Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 7 (Betänkande 1892:Bevu7 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 7.

t-../ i isbit i d !■'' ; ir-lrntfibbn-Cii cigiui cb. .un

jigfdao-tÖl ;atfg<iubfijhoi

v.-V>V^ Mirb''- tue* ''a\\ \si \, ,v. \,''.i •sAW \v-yv-W,iv\Y\ Ui\

- ..-o.. >•• A .■''./.r, ’i<. X \.. V \>sö '',uV\;\,n\ \V. VmAttU»

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1892, kl. 12 nödd.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Utskottet har fått till sig hänvisade två motioner om ändring i
kongl. förordningen den 5 oktober 1889 angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter; och får utskottet rörande dessa
motioner härmed afgifva betänkande.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 5, anmärker
herr H. Cavalli, att den skatt, som för närvarande pålägges utländske
eller i utlandet bosatte svenske undersåtar, hvilka i riket resa omkring
för att bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, utgör allenast
eu ringa bråkdel af hvad den i landet bosatte handlanden har att erlägga
för vinst af affärer. Då emellertid ett sådant förhållande icke
är öfverensstämmande med hvad rättvisa och billighet kräfva, samt
dessutom någon åtgärd måste vidtagas mot de utländske handlandenas
växande öfvermagt på den svenska marknaden, har motionären, under
erinran om hvad skatteregleringskomitén uti sitt den 13 september 1882
angående skatteförhållandena i riket afgifna förslag rörande förevarande
fråga anfört och under förmenande, att tidpunkten för en förhöjning
af bevillningsafgiften utaf vissa handlande och handelsexpediter är

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

lämplig nu, då några handelstraktater icke lägga hinder i vägen för
förändringen, föreslagit,

att Riksdagen ville besluta, att den afgift, som skall erläggas af
utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för det av,
hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt rum, allmän
bevillning erlagt, skalf dä han reser omkring i landet och för egen
eller, såsom utskickad för annans räkning till inledande af handel, med
eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om utländska varor att
framdeles från utlandet levereras, bestämmas till två hundra kronor för
hvarje kalendermånad, ehvad han vill under hela månaden eller blott en
del deraf begagna sig af rättigheten.

Ur motionärens framställning tillåter sig utskottet att rörande
ifrågavarande beskattnings historia anföra följande:

I bevillningsförordningarne 1810—1830 omnämndes icke utländske
handlande, som efter prof försälja varor, endast »Judar och italienare,
som med särskildt tillstånd resa omkring landet och afyttra
nipper eller idka diversehandel», hvilka borde erlägga enligt 1810 års
bevillningsstadga 25 rdr b:ko och enligt de följande 50 rdr b:ko; hvarjemte
från och med år 1818 stadgades, att bevis, att afgiften blifvit
erlagd, borde företes, innan pass, som uttryckligen borde innehålla, att
de till sådan handel vore berättigade, dem meddelades. I 1835 års
bevillningsförordning hade stadgandet följande lydelse:

»Judar och utländingar, som resa omkring i landet och efter eller
utan medhafvande prof för egen räkning eller såsom utskickade för
andra utbjuda eller sluta handel om utländska varor eller eljest drifva
handel, erlägga minst 50 rdr b:ko, som betalas i gränsorten, der de
erhålla första respasset.»

För att undgå ansvar såsom för oloflig handel i allmänhet borde
sådana personer alltid vara försedda med vederbörande svensk myndighets
respass, som upptoge när och hvarest berörda afgift för året
vore betald.

I 1841 års bevillningsförordning blef dels förklarad!, att under
utländingar ej skulle förstås norrmän för handel med norska produkter,
dels uteslutna orden: »eller eljest drifva handel», hvarjemte bestämdes,
att erläggande af 50 rdr b:ko, betalda i gränsorten, berättigade
utländing att under tre månader med eller utan prof för egen eller

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

armans räkning utbjuda och sluta handel om varor; men ville utländing
längre tid dermed fortfara, skulle för hvarje öfverskjutande månad
betalas 50 rdr b:ko, dock med rätt att vid utresan återbekomma hvad
efter denna beräkningsgrund för hel månad kunde vara för mycket
betaldt.

Detta stadgande bibehölls oförändradt i 1845 års bevillningsstadga
med tillägg af ansvarsbestämmelse om böter af 300 rdr b:ko
för oloflig handel; och 1848 års bevillningsförordning gjorde häri icke
någon ändring.

I 1851 års bevillningsförordning bestämdes bevillningen till 75
rdr b:ko för de tre första månaderna och 25 rdr b:ko för hvarje öfverskjutande
månad.

1855 års bevillningsförordning'' nedsatte beloppet till respektive
37 rdr 24 sk. och 12 rdr 24 sk. b:ko och 1858 års förordning till
respektive 50 rdr och 20 rdr rmt.

Allt. hitintills voro stadgandena angående bevillning af utländske
handlande upptagna under Art. II Litt. B »bevillning af städerna»;
och uppräknas utländingarne i sammanhang med öfriga idkare af näring
i städerna; men på förslag af bevilluingskomitén öfverflyttades i 1861
års bevillningsförordning stadgandet härom till Art. III och upptogs
under särskild §; hvarjemte, efter erinran af bevillningsutskottet derom,
att det vore en känd sak, att på detta sätt särdeles betydande och
vinstgifvande affärer bedrefves, beloppet höjdes till respektive 100 och
40 rdr rmt.

Dessa stadganden fortföro att gälla intill början af år 1890 med
den ändring allenast genom bevillningsförordningen af den 15 oktober
1880, att skyldigheten att utgöra enahanda bevillning utsträcktes äfven
till infödda, men här i riket icke mantalsskrifna handlande och handelsexpediter.

Genom Riksdagens år 1889 fattade beslut gäller numera från och
med år 1890 i detta ämne följande, i kongl. förordningen den 5 oktober
1889 intagna stadgande:

»Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
dot år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast egt
ruin, allmän bevillning erlagt, skall, då han reser omkring i landet
och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande
af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar handel om
utländska varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten
till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppBih.
till Itiksd. Frat. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 5 Haft. 3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

gift huru länge han ämnar här qvarstanna samt dervid för rättigheten
att, idka dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad, ehvad han
vill under hela månaden eller blott en del deraf begagna sig af rättigheten,
erlägga etthundra kronor, hvilken afgift skall, antingen för
längre tid på en gång eller minst för en månad i sänder, inbetalas till
kronans uppbördsman i stad inom det län, der han vid betalningstiden
sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften vara meddeladt,
å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga reqvisitioner, böra
af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillsändas, för att
kronans uppbördsmän i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,
som skola lyda å etthundra kronor hvardera, böra innehålla erinran
om behörigt iakttagande af hvad gällande författningar i afseénde å
dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagd!,
likstälde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall, innan handel å någon ort inledes, för vederbörando
polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlagt den stadgade
afgiften, och skall bevis om sådan anmälan af myndigheten på begäran
meddelas. Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock
underlåtit att hos vederbörande polismyndighet förete bevis om afgiftens
erläggande, med att idka dylik handel, böte från och med etthundra
till och med femhundra kronor, och vare han derjemte i förstnämnda
fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den olofliga handeln
utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare, der sådan
finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda böterna
lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen blifvit
begången.»

Härförutom får utskottet erinra, hurusom dels 1862—1863 årens
Riksdags bevillningsutskott gjort hemställan om upphörande utaf den
särskilda bevillningen af utländske handlande och bandelsexpediter,
dels ock Kongl. Maj:t till Riksdagarne 1865—1866, 1882 och 1883 aflåta
propositioner om nedsättning af ifrågavarande bevillningsafgift,
framställningar som vid de två sistnämnda riksdagarne framkallats utaf
de genom handelstraktaten den 30 november 1881 uppkomna förhållanden
mellan de förenade rikena Sverige-Norge samt Frankrike.

I denna traktats art. 17 bestämmes, att franske handelsresande
icke skola inom de förenade rikena vara underkastade högre särskild
yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som derstädes erlägges af inhemska
handelsresande af samma kategori, äfvensom att en afgift till
lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

drabbar franske handelsresande, må i Frankrike påläggas svenske eller
norske handelsresande. Dessutom hade Kongl. Maj:t genom en vid
traktaten fogad särskild deklaration förbundit sig att för 1882 års
Riksdag framlägga förslag i syfte att den särskilda yrkesafgiften för
såväl utländske som infödde, inom riket icke mantalsskrifne handelsresande
måtte bestämmas till halfva beloppet af den afgift, som vore
dem i Sverige ålagd. Den med anledning häraf aflåtna proposition
vann emellertid icke Riksdagens godkännande, särskildt af skäl, att då
fullständigt förslag till ny bevillningsstadga snart skulle komma att
blifva föremål för Riksdagens pröfning, det ausågs mindre lämpligt att
dessförinnan vidtaga någon förändring i nämnda stadga.

I skatteregleringskomiténs den 13 september 1882 angående
skatteförhållandena i riket afgifna betänkande föreslog komitén, att
ifrågavarande bevillningsafgift måtte bestämmas till 200 kronor för
första månaden och 80 kronor för hvarje följande månad, samt anförde
såsom skäl härtill, att ehuru officiella uppgifter saknades för bedömande
af den omfattning, i hvilken affärer af ifrågavarande art inom riket
bedrifvits, likasom i hvad mån sådana affärer uppgjorts med andre än
köpmän, det dock torde vara visst, att denna form för affärers inledande
och afsittande under senare tider vunnit betydande utveckling och
ofta antoge proportioner, som ej stode i rimligt förhållande till de
derför stadgade afgifter. Förslaget vann emellertid icke Kongl. Maj:ts
bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid 1883 års riksdag ånyo sitt föregående
år framstälda förslag om ifrågavarande bevillningsafgifts nedsättande,
hvarvid Kongl. Maj:t meddelade, att franska regeringen, med
anledning af den utgång, frågan erhållit vid 1882 års riksdag, funnit
sig föranlåten att för svenske handelsresande, som vistades i Frankrike,
bestämma en afgift, motsvarande den, som i Sverige affordrades franske
handelsresande, samt att Kong], Maj:t befarade, att den undantagsställning,
hvari svenske handelsresande i Frankrike sålunda blifvit försatte
i förhållande till handelsresande af andra främmande nationaliteter, skulle
komma att utöfva ett menligt inflytande på våra exportörers ställning
å den franska marknaden, så mycket mera ofördelaktigt, som Frankrike
vore en af de störste afnämarne af våra förnämsta exportartiklar, trä
och jern. Denna Kongl. Maj:ts framställning, som af bevillningsutskottet
afstyrktes, vann emellertid lika litet som den förra Riksdagens bifall.
1 stället dröjde det ej många år, innan, såsom ofvan anförts, ifrågavarande
bevillningsafgift ytterligare höjdes.

I konventionen af den 13 januari 1892 om delvis förlängning af

20 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

ofvanberörda handelstraktat hafva bestämmelserna i art. 17 förklarats
skola oförändrade tills vidare vara gällande.

Lika litet som förut kunna sålunda franska handelstraktatens bestämmelser
nu utgöra något absolut hinder för en förhöjning af afgiften
i fråga. Ej heller våra öfriga handelstraktater lägga hinder i vägen
för en förhöjning.

Men, såsom framgår af hvad ofvan anförts, har dock hänsynen
särskild! till de förenade rikenas förhållande till Frankrike förauledt
Kongl. Maj:t att vid olika tillfällen söka åstadkomma eu nedsättning
af denna bevillningsafgift, som, så vidt utskottet har sig bekant,
saknar motstycke i de flesta öfriga länder. Med afseende härå torde
det icke vara skäligt att ytterligare höja ifrågavarande afgift, i synnerhet
icke nu genast efter förlängningen af handelstraktaten emellan
de förenade rikena och Frankrike.

Utskottet anser dessutom, att alltför kort tid förflutit, sedan afgiften
senast höjdes, för att en stegring af densamma nu åter skulle
företagas. Först sedan man åtminstone under några år fått iakttaga
verkningarne af den med år 1890 inträdda förhöjningen, kan man med
någon säkerhet bedöma, huru vida densamma får anses vara till fyllest
eller icke.

Utskottet hemställer fördenskull,

l:o) att herr Cavallis ifrågavarande motion ej
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Oskar Erickson i Bjersby jemte trettiosex andra ledamöter
af Andra Kammaren hafva uti motion, n:o 135, vid denna riksdag — under
erinran hurusom, i anledning af en vid 1887 års riksdag väckt motion
om förhöjning af bevillningsafgiften af enskild bank med sedelutgifningsrätt
från två till tjugu kronor för hvarje ett tusen kronor af det
högsta belopp af bankens sedlar, som under nästföregående år på en
gång varit utlemnade i rörelsen, bevillningsutskottet yttrat, bland annat,
att vidtagande af en så omstörtande åtgärd, som den i motionen föreslagna,
hvaraf, enligt utskottets förmenande, skulle följa upphörande
af all enskild’ sedelutgifning, vore, oaktadt vår tids banklagstiftningsyftade
på ett sådant mål, likväl oklokt äfven ur den synpunkt att

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 21

inom få år en genomgripande förändring af våra bankförhållanden
kunde vara att förvänta, samt hurusom Riksdagen, i öfverensstämmelse
med bevillningsutskottets derom gjorda hemställan, besluta den ändring
i § 5 af då gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, att den afgift, enskild bank med sedelutgifningsrätt
vore skyldig att, förutom bevillning af fast egendom
samt af inkomst, erlägga, skulle höjas från två kronor till tre kronor
per radie — anfört, att då den af 1887 års Riksdags bevillningsutskott
förebådade förändring af våra bankförhållanden ännu icke inträffat, utan
dessa numera i stället syntes utveckla sig i riktning, motsatt den af
utskottet antydda, det icke torde anses olämpligt att å nyo upptaga
frågan om åläggande för de sedelutgifvande enskilda bankerna att för
sedelutgifningsrätten erlägga en afgift, som i någon mån motsvarade
den med detta privilegium förenade fördel, helst rättvisa och billigheten
gent emot andra skattskyldige kräfde detta åläggande.

I följd häraf hafva motionärerna föreslagit,

att Riksdagen, med ändring af derom nu gällande stadganden,
beslutar, att från och med år 1893 afgiften för de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt skall höjas från ti e kronor till fem kronor för hvarje
tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en gång
under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen.

Då på 1830-talet enskilda banker hos oss inrättades och i sammanhang
dermed enskild sedelutgifning började ega rum, påfördes de enskilda
bankerna eu bevillning af tio procent af utdelningen, då densamma
öfversteg sex för hundra. Bevillningen bestämdes derefter i
bevillningsförordningarne af den 8 juni 1811 till fem procent af utdelningen,
utan afseende å utdelningens förhållande till aktiekapitalet, och
af den 10 november 1848 till fem procent af den årliga behållning,
som icke öfversteg sex för hundra utaf den kontant tillskjutna tockningssumman
eller grundfonden, men, om behållningen uppgick till
högre belopp än sex för hundra, till femton procent åt hvad densamma
derutöfver utgjorde. Genom 1854 års bevillningsstadga nedsattes bevillningen
af enskilda banker med sedelutgifningsrätt till tro procent åt
den årliga behållning, som icke öfversteg sex för hundra af grundfonden,
samt till nio procent af högre behållning.

Då derefter, i öfverensstämmelse med bevillningskomiténs betänkande
af den 2 juli 1859, för första gången genom bevillningsförord -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

ningen den 17 maj 1861 en lika inkomstbevillning af en procent för alla
skattekällor stadgades, var man äfven angelägen att utfinna ett korrektiv
mot förminskningen af den inkomst, staten tillförene haft af de enskilda
bankerna. Detta korrektiv fann man i åläggandet för enskild bank
med sedelutgifningsrätt att årligen till staten erlägga en .afgift af två
kronor för hvarje ett tusen kronor af det högsta belopp utaf bankens
sedlar, som under nästföregående år på en gång varit utlemnade i
i öreisen. Stadgandet, som jemväl inflöt i bevillningsförordningeu den
17 maj 1861, bibehölls oförändradt, hvad afgiftens belopp beträffar,
till dess, såsom ofvan uppgifvits, 1887 års Riksdag beslöt en höjning
utaf afgiften från två kronor till tre kronor, med hvilket belopp densamma
från och med år 1888 utgår.

Den inkomst, som kommit staten till godo af denna bevillning,
utgjorde under de fyra år, som närmast föregingo bevillningsafgiftens
höjande från två kronor till tre kronor:

år 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887

således
de fyra
trädde i

........................................................................... 121,761 kronor it öre

..................................................................... 119,972 „ 52 „

..................................................................... 115,508 „ 2 „

..................................................................... 116,661 „ 79 „

i medeltal under perioden 118,475 kronor 8 6 öre, samt under
år, som följt, efter det bestämmelsen angående berörda höjning
kraft:

år 1888 ..................................................................... 171,680 kronor 31 öre

0 1889 ........................................................................... 180,491 „ 64 „

o 1890 ........................................................................ 198,684 „ 17 „

« 1891 ................................................ 203,106 „ 75 „

således i medeltal under denna period 188,490 kronor 7 2 öre.

Under ofvan angifna år har antalet af rikets sedelutgifvande enskilda
banker ej undergått annan förändring, än att Oskarshamns enskilda
bank med den 1 november 1889 uppgått i Smålands enskilda bank,
så att antalet derefter utgör tjugusex mot förutvarande tjugusju.

Af de ofvan intagna uppgifterna framgår således, att inkomsten
af bevillningen för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt stegrats

1 högre proportion än afgiftens höjning, och deraf torde kunna slutas,
att höjningen ingalunda varit för stor, samt att den lämpliga gränsen
för afgiftens belopp ännu icke biifvit uppnådd. Utskottet anser fördenskull,
att en ytterligare förhöjning af bevillningen för sedelutgifningsrätten
kan och bör ske.

Hvad särskilt beträffar den af motionärerna föreslagna höjning

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 23

af afgifteu från tre kronor till fem kronor, kommer densamma, om man
lägger det för perioden 1888—1891 erhållna medeltal till grund för
beräkningen, att medföra ett tillägg till ifrågavarande bevillning af
ungefärligen 125,600 kronor. Fördelas detta belopp på rikets tjugusex
enskilda banker med sedelutgifningsrätt i förhållande till hvars och ens
utelöpande sedelstock, blir ökningen i beskattning för hvar och en ingalunda
afsevärd, och torde den minskade behållning, som genom förhöjningen
uppstår för hvarje särskild bank, ej för någon blifva af vidare
betydelse, helst sedan dessa bankers verksamhet vunnit ökad trygghet
genom erhållande af den nya tioåriga oktrojen.

Utan att frånträda rättvisans och billighetens grundsatser, anser
sig utskottet kunna biträda motionärernes förslag och hemställer,

2:o) att § 5 i gällande förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
må erhålla följande förändrade lydelse att tilllämpas
från och med början af år 1893:

D. Bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt.

§ 5.

Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, skall,
förutom bevillning af fast egendom samt af inkomst,
erlägga en afgift af fem kronor för hvarje tusen kronor
af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en
gång under nästföregående året varit utlemnade i rörelsen;
och är styrelsen för sådan bank skyldig att, till
upplysning vid denna afgifts debitering, inom den
15 januari hvarje år till Kong!. Maj:ts befallningshafvande
aflemna en genom intyg af det utaf Kongl.
Maj:ts befallningshafvande förordnade ombud bestyrkt
uppgift å nyssnämnda sedelbelopp; egande Kongl.
Maj-.ts befallningshafvande att efter uppgiftens erhållande
ofördröjligen vidtaga åtgärder för berörda afgifts
indrifning och redovisning.

Stockholm den 21 april 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

r ^ i'' i: i i i. ::: 1- <; Jk h in

‘■- ■i. f-if •• ■■ ■'' \ :i III. .

-Reservation:

: . f -'' • . " T . . » - , "i /„• * f *• 1.

af herr Cavalli, som yrkat, att utskottet måtte hemställa om
bifall till den af honom väckta motionen.

" -.LO .ii:; :;V <•- . I

- i‘ - O '' t dg i-‘V'' Vl\W-i; ../; *;! 1 j.nf ■;f-1

Herrar Almström och O. ii. Olsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af den del af betänkandet, som
angår herr Oskär Erickson i Bjersby in. fl.:s motion om höjning i afgiften
för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt.