Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1869:Bevu15 bevu)

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

N:o 15.

Ank. till Riksd. Kansli d. 23 April 1869, kl. 5 e. m.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om särskild beskattning
å sockertillverkningen af hviibetor eller andra organiska ämnen.

Uti till Bevillnings-Utskottet hänvisade motioner har blifvit föreslaget:
af Herr Charles Divkson inom Första Kammaren (motion N:o 2): “att
Riksdagen må besluta, att en skatt, motsvarande tullen å råsocker, må åsättas
allt inom landet tillverkadt socker af hvitbetor eller andra inhemska organiska
ämnen1'';

af Herr J. Arrhenius, äfven inom Första Kammaren (motion N:o 26): “att
en tidrymd af 15 år, räknad från och med 1870 till och med 1884, må bestämmas,
under hvilken alla hvitbetssockerfabriker, som hos oss uppstå, må få åtnjuta fem
frihetsår, under hvilka de äro befriade från all accis eller särskild beskattning;
att efter de fem frihetsårens slut den må åläggas en skatt, som för sjette året
utgår med 2 öre för hvarje skålpund produceradt hvithetssocker samt höjes med
2 öre för hvartdera af de följande åren, intilldess denna accis uppgått till högst
samma belopp, som importtullen å råsocker; samt att äldre hvitbetssockerfabriker,
som redan utöfver fem år varit i verksamhet utan särskild beskattning och sålunda
åtnjutit de fördelar, hvilka komma till godo för nybildade sådana fabriker,
må beskattas efter samma grunder, som af Riksdagen bestämmas för nya hvitbetssockerfabriker
efter frihetsårens slut"; samt

af Herr C. J. L. Lönnberg inom Andra Kammaren (motion N:o 269): “att
Riksdagen måtte i underdånighet hos Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
genom sakkunnige personer låta undersöka och utreda, huruvida den inhemska
hvitbetssockertillverkningen lämpligen kan och bör åläggas en särskild beskattning
samt för nästkommande Riksdag framlägga det förslag i ämnet, hvartill en så
beskaffad utredning föranleder."

De tvänne förstnämnda förslagen utgå från det antagande att, i följd af
nu stadgade införselstull å råsocker, den inhemska sockertillverkningen af hvitBih.
till Riksd. Prut.'' 1869. 5 Samt. 1 Afd. 10 Häft. 1

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

betor kan och bör åläggas en särskild beskattning och samtliga förslagen öfverensstämma
deri, att såväl näringens eget som Statsverkets välförstådda intresse påkallar
en snar lösning af denna nu sväfvande beskattningsfråga; men rörande
sättet att åstadkomma en dylik lösning skilja sig motionärernas åsigter ganska
betydligt. Sålunda har Herr Ch. JDickson, under anförande att frågan i främsta
rummet rörde, huruvida en större eller mindre del af den afgift, som Svenska
folket till bestridande af Statsverkets utgifter åtagit sig att utgöra för hvarje
skålpund inom landet förbrukadt socker, fortfarande skulle genom den hvitbetssockertillvorkningen
förunnade skattefrihet beröfvas Staten till fördel för en hvitbetssockerfabrik
och att det denna näring derigenom meddelade skydd eller premium
måste anses vara lika stort med den stadgade tullen å utländskt socker, yrkat
att beskattningen må fullt motsvara tullens belopp, samt att då omsorgen ej
mindre om denna närings fortkomst än om Statens finanser fordrade skyndsam
lösning af den nu sväfvande frågan, sådan beskattning må utan dröjsmål åläggas
de inhemska sockerfabrikerna. Dock har vid remissen af Herr Arrhenii ofvanomförmälda
motion Herr Bickson förklarat sig icke obenägen att medgifva en progressiv
beskattning af det inhemska sockret i mån af tillverkningarnes större eller
mindre storlek eller efter hvilken annan billig grund, Utskottet kunde komma att
föreslå, enär, enligt motionärens åsigt, främsta vigten låg derpå, att de båda motionerna
måtte sammanjemkas till ett förslag, som inom Kamrarne kunde vinna
framgång och sålunda det närvarande ovissa tillståndet upphöra.

Herr Arrhenius har lika med Herr Bickson ansett, att, så länge Staten är
i behof af finanstullar och så länge sådan tull finnes å importeradt råsocker, hvitbetssockerfabrikationen
inom landet, då densamma fullt kommit till stånd, jemväl
bör för hvarje skålpund tillverkadt betsocker kunna bära en beskattning lika med
importtullen å råsockret, alldenstund skatten i sådant fall ej utgör mera än precist
lika mycket, som det premium hvilket fabrikanten genom tullen har sig till godo
för det socker, han producerar. Af såväl detta skäl som äfven deraf att frågan
om beskattning af hvitbetssockertillverkningen nu vid flera på hvarandra följande
riksdagar blifvit väckt, antager motionären att hon icke kan undanskjutas, och
att under sådana förhållanden Statsverkets och särskildt landtbrukets verkliga intresse
nödvändigt fordrar en skyndsam lösning af densamma. Denna lösning anses
likväl böra ske på sådant sätt, att den betryggar fortkomsten och utvecklingen af
hvitbetssockerindustrien, af hvilken anledning beskattningen icke borde påläggas
förr än efter en bestämd kortare tid, på det betodlingen må kunna erhålla behörig
utsträckning och fabrikerna sålunda vara förvissade om tillgång på erforderligt
råmaterial; först derefter borde industrien åsättas en i början jemförelsevis låg
beskattning, hvilken derefter småningom enligt en bestämd progression, i den
mån hvitbetssockerindustrien vunne utveckling och styrka, höjdes till sitt maximum
eller motsvarande tullen å utländskt råsocker. Genom ett dylikt tillvägagående
hade man i andra länder lyckats uppfostra en industri, hvilken numera
vore af en verkligt storartad betydelse ej mindre för Statens finanser än för folkets
ekonomiska välstånd, och otvifvelaktigt skulle äfven vi med beträdande af samma
väg komma till samma mål. Då det äfven numera vore af erfarenheten fullt bekräftadt,
att hvitbetsodlingen i Sverige kunde å dertill passande jord med lika
framgång som i andra länder bedrifvas, och att betornas sockerhalt inom vårt land
varit icke lägre, utan lika hög, ja till och med stundom högre än annorstädes,
har någon ytterligare utredning af möjligheten af en beskattning å den inhemska
sockertillverkningen, under det tull å utländskt socker är stadgad, ansetts icke

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

vara behöflig, och då derjemte det vore för industriens fortkomst af yttersta vigt,
att lagstiftningen utan dröjsmål undanröjde det genom den städse återkommande
beskattningsfrågan alstrade osäkerhetstillståndet och så ordnade densamma att industriidkarne
erhölle visshet att icke blifva undertryckta genom hög beskattning,
innan ens deras fabriker kommit i fullt stånd, har motionären, för att i sin mån
bidraga till en både skyndsam och lycklig lösning af frågan, funnit sig böra underställa
Riksdagens pröfning de grunder till beskattningslag, som ofvan blifvit
anförda.

Herr Lönnberg, slutligen, har, under åberopande af hvad vid sistlidna riksdag
förekom och under erinran om svårigheten för Riksdagen att fatta ett moget beslut,
innan en fullständig och tillförlitlig utredning af frågan erhållits, ansett lämpligast
att, på sätt i förslaget blifvit formuleradt, hos Kongl. Maj:t anhålla om en
dylik utredning och derpå grundadt lagförslag.

Yid de båda sistförflutna riksdagarne har Bevillnings-Utskottet i anledning
af äfven då väckta motioner i detta ämne uttalat don åsigt att, om hvitbetssockertillverkningen
inom landet finge fortfarande förblifva skattefri, skulle deraf föranledas
en ej obetydlig förminskning i Statens inkomst af nu stadgade tull på råsocker,
utan att sockerförbrukningen deraf erhölle någon motsvarande lindring, samt
att man följaktligen borde antingen borttaga denna tullsats eller också med dess
bibehållande förena en lämplig beskattning'' af den inhemska hvitbetssockertillverkningen,
hvarigenom ersättning kunde beredas Statsverket för dess genom denna
näring förorsakade förlust i tullinkomster. Detta sednare alternativ borde så
mycket snarare föredragas som dels den inkomst, tullen å socker gifvit, antagligen
ej kunde umbäras och sålunda måste ersättas genom en annan, sannolikt mera
tryckande beskattning, dels äfven den inhemska sockertillverkningen borde, i likhet
med hvad i andra länder egde rum, kunna bestå utan eu så betydande premie,
som skattefrihet under gällande hög tull å utländskt socker måste anses utgöra.
Ehuru fullt erkännande angelägenheten för näringens egen fortkomst att utan
dröjsmål få denna beskattningsfråga afgjord, ansåg likväl Utskottet Riksdagens
beslut i detta hänseende böra föregås af en så vidt möjligt fullständig utredning af
densamma och hemställde således endast, att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla om en undersökning genom särskilde sakkunnige personer i hvad mån och
på hvad sätt tillverkningen af hvitbctssockcr inom landet kunde beskattas samt
att för näst sammanträdande Riksdag förslag i ämnet måtte framläggas.

Dessa Utskottets framställningar blefvo väl af Första Kammaren bifallna,
men rönte deremot icke framgång hos Andra Kammaren. Frågan var hos oss ny
och betraktades såsom fiendtlig emot det under sednare åren af ogynnsamma konjunkturer
härd! tryckta jordbruket, hvilket dessutom förmenades icke kunna utan
stora och kostsamma förarbeten samt vid i öfrigt särdeles fördelaktiga kulturförhållanden
ordnas för en lönande hvitbetsodling. Frågan ansågs äfven derföre betänklig,
att den inledde oss på en beskattningsväg, hvilken man motvilligt och
undantagsvis, mera ur moraliska än finansiela skäl, endast i afseende å bränvinstillverkningen
hittills beträdt.

Emellertid tror Utskottet sig kunna antaga, att de antydda betänkligheterna
redan nu i allmänna föreställningssättet undergått ganska väsendtliga modifikationer.
Man har under sednaste tiden både på experimentel och på rent
praktisk väg vunnit fullkomlig erfarenhet derom, att vårt lands klimat och jordmåner
väl egna sig för en lönande hvitbetsodling; äfvensom att hvitbetor
kunna härstädes framalstras af den sockerhalt, att deras förarbetning till socker

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

väl lönar sig. Då våra naturförhållanden således icke lägga hinder i vägen för eu
kraftig- utveckling af hvitbetssockerindustrien och då man tillika känner de gynsamma
resultat, denna industri lemnat i andra länder, synnerligen med afseende å
jordbrukets framåtskridande och blomstring, har den förut rådande föreställningen,
som i våra klimatiska och jordbruksförhållanden trodde sig finna behof af utomordentliga
förmåner, såsom vilkor för möjligheten att framkalla någon mera omfattande hvitbetssockerindustri,
lemnat rum för en kraftigare och tillitsfullare, hvilken, för att
träda i verksamhet, mindre torde göra anspråk på alltför stora uppoffringar från
det allmännas sida än på ett sådant ordnande af den sväfvande beskattningsfrågan,
att industrien derigenom för en viss längre tidrymd betryggas emot ovissa och våldsamma
beskattningsåtgärder.

Äfven från deras sida, som hafva för afsigt att egna sig åt denna industri,
inser man ''nemligen mer än val, att den betydliga statsinkomst af mera än 4 millioner
Rall* årligen, som sockerförbrukningen hittills inbringat, hvarken kan umbäras
eller under annan mindre kännbar beskattningsform ersättas, och att en fortfarande
skattefrihet för sockertillverkning af inhemska råämnen vid sidan af tullbeskattning
å utländskt råsocker följaktligen icke kan vara att för någon längre tid
påräkna.

Ur hvitbetssockerindustriens och jordbrukets egen synpunkt påyrkas således
nu en skyndsam och afgörande lösning af denna fråga, hvilken ock, i den
mån nämnda industri ytterligare utvecklar sig, är af alltför stor betydelse ur statseko
nomisk och finansiel synpunkt, att längre kunna lemnas å sido.

Vid sådant förhållande har Utskottet ansett sig desto mindre böra, på sätt
en af motionärerna, Herr Lönnberg, föreslagit, nu åter inskränka sig till förnyande
af den vid de tvänne sista riksdagarne af dåvarande Bevillnings-Utskott gjorda
framställning om frågans hänskjutande till Regeringen för vidare undersökning, som
hvarje ytterligare uppskof med ordnandet af denna vigtiga angelägenhet tvifvelsutan
skulle förlamande inverka på den vaknade företagsamhetsandan, samt Utskottet,
efter sorgfälligt rådfrågande af den inom landet vunna erfarenheten äfvensom af
andra länderi tillvägagående och lagstiftning i ämnet, trött sig hafva funnit erforderlig
ledning för framläggandet af ett förslag, hvilket, enligt Utskottets tanke, på
ett billigt och lämpligt sätt förmedlar de stora intressen, som med frågans liufvudsakliga
lösning äro förknippade.

Dessa stora intressen äro, såsom ofvan bKfvit antydt, å ena sidan jordbrukets,
som fordrar att hvitbetskulturen och hvitbetssockertillverkningen inom vårt land betryggas
emot ovissa och våldsamma beskattningsåtgärder, och å andra sidan Statsverkets
att tillgodoses i sin tillständiga rätt att icke blifva försatt i mistning af eu bland dess
betydligare inkomstkällor; i hvilket sednare hänseende ej heller får lemnas ur sigte
den sockerförbrukande allmänhetens skäliga anspråk, att hvad den i följd af stadgad
tullafgift å utländskt råsocker måste för sin sockerförbrukning genom förhöj dt pris
erlägga verkligen kommer statskassan till godo och icke endast eller hufvudsakligen
blifver en premie till den inhemska hvitbetssockerindustrien.

Det hör härvid icke lemnas oanmärkt, att lösningen af en sådan komplicerad
uppgift tager i anspråk de skiljaktiga intressenas ömsesidiga tillmöteskommande
och en sådan förmedling af stridande grundsatser, som, säge hvad man vill,
i sjelfva verket ännu genomgår en de! af vår lagstiftning, hvilken, på samma gång
den reglerar en af Statsverkets betydligaste inkomsttitlar, tillika har till uppgift
och påföljd att genom afgifternas belopp bereda de inhemska näringar, som ansetts

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15. 5

deraf fortfarande vara i behof, ett skydd emot utländsk medtäflan, d. v. s. vår
tullagstiftning.

Efter förutskickande af denna allmänna erinran, hvarmed Utskottet åsyftat
att påpeka öfverensstämmelsen emellan hvad Utskottet här nedan kommer att föreslå
och de grundsatser, som genomgå en annan hos oss redan gällande och med
förevarande fråga nära förknippad lagstiftning, öfvergår Utskottet till närmare redogörelse
för sina åsigter i den föreliggande frågan.

, Af de båda här ofvan ornförmälda motioner, hvilka innefatta bestämda yrkanden
om definitivt ordnande af beskattningen å den inhemska hvitbetssockertillverkningen,
har Utskottet funnit den af Herr Arrheuius väckta till sitt syfte närmast
öfverensstämma med Utskottets uppfattning af lämpligaste sättet att lösa denna
skattefråga, enär den obetingadt antager att, så länge tull på utländskt råsocker
exsisterar, äfven den inhemska sockertillverkningen bör och kan underkastas en
motsvarande beskattning, men att likväl någon skattefri tid bör denna industrigren
förunnas för att fullt ordna sig och skatten derefter successivt förhöjas i samma
mån näringen hinner växa till i spänstighet och kraft, samt slutligen äfven deri
att näringens eget intresse fordrar frågans snara afgörande. Emot de särskilda
bestämmelserna i detta förslag hafva dock flera betänkligheter förekommit. Men
innan Utskottet öfvergår till vidare granskning af detaljerna i Herr Arrhenii motion,
torde det vara lämpligt att här meddela en kort öfversigt af den beskattning,
till tid och belopp, som i Frankrike och Tyskland blifvit hvitbetssockertillverkningen
derstädes åsatt.

I Frankrike vågade man först 18138, sedan hvitbetssockertillverkningen
temligen länge fortgått, underkasta densamma en ringa beskattning af 10 francs,
under det tullen å Fransysk! kolonialsocker var nära 50 francs, por 100 kilogrammer,
med föreskrift likväl att beskattningen följande år skulle höjas till 15 francs;
redan 1840 höjdes densamma för olika slag inhemskt socker till 25—36 francs, och

1843 antog man slutligen fullt principen af lika beskattning för hvitbets- och kolonialråsocker;
och bestämdes afgiften för båda till 45 francs allt för 100 kilogrammer.
Under denna beskattning föll väl till en början den inhemska tillverkningen
något, men endast för att derefter åter stiga och i så starka proportioner, att den
snart ej obetydligt öfversteg införseln af kolonialsocker. För att då skydda de
Fransyska koloniernas produktion sattes införselstullen å kolonialsocker till 7 francs
lägre per 100 kilogrammor än skatten å inhemskt socker; ehuru denna détaxe till
koloniernas förmån endast beviljades för fyra år, qvarstod den dock ganska länge,
om äfven något förminskad, och ännu i lagen af den 7 Maj 1864 bibchålles för
socker från Frankrikes kolonier, La Reunion och Antillerna en sådan détaxe af 5
francs, hvilken likväl med innevarande års slut skall upphöra, hvarefter afgifterna
å den inhemska tillverkningen och koloniernas blifva fullt lika. Ehuru sålunda
redan länge bärande eu beskattning, fullt likställd med den å utländskt socker
i allmänhet stadgade och i icke ringa mån högre än den tull, som för Franskt kolonialsocker
varit bestämd, har dock tillverkningen af kvitbetssocker inom detta
land så tillväxt, att den år 1866 lemnade en qvantitet, reducerad till Svenska centner,
af 5f millioner, under det införseln af kolonialsocker utgjorde endast 4-J millioner.
I Tyska tullföreningen underkastade man år 1840 de betor, horn i fabrikerna
förarbetades till socker, en kontrollafgift af ^ silbergroschen per centner.

1844 ökades afgiften till 1^- silbergroschen, och genom en lag 1846 bestämdes att
allt ur betor erhållet socker skulle åläggas en beskattning, hvars belopp hvart tredje
år skulle fastställas och utgå i form af eu afgift på de afverkade sockerbetorna,

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

efter den beräkning att 20 centner betor gåfvo 1 centner råsocker. Afgiften å betorna
höjdes 1850 till 3 silbergroschen, 1853 till 6 silbergroschen och utgör nu
sedan 1858 silbergroschen, allt per centner råa betor, hvilken sednaste afgift
man, med beräkning att 12^ centner hvitbetor lemna 1 centner råsocker, anser
motsvara eu skatt af 3 thaler 3f silbergroschen per centner råsocker. Då tullen
å utländskt råsocker, importeradt för sockerraffinaderiernas behof, ''är 1 thaler
silbergroschen, så finner man att hvitbetssockerfabrikationen inom Tyska tullföreningens
stater åtnjuter en skyddstull af 1 thaler 3f silbergroschen för hvarje
centner tillverkadt socker. Denna sockertillverkning har äfven i dessa stater uppnått
en ganska storartad betydelse. Man beräknar sålunda, att år 1866 användes
till odling af sockerbetor icke mindre än 400,000 morgen, motsvarande omkring
200,000 Svenska tunnland, å hvilka producerades betor till ett värde af 12^- millioner
thaler, och att det deraf tillverkade socker icke kan uppskattas till mindre
än 30 millioner thaler, sedan skattens belopp blifvet afdraget. Tillverkningen af
råsocker utgjorde i medeltal åren 1864—1866 3,580,000 centner och Statens inkomst
genom skatten derå något öfver 11 millioner thaler, under det införseln af
utländskt socker nedsjunkit till en obetydlighet, utgörande föga mera än 4 procent
af den inhemska tillverkningen.

Det skydd, hvitbetssockertillverkningen inom Tyska tullföreningens stater åtnjuter,
har sålunda visat sig tillräckligt att nästan fullständigt tillintetgöra all möjlighet
för det utländska sockret att konkurrera. Icke destomindre protestera de Tyska fabrikanterna
ifrigt mot hvarje på sednare tider ofta ifrågasatt förminskning af detta
skydd och söka göra gällande den åsigt, att hvarje nominel jemnlikhet mellan
skatten å hvithetsråsocker och tullen för utländskt råsocker i sjelfva verket skulle
utgöra en svår orättvisa mot det förra slaget af råsocker, emedan detta, äfven om
det vid undersökning af sockerhalten visade sig jemngodt med motsvarande nummer
af kolonialsocker, likväl vid raffineringen lemnade mindre behållning, på den
grund att dels hvitbetssockret i allmänhet innehåller en större proportion salter
än kolonialsockret, hvarigenom en större mängd af det kristalliserbara sockret för''vandias
till okristalliserbart och således öfvergår i sirapen, dels att den sirap, som
uppstår vid raffinering af kolonialsocker, eger ett jemförelsevis högt, men den, som
uppstår vid raffinering af hvitbetssocker och icke kan användas till annat än bränvinstillverkning,
deremot ett ganska lågt värde, uppgående till knappast mer än
en tiondedel af det å förstnämnda sirapsslag. Förädlaren af betråsocker måste således
lägga hela skatten på det erhållna raffinadsockret, då deremot förädlaren af
kolonialråsocker kunde låta en del af denna skatt uppbäras af den erhållna värdefulla
sirapen. Af allt detta skulle således följa, enligt Tyska hvitbetssockerfabrikanternas
påstående, att hvithetsråsocker icke billigtvis bör och kan åläggas
lika beskattning med till färg, utseende i öfrigt eller sockerhalt motsvarande
kolonialsocker, emot hvilket påstående likväl med fog kan anmärkas, att de mångfaldiga
och storartade rön, som blifvit anställda såsom förarbeten till de sedermera
afslutade konventionerna mellan Frankrike, England, Holland och Belgien angående
beskattning å och drawback vid utförseln af socker, icke gifvit vid handen någon
sådan skilnad mellan rendementet af betråsocker och motsvarande kolonialråsocker,
att derigenom någon skilnad i beskattningen bort betingas, samt att i Frankrike
och Belgien betsockertillverkningen länge blomstrat och lemnat betydliga qvantiteter
till utskeppning under en beskattning, som så nära som möjligt är jemnlik med
den å kolonialsocker.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15. <

Af hvad sålunda från andra länders erfarenhet i denna fråga kunnat inhemta^,
finner man att hvitbetssockertillverkningen, som der till en början var ett
nytt, ingenstädes förut försökt rön, länge nog lemnades fullkomligt skattefri, men att,
sedan beslut om beskattning derå blifvit fattadt, man i Frankrike under loppet af
endast 5, men deremot i Tyskland under 14 år eller, om man inräknar den tid
den ringa kontrollafgiften å betorna utgått, 18 år uppbragte beskattningen till nu
gällande belopp. Man kan ock af de anförda förhållandena draga den slutsats, att
den inhemska hvitbetssockertillverkningen, hunnen till full utveckling och styrka,
bör utan olägenhet kunna uppbära eu beskattning åtminstone i det närmaste jemnlik
med den genom tullen det utländska sockret ålagda.

Efter denna för andrå länders beskattningsåtgärder lemnade redogörelse
och deraf föranledda allmänna erinringar återgår Utskottet till den närmare behandlingen
af Herr Arrhenii omförmälda motion; och beträffande dervid först förslaget
att under en period af 15 år hvarje nyanlagd fabrik skulle cga tillgodonjuta
5 års fullkomlig skattefrihet och derefter under 5 år mer eller mindre betydande
skattelindring, finner Utskottet sig icke kunna underlåta att uttala den farhåga, att
en sådan lagstiftning skulle snarare förrycka och hämma än befrämja näringens
naturliga och kraftiga utveckling genom att drifva den att mera söka utvägar till
kringgående . af Jagens stadgan den, än till vinnande af förmåga att utan svårighet
bära den stigande beskattningen. Det är nemligen lätt insedt, att de äldre fabrikerna,
som, så att säga, brutit vägen för de sednare och som redan nu eller inom
kort tid skulle enligt detta förslag komma att underkastas en successivt stigande
beskattning, hvilken sålunda kunde hafva uppnått sitt maximum, under det de
sednast anlagda fabrikerna ännu åtnjöto full skattefrihet, icke skulle kunna med
dessa konkurrera, utan antingen måste nedläggas eller genom åtgärder, lika litet
öfverensstämmande med lagens syfte i finansielt som i nationalekonomiskt hänseende,
söka göra sig skattefriheten till godo. Såvidt Utskottet känner, har icke
heller i någon af de stater, som nu ega en rik hvitbetssockerindustri, man sålunda
gått till väga, men väl har man låtit det beviljade skyddet, det vill säga skattefrihet
eller skattelindring i förhållande till tullsatserna å utländskt socker, åtnjutas
lika af alla inom Statens gränser belägna hvitbetssockerfabriker, utan afseende på
den kortare eller längre tid hvar och en af dem varit i verksamhet.

I afseende å tiden för beskattningens början vill Utskottet erinra, dels afl
under den redan ganska betydliga tidrymd, tillverkningen af hvitbetssocker i utlandet
bedrifvits, såväl vilkoren för betornas frambringande blifvit tillräckligt kända,
som den tekniska skickligheten att af dem framställa socker vunnit en höa'' utveckling,
hvilken vårt land utan särdeles svårighet bör kunnå tillgodogöra sig^ dels att
äfven hos oss denna näring redan under eu följd af år fått såsom skattefri fortgå,
så. att den nu vid åtminstone en fabrik i vidsträckt skala och med framgång bedrifves.
Af dessa skäl har någon alltför lång fullständig frihetstid icke ansetts behöfva
beviljas, om också å andra sidan Utskottet icke kunnat förbise billigheten
såväl med hänsyn till redan i landet befintliga fabriker som till dem, hvilka man
synes hafva för afsigt att anlägga, att någon tid medgåfves, under hvilken man
vore i tillfälle bereda sig på den stundande beskattningen. Utskottet har således,
under förutsättning att afgiften å tillverkningen till en början sättes låg och endast
småningom förhöjes, trott sig kunna antaga, att en fullkomlig skattefrihet hädanefter
icke skäligen bör medgifvas för någon längre tid, än den som kan anses oundgängligen
erforderlig för att hinna tillvägabringa anläggning af nya fabriker och
odling inom närbelägna områden af det för fabrikernas drift nödiga belopp hvitbetor.

8 Bevillning s-Utskottets Betänkande N:o 15.

Under antagande häraf och då i öfrigt med afseende å tiden för hvitbetsskördens
inbergning'' och bearbetning'' skatteåren ansetts böra beräknas från och med
den 1 Juli det ena till den 1 Juli det andra året, bar Utskottet funnit sig böra
föreslå, att den fullkomligt skattefria tidsperioden bestämmes till den 1 Juli 1873.
Af hvad redan i anledning af det utaf Herr Arrhenius väckta förslaget blifvit anfördt
framgår, att tillverkningsafgiften skulle drabba lika alla hvitbetssockerfabriker,
utan afseende på om de blifvit förr eller sednare anlagda, så att på dem alla
beskattningen tillämpas från och med den 1 Juli 1873 och derefter samtidigt för
alla förböjes efter den progression och å de tider, som Utskottet ämnar bär nedan
föreslå. Enligt Utskottets åsigt skall genom ett dylikt tillvägagående den inhemska
sockertillverkningen behandlas rättvisast och derigenom mera allsidigt och
kraftigt befrämjas, helst det är tydligt att hvarje fabrik skall med mera hopp om
framgång söka vinna förmåga att utan svårighet bära den stigande beskattningen,
när den ej behöfver befara att inom kort tid nödgas täfla med andra likartade, men
såsom sednare anlagda genom skattefrihet eller skattelindring gynnade fabriker.
I stället att, på sätt motionären föreslagit, tillstyrka någon längre tids fullkomlig
skattefrihet, bar Utskottet deremot ansett både hvitbetssockerindustriens och statskassans
fördel kunna lämpligare och med minsta kännbara rubbningar tillgodoses
genom en något förlängd och i flera tidsperioder indelad skattelindring, som i mån
af industriens utveckling'' skulle successivt minskas, eller, med andra ord, utgått
från det antagande, att hvitbetssockerindustrien efter den medgifna skattefrihetstidens
utgång till eu början åsättes eu mycket låg afgift, som successivt samt efter
på förband bestämda perioder höjes till det belopp, som kan anses lämpligt och
följaktligen i sitt förslag till beskattning sökt såvidt möjligt förena afseendet på den
inhemska hvitbetssockerindustriens ej oberättigade anspråk att få småningom vänja
sig vid beskattningen med den ej mindre nödvändiga omsorgen för bibehållande af
Statsverkets på sockerförbrukningens beskattning beroende inkomster. I sådant
syfte har Utskottet ansett, att beskattningen, börjande den 1 Juli 1873, lämpligast
kunde under de 3 närmast derpå följande åren bestämmas till £ af tullen å utländskt
råsåsocker och derefter för hvarje följande 3 års period höjas med £ af
sagda tullsats. Afgiften skulle således komma att utgå under perioden 1 Juli 1873—
1 Juli 1876 med $''l Juli 1876—1 Juli 1879 med §, 1 Juli 1879—1 Juli 1882 med
£ samt 1 Juli 1882—1 Juli 18S5 med af den vid samma tider gällande tull å
utländskt råsocker. Genom att stadna vid 1 Juli 1885 och en afgift af endast | af
råsockertullen har Utskottet icke velat nu hafva uttalat den åsigt, att sådan afgift
vore den högsta, som borde ifrågakomma, utan endast att den undantagslagstiftning,
som här blifvit föreslagen i ändamål att för en följd af år tillförsäkra hvitbetssockerindustrien
att endast enligt en bestämd norm och i visst förhållande till
tullen å utländskt råsocker kunna blifva beskattad, vid denna tidpunkt borde upphöra
och Riksdagen äfven i afseende å denna näring åter fritt utöfva sin beskattningsrätt
eftersom förhållandena då finnas påkalla. Afgiften å den inhemska sockertillverkningen
har ansetts böra fastställas i visst förhållande till eller viss procent
af tullsatsen å råsocker, på det tullagstiftningen utan hinder af denna tillverkningsafgift
måtte kunna ordnas, efter som förbrukningens eller Statsverkets behof
kunna kräfva.

Näst behofvet och angelägenheten af att i god tid på förhand få afgjordt,
när och med hvithet belopp hvitbetssockerindustrien har att motse eu blifvande
beskattning, är det ock för denna industri synnerligen vigtigt att jemväl sjelfva

sättet

Bevillnings- Utskottets Betänkande H:o 16.

sättet för afgiftens beräkning varder på förhand bestämdt, emedan beslutet derom
utöfvar hufvudsakhgt inflytande på sjelfva fabriksanläggningens ordnande och inredning
samt således dervid måste tagas i betraktande.

Utskottet har följaktligen funnit sig manadt att redan nu företaga äfven
denna fråga till behandling; men innan Utskottet framställer något förslag i ämnet,
anser Utskottet sig höra i korthet redogöra för de trenne olika förfaringssätt, hvilka
i detta hänseende följas i . de länder, hvarest hvitbetssockertillverkningen för närvarande
i största omfång* bedrifves, nemligen:

. . ^ ■IJ'' Beskattning efter de föravbetade hvitbetornas vigt, enligt det i Tyska tull f

öreningens stater antagna system.

bedan de till förarbetning utsudda hvitbetorna blifvit rengjorda, verkställes
uppvägning deråt i närvaro af vederbörlig kontrollant, och skatten utgår med visst
belopp per centner åt den sålunda utrönta vigten. Skatten, som således i första
hand lira b bär råvaran, är likväl, enligt på erfarenhet stödd beräkning om viss medelafkastning,
lämpad efter den man velat åsätta det tillverkade sockret. Kontrollen
inskränker sig uteslutande till den förarbetade hvitbetsqvantiteten och sjelfva fabrikationen
är således befriad från all uppsigt eller intrång från Statens sida. De
flutvudsabliga anmärkningar, som blifvit riktade mot detta beskattningssätt, äro, att
dä skatten utgår med lika belopp, ehvad hvitbetorna ega större eller mindre sockernatt,
men denna, på grund åt odlingssätt, väderlek, klimatiska och lokala förhållanden,
är underkastad starka vexlingar, lemnar det ganska osäkra, än för Staten,
än tor fabrikanten, missgynnande resultat; och att det i så måtto är egnadt utöfva
ett mindre fördelaktigt inflytande på jordbruket, att då fabrikanten endast
kan med fördel använda betor åt den högsta möjliga sockerhalt, det måste föranleda
till ett ensidigt sträfvande att framalstra dylika betor, hvilket blott kan ske
genom att i viss mån åsidosätta den qvanfitativa afkastningen, hvarigenom odlaren
går miste om en större inkomst och en större mängd af den till utfodring afsedda
pressmassan. A andra sidan framhåller man såsom obestridliga fördelar af detta
beskattningssätt, att kontrollen är enkel, erfordrar ingen synnerlig sakkunskap
och är lör fabrikanten föga betungande; att fabrikanten lemnas oförhindrad att
tillverka det slag af sockor och i öfrigt bedrifva sin rörelse så som han må finna
förmånligast, och att just ifrågavarande sätt för skatteberäkningen utgjort en
kraftig sporre att anordna såväl hvitbetsodlingen som sockertillverkningen på det
för industriens framgång mest ändamålsenliga sätt.

, Beskattning efter den utpressade eller utlakade saftens mängd och eqentliqa
vigt, enligt det i Belgien och Holland följda system (Vabonnement).

Saftens mängd bestämmes efter rymden af de så kallade skedningspannorna,
i hvilka saftens forsta behandling försiggår och den egentliga vigten utrönes medelst
densimeter. Den beskattningsbara sockerqvantiteten uträknas derpå efter en viss
bestämd vigt socker i visst rymdmått saft och för hvarje af densimetern, vid
en temperatur af -j- lo grader Celsius, angifven grad egentlig vigt. Den vigt
socker, som skulle motsvara en densimetergrad, var i början bestämd till 1 200
grammes per hectolitre, men har småningom blifvit förhöjd, och utgör nu! på
grund af bestämmelse i den mellan Frankrike, England, Holland och Belgien den
o .November 1864 afslutade traktat rörande sockerbeskattningen, 1,500 grammes
per hectolitre (9^% tf Svensk vigt per 100 kannor). Mot detta beskattningssätt
tiar man anmärkt, att densimetern icke noggrant angifver saftens sockerhalt, enär
andra dess beståndsdelar inverka på den egentliga vigten, och att osäkerhet i afBth.
till Riksd. Prut. 1869. 5 Sami. 1 Afd. 1U Höft 2

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

seende å den beräknade tillverkningsqvantiteten derigenom uppstår, att, fabrikerna
måste vara särdeles väl inrättade, om den för hvarje densimetergrad bestämda
Bockerqvantiteten skall kunna ur saften utdragas; och har man äfven såsom en
olägenhet anfört att, då saften, som lätt undergår förskämning, måste profvas
omedelbart efter det hvarje panna blifvit fylld, kontrollanten alltid för detta ändamål
måste vara tillstädes. Deremot invändes, att de i saften befintliga salter
och andra ej sockerhaltiga ämnen visserligen äfven inverka på den egentliga vigten,
men att skiljaktigheterna i detta afseende ingalunda åro så betydliga, att de kunna
utöfva något synnerligt inflytande på uppskattningen af sockerqvantiteten, helst
det bestämda rendementet grundar sig på beräkning af hvad saft utaf olika renhet
i medeltal afkastar, att det i hvarje fall måste ligga i fabrikanternas intresse att
inrätta fabrikerna på det mest ändamålsenliga och för uppnåendet af den högsta
möjliga afkastning lämpliga sätt, samt att — hvilken besk a t in i n gsm e t od som än antages
— det icke gerna kan undgås att vid hvarje fabrik anställa särskilda kontrollanter,
af hvilka någon städse under arbetstiderna måste derstädes närvara och att
hinder således icke bör förefinnas att, när så påfordras, verkställa den nödiga profningen.

3:o. Beskattning efter den utrönta verkliga vigten och qvaliteten af det tillverkade
sockret, enligt det i Frankrike antagna system (Vexercise).

Detta beskattningssätt är utan tvifvel det, hvilket kan lemna det säkraste
och sålunda rättvisaste resultat, men det nödvändiggör å andra sidan särdeles omständliga,
kostsamma, för fabrikanterna och till eu del äfven för allmänheten besvärliga
kontroller. Så föreskrifver den i Frankrike gällande författningen i detta
afseende, bland annat, att hvarje fabrik skall vara fullständigt isolerad från alla
angränsande byggnader; och får till densamma endast finnas en ingång; fönster och
gluggar skola vara försedda med jerngaller af föreskrifveu täthet; natt och dagskall
fabriken jemte tillhörande magasiner, källare och andra förrådsrum vara tillgänglig
för vederbörande öfver- och underkontrollanter; tillverkningen skall i alla
dess detaljer från början till slut följas af kontrollanternas uppmärksamhet; saften
skall noggrant mätas och profvas och fullständiga förteckningar föras såväl deröfver
som öfver all utfylld sockermassa och andra åtgöranden inom fabriken, hvilka
stadgande!! afse dels att förekomma bortförande från fabriken af obeskattadt socker,
debatt medgifva jemförande kontroller mellan den qvantitet socker, som efter viss
föreskrifven uppskattning bort, vara tillverkad och den, som verkligen blifvit beskattad.
Det är tydligt, att utöfvandet af dylika kontroller icke kan anförtros
andra ån fullt sakkunniga personer, men att de icke desto mindre äro egnade att
föranleda ständiga tvistigheter mellan fabrikanterna och kontrollanterna; också innehåller
den Franska författningen omständliga föreskrifter äfven i detta hänseende.
Dessutom är transporten af socker inom landet underkastad åtskilliga ganska betungande;
formaliteter. I öfrigt är att anmärka, att det Franska systemet gör nödvändigt
att fastställa särskilda skattesatser å olika slag af socker, hvaremot de
Tyska och Belgiska systemen afse beskattning endast å det råsocker, som anses
kunna produceras, då det sålunda står fabrikanten fritt att utan vidare kontroll utbringa
sin vara i handeln, antingen såsom råsocker eller i någon mer eller mindre
förädlad form.

Af det anförda torde framgå att samtliga de tvenne i utlandet använda beskattningsmetoderna
ega vissa fördelar och vissa olägenheter, men det synes Utskottet,
lom om de sednare vore minst framstående i det Belgiska systemet, och

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

att detsamma äfven i öfrigt egde ganska bestämda företräden framför de öfriga.
De kontroller, detta system tarfvar, äro nemligen ganska enkla, de erfordra icke
synnerligen större sakkunskap än den hos oss stadgade kontrollen öfver bränvinstillverkningen,
de sträcka sig icke längre än till tillverkningens första stadium och äro
således föga besvärande för fabrikanten, och de omfatta ej heller sockrets qvalitet
eller dess transport från en till annan ort. I afseende å kontrollerna synes således
detta system erbjuda nästan lika stora fördelar som det Tyska, men då det tager
behörig hänsyn till den förarbetade råvarans qvalitet, må.ste det lemna långt säkrare
resultat och lägger ej heller det band på jordbruket, som man i afseende å det
sistnämnda öfverklagat. Det synes äfven böra vara fullt betryggande med afseende
å Statens rätt, helst det i Belgien nu stadgade rendementet grundar sig på mångårig
erfarenhet och noggranna undersökningar. Anmärkningsvärdt är, att man försökt
att i Frankrike införa det Belgiska beskattningssystemet och i Belgien
det Franska, men i båda länderna efter en kort tid nödgats återgå till det förut
använda. I Frankrike kunde det Belgiska systemet icke tillämpas derföre att fabrikerna
den tiden i allmänhet voro mindre väl inrättade och man på grund deraf
icke kunde ur betsaften utdraga en sockermängd motsvarande det stadgade rendementet;
hvaremot det Franska systemet i Belgien strandade mot omöjligheten att
derstädes, i strid mot de friare administrativa former, hvarvid man var van, införa
de stränga och tryckande kontroller, hvilka detta system såväl i Statens som den
redbare fabrikantens intresse oundgängligen fordrar. Också yttrar den utmärkte
finansministern Frére-Orban i motiven till lagförslaget i anledning af ofvanomförmälda
traktat, att “Regeringen, efter att hafva ånyo moget öfvervägt frågan om
införande af det Franska systemet, kommit till den öfvertygelse, att det beskattningsssätt,
som mest öfverensstämmer med landets vanor och allmänna nytta, är
abonnementet, grundadt på ett rättvist medelutbyte, såsom detsamma blifvit faststäldt
genom 16 § i traktaten.“ Ej heller hos oss äro hvarken vanor eller föreställningssätt
gynnsamma för det Franska systemet med alla dessa omständliga och
motbjudande kontroller; och då det Belgiska utan tvifvel fullkomligt väl uppfyller
sitt ändamål, tvekar Utskottet icke att förorda användandet af det sistnämnda i
och för utrönande af den skattepligtiga sockerqvantiteten.

Förslag till de närmare reglementariska föreskrifter, som för tillämpningen
af och kontrollen öfver denna beskattning äro nödvändiga, har Utskottet deremot
icke varit i tillfälle att nu kunna framlägga; och anser Utskottet i allt fall utarbetandet
af sådana stadganden lämpligast höra öfverlemnas till Regeringens försorg.

Dessa äro de grunder till lag för beskattning af hvitbetssockertillverkningen,
hvilka Utskottet ansett sig böra till Riksdagens pröfning framlägga och hvilka,
enligt Utskottets åsigt, såvidt möjligt förena omsorgen för Statsverkets inkomster
mod afseende på denna närings behof af uppmuntran och säkerhet. Det må visserligen
medgifvas, att genom en sådan lag den inhemska hvitbetssockerindustrien
tillerkännes för en lång följd af år ett tullskydd, som vida öfverstiger hvad åt våra
öfriga näringar i allmänhet numera är medgifvet, men Utskottet har trott, att do
från detta skydd oskiljaktiga uppoffringarne för nationen skola ersättas genom näringens
kraftiga utveckling under hägn af en så välvillig lagstiftning och genom
de rika bidrag, den då skall kunna lemna till det nationela välståndets höjande.

Med afstyrkande i öfrigt af de i ämnet väckta motionerna får Utskottet sålunda
föreslå, att Riksdagen måtte besluta:

Betalnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

l:o

att tillverkningen af hvitbetssocker inom landet skall åläggas särskild
beskattning i förhållande till införselstullen å utländskt råsocker;

2:o

att undantag från denna bestämmelse medgifves sålunda: att nämnda tillverkning
får skattefritt bedrifvas till den 1 Juli 1873; att från och med
den 1 Juli 1873 till den 1 Juli 1876 tillverkningen endast ålägges en
skatt, motsvarande $ (0,2), från och med den 1 Juli 1876 till den 1 Juli
1879 | (0,4), från och med den 1 Juli 1879 till den 1 Juli 1882 $ (0,6)
samt från och med den 1 Juli 1882 till den 1 Juli 1885 | (0,8), allt af vid
dessa tider gällande tullsats å utländskt råsocker af mörkare färg än N:o
18 af den i verldshandeln gällande Holländska standard;

3:o

att den beskattningspligtiga sockerqvantiteten bestämmes på det sätt, att
sedan den till sockerberedning afsedda hvitbetssaft blifvit uppmätt och
dess specifika vigt utrönt medelst densimeter, af kom sten i socker för
hvarje 100 kannor saft och hvarje grad af densimetern vid en temperatur
af -f 15 grader Celsius beräknas till it; samt

4:o

att hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
dels utfärda allmän författning i öfverensstämmelse med förestående
beslut, dels ock låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag
till de reglementariska stadganden, hvilka i och för tillämpningen af
och kontrollen öfver den föreslagna beskattningen anses erforderliga.

Stockholm den 23 April 1869.

På Utskottets vägnar:

C. J. Oscar Alströmer.

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

Reservationer:

af Herrar B. Meijer. B. von Geijer och Kinmanson: “Då Utskottets förslag,
att Riksdagen no bör för en längre följd af år bestämma, huru tillverkning af
hvitbotssocker skall beskattas, möjligen torde möta betänkligheter, hafva vi trott,
att Utskottet, i hvars uttalade åsigter för öfrigt vi i allt hufvudsakligt förena oss,
bort hemställa:

dels att Riksdagen ville förklara att tillverkningen af livitbetssocker
inom landet skall åläggas särskild beskattning i förhållande till
införseltullen å utländskt råsocker, hvilken beskattning Riksdagen dock
anser icke böra vidtaga förr än från och med den 1 Juli 1873;

dels att Riksdagen ville, med anmälan härom, hos Uongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, innan tiden för denna
beskattning sålunda inträder, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
ej allenast närmare förslag angående skattens utgörande enligt sådan
grund, att den må å afkomsten i livitbetssocker beräknas till belopp,
som under den första skattetiden motsvarar endast en mindre och sedermera
en progressivt ökad andel af då gällande tullsats å utländskt råsocker,
utan ock, i sammanhang dermed, förslag till de reglementariska
stadgande^ hvilka i och för tillämpning af och kontroll öfver den nämnda
beskattningen finnas erforderliga."

af Herr G. ffeeggström: “Jag är fullkomligt ense med Utskottet derom, att

den inom landet uppspirande hvitbetssockertillvorkningen bör uppmuntras och befrämjas,
emedan denna tillverkning, enligt hvad andra länders erfarenhet tydligen
ådagalagt, icke allenast är eu kraftig häfstång till jordbrukets förbättring och förkofran,
utan också måste verksamt bidraga till nationalvälmågans höjande derigenom,
att de 12 å 13 millioner, som nu årligen gå till utlandet för sockerimportens
betäckande, i mån af hvitbetssockerfabrikationens tillväxt komme att stadna inom
landet och kunde befordra andra näringar.

Jag anser äfven, i likhet med hvad Utskottet föreslagit i andra punkten,
att till denna nyttiga närings uppkomst och raska framåtskridande under några
få år bör gifvas den uppmuntran och det skydd som nuvarande tullsatser å råsocker
lemna, äfvensom att detta skydd derefter så småningom kan minskas, men jag kan
icke dela Utskottets åsigter om rätta utvägen att vidare befrämja nämnda för fäderneslandet
så ytterst vigtiga industri. Jag måste derföre reservera mig mot Utskottets
beslut om hvitbetssockertillverkningens beläggande med accis, ett af de,
genom nödiga kontroller, dyraste och på samma gång förhatligaste af alla beskattningssätt.

Skulle Riksdagen kunna bifalla Utskottets förslag om hvitbctssockertillverkningens
beläggande med en accis, soin skulle gå i stigande ända till år 1885,
hvarigenom 15 kommande Riksdagar kunde anses vara bundna beträffande beskattningen
å hvitbetssockerfabrikationen, så måtte Riksdagen, med samma rätt,
kunna för samma tidrymd binda händerna på efterkommande Riksdagar beträffande
tullsatserna å utländskt råsocker.

Beviilnings- Utskottets Betänkande N:o 15.

Då under sednare tider Riksdagarne städse nedsatt tullen å råvaran, derest
fabrikatet ansetts hafva för högt skydd, och sannolikt är att hvitbetssockertillverkningen
efter några få år kan fortgå och utveckla sig med mindre skydd, än nuvarande
tull å råsocker erbjuder, så vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen icke
måtte antaga Utskottets hemställan om accis å hvitbetssockertillverkningen utan i
stället besluta:

ko att nu gällande tull å utländskt råsocker af mörkare färg än N:o 18
af den i verldshandeln gällande Holländska standard skall orubbad bibehållas
till den 1 Januari 1873;

2:o att sagda tull nedsättes från den 1 Januari 1873 till samma dag 1876
med Julöl eller 20 procent, från den 1 Januari 1876 till samma dag 1879
med §:delar eller 40 procent, från den 1 Januari 1879 till samma dag
1882 med |:delar. eller 60 procent, samt ifrån den 1 Januari 1882 till
samma dag 1885 med f:delar eller BO procent af nu gällande beloppet."

af Herr P. Ericsson: "Då jag anser frågan om den inhemska hvitbetssockertillverkningens
beläggande med accis stå i nära samband med den friare tullagstiftning,
som under föregående riksdagar gjort sig gällande, har jag ej kunnat
biträda det beslut, hvartill Utskottet kommit, att, utom den bevillning som hvitbetssockertillverkningen
i likhet med andra näringar måste vidkännas, äfven belägga
denna tillverkning med accis och derigenom slå in på en ny beskattningsprincip,
som, i fall den af Riksdagen godkännes, troligen äfven kommer att tillämpas
på andra inhemska näringar. Jag anser konseqvensen fordra det frihandelns
förfäktare äfven vidhålla sina frisinnade åsigter mot våra inhemska näringar, så
att dessa ej genom höga beskattningar hämmas i sin uppkomst och utveckling.''

Då man förut dels alldeles befriat omkring 240 importartiklar från tull,
dels betydligt nedsatt tullen å öfriga dylika artiklar, har man aldrig satt i fråga
den minskning i statsinkomsterna, som deraf skulle blifva en följd, utan alltid framhållit
den satsen, att hvar och en borde få köpa sina förnödenheter så billigt som
möjligt. Nu deremot då en ringa de! af det socker, som konsumeras inom landet,
börjat tillverkas af ett inhemskt råämne, synes man nästan intagas af en panisk
förskräckelse öfver den minskning i tullen å råsocker, som derigenom skulle uppstå,
oaktadt någon sådan minskning ännu ej kunnat förmärkas under den tid, som
hvitbetssockerfabrikationen drifvits inom landet.

Man invänder väl, att, om en sådan skatt ej ålägges den inhemska sockertillverkningen,
skall en obillig vinst tillskyndas dem, som utöfva eu sådan näring;
men om så skulle blifva förhållandet, hvarföre ej då nedsätta tullen å råsocker, så
att derigenom den så ofta framkastade satsen, “att hvar och eu må få köpa sina
förnödenheter så billigt som möjligt," äfven måtte komma att tillämpas på socker?
Eller skall detta blott få ega sin tillämpning på de lyx- och öfverflödsartiklar, som
de bättre bemedlade folkklasserna hafva råd att förskaffa sig, men ej på sådana
artiklar, som den stora massan af folket förbrukar?

Man invänder äfven, att socker icke är någon nödvändighetsvara; och en
sådan invändning kan väl hafva sin riktighet, om man utgår från den synpunkten,
att de lägre folkklasserna ej böra förbruka sådana näringsämnen som egentligen
begagnas för att tillfredsställa smakens fordringar, utan blott sådana, som oundgängligen
erfordras för lifvets uppehållande.

För den föreslagna beskattningen af hvitbetssocker åberopar man andra
länders förfarande; men då bör man äfven taga i betraktande, att i Frankrike

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 15.

gick tillverkningen deraf till 100 millioner skålpund socker och i Tyskland till 30
millioner, innan någon accis lades på tillverkningen, då den deremot i Sverige
lärer ännu ej uppgå till mer än omkring- 1 million skålpund.

Jag kan ej finna det under nuvararande förhållanden vara behöflig! att
Representationen föreslår nya skatter.

Äfven ur konstitutionel synpunkt torde denna fråga böra beaktas. Då 61
§ Regeringsformen föreskrifver, att de afgifter, som Riksdagen beviljat, skola utgå
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af Riksdagen fastställd
blifver, synes deraf ovilkorligen följa, att nuvarande Representation icke kan
ega rätt att gå kommande Representationer i förväg och bestämma den afgift som
flera år härefter skall komma att utgå, helst som nu varande Representation ej
kan ega kännedom, om en sådan bevillning kan blifva behöflig under kommande
statsregleringsperioder, eller kommande Riksdag möjligen kan besluta att fylla ett
sådant behof genom direkt beskattning, ''som jag för min del anser vara rättvisare,
än den nu föreslagna."

Derförutan har Herr Tranchell anmält, att han visserligen deltagit i Utskottets
öfverläggningar, så vidt de afsett ärendets utredning, men, i anseende till
detsammas nära samband med hans enskilda intresse, icke deltagit i de fattade
besluten.