Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10 (Betänkande 1892:Bevu10 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1892, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft dels Kongl. Maj:ts
proposition n:o 54, med förslag till vissa ändringar i kongl. förordningen
den 31 december 1891, angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker, dels ock
samtliga till utskottet hänvisade motioner, som afse samma förordning,
får utskottet, jemlik! § 40 riksdagsordningen, häröfver afgifva betänkande.

Uti berörda proposition bar Kongl. Maj:t, under åberopande af
hvad bilagdt utdrag af protokollet öfver finansärenden för den 10 mars
1892 innehåller, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
förändrad lydelse af §§ 4, 9 och 42 i kongl. förordningen den 31 december
1891 angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker:

§ 4.

1. Ej må någon — — — — — — — — — —
eger försälja.

Bih. till ltiksd. Prat. 1892. 5 Sami. 1 J/d. 7 lläft. fN:o 10.J

.Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

2. Innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin må icke till
köpare å annan ort än den, der han sin försäljningsrätt utöfvar, försända
bränvin i mindre belopp än 20 liter.

3. Ej heller må innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin
låta genom ombud å annat ställe än det, der han sin försäljningsrätt
utöfvar, till köpare utlemna bränvin i mindre belopp än 250 liter.

§ 9.

1. De i § 8 mom. 2 — — — — — -— — — — — — — —
eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt särskildt inom staden för ändamålet
bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel med och utskänkning
af bränvin, hvilken eljest skall, enligt näst föregående moment, å auktion
utbjudas, må magistraten genom minst en månad förut utfärdad offentlig
kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga, förseglade anbud
å sådan minuthandel och utskänkning. Inkomna anbud, som böra åtföljas
af bolagets stadgar, öppnas, sedan den utsatta tiden tilländagått,
af magistraten och granskas af denna myndighet, hvilken, efter det
stadsfullmägtige eller, der sådana ej finnas, allmän rådstufva blifvit
hörde, insänder liandlingarne jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, som med afseende å ej mindre bolagens lämplighet
än äfven den erbjudna afgiftens belopp samt förhållandet mellan nämnda
afgift och det litertal bränvin, bolaget anses kunna afyttra, eger anbuden
antaga eller förkasta. Sådant anbud får dock icke antagas, om
afgiften är lägre, än sammanlagda beloppet skolat, enligt § 17, minst
utgöra, i fall försäljningsrättigheterna varit åt särskilda personer upplåtna;
och må magistraten, om gjordt anbud antages, med bolaget sluta
aftal för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande bestämda tid; skolande
i annan händelse, äfvensom då af bolag gjordt anbud icke före
juni månads utgång blifvit pröfvadt, förfaras såsom i mom. 1 stadgadt
är.

§ 42.

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid
tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe, än
dertill uppgifvet är, eller försänder någon, mot hvad i § 4 mom. 2
stadgadt är, bränvin till köpare å annan ort än den, der han sin för -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 3

säljningsrätt utöfvar, eller begagnar någon, mot bestämmelsen i mom.
3 af samma §, ombud för bränvins utlemnande å annat ställe, än der
han sin försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel
säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället förtäres eller
afhemtas i mindre belopp, än han är berättigad föryttra, eller förbryter
sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad
är, mot § 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången
från och med 30 till och med 60 kronor samt andra gången från 60
till och med 120 kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till
minuthandel eller utskänkning förlustig. Lag samma — — — — —
lagrum föreskrift^.

Kongl. Maj:ts förevarande proposition innehåller två af hvarandra
helt och hållet oberoende förslag, omfattande det ena de nya bestämmelserna
i §§ 4 och 42 samt det andra tillägget till § 9 mom. 2.

Beträffande nu först Kongl. Maj:ts förslag till förändrad lydelse af
§§ 4 och 42, har, såsom äfven herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
till förenämnda statsrådsprotokoll anmärkt, detta förslag framkallats
utaf en Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1890, hvilken i sin
ordning föranledts deraf, att det visat sig, hurusom åtskilliga bränvinsförsäljare
kringginge de till förmån för inskränkning i handeln af spirituösa
drycker stadgade bestämmelser, derigenom att de genom resande
agenter utsträckte sin försäljningsrätt och sålunda ersatte indragna försäljningsställen.
I sin skrifvelse anhöll också Riksdagen, det Kong]. Maj:t
täcktes för Riksdagen framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten
för spritvaruhandlare att å annat ställe än det, der han utöfvar
sin försäljningsrätt, drifva handel med bränvin. Riksdagen åsyftade sålunda
närmast ett förbud mot användande i bränvinshandeln af kringresande
agenter. Det var jemväl för att få fria händer mot dessa, som
vid de förhandlingar, Indika föregingo afslutandet utaf konventionen af
den 13 januari 1892 angående delvis förlängning af de den 30 december
1881 ingångna handels- och sjö fartstraktat er mellan de förenade rikena
samt Frankrike, framställning från Sveriges sida gjordes om intagande
i förhandlingsprotokollet af en förklaring, afseende att framhålla, det
bestämmelserna i handelstraktatens art. 17 derom, att franske handelsresande,
som färdades inom de förenade rikena för franska handelshus,

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

egde att upptaga beställningar med eller utan prof, icke utgjorde binder
för svenska regeringens rätt att inom landet ordna försäljningen af
vissa varor på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande sätt,
särskildt icke för ordnandet af bränvinsförsäljningen i afsigt att motverka
dryckenskapen, eu framställning, som dock icke ledde till afsedt
resultat. Med hänsyn dertill, att i följd af omförmälda traktatsbestämmelsers
fortfarande giltighet franska handelshus icke kunde betagas
rättigheten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar på
bränvin, har, enligt hvad statsrådsprotokollet gifver vid handen, Kongl.
Maj:t ansett det vara mindre lämpligt att förmena landets egna invånare
en handelsrätt, som utländske män egde befogenhet att inom landet
utöfva. Kongl. Maj:t har derför ansett, att man i stället för att med
lagstiftningsåtgärden vända sig mot ombudets åtgöranden borde, på sätt
föreliggande lagförslag innehåller, vända sig emot bränvinshandlandens
egna eller, med andra ord, i stället för att söka förhindra ujtytagandet
af beställningen, söka hindra utförandet af densamma.

Utskottet kan dock icke finna detta af Kongl. Maj:t framstälda
förslag tillfredsställande. Samma skäl, som Kongl. Maj:t anfört mot det
ifrågasatta förbudet för spritvaruhandlande att genom ombud upptaga
beställningar, gäller i lika hög grad emot föreliggande förslag. Man
törmenar härigenom lika mycket landets invånare en rätt, som här tillkommer
utländing. Så länge franska liandelstraktatens bestämmelser i
art. 17 äro gällande, blifver resultatet af hvarje förslag med samma
syfte som förevarande allenast det, att åt utländska spritvaruhandel shus
beredes en allt mera gynnad ställning på den svenska marknaden;
hvarje inskränkning i de inhemska spritvaruhandlandenas rättigheter blifver
nemligen en ny förmån för de utländska handelshus, å hvilka inskränkningen
icke får tillämpas. Detta förslag särskildt skulle komma
att medföra beaktansvärda olägenheter så väl för hela den konsumerande
allmänheten som ock särskildt för dem, hvilka såsom innehafvare
af minuthandelsrättigheter här i landet ega tillstånd att sälja s. k. finare
spirituösa, på samma gång som vårt land komme i ännu högre grad
än hittills att öfversvämmas af spritvaruliandelsagenter, eller just motsatsen
af hvad Riksdagen åsyftat, då Riksdagen till Kongl. Maj:t aflat
förberörda skrifvelse. För öfrigt skulle det af Kongl. Maj:t föreslagna
förbudet svårligen kunna göras effektivt, och man komme blott att framlocka
nya sätt att kringgå de i syfte att inskränka handeln med spirituösa
drycker lagstadgade bestämmelser.

På grund häraf kan utskottet icke biträda den af Kongl. Maj:t
föreslagna ändring af § 4 i gällande förordning angående vilkoren för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

försäljning af bränvin m. m., vid hvilket förhållande de ifrågasatta bestämmelserna
i § 42 icke föranleda någon granskning.

Hvad åter beträffar Kong! Maj:ts förslag till förändrad lydelse af
§ 9 mom. 2, har utskottet, som rörande anledningen till detsamma äfvensom
dess närmare innebörd hänvisar till det Kongl. Maj:ts proposition
bilagda utdrag af statsrådsprotokollet, icke haft något att emot detta
förslag erinra.

Utskottet hemställer sålunda:

l:o) att Kongl. Maj:ts förslag om ändrad lydelse
af §§ 4 och 42 i kongl. förordningen den 31 december
1891, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker, icke
måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att Riksdagen deremot måtte biträda hvad
Kongl. Maj:t i förevarande proposition rörande ändring
af § 9 mom. 2 af nämnda förordning föreslagit.

Uti § 28 mom. 2 af nu gällande förordning angående försäljning
af bränvin m. m. stadgas:

»Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som är
rusig, ej heller å utskänkningsställe till minderårig».

Två motionärer inom Andra Kammaren, herr OUas A. Ericsson
i motion n:o 5 och herr Jonas Andersson i Ölsund i motion n:o 63,
uti hvilken ledamoten af samma kammare herr Anton Hahn instämt,
hafva vid innevarande riksdag gjort hemställan derom, att nämnda
moment måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Bränvin md ä försäljningsställe icke utlemnas till den, som är rusig,
ej heller till minderårig.'')'')

Till stöd för sin motion har herr Ericsson hufvudsakligen anfört,
att afsigten med förbudet att å utskänkningsställe utlemna bränvin till
minderårig vore förfelad, så länge man tilläte minderårig att bekomma
drycker i de s. k. bränvinsmagasinen. Erfarenheten hade nemligen
gifvit vid handen, att minderårige genom sammanskott eller s. k. salning
skaffade sig medel att inköpa bränvin äfven till den qvantitet,
som från utminuteringsställena finge utlemnas, och således utan att
besöka krogarne beredt sig tillfälle att berusa sig. Det vore derför

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

nödvändigt att äfven till bränvinsmagasinen utsträcka förbndet att till
minderårig utlemna bränvin, hvilket vunnes genom att i ofvannämnda
moment af nu gällande lag utesluta orden »d utskänkningsställe».

Herr Andersson åter har hänvisat till hvad vid behandlingen af
en utaf honom vid sistlidet års riksdag väckt motion om ändring af
§ 28 i gällande förordning angående försäljning af bränvin m. in. inom
Ändra Kammaren andragits samt till nämnda kammares i saken då
fattade beslut.

Förslag i enahanda syfte som de förevarande hafva förut till Riksdagen
framstälts utan att kunna tillvinna sig bevillningsutskottets förordande
eller Riksdagens bifall. Så hade, såsom ofvan anförts, den
ene motionären, herr Andersson, till sistlidet års Riksdag framstält förslag
till vissa ändringar af § 28 i gällande förordning angående försäljning
af bränvin m. m. och dervid, bland annat, hemstält, att bränvin
ej i något fall måtte få utlemnas till minderårig. Bevillningsutskottet,
som fått motionen om berörda ändringar till sig hänvisad,
afstyrkte emellertid bifall till densamma, och blef utskottets hemställan
af Första Kammaren godkänd, hvaremot Andra Kammaren afslog samma
hemställan samt beslöt att så till vida bifalla motionen, att ur nämnda
§:s mom. 2 orden Da utskärningsställeD skulle uteslutas.

Vid behandlingen af utskottets hemställan inom Andra Kammaren
upplystes, bland annat, att man i tvenne af rikets större städer funnit
sig föranlåten att förbjuda utlemnande af bränvin till minderårig jemväl
från utminuteringsställe och att man på det strängaste tillämpade samma
förbud, samt att erfarenheten jemväl från andra håll ådagalagt behofvet
af förbudet.

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit upplyst finner utskottet, som
ingalunda lemnat obeaktade de olägenheter, som tvifvels utan komma
att i mer än ett afseende orsakas af förbudet mot utlemnande af bränvin
till minderårig från utminuteringsställe, att införande i vår lagstiftning
af dylikt förbud detta oaktadt torde blifva en nödvändighet, samt
hemställer för den skull,

3:o) att Riksdagen ville, med bifall till berörda af
herrar Ericsson och Andersson väckta motioner, besluta,
att mom. 2 af § 28 i nu gällande förordning

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

angående försäljning af bränvin in. m. måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till
den, som är rusig, ej heller till minderårig.»

§ 22 af gällande förordning angående vilkoren för försäljning af
bränvin m. in. är af följande lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom den
nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola
på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten
åt bolag; i annat, fall erhåller staden sju tiondedelar;
återstoden in sättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

• a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfver!äten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;
två tiondedelar tillfalla länets landsting;
en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;
tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma
med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden; två

tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskärning
af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda
för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående moment omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde,
inom hvilket ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget och vederbörande
hushållningssällskap att uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygds -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10. 9

kommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes
efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är
skyldigt afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap,
skall, der chefen för finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till
nämnda departement af vederbörande afgifvas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 34, har herr
J. A. Johansson i Strömsberg föreslagit, att Riksdagen måtte besluta,
att ofvan intagna § 22 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

§ 22.

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna
till minuthandel med eller utskänkning af bränvin, äfvensom
den nettovinst på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå,
skola på följande sätt fördelas:

för Stockholms stad:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverläten åt bolag:
sextiofyra hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverläten åt bolag:
femtiosex hundradelar tillfalla staden;

tjugu fy ra hundradelar deponeras i statskontoret att föidelns pa
rikets samtliga landstingsområden, pa sätt nedan i mom. 2 säges,

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

lull. till Blind. Blot. 1802. 0 Sami. 1 Afl. 7 ITäft.

ÉéviUningsuiéTcötteis Betänkande N:ö 10

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfver!äten åt bötttcf:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

t tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverläten åt bolag:

fyratioåtta hundradelar tillfalla staden;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
tjugu fyra hundradelar deponera» i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket och ingå bland bevillningarna
under titel äf bränvinsminuteringsafgift;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverläten åt bolag:

fyratio hundradelar tillfalla staden;
sexton hundradelar tillfalla länets landsting;
åtta liundradelär tillfalla länets hushållningssällskap;
sexton hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjugu hundradelar tillfalla statsverket, att ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverläten åt bolag:

trettiotvå hundradelar tillfalla staden;
sexton hundradelar tillfalla länets landsting;
åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;
tjtigufyra hundradelar deponeras i statskontoret att fördelas på rikets
samtliga landstingsområden, på sätt nedan i mom. 2 säges;

tjiigii huildfadelät tillfalla statsverket att ingå bland bevillningarna
under titel af bränvinsminuteringsafgift;

BevillnintjimtQlnQtt.ets Betänkande N:o lö.

för landsbygdskommunerna:

hela aigiften iasöttes i vederbörande landskontor, -som .fördelar- densamma
med:

femtiosex hundradelar till länets .samtliga landsbygdskommuner efter
folkmängden;

sexton hundradelar .till länets landsting;

åtta hundradelar till länets hushållningssällskap;

tjuga hundradelar, som tillfalla statsverket .och ingå bland .be.viljningarna
under titel af bränvinsminuterjngsafgift.

I köping, der jenflikt § 11 mom,. 2 minuthandel med och utskänkning
af bränvin biifvit åt bolag öfverlåten, ;Skola försäljningsafgifterna
och vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro Restämda
för stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som
tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.
De andelar åter, som deponeras i statskontoret, skola genom
dettas försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden, efter folkmängden,
med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstings.-område, inom hvilken ligger stad, som ej deltager i landsting, minskas
med samma stads folkmängd. Af det belopp, som efter denna fördelning
tillfaller hvarje landstingsområde, ega landstinget, och vederbörande
hushållningssällskap att uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna
hälften. Fördelningen mellan dessa senare sker likaledes
efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflenmat
de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är
skyldigt afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med
bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap,
skall, dor chefen för kong!, finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse
till nämnda departement af vederbörande afgifvas.

I motionen har herr Johansson — under erinran, hurusom han vid
sistlidet års riksdag fram stål t förslag i enahanda syfte som förevarande,
men hurusom förslaget icke då lyckades tillvinna nig vare sig bevillningsutskottets
.eller Riksdagens godkännande — i nära öfverensstämmelse
med livad han i förberörda förslag andfpgit, yttrat, att det .ofta
från håll, der man ihärdigast arbetat för nykterhetssaken, med eftertryck

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

framhållits, hurusom ett af de svåraste hindren för ett ur nykterhetens
synpunkt tillfredsställande ordnande af bränvinshandeln inom kommunerna
läge i just den omständighet, att kommunerna, enligt nu gällande
lag, erhölle inkomst af bränvinshandeln och sålunda i allmänhet icke
visade sig hågade att inskränka denna handel. Enligt motionärens åsigt
borde i stället alla de inkomster, som liärflöte af bränvinshandeln, tillfalla
staten såsom målsman för det allmänna och såsom den, hvilken
ytterst och i största utsträckning finge bära de olyckliga följderna af
dryckenskapslasten. Det vore dock icke lämpligt att på en gång genomföra
en dylik reform, utan borde kommunerna, som nu hafva en så
stor inkomstkälla af bränvinsutskänkningen, få rådrum att så småningom
så ordna sin ekonomi, att den blefve oberoende af bränvinshandeln.
Deremot, om reformen genomfördes successivt och genom partiella afskrifningar,
syntes alla billiga fordringar blifva behörigen tillgodosedda.
I detta afseende hade motionären tänkt, att man nu borde af ifrågavarande
vinstmedel afskrifva 20 procent, hvilka i stället skulle ingå till
statsverket bland bevillningarna, under namn af bränvinsminuteringsafgift,
samt att man efter ytterligare fem år borde afskrifva nya 20 procent,
hvilka på samma sätt lemnades till statsverket, o. s. v., så att
efter 20 års förlopp alla vinstmedel å bränvinshandeln inginge till statsverket.
På detta sätt skulle t. ex. Stockholms stad, som nu, såvida
bränvinshandeln vore öfverlåten åt bolag, erhölle 8/i0 af vinsten utaf
stadens bränvinshandel, vid första afskrifningen få detta belopp efter
20 procents afdrag nedsatt med 16joo så att stadens behållna andel
af vinstmedlen komme efter första afskrifningens genomförande att
utgöra 6,/iuo. Af den andel åter, som enligt nuvarande föreskrifter
skulle ifrån Stockholms stad ingå till statskontoret för att på landstingsområdena
fördelas, skulle likaledes 20 procent komma statsverket
till godo. På samma sätt skulle vid nästa afskrifning ytterligare 20
procent indragas till statsverket, och efter femte afskrifningens verkställande
skulle således alla vinstmedlen vara dit indragna.

Förslag i sådan rigtning, att staten skulle tilläggas andel i inkomsterna
af bränvinsförsäljningen, hafva till Riksdagen framkommit icke
blott sistlidet år, då utom herr Johansson jemväl en annan motionär
inom Andra Kammaren, herr C. G. Bruse, gjorde hemställan i sådant
hänseende, utan äfven åren 1884 och 1885. I de betänkanden, bevill -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

ningsutskottet med anledning af dessa förslag afgifvit i ämnet, liar utskottet
åberopat ett af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
i anförande till statsrådsprotokollet för den 10 januari 1883, bifogadt
samma års statsregleringsproposition, i denna fråga gjordt uttalande.

Detta innehöll hufvudsakligen:

Bränvinets stora betydelse såsom skatteobjekt måste göra det till
en omsorg för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af den del af
skattelagstiftningen, som till föremål hade bränvinets beskattande, de
grundsatser följdes, hvilka man i allmänhet ansåge böra vara bestämmande
för en varas beskattning, eller att skatten måtte likformigt
drabba varan utan afseende på den person, hvilken förbrukade densamma.
Sådan likformighet egde rum, då bränvinsskatten iklädde sig
formen af tillverkningsskatt å allt inom landet tillverkadt bränvin.
Men likformigheten eller den lika beskattningen förefunnes icke, om,
såsom nu egde rum, staten beläde minuthandeln med och utskärning
af bränvin inom landet med skatt, men lemnade partihandeln obeskattad,
och denna olikhet i beskattningen måste framträda såsom en ännu
större oegentlighet, när det vore den försäljning, hvars afnämare företrädesvis
utgjorde de mindre bemedlade samhällsmedlemmarne, på hvilka
man lade den särskilda högre beskattningen. Staten hade således ur
sin synpunkt och för de ändamål, den genom skatters uttagande hade
att tillgodose, icke någon anledning att behandla denna konsumtionsartikel
annorlunda än andra. Häraf följde, att den för statens räkningskeende
beskattningen af bränvin borde utgå endast af tillverkningen af
varan och att, om staten ansåges böra af denna beskattning upphemta
större inkomst, detta borde ske genom en höjning af tillverkuingsskatten.
Och, från annan sida sedt, hvarför skulle staten underkasta
sig den omvägen att uttaga skatt af försäljningen, då staten på ett
mycket lättare och mindre kostsamt sätt kunde hemta motsvarande inkomst
genom tillverkningsskatt? Då staten derför öfverlemnade handelsvinsten
åt kommunerna, läge i detta förfarande ett erkännande, att
staten, efter att hafva uttagit för sitt behof det belopp, hvarmed staten
ansåge varan böra beskattas, funne billigt att kommunerna erhölle i
den vinst, handeln lemnade, en ersättning för sin direkta medverkan
vid handelns ordnande och ett skadestånd för de uppoffringar, kommunen
icke undginge att vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande.
Om således väl grundade orsaker förefunnes för staten att
icke upphemta inkomst af försäljningen af bränvin, kunde skäl ock anföras
för att, då nu försäljningsafgifterna blifvit öfverlemnade till kommunerna,
åt dessa afgifter bibehålla denna kommunala natur. Under

BevUlningsutskottets Betänkande N:o 10.

det man nemligen för att på ett tillfredsställande sätt kunna ordna en
stats skatteförhåUanden vore temligen allmänt öfverens om behöfligheten
och gagnet af ett skattesystem, som omfattade ett .flertal af
skatter och medgåfve att på olika vägar taga landets skatteförmåga i
anspråk, vore i vår kommunala lagstiftning de flesta ''kommuner hänvisade
att för sina behof företrädesvis anlita endast en skatteform och
denna hyflande på den direkta inkomstskatten, -eller just den form, som
i trots af alla de teoretiska skal, Indika kunde andragas till stöd för
dess företräde framför andra skatter, dock faktiskt icke vore egnad att
i längden tjena till grund för uttaxering af skattebelopp, som för de
skattskyldige innefattade en mera känbar uppoffring. Att till statsverket
indraga ifrågavarande, för kommunala ändamål utgående indirekta
skatt borde derför möta en afgörande betänklighet, i all synnerhet då
statens eget behof ej påkallade en sådan indragning. Härtill komme i
öfrig!, att försäljningsafgifternas indragning till statsverket kunde, sedan
en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den våda, att
man derigenom äfventyrare kommunernas i sedligt syfte vigtiga medverkan
vid bränvin shandelns ordnande.

Härförutom anförde sistlidet års Riksdags bevillningsutskott, att då
utskottet fortfarande delade den uppfattning af denna fråga, som af
herr statsrådet sålunda uttalats, kuncle utskottet principielt ej till bifall
förorda eu fördelning mellan staten och kommunerna af inkomsterna
utaf bränvinsförsäljningen, vare sig dermed afsåges att, såsom herr
Bruse föreslagit, göra staten till kommunernas medintressent i fråga
om bränvinshandeln, eller att, i -enlighet med herr Johanssons förslag,
successivt till staten indraga de af bränvinshandeln uppkommande inkomster.

Utskottet har fortfarande samma uppfattning af .frågan -och kan
således ioke biträda motionärens förslag, utan hemställer,

4;o) att herr Johanssons ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

I nu gällande förordning angående försäljning af bränvin in. ,m- är
§ 10 mom. 1 af följande lydelse:

1}evillfiinys»t skottets Betänkande N:o 10.

§ io.

1, Vill någon väcka förslag, att annan iskänkning än den, som
kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas,
göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom
första hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas.
Kommunalnämnden skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva
yttrande och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes,
utsätta den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas
till ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, innan april månads
utgång, på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst,
socknemännens utlåtande i ämnet. Varder framställningen af
kommunalstämman ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman
bifall tillstyrkt, sände, inom tre veckor från det kommunalstämman
blifvit hållen, ordföranden kommunalstännnoprotokollet och kommunalnämndens
yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte deri
sitt beslut och gifve det kommunalnämndens ordförande och vederbörande
länsman till känna.

Herr T. TF. Forsell bär uti en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 66, anfört, att erfarenheten från åtskilliga ställen i vårt land
visat, hurusom rättigheten att inom en kommun försälja spritdrycker
kunde medföra stora olägenheter för angränsande kommuner, samt att
kommunerna i nu gällande lag saknade hvarje medel att skydda sig
mot dessa olägenheter. Då, enligt motionärens åsigt, detta missförhållande
skulle i väsentlig mån motverkas, derest vid fråga om
rättighet till försäljning af spritdrycker inom en kommun jemväl grannkommunerna
lemnades rätt att afgifva yttrande samt tillbörligt afseende
sedermera dervid fästes, har motionären föreslagit, att Riksdagen ville
besluta, att sista punkten af ofvanintagna moment måtte erhålla följande
lydelse:

—* — — — Konungens befallningshafvande inhemte vidare yttrande
frän angränsande kommuner, för Indika ifrågasatta rättighetens meddelande
kan anses eqa större betydelse, samt fatta derefter sitt beslut i saken och
gifve det kommunalnämndens ordförande inom den kommun, som försäljningsrätten
sökt, samt Vederbörande länsman till känna.

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 10.

Utskottet, som väl inser att, särskildt i de mera tätt bebyggda
trakterna af vårt land, hvarest kommunerna oftast äro mindre till arealen,
meddelande af rättighet att försälja bränvin inom en kommun kan vara
af stor betydelse för angränsande kommuner, äfvensom att dessa deraf
kunna tillskyndas olägenheter, finner dock förenämnda fråga icke vara
af den vigt, att man, för att förekomma sådana möjliga olägenheter,
bör tillgripa ett medel, som otvifvelaktigt komme att föranleda stridigheter
kommuner emellan och kanske orsaka ett vida större intrång
från en kommuns sida i en annans angelägenheter, än det, som en
kommun vid ordnandet af sin bränvinsförsäljning nu kan göra sina
grannkommuner.

Utskottet hemställer för den skull,

5:o) att herr Forsells ifrågavarande motion icke
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Edvard Thermcenius har i en inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 152, uti hvilken femton andra ledamöter af kammaren instämt,
erinrat, hurusom 1887 års Maj-riksdags bevillningsutskott vid
behandling af en s. k. förbudsmotion, såsom skäl för utskottets afstyrkande
utlåtande, anfört å ena sidan det djupa ingripandet i landets
ekonomiska förhållanden och å andra sidan det mägtiga ingreppet i den
enskildes sjelfbestämningsrätt, som ett bifall till motionen skulle medföra,
samt med anledning deraf andragit mot det förra af de anförda skälen,
att, ehuru ett dylikt förbud onekligen skulle med afseende å landets
ekonomiska förhållanden medföra stora svårigheter, dessa likväl, om
man blott genomförde förbudet så småningom, icke skulle vara oöfvervinneliga,
samt derefter mot det senare skälet, att det just borde vara
föremål för statsmagt-ernas omsorg att tillse, det den enskilde icke
leddes eller rättare förleddes till att bestämma sig för sådant, som för
honom och samhället medförde så ödesdigra följder som dryckenskapens.
Enligt motionärens åsigt vore sålunda uppnåendet af nykterhetsvännernas
mål, förbud mot all tillverkning och försäljning af destillerade, alkoholhaltiga
vätskor för andra än medicinska och tekniska ändamål, ingalunda en
omöjlighet, om man endast utsträckte genomförandet af den reform,
som med nykterhetsvännernas förslag åsyftades, öfver en jemförelsevis

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10

lång period. På grund häraf och då de förarbeten, som voro behöfliga
för genomförande af förslaget, voro af så vidtomfattande beskaffenhet,
att de endast genom Kongl. Maj:ts försorg kunde varda på ett tillfredsställande
sätt utförda, föreslår motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t skyndsamt låta verkställa
och för Riksdagen framlägga en utredning om, på
hvilka grunder och efter huru lång tids förlopp all tillverkning
och försäljning af destillerade, alkoholhaltiga
vätskor för andra än medicinska och tekniska ändamål
må kunna varda helt och hållet förbjuden.

Det bevillningsutskottets utlåtande, hvarom motionären erinrat, afgafs
med anledning af en utaf herr E. Nyström inom Andra Kammaren
väckt motion om förbud efter viss tids förlopp af all tillverkning och
försäljning af destillerade, alkoholhaltiga drycker för andra än medicinska
och tekniska ändamål och innehöll följande:

»Villigt erkännande det ädla syftet i herr Nyströms motion, får
dock utskottet, enär förverkligande deraf skulle djupt ingripa i hela
landets ekonomiska förhållanden och följaktligen för närvarande kan
anses outförbart, samt då ett sådant, af motionären afsedt förbud att
förtära spritdrycker är ett allt för mäktigt ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt,
hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda».

Utskottet finner, att, äfven om det ur synpunkten af landets ekonomiska
förhållande skulle låta sig göra att förbjuda all tillverkning
och försäljning af destillerade, alkoholhaltiga vätskor för andra än medicinska
och tekniska ändamål, det dock icke kunde anses tillrådligt
att göra ett sådant ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt som
att förbjuda förtärandet af spritdrycker. Det skulle dessutom möta
nästan oöfvervinneliga svårigheter att göra ett dylikt förbud effektivt.
Äfven det vackra resultat, som nykterlietsvännerna utan något egentligt
ingripande från statens sida åstadkommit i fråga om nykterhetens befrämjande,
utgör för utskottet ett skäl mot inskränkning af den enskildes
sjelfbestämningsrätt i förevarande hänseende.

Bill. till Riksd. Prot. 1802. 5 Sami. 1 Afd. 7 Haft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

På grund häraf hemställer utskottet,

6:o) att herr Thermaenius’ motion icke måtte till
någ-on Riksdag-ens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

Vid punkten l:o): Af herrar S. M. Olsson i Sörnäs och G. Jansson

i Krakerud, hvilka, med anslutning till hvad herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet till statsrådsprotokollet för den 10 Mars 1892
anfört, yrkat, att utskottet matte hemställa om bifall till de af Kongl.
Maj:t föreslagna ändringarna i §§ 4 och 42 af kongl. förordningen den
31 december 1891, angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller destillerade spirituösa drycker.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1892-