Sammansatta utrikes- och
försvarsutskottets betänkande
1995/96:UFöUl

Sveriges säkerhetspolitik

1995/96

UFöUl

1. Sammanfattning

I detta betänkande behandlas de delar av regeringens proposition
1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse som rör Sveriges säkerhetspolitik,
vissa aspekter på internationella insatser genom totalförsvaret samt de
aspekter på försvarets materielförsörjning som hänger samman med krigs-
materiellagstiftningen. Vidare behandlas i motsvarande delar de motioner
som väckts med anledning av propositionen samt vissa motioner i säker-
hetspolitiska frågor från allmänna motionstiden 1994/95.

Med anledning av några motionsyrkanden framhåller utskottet ett antal
faktorer av särskild betydelse för den säkerhetspolitiska utvecklingen i
omvärlden.

Utskottet tillstyrker propositionens förslag om målen för Sveriges sä-
kerhetspolitik. Utskottet slår vidare fast att Sveriges militära alliansfrihet
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt
närområde består. Medlemskapet i EU och deltagandet i den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken ger Sverige en förbättrad säkerhetspolitisk
situation samt utökade möjligheter att i vårt närområde agera i säkerhets-
politiska frågor.

Utskottet är av uppfattningen att en svensk anslutning till Västeuropeis-
ka unionen (VEU) inte skulle gagna svenska säkerhetspolitiska intressen.
Det nuvarande observatörskapet är förenligt med Sveriges militära allians-
frihet och ger den för oss nödvändiga insynen.

Utskottet konstaterar att Sverige har haft enbart positiva erfarenheter av
det hittillsvarande samarbetet inom ramen för Partnerskap för fred (PFF).

Utskottet framhåller också att Organisationen för säkerhet och samarbete
i Europa (OSSE, f.d. ESK) spelar en betydelsefull roll som forum för den
europeiska säkerhetsdialogen och som faktor i uppbyggandet av en all-
europeisk ordning där varje stat kan få sina säkerhetsintressen tillgodosed-
da.

I avsnittet om internationella insatser konstaterar utskottet att regering-
ens förslag att öka den svenska ambitionsnivån beträffande förmågan att
delta i fredsfrämjande aktiviteter ligger i linje med en lång svensk tradition
att främja fred och säkerhet. Utskottet anser i likhet med regeringen att
tonvikten bör läggas på civila humanitära insatser och om möjligt koncen-
treras på långsiktiga preventiva åtgärder. Utskottet delar också regeringens

1 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

syn på det positiva i att ha en bred ansats och värdet av ett starkt nätverk
av internationella organisationer.

Ett antal motionsyrkanden behandlas - varav de flesta besvaras - som i
varierande grad är positiva till regeringens förslag om att inrätta en civil
insatsstyrka och att en ökad koordinering bör ske med övriga fredsfräm-
jande verksamheter. Regeringens förslag i dessa frågor tillstyrks av utskot-
tet.

Med anledning av två motioner om folkrörelsernas bidrag till fredsfräm-
jande aktiviteter uttalar utskottet att man delar motionärernas uppfattning
om folkrörelsernas viktiga bidrag till arbetet för fred. Utskottet framhåller
att även försvarets frivilligorganisationer härvidlag kan lämna värdefulla
bidrag.

Utskottet har också tagit ställning för förslag från regeringen om att ut-
veckla riktlinjer för att underlätta myndigheters internationella kontakter
samt att regeringen skall vidta åtgärder för att Sveriges representation i
internationella organisationer och i utlandet i försvarsrelaterade frågor
förbättras.

Under avsnittet krigsmaterielexport m.m. behandlar utskottet regering-
ens förslag angående internationellt samarbete inom materielområdet i
form av gemensam anskaffning, närmande till WEAG och statligt stöd till
försvarsindustrins exportansträngningar.

Utskottet hänvisar inledningsvis till utrikesutskottets tidigare övervä-
ganden angående den generella synen på krigsmaterielexport och betonar
att regeringens förslag ligger inom ramen för rådande regler och riktlinjer
på krigsmaterielområdet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag om gemensam anskaffning vil-
ket enligt förslaget endast bör ske för sådana materielsystem där Försvars-
maktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden. Utskot-
tet tillstyrker även förslaget om närmande till WEAG men framhåller
därvid särskilt att försiktighet bör iakttas så att samarbetet stannar inom de
ramar som riktlinjerna för krigsmaterielexport anger.

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag om statligt stöd vid export
av större vapensystem, givet att de står i överensstämmelse med riktlinjer-
na för krigsmaterielexport.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet regeringens förslag. Samtliga
motionsyrkanden besvaras eller avstyrks. Till betänkandet är fogat reser-
vationer.

1995/96:UFöUl

2. Propositionen

Regeringen har i proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse

- i avsnitt 2 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om säkerhetspolitikens
mål (avsnitt 2.3.1)

- i avsnitt 6 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om svensk ambitions-
nivå för internationella fredsfrämjande insatser (avsnitt 6.1.3)

3. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om civila internatio-
nella styrkor (avsnitt 6.3)

4. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om internationella
kontakter (avsnitt 6.5)

- i avsnitt 8 yrkat

1. att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om grunderna för
försvarets materielförsöijning (avsnitt 8.1-8.6) (UFöU i de delar som
avser export av krigsmateriel).

3.Motionerna

3.1 Motioner väckta med anledning av regeringens
proposition 1995/96:12

1995/96:Föl av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska och militärstrategiska utvecklingen i vårt
närområde,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges säkerhetspolitik, särskilt vad gäller betydelsen av ett
långsiktigt synsätt i försvarsplaneringen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarspolitikens inriktning och totalförsvarets uppgifter,
(delvis)

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om försvarets materielförsöijning. (delvis)

1995/96:Fö4 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om civil freds-
tjänst i totalförsvaret i det fortsatta utredningsarbetet, (delvis)

1995/96:Fö5 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om säkerhetspolitiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om försvarets materielförsöijning.

1995/96:UFöUl

1995/96:Fö6 av Annika Nordgren m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om säkerhetspolitikens mål,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall avstå från det aktiva observatörsskapet i VEU,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om neutralitetsbegreppet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en internationell styrka för fredsfrämjande insatser, (delvis)

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om stopp för krigsmaterielexport och kraftfullt agerande mot
en gemensam krigsmaterielmarknad under EU:s regeringskonferens 1996,
(delvis)

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om skrivningen i propositionen beträffande sammanvägningen
av försvarspolitiska behov och uppställda utrikespolitiska restriktioner vid
prövning av enskilda utförselärenden,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om internationellt initiativ och engagemang när det gäller bl.a.
nedrustning och metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld,

1995/96:Fö7 av Monica Green m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om säkerhetspolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationella insatser,

1995/96:Fö8 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk säkerhetspolitik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om säkerhetspolitisk kompetens i Sverige,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om utbildning till civilförsvaret, (delvis)

1995/96:FölO av Ola Karlsson och Sten Tolgfors (m) vari yrkas att riksda-
gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förutsättningarna för produktion och export av försvarsmateriel, (delvis)
1995/96:Föll av Åke Camerö m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall arbeta för att utveckla en gren av VEU för
fredsfrämjande operationer, katastrofhjälp och krishantering,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige aktivt skall stödja OSSE:s arbete med att skapa en
regional säkerhetsordning,

1995/96:UFöUl

3.2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1994/95

1994/95:U312 av Peter Eriksson och Birger Schlaug (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige,
oavsett medlemskapet i Europeiska unionen, avser att även i framtiden
bedriva en självständig utrikespolitik.

1994/95:U401 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges alliansfrihet, dvs. alliansfrihet i fred syftande till neut-
ralitet i krig,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om modellen av en konfliktförebyggande organisation inom OSSE,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om OSSE:s utrednings- och analyskapacitet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om villkoren för Sveriges deltagande i Partnerskap för fred,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om Sveriges inställning till VEU,

1994/95 :U405 av Håkan Holmberg och Karl-Göran Biörsmark (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om att möjligheten till ett aktivt svenskt deltagande i någon
form i FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

1994/95:U407 av Berit Löfstedt m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en nationell kommission för att se över och stärka
Sveriges internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsin-
satser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ekonomiska resurser till frivilligorganisationema
för icke-militära fredsinsatser.

1994/95 :U502 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
inom EU bör fortsätta som alliansfri stat och därför inte ansöka om med-
lemskap i VEU,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
bör avsäga sig observatörskapet i VEU,

1994/95:Fö201 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om grunderna för den svenska säkerhetspolitiken,
1994/95:Fö202 av Åke Carnerö m.fl. (kds) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör delta i ett sådant försvarspolitiskt samarbete

1995/96:UFöUl

inom EU som syftar till europeisk säkerhet och som bygger på vaije na-
tions självständiga beslut om militära insatser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svensk observatörsstatus i VEU,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall verka för en regional säkerhetslösning inom
ramen för OSSE,

1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio-
nen anförts om att Sverige aktivt skall delta i och utveckla EU:s säkerhets-
politik,

Utskottet väljer i det följande i vissa fall att dela upp yrkanden och be-
handla delarna i skilda sammanhang. Yrkandenumret följs då av ordet
delvis och en sifferbeteckning, t.ex. 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis
2:4). Siffran 2 visar att det är den andra delen av yrkandet som behandlas,
och siffran 4 talar om att yrkandet delats upp i totalt 4 delar. I bilaga 4 till
detta betänkande framgår var de olika motionsyrkandena, och i förekom-
mande fall deras delar, behandlas. Vissa yrkanden behandlas delvis i detta
betänkande och delvis i betänkandet 1995/96:FöUl. Vilka dessa yrkanden
är framgår av såväl ovanstående förteckning, där de följs av ordet
”(delvis)”, som av bilaga 4.

4. Utskottet

Ärendets beredning

Regeringens proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse bordlädes i
kammaren den 5 oktober 1995. Propositionen jämte tillhörande motioner
hänvisades till försvarsutskottet för beredning. Under motionstiden avläm-
nades 11 motioner med sammanlagt 96 yrkanden.

Regeringen har i propositionen lämnat förslag bl.a. till beslut om säker-
hetspolitikens mål vilket berör utrikesutskottets beredningsområde. Rege-
ringen aktualiserar i propositionen en bredare säkerhetspolitisk syn. Vidare
finns ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden
under förra riksmötet, remitterade till utrikesutskottet, och som behöver
beredas.

Enligt riksdagsordningens 4 kap. 8 § kan utskott överenskomma med
annat utskott att de skall bereda ärende gemensamt genom deputerade i
sammansatt utskott. Den nya säkerhetspolitiska situationen motiverar en
sammanhållen behandling av såväl de utrikes- som försvarspolitiska aspek-
terna på säkerhetspolitiken. Mot den bakgrunden har utrikes- och för-
svarsutskotten gemensamt beslutat att i ett sammansatt utskott bereda de
nu aktuella säkerhetspolitiska frågorna. Det sammansatta utskottet, som är
tillfälligt, har som enda uppgift att behandla dessa frågor.

Försvarsutskottet har därför överlämnat regeringens förslag i proposition
1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse avseende avsnitt 2.4 i den del som
avser säkerhetspolitikens mål, avsnitt 6.6, punkterna 1 och 3-4 samt av-

1995/96:UFöUl

snitt 8.8., punkt 1 i de delar som rör export av krigsmateriel m.m., jämte
tillhörande motioner till det sammansatta utrikes- och försvarutskottet för
gemensam beredning. På motsvarande sätt har utrikesutskottet till det
sammansatta utrikes- och försvarsutskottet överlämnat de motioner från
den allmänna motionstiden 1994/95 som rör frågor i ovan nämnda delar av
proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse.

En fullständig förteckning över vilka motioner och vilka förslag i pro-
positionen som bereds av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet
återfinns i avsnitt 2 ovan.

De ställningstaganden som det sammansatta utskottet gör i sitt betän-
kande 1995/96:UFöUl Sveriges säkerhetspolitik utgör den säkerhetspoli-
tiska grunden för försvarsutskottets vidare överväganden.

5. Övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv

I propositionens avsnitt 2.1 och 2.2 (s. 15-38) redovisar regeringen sin syn
på den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och på Sveriges säker-
hetspolitiska intressen. Dessa avsnitt, vilka inte innehåller några förslag till
riksdagsbeslut, sammanfattas nedan.

5.1 Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden

Det kalla krigets slut

Enligt propositionen föreligger inte de politiska och militära förutsättning-
arna för ett storkrig i Europa i dag och under de närliggande åren.

Allmänt sett karakteriseras utvecklingen av ett större antal inflytelserika
aktörer, som sinsemellan är heterogena och långt ifrån jämbördiga.

Det kalla krigets paradoxala kombination av politisk spänning och sta-
bilitet har ersatts av ett förehållandevis rörligt och svårförutsägbart läge.
Riskerna för såväl interna som regionala konflikter har ökat.

Historiska landvinningar har gjorts genom den europeiska integrations-
processen. Storkrig i Europa framstår i dag som en omöjlighet. En fram-
gångsrik fortsatt utvidgning österut av Europeiska unionen (EU) utgör en
viktig grund för framtida stabilitet och säkerhet omfattande hela Europa.
Både utvidgningen av EU och av NATO kommer dock också att utsätta
den europeiska sammanhållningen för påfrestningar. Främst Ryssland
kommer att förbli en säkerhetspolitisk faktor av stor betydelse i Europa,
och då inte minst i Östersjöområdet.

FN står i centrum för förhoppningarna att förverkliga de ideal som
kommer till uttryck i dess stadga. Världsorganisationen har påtagligt ökat
sitt engagemang i internationella krishärdar. Optimismen om en ny världs-
ordning, byggd på gemensamma folkrättsliga principer, har likväl ersatts
av en växande insikt om komplexiteten och långsiktigheten i en sådan
strävan.

Svårförutsägbarheten torde bli ett dominerande inslag i den internatio-
nella politiken under lång tid. De närmaste årens utveckling kan dock

1995/96:UFöUl

komma att ge vissa viktiga signaler om fortsatt färdväg inom ett antal
områden. Centralt för de framtida förhållandena är bl.a. den ryska reform-
politikens utveckling, EU:s översynskonferens, utvecklingen i det tidigare
Jugoslavien och CFE-avtalets (Conventional Armed Forces in Europé)
betydelse. USA:s fortsatta roll i Europa förblir, liksom Rysslands utveck-
ling och relation till övriga Europa, avgörande faktorer i den europeiska
säkerhetspolitiska utvecklingen.

Europeisk säkerhet

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa är nära kopplad till den
bredare globala bild som beskrivits ovan.

Utvecklingen i det tidigare Jugoslavien liksom i Tjetjenien har demon-
strerat det internationella systemets kvarstående svårigheter att försvara
FN:s och OSSE:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa;
efterföljare till den europeiska säkerhetskonferensen, ESK) folkrättsligt
förankrade regler för fredligt mellanstatligt umgänge och mänskliga rättig-
heter.

De samlade europeiska strävandena bärs upp av EU. I den nya situatio-
nen finns dock risker för att nationella intressen får en större roll i stater-
nas säkerhetspolitik.

I fokus för den säkerhetspolitiska uppmärksamheten står utvecklingen i
centrala och östra Europa. Den största långsiktiga osäkerheten gäller
Ryssland, som nu befinner sig i ett djupt svaghetstillstånd. Landet kom-
mer, enligt regeringens bedömning, inte under överskådlig tid att kunna
utgöra ett militärt hot mot Europa i den mening som gällde under det kalla
kriget. Utvecklingen i randområdena av det tidigare Sovjetunionen är
ägnad att inge bekymmer.

Den ryska ekonomin utgör den mest påtagliga gränssättande faktorn för
utvecklingen. Det torde ta minst ett decennium innan man är tillbaka på en
nivå som motsvarar Rysslands del av den sovjetiska ekonomin år 1989.
Den grundläggande osäkerheten om en fortsatt demokratisk utveckling
består.

De möjliga utvecklingsvägarna i Ryssland spänner från en fortsatt för-
stärkning av redan befintliga auktoritära tendenser via ekonomiskt och
politiskt sönderfall i mer eller mindre våldsamma former till successiv
konsolidering av reformprocessen. Flertalet bedömningar förutser en lång-
sam konsolidering i antingen demokratisk eller auktoritär riktning.

En mer självsäker politik av traditionell stormaktskaraktär baserad på
ryska nationella intressen har börjat framträda och kontrasterar mot den
svaga basen för rysk maktutövning. Denna politik indikerar troligen ett
framtida normaltillstånd. Utgångspunkten är att Ryssland är en eurasiatisk
stormakt med säkerhetsintressen i hela sitt närområde. Därtill kommer en
strävan att upprätthålla kämvapenpariteten med USA.

Ett centralt ryskt intresse är att undvika att hamna utanför en utvidgad
europeisk gemenskap. Ryssland har hittills motsatt sig en utvidgning av
NATO. Samtidigt välkomnas i allmänhet fortsatt EU-utvidgning österut.

Oberoende staters samvälde (OSS) är viktigt för Ryssland, såväl för att
hävda inflytande allmänt som av ekonomiska skäl. Inriktningen går i

1995/96:UFöUl

ökande grad mot återintegration byggd på i första hand ömsesidiga eko-
nomiska intressen. I Vitrysslands fall är en långtgående reintegrerering
med Ryssland redan i full gång.

Det centrala målet för flertalet stater i Central- och Östeuropa är att bli
fullvärdiga medlemmar i EU och NATO.

De frigjorda spänningarna i sydöstra Europa utgör ett akut problem. Un-
der de senaste åren har i det tidigare Jugoslavien pågått de mest omfattan-
de krigshandlingar som Europa upplevt sedan det andra världskriget.

Den västeuropeiska säkerhetspolitiska agendan domineras av fem inbördes
beroende frågor:

* utvidgningen av NATO och EU,

* den framtida relationen till Ryssland,

* EU:s framtida utveckling, främst regeringskonferensen år 1996,

* den framtida rollfördelningen mellan och nya uppgifter för EU, NATO,
VEU (Västeuropeiska unionen) och OSSE,

* relationen mellan Europa och USA.

För USA har det kalla krigets slut inneburit en radikalt förbättrad strategisk
situation. Landets politiska och militära dominans är obestridd. Något
direkt hot mot USA:s mest vitala intressen finns inte, förutom strategiska
kärnvapen. Hoten är framför allt av ekonomisk och teknologisk karaktär.
Förhållandet till Ryssland kommer troligen att innehålla element av både
samarbete och konfrontation. Den strategiska kämvapenavskräckningen
mellan USA och Ryssland består. En omfattande kvantitativ neddragning
av framför allt armén och flygvapnet pågår. En betydande del av dessa
minskningar sker utanför USA:s gränser i Europa och Asien. Det förefal-
ler sannolikt att USA:s engagemang i Europa består relativt oförändrat
under de närmaste åren. Problemen är i första hand långsiktiga. En bibe-
hållen strategisk transatlantisk samarbetsrelation förutsätter i växande
utsträckning gemensamma strategiska behov också utanför NATO-
området.

Tyskland har återfått sin fulla suveränitet och är åter en av Europas
stormakter. I Storbritannien och Frankrike pågår en omvärdering av Eu-
ropapolitiken. Frankrikes inflytande reduceras genom Tysklands växande
roll. Den speciella brittisk-amerikanska relationen har urholkats. Storbri-
tannien har successivt gett upp den traditionella distansen till kontinenten.

I Medelhavsområdet möts tre världsdelar, olika ideologier, religioner
och kulturer, fattigdom och rikedom. Området är därför också en skär-
ningspunkt för skilda intressen som direkt eller indirekt påverkar europeisk
säkerhet. Det tidigare största hotet mot freden, den arabisk-israeliska
konflikten, har minskat i betydelse. Andra hot, såsom spridning av mass-
förstörelsevapen och allmän instabilitet, har i stället framträtt. Utveckling-
en och problemen i området påverkar även EU-statema genom ett växande
och alltmer svårhanterbart invandringstryck.

1995/96:UFöUl

Norden och Östersjöområdet

Karakteristiskt för det nordiska området är dess närhet till och beroende av
andra strategiska regioner - Ryssland, Nordatlanten och norra delen av det
kontinentala Europa. Östersjön är en centralt belägen och viktig kommuni-
kationsled. I händelse av konflikter kan Östersjön komma att utgöra en
viktig konfrontationszon.

Närheten till Ryssland är och förblir en avgörande faktor i norsk säker-
hetspolitik. Grunden för norsk säkerhetspolitik är medlemskapet i NATO,
och då framför allt den transatlantiska länken.

Grundläggande för Danmarks säkerhetspolitik är ett fortsatt engagemang
i NATO och övriga internationella säkerhets- och förtroendeskapande
organisationer. Danmark är det nordiska land som mest påtagligt fått sin
rent militärstrategiska situation förbättrad. Finland har sedan år 1989 ge-
nomfört en omorientering av sin säkerhetspolitik. Målet har varit att fast
förankra landet i den västeuropeiska gemenskapen. Förhållandet till Ryss-
land förblir ett säkerhetspolitiskt grundelement, även om det inte anses
föreligga något militärt hot i dag. NATO-medlemskap saknar under rådan-
de omständigheter aktualitet. Samtidigt betonas att man inte utesluter
några framtida alternativ.

De baltiska staternas säkerhetsproblem sammanhänger med att de tills
nyligen utgjorde en del av Sovjetunionen och att de direkt gränsar till
stormakten Ryssland. Deras säkerhet stärks främst genom att de på olika
områden befäster sin suveränitet och skapar breda internationella kontak-
ter.

Både det bilaterala och det multilaterala samarbetet mellan staterna i
Östersjöområdet har under de senaste åren utvecklats snabbt.

Östersjörådet skapades år 1992 som ett organ för utveckling av det regi-
onala samarbetet i området. Det har framför allt varit engagerat i demo-
kratiuppbyggnad, ekonomisk utveckling och kämkraftssäkerhet.

De europeiska säkerhetsstrukturerna

I OSSE är alla Europas stater representerade, de f.d. Sovjetrepublikerna,
USA och Kanada - sammantaget 52 stater. Det stora antalet deltagare och
principen om konsensus gör beslutsfattandet tungrott, men ger samtidigt
en hög grad av legitimitet. Vid toppmötet i Budapest år 1994 beslöts bl.a.
att förmågan till tidig förvarning, preventiv diplomati och krishantering
skulle stärkas. OSSE har i sin verksamhet verkat för en vidgad syn på
säkerhetsbegreppet. OSSE har också ett mandat att genomföra fredsbeva-
rande insatser. OSSE utgör ett viktigt instrument för Rysslands fortsatta
integration i Europa. Av alla dessa skäl torde OSSE även i fortsättningen
komma att spela en betydelsefull roll som forum för den europeiska säker-
hetsdialogen.

EU har genom djupet i integrationen och tätheten i samarbetet avgöran-
de betydelse för stabiliteten i Europa. EU:s gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitik (GUSP) omfattar alla utrikes- och säkerhetspolitiska frå-
geställningar som rör tredje land samt EU:s agerande inom internationella
organisationer. EU:s utveckling kommer under lång tid att domineras av

1995/96:UFöUl

den östutvidgning om vilken man redan fattat ett principiellt beslut.
Östutvidgningen spelar en avgörande roll för att utsträcka den nuvarande
säkerheten och stabiliteten i västra Europa till att omfatta hela Europa.
Många EU-länder strävar efter att uppnå ett gemensamt försvar, men frå-
gan har alltmer kommit i skymundan.

NATO utgör både en organisation för kollektivt försvar mot yttre hot
och ett instrument för samfälld säkerhet. Den kollektiva försvarsdimensio-
nen har kompletterats med nya uppgifter som både understryker behovet
av strukturella reformer och aktualiserar nya verksamheter. Omvandlingen
av NATO fortsätter, samtidigt som man söker slå vakt om organisationens
kämfunktioner.

NATO inbjöd i januari 1994 länderna i det Nordatlantiska samarbetsrå-
det (NACC) samt andra OSSE-stater ”som kan och vill bidra” att delta i
samarbetsprogrammet Partnerskap för fred (PFF). Det stora flertalet av
deltagarstatema ser PFF som ett steg mot fullt medlemskap i NATO. Sve-
rige, Finland och Österrike har dock klart deklarerat att man deltar i PFF-
samarbete på en alliansfri grund. I dagsläget är, förutom NATO:s med-
lemsstater, samtliga OSSE-stater signatärer till PFF med undantag av Cy-
pern, Irland, staterna i det forna Jugoslavien, Malta, Schweiz, Tadzjikistan,
Vitryssland och de verkligt små europeiska staterna.

Maastrichtfördraget definierar VEU som en tänkbar bärare av EU:s
framtida gemensamma försvarspolitik. Inom NATO finns i dag stor upp-
slutning bakom VEU som den europeiska pelaren i alliansen. Den s.k.
Petersberg-deklarationen från år 1992 stadgar att VEU också skall kunna
utföra humanitära insatser och räddningstjänst, fredsbevarande operationer
och krishantering. De associerade partnerskapen för nio stater i Central-
och Östeuropa innebär att VEU tagit på sig en ny roll som forum för en
vidgad europeisk säkerhetsdialog, vilken omfattar Ryssland, övriga OSS-
stater, USA och Kanada. Sverige deltar i VEU som observatör.

Massförstörelsevapen

Kämvapendiskussionen har under de senaste åren i huvudsak koncentre-
rats dels till den faktiska nedrustningen, dels till kärnvapenspridningen. De
traditionella kämvapenmaktemas förmåga att använda kärnvapen kommer
att bestå trots kraftiga reduceringar.

NATO har i praktiken tagit ett stort steg i riktning mot existentiell av-
skräckning i stället för den tidigare doktrinen om graderad vedergällning. I
den ryska försvarsdoktrinen från år 1993 saknas de tidigare sovjetiska
utfästelserna om ”no first use”. Frågan huruvida den amerikanska kämva-
pengarantin i framtiden kan komma att ersättas av europeiska kärnvapen
har så länge NATO består ingen aktualitet.

Icke-spridningsfördraget (NPT) har permanentats genom ett beslut våren
1995.

C-vapenkonventionen föreskriver att arsenaler av kemiska vapen suc-
cessivt skall förstöras och att fortsatt utveckling, tillverkning samt an-
skaffning av sådana vapen skall upphöra. Den långa avvecklingsperioden
fram till år 2010 medför dock att försvarspolitiska hänsyn till kemiska
vapen måste tas under lång tid. Utvecklingsmöjligheterna inom det bio-

1995/96:UFöUl

logiska vapenområdet inger stora farhågor för framtiden. Slutligen bör
även utvecklingen av vapenbärare för kemiska och biologiska vapen i form
av missiler och kryssningsrobotar uppmärksammas.

Militärstrategisk utveckling

I dag är det svårt att finna ett entydigt mönster som grund för förutsägelser
om framtiden. Den historiskt sett tillfälliga stabiliteten har avlösts av ett
antal motstridiga tendenser.

Den ryska krigsmaktens nuvarande tillstånd liksom landets strategiska
intressen återspeglas i den officiella ryska militärdoktrinen. Hotet mot den
inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventio-
nella stridskrafter anges som de viktigaste dimensionerna i Rysslands
säkerhet. Sammantaget är den nya doktrinen strategiskt defensiv, men med
en tydlig ambition att hävda ryska intressen i det s.k. nära utlandet.

NATO:s militära doktrin är i grunden strategiskt defensiv och utgår från
en alltmer breddad hotbild. Styrande för utformningen av USA:s konven-
tionella styrkor är målet att ”nästan samtidigt” kunna möta och hantera två
regionala konflikter. Den permanenta närvaron utanför USA minskar
kraftigt i omfattning, men den strategiska rörligheten förstärks. Teknisk
överlägsenhet skall bibehållas. Kämvapenstyrkoma reduceras kraftigt.
Storbritannien och Frankrike strävar även de efter fortsatt förmåga att
agera självständigt utanför Europa. Kärnvapenkapaciteten bibehålls. I den
tyska doktrinen finns en klar inriktning att utveckla en oberoende nationell
ledningsförmåga, större strategisk rörlighet samt förmåga att verka med
stridskrafter utanför eget territorium.

De sammanlagda västliga försvarsutgiftema kulminerade under åren 1986—
87. NATO står för den dominerande delen av dessa kostnader, och USA
ensamt svarar för hela 60 % av NATO:s försvarssatsning. Under de senas-
te åren har i genomsnitt en minskning skett i NATO-ländema med ca
15 %.

Sverige satsar för närvarande omkring 2,5 % av BNP på försvaret. Det
motsvarar ett medeltal bland de små och medelstora länderna i Europa.

Det finns en tydlig koppling mellan förändringarna i det säkerhetspoli-
tiska läget och de minskade försvarssatsningama. I de flesta länder både i
öst och väst finns det därutöver ekonomiska hänsyn bakom gjorda ned-
skärningar.

Försvarsutgiftema i östblocket steg fortlöpande fram till böljan av 1980-
talet. Efter år 1985 började försvarsutgiftema minska. I dag beräknas an-
slagsnivån för den ryska försvarsmakten motsvara ungefär en tredjedel av
den sovjetiska försvarsbudgeten i mitten på 1980-talet.

I stormaktema får flygstridskrafter och luftbuma förband en framträdan-
de roll. De marina stridskrafterna får ökade uppgifter i landkriget genom
att utgöra plattformar för flyg- och robotbekämpning. Markstridskraftema
får ökad flexibilitet och effekt genom förbättrad rörlighet, bättre skyddade
fordon, långskjutande artilleri, robotar och starkare luftvärn. Förutsättning-
arna att genomföra överraskande inledda militära operationer ökar genom
satsningen på utveckling av strategiskt rörliga insatsstyrkor. Samtidigt kan

1995/96:UFöUl

antas att omfattande lokala krig kommer att föras på en mycket låg teknisk
nivå.

CFE-avtalet är ett av flera viktiga avtal och överenskommelser som under-
tecknades i samband med ESK:s toppmöte i Paris år 1990. Avtalets ur-
sprungliga syfte var att reducera förmågan till överraskande anfallsopera-
tioner. För att begränsa möjligheterna till koncentrering av styrkor i Euro-
pas flankområden finns särskilda begränsningar för de nordvästra och
sydöstra delarna av Europa.

Det ursprungliga syftet med CFE-avaltet har kommit i bakgrunden efter
Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning samt Rysslands militära
tillbakadragande. Avtalet har inte desto mindre fortsatt grundläggande
betydelse för den militära stabiliteten. Av intresse för Sveriges del är att
avtalets särskilda begränsningar av tung armémateriel i avtalsområdets
norra och södra flanker långsiktigt blir bestående.

Bestämmande för den militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närom-
råde är dels Kolahalvöns fortsatta kämvapenstrategiska roll, dels skilda
aktörers intressen i Östersjöområdet. En militär konflikt som skulle inne-
fatta en eller flera av staterna i Norden kan knappast förutsättas ske annat
än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög nivå. Lik-
som tidigare förefaller det således inte rimligt att väpnade angrepp skulle
riktas mot Sverige om de inte har ett vidare strategiskt syfte. Ryssland
förblir den viktigaste enskilda strategiska inflytelsefaktom i området.

De strategiska och militärgeografiska förutsättningarna har i grunden
förändrats i Östersjöområdet. Rysslands kontakt med Östersjön begränsas
nu till inre delen av Finska viken och till Kaliningradområdet. En upp-
byggnad av rysk förmåga att genomföra en storskalig traditionellt upplagd
kustinvasion i Östersjöområdet måste ske från en låg nivå och från nya
geografiska förutsättningar. En sådan uppbyggnad torde inte kunna ske på
kortare tid än något decennium. NATO, och då framför allt Tyskland,
kommer under överskådlig tid att vara marint dominerande i Östersjön.

Den strategiska situationen i norra delen av det nordiska området är i si-
na grunddrag oförändrad. Om START 2-avtalet (Strategic Arms Reduction
Talks; samtal om nedskärningar av strategiska kärnvapen) genomförs,
kommer huvuddelen av de ryska strategiska kärnvapnen att vara lokalise-
rad till ubåtar ingående i den Norra marinen. Som en följd av den samlade
utvecklingen inom kämvapenområdet kan områdets strategiska betydelse
till och med komma att öka. Därmed förblir området av strategiskt intresse
också för NATO, och då främst USA. De konventionella stridskrafterna i
det ryska Norra militärområdet har av flera skäl påverkats långt mindre av
de senaste årens omvälvningar av den ryska militära strukturen än strids-
krafterna i Central- och Östeuropa respektive Östersjöområdet. Den kvanti-
tativa minskning som har skett av markstridskraftema har kompenserats
genom den omfattande materiella modernisering som möjliggjorts i sam-
band med tillbakadragandet av styrkor från Centraleuropa. Därtill kommer
betydande tillskott av flygstridskrafter och stridshelikoptrar. Liksom i
övriga Ryssland ligger dock utbildnings- och övningsverksamheten i dag
på en mycket låg nivå.

1995/96:UFöUl

Sammanfattningsvis kan konstateras att Rysslands offensiva förmåga i
området i dag är starkt begränsad. Den torde under ett antal år inskränka
sig till att kunna genomföra operationer mot svagt försvarade områden i
nära anslutning till ryskt territorium. Även NATO saknar utan en omfat-
tande tillförsel av stridskrafter offensiv kapacitet i området. De alltmer
förbättrade möjligheterna att uppnå överraskning med strategiskt rörliga
insatsstyrkor bör dock observeras. I norr finns rent tekniskt förutsättningar
att förstärka operationsmöjlighetema genom att sätta befintliga resurser i
stånd.

Internationella perspektiv på fredsfrämjande insatser

Den nya säkerhetspolitiska situationen har ytterligare stärkt betydelsen av
fredsfrämjande insatser. På det europeiska planet är det viktigt att verka för
tillkomsten av en fungerande säkerhetspolitisk struktur med uthållig för-
måga att skapa stabilitet.

År 1992 redovisade FN:s generalsekreterare rapporten An Agenda for
Peace (En dagordning för fred) där han bl.a. angav ett spektrum av åtgär-
der från preventiv diplomati till fredsframtvingande insatser. Ett grundläg-
gande problem var och är dock hur medlemsländerna och särskilt stormak-
terna skall hantera avvägningen mellan det allmänna behovet av FN-ledd
multilateralism och tveksamheten till att ställa erforderliga resurser och
befogenheter till den överstatliga nivåns förfogande. Mot bakgrund av
dessa problem redovisade generalsekreteraren i juni 1995 sitt tillägg till An
Agenda for Peace.

I denna senare rapport diskuteras bl.a. möjligheten att överlåta mer krä-
vande uppgifter på grupper av stater ledda av stormakter, en metod som
också föredras av vissa stormakter. Generalsekreteraren påpekar dock att
detta medför risker för att FN: s trovärdighet och ställning undergrävs samt
att stormakter kan utnyttja FN:s legitimitet för egna syften. I förlängningen
finns också en risk för inressesfärer och uppluckring av internationell rätt
som knappast ligger i mindre staters intressen.

Vidare framhåller generalsekreteraren också att problemen med tillgång
till styrkor och utrustning blivit större vilket är bakgrunden till initiativet
att skapa UN Standby Forces Arrangement System, som nu är under upp-
byggnad. Systemet bygger på nationella föranmälda bidrag i beredskap för
fredsbevarande operationer.

Det är sammanfattningsvis troligt att det internationella samfundet i fram-
tiden kommer att behöva hantera en konfliktvolym minst motsvarande
nuvarande nivå. Mycket talar för att det i stor utsträckning kommer att
handla om inomstatliga konflikter med allvarliga humanitära konsekven-
ser. Insatserna kan förväntas få ett mycket varierande innehåll.

Ett bredare spektrum av hot och risker

De senaste årens utveckling medför att vi i dag måste teckna en bredare
bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar.

Förändringarna i den internationella säkerhetspolitiska miljön innebär att
risken för storkrig i Europa är mindre än på mycket länge. Men även om

1995/96:UFöUl

denna risk för överskådlig framtid reducerats kraftigt har den för den skull
inte slutgiltigt eliminerats. Något sådant är knappast möjligt så länge na-
tionalstatssystemet består och så länge stater eller grupper av stater måste
ansvara för sin egen säkerhet.

Särskilt de inre väpnade konflikterna har under de senaste åren varit om-
fattande. De underliggande konfliktorsakerna kan sökas i såväl politiska
som etniska, religiösa, ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållan-
den.

Om någon av aktörerna i dessa konflikter också skulle utnyttja icke kon-
ventionella stridsmedel skulle konsekvenserna bli närmast oöverblickbara.
Risken för spridning och användning av kärnvapen, men också i lika hög
grad biologiska och kemiska vapen, gäller inte endast stater utan även
organisationer och enskilda aktörer, exempelvis terroristgrupper.

De flesta länder har redan omdefinierat sin syn på säkerhet. Den huvud-
sakliga inriktningen är därvid att lägga in ett vidgat säkerhetsbegrepp, där
konfliktförebyggande samarbete och internationella insatser av humanitär
och fredsfrämjande karaktär ingår. En annan alltmer allmänt accepterad
del i säkerhetsbegreppet är hot och risker som i sig kan vara av gränsöver-
skridande karaktär. Ett annat område rör de hot och risker som kan drabba
fredssamhället. Det kan vara svårt att dra skarpa gränser mellan vad som är
risker i fred och vad som är att betrakta som säkerhetspolitiskt relevant.

Kännetecknande för diskussionen kring ett bredare spektrum av hot och
risker och det vidgade säkerhetsbegreppet är den allmänna insikten om de
direkta och indirekta sambanden mellan olika aspekter på säkerhet.

Sambanden gäller t.ex. en positiv utveckling av ekonomi och miljö, re-
spekt för demokrati och mänskliga rättigheter, m.m. som grund för inter-
nationell stabilitet och säkerhet. De internationella fredsfrämjande humani-
tära insatserna för att förhindra mänskligt lidande, vilka också syftar till att
hindra vidare eskalering och spridning av konflikter, bör också ses i detta
sammanhang.

Sammantaget talar detta för ett vidgat säkerhetsbegrepp med en helhets-
syn på hot och risker av olika slag och på samhällets hantering av dessa.

5.2 Sveriges säkerhetspolitiska intressen

Gemensam säkerhet

Sverige är i både positiv och negativ bemärkelse starkt internationellt
beroende.

På en grundläggande nivå formas ramförutsättningama i Europa huvud-
sakligen av sådana tongivande aktörer som USA, Ryssland, Tyskland,
Storbritannien och Frankrike. På det globala planet får till denna grupp
fogas bl.a. Japan och Kina, liksom en grupp stater vilka i sina respektive
regionala sammanhang har särskild tyngd.

På ett övergripande plan har Sverige ett intresse av att de internationella
relationerna domineras av samarbete, säkerhetsgemenskap och respekt för
demokrati och mänskliga rättigheter. I ett sådant system respekterar stater-

1995/96:UFöUl

na det gemensamma regelverket och betraktar säkerheten som odelbar.
Mindre och större stater har jämbördig ställning. Ett sammanhängande
system av globala och regionala institutioner gör det möjligt för det inter-
nationella samfundet att hantera hela skalan av hot och risker.

Jämsides med detta långsiktiga uppbyggande av gemensamma institu-
tioner är emellertid Sverige fortsatt beroende av att maktbalans råder mel-
lan de tongivande aktörerna. I synnerhet gäller detta i närområdet, särskilt i
förhållande till Ryssland. Denna maktbalans, som inte endast har militära
inslag, kan i det nordeuropeiska området inte upprätthållas utan externa
parter.

Sverige påverkar sin säkerhetspolitiska situation dels genom rent natio-
nella åtgärder, dels genom ett internationellt agerande för gemensam sä-
kerhet.

De nationella åtgärderna syftar till att främja stabiliteten i närområdet
och att kunna möta hot och påfrestningar som direkt berör Sverige. Denna
politik har såväl en politisk och ekonomisk som en militär dimension.
Genom vår sedan lång tid etablerade militära alliansfrihet svarar vi för vårt
eget försvar mot väpnat angrepp.

Internationellt söker Sverige bidra till gemensam säkerhet genom de
multilaterala organisationerna. Till dessa hör FN genom sin legitimitet på
det globala planet samt OSSE regionalt. I synnerhet medlemskapet i Euro-
peiska unionen innebär emellertid ett nytt sammanhang och nya villkor
och möjligheter för Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet. Detta
samarbete är ett effektivt sätt för Sverige att öka sitt inflytande och minska
sin utsatthet. Även andra internationella fora spelar en viktig roll. Öster-
sjörådet är av betydelse i detta sammanhang.

Ekonomisk och social utveckling är en förutsättning för stabil fred och
säkerhet. Sverige bidrar till global säkerhet och långsiktigt fredsbyggande
genom ett i internationell jämförelse omfattande utvecklingsbistånd.

Det ligger i Sveriges säkerhetspolitiska intresse att konkret bidra till fred
och säkerhet genom att med totalförsvarets resurser, både militära och
civila, medverka i internationella fredsfrämjande och humanitära insatser.
Därmed minskar risken för uppkomst, upptrappning och spridning av
konflikter. I och med detta reducerar vi också riskerna för att vi själva
skulle drabbas av konsekvenserna av konflikter och oro i vår omvärld.

Målet är gemensam säkerhet.

Sveriges intressen - globalt, i Europa och i närområdet

Sveriges säkerhetspolitiska intressen kan beskrivas på tre nivåer. Den
första nivån omfattar det globala perspektivet. Den andra nivån utgörs av
Europa i sin helhet, dit även den transatlantiska dimensionen hör. Den
tredje nivån omfattar närområdet. Samtliga tre nivåer, i synnerhet de två
sistnämnda, hänger nära samman.

Den globala politiken har under senare år utvecklats i riktning mot större
rörlighet. I detta ligger bl.a. en mer vidgad hotbild. Militära hot samexiste-
rar i allt större utsträckning med växande icke militära hot såsom omfat-
tande flykting- och migrationsrörelser, miljöförstöring, kriminalitet m.m.

1995/96:UFöUl

EU och NATO har hittills väl hanterat de intressekonflikter som alltid
förekommer även mellan allierade stater. Likväl är det osäkert vilken grad
av belastning dessa institutioner tål och vilken form av förnyelse som
krävs. Ytterst är det i Europa fråga om att skapa en säkerhetsstruktur av
sådan hållbarhet och flexibilitet att den också på sikt kan stå emot hårdare
påfrestningar på sammanhållningen, något som också Sverige är beroende
av. Denna europeiska struktur behöver i sin tur stödjas av effektiva globala
institutioner.

På europeisk nivå har Sverige intresse av en fortsatt framgångsrik integ-
ration, liksom av att Europa förblir öppet mot omvärlden.

Viktigt är att reformprocessen i Central- och Östeuropa konsolideras.
Detta sker bäst genom att EU, och i en bredare mening den västeuropeiska
gemenskapen, efterhand utvidgas till att omfatta Central- och Östeuropa,
inklusive Baltikum. Vid en utvidgning är det viktigt att samtidigt utveckla
samarbetet och relationerna till Ryssland.

EU-ländema är på det principiella planet eniga om östutvidgningen. Den
avgörande frågan rör dock i vilka former och på vilka villkor denna skall
ske.

1995/96:UFöUl

Till riskbilden på den europeiska nivån hör möjligheten av en försvag-
ning av såväl det europeiska som det transatlantiska samarbetet, med en
åtföljande förstärkt renationalisering av relationerna. En sådan utveckling
skulle kunna utlösas av ett svagare amerikanskt engagemang i Europa, av
att integrationsprocessen tappar kraft eller av växande intresseskillnader
mellan staterna.

Det område som sträcker sig längs Medelhavets södra stränder, vidare
över Balkan och Kaukasus och in i delar av det forna Sovjetunionen,
präglas av många svårlösta problem och kommer att ställa krav på insatser
särskilt på europeisk nivå. Såsom konflikten i det forna Jugoslavien har
visat berörs också Sverige av geografiskt förhållandevis avlägsna konflik-
ter. Det ligger därmed i Sveriges intresse att bidra till att sådana konflikter
i möjligaste mån förhindras eller, om de trots allt uppstår, att engagera sig i
gemensamma lösningar.

Även NATO är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur.
NATO bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas närvaro och
engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. I centrum för det fortsatta
byggandet av en ny säkerhetsordning har vad NATO beträffar ställts två
parallella uppgifter, dels utvidgningen, dels ett kompletterande formalise-
rat direkt förhållande mellan NATO och Ryssland.

På ett övergripande plan är en bibehållen strategisk balans i norra Euro-
pa av avgörande betydelse för svensk säkerhet. Häri ingår hållbara säker-
hetspolitiska band mellan USA och stater i det nordiska området liksom ett
defensivt inriktat ryskt försvar.

I Sveriges närområde står utvecklingen i de baltiska länderna och i
Ryssland i centrum för de svenska säkerhetspolitiska intressena. Själv-
ständiga, stabila och demokratiska baltiska stater, väl förankrade i de euro-
peiska strukturerna, utgör ett starkt svenskt intresse.

2 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

De svåra omställningsproblem som Ryssland genomgår, med åtföljande
politisk instabilitet, leder till att detta land under överskådlig tid kommer
att förbli en osäkerhetsfaktor i Europa och i det svenska närområdet. Det
bör särskilt påpekas att instabiliteten i sig kan utgöra ett hot.

Det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att Ryssland fortsätter att
utvecklas i demokratisk riktning och att det i sin utrikespolitik respekterar
de alleuropeiska principer vilka har slagits fast i Parisstadgan år 1990
liksom i andra sammanhang.

Långsiktigt förtroendefulla förbindelser med Ryssland ligger i Sveriges
intresse. Dessa bör innefatta utvidgade politiska, ekonomiska och kulturel-
la kontakter, liksom ett fungerande samarbete kring gemensamma problem
som miljö, migration, brottslighet över gränserna och kärnsäkerhet. En
isolering av Ryssland skulle inte gagna Sverige.

Det kalla krigets slut har lett till en ökad risk för säkerhetspolitisk regio-
nalisering av Östersjö- och Nordkalottområdena, i betydelsen att utanför-
stående länders engagemang i denna region minskar. Varje steg i en sådan
riktning innebär risker för intressesfärstänkande. Det är ett svenskt intresse
att motverka sådan säkerhetspolitisk regionalisering.

Såsom militärt alliansfri stat är det för Sverige av grundläggande bety-
delse att upprätthålla en egen försvarsförmåga som säkerställer betryggan-
de nationella handlingsmöjligheter för det fall att den säkerhetspolitiska
utvecklingen i Europa ånyo skulle gå i riktning mot högre konfliktrisker.
Målet att verka för stabilitet i närområdet ställer samtidigt krav på Sverige
att ha en betryggande nationell försvarsförmåga.

Det är även ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att det svenska total-
försvaret ges förmåga att på ett effektivt sätt bidra till krisförebyggande,
fredsfrämjande och humanitära insatser i Europa. Det är av stor vikt att
FN:s och OSSE:s trovärdighet och auktoritet upprätthålls. I detta samman-
hang har även VEU och NATO:s Partnerskap för fred - PFF - en viktig
funktion att fylla. Ett deltagande i denna typ av operationer ökar också
svensk utrikes- och säkerhetspolitisk trovärdighet, genom att det väcker
respekt för det svenska totalförsvarets förmåga. Vidare ger det Sverige
insyn i och möjligheter att påverka centrala säkerhetspolitiska fora, samti-
digt som det svenska försvaret erhåller viktiga internationella erfarenheter.
För Sveriges del har samarbetet i Östersjörådet stor betydelse i detta sam-
manhang, inte minst vad gäller de s.k. lågnivåhoten.

Slutsatser

* Sverige har på den globala nivån ett intresse av att frågeställningar och
problem av transnationellt slag kan förebyggas och hanteras av världssam-
fundet. Därvidlag spelar FN en central roll. Sverige har intresse av ett
öppet handelssystem och parallellt med detta en tätare dialog mellan aktö-
rerna i världsekonomin.

* Vikten av att hantera de nya typer av hot som ryms inom det vidgade
säkerhetsbegreppet gäller både för närområdet och för Europa som helhet.
Sverige har ett intresse av att påfrestningar av detta slag kan hanteras ge-
mensamt med andra länder i vårt närområde och inom EU.

1995/96:UFöUl

* Utvecklingen i Ryssland har stor betydelse för säkerheten i Europa. Det
är ett svenskt intresse att Ryssland fortsätter att utvecklas i demokratisk
riktning och successivt utvidgar sina politiska, ekonomiska och sociala
kontakter och sitt samarbete med hela Europa.

* Sveriges intresse av ett sammanhållet Europa innebär ett behov av att
delta i, eller samverka med, och i möjligaste mån stärka relevanta multila-
terala samarbetsstrukturer.

* Sverige har ett intresse av att OSSE fortsätter att stärka sin förmåga att
agera i konfliktförebyggande och fredsbevarande syfte och främja en all-
europeisk säkerhetspolitisk dialog. OSSE utgör en central del i utvecklan-
det av en alleuropeisk fredsordning.

* Det är ett svenskt intresse att EU vidmakthåller sin sammanhållning och
politiska kraft. Det är vidare av stor vikt att den grundläggande intresse-
gemenskapen bland de tongivande västländerna består. Häri ingår ett fort-
satt starkt amerikanskt politiskt och militärt åtagande för Europa.

* Sverige har ett intresse av en stabilisering av centrala och östra Europa
genom en utvidgning av EU. Samtidigt måste EU:s funktionsduglighet
upprätthållas. Ryssland måste erbjudas adekvata samarbetsformer även om
stormakten Ryssland inte på alla plan kan delta i Europasamarbetet. EU
kommer att få bära en stor del av bördan för stabiliteten i Europa under
lång tid framöver.

* Sverige har ett intresse av att NATO:s fortsatta utveckling sker i former
som gagnar strävandena mot en bred europeisk säkerhetsgemenskap.

* Det är ett svenskt intresse att som fullvärdig part kunna delta i utform-
ningen av en kommande utvecklad rustningskontrollregim i Europa.

* Det är ett svenskt intresse att Sverige med totalförsvarets resurser kan
medverka i krishantering samt fredsfrämjande verksamhet.

* Den svenska militära alliansfriheten består. En svensk anslutning till
NATO och/eller VEU skulle inte gagna svenska säkerhetspolitiska intres-
sen, ej heller stabiliteten i vår del av världen. Det är därmed grundläggande
för Sveriges säkerhet att totalförsvarets förmåga långsiktigt ligger på en
nivå som ger betryggande möjligheter att bidra till stabilitet i närområdet
och att möta de hot mot landet och andra nationella påfrestningar som
skulle kunna uppstå.

5.3 Motionerna

I motion Föl (m), yrkande 6, behandlas den säkerhetspolitiska och militär-
politiska utvecklingen i vårt närområde. Trots att de militära förutsättning-
arna för angrepp på Sverige är begränsade är samtidigt osäkerhetsfaktorer-
na tydligare nu än 1992, vilket gör att det långsiktiga perspektivet måste
vara avgörande för försvarspolitikens inriktning. Den politiska instabilite-
ten och den osäkerhet som råder om utvecklingen i Ryssland gör att mer

1995/96:UFöUl

pessimistiska antaganden bör läggas till grund för totalförsvarets dimen-
sionering. Motionärerna menar vidare att viktiga förhållanden, som dock
spelat liten roll i den svenska debatten, är den ökade koncentrationen av
modem materiel och offensivt inriktade förband i Sveriges omedelbara
närhet samt den osäkerhet som råder om i vilken utsräckning CFE-avtalet
kommer att genomföras. Osäkerheten om Rysslands politiska vägval är
genuin. Våldsanvändning förekommer ännu som instrument för konflikt-
lösning, vilket Tjetjenien är ett exempel på. Risken för en kupp i Ryssland
får ej underskattas, och de kommande månaderna inför parlamentsvalet i
december kan bli avgörande i rysk politik. I ett globalt perspektiv har den
relativa betydelsen av Nordeuropa blivit större än tidigare. NATO:s ned-
rustning sker främst i Centraleuropa, inte i det svenska närområdet. Mo-
tionärerna delar i huvudsak regeringens bedömningar avseende den mili-
tärstrategiska utvecklingen, bortsett från synen på försvarskostnademas
utveckling i vårt närområde där de menar att regeringen medvetet valt ut
länder och tidsperioder som passar de egna syftena, vilket de anser bidra
till en ofullständig bild. I motionen framhålls att resonemanget i proposi-
tionen om större sannolikhet för lokala och regionala krig motsägs av
påståendet att det inte är rimligt att anta att väpnat angrepp skulle riktas
mot Sverige annat än i samband med en stormaktskonflikt. Utvecklingen
av NATO:s framtida roll i Europa är osäker, och alliansens vilja och för-
måga att hjälpa Sverige, såväl politiskt som militärt, är också osäkrare än
tidigare, vilket sammantaget innebär att vi nu i större utsträckning måste
kunna lita till egen kraft för ett uthålligt försvar av vårt land. Ett inlem-
mande av Ryssland i den europeiska ekonomiska och demokratiska ge-
menskapen samt de baltiska staternas självständighet och förmåga att
hävda sin suveränitet är de mest betydelsefulla svenska säkerhetsintresse-
na.

1995/96:UFöUl

I motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1-2:4), anförs att motionärerna i hu-
vudsak är eniga med regeringen vad gäller beskrivningen av den säker-
hetspolitiska utvecklingen och dess konsekvenser för Sverige. De anser att
Ryssland alltid kommer att vara en viktig säkerhetspolitisk komponent när
det gäller svenska säkerhetspolitiska bedömningar. Landet utgör inom
överskådlig tid dock inte något militärt hot mot Sverige. Dock kan en
stormakt i demokratiskt, ekonomiskt och organisatoriskt kaos, enligt mo-
tionärernas förmenande, skapa betydande problem för grannländerna.
Större resurser måste därför satsas på en stabilisering av den ekonomiska
och sociala situationen i Ryssland, vilket inte kan ske genom svenskt
militärt försvar. Teknologisk och annan hjälp och stöd kan förebygga
miljökatastrofer och social oro. En neddragning av Sveriges försvarskost-
nader skulle enligt motionärerna ge utrymme för sådant stöd.

I motion Fö8 (fp), yrkande 1, hemställs att riksdagen ger regeringen till
känna följande beskrivning av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Euro-
pa.

Warszawapaktens upplösning och de sovjetiska truppernas återtåg från
Mellaneuropa och de baltiska staterna har påtagligt minskat det direkta
militära hotet mot Sveriges säkerhet. Den ryska ekonomins sönderfall har

därtill urgröpt kvaliteten i många ryska förband. Koncentrationen av ryska
kärnvapen på Kolahalvön har gjort området än mer strategiskt vitalt. Den
nya ryska försvarsdoktrinen innebär en defensiv roll för kärnvapen, men i
takt med att försvaret i övrigt minskar sin slagkraft ökar kärnvapnen i
tyngd. Ryska kärnvapen på Kolahalvön utgör det enda allvarliga hotet för
USA. Områdena runt Kolahalvön blir i en framtida stormaktskonflikt av
strategisk betydelse både för USA och Ryssland. Utvecklingen i Tjetjenien
och Kaukasus, NATO:s bombningar i Bosnien och debatten om NATO-
utvidgningen har lett till hot från Rysslands sida om att ensidigt bryta mot
CFE-avtalet som skall träda i kraft den 15 november 1995.

Det eventuella hot som Ryssland utgör mot Sverige består inte bara i ett
invasionshot. Det finns en lång skala av hot- och utpressningssituationer.
Det råder bred enighet i Ryssland om att landet har särskilda rättigheter i
sitt ”nära utland”. Riktas hot mot de militärt svaga baltiska staterna läm-
nas inte Sverige oberört. Utvecklingen i Ryssland är svårbedömd. Det
finns anledning att hoppas på en positiv utveckling, men auktoritära tradi-
tioner och samhällets ekonomiska och sociala misär ger de nationalistiska
krafterna stora möjligheter. De ryska parlamentsvalen i höst och presi-
dentvalen nästa år kastar en mörk skugga över framtiden.

EU spelar en central roll i Europas framtida säkerhetsordning. Genom att
stabilisera de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa genom utvidg-
ning österut, genom en djupare utrikespolitisk samordning samt genom
samarbete kring fredsbevarande och konfliktförebyggande insatser kan EU
bli en avgörande fredsfaktor i Framtidens Europa. Det ligger i Sveriges
intresse att Europas framtida säkerhetsordning blir så stark som möjligt. I
den mån Sverige aktivt kan bidra till detta ökar vårt lands och Nordens
möjlighet att leva i fred.

Den ofta påtalade risken för renationalisering är inte längre en risk utan
redan förhärskande verklighet. Europas staters agerande i Bosnien dikteras
nästan uteslutande från nationella utgångspunkter.

I Tjetjenien har Jeltsin fått hätja fritt. Liksom i fallet Bosnien värnar
Washington, London, Bonn och Paris - och för den delen också Stock-
holm - mer om goda relationer till Moskva än om folkrätten och mänskli-
ga rättigheter. Att hålla igen med kritik för att inte skada de demokratiska
krafterna, ger i Moskva bara de nationalistiska än mer vind i seglen.

Det är ytterst allvarligt att den svenska regeringen saknar såväl vision
som strategi för ett kraftfullt svenskt agerande i syfte att börja förverkliga
det mångåriga svenska talet om ”Gemensam säkerhet”.

En utvidgning av NATO handlar i grunden om vilka utvidgade säker-
hetsåtaganden som NATO:s medlemsstater är beredda till avseende de nya
medlemsstaterna.

NATO har uttalat att en utvidgning skall ses som en del i att skapa en
säkerhetsstruktur för hela Europa och att nya delningslinjer inte får skapas
i Europa. Att inte utvidga NATO skulle emellertid innebära att de del-
ningslinjer som de allierade drog upp i Jalta skulle överleva det kalla kriget
och även i framtiden markera skiljelinjerna mellan det kalla krigets båda
geografiska block i Europa.

1995/96:UFöUl

Frågan om vem som är/blir medlem i NATO är varje stats eget ansvar.
Sverige bör avstå från att ge några råd eller från att avråda något tänkbart
ansökarland. Om det ryska motståndet mot NATO-utvidgning tillåts på-
verka frågans hantering innebär det att Nato erkänt att det nya Europa
också har sina inflytelsesfärer. Ett europeiskt motstånd mot NATO-
utvidgning kan dessutom bidra till att öka den atlantiska klyftan och ytter-
ligare fjärma det framtida amerikanska engagemanget i Europa.

Ett NATO som utvidgas och därmed integrerar ett antal nya demokratier
i Öst- och Centraleuropa i det samarbete och under de förutsättningar som
gäller för NATO-samarbetet kan bara bidra till att öka den politiska stabili-
teten i Europa. En utvidgning av NATO är därför inget hot mot Sveriges
säkerhetspolitiska förutsättningar men kan bidra till att stärka dem.

Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU för att före-
bygga, lindra och med fredsbevarande eller fredsframtvingande åtgärder
skapa förutsättningar för verklig fred kommer att vara oförändrat stort. Det
är viktigt att Sverige har stor beredskap att aktivt delta i detta gemensam-
ma arbete.

Det vore mycket allvarligt om FN:s fredsbevarande aktiviteter visar sig
ha passerat zenit på sin utveckling. Sverige har som en av FN-tankens
främsta förespråkare och ett av FN:s största bidragarländer ett stort ansvar
att medverka till att FN även framgent kan verka kraftfullt fullt ut enligt
FN-stadgans alla föreskrifter i värnet av fred och säkerhet i världen.

5.4 Utskottets överväganden

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden och Sveriges säkerhets-
politiska intressen ges en bred och mångfasetterad beskrivning samt analy-
seras i sina väsentligheter i regeringens proposition 1995/96:12 Totalför-
svar i förnyelse.

I motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1:4), och
Fö8 (fp), yrkande 1, behandlas olika aspekter på nämnda delar av proposi-
tionen. Från motionärerna har i samtliga tre fall anförts att regeringens
säkerhetspolitiska beskrivning i stort sett överensstämmer med den som
görs i respektive motion. Utskottet delar i allt väsentligt detta synsätt.

Även om beskrivningen av omvärldsutvecklingen i propositionen och de
tre här behandlade motionerna skiljer sig åt, särskilt på detaljnivå, synes en
betydande enighet råda beträffande vilka faktorer som är av avgörande
betydelse för Sveriges säkerhetspolitiska situation.

Såväl regeringen som motionärerna utgår från ett vidgat säkerhetsbe-
grepp, som innehåller såväl militära som icke-militära komponenter. Ut-
skottet konstaterar dock att de framförda perspektiven huvudsakligen
fokuserar på faktorer som primärt har relevans i ett totalförsvarsperspektiv.
Detta innebär exempelvis att förhållanden rörande bistånd, miljö och han-
del, som också är av stor säkerhetspolitisk betydelse, spelar en mindre
framskjuten roll. Även det politiska samarbetet i fora såsom Östersjörådet
och Barentsrådet lämnas i detta sammanhang utanför, trots dess uppenbara
säkerhetspolitiska betydelse. Detta förhållande kan inte sägas utgöra en
värdering av de olika faktorernas inbördes betydelse utan avspeglar främst

1995/96:UFöUl

det faktum att de säkerhetspolitiska överväganden som görs i detta sam-
manhang är avsedda att ligga till grund för riksdagens beslut om totalför-
svarets utveckling och förnyelse.

Enligt utskottets uppfattning, vilken delas av regeringen och flertalet
motionärer, är Europeiska unionen (EU) den viktigaste organisationen för
europeiskt samarbete efter det kalla kriget. Integrationen mellan medlems-
staterna har fördjupats, och en öppning har skapats för nya stater att anslu-
ta sig, vilket skulle befrämja den ekonomiska och sociala utvecklingen i
Europa och bidra till att demokratin befästs. Att verka i denna riktning är
en central strävan för Sverige. En utveckling mot en gemensam framtid i
fred på vår kontinent pågår.

Mot denna bakgrund och i anledning av vad som i propositionen och
motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 1:4) och Fö8
(fp), yrkande 1, sägs om den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden
vill utskottet framhållande följande.

Enligt utskottets mening torde svårförutsägbarheten förbli det domine-
rande inslaget i den internationella politiken under lång tid. Det bipolära
säkerhetssystemet har upplösts. Västeuropa är stabilt, medan flera områden
i Central- och Östeuropa präglas av instabilitet och osäkerhet. I det forna
Jugoslavien och i Kaukasusområdet pågår öppna konflikter. De närmaste
åren kan dock komma att ge viss viktig information om fortsatt färdväg
inom ett antal områden. Till dessa hör den ryska reformpolitikens utveck-
ling och den fortsatta hållfastheten hos avtalet om konventionella styrkor i
Europa (CFE-avtalet). Dit hör också utvecklingen på Balkan och i Kauka-
sus.

Utskottet välkomnar i detta sammanhang paraferandet av fredsavtalet
om Bosnien-Hercegovina.

Folken i det forna Jugoslavien och det internationella samfundet står nu
inför uppgiften att bygga för freden. Sverige kommer att lämna sitt bidrag,
nationellt såväl som genom EU och andra organisationer. På grundval av
ett framåtblickande, motionsbaserat betänkande (bet. 1993/94:UU21) tog
riksdagen våren 1994 enhälligt ställning för ett antal förslag om hur svens-
ka insatser efter ett krigsslut skulle kunna utformas. Hur en fred skulle se
ut och vilka omständigheter som skulle råda kunde man då inte närmare
förutse. Utskottet utgår emellertid från att regeringen inför kommande
beslut om svenska bidrag för att befästa den fred som nu överenskommits
och den återuppbyggnads- och försoningsprocess som förestår beaktar den
viljeinriktning riksdagen då gav uttryck för.

Internationella ansträngningar har varit av avgörande betydelse för att nå
fram till fredsavtalet. Ledande roller har härvid spelats av EU och USA.

Från ett övergripande säkerhetspolitiskt perspektiv gäller den största
långsiktiga osäkerheten emellertid Ryssland. Förhoppningen om en snabb
process mot demokrati och marknadsekonomi har inte infriats. Osäkerhe-
ten kring Rysslands väg har snarast accentuerats. Det ryska samhället
genomgår för närvarande en mycket genomgripande omdaning. Ryssland
befinner sig ännu i ett djupt svaghetstillstånd. Prognoser beträffande den
fortsatta utvecklingen är mycket osäkra. Ryssland kommer inte under
överskådlig tid att kunna utgöra ett militärt hot mot hela Europa. I centrala

1995/96:UFöUl

och östra Europa upplevs dock Rysslands instabilitet alltjämt vara av avgö-
rande säkerhetspolitisk betydelse. De frigjorda inre spänningarna i
randområdena av det tidigare Sovjetunionen utgör ytterligare ett problem.

Ryssland befinner sig i ett djupt svaghetstillstånd. Den ryska ekonomin
utgör den mest påtagligt gränssättande faktorn för utvecklingen. En snabb
ekonomisk återhämtning ökar möjligheterna till en gynnsammare utveck-
ling och en demokratisk stabilisering, men den kan även öka förutsättning-
arna för militär tillväxt. Samtidigt är det också så att en satsning på den
militära sektorn skulle lämna mindre utrymme för att komma till rätta med
de ekonomiska och sociala problemen.

Osäkerheten kring Rysslands politiska vägval är betydande, inte minst
gäller det frågan om en fortsatt demokratisk utveckling. De konstitutionel-
la spelreglerna är alltjämt oklara. En etablerad rättsstatlig ordning saknas i
stor utsträckning. Det finns anledning att hoppas på en positiv utveckling,
men auktoritära och militära traditioner samt samhällets ekonomiska och
sociala misär ger, vilket framgår av den aktuella politiska debatten, de
nationalistiska krafterna stora möjligheter. De kommande månaderna kan
bli avgörande för rysk politik. Utgången av parlamentsvalet i december
och presidentvalet i juni gör framtidsbedömningar osäkra.

Ryssland agerar i dag annorlunda än under de första åren efter Sovjet-
unionens sammanbrott. En mer självsäker politik av traditionell stormakts-
karaktär baserad på ryska nationella intressen har böljat framträda och
kontrasterar mot den svaga basen för rysk maktutövning. Utgångspunkten
är att Ryssland är en eurasiatisk stormakt med säkerhetsintressen i hela sitt
närområde. Det visar inte minst den ryska hållningen till de central- och
östeuropeiska staternas önskan om snabb integration i västs militära
struktur. Därtill kommer en strävan att upprätthålla kämvapenpariteten
med USA.

Ett ryskt intresse är att undvika att hamna vid sidan av det allt intensiva-
re europeiska samarbetet. Ryssland hade inledningsvis inga invändningar
mot en utvidgning av NATO men har på senare år intagit motsatt position.
Samtidigt välkomnas i allmänhet fortsatt EU-utvidgning österut. Rysslands
inflytande på europeisk säkerhetspolitik går i dag främst via OSSE och en
direkt relation med NATO och dess större medlemsstater samt NATO:s
samarbetsprogram PFF.

Oberoende staters samvälde (OSS) är viktigt för Ryssland såväl för att
hävda inflytande allmänt som av ekonomiska skäl. Inriktningen går i
ökande grad mot återintegration byggd på i första hand ömsesidiga eko-
nomiska intressen. Sammanfattningsvis består den stora utmaningen i att
finna en europeisk roll för Ryssland, vilken kan accepteras både av Ryss-
land och dess omgivning. Ett isolerat Ryssland skulle allvarligt försvåra

1995/96:UFöUl

möjligheterna att skapa långsiktig stabilitet i Europa, inte minst i det nord-
europeiska området.

Den ryska krigsmakten omfattade vid utgången av år 1994 omkring 1,3
miljoner man; att jämföra med mer än 4,4 miljoner man i den tidigare
sovjetiska krigsmakten (år 1987). Utöver sin kärnvapenkapacitet förfogar
Ryssland väster om Ural över betydande mängder stridsfordon, flygplan
m.m. Uppgifterna om den exakta numerären varierar emellertid. Bristande
personaltillgång och stora ekonomiska problem har under flera år medfört
att utbildning och övningar inte kunnat genomföras annat än på låga för-
bandsnivåer. Tillbakadragandet från Centraleuropa, som skett successivt
under de senaste åren och som bl.a. medfört att det inte längre finns rysk
trupp i de baltiska staterna, har i grunden förändrat den ryska strategiska
situationen.

Den ryska krigsmaktens nuvarande tillstånd, liksom landets strategiska
intressen, återspeglas i den officiella ryska militärdoktrinen. Hotet mot den
inre säkerheten och otillräcklig kapacitet att möta yttre hot med konventio-
nella stridskrafter anges som de viktigaste dimensionerna i Rysslands
säkerhet. De strategiska kärnvapnen ges av det sistnämnda skälet en avgö-
rande roll. Sammantaget är den nya doktrinen strategiskt defensiv, men
med tydlig ambition att hävda ryska intressen i det s.k. nära utlandet.

Inriktningen, enligt doktrinen, är att de ryska stridskrafterna skall indelas
i fyra huvudkomponenter: de strategiska avskräckningsstyrkoma, mobila
styrkor, territorialförband och den mobiliserande strategiska reserven.
Grundvalen för doktrinen är i ekonomiskt avseende osäker, men om den
genomförs skulle de strategiskt rörliga styrkor som avses vara upprättade
kring sekelskiftet, innebära att förmågan att genomföra ett strategiskt över-
fall kan öka. Analyser tyder emellertid på att reformarbetet på det militära
området kommer att bli avsevärt försenat med hänsyn till de begränsningar
som bl.a. den ekonomiska situationen i Ryssland medför.

CFE-avtalet är den utan jämförelse mest genomgripande överenskom-
melsen om nedrustning någonsin vad avser konventionella vapen och
styrkor. Avtalet är av stor betydelse för stabiliteten i Europa och därmed
också för oss. Dess ursprungliga syfte var att reducera förmågan till över-
raskande anfallsoperationer och att därvid i synnerhet minska de stående
militära styrkorna i anslutning till blockgränsen genom centrala Europa.
CFE-avtalet innehåller bestämmelser om kvantitativa begränsningar av
viktiga materielslag, ett omfattande årligt informationsutbyte samt inträng-
ande verifikationsåtaganden. För att begränsa möjligheterna till koncent-
rering av styrkor i Europas flankområden finns särskilda begränsningar för
de nordvästra och sydöstra delarna av Europa.

Det ursprungliga syftet med CFE-avtalet har kommit i bakgrunden efter
Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning samt Rysslands militära
tillbakadragande. Avtalet har inte desto mindre fortsatt grundläggande
betydelse för den militära stabiliteten.

Det råder osäkerhet om i vilken utsträckning CFE-avtalet genomförs och
vilka konsekvenser det får för vårt närområde. Av intresse för Sveriges del
är därvid inte minst att avtalets särskilda begränsningar av tung armémate-

1995/96:UFöUl

riel i avtalsområdets norra flank långsiktigt blir bestående. Med hänsyn till
att Ryssland i det nordeuropeiska området är så dominerande militärt är
flankzonsbegränsningama av stor betydelse för stabiliteten i området. Mot
denna bakgrund ser utskottet allvarligt på att avtalet, i motsats till vad som
var förutsett, inte trädde i kraft i november i år. Skulle avtalets innehåll
eller innebörd negativt förändras, t.ex. i anslutning till de baltiska staterna,
kan det få en destabiliserande effekt i Östersjö-regionen. Att denna oro
delas av omvärlden talar för att kraftfulla insatser kommer att göras för
CFE-avtalets genomförande.

De konventionella stridskrafterna i det ryska Norra militärområdet har av
flera skäl påverkats långt mindre av de senaste årens omvälvningar av den
ryska militära strukturen än stridskrafterna i Central- och Östeuropa re-
spektive Östersjöområdet. Den kvantitativa minskning som har skett av
markstridskraftema har kompenserats genom den omfattande materiella
modernisering som möjliggjorts i samband med tillbakadragandet av styr-
kor från Centraleuropa och som följd av en CFE-anpassning. Därtill kom-
mer betydande tillskott av flygstridskrafter och stridshelikoptrar. Liksom i
övriga Ryssland ligger dock utbildnings- och övningsverksamheten i dag
på en mycket låg nivå. Rysslands möjligheter till militär återuppbyggnad i
kortare perspektiv avgörs av hur man använder sitt arv av materiel och
utbildad personal. I ett längre perspektiv hänger det på nyanskaffning och
nyuppsättning av förband.

De resurser, och därmed påverkansmöjligheter, som en stormakt besitter
sträcker sig över ett vitt spektrum. Om den ryska försvarsförmågan utveck-
las i volym och slagstyrka i enlighet med doktrinen kommer det sannolikt
inte att influera uppfattningen i västvärlden. Däremot kan grannländerna
uppfatta det som besvärande. Påtryckningar mot de militärt svaga baltiska
staterna lämnar inte övriga Östersjöstater oberörda.

De militära förutsättningarna i vårt närområde för angrepp på Sverige får
betraktas som begränsade under de närmaste åren. Bestämmande för den
militärstrategiska utvecklingen i Sveriges närområde är dels Kolahalvöns
fortsatta kämvapenstrategiska roll, dels skilda aktörers intressen i Öster-
sjöområdet. Ryssland förblir den viktigaste enskilda strategiska inflytelse-
faktorn i området. I ett längre tidsperspektiv finns många svårbedömda
faktorer som kan påverka det militärpolitiska läget i norra Europa. I ett
globalt perspektiv är den relativa betydelsen av nordområdena större än
tidigare.

I Östersjöområdet finns det nu avsevärt mindre styrkor. En militär kon-
flikt som skulle innefatta en eller flera av staterna i Norden är inte särskilt
trolig annat än i samband med en stormaktskonflikt som eskalerar till hög
nivå. Liksom tidigare förefaller det således inte sannolikt att väpnade
angrepp skulle riktas mot Sverige om de inte har ett vidare strategiskt
syfte. Man kan dock inte bortse från risken att Sverige skulle påverkas av
en eventuell konflikt som primärt avsåg Ryssland och dess grannländer.

De strategiska och militärgeografiska förutsättningarna har i grunden
förändrats i Östersjöområdet. De baltiska staternas frihet innebär en stor
militärgeografisk fördel för Sverige. Rysslands kontakt med Östersjön
begränsas nu till den inre delen av Finska viken och till Kaliningradområ-

1995/96:UFöUl

det. Någon kustinvasionskapacitet finns inte kvar. En uppbyggnad mot en
storskalig, traditionellt upplagd kustinvasion i Östersjöområdet torde,
enligt vissa bedömare, ta i storleksordningen ett decennium och måste ske
från en låg nivå samt från nya geografiska förutsättningar. Det gör Sveri-
ges säkerhet större.

NATO utgör både ett instrument för kollektivt försvar mot yttre hot och ett
instrument för samfälld säkerhet byggd på nära politiskt och militärt sam-
arbete mellan medlemsstaterna. Den kollektiva försvarsdimensionen har
kompletterats med uppgiften att såväl främja stabilitet och fred i östra
Europa som medverkan i internationell krishantering.

Alliansen är en viktig del av Europas framväxande säkerhetsarkitektur.
Organisationen bidrar, inte minst som instrument för Förenta staternas
närvaro och engagemang, till stabilitet och säkerhet i Europa. I centrum för
det fortsatta byggandet av en ny säkerhetsordning har, vad NATO beträf-
far, ställts två parallella uppgifter, dels utvidgningen, dels ett komplette-
rande formaliserat direkt förhållande mellan NATO och Ryssland. Även
om dessa frågor hänger nära samman är medlemskap i NATO en fråga för
organisationens medlemstater och ansökarlandet. Utskottet vill i samman-
hanget framhålla varje stats rätt att själv besluta om sin säkerhetspolitik.

Samtidigt som man söker slå vakt om organisationens kämfunktioner
pågår inom NATO en omfattande studie av de olika frågor och problem
som är förknippade med en framtida utvidgning av alliansen. Mycket talar
för att en framtida utvidgning kommer att bli en successiv och tidskrävan-
de process. Trots det menar många att NATO-utvidgningen visserligen kan
ta tid, men att den så småningom kommer att genomföras. En avgörande
faktor för NATO:s eventuella utvidgning är vilka säkerhetsåtaganden som
NATO-statema är beredda till avseende de nya medlemsstaterna. Skulle en
NATO-utvidgning försvåras kan det riskera att leda till en avtrappning av
det amerikanska engagemanget i Europa och sålunda bidra till att en atlan-
tisk spricka uppkommer.

NATO har uttalat att en utvidgning skall ses som ett led i att skapa en
säkerhetsstruktur för hela Europa och att nya delningslinjer inte får skapas
på kontinenten. Att inte utvidga NATO, t.ex. som följd av ryskt motstånd,
skulle emellertid innebära att de delningslinjer som de allierade drog upp i
Jalta, om än med annan innebörd, skulle överleva det kalla kriget och även
i framtiden markera en skiljelinje i Europa.

NATO:s militära doktrin är strategiskt defensiv och utgår från en alltmer
breddad hotbild. NATO:s nedrustning sker främst i Centraleuropa, inte i
det svenska närområdet. Alliansen saknar emellertid utan en omfattande
tillförsel av stridskrafter offensiv kapacitet i Sveriges närområde. Utveck-
lingen av NATO:s framtida roll i Europa är osäker, och dess vilja och
förmåga att hjälpa utanförstående länder, såväl politiskt som militärt, är
också osäkrare än tidigare. Icke alliansanslutna stater måste således alltfort
lita till egen kraft för ett uthålligt försvar av det egna landet.

Sverige har ett intresse av att NATO:s fortsatta utveckling sker i former
som gagnar strävandena mot en bred europeisk säkerhetsgemenskap. Den
utgångspunkt som fastlades vid NATO:s utrikesministermöte i Bryssel i

1995/96:UFöUl

december 1994 betonar också denna aspekt. Den innefattar att utvidgning-
en skall vara en evolutionär process. Därtill stipuleras i riktlinjerna att den
skall ta hänsyn till den politiska och säkerhetspolitiska utvecklingen i hela
Europa, vara del av en bredare europeisk säkerhetsarkitektur grundad på
verkligt samarbete i hela Europa, tjäna syftet att bevara ett odelat Europa
och undvika nya skiljelinjer, samt kompletteras av en parallell utveckling
av ett långtgående förhållande till Ryssland. Under dessa förutsättningar
kommer ett NATO som utvidgas, och därmed integrerar ett antal nya de-
mokratier i Öst- och Centraleuropa i det samarbetet och under de förut-
sättningar som gäller för NATO-samarbetet, att kunna bidra till att öka den
politiska stabiliteten i Europa. I detta perspektiv är en NATO-utvidgning
inget hot mot Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Med det anförda anser utskottet motionerna Föl (m), yrkande 6, Fö5 (v),
yrkande 1 (delvis 1:4), och Fö8 (fp), yrkande 1, besvarade.

I motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis) anförs att en möjlig negativ utveckling
av förhållandena i Ryssland bäst motverkas genom att större resurser av-
sätts för svenskt bistånd. Detta kan finansieras genom en neddragning av
försvarskostnadema.

Utskottet erinrar om att riksdagen nyligen (bet. 1994/95 :UU 16) beslutat
om att inrätta ett nytt program om totalt fyra miljarder kronor för Sveriges
samarbete med Central- och Östeuropa under budgetåren 1995/96-98.
Samarbetet, som ytterst syftar till att främja säkerheten, demokratin och en
bärkraftig utveckling, koncentreras vad avser den bilaterala delen till län-
derna i Sveriges närområde, däribland Ryssland. Utskottet finner, bl.a. mot
denna bakgrund, inte skäl att tillmötesgå motionärerna.

Därmed avstyrks motion Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 2:4).

6. Sveriges säkerhetspolitik

6.1 Sammanfattning av propositionen (s. 39^4-1)

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som
vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i
samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.

Vår säkerhetspolitik har såväl en nationell som en internationell dimen-
sion.

Nationellt skall vi kunna möta militära hot som direkt berör Sverige.
Svårast bland dem är väpnade angrepp riktade mot vårt lands frihet och
oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situationer som
utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna innebära
svåra nationella påfrestningar eller risker.

1995/96:UFöUl

och nedrustning och för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt
hållbar utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga
och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

Säkerhetspolitikens båda dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel
mellan främst utrikespolitiska och försvarspolitiska åtgärder.

I Europa utgör vårt överordnade säkerhetspolitiska mål att varaktigt säk-
ra ett förtroendefullt och nära samarbete mellan alla stater.

Det regionala samarbetet inom Östersjöområdet är av central betydelse.
Samarbetet med främst de baltiska staterna utgör därvid en viktig del. De
baltiska staternas integration i Europeiska unionen är ett viktigt säkerhets-
politiskt intresse för Sverige.

Det är en svensk strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma freds-
främjande och humanitära insatser både i och utom Europa. Det är också
ett svenskt mål att få till stånd en effektiv och väl fungerande europeisk
krishanteringsförmåga som med mandat från FN eller OSSE kan bidra till
att främja stabilitet och fredlig konfliktlösning i det europeiska området.

Vår strävan är att på det fredsfrämjande området samarbeta med Europas
alla säkerhetsorganisationer. Jämsides med vår medverkan i FN och OSSE
deltar vi sålunda i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, är en
aktiv observatör i Västeuropeiska unionen och samarbetar med NATO och
flertalet övriga europeiska stater inom ramen för Partnerskap för fred.
Därtill kan fogas det regionala och bilaterala samarbetet med våra grann-
stater.

Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säker-
hetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säker-
hetspolitiska intressen. Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt
land skall kunna var neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.
Den förutsätter att vi har en betryggande försvarsförmåga. Genom att
vidmakthålla en trovärdig grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och
anpassningsbarhet ger vi vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det
nordeuropeiska området.

Om det säkerhetspolitiska läget försämras, skall vår säkerhetspolitik bi-
dra till att spänningen i vårt närområde begränsas. Utöver att kunna försva-
ra vårt territorium mot kränkningar och angreppshandlingar skall vi på det
utrikespolitiska planet kunna agera för att tillvarata svenska intressen även
vid angrepp eller hot om angrepp samt i lägen, där normala mellanstatliga
förbindelser kan ha brutit samman eller fungerar dåligt.

1995/96:UFöUl

6.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen godkänner vad regeringen förordar om
säkerhetspolitikens mål i propositionens avsnitt 2.3.1. I sammanfattning
kan de förordade målen sägas vara följande:

- Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och
oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål är att i alla lägen och i former som
vi själva väljer trygga en handlingsfrihet att - såsom enskild nation och i
samverkan - kunna utveckla vårt samhälle.

- I den nationella dimensionen är målen att kunna möta militära hot som
direkt berör Sverige. Svårast bland dem är väpnade angrepp riktade mot
vårt lands frihet och oberoende. Vi skall också förbygga och kunna hantera
situationer som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle
kunna innebär svåra nationella påfrestningar eller risker.

- I den internationella dimensionen är målet att uppnå gemensam säkerhet.
Vi skall i samverkan med andra stater aktivt delta i fredsfrämjande och
humanitär verksamhet. Vi skall även samarbeta internationellt för att före-
bygga och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

- Det är vidare ett mål att varaktigt säkra ett förtroendefullt och nära sam-
arbete mellan alla stater i Europa samt att få till stånd en effektiv och väl
fungerande europeisk krishanteringsförmåga.

6.3 Motionerna

I motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, anför motionärerna att den svenska
säkerhetspolitiken bör ses i ett långsiktigt perspektiv och bygga på över-
väganden som är fast förankrade i verkligheten i stället för på förhopp-
ningar eller föreställningar om den framtida säkerhetspolitiska miljö som
vi i dag inte vet någonting om. Den militära alliansfriheten som beskrivits
som säkerhetspolitikens kärna bygger på att vi kan upprätthålla en betryg-
gande försvarsförmåga. Ambitionen bör enligt motionärerna vara att byg-
ga in Sverige i en europeisk säkerhet samtidigt som vi själva tryggar vår
militära säkerhet.

Beträffande försvarspolitikens inriktning anser motionärerna, yrkande 8
(delvis), att det militära försvarets resurser måste dimensioneras mot bak-
grund av omvärldens militära potential, dvs. befintliga styrkor och för-
svarsindustrien kapacitet - eller förutsättningar att köpa in materiel - på 5-
10 års sikt (i motionen definierat som hotet av ett väpnat angrepp mot
Sverige). De politiska faktorerna kan definieras som risken för angrepp
mot Sverige.

Det svenska totalförsvaret skall skydda Sverige mot väpnat angrepp. Ett
utvidgat säkerhetsbegrepp får inte, enligt motionärerna, urholka denna
förmåga. Det betonas att starkt försvar, kompetent försvarsindustri och
deltagande i internationella insatser sammantagna är av avgörande betydel-
se för säkerhetspolitikens trovärdighet. Försvarsmaktens förmåga till
uthållig försvarsstrid som stöd för en tidsvinnande strategi bidrar till den-

1995/96:UFöUl

na trovärdighet. Motionärerna avvisar de nya huvuduppgifter som föreslås
för försvaret. Den helhetssyn som redovisas vad avser hantering av hot och
risker i fred och krig delas, såvitt avser grunder och huvuddrag, särskilt
vad gäller de krav som ställs på samverkan inom totalförsvaret.

I motion 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1 (delvis 3-4:4), framförs en annan
syn än regeringens på förhållandet till EU och de praktiska konsekvenser-
na av svensk militär alliansfrihet. De organisationer och strukturer som
vuxit fram efter andra världskriget är inte alltid demokratiska utan uttryck-
er i många fall stormakternas och det internationella kapitalets intressen.
Motionärerna anser att den internationella regleringen måste bygga på de
politiska ordningar som finns på nationell nivå. Skapandet av en demo-
kratisk världsordning måste snarare bygga på mellanstatliga relationer än
på överstatliga organ. Motionärerna accepterar inte en förstärkning av
Europeiska unionens överstatlighet. EU:s karaktär av ekonomisk stormakt
kommer att bli allt mer framträdande. Man vill verka mot centraliseringen
inom EU och snarare satsa på ett utvecklat Östersjösamarbete, där små och
stora kuststater deltar på lika villkor. Sveriges långa historia som själv-
ständig statsbildning bygger på en strävan som sammanfattades i en neut-
ralitetspolitisk doktrin. Neutraliteten innebar inte en avskärmning från
världen utan innebar tvärtom ofta ett starkt internationellt engagemang.
Den militära alliansfriheten och neutraliteten försvaras både för att de
uttrycker Sveriges önskan att vara självständigt och för att de bidrar till
stabiliteten i norra Europa. Motionärerna säger nej till observatörsskap i
VEU.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1, anförs följande beträffande säker-
hetspolitikens mål.

I propositionen bortses från att Sverige är en delstat i Europeiska unio-
nen. Sverige måste vidga det säkerhetspolitiska målet. Det bör vara inrik-
tat på levnadsvillkor, mänskliga rättigheter samt en långsiktig hållbar
utveckling i Sverige och i vår omvärld. Detta är i linje med vad som före-
språkas i Kommissionen för globalt samarbete (ledd av Ingvar Carlsson
och Shridath Ramphal) om att synen på global säkerhet bör vidgas till att
omfatta inte bara staters rätt till säkerhet utan även individers rätt till sä-
kerhet.

I yrkande 2 anförs att Sverige bör avstå från det aktiva observatörsska-
pet i VEU vilket inte anses förenligt med en trovärdig neutralitetspolitik.

Den svenska neutralitetspolitiken bör enligt motionärerna, yrkande 3,
formuleras på följande sätt. Militär alliansfrihet i fred syftande till neutrali-
tet i krig.

I motion 1995/96:Fö7 (s) yrkande 1, hänvisas till propositionens slutsats
att det är ett svenskt intresse att som fullvärdig part delta i utformningen av
en kommande, utvecklad rustningskontroll i Europa. Det föreslås i detta
sammanhang att svenska insatser i en sådan förhandling skulle kunna
vägledas av tankegångar om icke-provokativt försvar. Ett andra CFE-avtal
i enlighet med en sådan filosofi skulle möjliggöra en sänkning av rust-

1995/96:UFöUl

ningskostnadema och en ökning av den gemensamma säkerheten i vår
världsdel.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 2, anförs att blockpolitikens upplös-
ning och det kalla krigets slut medförde att förutsättningarna för traditio-
nell svensk neutralitetspolitik upphörde. Med Sveriges inträde som full-
värdig medlem av EU är neutralitetspolitik inte längre möjlig. Den svenska
militära alliansfriheten lägger däremot inga hinder i vägen för medlemskap
i EU och fullt deltagande i EU:s gemensamma utrikes- och försvarspolitik.
Sveriges medlemskap i EU har förbättrat våra säkerhetspolitiska förutsätt-
ningar.

Det finns i dag inga säkerhetspolitiska skäl att för framtiden överväga
någon förändring av den militära alliansfriheten. Det finns däremot mycket
starka skäl att vara öppen och fullt ut delta i alla de möjligheter som er-
bjuds i arbetet med att skapa en gemensam europeisk säkerhetsordning
samt att aktivt delta i olika fredsfrämjande aktiviteter.

Varthän europeisk säkerhetspolitik kommer att utvecklas är mycket
svårbedömt, och kommer med stor sannolikhet att så förbli för överskådlig
framtid. Det ligger därför i svenskt säkerhetspolitiskt intresse att ha ett
öppet förhållningssätt till de möjligheter som kan erbjudas och att inte
försvåra möjligheterna till så stor svensk handlingsfrihet som möjligt.

Med det kalla krigets slut öppnades ett ”window of opportunity” för ge-
mensam fred, frihet och säkerhet i Europa. Vår historiska uppgift är att se
till att fönstret inte stängs igen utan verkligen utnyttjas.

I yrkande 4 anför motionärerna att det ankommer på regeringen att avgö-
ra vilken säkerhetspolitisk kompetens som den önskar knyta till sig. FOA
och MHS arbetar gentemot statsmakterna fram det säkerhetspolitiska un-
derlag som de beställer. Det föreligger ett behov av att se över detta för-
hållande. Utvecklingen i Europa skulle mer generellt föranleda att mer
fristående säkerhetspolitisk forskning byggs upp inom våra universitet och
högskolor. En friare säkerhetspolitisk forskning och debatt är i sig av stort
värde för svensk säkerhetspolitik.

I motion 1995/96:Föll (kds), yrkande 1, hemställs att regeringen arbetar
för att VEU skall utveckla en gren för fredsfrämjande operationer, ka-
tastrofhjälp och krishantering. Detta skulle ge möjlighet för samtliga län-
der i EU att vara medlemmar i VEU. En sådan gren skulle bidra till fortsatt
framgångsrik integration och utveckla EU:s krishanteringsförmåga.

I motion 1995/96:Föll (kds), yrkande 2, hemställs om att Sverige aktivt
skall stödja OSSE:s arbete med att skapa en regional säkerhetsordning. Det
breda deltagandet i organisationen innebär att OSSE kommer att spela en
viktig roll som forum i den europeiska säkerhetsdebatten. OSSE:s princi-
piella mandat att genomföra fredsbevarande insatser utgör även, enligt
motionärerna, ett viktigt instrument för Rysslands integration i Europa.

I motion 1994/95:U312 (mp), yrkande 5, anmodas regeringen att även i
framtiden bedriva en självständig utrikespolitik - oavsett medlemskapet i
Europeiska unionen. Motionärerna befarar att nedskärningarna i den
svenska utrikesförvaltningen, med åtföljande nedläggningar av utlands-

1995/96:UFöUl

myndigheter, kan komma att medföra att Sverige blir mer och mer bero-
ende av EU:s gemensamma utrikespolitik. De menar att tendensen är att
samtidigt som Sverige inträder i EU så krymper och isolerar sig landet
alltmer från den övriga omvärlden.

1995/96:UFöUl

I motion 1994/95:U401 (c), yrkande 1, tar motionärerna upp den önskvär-
da inriktningen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Därvid beskrivs
vad som anses ha varit säkerhetspolitikens tre huvudelement under senare
årtionden:

1. Neutralitetspolitik - alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

2. Värnande om de små staternas intressen.

3. Bekämpande av de globala orättvisor som kan skapa långsiktiga säker-
hetspolitiska hot.

Denna politik har enligt motionärernas uppfattning varit framgångsrik i
mer än ett och ett halvt sekel. Värnande om små staters intressen har varit
ett led i arbetet att stärka en internationell rättsordning grundad på respekt
för folkrätten. Vårt aktiva FN-engagemang är uttryck för samma strävan-
den. Den svenska solidaritetspolitiken gentemot tredje världen framstår
som det mest oegennyttiga inslaget i vår nationella politik. Det egenintres-
se som finns är säkerhetspolitiskt. Sverige gynnas av en fredlig och stabil
omgivning. Ett främjande av en demokratisk utveckling är ett mål som
kommit att betonas alltmer i den svenska biståndspolitiken.

Enligt motionärerna uppfattning, yrkande 2, bör även fortsättningsvis
”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” vara den adekvata, över-
gripande formuleringen för att beskriva Sveriges utrikes- och säkerhets-
politiska strävanden. Sverige har även framdeles ett intresse av att stå
utanför stormaktsbindningar. Den alliansfria politiken tjänar två syften;
dels ger den möjlighet att stå utanför konflikter i vårt närområde, dels
bidrar den till avspänning i vår del av Europa.

I motionen framhålls att riskerna för ett storkrig i Europa har minskat
medan däremot riskerna ökat för många men begränsade konflikter. Den
demokratiska instabiliteten i Ryssland måste också enligt motionärerna
betraktas som ett säkerhetspolitiskt hot.

Motionärerna betonar också vikten av att Sverige verkar för att det eu-
ropeiska säkerhetsarbetet får en ”alleuropeisk” karaktär; det är viktigt att
förhindra en ny säkerhetspolitisk uppdelning i Europa. OSSE är därvid av
stor betydelse. OSSE:s instrument för konfliktförebyggande verksamhet -
Conflict Prevention Center - har, enligt motionärerna, varken mandat eller
resurser för att spela en tillräckligt aktiv roll och agera på ett tidigt stadium
i latenta konflikter. Den nyinrättade minoritetsombudsmannen har en
annan, men viktig funktion. I yrkande 9 hemställs att Sverige verkar för
att OSSE får en konflikt- och krishanterande verksamhet liknande den
inom FN. En organiserad verksamhet bör självständigt ansvara för över-
vakning och ta initiativ till de fördjupade studier som bedöms nödvändiga.
Den bör få en oberoende ställning inom OSSE. Inte förrän det blir nöd-

3 Riksdagen 1995/96. 20 samt. UFöUl

vändigt med politisk handling bör avgörandena hänskjutas till politiska
organ såsom ministerrådet eller ämbetsmannakommittén inom OSSE.

Motionärerna föreslår i yrkande 10 att OSSE får en egen utrednings- och
analyskapacitet, inte genom att bygga upp en omfattande byråkrati utan
genom att samverka med olika institutioner, organisationer och fristående
resurspersoner. Kompetensen bör härvid omfatta såväl de politiska som
sociologiska, psykologiska, historiska, kulturella, ekonomiska och ekolo-
giska områdena.

Beträffande Sveriges deltagande i Partnerskap för fred, PFF, anförs i yr-
kande 11 att det svenska deltagandet i första hand skall syfta till samver-
kan inom det fredsbevarande området och till att stärka demokratiutveck-
lingen i Öst- och Centraleuropa. Utbildning för civila ändamål som t.ex.
miljökatastrofer och humanitära operationer är viktiga inslag och gemen-
sam sådan utbildning skall prioriteras. Skulle PFF med tiden utvecklas till
ett tvingande samarbete mellan de deltagande länderna måste svenskt
deltagande omprövas då den svenska säkerhetspolitiken utgår från att vi
står utanför militärallianser.

Motionärerna anför i yrkande 13 att ett medlemskap i VEU ej kan för-
enas med Sveriges alliansfrihet. Det möter dock inte något hinder att
Sverige blir observatör i VEU, men det bör då samtidigt klargöras från
svensk sida att observatörsskapet inte är ett steg mot ett framtida medlem-
skap.

I motion 1994/95 :U502 (mp) avhandlas Sveriges agerande i EU varvid i
yrkande 12 hävdas att Sverige inom EU bör fortsätta att verka som allians-
fri stat och därför inte skall ansöka om medlemskap i VEU. Sverige bör,
yrkande 13, även avsäga sig observatörsskapet i VEU.

I motion 1994/95:K224 (kds), yrkande 28, betonas att ett fördjupat regio-
nalt säkerhetspolitiskt samarbete behövs mer än någonsin. Att verka för
tätare mänskliga, kulturella, handelspolitiska och säkerhetspolitiska rela-
tioner medför stora samhälleliga fördelar för vatje land men det ger fram-
för allt positiva effekter för hela kontinenten. En integrerad och stark eu-
ropeisk gemenskap behövs även i fortsättningen för att utgöra en stabilise-
rande kärna och en demokratisk inspirationskälla för den europeiska kon-
tinenten. Att Sverige aktivt deltar i och utvecklar EU:s säkerhetspolitik ger
oss väsentliga säkerhetspolitiska fördelar samtidigt som vi inte tvingas att
ge upp vår militära alliansfrihet.

I motion 1994/95 :Fö201 (mp) anförs i yrkande 10 att grunderna för den
svenska säkerhetspolitiken bör bygga på en trovärdig neutralitet. Sverige
bör arbeta för internationella avtal inom områden som nedrustning, icke-
våldsfördrag m.m. Härvid bör främst säkerhetspolitiskt samarbete sökas
med övriga nordiska länder och neutrala stater. Därtill bör Sverige arbeta
mer aktivt inom ESK och FN. I sistnämnda organisation bör Sverige ta
initiativ till att FN aktivt utvecklar metoder för konfliktlösning utan våld.
Motionärerna säger nej till observatörskap i VEU. Slutligen krävs att en
folkomröstning genomförs om Sverige efter regeringskonferensen 1996 får

1995/96:UFöUl

nya säkerhetspolitiska åtaganden eller skyldigheter inom det försvarspoli-
tiska området.

Motionen 1994/95:Fö202 (kds) behandlar försvarspolitiken. Sverige an-
modas i yrkande 1 att inom EU deltaga i sådant försvarspolitiskt samarbete
som syftar till europeisk säkerhet och bygger på varje nations självständiga
beslut om militära insatser. I yrkande 2 anförs att Sveriges medlemskap i
EU bör följas av ett närmande till VEU. Genom observatörskap i VEU
kan Sverige utröna vilka fördelar och skyldigheter som fullvärdigt med-
lemskap skulle innebära. I yrkande 3 uppmanas Sverige verka för en regi-
onal säkerhetslösning inom OSSE.

6.4 Utskottets överväganden

Säkerhetspolitikens mål

Säkerhetspolitikens mål är styrande för mycket av Sveriges utrikespoli-
tiska och försvarspolitiska agerande. Detta avspeglar att vår säkerhetspoli-
tik har såväl en internationell som en nationell dimension. Säkerhetspoliti-
kens båda dimensioner formas i ett kontinuerligt samspel mellan främst
utrikespolitiska och försvarspolitiska åtgärder.

Traditionellt brukar anges att staters säkerhetsmål är av två slag. De ef-
tersträvar att överleva, och de värnar om sin autonomi, dvs. de vill behålla
inre och yttre handlingsfrihet även under yttre hot, och därmed ge männi-
skor möjlighet att leva ett värdigt liv. Säkerhetspolitikens funktion är att
skapa förutsättningar för detta.

Detta innebär att vi nationellt skall kunna möta militära hot som direkt
berör Sverige. Svårast av dessa är väpnade angrepp riktade mot vårt lands
frihet och oberoende. Vi skall också förebygga och kunna hantera situatio-
ner som utan att hota Sveriges frihet och oberoende ändå skulle kunna
innebära svåra nationella påfrestningar eller risker.

Internationellt skall vi i samverkan med andra stater aktivt delta i freds-
främjande och humanitär verksamhet. I denna strävan efter gemensam
säkerhet fullföljer vi vårt mångåriga arbete inom framför allt FN för fred
och nedrustning samt för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt
hållbar utveckling. Vi skall även samarbeta internationellt för att förebygga
och hantera icke-militära hot och påfrestningar.

Det är vad avser Europa vårt överordnade säkerhetspolitiska mål att var-
aktigt säkra ett förtroendefullt och nära samarbete mellan alla stater. Det är
härvidlag ett grundläggande svenskt intresse att utvecklingen också i Cen-
tral- och Östeuropa leder till en fördjupad demokratisk kultur, ekonomiska
och sociala framsteg, förbättrad miljö samt en ökad öppenhet mot omvärl-
den.

1995/96:UFöUl

Enligt utskottets uppfattning svarar, vad avser den internationella di-
mensionen av säkerhetspolitiken, de ovan gjorda övervägandena mot en
övertygelse att Sveriges säkerhet i allt högre grad måste grundas på ge-
mensam säkerhet byggd på hållfasta politiska och ekonomiska relationer
mellan demokratiska stater.

Med det anförda tillstyrker utskottet vad regeringen förordar om säker-
hetspolitikens mål.

Som framgår av vad utskottet ovan anfört är det. i likhet med vad som
krävs i motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, ett uttalat element i säkerhets-
politiken att se Sveriges säkerhet i ett europeiskt perspektiv. Genom sitt
medlemskap i EU deltar Sverige i ett europeiskt fredsprojekt. Enligt ut-
skottets uppfattning är det också så att de förslag som läggs i andra delar
av propositionen, vilka kommer att behandlas av försvarsutskottet, är
ägnade att trygga Sveriges militära säkerhet. I likhet med motionärerna
anser utskottet också att försvarets styrka, försvarsindustrien kapacitet och
deltagande i internationella insatser är mycket viktiga element i säkerhets-
politikens trovärdighet. Att detta även är regeringens uppfattning framgår
av propositionen.

Enligt utskottets uppfattning innebär ett vidgat säkerhetsbegrepp att
uppmärksamheten skärps på hela det spektrum av påfrestningar som i
ogynnsamma fall negativt kan påverka vårt land och att verkningsfulla
åtgärder därmed kan vidtas på ett mycket tidigare stadium än om enbart
militär säkerhet beaktas.

De förslag som framförs i propositionen har ett långsiktigt syfte, med
effekter som sträcker sig bortom millenieskiftet. Utskottet anser därför att
det är nödvändigt att de beslut som skall fattas utgår från föreställningar
om framtiden som är så välgrundade som möjligt. Utskottet anser vidare
att den av regeringen föreslagna modellen med ett antal kontrollstationer
har betydande förtjänster, eftersom den ger goda möjligheter att följa
utvecklingen i de avseenden som väckt farhågor hos motionärerna. Mot
denna bakgrund anser utskottet sig inte kunna tillmötesgå motionärernas
krav.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Föl (m). yrkande 8
(delvis), besvarad. Motion 1995/96:Föl (m), yrkande 7, avstyrks.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1, anförs att det säkerhetspolitiska
målet bör vara inriktat på levnadsvillkor, mänskliga rättigheter samt en
långsiktigt hållbar utveckling.

Utskottets ställningstagande ovan, vilket överensstämmer med proposi-
tionens förslag, innebär att Sverige skall sträva efter gemensam säkerhet
och därvid fullfölja vårt mångåriga arbete för fred och nedrustning samt
för demokratisk, social, ekonomisk och ekologiskt hållbar utveckling.
Säkerhet är inte längre bara en militär fråga eller en fråga om att undvika
krig. Det är även en fråga om att på andra sätt skapa förutsättningar för

1995/96:UFöUl

fred. Därmed synes motionärernas förslag redan i allt väsentligt vara till-
godosedda.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 1.

I en rad motioner föreslås mål för säkerhetspolitiken, vilka på olika sätt
avviker från de av regeringen föreslagna. Utskottet finner därför anledning
påpeka att mål, såväl som medel, tenderar att vara relativa och ofta sam-
manlänkade i s.k. mål-medelkedjor. Vad som ur ett perspektiv ses som ett
mål kan ur ett annat uppfattas som medel för att nå andra mål.

I motion 1994/95:U401 (c), yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2), vilka
väckts under den allmänna motionstiden 1995, dvs. innan försvarsbered-
ningens arbete avslutades, krävs att följande element skall ingå i formule-
ringen av syftet med Sveriges säkerhetspolitik: alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig, värnande om de små staternas intressen, bekämpande
av de globala orättvisorna, strävan att stå utanför väpnade konflikter i vårt
närområde samt bidrag till avspänning i vår del av Europa.

Några av de nämnda elementen synes ingå som komponenter i säker-
hetspolitikens mål enligt propositionens förslag, vilket ovan tillstyrkts av
utskottet. Något behov av tillstyrkanden på dessa punkter föreligger såle-
des inte. Andra av de föreslagna elementen utgör redan mål för svensk
politik, dock utan att vara av sådan dignitet att de bör ingå i formuleringen
av syftet med Sveriges säkerhetspolitik. Utskottet återkommer nedan till
den del av motionen som rör "neutralitetspolitik - alliansfrihet i fred syf-
tande till neutralitet i krig".

Med det anförda anser utskottet motion 1994/95 :U401 (c), yrkandena 1
och 2 (båda delvis 1:2), besvarad.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 4, förespråkas att fristående säkerhets-
politisk forskning byggs upp.

Utskottet delar motionärernas grundläggande synsätt om att det är ange-
läget med en vital och fristående säkerhetspolitisk forskning samt med en
livaktig och engagerad offentlig debatt i dessa frågor.

I sammanhanget finner utskottet anledning erinra om att staten årligen
avsätter betydande belopp till fristående forskningsinstitutioner på områ-
det, exempelvis SIPRI och Utrikespolitiska institutet. Riksdagen har också
under de senaste åren i samband med långsiktiga beslut som rört sektors-
forskning anvisat medel till den oberoende forskning som bedrivs vid
universiteten, bl.a. då till forskning om internationell politik inom ämnet
statskunskap.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 4, be-
svarad.

1995/96:UFöUl

Militär alliansfrihet m.m.

1995/96:UFöUl

Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara
neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att vi
har en betryggande försvarsförmåga. Genom att vidmakthålla en trovärdig
grund för totalförsvarets långsiktiga styrka och anpassningsbarhet ger vi
vårt bidrag till säkerhetspolitisk stabilitet i det nordeuropeiska området.

Militär alliansfrihet är, såsom riksdagen flera gånger slagit fast (bl.a. i
bet. 1991/92:UU19) och som framhålls i regeringens proposition, också i
det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som samman-
taget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen.

Den militära alliansfriheten har rötter som går tillbaka till de förhållan-
den som under 1800-talet rådde i Europa. Den traditionella beskrivningen
av svensk säkerhetspolitik såsom alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
i krig, i den allmänna debatten ofta kortfattat benämnd neutralitetspolitik,
utformades i ett klimat präglat av det kalla kriget. Inte heller ett land som
valt att föra en självständig säkerhetspolitik utanför stormaktsblocken
kunde undgå detta klimat utan fick bära en särskild börda och ett särskilt
ansvar att göra den valda politiken trovärdig. Sverige avstod därför i sin
säkerhetspolitik från sådana samarbetsformer och engagemang som kunde
riskera att dra in vårt land i stormaktsblockens utrikes- och säkerhetspoli-
tiska motsättningar och därmed leda till ifrågasättanden av vår avsikt och
förmåga att genomföra den deklarerade politiken.

Det var därför en viktig uppgift för den svenska utrikespolitiken att
undvika att väcka osäkerhet i form av farhågor eller förväntningar från
någon stormakts sida om att Sverige i ett utsatt läge skulle låta sig utnyttjas
till någon sidas fördel. Våra åtaganden i det europeiska samarbetet kom i
detta syfte att präglas av självvalda begränsningar och återhållsamhet.

Också i detta avseende har i dag den tidigare situationen i vår världsdel
grundligt förändrats. De förhållanden som nu håller på att byggas upp i det
nya Europa präglas av ett omfattande och växande samarbete inom ramen
för ett nätverk av delvis överlappande och samverkande organisationer och
strukturer, i vilka samarbetet även omfattar säkerhetspolitiken. Det rör sig
om för Europas säkerhet kvalitativt nya former av samverkan, i vilka alla
europeiska stater har en roll att spela.

Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitk är därmed annorlunda än
under det kalla krigets epok. Ett aktivt deltagande i det europeiska samar-
betet är en förutsättning för att en stat skall kunna påverka utvecklingen
och bidra till att skapa en ny freds- och säkerhetsordning på vår kontinent.
Det gäller inte minst de mindre och medelstora europeiska staterna.

Bevarandet av den militära alliansfriheten förutsätter inte att Sverige i
något annat avseende skulle behöva ålägga sig restriktioner vad gäller

deltagandet i det framväxande, mångfasetterade europeiska samarbetet.
Den svenska säkerhetspolitiken karakteriseras tvärtom av ett aktivt och
fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla euro-
peiska stater.

Sedan Sveriges medlemskapsavtal undertecknats och vi fr.o.m. den
1 januari 1995 blivit medlem i EU, har Försvarsberedningen, bl.a. mot
bakgrund av de aspekter som framförs i de här behandlade motionerna från
allmänna motionstiden, på ett klargörande sätt analyserat den säkerhets-
politiska situationen och med brett partipolitiskt stöd förespråkat den in-
riktning av säkerhetspolitiken som utskottet ovan givit uttryck för.

Utskottet menar, nu liksom före det kalla krigets slut, att de medel som
bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av den långsik-
tiga utvecklingen i världen runt omkring oss. En permanent bindning av
svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid bör
avvisas.

Det är Sveriges strävan att ge effektiva bidrag till gemensamma freds-
främjande och humanitära insatser både i och utom Europa samt att få till
stånd en effektiv och väl fungerande europeisk krishanteringsförmåga,
som med mandat från FN och OSSE kan bidra till att främja stabilitet och
fredlig konfliktlösning i det europeiska området. Utskottet vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att utvecklingen av de organisationer
som utgör pelarna i den europeiska säkerhetsstrukturen, och som behand-
las i det följande, sker med hänsynstagande till förhållandena i omvärlden.
I perspektiv av det vidgade säkerhetsbegreppet finns det skäl att betona att
såväl bistånd som insatser på världshandelns område är att se som säker-
hetsfrämjande åtgärder.

Också det regionala samarbetet inom Östersjöområdet är av central be-
tydelse. Sveriges säkerhetsfrämjande samarbete med främst de baltiska
staterna utgör därvid en viktig del. För Sverige är de baltiska staternas
integration i Europeiska unionen ett betydande säkerhetspolitiskt intresse.
Sverige gör och har gjort långsiktiga satsningar såväl på Östersjösamarbe-
tet som på länderna i Central- och Östeuropa. De stora insatserna inom
ramen för östbiståndet förtjänar härvidlag särskilt att nämnas. Sveriges
aktiva engagemang i Östersjörådet, Barentsrådet och Nordkalott-
samarbetet har också en säkerhetspolitisk dimension.

Med det anförda betraktar utskottet motionerna 1995/96:Fö6 (mp), yrkan-
de 3, 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 2, 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10
(delvis 1:3) samt 1994/95:U401 (c), yrkandena 1-2 (båda delvis 2:2), som
besvarade.

Europeiska unionen (EU)

Det är Sveriges strävan att på det fredsfrämjande området samarbeta med
Europas alla säkerhetsorganisationer. Jämsides med vår medverkan i FN
och OSSE deltar vi sålunda i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhets-
politik (GUSP), är en aktiv observatör i Västeuropeiska unionen (VEU)
och samarbetar med NATO och flertalet europeiska stater inom ramen för

1995/96:UFöUl

Partnerskap för fred (PFF). Vad gäller främst arbetet för att stärka demo-
kratin är de insatser som görs av Europarådet av central betydelse. Därtill
kan, som ovan nämnts, fogas det regionala och bilaterala samarbetet med
våra grannstater, vilket särskilt fokuserar på Östersjöområdet.

Medlemskapet i EU och deltagandet i GUSP ger Sverige därutöver en
förbättrad säkerhetspolitisk situation samt utökade möjligheter att i vårt
närområde agera i säkerhetspolitiska frågor.

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU skall enligt
Maastrichtfördraget stå i överensstämmelse med såväl FN:s stadga som
OSSE:s principer. I Maastrichtfördraget (avdelning V, artikel J.l) anges
sålunda att GUSP har som målsättning:

att skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen och oav-
hängighet, att på alla sätt stärka unionens och medlemsstaternas säkerhet, att
bevara freden och stärka den internationella säkerheten i överensstämmelse
med principerna i Förenta nationernas stadga samt principerna i Helsing-
forskonferensens slutakt och målen i Parisstadgan, att främja det internationel-
la samarbetet och att utveckla och befästa demokratin och rättsprincipen samt
respekten för mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna.

Det gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet är ett mellan-
statligt samarbete som bygger på att beslut fattas enhälligt.

GUSP omfattar alla frågor som berör unionens säkerhet, inbegripet ut-
formningen på lång sikt av en gemensam försvarspolitik, som med tiden
skulle kunna leda till ett gemensamt försvar. Den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken kan således på sikt eventuellt komma att resultera i
utvecklingen av säkerhetsarrangemang, som kan komma att genomföras
om och när medlemstatema enhälligt så beslutar. Något försvarspolitiskt
samarbete finns i dag inte inom EU.

Maastrichtfördraget talar om ett gemensamt försvar som en framtida
möjlighet. Sveriges medlemskap i EU förpliktigar emellertid inte till något
militärt samarbete. Som utskottet anfört ovan består den militära alliansfri-
heten. Ett gemensamt EU-försvar eller omvandlingen av EU till en militär
allians skulle kräva enhällighet mellan medlemsstaterna och godkännande
av samtliga staters parlament, inklusive den svenska riksdagen. Enligt
utskottets uppfattning finns det som sakerna nu står ingen anledning att ta
ställning till det krav på folkomröstning i dessa frågor och liknande frågor,
som framförs i motion 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10.

Syftet med GUSP är att medlemsstaterna utifrån sina respektive upp-
fattningar i utrikespolitiska frågor skall söka finna ett samordnat synsätt
och därigenom tillsammans uppnå gemensamma mål. Betydelsen av
GUSP-samarbetet kommer att öka inför en utökning av antalet medlems-
stater i EU.

Enligt utskottets uppfattning ger deltagandet i GUSP goda möjligheter
att aktivt driva svenska uppfattningar och intressen. Inom den ram som
gäller utgår utskottet från att det kan röra frågor som EU:s politik i vårt
eget närområde, dess uppträdande globalt, i relationerna till tredje världen,
på området mänskliga rättigheter, i det internationella miljösamarbetet och
inte minst i fråga om relationerna till Central- och Östeuropa. Sverige vill

1995/96:UFöUl

också bidra till en vidareutveckling av EU:s förmåga att förebygga konflik-
ter och att hantera kriser. Sveriges erfarenheter från deltagandet i GUSP-
samarbetet har hittills varit positiva.

Enligt utskottets uppfattning har vår generation en historisk möjlighet att
skapa ett enat Europa, präglat av integration, samarbete och gemensam
säkerhet. I detta ligger ingen motsättning gentemot världen utanför Europa.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 1
(delvis 3:4), 1994/95:U312 (mp), yrkande 5, och 1994/95:K224 (kds),
yrkande 28, besvarade. Motionerna 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10
(delvis 2:3), och 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 1, avstyrks.

Västeuropeiska unionen (VEU)

Frågan om Sveriges relation till VEU behandlades hösten 1994 av riksda-
gen i samband med godkännandet av medlemskapsavtalet med EU.

Efter att tämligen utförligt ha belyst olika aspekter av VEU:s historia
och verksamhet anförde utrikesutskottet (bet. 1994/95:UU5):

Mot denna bakgrund och i anledning av försvarsutskottets---redovisade

uppfattning anser utrikesutskottet det angeläget att Sverige får tillgång till en
ordning genom vilken vårt land bereds insyn i och tillgång till de europeiska
säkerhetspolitiska diskussioner som pågår i den utvidgade VEU-kretsen. Det
skulle också vara problematiskt att sakna insyn i verkställigheten av EU:s
beslut med försvarspolitiska implikationer, en uppgift som enligt Ma-
astrichtfördraget åligger VEU.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att det delar regeringens upp-
fattning att ett observatörskap i VEU är förenligt med Sveriges alliansfrihet
och att ett sådant skulle ge den nödvändiga insynen.

De ovan redovisade bedömningarna kvarstår.

Efter det att riksdagen ställt sig bakom utrikesutskottets uppfattning blev
Sverige i början av 1995 observatör i VEU.

Den s.k. Petersbergdeklarationen från 1992 stadgar att VEU också skall
kunna utföra humanitära insatser och räddningstjänst, fredsbevarande
operationer och krishantering. Detta har kommit att bli den mest betydelse-
fulla delen av VEU:s verksamhet. VEU:s operativa insatser är i första hand
av fredsbevarande- och krishanteringskaraktär (sanktionsövervakning,
poliser i Mostar m.m.). För Sverige är det väsentligt att kunna följa den
säkerhetspolitiska diskussion som förs mellan de nu 27 europeiska stater,
som i olika former deltar i VEU. Sverige kan i VEU också bidra med bety-
dande erfarenheter från ett mångårigt agerande inom fredsbevarande verk-
samhet, katastrofhjälp och humanitära aktioner.

Utskottet noterar och ställer sig bakom utrikesministerns uttalande i
riksdagen den 27 oktober 1994 då hon bl.a. anförde: ”Vår militära allians-
frihet består. Medlemskap i VEU kan följaktligen inte komma i fråga för
Sveriges del.---Sverige kommer alltså inte att gå in i ett förpliktigande

samarbete på försvarsområdet.”

1995/96:UFöUl

Utskottet är av uppfattningen att en svensk anslutning till VEU inte
skulle gagna svenska säkerhetspolitiska intressen.

Enligt utskottets mening finns det en intressant potential i de diskussioner
som pågår om samarbete mellan EU och VEU i frågor som faller inom
ramen för Petersbergdeklarationen.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1994/95:U401 (c), yrkande 13,
och 1994/95 :U502 (mp), yrkande 12, besvarade. Motionerna 1995/96:Fö5
(v), yrkande 1 (delvis 4:4), 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 2, 1995/96:Föll
(kds), yrkande 1, 1994/95:Fö201 (mp), yrkande 10 (delvis 3:3),
1994/95:Fö202 (kds), yrkande 2, och 1994/95:U502 (mp), yrkande 13,
avstyrks.

Partnerskap för fred (PFF)

NATO inbjöd i januari 1994 länderna i det Nordatlantiska samarbetsrådet
(NACC) samt andra OSSE-stater, ”som kan och vill bidra”, att delta i
samarbetsprogrammet Partnerskap för fred (PFF). Grundläggande för PFF
är att varje enskild stat bestämmer inom vilka områden och på vilket sätt
den är beredd att samarbeta. Det stora flertalet av deltagarstatema ser PFF
som ett steg mot fullt medlemskap i NATO. Sverige, Finland och Österrike
har dock klart deklarerat att man deltar i PFF-samarbetet på en alliansfri
grund.

I det s.k. ramdokumentet identifieras förmågan att samverka i fredsfräm-
jande operationer, räddningsinsatser och internationella humanitära opera-
tioner som ett viktigt mål för PFF-samarbetet. Öppenhet och demokratisk
kontroll av försvarsmakter är ytterligare två viktiga huvudmål. Genom en
s.k. Planning and Review Process (PARP) utvecklas de praktiska möjlighe-
terna till samverkan mellan NATO och de övriga PFF-statema ytterligare.

Vid riksdagsbehandlingen inför Sveriges deltagande i PFF (även förkortat
PFP) anförde försvarsutskottet bl.a. (yttrande 1993/94:FöU7y):

Sverige har, som regeringen påpekar i sin skrivelse, frihet att själv bestämma
omfattningen av sin medverkan. Partnerskapsprogrammet gäller för viss tids-
period, och ingen automatik finns för att åtaganden skall kunna utsträckas utan
ömsesidig överenskommelse. Enligt utskottets mening föreligger således till-
räckliga garantier för en svensk handlingsfrihet.

Enligt utskottets uppfattning syftar samverkan inom PFP entydigt till ge-
mensamma militära och humanitära insatser med stöd av FN:s och ESK:s
mandat.---

Sammanfattningsvis innebär en svensk medverkan i PFP, enligt utskottets
mening, att förutsättningarna för svenska FN- och ESK-åtaganden kommer att
förbättras genom förändrade och fördjupade förberedelser. Ambitionsnivån
höjs således i vårt FN- och ESK-engagemang.

Vid sin beredning av ärendet framhöll utrikesutskottet (bet.
1993/94:UU18) bl.a.:

1995/96:UFöUl

Enligt utskottets uppfattning finns det, i likhet med vad försvarsutskottet och
motionärerna anfört samt vad regeringen redovisat i sin skrivelse, anledning att
se positivt på NATO-initiativet Partnership for Peace (PFP). Den stora bety-

delsen av förslaget ligger i att det nu mellan Europas stater öppnar sig möjlig-
heter för gemensamma insatser till gagn for en alleuropeisk samarbetsordning
men också för nya konkreta insatser på det fredsbevarande området.---

Utskottet menar att PFP har förutsättningar för att tillföra samarbetssträvan-
dena i Europa något nytt och väsentligt genom sin pragmatiska och konkreta
inriktning. PFP är inte en allians med förpliktigande inslag utan det är en
säkerhets- och förtroendeskapande process. PFP är således, enligt utskottets
uppfattning, väl förenlig med Sveriges militära allliansfrihet.---

Mot bakgrund av vad som sagts ovan och med anledning av motion
1994/95 :U401 (c), yrkande 11, vill utskottet framhålla att om PFF-
processens karaktär skulle förändras i riktning mot nya eller förändrade
blockbildningar kommer detta att beaktas vid de tämligen tätt återkom-
mande tillfällen då det blir aktuellt att förnya partnerskapsprogrammet.

Som framgått av utskottets tidigare ställningstaganden ovan är utgångs-
punkten för ett svenskt deltagande i PFF en bibehållen militär alliansfrihet.
Det militära samarbete som kan ifrågakomma är inte generellt till sin natur,
utan det bestäms i varje enskilt fall genom bilateral överenskommelse
mellan Sverige och NATO om ett partnerskapsprogram. Utskottet delar
regeringens uppfattning att PFF-samarbetet, vad avser stridskrafter, för
svensk del syftar till att förstärka vår förmåga att delta i fredsbevarande
operationer under FN- eller OSSE-mandat, räddningsinsatser, insatser på
det humanitära området och på andra områden som parterna i aktuella fall
kan enas om.

Enligt utskottets uppfattning äger de ställningstaganden som riksdagen
gjorde med anledning av betänkande 1993/94:UU18 och som redovisats
ovan alltjämt giltighet. Utskottet konstaterar därutöver att Sverige enbart
haft positiva erfarenheter av det hittillsvarande PFF-samarbetet.

Med det anförda anser utskottet motion 1994/95 :U401 (c), yrkande 11,
besvarad.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE)

Utskottet konstaterar att Sverige sedan lång tid lägger stor vikt vid att
aktivt delta i OSSE-samarbetet. Verksamheten i OSSE och omfattningen
av de svenska insatserna, bl.a. vad avser de missioner som OSSE engage-
rat på Balkan samt i Estland, Lettland, Moldova, Ukraina, Georgien, Na-
gomo-Karabach och Tadsjikistan, framgår väl av den skrivelse som rege-
ringen våren 1995 föreläde riksdagen, skr. 1994/95:163 med redogörelse
för verksamheten i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
(OSSE).

OSSE-samarbetet innebär bl.a. försök att förebygga men också att hante-
ra kriser och konflikter. Beslutet att inrätta en högkommissarie för natio-
nella minoriteter är ett exempel på sådant konfliktförebyggande och
-lösande samarbete, liksom s.k. förebyggande diplomati, tidig förvarning
och fredsbevarande verksamhet. OSSE strävar också efter att bygga upp ett
system av åtgärder för att på fredlig väg söka lösa tvister.

1995/96:UFöUl

Genom den politiska konsultationsordning som vuxit fram inom OSSE,
med ordförandeskaps- och trojkafunktionen och ett permanent samråds-
och beslutsorgan i Wien, har OSSE:s politiska handlingsberedskap ökat
påtagligt. De vunna erfarenheterna har visat på värdet av att ytterligare
stärka dessa redskap. Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att detta
sker stegvis och som ett resultat av en löpande utvärdering, där särskild
hänsyn tas till bevarandet av OSSE:s flexibilitet.

OSSE är en organisation med en liten, kostnadseffektiv byråkrati. Med-
lemsstaterna har inte strävat efter, och har ej heller nu som målsättning, att
utveckla OSSE till ett regionalt FN med avsevärt ökade permanenta resur-
ser av analytisk eller operativ art. Man strävar snarare, vilket hittills varit
framgångsrikt, att på ett flexibelt sätt mobilisera resurser ad hoc. Delta-
garstatemas samlade kapacitet att upptäcka och bedöma politiska konflikt-
orsaker är OSSE:s viktigaste tillgångar. Enligt vad utskottet inhämtat pågår
dock ett löpande utvärderingsarbete syftande till att, med undvikande av
kostsam byråkratisering, utveckla OSSE:s resurser för ”tidig förvarning”
och operativ ledning på fältet.

Enligt utskottets uppfattning är OSSE:s främsta styrka dess breda säker-
hetsbegrepp, som inte bara omfattar de traditionella säkerhetspåverkande
faktorerna utan även frågor rörande bl.a. demokratiuppbyggnad och främ-
jande av respekten för de mänskliga rättigheterna. OSSE har utvecklat en
speciell kompetens att förebygga och hantera konflikter även inom stater.

OSSE har också fått en viktig roll som förvaltare och övervakare av de
avtal som kommer att ingås inom ramen för den s.k. stabilitetspakten.
Stabilitetspaktsinitiativet utgör EU:s första gemensamma aktion inom
ramen för GUSP. Kärnan i initiativet kan sägas vara att minska riskerna för
att problem uppstår inom ett framtida EU med de central- och östeurope-
iska staterna som medlemmar, eller med stater utanför EU. OSSE utgör
även ett viktigt instrument för Rysslands fortsatta integration i Europa.

Att OSSE är en regional organisation i FN-stadgans mening ger den en
särskild betydelse och innebär en väsentlig avlastning för säkerhetsrådet
och FN-systemet i stort.

Utskottet utgår ifrån att OSSE även i fortsättningen kommer att spela en
betydelsefull roll som forum för den europeiska säkerhetsdialogen och
som faktor i uppbyggandet av en alleuropeisk säkerhetsordning där varje
stat kan få sina säkerhetsintressen tillgodosedda. Utskottet förutsätter att
Sverige även framgent kommer att ta en aktiv del och vara pådrivande i
detta arbete.

Med det anförda anser utskottet motionerna 1995/96:Föl 1 (kds), yrkande
2, 1994/95:Fö202 (kds), yrkande 3, och 1994/95:U401 (c), yrkandena 9
och 10, besvarade.

Övriga frågor

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 1, föreslås, mot bakgrund av vad som
sägs i propositionen på s. 27 f. och 38 samt med hänvisning till ett andra
CFE-avtal, att svenska insatser vid förhandlingar om en eventuell utveck-

1995/96:UFöUl

lad rustningskontrollregim i Europa skulle kunna vägledas av tankegångar
om ett icke-provokativt försvar.

Sveriges försvar har en defensiv utformning. Utskottet noterar i detta
sammanhang att regeringen redan under slutet av 1980-talet i internationel-
la sammanhang framförde tankegångar rörande icke-offensivt och därmed
icke-provokativt försvar.

Enligt utskottets uppfattning är den fortsatta tillämpningen av CFE-
avtalet och en kommande utvecklad rustningskontrollregim i Europa ett
avgörande svenskt intresse. I synnerhet gäller det frågan om begränsningar
av styrkor i nordvästra Europa och andra faktorer som reducerar förmågan
till överraskande anfallsoperationer.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 1, besva-
rad.

7. Internationella insatser

7.1 Sammanfattning av propositionen (s. 100-114)

Övergripande perspektiv

Regeringen anför i propositionen att Sverige, genom att delta i fredsfräm-
jande och humanitära insatser, kan bidra till fred och säkerhet. Sveriges
förmåga, möjligheter och förutsättningar i detta avseende skall förbättras.

Många konflikter bottnar djupast sett i fattigdom och social misär,
kränkningar av mänskliga rättigheter samt etniska och religiösa motsätt-
ningar. Världssamfundet såväl som de europeiska säkerhetsstrukturema
måste kunna utnyttja ett spektrum av fredsbyggande insatser, inkluderande
tidiga insatser, som så långt möjligt undanröjer orsakerna till att konflikter
bryter ut. Ju tidigare insatsen i en konflikt görs, desto effektivare blir den.
Risker och kostnader bli mindre och kan överblickas.

Förebyggandet kräver en mycket bred ansats. Ett starkt nätverk av inter-
nationella organisationer ger alternativa möjligheter att tidigt få kännedom
om och hantera problem som riskerar att utvecklas till kriser. Om militära
insatser bedöms nödvändiga, bör de sättas in tidigt, om möjligt förebyg-
gande. Sedan de militära konflikterna bilagts, måste tillräckliga resurser
sättas in för rehabilitering och återuppbyggnad.

Fredsbyggandet kräver således, enligt regeringen, insatser från många
olika delar av samhället. Totalförsvarets del i denna verksamhet avser
främst de fredsfrämjande och humanitära insatserna. Att kunna delta i
denna typ av insatser utomlands skall vara en av totalförsvarets huvud-
uppgifter.

När det gäller fredsfrämjande och humanitära insatser kan, enligt rege-
ringen, bedömningen göras att det internationella samfundet i framtiden,
trots ökade satsningar på förebyggande åtgärder, kommer att behöva hante-
ra konflikter och katastrofer i minst nuvarande omfattning.

1995/96:UFöUl

Det kommer att göras omfattande anspråk på fredsfrämjande och hu-
manitära insatser med ett varierande innehåll alltifrån olika förebyggande
insatser till utvidgade multifunktionella operationer i pågående konflikter.
Med utvidgade operationer avses insatser med beredskap för en bredare
användning av militära medel än i traditionella fredsbevarande operatio-
ner. Därutöver kan heller inte uteslutas anspråk på renodlade framtvingan-
de insatser baserade på kapitel VII i FN-stadgan.

FN:s och de europeiska säkerhetsstrukturemas förmåga att agera snabbt
vid kriser och katastrofer måste, enligt regeringen, öka. Insatserna måste i
regel göras multinationellt med FN eller OSSE som mandatgivande instan-
ser. En nationell arbetsfördelning måste utvecklas mellan FN och organi-
sationer som EU, OSSE, VEU och NATO.

En tydlig distinktion måste redan i utgångsläget göras mellan å ena sidan
fredsbevarande insatser enligt FN-stadgans kapitel VI och å andra sidan
väpnat inskridande, framtvingade insatser, mot en av FN utpekad
”fredsstörare” enligt kapitel VII. Det innebär t.ex. att även utvidgade mul-
tifunktionella operationer bör grundas på kapitel VI och att mandat och
insatsbeslut bör vila på de inblandade partemas medgivande.

Svensk ambitionsnivå

Med utgångspunkt från dessa övergripande antaganden formuleras i pro-
positionen vissa riktlinjer för svensk del:

Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till interna-
tionell fred och säkerhet skall ökas. Utifrån ett vidgat säkerhetspolitiskt
synsätt är det Sveriges ambition att genom politiska, diplomatiska, civila,
humanitära och militära bidrag ytterligare stärka vårt deltagande i interna-
tionella fredsfrämjande insatser. En väsentlig del av denna generella ambi-
tionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken utgörs av en
ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella fredsfräm-
jande och humanitära insatser.

Sverige bör därför verka för att stärka FN:s, EU:s, OSSE:s och VEU:s
förmåga såväl generellt som speciellt vad gäller förmågan till snabba och
tidiga fredsfrämjande insatser. Detta gagnar också vår egen säkerhet. Det
är därför angeläget att förbättra FN:s system för styrkor i beredskap
(Stand-by-Forces) innefattande även upprättandet av särskilda snabbt
insatsberedda, fredsfrämjande multinationella styrkor att sätta till FN:s
förfogande. Hög beredskap måste också upprätthållas för katastrofinsatser
och humanitära insatser. För att utveckla doktriner och utbildning samt för
att öka interoperabiliteten på det fredsfrämjande området skall Sverige
fortsätta att medverka i NATO:s program Partnerskap för fred (PFF). Detta
samarbete är också viktigt i syfte att förstärka demokratisk kontroll av
försvarsmakter och respekten för internationell rätt.

För att de fredsframtvingande insatserna inte helt skall domineras av
stormakterna, är det betydelsefullt att även andra stater, med omsorg om
multilateralismen som princip och FN:s ledande roll, deltar i sådana ope-
rationer. Svenskt deltagande i fredsframtvingande insatser med väpnad
styrka förutsätter riksdagsbeslut.

1995/96:UFöUl

I kvantitativa termer har Sverige årligen sedan femtiotalet, då de freds-
bevarande truppinsatsema inleddes, normalt sett bidragit med styrkor
motsvarande cirka en bataljon. Kortare tider har insatsen legat på högre
nivå, men den har aldrig överstigit två bataljoners styrka. Till normalbilden
hör att Sverige medverkat med ett begränsat antal militära observatörer i
upp till ett tiotal olika FN-missioner.

Humanitärt har Sverige, såväl genom akuta insatser som med mer lång-
siktigt uppbyggda hjälpinsatser, medverkat vid flera flykting- och kata-
strofsituationer med mycket värdefulla resultat.

Ambitionsnivå kan för de fredsfrämjande insatserna emellertid, förutom
i kvantitativa mått, också mätas i kvalitativa termer som t.ex. den bered-
skap som Sverige är berett att hålla.

Mot denna bakgrund anser regeringen att ambitionsnivån i totalförsva-
rets utlandsinsatser skall höjas. Särskilt bör förmågan att snabbt kunna
inleda verkningsfulla insatser utvecklas och civila insatser systematiseras.
När såväl de fredsfrämjande som de humanitära insatserna nu utvecklas är
det naturligt att samtidigt förstärka samverkan mellan de berörda civila och
militära organisationerna. Samverkan bör bl.a. omfatta förberedelser så-
som planering och utbildning. Ett förslag till utbildning inom totalförsvaret
för den fredsfrämjande och humanitära verksamheten bör tas fram i nära
samverkan med berörda myndigheter och organisationer. Vid en ökad
ambitionsnivå bör också större uppmärksamhet ges åt insatser med militära
observatörer.

De av regeringen föreslagna ökade ambitionsnivåerna finansieras inom
Utrikesdepartementets och Försvarsdepartementes huvudtitlar (enligt
principer som redovisas i propositionens avsnitt 5.1).

Försvarsforskningen bör stödja svenskt deltagande i internationella hu-
manitära och fredsfrämjande insatser. Forskningen skall kunna stödja
statsmakternas beslut om sådant deltagande med analyser av säkerhetspo-
litiska förhållanden. Forskningen skall också kunna stödja totalförsvaret
med underlag för att kunna utforma och ta fram resurser för att effektivise-
ra sådana insatser. I detta sammanhang bör satsningar ske på forskning för
att utveckla materiel för fredsfrämjande insatser, t.ex. minröjningsutrust-
ning och förbättrat skydd för deltagande personal samt på insatser av hu-
manitärt slag.

Civila internationella styrkor

Regeringen har vid sina säkerhetspolitiska överväganden anfört att ett
vidgat säkerhetspolitiskt begrepp bör omfatta också internationella hu-
manitära insatser och att det är ett svenskt intresse att på detta sätt kunna
bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.

Den internationella katastrofhjälpens mål, inriktning, kapacitet och or-
ganisation är för närvarande föremål för omfattande diskussioner och
förändringar.

Erfarenheterna är goda av de internationella hjälpinsatser, vilka genom-
förts av Statens räddningsverk och Swedrelief (Försvarsmaktens särskilda
enhet för humanitära hjälpinsatser) som komplement till insatser genom
internationella organisationer eller svenska enskilda organisationer. Det är

1995/96:UFöUl

troligt att efterfrågan från de berörda FN-organen på svenska insatser
kommer att öka.

En särskild utredare, ambassadör Michael Sahlin, har sett över hur Sve-
riges samlade resurser för internationell katastrof- och flyktinghjälp skall
kunna utvecklas för att möta framtida behov. Utredaren har i juni 1995
överlämnat sitt betänkande (SOU 1995:72) Svenska insatser för interna-
tionell katastrof- och flyktinghjälp.

"•■v

De svenska humanitära insatserna inom totalförsvarets ram bör utveck-
las vidare, bl.a. genom ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter.
Betydande medel avsätts på katastrofanslag för humanitär hjälp under
Utrikesdepartementets huvudtitel. Hittills har dock endast en liten del av
detta anslag utnyttjats för att finansiera insatser med svensk personal och
materiel. Utredaren föreslår att en större andel än hittills av katastrofansla-
get bör användas för direktfinansiering av svenska insatser. Regeringen
delar bedömningen att svenska insatser bör användas i de fall då de är
kostnadseffektiva och svarar mot behov och efterfrågan. Sådana insatser
kan även finaniseras över andra anslagsposter inom Utrikesdepartementets
huvudtitel.

Totalförsvarets verksamhet inom detta område bör enligt regeringens
mening inriktas på främst räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser
vid omfattande och komplexa katastrofer.

Inom ramen för konventionen om skydd av Östersjöns marina miljö
(Helsingforskonventionen) finns ett nära samarbete mellan Östersjölän-
derna på miljöområdet. Ett liknande samarbete har utvecklats mellan de
nordiska länderna i den s.k. Köpenhamnsöverenskommelsen om åtgärder
mot oljeförorening av havet. På motsvarande sätt har också de nordiska
länderna och Ryssland inom Barentsrådet utvecklat ett samarbete främst på
miljöområdet i regionen kring Barents hav. Det är angeläget att kontakter-
na med våra grannländer utvecklas också i fråga om internationella hu-
manitära insatser. Härvid bör formerna för det nuvarande samarbetet på
miljöområdet till stora delar kunna användas som förebild.

En uppgift som bedöms få stor betydelse är lokalisering och oskadliggö-
randet av landminor. Antipersonella minor är i många länder ett akut
utvecklingshinder. Sverige bör utveckla sin förmåga att på olika sätt hjälpa
till med insatser av olika slag. Inte minst kan därvid utveckling av metoder
och teknik för att hitta och röja minor spela en stor roll. Vidare bör stöd i
form av utbildning av instruktörer och minröjningsledare från drabbade
länder utvecklas.

De hittills genomförda humanitära insatserna har byggt på användning
av personal och utrustning som funnits i beredskap för räddningstjänst i
fred och vid höjd beredskap, men även Försvarsmakten och andra organi-
sationer har ställt resurser till förfogande. Vid sidan om detta bör nu också
särskilda civila insatsstyrkor för internationella humanitära insatser organi-
seras. Totalförsvarspliktiga som utbildas inom det civila försvaret bör ha
möjlighet att anmäla sitt intresse att ingå i styrkorna.

I det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutets etapp två bör det närmare
prövas hur insatser med civila styrkor i internationell fredsfrämjande och
humanitär verksamhet kan systematiseras, organiseras och förberedas så

1995/96:UFöUl

att det civila försvarets kompetens tas till vara och utnyttjas också för
internationella uppgifter. Utgångspunkter bör därvid bl.a. vara vad rege-
ringen här anfört samt vad som föreslagits i det nyss nämnda betänkandet.

Internationella kontakter

Som en följd av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa efter det
kalla krigets slut, har den svenska försvarssektoms internationella kontak-
ter ökat kraftigt under de senaste åren. Detta gäller inte bara det militära
och det civila försvaret utan också myndigheterna i övrigt inom Försvars-
departementets område. Förändringen märks tydligast inom det fredsfräm-
jande området, men de multilateriala och bilaterala kontakterna i övrigt har
också ökat i omfattning.

I en del fall sker förändringarna snabbt och det är därför svårt att förutse
den fortsatta utvecklingen. Aktörerna är många, och i flera fall är det inter-
nationella organ som utövar ledningen och styrningen. Det innebär att den
internationella verksamheten inte alltid kan planeras eller styras på samma
sätt som den nationella verksamheten. Detta gäller inte minst kris- och
konflikthanteringen inom ramen för FN och OSSE.

Vid en jämförelse med länder som ingår i allianser framstår dock Sveri-
ges erfarenheter av internationella kontakter och internationell samverkan
som begränsade. Utbildningsaktiviteter har förekommit i liten utsträck-
ning.

Internationellt samarbete och internationella kontakter rörande totalför-
svarsfrågor är ytterst ett led i vår egen säkerhetspolitik. Sveriges säkerhets-
politiska situtation påverkas genom vårt internationella agerande. De inter-
nationella aktiviteterna måste, liksom annan utrikesverksamhet, styras av
Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska mål och intressen.

Sverige har en positiv grundsyn till internationellt samarbete och inter-
nationella kontakter. Samtidigt innebär de utrikes- och säkerhetspolitiska
aspekterna att det sätts gränser för vårt handlande. Det är inte alltid uppen-
bart vilka aktiviteter som ligger inom ramen för vår alliansfria politik.
Myndigheternas agerande och beslut måste i många fall föregås av en
politisk bedömning. I detta sammanhang är det väsentligt att svenskt age-
rande präglas av konsekvens och tydlighet.

Den internationella verksamhetens ökande omfattning och resursfördel-
ningen mellan departement och myndigheter innebär att en stor del av
denna verksamhet måste skötas på myndighetsnivå. Det är dock regeringen
som anger de mål och ramar som skall gälla för verksamheten och återrap-
porteringen från myndigheterna.

En utveckling av statsmakternas riktlinjer i form av nationell vägledning
för olika delområden skulle underlätta myndigheternas överväganden i
samband med internationellt samarbete och internationella kontakter. En
sådan långsiktig inriktning skulle kunna vara lämplig för områdena för-
svarsmateriel och försvarsforskning men också i fråga om fredsfrämjande
och humanitära insatser samt förtroendeskapande samarbete.

När representanter för myndigheter företräder Sverige i arbetsgrupper
eller i andra organ, sker det i princip som representant för regeringen.
Regeringen kan dock även ge särskilt bemyndigande till vissa myndigheter

1995/96:UFöUl

4 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

att företräda Sverige. Ofta är det nödvändigt att myndigheten från rege-
ringen får tydlig vägledning för sitt handlande. Denna vägledning bör i
regel grundas på beslut av regeringen.

I dag är det svårt att få en samlad överblick över alla internationella
kontakter och internationellt samarbete inom försvarssektom. Ett mycket
stort antal besök på olika nivåer genomförs. Det finns således ett behov av
att i större utsträckning få systematiska och regelbundna redovisningar och
dialoger rörande den internationella verksamheten. Inriktningen av be-
söksverksamheten, rapporteringsrutiner och övriga uppföljningsrutiner bör
ses över.

Det internationella samarbetet sker till stor del multilateralt. En koordi-
nering krävs för att det svenska agerandet i de olika organisationerna skall
uppfattas som entydigt.

Den mängd aktiviteter som genomförs i de multilaterala organisationer-
na kräver en avvägning och prioritering i fråga om utnyttjandet av till-
gängliga resurser. Det kan gälla såväl vår representation i organisationerna
som vårt deltagande i övnings verksamhet men även i fredsfrämjande insat-
ser och humanitär verksamhet. En långsiktig inriktning måste ligga till
grund för dessa avvägningar och prioriteringar.

Samarbetet och kontakterna internationellt sker med ett stort antal län-
der. En prioritering bör ske på regeringsnivå och ha som utgångspunkt
Sveriges olika intressen av och motiv för samarbetet. Prioriteringen bör
kunna gälla under viss tid, vilket underlättar myndigheternas möjligheter
till långsiktig inriktning av verksamheten. Som grund för prioriteringen
bör ligga ländernas betydelse när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiska
förhållanden, samarbetsbehov rörande fredsfrämjande och humanitära
insatser, vår inriktning när det gäller förtroendeskapande samarbete, värdet
av högteknologiskt samarbete samt förutsättningarna för export av för-
svarsmateriel. En sådan inriktning och prioritering bör också innehålla
tydliga restriktioner som under vissa tider kan gälla för vissa länder. All-
mänt bör gälla att samarbete inte inleds med länder som Sverige inte sam-
arbetat med tidigare, utan att en anmälan dessförinnan görs till regeringen.

I samband med utveckling och anpassning av den svenska försvarssek-
toms organisation och resurser bör hänsyn tas till vårt ökade internationel-
la engagemang och det ökade antal internationella kontakter som detta
medför.

1995/96:UFöUl

Sveriges representation i internationella organisationer och i utlandet i
övrigt bör syfta till att säkerställa att vi får information men också möjlig-
heter att påverka i enlighet med våra ambitioner. För närvarande gäller att
Sverige inte har fått en tillräckligt hög nivå på försvarssektoms represen-
tation i de multilaterala organisationerna för att kunna motsvara de sats-
ningar vi gör och de ambitioner vi har i övrigt inom ramen för dessa orga-
nisationers verksamhet.

Regeringens behov av att snabbt få kontakter och av att kunna ge in-
struktioner i rätt tid kan kräva en annan ordning än i dag när det gäller
attachéer och rådgivare. En ordning med särskilda attachéer eller rådgivare
i försvarsfrågor med Försvarsdepartementet som huvudman kommer att
övervägas. 50

Som en följd av att omfattningen av den internationella verksamheten
inom försvarssektom har ökat under senare år krävs att en fortsatt och
intensifierad satsning på utbildning och kompetensuppbyggnad måste
prioriteras. Detta gäller också möjligheterna till och förutsättningarna för
internationell karriärgång.

7.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag kan i huvudsak sägas innebära följande.

Regeringen förordar (avsnitt 6.1.3 Svensk ambitionsnivå)

- att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till inter-
nationell fred och säkerhet skall ökas och att en väsentlig del av denna
generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken
utgörs av en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser;

- att Sverige bör verka för att stärka FN:s, EU:s, OSSE:s och VEU:s för-
måga såväl generellt som speciellt vad gäller förmågan till snabba och
tidiga fredsfrämjande insatser;

- att Sverige fortsätter att medverka i NATO:s program Partnerskap för
fred (PFF); (detta förordas också i propositionens avsnitt 2.3.1 Säkerhets-
politikens mål)

samt

- att försvarsforskningen bör stödja svenskt deltagande i internationella
humanitära och fredsfrämjande insatser.

Regeringen förordar vidare (avsnitt 6.3 Civila internationella styrkor)

- att de svenska humanitära insatserna inom totalförsvarets ram, som ett
komplement till andra svenska insatser, bör utvecklas vidare, bl.a. genom
ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter, och inriktas på främst
räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och
komplexa katastrofer;

- att en större andel än hittills av katastrofanslaget bör användas för di-
rektfinansiering av svenska insatser, då de är kostnadseffektiva och svarar
mot behov och efterfrågan;

- att kontakterna med våra grannländer utvecklas i fråga om internationella
humanitära insatser och att det nuvarande samarbetet på miljöområdet
därvid till stora delar används som förebild;

- att Sverige utvecklar sin förmåga att på olika sätt hjälpa till med insatser
för att lokalisera och oskadliggöra antipersonella minor;

1995/96:UFöUl

- att särskilda civila insatsstyrkor för internationella humanitära insatser
organiseras och att totalförsvarspliktiga som utbildas inom det civila för-
svaret bör ha möjlighet att anmäla sitt intresse att ingå i dessa styrkor
samt

- att, i det fortsatta arbetet inför försvarsbeslutets etapp två, det närmare
prövas hur insatser med civila styrkor i internationell fredsfrämjande och
humanitär verksamhet kan systematiseras, organiseras och förberedas så
att det civila försvarets kompetens tas till vara och utnyttjas också för
internationella uppgifter.

Regeringen förordar även (avsnitt 6.5 Internationella kontakter)

- en utveckling av statsmakternas riktlinjer (som regel i form av regerings-
beslut) i form av nationell vägledning, framför allt vad avser områdena
försvarsmateriel, försvarsforskning, fredsfrämjande och humanitära insat-
ser samt förtroendeskapande samarbete, för att underlätta myndigheternas
överväganden i samband med internationellt samarbete och internationella
kontakter;

samt

- att åtgärder vidtas för att Sveriges representation i internationella organi-
sationer och i utlandet, vad avser försvarsrelaterade frågor, får en adekvat
utformning för att säkerställa behoven av informationsinhämtning och
påverkansmöjligheter.

7.3 Motionerna

I motion Fö4 (c) anförs att det finns behov av civil fredstjänst, dvs. en
frivillig utbildning för personer lämpade för civil fredstjänstgöring samt
tjänstgöring i riskområden ute i världen. Sådan civil fredstjänst är tänkt
som en resursförstärkning för inhemska lokala fredsansträngningar och bör
ske efter en förfrågan ifrån en internationell organisation som är verksam i
det aktuella området. Den sålunda föreslagna civila fredstjänsten skulle
kunna utredas i samband med propositionens förslag om inrättande av
civila internationella styrkor. Insatser i civil fredstjänst skulle innebära
fullgjord värnplikt.

Två typer av civil fredstjänst kan enligt motionären förekomma nämli-
gen:

1. Observatörsmodellen där den civila fredstjänstpersonalen har rollen av
opartiska internationella observatörer. Det kan handla om valövervakning,
observation av gemensamma naturtillgångar, observation av kränkningar
av mänskliga rättigheter etc.

1995/96:UFöUl

2. Stödmodellen där det handlar om att stödja demokratiska krafter i det
lokala civila samhället utan att ta ställning för någon sida. Stödet skulle
kunna ges till organisationer, institutioner eller initiativ vilka verkar för en

fredlig konfliktlösning. Man kan tänka sig främjande av multikulturella
skolor, lokala fredsgrupper, dialogfrämjande initiativ etc.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis), som rör inrättande av en
internationell styrka för fredsfrämjande insatser anför motionärerna att
svenska internationella insatser bör vara av övervägande humanitär, kon-
fliktförebyggande och fredsbevarande karaktär. Motionärerna menar
dessutom att Sverige bör bygga vidare på det koncept för insatser under
mandat av FN eller OSSE som vi nu har, i stället för att upprätta en militär
insatsstyrka. Härvid påpekas att kraft och resurser bör satsas på den civila
insatsstyrka som regeringen föreslår.

I yrkande 12, framförs förslag om att Sverige bör ta initiativ till aktivt
arbete för att utveckla metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld
samt till att övergripande frågor, såsom nedrustning, efterlevnad av inter-
nationella avtal samt kopplingen mellan patriarkat och militarism, förs upp
på den internationella dagordningen.

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, välkomnas förslagen om en interna-
tionell styrka inom Försvarsmakten samt om särskilda civila insatsstyrkor.
Motionärerna önskar i detta sammanhang särskilt lyfta fram de insatser
som olika folkrörelser kan bidra med. Genom historien har internationella
och nationella frivilligorganisationer bistått i krissituationer orsakade av
krig eller naturkatastrofer. Enligt motionärernas mening vore det angeläget
att statsmakterna på olika sätt understödjer och underlättar detta slags
engagemang från folkrörelsernas sida. Det skulle t.ex. kunna ske genom en
utbildning under plikttjänstgöring som förberedelse för senare insatser.

I motion 1995/96:Fö8 (fp) förespråkar motionärerna i yrkande 3 att Sveri-
ge aktivt deltar i olika fredsfrämjande aktiviteter grundade på mandat från
FN eller OSSE. Behovet av gemensamma aktioner från FN, OSSE och EU
kommer att vara oförändrat stort, och motionärerna stöder därför de för-
slag som förs fram i propositionen om ökad beredskap och kapacitet för
svenskt deltagande i aktioner för att förebygga eller lindra samt i före-
kommande fall också för fredsbevarande och fredsframtvingande aktivite-
ter. Sverige bör dessutom medverka till att FN i enlighet med FN-stadgans
föreskrifter framgent kan verka kraftfullt för att värna om fred och säker-
het.

I yrkande 14 (delvis), anför motionärerna att det för närvarande inte
finns tillräckligt underlag för att ta ställning till propositionens förslag om
inrättande av en civilbrigad.

I motion 1994/95:U405 (fp) anförs att det vore önskvärt att Sverige utre-
der ett eventuellt deltagande i en akutstyrka av det slag som FN:s general-
sekreterare begärt medlemsstaternas stöd för. En sådan stående FN-brigad
skulle användas för akuta insatser vid kriser och krigsutbrott. Regeringen
har givit sitt stöd till planerna men samtidigt gjort en markering att man
inte anser att svensk militär personal bör delta i denna brigad. Orsaken har
angivits vara att svenska värnpliktiga inte kan kommenderas att tjänstgöra
utomlands samt att Sverige redan har stora åtaganden till stöd för FN:s
fredsbevarande styrkor. Det måste dock, enligt motionärerna, vara möjligt

1995/96:UFöUl

att lösa akutstyrkans personalbehov med hjälp av annan svensk personal än
värnpliktiga. Om detta ändock skulle bedömas som olämpligt föreslås
andra svenska direktinsatser såsom att ställa transportkapacitet till förfo-
gande för att snabbt kunna förflytta styrkan runt jorden. Motionärerna
hemställer att möjligheterna till ett aktivt svenskt deltagande i någon form
av FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

I motion 1994/95 :U407 (s), yrkande 1, hemställs att regeringen ser över
behovet att tillsätta en nationell kommission för att se över och stärka
Sveriges internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsin-
satser. Sverige bör gå i spetsen för en ny säkerhetsordning. För att detta
skall kunna ske krävs att den föreslagna kommissionen tillsätts och att den
förses med tydliga direktiv för att se över och stärka Sveriges internationel-
la ansvarstagande genom icke-militära civila fredsinsatser.

I yrkande 2 framhåller motionärerna behovet av ekonomiska resurser till
frivilligorganisationema för icke-militära fredsinsatser. Ett aktuellt fram-
gångsrikt exempel som nämns är ”samarbetsprojektet för fredsövervakning
i Sydafrika” (PEMSA) mellan 17 svenska folkrörelser och tre sydafri-
kanska organisationer. Detta projekt visar hur folkrörelser kan bidra till att
stärka fredsprocesser.

7.4 Utskottets överväganden

Ökad, svensk ambitionsnivå

Sverige har en lång tradition av att främja fred och säkerhet. I den omväl-
vande period vi nu befinner oss i efter det kalla krigets slut - med de möj-
ligheter som finns att bryta gamla mönster - bör det svenska engage-
manget i kort och långsiktiga fredsfrämjande insatser aktivt vidareutveck-
las.

Många konflikter har djupast sett sin grund i fattigdom och social misär,
kränkningar av mänskliga rättigheter samt politiska ledares utnyttjande och
förstärkande av verkliga eller påstådda meningsmotsättningar mellan skil-
da etniska och religiösa grupper. Katastrofer och miljöförstöring förvärrar,
enligt propositionen, ytterligare situationen. I propositionen hävdas vidare
att världssamfundet måste kunna utnyttja ett spektrum av fredsbyggande
insatser, inkluderande tidiga insatser, som så långt möjligt undanröjer
orsakerna till att konflikter bryter ut. Utskottet delar regeringens bedöm-
ning härvidlag och delar även slutsatsen i propositionen att det internatio-
nella samfundet, trots ökade satsningar på förebyggande åtgärder, i framti-
den kommer att behöva hantera konflikter och katastrofer i minst nuvaran-
de omfattning.

I propositionen anförs också att fredsbyggande kräver en bred ansats och
att ett starkt nätverk av internationella organisationer ger alternativa möj-
ligheter att tidigt få kännedom om och hantera problem som riskerar att
utvecklas till kriser. Regeringen gör bedömningen att en större del av
resurserna troligen framdeles kommer att avdelas för förebyggande insat-
ser. Dessa kan skapa tid och förhandlingsklimat för politiska lösningar,

1995/96:UFöUl

vilka i sin tur kan understödjas av fredsfrämjande och humanitära insatser
på fältet. Insatser av olika typ bör koordineras väl för att skapa förutsätt-
ningar för fred och samlevnad. Om militära insatser bedöms nödvändiga,
bör de enligt propositionen sättas in tidigt och om möjligt förebyggande.

Utskottet delar regeringens syn på det lång- och kortsiktiga stödet till
fredsfrämjande aktiviteter samt den grundsyn som kommer till uttryck i
propositionen att tyngdpunkten i det fredsfrämjande arbetet skall ligga på
förebyggande och humanitära insatser. Till de mer långsiktiga insatserna
kan, enligt utskottets mening, även fogas det viktiga bidrag som kan läm-
nas sedan en akut konflikt övervunnits och försoningsarbetet tar vid. I den
processen kan folkrörelserna spela en viktig roll. Utskottet delar även
uppfattningen att en prioritering bör göras av resurserna mot ett långsiktigt
preventivt arbete men tvingas konstatera att, i dagsläget och en nära fram-
tid, en större del av de finansiella resurserna kommer att behöva tas i an-
språk för insatser i konflikter som redan brutit ut.

I propositionen föreslås att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsätt-
ningar att bidra till internationell fred och säkerhet ökas. Utifrån ett vidgat
säkerhetspolitiskt synsätt är ambitionen att genom politiska, diplomatiska,
civila, humanitära och militära bidrag ytterligare stärka vårt deltagande i
internationella fredsfrämjande insatser. Som en väsentlig del av denna
generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken
föreslås en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser.

Utskottet konstaterar att Sverige återkommande har ställt svensk perso-
nal till förfogande för FN:s fredsfrämjande insatser samt även med mate-
riel och personal bistått med humanitär hjälp vid olika katastrofer och
internationella konflikter. Det är och har varit av stort värde att Sverige
med handling visat att den internationella solidaritet som sedan länge
utmärkt svensk utrikespolitik även omsatts i praktisk handling. Den situa-
tion som har utvecklats efter det kalla kriget ställer nya och större krav på
en effektiv hantering av konflikter. Det är härvid värdefullt att Sverige
ökar sin kapacitet att på ett effektivt sätt bidra med hjälp i samband med
konflikter och katastrofer.

Sverige bör, i linje med vad som betonats i propositionen om värdet av
en bred ansats i det fredsfrämjande arbetet och med hänvisning till de
synpunkter som utskottet ovan framfört i kapitel 6.4, delta i det arbete som
bedrivs i skilda säkerhetsorganisationer. Vårt engagemang i FN, OSSE och
EU samt vårt observatörskap i VEU och deltagande i Partnerskap för fred
(PFF) ökar vår förmåga att på ett effektivt sätt bidra till fredsfrämjande
processer. Vi bör även medverka till att dessa organisationers och PFF:s
förmåga att snabbt reagera vid kriser och katastrofer förbättras. Sverige är i
dag berett att bistå med resurser, inklusive väpnad personal, inom ramen
för fredsfrämjande insatser på mandat av FN eller OSSE. För svenskt
deltagande i civila insatser krävs inget mandat från FN eller OSSE. Hjälp
vid vissa typer av konflikter kan ibland bäst organiseras och eventuellt
finansieras av en regional organisation, vilket är i enlighet med FN-
stadgans kapitel 8. De senaste årens händelser i Rwanda och Bosnien visar

1995/96:UFöUl

på de stora mänskliga lidanden som kan bli följden när det internationella
samfundet inte förmår agera snabbt och resolut.

Utskottet tillstyrker med anledning av vad som ovan anförts regeringens
yrkande att Sveriges förmåga, möjligheter och förutsättningar att bidra till
internationell fred och säkerhet skall ökas och att en väsentlig del av denna
generella ambitionshöjning inom ramen för den svenska säkerhetspolitiken
utgörs av en ökad kapacitet för totalförsvaret att medverka i internationella
fredsfrämjande och humanitära insatser. Utskottet tillstyrker även rege-
ringens yrkande att Sverige skall verka för att stärka FN:s, OSSE:s, EU:s
och VEU:s förmåga, såväl generellt som speciellt till snabba och tidiga
fredsfrämjande insatser.

Motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 3, ligger i linje med propositionens
förslag att Sverige bör öka sin kapacitet att delta i olika fredsfrämjande
aktiviteter, vad gäller militära insatser, grundade på mandat från FN eller
OSSE. Utskottet konstaterar att yrkandet i alla väsentliga hänseenden är
samstämmigt med regeringens uppfattning som den kommit till uttryck i
propositionen. Något behov av ett tillkännagivande till regeringen förelig-
ger således inte.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 3.

I motion 1994/95:U405 (fp) hemställs att möjligheterna till ett aktivt
svenskt deltagande i någon form av FN:s akutstyrka skyndsamt utreds.

Sedan motionen väcktes har frågeställningen analyserats av Försvarsbe-
redningen. Regeringen har yrkat att OSSE:s, FN:s och VEU:s förmåga till
snabba och tidiga fredsfrämjande insatser skall stödjas, vilket förslag
tillstyrkts av utskottet. Regeringen har även i propositionen uttalat att vissa
delar av den internationella styrkan för fredsfrämjande insatser under
mandat av OSSE eller FN skall hålla särskilt hög insatsberedskap för att
t.ex. kunna ingå i multinationella snabbinsatsstyrkor.

Motionärernas krav synes därmed redan vara tillgodosedda och någon
ytterligare utredning av denna fråga torde enligt utskottet ej vara nödvän-
dig. Därmed anses motion 1994/95 :U405 (fp) besvarad.

Regeringen framhåller i propositionen vikten av att Sverige fortsätter
deltagandet i Partnerskap för fred (PFF), NATO:s samarbetsprogram med
utanförstående länder. En huvudanledning till detta samarbete, förutom att
utveckla förmågan till samverkan i fredsfrämjande uppgifter, uppges i
propositionen vara möjligheterna att verka för demokratisk kontroll av
försvarsmakter och respekten för internationell rätt. Utskottet delar rege-
ringens syn på samarbetet i PFF och anser det vara positivt att Sverige
med utgångspunkt i svenska värderingar och erfarenheter försöker påverka
inriktningen av arbetet. Därtill hänvisas till de synpunkter på samarbetet
inom PFF som utskottet tidigare framfört i avsnitt 6.4.

1995/96:UFöUl

Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att Sverige fortsätter att
medverka i PFF.

Den nya inriktningen med ökad ambitioner beträffande totalförsvarets
deltagande i fredsfrämjande aktiviteter skall även avspeglas i försvars-
forskningens inriktning. Den bör enligt propositionen utformas så att den
med analyser och underlag kan stödja statsmakternas beslut om deltagan-
de i internationella humanitära och fredsfrämjande insatser. Utskottet
stödjer en sådan inriktning på användandet av de resurser som finns inom
försvarsforskningen.

Med det anförda tillstyrks regeringens yrkande att försvarsforskningen bör
stödja svenskt deltagande i internationella humanitära och fredsfrämjande
insatser.

Civila internationella styrkor

I propositionen föreslås att de svenska humanitära insatserna inom total-
försvarets ram, som ett komplement till andra svenska insatser, utvecklas
vidare, bl.a. genom ökad samverkan med fredsfrämjande verksamheter,
och inriktas främst på räddnings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid
omfattande och komplexa katastrofer. Regeringen föreslår även att kontak-
terna med våra grannländer utvecklas i fråga om internationella humanitära
insatser och att det nuvarande samarbetet på miljöområdet därvid till stora
delar används som förebild. Regeringen föreslår vidare att en särskild civil
insatsstyrka skall inrättas. Det föreslås också i propositionen att de total-
försvarspliktiga som utbildas inom det civila försvaret med dess vidgade
uppgifter i krig skall ha möjlighet att anmäla sitt intresse för att ingå i
styrkan. Avsikten är att närmare pröva hur insatser med civila styrkor i
fredsfrämjande arbete skall systematiseras, organiseras och förberedas så
att det civila försvarets kompetens bäst tillvaratas också för internationella
uppgifter.

Utskottet anser att den samordning med berörda organisationer och
myndigheter som föreslås kommer att vara till gagn för effektiviteten. I
detta sammanhang vill utskottet särskilt framhålla det initiativ som tagits
genom regeringsbeslutet den 12 april 1995 om inrättade av Rådet för
freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Rådets medlemmar tillsätts av
utrikesministern och består av personer verksamma i större organisationer
som är engagerade i humanitära och fredsfrämjande uppgifter. Avsikten är
att ett fördjupat samråd skall kunna ske för att stärka Sveriges möjligheter
att förebygga, hejda och lösa internationella konflikter.

I motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 14 (delvis), anförs att det ännu ej
finns tillräckligt underlag för att ta ställning till inrättande av en civilbri-
gad.

Utskottet tillstyrker regeringens hemställan att de svenska humanitära
insatserna inom totalförsvarets ram skall utvecklas, bl.a. genom ökad sam-
verkan med fredsfrämjande verksamheter, och inriktas främst på rädd-
nings- och miljöskyddsinsatser samt insatser vid omfattande och komplexa
katastrofer. Utskottet tillstyrker även organiserande av en civil insatsstyrka
till vilken totalförsvarspliktiga kan anmäla intresse att delta.

1995/96:UFöUl

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö8 (fp), yrkande 14 (delvis).

Utskottet tillstyrker även regeringens förslag att närmare pröva hur de
civila styrkorna skall organiseras samt tillstyrker regeringens förslag att
ytterligare utveckla kontakterna med våra grannländer i fråga om humani-
tära insatser.

I motion 1995/96:Fö4 (c) anförs att det finns behov av en civil fredstjänst,
dvs. en frivillig utbildning för personer lämpade för civil fredstjänstgöring
samt tjänstgöring i riskområden ute i världen. Två modeller av fredstjänst
skulle kunna förekomma nämligen observatörs- och stödmodellen. Det
föreslås att fredstjänsten utreds i samband med propositionens förslag om
inrättande av civila internationella styrkor. Den föreslagna fredstjänsten
skulle innebära fullgjord värnplikt.

Utskottet finner att motion 1995/96:Fö4 (c) ligger i linje med regering-
ens förslag att närmare pröva hur insatser med civila styrkor i det freds-
främjande arbetet skall systematiseras.

Med det anförda anses motion 1995/96: Fö4 (c) besvarad.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 12, framförs förslag om internationel-
la initiativ vad avser bl.a. nedrustning och metoder för konfliktlösning som
bygger på icke-våld.

Utskottet konstaterar att regeringens förslag rörande säkerhets- och för-
svarspolitiken utgår från Sveriges övergripande intresse av att de interna-
tionella relationerna domineras av samarbete, säkerhetsgemenskap samt
respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Säkerhetsskapande sam-
arbete för att förebygga konflikter ges också en framträdande plats i rege-
ringens förslag. Sveriges aktiva medverkan i de multilaterala säkerhetsor-
ganisationernas arbete är även ett uttryck för denna ambition. Det kan t.ex.
noteras att Sverige varit starkt pådrivande vad avser arbetet inom OSSE
med olika metoder för konfliktlösning som bygger på icke-våld.

På nedrustningsområdet har Sverige en lång tradition som initiativtagare,
detta gäller exempelvis både genom att driva olika nedrustningsfrågor i
FN:s generalförsamling och i det löpande förhandlingsarbetet i nedrust-
ningskonferensen i Geneve (CD).

Sverige fäster stor vikt vid folkrätten och vid betydelsen av internatio-
nella avtal. Ett led i det svenska agerandet härvidlag är bl.a. att Sverige
regelmässigt verkar för ratifikation av ingångna avtal (C-
vapenkonventionen är ett aktuellt exempel) och att Sverige agerar mot
folkrättsstridiga reservationer till internationella avtal. Sverige värnar
också med de medel som står till buds om efterlevnaden av ingångna avtal.

Enligt utskottets mening är frågan om en koppling mellan patriarkat och
militarism i dagsläget närmast en fråga för forskarsamhället.

Med det anförda anser utskottet motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 12,
besvarad.

Hittills har en liten del av katastrofanslaget för humanitär hjälp utnyttjats
för att finansiera insatser med svensk personal och materiel. I den utred-
ning som sett över Sveriges samlade resurser för internationell katastrof-
och flyktinghjälp (SOU 1995:72) föreslås att en större andel än hittills av

1995/96:UFöUl

anslaget för katastrofer och återuppbyggnad under Utrikesdepartementets
huvudtitel bör användas för direktfinansiering av svenska insatser.

Utskottet noterar att katastrof- och flyktingbistånd samt stöd till åter-
uppbyggnad för närvarande utgår för insatser i ett femtontal s.k. komplexa
katastrofer, varav flertalet är följden av inbördeskrig. I de komplexa kata-
stroferna samverkar ofta rena katastrofinsatser med t.ex. insatser för att
främja efterlevnaden av mänskliga rättigheter, försoningsinsatser, politisk
och diplomatisk medling samt i flera fall också militära insatser. En stor
del av denna typ av aktioner genomförs av internationella organisationer. I
enlighet med tidigare ställningstaganden kommer Sverige att fortsätta att
stödja det reformarbete som pågår inom FN för att förbättra samordningen
mellan katastrofhjälpen och de politiska och militära insatserna i dessa
komplexa katastrofer.

Mycket av det svenska katastrofbiståndet kanaliseras således genom in-
ternationella organisationer. Det är angeläget att stöd ges så att balans
finns mellan olika biståndskanaler, regioner och inriktningar beträffande
denna typ av bistånd. Utskottet delar regeringens bedömning att svenska
insatser bör erbjudas i de fall de är kostnadseffektiva och svarar mot behov
och efterfrågan. Utskottet vill dock i sammanhanget fästa uppmärksamhet
på att delar av det bistånd - inom ramen för en internationellt samordnad
aktion - som här är aktuellt kan komma i fråga för internationell finansie-
ring. Möjligheterna för denna form av finansiering bör därför prövas då
fråga uppkommer om insatser med svensk personal och materiel.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag om att direktfi-
nansiering av svenska insatser bör användas i de fall de är kostnadseffekti-
va och svarar mot behov och efterfrågan.

I propositionen yrkas att Sverige utvecklar sin förmåga att på olika sätt
hjälpa till med insatser för att lokalisera och oskadliggöra antipersonella
minor.

I betänkande 1994/95:UU 19 har vikten av att Sverige fortsätter med att
bidra till insatser i flera av de hårdast mindrabbade staterna framhållits.
Som framgår av nämnda betänkande har en särskild samordnare för min-
frågor tillsatts inom Utrikesdepartementet för att koordinera de svenska
insatserna. Utskottet och regeringen delar således uppfattningen att min-
röjning är en prioriterad verksamhet.

Med det anförda tillstyrks regeringens yrkande om utvecklande av den
svenska förmågan att hjälpa till med oskadliggörande av antipersonella
minor.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis), anförs att svenska interna-
tionella insatser bör vara av övervägande humanitär, konfliktförebyggande
och fredsbevarande karaktär och att Sverige bör bygga vidare på det kon-
cept för insatser under mandat av FN eller OS SE som vi nu har, i stället för
att upprätta en militär insatsstyrka. Kraft och resurser bör satsas på den
civila insatsstyrka som regeringen föreslår.

Utskottet har ovan tillstyrkt regeringens förslag att öka den samlade
svenska kapaciteten för totalförsvaret att medverka i internationella freds-
främjande och humanitära insatser.

1995/96:UFöUl

Detta tillstyrkande avser en kapacitetshöjning att delta i internationella
fredsbevarande insatser både med den föreslagna militära och med den
civila insatsstyrkan. Frågan om en militär insatsstyrka behandlas närmare i
försvarsutskottets betänkande 1995/96:Föl. Utskottet har noterat att
tyngdpunkten i den föreslagna kapacitetshöj ningen skall ligga på freds-
främjande humanitära insatser.

Därmed avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 4 (delvis).

I motion 1994/95:U407 (s), yrkande 1, hemställs att regeringen ser över
behovet av att tillsätta en nationell kommission för att stärka Sveriges
internationella ansvarstagande genom icke-militära civila fredsinsatser.

Regeringen har genomfört en lång rad insatser som syftar till ett ökat
helhetstänkande inom utrikespolitiken. I linje med motionärens tankar
ligger syftet bakom tillskapande av det i april i år inrättade Rådet för freds-
och säkerhetsskapande insatser. Propositionens ståndpunkter emanerar
från det utredningsarbete som den parlamentariskt tillisatta Försvarsbe-
redningen utfört. Motionärernas förslag, som bl.a. syftar just till att stärka
Sveriges förmåga och möjligheter att delta i icke-militära fredsinsatser. kan
därmed sägas redan ha blivit tillgodosedda.

Därmed anses motion 1994/95:U407 (s), yrkande 1, besvarad.

Folkrörelsemas bidrag till fredsfrämjande aktiviteter

I motion 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, välkomnas förslaget om inrättande av
en internationell styrka inom Försvarsmakten och en särskild civil insats-
styrka för fredsfrämjande insatser. Motionärerna önskar dock särskilt lyfta
fram de insatser som folkrörelserna kan bidra med och föreslår att stats-
makterna skall understödja sådant engagemang genom utbildning under
plikttjänstgöring som föreberedelse för senare insatser. Även i motion
1994/95:U407 (s), yrkande 2, framhålls folkrörelsernas möjligheter att
främja fredsprocesser.

Motionärernas uppfattning ligger i linje med regeringens politik såsom
den framförts i propositionen om behovet av ökad samverkan mellan or-
ganisationer och myndigheter i det fredsfrämjande arbetet. Denna upp-
fattning har även kommit till uttryck genom tillskapandet av det tidigare
omnämnda Rådet för freds- och säkerhetsfrämjande insatser.

Utskottet delar regeringens uppfattning att plikttjänstgöring inom total-
försvaret skall lägga en viktig grund för rekrytering till frivilligrörelsema
och till både militära och civila fredsfrämjande och humanitära insatser i
utlandet. Motionärernas positiva syn på folkrörelsernas bidrag till arbetet
för fred delas av utskottet. Även de frivilliga försvarsorganisationerna
lämnar värdefulla bidrag härvidlag. Utskottet har tidigare i betänkandena
1994/95 :UU15 Internationellt utvecklingssamarbete och 1994/95 :UU 14
Vissa anslag m.m. inom Utrikesdepartementets område, framhållit folkrö-
relsernas viktiga uppgift att främja ett aktivt folkligt deltagande i arbetet
för att främja fred.

1995/96:UFöUl

Motionerna 1995/96:Fö7 (s), yrkande 3, och 1994/95:U407 (s), yrkande 2,
anses därmed besvarade.

Internationella kontakter

Regeringen redogör i propositionen för hur den svenska försvarssektoms
internationella kontakter kraftigt ökat som en följd av den säkerhetspolitis-
ka utvecklingen i Europa. Förändringen märks tydligast inom det freds-
främjande området. Redogörelsen utmynnar i en hemställan om en ut-
veckling av statsmakternas riktlinjer för att underlätta dessa kontakter för
myndigheterna.

Utskottet inser betydelsen av att det finns klara riktlinjer och att inte det
svenska agerandet i dessa frågor utvecklas ad hoc hos respektive myndig-
het. Därmed tillstyrker utskottet regeringens yrkande att det sker en ut-
veckling av statsmakternas riktlinjer (som regel i form av regeringsbeslut) i
form av nationell vägledning, framför allt vad avser områdena försvarsma-
teriel, försvarsforskning, fredsfrämjande och humanitära insatser samt
förtroendeskapande samarbete, för att underlätta myndigheternas övervä-
ganden i samband med internationellt samarbete och internationella kon-
takter. Utskottet vill även fästa uppmärksamheten på vad som framförts i
propositionen angående värdet av den erfarenhet som svensk personal nu
får genom deltagande i internationell verksamhet. Det är viktigt att det sker
en kompetensutveckling som breddar underlaget för rekrytering av svensk
personal till internationella uppdrag.

Med anledning av propositionens förslag att överväga en annan ordning,
med attachéer vilka skulle ha Försvarsdepartementet som huvudman, öns-
kar utskottet framföra följande. Enligt utskottets uppfattning medför, i
likhet med vad som sägs i propositionen, Sveriges engagemang i det inter-
nationella samarbetet rörande utrikes- och säkerhetspolitiska förhållanden
att ökade krav ställs på att vi får information men också på möjligheterna
att påverka i enlighet med våra ambitioner. Utskottet noterar att regering-
ens behov av att snabbt få kontakter och av att kunna ge instruktioner kan
kräva en annan organisation än i dag när det gäller attachéer och rådgivare
samt att en annan ordning i detta avseende kommer att övervägas. I detta
sammanhang önskar utskottet dock särskilt fästa uppmärksamheten vid det
behov av koordinering som kan komma att uppstå då tjänstemän med olika
huvudmän skall agera i internationella fora.

Med det ovan anförda tillstyrks regeringens yrkande att åtgärder vidtas för
att Sveriges representation i internationella organisationer och i utlandet,
vad avser försvarsrelaterade frågor, får en adekvat utformning för att sä-
kerställa behoven av informationsinhämtning och påverkansmöjligheter.

8. Krigsmaterielexport m.m.

8.1 Sammanfattning av propositionen (s. 43 och 131-138)

De frågor rörande krigsmaterielexport m.m. som utskottet har att behandla
redovisas i delar av propositionens kapitel 2 och 8.

1995/96:UFöUl

Övergripande perspektiv

Inledningsvis framhåller regeringen att Sveriges inhemska kompetens
inom försvarsmaterielområdet utgör en säkerhetspolitisk och högteknolo-
gisk tillgång. För att tillgodose sitt behov av modem materiel måste Sveri-
ge dock, av tekniska och ekonomiska skäl, också samarbeta med andra
stater. Inte minst bör samarbete sökas med de nordiska länderna och ge-
nom deltagande i det framväxande europeiska samarbetet om försvarsma-
teriel.

Den svenska försvarsindustrins förmåga att leverera högteknologiska
produkter till det svenska försvaret bedöms ha ett fortsatt stort försvars-
och säkerhetspolitiskt värde.

Den säkerhetspolitiskt positiva utvecklingen i vår omvärld har minskat
behovet av en omfattande krigsorganisation. I kombination med de ökade
kostnaderna för försvarsmateriel har detta bidragit till att behovet av och
möjligheterna till en självständig och heltäckande försvarsindustrien för-
måga har avtagit. Med den utveckling mot större allmänekonomiskt och
försvarsindustrielit internationellt samarbete som pågår, ter sig, enligt
regeringen, en ökad fredstida samverkan också från svensk försvarsindustri
i internationella sammanhang inte bara naturlig och önskvärd utan också
nödvändig. Försvarsindustrielit samarbete är en viktig del av det övergri-
pande europeiska samarbetet och möjliggör dessutom en mer kostnadsef-
fekti v materielanskaffning och en ökad möjlighet till effektiv internationell
samverkan i fredsfrämjande verksamhet. Inom vissa områden är det dock
av mycket stor säkerhetspolitisk betydelse för att inte säga en nödvändig-
het att vi kan behålla en egen kompentens inom landet.

Om ett läge skulle uppstå i framtiden med en långsiktigt ökande rustning
i omvärlden, kan försvarsmateriel bli en bristvara och svårtillgänglig,
särskilt för en alliansfri, mindre stat. En inhemsk försvarsindustri med ett
brett utlandssamarbete kan i ett sådant läge underlätta försvarets materiel-
försöijning.

Förutom att internationellt samarbete inom materielområdet i form av
gemensam anskaffning medför ökad integration mellan olika nationer, kan
det också vara ett sätt för Försvarsmakten att erhålla nya system till en
lägre kostnad, jämfört med en helt inhemsk utveckling. Internationellt
försvarsmaterielsamarbete innebär emellertid ofta starka bindningar, som
kan vara svåra att bryta även om försvarets materielbehov skulle förändras.
Därför bör gemensam anskaffning bara ske för sådana materielsystem där
Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden.

Det nordiska ramavtal kring försvarsmaterielsamarbete som ingicks år
1994 är ett uttryck för den vikt regeringen fäster vid nordiskt och interna-
tionellt samarbete. Avtalet har som syfte att säkra ett effektivt försvarsma-
terielsamarbete mellan respektive lands myndigheter inom områdena stu-
dier, forskning, utveckling, produktion, underhåll och upphandling.

Sveriges medlemskap i EU och observatörsställning i Västeuropeiska
unionen (VEU) kan skapa goda förutsättningar för en mer kostnadseffektiv
försvarsmaterielanskaffning, bl.a. genom ökade möjligheter till gemensam
anskaffning. Sverige har, enligt regeringen, ett behov av att delta i det

1995/96:UFöUl

framväxande europeiska försvarsmaterielsamarbetet, inom vilket Western
European Armaments Group (WEAG) framstår som ett viktigt forum. Ett
aktivt svenskt agerande i olika internationella fora skapar förutsättningar
för att kunna påverka inriktningen av en framväxande europeisk för-
svarsindustripolitik. Ett svenskt närmande till WEAG kan skapa utrymme
för en billigare materielanskaffning men också förbättra de långsiktiga
villkoren för svensk försvarsindustri, genom att företagen kan ges möjlig-
heter att samarbeta och konkurrera med andra europeiska företag.

Inför den förestående internationella omstruktureringen och de föränd-
ringar som den svenska försvarsindustrin nu står inför är det angeläget att
företagens kunskapsresurser tillvaratas och utnyttjas för att underlätta
deras anpassning. Primärt är det industrins uppgift att genomföra anpass-
ningen. Mot bakgrund av försvarsindustrins starka beroende av politiskt
grundade restriktioner är det emellertid rimligt att staten söker underlätta
industrins anpassningsmöjligheter under detta skede. Detta bör ske genom
att aktivt söka underlätta industrins möjligheter till internationellt samarbe-
te. Härutöver kan olika generella politiska medel komma att aktualiseras.

Export

Tillverkning och utförsel av krigsmateriel regleras genom lagen
(1992:1300) om krigsmateriel och förordningen (1992:1303) om krigsma-
teriel, vilka trädde i kraft den 1 januari 1993.

Ur försvarspolitisk synvinkel har exporten en stor betydelse.

Enligt gällande regelverk för krigsmaterielexport skall, vid prövningen
av enskilda utförselärenden, de försvarspolitiska behoven av export sam-
manvägas med uppställda utrikespolitiska restriktioner.

Den internationella avspänningen har fått vittgående konsekvenser för
all försvarsindustri, när såväl hemmamarknaderna som exportmöjligheter-
na har minskat. Trots de neddragningar som har gjorts existerar det emel-
lertid fortfarande internationellt en betydande överkapacitet.

För att man skall kunna utnyttja de svenska företagens exportpotential är
det, enligt regeringens uppfattning, viktigt att även regeringen och svenska
myndigheter på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträng-
ningar av större materielprojekt, givet att exportansträngningama står i
överensstämmelse med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Det är i syn-
nerhet för större vapensystem, såsom stridsflygplan, ytstridsfartyg och
utbåtar, som exportsatsningarna kräver samordnade insatser från regering-
ens sida.

Internationellt samarbete

Internationellt samarbete i alla dess former kan vara betydelsefullt för att
ge industrin förutsättningar att upprätthålla och utveckla specialiserad
kompetens samt ge tillgång till utländsk teknologi. Dessutom kan samarbe-
te leda till en högre och jämnare beläggning. Internationellt industriellt
samarbete är också, enligt regeringens uppfattning, av försvarspolitiskt
intresse, på samma sätt som det myndighetsstyrda samarbetet.

En utveckling mot ökat samarbete mellan svensk försvarsindustri och
företrädesvis europeisk industri accepteras och understödjs för att tillgodo-

1995/96:UFöUl

se väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Självfallet
skall detta ske inom ramen för våra allmänna utrikespolitiska mål och
gällande riktlinjer för svensk krigsmaterielexport. Samarbete mellan
svensk och utländsk försvarsindustri skapar också gynnsamma förutsätt-
ningar för konkurrenskraftiga anbud vid svenska och utländska materielan-
skaffningar. Därigenom underlättas målet att bevara inhemsk kompetens
inom för Sverige viktiga områden. Från försvarspolitiska utgångspunkter
är det särskilt viktigt att skapa sådana betingelser för utlandssamarbetet att
en livskraftig svensk försvarsindustri kan bevaras.

1995/96:UFöUl

8.2 Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringens förslag kan i huvudsak sägas innebära följande.

Regeringen förordar (avsnitt 8.3 Prioriteringar)

- att internationellt samarbete inom materielområdet i form av gemensam
anskaffning bara bör ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens
behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden samt

- ett svenskt närmande till Western European Armaments Group (WEAG).

Regeringen förordar vidare (avsnitt 8.4 Försvarsindustrins internationella
villkor)

- att regeringen och svenska myndigheter, givet att exportansträngningama
står i överensstämmelse med riktlinjerna för krigsmaterielexport, på ett
aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträngningar beträffande
större materielprojekt samt

- att, inom ramen för gällande regelverk, utökat samarbete mellan svensk
försvarsindustri och företrädesvis europeisk industri accepteras och un-
derstöds. (Detta förordas även i avsnitt 8.3 Prioriteringar.)

8.3 Motionerna

I motion 1995/96:Föl (m), yrkande 26, (delvis) behandlas försvarets ma-
terielförsöijning. Vad avser försvarsindustrins internationella villkor an-
förs att det för att ge försvarsindustrin rimliga arbetsvillkor krävs en mer
liberal praxis avseende synen på såväl samverkan som vapenexport. Da-
gens lagstiftning anses i huvudsak vara bra men borde enligt motionärerna
ändras i några hänseenden för att bättre stämma överens med den interna-
tionalisering som påböijats inom industrin. För att fungera på marknaden
behöver vår krigsmaterielindustri ett starkt stöd till export och samverkan
från politisk nivå. Detta för att förhindra en snedvriden konkurrens då
andra länders industri har denna fördel. Det tillstås samtidigt att ökad
export inte löser alla problem utan att en fortsatt omstrukturering är nöd-
vändig såväl inom som utom landet.

I motion 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, hävdar motionärerna att svensk
vapenexport bör upphöra. Denna inställning är svår att förena med rege-
ringens positiva inställning till ökat samarbete mellan svensk och utländsk
vapenindustri. Regeringens förslag angående ett närmande till Western
European Armaments Group (WEAG) samt ett aktivt statligt stöd till för-
svarsindustrins exportansträngningar godtas ej heller.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10 (delvis), hemställs att krigsmate-
rielexporten upphör. En omställning av krigsmaterielindustrin till civil
produktion bör enligt motionärerna snarast inledas. Motionärerna hävdar
i detta sammanhang att kortsiktig ekonomisk vinning aldrig får sättas över
moraliska etiska ställningstaganden. Motionärerna oroas av utvecklingen
inom EU, där starka krafter vill få till stånd en gemensam krigsmateriel-
marknad, och regeringen anmodas agera kraftfullt vid regeringskonferen-
sen 1996 för att en gemensam krigsmaterielmarknad inte skall komma till
stånd. Målet bör härvid vara en minskning av såväl den europeiska som
den internationella vapenhandeln och en minskning av vapentillverkning-
en. Motionärerna menar vidare att regeringens önskan om ett närmande till
WEAG och en utveckling mot ökat samarbete mellan svensk försvarsin-
dustri och företrädesvis europeisk industri står i direkt motsättning till
förhoppningar om nedrustning och minskning av vapenarsenalema i värl-
den.

Motionärerna ställer sig i yrkande 11 helt emot regeringens förslag i
propositionen om att man vid prövning av enskilda utförselärenden skall
sammanställa de försvarspolitiska behoven av export med uppställda utri-
kespolitiska restriktioner. Denna skrivning har enligt motionärerna inte
något stöd i riksdagens riktlinjer för krigsmaterielexport och innebär därför
en liberalisering av regelverket kring krigsmaterielexporten.

1995/96:UFöUl

I motion 1995/96:Fö 10 (m) (delvis) yrkas följande beträffande förutsätt-
ningarna för produktion och export av försvarsmateriel. Stora affärer krä-
ver politiskt stöd samt en fungerande tillståndsgivning från KMI. Stats-
makterna måste underlätta internationell samverkan genom att t.ex. avpas-
sa exportreglema så att det blir möjligt att samverka och sälja gemensam-
ma produkter. Områden där Sverige har hög kompetens, såsom artilleri,
ammunition och missiler, får ej bortprioriteras av statsmakterna då dessa
områden gjort internationell samverkan möjlig.

8.4 Utskottets överväganden

Den krigsmateriellagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 bygger
i allt väsentligt på tidigare lagstiftning liksom på etablerad praxis. Den
grundas på ett brett politiskt samförstånd, och utrikesutskottets betänkande
1992/93 :UU1 Lagen om krigsmaterielexport antogs av en praktiskt taget
enhällig riksdag. Grundprinciperna är att all krigsmaterielexport är för-
bjuden såvitt tillstånd ej ges av regeringen. De riktlinjer som nu gäller för
krigsmaterielexport har behandlats av riksdagen.

5 Riksdagen 1995/96. 20 saml. UFöUl

Utskottet finner skäl att här erinra om vad som anfördes i ovan nämnda
betänkande. Däri angavs angående utskottets generella syn på export från
Sverige av krigsmateriel:

Även i försvarsutskottets yttrande om föreliggande proposition bekräftas
den säkerhetspolitiska grunden för utlandssamverkan och export. I yttrandet
anges bl.a att en inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång i den
svenska säkerhetspolitiken. Egen kapacitet att utveckla, tillverka och underhål-
la försvarsmateriel bidrar till att skapa respekt för vår vilja och förmåga att föra
en långsiktig, fast och konsekvent försvarspolitik fri från bindningar i militära
allianser. Vidare anger försvarsutskottet bl.a. att en stark kompetens på det
högteknologiska området utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhets-
politiken.

Utskottet ansluter sig till försvarsutskottets yttrande.

Utskottet vill understryka betydelsen av att utlandssamverkan inte står i
strid med de utrikespolitiska målen. Framträdande mål i Sveriges utrikes-
politik är bl.a. att främja demokrati, mänskliga rättigheter, avspänning och
nedrustning samt att bidra till en höjd levnadsstandard i de fattiga länder-
na. Internationellt samarbete och en uppslutning kring FN-stadgan är
hörnstenar i den svenska utrikespolitiken. Att utlandssamverkan inte får stå
i strid med principerna eller målen för Sveriges utrikespolitik bekräftas
också i föreliggande proposition.

I utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU1 Krigsmaterielexport hänvisas
till regeringens riktlinjer i vilka det särskilt understryks den vikt som vid
den utrikespolitiska bedömningen av vatje utförselärende skall fästas vid
respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Hänsyn skall alltid tas
till mänskliga rättighetskriteriet även i de fall det är fråga om utförsel av
materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. I
betänkandet beskrivs riktlinjerna för olika slag av materiel:

För kategorin krigsmateriel för strid gäller i stort sett samma riktlinjer som
tidigare, dvs. att regeringen inte bör ge tillstånd till export till en stat som
befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat, en stat som är invecklad i en
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, en stat som
har inre väpnade oroligheter eller en stat där det förekommer omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

För utförsel av övrig krigsmateriel som i stor omfattning omfattar nya, tidi-
gare oreglerade produkter, gäller att utförseltillstånd bör beviljas till de länder
som inte har inre väpnade oroligheter eller där det inte förekommer omfattande
och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Utskottet noterade vidare i betänkande 1992/93 :UU1 att:

---två övergripande kriterier anges för när undantag från det generella
förbudet kan medges: dels att utlandssamverkan är erforderlig för att kunna
tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt
är säkerhetspolitiskt önskvärd, dels att samverkan inte står i strid med princi-
perna eller målen för Sveriges utrikespolitik.

Vad som anförs i det följande av det sammansatta utskottet bör ses mot
bakgrund av ovan redovisade överväganden.

1995/96:UFöUl

Prioriteringar

1995/96:UFöUl

Internationellt samarbete inom materielområdet kan ske i form av gemen-
sam anskaffning. Den fördel detta kan ge genom reducerade anskaffnings-
kostnader kan dock tänkas ske till priset av starka bindningar som kan vara
svåra att bryta. Regeringen har i propositionen angivit att sådan gemensam
anskaffning endast bör ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens
behov bedöms kvarstå även vid förändrade förhållanden. Utskottet finner
en sådan prioritering ändamålsenlig för att balansera de ekonomiska förde-
larna mot ett ökat beroende.

Utskottet ser positivt på den vikt regeringen synes fästa vid nordiskt och
internationellt samarbete såsom det bl.a. kommit till uttryck i det nordiska
ramavtal kring försvarsmaterielsamarbetet som ingicks 1994.

Vårt medlemskap i EU och observatörskap i VEU kan skapa möjligheter
till en mer kostnadseffektiv krigsmaterielanskaffning, bl.a genom ökade
möjligheter till gemensam anskaffning. Western European Armaments
Group (WEAG) framstår härvidlag som ett viktigt europeiskt forum.

WEAG är ett samarbete mellan 13 europeiska stater i syfte att uppnå ett
mer effektivt utnyttjande av resurser på försvarsmaterielområdet genom
utbyte av information och samarbete inom forskning, utveckling, produk-
tion och upphandling. Som följd av ett beslut 1992 kom detta samarbete
att knytas närmare till VEU. WEAG, som inte är traktatfäst och saknar
överstatliga inslag, baseras på konsensusprincipen. Det praktiska arbetet
inom WEAG sker i tre s.k. panelgrupper, vilka söker identifiera möjlighe-
ter till samarbete inom områdena utveckling och upphandling, forskning
och teknologi, respektive harmonisering beträffade upphandlingsprocedu-
rer, kravspecifikationer och kvalificeringskrav för leverantörer.

Utvecklingen på området berör naturligtvis även förutsättningarna för
den även med internationella mått mycket kvalificerade svenska för-
svarsindustrin. Redan i regeringens proposition 1990/91:102 Verksamhet
och anslag inom totalförsvaret konstaterades att det med anledning av den
snabba utvecklingen på det försvarsindustriella området i Europa fanns
särskild anledning överväga svenska relationer till existerande samar-
betsorgan i Europa. Försvarsutskottet instämde då i regeringens bedöm-
ning (bet. 1990/91 :FöU8).

Mot bakgrund härav och med anledning av den proposition som behand-
las i föreliggande betänkande vill utskottet framhålla värdet av de möjlig-
heter Sverige kan ha i detta forum att utifrån ett militärt alliansfritt per-
spektiv och med utgångspunkt i svenska värderingar i övrigt påverka in-
riktningen av en framväxande europeisk försvarsindustripolitik.

Därutöver kan som följd av samarbetet inom WEAG svenska företag ges
möjligheter att samarbeta och konkurrera med andra europeiska företag
vilket på sikt kan förbättra villkoren för svensk industri. Utskottet finner
dock i detta sammanhang anledning att framhålla att försiktighet bör iakt-
tas i utvecklingen av samarbetet med WEAG, så att detta stannar inom de
ramar som riktlinjerna för krigsmaterielexport anger.

Regeringens yrkande, att gemensam internationell anskaffning endast bör
ske för sådana materielsystem där Försvarsmaktens behov bedöms kvarstå

även vid ändrade förhållanden, tillstyrks därmed. Även regeringens yrkan-
de att Sverige bör närma sig WEAG tillstyrks.

I motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och 1995/96:Fö6 (mp), yrkan-
de 10, (båda delvis 1-2:3), hemställs att krigsmaterielexporten upphör. I
de båda motionerna motsätter man sig följaktligen även regeringens öns-
kan om ett närmande till WEAG.

Utrikesutskottet har i en följd av betänkanden, senast i bet.
1994/95:UU20, tagit ställning till yrkanden rörande en avveckling av
krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet har därvid genomgående avstyrkt
dessa förslag. Enligt det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets upp-
fattning äger de av utrikesutskottet tidigare gjorda ställningstagandena
alltjämt giltighet.

Utskottet har ovan redovisat sin syn på frågan om ett närmande till
WEAG.

Med det ovan anförda avstyrks yrkandena 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och
1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10, (båda delvis 1-2:3).

Försvarsindustrins internationella villkor

I propositionen görs en ingående analys av betydelsen av en inhemsk för-
svarsindustri och vikten av ett trovärdigt nationellt försvar för en militärt
alliansfri stat. Det görs även en översikt över de främsta fördelarna ur
försvarspolitisk synvinkel av export av svensk krigsmateriel. Det framhålls
att exportförsäljning medför minskad belastning av försvarsanslagen, att
volymökningen stärker företagens överlevnadsmöjligheter, vilket i sin tur
bidrar till att säkerställa den kompetens som behövs för vidmakthållande
och livstidsförlängning av system anskaffade från svensk försvarsindutri. I
propositionen dras slutsatsen att det, för att tillfredsställa Försvarsmaktens
behov av inhemsk försvarsindustriell kapacitet, krävs att de svenska före-
tagen ges möjlighet att exportera.

I propositionen framhålls att det är viktigt att regeringen och svenska
myndigheter på ett aktivt sätt stöttar försvarsindustrins exportansträng-
ningar av större materielprojekt, förutsatt att exporten står i överensstäm-
melse med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Det påpekas i propositio-
nen att det i synnerhet är för större vapensystem såsom stridsflygplan,
ytstridsfartyg och ubåtar, som samordnade insatser kan krävas från rege-
ringens sida.

Utskottet ser ingen anledning att på denna punkt rikta invändningar mot
regeringens förslag men finner skäl att påpeka att officiellt stöd till export-
ansträngningar av detta slag bör föregås av omsorgsfulla överväganden.

Utskottet stödjer även regeringens förslag att, inom ramen för gällande
regelverk, acceptera och understödja en utveckling mot ett utökat samarbe-
te mellan svensk försvarsindustri och inte minst europeisk industri för att
tillgodose väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen. I
propositionen hävdas att sådant samarbete kan skapa gynsamma förutsätt-
ningar för konkurrenskraftiga anbud vid svenska och utländska materiel-
anskaffningar, vilket på sikt underlättar målet att bevara inhemsk kompe-
tens inom för Sverige viktiga områden. I propositionen framhålls även att

1995/96:UFöUl

det från försvarspolitiska utgångspunkter är särskilt viktigt att skapa såda-
na betingelser för utlandssamarbetet att en livskraftig svensk försvarsin-
dustri kan bevaras.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning men vill i detta samman-
hang fästa uppmärksamheten på regeringens proposition 1993/94:237 vari
framhålls i riktlinjerna att prövningen i ärenden rörande samarbete med
utländsk part sker, oavsett materieltyp, med de strängare kriterier som
gäller för export av krigsmateriel i strid, eftersom sådant samarbete i regel
medför en långsiktigare bindning än regelrätt export.

Propositionens yrkande att regeringen och svenska myndigheter på ett
aktivt sätt skall stötta försvarsindustrins exportansträngningar tillstyrks
därmed. Även regeringens yrkande att inom gällande regelverk acceptera
och understödja samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädes-
vis europeisk industri tillstyrks.

I motion 1995/96:Fö5(v), yrkande 5, delvis (3:3) motsätter sig motionärer-
na ett statligt stöd till krigsmaterielindustrins exportansträngningar. I
1995/96:Fö6 (mp) yrkande 10, delvis (3:3) motsätter sig motionärerna ett
främjande av samarbetet mellan svensk och företrädesvis europeisk för-
svarsindustri vilket anses stå i direkt motsättning till förhoppningar om
nedrustning och minskning av vapenarsenalema i världen. Motionärerna
yrkar även att Sverige aktivt skall verka under regeringskonferensen för att
en gemensam krigsmaterielmarknad ej kommer till stånd inom EU.

Utskottet konstaterar att ett omfattande internationellt arbete för närva-
rande pågår rörande vilka frågor som skall behandlas under regeringskon-
ferensen (IGC-96). Det går i dagsläget därför inte att säga att den av mo-
tionären aktualiserade frågan över huvud taget kommer upp på konferen-
sens dagordning. Skulle så bli fallet förutses att den svenska positionen på
förutsett sätt kommer att göras till föremål för samråd mellan regeringen
och riksdagen. Något behov av riksdagens ställningstagande föreligger
således ej på nuvarande ståndpunkt.

Med anledning härav och med hänvisning till vad som ovan anförts i öv-
rigt om stöd till exportansträngningar och den omsorgsfulla prövning som
stödet bör föregås av samt utskottets tillstyrkande av stöd och accepterande
av samarbete mellan svensk försvarsindustri och företrädesvis europeisk
försvarsindustri, avstyrks motionerna 1995/96:Fö5 (v), yrkande 5, och
1995/96:Fö6 (mp), yrkande 10, båda delvis (3:3).

I motion 1995/96:Föl0 (m), delvis, ställs ett antal krav på förbättringar av
förutsättningarna för produktion och export av krigsmateriel, bl.a. yrkas
starkt stöd från staten vid stora exportaffärer, förbättrad tillståndsgivning
från KMI m.m. Motion Föl (m), yrkande 26 (delvis), behandlar försvarets
materielförsöijning. Även i denna motion yrkas bl.a. starkt stöd från staten
vid exportaffärer samt en mer liberal praxis avseende såväl synen på sam-
verkan som på export.

Enligt utskottets uppfattning bör nu gällande regelverk och tillämpnings-
principer för krigsmaterieltillverkningen och export av densamma fortsätta
att gälla. Det finns, enligt utskottets mening, inte någon anledning att

1995/96:UFöUl

liberalisera praxis avseende samverkan och export av krigsmateriel. Ut-
skottet konstaterar att regeringens politik innefattar stöd från staten vid
stora exportaffärer, och ambitionen är att det skall föreligga en väl funge-
rande tillståndsgivning från KMI. Den nya myndighet som regeringen i
proposition 1995/96:31 föreslagit skall inrättas för kontroll över krigsma-
teriel och andra strategiskt känsliga produkter, kommer att förbättra effek-
tiviteten. Till den kommer att delegeras rätt att besluta i vissa ärenden
varvid den således tar över ansökningar som regeringen eller ett statsråd nu
har att pröva.

Utskottet delar således inte uppfattningen i motion 1995/96:FÖ10 (m)
att exportreglema behöver avpassas för att öka möjligheterna till interna-
tionell samverkan.

Med vad som ovan anförts avstyrks motionerna 1995/96:Fö 10 (m) och
1995/96:Föl (m), yrkande 26, båda delvis.

I motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11, anförs att regeringens förslag i
propositionen, att vid prövning av enskilda utförselärenden sammanväga
de försvarspolitiska behoven av export med utrikespolitiska restriktioner,
innebär en liberalisering av regelverket kring krigsmaterielexporten.

Den i motionen citerade formuleringen i propositionen om svensk
krigsmaterielexport innebär ingen ändring i vad avser tillämpningen av
regeringens riktlinjer för en sådan export. Regeringens riktlinjer beskriver
en balans mellan motstridiga intressen som regeringen har att hantera.
Texten i propositionen om att en avvägning skall göras är en kortfattad
beskrivning av det sätt på vilket riktlinjerna de facto används. Skulle det
varit fråga om en ändring av riktlinjerna hade den behandlats på ett annat
sätt.

Med det anförda avstyrks motion 1995/96:Fö6 (mp), yrkande 11.

9. Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande den säkerhetspolitiska utvecklingen i omvärlden

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Föl yrkande 6,
1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 1:4) samt 1995/96:Fö8 yrkande 1
besvarade med vad utskottet anfört,

2. beträffande bistånd till Ryssland m.m.

att riksdagen avslår motion 1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 2:4),

3. beträffande säkerhetspolitikens mål

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Föl yrkande 7
och 1995/96:Fö6 yrkande 1 bifaller propositionens förslag i denna
del, samt förklarar motionerna 1995/96:Föl yrkande 8 (delvis) och
1994/95:U401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 1:2) besvarade med
vad utskottet anfört,

1995/96:UFöUl

res. 1 (m) - (motiv.)
res. 2 (mp)

4. beträffande säkerhetspolitisk forskning m.m.

att riksdagen förklarar motion 1995/96:Fö8 yrkande 4 besvarad
med vad utskottet anfört,

5. beträffande militär alliansfrihet m.m.

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Fö6 yrkande 3,
1995/96:Fö8 yrkande 2, 1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 1:3)
samt 1994/95:11401 yrkandena 1 och 2 (båda delvis 2:2) besvarade
med vad utskottet anfört,

res. 3 (fp)

res. 4 (mp)

6. beträffande Europeiska unionen m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:Fö201 yrkande 10
(delvis 2:3) och 1994/95:Fö202 yrkande 1, förklarar motionerna
1995/96:Fö5 yrkande 1 (delvis 3:4), 1994/95 :U312 yrkande 5 och
1994/95 :K224 yrkande 28 besvarade med vad utskottet anfört,

res. 5 (mp)

7. beträffande Västeuropeiska unionen (VEU)

att riksdagen med avslag på motionerna 1995/96:Fö5 yrkande 1
(delvis 4:4), 1995/96:Fö6 yrkande 2, 1995/96:Föl 1 yrkande 1,
1994/95:Fö201 yrkande 10 (delvis 3:3), 1994/95:Fö202 yrkande 2
och 1994/95:11502 yrkande 13 förklarar motionerna 1994/95:11401
yrkande 13 och 1994/95:11502 yrkande 12 besvarade med vad ut-
skottet anfört,

res. 6 (mp)

8. beträffande Partnerskap för fred (PFF)

att riksdagen förklarar motion 1994/95 :U401 yrkande 11 besvarad
med vad utskottet anfört,

9. beträffande OSSE

att riksdagen förklarar motionerna 1995/96:Föll yrkande 2,
1994/95 :Fö202 yrkande 3 samt 1994/95:11401 yrkandena 9 och 10
besvarade med vad utskottet anfört,

10. beträffande ett icke-provokativt försvar

att riksdagen förklarar motion 1995/96:Fö7 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,

11. beträffande totalförsvarets medverkan i internationella insat-
ser m.m.