Bevillningsutskottets Befästande N:o 4 (Betänkande 1891:Bevu4 bevu)

Bevillningsutskottets Befästande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1891, kl. 6 e. m.

Betänkande, angående allmänna bevillning en.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 39, anmärker herr
Fr. Pettersson i Tjärsta, att till följd af gällande bevillningsförordnings
bestämmelser, att endast den är valbar till ledamot i bevillningsberedning
eller taxeringsnämnd, som under senast förflutna år inom beredningsdistriktet
eller taxeringsdistriktet utgjort fastighets- eller inkomstbevillning,
arrendatorer eller innehafvare af annans fasta egendom ej
ega valbarhet, så framt de ej hafva inkomst af kapital eller arbete.
Då emellertid taxeringen ligger till grund för bestämmandet af såväl
krono- som kommunala utskylder, af hvilka de sistnämnda i allmänhet
äro de drygaste och måste betalas af den, som innehar jorden, synes
rättvisa och billighet fordra, att arrendatorer eller innehafvare af annans
fasta egendom, hvilka i kommunens allmänna angelägenheter äro röstberättigade,
tillerkännas valbarhet till ledamotskap i beredning och
taxeringsnämnd.

På grund af det anförda hemställer motionären,

att § 23 i bevillningsförordningen måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Hvarje bevillningsberedning bör i stad bestå af 3, högst 4 personer,
nemligen en af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till ordförande
och föredragande förordnad magistrats- eller annan härtill lämplig
person samt två eller tre inom beredningsdistriktet boende personer,
som äro i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade. Dessa
ledamöter väljas af stadsfullmägtige i de städer, der sådana finnas, men
i öfriga städer af allmän rådstuga. På landet bör bevillningsberedninBih.
till Riksd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afä. 4 Raft. (N:o 4). 1

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

gen utgöras af en utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande till ordförande
och föredragande utsedd, helst inom distriktet boende person, som eger
tillförlitlig kännedom om ortens ekonomiska ställning och industriella
förhållanden, samt två, högst sex på kommunalstämma valda, i orten
bosatta personer, hvilka äro i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigade. Åro flera kommuner förenade till ett beredningsdistrikt,
skall för hvarje kommun väljas en eller två ledamöter i beredningen.
Vid samma tillfälle, som de ordinarie ledamöterna i bevillningsberedningen
utses, skola äfven så i stad som på landet en eller två suppleanter
på enahanda sätt som de ordinarie väljas;

samt att de i § 39 befintliga orden: »inom taxeringsdistriktet
hafva under nästföregående år utgjort fastighets- eller inkomstbevillning»
måtte utbytas mot: »vara i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad».

Enligt bevillningsförordningen är skyldigheten att utgöra bevillning
för fast egendom lagd å egaren ensam, och denne är således,
utan afseende å det aftal han kan hafva trätfat med sin arrendator,
ensam ansvarig för ifrågavarande skatts erläggande. Någon som helst
skyldighet härutinnan har af lagen ej pålagts arrendatorn. Jemlikt
motionärens förslag skulle nu arrendator på grund af den skatt, för
hvars erläggande fastighetsegaren är ensam ansvarig, erhålla valbarhet
till ledamotskap i bevillningsberedning och taxeringsnämnd, och i de
fall, der egaren icke på annan grund är inom kommunen röstberättigad,
skulle han enligt motionen vara utesluten från valbarhet, och denna
allenast tillkomma den icke skattskyldige arrendatorn. Då sådana förhållanden
mindre än de nuvarande torde vara öfverensstämmande med
rättvisa och billighet, som af motionären åberopas, hemställer utskottet,

l:o) att herr Petterssons ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr C. Johansson i Esset påpekar i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 73, att der, såsom ofta händer, stads- och landsförsamlingar
äro till ett pastorat förenade, pastor i sådan sammansatt församling
vanligen är i staden mantalsskrifven och derstädes bosatt.
Vid sådant förhållande beskattas han för hela lönen i staden, oaktadt
hans löneinkomster till väsentligaste delen kunna utgå från landsförsamlingen.
Likaledes kan, der flera landsförsamlingar äro sammanslagna
till ett pastorat, pastor bo i en mindre församling inom pastoratet och

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

derifrån uppbära endast en ringa del af sin lön, men ändock der bevillningstaxeras
för hela löneinkomsten.

Motionären är af den åsigt, att det vore med billighet och rättvisa
öfverensstämmande, om bevillningsförordningen så förändrades, att,
der en prestman åtnjuter lön från flera församlingar, han ock må blifva
i hvarje särskild församling beskattad för den derifrån utgående inkomsten.

På grund häraf, och då en sådan förändring kunde utan svårighet
verkställas, hemställer motionären, att Riksdagen ville besluta ett
tillägg till sista punkten i bevillningsförordningens 12 §, så lydande:

»Prestman, som erhåller lön från flera församlingar, taxeras i hvarje
af dessa församlingar till det belopp, han derstädes uppbär.

År prestman för sin lön berättigad till bevillningsafdrag, beräknas
detta på de olika församlingarna i förhållande till den del af lönen,
som från dem utgår.

Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet måtte göra
de ändringar uti formuleringen, som kunde anses nödiga, blott syftemålet
vunnes.»

Motioner i enahanda syfte som den förevarande hafva vid flera
föregående riksdagar blifvit väckta, utan att kunna tillvinna sig bevillningsutskottets
förordande eller Riksdagens bifall. Med anledning af
en år 1883 af herr A. P. Danielson i ämnet väckt motion, yttrade
utskottet bland annat följande:

»Utskottet har ej heller nu funnit något vara anfördt, som kunnat
rubba utskottets förr uttalade åsigt om det ifrågasatta stadgandets
olämplighet. Oafsedt de många praktiska svårigheter, som detsamma
skulle medföra, lär någon giltig grund knappast kunna påvisas, hvarför
den föreslagna åtgärden icke med lika fog borde utsträckas till andra
löntagare än prester, som från skilda kommuner uppbära löneinkomster,
såsom distriktsläkare, veterinärläkare m. fl., hvarigenom dock uppenbarligen
enheten i taxeringssystemet på det betänkligaste skulle förryckas.
I sjelfva verket torde också den obillighet, som i förevarande fall förmenats
ligga i bevillningsförordningens stadganden, mera vara skenbar
än verklig och hafva sin egentliga grund i det rent yttre samband,
som hos oss eger rum emellan den allmänna bevillningen och den
kommunala beskattningen. Om man nemligen äfven i vissa fall, såsom
t. ex. då fråga är om bolag, fabriksegare m. fl., hvilka icke blott under
utöfvandet af sin rörelse eller näring komma i åtnjutande af de fördelar,
dem kommun i allmänhet bereder sina medlemmar, utan äfven
oftast inom kommunen sysselsätta arbetare, som kunna falla dess fattig -

4 Bevillning sutskottets Betänlmnde N:o 4.

vård till last, måste medgifva det berättigade i kommunens fordran att
utaf en inom densamma förvärfvad inkomst erhålla något skattebidrag,
så torde deremot eu dylik fordran icke ega något skäl för sig, då,
såsom i förevarande fall, eu motsvarande fördel af de kommunala inrättningarne
eller börda för kommunen icke kan påvisas.»

Med afseende på detta utlåtande har motionären anmärkt, att
distriktsläkare och veterinärläkare icke skulle kunna uti förevarande
hänseende med prester sammanställas, enär dels de förres tjenstgöringsdistrikt
U allmänhet vore betydligt större än pastoraten, och deras aflöning,
jemförd med presterskapets, obetydlig, dels ock, hvad särskildt
anginge veterinärläkarne, desse nästan uteslutande åtnjöte lön af landstingen
och hushållningssällskapen.

Mot hvad motionären sålunda anfört vill utskottet blott erinra att,
enligt hvad utskottet har sig bekant, veterinärläkarne vanligen erhålla
lön icke blott af landsting och hushållningssällskap utan äfven från eu
eller flera kommuner; och enär utskottet icke af det anförda haft anledning
att frångå sin i omförmälda utlåtande uttalade åsigt, får utskottet
alltså hemställa,

2:o) att herr Johanssons motion ej måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 2 i bevillningsförordningen är af följande lydelse:

Bevillning för fast egendom erlägges af egaren, utom i följande
fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nemligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt, eller är af
allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja
upplåten, samt för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag, eller ock innehafves
af stad eller annan menighet;

b) för jordegendom eller annan fastighet, som antingen är till
boställe eller eljest på lön anslagen, så vida egaren enligt § 4 a) eller b)
är från fastighetsbevillning ,fri och hela fastigheten är åt endast en
person upplåten;

c) för lägenhet, som är till besittning på viss tid eller på lifstid
från annan egendom afsöndrad.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 88, anför herr

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Aug. Bokström att ehuru besittningsrätten till s. k. ofri tomt i stad
är så fast grundad, att den, till hvilken upplåtelse af sådan tomt skett
eller dennes rättsinnehafvare, icke kan, så länge stadgade tomtören utgöras
från tomten, skiljas utan lösen för derå uppförda byggnader och
å densamma gjorda förbättringar, det likväl, enligt gällande bevillningsstadgas
ordalydelse, är egaren som skall påföras bevillning för tomten.
Om emellertid bevillningsstadgan skulle tolkas efter denna ordalydelse,
skulle till grund för bevillningens åsättande läggas, icke tomtens verkliga
värde, utan, jemlikt § 4 mom. b i berörda stadga, den vanligen
högst obetydliga inkomst af tomtören, som stad eller upplåtare kunde
hafva af tomten; och då dessa tomtören ofta vore så obetydliga, att
tomtvärdet genom tomtörenas kapitalisering icke kunde beräknas ens
till 100 kronor, så skulle följden häraf blifva, att ett stort antal värderika
tomter i städerna blefve fria från utgörande af bevillning.

Då ett fullständigande af bestämmelserna härutinnan syntes motionären
vara af behofvet påkalladt, hemställer motionären, att § 2 i
bevillningsstadgan måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Bevillning för fast egendom erlägges af egaren utom i följande
fall, då bevillningen utgöres af innehafvaren, nemligen :

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt eller är af
allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande emot lifstidsstädja
upplåten, för i stad befintlig s. k. ofri tomt, som icke kan af egaren utan
lösen för förbättringar återtagas, sa länge för tomten stadgade tomtören
utgöras, samt för skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens
understöd, till sågverk eller kanalbolag eller ock innehafves af
stad eller menighet;

b) --------------------

c) ------_--.-----------

Då egare af hus å ofri tomt icke är egare af tomten, och nu gällande
bevillningsförordning icke uppräknar innehafvare af ofria tomter
bland dem, som i stället för egarne skola erlägga bevillning för inneliafda
fastigheter, torde husegaren för närvarande svårligen kunna tillförbindas
att utgöra bevillning för den ofria tomten. En sådan förpligtelse
torde dock rätteligen böra honom åläggas. Den besittningsrätt,
med hvilken han innehar den ofria tomten,'' torde nemligen vara
lika trygg som den rätt, hvilken tillkommer innehafvaren af jordegendom
under stadgad åborätt. Och då den senare skall erlägga
fastighetsbevillning, bör derför äfven den förre göra det för den ofria
tomten.

Ett antagande af motionärens förslag skall emellertid näppeligen

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i.

komma att vid tillämpningen öka den fastighetsbevillning, som redan
utgöres utaf innehafvare af ofria tomter. I allmänhet lär nemligen
hitintills det förfaringssätt hafva af taxeringsmyndigheterna iakttagits,
att de först åsatt tomt och åbyggnad tillsammans ett värde, oafsedt
om tomten varit fri eller icke, och derefter till iakttagande af 5 §
bevillningsförordningen, i de fall då tomten varit fri, förklarat att en
viss del af det sålunda åsätta värdet skall gälla för tomten och det
öfriga för åbyggnaderna, under det att då tomten varit ofri det en
gång bestämda värdet fått gälla för åbyggnaden ensam. I dessa fall
har husegaren sålunda redan så att säga faktiskt fått erlägga bevillning
för den ofria tomten, och ett antagande af motionärens förslag
komme sålunda endast att lagstadga ett redan iakttaget förfarande.

Då i bevillningsförordningen ungefär samma ordalag torde böra
användas som i gällande lagfartslag, har utskottet ansett den af motionären
föreslagna formuleringen af paragrafen böra ändras i öfverensstämmelse
med sagda lags uttryckssätt och hemställer alltså,

3:o) att Riksdagen måtte besluta, att 2 § i
gällande bevillningsförordning skall erhålla följande
lydelse:

Bevillning för fast egendom erlägges af egaren
utom i följande fall, då bevillningen utgöres^af innehafvaren,
nemligen:

a) för jordegendom, som besittes med stadgad åborätt
eller är af allmän myndighe eller af stiftelse
till begagnande emot lifstidsstädja upplåten, för i stad
befintlig s. k. ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej
må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan
att vederbörlig lösen gifves, samt för skogsområde,
som blifvit upplåtet till bergshandteriugens understöd,
till sågverk eller kanalbolag eller ock innehafves af
stad eller menighet;

c)--------------

§ 5 i gällande bevillningsförordning är af följande lydelse:

Vid uppskattning af fast egendom skola särskilda värden, slutande
å falla hundratal kronor, åsättas:

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 7

o) å jordbruksfastighet

b) å annan fastighet

för tomt i stad, köping och dermed jemförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnaden;

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 102, anmärker herr
N. Jönsson i Gammalstorp, hurusom torpare och husmän på landet för
husbyggnader, ofta icke värda mera än två- till trehundra kronor, påföras
fastighetsbevillning. Enligt motionärens förmenande har detta ej
varit lagstiftarens mening. Det kunde ej vara rättvist att personer,
Indika, utom ett obetydligt bohag, icke egde mer än en sådan obetydlig
husbyggnad, skulle härför påföras skatt. Bevillningen vore visserligen
i och för sig ringa, men den förde med sig utgifter till kommunen, som
vanligen flerfaldigt öfverstege bevillningen.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen ville besluta, att
§ 5 mom. b) i bevillningsförordningen finge följande förändrade lydelse:

b) å annan fastighet

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens hufvudsakliga
värde utgöres af åbyggnaden samt uppgår till minst femhundra kronor;

Utskottet får till en början mot motionen göra den formella anmärkning,
att ett stigande sådant som det föreslagna icke rätteligen
torde kunna i bevillningsförordningen inrymmas såsom tillägg till omförmälda
paragraf.

Beträffande sj elfva förslaget vill utskottet påpeka, att många
hemmansdelar finnas, som icke ega ett värde af 500 kronor. Då nu
egaren af en sådan hemmansdel får utgöra ej blott bevillning och de
utskylder, som efter denna utgå, utan äfven de pålagor, såsom grundskatt,
rotering m. m., som hos oss hvila på sjelfva jorden, skulle det
leda till lika stor orättvisa, som den, motionären velat afhjelpa, om husbyggnader,
i värde understigande 500 kronor, skulle befrias från den
skattskyldighet, som med egandet af dem är förenad.

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 4.

Utskottet hemställer alltså,

4:o) att herr Jönssons motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 112, anmärker herr
P. Larsson i Fole, att det mycket ofta förekommer, att å ett hemman
finnes uppförd en mindre qvarn, afsedd blott för förmalning af hemmansegarens
egen spanmål till brödföda åt egen familj och åt de å hemmanet
varande arbetarne äfvensom för gröpning af spanmål till hemmansegarens
egna kreatur. Sådana s. k. husbehofsqvarn ar hafva förut, motionären
veterlig!, icke särskild! taxerats, men genom eu af Kong]. Magt
på administrativ väg gifven resolution har förklarats, att eu husbehofsqvarn
skulle åsättas taxeringsvärde såsom »annan fastighet». Häraf har
blifvit en följd, att den sålunda uttalade åsigten kommit att tillämpas
på flera håll. I motionärens hemort har under senaste åren särskild
uppskattning å en mängd obetydliga, för ett belopp af blott 100, 200
eller 300 kronor brandförsäkrade husbehofsvädermjölqvarnar egt rum.

Enligt motionärens uppfattning af bevillningsförordningen skola
husbehofsqvarnar för förmalning af egen spanmål, åtminstone sådana till
värde och produktionsförmåga ringa, räknas såsom en binäring till jordbruket
och således icke särskild! beskattas såsom annan fastighet. Skulle
den motsatta uppfattningen vinna tillämpning, då kunde taxeringsmyndigheterna
med lika skäl som i fråga om husbehofsqvarnar särskild!
taxera t. ex. sågar, tröskverk och dylikt.

Motionären hemställer på grund af de! anförda,
att bevillningsutskottet, som kommer att behandla denna motion,
och som sjelf! har motionsrätt, må ändra bevillningsförordningen med
ordalag, som klarare uttrycka meningen i samma förordning, i syfte att
de små husbehofsqvarnarnc varda inbegripna bland näring, afsedd för
jordbruket, hvarå qvarnen finnes, och att Riksdagen må antåga samma
förändring.

Utskottet får i anledning af förslaget anföra, att ehuruväl vid ett
hemmans uppskattning värdet af en derå uppförd, blott till hemmansegarens
husbehof afsedd qvarn skall inberäknas i jordbruksfastighetens
värde, och s. k. husbehofsqvarnar således icke i allmänhet äro föremål
för särskild beskattning, utesluter detta dock icke att, om i något särskilt
fall Upplysning vinnes, föranledande till att en qvarn, som af egaren
benämnes husbehofsqvarn, icke kan såsom sådan anses, qvarnen må
kunna särskild! till bevillning uppskattas.

Bevillningsutskottets Betänkande Av o 4. 9

Hvad motionären anfört föranleder således ej ovilkorligen, att taxeringsmyndigheterna
skulle i angifna hänseendet hafva origtigt förfarit,
och då bevillningsförordningens bestämmelser i hithörande afseende äro
enligt utskottets uppfattning fullt tydliga, finner utskottet ej skäl att i
anledning af herr Larssons motion föreslå någon ändring i samma förordning,
hvadan utskottet hemställer,

5:o) att motionen ej måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 148, anför herr
J. A. Johanson i Bastholmen, hurusom en del utländingar, i synnerhet
judar från Ryssland, hvarje år vid sillfiskets början öfverresa till bohuslänska
kustlandet och derstädes under några månader idka sillsalterirörelse,
hvarefter de vid silltidens slut med den fisk, de sålunda beredt, utskeppa
sig till utlandet, utan att för sin härstädes drifna handtering hafva erlagt
någon utskyld till stat eller kommun. De laggifna bestämmelserna om
rätt till sådant näringsyrke kringgå dessa utländingar på det sätt att,
sedan ett för ändamålet lämpligt magasin eller en sjöbod blifvit förhyrd,
någon svensk man, helst obemedlad, vidtalas att åt sig anskaffa tillståndsbevis
af konungens befallningshafvande att i den förhyrda byggnaden
anlägga sillsalteri. Numera torde det till och med vara ganska
vanligt, att sådant tillstånd redan i förväg och i afvaktan på en dylik
utländsk lycksökare utverkas.

Den förlust af skatteinkomst, som härigenom drabbar såväl staten
som vederbörande kommuner, torde icke vara så obetydlig, att nu anmärkta
förhållande bör lemnas obeaktadt. Motionären föreslår derför,

att Riksdagen ville besluta ett sådant tillägg i bevillningsförordningen,
att den, som uthyr salteri eller annan byggnad, deri salterirörelse
bedrifves, må ansvara för erläggande af den skatt till stat och
kommun, som handteringen kan blifva påförd.

Då det icke torde vara med en god lagstiftning förenligt att beskatta
en person för den näring, en annan person bedrifver, blott derför
att den förre till den senare uthyrt den byggnad, denne för samma närings
idkande behöfver, får utskottet hemställa,

6:o) att herr Johansons motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Bill. till Riksd. Frot. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 4 Iläft. 2

10 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

§ 11 i gällande bevillningsförordning är af följande lydelse:

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke
m: när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna
äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgå de till 1,200 kronor men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor
af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket —--—- — ---—---—

För inkomst, som — — — — — •— — — — — —• — — —

Herr A. Göransson har under hänvisande till en af honom vid
1889 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 161, deri
han såsom sin åsigt uttalat, att gällande bevillningsförordnings föreskrift,
att inkomst af arbete skall beskattas lika med inkomst af kapital,
icke kunde anses rättvis, då ostridigt vore att kapitalets egare lättare
än arbetets idkare kunde utgöra sin skattskyldighet, uti en vid innevarande
riksdag inom samma kammare väckt motion, n:o 161, anfört,
att han fortfarande vore af den mening, att kapitalets egare borde för
sin inkomst deraf beskattas något hårdare än arbetets idkare för sin
inkomst af arbete.

Då det rimligtvis icke kan sättas i fråga, att t. ex. en person,
som af kapital har en årlig inkomst af 500 eller 1,200 kronor, är i
lika behof af bevillningsfritt afdrag som den, hvilken af sitt arbete
hemtar enahanda årsinkomst, föreslår motionären, att sådant afdrag icke
måtte medgifvas för inkomst af kapital, eller åtminstone icke för sådan
inkomst, då den uppgår till 1,200 kronor och deröfver; och hemställer
på grund häraf motionären, att § 11 i bevillningsförordningen måtte
erhålla antingen följande ändrade lydelse:

§ 11-

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke
rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna
äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgår inkomsten af arbete icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor,
uppgår den till 1,200 kronor men icke till 1,800 kronor, äro 300
kronor af inkomsten fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket o. s. v. (lika med nuvarande lydelse);

Bevillningsutskottets Betänkande N:o i. 11

eller ock alternativt denna lydelse:

§ ii.

Mom. 1. Bevillning för inkomst af kapital eller arbete eger icke
ruin, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna
äfven hustruns, understiga 500 kronor.

Uppgå dessa inkomster icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor
af inkomsten af kapital och arbete fria från bevillning.

Uppgår inkomsten af arbete till 1,200 kronor, men icke till 1,800
kronor, äro 300 kronor af inkomsten fria från bevillning.

Det belopp, för hvilket o. s. v. (lika med nuvarande lydelse).

Härjemte anhåller motionären, att bevillningsutskottet ville föreslå
de förändringar i taxeringslängdsformuläret och de andra förändringar
i bevillningsförordningen, som för vinnande af motionens syfte kunde
anses erforderliga.

Det lärer icke kunna bestridas att, då ju inkomst af kapital eger
högre värde än lika stor inkomst af arbete, inkomst af kapital i allmänhet
i sig innebär större skatteförmåga än motsvarande inkomst af
arbete. Rigtigheten häraf minskas emellertid i samma mån som de
inkomster, man vill beskatta, äro ringa, och har en person ej större
inkomst, än han behöfver för tillfredsställande af de nödvändiga lefnadsbehofven,
då lärer det väl ega föga eller ingen inverkan på hans skatteförmåga,
om inkomsten härrör af kapital eller af arbete. Motionärens
förslag är rigtadt, icke mot egarne af kapital i allmänhet, utan endast
mot dem, som ega de minsta kapitalen. Det skäl, motionären anfört
för ett hårdare beskattande af dem, som hafva inkomst af kapital,
framför dem, som af sitt arbete hemta inkomst, eller påståendet om de
förres större skatteförmåga, eger således högst ringa eller till och med
alls ingen tillämplighet. Den, som icke eger högre inkomst än intill
1,800 kronor om året, är hos oss icke i allmänhet i den ställning, att
han kan till det allmänna afstå mer än högst oväsentligt. Han bör
då heller icke beskattas hårdare, om denna inkomst härrör af kapital,
än om den är en frukt af arbete.

Då i öfrigt en sådan tyngre beskattning utaf kapitalinkomst, som
den af motionären föreslagna, skulle verka, att de små kapitalen mer
än hvad nu är fallet sökte dölja sig, och detta naturligen skulle hafva
till följd en ökad svårighet att uppsöka dem för beskattning, får utskottet
hemställa,

7:o) att herr Göranssons motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 154, har herr
G. Jansson i Krakerud hemstält, att. Riksdagen ville besluta åtagandet
af en särskild bevillning under namn af värneskatt.

Då utskottet ansett, att denna fråga icke bör af utskottet behandlas
innan Riksdagen fattat beslut om anslagen till 4:de och 5:te hufvudtitlarne,
kommer utskottet att framdeles i ämnet afgifva yttrande, hvilket
utskottet skolat för Riksdagen

anmäla.

Då först sedan statsverkets behof blifvit utredda och bevillningssumman
bestämd, yttrande kan afgifvas angående de i bevillningsförordningen
upptagna procent- och sifferbelopp, kommer utskottet att
framdeles under riksdagens lopp göra den slutliga framställning i förevarande
ämne, hvartill förhållandena föranleda.

Stockholm den 10 mars 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.