
är af ett verkligt behof påkalladt, oaktadt ingen klagan öfver'' deras storlek
blifvit till Riksdagen framförd. Detta behof söker utskottet påvisa
genom att anföra, att »råsilke användes numera i långt större utsträckning
för tillverkning af sådana varor, som icke utgöra lyxartiklar». Huru
mycket silke, som användes till lyxartiklar och till icke-lyxartiklar, derom
lemnar oss vår offieiela statistik i okunnighet, men huru mycket silke som
i sin helhet användes, derom kan man af denna statistik vinna fullständig
kännedom, då allt af den varan utgör föremål för införsel.

Införseln af silke, ofärgadt och färgadt, tillsammans, utgjorde

1891...............	.............. 16,912	kilogram
1892...............	.............. 16,462	»
1893................	.............. 19,995	» I :
1894................	.............. 13,001	» ! 1
1895...............	.............. 17,620	»

medeltal för begge åren 16,498

eller i medeltal för femårsperioden 1891—95 16,798 kilogram. Att införseln
1893 så mycket öfversteg och 1894 understeg medelinförseln, be -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

rodde naturligtvis på den 1894 inträdda tullförhöjningen. Vid betraktandet
af dessa siffror kan man svårligen, såsom utskottet gör, tala om en
på senare tider inträffad användning »i långt större utsträckning» än förr,
då på fem år införseln ökats med endast obetydligt öfver 4 procent. Utskottet
anser likväl, att på grund af denna ökade användning »anledning
förefinnes att, för främjande af de näringar, för hvilka råsilke utgör ett
ofta användt råämne, icke blott, såsom motionären föreslagit, nedsätta
tullen å detta ämne, utan att till och med helt och hållet upphäfva densamma».
Motionären har dock icke föreslagit att nedsätta tullen å råsilke
för att derigenom främja någon annan näring, för hvilken denna vara utgör
råämne, än färgerierna, och detta för att med bibehållande af tullen
å färgadt silke bereda dem ett större tullskydd — men denna motionärens
hemställan har ju utskottet förklarat »icke höra beviljas».

Hvad öfriga näringar, »för hvilka silke utgör ett ofta användt råämne»,
beträffar, så torde till dem i främsta rummet vara att räkna sidenfabrikerna,
och det är således dessa, som utskottet i främsta rummet vill

främja genom att helt och hållet borttaga tullen å silke. Men att ut skottet

dertill saknar hvarje befogad anledning, vill synas mig uppenbart,
då dessa fabriker 1892 fingo sitt tullskydd höjdt från 2,so kronor till 8 kronor
pr kilogram, eller, om man fråndrager sistnämnda tullsats 2 kronor i
tull för råämnet, mer än fördubbladt.

Ehuru de näringar, för hvilka silke utgör råämne, bland alla äro de
mest skyddade, vill utskottet ändock öka detta tullskydd med 36,000 kronor
om året och detta på bekostnad af statsverket, som skulle gå förlustig
detta tullbelopp, hvilket utskottet förmenar icke vara af betydelse.
Må detta hvad statsverket beträffar vara en sanning, om ock med modifikation,
så ställer sig dock saken annorlunda för allmänheten. Ingen anledning
finnes nemligen till det antagandet, att de högt tullskyddade fabrikaten
af silke skulle blifva billigare, derför att man borttager tullen å råsilke.
Allmänheten skulle derför fortfarande få utbetala det för silke nu utgående
tullbeloppet, men icke till fromma för statsverket utan till fromma för
fabrikanterna, och huru litet belopp, ur statsbudgetens synpunkt betraktadt,
det än är som staten skulle förlora, så toge nog staten ändock ut detsamma
ur allmänhetens fickor på ett eller annat sätt.

Man framhåller ofta,, och som mig synes med fullt skäl, huru vigtigt
det för affärs- och näringslifvet är att bibehålla stadga i betingelserna
för affärs- och näringsverksamheten, men skall detta tal vara annat än
bara ord, då bör man icke heller utan dertill gifven anledning ändra tullsatserna
efter godtfinnande med några få års mellanrum.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

På grund af det här framhållna anhåller jag,

att Riksdagen måtte afslå såväl den väckta motionen
som utskottets med anledning af densamma gjorda
hemställan.»;

samt af herr G. Jansson.

Härjemte hafva herrar Stephens och Swartling begärt få antecknadt,
att de på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit,
herr Stephens i den slutliga behandlingen och herr Swartling i behandlingen
inom utskottet af de i detta betänkande omförmälda frågor.

Stockholm 1897. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner