Bevillningsutskoitets betänkande Nr 39 (Betänkande 1926:Bevu39 bevu)

Bevillningsutskoitets betänkande Nr 39.

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 192G kl. 5 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående utförselbevis för spannmål.

Till bevillningsutskottets behandling hava hänvisats nio motioner angående
införande av utförselbevis för vissa slag av spannmål.

Sålunda har i de likalydande motionerna nr 22 i första kammaren av
herr Sederholm m. fl. och nr 41 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.,
i de likalydande motionerna nr 34 i första kammaren av herr Elisson
m. fl. och nr 42 i andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.
samt i de likalydande motionerna nr 84 i första kammaren av herr Elof
Andersson m. fl. och nr 110 i andra kammaren av herr Björnberg m. fl.
hemställts, att riksdagen måtte antaga följande vid motionerna fogade

Förslag

till

förordning angående utförselbeyis för råg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller
av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan
skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla
bevis om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå
vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt
tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

Bihang till riksdagens protokoll 1926. 7 sami. 22 käft. (Nr 39.)

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex
månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent.

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och
med den 31 juli 1928.

Vidare har i likalydande motioner, nr 85 i första kammaren av herr
Nils Anton Nilsson m. fl. och nr 109 i andra kammaren av herr Gardell
i Gans m. fl., hemställts, att riksdagen måtte antaga följande vid motionerna
fogade

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för råg, vete och korn.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Den, som av omalen råg, omalet vete eller omalet korn, varöver han
utan hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till
utförsel angiver och med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg
utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida
den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet
erhålla bevis om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp,
som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller
omalet eller malet vete eller omalet eller malet korn eller malt därav till
så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är
lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 3

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och
med den 31 juli 1928.

Slutligen har i en inom första kammaren väckt motion, nr 10, herr Stendahl
hemställt, att riksdagen måtte besluta att godkänna bestämmelser angående
utförselbevis för spannmål i enlighet med följande

Förslag

till

förordning angående utförselbevis för räg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

% 1.

Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför av någotdera
slaget minst 500 kg., äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses
marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis om utförseln,
med angivande av varuslaget och tillika av det tullbelopp, som skolat utgå
vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

antingen utan tullavgifts erläggande införa en lika stor kvantitet av den
vara, för vilken utförselbeviset utfärdats,

eller, i den mån för vara, som i utförselbeviset angives, inom förenämnda
tid av sex månader influtna tullavgifter, efter avdrag av 2 procent, därtill
lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag
av 2 procent.

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926.

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Beträffande vad motionärerna till stöd för de föreliggande förslagen anfört
får utskottet hänvisa till motionerna.

Förslag om införande av utförselbevis för spannmål hava varit föremål
för riksdagens prövning senast år 1923,1924 och 1925. Förslagen hava vid alla
tre tillfällena, i enlighet med bevillningsutskottets hemställan och kamrarnas
samstämmiga beslut, icke föranlett någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen till de nu föreliggande olika förslagen hava motionärerna
intagit den ståndpunkten, att utförselbevisens uppgift skulle vara att återställa
det skydd, som en gång tillmätts jordbruket men som på grund av särskilda
förhållanden icke kunnat utnyttjas. Vidare har, under det att orsakerna
till de ogynnsamma priser för svensk spannmål, som föranlett förslag
om utförselbevis, tidigare sökts i vissa förhållanden på den inhemska spannmålsmarknaden,
såsom ett ytterligare skäl för införande av utförselbevis i
flertalet av de väckta motionerna åberopats den omständigheten, att till
följd av återinförandet i Tyska riket av utförselbevis (Einfuhrscheine) en
avsevärd import av brödsäd från Tyskland kommit till stånd, varav följt
en stark sänkning av priserna på importerad spannmål.

I den mån de låga spannmålspriserna i Sverige för närvarande må vara
beroende av konkurrens från Tyskland, erbjuda utförselbevisen enligt utskottets
mening icke någon möjlighet att åstadkomma ändring. Ty om
Tyskland, stött på sina Einfuhrscheine, redan på den tullskyddade svenska
marknaden kan underbjuda de svenska producenterna, måste detta så mycket
mer bli fallet på de exportmarknader, där en avsättning av svensk spannmål
kunde tänkas ifrågakomma, eftersom kostnaderna för frakt m. m. till
ifrågavarande marknader i varje fall icke kunna ställa sig högre från
Tyskland än från Sverige. Det synes därför osannolikt, att utförselbevisen
för vårt lands vidkommande under sådana förhållanden skulle komma till
nämnvärd användning.

I mån åter som det låga prisläget hos oss är beroende på särskilda svenska
marknadsförhållanden, vilar motionärernas ovan omnämnda ståndpunkt på
den uppfattningen, att, sedan det visat sig att ett tullskydd som tillmätts
en viss näring på grund av ändrade förhållanden på den inhemska marknaden
icke kan utnyttjas i samma utsträckning som dittills, ett statsingripande
skulle vara påkallat för att återställa tullsatsernas prisförhöjande
verkan. En dylik uppfattning måste utskottet beteckna såsom oförenlig
med det syfte, som ensamt kan motivera ett tullsystem, nämligen att bereda
skydd för det inhemska arbetet mot övermäktig konkurrens från utlandet.

I de betänkanden i ämnet, bevillningsutskottet vid förutnämnda tre riksdagar
avgivit, har utskottet påvisat, att, i den mån marknad för utförselbevisen
skulle kunna påräknas och desamma sålunda komme att medföra
någon avsevärd höjning av spannmålspriserna, denna prisförhöjning skulle
dels gälla i främsta rummet de trakter av landet, där spannmålspriserna
redan utan utförselbevis äro högst, dels komma ett relativt litet antal jord -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 5

brukare till godo samt dels verka fördyrande på rågmjöl och billigare vetemjölssorter
utan att höja priserna på de högsta kvaliteterna vetemjöl.

I nu berörda hänseenden vill utskottet anföra följande.

I ett på uppdrag av chefen för finansdepartementet den 28 september 1911
avgivet betänkande »Om utförselbevis för svensk spannmål» har professor
Heekscher ådagalagt, att, därest utförselbevisen skulle förmå att skapa en
export, denna komme att utgå i första hand från våra kustområden och särskilt
från Skåne och därigenom att driva upp priserna främst inom dessa
områden. Sammanställningar rörande prisnoteringarna för vete och råg i
olika orter inom landet under tiden från och med september 1920 till och med
december 1921 finnas intagna i spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande
(tab. 2 och 3, sid. 16 och 17), och liknande sammanställningar äro för tiden
från och med januari 1920 till och med mars 1924 meddelade i del XXV
av tull- och traktatkommitténs utredningar (sid. 127 och 128). Av dessa sammanställningar,
vilka omfatta Malmö, Kalmar, Halmstad, Göteborg, Norrköping,
Stockholm och Örebro, framgår, att priserna i Örebro varit i regel icke
oväsentligt lägre än å de övriga orterna. Denna prisskillnad mellan olika
orter i landet skulle utförselbevisen vara ägnade att ytterligare skärpa.

I motiveringen till den till 1924 års riksdag avgivna proposition, nr 56,
vilken innehöll förslag angående utförselbevis för råg ocli vete, meddelade
chefen för jordbruksdepartementet en sammanställning, som utvisade ungefärliga
antalet av dels de brukningsdelar med till dem hörande areal och
vid jordbruket sysselsatta personer, för vilka den egna produktionen av vete
och råg icke täckte behovet, och dels de brukningsdelar med tillhörande
areal och personer, vilka lämnade överskott av brödsäd. Berörda sammanställning
utvisade, att antalet av samtliga brukningsdelar i landet kunde
skattas till 381,171 och antalet av dem, som ansågos hava brödsäd till avsalu,
till blott 105,806. Av en tabell, meddelad i en såsom nr III i tulloch
traktatkommitténs utredningar och betänkanden ingående, av byråchefen
E. Höijer verkställd utredning angående det svenska jordbrukets produktion
samt saluöverskott av spannmål, ur vilken ock nyssnämnda siffror hämtats,
framgår (sid. 83), att i södra och mellersta Sverige genomsnittsöverskottet
av vete och råg från de brukningsdelar, vilkas åkerareal utgör 10—''20 hektar,
kan anses uppgå till 10.6 7 deciton. Spannmålsmarknadssakkunniga (sid. 33)
hava i ett till belysande av utförselbevisens fördelar anfört exempel räknat
med, att dessa bevis skulle under viss förutsättning medföra en prisökning
av omkring 1 krona 50 öre per deciton. Genomsnittsvinsten av utförselbevisen
för de jordbrukare, vilkas brukningsdelar omfatta 10—20 hektar åker,
skulle i ett dylikt fall således utgöra i sin helhet omkring 16 kronor. De
grupper brukningsdelar, alltjämt enligt nämnda tabell, vilka omfattade
mindre än 10 hektar åker, utvisade brist. Övriga grupper, vilka samtliga
hade överskott, omfattade tillsammans 90,864 brukningsdelar, av vilka 54,815
tillhörde den grupp, som omfattade 10—20 hektar. Då, enligt vad ovan
anförda siffror giva vid liandan, utförselbevisen knappast skulle kunna bliva

6 Bevillningsutskottets betänkande År 39.

av någon praktisk betydelse för ägare av brukningsdelar, tillhörande sistnämnda
grupp, finner man, att de fördelar, utförselbevisen möjligen kunde
bereda, skulle tillgodokomma de brukningsdelar, som omfatta mera än 20
liektar. Dessas antal utgör icke mera än 36,049 eller ungefär en åttondel
av hela antalet brukningsdelar i södra och mellersta Sverige.

I vissa av de föreliggande motionerna har framhållits, hurusom mot de
beräkningar, som ingå i nämnda av byråchefen Höijer verkställda utredning,
starka invändningar gjorts, därvid särskilt en av Höijer verkställd
uppskattning av den jordbruksidkande befolkningens brödsädesförbrukning
till 225 kilogram per person årligen betecknats såsom icke tillräckligt grundad.
Motionärerna torde med detta uttalande avse vissa anmärkningar, som
framställts i den vid tull- och traktatkommitténs betänkande fogade reservationen.
Emellertid hava de gjorda anmärkningarna vid närmare eftersyn
visat sig sakna berättigande (se bl. a. professor Heckschers med anledning
av nämnda kommittébetänkande utgivna skrift: Tullfrågan, sid. 21—24), och
en kontrollundersökning, som byråchefen Höijer, enligt vad utskottet erfarit,
sedermera verkställt för att pröva tillförlitligheten av ifrågavarande förbrukningssiffra,
har givit ett bestämt stöd för att densamma måste anses
hållbar.

I frågan, huruvida utförselbevisen föranleda höjning av mjölpriset, har i
motionerna nr 22 och 34 i första kammaren samt nr 41 och 42 i andra kammaren
anförts, att, då det icke vore fråga om någon ändring av tullsatsen för
mjöl, världsmarknaden bibehölle samma inflytande på den inhemska mjölmarknaden
som förut, alldeles oberoende av om utförselbevisen beslutades
eller ej. Det förelåge för den skull ingen som Helst anledning att befara,
att mjölpriserna till följd av införandet av utförselbevis skulle komma att
ligga högre i förhållande till världsmarknadspriserna än fallet varit före
världskriget. Motionärerna hava härmed intagit samma ståndpunkt, som i
motiveringen till 1924 års ovannämnda proposition i ämnet (nr 56) dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet hävdade, då han anförde, att
vetemjölspriset noga reglerades av importmjölets pris och att rågmjölet, som
praktiskt taget icke vore föremål för någon import, anpassade sig i pris
efter vetemjölet. Den sålunda uttryckta uppfattningen bygger på antagandet,
att kvarnindustrien, som givetvis skulle försöka att på konsumenterna
avlasta en av utförselbevis framkallad prisförhöjning på spannmål, skulle
se dessa försök stranda på importmjölets prisreglerande inverkan.

Enligt utskottets mening är nämnda antagande riktigt, i vad det rör de
såsom kärnmjöl betecknade högsta kvaliteterna av vetemjöl ävensom möjligen
det finsiktade rågmjölet, men icke hållbart i fråga om övriga vetomjölssorter
samt grövre rågmjöl. Beträffande de senare mjölkvaliteterna,
som utgöra den större delen av konsumtionen, gäller nämligen, att de svenska
marknadspriserna i allmänhet ligga under världsmarknadspriserna
med tillägg av tull och fraktkostnad, vartill kommer, att mellan kvarnindustrien
och mjölgrossisterna beträffande viss del av landet föreligger

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 7

ett avtal, genom vilket mjölgrossisterna förbundit sig att icke från utlandet
införa mera än en viss mindre del av sin avsättning, en bestämmelse, som
bereder den svenska kvarnindustrien ett särskilt stöd i konkurrensen med
de utländska kvarnarna.

Beträffande bevillningsutskottets tidigare uttalade uppfattning om utförselbevisens
prisförhöjande inverkan särskilt på rågmjölet har i nyssnämnda
motioner, under hänvisning till vissa i motionerna intagna statistiska uppgifter,
anförts, att, då spannmålstullen mestadels vida bättre utnyttjades
i fråga om rågen än i fråga om vetet, de primära förutsättningarna för ett
dylikt antagande uppenbarligen saknades.

Utskottet återgiver här nedan de statistiska uppgifter motionärerna åberopat.
Den närmast följande tabellen avser prisskillnaden mellan vete och
råg med samma hektolitervikt i Malmö och Köpenhamn under angivna tider.

	Malmö	Köpenhamn	S k i 11 kronor	nåd i % av tullen
1904—1913 .....................	Vete.		+ 2.99	80
1921 Sept.—dec...............	.............. 22.83	20.15	+ 2.68	37
1922 Jan.—april ..............	.............. 21.30	20.42	+ 0.88	12
Sept.—dec................	.............. 17.66	17.5 2	+ 0.14	4
1923 Jan.—april ..............	.............. 20.26	18.46	+ 1.80	48
Sept.—dec..............	.............. 17.63	15.61	+ 2.02	55
1924 Jan.—april ..............	.............. 17.45	16.89	+ 0.56	15
Sept.—dec...............	.............. 26.02	22.86	+ 3.1 6	85
1925 Jan.—april...............	.............. 28.48	25.64	+ 2.84	77
Sept.—dec................	.............. 20.08	19.36	+ 0.72	19

1904—1913 .....................	Råg.		+ 2.3 7	64
1921 Sept.—dec...............	.............. 22.76	20.98	+ 1.78	25
1922 Jan.—april...............	.............. 21.80	20.0 7	+ 1.73	24
Sept.—dec...............	.............. 16.11	16.36	— 0.25	— 7
1923 Jan.—april ..............	............. 17.29	17.55	— 0.2 6	— 7
Sept.—dec................	.............. 15.17	14.60	+ 0.57	15
1924 Jan.—april ..............	.............. 15.60	14.84	+ 0.76	21
Sept.—dec...............	.............. 24.69	21.55	+ 3.1 4	85
1925 Jan.—april..............	.............. 27.22	23.94	+ 3.28	89
Sept.—dec...............	............. 17.00	14.96	+ 2.04	55

För månaderna augusti—december 1925 hava motionärerna meddelat följande
siffror:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

	Svensk Tysk vara (eif) svensk vara hamn exkl. tull	Skill kronor	n a (1 i % av tullen
1925	Vetepriser.
Augusti........................	.................... 21.73	22.75	~ 1.02	-28
September....................	.................... 20.07	19.57	+ 0.50	14
Oktober ........................	.................... 19.56	18.51	+ 1.05	28
November ....................	................... 20.50	20.3 3	+ 0.1 7	5
December ....................	.................... 23.oo	22.6 2	+ 0.38	10
	Rågpriser.
Augusti........................	.................... 18.28	16.62	+ 1.66	45
September....................	.................... 16.84	14.47	+ 2.37	64
Oktober........................	.................... 16.29	13.24	+ 3.05	82
November ....................	.................... 16.54	13.39	+ 3.27	88
December ....................	.................... 17.59	14.61	+ 2.98	81

Den ovan återgivna slutsats, som motionärerna dragit ur de anförda
sammanställningarna, är enligt utskottets mening förhastad. Under tiden
före världskrigets rubbningar utnyttjades vetetullen, på sätt även framgår
av sammanställningen, väsentligt bättre än rågtullen. Att förhållandet
blivit ett annat under senaste tiden beror med all sannolikhet på särskilda
orsaker av tillfällig natur. Sålunda medförde 1924 års svaga skörd
ett högt utnyttjande av såväl vete- som rågtullen. Vad åter beträffar
läget under hösten 1925 gäller, att, samtidigt som sistnämnda års ovanligt
rika veteskörd i Sverige föranledde ett starkt prisfall på vete i vårt
land, de tyska utförselbevisens återinförande den 1 oktober 1925 åstadkom
ett artificiellt nedpressande av rågpriset på världsmarknaden, under det
att detsamma i Sverige hölls någorlunda uppe, därigenom att rågen som
ersättning för den då jämförelsevis dyra majsen i ganska stor utsträckning
användes till utfodring.

För övrigt torde det ingalunda vara fallet, att ett mer eller mindre
fullständigt utnyttjande av tullen å den omalna spannmålen, vare sig
vete eller råg, med nödvändighet för med sig ett i motsvarande grad ökat
eller minskat utnyttjande av tullen å mjöl av samma spannmålsslag. Ty
mjöltullens utnyttjande bestämmes uppenbarligen i främsta rummet av
konkurrensförhållandena på den inhemska mjölmarknaden.

Motiveringen till det i motionen nr 10 i första kammaren väckta förslaget
är i väsentlig mån byggd på antagandet, att storkvarnarna skulle
såsom köpare av vete intaga en dominerande ställning. Detta antagande
är enligt utskottets mening icke tillräckligt grundat. Dels gäller nämligen,
att åtskilliga mindre handelskvarnar, som stå utanför storkvarnarnas
sammanslutning, hava inköpsområden, vilka mer eller mindre sammanfalla
med storkvarnarnas, dels har kooperativa förbundet numera förvärvat
vissa av landets största kvarnanläggningar.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

I fråga om de statsfinansiella verkningar, utförselbevis skulle kunna
väntas medföra, må anmärkas, att, därest beträffande utförselbevisens användbarhet
ingen skillnad göres mellan råg och vete, otvivelaktigt avsevärda
anspråk komma att ställas på statskassan på grund av den stora
export av råg, som skulle bliva följden. Skulle även för korn få utfärdas
utförselbevis, vilka vore giltiga vid import av vete och råg, bleve den
statsfinansiella verkan ännu betydligt mera omfattande. I stället för det
exporterade kornet komme nämligen i stor utsträckning tullfria foderämnen
att importeras.

Ur nationalekonomisk synpunkt gäller alltjämt vad bevillningsutskottet
tidigare, utförligast år 1924, utvecklat. Som bekant hava de
förslag om utförselbevis, som framkommit i vårt land, haft till förebild
den anordning med så kallade Einfuhrscheine, som på sin tid infördes
i tyska riket. I Tyskland förelåg för denna anordning ett särskilt
skäl däri, att riket innefattade dels ett produktionsområde, särskilt
östra Preussen, och dels ett konsumtionsområde, västra Tyskland,
som på grund av fraktförhållandena naturligast och billigast
täckte sin brist på spannmål genom import. På grund av berörda
förhållanden voro utförselbevisen i Tyskland ägnade att medföra nationalekonomisk
vinst genom besparing av transportkostnader. Någon motsvarande
nationalekonomisk fördel av utförselbevisen finnes icke för
Sveriges vidkommande. Hos oss utgör framför allt Norrland det stora
konsumtionsområdet, som emellertid får den vida övervägande delen av
sitt behov av brödsäd täckt genom mjöltillförsel från södra och mellersta
Sverige. Detta förhållande, som sammanhänger därmed att den nödvändiga
blandningen av svensk och utländsk spannmål lämpligast försiggår i
områden med riklig tillgång på inhemsk brödsäd ävensom med den gällande
mjöltullen, vilken gör import av mjöl mindre lönande än import
av omalen spannmål, skulle icke röna någon påverkan av utförselbevisen.
Därest någon export av spannmål från de sydligare delarna av landet
skulle framkallas genom dylika bevis och Norrland därigenom gå miste
om en del av sin vanliga tillförsel, så måste följaktligen spannmål för
Norrlands räkning införas till samma delar av landet som dem, från
vilka exporten utgått, för att därifrån efter förmalning transporteras
norrut.

Med vad sålunda anförts har utskottet i huvudsak angivit de skäl, som
för utskottet äro bestämmande, då utskottet nu går att avstyrka bifall
till samtliga de föreliggande förslagen till förordning angående utförselbevis
för spannmål.

Utskottet hemställer,

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

att de likalydande motionerna I: 22 av herr Sederholm
m. fl. och II: 41 av herr Lindman m. fl., de likalydande
motionerna 1:34 av herr Elisson m. fl. och
II: 42 av herr Olsson i Kullenhergstorp in. fl., de
likalydande motionerna 1:84 av herr Elof Andersson
m. fl. och II: 110 av herr Björnberg m. fl., de likalydande
motionerna I: 85 av herr Nils Anton Nilsson
m. fl. och II: 109 av herr Gardell i Gans m. fl. samt
motionen 1:10 av herr Stendahl icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 april 1926.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Härvarande: herrar Röing, Wohlin, Gustaf Nilsson i Kristianstad*, .lohan Nilsson i Kristianstad,
Karg*, Pers, Björnsson, Boren, Johan Bergman, Månsson i Furuvik*,
Jönsson i Boa, Lithander, Olsson i Golvvasta *, Bengtsson i Kullen, Lövgren
i Nyborg, Jönsson i Slätåker, Johansson i Hornsberg. Olsson i Gävle.
Ericson i Boxholm och Björnberg.

Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. Reservationer.

Reservat ioner:

av herrar Wohlin, Johan Nilsson i Kristianstad, Borell, Jönsson i Boa,
Lithander, Olsson i Golvvasta, Bengtsson i Kullen, Jönsson i Slätåker
och Björnberg, vilka ansett, att utskottets betänkande bort hava följande
lydelse:

»Då frågan om införande av utförselbevis för spannmål nu åter föreligger
till riksdagens omprövning, torde redan det stora antal ledamöter
av riksdagen, som står bakom de i ämnet väckta motionerna, utgöra bevis
för det intresse jordbrukarna inom landet hysa för den föreslagna
anordningen. Detta förhållande får också sin naturliga förklaring i den
ogynnsamma prisbildningen jämväl å 1925 års skörd av vete och råg.
Erfarenheterna särskilt från sistlidet års höstmånader hava givit ytterligare
stöd för uppfattningen, att de otillfredsställande förhållandena på
den svenska spannmålsmarknaden efter kriget knappast torde kunna anses
vara av tillfällig natur. Såsom ådagalagts i de väckta motionerna, hava
producenterna av vete och råg ej heller under föregående års höst kunnat
tillgodogöra sig mera än en ringa del av det tullskydd å omalen spannmål,
som statsmakterna avsett som stöd åt vårt jordbruk. Även om för
rågens vidkommande den ganska betydande importen av prisbillig tysk
råg väsentligen bidragit till det ogynnsamma prisläget, så finnes vad
vetet angår icke någon sådan särskild nytillkommen förklaringsgrund.
Fastmera måste orsakerna till vetetullens ineffektivitet även under förra
hösten sökas i samma särskilda marknadsförhållanden, vilka, frånsett missväxtåret
1924, under åren efter kriget gjort sina verkningar i här angiven
riktning gällande.

Utskottet kan icke finna det stå i överensstämmelse med de tankar, som
varit vägledande vid utformningen av det nuvarande tullsystemet i fråga
om spannmål och mjöl, att den till skydd för producenterna införda tullsatsen
å omalen brödspannmål under de för jordbrukarna viktigaste
månaderna av året antingen till större delen eller ock, såsom under stundom
även hänt, helt och hållet mister sitt värde. Så mycket mindre kan detta
förhållande anses riktigt, som vad jordbrukarna här förlora icke i någon
mån kommer konsumenterna av mjöl inom landet utan allenast spannmålshandlarna
och förädlingsindustrien till godo. Häremot har av motståndarna
till förslaget om utförselbevis bland annat invänts, att, även
om det visar sig att ett tullskydd, som tillmätts en viss näring, på grund
av ändrade förhållanden på den inhemska marknaden icke kan utnyttjas
i samma utsträckning som dittills, ett statsingripande för att återställa
tullsatsernas prisförhöjande verkningar skulle vara oförenligt med ett

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. Reservationer.

tullsystems syfte. Det syfte, som ensamt kan motivera ett tullsystem, har
clet från sådant håll förklarats, är att bereda skydd för det inhemska
arbetet mot övermäktig konkurrens från utlandet. Denna invändning
finner utskottet emellertid icke vara berättigad i förevarande sammanhang.
Då gällande tullskyddssystem på sin tid infördes, betraktade man det som
en given sak, att tullskyddet för omalen brödspannmål också skulle, så
långt den inhemska spannmålens kvalitet berättigade därtill, komma jordbruket
tillgodo. Hade man på den tiden ställts inför en sådan situation,
som efter kriget inträtt på den svenska spannmålsmarknaden, så hade
man säkerligen redan då ansett lämplig åtgärd för återställande av tullskyddets
effektivitet väl förenlig med tullsystemets syfte. Härtill kommer
för övrigt vidare, att de nuvarande otillfredsställande förhållandena på
den svenska spannmålsmarknaden icke kunna vara beroende allenast på
särskilda svenska förhållanden, utan givetvis på dylika förhållanden i
förening med den konkurrens med utländsk spannmål, som ju alltjämt i
stor omfattning gör sig gällande. Utskottet betraktar icke införandet av
utförselbevis såsom något steg i protektionistisk riktning, avsett att
skärpa tullskyddet för spannmål och fördyra mjölet för konsumenterna.
Utförselbevisen innebära enligt utskottets mening endast en praktisk
lämplighetsåtgärd, åsyftande att, så långt dess verkningar kunna komma
att sträcka sig, återställa den nu rubbade proportion, efter vilken å ena
sidan jordbruket och å andra sidan kvarnindustrien ansetts böra komma
i åtnjutande av skydd mot övermäktig utländsk konkurrens.

Emot utförselbevisen har gjorts gällande, att de endast skulle komma
ett mindre antal av vårt lands jordbrukare till godo. Utskottet anser icke
de till stöd för denna åsikt anförda siffror, som hämtats ur en av byråchefen
E. Höijer på sin tid verkställd utredning, vara fullt tillförlitliga
och för detta spörsmåls bedömande tillräckligt vägledande. Men även om
man skulle lägga ifrågavarande siffror till grund för sin uppfattning, så
visa dessa likväl att över 100,000 brukningsdelar skulle finnas inom riket,
som hava brödsäd till avsalu. Även om vidare ett stort antal av dessa
brukningsdelar hava mindre spannmålsöverskott, så kvarstår dock det
faktum, att brukarna av 30,000 å 40,000 jordbruk inom landet, enligt
nämnda och andra beräkningar, skulle få gagn av utförselbevisens införande.
Detta antal är ingalunda så litet, som man till äventyrs förmenar,
vartill kommer att praktiskt taget alla lantarbetare av olika slag
inom landet äro anställda vid dessa jordbruk, vilkas ekonomiska bärighet
är avgörande även för lantarbetarnas levnadsvillkor. Samma jordbruk
levererar dessutom den vida övervägande delen av den brödsäd, som konsumeras
av stads- och industribefolkningen inom riket, och det kan icke
vara förenligt med det allmännas intresse att sädesodlingen på dessa jordbruk
hämmas och inskränkes till följd av förhållanden, som icke gynna
konsumtionen ens under nuvarande tid och sannolikt än mindre i framtiden.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. Reservationer. 13

Anordningen med utförselbevis får enligt utskottets mening, såsom redan
antytts, icke någon prisförhöjande verkan på mjölet eller i allt fall icke
någon nämnvärd sådan verkan. Mjölpriserna inom landet regleras väsentligen
av konkurrensen med det importerade utländska mjölet. Detta gäller
utan allt tvivel ifråga om de högsta vetemjölskvaliteterna och det finsiktade
rågmjölet, där mjöltullen praktiskt taget fullt utnyttjas. Men även
noteringarna å övriga vetemjölssorter samt å grövre rågmjöl torde redan
nu av de ledande kvarnföretagen sättas så högt i förhållande till noteringarna
å de finare mjölsorterna, som med hänsyn till skillnaderna i
avseende å kvalitet är möjligt. Man lärer icke kunna tala om någon
nämnvärd, av kvarnarna för närvarande outnyttjad marginal mellan prisnoteringarna
å finare och grövre mjölsorter, som i den händelse att utförselbevis
infördes skulle komma att till men för mjölkonsumenterna
försvinna. Skulle likväl, emot förmodan, någon prisförhöjning å det grövre
rågmjölet bliva en följd av utförselbevisens införande, så kan denna prisstegring
endast bliva ytterst ringa och utan nämnvärd betydelse i förhållande
till andra faktorer, som bestämma det internationella prisläget
på spannmål och mjöl.

Den minskning i statsverkets inkomst av spannmålstullen, som kan
tänkas bli en följd av utförselbevjsens införande, måste enligt utskottets
uppfattning bliva mycket begränsad och får, såsom även anfördes i den
kungl. propositionen till 1924 års riksdag med förslag till införande av
utförselbevis, icke vid förevarande frågas bedömande tillmätas utslagsgivande
betydelse.

Utskottet vill visserligen icke göra gällande, att införandet av systemet
med utförselbevis med säkerhet kan förväntas få några stora verkningar
till gagn för den svenska brödsädesodlingen. Därom är på förhand svårt
att fälla något bestämt omdöme, särskilt som marknadsförhållandena inom
oss närliggande och andra europeiska länder äro ovissa och fluktuerande.
Utskottet förmodar emellertid, att den ifrågavarande anordningen skall
kunna skapa vissa ventiler för export av svensk spannmål under de tider
på höstarna, då prisläget för odlarna är som mest tryckt, och utskottet
anser så mycket mer att ett försök med utförselbevis bör göras, som andra
mera effektiva utvägar för återställande av spannmålstullens effektivitet
icke kunnat anvisas. Den nu av utskottet tillstyrkta förordningen angående
utförselbevis skall ock, såsom nedan framgår, hava giltighet allenast
under en tid av två år. De erfarenheter, som under denna tid kunna
vinnas rörande anordningens verkningar för spannmålsodlingen såväl som
för konsumtionen, torde få bli avgörande för statsmakternas ställningstagande
till frågan om förordningens framtida förlängning.

Då marknadsförhållandena för närvarande ur de synpunkter, som här
närmast komma i fråga, torde vara mest otillfredsställande i fråga om vete
och råg, anser utskottet att försöket med utförselbevis nu bör avse allenast
dessa båda slag av spannmål. Utskottet anser sig följaktligen icke

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. Reservationer.

böra tillstyra bifall till motionerna 1:85 av herr Nils Anton Nilsson m. fl.
och II: 109 av herr Gardell i Gans m. fl., vari föreslagits att utförselbevisen
jämväl skulle gälla i fråga om korn.

Med hänsyn till vikten av att även rågodlingen kommer i åtnjutande av
det skydd, som avsetts för densamma, anser sig utskottet icke böra förorda
den i motionen 1:10 av herr Stendahl föreslagna formen för utförselbevis.
Därmed vill utskottet emellertid icke hava sagt, att icke även en anordning
med utförselbevis enligt i denna motion föreslaget system skulle vara
av värde för i synnerhet odlingen inom riket av vete.

Med anledning av vad nu anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande motionerna
1: 22 av herr Sederholm m. fl. och II : 41 av herr
Lindman m. fl., de likalydande motionerna 1:34 av
herr Elisson m. fl. och II: 42 av herr Olsson i Kullenbergstorp
m. fl. och de likalydande motionerna 1: 84
av herr Elof Andersson m. fl. och II: 110 av herr
Björnberg m. fl. samt i anledning av motionerna 1: 85
av herr Nils Anton Nilsson m. fl. och II: 109 av herr
Gardell i Gans m..fl. ävensom med avslag å motionen
1:10 av herr Stendahl, måtte antaga följande

Förslag

till

förordning angående ntförselbevis för råg och vete.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.

§ 2.

Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. Reservationer. 15

§ 3.

Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.

Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1926 och gäller till och
med den 31 juli 1928»;

av herrar Gustaf Nilsson i Kristianstad, Björnsson, Lövgren i Nyborg,
Olsson i Gävle och Ericson i Boxholm, vilka meddelat, att de inom bevillningsutskottet
framställt yrkande, att utskottet, med användande av
sin rätt att väcka förslag i bevillningsfrågor, skulle hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta verkställa utredning av frågan, huruvida det kan anses befogat, att
den kvarnägare nu tillkommande rätten till tullrestitution vid export av förmalningsprodukter
av vete eller råg även i sådana fall, då svensk spannmål
helt eller delvis kommit till användning vid deras framställning,
alltjämt kvarstår, samt, i den mån utredningen därtill kan giva anledning,
till riksdagen avgiva förslag i ämnet.