Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2 (Betänkande 1875:Bevu2 bevu)

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Rikad. Kansli den 8 Mars 1875, kl. 2 e. m.

Betänkande, angående vilkoren för tillverkning och för försäljning af
bränvin.

Sedan Be^illnings-Utskottet till pröfning förehaft så väl de från Kamrarne
till Utskottet hänvisade motioner, som inom Utskottet väckta förslag rörande ändringar
i nu gällande förordringar angående vilkoren för tillverkning och för försäljning
af bränvin, får Utskottet, jemlikt § 40 Riksdags-ordningen, afgifva betänkande
i dessa ämnen; och enär flera af de väckta motionerna innefatta förslag
till en sammanslagning med tillverkningsskatten af de nu utgående särskilda försäljningsafgifterna,
hvaraf skulle föranledas åtskilliga sådana förändringar i båda
de ifrågavarande förordningarne, som borde med hvarandra ställas i samband,
bär Utskottet nu, såsom vid de närmast föregående riksdagarne, i ett gemensamt
betänkande sammanfört sina framställningar beträffande så väl förordningen
angående vilkoren för tillverkning, som den angående vilkoren för försäljning af
bränvin.

Härvid går Utskottet att först yttra sig i anledning af de motioner, som
afse antingen sammanslagning af de nu stadgade försäljningsafgifterna med tillverkningsskatten
eller nämnda afgifters borttagande och eu i sammanhang dermed
vidtagen förhöjning af tillverkningsskatten. I dessa syften hafva följande förslag
blifvit väckta.

Inom Första Kammaren:

af Herr Odelberg, som uti motion N:o 17 föreslagit:

att tillverkningsskatten å bränvin höjes från dess nuvarande belopp, 80 öre,
till Två kronor per kanna;

att alla förbud eller i förväg lagda hinder mot försäljning af spritdrycker
undanrödjas, så att dessa må i likhet med andra varor fritt och obehindradt af Bih.

till Biksd. Prot. 1875. 5 Samt, 1 Afd. 2 Häft.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

yttras, med den inskränkning blott, som uti större städer, eller vid marknader och
tillfällen af större folksamlingar, polismyndigheten i staden eller orten kan finna
nödigt att föreskrifva;

att af de inflytande bränvinstillverkningsmedlen må till landsting, hushållningssällskap
och kommuner utbetalas så mycket som svarar emot de inkomster,
som de i medeltal hittills åtnjutit af bränvinsförsäljningsskatten.
af Herr von Kock, uti motion N:o 20, hvaruti han hemstält:
att nu varande minuterings- och utskänkningsafgifter för spritdrycker skola

upphöra;

att tillverkningsäfgiften i stället höjes med 40 öre, motsvarande nuvarande
utskänkningsafgifter, eller till Eu krona 20 öre per kanna;

att särskild annan afgift för minuthandel icke må påläggas, men en sådan
dock för utskänkning i sammanhang med allmänna bevillningen uttaxeras och
med de till statsverket ingående bränvinstillverkningsafgifter sammanläggas; .

samt att 40/i2o eller Vs af nettoinkomsten utaf nyssnämnda tillverkningsoch
utskänkningsafgifter fördelas, efter folkmängden år 187—, emellan rikets^särskilda
landstingsområden samt, der sådant ej utgöres af endast en stad, då vidare
fördelas*) så, att landstinget och hushållningssällskapet hvardera få Vs och
öfriga % skiftas, efter folkmängden, emellan alla områdets lands- och stadskommuner,
att användas främst till säkerhetspolis, folk- och slöjdskolor;

I sammanhang hvarmed motionären jemväl hemstält, det Riksdagen dels,
i hvad på densamma ankommer, skulle besluta, dels hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla om ändring af åtskilliga paragrafer uti förordningen angående försäljning
af bränvin, på sätt det i motionen intagna författningsförslag närmare utvisar.

af Herr Salomon Larsson, hvilken i motion N:o 28 hemstält, det Riksdagen
för sin del ville besluta:

att tillverkningsskatten å bränvin höjes från 80 öre till 2 kronor pr kanna,
att utminuterings- och utskänkningsskatterna såsom sådana upphöra och
sammanslås med tillverkningsskatten; och

att staten till landstingen, hushållningssällskapen och kommunerna afstår
40 öre för hvarje kanna, eller Vb af summan, i proportion till folkmängden inom
hvarje län, för att ytterligare inom länet fördelas efter förut varande grunder.

Inom Andra Kammaren:

af Herr J. Sandstedt, uti motion N:o 92, hvaruti Herrar Carl Magni, C.
I. Bengtsson, J. Jonasson i Basslebygd, Jöns Pehrsson och J. M:son Englander
instämt, och hvaruti motionären föreslagit, att Riksdagen måtte besluta:

att de hittills för tillverkning och försäljning af bränvin stadgade särskilda

*) eller ungefärligen pä sätt mom. d) och e) i motionen N:o 12 år 1874 innehålla.

B tvinning s- Utskottets Betänkande N:o 2.

utgifter sammanslås till en enda skatt, att utgå med 1 krona per kanna bränvin,
som i landet tillverkas, samt att denna skatt till statsverket ingår;

att de hittills till landsting, hushållningssällskap och kommuner utgående
bränvinsförsäljningsafgifter ersättas af statsmedel, att utgå med x/s af den inflytande
bränvinsskatten, samt att fördelningen deraf sker efter folkmängd; och

att all handel med bränvin lemnas fri från särskild skatt, samt att kommunerna
inom sig lemnas rättighet att efter godtfinnande ordna densamma:

af Herr Gunnar Eriksson, i motion N:o 128, hvaruti han hemställer, att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes taga i
nådigt öfvervägande, huruvida icke de nu utgående särskilda afgifterna å tillverkning
och försäljning af bränvin kunde utbytas emot en till statsverket ingående
tillverkningsskatt, samt att i sådant fall Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag
till de förändrade stadganden, som häraf blefve en följd och i öfrigt kunde
påkallas.

På sätt en af motionärerna, Herr von Koch, påpekat, framlade Bevillningsutskottet
vid 1870 års riksdag förslag till en sammanslagning af de särskilda
utaf bränvinstillverkningen och försäljningen utgående afgifter till en enda till
statsverket ingående förbrukningsskatt, i syfte att på sådant sätt dels jemnare
beskatta allt inom landet tillverkadt bränvin än som för närvarande i följd af
försäljningsafgifterna kan ske, dels ock att borttaga den lockelse för kommunerna
att mindre med hänsyn till det sedliga än det finansiela intresset ordna bränvinsförsäljningen,
hvilken lockelse ligger i den stora inkomst kommunerna äro i tillfälle
att af bränvinsförsäljningsafgifterna bereda sig.

Då vid 1871 års riksdag förevarande fråga ånyo förekom, föreslog Utskottet
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, det Kongl. Maj:t täcktes taga
i nådigt öfvervägande, huruvida icke, till vinnande af större säkerhet och jemlikhet
vid beskattning af bränvin, de nu utgående särskilda afgifterna å tillverkning och
försäljning af bränvin kunde utbytas mot en till statsverket ingående gemensam
tillverkningsafgift, samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag i detta
afseende; men Utskottets vid båda riksdagarne gjorda framställningar blefvo af
Riksdagen afslagna, och de motioner, hvilka Herr von Koch sedermera vid hvarje
riksdag väckt i samma syfte och hvilka Utskottet på anförda skäl afstyrka hafva
icke lyckats bereda framgång åt någotdera förslaget.

De betänkligheter, hvilka hufvudsakligast anförts mot en sammanslagning af
afgifterna, äro dels svårigheten att, sedan försäljningsafgifterna blifvit borttagna, på
lämpligt sätt ordna försäljningen af spritdrycker, dels ock det betänkliga uti att,
genom ersättnings lemnande åt kommuner, landsting och hushållningssällskap för
dem genom försäljningsafgifternas borttagande frångående inkomster, bereda dessa
en stadigvarande skatteinkomst från staten.

4 Bevillnings-Utshottets Betänkande N:o 2.

Då de närvarande försäljningsafgifterna utgöra grunden för bestämmande
af hvilka som skola få sig tilldelade de försäljningsrättigheter kommunen beslutat
utlemna, i det de, som åtaga sig de stadgade afgifterna för högsta kannetalet,
derest de eljest äro behörige och tjenlige, erhålla dessa rättigheter, så är det
klart att, om man borttager försäljningsafgifterna, ett annat sätt för att bestämma
hvem, som skall erhålla rättighet att genom minuthandel eller utskänkning försälja
bränvin, måste föreskrifvas. De olika förslag, motionerna i detta fall innehålla,
visa nogsamt att detta icke är någon lätt sak. Under det att Herr Odelberg
vill göra all bränvinsförsäljning fullkomligt fri, föreslår Herr von Koch en
ny afgift, dock endast för utskänkningen, och Herr Sandstedt, att all handel med
bränvin skall vara fri från särskild skatt samt kommunerna lemnas tillfälle att
efter godtfinnande ordna densamma.

Att, såsom Herr Odelberg föreslagit, göra all bränvinshandel fri, skulle visserligen
håfva ofvan berörda svårighet, men till ett sådant förfarande vågar Utskottet
icke lemna sitt tillstyrkande, då Utskottet är öfvertygadt att härigenom
skulle föranledas sådana missbruk af bränvin, som skulle i det närmaste återföra
det tillstånd, som rådde innan 1855 års bränvinslagstiftning kom till stånd, då
nästan hvarje stuga var eu krog.

Genom Herr von Kochs förslag om en ny utskänkningsafgift, som dock icke
skulle utgå efter något beräknadt kannetal, häfves visserligen också, åtminstone
hvad utskänkningen angår, svårigheten af dess utdelande, men derigenom antager
den afsedda sammanslagningen'' af afgifterna endast karakteren af en förhöjning i
tillverkningsskatten, och olägenheten af ojemn beskattning, hvilken sammanslagningen
skulle afhjelpa, qvarstår.

Att, såsom Bevillnings-Utskottet år 1870 föreslog och Herr Sandstedt synes
afse, lemna åt kommunerna att utdela rättigheterna till minuthandel med och utskänkning
af bränvin, under uttryckligt förbud för dem att härvid bereda sig någon
fördel af försäljningen, är visserligen ojemförligt bättre än de förra båda förslagen,
men äfven detta medför åtskilliga olägenheter i tillämpningen. Till en
början blefve det ganska svårt att, då rättigheten till bränvinsförsäljning i minut
och till utskänkning blefve ett vigtigt och vinstgifvande monopol, alldeles förekomma
att icke en del kommuner på en eller annan omväg beredde sig någon
fördel utaf utdelandet af ett sådant monopol, hvarigenom måhända mer än nu
det sedliga intresset förhindrades att uteslutande göra sig gällande vid försäljningens
ordnande inom sådana kommuner. Vidare är det mer än antagligt att
vid tilldelandet af en så vigtig rättighet inom kommunen mycken strid komme att
uppstå, och att mången gång grunden för bestämmandet allenast blefve godtyckets
eller ett särskilt intresses. Och slutligen torde det, vid betraktande deraf att förra
årets Riksdag icke ansåg det välbetänkt att i kommunernas händer lemna utdelandet
af rättigheten till den mindre partihandeln med bränvin, kunna tagas för

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2. 5

alldeles säkert, att Riksdagen skall finnas ännu mindre villig att åt kommunerna
öfverlemna den med hänseende till sina följder långt vigtigare rättigheten att
meddela tillåtelse till minuthandel med och utskänkning af bränvin.

Hvad åter angår ersättningen till kommunerna för den förlust i inkomst
dem tillskyndades om bränvinsförsäljningsafgifterna borttoges, så skulle med afseende
å de ofvan antydda svårigheterna att alldeles förebygga att icke en del
kommuner, om dem lemnades tillåtelse att utdela rättigheterna till minuthandel
med och utskänkning af bränvin, deraf kunde bereda sig vinst, följden kunna blifva
sådan, att dessa kommuner, jemte det de uppbure ersättning af statsmedel för
minskad inkomst i följd af upphörda bränvinsförsäljningsafgifter, samtidigt visste
att af denna försäljning sjelfva bereda sig icke obetydliga inkomster.

Med hänsyn till de här ofvan antydda svårigheter samt med afseende jemväl
derå att, så länge det är nödigt att inskränka och begränsa rättigheterna till
minuthandel med och utskänkning af bränvin, samt utöfvandet af dessa rättigheter
således i sig innebär ett monopol, de fördelar, hvilka med försäljningsafafgifternas
borttagande afses, endast ofullkomligt kunna ernås, enär den prisförhöjning,
som monopolet enligt sin natur medför, så väl motverkar den åsyftade skatteutjemningen,
som äfven innebär åtminstone en del af det premium å lönkrögeri,
som ligger i försäljningsafgifterna och hvars borttagande äfven framhållits såsom
en fördel utaf afgifternas sammanslagning, har Utskottet icke ansett sig kunna
tillstyrka motionerna i förevarande hänseende; i följd hvaraf Utskottet hemställer:

l:o.

att hvad Herrar O delberg, von Kock, Salomon Larsson,
J. Sandstedi och Gunnar Eriksson föreslagit, angående borttagande
af försäljningsafgifterna å bränvin eller deras sammanslagning
med bränvinstillverkningsafgiften samt ersättning
till kommuner, landsting och hushållningssällskap för deras
andelar i försäljningsafgifterna, icke må af Riksdagen bifallas.

Den fråga, Utskottet närmast härefter har att behandla, är den om förhöjning
uti den nu stadgade tillverkningsafgiften för bränvin.

Såsom synes af den under föregående punkt lemnade redogörelse för Herrar
Odelbergs och Salomon Larssons motioner, hafva desse motionärer föreslagit bränvinstillverkningsafgiftens
höjande till ett belopp, som icke ensamt betingas af
försäljningsafgifternas borttagande eller sammanslagning med tillverkningsafgiften,
nemligen till 2 kronor per kanna, hvarjemte inom Andra Kammaren Herr P. Barn -

6 Bevillning#-Utskottets Betänkande N:o 2.

marker g uti motion N:o 105 förnyat sitt vid förra riksdagen framstälda förslag,
“att Riksdagen för sin del måtte besluta, att tillverkningsafgiften å bränvin, med
bibehållande af alla derom förut gällande bestämmelser, höjes från 80 öre till 1 krona
50 öre per kanna samt, i händelse af bifall härtill, att importtullen å främmande bränvin
och spritvaror höjes i samma proportion, som nu föreslagits å tillverkningsafgiften å
bränvin. Såsom skäl för den ifrågastälda förhöjningen hafva samtlige motionärerna
åberopat, att genom varans fördyrande missbruken af bränvin skulle hämmas.

Med erinran att Utskottet vid förra riksdagen afstyrkte bifall till Herr
Hammarbergs då väckta motion i detta ämne, af skäl att Utskottet icke ansåg
det afsedda ändamålet vinnas genom den föreslagna åtgärden, men att deremot
lönbränning och smuggling deraf skulle kunna uppstå, äfvensom eu högst betydlig
skattetillökning, som icke var af något statens behof påkallad, finner Utskottet
sig nu, med särskildt afseende på den hänvisning till diskussionen i ämnet vid förra
riksdagen som motionären lemnat, böra anföra några skäl för de åsigter Utskottet
då uttalade och fortfarande anser sig böra vidhålla.

Utskottet yttrade, att en betydlig prisstegring af bränvinet väl kunde
antagas i någon mån minska förbrukningen, men att deraf icke följde, att missbruken
derigenom skulle hämmas. Det har häremot åberopats, bland annat, erfarenheten
af 1854—55 årens bränvinslagstiftning, men Utskottet tillåter sig erinra,
att utom den i följd af restriktioner i tillverkningslagen minskade produktionen
äfven bestämmelserna i den särskildt antagna försäljningslagen torde lemna
en väsendtlig förklaring i fråga om den minskade konsumtionen, vid hvilka förhållanden
erfarenheten hos oss icke lemnat någon ledning för bedömande, huru
bränvinstillverkningsskattens höjande skulle påverka konsumtionen än mindre missbruken;
men deremot upplystes under den diskussion, till hvilken motionären
hänvisat, att i England, der bränvinsskatten tid efter annan högst betydligt förhöjts,
härmed intet uträttats till hämmande af starka dryckers missbruk, hvarför
man der skulle vara betänkt på att efter mönstret af vår lagstiftning genom
band på försäljningen försvåra åtkomsten af rusdrycker.

Det vill häraf synas som om det vore ganska ovisst, huruvida det mål,
motionärerne velat uå, på det af dem föreslagna sätt kan vinnas; men hvad
som deremot icke synes Utskottet tvifvelaktigt, det är, att en så betydlig skatteförhöjning,
som här ifrågasatts, vare sig den skulle bestämmas till 1 krona 50
öre eller 2 kronor, lätteligen kan framkalla smuggling af bränvin och lönbränning,
och Utskottet skulle till stöd för detta antagande kunna åberopa erfarenheten
af 1854 års bränvinslagstiftning med då vidtagna åtgärder till prisstegring
af bränvinet, hvilken lagstiftning förde med sig nämnda båda slag af brott.

Utskottet torde slutligen få erinra om, att vid sistlidne riksdag Herr Hammarbergs
ofvanberörda motion om förhöjd bränsvinstillverkningsafgift blef af båda
Kamrarne afslagen, och då sedan dess inga förhållanden inträdt, som påkalla en

Bcvillnings- Utskottets Betänkande N:o 2. 7

dylik i många riktningar djupt ingripande åtgärd, och icke heller statens behof
för närvarande erfordra en så högst betydande skatteförhöjning, som motionärernas
förslag skulle medföra, hemställer Utskottet,

2:o.

att Herrar Odelbergs, Salomon Larssons och Hammarbergs
förslag om förhöjning af tillverkningsafgiften för bränvin
icke må vinna Riksdagens bifall.

Herr Odelberg har härförutom i sin motion (N:o 17) framstält nedan omförrnälda
förslag, nemligen:

att — då genom tillverkningsskattens så betydliga höjande (som till det belopp
motionären föreslagit) frestelse till underslef kunde vara att befara och då sådant
verksammast skulle förekommas genom vaksam kontroll — de vid brännerier
anstälde kontrollörer måtte så aflönas, att icke allenast fullt redbare utan ock
nitiske, kunnige och med sina pligter fullt förtrogne personer må kunna påräknas
till dessa befattningar, och anser motionären denna aflöning böra utgöra minst
tio kronor om dagen jemte förmånen af kost och husrum.

att — då motionärens förslag, om de vunne uppmärksamhet, komine att
föranleda eu väsendtlig omarbetning af bränvinstillverkningslagen — samtidigt
med en sådan omarbetning måtte tillses, att alla uti nämnda lag nu förekommande
stadganden, som icke hafva inflytande på den nödiga kontrollen, men som
stämpla sprittillverkningen såsom en handtering, mot hvars idkare samhället måste
använda strängare och friheten mer inskränkande lagar än mot andra näringsidkare,
må ur den blifvande författningen uteslutas, dermed dock icke afsedt, att
straffbestämmelserna för uppsåtlig försnillning eller dylika vanhedrande brott
skulle i någon måtto förmildras eller tiden för bränvinstillverkningens utöfning
utsträckas längre än till sju månader af året; och

att — då det, om bränvinskonsumtionen i landet skulle komma att genom
den höga beskattningen i väsendtlig mån förminskas, likväl skulle för vissa delar
af vårt land vara ganska menligt, om tillverkningen i följd deraf måste inskränkas,
derföre att öfverskottet ej kunde i förädlad form till andra länder exporteras
eller inom landet från goda år till år med sämre skördar uppbevaras —
dels nederlagsrätten för svenskt bränvin måtte till tiden utsträckas, så att detta
erhåller full likställighet med det bränvin som utifrån importeras; dels den skatterestitution,
som vid export af svenskt förädladt bränvin medgifves, måtte så be -

Bevillning!!- Utskottets Betänkande, N:o 2.

räknas, att den utgör full godtgörelse för den skatt, som för tillverkningen af
samma vara blifvit erlagd.

Som likväl samtliga dessa förslag, enligt hvad motiven för desamma
angifva, blifvit framstälda under förutsättning af bifall till den af motionären
ifrågastälda förhöjning af tillverkningsafgiften till 2 kronor per kanna, hvilken
afgiftsförhöjning Utskottet under föregående punkt 2:o afstyrka får Utskottet, med
anledning deraf och under antagande af Riksdagens bifall till Utskottets framställning
i nyssberörda punkt, hemställa,

3:o. f

att Herr Odelbergs förevarande förslag må af Riksdagen
lemnas utan vidare afseende.

Utskottet öfvergår härefter till redogörelse för de förslag, hvilka afse förändringar
endast i förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och
andra brända eller distillerade spirituösa drycker, och skall härvid i allmänhet
följa den ordning, hvartill förordningens paragrafföljd föranleder.

§§ 2 och 3.

Uti det af Ilerr von Kock i hans förberörda motion N:o 20 intagna författningsförslag
förekomma för dessa båda paragrafer följande lydelse:

§ 2. Vid mindre partihandel vare minsta tillåtna försäljningsbeloppet 15
bannor och må vid parti-han Ael — — — — — — — förtäras. Vid minuthandel
må ej heller något af det sålda på stället förtäras, men till afhemtning försäljas
huru litet belopp som helst (eller — — — — försäljas minst 25 Jcubiktuni).

§ 3. Den, som erhållit rättighet att idka utskänkning af bränvin, må sälja
suptals till förtäring åt den som tillika intager måltid, men icke till afhemtning
från stället.

Då motionären lemnat Utskottet i okunnighet, huruvida han afsett, att de föreslagna
förändringarne endast skulle ifrågakomma för den händelse förslaget om afgifternas
sammanslagning vunne bifall, eller att desamma oberoende häraf skulle vidtagas,
har Utskottet, för den händelse det sistnämnda möjligen skulle vara meningen, härvid
velat erinra, att förslaget innebär en fullständig förändring i begreppen minuthandel
och utskänkning, sådana dessa i nu gällande lagstiftning finnas bestämda,
samt att, oafsedD det att i motionen icke finnes uppgifvet något skäl härtill, Utskottet

finner

Bevillnings- Utskott et.v Betänkande No 2.

tinner nog giltiga skäl deremot uti de svårigheter, som skulle uppstå att så väl vid
minutförsäljningen som utskänkningen förhindra öfverträdelse!'' af dylika föreskrifter
och att förebygga det icke minuthandelsställena urartade till verkliga krogar; hemställande
alltså Utskottet,

4:o.

att Herr von Kochs förslag till ändring i förevarande paragrafer
icke må vinna Riksdagens bifall.

§§ 7 och 14.

Inom Andra Kammaren har Herr Ber Nilsson från Kristianstads län, uti
motion N:o 155, framstält förslag, “att Riksdagen för sin del måtte besluta, att
4 mom. i 7 § och 3 mom. i 14 § af Kongl. förordningen den 18 September
1874 om försäljning af bränvin måtte förändras till likhet med motsvarande
moment och paragrafer uti det författningsförslag, som finnes vidfogadt Bevillningsutskottets
betänkande N:o 7 för sistlidne riksdag.

De åberopade momenten i nyssberörda författningsförslag hafva följande
lydelse:

“Rättighet till mindre partihandel med bränvin i stad meddelas af stadsfullmäktige,
eller, der sådane ej finnas, af allmän rådstufva för ett år i sender.
Ansökan till erhållande af sådan rättighet, innehållande jemväl uppgift
om stället för den ifrågasatta handelns utöfvande, ingifves inom utgången af
Juli månad till magistraten, som öfverlemnar ansökningen jemte eget utlåtande
till stadsfullmäktige eller allmänna rådstufvan. Bifalles ansökningen, utfärdar
magistraten tillståndsbevis för sökanden. Öfver sålunda meddelade försäljningsrättigheter
skall magistraten till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aflemna
uppgift. “

“Rättighet till mindre partihandel med bränvin i socken å landet meddelas
af kommunalstämman för ett år i sender. Ansökan till erhållande af sådan rättighet,
innehållande jemväl uppgift om stället för den ifrågasatta handelns utöfvande,
ingifves inom första hälften af Augusti månad till kommunalnämndens ordförande,
som inom slutet af samma månad öfverlemnar ansökningen jemte kommunalnämndens
yttrande deröfver till ordföranden i kommunalstämman. Denne sammankallar
härefter medelst pålysning två söndagar å rad kommunalstämma för ärendets
pröfning. Bifalles ansökningen, utfärdar kommunalnämnden tillståndsbevis
för sökanden. Öfver sålunda meddelade rättigheter skall kommunalnämnden till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aflemna uppgift.“

Bih. till Biksd. Prof. 187.r,. 5 Sami. 1 Afä. 2 Höft. 2

10 Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

Den åt'' motionären ifrågasatta förändring afser alltså att göra tillåtelsen till
mindre partihandel med bränvin ensamt beroende af kommunerna och icke såsom
nu af Konungens Befallningshafvande, såsom skäl till hvilken förändring motionären
uppgifvit, att en del Konungens Befallningshafvande afslagit alla ansökningar
om tillstånd till mindre partihandel, äfven i sådana fall der såväl kommunalstämma
som kommunalnämnd tillstyrkt ansökningen och den sökande förut idkat dylik
handel, utan att detta förorsakat oordningar eller väckt förargelse.

Då förra årets Riksdag, emot det Bevillnings-Utskottets förslag, som motionären
nu upptagit, beslöt att göra den mindre partihandeln beroende i sista hand
af Konungens Befallningshafvandes pröfning och tillåtelse, skedde detta, såsom den
i ämnet förda diskussion i Kamrarne gifver vid handen, emedan man befarade att,
om denna tillåtelse gjordes beroende ensamt af kommunerna, missbruk i ett eller
annat fall möjligen kunde ega rum, till exempel derigenom att en kommunalstämma
med obetydlig majoritet beslöt lemna tillstånd till partihandel emot kommunalnämndens
eller ock eu minoritets inom kommunalstämman på goda skäl grundade
mening; och det var för sådana fall man ansåg det lämpligt, att afgörandet af
frågan lemnades åt Konungens Befallningshafvande. Deremot torde ingalunda meningen
hafva varit, att Konungens Befallningshafvande skulle kunna utan giltiga skäl vägra
tillstånd till eu mindre partihandel, hvars inrättande de kommunala myndigheterna
sammanstämmande och utan väsendtlig meningsskiljaktighet ansett böra medgifvas,
helst ett sådant förfarande helt och hållet skulle strida mot ett bland hufvudskälen
för den mindre partihandelns införande, det nemligen “att kommunerna skulle lemnas
möjlighet att i vidsträcktare mån än nu ordna all den bränvinshandel, som
kunde anses afse den direkta förbrukningen."

Som likväl eu sådan tillämpning, som den af motionären uppgifna, utaf den
beslutanderätt, Konungens Befallningshafvande jemlikt förevarande författningsrum
eger i fråga om den mindre partihandeln, torde få anses såsom ett sällsynt undantagsfall
och rättelse härutinnan genom underdåniga besvärs anförande bör kunna
vinnas, synes det Utskottet, att någon förändring uti förevarande af Riksdagen så
nyligen antagna stadganden häraf icke bör föranledas, hvarföre Utskottet hemställer,

5:o.

att Herr Per Nilssons förevarande motion ej må af Riksdagen
bifallas.

§§ 8, 10, 13, 15, 17, 18, 19 och 24.

Uti ofvanberörda af Herr von Kock afgifna författniugsförslag hafva dessa
paragrafer föreslagits till följande lydelse:

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

§ 8. För-----— bevillningstaxering satt är, bestämma den utskänlc ningsskatt

näringsidkaren under det nästföljande försäljningsåret bör erlägga i fall

han sin rätt till bränvins-utskänkning då fortfarande — —--det nästföljande

försäljningsåret utgå.

§ 10. De — — — omförmälda utskärning sr&ttighetev — — — åtagit sig
den högsta afgift. Auktionsanbuden —---belopp eg er anbuden — — —.

§ 13. Öfver — — — i fråga om utshänkningsafgift, som erläggas skall —

— -----utgå efter hvad taxerings-komité bestämt intill — — —.

§ 15. Rättigheterna---åtaga sig den högsta afgift. Kommunalnämn den

— — — — —.

§ 17. Vid — — — föreskrifven må af giften icke sättas för utskänkning sställe
under 500 kronor och vid — — — — — under 300 kronor. Ej heller —

— — i stad 500 kronor eller å landet 300 kronor.

§ 18. (Första punkten eller momentet utgår).

§ 19. Årsafgift för utskänkning af — — — —.

§ 24. De af gifter som — — — — inflyta för utskänkning — — — —
Landränteriet, tilläggas och redovisas jemte afgifterna för tillverkning af bränvin,
samt fördelas på enahanda sätt, som i afseende å dessa stadgas.

Då samtliga dessa ändringsförslag ensamt synas föranledda af livad motionären
föreslagit i fråga om tillverknings- och försäljnings-afgifternas sammanslagning samt
införande af en ny utskänkningsafgift, som icke skulle beräknas efter kannetal försåldt
bränvin, hvilka förslag Utskottet här ofvan vid punkten l:o) afstyrka får Utskottet,
under antagande att Riksdagen kommer att godkänna denna Utskottets afstyrkande
hemställan, här föreslå,

6:o.

att Herr von Kochs förslag i afseende å lydelsen utaf §§ 8,
10, 13, 15, 17, 18, 19 och 24 i gällande förordning angående
vilkoren för försäljning af bränvin må lemnas utan afseende.

§ 12.

Första momentet af denna paragraf har i nu gällande författning denna lydelse:

“Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen den 18
Januari 1855, angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet
utöfvats och sedermera icke upphört; då må samma rättighet, så framt den icke
varder uppsagd eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den nuvarande
egaren till sådant gästgifveri och hans hustru, så länge någon af dem lefver

12 Bevilbiings-Utslcottets Betänkande N:o 2.

och gästgiiVerihållningen vid samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig
person, besörjer. “

I afseende härå har Herr von Kock (i motionen N:o 20) föreslagit följande

förändring:

Har — — — tillgodonjutas dock endast af den, -som sagde tid var egare
till sådant — — — — — gästgifveri sjelf besörjer, samt med iakttagande deraf

att dylik utskänkning icke får ske åt annan än resande, som tillika intager måltid,
hvarjemte motionären, med anledning af sitt förslag om sammanslagning af tillverknings-
och försäljningsafgifterna samt införande af en ny utskänkningsafgift, frarnstält
förslag till förändring jemväl i mom. 2, så att det skulle lyda:

• Hvarje år---■—• beräkningen och bestämma den afgift som skall erläggas.

Härförutan har Herr J. Edström uti en inom Andra Kammaren väckt motion
(N:o 156) föreslagit, “att Riksdagen måtte fatta beslut, ledande dertill, att
gästgifveriernas å landet bränvinsutskänkningsrättigheter varda utrotade, om ej annorledes,
genom aflösning, vare sig att sådan aflösning sker antingen med statsmedel
allena eller med bidrag af menigheter tillika11.

De förändringar uti 1 mom., Herr von Kochs förslag innebär, äro dels att
den gästgifvare tillerkända rätt till bränvinsutskänkning skall få tillgodonjutas af
nuvarande egaren till gästgifveriet endast så framt han, då Kongl. förordningen den
18 Januari 1855 om bräuvinsförsäljningen blef till efterlefnad gällande, varit egare
af samma gästgifveri, dels att såsom ett ytterligare vilkor för denna rätt gästgifvaren
eller hans hustru skall sjelf besörja gästgifverihållningen, och dels att dylik
utskänkning icke får ske åt annan än resande, som tillika intager måltid.

Utskottet får till en början erinra, att den ifrågavarande paragrafen fått sin nuvarande
lydelse genom Kongl. förordningen den 26 Augusti 1873, och att den förändring,
som den då undergick, föranleddes af en underdånig framställning från
1872 års Riksdag och bestod deruti, att den rätt till bränsvinsutskänkning, som
tillerkänts de gästgifverier, hvilka, då 1855 års försäljningslag blef gällande, hade
en sådan rätt, inskränktes så, att den blott skulle få fortfara under dåvarande
gästgifvares och hans hustrus lifstid och så länge de besörjde gästgifverihållningen.

Att nu härutöfver göra ytterligare inskränkningar, så att dels alla de, som
icke redan 1855 egde sina gästgifverier, skulle fråntagas eu rättighet, som de med
gästgifverihemmanen förvärfvat, dels ock gästgifvaren eller hans hustru för tillgodonjutande
af denna rätt nödvändigt sjelf personligen skulle besörja gästgifverihållningen,
kan Utskottet icke tillstyrka, då detta synes innebära ett allt för stort
ingrepp i de förmåner gästgifverierna allt sedan år 1855 innehaft. Icke heller
anser Utskottet en sådan inskränkning i den utskänkningsrättighet gästgifverierna
ega, att utskänkning icke skulle få ske åt annan än resande, som tillika intager
måltid, förtjent af Riksdagens bifall; och Utskottet föreställer sig, att motionärens

Bevillning-Utskottets Betänkande N:o 2. 13

förslag härom endast är en konseqvens af hans förslag till förändring i § 3 i fråga
om begreppet utskänkning, hvilket förslag Utskottet icke kunnat biträda.

Beträffande Herr Edströms motion, torde af hvad Utskottet redan anfört
följa, att Utskottet icke finner sig kunna till bifall förorda hans framställning, så
vidt den kan afse att genom en lagförändring “utrota*1 gästgifveriernas utskänkningsrättighet;
men då Herr Edströms motion närmast synes föranledd af ett deri
uppgifvet förhållande, att en gästgifvare skulle öfverlåtit sin utskänkningsrättighet
till annan person, hvilken icke ens vore känd eller i orten boende, samt icke heller,
då han genom föreståndare bedref utskänkningen, enligt motionärens uppfattning
ansvarig för de oordningar, som af densamma föranleddes, tillåter sig Utskottet
att påpeka dels att 21 § numera, efter den förändring förevarande 12 § år
1873 undergått, icke innebär något medgifvande af öfverlåtelse utaf den gästgifvare
tillkommande utskänkningsrätt, hvarföre Utskottet ock här nedan vid § 21 föreslagit
borttagande af de numera obehöfliga och möjligen vilseledande slutorden i
2 mom. af denna paragraf; dels ock att § 26 är tillämplig just på innehafvaren af
utskänkningsrättigheten men icke på hans krogföreståndare, samt att enligt densamma
den förre göres ansvarig för alla sådana oordningar, som anses böra föranleda
rättighetens upphörande.

Ehuru Utskottet således icke ansett någon förändring i denna paragraf af motionerna
föranledas, har Utskottet dock, till förekommande af den obestämdhet och
möjliga anledning till misstydning som genom bibehållande af uttrycket “nuvarande
egaren“ förefinnes, ansett lämpligt föreslå att detta uttryck förändras, så att detsamma
må komma att utmärka den, som var egare till gästgifveriet den tid 1873 års
förordning angående försäljning af bränvin trädde i gällande kraft; och hemställer
Utskottet i enlighet härmed:

7:o.

a) att Riksdagen, med afslag å Herrar von Kochs och Edströms
■ förevarande framställningar beträffande 1 mom. i § 1-2, må för
sin del besluta, att detta moment skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen
den 18 Januari 1855 angående vilkoren för försäljning
af bränvin och andra brända eller distillerade spirituösa drycker
blef till efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats
och sedermera icke upphört; då må samma rättighet,
så framt den icke varder uppsagd eller förverkad, fortfarande
tillgodonjutas, dock endast af den, som, då Kongl. förordningen
den 26 Augusti 1873 angående vilkoren för försäljning

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

af bränvin blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant
gästgifveri, och af hans hustru, så länge någon af dem lefver
och gästgifverihållningen vid samma gästgifveri sjelf eller genom
annan behörig person besörjer;
b) att Herr von Kochs förslag till ändring i 2 mom. af paragrafen
icke må af Riksdagen bifallas.

§ 21.

Mom. 2 af denna paragraf har följande lydelse:

“Öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel med eller utskänkning af
bränvin vare ej medgifven, dock utan inskränkning af den vissa gästgifverier i
§ 12 mom. 1 tillerkända rätt.1*

Sedan likväl de med detta förbehåll afsedda, vissa gästgifverier tillerkända
utskänkningsrättigheter i följd af den genom Kongl. förordningen den 26 Augusti
1873 vidtagna förändring uti § 12 lidit en sådan inskränkning, att samma utskänkningsrättigheter
icke vidare kunna tillika med gästgifveriet på annan person öfverlåtas,
förefinnes numera, hvad dessa gästgifverier angår, intet undantag från det
förbud förevarande moment innehåller mot öfverlåtelse af sådana bränvinsförsäljningsrättigheter,
som icke äro upplåtna för viss tid; och Utskottet får fördenskull
hemställa,

8:o.

att § 21 mom. 2 måtte erhålla denna lydelse :

Öfverlåtelse af annan rättighet till minuthandel med eller
utskänkning af bränvin vare ej medgifven.

§ 23.

Uti oftaberörda motion N:o 20 har Herr von Kock för denna paragraf
föreslagit en sålunda förändrad lydelse:

Vid —---'' år, rättighet att till förtäring på stället utskänka bränvin

åt den, som tillika intager måltid, meddelas af---.

Då denna förändring synes ensamt föranledd af den utaf motionären föreslagna
ändringen i § 3 i fråga om begreppet utskänkning, hvilken sistherörda ändring
Utskottet afstyrka får Utskottet hemställa,

9:o.

att Herr von Kochs förslag till ändring af § 23 ej må af Riksdagen
godkännas.

Bevill/nings- Utskottets Betänkande N:o 2.

Uti oftaberörda motion N:o 20 har Herr von Kock åt denna paragraf
gifvit följande lydelse:

“Under---— utlemnas.

Utskänkning af bränvin skall under sön- och helgedag ar från klockan sex
om aftonen föregående söckendag vara alldeles förbjuden.”

Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall utskänkningsställe vara stängdt
under gudstjenst. Härjemte kan utskänkning i stad under sön- och helgedagar
än vidare inskränkas eller alldeles förbjudas, om kommunalstyrelsen och Konungens
Befallningshafvande sådant besluter; och på landet är å sådana dagar all
annan utskänkning än på gästgifvaregårdar vid måltider till resande förbjuden, med
rätt likväl för Konungens Befallningshafvande att, på grund af särskilda omständigheter,
meddela undantag.

Då dessa föreskrifter synas Utskottet mera lämpliga än det af motionären
föreslagna stadgande samt lika betryggande för god ordning, har Utskottet icke
kunnat tillstyrka antagande af nämnda stadgande, utan hemställer,

10:o

att Herr v. Kochs förevarande förslag till ändring af 28 g
icke må af Riksdagen antagas.

§ 32.

Paragrafen lyder: “I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin,
vare bränvinsutdelning äfven utan betalning förbjuden".

Häruti har Herr E. M. Sundell i en inom Första Kammaren väckt motion
(N:o 32) ifrågasatt förändring, så att paragrafen skulle komma att lyda:

“I öppen salubod för handel med andra varor än bränvin, äfvensom i tillydande
kontor och bodkammare, vare bränvinsutdelning äfven utan betalning
förbjuden."

Då, enligt Utskottets förmenande, bränvinsutdelning äfven utan betalning i
kontor eller bodkammare, som står i öppen och omedelbar förbindelse med sjelfva
saluboden, är stridande emot åberopade paragraf, och då i motsatt fall en föreskrift,
sådan som den motionären föreslagit, lätt skulle kunna kringgås, helst det i alla

B evilln ing s - Vt sko Hets Betänkande N:o 2.

händelser ej torde vara skäl att utsträcka förbudet till de handlandes enskilda
lokaler, hemställer Utskottet,

11 ro.

att Herr Sundélls förevarande förslag ej må af Riksdagen
godkännas.

§ 37.

Denna paragraf lyder sålunda:

“Med undantag af den i § 35 meddelade föreskrift om bränvinets rening
och styrka, skall hvad i denna förordning är stadgadt om mindre partihandel
eller minuthandel med eller utskänkning af bränvin gälla äfven för sprit samt andra
brända eller distillerade in- eller utländska sprituösa drycker, äfvensom för
drycker, hvilka äro dermed tillagade."

Uti motion N:o 108 i Andra Kammaren har Herr E. Leijer föreslagit, att
Riksdagen ville besluta följande tillägg till paragrafen:

“af hvad sprithalt de vara må och jemväl för viner, då de hafva en sprithalt
af mera än 15 procent, med undantag af sådana, som äro af ensamt drufvor
tillverkade."

Genom detta tillägg afser motionären att ställa försäljningen af en del
svenska s. k. viner, som innehålla en sprithalt af mera än 15 procent, under de
inskränkningar, som gälla för försäljning af bränvin, i ändamål att förebygga, det
icke dessa “under benämningen viner förekommande bränvinsblandningar" må
komma att användas såsom surrogat för bränvin.

I enahanda syfte väckte Herr Leijer jemväl vid senaste riksdag ett likartadt
förslag, hvilket Bevillnings-Utskottet likväl afstyrkte dels med anledning af
anmärkta olägenheter af det föreslagna tillägget, sådant det då var affattadt, dels
emedan Utskottet icke ansåg förändringen påkallad, enär de ifrågavarande svenska
s. k. viner, för så vidt de äro med sprit tillagade, redan enligt den nuvarande
lydelsen af paragrafen äro att till bränvin hänföra.

Häremot har motionären, som i sitt nuvarande förslag sökt afhjelpa de
mot det förra anmärkta olägenheterna, anfört, att den nuvarande lydelsen af 37 §
icke hindrat, att förberörda svenska s. k. viner offentligen utbjudas och försäljas
alldeles oberoende af bränvinsförordningen, och att helt visst försäljarne deraf
äro temligen oåtkomlige af paragrafens nuvarande lydelse eller åtminstone förblifva
alldeles oantastade, så länge ingen åklagare vill riskera omkostnader och
skadeersättning för en tvetydig utgång af ett åtal.

Då

''Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2. 17

Dä Utskottet likväl icke kan finna något bevis mot riktigheten af dess
åsigt att förevarande § 37, sådan den nu lyder, är fullt tillämplig i fråga om
försäljning af de under benämningen viner förekommande bräuvinsblandningar,
hvarken uti den omständigheten att dylika drycker offentligen utbjudas och försäljas
eller deri att tillämpning af paragrafen mot sådana missbruk icke behörigen
påkallas, samt då densamma, efter Utskottets uppfattning, på intet sätt skulle
blifva mera tillämplig uti de af motionären afsedda fall genom det föreslagna
tillägget, enär svårigheter möta så väl att afgöra huruvida ett vin är ensamt af
drufvor tillverkadt, som äfven att utröna sprithalten hos de med socker tillsatta
spritdrycker, får Utskottet hemställa,

12:o.

att Herr Leijers förevarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

§ 45.

1 förberörda motion, N:o 32, har Herr E. M. Sundeil, med åberopande deraf
att, ehuru 20 § innehåller föreskrift att mindre partihandel äfvensom minuthandel
med och utskänkning af bränvin i allmänhet icke är tillåten senare å dag än
klockan 10 på aftonen, med rätt för vederbörande embetsmyndighet att, der särskilda
omständigheter föranleda behof af försäljningstidens inskränkning eller utsträckning,
derom förordna, någon ansvarspåföljd för den, som beträdes med bränvinshandel
utöfver den tillåtna tiden eller timmen, icke finnes stadgad, hvarföre motionären
föreslår, att 45 § i Kongl. förordningen angående försäljning af bränvin
måtte få så lyda:

“Idkar någon mindre partihandel eller minuthandel med eller utskänkning
af bränvin senare å dag än tillåtet är, eller å annat ställe än dertill uppgifvet
är, eller etc."

Lika med motionären anser Utskottet ansvarspåföljd böra ega rum för
den, som utöfvar sin försäljningsrättighet senare å dag än medgifvet är, äfvensom
att denna påföljd bör bestämmas jemlikt 45 §, helst i denna paragraf ansvar
redan stadgas så väl för den, som under förbjuden tid å söndag utskänker bränvin,
som äfven för den, hvilken mot föreskriften i § 31 utlemnar bränvin, äfven
utan betalning, vid tillfälle, då försäljningsrätten ej utöfvas får.

Vid den förändring af paragrafen, som i följd häraf skolat vidtagas, har
det synts Utskottet lämpligast att genom en allmän föreskrift om ansvar för bränvinsförsäljning
vid de tillfällen, då försäljningsrättens utöfvande ej är medgifven,

Bill. till Riksd. Prot. 1875. 5 Sami. 1 Afd. 2 Häft.

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

ersätta de speciel» bestämmelser i detta hänseende, som i paragrafen redan förekomma
och nu borde ytterligare tillkomma. Härigenom komme paragrafen äfven
att, utom de ansvarsbestämmelser den nu innefattar samt det här ofvan ifrågasatta,
stadga ansvar för öfverträdelse af förbud, som enligt 26 § 2 mom. kan
komma att meddelas, hvilket äfven vore i öfverensstämmelse med hvad paragrafen
redan innehåller i fråga om dylikt förbud, meddeladt jemlikt 28 § mom. 3. De
särskilda hänvisningarne till § 25 mom. 1 och § 28 mom. 4 äfvensom den nuvarande
slutpunkten i 1 mom. blefve med den af Utskottet vidtagna redaktionsförändringen
obehöflig».

I enlighet med det nu anförda hemställer Utskottet,

13: o.

att § 45 må erhålla följande förändrade lydelse:

“Idkar någon mindre partihandel eller minuthandel med
eller utskänkning af bränvin vid tillfälle, då försäljningsrätten
ej idöfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet är, eller
begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud
för bränvins utlemnande å annat ställe, än der han sin
försäljningsrätt utöfvar, eller tillåter den, som icke är till utskänkning
berättigad, att, då han i parti eller genom minuthandel
säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället
förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad
föryttra, eller förbryter sig den, som till mindre partihandel
eller minuthandel med eller utskänkning af bränvin berättigad
är, mot § 25 mom. 2, § 28 mom. 2 eller § 31, böte första
gången från och med 30 till och med 60 kronor samt andra
gången från 60 till och med 120 kronor och vare dessutom
andra gången sin rätt till mindre partihandel eller minuthandel
eller utskänkning förlustig."

§§ 49 och 50.

Slutligen har Herr E. Leijer, uti motion N:o 109, inom Andra Kammaren
väckt, förslag derom, att Riksdagen skulle besluta följande tillägg till dessa paragrafer
:

till § 49.

“Varder han förvunnen att hafva sådan förbrytelse fortsatt eller förnyat,
sedan han i Underrätt en gång fäld blifvit, dömes såsom för andra gången der -

B ev i l In ingå- T] i skottets Betänkande N:o 2.

med beträdd; var han fäld såsom för andra gången dermed beträdd, dömes såsom
för tredje gången beträdd o. s. v.“
och till § 50.

“Samma ansvar gälle ock förlagsman eller den, som eljest har direkt fördel
af rörelsen, ifall den, som förbrytelsen begått, ej förmår höta eller eljest ej
åtkomlig är.“

För behandling af dessa förslag har Utskottet ansett sig böra, på sätt i
47 § Riksdagsordningen sägs, till öfverläggning med Lag-Utskottet sammanträda;
och kommer det sålunda sammansatta Utskottet, jemlikt nyssberörda grundlagsparagraf,
att härutinnan afgifva särskilt utlåtande, hvilket Bevillnings-Utskottet
här ansett sig

14:o.

böra hos Riksdagen anmäla.

Stockholm den 5 Mars 1875.

På Utskottets vägnar:

A. H. Fock.

Reservationer:

mot punkterna l:o och 3:o:

af Friherre Fock.- “För omkring tjugu år sedan, då det öfverhandtagande
missbruket af rusdrycker nödvändiggjorde kraftiga åtgärders vidtagande för det
ondas hämmande, tillsatte Riksdagen ett särskilt Utskott för alla hithörande frågors
behandling, hvilket Utskott äfven afgaf förslag till de lagar, beträffande dels
tillverkning och dels försäljning af bränvin, som sedan dess till sina grunddrag
varit gällande, ehuru med tid efter annan vidtagna mer eller mindre väsendtliga
förändringar. Med tillverkningslagen afsågs dels den s. k. husbehofsbränningens

Bevillnings-TJiskottets Betänkande N:o 2,

undanrödjande och tillverkningens koncentrering uti ett mindre antal större fabriker,
dels bränvinsprisets höjande genom en å tillverkningen lagd lämplig beskattning.
De sedermera vidtagna förändringarne i denna lag hafva alla konseqvent
gått i samma riktning och afsett ett småningom borttagande af de band,
som ändamålslöst och onaturligt försvårade ett rationel utöfvande af bränvinsbränningsindustrien.
Följden häraf har äfven varit att den nu gällande tillverkningslagen
är omfattad med belåtenhet, och att tillämpningen af densamma försiggått och
försiggår utan några synnerliga svårigheter. De ytterligare förändringar, som från
tillverkarnes sida eller ur synpunkten af eu ändamålsenligare kontroll möjligen
äro önskvärda, torde utan svårighet kunna vidtagas.

Hvad åter försäljningslagen beträffar, måste väl erkännas, att omdömet utfaller
långt mindre gynsamt. Man afsåg med densamma att både inskränka och
ordna försäljningen samt gjorde för sådant ändamål försäljningsrättigheterna beroende
af medgifvande från såväl kommunalstyrelsen som länsstyrelsen; hvarjemte
man till åstadkommande af ytterligare prisstegring, beläde denna handel med eu
särskild genom täflan bestämd försäljningsafgift. Under de tjugu år som förflutit
sedan denna lag trädde i kraft, har densamma riksdag efter riksdag varit underkastad
förändringar. De ständigt upprepade och lyckade bemödandena att kringgå
lagbuden hafva framkallat lagstiftningsåtgärder till missbrukens hämmande, livilka
i sin ordning haft till följd att strömmen af missbruk sökt nya vägar för sitt slingrande
lopp. Och efter detta tjuguåriga sträfvande och lappande, då lagen första
gången, i följd af några goda år med deraf ökade arbetsförtjenster, får en verkligen
allvarlig påkänning, förmår den icke att hindra eu konsumtion, som i hög grad
stör allmän ordning och säkerhet inom samhället. Den af senaste Riksdag beslutade
lagen har knappast hunnit blifva utfärdad, förr än den till och med blifvit föremål
för nära nog öppet trots. Under sådana förhållanden må man icke förundra
sig öfver att ånyo förslag till missbrukens hämmande blifvit vid Riksdagen aflemnade;
men hvad man med skäl skulle kunna förundra sig öfver, det vore om Riksdagen
icke, med öppen blick för sakens vigt, sökte utleta roten till det onda och
sedan till hvad pris som helst äfven sökte upprycka denna. Det är af dessa skäl,
som jag i min mån sökt verkställa eu sådan undersökning äfvensom utveckla grunderna
för de åtgärder, som enligt min åsigt äro att vidtaga.

Under den tid jag haft beröring med vår bränvinslagstiftning har den öfvertygelse»
allt mer och mer hos mig stadgat sig, att grunderna, hvarpå gällande
försäljningslag hvilar, icke äro riktiga, och att derför, såvida ej dessa grunder
ändras, alla andra åtgärder blott äro palliativ, som möjligen för eu kort tid
kunna hjelpa. Det väsendtliga felet hos nu ifrågavarande lagstiftning ligger, enligt
min åsigt, uti de särskilda försäljningsafgifterna i förening med det sätt, hvarpå
rättigheterna förvärfvas. Derigenom att kommunerna och åtskilliga andra institutioner
skola tillgodonjuta dessa försäljningsafgifter måste vid försäljningens ord -

Bevillnings-Utshottds Betänkande N:o 2.

ilande och rättigheternas öfverlåtande lätt kunna inträffa att hänsyn tages icke
ensamt till det sedliga intresset, och hvarigenom kommunalmyndigheterna, som
äfven hafva att öfvervaka författningens noggranna efterlefnad, komma i eu skef
ställning gent emot öfvertagarne af försäljningsrättigheterna. Sjelfva sättet för dessa
rättigheters förvärfvande och afgiftens bestämmande är enligt mitt förmenande äfven
ändamålsvidrigt. Detta skall nemligen ske genom täflan och i regeln till och med
genom offentlig auktion. Alldeles påtagligt synes vara, att den täflande, som är mest
hänsynslös och minst samvetsgrann; den som har för afsigt att drifva bi*änvinsutskänkningen
som hufvudsak och den dermed förbundna mathållningen som bisak;
den som ej vill göra mera för åstadkommande af rymliga, snygga och sunda lokaler
än hvad han är tvungen till; den med få ord, som icke drager i betänkande
att öppna ett af dessa allt för vanliga usla krognästen, hvilka inom vår brottmålsstatistik
förvärfvat sig en sorglig ryktbarhet, — denne blir vanligen i tillfälle
att öfverbjuda hvar och eu annan, som skulle önska att hafva utskänkniugsrätt
blott såsom en bisak och för att betjena ordentliga spisande gäster.

Det är visserligen sant, att magistraten i stad och kommunal-nämnden å
landet hafva både rätt och pligt att pröfva de vid auktionerna gjorda anbuden .
och dervid fästa afseende “ej mindre å de bjudandes behörighet och tjenlighet
än äfven å den erbjudna afgiftens belopp"; men dels inträffar att just af nyss anförda
skäl de, hvilka äro mest tjenliga, afhålla sig från eu täflan, som de väl veta
sig ej kunna bestå, dels måste vid den ifrågavarande pröfningen en för det sedliga
intresset vådlig strid lätt kunna uppstå mellan detta intresse och den naturliga
önskan att bereda kommunen inkomster. Obestridligt lärer väl i alla fall
förblifva att det i längden måste vara i hög grad vådligt, och detta ej ensamt ur
sedlig synpunkt, att göra de små kommunernas enskilda ekonomiska ställning beroende
af behållningen på eu handelsrörelse, som, ifall den drifves högt och
hänsynslöst, blifver olycksbriugande ej endast för den kommun, som skördar största
vinsten, utan lika mycket om ej mer för de angränsande kommunerna.

Sedan emellertid vederböi’ande myndigheter fullkomligt godtyckligt afgjort
huruvida någon laglig utskänkning eller minuthandel inom kommunen skall ega
rum eller icke, och i förra fallet bestämt antalet rättigheter för dylik rörelses
utöfvande under nästföljande försäljningsår, samt slutligen dessa rättigheter blifvit
åt en eller flera “behörige och tjenlige" personer upplåtna, så hafva äfven
dessa derigenom förvärfvat rätt att utan intrång af någon annan besörja utskänkningen
eller minuthandeln inom kommunens område; de hafva för detta monopol
betalt det högsta pris, som någon, hvilken är behörig och tjenlig, erbjudit sig att
betala. Hvarje annan kosthållare inom kommunen är beröfvad all möjlighet att
på laglig väg förse sina gäster med spirituös dryck, åtminstone såvidt denna är
hänförlig till bränvin. En person, känd för utmärkt ordentlighet och redbarhet,
som håller eh anständig middagsspisning för personer till exempel ur arbetsklas -

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

sen, kali icke bereda dessa tillgång till det glas bränvin till måltiden, hvarvid de
möjligtvis hafva mångårig vana; de måste, om de ej vilja öfvergifva denna valla
eller kringgå lagbudet, besöka den vanliga krogen — der hvad som förut var ett
oskadligt bruk ofta öfvergår till ett fredsstörande missbruk.

Den närmast föregående skildringen gäller i främsta rummet städerna och
förnämligast dem bland dessa, som ej genom särskilda anordningar, till hvilka jag
snart skall återkomma, ordnat bränvinshandeln inom sina områden. Rörande utskänkniugs-
och minuthandelsrörelsen på landet gälla i visst afseende samma anmärkningar,
synnerligen beträffande sättet för rättigheternas upplåtande. Det linnes
dessutom stor anledning att antaga, det inom dera landsbygdskommuner den,
som erhållit rättighet att idka utskänkning eller minuthandel, förbundit sig att,
utom den genom auktion bestämda afgiften, för kommunens behof erlägga ett visst
belopp. Detta tillvägagående ligger otvifvelaktigt vid sidan om lagen, men får
någon förklaring, åtminstone hvad tillkomsten beträffar, i den andel af försäljningsafgifterna
och vinstmedlen, som stadskommunerna omedelbarligen uppburit.
Att emellertid detta förhållande, dessa vid sidan om lagen träffade enskilda öfver.
enskommelser med rättigheternas innehafvare, skola föranleda dertill att vid pröfningen
af auktionsanbuden icke heller här tjenlighéten obetingadt ställes främst
bland fordringarne synes mig vara mera än sannolikt.

Hvad slutligen beträffar de stadskommuner, inom hvilka bränvinshandeln
varit öfverlåten åt bolag, så berör jag här ett ämne, som våra riksdagars historia
nogsamt visar hafva varit ganska ömtåligt. Dessa bolag, som, väl och ändamålsenligt
ordnade, kunnat verka och äfven verkat gagnande, hotade under en tid att
räka på ej ringa afvägar. Det var nemligen naturligt, att ett dylikt bolag, som i
sin hand hade hela utskäukningen och minuthandeln inom såväl staden som vanligen
äfven inom närmast angränsande landskommuner och som der kunde nästan
godtyckligt utan någon konkurrens bestämma detaljpriset på eu förbrukuingsvara
åt den betydelse som bränvin, skulle kunna derpå skörda en synnerligen stor
vinst. Bolagen ffngo derför äfven i allmänhet förbinda sig att åt vederbörande kommuner
afstå en större eller mindre andel af sina nettobehållningar; och åtskilliga
bolag bildades utan beräkning för sjelfva bolaget af någon vinst, denna afstods hel
och hållen till kommunen, och numera skall hela nettobehållningen till lagenlig fördelning
afstås, så att för bolaget såsom sådant förefinnes ej vidare något intresse att
för skördandet af vinst uppdrifva konsumtionen. Lärorikt torc^e äfven vara, att bolagen
i allmänhet hafva bäst lyckats att tillfredsställande ordna den lagliga utskänkningsrörelsen
uti de samhällen, der bolagen sjelfva ej af rörelsen haft någon egen
inkomst; men otvifvelaktigt torde vara, att i sådant fall institutionens hela sedliga
kraft beror deraf, att inom kommunen finnas enskilda personer, som vilja och
kunna egna sin tid och sina krafter åt ett dylikt för dem sjelfva lönlöst företag,
äfvensom att, om kommunen får full rätt och frihet att på lämpligaste sätt och

Bevillnings-TJtskottets Betänkande N:o 2. 23

inom de gränser eu faststäld försäljningslag utstakar, ordna denna angelägenhet,
sådant lika väl bör kunna ske omedelbart genom kommunens egna och inför densamma
ansvariga myndigheter eller deras delegerade utan mellanhand af någon
bolagsinstitution.

Jag har sökt skildra en sida af de naturliga följderna af bestämmelserna
rörande de särskilda försäljningsafgifterna. De hafva föranledt att i allmänhet
bränvinsutskänkningen råkat i händerna på personer, som för en dylik rörelse varit
ur det allmännas synpunkt mindre lämplige (jag erkänner villigt att många
hedrande undantag finnas), som genom de förbindelser de iklädt sig beträffande
erläggande af försäljningsafgift, nödgats att drifva utskänkningen såsom hufvudsak,
och hvarigenom utskänkningsställena, i stället för att, såsom de borde, lemna
tillgång till mat och dryck för måttligt bruk, blifvit tillhåll för dryckenskap och
last. Krögarens yrke, i sig sjelf lika lofligt som något annat, har råkat i vanrykte.
Åsynen af det elände, moraliskt och ekonomiskt, som detta urartade kroglif alstrat
och alstrar, har föranledt att man dels sökt att så mycket möjligt varit inskränka
antalet af lagliga försäljningsställen, dels inskjutit dem i städerna. Den
sålunda allt mer och mer ökade svårigheten att på laglig väg åtkomma bränvinet,
hvars tillverkning man låter obehindradt fortgå, har framkallat oloflig handel
med denna vara och äfven föranledt andra lagöfverträdelser af flera slag; verkan
har varit densamma som med en flod, hvilken man ej gifver tillräckliga och naturliga
aflopp, den bryter våldsamt fram, derunder skadande och förhärjande.
Den totala förbrukningen af rusdrycker är inom vårt land icke större än i åtskilliga
andra länder, exempelvis Danmark, som med skäl berömmes för nykterhet,
och detta oaktadt är det redliga svenska folket på vägen att för sitt fylleribegär
blifva en sorglig visa inom den civiliserade verlden.

Det är emellertid ej ensamt i nu anförda afseenden, som det förkastliga
i bestämmelsen om de särskilda försäljningsafgifterna är att söka. Äfven andra
icke mindre vigtiga skäl tala, enligt min öfvertygelse, för dessa afgifters borttagande
eller sammanslagning med tillverkningsafgiften. Det är otvifvelaktigt statens
rätt att för fyllandet af sina behof eller för uppnåendet af sedliga syften sätta
skatt på en allmän förbrukningsartikel och derigenom äfven fördyra densamma;
men det kan icke vara hvarken rätt eller billigt att beskattningsåtgärden så anordnas,
att en stor del af den konsumerade varan undandrages beskattning, eller
så att denna drabbar tyngst någon viss samhällsklass. Nu är likväl fallet att,
enligt officiela uppgifter, den försäljningsafgift, som åtminstone under de senare
åren influtit och aflemnats till laglig fördelning, ej motsvarar mer än ungefär en
tredjedel af det förbrukade bränvinet. Detta beror naturligtvis deraf att försäljningsrättigheterna
på grund af auktioner eller kontrakt upplåtas under antagande
af en försäljning, som i allmänhet är betydligt lägre än den, som sedan verkligen
eger rum. Jag säger med afsigt i allmänhet, enär i åtskilliga kanhända ej allt -

Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 2.

för sällsynta fäll det väl torde hända att motsatsen äfven inträffar. Dessa omständigheter
äro blott egnade att ännu mera öka olikformigheten af beskattningen;
“och då derjemte uppmärksammassäger med anledning af dessa förhållanden
Bevillnings-Utskottet vid 1870 års riksdag, “att allt bränvin, som försäljes i
qvantitet af 15 kannor eller derutöfver, är fritt från försäljningsafgift, och att följaktligen
det egentligen är de mindre bemedlade klasserna, som erlagt denna afgift,
under det de förmögnare derifrån varit befriade, så måste detta förhållande
från synpunkten lika mycket af rättvisa och billighet som af bränvinsafgiftens förmåga
att gifva inkomst påkalla rättelse.“

Slutligen bör ej förbises den omständigheten att de särskilda försäljningsafgifterna
utgöra en eggelse till och ett bestämdt premium för lönkrögeri, ett
samhällsondt, mot hvilket ej nog kraftiga åtgärder kunna vidtagas, men hvars utrotande
ej kan vara att förutse, om icke bättre ordnade och öfvervakade lagliga
försäljningsställen än de, som för närvarande i allmänhet finnas, kunna uppstå.

Mot försäljningsafgifternas borttagande eller förening med tillverkningsskatten
har man anmärkt i främsta rummet de svårigheter, som derigenom skulle
uppstå såväl i fråga om försäljningens ordnande i allmänhet som särskild! vid
rättigheternas utdelning. Mig synes förhållandet vara alldeles motsatt. Större
delen af föreskrifterna i nu gällande försäljningslag äro oberoende af afgifterna
och kunna således, om de befinnas lämpliga, äfven efter dessas borttagande qvarstå.
Om nu, sedan rättigheterna äro bortauktionerade eller på annat sätt öfverlåtna,
vederbörande myndigheter vilja vidtaga några särskilda ordningsåtgärder,
livilka i något afseende inverka på utskänkningsrörelsen, såsom exempelvis krogarnes
tidigare stängande, förbud mot afhemtning från ett ställe, der sådan visat
sig skadlig o. s. v., genast möter den anmärkningen att vid afgiftens erbjudande
eller påförande var förutsatt att rättigheten skulle oförkränkt få utöfvas. Jag
kan icke finna annat än att efter dessa afgifters upphörande kommunen skulle
kunna hafva ännu friare händer än förut att inom sig på bästa sätt ordna denna
handel. Hvad rättigheternas utdelande beträffar, så torde sådant vara svårt i
samma mån flera omständigheter dervid skola tagas i öfvervägande. Enligt nu
gällande lag är det visserligen icke ensamt den erbjudna afgiftens belopp, som
bör bestämma utslaget; behörigheten och tjenligheten skola äfven tagas med i
räkningen. Mig synes att pröfningen borde vara betydligt lättare, om det vore
ensamt sistnämnda omständigheter, som skulle pröfvas. Särdeles bevisande i
detta hänseende är förhållandet på åtskilliga af de ställen der rörelsen blifvit öfvertagen
af bolag; dessa upplåta de särskilda rättigheterna eller antaga utskänkningsföreståndare
utan auktion eller någon afgiftstäflan, och åtminstone i ett fall
äro ifrågavarande föreståndarne förbjudna att hemta vinst genom försäljningen
af spritdrycker. Förhållandena med de nyligen upplåtna rättigheterna till mindre

partihandel

Bevillnings-TJtskoltets Betänkande N:o 2.

partihandel synas äfven gifva vid handen, att bränvinsförsäljningsrättigheter utan
fara för öfverdrift kunna upplåtas utan att afgift dermed är förenad.

En af de största svårigheter, som skulle ligga i vägen för den i fråga
satta sammanslagningen, utgöres af den ersättning till kommuner och korporationer
för derigenom upphörda inkomster, hvilken ersättning man ej anser sig
kunna vägra. Denna svårighet visar sig så stor, man finner det så motbjudande
att staten genom förbindelsen att utbetala dylika ersättningar skulle göras skattskyldig
under enskilda kommuner och korporationer, att man sannolikt derför
och utan närmare granskning ryggar för hela saken. För min del anser jag behofvet
af denna ersättningsfrågas snara lösning, om det vore möjligt, ännu mer
än det sedliga intresset tala för eu skyndsam reform i bränvinsförsäljningslagen.
Försäljningsafgifterna delas nu emellan städerna, landsbygdskommunerna, landstingen
och hushållningssällskapen. Hvad beträffar de till landstingen och hushållningssällskapen
utgående andelarne, så komma de hela landet till godo, och
om äfven en något jemnare fördelning är önskvärd, torde dock icke ersättningen
af dessa medel möta synnerliga svårigheter från representationens sida; samma
förhållande är med de jemförelsevis små andelar, som landsbygdskommunerna
uppbära; men otvifvelaktigt är det de betydliga inkomster, som stadskommunerna
på denna väg erhållit, hvilka verka minst sagdt afskräckande, då fråga uppstår
att derför bereda ersättning. Enligt officiela uppgifter hafva de fördelade försäljningsafgifterna
under de fyra försäljningsåren 1869—1873 uppgått i medeltal
till 1,750,802 kronor årligen; deraf hafva tillfallit städerna 1,127,121, laudstingen
225,022, hushållningssällskapen 290,542 och landsbygdskommunerna 108,117 kronor.
År 1872 uppgick landets hela folknummer till 4,250,412, och de fördelade försäljningsafgifterna
således till omkring 41 öre på hvarje landets innebyggare. Städernas
sammanlagda folkmängd utgjorde vid samma tid 568,291, deras andel af
försäljningsafgiften således 198 öre på hvarje af innevånarne. Äfven om med
skäl kan antagas att städernas invånare förbruka betydligt af nu ifrågavarande
artikel, torde man dock ej kunna förutsätta denna förbrukning vara så stor, att
icke i följd af nu gällande lagstiftning landsbygden faktiskt redan är eller, rigtigare
uttryckt, redan gjort sig skattskyldig under städerna. År efter år har städernas
andel af försäljningsafgifterna ökats, och detta skall sannolikt framdeles
ännu mer blifva förhållandet, i den man stadgandet, att bolagens vinstmedel ovilkorligen
skola till lagenlig fördelning afträdas, blifver tillämpadt; dessa vinstmedel
hafva nemligen hittills dels tillfallit bolagen sjelfva, dels till större eller mindre
del uppburits af stadskommunerna utan att ingå eller vara synliga i de till delning
med landsting och hushållningssällskap aflemnade beloppen. Kan det väl
vara klokt att låta ett sådant förhållande fortfara och ytterligare utveckla sig?
Kan det väl vara troligt att ej representationen häruti skall åvägabringa föränBih.
till Biksd. Prof. 1875. 5 Sami. 1 Afd. 2 Raft. 4

Betalnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

dring? Men ju längre dermed dröjes, desto svårlöstare blir problemet, desto våldsammare
sannolikt åtgärderna.

Att genast och utan någon ersättning beröfva stadskommunerna de inkomster,
som dessa hittills upphemtat af bränvinsförsäljningsafgifterna, vore, enligt
mitt förmenande, hvarken rättvist eller billigt. Det vore ej rättvist derföre att
städerna af ålder, och långt innan 1855 års lagstiftning trädde i kraft, haft häfdvunnen
rätt, att hvar för sig omedelbart draga inkomster af starka dryckers försäljning,
- och derföre att sedermera dessa inkomster ytterligare ökats med stöd
af gällande lag. Det vore ej heller billigt derföre att dessa inkomster till ej ringa
del blifvit använda för ändamål, som varit nyttiga ej endast för kommunen i fråga
utan äfven för omgifvande landsort, såsom för anläggning och underhåll af skolor,
för kommunikationsanstalter in. in., och derföre att städerna med förtroende till
beståndet af de dem medgifna förmåner iklädt sig förbindelser för lång framtid,
hvarför äfven inkomsternas indragning skulle åtminstone i enskilda fall kunna medföra
olyckliga följder, hvilka väl torde komma att sträcka sig utom sjelfva den
af åtgärden omedelbart drabbade kommunen.

MeD om sålunda både rättvisa och billighet synas fordra att ersättning
lemnas för den genom ifrågasatta åtgärden uppkommande minskningen i inkomster,
så följer dock deraf ingalunda att dessa ersättningar böra utgå för all
framtid. Få städerna åtnjuta sådan ersättning under en tid, som är tillräcklig för
att de derunder skola hinna att ordna sina ekonomiska angelägenheter, så torde
sedermera all vidare ersättning böra upphöra. De medgifna ersättningarne kunna
under den bestämda tiden utgå antingen med oförändrade eller sjunkande belopp,
eller ock kunna de kapitaliseras och på en gång utbetalas förmedelst obligationer.
Bestämmelserna i detta hänseende, så väl hvad tiden som sättet beträffar, utgöra
emellertid en fråga, för hvars tillfredsställande lösning erfordras en omfattande utredning,
hvilken endast genom regeringens försorg torde kunna verkställas. Det synes
likväl redan från början böra såsom grundsats uttalas, att om dylika ersättningar
skola utgå, så kunna de ej afse andra inkomster än de, hvilka på grund af stadgandet
i § 24 af nu gällande lag angående försäljning af bränvin verkligen uppburits
under de år, som närmast förflutit innan Riksdagen i ämnet fattar beslut.
Hvad här blifvit yttradt i fråga om städerna synes ega full tillämplighet äfven å
landstingen och landsbygdskommunerna.

Beträffande slutligen hushållningssällskapen, synas bestämmelserna böra
vara något annorlunda. Å ena sidan torde den mindre fasta grund, hvarpå dessa
institutioner hvila, göra olämpligt att för någon viss på förhand bestämd tid tillförsäkra
dem ett ovilkorligt bibehållande vid dessa inkomster till oförminskadt
belopp; och å andra sidan synes ej heller rätt lämpligt förutsätta, att dessa ersättningar
efter någon viss tid skola upphöra, enär hushållningssällskapen ej, likasom
landsting och kommuner, på annan väg kunna bereda sig erforderliga inkomster för

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

utöfningen af sin verksamhet. Härtill kommer den omständigheten, att några af
dessa sällskap hittills af bränvinsförsäljningsmedlen uppburit bidrag, som varit högst
betydliga i jemförelse med hvad som tillkommit andra. Detta missförhållande,
hvilket redan förut varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet, får ännu mindre
berättigande, i fall försäljningsafgifterna förenas med tillverkningsskatten, hvarigenom
den förra i mån af konsumtionen kommer att utgå äfven i de län, der sådant
förut mindre varit händelsen. Ett småningom skeende utjemnande af detta missförhållande
synes derföre vara af behofvet högt påkalladt.

Mot försäljningsafgifternas indragning eller förening med tillverkningsskatten
har äfven blifvit anmärkt, att kommunerna sedermera det oaktadt nog skulle förstå
att bereda sig inkomst af bränvinshandeln. Jag vill ej bestrida det så icke kan ske;
men det måste dock medgifvas vara en stor skilnad emellan ett missbruk vid sidan
af lagen och ett bruk, som lagen sjelf påbjuder. Detta skäl mot sammanslagningen
bör åtminstone ej anföras på samma gång som man deremot äfven anför
vådorna af fri bränvinshandel; ty skulle frågan vara att införa sådan, hvilket jag
ingalunda afser, lärer väl i och med detsamma all möjlighet för kommunen att
deraf bereda sig inkomst vara förebygd.

Det är ingalunda första gången som frågan om tillverknings- och försäljningsafgifternas
förening förekommer. Redan vid 1870 års riksdag förordade
Bevillnings-Utskotiet eu sådan åtgärd samt afgaf förslag till derpå grundad försäljningslag,
hvilket förslag dock lika litet vann Riksdagens bifall som det vid 1871
års riksdag afgifna om en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet. Sedan
dess har frågan hvila!, och blott såsom ett återljud från dessa förslag har vid
hvarje af följande riksdagar inom Första Kammaren en motion i ämnet varit väckt,
hvilken dock Utskottet med fästadt afseende å hvad nyss förut timat ej ansett sig
böra understödja. Vid sednaste riksdag höjdes emellertid många röster för sammanslagningen,
och vid den nu pågående hafva till Bevillnings-Utskottets behandling
blifvit öfverlemnade flera motioner, afseende jemte tillverkningsskattens förhöjning
de särskilda försäljningsafgifternas upphörande. Under sådana förhållanden
har jag ausett tiden vara inne att, om ej annorlunda, i form af eu reservation
underställa Riksdagens pröfning ett förslag, genom hvars antagande åtminstone
en fullständig utredning af frågan skulle kunna vinnas. Det torde nemligen ej
förväntas, att en enskild utskottsledamot skall kunna eller våga i ett så grannlaga
ämne, som det ifråga varande, utarbeta ett fullständigt författningsförslag, hvartill
säkerligen erfordras en långt mera omfattande utredning och på inhemtade noggranna
upplysningar grundad närmare pröfning, än hvad en ensam person kan
åstadkomma eller hvartill under riksdagen kan finnas tid och tillfälle; och då
derjemte en sådan författning till flera delar är att hänföra under den ekonomiska
lagstiftningsrätt, som grundlagsenlig! tillkommer Kongl. Maj:t allena, synes, såsom
ock 1871 års Riksdags Bevillnings-Utskott yttrar, “lämpligast vara, att ett genom -

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 2.

fördt förslag till denna författning utgår från Kongl. Maj:t, som med den öfverblick
öfver förhållandena i allmänhet, Kongl. Maj:t måste antagas ega, bättre än
Riksdagen är i tillfälle att, om ett förslag i ofvan antydda riktning finnes vara på
goda skäl grundad!, föreslå de stadgande^ som af ett sådant förslag betingas.
på det att ändamålet med hela den nyare bränvinslagstiftningen — hämmande af
rusdryckers missbruk — måtte i möjligaste mån befrämjas".

Hvarje förslag om försäljningsafgifternas upphörande måste naturligtvis förutsätta
en förhöjning i tillverkningsskatten, så vida man ej vill sänka bränvinspriset
och vägra all ersättning åt kommuner och korporationer för deras förlorade
inkomster. Meningsskiljaktighet kan val således uppstå endast derom, huruvida
denna förhöjning bör vara större än hvad som erfordras för ifrågavarande ändamål
eller icke. Jag har tvekat och tvekar ännu att gifva min röst för en dylik
ovilkorlig förhöjning af tillverkningsskatten, derföre att jag, utom andra skäl, som
deremot kunna anföras, befarar att en sådan förhöjning ensam och utan en grundlig,
tidsenlig reform af försäljningslagen icke skall i någon väsendtlig män bidraga
till det åsyftade ändamålet —■ fyllerilastens inskränkning — utan snarare under
ett fortsatt lappande på denna lag ännu längre undanskjuta och derigenom ytterligare
försvåra den större reformens genomförande. Vill deremot Riksdagen på
fullt allvar uttala sig för eu dylik reform, så torde äfven alla betänkligheter mot
en genast vidtagen skatteförhöjning böra falla, helst jag är öfvertygad att denna
då skall i sin mån bidraga till åstadkommande af ett bättre tillstånd. Skulle
Riksdagen, så som jag kommer att föreslå, aflåta en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet, anser jag nemligen nödvändigt, att skatteförhöjningen sker
samtidigt dermed; ty om, utan en sådan, blott en skrifvelse i det angifna syftet
till Kongl. Maj:t aflåtes, så skall sannolikt, och med afseende å en då i den snaraste
framtiden förutsedd skatteförhöjning, eu så våldsam spekulation i både tillverkning
och införsel af bränvin komma att ega rum, att, ehvad resultaten i fråga
om lagstiftningen än må blifva, densammas syftemål under eu ej ringa ticl skall
väsendtligen motverkas, och äfven sjelfva industrien deraf betydligt lida.

Men äfven andra skäl synas nu tala för en skatteförhöjning. Hvad som
dervid, efter mitt förmenande, främst bör tagas i betraktande är nu lika väl som
1854 mindre statens behof af inkomst, än faran för öfverproduktion af en vara,
hvars tillgång och deraf beroende pris staten i någon mån anser sig böra reglera;
och att en dylik öfverproduktion för närvarande tyckes hafva icke blott tillfälligt
inträdt lärer ej kunna förnekas. Tillverkningen, som år 1869 utgjorde 12,215,300
kannor, steg 1870 till 15,710,300, 1871 till 15,794,200,1872 till 16,678,400 och 1873 till
18,064.500, nedgick visserligen 1874 till 17,877,000 kannor; men redan den 1 Mars
innevarande år hade den åter höjt sig med icke mindre än 944,000 kannor öfver
hvad den var näst föregående år vid samma tid, och räknar man från den 1 Oktober,
så är tillverkningen redan nu omkring 1,478,000 kannor större än näst

Bevillning,1,-Uf skottets Betänkande N:o 2.

föregående tillverkningsår. Den har således under dessa år stigit med omkring
50 procent och synes fortfarande vara stadd i stigning, under det att samtidigt eu
betydlig införsel af utländsk sprit ytterligare ökar tillgången inom landet. Följden
häraf är den naturliga, att oaktadt nästan alla andra varor och bland dem icke
minst råvaran för bränvinstillverkningen stigit i pris, så står bränvinspriset i närvarande
stund lägre än hvad under en lång följd af år varit fallet.

Man skall otvifvelaktigt och ej utan skäl anmärka, att under det jag fästat
så stort afseende vid försäljningsafgifternas afskaffande, att jag gjort denna till
ett vilkor för höjningen af tillverkningsskatten, så har jag dock ovilkorligt föreslagit
denna senare, oaktadt den förra skulle blifva beroende af en framtida utredning
och en kommande Riksdags beslut; hvarjemte följden af förslagets genomförande
skulle blifva, att i och med försäljningsafgifternes upphörande verkligen
en nedsättning i hela konsumtionsskatten — summan af tillverknings- och försäljningsafgifterna
— då skulle uppkomma. Det vore ju dessutom ingalunda otänkbart,
att den blifvande utredningen visade så många olägenheter och svårigheter
vara förenade med försäljningsafgifternas borttagande, att förslaget derom måste
öfvergifvas. Jag vill ingalunda bestrida befogenheten af dessa anmärkningar, men
anser dem ej vara af den betydenhet, att de böra hindra förslagets antagande, i
fall detta i öfrigt anses ändamålsenligt. Jag har nemligen redan anfört skälen,
hvarför det är en tvingande nödvändighet att skatteförhöjningen genast vidtager.
Den sedermera uppkommande och af försäljningsafgifternas borttagande beroende
nedsättningen i hela konsumtionsskatten är dels jemförelsevis mindre betydlig — den
skulle för närvarande i verkligheten ej utgöra mer än omkring 10 öre för hvarje
kanna — och dels är en dylik nedsättning ej på långt när så vådlig som en förutsedd
förhöjning. Skulle det slutligen mot förmodan visa sig, att förslaget om
ifrågavarande afgifters borttagande ej kan genomföras, då, men ej förr, måste äfven
jag, och jag förmodar äfven de, hvilka i denna fråga tänka lika med mig, medgifva
att skattförhöjning är en af de få ännu återstående lagstiftningsåtgärder, hvarigenom
en förbättring i det närvarande tillståndet kan åstadkommas, och denna
förhöjning må då äfven gerna qvarstå såsom ett vittnesbörd derom att 1875 års
Riksdag ej velat lemna något medel härför obegagnadt.

Beträffande storleken af den skatteförhöjning som borde ifråga komma, är
hvarje förslag i detta hänseende temligen vanskligt; men gifvet synes mig vara,
att förhöjningen bör tagas så betydlig, att dels en verklig och märkbar prisstegring
deraf blifver följden, och dels grundad förhoppning må erhållas, att industrien
sedermera under längre tid må vara fredad för de menliga rubbningar,
som dylika åtgärder i mer eller mindre mån alltid föranleda. Såsom ledande till
detta mål har jag trott mig böra föreslå tillverkningsafgiften till 1 krona 50 öre,
ett belopp som ligger emellan dem, hvilka vid denna riksdag blifvit föreslagna.
Äfven med gillande af förslaget i öfrigt, kan man naturligtvis hafva olika åsigter

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

om storleken af den skatteförhöjning, som bör i fråga komma; den siffra, som i
detta hänseende föreslås, synnerligen då detta sker af en enskild reservant, bör
dock ej kunna utöfva något inflytande på förslaget i öfrigt, helst det i alla fall är
Riksdagen, som slutligen sjelf bestämmer skattebeloppet.

Då i sammanhang med en förhöjning af tillverkningsafgiften äfven införseltullen
å utifrån infördt bränvin naturligtvis måste höjas, men sådant icke kan ske
förr än skatteförhöjningen å den inhemska tillverkningen trädt i kraft, synes nödigt,
att denna senare förhöjning måtte föreskrifvas böra utgå, i form af tilläggsafgift,
redan under innevarande år och så fort sådant ske kan, i likhet med hvad som
beslutades vid 1871 års riksdag, då tillverkningsafgiften höjdes från 70 till 80
öre för hvarje kanna.

Med stöd af hvad i det föregående blifvit anfördt, får jag vördsamt hemställa:

l:o att Riksdagen, utan afseende å hvad Bevillnings-Utskottet i
punkterna 1 och 2 af betänkandet Nio 2 föreslagit, måtte
besluta, att tillverkningsafgiften för hvarje kanna bränvin af
normalstyrka, som tillverkas inom landet från'' den dag då
beslutet trädt i kraft, skall vara 1 krona 50 öre, dock med
bibehållande af det i § 26 mom. 3'' af nu gällande tillverkningslag
medgifna afdrag, samt vid anmälan af sitt beslut härom i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke, dels till förminskning af rusdryckers
missbruk, dels till åstadkommande af större jemnlikhet vid beskattning
af bränvin, de nu utgående särskilda afgifterna för
minuthandel med och utskänkning af bränvin kunde upphöra,
samt att i sådant fall Kongl. Maj:t ville till näst sammanträdande
Riksdag aflåta:

a) Förslag till ny lag för försäljning af bränvin och

b) Förslag till ersättningar åt kommuner, landsting och hushållningssällskap
för de inkomster, som hittills på grund
af stadgandena i § 24 af gällande försäljningslag dem tillkommit;
dock under förutsättning att ifrågavarande ersättningar,
hvad kommuner och landsting beträffar, icke för
all framtid borde utgå, utan, i den mån sådant utan allt
för stor rubbning i närvarande förhållanden kunde ske,
antingen småningom eller på en gång upphöra; och, beträffande
hushållningssällskapen, att en större likformighet i
de häraf upphemtade inkomsterna, än den som för närvarande
egen rum, småningom måtte beredas;

Bevittnings-Utskottets Betänkande N:o 2.

2:o att den förhöjning i tillverkningsafgiften för bränvin, som
sålunda blifvit besluten, skall såsom tilläggsafgift till den nu
gällande utgöras jemväl innevarande år, samt att Riksdagen för
sådant ändamål uti ofvan föreslagna skrifvelse i underdånighet
anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes låta i ämnet utfärda nådig
kungörelse att lända till efterrättelse från den tid Kongl. Maj:t
finner lämpligt bestämma."

Häruti hafva Herrar Bennich, O. Nordenfelt, Hamberg och Wijk instämt.

af Friherre II. J. Hamilton och Friherre Nordenfalk.

af Herr Ber Ericsson i Yik: “Änskönt jag ej kunnat biträda den betydliga
förhöjning i tillverkningsskatten å bränvin, som en del motionärer föreslagit, anser
jag likväl att Utskottet bort fästa afseende vid de yrkanden, som varit framstälda
om en sådan förhöjning, som någorlunda motsvarar de nu varande tillverknings-
och försäljningsafgifterna, och i sammanhang dermed en sammanslagning
af berörda afgifter, eller åtminstone, för att få frågan närmare utredd, en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte aflåtas i sådant syfte, som Utskottet vid
1871 års riksdag föreslog, hvilket förslag då af Andra Kammaren med en betydlig
majoritet blef antaget. Jag får derföre vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte i
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke, till vinnande af större säkerhet och jemlikhet vid beskattning
af bränvin, de nu utgående särskilda afgifterna å
tillverkning och försäljning af bränvin kunde utbytas mot en
till statsverket ingående gemensam tillverkningsafgift, samt att
Kongl. Maj:t ville till Riksdagen aflåta förslag i detta afseende."

Härjemte hafva Herrar Bennicli och Croneborg begärt få antecknadt, den
förre att han endast deltagit i behandlingen af förenämnda punkter l:o) och 2:o)
samt den senare, att han icke öfvervarit ärendets handläggning i Utskottet.