Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11 (Betänkande 1891:Bevu11 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.

N:o 11.

Ant. till Rilisd. kansli den 24 april 1891, kl. 4 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin.

§§ 3 och 29 i gällande förordning angående vilkoren för tillverkning
af bränvin äro af följande lydelse:

§ 3.

För bränvinstillverkning må begagnas redskap af hvilken storlek och
beskaffenhet som helst med allenast de inskränkningar, som för kontrollens
handhafvande äro eller varda föreskrifna.

§ 29.

1. Underlåter bränvinstillverkare att ställa sig till efterrättelse vare
sig af Kong]. Maj:t utfärdade särskilda bestämmelser angående denna
förordnings tillämpning eller de föreskrifter i fråga om tillverkares åligganden,
öfverkontrollör eller kontrollör i enlighet med denna förordning
eller förenämnda nådiga bestämmelser meddelar, vare ansvaret böter
från och med 20 till och med 200 kronor.

2. Den, som tillverkar bränvin i sammanhang med pressjästberedning,
utan att samtidigt det af Kong!. Maj:t bestämda minsta utbyte af
jäst i medeltal erhålles, eller underlåter att, på sätt i § 9 mom. 1 är
föreskrifvet, hos öfverkontrollör göra anmälan om destillering af bränvin,
böte från och med 100 till och med 1,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 18.91. 5 Sami. 1 Afd. 11 Häft. (N:o 11.)

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 144, som till bevillningsutskottet
hänvisats, anför herr Sven Nilsson i Efveröd, att oaktadt
de framställningar, som till åtskilliga riksdagar gjorts i syfte att
hindra användandet af majs m. fl. utländska produkter vid tillverkning
af bränvin inom landet, ej kunnat tillvinna sig Riksdagens bifall, motionären
ändock vore öfvertygad, att en förändring i bränvinslagstiftningen
i nämnda syfte vore af behofvet högeligen påkallad, så vida ej odlingen
af potatis inom landet för bränvins tillverkning skulle i hög grad, om
ej helt och hållet, omöjliggöras. I all synnerhet blefve detta fallet, om
sådana åtgärder vidtoges, som medgåfve att utländska produkter, särskilt
majs, finge tullfritt införas i landet, men något ändock ej gjordes
för att hindra dessa produkters användande vid bränvinstillverkningen.
Då motionären nu åter upptoge denna fråga, behöfde han i afseende på
skälen derför endast hänvisa till Kongl. Maj:ts till 1887 års den 2 maj
började lagtima riksdag aflåtna proposition i ämnet samt motionärens
förut i samma fråga väckta motioner.

Med anledning af de skäl, som för afslag på de förut gjorda framställningarna
åberopats, ville motionären medgifva att för förenklande
af kontrollen vid bränvinstillverkningen malen spanmål, som ej användes
till jästberedning — och till jästberedning kunde icke andra än våra
inhemska sädesslag användas — komme att inbegripas under samma
bestämmelser som dem, han ville föreslå i fråga om majs och andra
utländska produkter. Motionären kunde så mycket hellre göra detta,
som malen spanmål eller andra inalna råämnen i högst ringa grad
användes vid bränvinstillverkning, och det vid tidsenligt inrättade
brännerier till och med vore en fördel att använda råämnen i omalen
form.

I öfverensstämmelse med det sålunda anförda hemställer motionären alternativt

att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till §§ 3 och
29 i gällande förordning angående vilkoren för tillverkning af bränvin,
nemligen: tiu § 3.

Äfven må användas alla slag af råämnen utom majs, ris och andra
sådana, som äro af beskaffenhet att icke inom landet allmänneligen alstras,
samt mjöl af alla slag, som ej användes till jästberedning.

och till § 29.

3. Den, som vid bränvinstillverkning använder majs, ris eller annat
otillåtet råämne, straffas med böter från 500 kronor till 1,500 kronor,

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11. 3

samt erlägger särskild afgift af 5 öre för hvarje kilogram af det olofligen
använda råämnet;

eller ock att genom tillägg på lämpliga ställen i förordningen måtte
beslutas följande:

För bränvin, som tillverkas af majs, ris eller andra slag af råämnen,
som äro af beskaffenhet att icke inom landet allmännare alstras, samt
mjöl af alla slag, som ej användes för jästberedning, skall erläggas eu
förhöjd tillverkningsskatt af 20 öre för hvarje liter bränvin. Om med
här oinförmälda råämnen äfven andra slag samtidigt användas för tillverkning
af bränvin, skall äfven för sådant bränvin erläggas den förhöjda
skatten.

Då bränvinstillverkare önska använda sådana råämnen för sin tillverkning,
som icke allmänneligen äro tillåtna för den lägre skatten,
åligger det tillverkaren att derom göra anmälan hos kontrollören på
stället, senast dagen före inmäskningen.

Den, som till bränvinsbränning använder råämnen annorlunda än
som här ofvan blifvit stadgadt, straffas med böter från 500 kronor till
1,500 kronor samt erlägger dessutom en särskild förhöjd tillverkningsskatt
med 10 öre för hvarje liter bränvin, som på detta sätt olofligen
blifvit tillverkadt.

Motionären hemställer tillika att, derest det senare alternativet skulle
af bevillningsutskottet gillas, utskottet ville föreslå de andra förändringar
i förordningen, som kunde blifva af nöden, äfvensom bestämma eller
ändra affattande! af de föreslagna bestämmelserna.

Härförutom påpekar motionären, hurusom ännu eu utväg till förhindrande
af bränvinstillverkning med begagnande af majs m. m. kunde
tänkas. Denna utväg vore att pålägga t. ex. majsen eu särskild accis,
då den användes för tillverkning af bränvin. Genomförandet af eu
sådan åtgärd skulle dock enligt motionärens åsigt möta de största svårigheter
just med hänsyn till den kontroll, som deraf nödvändiggjordes.
Men kunde utskottet använda detta sätt för en tillfredsställande lösning
af frågan, vore det ej motionären emot.

Såsom motionären anmärker, hafva vid åtskilliga riksdagar förslag
väckts i enahanda rigtning som det nu förevarande. Senast vid förlidet
års riksdag väckte herr Sven Nilsson motion om förbud mot användandet
vid bränvinstillverkning af majs, ris och andra sådana råämnen,
som äro af beskaffenhet att icke inom landet allmänneligen alstras. I

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.

det yttrande, bevillningsutskottet afgaf i anledning af denna framställning,
framhöll utskottet till en början svårigheten att vid inmäskningen
skilja utländska råämnen från inhemska, hvarvid det särskilt påpekades,
att det i vissa fall vore nästan omöjligt att kontrollera huruvida majsmjöl
inblandats i annat mjöl.

Då motionären nu gjort framställning om antingen förbud mot
användandet af majs, ris m. in. eller ock högre tillverkningsskatt på
bränvin, framstäldt af sådana råämnen, har han synbarligen velat
betaga förenämnda anmärkning dess befogenhet dermed, att han föreslagit
att enahanda bestämmelser skulle gälla äfven för mjöl, alla
slag, utom då det användes för jästberedning. Bestämmande för motionären
i detta fall har uppenbarligen varit det antagande, som han
i sin förevarande motion i förbigående framhållit, att till jästberedning
icke skulle kunna användas andra sädesslag, än våra inhemska,
men då denna förutsättning icke är rigtig, har det föreliggande
förslaget kommit att innebära något, som motionären säkerligen icke
afsett och som skulle i icke oväsentlig grad befordra just hvad förslaget
har till syfte att motverka.

Enligt uppgifter, som från finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
blifvit utskottet meddelade, har vid samtliga brännerier i
riket af majs användts, under tillverkningsåret 1888—1889 8,119,501
kilogram och deraf vid jästfabrikerna 1,585,425 kg.; under tillverkningsåret
1889—1890 3,348,300 kg. och deraf vid jästfabrikerna 1,764,699
kg. samt under hösten 1890 2,572,168 kg. och deraf 520,910 kg. vid
jästfabrikerna. Dessa använda således majs i ganska betydande qvantiteter;
vid en jästfabrik har till och med ris användts. Skulle nu i
enlighet med motionärens förslag pressjästfabrikerna få antingen uteslutande
rätt att tillverka bränvin af det för sådan tillverkning särdeles
lämpliga råmaterialet majsmjöl eller ock ensamma fritagas från utgörande
af förhöjd afgift för användande af detta råämne, finge dessa
fabriker derigenom en ganska betydande premie. Följden blefve då helt
visst den, att de nuvarande jästfabrikerna ytterligt uppdrefve sin tillverkning
med begagnande af majsmjöl och att nya dylika fabriker uppstode,
som då naturligen använde samma råämne. Vinsten af bränvinstillverkningen
blefve i dessa fall säkerligen så stor, att det föga betydde,
om tillräcklig afsättning för den i öfvermått producerade jästen ej kunde
vinnas och sjelfva jästberedningen således ej blefve lönande.

Skulle man åter söka att afhjelpa den brist, som sålunda förefinnes *
i förslaget, kunde det ej ske på annat sätt än genom att antingen förbjuda
användandet af mjöl af majs in. in. äfven vid de brännerier, som

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.

bedrefve tillverkning af bränvin i sammanhang med jästberedning eller
ock med en högre tillverkningsafgift belägga jemväl det bränvin, som
vid dessa jästfabriker tillverkades af malen majs, ris och dylikt. Men
då återkomme man till svårigheten att vid inmäskningen vid dessa fabriker
kunna kontrollera huruvida mjöl af sådana sädesslag dervid användes
eller ej, och då en sådan kontroll icke lärer kunna ske utan eu
undersökning af mjölet på mikroskopisk väg, torde graden af denna
svårighet vara lätt att inse.

Äfven en annan omständighet är härvid att bemärka. Pressjäst
tillverkas dels i sammanhang med bränvinsbränning, dels enligt den
s. k. luftjästmetoden. Vid de två svenska fabriker, der denna metod
användes, försiggår ingen inäskning i vanlig mening. Det bränvin, som
vid dessa fabriker kan bildas, utgör blott en obetydlig biprodukt, hvilken
man förut ej ens funnit lönande att tillvarataga, men som på senare
tider utdestillerats ur affallsvattnet efter jästen. Att för sådana
fabriker stadga förbud mot användandet af majs torde väl icke kunna
fordras ens af det intresse, som för potatisodlingens bästa vill hafva
förbud mot begagnandet af detta sädesslag vid bränvinstillverkningen,
ty vid dessa fabriker användes icke potatis; och ej torde väl heller ett
stadgande derom kunna inrymmas i förordningen om tillverkning af
bränvin. Men skulle för brännerier, som bedrefve jästberedning, användandet
af majs förbjudas eller varda förenad med högre skatt å det
tillverkade bränvinet, under det att de fabriker, som begagna sig af
luftjästmetoden, fritt och utan förhöjd tillverkningsskatt finge använda
majs, då skulle derigenom dessa senare fabriker komma i en väsentligt
gynnad ställning gent emot de öfriga pressjästfabrikerna.

Oafsedt hvad sålunda mot förslaget blifvit anmärkt skulle emellertid
ett stadgande af förbud mot användandet vid bränvinstillverkning af
vissa råämnen eller om förhöjd skatt vid tillverkning af bränvin med
begagnande af sådana råämnen alltid medföra en betydligt strängare
kontroll öfver inmäskningen än hvad nu är behöfligt; och skulle detta
hafva till följd föreskrifvandet af vilkor och inskränkningar, som blefve
särdeles betungande för tillverkaren. Särskilt skulle det vid de brännerier,
som äro i gång hela dygnet och äro belägna å egendomar, der
majs och dylikt användes för ladugårdens räkning, blifva nödvändigt att
hela dygnet igenom på det noggrannaste kontrollera inmäskningen, och
fråga uppstode väl då, om det ej blefve behöfligt att vid sådana brännerier
anställa två kontrollörer. Den noggranna tillsyn öfver inmäskningen,
som af ett sådant stadgande nödvändiggjordes, skulle ock i annat
afseende medföra en ändring i de nuvarande förhållandena. Erfarenheten

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11.

bär gifvit vid handen, att det icke är lämpligt att kontrollören vid ett
bränneri har sin bostad hos tillverkaren, utan bör kontrollören, så vidt
möjligt, förskaffa sig bostad å annat ställe i bränneriets granskap; något
som dock till och med under nuvarande förhållanden på många håll
mött svårigheter. Om föreliggande förslag antoges, skulle en tillfredsställande
kontroll näppeligen kunna vinnas, utan att kontrollören vore
boende i bränneriets omedelbara närhet, och komme då i många fall
den bostad, som nu kan af honom under kontrolltjenstgöring användas,
att blifva allt för aflägset belägen. Följden häraf blefve i dessa fall att
det knappast kunde undvikas, att kontrollören toge sin bostad hos tillverkaren;
och skulle således just de förhållanden, som förut i hög grad
befordrat missbruk å ena sidan och å den andra slapphet i kontrollen
och hvilka den nuvarande lagstiftningen varit angelägen att afskaffa,
genom ett antagande af motionärens förslag åter framkallas.

Förutom de anmärkningar, som från praktisk synpunkt sålunda
kunna göras mot det föreliggande förslaget, tala äfven andra skäl mot
dess antagande. I likhet med hvad utskottet yttrat, då utskottet vid
föregående riksdagar behandlat framställningar om förbud mot användandet
vid bränvinstillverkning af vissa råämnen, anser utskottet, att ett
sådant förbud icke är öfverensstämmande med de i vår lagstiftning gällande
grundsatser om näringsfrihet. Bränvinstillverkningen är en loflig
näring; och bör det alltså stå eu hvar tillverkare af bränvin fritt att,
liksom hvarje annan näringsidkare, använda det råmaterial, han för
näringens bedrifvande finner mest fördelaktigt. Det har visserligen
många gånger framhållits, att lagarna för bränvinstillverkningen uteslutande
höra bestämmas af hänsynen till jordbrukets bästa, men häremot
vill utskottet erinra, att bränvinstillverkningen nu mera på flera ställen
i vårt land är en storindustri, och att,, så vida lagstiftningen på förevarande
område ej vill tillintetgöra denna industri, den ock måste tillgodose
dess kraf på frihet att få begagna det råmaterial, den anser
lämpligt.

Hvad sålunda blifvit sagdt om förbud mot användandet vid bränvinstillverkning
af vissa råämnen eger äfven full tillämplighet i afseende
på motionens andra alternativ, ty en tilläggsafgift af den storlek, som
der föreslagits, eller 20 öre för hvarje liter af tillverkadt bränvin, skulle
eldigt utskottets åsigt alldeles omöjliggöra begagnandet af majs, ris och
dylika utländska råämnen vid tillverkningen af bränvin. Bränvinsutbytet
af majs är ungefär 1/s större än af råg för samma vigt, och prisen på
dessa sädesslag äro för närvarande ungefär lika. Ville man nu genom
tilläggsskatt å bränvin, framstäldt af majs, bereda möjlighet för rågen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 11. 7

att kunna vid bränvinstillverkningen användas med samma fördel som
majsen, behöfde man tydligen icke bestämma denna tilläggsskatt högre
än till ''/c af den nuvarande tillverkningsskattens belopp, 50 öre för liter,
eller således blott till 8,3 öre för hvarje liter tillverka^ bränvin. Affattningen
af motionen gifver visserligen vid handen, att motionären
förutsätter möjligheten af att innevarande Riksdag kornme att besluta
borttagandet af tullen å majs. För sin del har utskottet ej anledning
att antaga att detta skall blifva förhållandet, men äfven om så vore,
skulle ändock den tillökning i ofvannämnda tilläggsafgift, som af tullens
borttagande kunde föranledas, blifva högst obetydlig. Af 100 kilogram
majs erhålles nemligen omkring 70 liter bränvin af normal styrka, och
då gällande tullsatsen å majs är 2 kronor 50 för 100 kilogram, blir
således en tilläggsskatt af 4 öre för en liter mer än tillräcklig för att
motväga nämnda tull. Då vid normala prisförhållanden en för ett visst
belopp inköpt qvantitet råg, såsom bekant, vid bränvinstillverkning
lemnar mindre utbyte än eu för samma belopp inköpt qvantitet potatis,
blir häraf tydligt att, med bibehållande af tull å majs, en tilläggsafgift
af omkring 8 öre, och, med borttagande af samma tull, en tilläggsskatt
af omkring 12 öre skulle vara tillräcklig att framför användningen af
majs vid bränvinstillverkningen gynna begagnandet af potatis. Det kunde
derför icke verka annat än såsom förbud, om en tilläggsafgift å bränvin,
tillverkadt af majs, sattes till 20 öre.

Beträffande slutligen förslaget att lägga accis på den majs m. in.,
som användes vid bränvinstillverkning, möter detta, såsom motionären
sjelf medgifvit, stora svårigheter ur kontrollsynpunkt.

Utskottet hemställer på grund af det anförda,

att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 24 april 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.