Bevarande av fäbodbruk

Betänkande 1988/89:KrU3

Kulturutskottets betänkande
1988/89 :KrU3

1988/89

KrU3

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet ett motionsförslag som syftar till en
utredning av förutsättningarna för att bibehålla ett levande fäbodbruk.
Utskottet avstyrker motionen. En reservation har fogats till betänkandet.

Motion

1987/88:Kr311 av Nils-Olof Gustafsson m.fl. (s,m,c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av åtgärder för att bibehålla ett levande fäbodbruk i Sverige.

Motionärerna anser att det ännu levande fäbodbruket är en unik resurs av
riksintresse som måste ges möjligheter att även fortsättningsvis leva vidare.
De påpekar att det finns risk för att i samband med generationsväxling
fäbodbruk kommer att läggas ner.

Enligt motionärerna är erfarenheterna av besök på levande fäbodar som
en attraktion inom sommarturismen mycket positiva. De menar att en
satsning på fäbodarna skulle innebära ett stöd för den lokala kulturen samt ge
fäbodbrukarna ökade inkomster. Motionärerna förordar att förutsättningarna
för att bevara ett levande fäbodbruk skall utredas. För att få klarhet i vilka
åtgärder som behövs för att kunna bibehålla ett levande fäbodbruk bör
klarläggas hur fäbodbrukare upplever sin situation.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Fäbodväsendet i Sverige är en form av extensiv boskapsskötsel, förmodligen
med 1 000-åriga traditioner. Det innebär att man sommartid driver boskapen
till betesmarker som är belägna utanför den egentliga jordbruksbygden, för
att på så vis dryga ut det i skogsbygder sparsamma betet kring hemgården -buföring.

Från medeltiden och framåt finns skriftliga belägg för förekomsten av
fäbodbruk. Från 1700- och 1800-talet finns ett väl utvecklat fäbodväsende.
Det så kallade fäbodområdet utgörs från denna tid av ett område norr om en
linje från nordligaste Uppland över Bergslagen och södra Värmland till
nordligaste Bohuslän. Fäbodväsendet var mest utvecklat i slutet av 1800-talet.

Enligt en inventering som gjordes vid Nordiska museet år 1970 uppskattades
antalet fäbodanläggningar vid sekelskiftet till flera tusen i Dalarna och ca

1 Riksdagen 1988189.13 sami. Nr 3

2 500 i Jämtland-Härjedalen. Enligt en undersökning av fäbodbrukets
utbredning och betydelse i Sverige genomförd av fäbodkommittén inom
Riksförbundet för hembygdsvård fanns år 1980 272 fäbodanläggningar i drift.
Av dessa fäbodar fanns nära 80% inom fäbodområdets centrum, dvs. norra
och västra Dalarna, Härjedalen och sydligaste Jämtland.

Den nämnda undersökningen genomfördes genom att ett frågeformulär
sändes ut till fäbodbrukare som man kände till hade bufört till sitt fäbodställe
under senare år. Det insamlade materialet bearbetades under åren 1981 och
1982 inom länsstyrelsen i Jämtlands län och presenterades i rapporten
Fäbodbruket - hotad näring (serien Länsstyrelsen informerar Serie A nr. 3
1982).

Enligt rapporten har en rad olika faktorer tillsammans bidragit till den
avveckling som skett under de senaste 70-80 åren. För det första har
fäboddriften dåligt kunnat anpassas till en rationell jordbruksdrift, såsom
denna definierats av politiska och andra beslut. Fäboddriften har hört
samman med små och mellanstora brukningsenheter, och det är också dessa
som hårdast drabbats av rationaliseringens många jordbruksnedläggningar.

I rapporten konstateras bl.a. att fäbodarna under 1700- och 1800-talet
ingick i en ekonomi, vilken i mycket stor utsträckning präglades av
självförsörjning. När denna ersattes med ökad penninghushållning, var det
ofta svårt att integrera fäbodarna i den nya ekonomin. Ett exempel på detta
är att många fäbodar lagts ned därför att man inte haft råd att avlöna anställd
personal, och arbetsbördan då blivit för stor. Ett led i integrationen i
marknadsekonomin under 1900-talet är enligt rapporten också böndernas
ökade beroende av mejerileveranser. Dåliga eller obefintliga vägförbindelser
till fäboden har då kunnat leda till att man blev förhindrad att leverera
mjölk till mejeriet. Ofta hade varken mejeriet eller fäbodbrukaren råd med
detta och resultatet kunde bli att fäboden lades ner.

I rapporten anförs sammanfattningsvis bl.a. följande.

Hela 84 % av brukarna skötte själva sina djur vid fäbodstället. Det är
knappast någon tvekan om att det stora antalet fäbodställen med endast en
aktiv anläggning har försvårat och fördyrat för brukarna att anställa butöser.
Förekomsten av bilväg till mer än 90 % av alla fäbodställen har också
underlättat för hushållet att självt sköta om djuren under sommaren.

Brukarna värderade i allmänhet buföringen mycket högt. I stor utsträckning
upplevdes fäbodlivet som trivsamt och rekreativt för både folk och djur. Men
samtidigt är buföringen en nödvändighet för många brukare. Utan tillgång
till fäbodställets betesmarker skulle dessa inte kunna driva sitt jordbruk.

Den positiva värderingen av fäbodlivet står dock i bjärt kontrast till de
betingelser som brukarna möter i driften. Bara omkring 30 st anser att
möjligheterna för att fäbodstället skall överleva i framtiden är goda. För de
flesta andra ser framtiden mörk ut, och brukarna ställs framför allt inför tre
stora problemkomplex: Lönsamheten är dålig, såväl för själva fäboddriften
som för småjordbruk över huvud taget. Den växande turismen och fritidshusbebyggelsen
inkräktar framför allt på djurens rörelsefrihet, men skapar
också andra problem på vallen. Slutligen är generationsväxlingen mycket
svår. Brukarnas medelålder är mycket hög och många har ingen som vill ta
över efter sig.

1988/89: KrU3

Om fäbodväsendet skall kunna överleva behöver det stöd från det
allmänna. Brukarna själva har i sina förslag till åtgärder angivit upprustning
av byggnader, hjälp med mjölkhantering, avbytare och stängsel som
angelägna områden för stöd. Det som står på spel är dock inte bara själva
fäboddriften utan också alla de små jordbruk som i dag är beroende av
buföring för sin överlevnad.

De levande fäbodarna representerar också en viktig resurs för turistnäringen
och är mycket uppskattade av tillresande. Å andra sidan utgör turismen
och fritidshusbebyggelsen ofta ett stort hinder för fäbodbrukarna. Brukarna
själva vill i stor utsträckning helst slippa pressen från turismen och förordar
stränga restriktioner framför allt på bebyggelse på vallarna. Turismen är
dock redan en aktiv och stor näring i fäbodområdet, och det är viktigt att
försöka finna samverkansformer mellan turistsektorn och fäbodbrukarna
som inte hotar fäboddriftens existens. En viktig förutsättning för sådan
samverkan är att det satsas på upplysning om fäboddriften så inte onödig
skada görs av en okunnig allmänhet.

Stiftelsen Turismutveckling i Östersund samordnar insatser inom ramen för
ett projekt ”Levande fäbodar”. Syftet är att sammankoppla turism och
fäbodar och genom informationskampanjer öka intresset för att bevara
fäbodkulturen. Stiftelsen har i samförstånd med brukare i Dalarna, Hälsingland
och Jämtland-Härjedalen valt ut ett antal levande fäbodar. Några få av
dessa har stor erfarenhet från fäboddrift och turism som t.ex. Svedbovallen i
Järvsö med ca 30 000 besökare/år, medan de flesta har begränsat antal
besökare, 1 000-3 000/säsong.

Inom ramen för informationskampanjen har stiftelsen i en broschyr
”Levande fäbodar” (Östersund 1988) presenterat 24 fäbodvallar. Målsättningen
är att söka styra turister till tider och vallar så att turismen blir ett bra
komplement till det som redan ger inkomst på fäbodarna, dvs. mjölkprodukter
och hantverksprodukter.

Dalarnas museum har under 1980-talet på uppdrag av kommunerna i länet
gjort kommunvisa inventeringar av byar och fäbodmiljöer. Under senare år
har publicerats rapporter om byar och fäbodar i Leksands, Rättviks och Orsa
kommuner. En rapport om Gagnefs kommun är för närvarande under
utarbetande.

Inom länsstyrelsen i Kopparbergs län har nyligen genomförts en inventering
av levande fäbodar i länet. Utgångspunkt för denna inventering har
främst varit den betydelse som fäbodarna har för naturvården och friluftslivet.

Utskottet

Fäbodkulturen är som motionärerna påpekar en väsentlig del av vårt svenska
kulturarv. Så är också 37 fäbodar i Kopparbergs län och 82 i Jämtlands län
klassade som varande av riksintresse för kulturminnesvården. Fäbodbruk
har funnits sedan medeltiden. Numer förekommer det huvudsakligen i norra
och västra Dalarna, Härjedalen och sydligaste Jämtland. Antalet jordbruk
som bedriver fäbodbruk har minskat kraftigt under de senaste 50 åren och
beräknas nu uppgå till ca 270. Nedgången beror i allt väsentligt på
rationaliseringar inom jordbruket. Av den redovisning som lämnats i det

1988/89: KrU3

föregående framgår att fäbodväsendets situation uppmärksammas av länsstyrelserna
i de två län - Kopparbergs och Jämtlands län - där det fortfarande
finns levande fäbodar.

Det är enligt utskottets mening angeläget att fäbodkulturen kan bevaras.
Härför krävs som motionärerna framhåller insatser från samhällets sida. De
inventeringar som genomförts i Jämtlands och Kopparbergs län bör kunna ge
underlag för förslag om åtgärder. Utskottet vill i detta sammanhang även
erinra om att det redan nu finns möjlighet att få stöd för fäbodbruk. För att
behålla byggnadsbeståndet och inhägnader kan bidrag lämnas från medel
som står till riksantikvarieämbetets förfogande. Vidare har medel ställts till
naturvårdsverkets förfogande för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet.
Syftet med detta stöd - det s. k. NOLA-stödet - är att möjliggöra fortsatt vård
av sådan naturlig gräsbärande mark som bedömts vara särskilt värdefull från
natur- och kulturminnesvårdssynpunkt och som i avsaknad av ekonomiskt
stöd ej skulle vara möjligt för brukaren att på längre sikt hävda.

Från det nämnda anslaget som för innevarande budgetår uppgår till 10
milj. kr. har enligt vad utskottet inhämtat bidrag utgått till fäbodbrukare.
Härutöver har riksdagen våren 1988 efter förslag i proposition 1987/88:128
om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket, m.m. beslutat att ytterligare 20
milj. kr. skall disponeras för naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet under
perioden 1988/89 - 1990/91 (JoU 1987/88:24, rskr. 374). Dessa medel skall
anvisas på samma sätt som NOLA-stödet.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att det inte finns anledning
att föreslå någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr311.

Stockholm den 27 oktober 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s),
Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson
(s), Erkki Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (vpk), Kaj
Nilsson (mp). Ingegerd Sahlström (s), Ulla Samuelsson (s) och Margareta
Andrén (fp).

1988/89:KrU3

Reservation

1988/89 :KrU3

Jan Hyttring och Stina Gustavsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Med
hänvisning” och slutar med ”av motionen” bort ha följande lydelse:

De inventeringar av fäbodbruk som har gjorts under 1980-talet har främst
syftat till att kartlägga i vad mån brukare aktivt använder sina fäbodar. De
utgör enligt utskottets mening inte ett tillräckligt underlag för förslag till
åtgärder för att bevara ett levande fäbodbruk. Utskottet delar därför
motionärernas uppfattning att de problem av miljömässig och näringspolitisk
natur som är förknippade med fäboddrift bör bli föremål för utredning. I en
sådan utredning bör även fäbodkulturens betydelse för turism och kulturmiljövård
beaktas.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Kr311 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

eholm 1988 15990