Bevillning sutskottets betänkande Nr 7 (Betänkande 1922:Bevu7 bevu)

Bevillning sutskottets betänkande Nr 7.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1922 kl. 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om särskilda
ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla
vid 1922 års taxering m. m.

Genom proposition nr 46 av den 3 februari 1922, vilken hänvisats
till bevillningsutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan intagna förslag till
dels förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst att
gälla vid 1922 års taxering;

dels ock förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28
oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att
gälla vid 1922 års taxering.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 angående
bevillning av fast egendom samt av inkomst att gälla vid 1922 års

taxering.

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom. i förordningen den 28
oktober 1910 (nr 116) angående bevillning av fast egendom samt av
inkomst ävensom 3 § av de vid samma förordning fogade särskilda anBihang
till riksdagens protokoll 1922. 7 saml. 6 höft. (Nr 7.) 1

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

visningar till ledning vid taxeringen skola i nedan angivna delar vid
1922 års taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

11 § 2 mom.

Däremot må avdrag ske:

l:o) Vid beräkning av inkomst av fast egendom:

a) för det genom fastighetsbevillning beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och fem för hundra
av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav åtnjutits inkomst, varom i
9 § 1 mom'', a)—d) sägs, eller å frälseränta;

b) för ränta — — —''—.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §.

Bestämmelserna om uppskattning--— undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av fast egendom,
varom i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller inkomst av frälseränta, äger den
skattskyldige åtnjuta avdrag för det genom fastighetsbevillning beskattade
belopp av sex för hundra av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet å annan fastighet, varav inkomsten
åtnjutits, skolande därvid iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under året varit på arrende upplåten
till arrendator, avdraget skall tillgodonjutas av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet övergått från en ägare eller
brukare till annan ägare eller brukare, eller annan fastighet bytt ägare,
avdraget skall emellan dem fördelas i förhållande till den tid, en var
av dem ägt eller brukat fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet till olika områden begagnats
av olika ägare eller brukare, eller annan fastighet varit uppdelad mellan
flera ägare utan att särskilda taxeringsvärden varit åsätta de olika brukningsdelarna,
avdraget skall emellan ägarna eller brukarna fördelas i förhållande
till de värden, som vid en uppdelning av taxeringsvärdet finnas
skäligen belöpa å de olika brukningsdelarna;

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 3

samt att, om vid tillämpning av sålunda givna bestämmelser det
för fastigheten i dess helhet medgivna avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,
vad en inkomsttagare av fastigheten icke kan av avdraget räkna
sig till godo må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, av taxeringsmyndigheten
tilläggas annan eller andra inkomsttagare av samma fastighet
till avräkning å hans eller deras därav influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas efter taxeringsvärdet året näst före det,
då taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke
varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,
då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas
å taxeringsvärdet nästföregående år.

2:o) Avdrag för värdeminskning----tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig---—.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.

Förslag

till

förordning om särskilda ändringar i förordningen den 28 oktober 1910 om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering att gälla vid

1922 års taxering.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. samt 11, 16 och 63 §§ i
förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola i nedan angivna delar vid 1922 års
taxering lända till efterrättelse i följande ändrade lydelse:

2 § 1 mom.

Skyldighet att avgiva uppgift--— den skattskyldige skall

taxeras därför.

Vad här ovan stadgats gäller icke för följande juridiska personer:
staten, landsting, kommuner och andra menigheter, hushållningssällskap,

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,
sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser,
stipendiefonder, pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer, hypoteksföreningar, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel
användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning
åt sina delägare, samt sparbanker, som avses i lagen den 29 juli
1892 och vilkas reservfond vid senaste bokslut icke uppgått till fem
procent av insättarnas fordran. Kungl. Maj:t äger utfärda föreskrifter
rörande skyldighet för staten, landsting, kommuner och andra menigheter
att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning.
Rörande skyldighet för övriga i detta stycke omnämnda juridiska personer
att avgiva uppgift till ledning för egen taxering till bevillning
stadgas i 16 §.

n §■

Till ledning vid taxeringen

avser.

Styrelse för bankbolag — -i särskilda fall lämna uppgift — -

16 §.

Har uppgiftspliktig — — — rörelsen eller yrket. Enahanda uppgiftsplikt
åligger hushållningssällskap, som nästföregående år ägt, innehaft
eller brukat fast egendom eller drivit rörelse, samt kyrkor, akademier,
vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårds- och
barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser, stipendiefonder,
pensionsanstalter, allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskaesa,
allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar,
järnkontoret samt sparbanker, därest de ägt, innehaft eller
brukat fast egendom, för vilken bevillning skall erläggas, ävensom
prästerskapets änke- och pupillkassa beträffande inkomst, snm enligt
gällande föreskrifter kan tillfalla densamma vid lediga ecklesiastika
sysslor. Uppgift, som här avses, skall i varje särskilt fall — — —.

63 §.

Av taxeringslängderna skola skyndsammast upprättas sammandrag
dels för varje stad och fögderi, dels för varje län och dels för hela
riket (generalsammandrag).

---varje grupp av uppgifter

- — är skyldig att efter anmaning
--viss angiven tidpunkt.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 5

Närmare föreskrifter angående ordningen för upprättandet av dessa
sammandrag meddelar Kung]. Maj:t.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Beträffande vad föredragande departementschefen enligt ovan omförmälda
statsrådsprotokoll anfört vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t, får utskottet hänvisa till propositionen.

Föreliggande förslag till ändringar i bevillningsförordningen vid
årets taxering rör frågor, som riksdagen redan år 1921 hade till behandling,
ehuru de då till största delen förblevo olösta. De föreslagna
bestämmelserna avse att närmare reglera rätten till avdrag från skatteskyldigs
inkomst av fast egendom för vad som genom fastighetsbevillningen
beskattats i de fall, där inkomsten av fastighet uppdelats å flera
ägare eller brukare. Sådana särskilda bestämmelser hava ansetts erforderliga,

1) då fastigheten under året varit utarrenderad och inkomsten av
fastigheten sålunda gått dels till ägaren i form av arrende dels till
arrendatorn;

2) då fastigheten under året övergått från en ägare eller brukare
till annan ägare eller brukare, och en var av dem tagit inkomsten under
viss del av året; och

3) då fastigheten under året till olika delar utnyttjats av olika ägare
eller brukare, vilka alltså åtnjutit var sin del av fastighetens avkastning,
samt de olika brukningsdelarna ej varit åsätta särskilda taxeringsvärden.

Det i punkt 1) angivna spörsmålet löstes av 1921 års riksdag på
det sätt, att arrendatorn tillerkändes rätten till avdraget. Beträffande
de i punkterna 2) och 3) upptagna fallen föreslog Kungl. Maj:t 1921
års riksdag genom proposition ur 213 bestämmelser i huvudsak överensstämmande
med de i föreliggande förslag upptagna. Sålunda föreslogs,
dels att, då olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma
fastighet under olika delar av ett år, avdraget skulle fördelas mellan de
skattskyldiga i förhållande till den tid "en var av dem ägt, innehaft eller

Utskottet.

Ändringar i
bevillningaförordningen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

brukat fastigheten, dels och att, då ägaren av en jordbruksfastighet själv
brukat en del. av fastigheten och haft återstoden utarrenderad samt
särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de skilda brukningsdelarna,
fastighetens taxeringsvärde skulle uppdelas på brukningsdelarna och
avdraget fördelas mellan ägaren och arrendatorn i förhållande till de
därvid erhållna värdena.

I det betänkande bevillningsutskottet avgav i anledning av nämnda
proposition nr 213 anförde utskottet, i vad här är av intresse, följande:

»Vad angår avdragets uppdelning efter tiden för olika innehav, anser utskottet
en sådan anordning kunna leda till orättvisa. Är fråga om stadsfastighet och i
allmänhet annan fastighet än jordbruksfastighet, torde detta vara att i mindre grad
befara, enär inkomsten av sådan fastighet i regel faller mera jämnt under året och
således i stort sett står i direkt _ förhållande till tiden för innehavet. Beträffande
jordbruksfastighet råder emellertid ett motsatt förhållande. I allmänhet torde
inkomsten av jordbruk, i varje fall av det egentliga jordbruket, huvudsakligen inflyta
under årets senare del, då den inbärgade skörden kan försäljas. Om således
A. brukat en jordbruksfastighet under årets sju första månader, varefter B. den 1
augusti övertager densamma med årets gröda, skulle enligt förslaget A., som under
sitt innehav kanske haft en mycket ringa inkomst av fastigheten, äga rätt till större
del av ifrågavarande avdrag än B., som deklarerar den huvudsakliga årsinkomsten.
Vad nu är påpekat angående inkomst av jordbruk, gäller också inkomst av skogsbruk,
som, där fråga är om avverkning till avsalu eller om upplåtelse av avverkningsrätt,
enligt sakens natur utfaller mera oregelbundet.

Om en uppdelning skulle ske, läge närmast till hands att låta avdraget delas
i proportion till de olika brukarnas inkomster av fastigheten. En sådan uppdelning
skulle dock stöta på stora praktiska svårigheter. Vederbörande deklaranter skulle
själva icke kunna beräkna sitt avdrag, då de ömsesidigt ju saknade kännedom om
den andres inkomstsiffra, och för taxeringsnämnderna skulle det bliva synnerligen
besvärligt att härutinnan komplettera deklarationerna, t

Nu synes emellertid kunna ifrågasättas, om någon uppdelning av avdraget
alls behöver ske, då samma fastighet brukats av mera än en under samma år.
Grunden varför arrendator ansetts äga företräde framför ägare till hela avdraget,
ehuru båda haft inkomst av fastigheten, är givetvis, att den förre har att ensam
utgöra de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten.
Det vill förefalla utskottet, som om ett liknande skäl kunde motivera en motsvarande
lösning för fall, då brukningstiden varit delad men brukningsobjektet detsamma.
Den omförmälda skattskyldigheten åligger ju den som vid debiteringstillfället är
innehavare, oavsett om fastigheten förut under större eller mindre del av året innehafts
av annan. Rätt och billigt synes då vara, att samma person också får hela det
ifrågavarande avdraget. Som debiteringen sker på hösten, torde då ock i de flesta
fall avdraget komma att åtnjutas av den som haft den största inkomsten av fastigheten.
En sådan lösning av frågan, att omhandlade avdrag i sin helhet må tillkomma
den som för det nästföregående året påförts eller bort påföras de efter
taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för fastigheten, synes utskottet alltså
vara på en gång i möjligaste nfån rättvis och i tekniskt avseende förenklad.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Med hänsyn till önskvärd likformighet torde samma regel höra tillämpas även ifråga
om annan fastighet än jordbruksfastighet, ehuru beträffande sådan fastighet Kungl.
Maj:ts förslag, såsom ovan anmärkts, jämväl kunde varit möjligt att genomföra.

För sådana fall, där en jordbruksfastighet under året varit delad mellan
ägare och arrendator, utan att brukningsdelarna haft särskilda taxeringsvärden, är,
såsom ovan framhållits, föreslaget, att fastighetens taxeringsvärde skulle uppdelas
på brukningsdelarna och avdraget fördelas i samma proportion. Även frånsett de
med en dylik uppdelning förenade praktiska svårigheterna synes konsekvensen
kräva, att även i hithörande fall avdraget odelat får tillkomma den som haft att
erlägga kommunalutskylderna för det odelade taxeringsvärdet. Följdriktigt torde
ock vara, att ifrågavarande föreskrift utsträckes till att omfatta även andra fall av
delad brukning, såsom då fastigheten är delad mellan flera arrendatorer eller mellan
flera ägare.»

Med stöd av detta uttalande föreslog utskottet, att 3 § av de särskilda
anvisningarna till bevillningsförordningen skulle i hithörande delar
erhålla följande lydelse:

»Därest olika skattskyldiga ägt, innehaft eller brukat samma fastighet under
olika delar av nästföregående år, skall avdraget tillkomma den som för det året påförts
eller bort påföras de efter taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna för
fastigheten. Detsamma skall gälla, där ägaren av en jordbruksfastighet själv brukat
en del av fastigheten och haft återstoden utarrenderad, eller fastigheten eljest varit
delad mellan olika brukare, samt särskilda taxeringsvärden icke varit åsätta de
skilda brukningsdelarna.»

Riksdagen avslog emellertid såväl Kungl. Maj:ts som utskottets
förslag till bestämmelser om rätt till avdrag i omhandlade fall.

Sedermera uppdrog Kungl. Magt åt 1921 års kommunalskattekommitté
att verkställa utredning i de avseenden, som berördes i förenämnda,
enligt riksdagens beslut uteslutna stycke i 3 § av anvisningarna
vid bevillningsförordningen. Med anledning härav utarbetade kommittén
ett förslag till ändrad lydelse av vissa delar av bevillningsförordningen
jämte till samma förordning hörande särskilda anvisningar. Propositionen
ansluter sig i stort sett till det av kommittén framlagda förslaget
dock med det viktiga undantaget, att medan kommittén föreslagit, att
om jordbruksfastighet varit utarrenderad avdraget skall tillgodonjutas till
en tredjedel av jordägaren och till två tredjedelar av arrendator!!, enligt
propositionen arrendatorn äger åtnjuta avdraget i dess helhet.

I sitt med anledning härav avgivna utlåtande har kommittén Bökt
bemöta de skäl, som utskottet anfört till stöd för sitt ovan angivna
förslag, och härutinnan anfört bland annat: I den mån den avdragsbe rättigades

inkomst av fastigheten understege avdragets belopp — ett
förhållande, som med hänsyn till avdragets storlek ej sällan vore att
räkna med — finge annan inkomsttagare för skillnaden betala en skatt,

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

som lian principenligt borde vara fri från. Och den grund, vara en
dylik bestämmelse skulle byggas — att endast en av inkomsttagarna
från fastigheten hade att gälda de av fastigheten efter taxeringsvärdet
utgående kommunalutskylderna det vill säga den garanterade skatten —
vore ej heller bärande. Visserligen vore det så, beroende på beskattningens
konstruktion, att denna garanterade skatt i beskattningslängderna
formellt påfördes och följaktligen även måste gäldas av endast
den ena av flera inkomsttagare från fastigheten, men ingalunda följde
därav, att samma skatt realt taget utginge allenast av hans inkomst
från fastigheten. Tvärtom vore det och komme alltid att bliva så,
att denna skatt utginge av fastighetens samlade avkastning, och att
skyldigheten att betala densamma toges i beräkning vid en eventuell
uppgörelse angående fastigheten.

Det har förefallit utskottet som om de skäl, kommittén anfört
mot 1921 års bevillningsutskotts förslag, icke skulle vara bindande. Medan
sistnämnda utskott i främsta rummet sökt tillvarataga den skattskyldiges
intresse, som har att gälda de efter taxeringsvärdet å fastigheten utgående
kommunalutskylderna, har kommittén framför allt velat förhindra, att av
fastighetens samlade inkomst större del än vad som överskjuter ett belopp,
motsvarande sex procent av taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och
fem procent av taxeriugsvärdet å annan fastighet, träffas av inkomstbevillning.
Utskottet vill icke förneka, att den lösning kommittén föreslagit
möjligen står i närmare överensstämmelse med författningens bokstavliga
lydelse än den av 192.1 års bevillningsutskott valda. Emellertid
framgår, såsom för övrigt framhålles i det vid propositionen nr 31 till 1921
års riksdag fogade statsrådsprotokollet, att riksdagen år 1920 betraktat
denna fråga icke från statsbeskattningens synpunkt utan från den synpunkten,
att inkomstbevillningen ligger till grund för den kommunala skattskyldigheten.
Genom den av utskottet förordade lösningen vinnes den
säkraste garantin för att den skattskjddige, som är i största behov utav
avdraget, eller den, som har ått till kommunen utgöra skatt efter fastighetens
taxeringsvärde, kommer att tillgodonjuta avdraget i full utsträckning.

Det är visserligen riktigt, att, såsom kommittén påpekat, vid en
fastighetsförsäljning regelmässigt träffas överenskommelse om vem av
kontrahenterna, som skall gälda för fastigheten utgående utskylder.
Vid en lagstiftning i dessa frågor har man dock att utgå från att en
person har att mot det allmänna svara för utskylderna. Överflyttas
sedan genom privaträttsliga avtal skattebördan från den direkt skattskyldige
å en annan, torde lagstiftningen varken kunna eller böra taga
hänsyn härtill.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7. 9

Vare sig frågan ses från den ena eller andra synpunkten, torde
en fullt rättvis lösning, som tillika är praktiskt genomförbar, icke stå
att vinna. Utskottet håller dock på ovan anförda skäl före, att den av
förra årets bevillningsutskott förordade kommer att medföra färre orättvisor
än den i propositionen föreslagna. Härtill kommer att de anmärkningar,
som riktats mot utskottsförslagets bristande principenlighet, förlora
avsevärt i värde genom att den föreslagna bestämmelsen kommer
att tillämpas under en jämförelsevis kort tid. Det gäller vid sådant
förhållande mindre att finna uttryck för den skatteteoretiskt riktigaste
principen än att tillgodose ett rent praktiskt behov.

Vidare äger den av sistnämnda utskott föreslagna lösningen en avsevärd
fördel genom sin enkelhet i tillämpningen. De i propositionen föreslagna
bestämmelserna däremot komma helt säkert särskilt i de fall, då
olika delar av fastighet, som utgör särskild taxeringsenhet, nyttjats av
flera ägare eller brukare, att vålla taxeringsmyndigheterna ett mycket avsevärt
arbete icke minst genom besväret att införskaffa det material, som
erfordras för en uppdelning av taxeringsvärdet. Enligt vad utskottet
har sig bekant, har i många sådana fall den av bevillningsutskottet
förordade utvägen anlitats. Såsom jämväl kommittén framhållit, åsättes
vid den nu pågående fastighetstaxeringen varje brukningsdel av en
fastighet särskilt taxeringsvärde. Det synes föreligga desto mindre anledning
att för ifrågavarande fall införa en åtminstone för flera delar
av landet ny princip som det här gäller en fråga, vilken vid kommande
års taxering saknar egentlig praktisk betydelse.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen om uppdelning av avdraget
mellan jordägare och arrendator återfinnes icke i Kungl. Maj:ts förslag.
Såsom motiv härför har anförts, att en sådan uppdelning förutsätter
ändring i deklarationsformuläret. Emellertid finnes i sistnämnda förslag infört
ett stadgande att, därest eu inkomsttagare icke kan utnyttja hela det
avdrag, han enligt 3 § i anvisningarna äger tillgodoräkna sig, taxeringsmyndighet
må, om synnerliga skäl därtill förefinnas, gottgöra annan
eller andra inkomsttagare från samma fastighet det överskjutande avdraget.
Härigenom skulle kunna inträffa, att en jordägare erhölle det
avdrag, hans arrendator icke kunnat tillgodoräknat sig. Från den ståndpunkt
utskottet intagit kan en sådan bestämmelse givetvis icke godtagas.
För övrigt vill utskottet framhålla, att stadgandets avfattning
lämnar rum för ojämnhet och godtycke i tillämpningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 sand. 6 käft. (Nr 7.)

Ändringar t
taxeringsförordningen -

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

De föreslagna ändringarna i taxeringsförordningen hava utförligt
. motiverats i propositionen. Mot desamma har utskottet icke funnit anledning
till erinran.

På grund av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte

1) med förklarande, att riksdagen icke kunnat
antaga ovan återgivna förslag till förordning om särskilda
ändringar i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst
att gälla vid 1922 års taxering, antaga följande såsom
utskottets förslag betecknade förslag till

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Förordning om särskilda ändringar i 3 §
i de vid förordningen den 28 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst fogade särskilda
anvisningar till ledning vid taxeringen
att gälla vid 1922 &rs taxering.

Härigenom forordnas, att 3 § i
de vid förordningen den 28 oktober
1910 (nr 116) angående bevillning av
fast egendom samt av inkomst fogade
särskilda anvisningar till ledning vid
taxeringen skall i nedan angivna delar
vid 1922 års taxering lända till efterrättelse
i följande ändrade lydelse:

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Uppskattning av inkomst av fast egendom.

3 §•

Bestämmelserna om uppskattning — — — undantag och tillägg:

l:o) Därest skattskyldig åt- l:o) Därest skattskyldig åtnjutit
njutit sådan inkomst av fast egen- sådan inkomst av fast egendom, var -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Kungl. Maj:ts förslag:
dom, varom i 9 § 1 mom. a)—d)
sägs, eller inkomst av frälseränta,
äger den skattskyldige åtnjuta avdrag
för det genom fastighetsbevillning
beskattade belopp av sex
för hundra av taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet och fem för
hundra av taxeringsvärdet å annan
fastighet, varav inkomsten åtnjutits,
skolande därvid iakttagas:

att, om jordbruksfastighet under
året varit på arrende upplåten till
arrendator, avdraget skall tillgodonjutas
av arrendatorn;

att, om under året jordbruksfastighet
övergått från en ägare
eller brukare till annan ägare eller
brukare, eller annan fastighet bytt
ägare, avdraget skall emellan dem
fördelas i förhållande till den tid,
en var av dem ägt eller brukat
fastigheten;

att, om under året jordbruksfastighet
till olika områden begagnats
av olika ägare eller brukare,
eller annan fastighet varit uppdelad
mellan flera ägare utan att särskilda
taxeringsvärden varit åsätta de olika
brukningsdelarna, avdraget skall
emellan ägarna eller brukarna fördelas
i förhållande till de värden,
som vid en uppdelning av taxeringsvärdet
finnas skäligen belöpa
å de olika brukningsdelarna;

samt att, om vid tillämpning av
sålunda givna bestämmelser det för
fastigheten i dess helhet medgivna
avdraget icke kan tillfullo utnyttjas,
vad en inkomsttagare av fastigheten

Utskottets förslag:

om i 9 § 1 mom. a)—d) sägs, eller
inkomst av frälseränta, äger den
skattskyldige åtnjuta avdrag för det
genom fastighetsbevillning beskattade
belopp av sex för hundra av
taxeringsvärdet för jordbruksfastighet
och fem för hundra av taxeringsvärdet
för annan fastighet,
varav inkomsten åtnjutits. Detta
avdrag tillkommer ägaren eller innehavaren
av fastigheten utom för
det fall, att jordbruksfastighet upplåtits
åt landbo eller arrendator, då
avdraget tillkommer landbon eller
arrendatorn.

Därest olika skattskyldiga ägt,
innehaft eller brukat samma fastighet
under olika delar av nästföregående
år, skall avdraget tillkomma
den som för det året påförts de efter
taxeringsvärdet utgående kommunalutskylderna
för fastigheten.

Detsamma skall gälla, där ägaren
av en jordbruksfastighet själv brukat
en del av fastigheten och haft återstoden
utarrenderad, eller fastigheten
eljest varit delad mellan olika
brukare, samt särskilda taxeringsvärden
icke ''varit åsätta de skilda
brukningsdelarna.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

icke kan av avdraget räkna sig till
godo må, om synnerliga skäl därtill
förefinnas, av taxeringsmyndigheten
tilläggas annan eller andra inkomsttagare
av samma fastighet till avräkning
å hans eller deras därav
influtna inkomst.

Avdraget skall beräknas eftef taxeringsvärdet året näst före det, då
taxeringen sker. För det fall att fastigheten nästföregående år icke
varit underkastad fastighetsbevillning, men dylik skall utgå för det år,
då taxeringen sker, får avdrag äga rum utan hinder därav, att bevillning
för fastigheten icke utgått, men skall även då avdraget beräknas å taxeringsvärdet
nästföregående år.

2:6) Avdrag för värdeminskning — — — — tillåtet.

3:o) Åger eller brukar skattskyldig — — — —.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen,
enligt å densamma meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk
för fattningssamlin g.

2), med bifall till vad Kungl. Maj:t i förevarande
proposition nr 46 föreslagit i fråga om ändring i gällande
taxeringsförordning, antaga ovan införda förslag
till förordning om särskilda ändringar i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering att gälla vid 1922 års taxering.

Stockholm den 24 februari 1922.

På bevillningsutskottets vägnar:

ERIK RÖING.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, K. A. Nilson, Wigforss, Wohlin, Rune.

Jönsson i Boa, Johansson i Kullersta, Lithander, Sköld, Johansson i Kfilkebo, Olsson
i Rumsta, Björkman, Leander, Carlsson i Ystad, Heyman, Lövgren i Nyborg.
Brännström och Olsson i Gävle.

Reservationer:

1) av herr friherre Fleming, som anfört:

»De numera varje år återkommande kung], propositionerna om
ändringar och tillägg såväl i skatteförordningar som isynnerhet i de
förordningarna bifogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen
giva tydligen vid handen att skatteförordningarna icke äro avfattade med
nödig tydlighet. En av Konung och riksdag antagen lag eller förordning
bör enligt min åsikt vara så avfattad, att inga ''särskilda anvisningar''
behöva göras, men detta är i förevarande fall möjligt, endast
om klara och rena linjer från början uppdragas för såväl den statliga
som den kommunala beskattningen.

Någon fast grund för lösningen av det nu mer än någonsin invecklade
skatteproblemet i vårt land kan icke vinnas förr än hela problemet
upptages till allsidigt skärskådande. Så länge varje skattekälla, statlig
som kommunal, skall behandlas för sig oberoende av andra, kan aldrig
stadga i beskattningen vinnas. Vid ett sådant allsidigt bedömande av
skatteproblemen böra utan tvivel även tagas med i beräkningen ej blott
de direkta skatterna utan även de möjliga indirekta skattekällor som
kunna beräknas för en lämplig fördelning av skatterna mellan dessa båda
skatteformer.

Vad den nu ifrågavarande kungl. propositionen beträffar, särskilt i
vad den rör ändringar i bevillningsförordningen, kan säkerligen icke
bestridas, att densamma berör en detalj, som uteslutande hänför sig till
lagtextens bristande klarhet, vilken i sin ordning beror på att de olika
formerna för beskattningen bestämts utan nödigt samband med varandra
och utan klara riktlinjer för den direkta beskattningen i allmänhet.

Då därjämte de föreslagna bestämmelserna äro avsedda att gälla
endast för den taxering, som skall ske under 1922, d. v. s. att tillämpas
vid det taxeringsarbete, som nu snart skall börja och sålunda komma att
vålla taxeringsmyndigheterna ännu större svårigheter än de redan hava,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 7 samt. 6 käft. (Nr 7). 3

14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 7.

har jag ansett, att utskottet icke bort i denna del tillstyrka den kungl.
propositionen.

Den fråga det rör sig om är ingalunda lättlöst och det är att
befara, att den praxis som utvecklat sig under föregående års taxeringsarbete
nu skulle komma att ersättas av eu annan, om vilken man ingalunda
vet huruvida den blir bättre eller rättvisare. En klar linje torde
i förevarande hänseende aldrig vinnas på annat sätt än att fastighetsägaren
och icke arrendatorn blir den som skall ansvara för fastighetsbeskattningen
och sålunda ensam berättigad att vid inkomstberäkningen
njuta avdrag varom här är fråga.

Jag anser försiktigheten bjuda att i förevarande avseende nu icke
göra någon ändring utan låta gällande bestämmelser få tillämpas, och
har sålunda hemställt, att utskottet under punkt 1) måtte föreslå,

att riksdagen måtte avslå de av Kungl. Maj:t
föreslagna särskilda ändringarna i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom
samt av inkomst.

2) av herrar Antonsson och Heyman, hvilka instämt i den av
friherre Fleming avgivna reservationen; samt

3) av herr Rune.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1922.