Bevillning sutskottets Betänkande N:o 8

Betänkande 1905:Bevu8

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 8.

•SI2O Sb

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1905, kl. 3 e. in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungi.

Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt
och skatt å gåfva.

(1 :a Ä.)

I eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 73, som hänvisats
till bevillningsutskottets behandling, anför herr L. K. Broek följande:

»Med antagandet af 1894 års i hithörande delar ännu gällande
stämpelförordning genomfördes, bland annat, en ökning af arfsskatten.
Vare sig man nu, teoretiskt sedt, vill uppfatta denna skatt såsom eu
skatt i allmänhet, d. v. s. såsom ett den enskildes bidrag till bestridande
af statens allmänna utgifter, hvilket bidrag han är skyldig att lämna för
de förmåner, som han åtnjuter, eller man vill däri se ett uttryck för
statens rätt till andel i den afiidnes kvar låtenskap, bör man vid behandlingen
af densamma ur skaftepolitisk synpunkt mer än annorstädes låta
principen om skyldighet att bidraga efter förmåga göra sig gällande, och
måste denna förmåga, då det är fråga om en speciell beskattning, närmast
mätas efter storleken af arfslotten eller testamentslotten. Denna princip
kom ock i stämpelförordningen till synes i den skatteprogression eller,
rättare sagdt, degression, som genomfördes med hänsyn till lotternas
storlek. Samtidigt infördes emellertid ock olika skatteskalor för närmare
Bill. till Riksd. Prof. 1.905. 5 Samt. 1 Ajd. 8 Höft, (N:o 8) 1

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

eller fjärmare släktled. Denna åtskillnad hänförde Riksdagen helt allmänt
till en fordran af rättvisa och billighet. Densamma bör väl närmast ses
ur den synpunkt, att närmare släktingar till arflåtaren, särskild! deseendenter,
ofta redan under hans lifstid åtnjutit understöd af honom, hvilket
de genom dödsfallet mista, och att de kanske i honom till och med förlora
sin försörjare.

Hvad nu angår slcatteprogressionen med hänsyn till arfs- och testamentslotternas
storlek, får man väl medgifva, att den endast blifvit mycket
svagt genomförd. Att den enskildes inkomst och förmögenhet, då den
väsentligen utgör resultatet af hans eget arbete, i möjligaste man snonas,
och att i sammanhang härmed en af staten eu gång erkänd besittningsock
äganderätt ej vidare rubbas, är både rättvist och sedt ur folkhushållningens
synpunkt klokt. Då däremot den enskildes förmögenhet vid hans
död öfvergår till andra personer, eller under hans lifstid genom gåfva af
honom afhändes, då inträder för den nye ägaren, som utan egen förtjänst
eller uppoffring bekommit egendomen, i en särskild grad skyldigheten
att bidraga till upprätthållandet af statens verksamhet, så mycket
hellre som han genom det ofta oväntade arfvet eller gåfvan fått en särskild
skattekraft. Att å andra sidan, särskild! med afseende å faran att
eljest intresset att bibehålla och öka förmögenheten slappas, hänsyn ock
måste tagas till arflåtarens eller gifvarens vilja, är ju själfklart, men detta
bör endast leda till de mindre lotternas relativa frihet från skatt samt i
öfrig! behållandet af skatten vid eu måttlig höjd. Man bör ock i fråga
om arfsskatten besinna, att arfsrätten inom familjen och släkten fordom
hade sin naturliga grund i deras starkare sammanslutning och de större
kraf, som då under outvecklade samfundsförhållanden ställdes på dem,
under det att staten och kommunen numera öfvertag!! en del af deras
åligganden.

Det synes mig sålunda, som om skatten å arf och testamenten skulle
kunna ökas, utan att billigheten träddes för nära, och skatteprogressionen
följaktligen kunna stegras exempelvis till 3 procent för arf och testamenten
i första skyldskapskategorien, 5 procent för arf och testamenten i
andra skyldskapskategorien samt 7 procent för arf och testamenten i
tredje skyldskapskategorien, och borde dessa högsta skattesatser inom de
olika kategorierna drabba vid ungefär samma värde å arfs- och testamentslott,
exempelvis vid ett värde af 40,000 kronor. Härvid är dock att
märka, att de minsta lotterna ej borde beskattas högre än förut, och i
hvarje fall skattskyldigheten ej inträda tidigare än nu är fallet. Äfven

Bevillningsutslcotteis Betänkande N:o 8. 3

borde skattefrihet kunna medgivas, då arfslotten är ringa samt arfvingarne
äro minderåriga eller sjukliga. Äfven med de skattesatser, som jag nu
föreslagit, skulle arfsskatten ändock icke uppnå den höjd, som den mångenstädes
i utlandet har.

I fråga om gåfva hafva helt andra skattesatser bestämts än för arf
och testamenten. Sålunda har gåfva af lösegendom, då »afhandling» därom
uppiättats, gått fri. Vidare nedsatte Riksdagen år 1894 ytterligare
den af särskilda kommitterade uti uppgjordt förslag till stämpelförordning
upptagna, af regeringen delvis minskade stämpeln å gåfva af fast egendom
samt af lös egendom, då gåfvan erhöll skriftlig form, till de belopp, som
förut vant åsätta, dock med någon förändring af skyldskapsgraderna.
Kommitterade hade i sitt förslag höjt stämpelafgiften för gåfva ''för att
i möjligaste mån förekomma, att den föreslagna arfsskatten skulle föranleda
därtill, att personer till undvikande af arfsskatten redan i lifstiden
af k ände. sig egendom i form af gåfva''. Bevillningsutskottet, hvars förslag
vann Riksdagens bifall, nedsatte åter den föreslagna, af regeringen delvis
minskade afgiften ''med fästadt afseende å lättheten att i och för gåfvostämpelns
undvikande förkläda gåfva af fast egendom under form af köp
med fingerad köpeskilling’; och yttrade utskottet vidare: ''faran för att
vid sådant förhållande gåfvobref skulle komma att mera allmänt ersätta
testamenten lär icke vara stor, då det enligt utskottets åsikt icke synnerligen
ofta torde hända, att eu person, för att bespara en utsedd testamentstagare
arfsskatten, redan i lifstiden afhänder sig sin egendom, hvarförutom
kan erinras, att den, som är villig att afhända sig egendomen,
före sin död, ju alltid kan genom ett fingeradt köp öfverlåta densamma''.’

Att, såsom vid antagandet af stämpelförordningen skedde, så godt
som helt och hållet lämna skatten på gåfva å sido, var emellertid en stor
inkonsekvens. Det finnes väl nämligen, äfven om man villigt måste
erkänna, att i den privata eganderätten ingår ej blott bruks- och aftalsrätt
utan jämväl gåfvorätt, icke något sakligt skäl, hvarför icke i fråga
om beskattning gåfva i allmänhet bör likställas med arf och testamenten.

Hvad har nu också blifvit följden af sagda underlåtenhet? Jo den,
aft formen af. gåfva i stället för af testamente mer och mer kommit till
användning. Äfven om nu afbandande! i form af gåfva ej sker i afsikt
att .bedraga staten på stämpelafgiften — de finnas ju t. ex., som i sin
lifstid afhända sig sin egendom till sina arfvingar för att själfva slippa
att förvalta den —, följden blir dock den, att staten går förlustig en
inkomst, som den bort erhålla. Att formen af gåfva jämväl användes

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o S.

uteslutande för att undgå stämpelafgiften, därpå känner jag fleifaldiga
exempel. Jag tiar till och med hört personer pa tal om arfsskatten öppet
säga: man vore bra dum, om man ej före sin död ordnade det så, att
staten ej fick något.'' Att den enskilde sålunda har möjlighet att på ett
fullt lagligt sätt bryta mot lagens anda, kan ju ej anses annat än beklagligt;
det är en kränkning af den högsta grundsatsen för all beskattning,
nämligen rättvisan.

De skäl, som förut kunnat anföras — och af bevillningsutskottet
vid 1894 års riksdag delvis antydts — emot ett fullständigande af
skatten å gåfva, hafva nu ock till största delen bortfallit. Genom cien
hos oss numera införda själfdeklarationen hafva vi nämligen fatt ett fullt
verksamt medel att träffa de olika inkomsterna och se dem i deras
inbördes förhållande till hvarandra. Genom införandet af själfdeklarationen
är ock möjlighet gifven att göra gåfva af lös egendom, äfven då skriftlig
handling ej utfärdats, till föremål för beskattning. Man kan härvid
visserligen invända, att någon handling ej finnes att stämpelbelägga,
men upptagandet af skatt kan ju ske jämväl i annan form än stämpeibeläggning.
Hvad nu särsluldt angår möjligheten att förkläda en gåfva
i form af ett köp, torde en utvidgning af edsinstitutet härvid vara på

sin plats. .

Gåfva, likasom arf och testamente, bör uppenbarligen ej för det
år, hvarunder den erhållits, anses som eu inkomst. Detta är ock uttryckligen
sagdt i det af särskilde sakkunnige år 1904 uppgjorda förslag till
skatt af inkomst och af förmögenhet, därvid dock i öfverensstämmelse
med hittills gällande praxis undantag gjorts för gåfva, »som utgår under
form af periodiskt understöd». Icke heller böra gåfva samt arf ecb
testamente kunna för det år, hvarunder de erhållits, drabbas af någon
allmän förmögenhetsskatt, därest sådan införes. Den ^ i nyss berörda
förslag upptagna förmögenhetsskatt hänför sig ock till besittandet åt eu
viss förmögenhet, d. v. s. ett öfverskott af tillgångar öfver skulder, och
skall därvid till utgångspunkt tagas värdet af förmögenheten den 1 januari
under det löpande året eller vid ingången af det räkenskapsår, som löpei
den 14 mars samma år!

Eu sålunda, efter hvad jag ofvan framhållit, utvidgad beskattning
af arf, testamente och gåfva med ökad skattekontroll, skulle sannolikt
tillföra’ staten en afsevärd ökning uti inkomster. Med fog skulle man
härvid kunna göra gällande, att denna borde användas till lindring i
trycket af skattebördan för de mindre bemedlade. Blir ökningen verk -

Bevillningsntskottets Betänkande N:o 8. 5

ligen afsevärd, kan man emellertid ifrågasätta, huruvida densamma icke
snarare bör bilda ett kapital i statens hand, hvilket skulle exempelvis
kunna användas till att genom utlåning ytterligare främja bildandet af
egna hem, hvarvid endast räntan skulle användas till löpande utgifter.
Vid en sådan användning skulle den enskilde ock mycket lättare kunna
förlika sig med skatten. För att kunna afgöra frågan om skattens användning
fordras emellertid ett afvägande af statens inkomster mot dess
utgifter, hvartill för mig nu ej tillfälle gifves. Hufvudsaken för mig är,
att rättvisan kräfver en ändring i de af mig angifna hänseenden, särskildt
i fråga om beskattningen af gåfva, som i många fall nu går alldeles fri
från beskattning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen villo i underdånig skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke arfsskatten
borde i vidsträcktare mån än hittills tagas i anspråk för statens behof
samt skatten å gåfva fullständigas och bringas till närmare öfverensstämmelse
med arfsskatten, äfvensom i sådant fall låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till förändrade bestämmelser i afseende på
sådan beskattning.»

Det låter sig för visso icke förnekas, att de ökade utgifterna för statsverket
under de senare åren ställt och fortfarande ställa stora kraf på
statens inkomstkällor. Till täckande af dessa utgifter har Riksdagen också
vid upprepade tillfällen åtagit sig nya och ökade bördor såväl på den
direkta som på den indirekta beskattningens område. Känd t torde
ock vara, hurusom vår nu gällande skattelagstiftning i flera väsentliga
delar ansetts tarfva genomgripande förändringar i syfte bland annat
att åstadkomma en jämnare och rättvisare fördelning af skattebördan, äfvensom
att jämväl en supplementär förmögenhetsskatt såsom form för den
fonderade inkomstens högre beskattning är ifrågasatt.

Att under sådana förhållanden i ändamål af ytterligare skatteförhöjning
ur de under stämpelskatten hörande afgifter utbryta särskildt det slags
skatt, som innefattande de under 8 § A) i gällande stämpelförordning
upptagna stämpelafgifterna för bouppteckningar, gåfvobref, testamenten etc.

med ett gemensamt namn kan benämnas arfsskatt och hvilken skatt
bland stämpelafgifter i allmänhet har den mest omisskännliga karaktären
af förmögenhetsskatt, torde icke vara riktigt. I följd häraf och då det
vidare ankommer på Kungl. Maj:t att, i den mån nya och verkliga skatteBih.
i ill Hukad. Brok 1905. 5 Sand. 1 Afä. 8 Häft. 2

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 8.

behof visas vara för handen, hos Riksdagen föreslå lämpliga utvägar till
fyllande af omförmälda behof, har utskottet, som emellertid icke underkänner
det i viss mån berättigade i motionens syfte, såvidt det gäller
beskattning af gåfva, ansett sig böra afstyrka bifall till motionen.
Bevillningsutskottet hemställer alltså,

att förevarande motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga om arfsskatt
och skatt å gåfva icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 februari 1905.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. C AV ALLT.

Reservationer:

af herr K. G. Karlsson; samt

af herrar Beclman och Höjer mot viss del af motiveringen.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1905.