Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12 (Betänkande 1894:Bevu12 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 28 mars 1894, kl. 1 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta förslag om vissa förändringar
i grunderna för allmänna bevillningens utgörande.

Efter att hafva afgifvit särskildt betänkande rörande två inom
kamrarne väckta motioner med förslag till ändringar af mera speciel
beskaffenhet i gällande bevillningsförordning får utskottet härmed afgifva
yttrande angående öfriga till utskottet hänvisade, allmänna bevillningen
rörande framställningar, för så vidt som och i den mån desamma
icke afse den till fyllande af statsverkets behof för nästkommande år
föreslagna särskilda tilläggsbevillning; varande samtliga dessa framställningar
af mera principal natur.

De ifrågavarande framställningarna utgöras af följande inom Andra
Kammaren väckta motioner, nemligen:

n:o 78, af herr E. Åkerlund, med yrkande, »att Riksdagen behagade
hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar uti vårt beskattningsväsen,
att direkt skatt måtte komma att utgå i vida högre
mån än nu, dels progressivt stigande med inkomstbeloppen, dels utgående
med högre procent af de stora kapitalen och den enskilda penningrörelsen
och dylikt än af inkomst af det produktiva arbetet, äfvensom
förslag till sådana ändringar i nu gällande beskattningslagstiftning, som
i följd deraf kunna finnas nödiga;»

n:o 126, af herrar J. A. Fjällbäck och J. Olsson från Stockholm,
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 12 Höft. (N:o 12). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

hvilka föreslå, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla,
det Kongl. Maj:t ville framlägga förslag till ändring af bevillningsförordningen,
i syfte att höja det bevillningsfria afdraget på sådant sätt,
att för inkomst, uppgående till 1,800 kronor, men understigande 2,000
kronor, 200 kronor lemnas fria från bevillning, och att af en inkomst,
uppgående till 2,000 kronor men understigande 2,200 kronor, 100 kronor
blifva fria från bevillning; äfvensom att jemväl dessa afdrag må
kunna höjas med ytterligare högst 200 kronor i de undantagsfall, hvarom
stadgas i 11 § 1 mom. bevillningsförordningen;»

samt

n:o 132, af herr A. Halm, som hemställer, »att bevillningsutskottet
vid uppgörandet af de förslag till bevillningar för år 1895, som det
eldigt 40 § riksdagsordningen tillkommer utskottet att fullgöra, utskottet
jemväl måtte taga under ompröfning och inkomma med förslag:

till införande af obligatorisk sjelfdeklaration;

för tillämpning i allmänhet af progressiva beskattningsprinciper
vid inkomstbevillningens utgörande och i synnerhet hvad angår den af
Kongl. Maj:t föreslagna tilläggsbevillningen för inkomst af kapital och
arbete;

till ändring af 15 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna, i
syfte att enskilda delegare i bolag jemväl måtte taxeras för deras inkomst
af aktier eller lotter, i öfverensstämmelse med hvad redan finnes
stadgadt i 13 § af samma instruktion».

De frågor, som i förevarande motioner beröras, hade jemväl vid
nästlidet års riksmöte understälts Riksdagens pröfning. Med afseende
härå inskränka sig ock herrar Fjällbäck och Olsson i fråga om motiveringen
för sitt yrkande till en hänvisning till de skäl, hvilka af dem i
en vid nämnda riksdag inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 203,
anförts till stöd för ett lika lydande förslag som det af dem nu framlagda.

Herr Halm hänvisar i och för motiveringen af sitt förslag till
en vid det af sistlidet års Riksdags bevillningsutskott afgifna betänkande,
n:o 18, angående allmänna bevillningen, fogad reservation.

Herr Åkerlund slutligen framhåller i motiveringen för sitt yrkande,
att det med allt fog må kunna sägas vara en fullt berättigad
och allt mera gängse åsigt, att de sociala stormar, hvilka allt starkare
bryta sig emot de gamla kultursamhällsbyggnaderna, måste komma att
förorsaka ytterst häftiga omstörtningar, derest de sunda och berättigade
kraf på reformer, hvilka från folkens flertal allt kraftigare framställas,

Bevillninysutslcottets Betänkande N;o 12. 3

icke blifva tillgodosedda i tid, samt erinrar derom, att bland de vigtigaste
reformer, som sålunda påkallas, äro reformerna inom skatteväsendet.
I afseende härå anför motionären vidare, efter att hafva berört,
huruledes de indirekta skatterna till en stor del icke uppfylla fordringarna
på en rättvis beskattning, följande:

»Att de små jordbruken, hvilka endast genom träget arbete kunna
bereda utkomst för sina egare, ändock de äro hårdt skuldsatta, beskattas
till fulla taxeringsvärdet, att de enkla egna hem, våra talrika backstugusittare
lyckats förskaffa sig och hvilka utgöra deras må hända största
glädje samt de fastaste band, hvarmed de äro bundna vid fosterlandet,
de små farkoster, med hvilka våra skärgårdars befolkning under stormar
och lifsfaror måste förtjena sitt dagliga bröd m. in., skola, så vidt möjligt,
enligt gällande författning beskattas till fulla värdet eller inkomsten,
förefaller nog mången gång hårdt, men vore dock icke så motbjudande,
derest ej ostridigt vore, att de stora inkoinsttagarne, synnerligen
storkapitalens män, af alla skattskyldige bringa de minsta offren
åt det allmänna, hvarför ock rättvisa och billighet synas mig kräfva,
att hvarje medborgare i ett land ålägges betala såsom skatt större eller
mindre procent af samtliga sina inkomster, i män af dessas högre eller
lägre belopp och lättare eller svårare förvärfvande; och svårligen lärer
kunna bestridas orättvisan deruti att, såsom nu tillgår, de, hvilkas
inkomster kanske tusendefalt öfverstiga värdet af det genom dem producerade
arbetet och hvilka i så oändligt mycket mer än de ringa behöfva
statens skydd och bistånd för att fortfarande kunna förkofra sig
och i ro njuta af sin välmåga, icke i någon högre grad än dessa skola
bidraga till statens och respektive kommuners utgifter.

Mången, som måhända gillar mina här uttalade grundsatser om
skyldighet för den rikare att med högre procent af sin inkomst bidraga
till statens och kommunens utgifter än den mindre bemedlade, torde
dock tveka att lemna sitt understöd till dessa grundsatsers förverkligande
af fruktan för de praktiska svårigheter, som härvid skulle möta.
Särskilt väntar jag mig i detta hänseende tvenne invändningar: att
det skulle blifva ytterst svårt att till den tid, då bevillningen af den
upptaxerade inkomsten skulle uträknas, kunna få kännedom om en persons
hela sammanräknade inkomst, hvilken naturligen borde ligga till
grund för bestämmandet af den procent, med hvilken bevillningen skulle
utgå; samt att den progressiva beskattningen skulle leda till allmännare
försök att dölja de verkliga inkomsterna. Villigt erkännande, att dessa
båda och må hända äfven andra praktiska svårigheter skulle möta, vågar
jag dock hålla före, att de af en klokt afvägd lagstiftning skulle kunna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

reduceras derhän, att missbruken och öfverträdelserna af lagen ej blefve
flera eller större än för närvarande. Hvad särskildt de förutsatta invändningarna
angår, torde den först anmärkta svårigheten i allmänhet kunna
.öfvervinnas genom ett stadgande om skyldighet för eu hvar, som inom
flera kommuner eger fastighet, drifver rörelse eller eljest har inkomst,
att inom samtliga dessa uppgifva all den egendom och inkomst, hvarför
bevillning skall af honom inom riket erläggas, samt genom ömsesidiga
meddelanden mellan taxeringsmyndigheterna för dessa kommuner. Beträffande
åter den senare invändningen, torde ej kunna förnekas, att
frestelsen för de förmögne att undandölja någon del af sin inkomst
skulle blifva större än för närvarande, att derför verksamma korrektiv
häremot kunde blifva af nöden; och sådana korrektiv lära kunna finnas
i stadganden om skyldighet för en hvar skattskyldig att derom opåmind
till vederbörande taxeringsmyndigheter inom viss tid sanningsenligt
uppgifva beloppen af samtliga sina inkomster; om höga viten för
uraktlåtenhet härutinnan samt vid försök att undansnilla skattebidrag,
äfvensom Om rätt för såväl stat som kommun att retroaktivt utkräfva
den skatt, som belöpt sig på undandold inkomst. Visserligen torde
man våga påstå, det bedrägerier emot staten och respektive kommuner
genom origtiga uppgifter till taxeringsmyndigheterna samt undandöljandet
af beskattningsbar förmögenhet och inkomst hos oss allt för ofta
betraktas såsom en ingalunda klandervärd åtgärd, och att derför införandet
af skyldighet till sjelfdeklaration kunde finnas motbjudande
för många, men mig förefaller just dessa förhållanden ådagalägga
nödvändigheten för införandet af sådana bestämmelser uti vår skattelagstiftning.

Af de reservationer, hvilka flertalet ledamöter från Första Kammaren
inom bevillningsutskottet anmält, då detta utskott uttalat sig för
rättvisare beskattningsgrunder än de nu gällande, finner jag väl, att
förslag om införande af progressiv beskattning från många håll skall
betraktas såsom en yttring af svår radikalism eller något må hända ännu
värre, men vågar likväl hålla före, att främst de konservativa intressenas
målsmän, hvilka ju tagit till sin hufvuduppgift att söka skydda den bestående
samhällsordningen mot våldsamma omstörtning ar, böra söka taga initiativen
till sådana förändringar af befintliga institutioner, hvilka påkallas af
billighet och rättvisa, och att, om icke så blir fallet, nödiga reformer ändock
nog skola genomföras, ehuru på ett sätt, som i ingen mån lärer
kunna nämnas samhällsbevarande.))

Motionären erinrar slutligen om vigten af att med afseende å
det af senaste urtima Riksdags beslut föranledda ökade behofvet af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 5

skatter snarast möjligt vidtaga erforderliga åtgärder för skattebördernas
rättvisa fördelning.

Såsom redan anmärkts, förehade Riksdagen äfven sistlidet år de
frågor, som nu till följd af motionärernas omförmälda förslag åter föreligga
till behandling; och utskottet vill till en början erinra, hurusom
bevillningsutskottet då afstyrkte samt begge kamrarne afslogo väckta
förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående införande af progressiv
inkomstbeskattning, samt hurusom Andra Kammaren beslöt aflåtande af
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran dels derom, att i det förslag
till ändringar i bevillningsförordningen, hvilket i anledning af bebådad
revision af berörda förordning torde komma att för Riksdagen
framläggas, måtte inrymmas förslag till bestämmelser derom, att dem,
som äro skyldiga att erlägga bevillning för inkomst af kapital och arbete,
ålägges att opåmint, efter enligt behöriga grunder faststälda formulär,
till vederbörande taxeringsmyndighet lemna uppgifter angående
sina inkomster af nämnda slag, dels ock derom, att vid berörda revision
af bevillningsförordningen måtte tagas i öfvervägande, jemte annat,
hvarom nu icke är fråga, huru vida icke de kategorier af inkomsttagare,
hvilka åtnjuta »bevillningsfritt. afdrag», böra ökas ej blott så, att skattelindring
eger rum äfven vid något högre inkomstbelopp än för närvarande,
utan ock så, att dessa olika beskattade kategorier af inkomsttagare
göras så många, att allt för stark skattestegring vid öfvergång
från en kategori till en annan undvikes; samt huru vida icke, till befordrande
af såväl en högre beskattning af den större förmögenheten som en
jemnare fördelning af skattebördan, det i § 15 af nu gällande instruktion
för taxeringsmyndigheterna förekommande stadgandet bör utbytas
mot en bestämmelse derom, att jemväl enskilda delegare i bolag eller
inrättning skola taxeras för inkomst af samma bolag eller inrättning;
äfvensom huru vida ej skattesatsen bör bestämmas olika med hänsyn
till den olika säkerheten och varaktigheten af olika inkomstkällors afkastning,
men hurusom Första Kammaren icke ville åt skrifvelsen gifva
eu sådan lydelse utan —jemte det kammaren, i enlighet med utskottets
hemställan, afslog väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
införande af olika beskattning af inkomster af olika ursprung —
beslöt, att Riksdagen skulle i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta verkställa en revision af nuvarande bevillningsförordning samt
framlägga det så beredda ärendet snarast möjligt för Riksdagen; vid
hvilken utgång frågan om aflåtande af skrifvelse i ämnet till Kongl.
Maj:t ansågs hafva förfallit.

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Sedermera har, på sätt inhemtas af den till nu församlade Riksdag
afgifna berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdags
sammanträde sig tilldragit, chefen för finansdepartementet, på grund
af nådigt bemyndigande af den 19 maj sistlidet år, uppdragit åt särskilda
komiterade att bereda föreliggande frågor angående förändringar
i skatteväsendet; och framgår af den skrifvelse, hvarmed komiterade
den 27 sistlidne oktober till bemälde departementschef öfverlemnat betänkande
och förslag angående utvidgning af arfsbeskattningen och utsträckt
tillämpning af stämpelskatten, att komiterades uppdrag omfattar
äfven frågan om revision af förordningen angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst, äfvensom att vid frågans beredning hänsyn
skall tagas till, bland annat, de uttalanden, som innefattas i Riksdagens
skrifvelse till Konungen den 27 november 1892, jemte hvad i öfrigt
vid frågans behandling inom Riksdagen förekommit.

Vid sådant förhållande torde såväl den motsedda revisionen af
bevillningsförordningen komma att företagas med all den skyndsamhet,
frågans vigt och omfattning medgifver, som ock dervid blifva vederbörligen
beaktade de synpunkter och förslag, hvilka i förevarande motioner
innehållas; och lärer med afseende härå den nu ifrågasatta skrifvelsen
i ämnet till Kongl. Maj:t lika litet böra komma till stånd, som
tillräckliga skäl torde föreligga för Riksdagen att, såsom herr Hahns
yrkande får anses innebära, redan nu, innan föreliggande frågor erhållit
den utredning, om hvilken chefen för finansdepartementet gått i författning,
taga desamma under slutlig ompröfning.

Utskottet hemställer derför:

l:o) att herr Åkerlunds ifrågavarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2:o) att icke heller herrar Fjällbäcks och Olssons
förevarande motion måtte föranleda någon Riksdagens
åtgärd; samt

3:o) att herr Hahns ifrågavarande motion, i hvad
densamma afser den bevillning af fast egendom och
af inkomst, hvilken — allena eller jemte föreslagen
särskild tilläggsbevillning — Riksdagen kan komma
att åtaga sig, måtte lemnas utan afseende.

Stockholm den 15 mars 1894.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

Reservationer:

Vid punkt 3:o) af herrar G. Ericsson från Stockholm och H.
Eriksson i Élgered.

Dessutom hafva af utskottets ledamöter nedannämnde låtit anteckna: herr

J. Johansson, att han af andra Riksdagens uppdrag varit hindrad
att deltaga i behandlingen af de i förestående betänkande afhandlade
frågor;

herr Henricson, att han icke deltagit i ärendets behandling;

herr af Buren, att han icke närvarit vid ärendets slutliga behandling
inom utskottet; samt

herrar Bokström och Wijkander, att de icke deltagit i behandlingen
af den i betänkandet omförmälda frågan- om obligatorisk sjelfdeklaration.