Bevillning autskottets Betänkande N:o 4 (Betänkande 1892:Bevu4 bevu)

Bevillning autskottets Betänkande N:o 4.

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1892, kl. 3 e. in.

Betänkande, i anledning af dels Kongl. Maj ds ''proposition n:o 4
om ändring i förordningen den 14 september 1883 angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst, dels
ock två inom Andra Kammaren väckta motioner, n:o 149
af herr A. Svenson i Edum om antagande af vissa bestämmelser]
rörande bevillning af jordbruksfastighet samt
n:o 168 af herr J. Bratt m. fl. om ändring i förenämnda
förordning.

Kongl. Maj:t har, i sammanhang med till Riksdagen aflåtna propositioner
angående afskrifning af de å viss jord hyllande grundskatter in. m.
samt angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 juni 1885, uti proposition n:o 4, hvilken blifvit till utskottet
hänvisad, föreslagit Riksdagen att, under förutsättning att först omförmälda
propositioner vinna Riksdagens bifall, besluta:

att § 1 i förordningen den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst samt § 17 i den vid samma förordningfogade
instruktionen för taxeringsmyndigheterna skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 1 i nämnda förordning.

För all inom riket belägen fast egendom, hvartill ock räknas frälseränta,
skall, med de undantag, som i §'' 4 upptagas, bevillning utgöras efter
fastighetens uppskattade värde.

Denna bevillning utgår:

a) för jordbruksfastighet med sex öre lör hvarje fulla etthundra
kronor samt

BilI. till Riksd. Prof. 1892. 5 Sami. 1 Afd. 4 Raft. (Näs 4, ö).

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

b) för all annan fastighet och frälseränta med fem öre för hvarje
fulla etthundra kronor af uppskattningsvärdet.

§ 17 i instruktionen.

Vid tillämpning af § 11 mom. 1 i bevillningsförordningen, angående
befrielse från eller lindring i bevillning för inkomst af kapital eller arbete,
skola så väl den behållna afkomsten utaf skattskyldig tillhörande fast egendom
som ock inkomsten af sådan särskildt beskattad rörelse, som drifves
i bolag eller idkas å annan ort än den, der den skattskyldige är mantalsskrifven,
tagas i beräkning vid bestämmandet af hans sammanräknade årsinkomster,
hvarvid i fråga om fast egendom iakttages, att inkomst af jordbruksfastighet
beräknas till 6 procent och inkomst af annan fastighet till
5 procent af taxeringsvärdet. Om sålunda skattskyldig finnes i sin mantalsskrifningsort
hafva t. ex. 450 kronors inkomst af kapital eller arbete
samt tillika eger stadsfastighet, taxerad till 2,000 kronor och hvilken alltså
bör upptagas till 100 kronors afkomst, så att hans sammanräknade årsinkomst
uppgår till 550 kronor, får väl enligt föreskriften i det ifrågavarande
momentet, jemfördt med hvad ofvan sagts, sådan skattskyldig tillgodonjuta
fullständig eftergift af bevillning å förstnämnda 450 kronor;
hvaremot, derest den skattskyldige har 1,100 kronors inkomst af kapital
eller arbete, 400 kronors inkomst af aktier samt derjemte eger jordbruks- *
fastighet till ett taxeringsvärde af 5,000 kronor med 300 kronors deraf
beräknad afkomst och således i sammanräknade årsinkomster åtnjuter tillhopa
1,800 kronor, bevillning kommer att, utan medgifvande af något afdrag,
honom påföras för hans först berörda inkomst af 1,100 kronor o. s. v.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion n:o 149, hvilken likaledes
blifvit till utskottet hänvisad, har herr A. Svenson i Edum, jemte
det han i motionen framstält förslag om införande i gällande bevillningsförordning
af bestämmelse att vid taxeringsvärdes åsättande å jordbruksfastighet
afseende skall fästas hufvud sakligast vid fastighetens afkastningsförmåga,
tillika, med anledning af Kongl. Maj:ts propositioner om ändringar
i kommunallagarne och bevillningsförordningen, anfört, hurusom det åsyftade
målet, jordbruksfastighetsbevillningens höjande utan rubbning i den
nu gällande bevillningsgrunden, kunde nås på ett vida enklare sätt än genom
de af Kongl. Maj:t förslagna ändringarne, nemligen genom antagande
af olika benämningar å bevillningen af jordbruksfastighet såsom t. ex. afl -

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

män, gruridskatte- och tilläggs- eller tillfällig; och har motionären med
anledning häraf hemstält, att, i händelse Riksdagen beslutar höja bevillningen
för jordbruksfastighet, olika benämningar på den hittills gällande
och på den förhöjda må antagas.

Herrar John Bratt, Richard Berg, Christian Lovén, Elis Nilson,
Axel Ryding, E. A. Edelstam, Gustaf Svanberg, friherre G. Peyron, C. Gethe,
Carl Palm, M. Alsterlund, G. Thestrup, G. W. Skytte och C. F. Winkrans
hafva, i sammanhang med motioner om antagande af grunder för ny härordning
m. in. och af ny värnpligtslag, uti en inom Andra Kammaren väckt
motion n:o 168, jemte hemställan om vilkorligt bifall till hvad Kongl. Magt i
afiåten proposition n:o 5 föreslagit rörande upphörande af de enligt gällande
förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
utgående bevillningsafgifter af frälseegendomar och lotshemman, föreslagit,
att, för den händelse Riksdagen bifaller nyssberörda motioner angående
ny härordning och ny värnpligtslag, Riksdagen för sin del beslutar,
hvad Kongl. Maj:t i propositionen n:o 4 föreslagit angående ändring i förordningen
den 14 september 1883 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst.

Af det utdrag af protokollet öfver finansärenden för den 13 januari
1892, hvilket finnes bilagdt Kongl. Maj:ts ofvanberörda propositioner, inhemtas,
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, såsom föredragande,
anfört särskildt rörande ifrågavarande förslag:

»Såsom kändt utgår för närvarande bevillningen af fast egendom för
jordbruksfastighet med 3 öre för hvarje fulla 100 kronor samt för annan
fastighet med 5 öre för hvarje fulla i 00 kronor af taxeringsvärdet. Att
den undantagsställning, jordbruksfastigheten sålunda hittills intagit, borde
upphöra i sammanhang med grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning, och nämnda slag af fastighet följaktligen åsättas bevillning
efter de för all annan fastighet gällande grunder, uttalades af Riksdagen
i underdånig skrifvelse af den 24 maj 1873 och har derefter alltid
ansetts som en gifven följd af afskrifningen.

1 sammanhang härmed bör jag fästa uppmärksamheten pa eu i vår
bevillningslagstiftning förefintlig brist, som redan af skatteregleringskomitén
påpekades. Denna komité erinrade, att det icke finge förbises, att vid sidan
af jordens alstrande förmåga förefunnes vid eu ordnad jordbruksrörelse åtskilliga
andra beskattningsbara faktorer, såsom dels det för rörelsens drifvande
erforderliga, i inventarier och kreatursstock nedlagda eller eljest använda
kapital, dels ock produkten af jordbrukarens personliga arbete samt

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

de af honom i hans egenskap af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan
i penningevärde uttryckta och derföre vanligen förbisedda förmåner af allehanda
slag. Enär vid uppskattning af öfriga samhällsklassers inkomster
tillbörligt afseende städse fästs vid dessa och liknande förhållanden, ansåg
komitén desamma ej heller böra förbises vid jordbruksnäringens beskattning
och föreslog derföre utan meningsskiljaktighet bestämmelser, enligt hvilka
det belopp, hvarmed en egendoms afkastning möjligen öfversköte hvad som
redan genom fastighetsbevillning blifvit beskaffad!, skulle komma att träffas
med inkomstbevillning. Då komiténs förslag den 8 januari 1883 inför
Kongl. Maj:t anmäldes, framhöll jemväl dåvarande departementschefen såsom
en väsentlig brist i lagstiftningen, att man, då man beskattat jordbruksfastigheten,
ansett sig på samma gång beskatta sjelfva jordbruksrörelsen,
dervid förbiseende, att denna rörelse eller näring för sitt bedrifvande förutsatte
icke blott sjelfva fastigheten, utan ett visst driftkapital i inventarier,
kreatur in. in. och ett betydligt tillskott af arbete. Kapitalet och arbetet
medverkade således uppenbarligen till den inkomst, jordbruksrörelsen lemnade,
och då inkomst af kapital och arbete eljest beskattades, borde ju icke
heller rimligtvis inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapitalet
och arbetet lemnas obeskattad. Skatteregleringskomiténs förslag åsyftade
emellertid att låta taxeringsmyndigheterna uppskatta den inkomst, jordbruksrörelsen
lemnade utöfver hvad som kunde anses beskattadt genom
fastighetsbevillningen, och att låta denna uppskattning ske hufvudsakligen på
samma sätt, som eljest iakttoges vid beräkning af den inkomst, som af
annan rörelse eller näring härflöte. Detta förfarande vore visserligen ur
teoretisk synpunkt lägligt, men å andra sidan hade komiténs ordförande i
afgifven reservation, likasom kammarrätten och flertalet länsstyrelser i sina
öfver förslaget afgifna yttranden, påpekat, huru de svårtillämpliga bestämmelserna
i komiténs förslag säkerligen skulle leda till ett resultat i finansielt
afseende, som gjorde hela vinsten af det nya skatteföremålets upptagande i
lagstiftningen i de flesta fåll temligen betydelselös. Lika med de hörda
myndigheterna ansåge derföre departementschefen, att frågan om särskild
inkomstbevillning af jordbruksrörelsen för det dåvarande icke kunde på ett
praktiskt sätt lösas på annan väg än den af komiténs ordförande angifna,
eller genom att ställa beskattningen af jordbruksrörelsen i ett fixt lagbestämdt
förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komitéordförandens
förslag innebure nemligen, att bevillningen för jordbruksfastighet,
deri inbegrepes jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen, skulle
utgå med 6 öre för hvarje 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde. I
hufvudsak biträdande detta förslag, ansåge dock departementschefen, att åt
den tanke, hvarpå förslaget hvilade, borde i lagstiftningen gifvas ett något

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

förändradt uttryck. Då jordbruksfastighetens likställighet med annan fastighet
uti bevillningsafseende städse stälts i samband med en afskrifning af
de på den förra fastigheten hvilande särskilda skatter, och då åstadkommandet
af en dylik likställighet synts ur flera synpunkter önskvärdt, ansåge
departementschefen det ej vara lämpligt, att åt bevillningsförordningen
gåfves ett utseende, som skulle jordbruksfastighet genom att derför erlägga
6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet blifva högre beskattad än
annan fastighet, för hvilken utgjordes endast 5 öre. Derjemte ansåge
departementschefen det vara af vigt, att det nya begreppet om inkomstbevillning
för jordbruksrörelse blefve uttryckligen inrymdt i bevillningsförordningen,
och hemstälde derföre, att, med lika bevillning för afl fastighet,
nemligen 5 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, den inkomst
och förmån af jordbruksrörelse å egen eller annans mark, som förvärfvades
medelst det i rörelsen nedlagda arbete och dervid använda inventarier,
skulle i förordningen upptagas under hufvudrubriken inkomst af arbete
såsom särskilt skatteföremål och tillika stadgas, att. dylik inkomst och
förmån skulle upptagas till oett belopp, som motsvarade en för hundra åt
fastighetens taxeringsvärde. A det sålunda beräknade inkomstbeloppet skulle
naturligtvis utgöras vanlig inkomstbevillning, hvilken sålunda i hvarje fall
komme att utgå med 1 öre för 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde.
I enlighet med de af departementschefen sålunda uttalade åsigter voro ock
vederbörande paragrafer affattade i det förslag till bevillningsförordning,
som af Kongl Maj:t förelädes 1883 års Riksdag. 1 följd af den utgång,
det samtidigt framlagda förslaget om afskrifning af grundskatter samt rustnings-
och roteringsbesvär erhöll, förföllo emellertid de föreslagna nya bestämmelserna
om jordbruksnäringens beskattning.

Det synes mig gifvet, att, då jordbruksnäringen befrias från den af
ålder å densamma hvilande särskilda beskattning, sagda näring bör i fråga
om bevillning till staten likställas med andra näringar, och att derföre den
skattefrihet, som hittills åtnjutits för a.f kastningen af det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete, ock bör upphöra. Jag ansluter mig derföre
i allt väsentligt till de. åsigter, som vid nyssnämnda föredragningstillfälle
af dåvarande departementschefen inför Kongl. Maj:t uttalades, men
anser likväl i olikhet med honom, att åt grundsatsen om skattskyldighet för
omförmälda slag af kapital och arbete bör i bevillningsförordningen gifvas
uttryck på det sätt, att bevillningen för jordbruksfastighet sättes till 6 öre
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet. Det i 1883 års förslag
tillämpade beräkningssätt leder till samma resultat på en omväg, hvilken
hufvudsakligen åt det skäl ansetts erforderlig, att man velat, undvika skenet
af att jordbruksfastighet vore högre beskattad än annan fastighet, för

Bevillningsutskottets Betänkande N;o 4.

min (lel kan jag likväl icke finna denna hänsyn vara af den betydelse, att
den skulle uppväga de med omförmälda beräkningseätt förenade olägenheterna
af eu mera invecklad uppställning så val af bevillningsförordningen
som af taxeringslängderna. En olikhet i sak förefinnes visserligen äfven
mellan 1883 års förslag och det af mig nu framställa, nemligen att i de
fall, da jordbruksfastighet vore utarrenderad, enligt det förra förslaget arrendator!],
men enligt det senare jordegaren koinine att erlägga det belopp af
1 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet, som representerade skatten
för det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete; men dä jordegaren
och arrendatorn ega att sins emellan aftala om hvardera^ andel i fastighetsbevillningen,
är denna skilnad utan egentlig betydelse.

Under förutsättning af bifall till mitt sålunda framställa förslag om
jordbruksfastighetsbevillningens förhöjning till tf öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet, erfordras naturligtvis för bibehållande af den
inbördes proportion, hvari jordbruksfastighet och annan fastighet för närvarande
deltaga i den kommunala beskattningen å landet, vissa förändringar
i bestämmelserna rörande denna beskattning. De sålunda erforderliga
förändringarna äro emellertid icke af synnerligen ingripande beskaffenhet.
Sedan nemligen för jordbruksfastighet och jordbruksrörelse kommer att erläggas
jemt dubbelt så hög bevillning som för närvarande, bortfaller det
hittills förefintliga behofvet af en högre fyrktalssättning för jordbruksfastighet;
och antagandet af den lika fyrktalssättningen för alla skatteföremål
låter dessa följaktligen fortfarande deltaga i kommunalbeskattningen
i alldeles samma proportion som hittills.

Enligt rikshufvudboken för år 1890 uppgick nämnda år bevillningen
för jordbruksfastighet till ett belopp af 660,728 kronor 6 öre. Om denna
bevillning höjes från 3 till 6 öre för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet,
kan alltså härigenom påräknas en ökad statsinkomst af i rundt tal
660,000 kronor.

Då enligt gällande instruktion för taxeringsmyndigheterna vid bestämmandet
af fast egendoms värde afseende skall fästas vid beloppet af
de grundskatter och öfriga allmänna utskylder, hvarmed egendomen är
belastad, kan på grund häraf en så stor del af fastighetsvärdet i riket, som
motsvarar grundskatternas samt öfriga reala bördors kapitalvärde, anses
vara befriad från fastighetsbevillnings utgörande. Afskrifvas grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, bör sålunda det beskattningsbara
fastighetsvärdet ökas med ett belopp, motsvarande dessa skatters och besvärs
kapitalvärde. Om detta kapitalvärde antages ursprungligen hafva
utgjort omkring 200 millioner kronor, bör således, under förutsättning att
fastighetsbevillningen höjes från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

taxeringsvärdet och med fästadt afseende å den redan skedda 30-procentsafskrifningen,
jordbruksfastighetsbevillningen, efter det afskrifningen blifvit
fullständigt genomförd, inbringa ytterligare omkring 84,000 kronor. Då å
andra sidan, af skäl som jag nedan går att anföra, den särskilda bevillningen
af frälseegendomar eller den s. k. rusttjenstbevillningen äfvensom
bevillningen för lotshemman i sammanhang med afskrifningen böra upphöra,
uppkommer härigenom en minskning i statsinkomst, som nära motsvarar
den nyssberörda ökningen. Nämnda båda bevillningar inbragte nemligen
år 1890 ett belopp af sammanlagdt 67,153 kronor 49 öre.»

Kongl. Maj:t har till 1891 års Riksdag aflåtit proposition af enahanda
innehåll som förevarande. Utskottet yttrade då, i anledning af hvad Kongl.
Maj:t föreslagit, följande:

»Jordbruksfastighet har hitintills i fråga om bevillningsbesokattning
intagit en undantagsställning i förhållande till annan fastighet. A jorden
lagda grundskatter och andra dermed jemförliga särskilda bördor hafva
nödvändiggjort eu dylik anordning. Ett antagande af nu föreliggande förslag
om aflyftande af dessa skatter bör naturligen medföra ett upphörande
af denna undantagsställning och en beskattning af jordbruksfastighet efter
samma grund, som gäller för all annan fastighet. Härförutom kräfver
emellertid ett rättvist beskattningssystem, att jordbrukaren liksom hvarje
annan yrkesidkare erlägger skatt för inkomsten af det rörelsekapital, han
i sin näring använder, liksom ock af den inkomst, som framgår såsom produkt
af hans eget arbete.

Men för den noggrannare afvägda form af inkomstskatt, som är för
öfriga näringar stadgad och som utgår efter en för hvarje särskildt fall
anstäld taxering, möta inom jordbruksnäringen, särskildt hos dess talrika
mindre kikare, hardt nära oöfvervinneliga hinder. Att ens för eget hemmansbruk
verkställa en sådan uppskattning af inkomst, torde äfven med
bästa vilja för den mindre jordbrukaren ställa sig synnerligen svårt. Den
afkastning, en jordbruksfastighet lemnar, blir nemligen i allmänhet af jordbrukaren
till ej obetydlig del omedelbart använd för tillfredsställande af
hans egna, hans familjs och tjenares behof utan något slags anteckning om
myckenheten af det använda eller någon uppskattning af det värde, hvartill
de använda naturaprodukterna af hvarjehanda slag rätteligen bort upptagas.
Det torde derjemte ligga, i sakens natur, att gränsen mellan hvad
som rätteligen bör hänföras till omkostnader för jordens bruk och hvad
som användes till jordbrukarens underhåll är teinligen obestämd.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

På grund häraf och då en för hvarje år återkommande, af vexlande
skördeförhållanden beroende uppskattning utaf ifrågavarande inkomstTmåste
anses förenad med synnerliga omkostnader och olägenheter, anser utskottet,
i likhet med Kong!. Maj:t, frågan om en särskild inkomstbeskattning^af
jordbruksrörelse icke kunna lösas utan genom att ställa skatten i ett fixt
lagbestämdt förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Visserligen
torde den af Kongl. Maj:t föreslagna inkomstskatten af 1 öre för
hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet i många fall kunna anses vara
låg, men denna oegentlighet synes uppvägas af dels den föreslagna, i allmänhet:
höga beskattningen af 5 öre i fastighetsskatt, dels ock af det förhållande
att vid eu sålunda fastslagen jordbruk sskatt icke kan, såsom vid
ofri ga näringars inkomstskatt, afdraga s ränta å upplånta medel, liksom ock
deraf att denna skatt uttages äfven i de fall, att jordbruksrörelsen icke
lemnar någon behållen inkomst. Och har utskottet derför funnit skäl tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.»

I likhet med skatteregleringskomitén och 1891 års Riksdags bevillningsutskott,
anser utskottet krafvet på ett rättvist beskattningssystem föranleda,
att, då genom det aflyftande af de å jorden lagda grundskatter och
andra dermed jemförliga bördor, som ett biträdande af Kongl. Maj:ts ofvanberörda
proposition skall medföra, den undantagsställning, som jordbruksfastigheten
hittills intagit, kommer att upphöra och jordbruksfastighet blifver
beskattad efter samma grund, som gäller för afl annan fastighet, jordbrukaren
liksom hvarje annan yrkesidkare bör erlägga skatt för inkomsten af
det rörelsekapital, han i sin näring använder, liksom ock af den inkomst,
som framgår såsom produkt af hans arbete.

Beträffande vidare sättet för genomförande af denna särskilda inkomstbeskattning
af jordbruksrörelse, erkänner utskottet villigt vigten af de anmärkta
svårigheterna vid att grunda denna beskattning på särskild taxering,
ehuruväl utskottet icke anser dessa svårigheter vara af oöfvervinnelig beskaffenhet.
Erfarenheten från andra länder, särskildt Tyskland, vederlägger
nemligen ett sådant antagande. Förr ä,n de å jordbruksfastighet hyflande
grundskatter och andra dermed jemförliga bördor blifvit i sin helhet afskrida,
torde dock jordbruksnäringens fulla likställande i fråga om inkomstbevillnings
utgörande icke böra inträda, och saknar utskottet derför anledning
att i sådant syfte framställa förslag, rörande hvilka utskottet för öfrigt
icke är i tillfälle att lemna erforderlig utredning. Derest frågan måste nu
lösas, lärer man alltså vara hänvisad till antagande af det sätt, Kongl.

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 9

Maj:t föreslagit; och då utskottet icke i öfrigt har något att erinra vid
Kongl. Maj:ts förslag, finner utskottet sig böra biträda det slut, hvartill
sistlidet års Riksdags bevillningsutskott i ämnet kommit.

Hvad derefter beträffar herr Svensons förslag att, derest Riksdagen
beslutar höja bevillningen för jordbruksfastighet, antaga olika benämningar
på den hittills gällande och på den förhöjda, finner utskottet sig icke ega
skal att med anledning deraf förorda någon ändring i Kongl. Maj:ts förslag.

Beträffande herrar Bratts m. flis motion, i den del den nu varit
föremål för utskottets behandling, vill utskottet endast erinra, att deri ej
framstälts annat yrkande än om bifall till hvad Kongl. Majit i ofvan behandlade
proposition n:o 4 föreslagit rörande ändring i förordningen den 14 september
1883 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, fastän,
såsom ofvan anförts, under andra förutsättningar.

Utskottet, som vid behandlingen af förevarande fråga, ansett sig icke
böra bortse från möjligheten, att Konung och Riksdag enas om förändringar
uti de i sammanhang med förevarande fråga gjorda framställningar, hemställer
således,

att Riksdagen, under förutsättning att Riksdagen
rörande nu föreliggande fråga om ändring i gällande
värnpligtslag eller ock ny härordning och ny värnpligtslag
äfvensom om afskrifning af de å viss jord filande
grundskatter samt om ändring i lagen om lindring
i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885, fattar
beslut, som vinner Kongl. Maj:ts godkännande, måtte,
med afslag å herr Svensons motion i den del, densamma
nu varit föremål för utskottets behandling, bifalla hvad
Kongl. Maj:t föreslagit rörande ändringar i § 1 i förordningen
den 14 september 1883 angående bevillning
af fast egendom och af inkomst samt § 17 i den vid
samma förordning fogade instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

Herr Svensons motion i hvad den afser införande i bevillningsförordningen
af bestämmelse, att vid taxeringsvärdets åsättande a jordbruksfastighet
afseende bör fästas hufvudsakligast vid fastighetens af kastningsförmåga,
samt herr Bratts in. flis motion i den del, den föreslår bifall till Kongl.
Majits proposition n:o 5 om upphörande af de enligt gällande förordning
Bill. till Biksd. Brot. 181)2. 5 Sami. / A/d. 4 Höft. ’2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

angående bevillningsafgifter för förmåner och rättigheter utgående bevillningsafgift
af frälseegendomar och lotshemman, anser utskottet lämpligast böra
behandlas, herr Svensons förslag i sammanhang med öfriga frågor rörande
den allmänna bevillningen, samt herr Bratts m. flis hemställan i förening
med Kongl. Majits sistberörda proposition n:o 5; och kommer utskottet
sålunda att rörande nu anmärkta delar af motionerna framdeles afgifva
yttrande, hvilket utskottet skolat för Riksdagen
anmäla.

Stockholm den 2 april 1892.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Reservationer:

af herr J. Johansson i Noraskog: »Då jag fortfarande vidhåller den
uppfattning i föreliggande fråga, som jag förlidet år uttalade, nemligen att
jag icke obetingadt kan gilla hvarken den »förutsättning», hvarunder den
kongl. propositionen om ändring i bevillningsförordningen blifvit till utskottets
pröfning öfverlemnad, eller det förslag till ändring i fastighetsbeskattningen,
som propositionen innehåller, har jag inom utskottet yrkat
af slag så väl å detta förslag som å herr Bratts motion i ämnet. Jag anser
fortfarande, att det under liknande omständigheter vid 1883 års riksdag
af Kongl. Maj:t aflåtna -förslag till bevillning af fast egendom samt af inkomst
eger ett bestämdt företräde framför det nu framlagda och att nämnda
1883 års förslag till bevillningsförordning jemväl i andra delar bort ånyo
tagas under ompröfning vid ordnandet af dessa beskattningsförhållanden.
Den af Kongl. Maj:t föreslagna beqvämlighetsåtgärden för bevillnings utgörande
af jordbruksrörelse skulle ännu mera komma att öka de klagomål
öfver ojemn och orättvis beskattning, hvilka allt jemt förnimmas, isynnerhet
som förslaget derjemte lider af det betänkliga felet, att den verkliga förmögenheten
och de stora inkomsterna, i många fall icke skulle drabbas af
den beskattning, som deraf borde rätteligen utgöras»;

af herrar Avhusiander, S. M. Olsson, Henricson och Truedsson; samt
af‘herr H. Eriksson i Elgered: »Då ''förutsättningen’, hvarpå förevarande
kongl. proposition och utskottets hemställan grunda sig, hvilken

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

förutsättning visserligen bereder en icke ringa lättnad för rust- och rotehållare,
derigenom att desse skola erhålla ersättning af staten för rust- och
roteringsbesvären, icke blott lemnar hufvudfrågan oafgjord, utan rent af
aflägsnar densammas slutliga mål: rust- och rotehållares verkliga och slutliga
samt fullständiga befriande från nämnda besvär och onera, ett mål, som
innebär en verklig afskrifning och som är det enda billiga och rättvisa;
och då endast under en sådan förutsättning, hvilken emellertid här icke
föreligger, det kan vara billigt och rättvist att höja bevillningen å jordbruksfastighet
till dubbla beloppet, så har jag icke kunnat biträda det
beslut, hvartill utskottet har kommit.»

Herrar Fredholm, 0. B. Olsson och friherre von Schwevin hafva
härjemte begärt att få antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen inom
utskottet af detta betänkande.