Bevillningsutskottets Betänkande N:« 10

Betänkande 1890:Bevu10

Bevillningsutskottets Betänkande N:« 10.

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1890, kl. 1 e. m.

Betänkande, angående stämpelafgiften.

Till bevillningsutskottet har från Andra Kammaren hänvisats följande
motioner rörande ändringar i kongl. förordningen angående stämpelafgiften
den 24 september 1886:

n:o 82, af herr A. G. Olsson i Frösvi, om befrielse i vissa fall för
arrendatorer af kronans domäner att erlägga stämpelafgift;

n:o 172, af herr L. Jönsson i Sandby, om nedsättning i stämpelafgiften
å gravationsbevis; och

n:o 174, af herr J. Smedberg, om ändring i gällande bestämmelser
rörande stämpelafgift å gravationsbevis.

Härjemte har Kongl. Maj.t för den åtgärd, hvartill densamma kunde
föranleda, låtit till utskottet öfverlemna kongl. statskontorets och kongl.
kammarrättens underdåniga skrifvelse af den 1 februari 1890 angående, bland
annat, frihet från stämpel för produktionsbevis å varor, som utföras till Norge

Gravationsbevis rörande inteckning i fast egendom, som af domare på
landet meddelas, förses enligt gällande stadganden med stämpel till samma
belopp, som den för beviset utgående lösen.

Bill. till Uiksd. Prot. 1890. 5 Samt. 1 Afd. 9 Häft.

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

Lösen för dylikt bevis åter utgör:

för bevis omfattande tio år:

för hvarje hemman, hemmansdel eller lägenhet till och med 3...... kr. 1: 50

öfver 3 till och med 6 .............................................................................. » 1: —

öfver 6 ............................................................................................................ » — 50

dock att lösen ej må öfverstiga ............................................................... » 10: —

för bevis omfattande kortare tid än tio år:

för hvarje år beviset omfattar J/jo af hvad ofvan är bestämdt; dock vare
lägsta lösen ....................................................................................... kr. 1: —.

Herr L. Jönsson föreslår i sin ofvanberörda motion, att stämpeln för
gravationsbevis å landet sättes till lika belopp som det å andra bevis, nemligen
femtio öre, samt anför till stöd härför, hurusom det rätt ofta inträffade,
att personer funnes, som endast hade mycket små jordrymder af
ringa värde, och dessa belägna på delar af olika nummer, ja, till och med
så kallade gathusnummerplatser, endast innehållande några få kappland. Då
dessa jordlotters innehafvare behöfde låna penningar ur sparbanker eller
andra allmänna kassor, fordrades gravationsbevis, och om mer än ett lån
behöfdes, måste ytterligare ett sådant bevis anskaffas, hvilket allt blefve
ganska betungande genom den höga stämpelafgiften, och då icke anledningsaknades,
att dessa blefve ytterligare höjda, vore en nedsättning i denna
stämpelafgift med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Herr Smedbergs motion åter är af följande lydelse:

»Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse föreslår
Riksdagens justitieombudsman på anförda skäl (sidd. 85—95), att kongl.
förordningen angående expeditionslösen den 7 november 1883 må ändras
derhän, att förordningen kommer att afse äfven gravationsbevis för längre
tid än tio år och att lägsta lösen för gravationsbevis, omfattande tio år
eller derutöfver, må i fråga om hemman å landet bestämmas till 2 kronor
25 öre etc.

Man kan visserligen icke förneka att en förhöjning i lösen för gravationsbevis,
omfattande längre tid än tio år, kan hafva skäl för sig, helst
domhafvande!! måste antingen genomse inteckningsprotokollen för den tid,
som förflutit från 1876 års början till inträdet af den tioårsperiod, för hvilken
gravationsbevis i allmänhet utfärdas, eller ock uti inteckningsboken göra sig
förvissad om, huruvida någon inteckning för nyttjanderätt, servitut eller afkomst
af fast egendom (som numera ej behöfver förnyas) blifvit antecknad

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

uti den i § 61 af förordningen den 16 juni 1875 oinförmälda bok, men då
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1884 stadgar, att gravationsbevis
rörande inteckningar i fast egendom, som af domare på landet
meddelas, skall förses med stämpel till samma belopp, som den för beviset
utgående lösen, så blifver följden, att den högre lösen, som möjligtvis kan
blifva bestämd för gravationsbeviset och som nu redan uttages, fast efter
olika grunder, medför en högre stämpelafgift och att således en dubbel beskattning
drabbar dem, som förut äro gäldbundne och för erhållande af lån
nödgas förse sig med dylika bevis.

Mig synes som det icke vore staten värdigt att skaffa sig inkomster
af sådana sina gäldbundne individer, och jag skulle helst önska att stämpelbeloppet
till så väl skuldsedlar som gravationsbevis blefve minskadt, men vill
icke nu föreslå en sådan minskning; men hvad jag anser mig hafva fullt
skäl att påyrka, är att de gravationsbevis, som erfordras för tiden från 1876
års början intill början af den tioårsperiod, för hvilken gravationsbevis i
allmänhet utgifvas, måtte, i likhet med hvad som är stadgadt för utdrag af
fastighetsbok, varda från stämpel fritt. Jag tillåter mig således föreslå,

att gravationsbevis, afseende nyttjanderätt, servitutsaftal eller afkomst
af fäst egendom, omfattande tiden från 1876 års början till inträdet af den
tioårsperiod, för hvilken gravationsbevis i allmänhet utfärdas, må, ehvad det
grundas på inteckningsprotokollen eller fastighetsboken, varda från stämpel
fritt; eller ock att stämpel fixeras till visst belopp, oberoende af lösen för
beviset.»

De nuvarande bestämmelserna angående stämpelbeläggningen af gravationsbevis,
utfärdade af domare å landet, synas utskottet mindre tillfredsställande.
Såsom en oegentlighet måste anmärkas, att stämpelafgiften för
gravationsbevis af ifrågavarande art är bestämd efter andra grunder än
stämpelafgiften för gravationsbevis, utfärdade af tjensteman i hofrätt eller
stadsdomstol. Under det stämpeln för ett gravationsbevis, utfärdadt af domare
på landet, utgår med enahanda belopp, som lösen för detsamma, och sålunda
— för 10-årigt gravationsbevis — vexlar mellan 1 krona 50 öre och 10
kronor, behandlas gravationsbevis, meddelade från hofrätt eller stadsdomstol,
såsom andra, ej specificerade bevis, utfärdade af dessa myndigheter, och beläggas
sålunda med en i hvarje fäll lika stämpel, utgörande i hofrätt en
krona och vid stadsdomstol femtio öre.

I anledning så väl häraf som af hvad motionärerna i ämnet anfört,
finner sig utskottet böra tillstyrka, att gravationsbevis, utfärdade af domare
på landet, icke beläggas med högre stämpel än andra af nämnda myndighet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

utfärdade, i förevarande förordning ej specificerade bevis, eller femtio öre.
Om så sker, kommer stämpelafgiften för gravationsbevis att utgå med samma
belopp, vare sig beviset utfärdas af domare på landet eller domstol i stad.

Genom ett stadgande i nämnda syfte, som innebär bifall till herr
Jönssons motion, synes jemväl den önskan, herr Smedberg i sin motion uttryckt,
hafva blifvit uppfyld, i det att stämpeln för hvarje gravationsbevis,
det må afse flera eller färre år, fixerats till ett visst belopp, oberoende af lösen
för beviset.

På grund häraf hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte på så sätt bifalla herrar Jönssons
och Smedbergs ifrågavarande motioner, att ur 3 § i
kongl. förordningen angående stämpelafgiften den 24
september 1886 borttages stadgandet att dylikt bevis
rörande inteckningar i fast egendom, som af domare på
landet meddelas, förses med stämpel till samma belopp,
som den för beviset utgående lösen.

I den skrifvelse, som finnes bilagd Kongl. Maj:ts ofvannämnda remiss,
hafva kongl. statskontoret och kongl. kammarrätten i fråga om frihet från
stämpel för produktionsbevis å varor, som utföras till Norge, anfört följande :

»Uti skrifvelse till statskontoret och kammarrätten den 14 november
nästliden år har statsrådet och chefen för finansdepartementet anmodat kollegierna
afgifva underdånigt utlåtande i anledning af en utaf tullkomitén i dess
den 22 december 1888 afgifna underdåniga betänkande angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden väckt fråga om önskvärdheten
deraf, att produktionsbevis befriades från de afgifter för lösen och
stämpel, som nu åsättas desamma; och få kollegierna i ärendet underdånigst
anföra följande.

Enligt §§ 9 och 16 i nådiga förordningen den 1 juli 1887, angående
förändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i nådiga förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden af den 29
maj 1874, bör produktionsbevis utfärdas, då varor från Sverige och Norge
landvägen införas, af tullkammareföreståndare eller annan offentlig tjensteman
och, vid utskeppning af varor från Sverige till Norge, af tullkammaren
i afsändningsorten. Af en från härvarande tullkammare erhållen uppgift å
ungefärliga antalet produktionsbevis, som under år 1889 af tullkammare -

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 10.

föreståndare här i riket utfärdats för varor, afsända till Norge, hafva
kollegierna inhemtat, att antalet af dessa bevis utgjort omkring 10,000,
samt att i gränsorterna mot nämnda land dylika bevis icke torde utfärdas
af annan offentlig tjensteman än tullkammareföreståndare.

Om till följd af denna uppgift får antagas, att antalet produktionsbevis,
hvarom nu är fråga, i medeltal utgör 10,000 om året, skulle alltså,
om stämpelafgiften, som för hvarje bevis utgår med 50 öre, borttoges, uppstå
en årlig minskning i stämpelmedlen af omkring 5,000 kronor.

Då emellertid denna minskning icke kan anses i nämnvärd mån inverka
på inkomsttiteln i dess helhet, som i innevarande års riksstat upptages
till 3,700,000 kronor, hafva kollegierna, för den händelse Eders Kongl. Maj:t
skulle finna vaUruutförseln till Norge befrämjas genom denna afgifts borttagande,
icke något att erinra mot nådigt bifall till den af komiterade uttryckta
önskan i denna del; lärande i sådant fall hos Riksdagen böra föreslås
följande tillägg till § 3 i nu gällande nådiga, förordning angående stämpelafgiften
den 24 september 1886, nemligen efter »Bevis, vidimations-» införas: Bevis,

produktions-, eller intyg om varors tillverkningsort, då de
sändas till Norge — -— — — — — — — — — — fritt —.»

På grund af de skäl, som i denna skrifvelse finnas anförda, hemställer
utskottet,

2:o) att i 3 § af förevarande förordning efter »Bevis,
vidimations-» införas:

»Bevis, produktions-, eller intyg om varors tillverkningsort,
då de sändas till Norge — — — — — fritt—.»

Herr A. G. Olssons ofvannämnda motion lyder sålunda:

»Enär det synes vara med billighetens fordringar väl öfverensstämmande
att arrendator af kronans domäner icke böra betungas med erläggande
af stämpelafgift å utslag och resolutioner i mål och ärenden rörande
deras arrenden, t. ex. om tillstånd att få verkställa odlingar, men gällande
kongl. förordning angående stämpelafgift ålägger vederbörande myndigheter
att i slika fäll uttaga lösen för stämpel, så får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del ville besluta ett tillägg till 7 § af kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1884, i syfte att

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

kronans arrendator^1 måtte befrias från skyldighet att i mål och ärenden,
som röra deras innehafvande arrenden, erlägga stämpelafgift.»

Förevarande motion synes utskottet gifva uttryck åt en vigtig grundsats.
Den stämpelafgift, som erlägges för statsmyndigheters expeditioner, är
till sin natur en afgift för anlitandet af offentlig myndighet, en afgift som
uttages af den, hvilken i något särskilt fäll till sin förmån påkallar statens
verksamhet. Förhållandet mellan kronan och dess arrendator^1 åter är ett
rent privaträttsligt förhållande, i intet afseende skiljande sig från förhållandet
mellan en enskild jordegare och hans landbo; kronan är i detta fäll gent
emot den enskilde mera husbonde än öfverhet. Vid sådant förhållande synas
de meddelanden, kronan rörande förvaltningen af dess domäner har att till
sina arrendatorer afgifva, icke lämpligen böra göras till föremål för stämpelafgift.

I allmänhet torde ej heller dylik afgift uttagas. Enligt hvad utskottet
inhemta!., lärer kongl. domänstyrelsens beslut i hithörande frågor i de flesta
fall expedieras i form af bref eller kontrakt, för hvilka stämpelafgift ej
erlägges, men undantag finnas, och hos Konungens befallningshafvande, hvilka
myndigheter i vissa fall ega att taga befattning med frågor rörande arrenden
af kronojord, förekommer stämpelbeläggning vid än flera tillfällen, ehuru
praxis härvid synes temligen vacklande.

Om sålunda ett stadgande, i den rigtning motionären föreslagit, synes
vara af behofvet påkalladt, kan utskottet emellertid icke gilla den föreslagna
affattningen på detta stadgande. Motionärens förslag torde nemligen vara
allt för vidsträckt deruti, att det icke begränsar arrendator stämpelfrihet till
sådana arrendet rörande mål och ärenden, som angå hans förhållande till
kronan såsom principal. Från en annan synpunkt är åter stadgandet för
trångt. Något skäl, hvarför icke äfven arrendatorer af annan statens jord
än den, som är under kronans omedelbara disposition, såsom åt allmänna verk
och inrättningar anslagna hemman och lägenheter, äfvensom boställshafvare,
skulle ega att i liknande fall åtnjuta stämpelfrihet, synes utskottet icke
förefinnas.

Då emellertid den utredning, som torde böra föregå afgörandet af
föreliggande fråga, icke är af den beskaffenhet, att den lämpligen kan af
utskottet verkställas, hemställer utskottet,

3:o) *att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kong!. Maj:t låta utarbeta och till nästa Riksdag framlägga
förslag till sådana bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga för att bereda brukare af staten tillhörig jord
rättighet att i mål och ärenden, som angå förhållandet

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

mellan honom såsom jordens brukare och kronan såsom
densammas egare, erhålla vederbörande förvaltningsmyndigheters
expeditioner utan stämpelafgift.

Stockholm den 28 april 1890.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Herr E. W. Carlson har anhållit att få antecknadt, det han icke
deltagit i förevarande betänkandes behandling inom utskottet.