Bevillningsutskottets Betänkande JSt:o SO (Betänkande 1894:Bevu20 bevu)

Bevillningsutskottets Betänkande JSt:o SO.

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1894, kl. 4 e. m.

Betänkande, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande
tullbevillningen.

Utöfver de till bevillningsutskottet hänvisade framställningar rörande
tullbevillningen, hvilka utskottet redan behandlat i sitt betänkande
n:o 3, hafva till utskottet remitterats följande inom Första Kammaren
väckta motioner, hvilka uteslutande eller delvis afse tullbevillningen,
nemligen:

n:o 8, af herr Liss Olof Larsson, om — jemte förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften
— höjning af tullen å spritdrycker;

n:o 19, af herr von Strokirch, angående förhöjning i tullen å tobak
eller åsättande af accis å förbrukningen deraf;

n:o 21, af herr Samzelius, angående förhöjning af tullen å kaffe
och kaffesurrogat; samt

n:o 23, af herr Wcern, om förhöjning af tullen å kaffe och kaffesurrogat
samt nedsättning i tullen å socker.

För herr Larssons förberörda motion, i hvad densamma afser bränvinstillverkningsafgiften,
redogör utskottet i sitt denna dag afgifna betänkande,
n:o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin. I
motionen föreslås emellertid äfven, under förutsättning af bifall till yrkandet
om höjning af bränvinstillverkningsafgiften från nuvarande 50
öre till 60 öre per liter,

att tullen å spritdrycker ökas i samma proportion.

Bih. Ull Riksd. Prot. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 20 lläft. (N:o 20).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

Herr von Strokirch har uti en särskild, af utskottet uti dess betänkande,
n:o 2, behandlad och af Riksdagen redan afslagen motion, n:o 18,
föreslagit, att den af Kongl. Maj:t för år 1895 föreslagna tilläggsbevillning
måtte utbytas mot en förhöjd tull å tobak eller accis derå eller
mot beskattning af maltdrycker.

Med anslutning till detta förslag hemställer motionären i sin nu
förevarande motion, n:o 19,

att Riksdagen ville åsätta en förhöjd tull å tobak eller ock en
lämplig accis å förbrukningen deraf.

Herr Sarnzelius föreslår,

att Riksdagen beslutar, att tullen må böjas å kaffe till 26 öre och
å brändt kaffe samt kaffesurrogat, alla slag, till 35 öre, allt för 1 kilogram,
eller till samma belopp som före år 1889, samt hos Kongl. Maj: t
anhåller, att detta beslut måtte, så snart ske kan, få träda i gällande kraft.

Sistbemälde motionär erinrar, hurusom genom tulltaxan den 18 juni
1888, hvilken i allmänhet skulle lända till efterrättelse från och med
den 1 juli samma år, tullen å kaffe, som förut var bestämd till 26 öre
för 1 kilogram, blef från och med år 1889 nedsatt till 12 öre för
samma vigt, i sammanhang hvarmed tullen å brändt kaffe- samt å alla
till kaffesurrogat användbara brända växter från och med samma tid
nedsattes från 35 öre till 20 öre för 1 kilogram, samt hurusom i nu
gällande tulltaxa denna nedsättning i tullen är bibehållen, dock så att
brändt kaffe och kaffesurrogat af alla slag numera draga samma tull
eller 20 öre för 1 kilogram. Motionären anser att den hufvudsakliga
anledningen till den betydliga tullnedsättningen varit, att man, den tiden
nedsättningen egde rum, på fullt allvar i allmänhet fruktade, att statsinkomsterna
genom de höjda skyddstullarne skulle så ymnigt inflyta,
att verklig förlägenhet skulle uppstå för deras ändamålsenliga användande,
till följd hvaraf åter fråga kunde uppkomma, om icke skyddstullarne
endast af denna anledning borde nedsättas. I det förändrade läge, hvari vi
nu befunne oss, hade emellertid motionären för sig uppkastat den frågan:
))är det lämpligt, är det klokt att statsverket fortfarande beröfvas
den betydliga inkomst, som kunnat dit ingå, derest kaffetullen icke i
en hastig vändning blifvit så betydligt nedsatt?»

»Som bekant är — fortsätter motionären — härleder sig behofvet
af ökade inkomster till väsentlig del från de beslut, som vid 1892 års
urtima riksdag blifvit fattade. Då jag sjelf i hufvudsak biträdt dessa
beslut, kan det naturligtvis icke vara min afsigt att derom uttala något
klander, ehuru det fortfarande synes mig något egendomligt att, för
fullgörande af en medborgerlig pligt sådan som beväringsöfningarna

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

Sverige, som dock icke är kandi för sin rikedom, skall slösa med en

dagaflöning så stor att, så vidt jag känner, icke något annat land i

detta afseende kan täfla med vårt eget. Derom är dock nu icke fråga,
utan det gäller att på det lämpligaste och minst tryckande sätt anskaffa
de medel, hvilka af nyssnämnda äfvensom af andra anledningar oundgängligen
kräfvas. I detta hänseende har Kongl. Maj:ts regering följt
den finansplan, som antages hafva blifvit af urtima Riksdagen pröfvad

och faststäld. Så kan det väl vid första påseende förefalla. Faktiskt

har dock denna plan aldrig varit föremål för någon verklig granskning
af Riksdagen i sin helhet. Endast utskottets hemställanden eller s. k.
klämmar hafva nemligen blifvit granskade och i allmänhet af Riksdagen
godkända. Utskottets motivering, som i afskrift influtit i Riksdagens
skrifvelse, har deremot knappast varit föremål för diskussion, än mindre
för formliga beslut. Vid sådant förhållande synes det mig, som skulle
man vid denna motivering fästa större afseende, än den i sjelfva verket
förtjenar. För öfrigt vågar jag uttala den kanske nog djerfva uppfattningen,
att i en fråga af förevarande beskaffenhet, der det gäller
att vid olika tillfällen på det lämpligaste sätt anskaffa nödiga medel,
en senare Riksdag alldeles icke är bunden af de uttalanden, som skett vid
en föregående, så mycket mindre som personer och åsigter inom riksdagen
ständigt äro vexlande, och fullständig stabilitet i detta hänseende
icke ens vore önskvärd.

En höjning af kaffetullen till åtminstone det belopp, hvartill densamma
före den senaste ned sättningen uppgick, synes mig vara att
långt föredraga framför den i utsigt stälda förnyade tilläggsbevillningen,
hvilken från många håll framkallar verkligt bekymmer. Vid ett ytligt
påseende framkastas hos oss ständigt det påstående, att vår bevillning,
jemförd med flera andra länders, är ganska billig, äfven om den genom
tillägg fördubblas, men man glömmer härvid de oerhörda summor, som
för kommunala behof hos oss efter samma grund uttaxeras och hvilka
i de flesta andra länder, derest de icke af staten bestridas, efter helt
andra grunder utgå. Den höjda kaffetullen skulle äfven framför tilläggsbevillningar
ega det företräde, att, om densamma, såsom lämpligt synes,
genast eller utan dröjsmål infördes, statskontorets behof af kassaförstärkning
derigenom skulle i icke ringa grad förminskas, och ränteutgiften
för ett eljest sannolikt erforderligt ökadt förlagskapital undvikas.
Det är nemligen hos oss en egendomlighet, som icke återfinnes i något
annat land, att för en del utgifter, hvilka skola bestridas under sjelfva
budgetsåret, anvisa inkomster, hvilka först året derpå skola inflyta.
Bland sådana inkomster är äfven tilläggsbevillningen. Och då de ut -

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

gifter, hvilka dermed skola bestridas, i regeln måste verkställas under
budgetsåret, ofta nog under dess början, ligger häri uppenbart en af
anledningarna till statskontorets på senare tiden mer och mer framträdande
behof af kassaförstärkning.

Slutligen vill jag, för att söka lugna dem, hvilkas uppgift det är
att städse föra talan för det s. k. »småfolket», hvars bästa jag sjelf
äfven lifligt önskar, meddela den upplysning, att i Frankrike, der småfolket
har rikligt tillfälle att genom den allmänna rösträtten inverka på
lagstiftningen, tullen för kaffe är bestämd till 1 krona 12 öre för 1
kilogram, eller till jemnt 1 krona högre än hos oss, samt att, det oaktadt,
man kan på ett kafé i Paris få sig serverad en kopp kaffe till
ungefär samma pris som i Stockholm.»

Herr Wcern föreslår i sin motion

att Riksdagen måtte höja tullen på kaffe från 12 till 26 öre per
kilogram;

höja tullen på kaffe, brändt, och kaffesurrogat, från 20 till 34 öre
per kilogram;

nedsätta tullen på socker, raffineradt, från 33 till 28 öre per kilogram
;

nedsätta tullen på socker, oraffineradt, till färgen icke mörkare än
n:o 18, likaledes från 33 till 28 öre per kilogram; samt

nedsätta tullen å socker, oraffineradt, till färgen mörkare än n:o 18,
från 23,5 till 19 öre;

hvarjemte han öfverlemnar åt bevillningsutskottet att taga i öfvervägande,
huruvida i samband härmed någon nedsättning bör göras i
tullen å sirap.

Till stöd för sitt förslag anför motionären:

»Vid det förhållande att, under det att statsverkets behof att till
bestridande af betydligt ökade statsutgifter erhålla deremot svarande
ökade inkomster blifvit allt mera känbart, den väsentligaste af de tillgångar,
öfver hvilka statsverket disponerar, nemligen tullmedlen, i
stället för att såsom vanligt med ökad folkmängd tilltaga, tvärtom under
de senaste åren betydligt minskats, måste det för Riksdagen vara
af vigt att utfinna de dertill verkande orsakerna och att, om sådant är
med andra intressen förenligt, vidtaga åtgärder deremot.

I detta afseende vill jag fästa uppmärksamhet å förhållandet med
två å de väsentligaste finanstullarne, nemligen de å kaffe och socker.
Hvad sockret angår, torde ännu vigtigare skäl än statsinkomsternas
höjande tala för förändring af tullen derå.

När vid 1879 års riksdag statsverkets trängande behof föranledde

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

höjning af tullsatserna från de under flera år derförut varande för raffineradt
socker 11 kronor 60 öre per centner, för oraffineradt mörkare
8 kronor per centner och lör kaffe 10 öre per skålpund till respektive
14 kronor per centner, 10 kronor per centner och 11 öre per skålpund,
var detta i förhållande till då uppgifna värden förhöjning t

för raffineradt socker från.................................... 44 till 53 procent,

» oraffineradt mörkare från................................. 36 b 45,5 » och

» kaffe från............................................................. 17 » 19 b .

Sockertullen har sedan dess ej undergått annan förändring än förvandlingen
från per centner 14 kronor och 10 kronor till per kilogram
33 öre och 23,5 öre, men kaffetullen nedsattes vid 1888 års riksdag från
26 öre per kilogram, hvartill den från 11 öre per skålpund blifvit förvandlad,
till 12 öre per kilogram eller från 16 till 7 procent af då
uppgifna värde. Tullsatserna å socker äro således allt sedan 1879 till
siffran egentligen bibehållna, men i deras förhållande till värdena har
genom prisfall en betydande förändring inträdt.

De 1879 uppgifna prisen voro för raffineradt socker kronor 26: 40
och för oraffineradt mörkare kronor 22 per centner, d. v. s. för raffineradt
62,3 öre och för oraffineradt 51,8 öre per kilogram, men voro i
beräknadt årligt medeltal för åren

1881—1885 för raffineradt 48,6 öre och för oraffineradt 40,8 öre per kg.,

1886—1890

38,5

✓

B •

32,9

samt år 1891

28,5

och b 1892

28,5

hvarå tullen utgör 90 och 80 procent.

Prisfallet på sockret och nedsättningen i tullen på kaffet hafva —
antagligen i förening med andra omständigheter, om hvilka här icke är
fråga — föranledt en högst betydligt, ökad förbrukning af dessa varor.
I det af komiterade för hvitbetssockertillverkningens beskattning afgifna
betänkande beräknas förbrukningen af raffineradt socker för åren 1883
—T890, och af denna beräkning framgår, att i årligt medeltal förbrukningen
var

1883 (1882—84)—1886 (1885—87)............................................ tons 40,603

men 1887 (1886—88)—1890 (1889—91) ................................. » 46,688

Årliga införseln af kaffe var i medeltal åren 1881 —1884 tons 13,553
och 1885—1888 tons 13,894, men, sedan tullnedsättningen inträdt, i
medeltal åren 1889—1892 tons 16,028.

Statsverkets förlust på beskattning af kaffe förbrukningen står i direkt

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

förhållande till tullnedsättningen, men förlusten på beskattning af sockerförbrukningen
i landet bar uppkommit genom det skydd, som lemnats
hvitbetssockertillverkningen. Beskattningen derå utgår, såsom bekant,
efter vigten af afverkade betor med beräkning af visst utbyte råsocker
af 100 ^ilogram betor och en på detta utbyte bestämd andel af tullen
å från utlandet infördt råsocker. Till dess att vid sistlidne riksdag
beslöts förhöjning i beräkning af utbytet, var detsamma bestämdt till
blott 6,25 kilogram af 100 kilogram hvitbetor, och den andel af råsockertullen,
som i beskattning skall utgöras, var från 1879 till 1891
två femtedelar, men blef sistnämnda år böjd till hälften. Vid beräkning
af den förlust; statsverket lidit och fortfarande lider genom bestämningarna
i afseende på beskattningen af sockerförbrukningen, bör således
från det belopp, med hvilket tullinkomsterna å socker minskats, afdragas
de belopp, som genom hvitbetssockertiliverknings-skatten influtit. Till
följd af den så betydligt ökade förbrukningen af socker utvisar eu jemförelse
mellan den inkomst, statsverket genom beskattning derå under
föregående och under senaste tidsperioder erhållit, föga förändring. A

kaffeinförseln var tullinkomsten i medeltal

åren 1884—88 årligen........................................................... kr. 3,621,053: —

men 1889—93 (för hvilket sistnämnda år jag beräknat

den efter generaltullstyrelsens månadsuppgifter) )) 1,953,234: —

Således minskning i medeltal per år af ....................... kr. 1,667,819: —

Men om man beräknar hvad den å nuvarande förbrukning skulle med
den 1888 gällande tullsats hafva utgjort, blir skilnaden mycket större.

Å införseln 1892, kilogram 15,844,786, skulle den å 26

öre per kilogram hafva utgjort................................ kr. 4,119,644: —

men har med gällande tullsats blott blifvit..................... p 1,901,355: —

Minskning å kaffe................................................................. kr. 2,218,289: —

Komiterade för beskattning af hvitbetssockertillverkningen beräknade
statsverkets minskade inkomst å afverkningsåret

1887— 88 till.......................................................................... kr. 1,556,058: —

1888— 89 » .......................................................''.................... » 1,481,293: —

1889— 90 » ............................................. » 2,472,421: —

1890— 91 » ...........................................................................» 3,343,708: —

och 1891—92 till.................................................................... » 3,590,515: —

med något afdrag för skilnaden mellan infördt och tillverkadt sockers
renhet.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.''

Vid denna förlust kommer det dock ingalunda att stanna. Komiterade
beräkna, att endast i Malmöhus län kan tillverkas 63,900 tons
socker eller mer än Sveriges nuvarande årliga behof, men äfven i andra
delar af Skåne, i Halland och på Gotland kunna betor med fördel odlas
och sockertillverkning uppstå. Komiterade ansågo visserligen, att den
af dem föreslagna och derefter af Riksdagen beslutade förhöjningen
af utbytesberäkningen skulle undanskjuta anläggandet af nya fabriker,
men motsatsen har inträffat. Ifvern att anlägga nya fabriker har aldrig
förut varit så liflig, och man hörde under den förflutna hösten ständigt
nya sådana omtalas. Med säkerhet uppgifves tillkomsten af nya fabriker
vid Svedala, Köpinge och Kristianstad. För anläggning af en dylik
fabrik på Gotland är bolag bildadt, och det säges, att den stora spritfabriken
vid Karlshamn skall förändras till hvitbetssockerfabrik. Man
vet också, att de äldre fabrikerna komma att betydligt öka sina tillverkningar,
och då alla dessa tillrustningar till utveckling af en storartad
sockerindustri skett redan innan ännu det år förgått, under hvilket
den nya beskattningslagen blifvit antagen, kan man ej undgå att anse
dess bestämmelser så gynsamma för utsträckt betodling och derpå
grundade fabriksanläggningar, att, hvarhelst naturliga förhållanden medgifva
dem, der komma de ock att göras, ända till dess att utsigterna att
med fördel kunna afsätta produkterna upphöra. Men när detta kommer
att ske, är icke lätt att beräkna, och säkert blir det för dem, hvilka få skäl
att frukta eu skadlig öfverproduktion, ännu svårare att om dess menliga
inverkan öfvertyga dem, som vilja anlägga nya fabxjker och vare sig i
god tillgång på betor, lätta kommunikationer, billigt bränsle eller andra
förhållanden tro sig godt kunna bestå i konkurrens. Uppstår till följd
af allt för många fabrikers tillkomst det förhållande, att produkterna
icke längre kunna med vinst afsättas, så måste de säljas till underpris,
och enär orsaken dertill i så fall icke varit tillfälliga ogynsamma konjunkturer,
utan verklig- öfverproduktion, så kommer förlusten icke att inskränkas
till ett eller annat års beräknade vinst, utan fortgår till dess
att öfverproduktionen upphör; det vill säga till dess att några fabriker
med förlust af det på dem använda kapitalet nedläggas, och de öfriga,
likasom de till betodling brukade egendomarne, förlorat större eller
mindre del af sitt förutvarande värde. Med andra ord, en kris måste
inträffa alldeles så, som af samma anledning skett, i flera andra länder,
der hvitbetssockerindustrien hastigt uppblomstrat.

Det torde åligga statsmagterna att taga dessa förhållanden i betraktande
och att om möjligt förebygga de olyckor som hota.

Så snart produktionen öfverstiger det inhemska behofvet, måste af -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o SO.

sättning för öfverskottet sökas i utlandet, men då försäljning der efter
erläggande af en skatt, uppgående till nära eller fulla hälften af värdet,
icke kan ske utan stor förlust, är tydligt, att restitution af skatten skall
begäras, såsom ock af förenämnda komiterade blifvit antydt.

Skall Riksdagen bevilja sådan restitution? Och kan man deraf vänta
förebyggandet af öfverproduktionens olägenheter?

För bifall till restitutionen talar:

att skatten på en vara, som utföres, upphör att vara en konsumtionsskatt
på skattskyldige inom landet och blir en produktionsskatt på
en särskild klass af industriidkare;

att vägran skulle hindra uppkomsten af eu ny exportindustri;

att bränvinstillverkningsskatt vid utförsel restitueras.

Emot beviljandet eller emot förhoppningarna på dess gagn förekommer: att

den industri, som skulle grundas på utförsel af socker, svårligen
kan i och för sig blifva lönande (Vinst på försäljning i utlandet
kan endast i det fall erhållas, att de svenska fabrikanterna skulle kunna
tillverka råsockret till lägre kostnad än det pris, som derför i utlandet
kan erhållas, men de af komiterade å pag. 60 af deras betänkande uppgiga
pris i Sverige 1891 äro i medeltal för trenne fabriker kronor 46: 52
eller närmast dubbelt emot det i bil. 5 angifna priset på tyskt råsocker
samma år, i medeltal kronor 24: 60 pr 100 kilogram. Om liknande
förhållanden fortfara, kunna de svenska fabrikanterna ej erhålla vinst
på försäljning i utlandet under annan förutsättning, än att vinsten på
försäljning i Sverige är så hög, att den betäcker icke blott skilnaden
mellan dessa tal och derjemte kostnaden att. föra det svenska sockret
i den utländska marknaden, utan derutöfver medgifver ett lönande öfverskott,
hvilket förefaller omöjligt, i synnerhet om man dermed jemför
de af sakkunnige, pag. 65 af det nämnda betänkandet, uppgifna tillverkningskostnaderna.
Om orsakerna till billigare kostnader i Tyskland
säga komiterade, att de tyska framför de svenska tillverkarne
njuta förmånen af lägre anläggningskostnad, billigare och dock sockerrikare
betor samt sannolikt äfven billigare pris på kol m. m. och lägre
arbetslöner);

att med nuvarande beskattningssätt restitution skulle- medföra en
ganska betydande premiering, hvilken skulle på särskilda fabriker blifva
mycket ojemn och för statsverket innebära betydande förluster (Om
restitution beviljas innan beskattningssättet förändrats, så skulle den
med nu gällande bestämmelser blifva 1 å 2 öre högre pr kilogram för
socker tillverkadt vid äldre än för sådant från en ny fabrik, och för

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 9

dess utbetalning skulle således erfordras icke blott produktionsbevis,
utan äfven för hvarje utförd post bevis om fabrikens ålder vid tiden
för sockrets tillverkning);

att premiering skulle framkalla missnöje hos främmande magter,
Indika genom en konvention sökt förekomma all sådan och inom sina
länder vidtagit åtgärder för dess upphörande, hvadan om Sverige nu
medgåfve dylik, eller ej bestämdt förhindrade dess uppkomst, represalier
af dem kunde förväntas (konventionen af den 30 augusti 1888
innehöll, att de förbundna magterna åtoge sig att vidtaga sådana åtgärder,
att ingen öppen eller fördold premie vid export af socker lemnades,
att utförandet häraf skulle underkastas kontroll af en internätionel
kommission, och att socker från något land, som lemnade premie, skulle
uteslutas från införsel till något af de konfiskerande magternas länder,
antingen genom prohibition eller genom tull till högre belopp än premien.
Konventionen blef ej ratificerad, men har dock föranledt inskränkning
af premieringssystemet. I Tyskland skall all premiering
upphöra den 1 augusti 1897);

att restitution derför icke kan beviljas förr än ett nytt beskattningssätt
med stränga kontrollföreskrifter blifvit infördt, och att detta
skulle medföra betydande kostnader för såväl fabrikanterna som statsverket; att

vidare, derest det höga sockerpriset till följd af skyddet fortfarande
skulle bibehållas för de svenska konsumenterna, men sockret
till utländska konsumenter säljas till underpris — sannolikt lägre än
tillverkningskostnaden — ett sådant förhållande svårligen kunde undgå
att väcka de förras missnöje och sträfvanden till förändring af systemet;

att detta system i allt fall ej kunde förebygga de olyckliga följderna
af en fortgående öfverproduktion längre än till den tidpunkt, då förlusten
på försäljningen till utlandet uppvägde förtjensten på försäljningen
inom landet;

att derest en kris i följd af öfverproduktion genom restitutionen
blott kunde uppskjutas, men ej förebyggas, den —- när den inträffade
— skulle blifva så mycket svårare och mera ruinerande, som den då
skulle träffa flere fabriker och vidsträcktare delar af landet.

Mig förefaller det, som om hvitbetssockerfabrikanterna skulle vara
berättigade att på derom gjord framställning vid utförsel erhålla restitution
af erlagd skatt, men att detta hvarken kan eller bör beviljas, förr
än icke blott ett annat beskattningssätt blifvit antaget, utan äfven det
öfverdrifna skyddet blifvit minskadt; och enär öfverproduktion i förhållande
till den inhemska förbrukningen redan hotar •— kanske redan
Jh''h. till Rikad. Prof. 1804. 5 Sami. 1 Afd. 20 Jläft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

inträdt — böra de för den svenska betsockertillverkningen alltför gynsamma
förhållanden, som dertill uppmana, icke blott för statsverkets
och sockerkonsumenternas, utan jemväl för de nuvarande fabrikanternas
och betodlarnes eget intresse, snarast möjligt underkastas revision.

Att vid denna riksdag höja den vid sistlidne riksdag genom lagbestämda
tillverkningsskatten bör ej ifrågakomma, och skulle dessutom
ej gagna konsumenterna. Bättre bör det då vara att genom nedsättning
af tullen minska det öfverdrifna skyddet; dock bör äfven dervid den
varsamhet iakttagas, att väl tendenserna till öfverproduktion hejdas,
men ingalunda vilkoren för fortfarande lönande fabriksverksamhet och
betodlingens spridning till de orter, som derför äro naturligen gynsamma,
tillintetgöras.

Af sakkunnige och komiterade uppgifvas betprisen i Sverige och
Tyskland vara sådana, att de hos oss äro omkring eller fullt 20 procent
högre än i sistnämnda land. Att nu nedsätta skyddet till så lågt belopp,
att de svenska fabrikanterna ej skulle kunna betala högre pris för de
betor de köpa, än hvad de tyska fabrikanterna betala, skulle sannolikt
för de förra försvåra möjligheten att erhålla för deras fabriksdrift tillräckliga
qvantiteter betor, och alldeles hindra betodling pa andra än
de fabrikerna närmast belägna orterna. Betodlingen fordrar, säges det,
djupplöjning af jorden och andra förberedelser, hvilka icke kunna blifva
lika lönande i ett land, der denna odling är ny, som i ett, der den
under en längre följd af år bedrifvits.

Men då man af komiterades betänkande pag. 57 finner, att det var,
när 1885, per deciton hvitbetor, höstpriset nedsattes till 1 krona 65 öre
och vinterpriset till 1 krona 90 öre, som betodlingen aftog, men att
under den period, 1886 till 1889, då med ett mindre undantag höstpriset
förblef vid 1 krona 75 öre och vinterpriset vid 2 kronor, qvantiteten
afverkade betor ökades från 54,982 till 108,223 tons, eller fördubblades,
och att, sedan 1889 höstpriset blifvit satt till 1 krona 85 öre
och vinterpriset till 2 kronor 10 öre, afverkningen höjdes till 169,868
tons, eller blott på ett år med 50 procent, så kan man väl antaga, att
ett återförande till sistnämnda pris från de vid betänkandets afgifvande
mellan 2 kronor 24 öre och 2 kronor 35 öre per deciton vexlande
prisen icke skulle hindra fortfarande och ökande af betodlingen.

Om tullen å råsocker nedsättes från 23,5 till 19 öre eller med 4,5
öre pr kilogram, blir hvitbetssockertillverkningsskatten 9,5 öre och med
beräkning af 9 kilogram utbyte af 100 kilogram betor 8 kronor 55 öre
per ton betor, hvilket är 2 kronor 2 öre lägre än den vid sistlidne riksdag
för framtida år bestämda skatt. Med lika mycket, som nedsätt -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20. 11

ningen i tullen, skulle under i (ifrigt lika förhållanden sockerpriset nedgå,
och då fabrikanten återfår hälften deraf i skattenedsättning, så skulle
han för bibehållande af samma vinst, som han förut haft, afdraga den
andra hälften eller lika mycket som skattenedsättningen på betpriset.
Han måste således nedsätta detta med 20 öre pr deciton eller från
förenämnda 2 kronor 24 öre och 2 kronor 35 öre till 2 kronor 4 öre
och 2 kronor 15 öre, hvilka pris i allt fall äro högre än de 1889
gällande. Jemför man dem med de af komiterade uppgifna tyska prisen,
som i allmänhet äro 1 mark för 50 kilogram eller 1 krona 38 öre
per deciton, hvartill i vissa fall kommer, att odlaren utan ersättning
återfår affallet, uppskattadt till 13 å 15 öre, så finner man, att de reducerade
svenska prisen dock skulle med mer än 10 procent öfverstiga
de tyska.

Snarare än att vänta att denna nedsättning skulle minska betodlingen,
kan det ifrågasättas, huruvida den kan antagas vara tillräcklig
att hejda en fortgående öfverproduktion.

Én nedsättning i tullen å råsocker af 4,5 öre per kilogram bör
motsvaras af nedsättning i tullen å raffineradt socker, äfvensom i den å
oraffineradt, ljusare än n:o 18, af 5 öre eller från 33 till 28 öre per
kilogram.

Statsverkets förlust på en införsel liknande den, som förekom 1892,
eller i runda tal 6,300,000 kilogram raffineradt och 24,450,000 oraffineradt
socker, blefve kronor 1,455,250, hvartill komme minskningen i
hvitbetsockertillverkningsskatten, som på en afverkning, liknande 1892
års, af 300,000 tons betor skulle göra kronor 606,000; således tillsammans
kronor 2,061,250.

På sätt jag i det föregående nämnt, skulle statsverket, om tullen på
kaffe 1892 varit lika med den, som 1888 var gällande, på den införsel
af kaffe, som 1892 gjordes, haft en ökad inkomst af kronor 2,218,289.
Under förutsättning af liknande förhållanden med de, som 1892 egde
rum, borde således statsverket på den nedsättning af sockertullen, som
ofvan blifvit, ifrågasatt, och deremot höjning af kaffetullen till hvad den
var 1888, eller från 12 till 26 öre, erhålla ökad inkomst. Det återstår
att granska de skäl, hvilka tala för eller emot denna förhöjning.

I de flesta andra länder har till följd af stigande kaffepris förbrukningen
af kaffe per individ af befolkningen aftagit, men i Sverige bär
den betydligt ökats. I den efter aflidne Neumann-Spallart benämnda
statistiken uppgifves, att kaffeförbrukningen pr individ var

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

i Belgien ..................................

» Nordamerikas Förenta stater

» Norge .......................................

» Kaplaudet..................................

» Sverige ......................................

» Schweiz ..................................

» Danmark ..................................

» Tyskland ...................................

1880—84

kilogram 4,47
» 4,02

)> 3,05

» 3,82

)) 2,73

» 3,22

)) 2,83

» 2,14

1885—89

kilogram 4,02
)> 3,70

» 3,48

)> 3,26

» 3,12

)) 2,79

» 2,56

» 2,38.

Det är således blott» i Tyskland och Sverige, som den tilltagit, och
då man tar i betraktande, att förbrukningen af de talrika turisterna i
Schweiz och Norge icke i förestående beräkning kunnat andragas, så
är tydligt, att svenskarne äro ett af de mest kaffeförbrukande folken.
Efter svenska statistiska uppgifter var förbrukningen per individ

1888 ......................................

1889 .......................................

1890 .....................................

1891 .....................................

och införseln, fördelad på folkmängden

1893 ......................................

kilogram 2,89
)) 3,12

)) 3,37

)) 3,25

» 3,30.

Kaffe är eu närande och lifvande dryck, hvars begagnande genom
vanans magt för flertalet menniskor blifvit ett behof. Det erkännes derför
villigt, att det ej bör anses såsom en lyxartikel och såsom sådan
särskild! beskattas, men lika allmänt bör väl ock erkännas, att öfverdrifvet
bruk deraf är en lyx och dertill en för belsan skadlig lyx. Så
anse läkare det. Det synes då vara rigtigt att genom återförhöjning
af tullen motverka den ökade förbrukningen och att, såsom i det föregående
blifvit föreslaget, genom minskning af beskattningen på en annan
förbrukningsartikel, som är lika allmän som kaffet, lemna ersättning
åt dem, hvilkas måttliga bruk deraf genom tullförhöjningen blir högre
beskattad t.

Om tullen å kaffe höjes från 12 till 26 öre per kilogram, bör den
å brändt kaffe och kaffesurrogat höjas från 20 till 34 öre pr kilogram
eller, om man anser det 1888 gällande förhållandet rättare afvägdt, till
35 öre.

För statsverket medför omflyttning af beskattning på förbrukning
af socker till beskattning på förbrukning af kaffe den med en växande
befolkning allt framgent tilltagande fördel, att hela beskattningen på

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

kaffet tillfaller statsverket, då deremot inkomsten af sockerbeskattningen
fortfarande minskas, i den mån den inhemska hvitbetssockertillverkningen
ökas.»

Utskottet har uti sitt betänkande, n:o 21 af denna dag, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften,
haft tillfälle att, med begagnande af en af
chefen för finansdepartementets kontroll- och ju sterings by rå afgifven promemoria,
ytterligare fullständiga de af herr Wtern i hans motion lämnade
uppgifter; och bereder det sålunda kompletterade materialet möjlighet
att bilda sig en någorlunda rigtig föreställning angående den statsinkomst,
som för innevarande och nästkommande år kan vara att påräkna
af den inhemska sockerproduktionen och af importen af kolonialsocker.
Utskottet har kommit till det resultat, att endast en jemförelsevis obetydlig
import af kolonialsocker är att förvänta under år 1895, hvadan
beloppet af tullsatserna för socker under nästa statsregleringsperiod har
sin hufvudsakliga betydelse såsom bestämmande för skyddet för hvitbetssockertillverkningen.
Utskottet, har i sitt förenämnda betänkande
uttalat, att det ej anser sig kunna förorda, att Riksdagen redan nu vidtager
några förändringar i föreskrifterna om beskattningen å nämnda tillverkning,
men funnit sig böra förorda en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huruvida och i
hvad mån ändring i gällande bestämmelser angående beskattningen af
hvitbetssockertillverkningen samt ändring i dermed sammanhängande
förhållanden erfordras i och för vederbörligt tillvaratagande af statsverkets
finansiella intressen. Under sådana förhållanden anser utskottet, att
herr Wasms motion, i hvad den afser en nedsättning af tullsatserna för
artikeln socker, ej bör vinna Riksdagens godkännande.

På grund af den betydliga minskning såväl i de för innevarande
år påräknade som i de för nästa statsregleringsperiod påräkneliga tullinkomster,
hvilken framkallas genom nyssberörda ökning i den inhemska
hvitbetssockerproduktionen och som endast delvis motväges af ökningen i
statsverkets inkomst af hvitbetssockertillverkningsafgiften, ser utskottet
sig nödsakadt att, oaktadt icke obetydliga nedsättningar redan af Riksdagen
beslutits uti do af Kongl. Maj:t föreslagna statsutgifterna, föreslå Riksdagen
att höja någon af de s. k. finanstullarna för att bereda erforderliga
medel till statsutgifternas betäckande, och anser utskottet, i
likhet med herr Waarn, att, för berörda ändamål en höjning af tullen
på kaffe och kaffesurrogat i första rummet bör ifrågakomma. Med

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

afseende på höjningens storlek bär utskottet, i betraktande af förhand
en varande behof för statsverket, ansett en böjning af tullen å kaffe
från 12 öre till 25 öre pr kg och å kaffe, blindt, och kaffesurrogat
från 20 öre till 35 öre vara lämpligt afpassad.

Ej mindre för att förebygga en genom spekulation stegrad import
af ifrågavarande artiklar under tiden, innan tullförhöjningen kan inträda,
än äfven för att bereda statsverket den ytterligare tillgång för innevarande
år, som, utöfver redan anvisade inkomster, kan finnas erforderlig,
synes det vara af största vigt, att, derest hvad utskottet nu föreslagit
vinner Riksdagens bifall, Riksdagens beslut snarast möjligt bringas till
verkställighet. Under nämnda förutsättning torde derför befinnas lämpligt,
att Riksdagen, i sammanhang med beslutets öfverlemnande, bos
Kongl. Maj:t gör framställning i sådant syfte.

Vid bifall till utskottets nu framstälda förslag torde icke någon
annan af de s. k. finanstullarne behöfva höjas. Någon ökad tobaksbeskattning
i vare sig en eller annan form torde således ej böra ifrågakomma;
och detta så mycket mindre som åtminstone en höjning af
tullen å denna artikel icke gerna numera kan vidtagas utan en föregående
utredning af frågan om en eventuel beskattning å den inhemska
tobaksodlingen i samband med tullförhöjningen. Hvad den föreslagna höjningen
af tullen å spritvaror beträffar, saknas naturligtvis skäl till en sådan
åtgärd, i händelse Riksdagen i enlighet med utskottets hemställan afslår
de väckta förslagen om höjning af bränvinstillverkningsafgiften.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, hemställer utskottet:

l:o) att tullen å kaffe måtte höjas från sitt nuvarande
belopp, 12 öre, till 25 öre samt tullen å kaffe,
brändt, och kaffe surrogat, alla slag, från sitt nuvarande
belopp, 20 öre, till 35 öre, allt per kilogram räknadt;

2:o) att, för den händelse Riksdagen bifaller utskottets
hemställan under n:o 1 här ofvan, Riksdagen
äfven måtte besluta, att de förhöjda tullsatserna för
kaffe och kaffesurrogat skola jemväl under innevarande
år, såsom tilläggsafgifter till den förut beslutade
tullbevillningen, utgöras från den tid, som af
Kongl. Maj:t bestämmes, samt i skrifvelse till Kongl.
Maj:t, jemte meddelande af sitt sålunda fattade beslut,
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan
förordna om beslutets trädande i kraft;

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 20.

3:o) att herrar Samzelius’ och Wserös motioner,
den sistnämndes i hvad densamma afser tullen å kaffe
och kaffesurrogat, måtte anses besvarade genom utskottets
nu gjorda hemställanden;

4:o) att herr Wserns motion, i hvad densamma
afser tullsatserna för socker, icke måtte bifallas;

5:o) att herr von Strokirchs ifrågavarande motion
icke måtte bifallas; samt

6:o) att icke heller herr Larssons förevarande
motion, i hvad densamma afser tullbevillningen, måtte
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 27 april 1894.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CAVALLI.

Reservation

af herr Jansson i Krakerud.

Herr Söderberg har anhållit få antecknadt, att lian icke deltagit i
behandlingen af de i detta betänkande omförmälda frågor.

Tillägg

till

Bevillningsutskottets betänkande n:o 20.

Mot nämnda betänkande har anmälts reservation af herr G. Ericsson
från Stockholm.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 5 Sami. 1 Afd. 20 Häft.