Betänkande i anledning av motioner om frågor rörande pass m. m. (Betänkande 1971:InU20 inu)

Inrikesutskottets betänkande nr 20 år 1971

InU 1971:20

Nr 20

Betänkande i anledning av motioner om frågor rörande pass m. m.

Motionerna

1971:48 av herrar Björk i Göteborg (s) och Ericson i Örebro (s)

I motionen refereras inledningsvis uttalanden av statsmakterna att
rätten att lämna det land, där man vistas, även hemlandet, hör till de
grundläggande rättigheterna i ett demokratiskt samhälle och att denna
rättighet bör vara underkastad endast sådana inskränkningar som är
strängt nödvändiga. Motionärerna går därefter in på ett uttalande av
första lagutskottet vid fjolårets riksdag (1LU 1970: 59) som gjordes i samband
med behandlingen av en motion om olovlig värvning. Utskottet
hänvisade därvid till möjligheten att i kritiskt läge kunna meddela utreseförbud
för personer som önskade delta i stridshandlingar i annat
land. Motionärerna menar att ett sådant i administrativ ordning meddelat
utreseförbud inte står i överensstämmelse med den lagstadgade rätt
till utresa som enligt ett annat uttalande av första lagutskottet (1LU
1970: 10) bör gälla.

I motionen yrkas att riksdagen måtte uttala, att det förslag till lag
om rätt för svensk medborgare att resa ur riket, som enligt 1970 års
riksdag förtjänar att övervägas, ej bör innehålla särbestämmelser om
utreseförbud i administrativ ordning med anledning av svenska medborgares
anställning i främmande krigsmakt.

1971: 84 av herrar Björk i Göteborg (s) och Ericson i Örebro (s)

Motiveringen till motionsyrkandet återfinns i motionen 1971:48.
Motionärerna kritiserar beredningen av det tidigare nämnda ärendet
rörande olovlig värvning (1LU 1970: 59, mot. 1:24 och II: 72). Det anförs
att frågan endast belysts av instanser med juridisk sakkunskap
och att en grundligare prövning av de utrikespolitiska synpunkterna varit
önskvärd. Motionärerna pekar på att riksdagsarbetets organisation varit
en bidragande orsak till, som det sägs, den ensidigt juridiska behandlingen.
Motionärerna anser att frågan om den lämpliga handläggningen
av motionsyrkanden med såväl utrikespolitiska som rättsliga aspekter
förtjänar närmare övervägande.

I motionen yrkas att frågor om lagstiftningsåtgärder såväl mot olovlig
värvning som mot svenska medborgares deltagande i främmande krigsmakt
och mot därvid av svenska medborgare begångna handlingar måtte

1 Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 20

InU 1971: 20

av riksdagen göras till föremål för allsidig prövning från både utrikespolitiska
och rättsliga synpunkter.

1971:1198 av herr Levin (fp)

I motionen behandlas frågan om indragning av pass i samband med
ådömande av frihetsstraff. Motionären nämner bl. a. att det lär förekomma
att personer som avtjänar straff för narkotikabrott under permission
från fångvårdsanstalt reser utomlands för att skaffa ytterligare
narkotika. I motionen berörs vissa regler angående indragning av pass i
samband med kriminalvård. Motionären är kritisk mot dessa regler och
uppger dessutom att de möjligheter till indragning av pass som finns inte
används beroende bl. a. på att administrativa rutiner saknas.

I motionen hemställs dels att riksdagen måtte besluta om en sådan
ändring av gällande författningar att passmyndigheten ovillkorligen skall
återkalla utfärdat pass i anslutning till dom innebärande långvarigt frihetsberövande
och att domstol ofördröjligen skall underrätta passmyndigheten
om sådan dom, dels att vederbörande utskott utarbetar erforderlig
lagtext.

Utskottet har inhämtat yttranden över denna motion från rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län och
samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet.

Rätten att lämna riket

Författningsbestämmelser

Den principiella rätten att lämna riket finns inte fastslagen i någon
författning. Däremot finns vissa regler som begränsar svensk medborgares
rätt att lämna riket. Bestämmelserna, som refereras i det följande,
återfinns i de av Kungl. Maj:t utfärdade författningarna, passkungörelsen
och kungörelsen om skyldighet för svensk medborgare att vid resa
ur riket inneha giltigt pass.

Konventioner m. m.

Rätten för en medborgare att resa ut ur sitt land och återvända brukar
räknas till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Principen har
fastslagits i FN:s förklaring från år 1948 om de mänskliga rättigheterna
och i samma organisations konvention år 1966 om medborgerliga och
politiska rättigheter. Kungl. Maj:t har i prop. 1971: 125 föreslagit riksdagen
att godkänna denna konvention. Artikel 12 i konventionen har
följande lydelse.

1. Envar som lagligen befinner sig på en stats område äger rätt att
där röra sig fritt och fritt välja bosättningsort.

2. Envar äger frihet att lämna vilket land som helst, däribland sitt
eget.

InU 1971: 20

3. Ovannämnda rättigheter må icke underkastas andra inskränkningar
än sådana, som stadgas i lag och är nödvändiga för att skydda den nationella
säkerheten, den allmänna ordningen (»ordre public»), den allmänna
hälsovården eller sedligheten eller andra personers fri- och rättigheter
samt är förenliga med övriga i denna konvention inskrivna
rättigheter.

4. Ingen må godtyckligt förvägras rätten att inresa i sitt eget land.

Konventionsbestämmelser av liknande art finns även i den inom
Europarådet år 1950 tillkomna, av Sverige ratificerade europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.

Arbetet på en ny grundlag

Författningsutredningen (SOU 1963: 17) föreslog att i en ny regeringsform
skulle tas upp vissa grundläggande fri- och rättigheter. Bl. a.
föreslogs följande bestämmelse (2 kap. 2 §).

Svensk medborgare åtnjuter personlig frihet samt rätt att fritt välja
vistelseort inom riket eller lämna riket; han är ock tillförsäkrad hemfrid
samt rätt att oförkränkt sända meddelanden genom post eller annat
sådant allmänt samfärdsmedel. Dessa fri- och rättigheter må ej inskränkas
annorledes än genom lag eller med stöd av lag.

Författningsutredningen framhöll att ett principstadgande i grundlag
om nämnda rättigheter icke innefattade hinder mot att dessa underkastades
vissa begränsningar. Det utgjorde emellertid garanti för att erforderliga
begränsningar meddelades genom generella normer, som innebar
likformighet i behandlingen av lika fall. Med hänsyn till de betydelsefulla
medborgerliga intressen, varom här är fråga, borde inskränkningar
i rättigheterna enligt utredningens mening få meddelas endast genom lag
eller med stöd av lag. Utredningen utvecklade närmare sin syn på frågan
i vilka fall den ena eller andra av dessa båda former för normgivning
skulle komma i fråga.

Författningsutredningens förslag till rättighetsregler utsattes för —
som det uttalas i direktiven till grundlagberedningen — tämligen kompakt
kritik från remissinstansernas sida (se SOU 1965: 2, s. 100—126).
Såvitt avser den i detta sammanhang aktuella bestämmelsen i förslaget
till regeringsform, 2 kap. 2 §, togs i åtskilliga yttranden upp frågan, om
inskränkningar i de i paragrafen avsedda rättigheterna skulle få ske.
Somliga remissorgan ifrågasatte om inte krav på grundlagsändring i viss
utsträckning borde uppställas för inskränkningar i hithörande rättigheter.
RÅ menade att lagstiftning, som i väsentlig utsträckning inskränkte
den personliga friheten, borde kunna ske endast genom grundlagsändring,
eventuellt genom allmän lag med viss kvalificerad majoritet
i riksdagen. Som exempel anfördes det tänkta fallet, att statsmakterna i

1* Riksdagen 1971. 18 sami. Nr 20

InU 1971: 20

fredstid skulle föreskriva att ingen svensk medborgare fick lämna riket.
Den föreslagna möjligheten att annorledes än genom lag inskränka hithörande
rättigheter gav anledning till åtskillig kritik under remissbehandlingen.
En hovrätt ville, att möjligheten att »med stöd av lag» inskränka
ifrågavarande rättigheter skulle helt tas bort. Hovrätten ansåg
det nämligen olämpligt att i fråga om rättigheter, som ansetts så viktiga
att de omnämnts i rättighetskatalogen, öppna en väg till undantag i
administrativ ordning. En annan hovrätt ifrågasatte, om det med grundsatserna
i utredningens förslag var förenligt att på administrativ väg stadga
passtvång för svenska medborgare, som reser ur riket, såsom skett i
den kungörelse, som nämnts ovan. Hovrätten uttalade, att bestämmelsen
antagligen hade tillkommit främst i de resandes eget intresse, men att den
formellt torde innebära en så betydande inskränkning i den svensk medborgare
enligt förslagets 2 kap. 2 § tillkommande rätten att fritt lämna
riket, att bestämmelsen rätteligen hörde hemma i lag. Enligt en länsstyrelse
måste de i passkungörelsen behandlade frågorna regleras i lag,
om det föreslagna grundlagsstadgandet genomfördes. En utförlig redogörelse
för remissorganens inställning till förevarande paragraf lämnas
i SOU 1965:2 s. 136—142.

I grundlagberedningens uppdrag ingår att pröva om det är möjligt att
införa ett grundlagsskydd för sådana intressen som åsyftas med frihet
och rättighetsbeteckningar av olika slag. I direktiven till utredningen
(riksdagsberättelsen 1967 Ju 61) diskuteras utförligt de svåra rättstekniska
problem som är förenade med en sådan reglering.

Ställningstaganden av regering och riksdag

Statsmakterna har vid flera tillfällen uttalat sig beträffande rättigheten
att lämna det land där man vistas. I samband med att flyttningsförbudet
för vissa underhållsskyldiga upphävdes uttalade föredragande
departementschefen (prop. 1969: 69 s. 16) att rätten att lämna det land
där man vistas, även ens hemland, hör i ett demokratiskt samhälle till
de grundläggande rättigheterna och att denna rättighet bör vara underkastad
endast sådana inskränkningar som är strängt nödvändiga.

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner med herr Björk i Göteborg
som huvudmotionär (/: 162 och II: 184) i vilka begärdes lagstiftning
om svensk medborgares rätt till utresa ur riket. Första lagutskottet
(1970: 10), vars utlåtande godkändes av riksdagen, biträdde på det sättet
motionerna att utskottet fann det önskvärt att Kungl. Maj:t närmare
övervägde om det fanns skäl att utan att avvakta resultatet av grundlagberedningens
arbete jämlikt 87 § regeringsformen förelägga riksdagen
förslag till lag om rätt för svensk medborgare att resa ur riket. En sådan
lag borde för att få ett reellt innehåll ange de grunder på vilka utresa
kunde vägras och möjligheterna till prövning i högre instans av dylik

InU 1971: 20

vägran. Däremot borde — uttalade utskottet vidare — även i fortsättningen
åtskilliga av de regler, som nu finns i passkungörelsen, bl. a. de
som avser förfarandet vid utfärdande av pass, kunna utfärdas i administrativ
ordning.

Senare under 1970 års riksdag hade första lagutskottet att bereda
motioner rörande olovlig värvning, 1LU 1970:59 motionerna 1:24 av
herrar Björk och Hansson och II: 72 av herrar Ericson i Örebro och
Göransson. Enligt 19 kap. 12 § brottsbalken är det straffbart att här i
riket värva folk till främmande krigstjänst eller att förmå folk att olovligen
lämna riket för att ta sådan tjänst. För att den senare delen av
stadgandet skall kunna tillämpas förutsätts ett förbud av något slag att
lämna riket. Då bestämmelsen infördes uttalade föredragande departementschefen
(prop. 1948: 80):

Den av mig förordade bestämmelsen bereder möjlighet att i ett kritiskt
läge genom utreseförbud, vilket lärer kunna meddelas i administrativ
ordning, hindra en värvningsrörelse som sker i den formen att vederbörande
först förmås att lämna riket, varefter värvningskontrakt ingås
utom riket.

Första lagutskottet, 1970: 59, avslog efter remissbehandling enhälligt
de ovannämnda motionerna I: 24 och II: 72, som gick ut på en skärpning
av bestämmelserna mot olovlig värvning. I motiveringen uttalade
utskottet bl. a. att det inte skulle stå i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet med ett allmänt förbud för envar svensk medborgare
att ta värvning i främmande krigsmakt. Utskottet fortsatte:

Denna invändning synes dock inte gälla ett utreseförbud av det slag
som förutsattes vid lagstiftningen år 1948 och som av departementschefen
avsågs skola komma att meddelas i ett kritiskt läge, och ett sådant
förbud skulle i en given situation kunna utgöra ett hinder mot
värvning av svensk medborgare. Dessutom kan som flera remissinstanser
erinrat om i dylikt läge genomföras en lagstiftning motsvarande den
tidsbegränsade lagen den 5 mars 1937 angående åtgärder för att förhindra
frivilligas deltagande i inbördeskriget i Spanien m. m.

Bestämmelser om pass

Kungörelsen 1941: 836 om skyldighet för svensk medborgare att vid
resa ur riket innehava giltigt pass innehåller ett principiellt förbud för
svensk medborgare att resa ut ur riket till annat land än Danmark, Finland,
Island eller Norge, såvida han inte innehar giltigt pass. Den som
bryter häremot straffas med böter eller vid försvårande omständigheter
fängelse i högst sex månader. Även försök är straffbart.

Kungörelsen 1940: 471 om utfärdande inom riket av pass åt svensk
medborgare för utrikes resa (passkungörelsen) innehåller dels bestämmelser
om passhinder och återkallelse av pass, dels föreskrifter om handläggning
av passärenden m. m. Passärenden handläggs av länsstyrelse

InU 1971: 20 6

eller lokal polismyndighet (passmyndighet). Rikspolisstyrelsen för ett
centralt passregister som omfattar hela riket.

I 6 § passkungörelsen anges de fall då passansökan ej får bifallas
(passhinder):

a) om sökanden är föremål för sådan efterlysning, som enligt särskilda
bestämmelser införes i tidningen »Polisunderrättelser»;

b) om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga,
att sådana omständigheter föreligga, som kunna för sökanden föranleda
efterlysning som avses under a);

c) om passmyndigheten har kännedom om att rätten meddelat eller
fastställt reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken för sökanden;

d) om passmyndigheten har kännedom om att sökanden dömts till
fängelse eller annan brottspåföljd som innebär frihetsberövande eller till
intagning i arbetsanstalt och sannolika skäl finnas till antagande att han
ämnar undandraga sig verkställigheten genom att resa ur riket;

e) om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga,
att sökanden står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver
sådan verksamhet, som är skadlig för svenska statsintressen;

f) om sannolika skäl finnas till antagande, att sökanden ämnar använda
passet för obehörigt ändamål.

Ansökning om pass må ej heller bifallas, därest med hänsyn till rikets
försvarsberedskap sökanden prövas icke böra tilldelas pass.

Den som står under övervakning efter att ha dömts till fängelse,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt
må ej erhålla pass utan övervakningsnämnds medgivande.

Därutöver innehåller 6 § vissa bestämmelser om utfärdande av pass
till psykiskt sjuka och utvecklingsstörda samt underåriga.

I 14 § passkungörelsen finns bestämmelser om återkallelse av pass.
Bland återkallelseanledningarna upptas bl. a. att passmyndighet får kännedom
om förhållanden som enligt 6 § c)—f) skulle utgöra hinder för
utfärdande av pass eller om att någon ställts under övervakning efter
frihetsberövande.

I två fall har prövats huruvida det är möjligt att återkalla pass för
personer som dömts till frihetsstraff för smuggling av narkotika (Förvaltningsrättslig
tidskrift 1967 s. 144). I det ena fallet åberopades som
grund för återkallelse »att det fanns skälig anledning anta att sökanden
stod i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedrev sådan verksamhet
som var skadlig för svenska statsintressen» och i det andra fallet
»att det fanns sannolika skäl till antagande att passet skulle användas
till obehörigt ändamål». I båda fallen förklarade Kungl. Maj:t att de
åberopade grunderna för återkallelse av pass ej kunde anses tillämpliga.

Remissyttrandena över motionen 1971:1198

Kriminalvårdsstyrelsen anför inledningsvis att den av motionären
väckta frågan skall ses mot bakgrunden av uppfattningen att rätten att

InU 1971: 20

lämna det land där man vistas — även hemlandet — hör till de grundläggande
rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Styrelsen ansluter
sig till denna uppfattning men påpekar att rättigheten måste underkastas
vissa begränsningar. Till sådana begränsningar hör enligt styrelsens
mening hänsynen till en ändamålsenlig kriminalvård. Utöver olägenheten
med avbrott i behandlingsplanen föreligger i de av motionären
påtalade fallen uppenbar risk för ny brottslighet. Styrelsen yttrar vidare:

Kriminalvårdsstyrelsen biträder motionens grundtanke. Emellertid anser
styrelsen det icke riktigt att möjligheten till återkallelse av pass begränsas
till endast de fall då den intagne dömts för narkotikabrott. Risk
för ny brottslighet föreligger nämligen även vid andra brott. Däremot
synes man — främst med hänsyn till det mindre lämpliga i att låta bestämmelsen
även omfatta intagna med korta fängelsestraff — böra göra
den begränsningen att återkallelse ej bör ske i fall då fängelsestraffet
understiger förslagsvis sex månader. Icke heller förefaller det nödvändigt
att göra regeln om återkallelse obligatorisk. Genom att medge passmyndigheten
en diskretionär prövning kan större hänsyn tas till förhållandena
i det särskilda fallet.

Fråga är därefter hur förfarandet hos berörda myndigheter lämpligen
bör ordnas. Kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter huruvida i samband med
att pass utfärdas detta bör anmälas till ett centralt passregister som vid
begäran om registerutdrag för handläggning av brottmål anger innehav
av pass. När domstolen meddelat dom å påföljd där återkallelse kan
komma ifråga skall domen översändas till passmyndigheten för prövning
huruvida passet skall återkallas. Innan beslut meddelas i fall där passinnehavaren
dömts till fängelse skall passmyndigheten inhämta yttrande
från den övervakningsnämnd till vilken den anstalt hör där den dömde
är intagen. Vid behandlingen av ärendet bör nämnden höra den intagne
och i övrigt fästa avseende främst vid om det ur vårdsynpunkt kan anses
lämpligt att den dömde bör behålla passet. Det merarbete som kan följa
genom ett sådant förfarande torde vara ringa. Antalet innehavare av
pass varom här är fråga måste nämligen bedömas som rätt litet.

Avslutningsvis anför kriminalvårdsstyrelsen att den i motionen upptagna
frågan bör lösas efter utredning utanför ramen för omedelbar
riksdagsbehandling. Som skäl härför kan enligt styrelsen åberopas att
även en annan fråga bör prövas i sammanhanget, nämligen principerna
för återkallelse av pass för personer som dömts till kriminalvård i frihet.

Även rikspolisstyrelsen ansluter sig till tanken att de berörda reglerna
bör reformeras. Styrelsen pekar på det samband frågan har med det utredningsarbete
som pågår med ADB-system för central passregistrering.
Styrelsen anser dock att en ändring är så angelägen att den bör genomföras
före den tidpunkt då det föreslagna systemet för central maskinell
bearbetning av passärenden kan väntas komma till stånd. Rikspolisstyrelsen
framhåller vidare att de av motionären föreslagna åtgärderna är
av väsentlig betydelse som brottsförebyggande faktor sedd mot bakgrunden
av den ökade brottsligheten, bl. a. beträffande narkotikabrott och

InU 1971: 20

våldsbrott, och dess samband med den ökade internationella kriminaliteten.

Slutligen förklarar styrelsen att den i avbidan på den nya passrutinen
är beredd att undersöka möjligheterna att med hjälp av andra ADBsystem
eller manuella åtgärder ombesörja att passmyndigheterna får
underrättelse om passhinder och återkallelseanledningar.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sig också för en ändring av de
aktuella bestämmelserna. Länsstyrelsen anser dock att det skulle föra
alltför långt att tillgripa passåterkallelse i samtliga fall av långvariga
frihetsberövanden. Det föreslås i stället att bestämmelserna endast bör
gälla passinnehavare som döms för grövre narkotikabrott.

Länsstyrelsen framhåller vikten av en effektiv avisering av återkallelsegrundade
domar. Styrelsen vill ha närmare utrett i vad mån det är
möjligt att använda det centrala brottsrespektive passregistret för att
få till stånd en snabb och effektiv avisering till passmyndigheterna.

Slutligen framhåller länsstyrelsen att den föreslagna regeln om återkallelse
av pass vid frihetsberövande bör kompletteras med en regel att
verkställighet av längre tids frihetsstraff skall vara obligatoriskt passhinder.
En sådan regel bör kunna ges generell giltighet utan samband
med vissa brottstyper. Länsstyrelsen anser att detta förslag ligger i linje
med bestämmelserna om passinnehav för personer som är ställda under
övervakning.

Samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet uppger att det lagt
fram ett preliminärt förslag till ADB-system för handläggning av passärenden.
Enligt detta förslag skall passansökan ges in till lokala polismyndigheter
för vidarebefordran till rikspolisstyrelsen. Underlag för beslut
om passhinder skall tas fram i ett maskinellt ADB-system som i
vissa avseenden integreras med andra ADB-system i rättsväsendets informationssystem
(RI). Vidare skall uppgifter som kan föranleda passåterkallelse
tas automatiskt ur andra delsystem av RI. Det föreslagna
systemet skall kunna anpassas till eventuella maskinella ändringar i fråga
om passhinder och återkallelseanledningar.

Om det inte föreligger uppgifter som kan leda till passhinder skall
passhandlingar skrivas ut automatiskt med datamaskin. Beträffande formerna
för beslut i fråga om passhinder och återkallelse av pass har olika
alternativ med beslut av rikspolisstyrelsen och/eller lokal polismyndighet
diskuterats. Det föreslagna systemet bearbetas f. n. i justitiedepartementet.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor om rätt att resa ur riket
samt att inneha och erhålla pass.

För närvarande regleras rätten för svensk medborgare att resa utom -

InU 1971: 20

lands i författningar sorn utfärdats av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.
Sålunda finns enligt kungörelsen om skyldighet för svensk medborgare
att vid utresa ur riket innehava giltigt pass ett principiellt förbud
för den som inte har sådant pass att resa till annat än nordiskt land.
Förbudet är straffsanktionerat. Till denna författning ansluter passkungörelsen,
som innehåller bl. a. grunder för avslag på ansökan om pass
och återkallelse av utfärdat pass. Vidare är det förutsatt att Kungl. Maj:t
i ett kritiskt läge skall kunna meddela utreseförbud för svenska medborgare.
Bakgrunden härtill är brottsbalkens (19 kap. 12 §) stadgande
om olovlig värvning. Enligt detta lagrum är det straffbart att här i riket
värva folk till främmande krigstjänst eller att förmå folk att olovligen
lämna riket för att ta sådan tjänst. Den senare delen av stadgandet, som
alltså för sin tillämpning förutsätter ett utreseförbud, tillkom år 1948
för att göra straffbestämmelserna effektivare. För att straffbar gärning
skulle föreligga ansågs nämligen dessförinnan att värvningskontraktet
skulle ha ingåtts i Sverige.

Frågan huruvida fundamentala medborgerliga fri- och rättigheter, däribland
rätten att lämna riket, skall regleras i grundlag prövas av grundlagberedningen.

I anledning av motioner begärde 1970 års riksdag att Kungl. Maj:t
närmare skulle överväga om det fanns skäl att — utan att avvakta resultatet
av grundlagberedningens arbete — förelägga riksdagen förslag
till lag om rätt för svensk medborgare att resa ur riket. Lagen borde
för att få ett reellt innehåll ange de grunder på vilka utresa skall kunna
vägras och möjligheterna till prövning i högre instans av en dylik vägran.

I motionen 1971: 48 yrkas att riksdagen skall uttala att den begärda
lagstiftningen om rätt för svensk medborgare att resa ur riket inte skall
innehålla särbestämmelser om utreseförbud i administrativ ordning med
anledning av svenska medborgares anställning i främmande krigsmakt.

Det framställda motionsyrkandet skall ses mot bakgrunden av första
lagutskottets behandling vid 1970 års riksdag av en motion som behandlade
olovlig värvning. Första lagutskottet förutsatte nämligen att
administrativa utreseförbud i vissa fall skulle kunna meddelas även i
framtiden. I motionen 1971: 48 görs gällande att detta ställningstagande
strider mot innehållet i den begäran riksdagen framställt om lagstiftning
beträffande rätten att lämna riket.

Utskottet har inhämtat att det inom Kungl. Maj:ts kansli igångsatts
ett förberedande arbete på en ny passlagstiftning i enlighet med riksdagens
begäran i fjol. Avsikten är alltså att lagstiftningen skall ange de
grunder på vilka utresa skall kunna vägras. Det får förutsättas att lagstiftningsarbetet
även kommer att innefatta en prövning av utreseförbud
av den art som berörs av motionärerna. Utskottet utgår vidare från att
lagförslag i frågan blir föremål för remissbehandling i vanlig ordning,
innan det föreläggs riksdagen.

InU 1971: 20

Enligt utskottets mening är det rimligt att avvakta det material som
utredningsarbetet jämte remissförfarandet kan väntas ge vid handen innan
man tar slutlig ställning till den i motionen aktualiserade frågan.
Utskottet kan därför inte tillstyrka motionsyrkandet men anser det lämpligt
att utskottets uppfattning beträffande lagstiftningsarbetets bedrivande
bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

I motionen 1971: 84 hemställs »att frågor om lagstiftningsåtgärder
såväl mot olovlig värvning som mot svenska medborgares deltagande i
främmande krigsmakt och mot därvid av svenska medborgare begångna
handlingar måtte av riksdagen göras till föremål för allsidig prövning
från både utrikespolitiska och rättsliga synpunkter».

Motionärerna kritiserar beredningen i första lagutskottet av det tidigare
nämnda ärendet om olovlig värvning. De hävdar att frågan belysts
endast av instanser med juridisk sakkunskap och att en grundligare
prövning av de utrikespolitiska synpunkterna varit önskvärd. Motionärerna
pekar på att riksdagsarbetets organisation varit en bidragande
orsak till, som det sägs, den ensidigt juridiska behandlingen. Motionärerna
anser att frågan om den lämpliga handläggningen av motionsyrkanden
med såväl utrikespolitiska som rättsliga aspekter förtjänar närmare
övervägande.

Utskottet kan instämma med motionärerna att det är viktigt att få
såväl utrikespolitiska som rättsliga synpunkter på motionsyrkande av
det slag det här gäller. Den nya utskottsorganisationen med de nyinförda
samarbetsformerna utskotten emellan ger goda möjligheter till en
effektiv och allsidig beredning av ärendena. De nya beredningsformerna
synes alltså ge goda möjligheter att uppfylla motionärernas önskemål.
Med det sagda och med hänvisning till vad ovan anförts om motionen
1971: 48 anser sig utskottet ha besvarat motionen 1971: 84.

I motionen 1971: 1198 tas upp en annan fråga som rör rätten att lämna
riket. Det gäller utfärdande och återkallelse av pass för personer
som avtjänar fängelsestraff. Den omständigheten att straffverkställighet
pågår utgör inte i och för sig passhinder eller ett skäl att dra in ett utfärdat
pass. Motionären vänder sig mot detta förhållande och uppger
att det enligt uppgifter i pressen förekommer att personer som avtjänar
fängelsestraff för narkotikabrott under permission från fångvårdsanstalt
reser utomlands för att skaffa narkotika.

I motionen yrkas författningsändring innebärande att passmyndighet
ovillkorligen skall återkalla pass i anslutning till dom innebärande långvarigt
frihetsberövande. Motionären vill dessutom ha effektivare administrativa
rutiner så att domstol ofördröjligen skall underrätta passmyndighet
om dom som innebär återkallelseanledning.

De hörda remissinstanserna har ställt sig positiva till motionens syfte.
Även utskottet biträder i princip motionen. Det bör alltså införas reg -

InU 1971: 20

ler som innebär möjlighet att återkalla pass eller förhindra utfärdande
av nytt pass för person som avtjänar ett inte alltför kortvarigt fängelsestraff.
Det administrativa förfarandet bör effektiviseras så att reglerna
kan upprätthållas i praktiken. Det får ankomma på Kungl. Maj:t att
närmare överväga utformningen av lämpliga regler i samband med utarbetandet
av en ny passlag. För den händelse detta arbete inte väntas
leda till resultat inom rimlig tid bör en provisorisk lösning övervägas
inom ramen för gällande författningsreglering. Vad utskottet anfört i
anledning av motionen bör bringas till Kungl. Majrts kännedom.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 48 som sin mening
ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört angående utarbetandet
av en ny passlag,

B. att motionen 1971: 84 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

C. att riksdagen i anledning av motionen 1971: 1198 som sin mening
ger Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört i fråga om
utfärdande och återkallelse av pass till personer som avtjänar
fängelsestraff.

Stockholm den 26 oktober 1971
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Andersson i Billingsfors (s), Nordgren (m), fru Hörnlund
(s), herr Johansson i Simrishamn (s), fru Ludvigsson (s), herrar Stridsman
(c), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Fransson (c), Ekinge
(fp), och Olsson i Asarum (s).

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAGGSTRÖM A3,

STOCKHOLM 1971