Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10

Betänkande 1897:Bevu10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Riksa. kansli den 23 mars 1897, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckt motion om tullfrihet för emballage
i visst fall. (l:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, föreslår herr
0. Olsson i Stockholm, »att Riksdagen ville för sin del besluta sådan
ändring i nu gällande tulltaxa, att alla yttre emballage, vare sig af trä,
metall, papp, väf eller annat material, skola vara tullfria, samt att, i
följd häraf, nu förekommande anmärkningar om att afdrag i vigten ej
lar ske för omslag bortfalla ur tulltaxan».

Till stöd för detta yrkande anför motionären hufvudsakligen följande.
De i gällande tulltaxa under alla rubriker afseende manufakturoch
s. k. korta varor förekommande anmärkningar af innehåll, att vid
tullbehandling af sådana varor afdrag i den tullpligtiga vigten icke får
göras för askar, pappersomslag, inlägg m. m. dylikt, hade bland importörerna
väckt stort missnöje, då derigenom ett i sig sjelft värdelöst
emballage, ofta af större vigt än sjelfva varan, blefve belagdt med
samma tullsats som den ofta mycket dyrbara och högt tullbeskattade
varan. Stundom hade också exportörer, i afsigt att minska tullafgiften,
vidtagit den högst olämpliga åtgärden att inpacka lätta, ömtåliga varor
Bill. till Rihd. Prut. 1897. 5 Sami. 1 Afl. W Raft. (N:o 10.)

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

i ett så bräckligt emballage, att desamma vid framkomsten befunnits
hafva tagit skada. Det vore alldeles uppenbart, att genom dessa förhållanden
högst känbara förluster tillfogades importörerna. Enligt motionärens
förmenande vore all tull å emballage förkastlig; men skulle
sådan anses böra bibehållas, borde det dock icke under några omständigheter
kunna komma i fråga att belägga emballage med samma tullsats
som den deri inneslutna varan.

Såsom motionären anmärkt, förekommer i gällande tulltaxa under
eu stor mängd rubriker en anmärkning af innehåll, att vid tullbehandling
afdrag i vigten icke får göras för emballage af vissa uppräknade
slag, såsom askar, papper, pappersomslag, fodral, kartor, inlägg m. m.
dylikt. De varor, som beröras af ifrågavarande stadgande, äro hufvudsakligen
manufaktur- och korta varor, såsom band, väfnader, spetsar,
plymer, bijouteri- och galanterivaror, kläder, strumpstolsarbeten och
dylikt. Men äfven i fråga om åtskilliga andra, högst betydande varugrupper,
såsom arbeten af hudar och skinn, metaller, papp- och pappersarbeten,
svarfvarearbeten m. in. eger samma stadgande tillämpning.
Sammanlagdt gäller bestämmelsen om varuslag, omförmälda under ungefär
250 olika i tulltaxan upptagna nummer.

Den tullkomité, som år 1882 afskräde sitt arbete med framläggande
af förslag till ny tulltaxa, yttrade, bland annat, att komitén för
vinnande af större enkelhet, lätthet och likformighet vid taxans tillämpning
antagit såsom regel bruttoförtullning af de smärre artiklar, »hvilka
vanligen inkomma mera invecklade i emballage». I Kongl. Maj:ts till
1882 års Riksdag aflåtna proposition med förslag till ny tulltaxa tillämpades
jemväl denna grundsats; och sedan Riksdagen i hufvudsakliga
delar antagit den kongl. propositionen och ny tulltaxa utfärdats, kan
samma grundsats sägas vara i vår tullagstiftning införd och har sedermera
vunnit en allt mera utsträckt tillämpning. Att, såsom motionären
föreslagit, nu återinföra afdrag för ofvannämnda slag af emballage i
fråga om alla de artiklar, för hvilka bruttoförtullning nu finnes stadgad,
synes utskottet synnerligen olämpligt. Det är tydligt, att den största
svårighet och tidsutdrägt skulle uppstå, om vid tullbehandlingen af
sådana varor, hvarom nu är fråga och hvilka inkomma, inpackade på
mångfaldiga olika sätt, nettovigten af hvarje särskild artikel skulle utrönas
och läggas till grund för tullafgiftens bestämmande. Säkerligen
skulle härigenom jemväl uppstå en godtycklighet och olikformighet vid
tullbehandlingen, som i förening med tidsutdrägten skulle gifva anledning
till missnöje. Ett en gång för alla bestämdt taraafdrag torde

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 3

icke heller kunna tillgripas såsom en utväg att undgå de svårigheter,
som äro förbundna med en förtullning efter nettovigten, då ett sådant
afdrag alltid skulle, på grund af de många olika slag af förpackning,
som för sådana varor användas, medföra ojemnhet i tullbeskattningen
af desamma. Men ett än vigtigare och mera afgörande skäl till nu
gällande stadgandens bibehållande finner utskottet ligga i den omständigheten,
att tullsatserna för ifrågavarande artiklar äro bestämda under
den förutsättning, att jemväl emballaget skall beläggas med den för
varan bestämda tullsats. Om således den af motionären föreslagna åtgärden
vunne bifall, måste de dessa varor åsätta tullsatser med nödvändighet
underkastas en genomgående förhöjning, derest ej det skydd,
som genom dem beredes den inhemska industrien, skall i afsevärd mån
förringas eller statens inkomster af nämnda tullar väsentligen minskas.
Att inlåta sig på en så genomgripande omarbetning af tullsatserna för
de talrika rubriker i tulltaxan, om hvilka stadgandet om bruttoförtullning
nu är gällande, dertill finner sig emellertid utskottet eg a så mycket
mindre anledning som utskottet, af skäl som ofvan anförts, icke
kan annat än anse förtullning af ifrågavarande artiklar efter nettovigt
medföra svåra olägenheter.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att herr Olssons ifrågavarande motion om tullfrihet
för emballage icke måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 mars 1897.

På bevillningsutskottets vägnar:
H. CA VALLI.

E e s e r v a t i o ii:

af herr Collander mot utskottets motivering.