Betänkande 1977/78:FiU15 (Betänkande 1977/78:FiU15 Finansutskottet)

FiU 1977/78:15

Finansutskottets betänkande
1911118:15

med anledning av i propositionen 1977/78:100 framlagda finansplan
och budgetförslag jämte motioner

I detta betänkande behandlar finansutskottet

dels propositionen 1977/78: 100, bilaga 1, Finansplanen, vari föreslås
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i propositionen,

dels propositionen 1977/78: 100, bilaga 2, Budgetförslaget, i vad avser
förslagen under

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som förordats i propositionen,

2. (3) att riksdagen bemyndigar regeringen att från och med budgetåret
1978/79 besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera
medel räntebärande i riksgäldskontoret i enlighet med vad i propositionen
förordats och

3. (5) att riksdagen bemyndigar regeringen att i riksgäldskontoret disponera
en från 125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att
på sätt som regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet,

dels följande motioner

1977/78: 231 om allmänt prisstopp av Lars Werner m. fl. (vpk),

1977/78: 284 om allmänt prisstopp av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg
(apk),

1977/78: 310 om inkomstpolitiken av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg
(apk),

1977/78: 316 om riktlinjer för den ekonomiska politiken av Rolf Hagel
(apk) och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 317 om ett kampprogram mot kris och arbetslöshet av Lars
Werner m. fl. (vpk),

1977/78: 404 om redovisningen av administrationsersättningen för bostadslån
av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s),

1977/78: 654 om den ekonomiska politiken och budgetregleringen av
Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 867 om den ekonomiska politiken och budgetpolitiken av
Lars Werner m. fl. (vpk),

1 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

1977/78: 898 om åtgärder för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning
av Olof Palme m. fl. (s),

1977/78: 927 om återgång till lågräntepolitiken av Rolf Hagel (apk)
och Alf Lövenborg (apk),

1977/78: 928 om lantbrukets kreditförsörjning av Ingemar Hallenius
(c) och Stig Josefson (c),

1977/78: 932 om införande av prisstopp på dagligvaror av Olof Palme
m. fl. (s),

1977/78: 935 om lantbrukets kreditförsörjning av Hans Wachtmeister
m. fl. (m),

1977/78: 1433 om lantbrukets kreditförsörjning av Karl-Anders Petersson
(c),

dels de från näringsutskottet överlämnade motionerna

1977/78: 869 om ett industripolitiskt program m. m. av Lars Werner
m. fl. (vpk) i vad avser yrkande 2,

1977/78:1640 om näringspolitiken av Olof Palme m. fl. (s) i vad avser
yrkandena 12 och 13,

dels näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: 3 y) över motionerna
1977/78: 869 yrkande 2 och 1977/78: 1640 yrkandena 12 och 13.

FiU 1977/78:15

1. EKONOMIDEPARTEMENTET
Finansplanen

I propositionen 100, bilaga 1 (ekonomidepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Gösta Bohman föreslagit riksdagen att
godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som förordats
i propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande
riktlinjerna för den ekonomiska politiken:

316 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att
riksdagen beslutar att avslå regeringens finansplan och godkänna de i
motionen anförda riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

654 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen
godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i motionen,

867 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i
denna del.

Därutöver behandlas i detta sammanhang följande motioner:

231 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen hos regeringen
hemställer att ett allmänt prisstopp snarast införs,

284 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om införande av ett effektivt,
allmänt och totalt prisstopp,

310 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att
riksdagen beslutar att uttala sig mot en statlig styrning av lönepolitiken
i form av s. k. ”samhällskontrakt” eller liknande,

317 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen antar ett
nationellt program för kamp mot kris och arbetslöshet som — på sätt
som utförligare redovisas i motionen — består av följande programpunkter: 1.

Förbud mot avskedanden och permitteringar samt stopp för kapitalflykt
och industriutflyttning.

2. Utbyggnad av statliga basindustrier med sikte att höja förädlingsgraden
i ekonomin.

FiU 1977/78:15

3. Ett program för förnyelse och utbyggnad av det kollektiva transportväsendet.

4. Program för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i
samhället.

5. Förkortning av arbetsdagen till sju timmar nu, med sikte på sextimmarsdag,
gällande alla arbetande och utan lönereducering.

6. Nationalisering av privata storbanker och kreditinstitut samt upprättande
av samhällsfonder under de arbetandes självständiga förvaltning,
genom avsättningar från det privata aktiekapitalet.

7. Genomgripande demokratisering inom alla nuvarande och nya
statsföretag.

898 av Olof Palme m. fl. (s) vari — med hänvisning till motiveringen
i motionen 897 — hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare
åtgärder snarast bör vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn
snarast bör göras av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om
kreditpolitiska medel,

927 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) vari hemställs att
riksdagen i princip uttalar sig för att Sverige bör återgå till lågräntepolitiken
och i konsekvens härmed i skrivelse till riksbanken föreslår en
sänkning av diskontot till fem (5) procent,

928 av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad som
i motionen anförts rörande förbättring av lantbrukets kreditförsörjning,

932 av Olof Palme m. fl. (s) vari — med hänvisning till motiveringen
i motionen 654 — hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om prisstopp på dagligvaror,

935 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts rörande behovet av
ökad emissionsrätt till landshypotek i syfte att ge lantbruksnäringen en
rättvis andel av den långsiktiga kapitalmarknaden,

1433 av Karl-Anders Petersson (c) vari hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts i syfte
att tillförsäkra jord- och skogsbruket tillgång till långsiktigt lånekapital.

Propositionen

Full sysselsättning, rimlig prisstabilitet, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning
och regional balans är centrala mål för Sveriges ekonomiska
politik. En nödvändig förutsättning för att kunna nå dessa mål är

FiU 1977/78:15

att uppnå jämvikt i bytesbalansen, anför föredraganden. Under de senaste
åren har emellertid vår balans gentemot omvärlden starkt försämrats. Inflationen
har stigit till en oacceptabelt hög nivå. Produktionsutvecklingen
har avstannat; industriproduktionen har minskat under tre år i råd. Endast
genom betydande arbetsmarknadspolitiska satsningar har sysselsättningen
kunnat hållas uppe och en ökning av arbetslösheten undvikas.

När den ekonomiska politiken i Sverige 1974 inriktades på att hålla den
inhemska efterfrågan uppe, byggde detta på förhoppningen att vi därigenom
skulle kunna överbrygga den internationella lågkonjunkturen och
därefter haka på en väntad stark konjunkturuppgång. Återhämtningen i
världsekonomin från hösten 1975 och under 1976 gick emellertid långsammare
än man räknat med.

Även år 1977 blev en besvikelse. Att de grundläggande förutsättningarna
för den svenska överbryggningspolitiken brustit utgör alltså en av förklaringarna
till våra problem i dagsläget. Flera av de åtgärder som vidtagits
fick därigenom konsekvenser som visade sig bli motsatta dem som
eftersträvades. De överlager som med hjälp av lagerstöd byggdes upp
under 1975 och 1976 för avsättning när den internationella efterfrågan
ökade blev i stället en belastning. Den lageranpassning som så småningom
blev nödvändig i det svaga efterfrågeläget ledde till en begränsning
av produktionen och ökade påfrestningar på arbetsmarknaden.

Den stagnerade produktionsutvecklingen beror dock, anför föredraganden,
i än högre grad på att det svenska näringslivets konkurrenskraft
successivt försvagats. Detta sammanhänger främst med de stora kostnadsökningar
som ägde rum framför allt under 1975 och 1976 och med nedgången
i produktivitetstakten. Arbetskraftskostnaden per producerad enhet
ökade därigenom väsentligt mycket mer i Sverige än i våra konkurrentländer.
Svenska exportörer tvingades höja priserna mer än konkurrenterna.
Vår industri drabbades samtidigt av ökad konkurrens från u-länder
som på vissa områden snabbt byggt upp tekniskt avancerad produktion.
Resultatet har blivit att den ökning av den samlade världshandeln som
ägde rum dessa år i stor utsträckning gått Sverige förbi. Vi förlorade
marknadsandelar både utomlands och på vår egen hemmamarknad.

De från 1974 snabbt växande bytesbalansunderskotten sammanhänger
till väsentlig del härmed. Sambandet mellan utvecklingen av de relativa
kostnaderna och priserna å ena sidan och marknadsandelar å den andra
är otvetydigt. För 1977 beräknas bytesbalansunderskottet komma att uppgå
till 16 miljarder kr. Sedan oljekrisen har de samlade underskotten
gentemot omvärlden kommit att uppgå till 37 miljarder kr.

Även prisutvecklingen i Sverige har naturligtvis ett direkt samband
med ökningen av våra arbetskraftskostnader, anför föredraganden. Kostnadsökningarna
som under de två åren 1975—1976 uppgick till mer än
40 % är självfallet helt oförenliga med en lugn prisutveckling — inte minst
när industriproduktionen under samma period minskar.

FiU 1977/78:15

Den s. k. överbryggningspolitiken fördes under bred politisk enighet.
Med de förutsättningar som var för handen efter oljekrisen framstod den
som riktig, anför föredraganden. Och Sverige lyckades till skillnad från
flertalet andra länder inom OECD-området undvika en BNP-minskning
1975. Då de förväntningar politiken byggde på inte infriades, kom våra
problem att skjutas på framtiden och att förstoras. Det besannades att
förutsättningen för att ett land utan vådliga följder för dess utrikesbalans
skall kunna upprätthålla en högre efterfrågan än omvärlden är att dess
kostnadsutveckling är långsammare. Åren 1976 och 1977 hade vi en lägre
BNP-tillväxt än flertalet med oss jämförbara länder. Så kommer sannolikt
att bli fallet också under 1978. Den frist vi skaffade oss ledde också till
att den ekonomiska handlingsfriheten nu är mindre än vad den eljest skulle
ha varit.

Den ekonomiska politiken har utformats mot den här tecknade bakgrunden.
Dess viktigaste kortsiktiga mål är enligt föredraganden att bryta
stagnationen på produktionssidan. Stigande produktion, förbättrad produktivitet
och ökad tillväxt i vår ekonomi utgör en förutsättning för att
klara sysselsättningen. För att den svenska ekonomin skall återvinna sin
styrka på något längre sikt måste satsningar göras för ytterligare stimulans
av den tekniskt industriella utvecklingen. Genom samlade insatser inom
företagsamhet och forskning måste innovations- och produktutvecklingen
fördjupas och inriktas på att stärka Sveriges internationella konkurrenskraft
och dess ställning som industrination. Vi bör ta tillvara de avsättningsmöjligheter
som öppnas på de nya marknader som successivt växer
fram.

Vårt ekonomisk-politiska handlingsutrymme begränsas för närvarande
av de växande underskott i bytesbalansen som vi ådragit oss sedan 1974.
Tanken på att vi genom inhemsk efterfrågepolitik skulle kunna ”konsumera
oss” ut ur dagens svårigheter är i dagsläget helt orealistisk, anför
föredraganden. Vi kan t. ex. inte bortse från omvärldens sannolika reaktioner
gentemot en sådan politik — som bl. a. skulle kunna ta sig uttryck

Tabell 1. Betalningsbalans 1974—1977

Milj. kr., löpande priser

	1974	1975	1976	1977
Handelsbalans	-2 286	-1 988	-3 805	-5 700
Tjänste- och transfereringsbalans	-1 427	-4 714	-6 706	-10 395
Bytesbalans	-4 213	-6 702	-10511	-16 095
Kapitalbalans	581	7 398	3 303	15 100
Restpost Valutareservens transaktions-	341	5 429	4 061	7 495
förändring Förändring på grund av kurs-	-3 291	6125	-3 147	6 500
rörelser	-1	-863	486	300
Valutareservens totala förändring	-3 292	5 262	-2 661	6 800

FiU 1977/78:15

1 skärpta svårigheter att finansiera vårt därmed ökande bytesbalansunderskott.

Beslutet att skriva ner den svenska kronans värde och att lämna valutasamarbetet
inom den s. k. valutaormen syftade till att stärka den svenska
industrins internationella konkurrensförmåga. Effektivt skrevs kronan ned
med 15 % under 1977. För att begränsa konsumtionen och hålla tillbaka
importen vidtogs vidare ett antal åtstramningsåtgärder, bl. a. en höjning
av mervärdeskatten. Sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften med

2 procentenheter från årsskiftet avser att begränsa arbetskraftskostnadsökningen
under 1978.

Devalveringen har enligt föredraganden redan haft positiv effekt, även
om det dröjer innan man kommer att kunna avläsa en förbättring i bytesbalansen.
För 1978 beräknas exporten volymmässigt öka med 5 % —
jämfört med en minskning på 0,2 % för 1977. Importen förutses minska
med 1,3 %. Att detta inte leder till någon förbättring av bytesbalansen
för 1978 sammanhänger med att importprisema okar snabbare än exportpriserna.
På kort sikt försämrar nämligen en devalvering bytesförhållandet
i varuhandeln. Vi kan enligt föredraganden emellertid nu räkna med en
klar förbättring av det volymmässiga förhållandet mellan export och import
i jämförelse med de senaste åren.

I fråga om den internationella utvecklingen under 1978 är osäkerheten
stor. Vi kan enligt föredraganden inte räkna med någon mer markant
vändning uppåt. Den prognos som redovisas i finansplanen utgår från att
en omläggning av den ekonomiska politiken i mer expansiv riktning kommer
att visa sig ofrånkomlig i de viktigaste OECD-länderna. Detta är en
förutsättning för att de mål för utvecklingen som uppställts i de olika länderna
skall kunna förverkligas. Skulle den ekonomiska politiken inte ges
en sådan mer expansiv prägel, måste produktionsutvecklingen i flertalet
länder beräknas bli mycket svag.

I detta perspektiv är utrymmet för löneökningar i vårt land starkt begränsat,
anför föredraganden. Exportprognosen förutsätter en förbättring
av Sveriges relativa kostnadsläge. En sådan är nödvändig för att jämvikten
i bytesbalansen skall kunna återställas på sikt. En förstärkning av vår
internationella konkurrenskraft är likaledes nödvändig för en uppgång i
industrins nuvarande alltför låga kapacitetsutnyttjande. Den överkapacitet
som nu föreligger har allvarligt försämrat lönsamheten och investeringsbenägenheten
inom näringslivet. Ytterst går detta ut över sysselsättningen.
Den skattesänkning för 1978 som riksdagen fattade beslut om under hösten
torde underlätta avtalsuppgörelsen.

Den ekonomiska politiken 1978 ställs inför svåra avvägningar mellan
kraven på expansiva och åtstramande finanspolitiska åtgärder. Sett med
utgångspunkt i budgetsaldot och statsbudgetens bidrag till den totala
efterfrågan blir politiken förhållandevis expansiv. Betraktar vi emellertid
utgifterna för konsumtion och investeringar kan det enligt föredraganden

FiU 1977/78:15

konstateras att budgetarbetet har präglats av stramhet. Den statliga konsumtionen
minskar t. o. m. något i volym. Ökningen av den statliga sektorns
investeringar stannar vid 0,9 %.

Den offentliga sektom tar i Sverige en större del av de samlade tillgångarna
i anspråk än vad fallet är i flertalet andra länder. Skattebelastningen
har fått sådan tyngd att möjligheterna att åstadkomma åtstramande
effekter genom ytterligare skattehöjningar utan negativa följder för prisutvecklingen
och tillväxten har blivit alltmer begränsade. En omprövning
och förnyad prioritering av olika offentliga åtaganden kommer därför att
bli en allt nödvändigare förutsättning för nya reformer. De skattehöjningar
i fråga om drivmedel och på vissa utlandsresor som kommer att föreslås
har närmast till syfte att påverka konsumtionens inriktning och att minska
påfrestningarna på bytesbalansen.

Att totalbudgetens saldo inte desto mindre ökar väsentligt för kalenderåret
1978 sammanhänger enligt föredraganden med den låga tillväxttakten
i ekonomin, med de omfattande stödinsatser av industripolitisk och arbetsmarknadspolitisk
natur som lågkonjunkturen och vårt ekonomiska läge
nödvändiggjort samt med ökade skatteutbetalningar till kommunerna.
De budgetmässiga kostnaderna för de industripolitiska satsningarna under
1978 kan beräknas till ca 6,5 miljarder kr. Inom arbetsmarknadspolitiken
motsvarade enbart det sysselsättningsprogram som regeringen redovisade
i höstas en satsning på ca 2 miljarder kr. Utan dessa åtgärder hade situationen
på arbetsmarknaden i dag varit betydligt allvarligare. En rad företag
skulle ha tvingats lägga ned med ty åtföljande mänskliga och samhällsekonomiska
förluster. Åtskilliga orter med ett enda dominerande företag
skulle ha drabbats. En omfattande kapitalförstöring och förlust av
industriell kapacitet skulle ha uppkommit. De satsningar det här är fråga
om bör enligt föredraganden i stor utsträckning betraktas inte som utgifter
utan som investeringar i bibehållen produktionskapacitet inte minst
för återställande av jämvikten i bytesbalansen.

Den prognos för utvecklingen under 1978 som redovisas innehåller
såväl negativa som positiva inslag, anför föredraganden.

Den ekonomiska återhämtningen kommer inte att gå snabbt. Också
under 1978 torde en viss nedgång i industriproduktionen komma att ske.
Bruttoinvesteringarna minskar volymmässigt för fjärde året i rad. En uppgång
i bostadsbyggandet väntas dock komma till stånd. Liksom under 1977
väntas en nedgång i den privata konsumtionen. Detta är en följd av en
åtstramning med sikte på konsumtionen som är nödvändig för att under
1980-talets första hälft återställa jämvikten i bytesbalansen.

Å andra sidan kan nu en uppgång i exporten förutses. Nedgången i
totalproduktionen borde också kunna brytas trots att en fortsatt lageravveckling
verkar starkt dämpande på industriproduktionen. Under loppet
av 1978 bör de senaste årens negativa utveckling på nytt vändas uppåt.
Prisstegringarna torde bli lägre än under 1977, då de beräknas ha uppgått

FiU 1977/78:15

till 13,5 %. Därvid bör observeras att en betydande del därav beror på de
långsiktigt stabiliserande åtgärder statsmakterna vidtagit — höjda indirekta
skatter och nedskrivning av kronans värde.

Att den privata konsumtionen drabbas av åtstramning sammanhänger,
enligt vad föredraganden anför, inte blott med det stabiliseringspolitiska
kravet att begränsa importen och föra över resurser till exportsidan utan
också med den snabba ökning som skett i fråga om den kommunala konsumtionen.
Denna ökning beräknas uppgå till närmare 5 % såväl 1977
som 1978 eller till drygt 2,5 miljarder kr., ett belopp som bör jämföras
med den beräknade minskningen av den privata konsumtionen, dvs. 1,7
miljarder kr. En väsentligt större återhållsamhet i fråga om kommunala
utgiftsökningar framstår som oundgängligen nödvändig under kommande
år för att bereda utrymme för en rimlig utveckling av den privata konsumtionen.

De balansproblem och krisföreteelser som vårt land nu har att bekämpa
framträdde plötsligt och kom överraskande för många medborgare, anför
föredraganden. Vårt folk har länge levt i övertygelsen om att fortsatt välståndsutveckling
var någonting en gång för alla givet. Sveriges beroende
av skeendet i omvärlden har än en gång bekräftats. Det beror nu i hög
grad på oss själva, på vår beredvillighet och förmåga att ta itu med problem,
hur snabbt vår ekonomiska hälsa skall kunna återställas.

De regeringspartier som för 15 månader sedan övertog regeringsinnehavet
efter många år i opposition ställdes, anför föredraganden, omedelbart
inför uppgiften att angripa de svåra problem den svenska ekonomin
drabbats av. Den snabba ökningstakten beträffande såväl privat som offentlig
konsumtion måste dämpas. En hård prioritering måste ske även i
fråga om olika angelägna reformkrav. Stark återhållsamhet måste under
några år prägla samhällsutvecklingen.

Det säger sig självt, anför föredraganden, att en sådan omläggning av
den ekonomiska politiken kräver förmåga att med fasthet och målmedvetenhet
lösa grundläggande problem. Den förutsätter också medvetande
i vida folkgrupper om de uppoffringar som krävs på kort sikt för att lägga
en grund för en långsiktig återhämtning av vårt lands ekonomi. Under
det gångna året har insikten om vidden av våra svårigheter ökat. Den
allmänna förståelsen har breddats för de insatser som måste göras.

De första stegen har tagits i en dylik återuppbyggnadspolitik, framhåller
föredraganden. Som ett led i strävandena att stabilisera kostnads- och
prisutvecklingen har åtgärder vidtagits för att begränsa den privata köpkraften.
Även om de innebär en påfrestning i nuläget torde de under loppet
av 1978 och 1979 komma att successivt medverka till en påtaglig
förbättring i den svenska ekonomin. Steg har tagits och ytterligare insatser
kommer att ske för att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft
och tekniskt industriella kapacitet. Den anpassningsförmåga som kännetecknat
svensk industri talar för att dessa strävanden skall leda till åsyftat

FiU 1977/78:15

resultat. Även i nuvarande hårda internationella konkurrensläge har våra
industriföretag visat sig kunna på betydelsefulla områden väl hävda sig
i konkurrensen med tekniskt och ekonomiskt starka utländska företag.

Den begränsning i den privata konsumtionen som måste ske med hänsyn
till vår samhällsekonomi bör enligt föredraganden betraktas mot bakgrunden
av att de enskilda hushållens konsumtion och realt disponibla
inkomster under den senaste fyraårsperioden inte oväsentligt stigit. De
uppoffringar som nu krävs av de aktivt verksamma grupperna syftar också
till att garantera gjorda åtaganden gentemot pensionärer, mot barnfamiljerna
och mot människor som förlorat eller riskerar att förlora sin sysselsättning.
Ytterst är det alltså fråga om samhällssolidaritet i vidaste mening,
avslutar föredraganden.

Motionerna

I tre av motionerna tas upp riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I motionen 316 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) anförs
att vi för närvarande i Sverige upplever den djupaste ekonomiska krisen
under hela efterkrigstiden.

Det är emellertid inte några isolerade krisproblem för Sverige, utan
uttryck för de allt djupare och svårare ekonomiska överproduktionskriserna
i det kapitalistiska världssystemet.

De traditionella metoderna inom den ekonomiska politiken för att möta
de ständigt återkommande cykliska kriserna blir enligt motionärerna allt
verkningslösare. Den konjunkturpolitik som utformats i Sverige och internationellt
sedan mitten av 30-talet, som grundar sig på statens ökande roll,
når inte längre målsättningen att dämpa krisens effekter. Detta kräver mer
direkta ingrepp, som är mer öppna till sin karaktär och som direkt riktar
sig mot den arbetande befolkningens uppnådda levnadsstandard och sociala
trygghet.

Enligt motionärerna kräver denna situation ett ökat samarbete och
enhet bland de demokratiska krafterna och inom arbetarrörelsen i Sverige.

De svåraste ekonomiska problemen i Sverige idag är enligt motionärerna
folkets problem att kunna bibehålla sin uppnådda levnadsnivå, den allt
mer stigande arbetslösheten, prishöjningstakten, minskningen i industriproduktionen
och i tillväxten av nationalprodukten, det låga utnyttjandet
av produktionskapaciteten, svåra strukturproblem inom stål-, varvs-, tekoindustrin,
underskottet i utrikeshandeln samt den stora utländska upplåningen.

Men dessa problem löses inte genom att försämra levnadsstandarden
hos det svenska folket samtidigt som åtgärder utformas för att kraftigt
höja vinsterna inom industrin, anför motionärerna.

För att försvara levnadsstandarden och kunna öka sysselsättningen
måste följande åtgärder vidtas:

FiU 1977/78:15

— full lönekompensation för 1977 års reallönesänkning

— en avtalsrörelse 1978 med en mobilisering och höjd kampberedskap
inom den fackliga rörelsen för att möta arbetsköparnas politiska offensiv
och ett resultat som ger höjda reallöner och som under avtalsperioden
garanterar ett bibehållet realvärde

— totalt och varaktigt prisstopp

— bort med moms

— inga hyreshöjningar 1978

— höjningar av pensioner, barnbidrag, bostadsbidrag och studielån för
ökad köpkraft

— ökade resurser till hälso- och sjukvården

— facklig vetorätt vid permitteringar och nedskärningar

— sju timmars arbetsdag

— kraftig höjning av bostadsbyggandet samt barndaghem och annan social
service

— ingrepp mot de internationella bolagens skatteflykt

— skärpt beskattning av arv och förmögenheter, spekulationsvinster på
mark och egendom samt skärpt bolagsskatt

— begränsning av kapitalexporten och ökad valutakontroll

— ett fullt förstatligande av handelsstål- och specialstålindustrin, hela
varvsindustrin, teko- och glasindustrin

— ett statligt utvecklingsprogram för Norrbotten med bl. a. fullföljandet
av Stålverk 80

— ökade statliga industrisatsningar inom det allmänna stödområdet

— stopp för svenska koncernetableringar utomlands

— en ökad förädling inom de statliga företagen och en planmässighet
för förbrukning av svenska råvaror och naturtillgångar

— förvandla Fjärde AP-fonden till ett aktivt instrument för statliga industrisatsningar
för fler arbetstillfällen

— en statligt ökande styrning över investeringspolitiken tillsammans med
de fackliga organisationerna

— utökat samarbete med de socialistiska länderna genom upprättandet
av bilaterala långfristiga handels- samt forsknings- och utvecklingsavtal —

utökade bilaterala handelsavtal med utvecklingsländerna inom bl. a.
råvara- och energisektorn.

I motionen 654 av Olof Palme m. fl. (s) anförs i fråga om den internationella
utvecklingen att den ekonomiska politikens uppläggning i de
stora OECD-länderna spelar en viktig roll för att förklara de senaste årens
utveckling. Redan tidigt under uppgången 1976 lade man om den ekonomiska
politiken i en alltmera restriktiv riktning. Detta gällde i första
hand kreditpolitiken, men även finanspolitiken gavs successivt en alltmera
restriktiv utformning. Motiven för detta var i stor utsträckning att sö -

FiU 1977/78:15

ka i rädslan för att man snabbt skulle komma in i samma situation som
den som vi upplevde 1972—73, då världsekonomin uppvisade mycket
kraftiga prisstegringar och på en hel del håll allmänna balansrubbningar.
Men den underliggande konjunktursituationen var denna gång mycket
svagare än vad den var i början på 1970-talet, vilket ledde till att den restriktiva
inriktningen av politiken på nytt förde ner expansionstakten till
en alldeles för låg nivå och att arbetslösheten på nytt började öka.

Denna karakteristik av den ekonomiska politikens uppläggning gäller
långt ifrån alla länder inom OECD-området. Olikheterna i uppläggningen
har successivt blivit allt större mellan länderna. USA har under 1977
fört en i huvudsak expansiv ekonomisk politik med inriktning på att få
ner den höga arbetslösheten — även om detta sker till priset av en successivt
försämrad utrikeshandelsbalans. Det är i första hand Förbundsrepubliken
Tyskland som står för den restriktiva uppläggningen av politiken,
men även Japan har i stort sett haft samma inriktning — detta
trots att dessa båda länder egentligen har bättre förutsättningar med
hänsyn till sin prisstabilitet och utrikeshandelsbalans än något av de
andra att föra en efterfrågeskapande och sysselsättningshöjande politik.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att
kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång, anförs det i motionen.
Första halvåret kommer visserligen att innebära en viss ökning i tillväxten,
men enligt de bedömningar som OECD redovisar kommer ökningen
att avta under senare delen av året. Sett från svensk synpunkt
innehåller visserligen denna utvecklingsbild en del ljusa inslag. Tillväxten
i de för vår export betydelsefulla länderna England och Norge förväntas
öka relativt kraftigt samtidigt som läget i Danmark och Finland stabiliseras.
Men den allmänna bilden som OECD presenterat för 1978 innebär
dock att uppgången i såväl produktion som handel blir fortsatt relativt
långsam med klara risker för en ökning av arbetslösheten.

Det finns enligt motionärerna skäl att räkna med att den allmänna utvecklingen
under 1978 — även om man skulle vidta olika expansiva åtgärder
i Japan och Västtyskland — inte kommer att bli särskilt kraftigt
uppåtriktad. Det finns i och för sig inte särskilt mycket som talar för att

FiU 1977/78:15

utvecklingen kommer att vika under loppet av 1978, men ökningarna
kommer sannolikt att ligga kvar på en relativt låg nivå. Man får nog även
räkna med att arbetslösheten i vår omvärld kommer att bli fortsatt hög.

På något längre sikt förefaller det emellertid finnas anledning att hysa
viss tillförsikt. Även om utvecklingen under åren efter 1975 har varit
relativt svag och oregelbunden innebär den likväl att produktionen successivt
vuxit, och på viss sikt bör detta innebära att förhållandena återigen
kommer att normaliseras. Investeringarna kan då på nytt komma
igång och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång. Även om
det är svårt att mera exakt ange när detta kommer att ske kan man ingalunda
utesluta att denna bättre utvecklingsbild kommer att kunna förverkligas
redan om något år.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige under år 1977 har varit utomordentligt
svag, anför motionärerna. Den samlade produktionen — såsom
den mäts av bruttonationalprodukten (BNP) — har sjunkit med
ca 2 1/2 % mellan 1976 och 1977. Industriproduktionen har minskat
med så mycket som 4 1/2 %. Samtidigt har konsumentpriserna ökat med
13 %. Bytesbalansen har kraftigt försvagats och man kan nu registrera
ett underskott för 1977 på ca 16 miljarder kr. Även statsfinanserna
har på ett avgörande sätt påverkats av den vikande utvecklingen i den
reala ekonomin och den accelererade inflationen. Underskottet för det
nu innevarande budgetåret skulle enligt regeringens egna bedömningar
uppgå till över 30 miljarder kr.

Denna svaga utveckling sammanhänger enligt motionärerna till en viss
del med att den internationella konjunkturen inte utvecklades enligt de
förväntningar som förelåg för ett år sedan utan försvagades under andra
halvåret 1977. Detta är en av förklaringarna till varför exporten blivit
klart lägre än vad som förutsågs för ett år sedan. Men regeringens egen
politik bär även ett visst ansvar för denna svaga exportutveckling. I motionen
pekas i sammanhanget på att vi bättre skulle ha kunnat utnyttja
de exportmöjligheter som gavs under första delen av 1977 om lagerstödet
helt hade upphört fr. o. m. årsskiftet 1976/77. Detta skulle sannolikt
kunnat göras utan att man på kort sikt hade fått några negativa effekter
på sysselsättningen — på längre sikt hade däremot produktionsutvecklingen
förstärkts samtidigt som även vår handelsbalans under 1977
fått ett välbehövligt tillskott.

Den helt dominerande anledningen till den svaga ekonomiska utvecklingen
under 1977 ligger emellertid, anförs det i motionen, på den inhemska
efterfrågans område. Den privata konsumtionen har minskat med
ca 11/2%, och den samlade kapitalbildningen har minskat med lika
mycket som man förutsåg att den skulle öka för ett år sedan. I stor utsträckning
är detta ett resultat av den ändrade inriktningen av den borgerliga
regeringens ekonomiska politik. Så sent som i mars 1977 förordade
man i riksdagen en fullföljd av de riktlinjer för den ekonomiska po -

FiU 1977/78:15

litiken sorn man uttalat sig för i finansplanen. I början av april lade man
emellertid om politiken i en kraftigt restriktiv riktning och bröt därigenom
mot de riktlinjer som riksdagen bara några veckor tidigare fattat
beslut om.

Ett viktigt led i denna restriktiva politik har varit en accelererad inflation.
Såväl besluten om olika punktskattehöjningar som höjningen av
mervärdeskatten och de tre olika devalveringar som genomförts har medverkat
till detta. Hushållens och löntagarnas inkomster har genom de
accelererade prisstegringarna holkats ur, och ett flertal grupper har under
1977 fått se sin standard reducerad. Även utvecklingen på investeringsområdet
faller i mycket tillbaka på regeringens eget handlande. I stället
för att få en fortsatt uppgång av industriinvesteringarna faller dessa nu
mellan 1976 och 1977 med hela 15 %. Vidare har bostadsbyggandet
kraftigt reducerats i förhållande till regeringens bedömningar.

Med en ekonomisk politik enligt de riktlinjer som förordades i den
socialdemokratiska motionen med anledning av budgetpropositionen 1977
kunde, menar motionärerna, vårt lands ekonomiska läge ha utvecklats
mindre ogynnsamt än vad som nu skett. Naturligtvis skulle den långsammare
internationella uppgången ha satt sina spår även om den socialdemokratiska
inriktningen av politiken hade följts. Men de negativa effekter
på exportutbudet som förlängningen av lagerstödet medfört skulle ha
kunnat undvikas. Därmed kunde företagen ha haft en bättre utveckling
och en starkare finansiell ställning genom ökade lagerutförsäljningar. En
klart lägre takt i prisstegringarna hade blivit följden av en politik utan
momshöjning.

Sammanfattningsvis kan det enligt motionärerna hävdas att om den
ekonomiska politiken 1977 följt de av socialdemokratin angivna riktlinjerna
hade produktionsutvecklingen blivit starkare, framför allt till följd
av en högre investeringsnivå. Den kraftiga försvagning av statsfinanserna
som nu har inträffat hade kunnat undvikas och utlandsupplåningen hade
blivit mindre. Människorna hade kunnat beredas sysselsättning inom den
egentliga produktionen, och man hade inte behövt ta så mycket av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i anspråk. Med en socialdemokratisk
politik hade också fördelningen av inkomster och välfärd blivit mera
rättvis än vad den borgerliga regeringens politik lett till. I stället har nu
regeringspolitiken skapat ökade klyftor i vårt samhälle. Detta lägger en
dålig grund för det arbete på att trygga vår ekonomiska framtid som nu
förestår.

Den ekonomiska politiken under kommande år måste enligt motionärerna
utgå från följande mål.

— Arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter —

En rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden

— En återställd balans i våra utrikesbetalningar

FiU 1977/78:15

— En socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt

— En markant dämpning av prisstegringarna.

Den svenska ekonomin har under 1977 kommit in i ett läge som kännetecknas
av en markant brist på balans på ett flertal områden, anför
motionärerna. Inget av de mål som enligt socialdemokratin bör gälla för
den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit uppfyllt under detta
år. Den vikande produktionen har lett till en successiv försvagning av
arbetsmarknaden. Behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser har vuxit
över alla bräddar. Den borgerliga regeringens skattepolitik har lett till
växande klyftor och ökade orättvisor. Underskottet i vår utrikeshandel
har vuxit till aldrig tidigare kända nivåer. Vi har inte längre någon tillväxt
utan produktionen sjunker, och detta inträffar samtidigt med att vi har en
i förhållande till den internationella prisstegringen högre inflation än någon
gång tidigare.

Den borgerliga regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär enligt
motionärerna i stort sett att denna helt otillfredsställande situation kommer
att bestå även under detta år. Arbetsmarknaden kommer att ytterligare
försvagas med en ökning av den öppna arbetslösheten som resultat.
Underskottet i utrikeshandeln ökar trots de genomförda devalveringarna
och trots en ökad export. Produktionen stagnerar och inflationen är fortsatt
hög. Den borgerliga regeringen avvaktar passivt det fortsatta händelseförloppet
i förhoppningen om att en successivt bättre internationell
konjunktur skall lösa landets problem. Man har enligt motionärerna medvetet
skapat en stagnation i vårt lands ekonomi för att därigenom dämpa
lönekraven i tron att detta kan skapa balans i vårt lands ekonomi.

Problemen för vårt lands ekonomi kommer emellertid inte att vara
över bara för att vi får en internationell uppgång under 1978 och 1979,
hävdar motionärerna. Många av de långsiktiga strukturproblemen kommer
att finnas kvar även om deras yttringar skulle komma att mildras
under inflytande av en internationell uppgång. Om man inte ingriper
mot strukturproblemen och på en bred front söker skapa för framtiden
varaktiga sysselsättningsmöjligheter så löper vi en betydande risk att nästa
gång den internationella lågkonjunkturen gör sig kännbar hamna i
problem som måhända blir ännu större än de vi har upplevat under
1977 och 1978.

För att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge med balans i vår
ekonomi måste den ekonomiska politiken enligt motionärernas mening
kännetecknas av följande fem grundegenskaper.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet i
vår ekonomi för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.
Den borgerliga regeringen har tillåtit industriinvesteringarna att
sjunka till en för vår framtid oroväckande låg nivå. Detta har skett samtidigt
med att bostadsinvesteringarna har varit kraftigt vikande. För att vi
med bibehållen full sysselsättning skall kunna arbeta oss ur situationen

FiU 1977/78:15

med brist på balans i vår utrikeshandel måste vi emellertid kraftigt öka
investeringarna. Det är i första hand genom ökade investeringar som vi
skall lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande till omvärlden.
Ökade investeringar bidrar också till att öka kapacitetsutnyttjandet i
vår ekonomi och på nytt få igång inkomstbildningen.

För det andra måste detta komma att leda till en under ett antal år
framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Det är i första hand genom en
lägre takt i konsumtionsökningen som man skapar ett realekonomiskt utrymme
för ökade investeringar. Men det är oacceptabelt att en återhållsamhet
från löntagarnas sida ger upphov till omotiverade vinstökningar
inom företagen eller förmögenhetsökningar hos kapitalägarna, vilkas disposition
ligger utanför löntagarnas möjligheter att påverka. En ökad
kapitalbildning åstadkommen genom en dämpad konsumtionstillväxt förutsätter
att vi kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildning
inom företagen.

För det tredje skärper den dämpade konsumtionstillväxten kraven på
en rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Den av den
borgerliga regeringen genomdrivna indexregleringen av den statliga
skatteskalan får för många människor utmanande fördelningspolitiska
konsekvenser. Det går knappast att skapa förståelse hos en lågavlönad
industriarbetare — hårt drabbad av prishöjningar på nödvändighetsvaror
— för en skattepolitik som ger höginkomsttagaren en tre-fyra gånger så
stor skattesänkning som han eller hon får. Skall vi kunna skapa den känsla
av solidaritet och gemensamt ansvar som är en nödvändig förutsättning
för en återhållsam konsumtionsutveckling under kommande år är det
nödvändigt att den borgerliga skattepolitiken bringas att upphöra.

För det fjärde måste den ekonomiska politiken inriktas på att målmedvetet
nedbringa det stora underskottet i statsbudgeten. Vi har konstaterat,
heter det i motionen, att den borgerliga regeringen helt har nonchalerat
det av riksdagen godkända, enhälliga uttalandet av finansutskottet (FiU
1977/78:10) om att det enligt utskottets mening är ”uppenbart att den
statsbudget för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari
månad, måste utformas med stor restriktivitet” och att ”staten (måste)
bringa ned sitt budgetunderskott väsentligt” om man vill hålla tillbaka
utlandsupplåningen.

För det femte måste den ekonomiska politiken, med ett starkare inslag
av selektiva åtgärder, inordnas i ett långsiktigt och planmässigt återställande
av den svenska ekonomins styrka. Den borgerliga regeringen har
förlitat sig på generella åtgärder och på de fria marknadskrafternas spel
med resultat att investeringarna visat en katastrofal tillbakagång, produktionen
minskat och statsfinanserna kraftigt försvagats. Vi har härigenom
förlorat värdefull tid. Motionärerna föreslår därför en politik
som på ett offensivt och planmässigt sätt löser landets problem och på
nytt skapar en tilltro till landets framtid. Man vill göra detta i en anda av

FiU 1977/78:15

konstruktivt samarbete med näringslivet och med arbetsmarknadens
parter — ett samarbete som måste präglas av insikten om att ett hårt arbete
kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer att bära
frukt i en bättre utveckling och en ökad välfärd under 80-talet. Det planmässiga
och målmedvetna arbetet på att återställa framtidstron och styrkan
i vårt lands ekonomi kommer att bli det centrala inslaget i en strategi
för den ekonomiska politiken under de närmaste åren, hävdas det i
motionen.

En kraftig ökning i investeringsverksamheten fyller i dagsläget den
dubbla funktionen att dels öka den effektiva efterfrågan och därmed även
resursutnyttjandet, dels på sikt förstärka vår kapacitets- och konkurrenskraft,
anförs det i motionen. Socialdemokratins politik för att åstadkomma
detta innehåller följande åtta åtgärdskomplex:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt
bl. a. tillsammans med kommunerna.

6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.

7. ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.

En industriell expansion i vårt land kommer självfallet att ställa starkt
ökade krav på företagens kapitalförsörjning. En första grundläggande
svårighet uppstår här på grund av den allmänna inriktningen som regeringen
gett den ekonomiska politiken. Motionärerna anför vidare att
kraven på återhållsamhet på det kreditpolitiska området genom de mycket
stora budgetunderskotten successivt kommer att växa sig allt större. Konsekvenserna
blir därför allt hårdare begränsningar av lånemöjligheterna
inom det ordinarie kreditväsendets ram.

I motionen upprepas bl. a. kravet om inrättande av en särskild strukturfond
för att förbättra företagens försörjning med risktagande kapital och
därigenom underlätta finansieringen av nya, framtidsinriktade investeringar.
Den måste emellertid ges betydligt större finansiella resurser än
vad som var aktuellt för ett år sedan. Den bör ges en omslutning på 4
miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår. Den bör inrättas
fr. o. m. den 1 juli 1978 och läggas vid sidan av statsbudgeten men ges
möjlighet att med statliga garantier gå ut på de internationella lånemarknaderna
för att finansiera delar av sin verksamhet. Den bör finansieras
genom att en särskild avgift — strukturavgiften — införs på företagens
lönesumma fr. o. m. den 1 juli 1978. Denna avgift bör sättas till 2 %,

2 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

vilket innebär att den höjer företagens arbetskraftskostnader med 1 %
för helåret 1978. Strukturfonden bör tillföras 2 miljarder kr. av dessa
avgiftsinkomster under 1978. Därtill bör den ges möjligheter att låna upp
kapital inom en ram på 2 miljarder kr. under sitt första verksamhetsår.

För att kraftigt öka bostadsbyggandet föreslås ett särskilt stående, ränteoch
amorteringsfritt lån till de flerfamiljshusbyggen som startas senast
den 31 december 1978. Lånet bör beräknas så att det motsvarar mervärdeskatten
på de ifrågavarande byggnadsprojekten. Genom den stimulans
till byggande som härigenom uppstår räknar motionärerna med att
bostadsinvesteringama kraftigt skall öka under såväl innevarande som
nästa år.

I motionen presenteras huvudlinjerna i en politik för ökade insatser i
fråga om forskning och teknisk utveckling. Resultaten av en vidare satsning
på forsknings- och utvecklingsarbete kommer inte att ge några
omedelbara resultat, anför motionärerna. Men det är viktigt, menar man,
att snabbt bryta den nedåtgående utvecklingen och skapa förutsättningar
för en industriell expansion och en stabil ekonomisk tillväxt under 80-talet.

Motionärerna föreslår bl. a. en kraftig ökning av de hittillsvarande
avdragsmöjlighetema för kostnader för forskning och utveckling. Nuvarande
10-procentiga avdrag bör sålunda fördubblas till ett 20-procentigt
avdrag fr. o. m. innevarande år. Därutöver bör det s. k. ökningsavdraget
förbättras ytterligare. Det bör ske på så sätt att företagen under en 3-årsperiod
får göra ett extra avdrag med 100 % för den del av forskningsoch
utvecklingskostnaderna som — efter hänsynstagande till pris- och
kostnadsstegringar — överstiger den genomsnittliga nivån för godkända
sådana avdrag under åren 1976 och 1977. Det inkomstbortfall som bidragen
skulle medföra och som kan uppskattas till ca 250 milj. kr. bör enligt
motionärerna kompenseras genom en motsvarande temporär höjning av
den statliga bolagsskatten.

I motionen påtalar motionärerna vad man anser vara regeringens oförmåga
att utforma en samordnad sysselsättningspolitik. Därmed växer
riskerna snabbt för att arbetsmarknadspolitiken kan ställas inför övermäktiga
uppgifter, anför man. Den i dagens läge viktigaste arbetsmarknadspolitiska
åtgärden är därför att den borgerliga stagnationspolitiken
bringas att upphöra och vi på nytt börjar föra en ekonomisk politik som
innebär ett ökat utnyttjande av vår produktionskapacitet. För att på kort
sikt öka arbetskraftsefterfrågan samtidigt som vi långsiktigt förstärker
vår produktionskapacitet och därmed även våra sysselsättningsmöjligheter
måste investeringarna på bred front bringas att öka.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt
att vi kraftigt reducerar takten i inflationen, anför motionärerna.
Det är den snabba inflationen som snedvrider investeringsutvecklingen
och håller tillbaka kapitalbildningen på en rad för framtiden avgörande

FiU 1977/78:15

områden. Den ger upphov till ett sparande i former som inte bidrar till
att öka vår produktionsförmåga. Den ökar även klyftorna i vårt samhälle
och lägger de tyngsta bördorna på de lågavlönade och på barnfamiljerna.
En omfattande förmögenhetsöverföring sker genom de stora
värdestegringarna på fast egendom.

En viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen under 1977
har varit de tre devalveringar som den borgerliga regeringen medverkat
till under sitt första regeringsår, heter det i motionen. Genom de höjda
importprisema har detta inte endast medfört realinkomstminskningar
för löntagarna utan även bidragit till en försämrad kostnadssituation för
den långa rad av exportföretag som är beroende av importerade råvaror
och halvfabrikat. De borgerliga partiernas devalveringspolitik måste därför
upphöra. I dagens läge gäller att varaktigt ta ner den alltför höga
inflationstakten i vår ekonomi.

En ytterligare anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit
att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv
prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt
förfogande, anförs det i motionen. Motionärerna anser det nödvändigt
att snarast återinföra ett prisstopp på dagligvaror.

Självfallet spelar utfallet av den pågående avtalsrörelsen en väsentlig
roll för pris- och kostnadsutvecklingen i vår ekonomi. Så länge regeringen
fortsätter med sin svaga prispolitik kommer man icke heller att få något
förtroende för deklarationer om att inflationen kommer att minska i
framtiden, heter det i motionen. Ett sådant förtroende är emellertid nödvändigt
för att förväntningarna om fortsatt inflation skall minska och
en stabil grund läggas för avtalsarbetet. Den borgerliga regeringen har
därtill genom det förslag till skattesänkning för 1978 som riksdagen fattade
beslut om i december 1977 lagt en dålig grund för stabiliseringen
av vår kostnadsutveckling. Fördelningen av skattesänkningarna kännetecknas
av att låginkomsttagarna fick jämförelsevis mycket små sänkningar.
Man måste nu i stället avtalsvägen kompensera dessa grupper för
den försämring av deras reala standard som den kraftiga inflationen
under 1977 kommer att medföra. Detta pressar upp hela nivån på lönekostnaderna
på ett sätt som skulle ha kunnat undvikas om man i stället
hade valt att besluta i enlighet med det socialdemokratiska förslaget till
skatteomläggning för 1978, hävdar motionärerna.

En ytterligare viktig anledning till den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen
under 1977 har varit den stagnerande utvecklingen i vår
ekonomi, anför motionärerna. En vikande produktion leder i de flesta
verksamheter till ökade kostnader som då i sin tur leder till ett ökat tryck
på priserna. De ökade kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och detaljhandeln
sammanhänger till en inte oväsentlig del med att man under
den sista tiden har kunnat registrera en kraftigt vikande aktivitet, vilket
haft ogynnsamma kostnadskonsekvenser. Det är därför enligt motionä -

FiU 1977/78:15

remas mening angeläget att produktiviteten på nytt kan bringas att öka
och kostnaderna alltså sjunka. Men detta förutsätter att stimulansåtgärderna
selektivt styrs till de områden där verkliga reella produktivitetsvinster
står att hämta. De expansiva åtgärderna kan emellertid även
komma att aktualisera prisingripande åtgärder på områden som är särskilt
känsliga för priseffekter av en stigande efterfrågan. Detta framstår
exempelvis som nödvändigt på bostadsbyggandets område, där den föreslagna
temporära stimulansåtgärden under 1978 bör åtföljas av ett prisstopp
på byggnadsmaterial.

I fråga om finanspolitiken pekar motionärerna på att statsbudgeten
under innevarande budgetår undergått en nästan dramatisk försvagning.
Så sent som i maj 1977 beräknade den borgerliga regeringen att budgetunderskottet
för 1977/78 skulle stannat på 13,7 miljarder kr. Enligt
budgetpropositionen beräknas underskottet nu till 33,2 miljarder. Regeringen
försöker förklara denna dramatiska försvagning med hänvisning
till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former, heter det
i motionen. En närmare analys av budgetens utveckling ger enligt motionärerna
emellertid vid handen att en stor del av försvagningen är en
konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten i kombination med den
vikande reala tillväxten i ekonomin. Inflationen har — till följd av i första
hand olika indexbindningar — kraftigt höjt statsutgifterna samtidigt som
inkomstsidan försvagats, dels till följd av den stagnerande ekonomiska
utvecklingen, dels även till följd av olika ekonomisk-politiska åtgärder
som försvagat statsinkomsterna — t. ex. sänkning av den allmänna arbetsgivaravgiften.
Det är därför enligt motionärernas mening missvisande
att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat av en aktiv
och sysselsättningsskapande ekonomisk politik. Snarare är den en
återspegling av den stagnerande utvecklingen under hög inflation som vi
upplevt under 1977.

Den utveckling av statsfinanserna som följer av budgetförslaget är
enligt motionärernas mening inte förenlig med de mål som på både
kortare och längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Att
under budgetåret 1978/79 ligga kvar på ett budgetunderskott i storleksordningen
32 miljarder kr. skulle skapa svåra påfrestningar för kreditpolitiken.
Antingen måste en hård kreditransonering tillgripas med negativa
följder för en redan svag investeringsutveckling eller också leder den
stora statsupplåningen till en likviditetsökning i ekonomin, som okar
risken för ytterligare inflationer.

Motionärernas avgörande invändning mot den borgerliga regeringens
finanspolitik är emellertid att den leder till en allvarlig felanvändning av
vårt lands ekonomiska resurser. Stora belopp används för generella subventioner
av näringslivet utan att vare sig sysselsättningen, produktionen
eller investeringarna ökar. Finanspolitiken ingår inte som ett led i en
offensiv satsning på sysselsättning och kapitalbildning utan är ett resultat

FiU 1977/78:15

av den ekonomiska stagnationen och underutnyttjandet av de produktiva
resurserna.

Av dessa skäl förordas i motionen en omläggning av finanspolitiken.
Inkomstsidan i budgeten bör förstärkas samtidigt som ett antal åtgärder
vidtas för att öka investeringarna och uppnå en bättre användning av
vårt lands produktiva resurser. Finanspolitiken bör sålunda ges en inriktning,
som stimulerar investeringarna och ökar den produktiva sysselsättningen.

Ett genomförande av motionärernas riktlinjer för den ekonomiska politiken
kommer att på kort sikt förbättra resursutnyttjandet och därigenom
även statsfinanserna. På längre sikt kommer den betydande satsningen på
investeringar och utveckling att leda till en ökad tillväxt och en förstärkning
av vårt lands produktionsförmåga, vilket då även kommer att leda
till en successiv förstärkning av budgeten, anför motionärerna.

Man understryker i motionen att det bara är i ett sådant perspektiv som
man kan acceptera det kraftiga budgetunderskott, som följer även av motionärernas
förslag. På sikt torde under alla förhållanden ytterligare åtgärder
krävas för att åstadkomma den sanering av statsfinanserna och
minska det stora sparandeunderskott i ekonomin som blivit ett resultat
av den borgerliga ekonomiska politiken.

Motionärerna menar att regeringen i sin finansplan inte har presenterat
någon närmare analys av vilka konsekvenser budgetförsvagningen kommer
att få för den svenska kreditmarknaden och för vår utlandsupplåning.
Regeringens svaga finanspolitik kommer emellertid sannolikt att
utsätta kreditmarknaden och penningpolitiken för mycket svåra påfrestningar,
varför dessa förhållanden enligt deras mening måste uppmärksammas.
Underskottet kommer även att nödvändiggöra en internationell
upplåning som på längre sikt kan rubba tilltron till den svenska ekonomins
styrka och därigenom också försvaga vår ställning som låntagare på de
internationella marknaderna.

De internationella långivarna kan övergångsvis vara beredda att engagera
sig i en omfattande långivning till relativt sett förmånliga villkor
under förutsättning att dessa lån används till en förstärkning av landets
konkurrenskraft och produktionsförmåga varigenom man på sikt alltså
kan nedbringa beroendet av de internationella lånemarknadema. Man
kommer däremot med allt större tvekan att ge lån till ett land som finansierar
löpande utgifter genom en internationell upplåning utan att den
nödvändiga förstärkningen av ekonomin äger rum.

Enligt regeringens budgetförslag skall huvuddelen av det statliga budgetunderskottet
finansieras på den inhemska kreditmarknaden, anför motionärerna.
Även med en mycket hård kreditransonering torde det vara
mycket svårt att, med den omfattning som den borgerliga budgetens underskott
har, undvika att detta leder till en betydande ökning av likviditeten
i det svenska banksystemet med åtföljande risker för en inflationis -

FiU 1977/78:15

tisk utveckling. Effekterna av det stora budgetunderskottet kan därför
bli både en hård kreditransonering med negativa konsekvenser för investeringsutvecklingen
och en stark likviditetsökning som kan öka inflationsriskerna.
En press uppåt på ränteläget kan inte heller uteslutas.

Den väsentligaste förändringen i den ekonomiska bilden under 1978
(försörjningsbalansen), som bör uppstå genom den i motionen förordade
politiken, är enligt motionärerna att vi på nytt kan räkna med en uppgång
av de totala bruttoinvesteringarna. I stället för den fortsatta nedgång som
regeringen accepterar skulle de kunna öka med inemot 5 %. Satsningen
på strukturfonden, investeringsbankens förstärkta utlåningsresurser och
ett förbättrat kreditmarknadsläge bör leda till att vi kan bryta den nedåtgående
tendensen i fråga om industriinvesteringarna. De bör således kunna
hållas på oförändrad nivå 1978. Bostadsinvesteringama kommer att bli
klart större än vad de beräknats till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens
investeringar kommer enligt motionärernas bedömningar att öka
kraftigt.

Den av motionärerna föreslagna, tidsbegränsade strukturavgiften kommer
att påverka kostnadsläget i näringslivet med ca 1 % mellan 1977 och
1978. För 1979 utgår man från att avgiften kommer att avräknas från
lönehöjningsutrymmet. Vid bedömningen av avgiftens ekonomiska konsekvenser
för industrin måste, menar motionärerna, hänsyn tas till de mycket
stora insatser som enligt förslaget kommer att göras för att tillföra
företagen nytt kapital och stödja deras investeringar och tekniska utveckling.

Vissa på hemmamarknaden inriktade näringar kan få en kostnadsökning
som inte kan kompenseras på annat sätt än genom höjda produktpriser.
Förutom att den totala effekten på prisnivån endast blir några tiondels
procent, kan den enligt motionärernas mening motverkas genom de
åtgärder i övrigt på det prispolitiska området som föreslås och genom
den prisdämpande effekten av ett bättre resursutnyttjande.

Strukturavgiften kommer också att få betalas av kommunerna. Redan
av den anledningen bör man, hävdas det i motionen, något revidera ner
den kommunala konsumtionens tillväxt 1978 i förhållande till finansplanens
kalkyler. Motionärerna tillägger, att det finns mycket som talar
för att regeringen överskattat tillväxten av den kommunala konsumtionen.
Den kommunala konsumtionens tillväxt torde därför inte bli större med
regeringens uppläggning av politiken. Motionärerna uppskattar att den
kommunala konsumtionen kommer att tillväxa med ca 3,5 % under 1978.

Den förordade politiken anser motionärerna under 1978 kunna leda
till ett något större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsett.
Detta bör dock kunna accepteras, eftersom det ingår som ett led i en planerad
strategi för att på sikt föra tillbaka den svenska ekonomin till ekonomisk
balans. Sammantaget skulle bruttonationalprodukten kunna öka
med ca 1 % 1978 i stället för den stagnation som regeringen accepterat.

FiU 1977/78:15

Detta är visserligen en låg ökningstakt, men den utgör inledningen till en
mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen, anförs det i
motionen.

I motionen 867 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att krisen i den kapitalistiska
världsekonomin är den djupaste sedan 1930-talet — en kris
där hög arbetslöshet går hand i hand med en kraftig inflation. Trots allt
större regeringsingripanden kan krisens slut ännu inte skönjas. Enligt
motionärerna har den svenska politiken att försöka kringgå kapitalismens
kris misslyckats, över huvud taget har tillväxttakten hittills under 1970-talet varit avsevärt lägre i Sverige än i övriga OECD-länder. Uppfattningen
att kapitalismens kris skulle vara mindre i Sverige än på andra håll
bygger på att den öppna arbetslösheten i Sverige varit lägre. Förklaringen
till detta är emellertid att arbetslöshetens verkliga utveckling döljs genom
olika former av statliga insatser, vilka starkt tilltagit i omfattning, framhåller
motionärerna.

Det försämrade arbetsmarknadsläget i Sverige skall enligt motionärerna
ses mot bakgrund av de minskade investeringarna i den svenska ekonomin,
som bl. a. fört ner industriinvesteringarna under 1973 års nivå. Motionärerna
framhåller också att inflationstakten är mycket hög. Det framgår
sålunda, menar motionärerna, att den svenska ekonomin under hela 1970-talet kännetecknats av kris- och stagnationstendenser som successivt fördjupats.

I fråga om förklaringarna till denna utveckling diskuteras kostnadsutvecklingens
betydelse. Utifrån en redovisning av vissa statistiska uppgifter
drar motionärerna slutsatsen att orsakerna till ett försämrat konkurrensläge
för svensktillverkade varor inte är arbetskraftskostnadsutvecklingen
utan att de svenska kapitalisterna i kortsiktigt vinstintresse
trissat upp sina priser mer än konkurrentländerna och mer än vad ”kostnadsutvecklingen”
skulle motivera. Enligt motionärerna är borgerlighetens
kostnadsförklaring ett lumpet trick för att rentvå dem som bär det verkliga
ansvaret för krisen: det kapitalistiska systemets överhet och försvarare,
storfinansen, och de politiska partier som iklätt sig det direkta medansvaret
för den kapitalistiska utvecklingen. Krisens verkliga orsaker finns
enligt motionärerna i själva det kapitalistiska systemet som bl. a. gör att
produktionen får en alltmer samhällelig karaktär men sker utan samhällelig
överblick och planering.

Den svenska ekonomin kännetecknas enligt motionärerna av en höggradig
koncentration av kapital, ett starkt utlandsberoende och ett välutvecklat
statsunderstöd till kapitalet. Men statsingripandena har underordnats
kapitalismens utvecklingslagar och trots deras storlek har kapitalismens
motsättningar inte kunnat överbryggas. Enligt motionärerna kan
kapitalismen inte befrias från sina motsättningar och sina kriser. Skall
kriserna avskaffas måste kapitalismen bort.

FiU 1977/78:15

Den borgerliga regeringen bedriver, anför motionärerna, en obeslöjad
klasspolitik mot de lönearbetande som tydligast kommer till uttryck i dess
ekonomiska politik — en politik som syftar till att stärka exportkapitalets
profiter. En förbättrad bytesbalans kan enligt motionärerna uppnås genom
andra åtgärder än regeringens: genom en förändring av den inhemska
konsumtionens inriktning, genom ökning av produktionen för hemmamarknaden
som ersättning för import. Motionärerna anför vidare att
den av regeringen framhävda motsättningen mellan den offentliga sektorns
utveckling och en industriell utveckling är skenbar. Dessa sektorers
utveckling kan betinga varandra och samspela på andra villkor än de där
kapitalägarna ständigt gynnas.

Motionärerna tar avstånd från regeringens insatser både för att ge generella
stimulanser och för att underlätta den s. k. strukturomvandlingen.
Regeringens sysselsättningspolitik syftar enligt motionärerna till att dölja
arbetslösheten men ändå hålla en arbetskraftsreserv åt kapitalet. Den syftar
däremot inte till att skapa nya bestående och meningsfulla arbetsplatser.

Enligt motionärerna förvärrar regeringens politik krisen. Arbetslöshet,
inflation, miljöförstöring och resursslöseri kan, menar man, slutgiltigt
endast stoppas genom övergång till en planerad socialistisk hushållning.
För att angripa den kapitalistiska krisen och slå tillbaka attackerna mot
folkflertalets levnadsstandard krävs enligt motionärerna i dagsläget en
ekonomisk politik som bl. a. baserar sig på följande punkter:

1. En plan för utbyggnad av industrin. Denna plan bör ha som en huvudmålsättning: 2.

Satsning på ökad förädlingsgrad inom landet. Industriplanen förverkligas
främst genom en utbyggnad av

3. Statliga industrier. För att kunna genomföras kräver industriplanen

4. Samhällsfonder under lönarbetarkontroll. Dessa fonder bör byggas
upp dels genom en skärpt beskattning av bolagsvinster, stora förmögenheter
m. m., dels genom ett årligt överförande av en viss del av aktiekapitalet
i de kapitalistiska bolagen. Detta kräver också

5. Nationalisering av privata affärsbanker och försäkringsbolag så att
kreditströmmama inom landet kan komma under verklig kontroll. Dessutom
krävs

6. Stopp för kapitalflykt och industriutflyttning. Utöver de krav som
är direkt knutna till industriplanen måste följande satsningar och åtgärder
vidtas:

7. Utbyggnad och utveckling av den kollektiva trafiken.

8. Ett program för bekämpande av sociala och miljömässiga bristområden.

9. Ökat bostadsbyggande.

10. Kamp mot inflationen. Allmänt prisstopp. Skärpt lagstiftning och
ingrepp mot monopolistisk prissättning. Begränsning av kommersiell reklam.
Hyresstopp.

FiU 1977/78:15

11. Övergång till lågräntepolitik, varvid ett första steg bör vara en
sänkning av diskontot med 1 % under 1978.

12. En ny skattepolitik. En genomgripande skattereform är nödvändig.
Dess grundlinje skall vara minskade skattebördor på lönarbetarna och
barnfamiljer och pensionärer inom deras led — ökade skatter på stora
förmögenheter, bolagsvinster, spekulationsvinster. Detta innebär att indexregleringen
av statsskatten måste slopas. Led i en sådan politik är:
progressiv stats-kommunal enhetsskatt, beskattning av produktionen, slopad
moms, i första hand på mat.

13. Sänkning av militärutgifterna.

14. Sjutimmarsdag, som steg mot sextimmarsdag från den 1/1 1979,
full lönekompensation.

15. Ny inriktning av energipolitiken som skall minska efterfrågan på
oljeprodukter inom landet och stoppa fortsatt utbyggnad av kämreaktorer.

De flesta av punkterna preciserar motionärerna i särskilda motioner
till detta riksmöte. Alla delar av en nödvändig politik ryms emellertid
inte inom de 15 punkterna, anförs det i motionen. Ett program mot ungdomsarbetslösheten,
åtgärder för att förbättra villkoren för invandrarna,
förslag som skall stödja kampen mot kvinnoförtrycket, krav riktade mot
den sociala utslagningen osv., vilket är nödvändiga komplement i kampen
mot krisen, behandlar motionärerna i andra motioner.

Vissa delar av den ekonomiska politiken ligger inte heller inom parlamentets
ram. Det gäller så centrala fält som avtalsrörelsen. Motionärerna
anser att tvärtemot regeringens standardsänkningspolitik måste avtalsrörelsen
bedrivas så att reallöneförlusterna under 1977 kan återvinnas
och full kompensation kan ges för väntade prisstegringar och ökad arbetsintensitet
under 1978.

Övriga motioner rör delfrågor inom den ekonomiska politiken.

I motionen 310 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) åberopas
en intervju med budgetministem, av vilken det enligt motionärerna framgår
att regeringen söker aktualisera en statligt reglerad inkomstpolitik.
I finansplanen dementerar ekonomiministern att några sådana planer föreligger,
men dess innehåll utgör en bekräftelse på att man från regeringens
sida söker styra utvecklingen i den riktningen, hävdar motionärerna.

Motionärerna avvisar bestämt varje försök att söka påtvinga svensk
arbetarklass vad som i motionen betecknas som en total inkomstpolitisk
lösning av det slag som har använts i åtskilliga andra länder och som har
klavbundit arbetarklassens lönekamp. Det är angeläget att riksdagen
mycket klart uttalar sig mot sådana tankegångar, anförs det.

I motionen 317 av Lars Wemer m. fl. (vpk) begärs att riksdagen antar
ett nationellt program för kamp mot kris och arbetslöshet. Programmet
skulle bestå av följande programpunkter:

FiU 1977/78:15

1. Förbud mot avskedanden och permitteringar samt stopp för kapitalflykt
och industriutflyttning.

2. Utbyggnad av statliga basindustrier med sikte att höja förädlingsgraden
i ekonomin.

3. Ett program för förnyelse och utbyggnad av det kollektiva transportväsendet.

4. Program för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i
samhället.

5. Förkortning av arbetsdagen till sju timmar nu, med sikte på sextimmarsdag,
gällande alla arbetande och utan lönereducering.

7. Genomgripande demokratisering inom alla nuvarande och nya
statsföretag.

Motionärerna vill se det framlagda programmet som den enda typ av
systematiskt angrepp på problemen som är förenlig med effektiv kamp
mot arbetslöshet och undersysselsättning. Programmets olika avsnitt betingar
i långa stycken varandra och utgör en sammanhängande helhet,
anförs det. Satsningarna på trafik och sociala bristområden innebär en
utvidgning av den nationella marknaden och en bas för de statliga industriernas
avsättning. De nya satsningarna på ökat mänskligt kunnande är
förutsättningen för uppbyggnaden av en ny teknologisk bas för produktionen.
Kamp för verklig makt åt de arbetande framgår som en logisk
följd av kampen mot arbetslösheten. Programmet skulle medföra betydande
strukturella förskjutningar i produktion och ägande. Detta skulle
enligt motionärerna allvarligt försvaga storfinansens maktställning.

Programmet utgör emellertid inte ett avskaffande av kapitalistiska produktionsförhållanden
i allmänhet, anförs det i motionen. De nya statsindustrierna
arbetar alltjämt under kapitalistiska villkor, även om deras
inriktning och deras sammankoppling med en marknad som bygger på
ökade samhällsinvesteringar väsentligt modifierar dessa villkor. Men så
länge kapitalism råder, kommer alltjämt nya skaror arbetslösa och utslagna
att fortskridande framskapas. Varje steg i programmets genomförande
kommer dock att möjliggöra en effektivare kamp mot detta problem. Den
logiska slutpunkten i denna utveckling är enligt motionärerna övergången
till en socialistisk planekonomi.

I motionen 927 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) hävdas
att en verkningsfull åtgärd mot inflationen och dess negativa konsekvenser
för de breda folklagren är en återgång till lågräntepolitiken. De menar
att riksdagen — utan att kränka riksbankens och dess fullmäktiges suveränitet
— bör göra principuttalande i denna riktning.

I motionerna 898, 928, 935 och 1433 tas kreditpolitiska frågor upp.

FiU 1977/78:15

I motionen 898 av Olof Palme m. fl. (s) begärs dels att åtgärder snarast
vidtas för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning, dels att en översyn
snarast görs av reglerna om särskild placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska
medel.

I motiveringen (i motionen 897) anförs att det under år 1977 har uppstått
betydande störningar i fråga om byggnadskreditema för bostäder.
Många bostadsprojekt har stoppats eller försenats på grund av brist på
krediter. Det har lett till minskad sysselsättning och ökad risk för bostadsbrist.
Regeringen har, anser motionärerna, när det gäller bostadsbyggandets
kreditförsörjning visat en påfallande brist på kraftfullt agerande
gentemot bankerna. Motionärerna kräver att regeringen omedelbart vidtar
åtgärder för att säkra bostadsbyggandets kreditförsörjning.

Motionärerna påpekar att regeringen enligt lagen om kreditpolitiska
medel kan förordna om särskild placeringsplikt för att tillgodose behovet
av byggnadskrediter. Ett sådant förordnande innebär skyldighet för bank
att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsföretag. Enligt
motionärerna vet emellertid bankerna att regeringen i det längsta drar
sig för att tillämpa ett system, som kommer att medföra stora administrativa
insatser och byråkratisk detaljhantering. Därför är det enligt motionärerna
nödvändigt att reglerna om särskild placeringsplikt snarast ses
över i syfte att så långt som möjligt förenkla tillämpningen av dem. Reglerna
kan t. ex. utformas så att placeringsplikten avser grupper eller typer
av krediter inom vissa ramar och kanske även kompletteras med ett snabbt
verkande påföljdssystem. Likaså bör kravet på kommunal borgen omprövas.

I motionen 928 av Ingemar Hallenius (c) och Stig Josefson (c) påpekas
att hypotekslån är en låneform som har mycket stor betydelse för jordbrukets
kapitalförsörjning. Efterfrågan på dessa lån överstiger mycket
kraftigt tillgången varför hypoteksföreningamas lånekö har ökat under
senare år. Situationen vid 1977 års utgång var att det under 1977 söktes
lån på tillsammans 1 950 milj. kr. Under samma tid utbetalade lån var
675 milj. kr. Kön har således ökat med 1 275 milj. kr. och uppgår därmed
till 3 924 milj. kr. Med oförändrad emissionsrätt, 675 milj. kr./år, är väntetiden
i genomsnitt 5,8 år, anför motionärerna. De anser en betydande
höjning av Hypoteksbanken limit för 1978 vara nödvändig för att tillgodose
lantbrukets berättigade kreditanspråk.

I motionen 935 av Hans Wachtmeister m. fl. (m) påtalas det angelägna
i att jordbrukets kreditbehov tillgodoses inom ramen för tillgängligt utrymme.
Investeringsviljan i jordbruket kan, menar motionärerna, inte
upprätthållas om det fortlöpande skall råda sådan brist på kapital att finansiering
av angelägna projekt först kan ske efter ca 4 år. Den statliga
lånegarantigivningen fungerar som ett stöd endast under förutsättning
att kreditinstituten kan bevilja lånen. Obligationsutgivningsrätten för

FiU 1977/78:15

landshypoteken har under senare år varit helt otillräcklig, anför motionärerna.
För närvarande finns en limit om 675 milj. kr./år avseende obligationsutgivningsrätt
för landshypotek, vilket skall sättas i relation till summan
av nu inlämnade låneansökningar dvs. ca 4 miljarder kr. Enligt motionärernas
mening måste en sund jordbrukspolitik och en ansvarig ekonomisk
politik oundgängligen innefatta ett kapitaltillskott till landshypoteken
genom ökade emissionsrätter.

I motionen 1433 av Karl-Anders Petersson (c) påpekas att tillgången
på långfristigt kapital är av avgörande betydelse för lantbrukets möjligheter
att hålla en hög produktionsutveckling och för generationsväxlingen i
näringen. Enligt motionären söktes under år 1977 lån om tillsammans
1 950 milj. kr. vid landshypoteksföreningama. Lån utbetalades under
samma tid med 675 milj. kr., varför kön ökat med 1 275 milj. kr. till ca
4 miljarder kr. Detta innebär enligt motionären en väntetid på lån i nära
6 år. Genom en väsentligt utökad emissionsrätt till försäljning av hypoteksobligationer
skulle lånekön kunna minskas.

I motionerna 231, 284 och 932 tas prispolitiska åtgärder upp.

I motionen 231 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs att en prisstegringstakt
på runt 10 % och mer, som vi haft under de senaste åren, måste stoppas.
En första åtgärd är ett allmänt prisstopp. Prisregleringslagen ger möjligheter
till ett sådant. Riksdagen bör därför uppdra åt regeringen att den
snarast använder prisregleringslagen så att ett allmänt prisstopp sätts i
kraft.

I motionen 284 av Rolf Hagel (apk) och Alf Lövenborg (apk) begärs
att allmänt och totalt prisstopp införs. Ekonomiministern räknar med att
priserna skall höjas med 9 % under året. Det finns enligt motionärerna
all anledning att befara att de verkliga prishöjningarna blir betydligt
större. För svensk arbetarklass gäller det att gå till offensiv för att försvara
sina intressen. Krav om rejäla löneökningar måste paras med krav
om förstärkt och effektivt prisstopp.

I motionen 932 av Olof Palme m. fl. (s) begärs införande av prisstopp
på dagligvaror. 1 motiveringen (i motionen 654) anförs att en anledning
till den snabba inflationsutvecklingen har varit att regeringen inte med
tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv prisövervakning och kontroll
av prisutvecklingen som man har till sitt förfogande. Prisövervakningen
och priskontrollen måste skärpas. Detta är av utomordentligt stor
betydelse för att man skall kunna skapa det förtroende för en stabil prisutveckling
som ingår som en nödvändig förutsättning för en lugn avtalsrörelse
under 1978. Enligt motionärernas mening antyder emellertid
skrivningarna i finansplanen att regeringen inte avser att göra några större
insatser på detta område. Eftersom den borgerliga regeringen inte hel -

FiU 1977/78:15

ler — annat än i undantagsfall — visat sig vilja selektivt ingripa mot omotiverade
prisökningar bör man snarast återinföra ett prisstopp på dagligvaror,
anförs det i motionen.

Utskottet

Den internationella utvecklingen

Den ekonomiska tillväxten i industriländerna blev under år 1977 avsevärt
svagare än vad som förutsågs vid årets början. För Västeuropa stannade
tillväxten vid endast 2 % mot beräknade 3 å 3 1/2%. För hela
OECD-området blev tillväxten 3 1/2 %, även det en lägre tillväxt än vad
som kunde förutses vid 1977 års ingång.

Den svagare utvecklingen i industriländerna under år 1977 har främst
sin förklaring i några länders ovillighet att ge dragkraft åt uppgången genom
att stimulera den inhemska efterfrågan. Samtidigt har en rad andra
länder måst föra en mycket stram politik p. g. a. obalans i varu- och
tjänsteutbytet med omvärlden. Till dessa senare länder hör Sverige. Endast
USA av de stora länderna har mer kraftfullt bidragit till att hålla
uppe den internationella efterfrågan. Den restriktiva ekonomiska politiken
i flertalet industriländer leder till att efterfrågan blir otillräcklig i
förhållande till produktionsförmågan. Industrins investeringar kommer
då inte i gång och arbetslösheten ökar. I OECD-länderna är nu mer än
16 miljoner människor arbetslösa.

Någon spontan växtkraft finns inte i världsekonomin. Den behöver
stimuleras för att rimlig tillväxttakt skall nås. Utvecklingen under år 1978
blir därför i hög grad beroende av den ekonomiska politik som kommer
att föras. I länder som Japan och Förbundsrepubliken Tyskland, vilkas
valutaläge är sådant att de borde kunna gå före med stimulansåtgärder,
har man hittills inte velat vidta de från världsekonomins synpunkt erforderliga
expansiva åtgärderna. En råd andra länder har problem med sin
utrikes balans. Förenta staterna väntas dock fullfölja sin efterfrågestimulerande
politik och lämna ett positivt bidrag till världsekonomin även
under år 1978.

Utskottet noterar att teckningen av den internationella ekonomiska utvecklingen
är relativt likartad i regeringens finansplan och i den socialdemokratiska
partimotionen 654. Både i finansplanen och i motionen betonas
starkt behovet av ekonomiska stimulansåtgärder i framför allt Förbundsrepubliken
Tyskland och Japan. En mer expansiv politik i dessa
båda länder skulle gynnsamt påverka den internationella handeln. I ett
något längre perspektiv än det nu löpande året finns det enligt motionärerna
anledning hysa viss tillförsikt. Investeringarna kan då på nytt
komma i gång och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång.

I finansplanen bedöms nu den ekonomiska tillväxten under år 1978

FiU 1977/78:15

komma att uppgå till i runda tal 2 % i Norden, 3 % i Västeuropa och
4 % i OECD-området. Den bedömningen utgår från att någorlunda betydande
stimulansåtgärder vidtas i framför allt Förbundsrepubliken Tyskland.

Utskottet konstaterar att förhoppningarna om snara och kraftfulla åtgärder
i de förut nämnda länderna för att stimulera den inhemska efterfrågan
och därmed på sikt investeringar och import hittills inte har infriats.
I Förbundsrepubliken Tyskland, som i detta sammanhang är av
primärt intresse från svensk synpunkt, har skilda internationella framstötar
avvisats. Det bör emellertid ligga också i överskottsländemas eget
intresse att se till att tillväxten inom OECD-området inte blir så svag att
det skadar även överskottsländemas exportmöjligheter. Ju längre åtgärderna
dröjer, desto svårare blir det att uppnå de tillväxttal för år 1978
som man utgått från i finansplanen.

Enligt utskottets mening talar emellertid en rad faktorer för att man
inte behöver hysa alltför stor oro i fråga om den internationella ekonomiska
utvecklingen på sikt. Inflationstakten har bringats ned kraftigt.
Vidare är kapacitetsutnyttjandet inom industrin i en rad länder nu nere
i så låga nivåer att en stimulans av den inhemska efterfrågan kan ske
utan risk för okontrollerbara löne- och kostnadsstegringar. Skulle de
länder vilka industriländerna i gemen anser bör gå i spetsen för en stimulanspolitik
förhålla sig passiva även framöver bör man kunna räkna
med att brett upplagda och mer samordnade åtgärder växer fram inom
ramen för OECD-samarbetet för att växla över avmattningen i konjunkturen
till en mer expansiv fas. Därvid skulle ett stort antal OECD-länder,
vart och ett efter sin förmåga, vidta åtgärder som sammantaget skulle ge
den internationella konjunkturen erforderlig växtkraft.

Handels- och bytesbalanserna

Den omläggning av den ekonomiska politiken som ägde rum under år
1977 i syfte att förbättra den svenska industrins konkurrenskraft och att
genom en begränsning av den privata konsumtionen hålla tillbaka importen
har fått kraftigt genomslag i det slutliga utfallet i försörjningsbalansen
för år 1977. I de ursprungliga kalkylerna i den preliminära
nationalbudgeten för år 1977 bedömdes den privata konsumtionen komma
att öka med 2 1/2 % men har nu i stället minskat med 1 1/2 %. Importen
bedömdes komma att öka med ca 6 1/2 % men har nu i stället minskat
med ca 3 1/2%, räknat i volym. Trots att sålunda importen dragits ned
mycket kraftigt har underskotten i handels- och bytesbalanserna likväl
blivit större än vad som beräknades vid början av år 1977, då de angavs
till 2 700 milj. kr. resp. 11 300 milj. kr. Exporten har nämligen till följd
av den matta internationella efterfrågan inte alls utvecklats i den beräknade
omfattningen under år 1977. Samtidigt har vi genom devalveringen
fått försämrade bytesvillkor, vilket avspeglas i siffrorna.

Enligt riksbankens nu tillgängliga siffror är utfallet för år 1977 följande:

FiU 1977/78:15

Tabell 2. Betalningsbalans 1976—1977

Milj. kr., löpande priser

	1976	1977
Handelsbalans	-3 805	-5 250
Tjänste- och transfereringsbalans	-6 706	-9 500
Bytesbalans	-10511	-14 750
Kapitalbalans	3 303	15 150
Restpost	4 061	4 400
Valutareservens transaktionsförändring	-3 147	4 819
Förändring på grund av kursrörelser	486	1 196
Valutareservens totala förändring	-2 661	6 015

I sammanhanget bör nämnas att en omläggning av handelsstatistiken
under år 1977 torde ha lett till ett registrerat ökat importvärde med ungefär
1 miljard kr. Försvagningen av handelsbalansen under 1977 jämfört
med 1976 förklaras sålunda till största delen av den gjorda omläggningen.
Jämfört med de siffror som fanns tillgängliga vid tidpunkten för finansplanens
utformning har handelsbalansens underskott för år 1977 reducerats
med 400—500 milj. kr. och bytesbalansens underskott med 1 300
—1 400 milj. kr. Restposten är därvid nere i 4 400 milj. kr. mot 7 500
i tidigare sammanställning (jfr s. 6).

Det finns enligt utskottets mening anledning att något kommentera den
s. k. restpostens utveckling. Under senare år har en successivt allt större
differens uppkommit mellan summan av bytesbalansens och kapitalbalansens
saldon och utvecklingen av valutareserven. I princip skall någon
skillnad inte uppkomma. De sammantagna differenserna åren 1974—
1977 uppgår till drygt 14 miljarder kr. Som närmare utvecklats i riksbanksfullmäktiges
förvaltningsberättelse för år 1977 är det troligt att
restposten till en del orsakas av bortfall i rapporteringen av tjänsteexporten.
Det innebär att exporten i motsvarande mån har underskattats. Arbete
pågår inom ramen för den s. k. betalningsbalansdelegationen för
att utröna storleken av detta bortfall. Storleken av tjänsteexporten för år
1977 avses i detta syfte bli föremål för särskild undersökning vid statistiska
centralbyrån. En annan orsak till uppkomsten av den stora restposten
torde vara strukturella förändringar i handelskreditgivningen.

Även om statistiken skulle ge en något överdriven bild av storleken av
underskottet i varu- och tjänsteutbytet med andra länder under senare
år förtar detta inte allvaret i vårt bytesbalansproblem. Rörelseriktningen
är densamma, ett under perioden successivt kraftigt ökande underskott i
bytesbalansen och en snabbt växande upplåning på de internationella
kapitalmarknaderna. Enligt riksbankens statistik uppgick den långfristiga
utländska upplåningen vid senaste årsskifte till drygt 50 miljarder kr.
Självfallet bör man vid en förmögenhetsavstämning för den svenska nationen
vara medveten om att t. ex. svenska företag också har tillgångar
utomlands även om dessa tillgångar inte utan vidare kan användas för
att lätta skuldbördan.

FiU 1977/78:15

För år 1978 förutses i finansplanen en fortsatt mycket dämpad utveckling
av importen (—1,3 %) och en vändning uppåt av exporten. Den
skulle stiga med 5 % räknat i volym. Bakom denna bedömning av exportutvecklingen
ligger att vi under år 1978 bör kunna räkna med gynnsamma
effekter av att svenska varor fått ett relativt sett sänkt pris till följd
av kronans devalvering. Även om de fulla effekterna för exporten av
devalveringarna visar sig först på sikt bör man, också enligt utskottets
mening, kunna räkna med att svensk industri återvinner marknadsandelar
redan under år 1978.

Tabell 3. Bytesbalans för 1977—1978

Milj. kr., löpande priser

	1977	1978 prognos
Export av varor	84 740	94 510
Import av varor	90 440	98 160
Handelsbalans	-5 700	-3 650
Korrigering av handelsstatistiken	-275	-295
Sjöfartsnetto	2 800	2 800
Resevaluta	-4 000	-4 400
Övriga tjänster, netto	-3 480	-3 900
Transfereringar, netto	-6 240	-8 300
Korrigeringspost	800	800
Bytesbalans	-16 095	-16 945

Källa: Finansplanen.

I finansplanen beräknas handelsbalansen för år 1978 ge ett underskott
om ca 3 1/2 miljarder kr. och bytesbalansen ett underskott om ca 17 miljarder
kr. Den förbättring i bytesbalansen jämfört med förutsägelserna
i den preliminära nationalbudgeten som inträffade under sista kvartalet

1977 skulle kunna vara ett uttryck för att de åtgärder som vidtagits i
syfte att förbättra den svenska konkurrenskraften fått något snabbare och
större effekter än som förutsetts. Även om bytesbalansunderskottet för

1978 därigenom skulle bli något mindre än som beräknas i finansplanen
vill utskottet betona att storleken av underskottet för år 1978 självfallet
inger oro, särskilt mot bakgrund av den rådande osäkerheten i bedömningen
av marknadstillväxten för svenska exportvaror.

Den ekonomiska politiken under 1978

Under år 1978 fullföljs enligt de riktlinjer som dräs upp i finansplanen
den mycket strama efterfrågepolitiken i vårt land. Den privata konsumtionen
beräknas minska för andra året i råd. Statens egen efterfrågan
hålls tillbaka. Neddragningen av industrins lager fullföljs under år 1978.
Trots fortsatt kraftig ökning av den kommunala efterfrågan, ett markant
omslag i bostadsbyggandet och en betydande exportuppgång skulle den
samlade efterfrågan under år 1978 ligga kvar på 1977 års nivå. Den samlade
produktionen skulle också bli ungefär oförändrad.

FiU 1977/78:15

Tabell 4. Försörjningsbalans för 1976—1978

	Miljarder kr. 1976	Procentuell volymför-ändring 1976— 1977— 1977 1978
Tillgång
Bruttonationalprodukt	323,8	-2,4	0,2
Import	84,0	-3,6	-1,3
Summa tillgång	407,8	-2,6	-0,1
Efterfrågan
Bruttoinvestering	66,8	-3,4	-1,5
Näringsliv	33,9	-6,2	-8,1
därav: industri	15,7	-15,2	-14,9
Statliga myndigheter och affärsverk	7,9	1,3	0,9
Kommuner	12,1	7,4	4,5
Bostäder	12,9	-9,0	7,4
Lagerinvestering	7,8	(-2,2)*	(-1.1)1
Privat konsumtion	171,5	-1,3	-1,0
Offentlig konsumtion	84,1	3,2	2,8
Statlig	28,1	0,1	-0,4
Kommunal	56,0	4,9	4,5
Tjänstenetto	-2,6		. •
Export	80,2	-0,2	5,0
Summa efterfrågan	407,8	-2,6	-0,1

1 Lagerinvesteringarnas förändring i procent av föregående års bruttonationalprodukt.

Källa: Finansplanen.

I den ekonomisk-politiska debatten har från flera håll forts fram krav
om en mer expansiv politik, t. ex. genom en mycket kraftig sänkning av
arbetsgivaravgifterna. Enligt förespråkarna för en sådan ekonomisk politik
skulle visserligen inte bytesbalansen därigenom förbättras de första åren
men pris- och lönekostnadsstegringen skulle dämpas. Exportpriserna skulle
då kunna sänkas varigenom efterfrågan ökar. Detta ger utrymme för
en kraftig stegring av produktiviteten vilket ytterligare skulle öka konkurrenskraften.
Härigenom skulle Sverige snabbt kunna återerövra marknadsandelar
som gått förlorade på exportmarknaderna.

Utskottet kan för sin del inte förorda en sådan kursomläggning av den
ekonomiska politiken. En alternativ politik av detta slag utgår från en
rad förutsättningar och samband i det ekonomisk-politiska handlingsförloppet
som i nuvarande läge är högst osäkra. Det är sålunda svårt att ange
vilka effekter en sådan politik ytterst får i fråga om det grundläggande
syftet att behålla produktionsresurserna i den konkurrensutsatta sektom
av vårt näringsliv. En sänkning av arbetsgivaravgiften innebär ju att utrymmet
för expansion också okar inom t. ex. den kommunala sektom, i
den mån inte sänkningen av arbetsgivaravgifterna allmänt slår ut i en
snabbare lönestegringstakt än som annars skulle varit fallet. Under alla

3 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

omständigheter torde en alternativ politik av denna art förutsätta en i
hög grad likartad syn på de ekonomiska problemen och den ekonomiska
politiken hos alla grupper i samhället.

Huvudlinjen i den nu förda politiken är att genom åtgärder som sänker
Sveriges relativa kostnadsläge återvinna konkurrenskraft och andelar på
exportmarknaderna. Samtidigt hålls den privata konsumtionen tillbaka
för att begränsa importen och motverka en fortsatt överföring av produktionsresurser
från den exportinriktade och importkonkurrerande industrin.
Denna regeringens politik har huvudmålet gemensamt med den
alternativa politik som refererats i det föregående men har enligt utskottets
mening en fastare förankring i den politiska verkligheten än vad en
mer expansiv politik skulle ha.

I den socialdemokratiska partimotionen 654 förordas en politik som
i stora stycken överensstämmer med den som föreslås av regeringen. Också
i denna betonas att den privata konsumtionen måste hållas tillbaka och
att kapaciteten inom industrin måste hållas uppe i avvaktan på en exportledd
konjunkturförbättring. I vissa avseenden förordas emellertid en
något annan inriktning av politiken. Huvudlinjen i den av motionärerna
förordade politiken är att investeringarna måste bringas att öka inom
näringslivet, i den statliga sektorn och på bostadsområdet. I detta syfte
föreslås inrättandet av en strukturfond, förstärkning av Investeringsbankens
kapital, ökade investeringar i de statliga företagen och på kommunikationsområdet,
särskilda ränte- och amorteringsfria lån till flerfamiljshus
som påbörjas före årets utgång, m. m. Genom en sådan stimulans av
investeringarna skulle enligt vad motionärerna hävdar industriproduktionen
hållas bättre uppe samtidigt som nedgången i bruttoinvesteringarna
och i industrins investeringar skulle brytas. Enligt motionärerna
skulle i stället såväl bruttoinvesteringarna som bostadsinvesteringama öka
kraftigt.

Utskottet vill för sin del anföra följande. En grundläggande förutsättning
för att investeringarna inom industrin åter skall öka är att kostnadsökningen
för svensk industri bromsas upp för att göra svenska varor
mer konkurrenskraftiga. Det är detta som är regeringens strategi vid utformningen
av den ekonomiska politiken. Därav följer att man inte kan
acceptera höjningar av arbetsgivaravgifterna utöver dem som följer av
redan fattade beslut. Det socialdemokratiska alternativet innebär såväl en
höjning av arbetsgivaravgiften för att finansiera strukturfonden som höjningar
av en rad avgifter för egenföretagare jämfört med vad som nu
gäller. Ett förverkligande av de förslagen skulle innebära allmänt försämrade
lönsamhetsvillkor för företagen, särskilt för småföretagen. Utskottet
avstyrker med vad som anförts i nu berörda avsnitt en sådan inriktning
av den ekonomiska politiken på de berörda områdena som förordas
i motionen 654.

FiU 1977/78:15

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 867 är riktlinjerna för
den ekonomiska politiken relativt löst skisserade och av merendels långsiktig
art. De mer konkreta åtgärder som förordas i motionen eller i särskilda
partimotioner är främst sådana som skulle öka den privata och
den kommunala konsumtionen, t. ex. höjda barnbidrag och andra åtgärder
för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning samt överlastning
av kommunala utgifter på staten. Särskilt anmärkningsvärt är det
att motionärerna anser det möjligt att i ett slag och med full lönekompensation
sänka arbetstiden från 8 till 7 och därefter 6 timmar. Inte minst
för kommuner och landsting skulle ett förverkligande av de förslagen
medföra mycket stora kostnadsökningar och problem att rekrytera personal.
Över huvud taget skulle den i motionen 867 förordade politiken
förvärra de problem Sverige i dag har att brottas med genom att den
skulle föra över ytterligare resurser från de varuproducerande och konkurrensutsatta
sektorerna i vår ekonomi och permanenta en för stor hemmamarknadssektor.
Motionen 867 avstyrks vad gäller riktlinjerna för den
ekonomiska politiken.

De i det föregående redovisade invändningarna mot den ekonomiska
politik som förordas i motionen 867 gäller i än högre grad de riktlinjer
som förordas i motionen 316 från arbetarpartiet kommunisterna.

Där framförs som aktuella krav t. ex. avskaffande av moms, inga hyreshöjningar
1978, höjningar av pensioner, barnbidrag, bostadsbidrag och
studielån, ökade resurser till hälso- och sjukvården, sju timmars arbetsdag,
kraftigt ökat byggande av barndaghem och höjning av annan social
service. Motionen 316 avstyrks.

I motionen 310 från arbetarpartiet kommunisterna begärs att riksdagen
uttalar sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av »samhällskontrakt»
eller liknande.

Utskottet anser det för sin del olämpligt att riksdagen genom ett uttalande
av föreslagen art fullständigt binder staten och arbetsmarknadens
parter, varför motionsyrkandet avstyrks.

Sysselsättningspolitiken

I en konjunkturfas som den vi nu upplever, med otillfredsställande efterfrågan
utifrån på våra produkter och där vi av bytesbalansskäl inte kan
fortsätta en intern expansiv politik, ställs sysselsättningspolitiken på mycket
svåra prov. Sverige har genom att utnyttja den rikhaltiga arsenal av
arbetsmarknadspolitiska medel som under åren utvecklats i vårt land
hittills lyckats med att hålla uppe sysselsättningen samt hålla nere arbetslösheten
på en internationellt sett låg nivå. Enligt arbetskraftsundersökningarna
är i stort sett samma antal människor sysselsatta i vårt land nu
som för ett år sedan.

FiU 1977/78:15

Samtidigt har de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nu nått en avsevärd
omfattning. Arbetsmarknadsutbildningen har fördubblats under loppet
av år 1977 och omfattade i januari månad 1978 ca 90 000 personer.
Ca 30 000 av dessa utbildas med stöd av den s. k. 25-kronan, som utgår
för utbildning inne i företagen för att permitteringar skall kunna undvikas.
Även beredskapsarbetena har ökat kraftigt i omfattning under
år 1977.

Det allmänna efterfrågeläget under år 1978 är sådant att arbetsmarknadspolitiken
kommer att sättas på ytterligare, hårda prov. Även med
betydande näringspolitiska insatser kan det knappast undvikas att den
öppna arbetslösheten ökar inom industrin. Antalet varsel ökade kraftigt
under senare delen av år 1977, och även om långt ifrån alla varsel går
i verkställighet måste man räkna med minskad sysselsättning inom industrin
under år 1978.1 den preliminära nationalbudgeten räknar man med
att industrisysselsättningen under år 1978 kommer att minska med
30 000—40 000 personer. Härtill kommer den fortgående rationaliseringen
inom jord- och skogsbruk liksom en sannolik sysselsättningsminskning
inom handeln till följd av volymminskningen inom branschen.
I den preliminära nationalbudgeten görs — mot bakgrund av den sysselsättningsökning
som sker inom den kommunala sektom — den bedömningen
att den öppna arbetslösheten ”på totalnivå” knappast kommer att
öka i någon större omfattning under år 1978. Däremot får man räkna
med ökade svårigheter och spänningar på olika delarbetsmarknader och
mellan olika regioner.

Enligt utskottets mening måste den förda politiken med mycket kraftfulla
arbetsmarknadspolitiska insatser fullföljas. Vid sidan av de rent
mänskliga och sociala motiven härför finns klara samhällsekonomiska
motiv. Det är nödvändigt att vi fullföljer ansträngningarna att behålla
och bevara de uppbyggda produktionsresurserna inom de konkurrensutsatta
sektorerna av vårt näringsliv så att dessa står rustade att snabbt
öka produktionen när efterfrågan utifrån tilltar. Det torde därvid vara
av avgörande betydelse att svenska företag visar förmåga till anpassning
i den hårda konkurrens som då kan väntas.

I motionen 317 presenterar vänsterpartiet kommunisterna vad man benämner
ett kampprogram mot kris och arbetslöshet. Programmet har i
sitt konkreta innehåll stora likheter med de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förts fram av partiet i motionen 867 om riktlinjer för den
ekonomiska politiken och budgetpolitiken. De allmänna invändningar
som utskottet haft i det sammanhanget vill utskottet därför anföra även
i nu aktuellt sammanhang. I motionen föreslås en rad i och för sig angelägna
ting som på sikt bör komma till utförande, t. ex. utbyggnad av
det kollektiva transportväsendet och åtgärder för att bekämpa de sociala

FiU 1977/78:15

och miljömässiga bristerna i samhället. Utbrutet ur ett resursmässigt och
samhällsekonomiskt perspektiv kan krav av detta slag biträdas av alla.
En rad andra krav i motionen har riksdagen avvisat i tidigare sammanhang,
och de torde för övrigt komma upp till ny behandling under våren
i anledning av separata motioner på ifrågavarande områden. Utskottet
avstyrker bifall till motionen 317.

Kreditpolitiken

De svenska kredit- och kapitalmarknaderna kommer att vara hårt ansträngda
under år 1978. Det stora budgetunderskottet leder till att staten
behöver ta i anspråk en större del av kapitalmarknaden under år 1978 än
under de närmast tidigare åren trots att staten till en betydande del täcker
sitt lånebehov utomlands. Industriinvesteringarna måste liksom hittills
ges förtur, samtidigt som företagen även fortsättningsvis i viss utsträckning
måste ta upp lån utomlands.

Sett i ett kreditpolitiskt perspektiv innebär budgetunderskottet att likviditeten
ökar såväl inom som utom bankväsendet. För att inte den ökade
banklikviditeten skall ge upphov till ökad nyutlåning och ytterligare ökad
penningtillgång utanför banksystemet — med de risker detta har för inflationstryck
och valutautströmning — har riksbanken med successiv verkan
från och med februari månad höjt likviditetskraven för affärsbankerna
med 5—6 procentenheter. Härigenom tvingas bankerna genom bl. a.
köp av stats- och bostadsobligationer begränsa den eljest möjliga utlåningen.
Enligt riksbankens bedömning möjliggör de nya likviditetskraven
en fortsatt utlåning till industrin och det övriga näringslivet av ungefär
samma omfattning som under föregående år. Kreditgivningen för konsumtionsändamål
förutsätts även i fortsättningen bli hårt begränsad.

Bostadsbyggandet bedöms efter flera års kraftig volymmässig minskning
komma att öka i omfattning under år 1978. I finansplanen räknar
ekonomiministern med en igångsättning om uppemot 60 000 lägenheter.
Denna ökning av bostadsbyggandet — som också enligt utskottets mening
är högst önskvärd i nuvarande läge — innebär tillsammans med de ökade
kostnaderna per lägenhet att också bostadssektorn kommer att kräva ett
ökat utrymme på kredit- och kapitalmarknaderna under år 1978.

I motionen 898 (s) begärs, under hänvisning till svårigheterna att få
krediter under år 1977, att snara åtgärder vidtas för att säkra bostadsbyggandets
kreditförsörjning. I samma motion begärs en översyn av reglerna
om särskild placeringsplikt i den kreditpolitiska lagstiftningen, eftersom
bankerna enligt motionärerna vet att regeringen i det längsta drar sig för
att tillämpa ett system som kommer att medföra stora administrativa insatser
och byråkratisk detaljhantering.

Sedan motionen i fråga väcktes har överläggningarna mellan delega -

FiU 1977/78:15

tionen för bostadsfinansiering, som förhandlat på regeringens uppdrag,
och representanter för bankerna slutförts. Den träffade överenskommelsen
har därvid fått ett jämfört med fjolårets överenskommelse mer distinkt
innehåll. Vid sidan av det generella åtagandet från bankerna att tillgodose
bostadsbyggandets behov av krediter har bankerna, i syfte att undvika
svårigheter i kreditgivningen, sålunda sinsemellan träffat en särskild överenskommelse
om samarbetet dem emellan under året. Riktpunkten för
fördelningen av krediterna på bankgrupper har lagts fast. Vidare innefattar
överenskommelsen mellan bankerna en ordning för regional behandling
av kreditfrågorna. I fråga om den slutliga finansieringen har
bankerna åtagit sig att under året öka nettoinnehavet av bostadsobligationer
med 6 miljarder kr. samt fastlagt fördelningen på bankgrupper av
detta belopp.

Enligt utskottets bedömning bör den träffade överenskommelsen mellan
delegationen för bostadsfinansiering och bankerna genom sitt mer
precisa innehåll utgöra en god grund för en tillfredsställande försörjning
av bostadsbyggandets krediter under år 1978 och för att problem av den
art som uppkom mot slutet av år 1977 skall kunna undvikas. Yrkandet
i motionen 898 rörande bostadsbyggandets kreditförsörjning bör därmed
vara tillgodosett.

Vad gäller yrkandet i motionen om översyn av reglerna om särskild
placeringsplikt i lagen om kreditpolitiska medel har detta krav direkt
samband med frågan huruvida bostadsbyggandets kreditförsörjning genom
överenskommelser kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. Som utskottet
redovisat har härvidlag situationen förändrats sedan motionen
väcktes. Frågan om utformningen av den kreditpolitiska lagstiftningen
kommer upp till avgörande under hösten, eftersom lagstiftningens giltighetstid
utgår den 31 december 1978. Då bör ytterligare erfarenhet föreligga
på den av motionärerna ifrågasatta punkten. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionen 898.

I motionerna 928 (c), 935 (m) och 1433 (c) begärs med likartade motiveringar
att lantbrukets kreditförsörjning underlättas och att lantbruksnäringens
andel av den långsiktiga kapitalmarknaden tillåts öka genom
en vidgad emissionsrätt för Hypoteksbanken.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att
lantbruksnäringen får en tillfredsställande försörjning med krediter. Som
redovisats i det föregående kommer emellertid kapitalmarknaden att vara
mycket ansträngd under år 1978. Sålunda upphör allmänna pensionsfondens
tidigare snabbt ökande nyutlåningskapacitet, samtidigt som efterfrågan
på långa lån ökar inom flera sektorer av vår ekonomi.

Den särskilda frågan om lantbrukets kredit- och kapitalförsörjning har
ekonomiministern berört i ett interpellationssvar den 24 januari i år. I

FiU 1977/78:15

fråga om försörjningen med långfristigt kapital pekade ekonomiministern
på att Hypoteksbanken har kunnat öka sin utgivning av obligationer från
200 milj. kr. år 1973 till 675 milj. kr. år 1977. Hans allmänna bedömning
var, enligt vad som anförs i svaret, att det mot bakgrund av utvecklingen
på kapitalmarknaden inte fanns utrymme för någon nämnvärd ökning
av Hypoteksbanken utlåningskapacitet. I avvaktan på kapitalmarknadsutredningens
betänkande och remissbehandlingen därav samt med hänvisning
till de allmänna ekonomiska övervägandena var ekonomiministern
inte nu beredd att vidta några konkreta åtgärder.

Enligt vad utskottet inhämtat från riksbanken har banken numera medgett
en viss mindre ökning av Hypoteksbanken obligationsemissioner för
år 1978, nämligen till 725 milj. kr.

Utskottet är väl medvetet om att det — trots det vidgade utrymme för
obligationsemissioner under år 1978 som Hypoteksbanken sålunda tillåts
ta i anspråk — kvarstår en lång lånekö. Mot bakgrund av den brist på inhemskt
sparande som föreligger under år 1978 och den trängsel på kapitalmarknaden
som följer härav kan utskottet emellertid inte ställa sig
bakom yrkandena i motionerna 928, 935 och 1433 om särskilda tillkännagivanden
till riksbanksfullmäktige och regering om lantbrukets kreditförsörjning
och näringens tillgång till långsiktigt lånekapital. Yrkandena
avstyrks.

I motionen 927 (apk) begärs att riksdagen uttalar sig för en sänkning av
diskontot till 5 %. Det finns enligt utskottet en rad skäl som talar mot att
riksdagen bifaller motionen. Ett viktigt skäl är självfallet att den svenska
räntenivån inte kan starkt avvika från räntenivån på de internationella
marknaderna, särskilt inte i ett läge när företagen i stor utsträckning
tvingas utomlands för att låna kapital. Vidare skulle en kraftigt sänkt räntenivå
innebära ytterligare svårigheter att mobilisera det kapital från spararna
som erfordras under 1978 för att tillgodose bl. a. statens och bostadsbyggandets
behov. Yrkandet i motionen 927 avstyrks.

Priser och kostnader

Konsumentpriserna steg med 13 % under loppet av år 1977. Av höjningen
kan knappt 5 procentenheter hänföras till höjda priser på dagligvaror,
drygt 4 till övriga varor och 4 till prishöjningar på tjänster. Ungefär
halva den totala prisstegringen är direkt hänförlig till av stat och
kommun beslutade skatte- och taxehöjningar samt direkt inverkan på
priserna av devalveringarna.

Det bör noteras att prisutvecklingen mot slutet av år 1977 blev något
långsammare än vad som hade kunnat förväntas, trots att prisstoppet avvecklades
med utgången av oktober månad 1977. Denna utveckling kan
ge vissa förhoppningar om att inflationsförväntningarna i den svenska

FiU 1977/78:15

ekonomin nu i någon mån brutits samtidigt som åtstramningen av konsumenternas
köpkraft påverkar köpvilja och köpmönster med hårdnande
konkurrens på konsumtionsmarknaden som följd. I den preliminära nationalbudgeten
har ökningen av konsumentpriserna under 1978 bedömts
komma att uppgå till 9 %.

Inflationstakten i OECD-ländema avtog betydligt under det andra
halvåret 1977, särskilt mot slutet av året. I Förbundsrepubliken Tyskland
låg t. ex. konsumentpriserna stilla under det andra halvåret. Man bör
därför kunna räkna med att de utifrån kommande prisstegringarna i
svensk ekonomi — sett isolerat från devalveringseffektema — blir avsevärt
lägre under 1978 än vad som var fallet under 1977. Det innebär att
kostnadsstegringen i vår egen ekonomi måste hållas tillbaka i all möjlig
utsträckning för att svensk industri inte skall gå miste om de positiva
effekterna av devalveringarna under år 1977. Som påtalas i finansplanen
bör skatteomläggningen för år 1978 medverka till att en avtalsuppgörelse
kan träffas på en väsentligt lägre nivå än som annars hade varit möjligt.
Sett i perspektivet att svenska varor måste öka sin konkurrenskraft på exportmarknaderna
är detta också helt nödvändigt.

I partimotionerna 231 (vpk), 284 (apk) och 932 (s) begärs någon form
av prisstopp. I motionen 231 begärs ett allmänt prisstopp. I motionen 284
begärs ett effektivt, allmänt och totalt prisstopp — det framgår inte av
motiveringen i motionen om därmed menas att några dispenser från ett
allmänt prisstopp över huvud taget inte får lämnas, om kommunala taxehöjningar
skall förbjudas etc. I motionen 932 begärs prisstopp på dagligvaror.
Man motiverar i motionen kravet med att prisövervakningen
och priskontrollen måste skärpas och att regeringen inte visat sig vilja ingripa
selektivt mot omotiverade prisökningar.

Utskottet framhöll i höstas i betänkandet 1977/78:10, med anledning
av likartade motionsyrkanden, att utskottet inte kan ansluta sig till den
oreserverat positiva syn på prisstopp som stabiliseringspolitiskt instrument
som de återkommande kraven om prisstopp är uttryck för. Huvudlinjen
i inflationsbekämpningen bör vara att prisstegringstendenserna angrips
vid grunden genom åtgärder som begränsar företagens kostnadsökningar
och förbättrar konkurrensen på marknaderna. Utskottet strök
i betänkandet under att en intensiv prisövervakning självfallet bör bedrivas,
erinrade om de kompletterande föreskrifter för prisövervakningen
som givits pris- och kartellnämnden samt förutsatte att prisutvecklingen
följs med uppmärksamhet och att erforderliga ytterligare åtgärder vidtas.
Utskottet kan inte se att utvecklingen på prisområdet ger anledning till
en ändrad inställning i frågan. Yrkandena om skilda slag av prisstopp i
motionerna 231, 284 och 932 avstyrks.

FiU 1977/78:15

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 316,1977/
78: 654 yrkande 1 och 1977/78: 867 yrkande 1 godkänner vad
som förordats i propositionen 1977/78: 100 bilaga 1 och som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande en statligt reglerad inkomstpolitik att riksdagen avslår
motionen 1977/78: 310,

3. beträffande program för kamp mot kris och arbetslöshet att
riksdagen avslår motionen 1977/78: 317,

4. beträffande återgång till lågräntepolitiken att riksdagen avslår
motionen 1977/78: 927,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning att riksdagen
avslår motionen 1977/78: 898,

6. beträffande lantbrukets kreditförsörjning att riksdagen avslår
motionerna 1911/1%: 928, 1977/78: 935 och 1977/78: 1433,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

a. avslår motionen 1977/78: 231,

b. avslår motionen 1977/78: 284,

c. avslår motionen 1977/78: 932.

FiU 1977/78:15

2. BUDGETDEPARTEMENTET
Budgetförslaget

I propositionen 100, bilaga 2 (budgetdepartementet) har regeringen
efter föredragning av statsrådet Ingemar Mundebo såvitt nu är i fråga
föreslagit riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordats
i propositionen,

2. (3) bemyndiga regeringen att från och med budgetåret 1978/79
besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera medel räntebärande
i riksgäldskontoret i enlighet med vad i propositionen förordats
och

3. (5) bemyndiga regeringen att i riksgäldskontoret disponera en från
125 000 000 kr. till 150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som
regeringen bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet.

I detta sammanhang behandlar utskottet följande motioner rörande
riktlinjerna för budgetregleringen:

654 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som har
förordats i motionen,

867 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga hemställs att
riksdagen beslutar att godkänna de allmänna riktlinjer för budgetpolitiken
som förordas i motionen och avslå regeringens förslag i denna del.

Därutöver behandlas i detta sammanhang

dels motionen 404 av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
samtliga ersättningar som staten debiterar för administration av bostadslån
m. m. skall redovisas som inkomster under motsvarande anslag,

dels de från näringsutskottet överlämnade motionerna

869 av Lars Wemer m. fl. (vpk) vari — med hänvisning till motiveringen
i motionen 867 — såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen beslutar
att uttala sig för upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas
kontroll som förordas i motionen 867,

1640 av Olof Palme m. fl. (s) vari såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen 1.

(12) beslutar inrätta en strukturfond fr. o. m. den 1 juli 1978 i enlighet
med i motionen angivna riktlinjer,

FiU 1977/78:15

2. (13) till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln
anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.,

dels näringsutskottets yttrande (NU 1977/78: 3 y) över motionerna 869
yrkande 2 och 1640 yrkandena 12 och 13. Yttrandet återfinns som bilaga
till detta betänkande.

Propositionen

Samhällsekonomisk bakgrund. Föredraganden framhåller att omfattningen
av påfrestningarna på den svenska ekonomin under det senaste
året har blivit allt mer uppenbar. Även om arbetslösheten kunnat hållas
på en låg nivå genom en aktiv sysselsättnings- och näringspolitik kännetecknas
det ekonomiska läget i övrigt av betydande obalans.

Vid en analys av vårt ekonomiska läge måste enligt föredraganden
det höga svenska kostnadsläget spela en central roll. En faktor som
kommit att bidra till dagens ekonomiska situation anges vara den förda
s. k. överbryggningspolitiken. Riskerna med den förda politiken har
kommit att framstå allt klarare i och med den svaga internationella
konjunkturutvecklingen. Överlagren medverkar till att pressa priserna
och hålla tillbaka en ökning av produktion och sysselsättning. Politiken
att stimulera företagen att hålla kvar och utbilda arbetskraften medför
i det korta perspektivet en svag produktivitetsutveckling.

Till bilden hör också att vissa branscher drabbats av en strukturkris.
Det framhålls vidare att Sveriges teknologiska försprång i viktiga avseenden
minskat eller försvunnit.

Föredraganden anför att regeringen genom en målmedveten ekonomisk
politik söker förbättra konkurrenskraften och därmed trygga sysselsättningen
både på kortare och längre sikt, dämpa kostnadsinflationen, bereda
utrymme för ökad export, underlätta strukturomvandlingen och
lägga grunden för en snabb förnyelse av vårt näringsliv.

Ett led i denna politik var beslutet i augusti 1977 att skriva ned kronans
kurs med 10 % och att lämna samarbetet inom den s. k. valutaormen.

I syfte att dämpa kostnadsinflationen och lägga grunden för en lugn
avtalsrörelse 1978 lade regeringen fram förslag om lättnader i den statliga
inkomstskatten. För att komma ifrån en skattepolitik som kräver
årliga beslut om justeringar av den statliga inkomstskatten föreslogs
också att den statliga skatteskalan skall inflationsskyddas fr. o. m. 1979.

Föredraganden framhåller att de snabba höjningarna av arbetsgivaravgifterna
under senare år har bidragit till näringslivets kostnadskris.
Samtidigt står det klart att vissa höjningar av avgifterna är nödvändiga
för att finansiera åtaganden för den sociala tryggheten. I syfte att dämpa
ökningstakten i det totala avgiftsuttaget har regeringen därför beslutat

FiU 1977/78:15

att successivt avveckla den allmänna arbetsgivaravgiften. Således sänks
uttaget med två procentenheter från den 1 januari 1978.

Föredraganden understryker att Sveriges kreditvärdighet är god men
att underskottet i bytesbalansen likväl måste reduceras. Annars riskerar
vi att permanenta en för liten utlandskonkurrerande sektor i vår ekonomi.
För att balansen i utrikesbetalningarna skall förbättras krävs att
sparandet i den svenska ekonomin ökar, vilket kommer att ställa stora
krav på finanspolitiken. Vi måste skapa utrymme för den utlandskonkurrerande
industrin genom att hålla tillbaka den inhemska konsumtionen,
både den offentliga och den privata. I sammanhanget understryks
att det i nuvarande läge inte är lämpligt att expandera den offentliga
tjänstesektorn i alltför snabb takt. Ett återställande av jämvikten i
bytesbalansen kräver att industrins kapacitet ökar, vilket försvåras om
produktionsresurserna väsentligen sugits upp av den offentliga sektom.
I årets budget är också de statliga konsumtions- och investeringsutgiftema
i stort sett oförändrade i reala termer.

För den kommunala verksamheten förutses däremot en betydande
tillväxt. Den kommunala konsumtionen beräknas växa med 4,5 % år
1978. Föredraganden anser att samhällets åtaganden inom barnomsorg
och långtidssjukvård och även vissa andra högt prioriterade behov kan
tillgodoses inom ramen för en betydligt lägre ökningstakt än vad den
kommunala planeringen innebär. Enligt föredragandens mening står det
klart att en begränsning av den kommunala utgiftsexpansionen är nödvändig
om ytterligare kraftiga höjningar av utdebiteringen skall kunna
undvikas. Utrymme i statens budget för höjda bidrag till kommunerna
föreligger inte utan skulle i sin tur kräva ytterligare statliga skattehöjningar.

För en fortsatt välståndsutveckling och förnyelse av vårt näringsliv
krävs enligt föredraganden ett omfattande nyföretagande och utvidgning
av livskraftiga branscher och företag. Behovet av att återställa näringslivets
lönsamhet skall bl. a. ses mot denna bakgrund. Regeringen söker
också långsiktigt främja företagsverksamheten genom näringspolitiska
insatser av skilda slag. Insatser för att främja forskning och utveckling
har prioriterats i årets budget. Det är vidare nödvändigt att staten bidrar
till att göra den nödvändiga strukturomvandlingen i berörda regioner så
mjuk som möjligt.

Utgijtsprogrammet. Med hänsyn till den statsfinansiella situationen
måste, framhåller föredraganden, tillgängligt resursutrymme reserveras
för högt prioriterade ändamål. Hit hör främst sysselsättningsfrämjande
åtgärder, näringspolitik och därtill knuten forskning och utveckling samt
energibesparande åtgärder. Resurser måste vidare avsättas för att vidmakthålla
den sociala tryggheten.

Mot bakgrund av det begränsade resursutrymmet måste andra utgiftsområden
stå tillbaka.

FiU 1977/78:15

Budgetförslaget innebär att statlig konsumtion och statliga investeringar
sammantaget är ungefär oförändrade mätt i reala termer. I flera
sektorer tillgodoses prioriterade insatser genom omfördelningar. Enligt
föredraganden torde det även framgent bli nödvändigt att i första hand
skapa utrymme för nya insatser genom omfördelningar av befintliga
resurser.

Statsbudgetens utgiftsökning är i allt väsentligt att hänföra till prisoch
löneutvecklingen. En betydande del av utgiftsökningen betingas av
indexbundna delar av det sociala trygghetssystemet.

Fyra områden har särskilt prioriterats i budgetförslaget.

Föredraganden framhåller att det är ett primärt mål för regeringens
politik att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder värna om sysselsättningen.
Åtgärderna måste vidare inriktas på att skapa nya och för framtiden
mera varaktiga sysselsättningsmöjligheter.

Anslagen på det arbetsmarknadspolitiska området är i enlighet med
budgetteknisk praxis konjunktumeutralt beräknade. Hög beredskap upprätthålls
dock för åtgärder utöver vad som täcks av anslagen om så
skulle krävas. Arbetsmarknadsverket tillförs ett betydande antal nya
tjänster.

Beträffande näringspolitik och därtill knuten forskning och utveckling
anförs att budgetförslaget för 1978/79 utgör en etapp i regeringens stegvisa
översyn och effektivisering av näringspolitiken. Väsentliga inslag
här är småföretagspropositionen och propositionen om stöd till strukturomvandlingen
i specialstålindustrin och stålgjuteriindustrin. Förslag om
en samordning av handelsstålindustrin aviseras. I ett senare skede planerar
regeringen att lägga fram förslag till riktlinjer för näringspolitiken i
ett längre perspektiv. Högskoleväsendet tillförs forskningsmedel för att
aktivt kunna stödja utvecklings- och innovationsverksamheten inom
näringslivet. Förslag om ytterligare stimulans till teknisk forskning och
utveckling aviseras. Till bilden hör också branschpolitiska insatser inom
bl. a. dataindustrin, textil- och konfektionsbranschen samt varvsindustrin.
Industriverkets branschprogram förstärks.

Social trygghet är, inte minst i nuvarande ekonomiska situation, betydelsefull,
anför föredraganden. Åtagandena gentemot barnfamiljer och
pensionärer står fast. Ett fortsatt starkt stöd ges till omsorgen om barn
och äldre. Åtgärderna för handikappade förstärks. Stödet till barnfamiljerna
förstärks genom höjning av barnbidragen från den 1 april 1978
och förbättringar av de statskommunala bostadsbidragen. En förskjutning
av tyngdpunkten i bostadsstödet mot hushåll med stor försörjningsbörda
föreslås. Även de statliga bostadsbidragen förbättras. Förslag om
vidgad lagstadgad rätt till ledighet för småbarnsföräldrar aviseras. Det
statliga stödet till kommunernas barnomsorg ökar med ca 770 milj. kr.
Reformprogrammet för pensionärerna följs upp genom en höjning av
pensionstillskotten. Genom indexregleringen av folkpensioner och ATP

FiU 1977/78:15

är pensionärerna dessutom tillförsäkrade en automatisk kompensation
för den allmänna prisutvecklingen.

Det fjärde prioriterade området är energibesparande åtgärder, där
omfattande förslag redovisats till en energisparplan för befintlig bebyggelse.
Avsevärda insatser görs också för energibesparande åtgärder i
näringslivet. Förslag till ny energiforskningsram kommer att föreläggas
riksdagen senare under våren.

Utrymme för nya insatser på skilda områden har i stor utsträckning
skapats genom besparingar och omfördelningar. I budgetförslaget ges
exempel på olika typer av besparingsåtgärder.

På vissa områden har det visat sig möjligt att genomföra beloppsmässigt
viktiga besparingsåtgärder. Som exempel nämns bl. a. minskning
av ramen för bidrag till kommunala avloppsreningsverk, regeländringar
för de statliga bosättningslånen och höjning av beloppsgränsen för högre
ersättningsandel inom tandvårdsförsäkringen. På en rad områden genomförs
mindre nedskärningar.

Ett flertal anslag eller beslutsramar hålls på oförändrad nominell nivå.

Begränsningar av automatiska kostnadsstegringar genom restriktioner
av skilda slag genomförs. Så begränsas t. ex. ökningen av antalet bidragsberättigade
studietimmar inom studiecirkelverksamheten till 2 % i
förhållande till innevarande budgetår.

På en rad områden har omfördelningar gjorts för att inom oförändrade
totala resurser kunna tillgodose angelägna nysatsningar. Sådana
exempel finns bl. a. på försvarets område, inom räntebidragssystemet på
bostadsområdet och inom bostadsbidragssystemet.

Begränsning och/eller senareläggning av vissa tidigare planerade åtgärder
föreslås. Detta gäller bl. a. investeringar för civil försvarsberedskap
och anskaffningar av ADB-utrustning för den civila statsförvaltningen.

Särskilda personalminskningsåtgärder föreslås för vissa myndigheter.
Flera myndigheter har också givits mindre än schablonmässig pris- och
löneuppräkning, vilket skärper kraven på rationaliseringar och produktivitetsförbättringar.

På flera områden höjs taxor och avgifter.

Föredraganden framhåller att ökad vikt även framöver måste fästas
vid att successivt få till stånd en omprövning av pågående verksamheter
inom den offentliga sektorn och säkerställa att effektivitetsvinster inom
myndigheterna tas till vara för att begränsa kostnadsökningarna. Åtgärder
i syfte att förbättra statsmakternas beslutsunderlag i dessa hänseenden
förutskickas.

I tabell 5. anges utgiftsförändringarna fördelade på viktigare ändamålsgrupper.

FiU 1977/78:15

Tabell 5. Statsutgifterna budgetåret 1978/79

(Beloppen avrundade till tiotals milj. kr.)

Ändamål

Folkpensioner, sjukförsäkring m.m.

Utbildning och forskning

Totalförsvar

Statsskuldräntor

Stöd till barnfamiljer

Arbetsmarknads- och regionalpolitik

Kommunikationer

Bostadspolitik

Näringspolitik

Skattebidrag till kommuner

Hälso- och sjukvård

Rätts- och polisväsende

Internationellt bistånd m.m.

Energipolitik

övrigt

Totala statsutgifter

Förslag till Förändring från
statsbudget statsbudget
1978/79 1977/78

milj. kr. milj. kr. %

28	080	+	4	560	+ 19,4
19	620	+	2	150	+ 12,3
14	730	+	1	530	+ 11,6
9	600	+	3	350	+53,6
9	390	+	1	020	+ 12,1
8	030	+		910	+ 12,8
7	880	+		600	+ 8,3
7	710	+	1	660	+27,4
6	980	+	1	040	+ 17,6
6	940	+	1	120	+ 19,3
5	500	+		650	+ 13,3
5	340	+		690	+ 14,7
4	210	+		400	+ 10,5
4	110	+	1	120	+37,5
13	480	+	2	500	+22,9
151	590	+23	300	+18,2

Den offentliga budgetpolitiken. Föredraganden framhåller att budgetförslagets
inriktning är ett led i en allmän politik för att på sikt återvinna
balans i de utrikes betalningarna under bibehållen hög sysselsättningsnivå
och med begränsad prisstegringstakt. Den sociala tryggheten
garanteras. Genom att skapa förutsättningar för en framtida balanserad
tillväxt läggs grunden för att föra vidare en socialt inriktad reformpolitik
och för en fortsatt välståndsutveckling. Mot denna bakgrund accepteras
övergångsvis ett betydande underskott i den statliga budgeten.

Jämfört med statsbudgeten för år 1977/78, där budgetunderskottet beräknades
till ca 13,9 miljarder kr., innebär det nu framlagda budgetförslaget
för 1978/79 en betydande ökning av budgetens underskott. Om
man i stället jämför med det utfall som nu förutses för budgetåret
1977/78 innebär emellertid budgetförslaget att underskottet bibehålls på
ungefär oförändrad nivå. Utvecklingen av totalbudgetens saldo under
budgetåren 1976/77—1978/79 enligt nuvarande beräkningar framgår av
tabell 6.

Tabell 6. Totalbudgetens saldo 1976/77—1978/79 (milj. kr.)

	1976/77	1977/78	1978/79
	Utfall	Ny beräkning	Budget- förslaget
Inkomster	104 400	lil 400	119 400
Utgifter	114 900	144 600	151 600
Budgetsaldo	-10 500	-33 200	-32 200

FiU 1977/78:15

I budgetförslaget analyseras också den offentliga sektorns finansiella
sparande, dvs. skillnaden mellan inkomster och utgifter.

Vid beräkningar av statens finansiella sparande elimineras från utgifterna
i statsbudgeten utlåning och andra finansiella transaktioner som
t. ex. aktieteckning. Statens finansiella sparandeunderskott har ökat från
4,9 miljarder kr. 1976/77 till 19,4 miljarder kr. 1977/78 och beräknas för
1978/79 komma att uppgå till 22,3 miljarder kr. Den lägre nivån jämfört
med budgetunderskottet sammanhänger främst med de insatser i
form av lån och aktieteckning som ägt rum inom ramen för industripolitiken.
1977/78 belastas i högre grad än 1978/79 av sådana insatser,
vilket medför att statens finansiella sparandeunderskott fortsätter att
sjunka mellan 1977/78 och 1978/79 trots att budgetunderskottet minskar
något.

Vad gäller inkomsterna påverkas både budgeten och det finansiella
sparandet av de nyligen fattade besluten rörande inkomstskatten. Den
svaga konsumtionsutvecklingen och sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften
påverkar inkomsterna av mervärdeskatt och arbetsgivaravgift.
Till den beräknade svaga inkomstutvecklingen bidrar också de
schablonmässiga antaganden om löne- och prisutvecklingen för år 1979
som på sedvanligt sätt görs vid kalkylen av statsinkomsterna.

Vissa inkomstförstärkningar föreslås. Det gäller bl. a. en höjning av
bensinskatten med 25 öre per liter fr. o. m. den 1 maj 1978 och en däremot
svarande höjning av kilometerskatten samt införandet av en särskild
skatt på utrikes charterresor med flyg med i princip 100 kr. per
resa. Dessa åtgärder beräknas öka budgetens inkomster med ca 1 300
milj. kr. budgetåret 1978/79.

På utgiftssidan är den totala ökningen i allt väsentligt betingad av
pris- och löneutvecklingen. I reala termer beräknas statens konsumtion
och investeringar ligga i stort sett stilla.

Eftersom stora delar av socialförsäkringssystemet helt eller delvis
redovisas vid sidan av statsbudgeten bör, anför föredraganden, redovisningen
av utvecklingen av statens finansiella sparande kompletteras med
en belysning av utvecklingen inom socialförsäkringssektorn. Där överstiger
inkomsterna väsentligt utgifterna. Sektorn uppvisar alltså ett positivt
finansiellt sparande, vilket i stort sett helt sammanhänger med allmänna
pensionsfondens överskott, som år 1977 beräknas uppgå till ca
14,7 miljarder kr. Detta sparande som tidigare steg har dock nu stagnerat.
Statens och socialförsäkringssektorns samlade finansiella sparande
har gått från ett överskott på 9,7 miljarder kr. 1976/77 till beräknade
underskott på 4,9 miljarder kr. 1977/78 och 8,3 miljarder kr. 1978/79.
Förändringarna orsakas huvudsakligen av det tilltagande statliga sparandeunderskottet.

Om man skall få ett mått på hela den offentliga sektorns finansiella
sparande måste även den kommunala sektom tas in i bilden. Den stod

FiU 1977/78:15

för ett negativt finansiellt sparande på ca 2,5 miljarder kr. 1976 och ca
0,5 miljarder kr. 1977 men beräknas 1978, bl. a. till följd av utdebiteringshöjningar,
få ett positivt sparande om närmare 4 miljarder kr.

Den samlade offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/79
framgår av tabell 7.

Tabell 7. Den offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/79 (milj. kr.)

1976/77	1977/78	1978/79
+8 200	-3 100	-6 400

För att det totala sparandeunderskott som bytesbalansunderskottet
representerar skall kunna nedbringas måste det inhemska sparandet öka,
anför föredraganden. Vid en analys av sparandeutvecklingen kan en
indelning göras i hushållssparande, näringsliv och bostäder samt offentlig
sektor.

Hushållens sparande beräknas under 1977 ha ökat till ca 11 % av de
disponibla inkomsterna och beräknas under 1978 sjunka något. Förslag
aviseras om sparstimulerande åtgärder. Föredraganden anser det likväl
inte möjligt att räkna med en sådan ökning av hushållssparande! att den
totala bilden på kort sikt i någon avgörande grad förändras.

En förbättring av företagens finansiella situation är enligt föredraganden
angelägen. Med den utveckling som kan förutses för år 1978 är det
dock inte troligt att företagens finansiella sparandeunderskott kommer
att minska. Ett stigande bostadsbyggande ställer ökade anspråk på kreditmarknaden.

Den offentliga sektorns upplåningsbehov skulle kunna minskas antingen
genom skatte- och avgiftshöjningar eller genom begränsningar i
de offentliga utgifterna. Vad gäller statens inkomster föreslås i budgetförslaget
för 1978/79 vissa punktskattehöjningar. Föredraganden anför
att statliga skattehöjningar därutöver skulle ytterligare beskära hushållens
disponibla inkomster i ett läge då dessa ändå beräknas minska realt.
Sådana höjningar som begränsar hushållens efterfrågan kan i dagens
ekonomiska situation inte undgå att få negativa effekter på sysselsättningen.
Höjningar av de lönebaserade skatterna och avgifterna skulle
enligt föredraganden få än mer direkta sysselsättningspolitiska konsekvenser.

I fråga om utgifterna framhåller föredraganden att dagens trängda
ekonomiska läge inte kan få rubba grunderna för det sociala trygghetssystemet.
Vidare är det nödvändigt med en arbetsmarknadspolitik i solidaritetens
tecken innefattande en aktiv arbetsmarknadspolitik i samhällets
regi och en inkomsttrygghet för dem som drabbas av arbetslöshet.
Kostnaderna för detta liksom för nödvändiga strukturförändringar inom
näringsgrenar med omställningsproblem måste bäras av samhället. Där 4

Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

emot får en framtida expansion inom industrin inte försvåras genom att
tillgängliga produktionsresurser i alltför stor utsträckning avdelats för
statens och kommunernas behov. Budgetförslaget är därför restriktivt i
den meningen att den statliga konsumtionen inte avses komma att öka.
Budgetpolitiken innebär således, framhåller föredraganden, en balansgång
mellan å ena sidan kraven på att i en situation med sviktande
inhemsk och utländsk efterfrågan upprätthålla sysselsättning och kapacitetsutnyttjande
på en rimlig nivå och å andra sidan nödvändigheten av
att skapa förutsättningar för en utveckling mot balans i utrikesbetalningama.

Föredraganden framhåller att de ekonomisk-politiska åtgärder som
vidtagits för att anpassa vårt kostnadsläge till omvärldens förutses bära
frukt i form av en successivt stigande aktivitet i ekonomin. En högre
aktivitetsnivå medför förbättrade förutsättningar för en positiv sparandeutveckling.
Föredraganden finner det uppenbart att den offentliga sektorn
måste lämna ett avgörande bidrag härvidlag. Detta kommer framdeles
att ställa krav på såväl en förstärkning av statens inkomster som
på en stark restriktivitet vad gäller offentliga utgifter.

Den skattepolitiska utvecklingen. Föredraganden konstaterar att genom
beslutet att införa ett automatiskt verkande inflationsskydd för den
statliga inkomstskatteskalan motverkas till väsentlig del en av de faktorer
som mest påtagligt haft en destabiliserande inverkan i den svenska
samhällsekonomin under senare år. Löneförhandlingar på arbetsmarknaden
har tidigare inte kunnat föras utan att staten varje år genomfört
särskilda skatteomläggningar. Beträffande inflationsskyddets inverkan på
statsinkomsterna anför föredraganden att argumentet att staten genom
inflationsskyddet avhänder sig stora skatteinkomster kommer farligt nära
att framställa inflationen som något positivt, eftersom den leder till
ökade statsinkomster. En återblick på utvecklingen hittills under 1970-talet visar dessutom att staten i praktiken inte alls automatiskt kunnat
tillgodoräkna sig inkomsterna av den skatteskärpning inflationen i och
för sig skulle ha åstadkommit vid oförändrade regler. Den ökning av
det totala skatte- och avgiftsuttaget som åstadkommits har i stället berott
på riksdagens årliga beslut att höja olika arbetsgivaravgifter och punktskatter.
Föredraganden framhåller att samma möjlighet för riksdagen
att fatta beslut om en ökning av statens skatteuttag givetvis står öppen
även i fortsättningen.

Frågan om i vilken mån olika inslag i skattesystemet verkar automatiskt
stabiliserande eller ej är komplicerad, menar föredraganden. Den
progressiva inkomstskattens egenskap att vid stigande inkomster verka
automatiskt köpkraftsindragande kan i vissa konjunktursituationer verka
stabiliserande men är i andra situationer, t. ex. vid stagflation, i stället
destabiliserande och samhällsekonomiskt oönskad. Kritiken mot infla -

FiU 1977/78:15

tionsskyddet för att det skulle förvärra de stabiliseringspolitiska problemen
förefaller dessutom enligt föredraganden delvis bygga på en
missuppfattning av reglernas innebörd. Progressiviteten och den köpkraftsindragande
effekten är kvar om inkomsterna under ett löpande år
stiger snabbt till följd av avtal eller löneglidning. Sammanfattningsvis
är föredraganden av den uppfattningen att inflationsskyddet inte principiellt
ändrar det stabiliseringspolitiska problemet.

Nu tillgängligt material pekar enligt föredraganden på att det samlade
uttaget av skatter och avgifter till stat, kommun och socialförsäkringar
för år 1977 motsvarade ca 53 % av bruttonationalprodukten. Därtill
kommer att den utveckling som framkom i långtidsbudgeten för perioden
1977/78—1981/82 pekade på att ytterligare höjningar kan visa sig nödvändiga
för att nedbringa de framtida budgetunderskotten.

Här ligger enligt föredraganden ett mycket betydande problem för den
framtida skattepolitiken. Redan nuvarande skatteuttag är internationellt
sett mycket högt och det ligger i sakens natur att skatternas negativa
bieffekter allmänt sett blir starkare ju högre uttagsprocent som blir aktuell.
Ekonomiska beslut kommer allt oftare att styras av samhällsekonomiskt
ovidkommande skattehänsyn och påfrestningarna på den allmänna
skattemoralen ökar. Svårigheterna att i acceptabla former genomföra
höjningar av skatteuttaget är också, framhåller föredraganden,
betydligt större i ett skede av långsam ekonomisk tillväxt, när konsekvensen
oundvikligen måste bli ett stagnerande eller t. o. m. minskande
utrymme för privat konsumtion, än de varit under tidigare perioder där
den privata standarden kunnat öka snabbt trots stigande skatteuttag.
Enligt föredraganden framstår det därför som mycket angeläget att
minska påfrestningarna på finanspolitiken genom en bättre anpassning
av de offentliga utgifternas tillväxttakt till den reala resursutvecklingen.

Placering av vissa överskottsmedel. I propositionen 1976/77: 130 med
förslag till riktlinjer för en modernisering av budgetsystemet föreslogs
att affärsverken, utom postverket, samt vissa myndigheter med likartad
verksamhet borde beredas möjlighet att på vissa villkor placera överskott
av likvida medel räntebärande hos riksgäldskontoret. Riksdagen
godtog regeringens förslag (FiU 1977/78: 1, rskr 1977/78: 19).

I enlighet med riksdagens beslut ankommer det på regeringen att besluta
om för vilka affärsverk och myndigheter denna möjlighet skall
finnas samt att ge närmare föreskrifter beträffande placeringen av medlen.
Det ankommer på fullmäktige i riksgäldskontoret att besluta om
vilka räntevillkor som skall gälla. För vissa uppdragsmyndigheter som
disponerar rörlig kredit finns redan nu möjlighet att placera medel
räntebärande.

Då frågan om placering av medel räntebärande inte har något omedelbart
samband med omläggningen av budgetsystemet föreslås denna

FiU 1977/78:15

del kunna genomföras redan nu. Regeringen begär ett bemyndigande att
besluta härom fr. o. m. budgetåret 1978/79.

Motionerna

I motionen 654 av Olof Palme m. fl. (s) förordas såvitt nu är i fråga
mot bakgrund av motionärernas förslag rörande den ekonomiska politikens
allmänna inriktning en omläggning av finanspolitiken. Inkomstsidan
i budgeten bör enligt motionärerna förstärkas samtidigt som ett
antal åtgärder vidtas för att öka investeringarna och uppnå en bättre
användning av vårt lands produktiva resurser.

Motionärernas budgetförslag är utformat utifrån följande riktlinjer.
Ingen ökning av statens utgifter för löpande konsumtion föreslås. I den
mån nya sådana utgifter föreslagits har motsvarande belopp sparats in
genom minskade statsutgifter på andra områden. Däremot föreslås en
ökning av statens insatser för att öka investeringarna, främja teknisk
utveckling och forskning och för att inrikta näringslivets planering på

Tabell 8. I motionen 654 föreslagna förändringar avseende statsbudgetens inkomstsida
i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 (milj. kr.)

Typ av inkomst	Föreslagen åtgärd	Förändring i för-hållande till regeringens budgetförslag
Statlig inkomstskatt, förmögenhetsskatt m.m.	Indexregleringen av statsskatten slopas Höjd förmögenhetsskatt, ändrad beskattning av familjeföretag	+2 000 + 355
Socialförsäkrings-avgifter, m.m.	Strukturavgift på 2 % Avgifter utgår även på förmån i form av bil Avgifter till barnomsorgen även för egenföretagare, avgift för MBL-utbildning, sänkning av av-giftsfria beloppet för egenföre-tagare	+4 000 + 480 + 490
Stämpelskatt	Höjning för förvärv av fast egen-dom och tomträtt samt inteckning	+	440
Vägtrafikskatt	Höjning av fordonsskatten för lastbilar och traktorer m.m.	+	280
Statens vatten-fallsverk	Ökad inleverans genom minskade kostnader för Ringhals lil	+	300
Övrigt	Höjd skogsvårdsavgift, höjd annonsskatt, miljöavgifter för industrier för tillstånd och kon-troll, höjt radpris på tipset m.m.	+	366
Summa Tillkommer minskade statsskuldräntor	+ 8 711 + 150
	Totalt	+8 861

FiU 1977/78:15

Tabell 9.1 motionen 654 föreslagna åtgärder för att öka investeringar och stimulera
forskning och utveckling

Åtgärd	Utgift på stats-budgeten för 1978/79 (milj. kr.)
Inrättande av strukturfond (2 000 milj. kr. fås genom
upplåning = totalt 4 000 milj. kr.)	2 000
Skogsvårdande åtgärder Tidsbegränsat forskningsavdrag/bidrag (finansieras	102
genom höjd bolagsskatt)	—
Offentliga investeringar varav Energiområdet (Forsmark lil fullföljs. Oskarshamn lil	612
och Kalixälven byggs)	(100)
Televerket, SJ, vägverket Bostadsbyggande (räntefritt stående lån till byggande	(290)
av flerfamiljshus) Utvecklingsbolag för exportsatsningar tillsammans med kommunerna (kollektiva transporter, medicinsk teknik,	(200)
skolteknik) Statsföretag (bl.a. Karl sborgs verken, LKAB och alternativ	200
produktion vid varven)	700
Summa	3 614
Tabell 10.1 motionen 654 föreslagna ökningar resp. minskningar av utgifter avseende
offentlig konsumtion m.m. i förhållande till regeringens budgetförslag för 1978/79 (milj. kr.)
Åtgärd	Utgifts- förändring
Förbättrade bostadsbidrag m.m.	+ 163
Bidrag till långtidssjukvård	+ 150
Forskning och utveckling	+ 54
Särskilda insatser för förskolan	+ 50
Allmän fritidsverksamhet i kommuner	+ 25
Ytterligare förstärkning av arbetsmarknadsverket	+ 20
Skyddade verkstäder	+ 19
Statens bosättningslånefond	+ 19
Stöd till idrotten	+ 8
övrigt	+ 19
Summa utgiftsökningar	+527
Minskade anslag till militärt försvar	-363
Besparingar inom jordbruksdepartementets område	-125
Förändrade låneregler för bl.a. enskilt ägda hyreshus	- 30
Övrigt	- 7
Summa utgiftsminskningar	-525

nya framtidsområden. Det sker enligt motionärerna i syfte att på både
kortare och längre sikt öka sysselsättningen, förstärka vår industriella
kapacitet och på nytt skapa förutsättningar för en stabil ekonomisk
tillväxt. För att finansiera dessa insatser och för att åstadkomma en
nödvändig statsfinansiell åtstramning föreslås på inkomstsidan en rad
åtgärder som förstärker statens inkomster med ca 9 miljarder kr.

FiU 1977/78:15

Motionärernas förslag för att förstärka statsinkomsterna sammanfattas
i tabell 8, åtgärder för att stimulera investeringar m. m. i tabell 9 samt
ökningar och minskningar av utgifter avseende offentlig konsumtion
m. m. i tabell 10.

Sammantaget innebär förslagen enligt motionärerna att budgetunderskottet
för 1978/79 kan begränsas till ca 27 miljarder kr. Tar man hänsyn
till den förbättring av statsfinanserna som den ökade aktiviteten i ekonomin
leder till så kan enligt motionärerna underskottet uppskattas till
omkring 25 miljarder kr.

Motionärernas bedömning av effekterna på samhällsekonomin av regeringens
budgetförslag resp. av motionärernas egna förslag har redovisats
under punkten 1 i detta betänkande.

I motionen 867 av Lars Werner m. fl. (vpk) anförs såvitt nu är i fråga
att ett stort budgetunderskott i nuvarande läge måste accepteras. Det
avgörande är emellertid hur medlen används och vilken inriktning politiken
får. Motionärerna motsätter sig regeringens utgiftsprogram där gåvo-
och subventionspolitiken till de privata företagen prioriteras. Inte
heller regeringens politik vad gäller statens inkomster accepteras. Enligt
motionärerna kännetecknas regeringens skattepolitik av att ge lättnader
för höginkomsttagare och kapitalägare. Motionärerna avvisar inflationsskyddet
av inkomstskatteskalorna och menar att kampen mot inflationen
måste bedrivas med helt andra medel.

Motionärerna hävdar nödvändigheten av en offensiv politik för att
bekämpa den ekonomiska krisen. Man måste satsa på att hålla uppe
lönarbetarnas, barnfamiljernas, pensionärernas konsumtion. Medlen är
en offensiv lönepolitik, höjda barnbidrag och förbättring av andra åtgärder
för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning. Men
det avsedda resultatet kan enligt motionärerna ej nås om inte inflationen
och prisstegringarna hejdas. Därför krävs energisk kamp mot inflationen
— prisstopp, hyresstopp, kamp mot prishöjande skatter, i första hand
slopande av momsen på mat.

I övrigt anser motionärerna att man måste satsa på ett stort samhälleligt
styrt investeringsprogram för att lägga en fast grund för en progressiv
samhällsutveckling och förverkligande av rätten till ett meningsfullt
arbete för alla. Det gäller att kraftigt höja förädlingsgraden i den svenska
produktionen, att ta fram nya, alternativa produkter och teknik, att
bygga ut det kollektiva trafikväsendet, att genomföra ett brett program
för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna: utbyggnad av
barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande
reform av den psykiatriska vården, kamp mot bristerna i
arbetsmiljön, sanering av undermåliga bostadsområden och trafikmiljöer,
satsning på ökad forskning och utbildning på alla nivåer, insatser för ett
rikare kulturliv.

FiU 1977/78:15

En medveten industripolitik och en social satsning kräver stora resurser
för sin finansiering. Kapitalet måste enligt motionärerna kunna styras
i en riktning som motsvarar de samhälleliga målen. Därför kräver
man nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen,
insatser av AP-fonderna för det statliga industriprogrammet, upprättande
av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning och omfattande en
växande del av företagssparandet, skärpt beskattning av kapital och
kapitalvinster, minskade militära rustningar.

De förslag till förändring av utgifter och inkomster som vänsterpartiet
kommunisterna i olika motioner föreslår i budgetplanen för 1978/79
innebär enligt motionärerna sammanräknade ett något mindre budgetunderskott
än regeringens finansplan. Det väsentliga är dock inte detta,
utan den helt annorlunda effekten för de arbetandes konsumtionsmöjligheter
och för framtidsbyggandet av dessa förslag, anför man.

I motionen 404 av Per Bergman (s) och Lars Henrikson (s) uppmärksammas
att i budgetpropositionen (bil. 16 s. 18) redovisas statens inkomster
av beslutad administrationsavgift för bostadslån m. m. under
det under trettonde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget (B 2) Länsbostadsnämnderna.

Staten tillförs emellertid inkomster också på annat sätt för att täcka
motsvarande kostnader, framhåller motionärerna. I räntan på bostadslån
ingår 0,25 procentenheter till täckning av statens kostnader för utlåningen
(prop. 1967: 100 s. 229). Motsvarande belopp borde då, hävdar
motionärerna, enligt samma princip och i klarhetens intresse redovisas
som inkomst under anslaget resp. länsbostadsnämnderna — eventuellt
delvis under anslaget till bostadsstyrelsen.

Utskottet

Budgetförslaget för 1978/79 har lagts fram i en ekonomisk situation
som präglas av en förhållandevis svag internationell konjunktur med begränsad
efterfrågan på svenska exportprodukter. Likväl förväntas för
1978 den utländska efterfrågan utgöra ett väsentligt mera positivt inslag
i den ekonomiska bilden än den inhemska efterfrågan. Den svenska ekonomins
dominerande problem är det mycket stora underskottet i våra
utlandsaffärer i kombination med underutnyttjandet av vår produktionskapacitet.
Som utskottet berört i flera tidigare betänkanden sammanhänger
detta i hög grad med försämringen av svenskt näringslivs konkurrenskraft
till följd av de snabba kostnadsstegringarna under främst
1975 och 1976.

Finanspolitiken ställs här inför en uppgift som innebär en svår balansgång
mellan å ena sidan önskemålen att upprätthålla sysselsättningen
och höja kapacitetsutnyttjandet och å andra sidan kravet att vända ut -

FiU 1977/78:15

vecklingen vad gäller våra utrikesbetalningar. Politiken har i detta läge
i första hand inriktats mot att stärka den svenska industrins konkurrenskraft
på både kort och lång sikt. Utskottet har under punkt 1 av detta
betänkande diskuterat möjligheterna att lösa våra ekonomiska problem
genom en snabbare ökning av privat och offentlig konsumtion och därvid
funnit dessa alternativ alltför riskfyllda sett i ett längre tidsperspektiv.

Mot denna bakgrund har regeringen lagt fram ett budgetförslag som
präglas av betydande stramhet vad gäller effekterna på just privat och
offentlig konsumtion. Det föreslagna utgiftsprogrammet tar sikte på att
värna sysselsättningen, att genom näringspolitiska insatser bidra till en
nödvändig strukturomvandling och stärka det svenska näringslivets möjligheter
att konkurrera på den internationella marknaden samt att vidmakthålla
den sociala tryggheten genom ett fullföljande av gjorda åtaganden
gentemot barnfamiljer och pensionärer. Den föreslagna bensinskattehöjningen
liksom prioriteringen på utgiftssidan av energibesparande
åtgärder syftar bl. a. till att minska vårt beroende av importerade
bränslen, vilket är ett led i ansträngningarna att förbättra balansen i våra
utrikesbetalningar. Ett väsentligt inslag i arbetet på att stärka vårt näringsliv
för framtiden är satsningen på forskning och utveckling.

Utskottet anser de gjorda prioriteringarna riktiga och konstaterar att
även det i den socialdemokratiska partimotionen presenterade budgetförslaget
innehåller dessa prioriterade områden.

Ett stort problem i svensk ekonomi utgör den svaga investeringsutvecklingen.
Utskottet framhöll senast i betänkandet FiU 1977/78: 10 att
det bl. a. av detta skäl var angeläget att få till stånd ett ökat bostadsbyggande.
Både regeringens budgetförslag och motionen 654 innehåller
åtgärder som syftar till att uppnå detta. Enligt utskottets mening bör de
åtgärder som regeringen föreslagit vara tillräckliga för att uppnå en avsevärd
förbättring av igångsättningen, särskilt som frågan om bostadsbyggandets
kreditförsörjning nu bör vara löst på ett tillfredsställande
sätt (jfr det kreditpolitiska avsnittet under punkt 1 i detta betänkande).
Utskottet finner det tveksamt att, som föreslås i motionen 654, införa
ytterligare en låneform i det redan omfattande och relativt komplicerade
systemet för statens stöd till bostadsbyggandet. Den närmare bedömningen
i denna fråga ankommer emellertid inte på finansutskottet.

Näringslivets investeringar förväntas under år 1978 uppvisa en lika
kraftig nedgång som under 1977. Detta sker trots omfattande åtgärder
för att stimulera dessa investeringar. Orsaken till att vi ändå har att
vänta en nedgång står att finna i det låga kapacitetsutnyttjandet, de alltjämt
stora lagren och den otillfredsställande lönsamheten. Problemet
måste därför lösas främst genom att kostnadsutvecklingen hålls tillbaka
så att svenska företag kan erbjuda konkurrenskraftiga priser. Endast genom
en ökad efterfrågan på svenska produkter kan industriinveste -

FiU 1977/78:15

ringarna på nytt fås att öka. En sådan ökad efterfrågan förbättrar kapacitetsutnyttjandet.
Detta bör leda till betydande produktivitetsvinster
och en förbättrad lönsamhet. Utskottet anser att det socialdemokratiska
förslaget om att inrätta en strukturfond finansierad med en s. k. strukturavgift
på 2 % av lönesumman direkt skulle motverka sitt syfte, eftersom
det höjer företagens kostnader eller, genom en avräkning i kommande
avtalsförhandlingar, minskar löntagarnas köpkraft och därmed den inhemska
efterfrågan. Det är som konstaterats ovan heller inte brist på
kapital som avhåller företagen från att investera. Mot den här angivna
bakgrunden kan utskottet inte heller godta de övriga skattepolitiska förslag
i motionen 654 som syftar till att öka avgifts- och skatteuttaget
från företagen.

Det konkreta förslaget att inrätta en strukturfond och att för budgetåret
1978/79 anvisa ett anslag av 2 miljarder kr. för ändamålet framförs
i motionen 1640 av Olof Palme m. fl. (s), yrkandena 12 och 13.
Yrkandena har remitterats till näringsutskottet som beslutat att med
eget yttrande överlämna dem till finansutskottet. Näringsutskottet framhåller
i sitt yttrande (NU 1977/78: 3y, se bilaga till detta betänkande)
att förslaget i motionen 1640 nära överensstämmer med ett motsvarande
förslag för ett år sedan, då behandlat i näringsutskottets betänkande
1976/77: 35. Riksdagen avvisade då förslaget.

Näringsutskottet finner — liksom förra året — att den huvudsakliga
innebörden av förslaget om en strukturfond är att staten får ytterligare
ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det specifika för den föreslagna
fonden blir enligt utskottet inte de betydande kapitalresurser den
skall disponera — dessa allokeras till fonden på bekostnad av företagen
själva och andra kapitalkällor — utan de särskilda regler och former
som skall gälla för beslut om kapitaltillskott från fonden. Näringsutskottet
anför att riktlinjer för fondens verksamhet endast anges summariskt
i motionen och anser att en verksamhet med så vittgående statsfinansiella
och näringspolitiska konsekvenser som den föreslagna fondens
inte kan få komma till stånd utan att riksdagen har haft tillfälle att ta
ställning till tämligen detaljerade riktlinjer och regler. Statliga garantier
för utrikes upplåning av det slag som motionärerna tänker sig kan inte
utställas utan riksdagens bemyndigande, påpekar näringsutskottet.

Invändningar riktas av näringsutskottet vidare mot den föreslagna
sammansättningen av strukturfondens styrelse, med majoritet för löntagarorganisationerna.
Fonden skulle med den föreslagna utformningen i
realiteten bli ett instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas
strukturpolitik, anför utskottet. Näringsutskottet finner det
angeläget att slå fast att de centrala näringspolitiska besluten liksom
hittills bör fattas av riksdag och regering, dvs. under politiskt ansvar för
beslutsfattarna. Näringsutskottet avstyrker sålunda förslaget om inrättande
av en strukturfond.

FiU 1977/78:15

Finansutskottet instämmer i de synpunkter som framförts av näringsutskottet.
Mot bakgrund härav och av vad finansutskottet från sina utgångspunkter
anfört i frågan avstyrker utskottet ifrågavarande yrkanden
i motionen 1640.

Näringsutskottet har på motsvarande sätt överlämnat motionen 869
(vpk), såvitt avser upprättande av samhällsfonder under löntagarnas
kontroll. De invändningar som riktats mot förslaget om en strukturfond
är enligt näringsutskottet i det väsentliga tillämpliga också på det nu
nämnda förslaget, vilket alltså även det avstyrks av utskottet.

Finansutskottet delar näringsutskottets uppfattning och avstyrker ifrågavarande
yrkande i motionen 869.

Beträffande övriga förslag i motionen 654 som syftar till att öka investeringarna
finner utskottet allmänt sett inte heller ökade investeringar
i just de statliga företagen vara någon framkomlig väg. Investeringar i
de statliga företagen bör liksom i andra företag grundas på ett behov
av ökad produktionskapacitet för att möta en förutsedd efterfrågeökning.
Vad utskottet nu anfört innebär självfallet inte att utskottet tar avstånd
från investeringar i statliga företag i den mån de är på detta sätt sakligt
motiverade.

De statliga investeringarna i övrigt hålls i budgetförslaget på en i
stort sett oförändrad nivå. Detta är ett uttryck för en strävan att hålla
nere hela den statliga sektorns utgiftsanspråk. Utskottet är medvetet om
att offentliga investeringar inte sällan är lämpliga att genomföra i ett
läge med svag efterfrågan på arbetskraft om de inte långsiktigt binder
arbetskraften till den offentliga sektorn och eftersom de inte i någon
högre grad ger upphov till import. Utskottet vill därför inte utesluta att
statliga investeringar av den typ som föreslås i motionen 654 kan visa
sig lämpliga som inslag i sysselsättningspolitiken. Att på detta stadium
göra kraftiga uppräkningar av anslagen till SJ, televerket, vägverket
m. fl. vore emellertid ett uttryck för en mera långsiktig höjning av nivån
på de statliga investeringarna, vilket utskottet inte finner förenligt med
de långsiktiga strävandena att hålla tillbaka den offentliga sektorns
resursanspråk. Det bör framhållas att investeringsanslagen för affärsverken
m. fl. är beräknade så att de ger en marginal om ca 10 % för
att möjliggöra ökade investeringsramar om det skulle påkallas av konjunkturmässiga
eller andra skäl.

Området forskning och utveckling prioriteras i både budgetförslaget
och motionen 654. Utskottet finner en sådan satsning angelägen. Den
närmare inriktningen och omfattningen av insatserna får bedömas i ett
senare läge, då regeringens förslag på området föreligger, en bedömning
som inte i första hand ankommer på finansutskottet.

Underskottet i bytesbalansen är ett uttryck för att det totala sparandet
i vår ekonomi är för litet. I budgetförslaget analyseras det finansiella

FiU 1977/78:15

sparandet och möjligheten att förbättra det inom olika sektorer av ekonomin.
Föredraganden finner härvid att något avgörande bidrag till ett
ökat sparande åtminstone inte på kort sikt kan förväntas från sektorerna
hushåll, näringsliv och bostäder. Utskottet delar den uppfattningen,
varav följer att huvudansvaret för ett förbättrat sparande måste åvila
den offentliga sektorn.

Det offentliga sparandet kan öka antingen genom inkomstökningar
eller genom begränsningar i de offentliga utgifterna.

Utvecklingen av de offentliga inkomsterna påverkas dels av tillväxttakten
totalt sett i vår ekonomi, dels av skatte- och avgiftsuttaget som
andel av bruttonationalprodukten. Beträffande skatteuttaget påpekas i
budgetförslaget att detta ökat snabbt under de senaste åren och att det
1977 beräknas uppgå till ca 53 %. Utskottet vill här starkt framhålla
föredragandens påpekande att skatternas negativa bieffekter allmänt sett
blir starkare ju högre uttagsprocenten blir, bl. a. genom att ekonomiska
beslut allt oftare kommer att styras av samhällsekonomiskt ovidkommande
skattehänsyn och genom att påfrestningarna på den allmänna
skattemoralen ökar. I skeden av långsam ekonomisk tillväxt, som det vi
nu upplever, är det också mycket svårt att i acceptabla former genomföra
höjningar av skatteuttaget som syftar till att förbättra sparandet,
dvs. inkomstökningar som inte motsvaras av utgiftsökningar. Sådana
skatte- och avgiftshöjningar leder ju nämligen till stagnerande eller
t. o. m. minskande privat konsumtion. Om man dessutom, som i den
nuvarande situationen, har ett lågt kapacitetsutnyttjande leder också
ett ökat skatteuttag för att höja sparandet till negativa effekter på sysselsättningen.
Det bör också framhållas att ett ökat skatteuttag lätt kan
leda till minskat sparande i andra sektorer, t. ex. hos hushållen, varigenom
något ökat sparande för ekonomin som helhet inte uppnås.

Vad utskottet nu anfört visar klart på betydelsen av ekonomisk tillväxt.
En ökad efterfrågan som ger ett högre kapacitetsutnyttjande kommer
att förbättra de offentliga inkomsterna. Denna förbättring kommer
dock inte ensam att kunna ge en sådan ökning i det offentliga sparandet
att bytesbalansunderskottet elimineras. I stället måste stor uppmärksamhet
riktas mot de offentliga utgifterna och den hittillsvarande ökningstakten
i dessa brytas.

Utgifterna inom socialförsäkringssektorn utgör grundvalen för det
sociala trygghetssystemet i vårt samhälle. Här står utfästelserna till pensionärer
och barnfamiljer fast. Det innebär att socialförsäkringssektorns
utgifter kommer att fortsätta att öka, framför allt till följd av starkt
ökade pensionsutbetalningar under åren framöver.

Den kommunala sektorn skulle enligt beräkningar i den preliminära
nationalbudgeten få ett positivt finansiellt sparande under 1978 på mellan
3,5 och 4 miljarder kr. Om ett sådant sparande faktiskt uppkommer så
sammanhänger det inte med en återhållsamhet på utgiftssidan utan

FiU 1977/78:15

med en extremt stark inkomstökning mellan 1977 och 1978. Dessa ökningar
sammanhänger med den tidsmässiga eftersläpningen i utbetalningen
av kommunalskattemedlen. Kommunernas skatteinkomster 1977
och 1978 är således ett resultat av de kraftiga löneökningarna 1975 och

1976. Därtill kommer att den kommunala utdebiteringen ökade med
1,86 kr. per skattekrona mellan 1977 och 1978 — den största ökning ett
enskilt år som någonsin förekommit.

Enligt utskottets mening är det ytterst angeläget att kommunerna genomför
en mycket restriktiv prövning av alla utgifter i budgetarbetet
och gör en översyn av sina flerårsplaner. Detta är väsentligt av flera
skäl. Utskottet har, senast i betänkandet FiU 1977/78: 10, påtalat att
den nuvarande takten i den kommunala utgiftsexpansionen är oförenlig
med strävandena att återställa balansen i den svenska ekonomin. Ett
finansiellt sparande på 3,5—4 miljarder kr. under 1978 kan synas vara
ett uttryck för ett betryggande finansiellt läge för kommunerna. Så är
emellertid knappast fallet. Tillväxten i kommunernas skatteinkomster
mellan 1978 och 1979 resp. 1979 och 1980 kommer nämligen att ligga
på en betydligt lägre nivå än den som inträffade mellan 1976 och 1977
och mellan 1977 och 1978. Denna tillväxt kommer inte — utan fortsatta
kraftiga höjningar av utdebiteringarna — att kunna täcka de ökade
utgifterna om dessa expanderar i oförändrad takt. Om kommunernas
finansiella sparande 1978 inte når upp till den i nationalbudgeten angivna
nivån utan stannar vid en lägre nivå — vilket inte kan uteslutas
— innebär detta svåra påfrestningar för den kommunala ekonomin sett
som helhet under åren 1979 och 1980. Detta gäller särskilt i det perspektiv
som nu diskuteras, nämligen den offentliga sektorns samlade
sparandesituation och dess effekter på bytesbalansen. Något utrymme
för ökad statlig bidragsgivning till kommunerna finns inte i den statliga
budgeten. Nya kommunala utdebiteringshöjningar är heller inte acceptabla.
Slutsatsen blir enligt utskottets mening att ett återställande av
extern balans i vår ekonomi kräver en markant dämpad kommunal expansionstakt
under de närmast framförliggande åren, vilket innebär att
tillgodoseende av i och för sig angelägna behov kan behöva skjutas på
framtiden.

Den hittills gjorda genomgången visar att även vid en dämpad kommunal
expansionstakt måste en väsentlig del av den nödvändiga förbättringen
av det totala finansiella sparandet åstadkommas inom den
statliga sektorn. Utskottet har redan diskuterat möjligheterna till inkomstökningar
och funnit dessa begränsade. På utgiftssidan finns också
klara begränsningar i handlingsutrymmet. Stora delar av utgifterna är
bundna genom långsiktiga åtaganden. Detta gäller bl. a. de delar av det
sociala trygghetssystemet som redovisas över budgeten. Storleken på de
utgifter som avser statlig konsumtion kan heller inte förändras i någon
högre grad, speciellt inte på kort sikt. Under budgetåren 1977/78 och

FiU 1977/78:15

1978/79 finns däremot vissa andra mycket stora utgiftsposter som på
sikt bör kunna reduceras väsentligt. Det gäller de arbetsmarknadspolitiska
insatserna och de näringspolitiska åtgärderna för vissa särskilt
utsatta branscher — utgifter som måste accepteras i nuvarande ekonomiska
läge. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder går naturligen
ner då vi åter kommer in i en mera normal konjunktursituation.
Även pressen på de krisdrabbade branscherna lättar vid en allmän
efterfrågeökning särskilt från utlandet. Dessutom kommer genom de
gjorda och aviserade åtgärderna de aktuella branscherna att genomgå
en strukturförändring som gör dem bättre rustade för framtiden, vilket
också minskar behovet av statligt stöd.

Slutsatsen av det nu förda resonemanget är att man på kort sikt
måste acceptera ett stort statligt budgetunderskott. Redan nu måste
dock största restriktivitet iakttas vad gäller långsiktigt bindande åtaganden.
Balansen i vår ekonomi kan endast återställas genom att ökningstakten
i de offentliga utgifterna, både på den kommunala och den statliga
sidan, bättre anpassas till den reala resursutvecklingen i samhället.
Därtill kommer vi att få acceptera en långsam tillväxt i den privata
konsumtionen under de kommande åren.

I budgetförslaget räknar föredraganden med att budgetutfallet för
1977/78 slutar på ett underskott av 33,2 miljarder kr. och för 1978/79
på 32,2 miljarder kr. Beträffande innevarande budgetår vill utskottet
göra den kommentaren att en stor del av utgifterna beslutas under
våren. Erfarenhetsmässigt uppkommer i sådana situationer lätt stora
anslagsbehållningar. I propositionen räknas med en ökning av anslagsbehållningarna
under året med 1,5 miljarder kr. Med tanke på de mycket
stora anslag det här är fråga om kan det inte uteslutas att större
belopp än så inte hinner utnyttjas. Om så skulle bli fallet minskar budgetunderskottet
för 1977/78 och ökar det i motsvarande mån för
1978/79.

Budgeten för 1978/79 är på nuvarande stadium svår att bedöma i
alla detaljer, framför allt med tanke på att i budgetförslaget ingår en
post för oförutsedda utgifter på 8 miljarder kr. Avsikten med denna
post är att redan i budgetförslaget täcka in effekterna av dels behov
som erfarenhetsmässigt uppkommer under löpande budgetår men nu
inte kan förutses, dels särskilda propositioner som aviserats i budgetförslaget
utan att definitiva belopp där angivits, främst statliga insatser
i de problemfyllda industribranscherna handelsstål och varv. På ett
område bör emellertid vissa påpekanden göras och det gäller de arbetsmarknadspolitiska
insatserna. Som föredraganden framhåller är anslagen
för dessa ändamål för 1978/79 på sedvanligt sätt konjunkturneutralt
beräknade. Arbetsmarknadsutvecklingen kan emellertid komma att kräva
insatser härutöver under loppet av budgetåret. I den mån utgifter

FiU 1977/78:15

härför inte täcks av det belopp som tagits upp under oförutsedda utgifter
kan budgetunderskottet för 1978/79 bli större än vad som angivits
i budgetförslaget.

I motionen 654 hävdas att det socialdemokratiska budgetförslaget
skulle ge en förstärkning av budgeten med ca 5 250 milj. kr. Denna
förstärkning skulle främst ske genom inkomstförstärkningar som enligt
motionärerna skulle ge totalt 8,9 miljarder kr. Utskottet har vid sin
granskning funnit att vissa invändningar kan riktas mot dessa beräkningar.
Genomgående är att motionärerna inte tar hänsyn till skatteadministrativa
förhållanden som exempelvis hur uppbördsterminerna
infaller. Det gäller sålunda förslaget att slopa indexregleringen av statsskatten
som enligt motionärerna skulle ge en inkomstförstärkning med
2 000 milj. kr. Med de förutsättningar motionärerna haft till grund för
sin beräkning kan åtgärden enligt utskottets mening inte ge mer än ca
1 200 milj. kr. På samma sätt torde utvidgningen av bamomsorgsavgiften
ge 150 milj. kr. i stället för angivna 200 milj. kr., engångshöjningen
av förmögenhetsskatten 50 milj. kr. i stället för 250 milj. kr.,
de ändrade reglerna för beskattning av familjeföretag 70 milj. kr. i stället
för 105 milj. kr. och strukturavgiften omkring 3,6 miljarder kr. i stället
för 4 miljarder kr. Om det beträffande strukturavgiften sker en avräkning
mot löneutrymmet 1979 blir effekten ännu mindre. Lägger man
därtill att det i vissa fall knappast är möjligt och i andra fall inte lämpligt
att vidta förändringar från den 1 juli 1978, såsom föreslås i motionen,
begränsas den påstådda budgetförstärkningen högst avsevärt. Motionärerna
har enligt vad utskottet kunnat finna inte heller tagit hänsyn
till effekten på statens utgifter av en avgiftshöjning, genom att staten
ju också skulle erlägga strukturavgift. En granskning av detta slag ger
vid handen att den faktiska förstärkningen av budgeten som skulle följa
om motionärernas förslag genomfördes skulle bli avsevärt lägre än den
i motionen bedömda.

Om granskningen utvidgas till att avse lämpligheten i att genomföra
motionärernas förslag beträffande budgetens inkomstsida finns det än
större anledning att visa tveksamhet. Utskottet har för sin del svårt att
inse hur en avtalsrörelse för 1979 framgångsrikt skall kunna genomföras
om skatteskalorna för 1978 skall behållas ytterligare ett år då
inflationstakten under 1978 beräknas till ca 9 %. Utskottet vill i sammanhanget
peka på det stora värde det har för parterna i avtalsförhandlingarna
att kunna överblicka skatteuttaget under en längre tid än
ett år, inte minst för att fleråriga uppgörelser skall vara möjliga. Varken
i budgetförslaget eller i motionen görs någon bedömning av den ekonomiska
utvecklingen under år 1979. Mot den bakgrunden finner utskottet
det mest rimligt att, som sker i budgetförslaget, räkna med ett
oförändrat realt uttag av statlig inkomstskatt. Fördelarna med inflations -

FiU 1977/78:15

skyddade skatteskalor behandlade utskottet senast i betänkandet FiU
1977/78:10. Några skäl för att ändra det beslut riksdagen fattat i frågan
föreligger enligt utskottets mening inte. Förslaget om att införa en strukturavgift
liksom andra förslag i motionen som är ägnade att driva upp
företagens kostnader och ytterligare försämra deras lönsamhet har utskottet
redan berört i det föregående.

Som utskottet diskuterat i det föregående kan behovet att stärka budgeten
inte primärt tillgodoses genom inkomstförstärkningar, särskilt inte
på kort sikt. Detta utesluter inte att vissa inkomstförstärkningar kan
vara befogade redan nu. I motionen 654 föreslås ett antal sådana åtgärder.
Det gäller utvidgning av avgiftsunderlaget till att omfatta förmån
i form av bil, höjd stämpelskatt, avgiftsfinansiering av tillståndsgivning
och kontroll som följer av miljölagens bestämmelser samt höjning
av radpriset på tipset. Några av dessa övervägs enligt vad utskottet erfarit
inom regeringskansliet, bl. a. prövas frågan om avgiftsunderlaget
vid förmån av bil i anslutning till företagsskatteberedningens nyligen avlämnade
betänkande. Det ankommer inte på finansutskottet att i nu
förevarande sammanhang framlägga förslag i dessa frågor.

Självfallet bör också alla i motionen framförda förslag till besparingar
på utgiftssidan prövas. Beträffande den beloppsmässigt största besparingen,
avseende det militära försvaret, vill utskottet dock påpeka att
de nya försvarsramarna fastlades så sent som vid slutet av det förra
riksmötet.

Motionärernas förslag till utgiftsökningar har utskottet i huvudsak
berört i det föregående. Det bör dock framhållas att även motionärerna
är av den uppfattningen att budgeten inte får försvagas jämfört med regeringens
budgetförslag och att den statliga konsumtionen inte får öka.
Då huvuddelen av motionärernas förslag till utgiftsminskningar och
inkomstökningar måste avvisas är möjligheterna att tillgodose förslagen
till utgiftsökningar begränsade. Som utskottet framhållit finns dock
i vissa frågor en hög grad av samstämmighet mellan motionsförslagen
och regeringens aviserade intentioner. Frågor av denna art torde komma
upp till bedömning senare under riksmötet i anslutning till av regeringen
framlagda förslag.

Utskottet kan sålunda ifråga om motionen 654 i stort dela motionärernas
uppfattning om vilka utgiftsområden som skall prioriteras. Vissa
konkreta förslag till såväl inkomstökningar som utgiftsminskningar finner
utskottet värda att beakta. På avgörande punkter kan utskottet
emellertid inte godta motionärernas förslag. Det gäller större delen av
de föreslagna inkomstförstärkningarna och på utgiftssidan bl. a. en i
motionen så central punkt som inrättandet av en strukturfond.

Utskottet tillstyrker de i propositionen förordade riktlinjerna för budgetregleringen
och avstyrker de riktlinjer som förordas i motionen 654.

FiU 1977/78:15

I motionen 867 förordas en ekonomisk politik och budgetpolitik som
radikalt avviker från vad som föreslås i budgetpropositionen. Enligt
motionärerna innebär de förslag till förändring av utgifter och inkomster
som vänsterpartiet kommunisterna föreslår i olika motioner
sammanräknade ett något mindre budgetunderskott än regeringens förslag.
Då någon sammanställning över dessa förändringar inte presenteras
i motionen har utskottet svårt att följa beräkningarna men finner ändå
påståendet något överraskande. I motionen nämns förslag som höjda
barnbidrag och andra förbättringar för barnfamiljerna, förbättring av
pensionärernas ställning, hyresstopp och slopande av mervärdeskatten
på livsmedel. Vidare krävs utbyggnad av det kollektiva trafikväsendet,
utbyggnad av barnomsorgen, utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården,
genomgripande reform av den psykiatriska vården, införande
av sju timmars arbetsdag med full lönekompensation etc. Enligt motionärerna
får kommunalskatterna inte tillåtas öka varför man får anta att
staten skall stå för samtliga nu nämnda kostnader. I syfte bl. a. att lätta
det ekonomiska trycket på kommuner och landsting föreslås i andra
motioner att kommuner och landsting dels skall befrias från skyldighet
att erlägga allmän arbetsgivaravgift, dels skall få kompensation för erlagd
mervärdeskatt. För att finansiera allt detta och dessutom ett stort
samhälleligt styrt investeringsprogram krävs enligt motionärerna stora
resurser. Utskottet delar denna uppfattning. Motionärerna anger som
finansieringsåtgärder nationalisering av de privata storbankerna och försäkringsbolagen,
insatser av AP-fondema för det statliga industriprogrammet,
upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas förvaltning
och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt beskattning
av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar och
ett slopande av gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen
samt en allmän företagsavgift beräknad på företagens omsättning som
under 1978/79 skall inbringa minst 5 miljarder kr. Det klargörs inte
i motionen på vilket sätt nationalisering av banker och försäkringsbolag
ökar tillgången på kapital eller hur man skall finansiera de investeringar
som nu finansieras via AP-fonderna och som vid bifall till motionen
inte skulle rymmas inom deras ram.

Utskottet kan inte finna att de av motionärerna föreslagna åtgärderna
skulle medföra en lösning av vårt lands ekonomiska problem. Motionen
837 yrkande 2 avstyrks.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man kortsiktigt måste acceptera
ett stort budgetunderskott. Redan nu måste emellertid riksdagen i
sin. förevarande budgetbehandling ålägga sig att med utomordentlig
restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva alla förslag till
besparingar och omprövningar av redan pågående verksamheter. Uppmärksamhet
måste här ägnas inte bara direkta anslagsyrkanden utan

FiU 1977/78:15

också förslag om ändring av regler och bestämmelser som, om de genomförs,
ger upphov till ökade utgifter. Utöver vad som ingår i regeringens
budgetförslag bör förslag som ökar kommunernas kostnader eller
stimulerar till ökade kommunala utgifter inte tillgodoses.

Särskilda frågor

I budgetförslaget tar föredraganden upp frågan om placering av vissa
överskottsmedel. I syfte att effektivisera affärsverkens likviditetsplanering
förordades redan i prop. 1976/77: 130 med förslag till riktlinjer för
modernisering av det statliga budgetsystemet att affärsverken, utom
postverket, samt vissa myndigheter med likartad verksamhet borde beredas
möjlighet att på vissa villkor placera överskott av likvida medel
räntebärande hos riksgäldskontoret. Riksdagen godtog regeringens förslag
(FiU 1977/78: 1, rskr 1977/78: 19). Enligt det av riksdagen fattade
principbeslutet ankommer det på regeringen att besluta om för vilka
affärsverk och myndigheter denna möjlighet skall finnas. Det ankommer
på fullmäktige i riksgäldskontoret att besluta om vilka räntevillkor
som skall gälla. Då frågan om placering av medel räntebärande inte
har något omedelbart samband med omläggningen av budgetsystemet
bör denna del enligt föredraganden kunna genomföras redan fr. o. m.
budgetåret 1978/79.

Utskottet delar föredragandens uppfattning och tillstyrker att regeringen
ges det begärda bemyndigandet.

Utskottet tillstyrker att ramen för rörlig kredit till vissa myndigheter
som bedriver uppdragsverksamhet vidgas från 125 milj. kr. till 150
milj. kr.

I motionen 404 tar motionärerna upp frågan om redovisningen av
viss administrationsavgift. Motionärerna uppmärksammar att den under
föregående riksmöte beslutade administrationsavgiften för bostadslån
m. m. redovisas som en inkomst under anslaget Länsbostadsnämnderna
på tolfte huvudtiteln. Motionärerna framhåller att staten tillförs inkomster
också på annat sätt för att täcka motsvarande kostnader, då
det i räntan på bostadslån ingår 0,25 procentenheter för täckning av
statens kostnader för utlåningen. Inkomsterna härav borde, menar motionärerna,
enligt samma princip redovisas som inkomst under anslaget
Länsbostadsnämnderna — eventuellt delvis under anslaget till bostadssty
reisen.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande. Den del av räntan på
statliga bostadslån som avser att täcka administrationskostnader särredovisas
inte i dag utan redovisas tillsammans med övriga ränteinkomster
från bostadslån på budgetens inkomstsida under B Inkomster av
statens kapitalfonder, inkomsttiteln V: 19 Lånefonden för bostadsbyggande.
För budgetåret 1978/79 torde de ifrågavarande inkomsterna

5 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

komma att uppgå till mellan 80 och 90 milj. kr. En förändring i enlighet
med motionärernas förslag skulle enligt utskottets mening ställa sig
administrativt krånglig utan att informationen förbättrades i någon avgörande
grad. Som motionärerna påpekar uppkommer i första hand
frågan i vilken mån räntebidragen skall anses täcka en del av de 0,25
procentenheterna. Därefter måste en fördelningsnyckel skapas för att
kunna dela upp inkomsterna på de olika myndigheter och anslag där
kostnaderna för hanteringen av bostadslånen uppkommer. Härvid torde
inte enbart bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna beröras. En
sådan förändring bör inte genomföras.

Den förändring som skulle kunna övervägas är att redovisa administrationsavgiften
på budgetens inkomstsida i stället för som i budgetpropositionen
som en inkomst på utgiftsanslaget. Normalt redovisas
dock avgifter av det slag det här är fråga om som uppbördsmedel på
anslagen. Avgiften hänför sig till en avgränsbar prestation hos myndigheten
i fråga, nämligen själva uppläggningen av lånen. Fördelen med
att redovisa avgifterna som uppbördsmedel på anslaget är att en sådan
ordning möjliggör att man i regleringsbreven gör knytningar mellan inkomsterna
och vissa anslagsposter, t. ex. av innebörd att en viss post eller
vissa poster får överskridas av myndigheterna med belopp som sätts i
relation till ett belopp varmed inkomsterna under anslaget överskrider de
beräknade inkomsterna. På detta sätt kan verksamhetens volym variera
utan att myndigheten behöver vända sig till regeringen med begäran om
medgivande att överskrida anslag eller anslagsposter.

Utskottet finner den av regeringen föreslagna ordningen för redovisning
av de här aktuella avgifterna rationell. Motionen 404 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna 1977/78: 654 yrkande
2 och 1977/78: 867 yrkande 2 godkänner vad som förordas
i propositionen 1977/78: 100 bilaga 2 moment 1 och som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande samhällsfonder att riksdagen avslår motionen
1977/78: 869 yrkande 2,

3. beträffande strukturfond att riksdagen avslår motionen 1977/
78: 1640 yrkandena 12 och 13,

4. beträffande placering av vissa överskottsmedel att riksdagen
bemyndigar regeringen att från och med budgetåret 1978/79
besluta om rätt för affärsverk och myndigheter att placera
medel räntebärande i riksgäldskontoret i enlighet med vad som
förordats i propositionen 1977/78: 100 bilaga 2,

FiU 1977/78:15

5. beträffande rörlig kredit att riksdagen bemyndigar regeringen
att i riksgäldskontoret disponera en från 125 000 000 kr. till
150 000 000 kr. ökad rörlig kredit att på sätt som regeringen
bestämmer ställas till förfogande för myndigheter som bedriver
uppdragsverksamhet,

6. beträffande redovisningen av viss administrationsavgift att riksdagen
avslår motionen 1977/78: 404.

Stockholm den 14 februari 1978

På finansutskottets vägnar
BJÖRN MOLIN

Närvarande: Björn Molin (fp), Kjell-Olof Feldt (s), Axel Kristiansson
(c), Knut Wachtmeister (m), Knut Johansson (s), Anton Fågelsbo (c),
Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s), Rolf Rämgård (c), Karl Erik Olsson
(c), Torsten Karlsson (s), Rune Rydén (m), Karin Flodström (s),
Per Olof Håkansson (s) och Eva Winther (fp).

FiU 1977/78:15

Reservationer

vid punkten 1 EKONOMIDEPARTEMENTET Finansplanen

1) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken av
Kjell-Olof Feldt (s), Knut Johansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson
(s), Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s) och Per Olof Håkansson (s)
som anser att

dels utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Återhämtningen inom OECD-området efter den djupa internationella
lågkonjunkturen 1974 och 1975 har varit relativt svag och oregelbunden.
Uppgången under 1976 visade sig vara byggd på en alltför svag grund för
att bli bestående. En stor del av ökningen härrörde från ett omslag i
lagerinvesteringarna, och när effekterna av detta omslag hade ebbat ut
under sommaren 1976 tog inte någon ny expansionsfaktor vid utan utvecklingsförloppet
bromsades upp.

Till följd av att investeringarna inte kom i gång under 1976 — vilket hade
varit ett normalt inslag i detta skede av konjunkturcykeln — har utvecklingen
sedan dess varit relativt svag. Första halvåret 1977 tyckte man sig
på nytt kunna se tecken på en acceleration i uppgången. Vid sidan av den
privata konsumtionens fortsatta ökning började nu både bostadsbyggandet,
näringslivsinvesteringama och utrikeshandeln att ge positiva bidrag
till uppgången. Men inte heller denna gång blev kraften i tillväxten bestående.
Under andra halvåret 1977 har BNP-ökningen i OECD-området fallit
tillbaka till drygt 3 %, med konsumtionen som egentligen enda expansiva
faktor. Enligt vad som nu kan bedömas har det t. o. m skett en försvagning
av lagerinvesteringama.

Inom denna ram av en totalt sett relativt långsamt växande produktion
under 1977 har utvecklingen inom de olika OECD-länderna varit markant
olika. I USA har visserligen tillväxten blivit något långsammare än vad
man kunde registrera för 1976, men den har likväl hållits uppe på nivån 5 %
under helåret 1977. Däremot har utvecklingen inom såväl Japan som
europeiska OECD varit anmärkningsvärt svag. Den japanska tillväxten i
ekonomin har visserligen varit 6% under året, men försvagningen mot
senare delen av 1977 har varit betydande. Likaså har utvecklingen i Förbundsrepubliken
Tyskland varit mycket svag — särskilt mot senare delen
av året då BNP-ökningen endast uppgick till 1 å 2%. En motsatt tidsprofil
kan man registrera för Storbritannien som startade åren 1977 med totalt
sett vikande produktion men som successivt under året förstärkt den
ekonomiska utvecklingen så att man nu för andra halvåret kan registrera
en tillväxt på 3%.

FiU 1977/78:15

Utvecklingen i de mindre länderna har varit fortsatt svag. Detta gäller i
synnerhet de skandinaviska länderna där man bl. a. till följd av ekonomiskpolitiska
insatser har kunnat registrera en annan utvecklingsprofd än vad
som gällt för de stora länderna. Man motverkade i de skandinaviska
länderna framgångsrikt nedgångstendenserna under 1974 och 1975 och
kunde då hålla uppe produktion och sysselsättning i långt större utsträckning
än vad som var fallet i de stora länderna. Denna expansiva politik
medförde emellertid en relativt sett kraftig försvagning av utrikeshandelsbalanserna,
vilket nu motiverat en successivt alltmer restriktiv inriktning
av den ekonomiska politiken.

Den ekonomiska politikens uppläggning i de stora OECD-länderna spelar
en viktig roll för att förklara den utveckling som vi nu kan registrera.
Redan tidigt under uppgången 1976 lade man i flera länder om den ekonomiska
politiken i en alltmer restriktiv riktning. Detta gällde i första hand
kreditpolitiken, men även finanspolitiken gavs successivt en alltmer restriktiv
utformning. Motiven för detta var i stor utsträckning att söka i
rädslan för att man snabbt skulle komma in i samma situation som den som
vi upplevde 1972-1973, då världsekonomin uppvisade mycket kraftiga
prisstegringar och på många håll allmänna balansrubbningar. Men den
underliggande konjunkturen var denna gång mycket svagare än vad den
var i början på 1970-talet, vilket ledde till att den restriktiva inriktningen av
politiken på nytt förde ner expansionstakten till en alldeles för låg nivå och
att arbetslösheten på nytt böljade öka.

Denna karakteristik av den ekonomiska politikens uppläggning gäller
långtifrån alla länder inom OECD-området. Olikheterna i uppläggning har
successivt blivit allt större mellan länderna. USA har under 1977 fört en i
huvudsak expansiv ekonomisk politik med inriktning på att få ner den höga
arbetslösheten - även om detta sker till priset av en successivt försämrad
utrikeshandelsbalans. Det är i första hand Förbundsrepubliken Tyskland
som står för den restriktiva uppläggningen av politiken, men även Japan
har i stort sett haft samma inriktning — detta trots att dessa båda länder
egentligen har bättre förutsättningar med hänsyn till sin prisstabilitet och
utrikeshandelsbalans än något annat OECD-land att föra en efterfrågeskapande
och sysselsättningshöjande politik.

Enligt de nu föreliggande prognoserna från OECD kommer 1978 att
kännetecknas av en fortsatt långsam uppgång. Första halvåret kommer
visserligen att innebära en viss ökning i tillväxten, men enligt de bedömningar
som OECD redovisar kommer ökningen att avta under senare delen
av året. Sett från svensk synpunkt innehåller visserligen denna utvecklingsbild
en del ljusa inslag: den för vår export betydelsefulla englandsmarknaden
förväntas öka relativt kraftigt samtidigt som läget i Danmark
och Finland stabiliseras. Den allmänna bild som OECD presenterat för
1978 innebär dock att uppgången i såväl produktion som handel blir fortsatt
relativt långsam med klara risker för en ökning av arbetslösheten i
flertalet OECD-länder.

FiU 1977/78:15

Vid tolkningen av denna bedömning bör man emellertid erinra sig att
OECD genomför sina prognoser under förutsättning av en oförändrad
ekonomisk politik. Det innebär sålunda att man tar hänsyn till effekterna
av vid prognostillfället kända stimulansåtgärder men förutsätter att några
nya sådana åtgärder inte skall vidtas. Detta förklarar till en del den vikande
utvecklingen under loppet av 1978. Under böljan av detta år finns det
fortfarande anledning att räkna med eftersläpande effekter från tidigare
ekonomisk-politiska beslut, men dessa effekter ebbar successivt ut under
loppet av året. Detta aktualiserar emellertid frågan om vilken ekonomisk
politik som faktiskt kommer att föras under detta år. Att som OECD
regelbundet gör - och som man måste göra som en internationell samarbetsorganisation
— utgå ifrån en förutsättning om en oförändrad ekonomisk
politik fritar inte de nationella beslutsfattarna från ansvaret att bedöma
vilka förändringar som kommer att vidtas på det ekonomisk-politiska
området.

Enligt vad som nu kan bedömas förefaller det som om man kommer att
fullfölja den expansiva inriktningen av politiken i USA under en stor del av
1978, trots de stora underskotten i utrikeshandeln. I och för sig kommer
detta att utgöra en expansiv faktor för hela OECD-området, men erfarenheterna
från 1977 visar att om denna expansivitet motverkas av en kontraktiv
uppläggning av politiken i andra länder så kan nettoeffekten härav
ändå bli relativt blygsam. Den centrala frågan är därför vilken politik man
kommer att föra i de för den internationella handeln och därigenom även
indirekt för oss så viktiga länderna Västtyskland och Japan. Båda dessa
länder är utsatta för ett betydande tryck för att föra en mer expansiv
ekonomisk politik. Samtidigt måste man emellertid konstatera att båda
dessa länder har en produktionsstruktur som i betydande utsträckning är
inriktad på exportproduktion. Möjligheterna att via en expansion av den
inhemska efterfrågan starta en intern expansion i dessa ekonomier blir
därför av naturliga skäl begränsade. Dessa länder är egentligen i större
utsträckning än flertalet andra OECD-länder beroende av att den internationella
konjunkturen vänder uppåt. Genom det stora bytesbalansunderskott
som andra länder har framstår detta emellertid som en inte särskilt
sannolik utveckling.

Det finns därför skäl att räkna med att den allmänna utvecklingen under
1978 — även om man skulle vidta olika expansiva åtgärder i Japan och
Västtyskland - inte kommer att bli särskilt kraftigt uppåtriktad. Det finns i
och för sig inte särskilt mycket som talar för att utvecklingen kommer att
vika under loppet av 1978, men ökningstakten kommer sannolikt att ligga
kvar på en relativt låg nivå. Med hänsyn till den allra senaste tidens
utveckling finns enligt utskottets mening mycket som tyder på att ökningen
kommer att bli lägre än den som regeringen förutsatt för 1978. Man får nog
även räkna med att arbetslösheten i vår omvärld kommer att bli fortsatt
hög.

FiU 1977/78:15

På något längre sikt förefaller det emellertid finnas anledning att hysa
viss tillförsikt. Även om utvecklingen under åren efter 1975 har varit
relativt svag och oregelbunden innebär den likväl att produktionen successivt
vuxit, och på viss sikt bör detta innebära att förhållandena återigen
kommer att normaliseras. Investeringarna kan då på nytt komma i gång
och lägga grunden för en starkare konjunkturuppgång. Även om det är
svårt att mera exakt ange när detta kommer att ske kan man ingalunda
utesluta att denna bättre utvecklingsbild kommer att kunna förverkligas
redan om något år.

Regeringen har baserat mycket av sitt handlande på att vi kommer att få
en successivt allt bättre internationell konjunktur. Utan en sådan draghjälp
utifrån kommer den svenska ekonomin att hamna i ett närmast krisartat
läge under senare delen av 1978 och under 1979.

Även om man inte skulle hamna i denna situation utan den internationella
uppgången successivt skulle förstärkas under 1979 finns det enligt utskottets
mening anledning framhålla att vi ändå under en lång tid framåt
kommer att få brottas med en rad strukturproblem i svensk ekonomi. Vi
får med all sannolikhet räkna med en fortsatt mycket kraftig internationell
konkurrens med risker för en ökad protektionism. En internationell högkonjunktur
under 1979 och 1980 kan möjligen mildra och till en del även
dölja behovet av en omstrukturering av vår ekonomi, men detta behov
kommer — om man inte redan nu med kraft angriper dessa problem - att
göra sig ännu mer gällande nästa gång den internationella konjunkturen
försvagas.

Den ekonomiska politiken måste läggas upp med utgångspunkt i detta
förhållande.

Utvecklingen under 1977

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige har under 1977 varit utomordentligt
svag. Den samlade produktionen - såsom den mäts av bruttonationalprodukten
(BNP) - har sjunkit med cirka 21/2% mellan 1976 och

1977. Industriproduktionen har minskat med så mycket som 4 1/2%. Samtidigt
har konsumentpriserna ökat med 13%. Bytesbalansen har kraftigt
försvagats, och man kan nu registrera ett underskott för 1977 på cirka 16
miljarder kr. Även statsfinanserna har på ett avgörande sätt påverkats av
den vikande utvecklingen i den reala ekonomin och den accelererade
inflationen. Underskottet för innevarande budgetår skulle enligt regeringen
bli över 30 miljarder kr.

I den borgerliga regeringens första finansplan i januari 1977 deklarerade
man att målen för den ekonomiska politiken skulle vara full sysselsättning,
social och regional utjämning, prisstabilitet samt ekonomisk tillväxt. Redan
då fanns det anledning att peka på det förhållandet att den borgerliga
regeringen — i motsats till vad som gällde under den socialdemokratiska

FiU 1977/78:15

regeringens tid - inte längre hade balans i utrikeshandeln som ett mål för
den ekonomiska politiken. Men de övriga målen skulle enligt finansplanen
vara vägledande för den borgerliga regeringens ekonomiska politik under
dess första regeringsår. När vi nu kan registrera utfallet för detta år kan vi
konstatera att regeringen i allt väsentligt har misslyckats med att förverkliga
sina ambitioner. Arbetsmarknaden har kraftigt försvagats, den ekonomiska
politiken i allmänhet och skattepolitiken i synnerhet har lett till
ökade ekonomiska och sociala klyftor, prisstegringstakten, som väntades
”bli avsevärt långsammare än under de senaste åren”, har inemot tredubblats
i förhållande till regeringens målsättning, och tillväxten har för första
gången sedan början av 1930-talet varit negativ.

Till en viss del sammanhänger denna svaga utveckling med att den
internationella konjunkturen inte utvecklades enligt de förväntningar som
förelåg för ett år sedan utan försvagades under andra halvåret 1977. Detta
är en av förklaringarna till varför exporten blivit klart lägre än vad som
förutsågs för ett år sedan. Enligt utskottets uppfattning bär emellertid även
regeringens egen politik ett visst ansvar för denna svaga exportutveckling.

I december 1976 beslöt man att förlänga lagerstödet till den 1 juli 1977.
Som påpekas i den socialdemokratiska partimotionen 654 gjorde man
samtidigt om detta stöd så att det inte längre primärt syftade till att
upprätthålla sysselsättningen utan i stället skulle förhindra en alltför snabb
avveckling av dessa lager.

Enligt utskottets mening bör denna åtgärd ha verkat återhållande på de
svenska exportföretagens utbud. Man har således anledning att räkna med
att vi bättre skulle ha kunnat utnyttja de exportmöjligheter som gavs under
första delen av 1977 om lagerstödet helt hade upphört fr. o. m. årsskiftet
1976/77. Detta skulle sannolikt ha kunnat göras utan att man på kort sikt
hade fått några negativa effekter på sysselsättningen. På längre sikt hade
produktionsutvecklingen förstärkts samtidigt som vår handelsbalans under
1977 hade fått ett välbehövligt tillskott.

Som konstateras i motionen 654 ligger emellertid den helt dominerande
anledningen till den svaga ekonomiska utvecklingen under 1977 på den
inhemska efterfrågans område. I finansplanen för ett år sedan förutsåg
regeringen att den inhemska efterfrågan fortfarande skulle vara väl hävdad
under det kommande året. Detta var en nödvändig förutsättning för att
produktionen och arbetskraftsefterfrågan skulle kunna hållas uppe. Den
privata konsumtionen förutsågs stiga med 2 1/2% och den samlade kapitalbildningen
med 3 1/2%. Utvecklingen blev emellertid en helt annan. Den
privata konsumtionen har minskat med cirka 11/2%, och den samlade
kapitalbildningen har minskat med lika mycket som man förutsåg att den
skulle öka för ett år sedan. Enligt utskottets mening är detta i stor utsträckning
ett resultat av den ändrade inriktningen av den borgerliga regeringens
ekonomiska politik. Så sent som i mars 1977 förordade man på borgerligt
håll i riksdagen att de riktlinjer för den ekonomiska politiken som man

FiU 1977/78:15

uttalat sig för i finansplanen skulle fullföljas. I början av april lade man
emellertid om politiken i en kraftigt restriktiv riktning och bröt därigenom
mot de riktlinjer som riksdagen bara några veckor tidigare fattat beslut om.

Även utvecklingen på investeringsområdet faller, som utskottet ser saken,
i mycket tillbaka på regeringens handlande. I stället för en fortsatt
uppgång av industriinvesteringarna föll dessa nu mellan 1976 och 1977 med
hela 15 %. En rad omständigheter har försvagat investeringsbenägenheten.
Det relativt låga kapacitetsutnyttjande som regeringens politik nu lett till
och det på en del håll pressade vinstläget är exempel på sådana faktorer.
Men ovanpå dessa har sedan lagrats effekterna av den systematiska svartmålning
av den svenska ekonomin och dess framtidsutsikter som den
borgerliga regeringen ägnade sig åt under sitt första regeringsår. Den
förvirring som man skapat på energiområdet är ytterligare en sådan faktor.

Även bostadsbyggandet har kraftigt reducerats i förhållande till regeringens
bedömningar. 1 januari 1977 utgick man ifrån att bostadsbyggandet
skulle kunna bli i stort sett oförändrat mellan 1976 och 1977. Vi kan nu
konstatera att bostadsbyggandet under år 1977 minskat med bortåt 10% i
volym.

Utskottet vill beträffande den ekonomiska utvecklingen under år 1977
avslutningsvis konstatera att man i den socialdemokratiska motionen med
anledning av budgetpropositionen 1977 förordade en klart annorlunda inriktning
av den ekonomiska politiken. Bl. a. skulle industriinvesteringarna
ges ett ökat stöd genom inrättande av en särskild strukturfond, och kraftfulla
insatser skulle göras för att dämpa prisstegringarna. Med en ekonomisk
politik enligt dessa riktlinjer kunde vårt lands ekonomiska läge ha
utvecklats mindre ogynnsamt än vad som nu skett.

Med en socialdemokratisk politik hade enligt utskottets mening också
fördelningen av inkomster och välfärd blivit mera rättvis än vad den
borgerliga regeringens politik lett till. Regeringspolitiken har nu skapat
ökade klyftor i vårt samhälle. Detta lägger en dålig grund för det arbete på
att trygga vår ekonomiska framtid som nu förestår.

Den ekonomiska politiken under kommande år

Vårt lands ekonomiska politik för de närmaste åren bör enligt utskottets
mening grundas på följande i motionen 654 fastslagna mål:

— Arbete åt alla och ett fullt utnyttjande av landets produktionsmöjligheter

— En rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden

— En återställd balans i våra utrikesbetalningar

FiU 1977/78:15

- En socialt och ekonomiskt balanserad tillväxt

— En markant dämpning av prisstegringarna.

Allas lika rätt till arbete och trygghet måste utgöra själva grundvalen för
vårt lands ekonomiska politik. Ökad arbetslöshet kan inte accepteras som
ett medel i den ekonomiska politiken — vare sig det gäller att bekämpa
inflationen eller att åstadkomma balans i utrikesbetalningarna. Allas lika
rätt till arbete och trygghet är grunden för ett rättvist och jämlikt samhälle.

Även om sysselsättningspolitiken spelar sin självklara roll för att åstadkomma
ett jämlikt samhälle måste våra strävanden efter en social och
ekonomisk rättvisa prägla också skattepolitiken. Vi måste bygga vidare på
det solidaritetens samhälle som fördelar bördorna efter bärkraft och skapa
den känsla av gemensamt ansvar som är en nödvändig utgångspunkt för
vår politik för framtiden.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen är det nödvändigt
att återställa järnvikten i våra utrikesbetalningar. Erfarenheter från en
lång rad andra länder visar att när ett land väl råkat in i en situation med
brist på balans i sin utrikeshandel så blir det allt svårare att återställa
balansen ju längre man dröjer med den nödvändiga anpassningsprocessen.
De strukturella problemen tilltar samtidigt som ränte- och skuldbördan
successivt växer. Samtidigt blir det svårare att ta upp fortsatta lån och
långivarna ställer så småningom direkt eller indirekt krav på en ekomomisk
politik så utformad att långivarnas intressen tryggas. I många fall har detta
tvingat fram en deflationistisk politik med ökad arbetslöshet och sänkt
levnadsstandard. Politiken i vårt land måste därför inriktas på att vi skall
arbeta oss ur den nuvarande underskottssituationen och på nytt komma
tillbaka till ett läge med balans i vår utrikeshandel. Det är i sista hand
denna balans som på sikt garanterar vårt lands ekonomiska oberoende och
vår rätt att själva välja prioriteringarna i den ekonomiska politiken.

För att långsiktigt kunna värna den fulla sysselsättningen och för att
kunna fortsätta att bygga ut välfärden och tryggheten i vårt land är det
nödvändigt att de ekonomiska resurserna växer. Betydande inteckningar i
det framtida resursutrymmet har redan skett på den offentliga konsumtionens
område. Den beslutade utbyggnaden av barnomsorgen kommer under
en följd av år framöver att ställa krav på ökade resurser, liksom även
den fortsatta utbyggnaden av långtidssjukvården. De gjorda åtagandena åt
pensionärerna - i form av ATP-reformens genomförande och utställda
standardökningsgarantier - tillsammans med det relativt kraftigt ökade
antalet äldre ställer likaledes krav på en ökning av våra produktiva resurser.
Skall jämvikten i vår utrikeshandel kunna återställas utan att detta
leder till risker för den fulla sysselsättningen krävs likaledes att man kan
falla tillbaka på en växande produktion. Vi måste därför på nytt få till stånd
en tillväxt i vår ekonomi.

Det är samtidigt ett oeftergivligt krav att de växande resurserna fördelas
på ett rättvist sätt och att den ekonomiska tillväxten verkligen leder till en

FiU 1977/78:15

reellt ökad jämlikhet. Det gemensamma ansvaret för framtiden är den på
sikt enda hållbara grunden för en fortsatt tillväxt av våra ekonomiska
resurser.

Dessutom måste tillväxten ske under hänsynstagande till den sociala och
fysiska miljöns krav och på ett sådant sätt att den ekologiska balansen
bibehålles. Tillväxten måste i allt större utsträckning länkas in på banor
som minskar användningen av icke förnyelsebara råvaror och energikällor.
Begränsningar i råvarutillgången leder till att industrin i allt större utsträckning
måste basera sin expansion på en ökad förädling.

De internationella prisstegringarna har under 1970-talet varit kraftiga.
På grund av vår omfattande utrikeshandel kan vi inte utan mycket omfattande
ekonomisk-politiska ingrepp avskärma oss från prisutvecklingen i
vår omvärld. Den långsiktiga prispolitiken måste därför inriktas på att
begränsa genomslaget och verkningarna av de internationella prisstegringarna.

Det är mot denna bakgrund desto viktigare att vi med kraft bekämpar
alla tendenser till prisstegringar som går utöver dem som kommer till vår
ekonomi från vår omvärld. Många av de problem som vi upplever i vår
ekonomi i dag har sin grund i den särskilt under senare år kraftiga inflationen.
Den omfördelar på ett godtyckligt sätt de ekonomiska tillgångarna
och skapar nya orättvisor. Den förrycker också företagens investeringsbedömningar
och skapar lönsamhet åt ur samhällets synvinkel improduktiva
placeringar. Därför måste vi engagera hela vår kraft för att få ner inflationen
till en markant lägre nivå. Vi kan nu se klara tendenser till att prisstegringarna
avtar i vår omvärld. Med desto större kraft måste vi då ingripa
mot den nu alltför höga inflationen.

Människomas rätt till arbete och social trygghet är således det främsta
politiska målet. I det svåra ekonomiska läge som landet nu befinner sig
måste vi välja en politik som går ut på att arbeta oss igenom svårigheterna
och därigenom på nytt skapa de ekonomiska förutsättningarna för en
fortsatt utbyggnad av vårt välfärdssamhälle.

Den ekonomiska politikens allmänna inriktning

Den svenska ekonomin har under 1977 kommit in i ett läge som kännetecknas
av en markant brist på balans på ett flertal områden. Inget av de
mål som bör gälla för den ekonomiska politiken har tillnärmelsevis varit
uppfyllda under detta år. Den vikande produktionen har lett till en successiv
försvagning av arbetsmarknaden. Behovet av arbetsmarknadspolitiska
insatser har vuxit över alla bräddar. Regeringens skattepolitik har lett till
växande klyftor och ökade orättvisor. Underskottet i vår utrikeshandel har
vuxit till aldrig tidigare kända nivåer. Produktionen sjunker, och detta
inträffar samtidigt med att vi har en i förhållande till den internationella
prisstegringen högre inflation än någon gång tidigare.

Regeringens egna förutsägelser för 1978 innebär i stort sett att denna helt

FiU 1977/78:15

otillfredsställande situation kommer att bestå även under detta år. Arbetsmarknaden
kommer att ytterligare försvagas med en ökning av den öppna
arbetslösheten som resultat. Underskottet i utrikeshandeln ökar trots de
genomförda devalveringarna och trots en ökad export. Produktionen stagnerar
och inflationen är fortsatt hög.

Denna situation accepterar regeringen utan att i stort sett göra något
annat än att hänvisa till de åtgärder som man företog föregående år — då i
första hand höjningen av konsumtionsskatterna, sänkningen av den allmänna
arbetsgivaravgiften och de tre devalveringar som genomförts. Sedan
regeringen nu lagt denna grund för sin ekonomiska politik under 1977
avvaktar man passivt det fortsatta händelseförloppet i förhoppningen om
att en successivt bättre internationell konjunktur skall lösa landets problem.
Man har medvetet skapat en stagnation i vårt lands ekonomi för att
dämpa lönekraven i tron att detta kan skapa balans i vårt lands ekonomi.

Enligt utskottets mening kräver det läge som uppstått i vår ekonomi en
klar kursändring i den ekonomiska politiken. Politiken måste utformas så
att våra knappa ekonomiska resurser blir fullt utnyttjade. Att inte utnyttja
människornas vilja till arbete och att inte använda de produktionsresurser
som tidigare ansträngningar skapat är och förblir ett slöseri som står i bjärt
kontrast till alla de behov som fortfarande gör sig gällande i vår egen
ekonomi och i vår omvärld.

Med hänsyn till den djupa balansbrist som den svenska ekonomin hamnat
i framstår det inte som möjligt att uppnå vare sig ett läge med fullt
kapacitetsutnyttjande eller de andra uppsatta målen under det nu närmast
framförliggande året. Vi måste därför besluta oss för en strategi på den
ekonomiska politikens område vars genomförande kommer att sträcka sig
över en följd av år. Vi måste återskapa styrkan i vårt lands ekonomi,
kraftigt öka exportindustrins omfattning och förstärka de svenska exportvarornas
konkurrenskraft. För att åstadkomma detta måste vi enligt utskottets
uppfattning lösgöra de produktiva krafter som finns i vårt land
men som regeringen inte förstått att utnyttja.

Det säger sig självt att om vi får hjälp av en kraftig och ihållande
internationell konjunktur så kommer vi att snabbare och med mindre
uppoffringar kunna förverkliga de utsatta målen. Skulle däremot den internationella
utvecklingen bli fortsatt svag så krävs det desto större ansträngningar
och desto längre tid för att vi på nytt skall kunna skapa balans i vårt
lands ekonomi. Problemen för vårt lands ekonomi kommer emellertid inte
att vara över även om vi får en internationell uppgång under 1978 och 1979.
Många av de långsiktiga strukturproblemen kommer att finnas kvar även
om deras yttringar skulle komma att mildras under inflytande av en internationell
uppgång. Om vi inte ingriper mot strukturproblemen och på bred
front söker skapa för framtiden varaktiga sysselsättningsmöjligheter så
löper vi en betydande risk att nästa gång den internationella lågkonjunkturen
gör sig kännbar hamna i problem som måhända blir ännu större än de
vi har upplevt under 1977 och 1978.

FiU 1977/78:15

Enligt utskottets mening måste den ekonomiska politiken kännetecknas
av följande fem grundegenskaper för att vi skall kunna arbeta oss tillbaka
till ett läge med balans i vår ekonomi.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet för
att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi. Regeringen har
tillåtit industriinvesteringarna att sjunka till en oroväckande låg nivå. Detta
har skett samtidigt med att bostadsinvesteringarna har varit kraftigt vikande.
För att vi med bibehållen full sysselsättning skall kunna arbeta oss
ut ur den nuvarande situationen med brist på balans i vår utrikeshandel
måste vi kraftigt öka investeringarna. Det är i första hand genom ökade
investeringar som vi skall lösa problemet med vår konkurrenskraft i förhållande
till omvärlden. Ökade investeringar bidrar också till att höja kapacitetsutnyttjandet
i vår ekonomi och på nytt få i gång inkomstbildningen.
Utskottet anger i det följande en rad åtgärder som har denna inriktning.

För det andra måste denna användning av resurserna leda till en under
ett antal år framöver dämpad tillväxt i konsumtionen. Det är i första hand
genom en lägre takt i konsumtionsökningen som man skapar ett realekonomiskt
utrymme för ökade investeringar. Men det är oacceptabelt att återhållsamhet
från löntagarnas sida ger upphov till vinstökningar inom företagen
eller förmögenhetsökningar hos kapitalägarna, tillgångar vars disposition
löntagarna saknar möjligheter att påverka. En ökad kapitalbildning
som åstadkommes genom en dämpad konsumtionstillväxt förutsätter att vi
kan lösa frågan om löntagarnas medinflytande över kapitalbildning inom
företagen.

Den dämpade konsumtionstillväxten skärper för det tredje kraven på en
rättvis fördelning av produktionsresultaten och välfärden. Indexregleringen
av den statliga skatteskalan får för många människor utmanande fördelningspolitiska
konsekvenser. Det går knappast att hos en lågavlönad industriarbetare
- hårt drabbad av prishöjningar på nödvändighetsvaror -skapa förståelse för en skattepolitik som ger höginkomsttagaren 3—4
gånger så stor skattesänkning som han eller hon får. Skall vi kunna skapa
den känsla av solidaritet och gemensamt ansvar som är en nödvändig
förutsättning för en återhållsam konsumtionsutveckling under kommande
år är det nödvändigt att skattepolitiken åter utformas med sikte på en
rättvis fördelning av bördorna.

Budgetens underskott för såväl innevarande som kommande budgetår
blir rekordartat. Statsbudgetens underskott uppgår nu till nära 10% av
bruttonationalprodukten. 20% av statsutgifterna finansieras innevarande
år lånevägen. Dessa svaga statsfinanser tvingar oss att ta stora utländska
lån. De utgör dessutom ett latent inflationshot. Den ekonomiska politiken
måste därför för det ljärde inriktas på att målmedvetet bringa ned det stora
underskottet i statsbudgeten. Utskottet tvingas konstatera att regeringen
helt har nonchalerat det av riksdagen godkända, enhälliga uttalandet av
finansutskottet (FiU 1977/78:10) att det är ”uppenbart att den statsbudget

FiU 1977/78:15

för år 1978/79, varom förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste
utformas med stor restriktivitet” och att ”staten (måste) bringa ned sitt
budgetunderskott väsentligt” om man vill hålla tillbaka utlandsupplåningen.

För att en statsfinansiell åtstramning skall kunna åstadkommas samtidigt
med att man ökar den effektiva efterfrågan måste den ekonomiska politiken
utformas med ett betydligt större inslag av selektiva åtgärder än vad
regeringen vill använda. I själva verket är regeringens användning av
generella åtgärder med låg ekonomisk-politisk effektivitet en viktig anledning
till den kraftiga försvagningen av statsfinanserna. Ett exempel på
detta är sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften, vilken leder till
en försvagning av statsbudgeten med 4 miljarder kr. Genom denna åtgärd
avser regeringen att förbättra företagens vinster och därigenom indirekt
öka investeringsbenägenheten. Men genom en sådan allmän utspridning av
statsmedel skapas självfallet inga garantier för att åtgärden får avsedd
effekt på investeringsbenägenheten. Den fördelas dessutom på ett sådant
sätt att den i största utsträckning stöder de sektorer inom den svenska
ekonomin som inte möter någon utländsk konkurrens - detta i ett läge då
behovet av en förstärkning av vår exportindustri och den med importen
konkurrerande hemmamarknadsindustrin är större än på mycket länge.
Det kan därför med fog hävdas att skattebetalarnas medel skulle kunna
användas på ett effektivare sätt.

Utskottet delar den mening som kommer till uttryck i motionen 654,
nämligen att man med ett väsentligt större inslag av selektiva åtgärder och
med en starkare styrning av stödåtgärderna skulle kunna uppnå större
samhällsekonomiska effekter i fråga om t. ex. investeringar och sysselsättning
än som nu är fallet, samtidigt som man skulle skapa en i förhållande
till regeringens förslag bättre statsfinansiell situation.

En inriktning av den ekonomiska politiken av nu beskrivet slag, med ett
starkare inslag av selektiva åtgärder, måste för det femte inordnas i ett
långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins styrka.
Regeringen har förlitat sig på generella åtgärder och på de fria marknadskrafternas
spel. Resultatet härav är att investeringarna har visat en
katastrofal tillbakagång, produktionen har minskat och statsfinanserna har
kraftigt försvagats. Vi har härigenom förlorat värdefull tid i arbetet på att
åter skapa balans och tillväxt i den svenska ekonomin.

Utskottet ställer sig bakom den av socialdemokraterna förordade politiken,
en politik som på ett offensivt och planmässigt sätt löser landets
problem och på nytt skapar tilltro till landets framtid. Politiken måste
formas i en anda av konstruktivt samarbete med näringslivet och med
arbetsmarknadens parter, ett samarbete som måste präglas av insikten om
att hårt arbete kommer att krävas av oss alla men att detta arbete kommer
att bära frukt i en bättre utveckling och en ökad välfärd under 1980-talet.

Det planmässiga och målmedvetna arbetet på att återställa framtidstron

FiU 1977/78:15

och styrkan i vårt lands ekonomi kommer att bli det centrala inslaget i en
strategi för den ekonomiska politiken under de närmaste åren. I det följande
redovisar utskottet i kort sammandrag åtgärder på en rad olika
områden vilka ingår i en sådan konstruktiv ekonomisk politik.

Politikens konkreta utformning

Regeringen beräknar att den kraftiga nedgången i industriproduktionen
kommer att fortsätta även under 1978. Produktionen beräknas då ligga ca
1% lägre än 1974. Denna vikande utveckling leder även till att sysselsättningen
kraftigt minskar inom industrin. Enbart mellan åren 1976 och 1978
beräknas denna gå ner med ca 70000 personer. Likaledes beräknas industrins
investeringar minska under 1977 och 1978 med omkring 30%. Det
innebär att de under 1978 skulle komma att falla tillbaka till ungefär 1970
års nivå.

Orsaken till denna svaga utveckling ligger till en viss del i den internationella
konjunkturutvecklingen och i de särskilda strukturproblem som uppträtt
i ett antal branscher. Men en stor del av förklaringen får sökas i den
allmänna utformning som regeringen givit den ekonomiska politiken med
dess starka inslag av i rådande läge ineffektiva generella åtgärder. I ett läge
då vi mer än någon gång tidigare under efterkrigstiden behöver en förstärkning
av vår industriella produktionskapacitet har regeringen inte kunnat
motverka att industriinvesteringarna kraftigt sjunker och sysselsättningen
försvagas.

Det är en målsättning av utomordentlig vikt att förändra denna situation
och snabbt föra in utvecklingen på nya banor. Det är enligt utskottets
mening nödvändigt att återskapa tillförsikten till det svenska näringslivets
framtid. Förutsättningarna härför är klart bättre än vad regeringen velat ge
intryck av. Den viktigaste förutsättningen är den höga grad av kunskap,
skicklighet och initiativkraft som finns på alla nivåer i de svenska företagen.
En annan viktig förutsättning är den konstruktiva attityd till näringslivets
utveckling och strukturförändring som finns hos de anställda i de
svenska företagen och hos de anställdas organisationer. Denna inställning
grundas på insikten om att en fortsatt förändring av den svenska industrin
är nödvändig för att fullfölja samhällsbyggande och välståndsutveckling.
Denna grundinställning har kunnat uppstå till följd av att samhället har
kunnat garantera de anställda en social trygghet i omställningsprocessen.
Erfarenheterna från andra länder visar klart att de anställda inte på samma
sätt är beredda att bejaka förändringar i näringslivet om dessa förenas med
arbetslöshet och otrygghet.

Övertygelsen om att näringslivets utveckling är ett gemensamt och ömsesidigt
intresse ligger också som en grund för det alltmer omfattande
samråd som äger rum och det medinflytande som växer fram på alla nivåer
i företagen. Detta gör det möjligt att på ett konstruktivt sätt utnyttja den
stora fond av erfarenheter och kunskaper som anställda i de svenska
företagen har.

FiU 1977/78:15

Industrin är för sin utveckling också i hög grad beroende av en utbyggd
och väl fungerande offentlig sektor. Genom den socialdemokratiska politiken
på detta område har vi nu uppnått en hög nivå i fråga om t. ex.
utbildning, kommunikationer, transporter, energiförsörjning, bostadsförsörjning
och inte minst viktigt även barnomsorg. Det är endast genom en
väl utbyggd samhällsservice på dessa områden som det är möjligt att
vidareutveckla en avancerad industri på ett sätt som upplevs som positivt
och som en gemensam angelägenhet för alla medborgare.

Det ligger enligt utskottets mening ett stort ansvar på samhället att skapa
sådana betingelser att alla dessa gynnsamma förutsättningar för en industriell
utveckling tas till vara i vårt land. Den internationella utvecklingen
ställer nu krav på en förstärkning av vår industriella produktionskapacitet
och internationella konkurrenskraft. Dessa krav utgör en självklar utgångspunkt
vid närings- och investeringspolitikens utformning. En annan
sådan utgångspunkt är att industrin även i framtiden skall kunna erbjuda
trygga och välbetalda arbetsplatser med god arbetsmiljö.

De nya krav vi ställs inför kan endast förverkligas genom en kraftig
ökning av investeringsverksamheten. En sådan ökning fyller i dagsläget
den dubbla funktionen att dels öka den effektiva efterfrågan och därmed
resursutnyttjandet, dels på sikt förstärka vår kapacitets- och konkurrenskraft.

I det följande redovisar utskottet, i nära anslutning till de riktlinjer som
dras upp i motionen 654, åtta områden där denna uppbyggnadspolitik nu
måste komma till uttryck.

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital. Möjligheterna att
ge krediter till enskilda projekt som också kan vara förenade med ett inte
obetydligt risktagande behöver förstärkas. Här spelar investeringsbankens
utlåning en väsentlig roll. Mot den bakgrunden bör investeringsbankens
eget kapital förstärkas med 500 milj. kr. Detta medelstillskott bör anvisas
på tilläggsbudget för innevarande budgetår.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar. Utvecklingen
i vårt land har sedan detta förslag första gången lades fram
understrukit behovet av en sådan fond. Den måste emellertid ges betydligt
större finansiella resurser än vad som var aktuellt för ett år sedan. Den bör
ges en omslutning på 4 miljarder kr. redan under sitt första verksamhetsår.
Den bör inrättas fr. o. m. den 1 juli 1978 och läggas vid sidan av statsbudgeten
men ges möjlighet att med statliga garantier gå ut på de internationella
lånemarknadema för att finansiera delar av sin verksamhet. Den bör
finansieras genom att en särskild avgift införs på företagens lönesumma
fr. o. m. den 1 juli 1978. Denna avgift bör sättas till 2 %, vilket innebär att
den höjer företagens arbetskraftskostnader med 1 % för helåret 1978.
Strukturfonden bör tillföras 2 miljarder kr. av dessa avgiftsinkomster under
1978. Därtill bör den ges möjligheter att låna upp kapital inom en ram

FiU 1977/78:15

på 2 miljarder kr. under sitt första verksamhetsår. Med hänsyn till den
föreslagna finansieringen av fonden och det starka intresse och ansvar för
den näringspolitiska utvecklingen som löntagarorganisationerna visar bör
dessa tilldelas ett avgörande inflytande i fondens styrelse. Därigenom
garanteras även att besluts- och informationssystemen ges en decentraliserad
inriktning.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet. De mera expansiva och
framtidsinriktade delarna av den svenska industrin arbetar i stor utsträckning
inom sådana områden som producerar investeringsvaror eller insatsvaror
för industrin eller bostadsbyggandet. Staten har här ett stort ansvar
för att i största möjliga mån utjämna variationer i investeringsverksamheten
genom ekonomisk-politiska insatser. Ett särskilt stående, ränte- och
amorteringsfritt lån bör ges till de flerfamiljshusbyggen som startas senast
den 31 december 1978. Lånet bör beräknas så att det motsvarar mervärdeskatten
på de ifrågavarande byggnadsprojekten. Genom den stimulans
till byggande som uppstår härigenom bör bostadsinvesteringarna kunna
öka kraftigt under såväl innevarande som nästa år.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.
Särskilda åtgärder måste vidtas för att öka investeringarna i
de statliga företagen. Dessa företag måste spela en mera aktiv näringspolitisk
roll. Deras av hävd starka inriktning på exporten understryker ytterligare
behovet av en investeringsökning på detta område. Mot denna bakgrund
bör en särskild inventering göras av investeringsprojekt i de statliga
företagen. Redan nu bör man emellertid starta ett antal konkreta utvecklingsprojekt.
En investeringsram om 700 milj. kr. utöver det av regeringen
beräknade medelsbehovet för 1978/79 bör beslutas.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt.
Statsmakterna bör ta ledningen inom nya utvecklingsområden och där
genom offensiva satsningar skapa förutsättningar för en acceleration av
den tekniska utvecklingen. På sikt öppnas därigenom också möjligheter för
en ny inriktning av vår export. Tre nya utvecklingsbolag bör startas i detta
syfte, två i samarbete med primärkommunerna och ett tredje i samarbete
med landstingen.

Det första utvecklingsbolaget skall ha som uppgift att lägga ut en för våra
båda bilbolag gemensam beställning av rationella och ekonomiska system
för kollektiva persontransporter i städernas innerområden. Likaledes bör
staten i samarbete med representanter för primärkommunerna skapa ett
utvecklingsbolag för beställning och utveckling av hjälpmedel inom utbildningsområdet.
Ett tredje område för denna typ av utvecklingsbolag bör
avse medicinsk teknik.

6. Insatser för att öka avkastningen i skogsbruket. I ett särskilt program
föreslås en ökning av de skogsvårdande insatserna i syfte att bl. a. öka
6 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

avkastningen i skogen. Det kommer också att skapa ett värdefullt tillskott
av sysselsättning i övre Norrland.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.
I en period då de privata investeringarna viker är det av stor
betydelse att utnyttja det tillgängliga resursutrymmet för tidigareläggningar
av statliga investeringar. Det innebär dels att investeringsutrymme längre
fram kan frigöras, dels att vi får ett välkommet tillskott till efterfrågan på
investeringsvaror. Den allmänna ekonomiska situationen pekar emellertid
på att dessa tidigareläggningar bör koncentreras till de områden där de
snabbt påverkar landets samlade produktionsmöjligheter. Det är därför
naturligt att koncentrera förslagen till i första hand kommunikationssektorn.
Anslagen till de statliga investeringarna inom denna sektor bör ökas
med 290 milj. kr.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut. Den förvirring som
regeringen har skapat på energiområdet har bl. a. kommit till uttryck i
vikande investeringar på detta område. Byggandet av reaktorn Forsmark
III bör snabbt återföras till sin ursprungliga plan. Riksdagen bör vidare
fatta beslut om en snabb utbyggnad av vattenkraften i Kalixälven.

Teknisk utveckling, forskning och utbildning

Den offensiva satsningen på en ökad kapitalbildning inom det svenska
näringslivet måste åtföljas av en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet
inom företagen och av en intensifierad forskning och utbildning
vid högskolorna. Vi måste inrikta vår industri och vår export på
områden där vi tekniskt och utbildningsmässigt kan konkurrera med andra
länder. Betydelsen av dessa förhållanden understryks av att de svenska
företag som lyckats hävda sin ställning på exportmarknaderna även under
det hårdnande internationella klimatet under senare år just är de företag
som har legat i frontlinjen när det gäller den tekniska utvecklingen.

Det är enligt utskottets uppfattning en viktig uppgift att bryta den nedgående
tendensen i fråga om insatserna på forskningens och utvecklingens
områden. Det gäller därför att kraftigt förstärka den naturvetenskapliga
och tekniska forskningen vid våra universitet och högskolor. Åtgärder bör
även sättas in för att stimulera forskning och utveckling i näringslivet. Det
gäller att skapa en positiv attityd till forsknings- och utvecklingsverksamhet
på alla nivåer i företagen. I dagens läge krävs en kraftig förstärkning av
högskolans och forskningsrådens resurser inom främst de naturvetenskapliga
och tekniska områdena. Man kan nu lägga grunden även för ett
program för ett kraftigt ökat stöd till forsknings- och utvecklingsverksamheten
inom den svenska industrin.

Det säger sig självt att resultaten av en sådan kraftig satsning på forsknings-
och utvecklingsarbete inte kommer att ge några omedelbara resultat.
Men det är viktigt att bryta den nedåtgående utvecklingen och skapa

FiU 1977/78:15

förutsättningar för en industriell expansion och en stabil ekonomisk tillväxt
under 1980-talet. Regeringen har redan förlorat värdefull tid och
dessutom genom sin oklara industripolitik och förvirrade energipolitik
skapat ogynnsamma betingelser för en vändning till det bättre.

Man bör enligt utskottets mening snabbt sätta in ett ökat stöd till företagens
eget forsknings- och utvecklingsarbete. Detta bör ske genom en
utvidgning av de hittillsvarande möjligheterna till särskilt avdrag för forsknings-
och utvecklingskostnader i företagen, ett system som infördes år
1973 på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Det inkomstbortfall som bidragen skulle medföra bör kompenseras genom
en motsvarande, temporär höjning av den statliga bolagsskatten.

Utskottet har i det föregående redovisat huvudlinjerna i en politik som
syftar till att motverka stagnationen i den svenska ekonomin och att genom
offensiva åtgärder för att få i gång investeringarna påbörja återuppbyggnaden
av den svenska ekonomins styrka. Dessa huvudlinjer ansluter nära till
den politik som formulerats i den socialdemokratiska partimotionen 654.
Utskottet tillstyrker sålunda de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
dras upp där och avstyrker de riktlinjer som dras upp i finansplanen.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 867 är riktlinjerna för den
ekonomiska politiken relativt löst skisserade och av merendels långsiktig
art. Motionen rymmer en rad i och för sig önskvärda reformer, inte minst
på det sociala området. De är emellertid oftast inte preciserade till sitt
innehåll och heller inte insatta i det nuvarande samhällsekonomiska perspektivet.
De i motionen uppdragna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
bör enligt utskottets mening inte antas av riksdagen.

De i det föregående redovisade invändningarna mot de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen 867 gäller även de riktlinjer
som förordas i motionen 316 från arbetarpartiet kommunisterna. Motionen
avstyrks.

I motionen 310 från arbetarpartiet kommunisterna begärs att riksdagen
uttalar sig mot en statlig styrning av lönepolitiken i form av ”samhällskontrakt”
eller liknande.

Utskottet vill för sin del understryka att det i vårt land sedan länge varit
en allmän uppfattning att staten inte skall ingripa i avtalsparternas fria
förhandlingsrätt. Samtidigt är det uppenbart att statsmakterna bör söka
skapa bästa möjliga förutsättningar för att arbetsmarknadens parter skall
kunna ta det ansvar för lönebildningen som de fria förhandlingarna ålägger
dem. Enligt utskottets mening har regeringen inte åstadkommit sådana
förutsättningar för årets avtalsrörelse i och med att skattepolitiken för 1978
klart avviker från av löntagarorganisationerna uttalade önskemål beträffande
de fördelningspolitiska effekterna.

Utskottet anser sig dock kunna utgå från att även den nuvarande regeringen
iakttar de principer som hittills gällt för statens förhållande till
löneförhandlingarna. Motionsyrkandet avstyrks därför.

FiU 1977/78:15

Utvecklingen under 1978

Med den av utskottet i det föregående förordade inriktningen av den
ekonomiska politiken bör stagnationen i ekonomin kunna brytas och ett
första steg tas mot en successiv förbättring av landets ekonomiska läge.
Den väsentligaste förändringen i den ekonomiska bilden under 1978, som
bör uppstå genom denna politik, är att vi på nytt kan räkna med en
uppgång med inemot 5 % av de totala bruttoinvesteringarna i stället för den
fortsatta nedgång som regeringen accepterar. Satsningen på strukturfonden,
investeringsbankens förstärkta utlåningsresurser och ett förbättrat
kreditmarknadsläge bör leda till att vi kan bryta den kraftigt nedåtgående
tendensen i fråga om industriinvesteringarna och få en oförändrad nivå

1978. Bostadsinvesteringarna kommer med de föreslagna åtgärderna att bli
klart större än vad de beräknas till i finansplanen. Även de statliga affärsverkens
investeringar ökar kraftigt.

Den av utskottet förordade tidsbegränsade strukturavgiften påverkar
kostnadsläget i näringslivet med ca 0,7 % mellan 1977 och 1978. För 1979
bör man kunna utgå ifrån att avgiften kommer att avräknas från lönehöjningsutrymmet.
Vid bedömningen av avgiftens ekonomiska konsekvenser
för industrin måste hänsyn tas också till de mycket stora insatser som
föreslås i syfte att tillföra företagen nytt kapital och stödja deras investeringar
och tekniska utveckling. Avsikten är att de företag och branscher
som är inriktade på export och som kan skapa en för framtiden konkurrenskraftig
produktion och teknik skall få ett väsentligt större stöd för sin
expansion än vad som motsvarar effekten på deras kostnader av att strukturavgiften
införs. Med selektiva medel skall således samhällets stöd i
högre grad inriktas på den del av vårt näringsliv som måste utvecklas.

Denna inriktning av näringspolitiken innebär att vissa på hemmamarknaden
inriktade näringar kan få en kostnadsökning som inte kan kompenseras
på annat sätt än genom höjda produktpriser. Förutom att den totala
effekten på prisnivån endast blir några tiondels procent, kan den enligt
utskottets mening motverkas genom de åtgärder i övrigt på det prispolitiska
området som föreslås och genom den prisdämpande effekten av ett
bättre resursutnyttjande. Strukturavgiften kommer också att få betalas av
kommunerna. Redan av den anledningen bör man något revidera ner den
kommunala konsumtionens tillväxt 1978 i förhållande till finansplanens
kalkyler.

Det bör dock tilläggas att det finns mycket som talar för att regeringen
överskattat tillväxten av den kommunala konsumtionen. Skulle regeringens
svaga finanspolitik fullföljas kommer den att utöva ett negativt inflytande
på kommunernas lånemöjligheter. Den av riksdagen genomförda
indexregleringen av de statliga skatteskalorna försvagar även statsmakternas
möjligheter att hjälpa kommunerna medelst ökade transfereringar. Den
kommunala konsumtionens tillväxt torde därför bli lägre än vad regeringen

FiU 1977/78:15

angivit. Utskottet uppskattar att den kommunala konsumtionen kommer
att öka med ca 3,5 % under 1978.

Den av utskottet förordade politiken kan under 1978 leda till ett något
större underskott i bytesbalansen än vad regeringen förutsett. Detta bör
dock kunna accepteras eftersom det ingår som ett led i en planerad strategi
för att på sikt föra tillbaka den svenska ekonomin till ekonomisk balans.

Sammantaget innebär detta att med den av utskottet förordade inriktningen
av den ekonomiska politiken så skulle vi få en ökning av bruttonationalprodukten
med ca 1 % 1978 i stället för den stagnation som regeringen
accepterat. Det är visserligen en låg ökningstakt, men den utgör inledningen
till en mer expansiv fas i den svenska ekonomiska utvecklingen.

Sysselsättningspolitiken

Regeringen har inte redovisat någon genomarbetad bedömning av utvecklingen
på svensk arbetsmarknad under år 1978. Man nöjer sig med
allmänna och svepande omdömen samtidigt som prognoserna i den preliminära
nationalbudgeten visar på en ökning av den registrerade arbetslösheten
under detta år. Det blir enligt regeringen en arbetsmarknadspolitisk
uppgift att hjälpa företagen att behålla sin personalstyrka tills efterfrågan
ökar. Den övergripande ekonomiska politikens roll i sammanhanget diskuteras
inte.

Från socialdemokratiskt håll i riksdagen har redan påtalats regeringens
oförmåga att utveckla en väl sammanhållen och sysselsättningsskapande
politik. Senast i motionen 1977/78:58 påtalades regeringspolitikens brister i
dessa avseenden. I motionen underströks att i den mån den borgerliga
regeringen även fortsättningsvis misslyckas med att utforma en samordnad
sysselsättningspolitik så växer riskerna snabbt för att arbetsmarknadspolitiken
kan ställas inför övermäktiga uppgifter.

Den i dagens läge viktigaste arbetsmarknadspolitiska åtgärden är att den
borgerliga stagnationspolitiken bringas att upphöra och vi på nytt boljar
föra en ekonomisk politik som innebär ett ökat utnyttjande av vår produktionskapacitet.
För att på kort sikt öka arbetskraftsefterfrågan samtidigt
som vi långsiktigt förstärker vår produktionskapacitet och därmed även
våra sysselsättningsmöjligheter måste investeringarna på bred front bringas
att öka.

Av särskild betydelse för sysselsättningen är därvid byggnadsverksamheten.
Den är något av en motor på svensk arbetsmarknad. Regeringens
sätt att sköta byggplaneringen har - förutom att det verkat fördyrande -även förorsakat störningar på arbetsmarknaden. Likaledes har den borgerliga
regeringens sätt att hantera energifrågan hotat sysselsättningen för
många människor inom byggnads- och verkstadsindustrin. Vid sidan av de
stora ekonomiska förluster detta ger upphov till och de påfrestningar vår
utrikesbalans blir utsatt för påverkas självfallet även sysselsättningsutvecklingen.

FiU 1977/78:15

Utskottet finnér det i och för sig vara angeläget att understryka att de
som direkt ansvarar för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadsdepartementet, använt tillgängliga
möjligheter och tagit en rad initiativ för att hålla uppe sysselsättningen.
Under år 1977 har det också varit möjligt att begränsa den öppna arbetslösheten.
1 längden är detta emellertid inte möjligt om samtidigt den ekonomiska
politiken har en sådan inriktning att efterfrågan i samhället på
viktiga områden stagnerar eller sjunker. Arbetslöshetstalen för januari
månad i år ger en antydan om de problem vi kommer att möta framöver.
Arbetslösheten har enligt arbetskraftsundersökningen för januari stigit till
2,6%, trots att vi nu har fler människor i arbetsmarknadsutbildning och
beredskapsarbete än tidigare.

Enligt utskottets mening måste de direkta arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
få mer stöd av den ekonomiska politiken i vårt land för att vi skall
klara oss undan en svår arbetslöshet framöver. För att trygga målet full
sysselsättning krävs en målmedveten samordning av handlandet inom hela
det ekonomisk-politiska verksamhetsområdet. Den berör finanspolitiken,
närings- och branschpolitiken, energipolitiken, investeringspolitiken inkl.
byggnadsverksamheten, vilka nu alla måste utformas med sikte på att
skapa en konkurrenskraftig och stark ekonomi samtidigt som den på kort
sikt okar den ekonomiska aktiviteten i vårt land och därigenom även
efterfrågan på arbetskraft.

Utskottet förordar, i likhet med vad som anförs i motionen 654, att den
ekonomiska politiken läggs om så att bostadsbyggandet och investeringsverksamheten
i övrigt kraftigt förstärks och att man återgår till den planering
av utbyggnaden på energiområdet som låg till grund för 1975 års
energipolitiska beslut.

Regeringens politik har i stor utsträckning gått ut på att konservera vår
hittillsvarande sysselsättningsstruktur. För att klara framtidens krav måste
vi emellertid på ett helt annat sätt aktivt underlätta omstruktureringar i vår
ekonomi och avdela en del av samhällets stöd åt de expanderande företagen.
Detta bör inte endast få gynnsamma effekter på arbetsmarknaden
utan bör även - till följd av sina gynnsamma effekter på produktiviteten —
kunna dämpa pris- och kostnadsstegringarna.

Med den inriktning och utformning som vi föreslår för den ekonomiska
politiken bör bättre sysselsättnings- och arbetsmarknadsutveckling uppnås
än vad som följer av regeringens politik. Det är självklart svårt att kvantitativt
precisera dessa effekter; det nuvarande låga kapacitetsutnyttjandet
inom industrin talar för att den uppgång i efterfrågan som följer av vår
politik i viss utsträckning inte kommer att leda till någon nyanställning utan
i stället till en förbättrad produktivitet - något som man i rådande läge har
anledning att välkomna med hänsyn till dess kostnadsdämpande effekter.

Den investeringssatsning som vi föreslår och som omfattar industriinvesteringar,
bostadsbyggande, investeringar i statliga företag och påslag på

FiU 1977/78:15

de statliga investeringarna bör leda till en ökning i efterfrågan på arbetskraft,
framför allt på byggnads- och anläggningsområdet, men även inom
industrin i övrigt. Den finanspolitiska åtstramning som samtidigt ligger i
vårt förslag kan emellertid inte undgå att sätta sina spår på arbetsmarknaden.
Den kommer sannolikt att föranleda en viss dämpning av
arbetskraftsefterfrågan på hemmamarknaden - i synnerhet från kommunernas
sida. Den sammanlagda nettoförstärkningen beräknas dock få en
relativt betydande omfattning under senare delen av året. Det bör betyda
att en ökning av arbetslösheten kan undgås.

I motionen 317 presenterar vänsterpartiet kommunisterna ett kampprogram
mot kris och arbetslöshet. Programmet har i sitt konkreta innehåll
stora likheter med de riktlinjer för den ekonomiska politiken som förts
fram av partiet i motionen 867 om riktlinjer för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. De allmänna invändningar som utskottet haft i det
sammanhanget kan anföras även i nu aktuellt sammanhang. I motionen
föreslås en rad i och för sig angelägna ting som på sikt bör komma till
utförande, t. ex. utbyggnad av det kollektiva transportväsendet och åtgärder
för att bekämpa de sociala och miljömässiga bristerna i samhället.
Utbrutet ur ett resursmässigt och samhällsekonomiskt perspektiv kan krav
av detta slag biträdas av alla. En rad andra krav i motionen har riksdagen
avvisat i tidigare sammanhang, och de torde f. ö. komma upp till ny
behandling under våren i anledning av separata motioner på ifrågavarande
områden. Utskottet avstyrker bifall till motionen 317.

Kampen mot inflationen

Under 1977 steg konsumentpriserna med 13 %, och samtidigt steg priserna
på dagligvaror med 17 %. Fjolårets inflation kom att bli den största på 25
år och representerar därigenom ett av den borgerliga regeringens hittills
största misslyckanden på den ekonomiska politikens område. Detta är
desto allvarligare som regeringen i sin finansplan i början av 1977 ställde i
utsikt att prisstegringarna på hela den privata konsumtionen endast skulle
uppgå till 5—6%. De har nu alltså blivit mer än dubbelt så stora.

För att vi skall kunna återvinna styrkan i vår ekonomi är det nödvändigt
att vi kraftigt reducerar takten i inflationen. Det är den snabba inflationen
som snedvrider investeringsutvecklingen och håller tillbaka kapitalbildningen
på en rad för framtiden avgörande områden. Den ger upphov till ett
sparande i former som inte bidrar till att öka vår produktionsförmåga. Den
ökar även klyftorna i vårt samhälle och lägger de tyngsta bördorna på de
lågavlönade och på barnfamiljerna. En omfattande förmögenhetsöverföring
sker genom de stora värdestegringarna på fast egendom.

En viktig anledning till den snabba inflationsutvecklingen under 1977 har
varit de tre devalveringar som regeringen medverkat till under sitt första
regeringsår. Genom de höjda importpriserna har detta inte endast medfört

FiU 1977/78:15

realinkomstminskningarför löntagarna utan även bidragit till en försämrad
kostnadssituation för den långa rad av exportföretag som är beroende av
importerade råvaror och halvfabrikat. Regeringens devalveringspolitik
måste därför upphöra. I dagens läge gäller att varaktigt ta ner den höga
inflationstakten i vår ekonomi.

En ytterligare anledning till den snabba inflationsutvecklingen har varit
att regeringen inte med tillräcklig kraft utnyttjat de medel till en aktiv
prisövervakning och kontroll av prisutvecklingen som man har till sitt
förfogande. Även under perioder då man tillämpat vad som rubricerats
som prisstopp har konsumentpriserna stigit i en betydande omfattning.
Enligt vår mening måste prisövervakningen och priskontrollen skärpas.
Detta är av utomordentligt stor betydelse för att man skall kunna skapa det
förtroende för en stabilare prisutveckling som ingår som en nödvändig
förutsättning för en lugn avtalsrörelse under 1978.

Fr. o.m. den 1 november 1977 upphävdes det allmänna prisstopp som
regeringen införde i samband med den senaste devalveringen i augusti

1977. Det skulle i stället ersättas med en intensiv prisövervakning, för
vilken man angav vissa allmänna riktlinjer i propositionen 1977/78:45 om
den ekonomiska politiken. I fråga om sin allmänna uppläggning är dessa
riktlinjer överensstämmande med dem som gällde under den socialdemokratiska
regeringens tid. Skrivningarna i finansplanen antyder emellertid
att regeringen inte avser att göra några större insatser på detta område.

Regeringen har därtill genom det förslag till skattesänkning för 1978 som
riksdagen fattade beslut om i december 1977 lagt en dålig grund för stabiliseringen
av vår kostnadsutveckling. Fördelningen av skattesänkningarna
kännetecknades av att låginkomsttagarna fick jämförelsevis mycket små
sänkningar. Man måste nu i stället avtalsvägen kompensera dessa grupper
för den försämring av deras reala standard som den kraftiga inflationen
under 1977 kommer att medföra. Detta pressar upp hela nivån på lönekostnaderna
på ett sätt som skulle kunna ha undvikits om man i stället hade
valt att besluta i enlighet med det socialdemokratiska förslaget till skatteomläggning
för 1978.

En ytterligare viktig anledning till den ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen
under 1977 har varit den stagnerande utvecklingen i vår
ekonomi. En vikande produktion leder i de flesta verksamheter till ökade
kostnader som då i sin tur leder till ett ökat tryck på priserna. De ökade
kostnaderna i t. ex. bostadsbyggandet och detaljhandeln sammanhänger

FiU 1977/78:15

till en inte oväsentlig del med att man under den sista tiden har kunnat
registrera en kraftigt vikande aktivitet vilket haft ogynnsamma kostnadskonsekvenser.
Det är därför enligt vår mening angeläget att produktiviteten
på nytt kan bringas att öka och kostnaderna alltså sjunka. Men detta
förutsätter att stimulansåtgärderna selektivt styrs till de områden där verkliga
reella produktivitetsvinster står att hämta. De expansiva åtgärderna
kan emellertid även komma att aktualisera prisingripande åtgärder på
områden som är särskilt känsliga för priseffekter av en stigande efterfrågan.
Detta framstår exempelvis som nödvändigt på bostadsbyggandets
område, där den föreslagna temporära stimulansåtgärden under 1978 bör
åtföljas av ett prisstopp på byggnadsmaterial.

Prisstegringarna har nu skjutit förnyad fart. Under januari månad steg
sålunda den allmänna prisnivån med hela 2,1% och dagligvarorna ännu
mer, 2,7 %. Denna mycket snabba prisstegringstakt tyder enligt utskottets
mening inte på att inflationstrycket skulle vara på väg att minska i vår
ekonomi. Utvecklingen är desto allvarligare som takten i prisstegringarna i
industrivärlden i övrigt länge varit i avtagande.

Regeringen har riksdagens bemyndigande att tillgripa prisreglerande
åtgärder när detta är befogat för att komma till rätta med inflationsutvecklingen.
Regeringen har emellertid inte i handling - annat än i några få
undantagsfall — velat selektivt ingripa mot omotiverade prishöjningar.
Med hänsyn till det bestående kraftiga inflationstrycket bör riksdagen
därför uttala som sin mening att det nu är nödvändigt att ingripa. Enligt
utskottets mening bör ingripandet innebära att prisstopp införs på dagligvaror,
det varuområde där tendenserna till prisstegringar alltjämt är störst.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till yrkandet i motionen 932,
varav följer att yrkandena i motionerna 231 och 284 om att andra slag av
prisstopp bör införas avstyrks.

Kreditpolitik och utlandsupplåning

Regeringen har i sin finansplan inte presenterat någon närmare analys av
vilka konsekvenser budgetförsvagningen kommer att få för den svenska
kreditmarknaden och för vår internationella upplåning. Regeringens svaga
finanspolitik kommer emellertid sannolikt att utsätta kreditmarknaden och
penningpolitiken för mycket svåra påfrestningar varför dessa förhållanden
enligt utskottets mening måste uppmärksammas. Underskottet kommer att
nödvändiggöra en internationell upplåning som på längre sikt kan rubba
tilltron till den svenska ekonomins styrka och därigenom också försvaga
vår ställning som låntagare på de internationella marknaderna.

Under åren 1974-1976 medverkade den socialdemokratiska regeringen
till att företag och i viss utsträckning kommuner i långt större utsträckning
än tidigare fick gå utomlands och låna. Trots borgerliga förslag i den
riktningen tog staten själv under dessa år inte upp några internationella lån.
Den internationella upplåning som skedde under dessa år ingick som ett

FiU 1977/78:15

led i en strategi som på nytt skulle föra tillbaka vårt land till ett läge med
balans i våra utrikesaffärer. Genom att låta upplåningen i första hand gå via
företagen knöts denna till en kapitalbildning eller till investeringar i lager.
De bidrog därigenom antingen till en allmän förstärkning av vår produktionskapacitet
eller till en uppbyggnad av lager som sedermera skulle
kunna säljas och ge oss tillbaka valutainkomster. I viss mening kan man
därför säga att denna internationella upplåning på sikt var ”självavvecklande”.

Den mångdubbelt större internationella upplåning som skett under den
borgerliga regeringens tid har däremot inte ingått som ett led i en systematisk
förstärkning av vårt lands produktionskapacitet. Den har i stället i
betydande utsträckning fått göras för att finansiera löpande utgifter. En
sådan situation kan snabbt försvaga vår ställning som låntagare. De internationella
långivarna kan övergångsvis vara beredda att engagera sig i en
omfattande långivning till relativt sett förmånliga villkor under förutsättning
att dessa lån används till en förstärkning av landets konkurrenskraft
och produktionsförmåga varigenom man på sikt alltså kan nedbringa beroendet
av de internationella lånemarknaderna. Man kommer däremot med
allt större tvekan att ge lån till ett land som finansierar löpande utgifter
genom en internationell upplåning utan att den nödvändiga förstärkningen
av ekonomin äger rum.

Detta förhållande understryker enligt utskottets mening ytterligare vikten
av att den ekonomiska politiken läggs om i den av utskottet i det
föregående förordade riktningen. Vi måste i väsentligt större utsträckning
än vad som följer av regeringens förslag inrikta vår politik på att öka
kapitalbildningen. I så fall kan en fortsatt utländsk upplåning försvaras.

Enligt regeringens budgetförslag skall huvuddelen av det statliga budgetunderskottet
finansieras på den inhemska kreditmarknaden. Även med en
mycket hård kreditransonering torde det vara mycket svårt att, med den
omfattning underskottet har, undvika att detta leder till en betydande
ökning av likviditeten i det svenska banksystemet med åtföljande risker för
en inflationistisk utveckling.

Effekterna av det stora budgetunderskottet kan bli både en hård kreditransonering
med negativa konsekvenser för investeringsutvecklingen och
en stark likviditetsökning som kan öka inflationsriskerna. En press uppåt
på den långa räntan kan inte heller uteslutas. Det är inte minst mot denna
bakgrund utskottet förordar en stramare finanspolitik än den regeringen
föreslår.

I motionen 898 (s) begärs, under hänvisning till svårigheterna att få
krediter under år 1977, att snara åtgärder vidtas för att säkra bostadsbyggandets
kreditförsörjning. 1 samma motion begärs en översyn av reglerna
om särskild placeringsplikt i den kreditpolitiska lagstiftningen, eftersom
bankerna enligt motionärerna vet att regeringen i det längsta drar sig för att
tillämpa ett system som kommer att medföra stora administrativa insatser
och byråkratisk detaljhantering.

FiU 1977/78:15

Utskottet vill i denna fråga anföra följande.

Som påtalas i motionens motivering (i motionen 897) kännetecknades
1977 av betydande störningar i fråga om byggnadskrediterna för bostäder.
Därigenom förrycktes den planerade igångsättningen med avsevärda förseningar,
fördyringar och minskat byggande som följd. Bankernas kollektiva
åtagande för 1977 gällde en kreditvolym av storleksordningen 14,5 miljarder
kr. för statsbelånat byggande. Trots att igångsättningarna under
större delen av året låg väsentligt under de beräknade och att kreditanspråken
därmed var lägre än som förutsatts uppstod gång efter annan blockeringar
i systemet. Utskottet noterar detta som anmärkningsvärt. En effekt
av störningarna var att en onormalt stor andel av igångsättningarna sköts
fram till 4:e kvartalet, då ca 35% av samtliga lägenheter påbörjades.

Regeringens senfärdighet i fråga om åtgärden och dess uppenbara ovilja
att tillgripa existerande tvångsmedel bidrog också till att sätta finansieringsöverenskommelsen
ur spel.

Mot bakgrund av erfarenheterna från föregående år är det därför följdriktigt
att, som sker i motionen 898, kräva åtgärder från regeringens sida
för att säkra bostadsbyggandets kreditgivning. Sedan motionen i fråga
väcktes har överläggningarna mellan delegationen för bostadsfinansiering,
som förhandlat på regeringens vägnar, och bankerna resulterat i en överenskommelse
för 1978 avseende dels bankernas byggnadskreditgivning,
dels deras medverkan till den slutliga finansieringen. Bankerna har dessutom
sinsemellan träffat ett särskilt avtal avseende fördelningen av krediterna.
En viss regionalisering av kreditärendenas handläggning har tillförts
systemet.

Överenskommelsen bygger på samma villkorliga frivillighetsprincip som
tidigare. Dess reella innehåll avviker heller inte i nämnvärd grad från
tidigare års, även om den yttre ramen något modifierats.

Utskottet finnér det i och för sig värdefullt, att det - i rådande ekonomiska
situation och trots den irritation som fjolårets misslyckanden orsakat
— varit möjligt att nå en uppgörelse. Hållfastheten och funktionsdugligheten
i denna är emellertid beroende av regeringens beslutsamhet att
ingripa med full kraft om problem uppstår. En upprepning av 1977 års
utveckling kan inte tolereras. Regeringen bör på lämpligt sätt göra detta
klart för bankerna liksom den bör undanröja varje tvivel om att den är fullt
beredd att tillgripa de extraordinära kreditpolitiska medel som lagstiftningen
tillhandahåller. Denna utskottets uppfattning bör riksdagen ge regeringen
till känna.

Utskottet vill också ta fasta på vad som yrkas i motionen 898 - med
motivering i motionen 897 — beträffande en snar översyn av reglerna om
särskild placeringsplikt. Den kreditpolitiska lagstiftningens giltighet utgår
den 31 december 1978. Riksdagen får därför tillfälle att behandla också de
nämnda placeringsreglerna under hösten. Inte desto mindre finns skäl att
riksdagen nu ger sin mening till känna om inriktningen av det propositions -

FiU 1977/78:15

arbete som regeringen står inför. Utskottet biträder därför yrkandet 2 i
motionen 898.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att lantbruksnäringen
får en tillfredsställande försörjning med krediter.

Enligt vad utskottet inhämtat från riksbanken har också banken numera
medgett en viss ökning av Hypoteksbankens obligationsemissioner för år
1978, nämligen till 725 milj. kr.

Som redovisats i det föregående kommer emellertid kapitalmarknaden
att vara mycket ansträngd under år 1978. Sålunda upphör allmänna pensionsfondens
tidigare snabbt ökande nyutlåningskapacitet, samtidigt som
efterfrågan på långa lån ökar inom flera sektorer av vår ekonomi. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionerna 928, 935 och
1433 om särskilda tillkännagivanden till riksbanksfullmäktige och till regeringen
om lantbrukets kreditförsörjning och näringens tillgång till långsiktigt
lånekapital.

I motionen 927 (apk) begärs att riksdagen uttalar sig för en sänkning av
diskontot till 5 %. Det finns enligt utskottet en rad skäl som talar mot att
riksdagen bifaller motionen. Ett viktigt skäl är självfallet att den svenska
räntenivån inte kan starkt avvika från räntenivån på de internationella
marknaderna, särskilt inte i ett läge när företagen i stor utsträckning
tvingas utomlands för att låna kapital. Vidare skulle en kraftigt sänkt
räntenivå innebära ytterligare svårigheter att mobilisera det kapital från
spararna som erfordras under 1978 för att tillgodose bl. a. statens och
bostadsbyggandets behov. Yrkandet i motionen 927 avstyrks.

dels utskottets hemställan under 1, 5 och 7 c bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1977/78: 100 bilaga 1 samt motionerna 1977/78: 316 och 1977/
78:867 yrkande 1 och med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

5. beträffande bostadsbyggandets kreditförsörjning att riksdagen
med bifall till motionen 1977/78:898

a. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
rörande ytterligare åtgärder för att säkra bostadsbyggandets
kreditförsöijning,

FiU 1977/78:15

b. som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
beträffande en översyn av reglerna om särskild placeringsplikt
i lagen om kreditpolitiska medel,

7. beträffande prispolitiska åtgärder att riksdagen

c. med bifall till motionen 1977/78:932 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om prisstopp på dagligvaror.

vid punkten 2 BUDGETDEPARTEMENTET Budgetförslaget

2) beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen av KjellOlof
Feldt (s), Knut Johansson (s), Arne Gadd (s), Per-Axel Nilsson (s),
Torsten Karlsson (s), Karin Flodström (s) och Per Olof Håkansson (s) som
anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med ”Budgetförslaget
för” och på s. 65 slutar med ”inte tillgodoses” bort ha följande
lydelse:

Huvudproblemen i svensk ekonomi kommer under 1978 — liksom det
varit under 1977 - att vara det låga kapacitetsutnyttjandet och det mycket
stora underskottet i vår bytesbalans. Situationen kännetecknas av stagnerande
produktion med en fortsatt försvagning av arbetsmarknaden, sjunkande
privat konsumtion, bl. a. till följd av en hög inflationstakt, och en
mycket svag investeringsutveckling där industriinvesteringarna under åren
1977 och 1978 beräknas minska med sammanlagt ca 30%.

Som utskottet framhållit under punkten 1 i detta betänkande måste den
ekonomiska politiken, för att vi skall kunna arbeta oss tillbaka till ett läge
med balans i vår ekonomi, kännetecknas av fem grundegenskaper.

För det första måste vi öka investeringarna och det totala sparandet i vårekonomi
för att därigenom på nytt få till stånd en tillväxt i vår ekonomi.
För det andra måste vi acceptera en under ett antal år framöver dämpad
tillväxt i konsumtionen. En ökad kapitalbildning åstadkommen genom en
dämpad konsumtionstillväxt förutsätter dock att vi kan lösa frågan om
löntagarnas medinflytande över kapitalbildning inom företagen. För det
tredje skärper en dämpad konsumtionstillväxt kraven på en rättvis fördelning
av produktionsresultaten och välfärden. För det fjärde måste politiken
inriktas på att målmedvetet nedbringa det stora underskottet i statsbudgeten,
bl. a. eftersom det utgör ett latent inflationshot och starkt bidrar
till bytesbalansunderskottet och därav följande utlandsupplåning. Detta
kan åstadkommas bl. a. genom ett starkare inslag av selektiva åtgärder i
den ekonomiska politiken. En sådan inriktning måste för det femte inordnas
i ett långsiktigt och planmässigt återställande av den svenska ekonomins
styrka.

FiU 1977/78:15

Det är i detta vidare ekonomisk-politiska perspektiv budgetpolitiken
skall ses.

Under innevarande budgetår har statsbudgeten undergått en närmast
dramatisk försvagning. Så sent som i maj 1977 beräknade regeringen att
budgetunderskottet för 1977/78 skulle stanna på 13,7 miljarder kr. Enligt
budgetpropositionen beräknas underskottet nu till 33,2 miljarder kr.

Regeringen försöker förklara denna dramatiska försvagning med hänvisning
till kraftigt ökade insatser för sysselsättningsstöd i olika former. En
närmare analys av budgetens utveckling ger emellertid vid handen att en
stor del av försvagningen är en konsekvens av den kraftigt ökade inflationstakten
i kombination med den vikande reala tillväxten i ekonomin.
Inflationen har — till följd av i första hand olika indexbindningar - kraftigt
höjt statsutgifterna samtidigt som inkomstsidan försvagats, dels till följd av
den stagnerande ekonomiska utvecklingen, dels även till följd av olika
ekonomisk-politiska åtgärder som försvagat statsinkomsterna — t. ex.
sänkningen av den allmänna arbetsgivaravgiften. Det är därför missvisande
att presentera detta stora budgetunderskott som ett resultat av en aktiv
och sysselsättningsskapande ekonomisk politik. Snarare är den en återspegling
av den stagnerande utvecklingen under hög inflation som vi upplevt
under 1977 och som regeringen utgår från skall fortsätta under 1978.

Det nu föreliggande budgetförslaget för 1978/79 leder till ett underskott
som är endast obetydligt mindre än innevarande år. Underskottet skulle
sjunka från 33,2 till 32,2 miljarder kr. Regeringens beskrivning av saldoutvecklingen
och den allmänna statsfinansiella utvecklingen mellan innevarande
och nästkommande budgetår är emellertid i vissa delar missledande.
Man har inte klart redovisat att man för nästa budgetår räknar med att
utgifterna för arbetsmarknads- och näringspolitiken skall minska med cirka
5 miljarder kr. Detta är emellertid inte i första hand ett uttryck för att
regeringen som grunduppfattning har att vi kommer att uppleva en markant
förbättring i den ekonomiska aktiviteten. Det är i stället en konsekvens
av den beräkningsteknik som man använt och som i fråga om
arbetsmarknads- och näringspolitiska insatser utgår från ett läge med normala
konjunkturer. Detta står i klar motsättning till att regeringen i sin
konjunkturbedömning och sina samhällsekonomiska analyser redovisat att
arbetsmarknadsläget t. o. m. kommer att bli sämre under 1978 än vad det
var under 1977 och att vi fortfarande kommer att få kämpa med svåra
strukturproblem under en lång tid framöver. Om man tar hänsyn härtill så
kommer sannolikt den statsfinansiella utvecklingen under det kommande
budgetåret att vid en fullföljd av regeringens ekonomiska politik bli ännu
svagare än vad som framgår av den presenterade saldosiffran.

Den utveckling av statsfinanserna, som följer av budgetförslaget, är
enligt utskottets mening inte förenlig med de mål som på både kortare och
längre sikt måste gälla för den ekonomiska politiken. Regeringens budgetförslag
följer inte de riktlinjer för den ekonomiska politiken, varom riksda -

FiU 1977/78:15

gen beslutade i höstas. I dessa riktlinjer ingick bl. a. uttalandet (FiU 1977/
78:10) att det var ”uppenbart att den statsbudget för år 1978/79, varom
förslag föreläggs riksdagen i januari månad, måste utformas med stor
restriktivitet”. Att under budgetåret 1978/79 ligga kvar på ett budgetunderskott
i storleksordningen 32 miljarder kr. skulle skapa svåra påfrestningar
för kreditpolitiken. Antingen måste en hård kreditransonering tillgripas
med negativa följder för en redan svag investeringsutveckling eller
också leder den stora statsupplåningen till en likviditetsökning i ekonomin,
som ökar risken för ytterligare inflationer.

Utskottets avgörande invändning mot regeringens finanspolitik är emellertid
att den leder till en allvarlig felanvändning av vårt lands ekonomiska
resurser. Stora belopp används för generella subventioner av näringslivet
utan att vare sig sysselsättningen, produktionen eller investeringarna ökar.
Finanspolitiken ingår inte som ett led i en offensiv satsning på sysselsättning
och kapitalbildning utan är ett resultat av den ekonomiska stagnationen
och underutnyttjandet av de produktiva resurserna.

I den socialdemokratiska partimotionen 654 förordas en omläggning av
finanspolitiken. Utskottet vill först konstatera att förslagen i motionen
självfallet har lagts fram och måste bedömas mot bakgrund av den ekonomiska
situation som nu faktiskt råder i vårt land. I den politiska debatten
har förekommit en argumentation enligt vilken man lagt ihop förslagen i
tidigare socialdemokratiska motioner med de nu framlagda, särskilt vad
gäller budgetens inkomstsida. Sådana beräkningar är uppenbart orimliga
eftersom den ekonomiska politiken inte haft den inriktning som förordats i
dessa tidigare motioner och förslagen där inte beaktats. Det är i stället den
av regeringen förordade inriktningen av den ekonomiska politiken som lett
fram till dagens situation. Hade man följt de tidigare socialdemokratiska
rekommendationerna hade enligt utskottets mening läget i dag varit ett
annat och därmed kraven på den ekonomiska politiken andra än de nu är.

Det socialdemokratiska budgetförslaget syftar till att nå ett bättre utnyttjande
av våra produktionsresurser än som blir fallet med regeringens
förslag och att påbörja arbetet med att åter nå balans i vår ekonomi. I
motionen prioriteras därför på utgiftssidan åtgärder för att öka investeringarna,
främja teknisk forskning och utveckling och inrikta näringslivets
planering på nya framtidsområden. Härigenom kan på både kort och lång
sikt sysselsättningen öka, vår industriella kapacitet förstärkas och förutsättningar
för en stabil ekonomisk tillväxt skapas. För att finansiera dessa
insatser och för att åstadkomma en nödvändig statsfinansiell åtstramning
föreslås på inkomstsidan en rad åtgärder som skulle förstärka statens
inkomster med närmare 9 miljarder kr.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att den svaga investeringsutvecklingen
är djupt oroande. Genom en ökning av investeringarna kan
dels den effektiva efterfrågan och därmed även resursutnyttjandet öka,

FiU 1977/78:15

dels på sikt vår produktionskapacitet och konkurrenskraft förstärkas. I
motionen 654 redovisas ett program i åtta punkter för att få till stånd denna
angelägna ökning av investeringarna:

1. Förstärkning av investeringsbankens aktiekapital.

2. Inrättande av en strukturfond för offensiva industrisatsningar.

3. En kraftig ökning av bostadsbyggandet.

4. En väsentlig förstärkning av investeringarna inom den statliga företagsgruppen.

5. Industriella satsningar på samarbets- och upphandlingsprojekt bl. a.
tillsammans med kommunerna.

6. Satsningar för att öka avkastningen i skogsbruket.

7. Ökade offentliga investeringar inom i första hand kommunikationsområdet.

8. En energipolitik i enlighet med 1975 års beslut.

Detta program skulle för budgetåret 1978/79 medföra ökade utgifter på
statsbudgeten med totalt ca 3,6 miljarder kr. Av detta hänför sig den klart
största posten, 2 miljarder kr., till strukturfonden. Kostnaderna för ett
särskilt, stående, ränte- och amorteringsfritt lån till byggande av
flerfamiljshus som startas före detta års utgång beräknas till 200 milj. kr.
De statliga investeringarna inom främst kommunikationsområdet föreslås
öka med drygt 300 milj. kr. och investeringarna inom den statliga företagsgruppen
med 700 milj. kr. Till utvecklingsbolag för exportsatsningar tillsammans
med kommunerna föreslås 200 milj. kr. samt till investeringar på
energiområdet och till skogsvårdande åtgärder vardera ca 100 milj. kr.
Förstärkningen av investeringsbankens aktiekapital föreslås belasta innevarande
budgetår.

Utskottet finner det angeläget att ett program av denna omfattning
genomförs och anser det budgetmässigt försvarligt med hänsyn till åtgärdernas
positiva effekter på samhällsekonomin. Det bör i sammanhanget
uppmärksammas att programmets sammansättning är sådan att man endast
i begränsad utsträckning får en belastning på vår bytesbalans.

Det konkreta förslaget att inrätta en strukturfond och att för budgetåret
1978/79 anvisa ett anslag av 2 miljarder kr. för ändamålet framförs i
motionen 1640 av Olof Palme m.fl. (s), yrkandena 12 och 13. Yrkandena
har remitterats till näringsutskottet, som beslutat att med eget yttrande
överlämna dem till finansutskottet. Näringsutskottets majoritet avstyrker i
yttrandet (NU 1977/78:3y, se bilaga till detta betänkande) motionsyrkandena,
framför allt med hänvisning till att löntagarorganisationerna föreslås
få majoritet i fondens styrelse.

I en avvikande mening till yttrandet anför näringsutskottets socialdemokratiska
ledamöter följande:

FiU 1977/78:15

Industrins strukturutveckling är i dagens läge ett av de viktigaste problemen
inom näringspolitiken. Staten har på senare år gjort stora ekonomiska
insatser för att möjliggöra strukturförändringar inom olika branscher.
Den nuvarande regeringens politik härvidlag präglas emellertid av
bristande planmässighet och handlingskraft. Man har inte gjort tillräckligt
för att förstärka befintliga och skapa nya organ för att långsiktigt tillföra de
berörda företagen erforderliga resurser. I stället har staten gripit in med
åtgärder som endast inneburit en tillfällig hjälp. Kravet på samhälleligt
inflytande över den fortsatta utvecklingen har inte på det sätt som varit
önskvärt blivit tillgodosett genom dessa åtgärder.

Som framhålls i motionen 1977/78: 1640 är de instrument för företagens
kapitalförsörjning som nu står till buds inte tillräckliga när det gäller att
åstadkomma det riskkapital som är en av de väsentliga förutsättningarna
för strukturomvandlingen. Utan nya, framtidsinriktade satsningar från företagens
sida blir nämligen strukturförändringarna rent defensiva. Några
garantier för en positiv utveckling på längre sikt ges då inte. Resurser
behövs nu för investeringsinsatser av ny typ. Dessa insatser måste göras
selektivt med sikte särskilt på branscher och företag som tekniskt och
marknadsmässigt har goda utvecklingsmöjligheter. Det är också viktigt att
ingripanden mot oplanerade företagsnedläggningar kan göras utifrån samhällsekonomiska
överväganden. Företagsledningarna torde vidare i många
fall vara tveksamma om större investeringsprojekt med hänsyn till det
aktuella kapacitetsläget. I sådana fall som här nämnts måste det finnas
möjligheter till stort risktagande från statens sida, och förräntningskraven
måste kunna sättas lågt. Fondens verksamhet kan också få stor betydelse
för finansiering av investeringar i mindre och medelstora företag som
befinner sig i snabb expansion. De befintliga kapitalmarknad sinstitutionerna
räcker inte till för sådana insatser som det här är fråga om. Den
föreslagna strukturfonden behövs för att samhället på ett avgörande sätt
skall kunna positivt påverka industrins strukturutveckling. Den ekonomiska
omslutning som beräknas för begynnelseskedet ter sig realistisk med
hänsyn till å ena sidan de krav som kommer att ställas på fonden, å andra
sidan statsfinansiella överväganden. Olika former för kapitaltillskott från
strukturfonden är tänkbara. Såväl aktieteckning genom nyemission som
konvertibla skuldebrev eller motsvarande bör kunna vara aktuella. I vissa
fall kan det vara lämpligt att fondens insatser kombineras med tillskott av
direkt lånat kapital från t. ex. Sveriges Investeringsbank. De direkta insatserna
i statliga företag, t. ex. inom varvs- och stålindustrin, bör göras i
annan ordning.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1977/78: 1640 i den del som här är
aktuell. Vid diskussionen av förslaget har dettas vedersakare inte kunnat
ge anvisning om något alternativt sätt att fylla det behov av ytterligare
riskkapital som motiverar strukturfondens inrättande. I stället har de koncentrerat
sina invändningar på vad som föreslås i fråga om fondens styrelse.
Utskottet vill hävda att den konstruktion av styrelsen som motionärerna
förordar är väl motiverad. Det är löntagarna som i första hand drabbas
av onödiga och illa planerade strukturförändringar. Genom sina organisationer
har de både på företagsnivå och centralt visat ett intresse för och ett
ansvar för strukturutvecklingen som kunnat väsentligt underlätta de svåra
omställningar som det ofta är fråga om.

I anslutning till riksdagens beslut om strukturfonden bör regeringen
utfärda närmare bestämmelser för verksamheten i enlighet med de klara

7 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15

direktiv som riksdagens bifall till motionen innebär. Förslag om de beslut
av riksdagen som kan erfordras för att möjliggöra upplåning från fondens
sida bör framläggas utan dröjsmål.

Mot bakgrund av dessa synpunkter och av vad finansutskottet i det
föregående anfört om behovet av att vända den negativa utvecklingen av
industrins investeringar tillstyrker utskottet ifrågavarande yrkanden i motionen
1640. Riksdagen bör begära att regeringen lägger fram förslag om de
bemyndiganden som riksdagen kan behöva lämna för att upplåning från
fondens sida skall bli möjlig.

Beträffande de närmare bestämmelser för fondens verksamhet som kan
behöva utarbetas finnér utskottet det mest praktiskt och från riksdagens
synpunkt mest tillfredsställande om förslag härom framläggs i anslutning
till de ovannämnda förslagen om vissa bemyndiganden. Samtliga förslag
bör framläggas i så god tid att fondens verksamhet kan påbörjas vid
budgetårsskiftet.

Näringsutskottet har på motsvarande sätt överlämnat motionen 869
(vpk) såvitt avser upprättande av samhäll sfonder under löntagarnas kontroll
och i yttrandet avstyrkt motionsyrkandet.

Med hänvisning till synpunkterna i den avvikande meningen till näringsutskottets
yttrande finner finansutskottet att det syfte som bör vara primärt
för motionärerna tillgodoses genom inrättande av en strukturfond. I
övrigt vill utskottet hänvisa till den pågående utredningen (Fi 1975: 03) om
löntagarna och kapitaltillväxten, som behandlar frågor om löntagarfonder.
Ifrågavarande yrkande i motionen 869 avstyrks.

Den offensiva satsningen på en ökad kapitalbildning inom det svenska
näringslivet måste åtföljas av en förstärkning av forsknings- och utvecklingsarbetet
inom företagen och av en intensifierad forskning och utbildning
vid högskolorna. De förslag i detta hänseende som redovisas i motionen
654 finnér utskottet därför väl motiverade. Då även regeringen aviserat
förslag i denna riktning torde den närmare bedömningen av hur
utökade insatser skall utformas få ske i ett senare skede och ankommer då
inte på finansutskottet.

Som utskottet anfört i det föregående är det ytterst väsentligt att stärka
budgeten jämfört med regeringens budgetförslag. Detta måste i huvudsak
ske genom åtgärder på budgetens inkomstsida. Utskottet har också framhållit
det angelägna i en rättvis fördelning av produktionsresultaten och
välfärden. I motionen 654 föreslås åtgärder som skulle öka statsinkomsterna
med närmare 9 miljarder kr. Dessa förslag har en sådan utformning
att de är ägnade att motverka regeringens skattepolitik som skapat och
skapar ökade klyftor i vårt samhälle.

Störst effekt på statsinkomsterna har förslagen att införa en strukturavgift
på 2% och att inte genomföra den nyligen beslutade indexregleringen
av skatteskalorna. Strukturavgiften beräknas ge 4000 milj. kr. under bud -

FiU 1977/78:15

getåret 1978/79. Den innebär ingen egentlig belastning på näringslivet som
helhet eftersom huvuddelen av inkomsterna kommer att återföras till företagen
genom åtgärderna för att öka investeringarna. Ett slopande av indexregleringen
av skatteskalorna ger ökade statsinkomster på 2 000 milj. kr.
De negativa effekterna av en indexreglering har utförligt behandlats bl. a. i
den socialdemokratiska reservationen till utskottets betänkande 1977/
78: 10.

En granskning av förslagen i motionen 654 med utgångspunkt i vissa
skatteadministrativa förhållanden, såsom hur uppbördsterminerna infaller,
gfer vid handen att det kassamässiga utfallet för budgetåret 1978/79 om
förslagen genomfördes skulle bli något lägre än vad motionärerna räknat
med. För att bedöma förslagens inverkan på samhällsekonomin och fastställa
den annorlunda inriktningen av finanspolitiken är dock de belopp
som anges i motionen de relevanta. Dock torde effekten av förslaget om en
tillfällig höjning av förmögenhetsskatten ge ca 75 milj. kr. mindre än enligt
motionärernas beräkningar, vilket är en effekt av den s. k. 80/85 %-regeln.

Beträffande utgifter för statlig konsumtion uttalas både i regeringens
budgetförslag och i motionen 654 att denna inte bör tillåtas öka, vilket är
ett uttryck för att utrymmet för en ökning av privat och offentlig konsumtion
är mycket begränsat under de närmast framförliggande åren om vår
ekonomi skall kunna återföras till balans. I motionen 654 föreslås emellertid
besparingar i relation till regeringens utgiftsförslag med ca 525 milj. kr.
Samtidigt föreslås ökade utgifter av konsumtionsnatur av motsvarande
omfattning eller 527 milj. kr. Besparingarna avser främst utgifter under
försvars- och jordbrukshuvudtitlarna. Utgiftsökningarna utgör till en del
inslag i satsningen på forskning och utveckling. I övrigt utgör förslagen
framför allt ytterligare insatser på det sociala området, bl. a. förbättrat
bostadsstöd, utbyggnadsplan för långtidssjukvården, kvalitetshöjande åtgärder
inom förskolan, förbättrade bosättningslån m. m. Därutöver föreslås
förstärkningar på arbetsmarknadspolitikens område.

Utskottet finner att en omfördelning av konsumtionsutgifter i enlighet
med förslagen i motion 654 ligger i linje med de allmänna krav på den
ekonomiska politiken som utskottet uppställt i det föregående. Med det
anförda tillstyrker utskottet de riktlinjer för budgetregleringen som förordas
i motionen 654 och avstyrker riktlinjerna i regeringens budgetförslag.

I motionen 867 (vpk) förordas en ekonomisk politik och budgetpolitik
som i väsentliga avseenden avviker både från vad som föreslås i budgetpropositionen
och från vad utskottet här förordat. Enligt motionärerna
innebär de förslag till förändring av utgifter och inkomster som vänsterpartiet
kommunisterna föreslår i olika motioner sammanräknade ett något
mindre budgetunderskott än regeringens förslag. Då någon sammanställning
över dessa förändringar inte presenteras i motionen har utskottet
svårt att följa beräkningarna men finner ändå påståendet något överras -

FiU 1977/78:15

100

kande. I motionen nämns förslag som höjda barnbidrag och andra förbättringar
för barnfamiljerna, förbättring av pensionärernas ställning, hyresstopp
och slopande av mervärdeskatten på livsmedel. Vidare krävs utbyggnad
av det kollektiva trafikväsendet, utbyggnad av barnomsorgen,
utbyggnad av kroppssjukvården och långtidsvården, genomgripande reform
av den psykiatriska vården, införande av sju timmars arbetsdag med
full lönekompensation etc. Enligt motionärerna får kommunalskatterna
inte tillåtas öka varför man får anta att staten skall stå för samtliga nu
nämnda kostnader. 1 syfte bl. a. att lätta det ekonomiska trycket på kommuner
och landsting föreslås i andra motioner att kommuner och landsting
dels skall befrias från skyldighet att erlägga allmän arbetsgivaravgift, dels
skall få kompensation för erlagd mervärdeskatt. För att finansiera allt detta
och dessutom ett stort samhälleligt styrt investeringsprogram krävs enligt
motionärerna stora resurser. Utskottet delar denna uppfattning. Motionärerna
anger som finansieringsåtgärder nationalisering av de privata storbankerna
och försäkringsbolagen, insatser av AP-fonderna för det statliga
industriprogrammet, upprättande av samhällsfonder under lönarbetarnas
förvaltning och omfattande en växande del av företagssparandet, skärpt
beskattning av kapital och kapitalvinster, minskade militära rustningar och
ett slopande av gåvo- och subventionspolitiken till de privata företagen
samt en allmän företagsavgift beräknad på företagens omsättning, som
under 1978/79 skall inbringa minst 5 miljarder kr. Det klargörs inte i
motionen på vilket sätt nationalisering av banker och försäkringsbolag
ökar tillgången på kapital eller hur man skall finansiera de investeringar
som nu finansieras via AP-fonderna och som vid bifall till motionen inte
skulle rymmas inom deras ram.

Utskottet kan inte finna att de av motionärerna föreslagna åtgärderna
skulle medföra en lösning av vårt lands ekonomiska problem. Motionen
837 yrkande 2 avstyrks.

Sammanfattningsvis anser utskottet att man kortsiktigt måste acceptera
ett stort budgetunderskott om än inte av den storlek som regeringen
föreslagit. Genom att i stället utforma statsbudgeten enligt de riktlinjer som
förordas i den socialdemokratiska partimotionen bör man kunna begränsa
underskottet med ca 5 miljarder kr. jämfört med regeringens budgetförslag.
För att på detta sätt kunna begränsa budgetunderskottet måste emellertid
riksdagen i sin förevarande budgetbehandling ålägga sig att med
utomordentlig restriktivitet pröva nya utgiftsanspråk och positivt pröva
förslag till besparingar och omprövningar av redan pågående verksamheter.
Uppmärksamhet måste här ägnas inte bara direkta anslagsyrkanden
utan också förslag om ändring av regler och bestämmelser som, om de
genomförs, ger upphov till ökade utgifter.

FiU 1977/78:15

101

dels utskottets hemställan under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen att
riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen
1977/78:100 bilaga 2 moment 1 och motionen 1977/78:867 yrkande
2 samt med bifall till motionen 1977/78:654 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. beträffande strukturfond att riksdagen med bifall till motionen
1977/78:1640 yrkandena 12 och 13

a. godkänner de i motionen angivna riktlinjerna för inrättande
av en strukturfond fr. o. m. den 1 juli 1978,

b. till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde
huvudtiteln anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.,

c. hemställer att regeringen framlägger förslag om närmare bestämmelser
för fondens verksamhet och om vissa bemyndiganden
i enlighet med vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

beträffande redovisningen av viss administrationsavgift

av Per Olof Håkansson (s) som anför:

De 0,25 procentenheter av räntan på statliga bostadslån som avsetts
täcka statens kostnader för denna långivning särredovisas inte i något
sammanhang. Det förhållandet att inkomsterna av den nya administrationsavgiften
tas upp som inkomst under anslaget till länsbostadsnämnderna
kan emellertid leda till uppfattningen att denna senare inkomstpost
uttömmande redovisar kostnadsersättningen i denna verksamhet. Syftet
med förslaget i motionen 1977/78:404 (s) är i huvudsak att påkalla en bättre
och mer lättillgänglig information i dessa frågor. Detta rimliga krav bör inte
avvisas med hänvisning till svårigheterna att beräkna inkomstpostens storlek.
Syftet kan f. ö. tillgodoses utan att inkomsterna fördelas på olika
myndigheter och anslag och utan att man binder sig för en viss avräkning
mot utgående räntebidrag. Utskottet avstyrker emellertid motionen.

För att tillgodose motionärernas berättigade önskemål kan i kommande
budgetpropositioner i lämpligt sammanhang under anslaget till länsbostadsnämnderna
anges de bruttoinkomster som administrationsdelen i bostadslåneräntan
tillför statsverket. Härtill kan gärna knytas uppgift om till
vilken ungefärlig andel dessa inkomster enligt regeringens mening motsvaras
av räntebidrag vid proportionell fördelning därav. För nästa budgetår
torde dessa inkomster komma att uppgå till 80-90 milj.kr. Jag förutsätter
att regeringen inte har anledning till annat än att efterkomma ett sådant
önskemål om förbättrad information.

8 Riksdagen 1977/78. 5 sami. Nr 15

FiU 1977/78:15 10:

Näringsutskottets yttrande
1977/78:3 y

med anledning av motioner om inrättande av samhällsfonder resp.
strukturfond

Till finansutskottet

Till näringsutskottet har hänvisats två motioner vari bl. a. framläggs
förslag om inrättande av ”samhällsfonder under löntagarnas kontroll” resp.
av en ”strukturfond”. Dessa motioner är

1977/78:869 av Lars Werner m. fl. (vpk), vari, såvitt här är i fråga, hemställs
(2) att riksdagen skall uttala sig för upprättande av samhällsfonder under
löntagarnas kontroll som förordas i motionen 1977/78:867,

1977/78:1640 av Olof Palme m. fl. (s), vari, såvitt här är i fråga, hemställs att
riksdagen

12. beslutar inrätta en strukturfond fr. o. m.den 1 juli 1978 i enlighet med i
motionen angivna riktlinjer,

13. till Strukturfonden för budgetåret 1978/79 under femtonde huvudtiteln
anvisar ett investeringsanslag av 2 000 000 000 kr.

Motionen 1977/78:867, som innehåller motiveringen till yrkandet i
motionen 1977/78:869, behandlar den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Den har hänvisats till finansutskottet. Det nyss återgivna förslaget i
motionen 1977/78:1640 berörs i motionen 1977/78:654 om den ekonomiska
politiken och budgetregleringen. Denna motion har likaledes hänvisats till
finansutskottet.

Näringsutskottet finnér det önskvärt att riksdagen får möjlighet till ett
samlat ställningstagande till förslaget om en strukturfond. Förslaget om
samhällsfonder synes böra prövas samtidigt med detta. Med följande
yttrande överlämnar näringsutskottet därför - under förutsättning av
finansutskottets samtycke - motionerna 1977/78:869 och 1977/78:1640 i
ovan angivna delar till finansutskottet för att de skall kunna behandlas
tillsammans med förslag rörande de allmänna riktlinjerna för budgetregleringen.

Motionerna

I motionen 1977/78:867, som innehåller motivering för bl. a. yrkandet i
motionen 1977/78:869, hävdas att den ekonomiska kris som råder har sina
verkliga orsaker i det kapitalistiska systemet och förvärras av regeringens
politik. För att angripa den kapitalistiska krisen och slå tillbaka attackerna
mot folkflertalets levnadsstandard krävs, säger motionärerna, en ekonomisk

FiU 1977/78:15

103

politik baserad dels på de principiella grunder som anges i motionen, dels på
konkreta åtgärder enligt ett program i femton punkter, av vilka de flesta
preciseras närmare i särskilda motioner.

En av dessa punkter gäller inrättande av samhällsfonder under löntagarkontroll.
Dessa fonder bör, anförs det, byggas upp dels genom skärpt
beskattning av bolagsvinster, stora förmögenheter m. m., dels genom ett
årligt överförande av en viss del av aktiekapitalet i de kapitalistiska bolagen.
Fonderna skall kunna användas för insatser i de existerande företagen men
också kunna utgöra en grund för genomförande av en plan för utbyggnad av
industrin. Om en sådan plan handlar den första punkten i motionärernas
program. Den punkten får anses ingå i de riktlinjer som i samma motion
anges för en parlamentarisk utredning med uppgift att utarbeta ett industripolitiskt
program. Motionärernas yrkande om en sådan utredning avser
näringsutskottet att behandla senare tillsammans med andra motionsyrkanden
rörande näringspolitiken.

Motionen 1977/78:1640 innehåller en rad förslag rörande näringspolitiken.
De yrkanden i motionen som inte behandlas i detta yttrande torde få tas upp i
flera olika betänkanden med hänsyn till sitt samband med skilda ärenden -delvis budgetfrågor - som näringsutskottet har att bereda. Bl. a. finns ett
inledande yrkande om riktlinjer för näringspolitiken.

En snabb strukturomvandling av industrin kan, säger motionärerna,
innebära betydande tillskott till vår samhällsekonomi i form av utveckling
och produktion. En förutsättning är då att arbetskraft och kapital på nya
områden får en effektivare sysselsättning än tidigare. Tyngdpunkten i
näringspolitiken måste läggas på att stimulera utvecklingen på de områden
där den svenska industrin kan uppvisa en överlägsen effektivitet och
produktionsförmåga. Satsningarna på framtiden måste ofta vara mycket
långsiktiga. 1 detta sammanhang diskuterar motionärerna förhållandena
inom några viktiga branscher. De behandlar också frågan om planering och
ömsesidig samverkan mellan stat och företag för framtida industriexpansion.
En kraftigt ökad forsknings- och utvecklingsverksamhet inom den svenska
industrin betecknas som angelägen.

Ökade investeringar och ökat forsknings- och utvecklingsarbete kommer
att ställa starkt ökade krav på företagens kapitalförsörjning, framhåller
motionärerna. Den återhållsamma kreditpolitiken begränsar lånemöjligheterna
inom det ordinarie kreditväsendet. Bättre tillgång till normala bankkrediter
skulle f. ö. inte förslå då det gäller mycket stora projekt, som kan vara
förenade med ett inte obetydligt risktagande. 1 detta sammanhang föreslås en
förstärkning av Sveriges Investeringsbank AB:s eget kapital och ökade
möjligheter för allmänna pensionsfondens fjärde fondstyrelse att köpa aktier.
De särskilda yrkandena härom kommer näringsutskottet att behandla i andra
sammanhang.

Den strukturfond som motionärerna kräver - i anslutning till önskemål
från Landsorganisationen i Sverige - skall ha till syfte att förbättra företagens

FiU 1977/78:15

104

försörjning med risktagande kapital och göra det möjligt att finansiera nya,
framtidsinriktade satsningar.

Strukturfonden måste nu, hävdas det, få betydligt större finansiella
resurser än som var aktuellt för ett år sedan, när ett motsvarande förslag
framlades. Möjligheterna till återbetalning och avkastning under de första
åren är ovissa. Många projekt kan vara angelägna från samhällsekonomisk
synpunkt men först i ett längre perspektiv företagsekonomiskt räntabla. Inte
minst med hänsyn till de samhällsekonomiska merkostnader och den
kapitalförstöring som kan bli följden av oplanerade företagsnedläggningar är
det, säger motionärerna, angeläget att instrument skapas som gör det möjligt
att göra samhällsekonomiska avvägningar. I många fall torde också företagsledningarna
vara tveksamma om större investeringsprojekt med hänsyn till
det aktuella kapacitetsläget. Fonden bör i sådana fall kunna gå in och ta en
betydande del av riskerna. Det är därvid naturligt för fonden att i gengäld
kräva ett betydande inflytande.

Strukturfondens syfte skall sålunda vara att svara för en nödvändig
samhällsfinansiering av sådana projekt inom grupper av företag eller inom
enstaka företag som syftar till att lägga grunden för en nödvändig framtida
branschstruktur med utvecklingsdugliga och framtidsinriktade företag.
Finansieringen bör avse de investeringar som är förenade med detta. Fonden
bör inte användas enbart för investeringar i anläggningstillgångar utan också
för stora koncentrerade insatser på utvecklings-och marknadssidan. Fondens
verksamhet bör, säger motionärerna, även få stor betydelse för finansiering
av investeringar i mindre och medelstora företag som befinner sig i en snabb
expansion.

För att strukturfonden på ett effektivt sätt skall fungera som ett av medlen
inom ramen för en samordnad aktiv näringspolitik bör, anförs det vidare i
motionen, i dess styrelse finnas representanter för såväl löntagarnas och
näringslivets organisationer som statliga myndigheter. Med hänvisning till
den föreslagna finansieringen av fonden och till löntagarorganisationernas
starka intresse för den näringspolitiska utvecklingen föreslår motionärerna
att dessa organisationer får ett avgörande inflytande i fondens styrelse. Denna
bör enligt motionen ha tio ledamöter, av vilka löntagarorganisationerna utser
sex, näringslivsorganisationema två och staten två.

I många företag har man, framhålls i motionen, under senare tid reviderat
investeringsplanerna. Detta finner motionärerna vara olyckligt för samhällsekonomin.
En viktig uppgift för strukturfonden anger de vara att medverka i
finansieringen av uppskjutna projekt. Oftast är det, anförs det, ett starkt
löntagarintresse att företagens investeringsverksamhet utökas. Genom ett
nära samspel mellan fonden, företagsledningarna och de anställda i företagen
skulle skapas såväl förutsättningar för som vilja till expansion.

Strukturfonden bör, menar motionärerna, kunna tillföra medel utan att
några formella krav på säkerheter uppställs. Även i normala fall bör
förräntningskraven kunna ställas ganska lågt och för en viss tid helt kunna

FiU 1977/78:15

105

efterges, om de samhällsekonomiska motiven är starka. Fonden bör emellertid
kräva inflytande som villkor för kapitaltillskottet.

Olika former för kapitaltillskott från strukturfonden anges som tänkbara.
Såväl aktieteckning genom nyemission som konvertibla skuldebrev eller
motsvarande bör kunna vara aktuella. 1 vissa fall kan det vara lämpligt att
fondens insatser kombineras med tillskott av direkt lånat kapital från t. ex.
Investeringsbanken. De direkta insatserna i statliga företag,!, ex. inom varvsoch
stålindustrin, bör göras i annan ordning.

Strukturfonden börenligt motionen inrättas fr. o. m. den 1 juli 1978 och ges
en omslutning av 4 miljarder kronor under första året. Den bör läggas vid
sidan av statsbudgeten och få möjlighet att med statliga garantier gå ut på de
internationella lånemarknadcrna för alt finansiera sin verksamhet. Den bör
också av budgctmcdel(iillförus ett eget kapital om 2 miljarder kronor.

kompletterande förslag om finansiering

I motionen 1977/78:868 (med motivering i motionen 1977/78:867). som
har hänvisats till skatteutskottet, föreslås att riksdagen skall besluta att som
ett led i finansieringen av de i motionen 1977/78:869 föreslagna samhällslonderna
ta ut en allmän lörelagsavgift beräknad på företagens omsättning så
att den under budgetåret 1978/79 inbringar minst 5 miljarder kronor.

I motionen 1977/78:1451 (med motivering i motionen 1977/78:654), som
likaledes har hänvisats till skatteutskottet, föreslås att riksdagen skall besluta
att en särskild strukturavgift skall tas ut med 2 % av lönesumman under
perioden den 1 juli 1978-den 31 december 1979. Avgiften skall enligt
motionärerna bidra till finansiering av den i motionen 1977/78:1640 föreslagna
strukturfonden och övriga insatser för att förstärka vårt lands
produktionsförmåga och konkurrenskraft.

Tidigare behandling av förslag om strukturfond

Förslag om inrättande av en strukturfond - enligt i huvudsak samma
riktlinjer som nu är aktuella - har tidigare framlagts i en motion under
allmänna motionstiden år 1977. Som ram för fondens engagemang under det
första verksamhetsåret angavs då 750 milj. kr. Finansieringen skulle ske i
särskild ordning, dels genom en arbetsgivaravgift, dels genom en begränsning
av juridiska personers rätt till avdrag för debiterad kommunalskatt vid
inkomsttaxeringen.

I sitt betänkande rörande förslaget underströk näringsutskottet (NU 1976/
77:35 s. 8) att industrins strukturutveckling på senare år hade blivit ett av de
viktigaste problemen inom näringspolitiken. Den påkallar i hög grad
uppmärksamhet och insatser från statens sida, sade utskottet och hänvisade
till en rad aktuella exempel:

FiU 1977/78:15

106

Stålindustrin» båda huvudgrenar har just gjorts till föremål för särskilda
undersökningar. Närmast skall nu en statlig grupp syssla med frågan om
strukturrationaliserng inom stålindustrin. Ett näringspolitiskt program för
skogsnäringen avser regeringen att lägga fram nästa år. Inom kort får
riksdagen ta ställning till frågan om en genomgripande ändring i varvsindustrins
struktur och om stora ekonomiska åtaganden av staten i samband
därmed. Likaså får riksdagen ta ställning till förslagom åtgärder för textil- och
konfektionsindustrigrna och för den manuella glasindustrin. Skoindustrins
villkor har nyligen behandlats. Listan kan utökas. Inom flera branscher finns
statliga branschråd med representation för olika intressentgrupper. De
problem som sammanhänger med företagsfusioner och företagsnedläggelser
uppmärksammas i skilda sammanhang.

Delade meningar kan, anförde utskottet vidare, råda om inriktningen och
omfattningen av de statliga ingripandena i olika fall. Om principen att staten
måste ta på sig ett långtgående ansvar, också i ekonomiskt avseende, för
industrins strukturutveckling föreligger numera enighet.

Motionärernas förslag kunde enligt utskottet sägas syfta till att staten
skulle få ytterligare ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det gav
emellertid anledning till invändningar. Utan att gå närmare in på frågan om
strukturfondens finansiering - vad som föreslogs härvidlag behandlades av
andra utskott - konstaterade näringsutskottet att motionärerna räknade med
en specialdestination av avgiftsmedel till fonden. Invändningar kunde riktas
mot en sådan finansieringsprincip. Vidare förordade motionärerna en sådan
sammansättning av fondens styrelse att fonden i realiteten skulle bli ett
instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas strukturpolitik.
Det kunde inte utan vidare förutsättas att en sådan ordning skulle stå i
överensstämmelse med de hänsyn till såväl samhällets som andra intressenters
berättigade intressen varom samma motionärer talade i en annan,
samtidigt avlämnad motion.

Utskottet konstaterade att löntagarnas inflytande på företagsnivå på
sistone hade förstärkts genom lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet och att det på central nivå sedan länge var väl etablerat. Staten
borde dock enligt utskottets uppfattning inte delegera till löntagarorganisationerna
att - låt vara under medverkan av bl. a. representanter för staten -svara för statligt finansierade näringspolitiska åtgärder av det slag som det i
detta fall var fråga om.

Förslaget om inrättande av en strukturfond avstyrktes av utskottet - med
reservation av de socialdemokratiska ledamöterna till förmån för förslaget -och avslogs av riksdagen.

Utskottet

Det förslag om inrättande av en strukturfond som framläggs i motionen
1977/78:1640 överensstämmer nära med ett motsvarande förslag för ett år
sedan. I båda fallen har som fondens ändamål angivits att svara för en

FiU 1977/78:15

107

nödvändig samhällsfinansiering av sådana projekt inom grupper av företag
eller inom enstaka foretag som syftar till att lägga grunden loren nödvändig
framtida branschstruktur med ulvecklingsdugliga och framtidsinriktade
företag. Kapitaltillskotten skall kunna ske i olika former, såsom teckning av
nyemitterade aktier och av konvertibla skuldebrev. Kraven på säkerhet och
förräntning skall kunna ställas lågt; i gengäld skall kraven på inflytande från
samhällets sida vara höga. I fondens styrelse skall löntagarorganisationerna
ha sex av tio platser, näringslivets organisationer två och staten två. Det
förutsätts få ankomma på regeringen att utforma närmare bestämmelserom
fonden och dess verksamhet.

Enligt årets motion i ämnet får strukturfonden emellertid väsentligt större
omslutning än som föreslogs förra året. Då förordades ett belopp av 750 milj.
kr. Denna gång räknar motionärerna med att fondstyrelsen skall kunna
disponera 4 miljarder kronor under del första året Vad gäller fondens
finansiering har förra årets förslag - som gick ut på specialdestinering av
avgiftsmedel till fonden - nu modifierats. I motionen 1977/78:1640 finns ett
yrkande att 2 miljarder kronor skall anvisas på statsbudgeten för investering i
fonden. Motionärerna uttalar vidare att fonden bör få möjlighet att med
statliga garantier ta upp lån på de internationella lånemarknaderna. I
motionen 1977/78:1451 - som behandlas av skatteutskottet - föreslås en
särskild strukturavgift för alla arbetsgivare, avsedd bl. a. att tillföra staten
medel för strukturfonden men ulan formellt samband med denna.

I motsvarande sammanhang förra året framhöll näringsutskottet att
industrins strukturutveckling på senare år blivit ett av de viktigaste
problemen inom näringspolitiken. Utskottet betonade också att staten i hög
grad ägnade uppmärksamhet åt detta problem och därvid gjorde stora
ekonomiska insatser. Om principen att staten måste ta på sig ett långtgående
ansvar, också i ekonomiskt avseende, för industrins strukturutveckling
föreligger numera enighet, konstaterade utskottet. Detta är även nu en
självklar utgångspunkt vid bedömningen av förslaget om en strukturfond.
Regeringen påminner i finansplanen om statens stora industripolitiska
satsningar på senare tid. Specialstålindustrin, tekoindustrierna och dataindustrin
är exempel på branscher som omfattas av åtgärder som riksdagen
nyligen har beslutat om. En proposition om ytterligare statliga åtgärder på
tekoområdet och en om statligt engagemang inom handelsstålsindustrin skall
inom kort föranleda riksdagsbeslut. Flera andra branschers strukturproblem
är föremål för intensiva överväganden inom regeringskansliet.

Regeringen deklarerar i finansplanen att det är ytterst angeläget att den
svenska industrins produktionspotential byggs ut. inte bara genom materiella
investeringar utan också i form av ökade marknadsinvesteringar, insatser för
forskning och utveckling samt omstrukturering av existerande produktionsapparat.
Näringsutskottet utgår från att det råder enighet om detta allmänna
mål. När det gäller institutionella åtgärder på kort sikt av betydelse för
näringslivets kapitalförsörjning har regeringen aviserat att förslag skall

FiU 1977/78:15

108

komma rörande dels Sveriges Investeringsbank AB, dels allmänna pensionsfondens
fjärde fondstyrelse.

Mot här angiven bakgrund finnér utskottet - liksom förra året - att den
huvudsakliga inneböftien av förslaget om en strukturfond är att staten får
ytterligare ett instrument för strukturpolitiska insatser. Det specifika för den
föreslagna fonden blir inte de betydande kapitalresurser den skall disponera -dessa allokeras till fonden på bekostnad av företagen själva och andra
kapitalkällor - utan de särskilda regler och former som skall gälla för beslut
om kapitaltillskott från fonden. Riktlinjer för fondens verksamhet anges
endast summariskt i motionen. Vid utskottsbehandlingen har förslagets
förespråkare inte velat närmare utveckla vilket innehåll och vilken grad av
precisering som skall känneteckna de bestämmelser som fonden skall arbeta
efter. I stället har de hänvisat till att det bör ankomma på regeringen att
utforma sådana bestämmelser. Utskottet uppskattar visserligen detta förtroende
för den nuvarande regeringen men'anser att en verksamhet med så
vittgående statsfinansiella och näringspolitiska konsekvenser som den
föreslagna fondens inte kan få komma till stånd utan att riksdagen har haft
tillfälle att ta ställning till tämligen detaljerade riktlinjer och regler. Sådana
statliga garantier för upplåning utrikes som motionärerna tänker sig kan f. ö.
inte utställas utan riksdagens bemyndigande. Frågan om fondens rättsliga
ställning är i detta sammanhang betydelsefull.

Invändningar måste vidare riktas mot den föreslagna sammansättningen
av strukturfondens styrelse. Motionärerna förordar en styrelse med endast
två företrädare för staten mot sex för löntagarorganisationerna-som alltså får
majoritet - och två för organisationer inom näringslivet. Fonden skulle
följaktligen, som utskottet uttryckte saken förra året, i realiteten bli ett
instrument inte för samhällets utan för löntagarorganisationernas strukturpolitik.
Principen att löntagarna skall ha ett väsentligt inflytande både på
företagsnivå och på central nivå är numera oomstridd och väl etablerad.
Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är ett uttryck härför.
Motionärernas förslag går emellertid långt utöver vad denna princip kräver.
Det innebär nämligen - för så vitt fondstyrelsens handlingsfrihet inte beskärs
genom kraftiga restriktionerenligt regler som regeringen utfärdar, något som
knappast kan vara motionärernas mening - att staten till löntagarorganisationerna
delegerar huvudansvaret för utformningen av strukturpolitiken.
Avgöranden som nu i väsentliga delar träffas av statsmakterna - och som är
föremål för stort engagemang inom riksdagen - skulle alltså överföras till den
korporativa sfären. Utskottet finner det angeläget att slå fast att de centrala
näringspolitiska besluten liksom hittills bör fattas av riksdag och regering,
dvs. under politiskt ansvar för beslutsfattarna.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om den kritik som hösten 1977
från socialdemokratiskt håll (NU 1977/78:30 res. 1, s. 17) riktades mot
regeringens förslag att en särskild delegation - med nära anknytning till
regeringen - skulle tillsättas för att svara för statens medverkan i strukturar -

FiU 1977/78:15

109

betet inom specialstålindustrin. Den nu föreslagna fondstyrelsen skulle i
fråga om både verksamhetsområde och resurser få mångfaldigt större
befogenheter än som har givits åt den nyss nämnda delegationen.

Näringsutskottet avstyrker sålunda förslaget om inrättande av en strukturfond.
Av vad utskottet har anfört framgår att utskottet därmed inte har
gjort något ställningstagande riktat mot fortsatta statliga insatser - genom
kapitaltillförsel och annorledes - för att främja en angelägen strukturomvandling
inom svensk industri.

Förslaget i motionen 1977/78:869 om upprättande av samhällsfonder
under löntagarnas kontroll har nära släktskap med det förslag som har
behandlats i det föregående. Det är emellertid än mer skissartat utformat och
synes närmast gå ut på en utredning, styrd av ett principuttalande från
riksdagens sida. De invändningar som utskottet har riktat mot förslaget om
en strukturfond är i det väsentliga tillämpliga också på det nu nämnda
förslaget, vilket alltså även det avstyrks av utskottet.

Stockholm den 14 februari 1978

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s). Bengt Sjönell (c). Erik Hovhammar (m),
Hugo Bengtsson (s). Fritz Börjesson (c). Sven Andersson i Örebro (fp). Birgitta
Hambraeus (c). Lilly Hansson (s). Karl-Anders Petersson (c). Ivar Högström
(s). Rune Ångström (fp). Sten Svensson (m), Karl-Erik Häll (s), Wivi-Anne
Radesjö (s) och Sivert Andersson (s).

Avvikande mening

av Ingvar Svanberg, Hugo Bengtsson, Lilly Hansson, Ivar Högström, KarlErik
Häll, Wivi-Anne Radesjö och Sivert Andersson (alla s) som anser att den
del av yttrandet som böijar på s. 107 med ”1 motsvarande” och slutar på
s. 109 med ”av utskottet” bort ha följande lydelse:

Industrins strukturutveckling är i dagens läge ett av de viktigaste
problemen inom näringspolitiken. Staten har på senare år gjort stora
ekonomiska insatser för att möjliggöra strukturförändringar inom olika
branscher. Den nuvarande regeringens politik härvidlag präglas emellertid av
bristande planmässighet och handlingskraft. Man har inte gjort tillräckligt för
att förstärka befintliga och skapa nya organ för att långsiktigt tillföra de
berörda företagen erforderliga resurser. I stället har staten gripit in med
åtgärder som endast inneburit en tillfällig hjälp. Kravet på samhälleligt
inflytande över den fortsatta utvecklingen har inte på det sätt som varit
önskvärt blivit tillgodosett genom dessa åtgärder.

FiU 1977/78:15

110

Som framhålls i motionen 1977/78:1640 är de instrument för företagens
kapitalförsörjning som nu står till buds inte tillräckliga när det gäller alt
åstadkomma det riskkapital som är en av de väsentliga förutsättningarna för
strukturomvandlingen. Utan nya, framtidsinriktade satsningar från företagens
sida blir nämligen strukturförändringarna rent defensiva. Några garantier
för en positiv utveckling på längre sikt ges då inte. Resurser behövs nu för
investeringsinsatser av ny typ. Dessa insatser måste göras selektivt med sikte
särskilt på branscher och företag som tekniskt och marknadsmässigt har goda
utvecklingsmöjligheter. Det är också viktigt att ingripanden mot oplanerade
företagsnedläggningar kan göras utifrån samhällsekonomiska överväganden.
Företagsledningarna torde vidare inte sällan vara tveksamma om större
investeringsprojekt med hänsyn till det aktuella kapacitetsläget. I sådana fall
som här nämnts måste det finnas möjligheter till stort risktagande från
statens sida, och förräntningskraven måste kunna sättas lågt. Fondens
verksamhet kan också få stor betydelse för finansiering av investeringar i
mindre och medelstora företag som befinner sig i snabb expansion. De
befintliga kapitalmarknadsinstitutionerna räcker inte till för sådana insatser
som det här är fråga om. Den föreslagna strukturfonden behövs för att
samhället på ett avgörande sätt skall kunna positivt påverka industrins
strukturutveckling. Den ekonomiska omslutning som beräknas för begynnelseskedet
ter sig realistisk med hänsyn till å ena sidan de krav som kommer
att ställas på fonden, å andra sidan statsfinansiella överväganden. Olika
former för kapitaltillskott från fonden är tänkbara. Såväl aktieteckning genom
nyemission som konvertibla skuldebrev eller motsvarande bör kunna vara
aktuella. I vissa fall kan det vara lämpligt att fondens insatser kombineras
med tillskott av kapital lånat från t. ex. Sveriges Investeringsbank. De direkta
insatserna i statliga företag, t. ex. inom varvs- och stålindustrin, bör göras i
annan ordning.

Utskottet tillstyrker sålunda motionen 1977/78:1640 i den del som här är
aktuell. Vid diskussionen av förslaget har dettas vedersakare inte kunnat ge
anvisning om något alternativt sätt att fylla det behov av ytterligare
riskkapital som motiverar strukturfondens inrättande. 1 stället har de
koncentrerat sina invändningar på vad som föreslås i fråga om fondens
styrelse. Utskottet vill hävda att den konstruktion av styrelsen som
motionärerna förordar är väl motiverad. Det är löntagarna som i första hand
drabbas av onödiga och illa planerade strukturförändringar. Genom sina
organisationer har de både på företagsnivå och centralt visat ett intresse för
och ett ansvar för strukturutvecklingen som kunnat väsentligt underlätta de
svåra omställningar som det ofta är fråga om.

I anslutning till riksdagens beslut om strukturfonden bör regeringen
utfärda närmare bestämmelser för verksamheten i enlighet med de klara
direktiv som riksdagens bifall till motionen innebär. Förslag om de beslut av
riksdagen som kan erfordras för att möjliggöra upplåning från fondens sida
bör framläggas utan dröjsmål.

FiU 1977/78:15

lil

Förslaget i motionen 1977/78:869 har ett visst släktskap med de förslag
som nu har behandlats. Det är emellertid mycket skissartat. I huvudsak
tycks det gå ut på en utredning, som först på längre sikt skulle kunna ligga till
grund för samhälleliga åtgärder. Det syfte som bör vara primärt tor
motionärerna tillgodoses genom inrättande av en strukturfond. 1 övrigt vill
utskottet hänvisa till den pågående utredningen (Fi 1975:03) om löntagarna
och kapitaltillväxten, som behandlar frågor om löntagarfonder. Motionen
1977/78:869 avstyrks sålunda.

FiU 1977/78:15 112

T abell förteckning

Tabell 1 Betalningsbalans 1974-1977 6

Tabell 2 Betalningsbalans 1976—1977 31

Tabell 3 Bytesbalans för 1977—1978 32

Tabell 4 Försörjningsbalans för 1976-1978 33

Tabell 5 Statsutgifterna budgetåret 1978/79 47

Tabell 6 Totalbudgetens saldo 1976/77-1978/79 47

Tabell 7 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1976/77—1978/

79 49

Tabell 8 I motionen 654 föreslagna förändringar avseende statsbud getens

inkomstsida i förhållande till regeringens budgetförslag
för 1978/79 52

Tabell 9 I motionen 654 föreslagna åtgärder för att öka investeringar

och stimulera forskning och utveckling 53

Tabell 10 I motionen 654 föreslagna ökningar resp. minskningar av

utgifter avseende offentlig konsumtion m. m. i förhållande
till regeringens budgetförslag för 1978/79 53

FiU 1977/78:15 113

Innehåll

Inledning 1

Finansplanen 3

Propositionen 4

Motionerna 10

Utskottet 29

Den internationella utvecklingen 29

Handels- och bytesbalanserna 30

Den ekonomiska politiken under 1978 32

Sysselsättningspolitiken 35

Kreditpolitiken 37

Priser och kostnader 39

Hemställan 41

Budgetförslaget 42

Propositionen 43

Motionerna 52

Utskottet 55

Hemställan 66

Reservationer 68

Finansplanen 68

Budgetförslaget 93

Särskilt yttrande 101

Näringsutskottets yttrande 1977/78: 3y 102

Tabellförteckning 112

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1978