Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12- (Betänkande 1890:Bevu12 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12-

S:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1890, kl. 1 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling föreliaft de till utskottet,
hänvisade motioner, som röra vilkoren för tillverkning'' af bränvin, får utskottet
jemlikt 40 § riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 30, anför herr J.
Eriksson i Norrby, att knappast någon lagstiftningsfråga torde hafva undergått
så många och så genomgripande förändringar som den svenska bränvinslagstiftningen,
och att detta hufvudsakligen torde bero derpå, att dels bränvinet
varit och är en mycket allmän förbrukningsartikel, lämplig såsom
skatteobjekt, och dels varans missbruk visat sig medföra skadliga verkningar
i sedligt, fysiskt och ekonomiskt afseende, hvadan följaktligen statsmagterna
ansett sig böra taga frågan under sitt synnerliga hägn.

Efter att häruppå hafva lemnat eu historisk öfversigt åt nämnda lagstiftning,
andrager motionären, att genom fortsatta skatteförhöjningar bränvinsfabrikationen
omsider kommit i det skede, att den nu mera ej kunde vara af
något synnerligt gagn för jordbruksnäringen; ty då, t. ex., jordbrukaren för
en tunna potatis — en produkt, som ansåges vara bränvinsproduktionens väsentligaste
råvara — erhölle 2 kr. å 2 kr; 50 öre, under det bränvinstillverkaren
för samma qvantitet råvara finge till staten erlägga omkring 11 kronor,
kunde med fog påstås, att det icke lönade sig odla potatis till afsalu för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 19

brännerierna, och samma vore äfven förhållandet med andra jordbruksprodukter.

Då alltså, enligt motionärens förmenande, den tid, då bränvinstillverkningen
varit till gagn för jordbruket, numera vore en öfverlefvad tidpunkt,
torde vid bränvinslagstiftningen hänsyn endast böra tagas till de två andra
hufvudomständigheterna, nemligen å ena sidan bränvinskonsumtionen såsom
en inkomstkälla för staten och å andra sidan samma konsumtions skadliga
verkningar.

Hvad den förstnämnda omständigheten vidkomme, borde väl ej för
mycken vigt fästas vid eu af allmänna moralen utdömd handtering såsom en
statsverkets inkomstkälla, i synnerhet som genom en ändamålsenlig tullagstiftning
och tidsenliga skattereformer statskassan kunde tillföras inkomster ur
sundare och oskadligare tillflöden. Beträffande åter den andra hufvudomständigheten
— bränvinsmissbruket — sä hade under senare åren förekommit
ett allt mer och mer stegradt positivt uppträdande mot detta samhällsonda.
Det vore denna del af frågan, som rättvisligen kräfde statsmagternas
uppmärksamhet och pröfning. Med den pågående frivilliga nykterhetsrörelsen
borde lagstiftningen arbeta hand i hand för uppnåendet af det eftersträfvansvärda
målet: restriktiva åtgärder mot den landsförderfliga spritimporten från
utlandet i första rummet samt successiv inskränkning af den inhemska tillverkningen
och förbrukningen, tills den omsider måtte kunna upphöra.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om bränvinstillverkningens
successiva upphörande för att efter viss tid, t. ex. 10 å 15 år, helt och
hållet förbjudas för andra än medicinska och tekniska ändamål.

Ehuru utskottet delar motionärens intresse för nykterhetssträfvandenas
befrämjande, kan emellertid utskottet icke förorda den åtgärd, motionären i sådant
syfte föreslagit. Att förbjuda så väl tillverkning af bränvin till förtäring som
ock i sammanhang härmed import från utlandet af dylik vara, skulle nemligen
enligt utskottets förmenande vara att tillgripa ett alltför våldsamt medel. Ett
stadgande af den föreslagna beskaffenheten skulle träffa icke blott dem, som
missbruka bränvinet, utan äfven den mängd menniskor, som förtära sådan
vara med måtta, och åtminstone gent emot desse senare torde det föreslagna
förbudet innebära ett allt för stort ingrepp i den personliga frihet, som bör
tillkomma hvarje medborgare. Beträffande åter de personer, som vänjt sig
vid ett omättligt förtärande af bränvin, så skulle desse möjligen, derest

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

nämnda rusmedel alltför brådstörtadt beröfvades dem, förskaffa sig andra
rusmedel af kanske långt farligare beskaffenhet. Vår nation lärer ännu
icke vara mogen för en lagstiftning sådan som den föreslagna, och då utskottet
för sin del anser, att ett godt syfte lätteligen kan mera skadas än
gagnas genom att lör dess vinnande oskäligt stränga åtgärder tillgripas får
utskottet hemställa, ’

1:°) att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

§§ 3 och 29 i gällande förordning angående vilkoren för tillverkning
åt bränvin äro af följande lydelse:

§ 3.

För bränvinstillverkning må begagnas redskap af hvilken storlek och
beskaffenhet som helst med allenast de inskränkningar, som för kontrollens
handhafvande äro eller varda föreskrifna.

§ 29.

1. Underlåter bränvinstillverkare att ställa sig till efterrättelse vare
sig åt Kong! Maj:t utfärdade särskilda bestämmelser angående denna
förordnings tillämpning eller de föreskrifter i fråga om tillverkares åligganden,
öfverkol!trollör eller kontrollör i enlighet med denna förordning
eller förenämnda nådiga bestämmelser meddelar, vare ansvaret böter från
och med 20 till och med 200 kronor.

. Den, som tillverkar bränvin i sammanhang med pressjästbered mng,

. utan att samtidigt det af Kongl. Maj:t bestämda minsta utbyte af

jäst i medeltal erhålles, eller underlåter att, på sätt i § 9 mom. 1 är

föreskrift, hos öfverkontrollör göra anmälan om distillering af bränvin
böte från och med 100 till och med 1,000 kronor.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 124, föreslår herr
Sven Nilsson, att Riksdagen måtte besluta dels följande tillägg till berörda § 3:

»Äfven må användas alla slag af råämnen utom majs, ris och andra
säd ana, som äro af beskaffenhet att icke inom landet allmänneligen alstras;»

dels ock, såsom tillägg till § 29, ytterligare ett moment, så lydande:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 21

»Den, som vid bränvinstillverkning använder majs, ris eller annat otillåtligt
råämne, straffes med böter från 500 kronor till 1,500 kronor samt erlägger
särskild afgift af 5 öre för hvarje kilogram af det olofligen använda råämnet.»

Till stöd för motionen anför motionären, hurusom dels vid 1887 års
senare riksdag Kongl. Maj:t, i proposition n:o 84, föreslagit att majs, ris och
andra sådana råämnen, som voro af beskaffenhet att ej inom landet allmänneligen
alstras, icke finge användas för bränvinstillverkning, med ansvarspåföljd
för den, som använde dessa råämnen för dylikt ändamål, dels ock
motionären vid nämnda riksdag i motion n:o 88 och vid 1888 års riksdag i
motion n:o 119 väckt förslag i samma syfte, ehuru motionären då föreslagit
förbud att tillverka bränvin jemväl åt flera andra slag af utländsk säd.
Motionären hade för sin del icke öfvergifva öfvertygelsen om nyttan och
nödvändigheten af en reform i det föreslagna syftet. Vid tiden för förenämnda
förslags behandling i Riksdagen hade man föredragit att vidtaga
andra åtgärder för att bland annat hindra den utländska spanmålen att
hamna i bränvinspannorna i landet. Man hade då knappast velat höra
talas om något annat medel deremot än tull. Sådan hade äfven kommit
till stånd, men detta oaktadt florerade bränvinsbränningen i landet fortfarande
af utländska sädesslag, i synnerhet åt majs. Sedan nu ifvern om
höga tullar väl till väsentlig del torde vara lugnad och landet åtminstone
någon tid finge i ro öfvertyga sig om verkningarne af de beslutade tullarne,
hade motionären förestält sig, att de förut väckta förslagen nu skulle kunna
vinna större sympatier för sig inom riksdagen, helst då det väl ej kunde
anses vara hvarken fosterländskt eller statsekonomi^ klokt att, fastän på
indirekt väg, införa en dryck från utlandet, som från eu stor del af landets
invånare förklarades vara den skadligaste af alla.

Det torde också, menar motionären, vara öfver nog med det bränvin
i landet, som tillverkas af dess egna produkter, utan att vi skulle behöfva
för detta ändamål hemta dem från utlandet. Motionären ville nu icke upprepa
de öfriga skäl, som kunde anföras för hans förslag; de återfunnes dels
i ofvan åberopade Kongl. Maj:ts proposition och dels i motionerna, hvartill
motionären hänvisade. Blott det ville motionären tillägga, att Kongl. Maj:t
förklarat, att några hinder ej mötte i afseende på kontrollen vid brännerierna
i riket för genomförande af förslaget.

Såsom motionären anmärker, hafva redan vid föregående tillfällen för
Riksdagen framlagts förslag i enahanda retning, som det nu förevarande,
hvilka förslag emellertid icke tillvunnit sig vare sig utskottets förord eller
Riksdagens bifall. Ej heller anser utskottet sig kunna tillstyrka den nu

22 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

föreliggande motionen. Det kan väl hända, att genom motionens antagande
den inhemska potatisodlingen skalle kunna i någon mån gynnas, men de
skal, som tala emot motionen, synas dock öfvervägande. Till eu början
måste nemligen utskottet vidhålla sin förr uttalade åsigt om svårigheten att
vid inmäskningen skilja utländska råämnen från inhemska. Särskild! synes
det, enligt hvad utskottets ledamöter haft tillfälle att sjelfve försäkra sig
om, i vissa fall vara nästan omöjligt att kontrollera, huru vida majsmjöl
inblandats i annat mjöl. Härvid kan invändas, att vid bränvinstillverkning
användes icke flnmalen, utan grofmalen eller hel spanmål, och att vid sådant
förhållande svårigheten att skilja de olika sädesslagen från hvarandra icke
är så stor. Detta är visserligen sant enligt nuvarande förhållanden, men
om motionärens förslag antoges, och det sålunda skulle kunna blifva af
fördel för bränvinsbrännaren att försvåra kontrollen beträffande hvilka sädesslag,
som användas vid tillverkningen, är äfven sannolikt, att mycket
bränvin komme att tillverkas af flnmalen spanmål.

Förutom de praktiska svårigheter, det skulle möta att öfvervaka efterlefvande!
af ett stadgande sådant som det föreslagna, tala äfven andra skäl
emot antagandet af motionen. I likhet med hvad utskottet yttrat, då utskottet
vid föregående riksdagar behandlat likartade förslag, anser utskottet
fortfarande, att eu näringsidkare bör ega rätt att välja det råmaterial, han
finner för näringens utveckling fördelaktigast. Motionären synes visserligen
förmena, att bränvinsbränningen är en näring, hvilken, såsom alstrande en
vara, hvars användning endast medför skadliga verkningar, gerna kan inskränkas.
Denna åsigt torde hafva förlorat mycket af sitt berättigande genom
den af Kongl. Maj:t för innevarande Riksdag framlagda proposition angående
förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af bränvin, hvilken proposition,
derest densamma, såsom utskottet föreslagit, varder af Riksdagen bifallen,
säkerligen skall medföra ett utsträckt användande af bränvin för
praktiskt nyttiga ändamål. Slutligen erinrar utskottet om sitt vid 1888 års
riksdag i ämnet fälda yttrande, att de skäl, som möjligen tillförene talat för
ett stadgande i den föreslagna rigtningen, betydligt förlorat i kraft, sedan
tull blifvit åsatt all slags spanmål. Rigtigheten af denna utskottets åsigt
vinner stöd af statistiken. Majs användes nemligen till beredning af bränvin
under nedannämnda år i följande qvantiteter:

Tillverkningsåret 1884—1885 ............................................. kilogram 15,695,651.

» 1885—1886 » 12,573,603.

» 1886—1887 » 9,714,608.

» 1887—1888 » 2,123,178.

» 1888—1889 > 8,119,501.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12. 23

På grund af hvad nu blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o) att herr Sven Nilssons motion icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Stockholm den 28 april 1890.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Reservation

vid punkt l:o af herr J. Eriksson i Norrby:

»Under erkännande af den välvilja, utskottet uttalat öfver syftemålet
med den föreliggande motionen, kan jag icke godkänna det slut, hvartill
utskottet kommit.

Utskottet säger att ett bifall till motionen skulle vara att tillgripa ett
allt för våldsamt medel. En skrifvelse till Kongl. Maj:t om framläggande
af ett förslag om bränvinstillverkningens successiva upphörande under en tid
af 15 år — eller ännu längre tid om man så vill — kan väl ej sägas vara
så synnerligen våldsamt. Ett sådant steg skulle otvifvelaktigt gå i den retning,
i hvilken tidsandan, den allmänna opinionen, numera verkar. I alla
händelser hade ju alltid Riksdagen tillfälle att pröfva ett sådant förslag, då
det framkomme. En sak skulle, enligt min öfvertygelse, derigenom vinnas,
det nemligen att de, som i spritdryckerna se en olycka för vårt land och
arbeta på utrotandet af detta samhällsonda, skulle finna att statsmagterna
tagit saken på allvar och de skulle få klart för sig till hvilket mål man
sträfvade.

Utskottet säger vidare, att ett sådant lagstadgande skulle innebära ett
allt för stort ingrepp i den personliga friheten. Visserligen,, men äro nu
spritdryckerna icke endast ett njutningsmedel, utan äfven ett gift — läkarevetenskapen
har ju förklarat dem som sådana — så synes mig att de böra
utrotas. Hvad de i alla händelser äro och huru de verka pa tusentals

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 12.

individer, det lärer oss erfarenheten af gammalt så väl som den dag, som i
dag är: de bereda genom sitt missbruk tusentals individers fysiska, moraliska
och ekonomiska förderf. Då det gäller att lagstifta i en samhällsfråga,

som har sa stort inflytande pa nationens väl eller ve, så synes mig att

individen får underkasta sig, så mycket mer som det väl ej här kan påstås

att det skulle ske till hans skada. Många andra fall finnas ju dess utom,

der lagstiftningen inskränker den enskilde personens frihet till båtnad för
det allmännas val. Då jag för min del är öfvertygad om, att förr eller
senare ett steg maste tagas uti den i min motion antydda rigtningen — den
allmänna moralen skall icke förr finna sig tillfredsstäld — så anser jag att
utskottet bort tillstyrka bifall till min motion.»

Herr E. W. Carlson har anhållit att få antecknadt det han icke närvarit
vid detta betänkandes behandling inom utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1890.