bet 1986/87 bou1 01 (Betänkande 1986/87:bou1 Bostadsutskottet)

Bostadsutskottets betänkande
1986/87:1

om en ny plan- och bygglag m. m. (prop. 1985/86:1
och prop. 1984/85:207) ?9°86/87-l

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1986/87:1 med förslag till ny plan- och
bygglag (PBL) samt proposition 1984/85:207 om försöksverksamhet med
förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner jämte 44
motioner helt eller delvis.

1 partimotioner (m), (fp) och (c) har grundlagsenligheten i regeringsförslaget
om en ny PBL satts i fråga. I avsikt att undanröja denna oklarhet
utarbetade utskottet en lagrådsremiss i vilken föreslogs vissa förändringar i
PBL-förslagets plansystem. Lagrådet har i yttrande den 3 april 1986 anfört att
propositionens förslag till PBL med de av bostadsutskottet i remissen
föreslagna ändringarna och av lagrådet förordade jämkningar inte står i strid
med regeringsformens normgivning. Utskottet föreslår riksdagen att anta de
ändringar i PBL-förslagets plansystem som lagrådet på förslag av utskottet
förordat.

Beträffande plansystemet i övrigt föreslår utskottet riksdagen att i allt
väsentligt anta regeringens förslag. Alla kommuner skall ha en kommuntäckande
översiktsplan. Områdesbestämmelser skall kunna antas om kommunen
vill säkerställa syftet med översiktsplanen. Dagens stadsplaner och byggnadsplaner
ersätts av ett planinstitut kallat detaljplan. Denna föreslås få en
genomförandetid på minst 5 och högst 15 år med möjligheter till förlängning.

I förhållande till propositionen föreslår utskottet flera förändringar. Bl. a.
föreslås minskade krav på bygglov. Även i ersättningsbestämmelserna samt
övergångsbestämmelserna föreslås ändringar.

Beträffande en- och tvåbostadshus som inte ingår i samlad bebyggelse
föreslås bl. a. att mindre tillbyggnader skall få göras utan bygglov om
åtgärden inte sträcker sig närmare gränsen än 4,5 meter. Skulle så vara fallet
krävs grannars tillstånd för att åtgärden skall få utföras utan bygglov. Vidare
får kommunen enligt utskottets förslag, inte bara i områdesbestämmelser
utan även i detaljplan, besluta att bygglov inte skall krävas för att bl. a.
uppföra komplementbyggnader och göra mindre tillbyggnader.

Beträffande ersättning vid kvalificerad skada föreslår utskottet att rätt till
ersättning i vissa fall skall föreligga om skada uppkommer till följd av att
bygglov vägras för att ersätta riven eller på annat sätt än genom olyckshändelse
förstörd byggnad eller om rivningsförbud meddelas i detaljplan eller
områdesbestämmelser eller om rivningslov vägras för att byggnaden behövs

för bostadsförsörjningen eller bör bevaras på grund av byggnadens historis- 1

1 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr I

ka, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. I dessa fall BoU 1986/87:1

föreligger rätt till ersättning om skadan är betydande i förhållande till värdet Propositionerna

av berörd del av fastigheten. När skada uppkommer till följd av att
skyddsbestämmelser utfärdats för byggnader som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som
ingår i samlad bebyggelse av denna karaktär, samt när i områdesbestämmelser
meddelats bestämmelser om vegetation samt om markytans utformning
och höjdläge eller när marklov i vissa fall vägrats, skall ersättning utgå om
skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom
berörd del av fastigheten. När ersättning bestäms skall vissa beslut även
enligt naturvårdslagen och i särskilda fall även inverkan enligt skogsvårdslagen
beaktas.

Utskottet föreslår även att ersättning i vissa fall utan krav på kvalificerad
skada skall kunna utgå om bygglov vägras till att ersätta en genom
olyckshändelse förstörd byggnad.

Stadsplaner och byggnadsplaner som har fastställts efter utgången av år
1978 får en genomförandetid av fem år räknat från den 1 juli 1987. För övriga
stadsplaner och byggnadsplaner skall genomförandetiden anses ha gått ut.

Om sådana planer upphävs eller ändras har fastighetsägaren rätt till
ersättning om fastigheten är belägen inom ett område som till större delen är
bebyggt i huvudsak i enlighet med planen och fastigheten efter upphävandet
eller ändringen inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en utsträckning
som är uppenbart oskälig. Talan om ersättning skall ha väckts före utgången
av juni 1992.

Utskottet föreslår att PBL träder i kraft den 1 juli 1987.

I en reservation (m) yrkas avslag på propositionen. Enligt reservanterna
bör i stället nu gällande byggnadslagstiftning successivt revideras genom
delreformer inom vissa angelägna områden. Avslag på propositionen yrkas
också i en reservation (fp). I denna reservation anförs bl. a. att regeringen
bör återkomma med ett förslag i vilket bl. a. den enskilde ges starkare
ställning än i nu föreliggande proposition. I övrigt har till betänkandet fogats
26 reservationer samt 6 särskilda yttranden.

Propositionerna

Regeringen har i proposition 1985186:1 (bostadsdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta av lagrådet granskat förslag till plan- och bygglag med
vidtagna ändringar och tillägg.

Regeringen har i proposition 1984185:207 (bostadsdepartementet) föreslagit
riksdagen att anta de vid propositionen fogade förslagen till

1. lag om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov m. m.
i vissa kommuner,

2. lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande.

Motionerna

I detta betänkande behandlas
dels de med anledning av proposition 1985/86:1 väckta motionerna 1985186:

66 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen avslår förslaget till plan- och bygglag (proposition
1985/86:1),

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reformerad plan- och
bygglagstiftning med den inriktning som i motionen föreslås,

67 av Allan Ekström (m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar ge 1 kap. 6 § förslaget till plan- och bygglag
följande ändrade lydelse:

Rätten att använda mark för bebyggelse kan av hänsyn till allmänt intresse
inskränkas eller helt bortfalla. Erforderlig intresseavvägning sker vid planläggning
eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

2. att riksdagen begär att regeringen närmare utreder hur Sverige genom
ett enkelt rättsmedel skall kunna bota den brist i den svenska rättsordningen
som ligger däri att Sverige ej beträffande alla tvister om civila rättigheter och
skyldigheter har tillgång till sådan domstolsprövning som föreskrivs i artikel 6
i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna,

68 av Ove Karlsson m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförs om behovet av obligatoriskt
samråd med de handikappades organisationer i samband med bygg- och
planarbetet i kommunerna,

69 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

- i första hand -

1. att riksdagen beslutar avslå förslaget till ny plan- och bygglag och hos
regeringen begär nytt förslag som är förenligt med grundlagen och beaktar de
förslag som anförts i motionen,

- i andra hand -

2. att riksdagen beslutar att 3 kap. 13 § utformas i enlighet med vad som
föreslagits i motionen så att oförändrade krav ställs på underhåll av
rörelsebyggnader,

3. att riksdagen beslutar att regler införs i 5 kap. 20 §, så att kallelse till
samråd sker på samma sätt som till utställning,

4. att riksdagen beslutar att bestämmelser om tidsbegränsning av områdesbestämmelser
införs i 5 kap.,

5. att riksdagen beslutar att 8 kap. förändras på så sätt att byggnadslovsplikten
inskränks i enlighet med vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om rätten att bygga utanför detaljplan,

7. att riksdagen beslutar att 9 kap. utformas så att byggnadsnämndens
kontroll kan minskas på sätt som anförts i motionen,

BoU 1986/87:1

Motionerna

8. att riksdagen beslutar att bestämmelser införs i 10 kap. med innebörd att BoU 1986/87:1

byggnadsnämnden ges möjlighet att avstå från att ta upp ringa förseelser till Motionerna

behandling,

9. att riksdagen beslutar att 13 kap. 5 § första stycket angående inskränkningen
i rätten att överklaga utgår,

10. att riksdagen beslutar att 14 kap. 8-10 §§ utformas så att skada som
inte är bagatellartad skall ersättas,

11. att riksdagen beslutar att 15 kap. 6 § utgår med innebörd att
expropriationslagens regler om ersättning av rättegångskostnader gäller,

12. att riksdagen beslutar att även i övrigt som sin mening ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen,

70 av Leif Olsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att 8 kap. 1 § i plan- och bygglagen ändras så att
det generella kravet på bygglov ej gäller byggnader som ägs av landsting,

2. att riksdagen beslutar att bestämmelserna i nuvarande byggnadsstadga
66 § om anmälningsplikt för landsting intas i den nya plan- och bygglagen,

71 av Iréne Vestlund (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om byggnadsnämndernas
tillgång på kulturhistorisk sakkunskap,

72 av Gunnel Liljegren (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att
kommunernas skyldigheter gentemot fastighetsägare skall regleras i enlighet
med vad som anförts i motionens att-satser,

73 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari föreslås

1. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar att
även behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar skall
tillgodoses,

2. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 2 kap. 4 § beslutar att
begreppet "gemensamma lokaler” skall tillföras på sätt som anges i
motionen,

3. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 20 § första stycket
beslutar anta i motionen angiven lydelse,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om att utfärdande av föreskrifter rörande plan- och bygglagen jämväl
bör omfatta tredje kapitlets föreskrifter om friytor i 15 § rörande nybyggnad,

10 § rörande ombyggnad, i 2 § rörande terrasser samt i 14 § om övriga
anläggningar och anordningar,

5. att riksdagen i anslutning till 3 kap. uttalar att större hänsyn måste tas
och tillämpningsföreskrifter utfärdas vad gäller allergiproblem, orienterbarhet
och lämpliga förråd för förvaring av rotfrukter m.m.,

6. att riksdagen uttalar att möjligheten till avsteg från kravet om
tillgänglighet vid ombyggnad endast får utnyttjas ytterst restriktivt,

7. att riksdagen beträffande bostadskvaliteten uttalar att tillräckligt stora
bostadsrum, tillgång till tvättstuga och balkong/uteplats är normala standardkrav,

8. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 3 kap. 7 § beslutar i

enlighet med motionens förslag om hiss eller lyftanordning även i tvåvå- BoU 1986/87:1
ningshus, Motionerna

9. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 3 kap. 10 § beslutar

a) att orden ”samt så att stor hänsyn tas till dess brukare” tillförs första
stycket,

b) att tredje stycket skall utgå,

c) att kommunen skall ha möjlighet att ställa krav på åtgärder för att
åstadkomma tillgänglighet även när ombyggnad ej planeras,

10. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 5 kap. 20 § beslutar att
även arbetande som berörs av förslaget skall beredas tillfälle till samråd,

11. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 5 kap. 25 § beslutar

a) att till första stycket punkt 1 tillföra ”och med dem jämställda som avses
i 20 §”,

b) att tredje stycket skall utgå,

12. att riksdagen uttalar att hyresgästinflytandet enligt 8 kap. 31 § bör avse
samtliga åtgärder som avses i 1 § punkterna 1-6,

13. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 22 § beslutar
tillföra en ny punkt som lyder ”anordna friytor för lek och utevistelse”,

14. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 22 § beslutar att
även arbetande som berörs av förslaget skall beredas tillfälle till samråd,

15. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 8 kap. 29 § första
stycket beslutar att orden ”och till byggherrens kvalifikationer” skall utgå,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
sägs om ekonomiskt stöd till planering till kommuner med liten befolkning
och stor yta,

17. att riksdagen med ändring i regeringens förslag 14 kap. 8 § första
stycket beslutar att punkterna 1 och 2 skall utgå,

74 av Birgitta Hambraeus (c) vari hemställs att riksdagen beslutar om ändring
i den föreslagna plan- och bygglagen så att äldre hus bevaras i enlighet med
vad som anförts i motionen,

75 av Birgitta Hambraeus (c) vari hemställs att riksdagen kompletterar 5 kap.
plan- och bygglagen så att mångfunktionell bebyggelse stimuleras,

76 av Britta Bjelle (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att 13 kap. 5 §
förslaget till lag om ny plan- och bygglag utgår och ersätts med en ovillkorlig
rätt att till länsstyrelsen överklaga beslut om att anta, ändra eller upphäva en
stadsplan, områdesbestämmelse eller en fastighetsplan,

77 av Margareta Persson och Bo Nilsson (båda s) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att föreskrifter utfärdas till 2 kap. 4 § punkt 5 för
handikappanpassning av den yttre miljön,

2. att riksdagen beslutar att 3 kap. 5 § skärps vad avser att likvärdiga
material som är bättre ur allergisynpunkt skall användas,

3. att riksdagen beslutar att tolkningen av 3 kap. 7 § också skall gälla
personer med allergi,

4. att riksdagen beslutar att 3 kap. 9 § skärps, så att fler hus än enbart de
som är avsedda för hotellrörelse blir tillgängliga ur handikappsynpunkt samt
att vissa minimikrav på tillgänglighet skall gälla alla fritidshus,

5. att riksdagen beslutar att 3 kap. 10 § ändras så att tillgänglighetsaspekterna
beaktas i högre utsträckning,

6. att riksdagen beslutar att vid upprättande av områdesplan denna bryts
ned kvartersvis, för att inte avsteg från tillgänglighet skall kunna göras i för
stora områden,

7. att riksdagen beslutar att fastighetsägare skall kunna ersättas av
kommunen om det blir uppenbart oskäliga kostnader vid krav på handikappanpassning,

8. att riksdagen beslutar att en precisering görs av 3 kap. 14 § vad avser
tillgänglighet av idrottsplatser och liknande,

9. att riksdagen beslutar att handikapporganisationerna på orten i vissa fall
skall ha möjlighet att anföra besvär,

78 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att i 6
kap. PBL införa en bestämmelse angående huvudmannaskapet för gatukostnader
i enlighet med vad som anförs i motionen,

79 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att i 5 kap. PBL införa bestämmelser om förenklat
kallelseförfarande där områdesbestämmelse eller detaljplanering avser
utökad rättighet för fastighetsägare i enlighet med vad som anförs i
motionen,

2. att riksdagen beslutar att i 5 kap. 30 § PBL införa en bestämmelse att
varje sakägare skall delges beslut om antagande av områdesbestämmelse och
detaljplan i enlighet med vad som anförs i motionen,

80 av Bengt Westerberg m. fl. (fp) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att avslå proposition 1985/86:1,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag som innebär att PBL
är förenlig med grundlagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslaget till
PBL bör omarbetas i enlighet med de yrkanden som redovisas nedan

a) att 1 kap. 6 § i PBL ges lydelsen:

b) att innehållet i översiktsplanerna bör begränsas,

c) att 5 kap. 5 § ändras så att genomförandetiden normalt blir 15 år och om
särskilda skäl föreligger kan kommunen besluta att genomförandetiden skall
vara 10 år; någon övre gräns för längden på genomförandetiden skall inte
finnas,

d) att 6 kap. 24 § ändras så att kommun inte har ovillkorlig rätt att efter
genomförandetidens slut lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig
överensstämmelse med detaljplanen,

e) att 8 kap. 5 § ändras så att kommunen även i detaljplan kan besluta om
de undantag från krav på bygglov som kommunen ges möjlighet att införa i
områdesbestämmelse,

f) att den rätt till kompletteringsåtgärder som föreslås i 8 kap. 12 § skall
finnas även i områden med detaljplan,

BoU 1986/87:1

Motionerna

g) att avskaffandet av det s.k. tätbebyggelseförbudet bör medföra att det
blir lättare att få bygglov,

h) att 8 kap. 12 § ändras så att ansökan om bygglov skall upptas till
behandling om detaljplaneläggning inte har påbörjats inom två år efter att
ansökan om bygglov inkommit,

i) att 8 kap. 34 § kompletteras så att beslut om förhandsbesked gäller i
minst ett år,

j) att detaljplaner inte får användas till att styra utvecklingen av handeln på
det sätt som anges i proposition 1985/86:1,
k) att 5 kap. 25 § ändras så att underrättelse skall delges dem som omfattas
av samrådsskyldigheten i 5 kap. 20 §,

1) att 13 kap. 6 § utgår,

m) att kvalifikationsgräns för ersättning för de bebyggelsereglerande
ingrepp som nämns i 14 kap. 8 § p. 1-3 ändras enligt vad som anförs i
motionen,

n) att stads- och byggnadsplaner som antagits efter 1978 skall ges en
genomförandetid på 10 år efter lagens ikraftträdande,
o) att möjligheten att bevilja äldre planer genomförandetid och ersättningsvillkor
för fastigheter som drabbats av nybyggnadsförbud utökas enligt
vad som anförs i motionen,

dels den med anledning av proposition 1985/86:3 väckta motionen 1985186:

92 av Gunhild Bolander (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

2. att riksdagen beslutar att utreda förutsättningarna för ekonomisk
ersättning för inskränkningar som åsamkas markägare i enlighet med vad
som anförs i motionen,

dels de med anledning av proposition 1984/85:207 väckta motionerna
1984/85:

3217 av Kjell A. Mattsson m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen med avslag på proposition 1984/85:207 beslutar att som sin
mening ge regeringen till känna

a) vad som i motionen anförts om minskad byggnadslovsskyldighet inom
stads- och byggnadsplan resp. för områden utanför plan,

b) vad som i motionen anförts om att lagen om påföljder och ingripanden
vid lovligt byggande ändras i överensstämmelse med ändringarna i bygglovsreglerna,

3218 av Rolf Dahlberg m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen avslår proposition 1984/85:207,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om förslagets till ny plan- och bygglag överensstämmelse
med grundlagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett förslag till
förenklade regler om byggnadslov m. m. skall utarbetas i enlighet med vad
som i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om service till kommunerna,

BoU 1986/87:1

Motionerna

BoU 1986/87:1

Motionerna

dels de under allmänna motionstiden 1985 väckta motionerna 1984185:

664 av Sten Svensson m. fl. (m)-vari med hänvisning till motion 1985/86:657
- hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om hinder i mark- och planpolitiken för landsbygdens
utveckling,

783 av Knut Billing m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att de särskilda bestämmelserna angående regionplaneringen
i Stockholms län skall utgå ur kommande förslag till ny plan- och
bygglag,

1097 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) vari föreslås att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts beträffande kommunala varuförsörjningsplaner inom ramen för en
total serviceplanering,

1478 av Bengt Lindqvist (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om att yttre arrangemang
inom ett friluftsområde skall göras tillgängliga och användbara för handikappade,

2135 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag för att i lagstiftningen införa bestämmelser om
närmiljöns och gångvägars tillgänglighet för människor med handikapp,

2152 av Kjell Mattsson m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställs

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om lättnad i normkraven för att åstadkomma fler små och
billiga lägenheter,

2217 av Tage Sundkvist m.fl. (c) vari - med hänvisning till motion
1984/85:2214 - hemställs att riksdagen beslutar att hos regeringen begära
förslag om minskat byggkrångel innebärande bl. a. slopad byggnadslovsplikt
i vissa fall, dispenser från byggnormens krav om nybyggnadsstandard vid
ombyggnad och med hänsyn till verksamhetens art möjlighet till dispens från
vissa regler i industribyggnader,

2319 av Karin Andersson m. fl. (c) vari - med hänvisning till motion
1984/85:2312 - hemställs att riksdagen begär att regeringen i det aviserade
förslaget till plan- och bygglag i lagtexten skriver in att en utgångspunkt för
samhällsplaneringen skall vara att skapa förutsättningar för jämställdhet
mellan kvinnor och män,

3219 av Kerstin Ekman och Olle Grahn (båda fp) vari såvitt nu är i fråga
hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna att
förenklade regler om byggnadslov m. m. i enlighet med förslaget bör införas i
nu gällande byggnadslagstiftning,

2674 av Christer Eirefelt (fp) vari hemställs att riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning med uppgift att utarbeta förslag till förbättringar i fråga
om den enskildes rättsliga ställning i byggnadslovsproceduren,

2676 av Margit Gennser och Margareta Gard (båda m) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen
anförts angående byggnadslagens 56 och 57 §§ om ersättning för gatukostnader,

2684 av Ivar Virgin och Lars Hjertén (båda m) vari hemställs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring av lagstiftningen så att byggande
utanför planlagt område blir helt fritt,

2707 av Ulf Adelsohn m. fl. (m) vari såvitt nu är i fråga hemställs

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till författningsändringar
som möjliggör differentierad servicenivå mellan olika detaljplaneområden
på sätt som anges i motionen,

2801 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga hemställs

10. att riksdagen beslutar om att en skyndsam översyn bör göras av
gällande lagstiftning och övrigt regelsystem på bostadsområdet i syfte att
åstadkomma avreglering och minskad detaljstyrning (yrkandet behandlas i
detta betänkande såvitt avser Svensk Byggnorm, i övrigt behandlades
yrkandet i betänkandet BoU 1984/85:13),

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförs om ny plan- och bygglag,

dels de under allmänna motionstiden 1986 väckta motionerna 1985186:

Bo502 av Margareta Persson (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att föreskrifter om vattenrutschbanor inarbetas i
ordningsstadgan,

Bo503 av Margareta Persson och Berit Bölander (båda s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagstiftningen kring
lock på brunnar ändras i enlighet med motionen,

Bo504 av Kjell A. Mattsson m.fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar
ändra 10 kap. plan- och bygglagen angående påföljder och ingripanden vid
överträdelser, så att påföljdsformerna byggnadsavgift och tilläggsavgift
slopas,

Bo505 av Rune Gustavsson m.fl. (c) vari - med hänvisning till motion
1985/86:So218 - såvitt nu är i fråga hemställs
1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionen anförs om handikappades möjligheter att påverka samhällsplaneringen,

Bo506 av Kerstin Göthberg (c) vari hemställs att riksdagen beslutar som sin
mening ge regeringen till känna att en särskild kommitté bör tillsättas i
enlighet med vad som anförts i motionen med uppgift att följa effekterna av
ny plan- och bygglagstiftning,

Bo508 av Kjell-Arne Welin och Siw Persson (båda fp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att statens planverk får i uppdrag att i samråd
med socialstyrelsen och naturvårdsverket göra en översyn av reglerna för
godkända bullervärden.

BoU 1986/87:1

Motionerna

BoSlO av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar att BoU 1986/87:1

3 kap. 3 § första stycket i förslaget till ny plan- och bygglag kompletteras med Bilagor

följande mening: Särskilt skall klimatdata beaktas. Skrivelser

Bo512 av Karin Söder m.fl. (c) vari - med hänvisning till motion 1985/
86:N447 - såvitt nu är i fråga hemställs

1. att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna vad
som anförts om skärpta krav för installation av direktverkande el,

Bo516 av Sven Munke (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
förslag som kan förbättra skyddet för människors hälsa mot kemiska
hälsorisker i bostadsmiljön,

Bo517 av Sven Munke (m) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär
ett förslag om åtgärder för att motverka och förebygga hälsorisker orsakade
av radon i bostäder och andra lokaler som omfattas av hälsoskyddslagen,

Bo518 av Kersti Johansson och Kerstin Göthberg (båda c) vari såvitt nu är i
fråga - med hänvisning till motion 1985/86:Jo798 - hemställs att riksdagen
beslutar att i plan- och bygglagen intas bestämmelser med innebörd att vid
bedömande av om ersättningströskeln vid skada har överskridits skall även
beaktas förordnande enligt annan lagstiftning. (Motionen kommer i återstående
del att behandlas av utskottet i betänkande om följdlagstiftning till PBL
m. m.),

Bo520 av Rosa Östh m. fl. (c) vari-med hänvisning till motion 1985/86:A608
- hemställs att riksdagen begär att regeringen i det aviserade förslaget till
plan- och bygglag i lagtexten skriver in att en utgångspunkt för samhällsplaneringen
skall vara att skapa förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor
och män.

Bilagor till detta betänkande

Bostadsutskottet har den 20 mars 1986 beslutat inhämta lagrådets yttrande
över ett inom utskottet utarbetat förslag till ändringar i det i proposition
1985/86:1 framlagda förslaget till ny plan- och bygglag.

Lagrådet avgav yttrande i ärendet den 3 april 1986.

Bostadsutskottet har berett konstitutionsutskottet, försvarsutskottet, socialutskottet,
trafikutskottet, jordbruksutskottet och näringsutskottet tillfälle
att yttra sig över proposition 1985/86:1 jämte motioner. Trafikutskottet har
avstått från att yttra sig.

Som bilagor till detta betänkande har tagits in bostadsutskottets förslag till
ny plan- och bygglag, reservanternas lagförslag, den av bostadsutskottet
utarbetade lagrådsremissen, lagrådets yttrande över remissen samt från de
ovannämnda utskotten inkomna yttranden.

Skrivelser m. m.

Skrivelser avseende vissa frågor om PBL har inkommit från statens planverk,
Svenska kommunförbundet, Sveriges föreningsbankers förbund, Sveriges

allmänna hypoteksbank, Byggherreföreningen, Sveriges köpmannaförbund, BoU 1986/87:1

Fastighetsägareförbundet, Sveriges villaägareförbund, Näringslivets bygg- 1 Behovet av en ny

nadsdelegation, Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer, Handikappför- plan- och bygglag

bundens centralkommitté, Lantbrukarnas riksförbund, Svenska cellulosaoch
pappersbruksföreningen, Sveriges jordägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, Kvinnors byggforum, Sveriges ornitologiska
förening, Movium, Samhällsföretag och Regionala ROT-samordnare i
Hallands län och i Göteborgs och Bohus län. Skrivelser har också inkommit
från enskilda personer.

Utskottet

1 Behovet av en ny plan- och bygglag m. m.

1.1 Inledning

Det i proposition 1985/86:1 framlagda förslaget till ny plan- och bygglag
(PBL) skall ersätta byggnadslagen (1947:385), byggnadsstadgan (1959:612)
samt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande.

PBL-förslaget förutsätter en samordning med annan lagstiftning bl. a. med
en ny lag om hushållning med naturresurser (NRL). Sistnämnda lagförslag
behandlar utskottet i betänkandet BoU 1986/87:3.

Förslaget i propositionen bygger i allt väsentligt på ett av regeringen till
lagrådet i oktober 1983 remitterat förslag till ny PBL samt på lagrådets
yttrande över förslaget. I propositionen anger bostadsministern (s. 56) att
han med några få undantag i allt väsentligt biträder lagrådets förslag till
ändringar.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att den planoch
byggnadslagstiftning som tillkom år 1947 i stora delar alltjämt är hållbar.

Ett karaktäristiskt drag i denna lagstiftning är föreningen av beprövade
metoder för bebyggelsereglering med nya tankegångar om en av sociala
välfärdsideal styrd planläggning som ett viktigt medel att skapa goda
levnadsförhållanden och en god miljö.

Byggnadslagen (BL) har emellertid genomgått stora ändringar sedan år
1947. Bl. a. överfördes år 1959 vissa delar av regleringen enligt BL till en ny
byggnadsstadga (BS). Denna stadga har i sin tur reviderats vid åtskilliga
tillfällen. Ur BL och BS bröts år 1976 ut bestämmelserna om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande och samlades i en särskild lag (LPI).

Det torde råda en bred enighet om att byggnadslagstiftningen ganska väl
svarat mot de senaste decenniernas stora samhällsexpansion. Det finns
emellertid anledning att bättre än för närvarande anpassa lagstiftningen till
dagens delvis nya planeringssituation; en situation som innebär att ombyggande
och bevarande fått ökad betydelse. Det finns också anledning anpassa
lagstiftningen till det synsätt som vuxit fram inom ramen för den fysiska
riksplaneringen. Vidare har dagens byggnadslagstiftning ändrats vid åtskilliga
tillfällen, något som inneburit att lagstiftningen blivit svåröverskådlig.

En fråga som mot bakgrund av vad nu anförts inledningsvis bör ställas är
om en revision av lagstiftningen skall bygga på de principer på vilka dagens 11

byggnadslagstiftning vilar.

En annan fråga som också inledningsvis bör ställas är om den fortsatta
reformeringen av plan- och byggnadslagstiftningen fortsättningsvis skall ske
genom delreformer eller om en ny lag skall utgöra grunden för utvecklingen
på området.

Enligt bostadsutskottets uppfattning hör de båda frågorna nära samman
och det finns därför anledning att behandla dem i ett sammanhang.

De principer på vilka nu gällande byggnadslagstiftning vilar kan, med
utgångspunkt i vad i propositionen anförts, sammanfattas på följande sätt. I
ett samhälle som präglas av en demokratisk grundsyn och av solidaritet
människor emellan måste både samhällets organ och de enskilda människorna
ha ett ansvar för att den fysiska miljön utformas, vårdas och används så att
en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsvillkor kan
uppnås för människorna nu och för kommande generationer. Vad nu angetts
har kommit till uttryck närmast i 1 kap. 1 § PBL-förslaget.

Det torde vara en allmänt omfattad uppfattning att avvägningar som måste
göras för att åstadkomma en lämplig samhällsutveckling ofta bör ske genom
planläggning. Inom ramen för en sådan planläggning av vår miljö måste
sålunda avvägningar göras mellan förekommande motstridiga intressen.
Gemensamma och långsiktiga intressen anges i propositionen därvid böra
väga tyngre än privata och kortsiktiga. Planeringen enligt PBL är en del av
det mönster av rättsregler och ekonomiska styrmedel som ingår i samhällsplaneringen
i vid mening.

Den fysiska planeringen, som skall utformas mot bakgrund av sektorövergripande
bedömningar, skall upprättas med beaktande av de markanspråk
och önskemål om miljöutformning som konkretiseras genom olika sektoriella
utredningar. En viktig uppgift för den fysiska planeringen är att lösa
konflikter mellan konkurrerande anspråk. Ett annat syfte med planläggningen
är att - mot bakgrund av idéerna om demokrati och solidaritet - hushålla
med naturresurser och energi och långsiktigt bevara värdefulla natur- och
kulturvärden.

Avslutningsvis anförs i propositionen i detta sammanhang att flera av de
principer på vilka den nuvarande byggnadslagstiftningen vilar alltjämt är
aktuella och att de i stor utsträckning bör tas till vara och föras över till PBL,
låt vara i omarbetad form.

Det förslag till PBL som genom proposition 1985/86:1 förelagts riksdagen
vilar på den ovan redovisade grundsynen om att ett samhälleligt och
demokratiskt inflytande över bebyggelseutvecklingen skall utgöra grunderna
för byggnadslagstiftningen.

PBL-förslaget överensstämmer i väsentliga delar med BL och BS. Dock
bör redan inledningsvis erinras om att PBL lägger större vikt än dagens
byggnadslagstiftning bl. a. vid frågan om resurshushållning samt vid förnyelse
av tätorterna. En sådan delvis ny inriktning och ett ökat intresse för dessa
frågor är naturlig mot bakgrund av samhällsutvecklingen under de senaste 15
åren. Dessa frågor kommer, som utskottet anfört ovan, otvivelaktigt att
framstå som väsentliga även i framtiden. Tillsammans med de principer som
utgör grunden för dagens plan- och byggnadslagstiftning bör dessa tillkommande
och delvis grundläggande uppfattningar om det samhälleliga inflytandet
över våra resurser och påverkan på vår miljö tillmätas stor betydelse.

BoU 1986/87:1
1 Behovet av en ny
plan- och bygglag

Vad rör frågan om en framtida bygglagstiftning skall reformeras genom BoU 1986/87:1

delreformer inom ramen för BL och BS eller om en helt ny lag skall stiftas vill 1 Behovet av en ny

utskottet erinra om vad lagrådet i sitt yttrande den 12 mars 1985 anfört i plan- och bygglag

frågan. Det avsnitt av lagrådets yttrande som utskottet syftar på och som har
tagits in i propositionen (s. 55) har följande lydelse.

Såväl byggnadslagen som byggnadsstadgan är efter åtskilliga ändringar och
tillägg svåröverskådliga. Byggnadsstadgan har dessutom svagheten att ha
ömsom bestämmelser av lags karaktär ömsom regler som hör hemma i en
förordning. Det är tillfredsställande att regeringen nu lagt fram ett förslag till
ny byggnadslagstiftning som innefattar en genomgripande och systematisk
bearbetning av dagens splittrade regler. Självfallet är det förknippat med
svårigheter att i ett sammanhang genomföra en så omfattande lagstiftning.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen i samhället är det svårt att hålla
lagstiftningen aktuell. Det är också nästan ogörligt att fullständigt överblicka
konsekvenserna av varje bestämmelse. Om riksdagen antar förslaget till
PBL, får man räkna med att en översyn av olika detaljer kan bli nödvändig
efter en tids erfarenheter. Lagrådet vill emellertid framhålla att det valda
tillvägagångssättet att i ett sammanhang reformera byggnadslagstiftningen ur
lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra framför försök att genom
partiella reformer komma till rätta med bristerna i nuvarande lagstiftning.

Beträffande frågan om att tillgodose behovet av en ny plan- och bygglag
genom delreformer anser bostadsministern detta vara en olämplig lösning
bl. a. genom att det stora antal delreformer som ägt rum sedan 1947 har gjort
byggnadslagstiftningen till ett svåröverskådligt lappverk som det är svårt att
förstå för såväl allmänheten som förtroendevalda med uppdrag i staten och
kommunerna. Från demokratiska utgångspunkter samt från rättssäkerhetssynpunkt
finner bostadsministern det angeläget att de grundläggande
lagreglerna är utformade så att de kan förstås även av andra än en begränsad
krets av experter. Lagsystematiken behöver därför enligt hans uppfattning
ses över i sin helhet. Genom att i samlad form tillgodose angelägna
reformbehov får också allmänheten och de tillämpande myndigheterna i ett
sammanhang en helhetsbild av det nya systemet.

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66 avvisas förslaget till
PBL. Enligt motionärernas uppfattning bör den nuvarande lagstiftningen
revideras successivt genom att delreformer genomförs inom vissa angelägna
områden. Riksdagen bör enligt motionärernas uppfattning hos regeringen
begära förslag till reformerad plan- och bygglagstiftning med den inriktning
som i motionen föreslås. Propositionen bör avslås.

Aven i folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkas avslag på propositionen.

Bl. a. yrkas att riksdagen hos regeringen bör begära ett nytt förslag vilket
tillgodoser de förbättringar motionärerna för fram. Bl. a. anför de att den
enskildes ställning skall stärkas gentemot stat och kommun, att kravet på
innehållet i översiktsplanerna inte bör ställas alltför högt och att någon
maximitid beträffande genomförandetiden inte bör anges i lagen.

Utskottet delar lagrådets uppfattning att det är tillfredsställande att
regeringen lagt fram ett förslag till ny byggnadslagstiftning som innefattar en
genomgripande och systematisk bearbetning av dagens splittrade regler.

Som lagrådet emellertid påpekar är det svårt att hålla lagstiftningen aktuell.

Man får enligt lagrådet också räkna med att en översyn av olika detaljer kan

bli nödvändig efter en tid. Liksom lagrådet anser bostadsutskottet att det i BoU 1986/87:1

propositionen valda tillvägagångssättet att i ett sammanhang reformera 1 Behovet av en ny

byggnadslagstiftningen från lagstiftningsteknisk synpunkt är att föredra plan- och bygglag
framför försök att med partiella reformer komma till rätta med bristerna i
lagstiftningen. Bostadsutskottet vill för sin del tillägga att även utifrån andra
synpunkter än lagstiftningstekniska det är tillfredsställande att riksdagen i ett
sammanhang ges möjlighet att ta ställning till den framtida plan- och
bygglagstiftningen. Även om det kan visa sig nödvändigt med en översyn av
olika detaljer efter en tid, finns goda skäl för uppfattningen att en totalreform
är att föredra framför en ordning att genom delreformer skapa ett nytt system
för fysisk planering m. m. Enligt utskottets uppfattning har inte minst det
omfattande utredningsarbete som föregått propositionen visat på behovet av
ett nytt och i ett sammanhang reformerat plansystem. Utskottet har
förståelse för uppfattningen att ett genomförande av ett så genomgripande
förslag som PBL kan innebära stora konsekvenser för enskilda, myndigheter
och för kommunerna. Enligt vad utskottet erfarit är avsikten att introduktionen
av PBL skall föregås av omfattande informationsinsatser.

Utskottet ansluter sig till den mening som förts fram av lagrådet och av
vissa av de remissinstanser som yttrat sig över betänkandena Ny plan- och
bygglag (SOU 1979:65 och 66) och som alltså innebär att en reformering av
bygglagstiftningen bör ske genom en totalreform. Vid en sådan uppfattning
är det alltså inte aktuellt att förorda en förändring av byggnadslagstiftningen
genom delreformer. Utskottet finner det därför inte motiverat föreslå
riksdagen den ordning som förts fram i moderata samlingspartiets partimotion
1985/86:66 och som utgår från att ett reformbehov skall tillgodoses
genom delreformer och att regeringens förslag till PBL av denna anledning
därför skall avslås. Motionen avstyrks, yrkande 1 såvitt nu är i fråga och
yrkande 2.

Inte heller kan utskottet ansluta sig till förslaget i folkpartiets partimotion
1985/86:80 yrkande 1 att propositionen bör avslås utan sakgranskning av
riksdagen. Avslagsyrkandet har i motionen följts upp med yrkanden om
omarbetning av regeringsförslaget avseende vissa frågor (yrkandena 3 a-1).

Enligt bostadsutskottets uppfattning är det, som utskottet framhållit ovan,
angeläget att en ny PBL kan antas av riksdagen utan ytterligare dröjsmål. De
av motionärerna föreslagna ändringarna i sak är inte av den karaktären att de
inte skulle kunna övervägas av utskottet och riksdagen vid behandlingen av
nu föreliggande regeringsförslag. Utskottet kan således inte dela motionärernas
uppfattning att propositionen bör avslås av den anledningen att i
folkpartiets partimotion i vissa sakfrågor framförs kritiska synpunkter på
regeringens förslag. Utskottet finner, i motsats till motionärerna, det
angeläget och väl motiverat att i sak granska propositionen. Yrkande 1 i
folkpartiets partimotion 1985/86:80 avstyrks sålunda. Nedan granskar utskottet
de förslag till ändringar som bl. a. förs fram i yrkandena 3 a-1 i
motionen.

I motion 1985/86:Bo506 (c) föreslås att en parlamentarisk kommitté
tillsätts med uppgift att följa effekterna av PBL.

Att följa effekterna av PBL är en huvuduppgift för statens planverk. Det
bör vidare erinras om att byggforskningsrådet stöder projekt som avser att 14

studera lagtillämpningen. En kommitté med den sammansättning som BoU 1986/87:1

förordas av motionären kan inte anses erforderlig. Motionen avstyrks. ] Behovet av en ny

I de båda motionerna 1984/85:2319 (c) och 1985/86:Bo520 (c) yrkas att plan- och bygglag
riksdagen hos regeringen begär att i lagtexten i det aviserade PBL-förslaget
skrivs in att en utgångspunkt för samhällsplaneringen skall vara att skapa
förutsättningar för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Som framgått ovan stadgas i lagens 1 kap. 1 § bl. a. att bestämmelserna i
lagen syftar till att främja en samhällsutveckling med bl. a. jämlika levnadsförhållanden.
I PBL-förslaget anges bl. a. att en av utgångspunkterna som
bör beaktas vid utformningen av den fysiska miljön är att skapa förutsättningar
för jämlikhet och för jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare
betonas i propositionen (s. 112) jämställdhetsfrågornas betydelse för bedömningen
av en lämplig samhällsutveckling.

Mot bakgrund av vad nu redovisats finns enligt bostadsutskottets uppfattning
i allt väsentligt en överensstämmelse mellan motionärernas förslag och
förslaget i propositionen när det gäller jämställdhetsfrågorna. Enligt utskottets
bedömning har dessa frågor beaktats i rimlig omfattning i propositionen.

De kommer också till uttryck i lagförslagets inledande bestämmelser. Det
finns enligt bostadsutskottet inte anledning att förorda ett tillkännagivande
enligt motionärernas förslag. Motionärernas yrkanden får sålunda anses vara
tillgodosedda varför utskottet avstyrker motionerna 1984/85:2319 (c) och
1985/86:Bo520 (c).

Med hänvisning till vad i propositionen anförts och vad utskottet nu
redovisat finner bostadsutskottet det lämpligt att en ny plan- och bygglag
vilar på de principer som väglett förslaget i propositionen och som kortfattat
redovisats ovan. Sett ur detta översiktliga perspektiv har enligt bostadsutskottets
uppfattning några invändningar mot det i propositionen förda
principiella resonemanget, utöver vad ovan redovisats, inte rests genom
förslag i motioner.

1.2 Lagförslagets huvudsakliga inriktning m. m. enligt propositionen

I propositionen (s. 67—68) sammanfattar bostadsministern lagförslagets
huvudsakliga inriktning på följande sätt.

o Alla kommuner skall ha en aktuell översiktsplan som omfattar kommunens
hela yta. Översiktsplanen kan ändras och fördjupas för olika
delområden. Områdesbestämmelser skall kunna antas, om kommunen
vill säkerställa syftet med översiktsplanen inom begränsade områden eller
en lämplig användning av områden som är av riksintresse enligt NRL.

Dagens stadsplan och byggnadsplan ersätts av en enda plan, som kallas
detaljplan. Regionplan skall kunna användas för samordning av flera
kommuners planläggning
o Nybyggnadsförbuden avvecklas. En principiell rätt införs att återuppföra
byggnader som har rivits eller brunnit ned. Detaljplaner skall ha en
genomförandetid som begränsar byggrätten i tiden. Efter genomförandetidens
utgång skall kommunen ha rätt att lösa in fastigheter som inte har
bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med planen. Om en byggnad
strider mot detaljplanen, får fastighetsägaren ändå göra både yttre och

invändiga ändringar av byggnaden. En rätt till kompletteringsåtgärder 15

införs beträffande en- eller tvåbostadshus utanför områden med detaljplan -

o Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer slopas. Tyngdpunkten i
länsstyrelsens arbete läggs vid samrådet. Länsstyrelsen skall ha möjlighet
att i efterhand granska och upphäva detaljplaner och områdesbestämmelser.
Upphävande får beslutas endast på vissa, i lagen angivna grunder,
nämligen om kommunens beslut

- kan medföra att ett riksintresse enligt NRL inte tillgodoses,

- innebär att regleringen av sådana frågor om användningen av mark och
vatten som angår två eller flera kommuner inte har samordnats på ett
lämpligt sätt,

- innebär att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser

Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen, som dock skall avge ett
yttrande under utställningen, varvid länsstyrelsen skall redovisa vilka
anmärkningar som finns mot planen i nu nämnda hänseenden
o Medborgarinflytandet förbättras. Vid planläggning skall genom information
och debatt eftersträvas ett så fullständigt beslutsunderlag som möjligt
för de politiska organen
o Alla boende som berörs av en plan eller ett beslut om tillstånd skall, liksom
hyresgästernas organisationer, ha samma ställning som sakägarna
o Tillstånd till byggande m. m. lämnas i form av bygglov, rivningslov och
marklov. Förhandsbesked kan lämnas beträffande åtgärder som kräver
bygglov

o Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut.
Kommunen skall under vissa förutsättningar kunna besluta att vissa
åtgärder inom områden utan detaljplan får utföras utan bygglov, nämligen
bl. a. komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av
byggnader. För områden med detaljplan kan kommunerna i planen
besluta att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande byggnader på det
sätt som anges i planen får uppföras eller byggas till eller ändras på annat
sätt utan lov

o Ansvaret för att byggnader m. m. uppfyller PBL:s krav läggs i större
utsträckning än i dag på byggherren. Byggnadsnämnden behöver inte
detaljgranska konstruktionsritningar m. m.
o PBL föreslås ersätta bl. a. byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Bostadsministern anser att följande övergripande politiska syften ligger
bakom förslaget, nämligen

o att decentralisera ansvar för planläggning och lokal miljö till kommunerna
genom att begränsa statens kontroll,
o att ge bättre förutsättningar för de boende att delta i planeringen och
påverka utformningen av närmiljön,
o att ge större frihet och ansvar för den enskilda människan,
o att ge den fysiska riksplaneringens riktlinjer ett lagfäst stöd i de kommunala
planerna,
o att förenkla och modernisera plansystemet,

o att ge en starkare ställning för sociala och ekonomiska hänsyn i planering
och byggande,

o att avskaffa de långvariga nybyggnadsförbuden och ge möjligheter för
kommunerna att upphäva eller ändra inaktuella detaljplaner,
o att ge bättre förutsättningar för planering av stadsförnyelse och andra
förbättringar i befintliga områden.

BoU 1986/87:1
1 Behovet av en ny
plan- och bygglag

2 Plansystemets förenlighet med regeringsformens
normbegrepp

2.1 Inledning

En fråga som behandlas ingående bl. a. i lagrådets yttrande över PBLförslaget
gäller hur PBL:s reglering av kommunernas planläggning förhåller
sig till bestämmelserna om normgivning i regeringsformen (RF). Denna
fråga har också ägnats stor uppmärksamhet i propositionen och under
riksdagsbehandlingen. Beträffande översiktsplanerna har satts i fråga om
dessa kan anses innefatta bindande riktlinjer. Vad rör områdesbestämmelser
och detaljplaner är frågan om dessa skall anses utgöra föreskrifter enligt RF:s
mening eller om de är förvaltningsbeslut. I ett yttrande till bostadsutskottet
anför konstitutionsutskottet att det i dessa frågor finns utrymme att komma
till olika tolkningsresultat och att det inte är acceptabelt att denna osäkerhet
kvarstår. Med anledning av de olika uppfattningar som förts fram har
bostadsutskottet utarbetat ett förslag till ändringar i propositionens lagförslag
i avsikt att undanröja oklarheten i fråga om PBL-förslagets förenlighet
med normgivningen enligt RF. Bostadsutskottet beslöt den 20 mars 1986
inhämta lagrådets yttrande över förslaget. Lagrådet avgav den 3 april ett
yttrande över förslaget. Bostadsutskottets lagrådsremiss samt lagrådets
yttrande har tagits in i en bilagedel till detta betänkande. En sammanfattning
av lagrådets yttrande, propositionen och bostadsutskottets förslag till
ändringar lämnas i det följande.

BoU 1986/87:1

2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.2 Lagrådets yttrande över PBL-förslaget

Lagrådet anförde i sitt yttrande av den 12 mars 1985 över regeringens
lagrådsremiss bl. a. följande i frågan.

Ett karakteristiskt drag i förslaget är att det kommunala inflytandet över
planläggningen förstärks. Länsstyrelsernas fastställelseprövning av planer
slopas i sin nuvarande form och kommunerna får ett betydande mått av frihet
att inom ramen för lagens allmänt hållna bestämmelser själva utforma
planerna och reglera markanvändning och bebyggelse. En huvudfråga att i
detta sammanhang ta ställning till är om denna reglering, sådan den
föreligger enligt förslaget, är förenlig med bestämmelserna i regeringsformen
(RF) om normgivning. I lagrådsremissen berör departementschefen frågan
endast såvitt gäller ett av planinstituten nämligen översiktsplanen; lagrådet
återkommer strax till det åsyftade uttalandet. I övrigt är denna konstitutionella
fråga inte behandlad vare sig av PBL-utredningen eller, såvitt lagrådet
kunnat finna, av dem som yttrat sig över utredningens förslag.

Enligt 8 kap. 3 § första stycket RF skall föreskrifter om förhållandet
mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i
övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden,
meddelas genom lag dvs. i föreskrifter beslutade av riksdagen. Frågor om
användningen av mark- och vattenområden och om bebyggelse hör till det
lagstiftningsområde som avses i nämnda lagrum. Med stöd av 8 kap. 7 §
första stycket 3 kan riksdagen utan hinder av 3 § i lag bemyndiga regeringen
att genom förordning meddela föreskrifter om ”utformning av byggnader,
anläggningar och bebyggelsemiljö”. Denna rätt att delegera normgivning i
fråga om byggande tillkom genom en ändring av RF år 1976. Ändringen

2 Riksdagen 1986187.19 sami Nr 1

(prop. 1975/76:209 s. 162 f) motiverades av behovet att kunna ta in
byggnadsstadgans mera detaljbetonade regler om byggande samt föreskrifterna
i Svensk byggnorm 1975 i en eller flera regeringsförfattningar. En i
riksdagen väckt motion med yrkande om avslag på propositionen under
hänvisning till att ett för de enskilda människorna centralt område skulle
komma att undandras riksdagens lagstiftning avstyrktes av konstitutionsutskottet.
Utskottet erinrade om att riksdagen vid begagnande av den
föreslagna delegationsmöjligheten kunde och borde närmare precisera de
befogenheter regeringen skulle få och att avsikten självfallet inte var att
delegeringen skulle omfatta annat än befogenheter att meddela detaljbetonade
föreskrifter (KU 56 s. 41).

Om riksdagen med stöd av 8 kap. 7 § RF bemyndigar regeringen att
meddela föreskrifter, kan riksdagen också enligt 8 kap. 11 § medge regeringen
att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet, s. k. subdelegation. Subdelegation måste gå över regeringen.
Riksdagen kan inte delegera sin normgivningsmakt direkt till en förvaltningsmyndighet
- här bortses från myndigheter som lyder direkt under riksdagen -eller till en kommun. Kommunernas rätt enligt PBL att ge föreskrifter om
utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö grundar sig inte
på någon delegation utan följer direkt av vissa i PBL givna lagregler.
Riksdagen kan inte avhända sig sin normgivningsmakt i annan ordning än
den 8 kap. RF föreskriver. Av det anförda följer att PBL:s lagregler om rätt
för kommunerna att reglera markanvändning och att ge föreskrifter om
utformningen av byggnader m. m. är grundlagsenliga endast under förutsättning
att regleringen inte utgör normer i RF:s mening.

RF:s normbegrepp är inte närmare preciserat i RF. Inte heller ger RF:s
förarbeten någon säker ledning när det gäller att klargöra innebörden av det
normbegrepp på vilket 8 kap. vilar. Enligt propositionen med förslag till ny
RF (1973:90 s. 203 f) avses rättsregler och det sägs att dessa kännetecknas i
princip av att de är bindande för myndigheter och enskilda. De kännetecknas
vidare av att de inte bara avser ett visst konkret fall utan har generell
giltighet. Det sistnämnda kravet får enligt propositionen anses uppfyllt om
föreskriften avser exempelvis situationer av ett visst slag eller vissa typer av
handlingssätt eller om den riktar sig till eller på annat sätt berör en i allmänna
termer bestämd krets av personer.

I remissen till lagrådet tar departementschefen som förut nämnts upp
frågan om huruvida föreskrifter som meddelas i en översiktsplan utgör
sådana normer som avses i 8 kap. RF. Det sägs här (s. 35) att, om
översiktsplanens riktlinjer för provningen av bygglov och beslut om markanvändning
skulle vara bindande för efterföljande beslut - något som departementschefen
anser i och för sig skulle vara både logiskt och rationellt -översiktsplanen får anses innehålla sådana föreskrifter. Av betydelse härvid
är, framhålls det, att översiktsplanen får en stor geografisk omfattning och att
den riktar sig till en obestämd krets av personer. I anslutning härtill
framhåller departementschefen att delegation av sådana markanvändningsfrågor
som är aktuell inte enligt 8 kap. RF kan ske till kommunerna och att
det sålunda inte är möjligt att genomföra en decentralisering till kommunerna
som innebär att de får normgivningskompetens i markanvändningsfrågor
dvs. befogenhet att meddela föreskrifter. - Det är alltså det förhållandet att
översiktsplanen enligt departementschefens mening inte är bindande för
myndigheter och enskilda som medför att den inte skulle innehålla normer i
RF:s mening. Den argumentering som sålunda förs i fråga om översiktsplanens
konstitutionella natur torde gälla även i fråga om regionplanen.

Lagrådet vill till en början uppehålla sig vid frågan om översiktsplanen,
sådan den är utformad enligt det till lagrådet remitterade förslaget,
innehåller normer av det slag som avses i 8 kap. RF. Enligt 4 kap. 1 § PBL

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

skall översiktsplanen vara ett underlag för beslut om användningen av mark
och vatten samt om kommunens närmare planläggning. Den skall sålunda
ligga till grund för den prövning som enligt PBL ankommer på kommunstyrelse
eller byggnadsnämnd när de efter delegation från kommunfullmäktige
antar en detaljplan eller områdesbestämmelser. Den skall vidare vara
vägledande vid byggnadsnämndens prövning av ansökningar om lov till
åtgärder utanför detaljplan. Slutligen är den avsedd att inverka vid den
tillståndsprövning som olika statliga myndigheter har att göra enligt andra
lagar än PBL t. ex. prövning av tillstånd enligt vattenlagen eller koncession
enligt minerallagen. Såsom departementschefen understryker på flera ställen
i remissen (bl. a. s. 69) är översiktsplanen tänkt att behandla de långsiktiga,
strategiska frågorna för markanvändning och byggande och närmast vara av
programmässig och vägledande art. Den skall vara ett instrument för
kommunen att omsätta sitt politiska program i riktlinjer för planläggning och
tillkomsten av bebyggelse och därmed sammanhängande anordningar. Med
riktlinjer skall, sägs det, förstås rekommendationer som kan bilda underlag
för senare beslut.

Det har i såväl doktrin som praxis rått en viss osäkerhet i frågan huruvida
”riktlinjer”, ”rekommendationer” och ”anvisningar” är normer i RF:s
mening. Lagstiftaren har haft att ta ställning till frågan bl. a. när det gällt att
avgöra vilka lagar och förordningar som skall kungöras enligt 8 kap. 19 §
andra stycket RF. I 1 § andra stycket lagen (1976:633) om kungörande av
lagar och andra författningar sådant lagrummet lyder enligt en nyligen
vidtagen ändring (SFS 1984:211) skall med författningar i nämnda lag förstås
”lagar, förordningar och andra rättsregler som i 8 kap. regeringsformen
betecknas som föreskrifter”. Definitionen som sådan säger väl inte så mycket
om innebörden av begreppet föreskrift i RF men den har sitt intresse såsom
ett försök från lagstiftarens sida att få en klarare gräns mellan bindande och
icke-bindande regler i författningar beslutade av riksdagen, regeringen eller
kyrkomötet eller av en myndighet under regeringen eller riksdagen. Ursprungligen
hänförde kungörandelagen (prop. 1975/76:112) till författning
inte bara bindande regler utan även sådana icke-bindande anvisningar som
hade till syfte att främja en enhetlig rättstillämpning eller att bidra till att
utveckla praxis i en viss riktning. Däremot borde regler som anvisade hur en
person lämpligen kunde förfara i vissa hänseenden men som lämnade honom
fritt att välja en annan väg för att nå det önskade resultatet inte anses som
författningar. Ändringen av kungörandelagen år 1984 innebar att begreppet
författning reserverades för bindande regler och att rekommendationer av
typen anvisningar lämnades utanför. Ett syfte med ändringen var (prop.
1983/84:119 s. 13 f) att få kungörandelagen i bättre överensstämmelse med
RF och dess förarbeten.

Översiktsplanen skall såsom nyss nämnts vara av programmässig och
vägledande art. Detta hindrar emellertid inte att, såsom departementschefen
säger (s. 78), ”ändamålet (med planen) ibland kan vara precist både till
innehåll och avgränsning”. Flera exempel härpå ges. Riktlinjer av typen
”ingen bebyggelse får tillkomma” får sägs det (s. 203) stor genomslagskraft,
om det skyddsvärda intresset är starkt och väl underbyggt. I specialmotiveringen
till 8 kap. 11 § PBL (s. 578 ff) ges andra exempel på hur uttryck i
översiktsplanen kan få en i praktiken avgörande betydelse i bygglovsärenden.
Planens betydelse när statliga myndigheter har att pröva frågor om
markanvändning enligt andra författningar än PBL berörs på s. 343 f.
Departementschefen säger här att det synsätt han anlagt i fråga om
översiktsplanens betydelse för efterföljande bygglovsbeslut i allt väsentligt
bör kunna anläggas även på beslut enligt dessa författningar. Departementschefens
nu återgivna uttalanden ansluter sig väl till den vikt som i praxis och

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

andra sammanhang tillmätts kommunala översiktsplaner. I rättsfallet NJA
1978 s. 261 har Högsta domstolen ansett hinder mot en begärd avstyckning
föreligga och därvid grundat sitt avgörande på att avstyckningen stred mot
riktlinjerna i kommunöversikten. Vid behandlingen av förslaget till den nya
vattenlagen framhöll departementschefen (prop. 1981/82:130 s. 95 f) att en
genomarbetad översiktsplan med god kommunal förankring kunde, även om
den inte direkt skulle kunna ligga till grund för ett avslag på en ansökan om
tillstånd till ett vattenföretag, likväl beaktas på i huvudsak samma sätt som en
fastställd stads- eller byggnadsplan med bestämmelser i ämnet. Lagrådet
(s. 278) fann att uttalandet stod i god överensstämmelse med den ståndpunkt
som intagits i praxis vad gäller betydelsen av planer och översikter av
ifrågavarande slag.

När i det lagstiftningsärende varom nu är fråga departementschefen
hävdar att översiktsplanen inte är att anse som normgivning synes han fästa
en avgörande vikt vid att myndigheterna är skyldiga att självständigt pröva
planens innehåll och att denna prövning kan ge ett annat resultat än det
planen förutsatt. Sådana fall kan helt visst tänkas. Exempelvis skall
byggnadsnämnden, om den finner att bygglov utanför detaljplan inte bör ges
eftersom byggplatsen inte svarar mot kraven i 2 kap. PBL, vägra bygglov,
även om det i översiktsplanen angetts att bebyggelse får förekomma. Likaså
skall byggnadsnämnden, ehuru översiktsplanen av hänsyn till ett allmänt
intresse anger restriktivitet i fråga om byggande, ge bygglov om den finner att
ett enskilt intresse väger tyngre än det allmänna intresset. Lagrådet vill
emellertid framhålla att utrymmet för en sådan självständig prövning beror
av hur konkret och bestämt översiktsplanen är utformad. Av betydelse är
också att översiktsplanen antas av kommunfullmäktige och följaktligen
uttrycker kommunens politiska vilja. Vid fullmäktiges antagande av en
översiktsplan skall både allmänna och, i den mån de är kända, enskilda
intressen beaktas. Om planen innefattar en avvägning av samtliga intressen,
allmänna och enskilda, inom ett visst område och entydigt anger fullmäktiges
mening hur marken skall användas, är det knappast tänkbart att kommunstyrelse
eller byggnadsnämnd detaljplanerar området i strid mot planen eller att
byggnadsnämnden beviljar ett bygglov som är oförenligt med planen. Det
sagda förutsätter självfallet att översiktsplanen svarar mot PBL:s krav på
planläggning. Dessa krav är allmänt hållna och avser sådana övergripande
mål för planläggningen som att åstadkomma en socialt lämplig miljö, att
hushålla med naturresurser och att förlägga bebyggelse till mark som är
lämplig från hälsosynpunkt m. m. (2 kap. 1—3 §§). Huvudansvaret för att
dessa krav blir förverkligade vid planläggning ligger hos kommunens
förtroendevalda.

I jämförelse med riktlinjer och rekommendationer av det slag som
förarbetena till kungörandelagen (1976:633) tar sikte på får översiktsplanen,
om den utformas som ett bestämt och preciserat direktiv, en långt mer
rättsgestaltande verkan. Vid sin granskning av förslaget till konsumentkreditlag
framhöll lagrådet (prop. 1976/77:123, s. 349 ff) att vid marknadsdomstolens
bedömning av konsumentverkets riktlinjer blir det avgörande inte om
avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider
mot lag. Det ligger i sakens natur att en domstol vid en sådan bedömning står
friare i förhållande till riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i
förhållande till översiktsplanen. Översiktsplanen kan visserligen inte direkt
läggas till grund för ett avgörande och saknar i så måtto - formellt sett -omedelbara rättsverkningar. Emellertid blir den som framgår av det anförda
till den del den innehåller bestämda och preciserade direktiv i realiteten
bindande för de tillämpande myndigheterna.

Frågan om detaljplanernas och områdesbestämmelsernas konstitutionella

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

natur berörs, såsom förut nämnts, inte i remissen men tydligen anser
departementschefen att dessa planer, som har bindande verkan, inte
innehåller bestämmelser av generell art och att därför inte heller de är att
anse som författningar. Sannolikt stöder han sig även härvid på kungörandelagen
(1976:633) och förarbetena till den. I propositionen med förslag till
nämnda lag (prop. 1975/76:112 s. 63 ff) diskuterade dåvarande justitieministern
gränsdragningssvårigheter som möter i fall där en bindande föreskrift
avser ett mycket litet lokalt område, kanske bara en eller flera bestämda
fastigheter. Han slog till en början fast att ett lokalt begränsat beslut hade
karaktären av författning om det helt eller främst riktar sig till medborgarna i
gemen såsom exempelvis ett förbud att ta bort eller skada växt av viss art där
den växer vilt. Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när
fråga var om lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa handlingsfriheten
för ägarna till vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed
jämförliga rättsinnehavare. Detta gällde även om föreskrifterna band inte
bara den aktuelle ägaren eller rättsinnehavaren utan även framtida sådana. I
enlighet härmed och med åberopande av den praxis som följts vid tillämpningen
av 3 § andra stycket 2 förvaltningslagen (1971:290) i ärende om
fastställelse av detaljplan ansåg justitieministern att bl. a. beslut om bebyggelseplaner
enligt byggnadslagstiftningen och beslut om förbud mot byggande,
schaktning m. m. enligt samma lagstiftning inte borde hänföras till
författning. Däremot borde föreskrifter som riktade sig till jordägare eller
liknande personkategorier inom ett större område, t. ex. ett län, anses ha så
generell karaktär att de borde bedömas höra till kategorin författningar. Att i
generella termer ange var gränsen exakt går mellan föreskrifter av författnings
natur och andra föreskrifter var, framhöll justitieministern, inte
möjligt. Hans uttalanden berördes inte under riksdagsbehandlingen (KU
1975/76:51).

Det framgår inte klart om justitieministern med ”bebyggelseplaner enligt
byggnadslagstiftningen” avsåg även generalplaner vilka ju kan omfatta
relativt stora områden. Hans ställningstaganden synes ha närmast föranletts
av att den utredning som låg till grund för den nya lagstiftningen föreslagit att
beslut om stadsplan eller byggnadsplan samt beslut om förbud mot nybyggnad
och schaktning m. m. enligt byggnadslagstiftningen skulle kungöras som
författningar.

Enligt lagrådets mening kan skälen för att inte hänföra dagens stadsplaner
och byggnadsplaner till författningar inte utan vidare åberopas när det gäller
att bedöma detaljplanens och områdesbestämmelsernas konstitutionella
natur. Särskilt gäller detta i fråga om områdesbestämmelserna. Denna nya
planform, som kan användas för en rad olika regleringsbehov, har mycket
gemensamt med byggnadslagens fastställda generalplaner. Det ligger i linje
härmed att fastställda generalplaner enligt övergångsbestämmelserna till
PBL skall gälla som områdesbestämmelser. Genom områdesbestämmelser
kan en kommun reglera markanvändning och bebyggelse inom relativt stora
områden. För att bevara karaktären i ett kulturlandskap med stort inslag av
bebyggelse (s. 435) kan i områdesbestämmelser föreskrivas bygglovsplikt
som går längre än PBL:s bestämmelser och som möjliggör en kontroll från
byggnadsnämndens sida av att bebyggelsemiljön bevaras såväl i fråga om
byggnadernas yttre som invändigt beträffande olika detaljer. Fiskelägen,
kyrkbyar, brukssamhällen och fäbodar nämns (s. 195) som exempel på
bevarandeområden av detta slag. Genom områdesbestämmelser kan också
medges undantag från vissa av PBL:s byggnadsreglerande bestämmelser.
Som exempel på områden där sådana medgivanden kan bli aktuella anges
(s. 433) större glesbygdsområden med jord- och skogsbruksfastigheter och
spridd bebyggelse huvudsakligen längs vägarna. Här kan kommunen i

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

områdesbestämmelser föreskriva att bygglov inte behövs för att uppföra
komplementbyggnader dvs. uthus, garage och andra mindre byggnader eller
ekonomibyggnader för jordbrukets och skogsbrukets behov. Områdesbestämmelser
kan också användas för att säkerställa ett områdes användning
för friluftsändamål genom förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning och
skogsplantering. Sådana förbud kan också komma i fråga för att reservera
mark för bebyggelse eller för att skapa skydds- och säkerhetsområden kring
försvarsanläggningar, flygplatser, kärnenergianläggningar m. m. Vidare
skall områdesbestämmelser kunna användas för att skydda riksintressen.
Räckvidden och omfattningen av planbestämmelser med sådant syfte
framgår av det förslag till NRL som remitterats till lagrådet. I denna lag anges
genom uppräkning de mark- och vattenområden i riket vilkas användning för
vissa ändamål är ett riksintresse. Uppräkningen omfattar bl. a. stora
sammanhängande kust-, skärgårds- och fjällområden som skall skyddas mot
olämplig exploatering. Tillämpningen av NRL är tänkt att kunna läggas fast
med bindande verkan genom detaljplan och områdesbestämmelser. Såsom
lagrådet återkommer till under 4 kap. 13 § kan det inte uteslutas att det för
enstaka kommuner med speciell karaktär kan visa sig ändamålsenligt att
vissa områdesbestämmelser får gälla kommunens hela område.

Områdesbestämmelser av det slag som nu har nämnts kan komma att bli
bindande för ett stort antal fastighetsägare samt få betydelse för många
människors boende- och arbetsmiljö och deras möjligheter till rekreation och
friluftsliv. Lagrådet ifrågasätter om de - även om deras betydelse självfallet
inte avser andra frågor än markanvändning och bebyggelse - likväl inte
uppfyller det krav på generell giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF:s
mening. Vad som nu har sagts om områdesbestämmelsernas normativa
karaktär får anses gälla även beträffande detaljplaner till den del de används
för reglering av markanvändning och bebyggelse inom sådana relativt stora
områden som har angetts i föregående stycke, jfr lagrådsremissen s. 94. Det
skulle möjligen kunna hävdas att de som berörs av planerna genom PBL:s
regler om medborgarinflytande vid planernas tillkomst fått en partställning i
planärendet och att detta därför har mera karaktären av förvaltningsbeslut
avseende bestämda personer än normer för ett obestämt kollektiv. Med
tanke på den vida personkretsen och de förändringar den är underkastad
förefaller ett sådant resonemang dock verklighetsfrämmande. Man kan inte
bortse från att planbesluten kan komma att beröra personer som av olika skäl
inte kunnat ta del i beslutsprocessen.

Remissens argument, uttalade eller underförstådda, för att kommunernas
planläggning enligt PBL-förslaget - såväl i översiktsplan som i områdesbestämmelser
och detaljplan - inte till någon del innefattar normgivning är som
framgår av det föregående inte invändningsfria. Om lagstiftning ändock sker
med godtagande av remissens ståndpunkt till regeringsformens normbegrepp,
medför detta risk för att begreppet kan komma att i andra
sammanhang ges ett innehåll som begränsar riksdagens normgivningsmakt.
En sådan lagstiftning kan lagrådet inte förorda. Någon tvekan om förslagets
grundlagsenlighet hade inte behövt uppkomma om 8 kap. 7 § första stycket 3
RF ändrats så att bemyndigandet enligt lagrummet kommit att avse
föreskrifter om markanvändning och byggnadsföreskrifter av annat än
detaljbetonat slag samt om kommunernas kompetens på området reglerats i
överensstämmelse med delegationsföreskrifterna i 8 kap. Det undandrar sig
lagrådets bedömande vilka förutsättningar som kan finnas för att vidta
sådana ändringar. Lagrådet har övervägt möjligheterna att på andra vägar nå
en säker överensstämmelse med regeringsformen. Detta skulle emellertid
medföra en revision av grundläggande delar av förslaget. Vid en sådan
revision kommer man in på värderingar och ställningstaganden som det inte

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

tillkommer lagrådet att göra. Lagrådet nödgas konstatera att förslaget i vad
avser kommunernas befogenheter att i planbestämmelser reglera markanvändning
och bebyggelse knappast torde vara förenligt med grundlagen.

2.3 Propositionen

Efter att ha redogjort för bestämmelserna om normgivningen i RF anför
bostadsministern i propositionen (s. 89-93) följande i frågan.

Jag vill till att börja med erinra om att jag redan i samband med
lagrådsremissen (s. 34) tog upp grundlagsfrågan. Eftersom den har avgörande
betydelse för möjligheten att utan ändring av RF införa ett plansystem
med den uppbyggnad som jag nu föreslår, anser jag det angeläget att närmare
redovisa min uppfattning.

Som jag snart skall närmare utveckla bygger det nu föreslagna plansystemet
i allt väsentligt på det system som nu råder och som gällde även när den
nya regeringsformen infördes år 1974. Avskaffandet av länsstyrelsens
fastställelseprövning, som är den principiella skillnaden, har ingen inverkan
på frågan om planerna är normer eller inte. Avgörande betydelse måste
därför tillmätas den inställning till planbeslut enligt byggnadslagstiftningen
som kan antas ligga bakom regleringen i 8 kap. RF.

Något uttryckligt besked på den punkten står inte att finna i förarbetena till
RF. Man får därför söka ledning i syftena bakom grundlagsreformen. Ett
övergripande syfte var givetvis att skapa garantier för det demokratiska
styrelseskicket samt att stärka och förankra folkstyret genom att den praxis
som vuxit fram bl. a. beträffande parlamentarismen gavs uttryck också i
grundlagen. Detta kan sägas prägla även bestämmelserna om normgivningsmakten
i 8 kap.

1809 års RF byggde på en uppdelning av statsmaktens funktioner. Den
lagstiftande makten utövades delvis gemensamt av riksdagen och Konungen
och delvis av Konungen ensam. Som ett resultat av den utveckling från
maktdelning till parlamentarism som växte fram genom konstitutionell
praxis under 1809 års RF:s långa giltighetstid kom lagstiftningsuppgiften att
alltmer förskjutas i riktning mot riksdagen.

Den nya regeringsformen utgår från grundsynen att vad som skall beslutas
av riksdagen är i första hand det som anses vara av särskilt stor betydelse för
medborgarna och för samhällslivet i övrigt. Folket bör med andra ord genom
sina representanter fatta beslut om bl. a. de normer som föreskriver
inskränkningar i medborgarnas frihet eller rätt till egendom. Ett krav som
utmärker rättsstaten är att medborgarna skall behandlas normmässigt. Av
det kravet följer att rättsregler skall vara generella, dvs. de skall rikta sig till
alla eller åtminstone till en personkrets som inte är närmare bestämd.
Riksdagen skall inte kunna gripa in i handläggningen av enskilda fall. Av
flera skäl sattes vid tillkomsten av RF också en gräns för möjligheterna att
delegera normgivning från riksdagen. De bästa möjligheterna till offentlig
redovisning, öppen debatt och ett meningsutbyte ansågs ligga i riksdagsbehandlingen.
Saken kan också uttryckas så att de mest betydelsefulla politiska
besluten skall fattas av det organ som bäst avspeglar opinionerna inom
befolkningen. När en norm väl är utfärdad ankommer det på domstolar,
förvaltningsmyndigheter och andra organ att tillämpa den i konkreta fall.

Det bör framhållas att det vid RF:s tillkomst ansågs att den kompetensfördelning
beträffande normgivningsmakten som inom olika rättsområden hade
utbildats i praxis ansågs vara i stort sett ändamålsenlig och att den därför
kunde i huvudsak läggas till grund för RF:s fördelning av normgivningskom -

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

petensen. Avsikten var alltså inte att normbegreppet skulle undergå några
mer betydande förändringar genom RF:s införande (prop. 1973:90 s. 203 f
och 207, se även KU 1979/80:50 s. 87).

Mot denna bakgrund är det knappast realistiskt att anta att avsikten kan ha
varit att RF:s bestämmelser om normgivningsmakten skulle ha den konsekvensen
att byggnadslagstiftningens sedan länge beprövade beslutssystem -som genom det kommunala planmonopolet vilar på den kommunala
demokratins grund - skulle i vissa delar sättas ur spel och ersättas av en
ordning där kommunala markanvändningsplaner skulle behöva beslutas av
riksdagen. Den slutsats som ligger närmast till hands är att planbeslut enligt
dagens byggnadslagstiftning skall ses som en form av rättstillämpning, som
enligt grundlagen inte är förbehållen riksdagen.

Denna uppfattning om planbeslutens karaktär kan anses bekräftad genom
att riksdagen beslutat anta prop. 1975/76:112 med förslag till lag om
kungörande av lagar och andra författningar. I sitt anförande till propositionen
(s. 63 ff) diskuterade dåvarande justitieministern de gränsdragningssvårigheter
som möter i fall där en bindande föreskrift avser ett mycket litet
lokalt område, kanske bara en eller flera bestämda fastigheter. Han slog till
en början fast att ett lokalt begränsat beslut hade karaktären av författning,
om det helt eller främst riktar sig till medborgarna i gemen såsom exempelvis
ett förbud att ta bort eller skada en växt av viss art där den växer vilt.
Däremot kunde den generella naturen starkt ifrågasättas när fråga var om
lokalt begränsade föreskrifter avsedda att begränsa handlingsfriheten för
ägarna till vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare.
Detta gällde även om föreskrifterna band inte bara den aktuelle
ägaren eller rättsinnehavaren utan även framtida sådana. I enlighet härmed
och med åberopande av den praxis som följts vid tillämpningen av 3 § andra
stycket 2 förvaltningslagen (1971:290) i ärenden om fastställelse av detaljplan
ansåg justitieministern att bl. a. beslut om bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen,
beslut om förbud mot byggande, schaktning m.m. enligt
samma lagstiftning och beslut om naturreservat eller naturvårdsområde
enligt naturvårdslagen inte borde hänföras till författning. Däremot borde
föreskrifter som riktade sig till jordägare eller liknande personkategorier
inom ett större område, t. ex. ett län, anses ha så generell karaktär att de
borde bedömas höra till kategorin författningar.

Justitieministerns uttalanden lämnades utan erinran av riksdagen (KU
1975/76:51, rskr 362).

Enligt min uppfattning finns det inte några helt nya element i PBL:s
plansystem som kan medföra en principiellt ändrad syn på planbeslutens
konstitutionella karaktär. Besluten måste alltså betraktas antingen som
förvaltningsbeslut (detaljplan och områdesbestämmelser) eller enbart som
beslutsunderlag (översiktsplan) inför kommande rättstillämpning.

Beträffande detaljplaner är parallellen med dagens bebyggelseplaner helt
klar. De är avsedda att omfatta lokalt begränsade områden och deras
rättsverkningar träffar en bestämd personkrets. Inte heller blir fler personer
än i dag rent faktiskt berörda av planbesluten.

Skillnaderna mellan detaljplaner och områdesbestämmelser enligt PBL är
helt marginella i fråga om regleringsmöjligheterna. Områdesbestämmelser
kan visserligen användas också för att avsätta mark som friluftsområden.
Eftersom liknande beslut enligt naturvårdslagen anses vara förvaltningsbeslut,
bör utan tvivel även områdesbestämmelser räknas till samma kategori.
Områdesbestämmelserna har stora likheter med dagens generalplaner, som
enligt min mening - med hänsyn till den utformning som de har fått i
praktiken - måste anses vara förenliga med RF. Att områdesbestämmelser
kan användas för att reglera markanvändningen inom områden av riksintres -

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

se förändrar givetvis inte bilden. Inte heller i dessa fall får områdesbestämmelserna
täcka annat än begränsade områden. För att det inte skall råda
någon tvekan om mina avsikter på den punkten anser jag att det av lagtexten
tydligt bör framgå att områdesbestämmelser får antas för begränsade
områden av kommunen. Det finns för övrigt inte något praktiskt behov av att
med områdesbestämmelser skydda alla nationella intressen, eftersom skyddet
följer direkt av lagbestämmelser.

I det nyss nämnda lagstiftningsärendet om kungörandelagen behandlades
inte beslut av den karaktär som översiktsplanen har. Därför är det befogat att
jag närmare motiverar min ståndpunkt beträffande översiktsplanen.

Jag vill till att börja med erinra om att det i PBL föreskrivs bl. a. att
byggnadsnämnden som en specialreglerad myndighet skall svara för handläggningen
av bygglovsärenden. I PBL förutsätts vidare att kommunerna i ett
större sammanhang skall utreda vilka allmänna intressen som bör hävdas
bl. a. vid prövningen av bygglovsärenden och inom vilka olika områden som
det finns skäl att beakta dessa intressen. Den form som PBL tillhandahåller
för detta är översiktsplanen. Den skall utgöra ett instrument för kommunfullmäktige
att på ett samlat sätt uttrycka kommunens principiella uppfattning
om vilka av de i lag angivna allmänna intressena som inom olika områden
framstår som aktuella att vägas mot de enskilda intressena vid bl. a.
tillståndsprövning. Detta syfte kunde lika väl uppnås genom att fullmäktige i
varje uppkommande ärende redovisade sina överväganden i ett yttrande till
byggnadsnämnden. En sådan ordning torde vara helt invändningsfri från
grundlagssynpunkt men är naturligtvis av flera skäl otänkbar. De praktiska
olägenheterna skulle bli mycket stora och dessutom skulle kommunerna
knappast kunna tillfredsställa kraven på enhetlighet, konsekvens och god
framförhållning. Även lagrådet har som en av de förtjänstfulla nyheterna i
reformen nämnt att varje kommun åläggs att ha en i lag reglerad översiktsplan
som skall omfatta hela kommunen och hållas aktuell.

Enligt den föreslagna lagtexten har översiktsplanen en enda funktion,
nämligen att utgöra ett underlag för kommande beslut. I bestämmelserna i
8 kap. om prövningsgrunder för bygglov har i enlighet härmed inte gjorts
någon anknytning till översiktsplanen. Den rättsliga grunden för prövningen
är uteslutande bestämmelserna i 2 och 3 kap. PBL samt bestämmelserna i
naturresurslagen. Översiktsplanens funktion vid bygglovsprövningen är att
för skilda områden i kommunen närmare belysa de allmänna intressena och
att ange vad som för resp. område bör beaktas till följd av de krav som i lag
har bestämts av riksdagen. Rättsläget för den enskilde skulle alltså i själva
verket kunna gestaltas på precis samma sätt, även om inte översiktsplanen
fanns med i beslutssystemet. Detta styrker ytterligare min uppfattning att
översiktsplanen inte utgör en norm.

Lagrådets slutsats att planen - i vissa delar - i realiteten blir bindande för de
tillämpande myndigheterna synes till en del grundas på ett exempel där
utgångspunkten är att översiktsplanen inom ett visst område innefattar en
avvägning av samtliga intressen, allmänna och enskilda, och entydigt anger
fullmäktiges mening hur marken skall användas. Enligt lagrådet är det i ett
sådant fall knappast tänkbart att kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden
detaljplanerar området i strid mot planen eller att byggnadsnämnden beviljar
ett bygglov som är oförenligt med planen.

Det kan till att börja med ifrågasättas om det i praktiken kan vara så att
samtliga enskilda intressen som kan uppkomma under planens giltighetstid,
är kända när planen upprättas. Dessa intressen växlar ofta ”över tiden”,
t. ex. på grund av utvecklingen i kommunen eller helt enkelt på grund av att
fastigheter byter ägare. När det gäller byggnadsnämndens och kommunstyrelsens
bundenhet av översiktsplanen, hör det till bilden att rätten att anta

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

detaljplaner och områdesbestämmelser tillkommer fullmäktige, som har rätt
att delegera vissa beslutsbefogenheter till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden.
Från konstitutionell synpunkt torde det inte finnas hinder för att
fullmäktige i sitt delegationsbeslut ger närmare föreskrifter till kommunstyrelsen
eller byggnadsnämnden om hur och under vilka förutsättningar den
delegerade beslutanderätten får användas. Bestämmelserna i PBL utgör
dock inte något hinder mot att t. ex. byggnadsnämnden antar en detaljplan
som strider mot översiktsplanen, om nämnden finner att de allmänna
lagreglerna om lämplig utveckling i kommunen bör leda till detta. Det är
tvärtom förutsatt att så kan ske (5 kap. 11 § första stycket i det remitterade
förslaget).

En parallell till översiktsplanens riktlinjer är enligt min mening de
riktlinjer som konsumentverket utarbetar till ledning för tillämpningen av
konsumentkreditlagen. Vid sin granskning av förslaget till konsumentkreditlag
framhöll lagrådet (prop. 1976/77:123 s. 349 ff) att vid marknadsdomstolens
bedömning av konsumentverkets riktlinjer blir det avgörande inte om
avvikelse skett från riktlinjerna utan om näringsidkarens handlande strider
mot lag.

I sitt yttrande över PBL-förslaget anför lagrådet att det ligger i sakens natur
att en domstol vid en sådan bedömning står friare i förhållande till
riktlinjerna än vad en kommunal nämnd gör i förhållande till översiktsplanen.
Enligt lagrådet blir planen till den del den innehåller bestämda och
preciserade direktiv i realiteten bindande för de tillämpande myndigheterna.

Jag kan inte ställa mig bakom ett sådant betraktelsesätt. Genom de nyss
återgivna bestämmelserna om översiktsplanen och genom beslutssystemets
uppbyggnad i övrigt har de rättsliga relationerna mellan kommunfullmäktige
och de tillämpande myndigheterna bestämts på ett tydligt sätt. Lagrådet
synes i sitt resonemang utgå från att dessa myndigheter kan ”uppfatta”
relationerna till fullmäktige på ett annat sätt än det som lagtexten ger uttryck
för. Ett sådant antagande utgör enligt min mening knappast någon hållbar
grund för slutsatsen att översiktsplanen i vissa situationer skulle vara
bindande. Givetvis kan man inte bortse från att det kommer att träffas
avgöranden enligt PBL som av en eller annan anledning är felaktiga. Sådana
avgöranden -1, ex. ett beslut varigenom byggnadsnämnden utan att beakta
det enskilda intresset avslår en ansökan om lov enbart med en hänvisning till
översiktsplanens riktlinjer - kan emellertid rättas till av överinstanserna. Att
länsstyrelserna och regeringen - inte bara formellt utan även faktiskt - står
fria gentemot kommunfullmäktige torde vara obestridligt.

Sammanfattningsvis anser jag således i motsats till lagrådet att det nu
föreslagna plansystemet i alla delar är förenligt med bestämmelserna om
lagar och andra föreskrifter i 8 kap. RF.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.4 Konstitutionsutskottet

För att erhålla ytterligare synpunkter på frågan om kommunernas befogenheter
att fatta beslut om markanvändning och bebyggelse beslöt bostadsutskottet,
som framgått ovan, bereda konstitutionsutskottet tillfälle att yttra
sig i frågan. Konstitutionsutskottets ställningstagande har följande lydelse
(KU 1985/86:8 y):

Som framgår av den av utskottet nu lämnade redovisningen har olika
uppfattningar hävdats i frågan om PBL:s förenlighet med regeringsformens
regler om normgivning i nu aktuellt hänseende. En sådan grundlagstillämp ning

som tar hänsyn till vad som kan antas ha varit avsett vid tillkomsten av 26

regeringsformen medför att den gällande byggnadslagstiftningens plansystem
inte kommer i konflikt med regeringsformens bestämmelser om
normgivningsmakten. Avgörande för bedömningen av PBL:s plansystem
blir då huruvida detta innehåller sådana skillnader i förhållande till det vid
regeringsformens tillkomst gällande plansystemet som kan föranleda en
annan bedömning av plansystemets konstitutionella karaktär. Översiktsplanen
intar härvid något av en särställning då den utformats efter mönster av
sådana informella plantyper som uppkommit vid sidan av den rättsliga
regleringen och nu görs till ett obligatorium i den kommunala planeringen.
Det finns dock i propositionen en klart uttalad vilja att översiktsplanen inte
skall vara bindande för myndigheterna eller för allmänheten.

Gentemot en sådan extensiv tillämpning, som nyss sagts, skulle kunna
invändas att man avlägsnar sig för långt från vad bestämmelserna i 8 kap. 3
och 7 §§ och motivuttalandena rörande normbegreppet synes ge vid handen.
Det har hävdats att en sådan tillämpning skulle kunna i ett längre perspektiv
föranleda en minskad respekt för grundlagen.

Den oklarhet som uppkommit genom att det finns utrymme för att komma
till olika tolkningsresultat måste enligt utskottets mening tas i särskilt
beaktande. Det är inte acceptabelt att det efter riksdagsbehandlingen
kvarstår en osäkerhet om den ifrågavarande lagstiftningens förenlighet med
grundlag. Ytterligare överväganden i frågan bör sålunda komma till stånd.
Eftersom konstitutionsutskottet inte har den sakliga kompetensen på det
aktuella lagstiftningsområdet bör det ankomma på bostadsutskottet att vidta
sådana ändringar i sak i det föreliggande förslaget att den nämnda oklarheten
undanröjs. Det gäller då frågan om översiktsplanernas rättsliga innebörd,
dvs. om det går att utforma lagstiftningen på ett sådant sätt att det står klart
att innehållet i översiktsplanerna inte utgör ett bindande planeringsunderlag.
Beträffande områdesbestämmelser och detaljplaner bör prövas om det är
möjligt att vidta preciseringar i fråga om avgränsningar av berörd personkrets.

Det kan förutsättas att bostadsutskottet låter det omarbetade lagförslaget
granskas ur konstitutionell synpunkt av lagrådet och konstitutionsutskottet.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.5 Bostadsutskottets förslag till ändringar m. m.

Som framgått av redovisningen ovan har i lagrådets yttrande och i propositionen
förts fram olika uppfattningar beträffande frågan om plansystemet enligt
PBL är förenligt med RF:s normbegrepp.

Förutom i lagrådets yttrande och i propositionen har frågan om PBLförslaget
och dess förenlighet med RF:s normbegrepp tagits upp även i vissa
motioner.

I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66 tas upp lagrådets
invändningar mot PBL-förslagets rättsliga status. Motionärerna redovisar
lagrådets inställning i frågan och anger att de inte kan acceptera förslag som
innebär kringgående av de regler som utgör grundvalen för det svenska
rättssamhället. Propositionen bör enligt motionärerna därför avslås i sin
helhet. I stället förordas att plan- och byggnadslagstiftningen successivt
revideras genom delreformer inom vissa angelägna områden. Beträffande
den översiktliga planeringen anges att den skall vara frivillig och ta sikte på
ökad flexibilitet.

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 föreslås en omarbetning av PBLförslaget
så att förenligheten med grundlagen framstår som helt klar. Bl. a. 27

bör klargöras att översiktsplanen inte får användas för att ge direktiv som

skall tillkomma genom andra planinstrument. Översiktsplanens utformning
bör anpassas efter kommunens situation och begränsas till en utvecklingsplanering,
något som enligt motionärerna innebär att stora områden kan
undantas från egentlig planering.

Folkpartiet behandlar förslaget till PBL i partimotion 1985/86:80. Motionärerna
anser att det är tveksamt om PBL:s plansystem står i överensstämmelse
med grundlagen. Om PBL genomförs, enligt förslaget i propositionen,
kommer det enligt motionärerna att uppstå osäkerhet om planer är giltiga
eller ej. Riksdagen bör därför begära att regeringen återkommer med ett
förslag som bl. a. innebär att det står helt klart att PBL är förenlig med
grundlagen. Enligt vad utskottet erfarit är motionärernas uppfattning därvid
att en omarbetning av PBL-förslaget bör företas i avsikt att undanröja den av
lagrådet framförda invändningen om att förslaget inte låter sig förenas med
RF:s normbegrepp. Motionärerna anför att det är angeläget att inte ställa
alltför höga krav på innehållet i översiktsplanerna.

Bostadsutskottet har givetvis ingen annan uppfattning än konstitutionsutskottet
när det gäller att överväga PBL-förslaget i de delar i vilka förslagets
förenlighet med RF:s normbegrepp satts i fråga. I avsikt att undanröja den
oklarhet som bl. a. konstitutionsutskottet aktualiserat utarbetades inom
bostadsutskottet ett förslag till förändringar i propositionen beträffande
översiktsplaner, områdesbestämmelser och detaljplaner. Över detta förslag
inhämtades, som framgått ovan, lagrådets yttrande.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.5.1 Översiktsplaner

Efter att ha redogjort för den hittillsvarande översiktliga planeringen och för
denna planerings syfte och innehåll enligt propositionen anförde bostadsutskottet
i lagrådsremissen att det obestridligen förhåller sig så att den
översiktliga planeringen inte minst under de senaste 10—15 åren kommit att
tillmätas allt större vikt och att det finns skäl för uppfattningen att
planformen bör regleras i lag. Denna uppfattning hade framförts av lagrådet i
yttrandet den 12 mars 1985. Lagrådet gav uttryck för uppfattningen att en av
de förtjänstfulla nyheterna i PBL-förslaget är att ”varje kommun åläggs att
ha en i lag reglerad översiktsplan som skall omfatta hela kommunen och
hållas aktuell”.

Det är sålunda också enligt bostadsutskottets uppfattning positivt att
översiktsplanen kommer att ingå som en planform i ett nytt plansystem. Det
gäller därför närmast att ge översiktsplaneringen en sådan ställning att dess
befarade karaktär av bindande planinstrument för den efterföljande planeringen
och för bygglovsgivningen utanför områden med detaljplan undanröjs.

Det ligger enligt bostadsutskottets uppfattning i sakens natur att den
översiktliga planeringen från tid till annan och beroende på den konkreta
planeringssituationen kommer att uppvisa olika grad av detaljering. Det
faller sig också naturligt att underlaget för planeringen för skilda områden
kan vara mer eller mindre väldokumenterat och fylligt.

Utskottet vill framhålla att översiktsplanerna inte bör göras mera omfattande
och detaljerade än vad den aktuella planeringssituationen kräver. 28

Planerna bör utformas så att en rimlig handlingsberedskap under planperioden
upprätthålls. I propositionen anges att ett riktmärke för planperiodens
längd kan vara två mandatperioder, dvs. sex år. Denna uppfattning framförs
också i centerpartiets partimotion 1985/86:69.1 den mån det kan bedömas att
det under planperioden inte finns anledning anta att några större förändringar
i disposition av mark- och vattenområden kommer att ske. finns skäl att
förmoda att den översiktliga planeringen kan ges en mera programmässig
inriktning än om mera förutsebara förändringar är att vänta. Det finns
således enligt bostadsutskottets uppfattning inte anledning att ge den
översiktliga planeringen en mera ambitiös inriktning och omfattning än vad
planeringssituationen kan anses kräva. Som framgått ovan anges i propositionen
ett av syftena med översiktsplanen vara att mot bakgrund av allmänna
intressen ange grunderna för användningen av mark- och vattenområden.

Som också anförs i propositionen (s. 127) finns i de flesta kommuner
områden där inga särskilda planeringsöverväganden av långsiktig art behövs.
Av planen bör framgå i vilka delar av kommunen denna situation råder.
Utskottet vill erinra om att frågan om innehållet i översiktsplanerna tagits
upp i de ovannämnda partimotionerna. I centerpartiets partimotion anförs
att översiktsplanen skall visa dels vilka områden som redan tagits i anspråk
för bebyggelse, naturvård, försvar m. m., dels vilka områden som beräknas
bli förändrade till något samhällsbyggnadsändamål samt slutligen områden
där restriktioner behövs. I denna motion anges också att översiktsplaneringen
bör begränsas till en utvecklingsplanering. Stora områden bör enligt
motionärerna, med detta synsätt, kunna undantas från egentlig planering. I
folkpartiets partimotion anförs att kraven på innehållet i översiktsplanen bör
vara relativt lågt ställda. I moderata samlingspartiets partimotion anförs
bl. a. att i översiktsplanen skall skisseras olika utvecklingsalternativ och att
planen skall vara ett utredningsmaterial.

Utskottet delar vad i partimotionerna anförts om att den översiktliga
planeringen inte får ges en sådan innebörd i form av riktlinjer att den i
realiteten binder den mera detaljbetonade planeringen. Det finns sålunda
även enligt motionärernas uppfattning goda motiv för en ändring som
undanröjer de av lagrådet framförda farhågorna om att översiktsplanerna i
vissa fall kan uppfattas såsom bindande direktiv. Nedan behandlar utskottet
denna fråga.

Utskottet har övervägt vilka förändringar i PBL-förslaget som behövs för
att bringa det i överensstämmelse med den nu redovisade uppfattningen. I 4
kap. 1 § PBL stadgas följande:

Översiktsplanen skall utgöra underlag för beslut om användningen av markoch
vattenområden.

Planen skall ange

1. grunddragen i den avsedda användningen av mark- och vattenområden
samt riktlinjer för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt lagen (0000:0(X))
om hushållning med naturresurser ni. m.

Mot bakgrund av lagrådets uttalande och i linje med motionsvis framförda
förslag är det enligt bostadsutskottets uppfattning angeläget att översiktsplanens
karaktär av inte bindande planinstrument tydligare anges i lagtexten.
Utskottet förordar att i 4 kap. 1 § första stycket görs ett tillägg som begränsar

BoU 1986/87:1

2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

den översiktliga planeringen till vad som närmast skulle kunna karaktäriseras
som en utvecklingsplanering. 1 översiktsplanen bör således redovisas dels
vilka mark- och vattenområden som redan tagits i anspråk t. ex. för
bebyggelse, försvar, naturvård m. m., dels inom vilka områden förändringar
kan väntas och dels inom vilka områden inga speciella restriktioner
erfordras.

Vad nu anförts bör komma till uttryck genom en förändring i 4 kap. 1 §
första stycket av innebörd att översiktsplanen skall utgöra en redovisning av
användningen av mark- och vattenområden samt av det allmänna intresset
vid beslut om förändringar och bevarande av mark- och vattenområden.

Med den nu förordade utformningen av första stycket markeras att
översiktsplanen har betydelse för redovisningen av de allmänna intressena.
Därmed markeras även att översiktsplanen inte skall vara bindande för de
efterföljande besluten, eftersom vid sådana beslut även enskilda intressen
skall beaktas. Detta framgår av 1 kap. 5 § där det föreskrivs att vid prövning
av frågor enligt PBL både allmänna och enskilda intressen skall beaktas om
inte annat är särskilt föreskrivet.

Även i 4 kap. 1 § andra stycket bör ändringar vidtas i avsikt att undanröja
risken för att översiktsplanen uppfattas som bindande. Utskottet föreslår i
enlighet härmed att uttrycket "Planen skall ange" utbyts mot uttrycket "Av
planen skall framgå". Vidare bör anges att den rättsliga regleringen av
markanvändningen gentemot enskilda sker genom områdesbestämmelser
eller detaljplan. För att översiktsplanen skall ge god information om
kommunens avsikter är det lämpligt och angeläget att i översiktsplanen
redovisa de mark- och vattenområden där kommunen avser att genom
områdesbestämmelser eller detaljplaneläggning förändra användningen och
utformningen av bebyggelsen. Det blir bl. a. möjligt att inom ramen för den
översiktliga planeringen behandla bevarande av bebyggelse.

Det bör även genom två ändringar i 1 kap. 3 § strykas under att
översiktsplanen är att anse som ett beslutsunderlag utan bindande verkan. I
paragrafens första stycke föreslås ett tillägg som en tredje mening av följande
lydelse: "Översiktsplanen har inte bindande verkan."

Första meningen i det efterföljande stycket i paragrafen har i PBLförslaget
följande lydelse: "Den närmare regleringen av markens användning
och bebyggelsen inom delar av kommunen sker genom detaljplaner."
Enligt utskottets uppfattning bör orden "Den närmare" utgå.

Genom de nu förordade ändringarna i 1 kap. 3 § betonas sålunda enligt
utskottets mening ytterligare översiktsplanens karaktär av beslutsunderlag.
Att översiktsplanen inte blir bindande kommer sålunda till uttryck redan i
lagens inledande bestämmelser.

I enlighet med vad nu anförts har upprättats förslag till ändringar i 1 kap.
3 § och 4 kap. 1 S i proposition 1985/86:1 med förslag till ny plan- och
bygglag.

Lagrådet anför i yttrandet av den 4 april 1986 att de av bostadsutskottet
föreslagna ändringarna syftar till att tydligare markera att översiktsplanen tar
sikte på att redovisa de allmänna intressena och att den inte innefattar någon
avvägning gentemot de enskilda intressena. Flärigenom understryks att
översiktsplanen inte skall vara bindande för de efterföljande besluten. Vid

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

den prövning som föregår dessa beslut skall nämligen enligt den i 1 kap. 5 §
PBL angivna huvudregeln även enskilda intressen beaktas.

Lagrådet finner, att de av bostadsutskottet föreslagna ändringarna i 1 kap.
3 § och 4 kap. 1 § PBL tydligare än propositionens förslag klargör att
översiktsplan inte är bindande. Genom det föreslagna tillägget till 1 kap. 3 §
första stycket fastslås detta uttryckligt. Innebörden i tillägget måste anses
vara, att översiktsplanen över huvud taget inte är rättsligt bindande. Enligt
lagrådets mening är detta förhållande avgörande för grundlagsfrågans
bedömning. För att det skall vara fråga om en föreskrift i RF:s mening krävs
som redan nämnts bl. a., att föreskriften skall vara bindande för myndigheter
och enskilda, dvs. att den skall föranleda rättslig bundenhet. Med de
föreslagna ändringarna i förhållande till PBL-förslaget kommer översiktsplan
enligt PBL:s regler inte att innehålla sådana föreskrifter som avses i
8 kap. RF.

För att den av bostadsutskottet med ändringarna i 1 kap. 3 § PBL avsedda
innebörden skall framgå tydligare föreslår lagrådet några smärre omformuleringar.
Tillägget till första stycket bör enligt lagrådets mening ges lydelsen:
”Översiktsplan är inte bindande för myndigheter och enskilda.” Andra
stycket bör förslagsvis få följande lydelse: ”Regleringen av markens användning
och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. En
detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen.” Denna fråga
behandlas nedan i samband med behandlingen av detaljplaneinstitutet. -Lagrådet föreslår, att 4 kap. 1 § första stycket ges lydelsen: ”1 översiktsplanen
skall redovisas allmänna intressen som bör beaktas vid beslut om
användningen av mark- och vattenområden.” Beträffande andra stycket 1
vill lagrådet förorda, att orden ”tillkomst, förändring och bevarande av
bebyggelse” bibehålls i lagrummet (jfr 1 kap. 3 § första stycket andra
meningen). Lagrådet föreslår, att punkt 1 ges följande lydelse: ”1. grunddragen
i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden och i
fråga om tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse,”.

Enligt utskottets uppfattning bör lagrådets förslag till jämkningar som rör
översiktsplanerna (1 kap. 3 § och 4 kap. 1 §) accepteras. Lagrådets förslag
till utformning av 4 kap. 1 § innebär att orden ”tillkomst, förändring och
bevarande av bebyggelse” bör bibehållas i lagrummet enligt förslaget i
propositionen. Som bostadsutskottet konstaterade i lagrådsremissen (se
ovan s. 30) blir det - vid denna uppfattning- bl. a. möjligt att inom ramen för
den översiktliga planeringen behandla bevarande av bebyggelse. Dessutom
uppnås med den nu förordade ändringen en bättre överensstämmelse mellan
1 kap. 3 § - enligt vilket lagrum översiktsplanen i stort bl. a. skall ange hur
bebyggelseutvecklingen bör ske - och 4 kap. 1 §.

BoU 1986/87:1

2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.5.2 Områdesbestämmelser

Beträffande områdesbestämmelserna anförde bostadsutskottet i lagrådsremissen
att en avgörande fråga är om bestämmelserna riktar sig till eller berör
en i allmänna termer bestämd krets av personer eller om personkretsen är så
avgränsad att bestämmelserna inte kan anses ha generell giltighet. I det
senare fallet är de att anse som förvaltningsbeslut och inte som norm i RF:s
mening.

Det bör erinras om att propositionsförslaget i ett väsentligt hänseende
förändrats i förhållande till det remitterade förslaget. Som tidigare nämnts är
det enligt propositionsförslaget inte längre möjligt att med områdesbestämmelser
reglera schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering i
friluftsområden. I regleringsmöjligheterna saknas därigenom ett av de mer
väsentliga inslag som enligt lagrådet bidrar till att man kan ifrågasätta om inte
områdesbestämmelser har den generella giltighet som kännetecknar föreskrifter
i RF:s mening.

Lagrådets invändningar i yttrandet den 12 mars 1985 rörande områdesbestämmelser
innehåller närmast två aspekter på problemet med avgränsningen
av personkretsen. Den ena aspekten är geografisk; områdesbestämmelserna
kan avse relativt stora områden, och det kan inte uteslutas att hela
kommunens yta kan bli omfattad av bestämmelserna (utom de områden som
ligger under detaljplan). Den andra aspekten, som givetvis sammanhänger
med den geografiska omfattningen, är inriktad på personkretsen i numerärt
avseende. Bestämmelserna blir bindande för ett stort antal fastighetsägare
och får betydelse för många människors boende- och arbetsmiljö och deras
möjligheter till rekreation och friluftsliv. Lagrådet berör i sitt yttrande också
en tidsaspekt; personkretsen är underkastad förändringar.

Beträffande den geografiska aspekten har en ändring gjorts i propositionen
i förhållande till det förslag som granskats av lagrådet. I regeringens
lagrådsremiss uppställdes inte några hinder för en kommun att anta
områdesbestämmelser för hela den areal av kommunen som inte är
detaljplanelagd. I lagtexten sådan den utformats i propositionen har stadgats
och i motiven ytterligare understrukits att områdesbestämmelser får antas
endast för begränsade områden av en kommun. Enligt bostadsutskottets
mening ligger däri en väsentlig restriktion för den kommunala beslutanderätten
i markanvändningsfrågor. Ett accepterande av lagförslaget i denna del
sådant det utformats innebär alltså att det inte blir möjligt att anta
områdesbestämmelser med den geografiska omfattning som lagrådet har
påtalat i sitt yttrande över regeringens lagrådsremiss. Den inskränkning som
stadgas i propositionens lagförslag är en betydelsefull förändring som bidrar
till att minska den generella giltighet som kännetecknar föreskrifter i RF:s
mening.

Efter att i lagrådsremissen ingående ha behandlat de möjligheter som finns
att med stöd av områdesbestämmelser reglera användningen av mark- och
vattenområden konstaterar utskottet sammanfattningsvis att regleringsmöjligheterna
torde förutsätta en någorlunda fast geografisk avgränsning även
om några bestämda arealgränser inte kan anges. Emellertid torde det, enligt
bostadsutskottets uppfattning, ligga i sakens natur att områdena inte kan få
någon större geografisk omfattning.

Beträffande den numerära aspekten dvs. personkretsens avgränsning
gäller att områdesbestämmelser får betydelse för olika personkategorier på
skilda sätt. En grupp är sakägarna, till vilka bör räknas i första hand ägare till
fast egendom och innehavare av annan särskild rätt i denna än hyresrätt. Inte
heller bostadsrättshavare ingår bland sakägarna. Sakägarkretsen torde med
denna definition ha samma omfattning som enligt gällande byggnadslagstiftning.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

En annan grupp iir de som skall beredas tillfälle till samråd vid upprättande
av förslag till detaljplan och områdesbestämmelser. Till denna grupp hör -utöver sakägare - bostadsrättshavare. hyresgäster och boende som berörs av
förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som
har ett väsentligt intresse av förslaget (5 kap. 20 §).

Av lagrådets yttrande framgår att det kan finnas anledning att beakta
också en tredje grupps intressen, dvs. kommuninnevånare i gemen samt
turister och andra vars allemansrättsliga intressen kan i någon mån påverkas,
t. ex. av markreglering inom ett skydds- eller säkerhetsområde.

Vad gäller den första gruppen, sakägarna, vill bostadsutskottet erinra om
att det till stads- och byggnadsplaner samt generalplaner som skall fastställas
skall höra en fastighetsförteckning, som upptar sakägarna i ärendet. Dessa
utgör således en bestämd krets av personer.

Också när en detaljplan enligt PBL skall upprättas föreslås att fastighetsförteckning
skall finnas. Däremot krävs ingen fastighetsförteckning när
förslag till områdesbestämmelser skall upprättas. Detta får enligt bostadsutskottet
uppfattas som en brist. För att sakägarkretsen entydigt skall
avgränsas föreslår utskottet att krav införs pä fastighetsförteckning även
beträffande områdesbestämmelser. Ändringar bör införas i 5 kap. 33 § i
enlighet härmed.

Vad härefter angår den andra persongruppen, dvs. hyresgäster, bostadsrättshavare
och övriga boende samt myndigheter, sammanslutningar och
enskilda som har ett väsentligt intresse av områdesbestämmelserna, vill
utskottet anföra följande.

Ett beslut att anta områdesbestämmelser har inte samma effekter för
denna grupp som för sakägarna. Områdesbestämmelser blir bindande för
sakägarna, t. ex. om bestämmelserna reglerar skyldigheten att ansöka om lov
eller placering, utformning och utförande av byggnader. Någon bindande
verkan för hyresgäster, bostadsrättshavare. övriga boende ni. fl. kan man
däremot inte tala om. Den effekt som områdesbestämmelser får för denna
persongrupp är närmast att en tillämpning av bestämmelserna kan påverka
deras boende- eller arbetsmiljö. Denna effekt skiljer sig inte pa något sätt
från de effekter som uppkommer till följd av att en stads- eller byggnadsplan
antas och fastställs enligt dagens lagstiftning.

Vad nu har anförts innebär inga förändringar i vad avser denna grupps
möjligheter att i princip utöva besvärsrätt.

Vad nu har anförts gäller även den tredje gruppen, dvs. kommuninnevånarna
i allmänhet och andra med ett visst mätt av intresse i planeringen.
Områdesbestämmelserna kan naturligtvis i allmän mening vara av betydelse
även för denna grupp. Detta kan dock inte sägas vara något som utmärker
endast normbeslut. Även ett förvaltningsbeslut i ett enstaka ärende, t. ex. om
koncession för en industri med viss miljöpåverkan, kan ha samma effekt.

Den omständigheten att områdesbestämmelser i någon utsträckning kan
påverka förhållandena för manga människor bör. enligt bostadsutskottets
uppfattning, inte medföra att områdesbestämmelser får generell giltighet i
RF:s mening i förhållande till dessa.

Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över bostadsutskottets lagrådsremiss
att i propositionen företagits en rad ändringar i förhållande till regeringens 33

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

3 Riksdagen 1986187.19 sami Nr 1

lagrådsremiss, ändringar som syftar till att precisera för vilka ändamål
områdesbestämmelser får antas. Dessutom har, anför lagrådet, vissa av de av
lagrådet i yttrandet den 12 mars 1985 åberopade regleringsmöjligheterna helt
utgått eller inskränkts. Den av bostadsutskottet förordade ändringen i 5 kap.
33 § PBL som innebär att det uppställs ett principiellt krav på att fastighetsförteckning
skall föreligga i ärende om antagande, ändring eller upphävande
av områdesbestämmelser har enligt lagrådet stor betydelse.

I avsikt att bedöma frågan om den konstitutionella natur kommunernas
befogenheter enligt PBL skall anses ha när det gäller att fastställa områdesbestämmelser
hämtar lagrådet ledning ur förarbetena till lagen (1976:633)
om kungörande av lagar och andra författningar (prop. 1975/76:112 s. 62 ff.,
KU 1975/76:1). Riksdagen lämnade vid antagandet av denna lag följande
uttalanden i propositionen utan erinran:

Sedan den nya regeringsformen tillkommit synes begreppet författning böra
vara liktydigt med sådana föreskrifter som omfattas av regeringsformens
regler om normgivningsmakten.

Till författning i nu angiven bemärkelse kan till en början hänföras
föreskrifter som rör allmänheten eller en viss kategori av allmänheten, t. ex.
ett visst slag av näringsidkare.

Särskilda gränsdragningssvårigheter möter i fall där en bindande föreskrift
avser ett mycket litet lokalt område, kanske bara en eller flera bestämda
fastigheter.

När det gäller att ta ställning till frågan om ett lokalt begränsat beslut skall
anses ha karaktären av författning eller inte kan man till en början slå fast, att
beslutet får anses vara författning, om det helt eller främst riktar sig till
medborgarna i gemen. Detta torde gälla även om beslutet medför visst
intrång i förfoganderätten för ägare eller innehavare av liknande rätt till vissa
bestämda fastigheter. I enlighet härmed synes t. ex. lokalt förbud att ta bort
eller skada växt av viss art där den växer vilt vara att hänföra till författning.

Läget synes vara ett annat när fråga är om lokalt begränsade föreskrifter
som helt eller främst är avsedda att begränsa handlingsfriheten för ägarna till
vissa bestämda fastigheter eller vissa därmed jämförliga rättsinnehavare.
Sådana föreskrifters generella natur kan starkt ifrågasättas. Detta gäller även
när de meddelade föreskrifterna är bindande inte bara för den aktuelle
ägaren eller rättsinnehavaren utan även för framtida sådana. Ett uttryck för
detta synsätt är att det vid tillämpningen av förvaltningslagen har ansetts att
ärende om fastställelse av detaljplan enligt byggnadslagstiftningen inte avser
föreskrift till allmän efterrättelse. Av intresse är vidare att beslut om
bildande av naturreservat eller naturvårdsområde med därtill hörande
föreskrifter om inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet vid nyligen
företagna ändringar i naturvårdslagen (1964:822) inte ansågs falla under
normgivningsbestämmelserna i 8 kap. regeringsformen (se SFS 1974:1025).
Hade fråga varit om föreskrifter som avses i nämnda kapitel, skulle det inte
ha varit tillåtet att, som skett, direkt i naturvårdslagen ange att beslut i
nyssnämnda ärenden fattas av länsstyrelsen. I fråga om föreskrifter som
avses i 8 kap. regeringsformen kan nämligen förvaltningsmyndighet under
regeringen vara behörig att besluta endast om regeringen efter vederbörligt
bemyndigande har överlåtit beslutanderätten till myndigheten (se 8 kap. 11 §
regeringsformen). Inte heller sådant förbud mot byggande m. m., som enligt
11 § naturvårdslagen kan meddelas sedan fråga har uppkommit om bildande
av naturvårdsreservat, betraktades som en författning i nyss angivna
bemärkelse.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

I enlighet med det anförda anser jag att till författning inte bör hänföras
beslut av typen beslut om naturreservat eller naturvårdsområde, beslut om
bebyggelseplaner enligt byggnadslagstiftningen, beslut om arbetsplaner
enligt väglagen (1971:948), beslut om förbud mot byggande, schaktning
m.m. enligt byggnadslagstiftningen eller annan lagstiftning eller beslut om
skyddsområde för grundvattentillgång enligt 2 kap. 64 § vattenlagen
(1918:523).

I det föregående har jag behandlat vissa typer av föreskrifter som avser ett
mycket litet lokalt område och främst riktar sig till ägarna till vissa bestämda
fastigheter eller därmed jämförliga rättsinnehavare. Det förekommer emellertid
också föreskrifter som riktar sig till jordägare eller liknande personkategorier
inom ett större område, t. ex. ett län. Föreskrifter av denna typ torde
få anses ha så generell karaktär att de bör bedömas höra till kategorin
författningar. Var gränsen exakt går mellan denna typ av föreskrifter och
föreskrifter som inte har författnings natur är omöjligt att ange i generella
termer.

Lagrådet konstaterar mot bakgrund av de återgivna uttalandena att gränsen
mellan föreskrifter i RF:s mening - normer - och andra bestämmelser inte är
helt klar.

Enligt lagrådets mening måste man när det gäller bedömningen av
områdesbestämmelsernas konstitutionella karaktär utgå från den omständigheten,
att dessa bestämmelser i första hand tar sikte på och har
rättsverkningar för en bestämd och avgränsad personkrets, nämligen de
berörda sakägarna. Enligt den av bostadsutskottet i remissen föreslagna
ändringen av 5 kap. 33 J PBL skall fastighetsförteckning normalt alltid
föreligga när fråga har uppkommit om att anta områdesbestämmelser. I
fastighetsförteckningen anges som nämnts sakägarna. Med utskottets förslag
uppnås enligt lagrådet att sakägarkretsen - på samma sätt som när det gäller
detaljplaner - måste konkretiseras och uttryckligen anges, innan områdesbestämmelser
kan antas. Ägarbyte under handläggningstiden hindrar inte att
områdesbestämmelser måste anses avse en bestämd och avgränsad personkrets.
Inom fastighetsrätten gäller ju som huvudprincip att åtgärd, som vidtas
i samband med förrättning - exempelvis enligt fastighetsbildningslagen eller
anläggningslagen - under en ägares innehavstid, binder även senare ägare av
fast egendom.

När det gäller frågan om storleken av det område inom vilket områdesbestämmelser
skall kunna gälla enligt PBL har, som redan nämnts, i propositionen
gjorts den väsentliga inskränkningen i förhållande till det till lagrådet
ursprungligen remitterade förslaget, att områdesbestämmelser får antas
endast för begränsade områden av kommunen. Som bostadsutskottet
framhåller i remissen skall det alltså inte längre vara möjligt att anta
områdesbestämmelser med den geografiska omfattning som lagrådet har
påtalat i sitt yttrande den 12 mars 1985. Efter denna ändring och med
beaktande av att - som närmare utvecklas i remissen - huvuddelen av
regleringsmöjligheterna redan genom sitt ändamål aldrig kan komma att
omfatta annat än relativt klart begränsade områden finner lagrådet, att
möjligheten enligt PBL att anta områdesbestämmelser inte kan antas komma
att omfatta sådana större områden som enligt förarbetena till kungörandelagen
krävs för att bestämmelser av förevarande slag skall anses utgöra
föreskrifter i RF:s mening.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

Lagrådet anser därför, att inte heller befogenheten för kommunerna att
anta områdesbestämmelser enligt PBL i dess av bostadsutskottet i remissen
förordade lydelse ger kommunerna någon normgivningsmakt i RF:s mening.
Från konstitutionell synpunkt uppvisar kommunernas befogenheter i detta
sammanhang så stora likheter med vad som gäller för dagens stads- och
byggnadsplaneinstitut, att befogenheterna måste bedömas på samma sätt.
Befogenheten för en kommun att anta områdesbestämmelser får sålunda
enligt lagrådets mening konstitutionellt sett anses vara en befogenhet att
fatta förvaltningsbeslut i ett enskilt fall. RF:s regler om normgivning utgör
inte något hinder för riksdagen att genom lag tillägga kommunernas organ
sådana befogenheter.

Som framgått av redovisningen i detta avsnitt har lagrådet inte funnit
anledning förorda jämkningar i bostadsutskottets lagrådsremiss såvitt avser
områdesbestämmelser.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.5.3 Detaljplaner

Detaljplanens roll i regleringssystemet enligt PBL är sammanfattningsvis den
följande. I vissa fall är det enligt 5 kap. 1 § obligatoriskt för en kommun att
upprätta detaljplan. Detaljplanen skall ha ett visst minsta innehåll; användningen
skall anges för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden.

Därutöver får kommunen om den så önskar reglera ett stort antal frågor. För
varje plan skall bestämmas s. k. genomförandetid. Under denna tid får
planen i princip inte ändras. Planen ger en byggrätt som, oberoende av att
genomförandetiden gått ut, fortsätter att gälla tills planen ändras eller
upphävs. Planen har expropriativa verkningar beträffande mark som skall
användas för allmänt ändamål. Kommunen blir å andra sidan i vissa fall
ersättningsskyldig för intrång som följer av planen.

Som konstaterats ovan ansluter lagrådets kritik rörande PBL-förslagets
förenlighet med RF vid beslut om detaljplan nära till vad lagrådet anfört om
områdesbestämmelser och dessas eventuellt alltför generella giltighet.

Frågan har alltså en geografisk och en numerär aspekt samt även en
tidsaspekt.

Beträffande den geografiska aspekten är det enligt bostadsutskottets
uppfattning arbetsmässigt tungrott och praktiskt komplicerat att låta detaljplaneområdena
omfatta stora arealer därför att en detaljplan kräver
överväganden i så många fler avseenden än områdesbestämmelser. Ju större
areal som skall regleras, desto mera svårhanterligt torde det normalt sett vara
att använda detaljplan. Propositionsförslaget innebär emellertid inte något
hinder för kommunerna att använda detaljplan för att reglera även större
arealer. Emellertid finns i 1 kap. 3 § andra stycket en regel av innebörd att
med detaljplan regleras markens användning och bebyggelsen inom delar av
kommunen.

För att undersöka om denna begränsning kunde anses tillräcklig gjorde
bostadsutskottet i lagrådsremissen en granskning av de situationer där
detaljplan måste användas och vad en detaljplan minst måste innehålla.

Sammanfattningsvis skall detaljplan användas för prövning av markens
lämplighet för bebyggelse och bebyggelsemiljöns utformning för ny samlad 36

bebyggelse, för ny enstaka byggnad som har större påverkan på omgivningen

eller skall förläggas till ett område med stor markefterfrågan samt för
bebyggelse som skall förändras eller bevaras om regleringen behöver ske i ett
sammanhang.

Vad beträffar regleringen av ny samlad bebyggelse och tillkomsten av ny
enstaka byggnad får det anses ligga i sakens natur att denna reglering
praktiskt sett inte kan göras för större områden av en kommun än som är
planmässigt motiverat.

Det tredje detaljplanekravet, dvs. utarbetandet av detaljplan för bebyggelse
som skall förändras eller bevaras om regleringen behöver ske i ett
sammanhang, innebär enligt bostadsutskottet en mera obestämd geografisk
räckvidd. En väsentlig geografisk restriktion ligger emellertid enligt utskottets
mening i att kravet avser befintlig bebyggelse och inte obebyggda
områden.

Vad kommunen får men inte måste reglera i en detaljplan finns upptaget i
tolv punkter i 5 kap. 7 §. De viktigaste kan sägas vara bestämmelser om
utvidgning resp. inskränkning av lovplikten, största omfattning för byggande,
byggnaders användning, placering, utformning och utförande, bestämmelser
om vegetation och markyta samt om användning och utformning av
allmänna platser, som kommunen inte skall vara huvudman för. Vidare får
regleras frågor om utfart, parkeringsplatser och tillfällig användning av
mark, om ledningar och skyddsanordningar samt om principer för fastighetsindelningen
m.m. Detaljplan kan även användas för att besluta om
exploateringssamverkan. Kommunen får dock inte göra planen mer detaljerad
än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den.

Det frivilliga regleringsområdet har klart definierats i propositionen. Mot
denna bakgrund framstår behovet av ett uttryckligt förbud mot alltför stora
detaljplaneområden som ringa. Emellertid finns det enligt bostadsutskottets
uppfattning anledning klargöra vikten av att en detaljplan inte antas för ett
alltför stort område. Utskottet förordade därför i lagrådsremissen att i 5 kap.
2 § förs in ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

Detaljplanen får inte omfatta ett större område än som är befogat med
hänsyn till syftet med planen och den tid för att genomföra den som skall
bestämmas enligt 5 §.

Den av utskottet enhälligt förordade lagändringen innebär att planer bör
utformas med begränsad omfattning och med relativt korta genomförandetider.

Vad beträffar personkretsens avgränsning dvs. den numerära aspekten
finner bostadsutskottet att personkretsen liksom beträffande områdesbestämmelser
kan indelas i tre kategorier: sakägare, samrådskretsen och
övriga. Bostadsutskottet anser att sakägarkretsen, angiven i en fastighetsförteckning,
får anses tillräckligt definierad. Gentemot samrådskretsen i övrigt
kan detaljplan inte anses ha bindande verkan. Inte heller den tredje
kategorin, medborgarna i allmänhet, kan anses berörd av en detaljplan på ett
mera ingripande sätt än av förvaltningsbeslut i allmänhet rörande fysiska
förhållanden. Beträffande de olika kategorierna finns för övrigt anledning att
erinra om utskottets ovan refererade ställningstagande rörande områdesbestämmelser.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

Lagrådet anser beträffande detaljplaner i huvudsak samma förhållanden
avgörande som när det gäller områdesbestämmelser. Detaljplanen är
tveklöst bindande. Avgörande är sålunda om bestämmelser i en detaljplan
skall anses utgöra föreskrifter i den mening som avses i RF, dvs. om
bestämmelserna kan anses fylla det krav på generell giltighet som gäller för
föreskrifter.

I fråga om den personkrets som berörs av detaljplaner hänvisar lagrådet till
vad lagrådet anfört beträffande områdesbestämmelser.

Lagrådet, som delar bostadsutskottets uppfattning att bestämmelserna om
detaljplaner har en sådan utformning att det redan rent praktiskt är
ohanterligt att låta detaljplaneområdena omfatta stora arealer, anser att det
av utskottet föreslagna tillägget till 5 kap. 2 § PBL ytterligare klargör vikten
av att detaljplan inte antas för ett alltför stort område. Dessutom anser
lagrådet det önskvärt att i de grundläggande bestämmelserna i 1 kap. 3 §
andra stycket PBL föreskrivs: ”En detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen.” Genom ett sådant stadgande, som ansluter till
motsvarande föreskrift i paragrafens tredje stycke, säkerställs enligt lagrådet
att detaljplan aldrig skall få omfatta ett område som är så stort att
detaljplanens bestämmelser får anses ha en sådan generell giltighet som
kännetecknar föreskrifter i den mening som avses i RF.

Lagrådets sammanfattande bedömning avseende detaljplanerna blir att
även vad gäller dessa planer kommunernas befogenheter enligt PBL, med de
av bostadsutskottet och lagrådet föreslagna jämkningarna, inte kan anses
avse normgivning. Normgivningsbefogenheterna i RF hindrar därför inte att
kommunerna genom lag tilläggs dessa befogenheter.

Utskottet ansluter sig till lagrådets uppfattning beträffande jämkning i 1
kap. 3 § andra stycket av innebörden att ”en detaljplan får omfatta endast en
begränsad del av kommunen”.

BoU 1986/87:1
2 Plansystemets
förenlighet med
regeringsformens
normbegrepp

2.6 Sammanfattning

Utskottet har i detta kapitel redogjort för de förslag till ändringar av
propositionen som enligt utskottets uppfattning bör genomföras i avsikt att
undanröja oklarheten huruvida PBL-förslaget låter sig förenas med RF:s
normsystem. De ändringar som bostadsutskottet förordat har, som framgått
ovan, underställts lagrådet. Lagrådet, som i sak inte haft några avgörande
invändningar mot bostadsutskottets förslag till ändringar, anser sammanfattningsvis
att propositionens förslag till PBL med de av bostadsutskottet och
lagrådet föreslagna jämkningarna inte står i strid med RF:s regler om
normgivning.

I avsikt att inhämta ytterligare synpunkter i ärendet beredde bostadsutskottet
konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över bostadsutskottets
lagrådsremiss samt över lagrådets yttrande över remissen (KU 1985/86:12 y).

Konstitutionsutskottet konstaterar enhälligt att bostadsutskottet vidtagit
ändringar i PBL-förslaget i enlighet med vad konstitutionsutskottet tidigare
förordat (se yttrandet KU 1985/86:8 y). Konstitutionsutskottet har från
konstitutionella utgångspunkter förklarat sig inte ha något att erinra mot
bostadsutskottets lagrådsremiss och lagrådets yttrande över remissen.

Som framgått ovan har i partimotioner från moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet tagits upp de invändningar mot PBL-förslaget
som framförts i lagrådsyttrandet den 12 mars 1985.1 centerpartiets partimotion
1985/86:69 yrkande 1 hemställs att riksdagen beslutar avslå förslaget till
ny PBL och hos regeringen begära ett nytt förslag som är förenligt med
grundlagen. I ett nytt förslag skall enligt motionärerna beaktas även de
övriga förslag som förs fram i motionen. I folkpartiets partimotion 1985/86:80
hemställs i yrkande 2 att riksdagen begär ett nytt förslag som är förenligt med
grundlagen. I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66 yrkande 1
såvitt nu är i fråga hemställs att riksdagen avslår propositionen bl. a. därför
att PBL-förslaget strider mot grundlagen.

Syftet med de ovannämnda motionerna får anses tillgodosett genom den
inom utskottet utarbetade lagrådsremissen och lagrådets yttrande över
remissen. Den oklarhet om PBL-förslagets förenlighet med grundlagen som
tidigare funnits har tveklöst undanröjts. Det saknas därför skäl att av denna
anledning begära ett nytt regeringsförslag om en PBL. Enligt bostadsutskottets
uppfattning bör riksdagen med anledning av vad som som anförts av
bostadsutskottet och av lagrådet och med avslag på partimotionerna
1985/86:66 (m) yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1985/86:69 (c) yrkande 1 och
1985/86:80 (fp) yrkande 2 anta de ändringar i PBL-förslaget som föreslagits i
utskottets lagrådsremiss med de jämkningar som lagrådet förordat avseende
lkap.3 §,4kap. 1 § samt 5 kap. 2 och 33 §§. En redaktionell ändring i 4 kap.
1 § förordas. Lydelsen av paragraferna framgår av bilaga 1 till detta
betänkande.

3 Förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen i frågor
om markanvändning och bebyggelse

3.1 Inledning

Utskottet behandlar här huvuddragen av förhållandet mellan allmänna och
enskilda intressen enligt propositionen. Utskottet redovisar därvid och tar
ställning till regler som för vissa ändamål ger det allmänna befogenhet att
tvångsvis ta mark eller rättigheter i anspråk (expropriation) resp. för regler
som reglerar användningen av marken och därmed enskilda ägares eller
rättighetshavares rådighet över denna. Utskottet berör därvid också tillämpliga
ersättningsprinciper.

3.2 Regler om expropriation

Enligt förslaget i propositionen följer av detaljplan skyldighet för ägare eller
innehavare av särskild rätt till mark att mot ersättning (6 kap. 17 §) eller i
vissa fall utan annan ersättning än en förväntad, motsvarande nytta av planen
(6 kap. 18 och 19 §§) avstå mark eller rätt till mark, som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande. Denna expropriativa verkan av
planen överensstämmer i stort med vad som följer redan av gällande rätt.
Reglerna motsvaras av rättighet för markägare eller innehavare av särskild
rätt att påkalla inlösen av sådan mark eller sådana rättigheter som inte kan

BoU 1986/87:1
3 Förhällandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

utnyttjas på grund av planen (14 kap. 1 och 2 §§).

Att detaljplan kan få expropriativ verkan har i förslaget ytterligare
beaktats genom att den från 2 kap. 12 § första stycket expropriationslagen
hämtade avvägningsregeln: att fördelar med ett tvångsmässigt ianspråktagande
skall överstiga nackdelar, har förts över till PBL som en förutsättning
för att detaljplan skall få ges ett innehåll som har expropriativa effekter.
Vidare föreslås att de som kan beröras av expropriationseffekter skall ha en
särskilt markerad ställning i förfarandet vid utarbetande och antagande av en
detaljplan (5 kap. 24 § första stycket 3 och 25 § tredje stycket).

Den särskilda frågan om skyldighet att avstå från mark för allmänna
platser eller byggnader utan ersättning föreslås löst på det sättet att
länsstyrelsen får pröva om avståendet är skäligt med hänsyn till nyttan av
planen och övriga omständigheter. Planen får inte antas förrän denna
skälighetsprövning lett till lagakraftvunnet beslut.

Några invändningar mot propositionsförslaget har inte anförts i motioner
eller på annat sätt rörande reglerna i fråga om mark som skall användas för
annat ändamål än enskilt bebyggande. Inte heller har några motionsyrkanden
riktats mot de föreslagna följdreglerna i 6 kap. 20—23 och 25 §§.
Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del i sak. Två justeringar
av närmast redaktionell art bör dock göras. I 20 § första stycket bör ordet
”byggnadsnämnden” bytas till ”kommunen” eftersom ansvaret för plangenomförandefrågorna
i övrigt i kapitlet lagts på kommunen. 20 § andra
stycket bör föras till 19 § som ett fjärde stycke för att bestämmelserna skall få
ett naturligare sammanhang. Detta ger en följdändring även i 13 kap. 4 §.

Den expropriativa effekt som planer enligt 6 kap. 24 § föreslås få för mark
för enskilt bebyggande efter genomförandetiden skall utskottet återkomma
till.

3.3 Regler om tillståndsprövning m. m.

Den nuvarande byggnadslagen innehåller ett generellt krav på tillstånd för
att mark skall få användas för bebyggelse. För tätbebyggelse har detta
tillståndskrav gällt sedan lagen infördes 1947. År 1971 utvidgades tätbebyggelsebegreppet
och infördes också tillståndsplikt för glesbebyggelse. Civilutskottet
uttalade i detta sammanhang ”att utnyttjande av mark för även
glesbebyggelse förutsätter planmässigt övervägande från samhällets sida och
att det sålunda tillkommer samhället att avgöra var och när även glesbebyggelse
får ske” (CU 1971:26s. 4). Endast vissa anläggningar eller anordningar
samt vissa åtgärder i anslutning till en- eller tvåbostadshus får enligt
nuvarande regler tillkomma utan lov.

Att tillstånd fordras beror på det grundläggande kravet på att mark som
skall användas för bebyggelse skall vara från allmän synpunkt lämplig för
ändamålet. Även i ett land som Sverige med internationellt sett en relativt låg
befolkningstäthet finns det anledning att hushålla med de markresurser som
står till förfogande. Motstridiga intressen i markanvändningsfrågor gör sig
gällande inte bara i och omkring tätorterna, där det sedan länge varit
uppenbart att sådana konflikter måste regleras genom planläggning. Även

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

den orörda marken berörs i hög grad av olika önskemål och hänsynstaganden.
Intresset av bevarande av byggnader eller bebyggelsemiljöer har vuxit
sig starkare under senare år, men måste vägas mot bl.a. behovet av ett
rationellt utnyttjande och därav följande krav på rivning och förnyelse. För
att lösa markanvändningskonflikterna och även för att tillse att kvaliteten på
det som byggs håller en viss standard måste finnas en ordning där
samhällsorganen tilläggs befogenhet att pröva och avgöra konflikterna. En
sådan ordning skulle inte fungera om viktiga åtgärder kunde få tillkomma
utan föregående tillståndsprövning. Utvecklingen under 1970-talet mot en
mer omfattande tillståndsprövning har inte försiggått endast på byggnadslagstiftningens
område. Den har varit kanske ändå mer framträdande i fråga
om naturvårds- och miljöskyddslagstiftningen. Strandskyddet har permanentats,
tillståndsplikt utan motsvarande rätt till ersättning har införts för
täktverksamhet (1974) och senast för vissa markavvattningsföretag (1986)
för att nämna några exempel från naturvårdslagens område. Att utvecklingen
sålunda gått i riktning mot mer omfattande krav på tillstånd innebär i och
för sig inte att det finns ett behov av att tillståndspröva allting. En viktig
uppgift för en ny plan- och bygglagstiftning är att avgränsa vilka åtgärder som
kan lämnas utanför det tillståndspliktiga området. En princip bör härvid vara
att så långt möjligt begränsa tillståndspliktens omfattning. Liksom planläggningen
redan i praktiken har kommit att bli en kommunal angelägenhet finns
det starka skäl som talar för att även frågor om hur vidsträckt lovplikten skall
vara inom vissa ramar bör anförtros åt kommunerna. Utskottet återkommer
till denna fråga (avsnitt 10).

3.4 Hänsynstagande till enskilda intressen. Förenlighet med
Europarådskonventionen

En generellt utformad tillståndsplikt av det slag som föreskrivits i BL och nu
föreslås i PBL innebär inte att äganderätten till mark i det tillståndspliktiga
hänseendet är utsläckt. Såväl planläggning som tillståndsbeslut i enskilda
ärenden skall tillkomma efter en avvägning av allmänna och enskilda
intressen. Det bör i första hand vara en kommunal myndighets uppgift att
göra denna avvägning, och den skall ske med beaktande av regeringsformens
krav på likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet. Nyttjandet av enskild
egendom tillkommer ägaren med uteslutande av annan som inte härleder sin
rätt från denne. Det intresse som ägaren kan ha av att använda mark för
bebyggelse skall kommunen alltså väga in i sin prövning såväl vid planläggning
som vid beslut om lov eller förhandsbesked.

Enligt propositionens förslag - 1 kap. 5 § - skall vid prövning av frågor
enligt PBL både allmänna och enskilda intressen beaktas om inte annat är
särskilt föreskrivet. 11 kap. 6 § anges att mark, för att den skall få användas
för bebyggelse, skall vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet.
Lämplighetsprövningen sker vid planläggning eller i ärenden om bygglov
eller förhandsbesked.

I motion 1985/86:67 (m) yrkande 1 och i folkpartiets partimotion 1985/
86:80 yrkande 3 a förordas att 1 kap. 6 § ges följande lydelse: ”Rätten att
använda mark för bebyggelse kan av hänsyn till allmänt intresse inskränkas

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

eller helt bortfalla. Erforderlig intresseavvägning sker vid planläggning eller i
ärenden om bygglov eller förhandsbesked. ” Motionärerna anser att regeln i 1
kap. 6 § inte är invändningsfri och att regeln stämmer mindre väl överens
med Europadomstolens tolkning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna (Europarådskonventionen).

Enligt den nämnda artikeln är konventionsstaterna berättigade att reglera
nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse.
Av konventionen följer att lagstiftningen måste utformas så att det finns
utrymme för en avvägning mellan allmänna intressen och den enskilda rätt
till egendom som enligt konventionen skall lämnas okränkt. Hur långt det
allmänna intresset påkallar en reglering av nyttjandet av t.ex. mark för
bebyggelse är således en fråga som varje fördragsslutande stat själv har att
avgöra inom de gränser som konventionen sätter. Europadomstolen har,
bl.a. i domen den 23 september 1982 i målet Sporrong and Lönnroth vs
Sweden (punkt 69), där Sverige på grund av en kombination av långvariga
expropriationstillstånd och nybyggnadsförbud förklarades ha kränkt artikel
1, likväl uttalat att staterna har en betydande handlingsfrihet i frågor om
stadsförnyelse och stadsplanering.

En lagstiftning som förenar ett generellt krav på tillstånd med skyldighet
att ta hänsyn också till enskilda intressen är, enligt utskottets mening, fullt
förenlig med egendomsskyddet i Europarådskonventionen, så som detta
tolkats i domar av Europadomstolen. Uppfattningen i motionerna 67 (m) och
80 (fp), att regleringen i 1 kap. 6 § i propositionsförslaget inte stämmer
överens med konventionen, kan utskottet inte dela.

Utskottet vill dessutom framhålla att den utformning som motionärerna
föreslagit skapar oklarhet om de bedömningsgrunder som skall gälla vid de
kommunala besluten i markanvändnings- och bebyggelsefrågor. Den föreslagna
regeln kan ge intrycket att det enskilda intresset att bebygga mark
skall ha prioritet vid bedömningen och att man vid avvägningen kan tänka sig
situationer där från allmän synpunkt klart olämplig bebyggelse skall medges
därför att den sökta åtgärden är lika klart lämplig för en berörd enskild.
Enligt utskottets mening följer av den i propositionen föreslagna lydelsen av
1 kap. 6 § att i den angivna situationen tillstånd skall vägras. Vad
motionärerna avsett är ovisst. I båda motionerna framhålls att någon saklig
ändring i förhållande till propositionsförslaget inte avses, men i fp-motionen
uttalas dessutom att den enskildes ställning bör framhävas tydligare i lagen
och att enskilda intressen bör vägas på ett likvärdigt sätt gentemot allmänna.
En lagstiftning som uppbärs av så oklara och inbördes svårförenliga
motivuttalanden kan utskottet inte föreslå riksdagen att genomföra. Motionerna
1985/86:67 (m) yrkande 1 och 1985/86:80 yrkande 3 a avstyrks sålunda.

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markan vändning
och bebyggelse

3.5 Omprövningsbara tillstånd. Reglerna om genomförandetid

3.5.1 Innebörden under genomförandetiden

Förslaget att detaljplaner skall åsättas en viss genomförandetid mellan fem
och femton år får betydelse för kommunen på det sättet att den enligt 6 kap.
26 § är skyldig att upplåta allmänna platser inom områden som är bebyggda
inom genomförandetiden. I fråga om mark som enligt planen skall användas
för enskilt bebyggande är det en uppgift för i första hand markägarna att
genomföra planen (jfr prop. s. 75, 219). Markägarna skall alltså ha rätt till
bygglov - byggrätt - enligt planen. Detta har i lagförslagets 5 kap. 5 § första
stycket uttryckts så att lov skall sökas inom genomförandetiden för att planen
skall få genomföras.

Rätten till bygglov är dock endast på så sätt avhängig av genomförandetiden
att en ansökan om lov, som görs innan tiden börjat löpa, kan vägras
(prop. s. 570). Bifall till ansökningen är däremot inte beroende av att
ansökan görs innan genomförandetiden gått ut. Det framgår av den
föreslagna lydelsen av 8 kap. 11 § första stycket 1 att det förhållandet att
genomförandetiden har löpt ut inte är något hinder mot att bygglov lämnas.
Ansökningar om bygglov skall i enlighet härmed bifallas även efter genomförandetiden.
Det skall ske så länge planen gäller, dvs. intill dess att den ändras
eller upphävs genom lagakraftvunnet beslut. Byggnadsnämnden avses
visserligen få en möjlighet enligt 8 kap. 23 § att, om arbete påbörjats för att
ändra eller upphäva en plan, besluta om anstånd med avgörandet av
lovfrågan tills planarbetet avslutats. Om planärendet inte avgjorts inom två
år från ansökningen, måste dock byggnadsnämnden avgöra lovfrågan utan
dröjsmål. Det betyder att ansökningen måste behandlas enligt den gällande
planen och bifallas om den överensstämmer med denna.

Som framgått av det anförda är den föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § första
stycket inte helt förenlig med 8 kap. 11 § första stycket 1. Utskottet föreslår
en mindre omarbetning av de båda bestämmelserna så att det klarare framgår
att rätt till bygglov enligt planen föreligger så länge denna gäller och att
endast det förhållandet att genomförandetiden inte börjat löpa utgör hinder
mot bygglov. Vidare bör det i 5 kap. 5 § tilläggas att efter genomförandetidens
utgång, planen fortsätter att gälla tills den ändras eller upphävs. De nu
föreslagna ändringarna av lagtexten innebär i sak ingen annan ordning än den
som föreslås i propositionen.

Innebörden av reglerna om genomförandetid kan snarare beskrivas så att
planen innan denna tid gått ut - också innan tiden börjat löpa - i princip inte
får ändras eller upphävas. Principen är dock inte utan undantag. Om nya
förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen,
uppkommer, får planen ändras, men då blir kommunen också skyldig att
betala ersättning för den skada som markägare och innehavare av särskild
rätt lider (5 kap. 11 § första stycket och 14 kap. 5 § första stycket).
Genomförandetiden är således en garantitid för markägarna m.fl. Hur
kommunen än agerar i förhållande till planen, skall de hållas ekonomiskt
skadeslösa.

Det bör påpekas att förutsättningarna för ändring eller upphävande av en

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

plan under genomförandetiden inte bara gäller mark för enskilt bebyggande.
De gäller också för allmänna platser. Om en planändring medför t.ex. att en
park inte längre skall användas som sådan, skall alltså en eventuell
marknadsvärdeminskning på kringliggande fastigheter ersättas. Nyttan av en
planändring för kringliggande fastigheter, t.ex. om ett grönområde tillskapas,
bör också beaktas när ersättningens storlek beräknas för eventuella
skador av planändringen (jfr prop. s. 835).

3.5.2 Innebörden efter genomförandetiden

Den nuvarande ordningen utmärks av att byggnadsloven är tidsbegränsade
medan den tillåtlighetsprövning som sker genom planläggning gäller tills
planen upphävts eller ändrats. Det bör betonas att dagens lagstiftning inte
tillförsäkrar någon markägare en ”evig” byggrätt. Vad som är omstritt är inte
om utan i vilken utsträckning en byggrätt får inskränkas genom en
planändring, utan att markägaren tillförsäkras någon form av kompensation.
Ett intrång i byggrätt kan bli ersättningsgillt antingen genom att det nya
planinnehållet får expropriativa effekter och sålunda utlöser inlösenskyldighet
(48 § BL) eller genom att en ändrad stadsplan fastställs med expropriationsvillkor
(45 § BL).

Enligt propositionsförslaget skall en detaljplan efter genomförandetidens
utgång kunna ändras eller upphävas, utan att de rättigheter som uppkommit
genom planen beaktas (5 kap. 11 § andra stycket). Motsvarande gäller för
fastighetsplan, men detta planinstrument lämnas tills vidare utanför utskottets
resonemang. Regeln för planändring är alltså ett undantag från
huvudregeln om intresseavvägning. Sedd utan sammanhang med de förändringar
i övrigt som PBL innebär för de enskildas ställning i rättsligt avseende,
kan regeln synas innebära en försvagning från enskild synpunkt. I de
motiveringar som anförs i motion 66 (m) till förmån för ett generellt
avslagsyrkande på propositionen görs också gällande att förslaget medför en
avsevärt svagare position för markägaren än i dag. Det sägs vidare att den
lösenrätt för kommunen som föreslås gälla efter genomförandetiden beträffande
mark som inte bebyggts i enlighet med planen ger kommunerna
möjlighet att för en billig penning komma över mark i en omfattning som gör
att förslaget kan kallas ”det största marksocialiseringsförslaget någonsin”.

I skrivelser till utskottet har anförts att den föreslagna regleringen i det nu
aktuella hänseendet är från enskild synpunkt otillfredsställande eller orättvis.
Bl. a. har hävdats att rätten att utföra kompletteringsåtgärder och att
återuppföra förstörda byggnader inte ger tillräckliga garantier för enskilda
och att det behövs en ordning där en domstol får förordna en förlängd
genomförandetid i fall där vissa omständigheter föreligger, t. ex. oförutsedda
svårigheter att finansiera ett genomförande inom tiden. I en skrivelse görs
gällande att det skulle saknas en beslutsordning för lovprövningen i fall där
en detaljplan upphävs. Regler borde därför enligt skrivelsen tillskapas som
innebär att en kommun alltid är skyldig att anta en ny plan efter en upphävd. I
en annan skrivelse föreslås att genomförandetiden för befintlig bebyggelse
skall få löpa tills bebyggelsen är saneringsmogen.

Förslaget i propositionen om genomförandetid måste ses både i samman -

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

hang med andra regler i PBL och mot bakgrund av den ställning som enskilda
markägare och övriga sakägare har enligt den nuvarande ordningen. Det nu
rådande systemet kännetecknas av en viss osäkerhet om hur långt byggrätten
får inskränkas genom planändring. Detta är olyckligt eftersom det ofta
föreligger ett stort behov av att arbeta om äldre planer. Detta behov i
förening med den nämnda osäkerheten om vad som är rättsligt möjligt har
föranlett många kommuner att ansöka om nybyggnadsförbud inom planområdena
för att få rådrum för vidare utredning. Många exempel kan anföras på
att dessa nybyggnadsförbud blivit långvariga. Under förbudstiden råder ett
synnerligen ovisst rättsläge för enskilda markägare. För att få använda
marken för bebyggelse fordras dispens från förbudet. Eftersom det nybyggnadsbegrepp
som används i BS omfattar även om-, till- och påbyggnad samt
andra ändringar av befintliga byggnader, kan markägaren alltså hindras från
att vidta även mindre åtgärder som från hans synpunkt ter sig angelägna för
ett rationellt nyttjande eller bekvämt boende på fastigheten. Någon rätt till
ersättning för en enskild som drabbas av nybyggnadsförbud finns inte.

Olägenheterna med nybyggnadsförbud är också av annat slag. I många
äldre planområden förekommer väl tilltagna byggrätter för t. ex. uppförande
av friliggande bostadshus, vilka byggrätter dock endast till viss del utnyttjats.
Om området kräver investeringar i t.ex. vatten- och avloppsanläggningar kan
nybyggnadsförbud ha utfärdats i avvaktan på att dessa anläggningar skall
komma till stånd. Det ringa faktiska utnyttjandet av byggrätten innebär att
det inte finns ekonomiska förutsättningar att göra dessa investeringar. Den
inaktuella planen medverkar således till att ett låst läge uppstår.

Det torde finnas en bred uppslutning bakom målsättningen att nybyggnadsförbuden
bör avskaffas. En grundförutsättning är dock att kommunerna
får andra möjligheter att ompröva planer som förlorat sin aktualitet. Det
torde nämligen också råda stor samstämmighet om att det inte ens inom
ramen för mycket välgjorda planer går att förutsäga samhällsutvecklingen på
längre sikt. Det måste sålunda vara möjligt att efter en viss tidsperiod
ompröva även enskilda icke utnyttjade byggrätters storlek.

Även moderata samlingspartiet synes införstått med att planer kan behöva
ändras. Utgångspunkten sägs i partimotion 1985/86:66 vara att kommunen
skall betala full ersättning för förlorad byggrätt. Motionärerna vill inte
avskaffa nybyggnadsförbuden, utan bara att kommunerna skall vara mer
aktiva i sitt planarbete.

Enligt utskottets uppfattning går det dock inte att bygga en från enskild
synpunkt rättssäker ordning på nybyggnadsförbud. Bl. a. medför dessa ingen
ersättningsrätt och det måste - även med en mer restriktiv tillämpning när det
gäller att förlänga nybyggnadsförbud - vara ovisst hur lång tid det kan ta att
utarbeta ändrade planer. Nybyggnadsförbuden medför också nackdelar från
allmän synpunkt, genom att de - t. ex. på det sätt som beskrevs nyligen -medverkar till låsta planförutsättningar. En reformerad ordning för nybyggnadsförbud
avvisas alltså av utskottet.

Någon annan lösning på problemet med att planer och därav uppkommande
rättigheter måste kunna omprövas, än den som framlagts i propositionen
har inte presenterats. Propositionen har tvärtom i detta hänseende fått
anslutning i centerpartiets och folkpartiets partimotioner. Utskottet finner

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

att systemet med detaljplaner som får omprövas efter genomförandetiden är
en lämplig ordning som dessutom tillgodoser skäliga anspråk på rättssäkerhet
från enskild synpunkt.

Systemet innebär sålunda en väsentlig förstärkning av den enskildes
rättigheter under genomförandetiden i förhållande till nuvarande regler.
Endast mycket viktiga och tidigare oförutsedda förhållanden kan, som
nämnts, föranleda att planen ändras eller upphävs (5 kap. 11 § första
stycket). Sakägare, som drabbas av skada genom en sådan förtida planändring,
har rätt till full ersättning eller, om synnerligt men vid användningen
uppkommer, inlösen av fastigheten - även om skadan inte består i att
markanvändningen ändras från enskilt till allmänt ändamål. Begränsningar i
byggrätten ersätts alltså fullt ut (14 kap. 5 § första stycket). Denna avsevärda
förstärkning av den enskildes ställning får hållas i åtanke när man granskar
rättsläget från enskild synpunkt efter genomförandetiden. Planen får ju då
enligt 5 kap. 11 § andra stycket ändras utan beaktande av de rättigheter som
uppkommit genom planen. Att genomförandetiden gått ut utlöser, beträffande
planer beslutade efter PBL:s ikraftträdande, också de expropriativa
verkningar som anges i 6 kap. 24 §, dvs. rätt för kommunen att lösa in
fastigheter som inte stämmer överens med fastighetsplan och mark som inte
bebyggts i huvudsaklig enlighet med detaljplanen.

Den kritik som gäller rättsläget för enskilda efter genomförandetiden
torde i viss mån bygga på missförstånd. Kritikerna torde inte heller rätt
beakta den ovissa ställning som byggrätten har enligt dagens plansystem. Det
är dock motiverat att närmare granska vilka regler som enligt PBL i skilda
hänseenden blir tillämpliga när byggrätt berörs av planändringar. Olika
förhållanden rörande rätten att i fortsättningen använda marken för bebyggelse
kommer att råda beroende dels på om en plan ändras eller helt upphävs,
dels på om byggrätten utnyttjats eller inte. Även värdeförhållandena
kommer att gestalta sig annorlunda i de skilda situationerna.

3.5.2.1 Planen upphävs, byggrätt inte utnyttjad

Om en plan upphävs och byggrätten inte utnyttjats upphör byggrätten att
gälla. Detta innebär givetvis inte att en ”beslutsordning” kommer att saknas
för markens vidare användning. Förutsättningarna för bygglov anges i 8 kap.
12 §. Detta innebär att markägaren har rätt till bygglov om projektet
uppfyller kraven i 2 kap. rörande allmänna intressen och i 3 kap. angående
byggnader m. m. och om det inte strider mot områdesbestämmelser, som kan
ha antagits i stället för den upphävda planen. Projektet kan hindras av att det
har den omfattningen eller karaktären att det enligt 5 kap. 1 § fordrar en ny
detaljplaneläggning.

Vid bygglovsprövningen gäller inget undantag från huvudregeln i 1 kap.
5 § om beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen. Markägaren
kommer således att ha samma förutsättningar att utnyttja sin mark för
bebyggelse som gällde innan den upphävda planen antogs. I förhållande till
vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning kommer markägarens ställning
närmast att vara förbättrad. Om markägaren avser att uppföra något som
anses vara tätbebyggelse måste han enligt dagens ordning förebringa

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

särskilda skäl för dispens från tätbebyggelseförbudet. Visserligen motsvaras
dagens tätbebyggelsebegrepp till viss del av plankravet i 5 kap. 1 § och
bygglovet kan därför även enligt PBL - som nyss nämndes - vägras med
hänvisning till att en detaljplan behöver utarbetas. Tätbebyggelsebegreppet i
BL är dock vidare än plankravet i PBL. T. ex. omfattar plankravet inte
åtgärder avseende befintliga byggnader (om-, till- eller påbyggnader) såvida
dessa inte ingår i bebyggelse vars förändring eller bevarande behöver
regleras i ett sammanhang. Enligt 8 kap. 26 § skall byggnadsnämnderna
motivera en vägran att ge bygglov, dvs. ge hänvisning till tillämplig
avslagsgrund i 8 kap. PBL.

Det blir enligt PBL lättare för den enskilde både att bygga utanför planlagt
område och att - i de fall ansökningen om bygglov ändå avslås - få vetskap om
skälen för avslaget.

Värdemässigt torde markägaren i den angivna situationen typiskt sett göra
en förlust när byggrätten upphävs. Köpare i allmänhet torde inte vara
beredda att betala samma pris som om det funnes en byggrätt. Ett viktigt
motiv för reglerna om omprövningsbara planer är ju att sätta en viss press på
markägaren att genomföra planen inom genomförandetiden. Under denna
tid är det ju också endast markägaren som kan genomföra planen. Den som
köpt planlagd mark för att ha som reserv för att senare bygga på den - något
som ju är fullt tillåtet men ofta strider mot planeringsintentionerna - kan
därför ha anledning att söka bygglov eller eljest överväga sitt innehav innan
genomförandetiden går ut eller i vart fall när han kallas till samråd rörande
upphävande av planen. Den risk som han kan löpa efter genomförandetiden
får ses mot bakgrund av hans trygga ställning under genomförandetiden. Det
får anses åligga envar - även den som förvärvar mark i ett redan planlagt
område - att hålla sig underrättad om när genomförandetiden går ut. För att
bevara sina rättigheter behöver markägaren inte vidta annan åtgärd än att
lämna in bygglovsansökan före genomförandetidens utgång. Utskottet vill
också peka på möjligheten att begära förlängning eller förnyelse av
genomförandetiden enligt 5 kap. 14 §. Har markägaren vidtagit åtgärder
under genomförandetiden för att genomföra planen, men har åtgärderna inte
kunnat fullföljas på grund av omständigheter över vilka kommunen råder,
har markägaren enligt det nämnda lagrummet andra stycket rätt till
förlängning av tiden.

3.5.2.2 Planen upphävs, byggrätt utnyttjad

När man därefter undersöker fallet att en detaljplan utan att ersättas med en
ny plan upphävs beträffande mark där byggrätten har utnyttjats, finner man
att markägaren enligt PBL tillerkänns rätt att förbättra och komplettera
bebyggelsen. Rätten till kompletteringsåtgärder omfattar för innehavare av
en- och tvåbostadshus rätt till bygglov för att uppföra komplementbyggnader
och göra mindre tillbyggnader. För sådana hus föreligger också rätt till
bygglov för vissa inre åtgärder: ändrad planlösning, installation av sanitära
anordningar m.m. för yttre åtgärder: omfärgning av fasader, byte av
taktäckningsmaterial m.m. samt för underhållsåtgärder för särskilt skyddsvärd
bebyggelse. För ägare av flerbostadshus och andra byggnader omfattar

BoU 1986/87:1
3 Förhällandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

rätten till kompletteringsåtgärder inte rätten att uppföra komplementbyggnader
eller göra tillbyggnader, men däremot rätten att utföra de övriga inre
och yttre åtgärder som just nämndes. För åtgärder som inte ingår bland
kompletteringsåtgärderna gäller naturligtvis att bygglov ändå skall beviljas
om huvudförutsättningarna i 8 kap. 12 § är uppfyllda.

Markägaren har sålunda i den här aktuella situationen rätt inte bara att
vidmakthålla sina byggnader utan också att utveckla och förbättra dem.
Jämfört med dagens regler är detta en klar förbättring. Många av de angivna
kompletteringsåtgärderna kan nämligen i dag vägras med hänvisning till
tätbebyggelseförbudet. En annan förbättring för den enskilde jämfört med
nuvarande system är den i 14 kap. 8 § första stycket 1 föreslagna rätten till
ersättning för den som vägras att återuppföra en riven eller på annat sätt
förstörd byggnad inom fem år från det byggnaden försvann. Regeln ger
markägaren ett ekonomiskt skydd som på visst sätt motsvarar en byggrätt.
Detta skydd gäller dessutom inte bara om markägare oförvållat blivit av med
den tidigare byggnaden, t.ex. genom brand, utan även om han själv rivit den
och därefter dröjt till efter genomförandetiden med att söka lov för
ersättningsbyggnaden. I dagens praxis anses ofta brand- eller rivningsfallet
innefatta särskilda skäl för dispens från tätbebyggelseförbudet. Genom den
föreslagna regleringen i PBL omvandlas dagens praxis till en klar skyddsregel
för den enskilde. I avsnitt 15.5.4 kommer utskottet därutöver att föreslå en
förändring av ersättningsregeln i 14 kap. 8 § första stycket 1, vilken
ytterligare förbättrar ersättningsrätten för den som förlorat en byggnad
genom brand eller annan olyckshändelse.

3.5.2.3 Planen ändras, byggrätt inte utnyttjad

Om en plan ändras beträffande mark som inte bebyggts torde anledningen
oftast vara just att marken inte utnyttjats. Planändringen syftar med andra
ord till att skapa bättre förutsättningar för ett genomförande av bebyggelseintentionerna.
Andra fall kan givetvis också tänkas, t. ex. att byggnadsarean i
en outnyttjad plan för fritidshusområde befinns böra skäras ned för att hindra
tillkomsten av oönskad permanentbebyggelse.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan
att rättigheter som tillkommit genom planen beaktas (5 kap. 11 § andra
stycket). Vid utarbetandet av det nya planinnehållet kommer huvudregeln
om intresseavvägning att gälla. Dessutom gäller den generella regeln i 5 kap.
2 § första stycket att vid utformningen av en detaljplan skälig hänsyn skall tas
till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan
inverka på planens genomförande. Att byggrätten sålunda vid planändring
rörande obebyggd mark kan minskas betydligt eller upphävas är en avsedd
effekt av systemet med genomförandetider. Avsikten är ju att planerna skall
genomföras inom tiden. I fråga om mark för enskilt bebyggande är det endast
markägarna som har möjligheter att genomföra planen eller att underlåta
detta. Att markägarna sålunda själva råder över bebyggelseutvecklingen
under genomförandetiden gör det berättigat att planen skall kunna omprövas
sedan genomförandetiden gått ut.

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

3.5.2.4 Planen ändras, byggrätt utnyttjad

Att en plan för ett bebyggt område ändras kan föranledas av flera
förhållanden. Den gamla planen kan t.ex. innebära en alltför låg exploatering
för att bära områdets kostnader för vägar, vatten och avlopp. En
förtätning kan alltså vara önskvärd. Bebyggelsen kan behöva saneras eller
eljest förnyas. Det kan också vara bevarandefrågor som behöver regleras och
krav på underhållsåtgärder som kan behöva införas. Relativt vanligt torde
också det fallet vara att en kommun vill begränsa användningsområdet för
enskild bebyggelse, t. ex. för att motverka kontorisering eller för att reglera
viss detaljhandel.

Även i dessa fall skall de enskilda intressena vägas in vid utarbetandet av
det nya planinnehållet och de befintliga förhållandena skall beaktas. Om den
befintliga bebyggelsen kommer i strid med den nya planen, gäller enligt 8
kap. 11 § tredje stycket att bygglov oavsett detta skall beviljas för inre
ändringar och installationer samt för yttre ändringar enligt vad som anges i 8
kap. 1 § första stycket 4-6 och 3 § första stycket 1. Till skydd för enskilda
intressen gäller vidare rätten till ersättning enligt 14 kap. 8 § första stycket 1 i
fall där bygglov vägras för återuppförande av ersättningsbyggnad. Möjligheten
att använda och utveckla befintlig bebyggelse efter en planändring är
sålunda relativt stor. Detta inverkar dämpande också på den prissänkning
som får förmodas komma att inträffa för marken inom ett planområde där
byggrätten skurits ned.

3.5.3 Frågan om ersättning förförlorad byggrätt

Utskottet finner mot bakgrund av den ovanstående genomgången att
systemet med planer som efter genomförandetiden är omprövningsbara inte
innebär att något rättslöst tillstånd uppkommer för berörda enskilda
markägare eller andra sakägare. Om en ny plan skall utarbetas, skall det ske
med hänsynstagande till deras intressen. Vidare finns det goda möjligheter
för dem att behålla och utveckla befintlig bebyggelse eller att ersätta rivna
eller förstörda byggnader.

Moderata samlingspartiets uppfattning är att byggrätt som går förlorad
genom att en plan ändras eller upphävs skall ersättas fullt ut. En sådan
fullständig garanti mot negativa värdeförändringar på mark i enskild ägo kan
utskottet inte medverka till att införa. Den saknar också motsvarighet i
gällande rätt. Som konstaterats tidigare innebär PBL en mer tryggad
ställning för enskilda intressen under genomförandetiden än vad dagens
detaljplaner erbjuder. Dessa kan nämligen omprövas när som helst eller
beläggas med nybyggnadsförbud under varierande tid. Att införa ett system
med full ersättningsgaranti skulle göra systemet med omprövningsbara
planer verkningslöst. Ingen kommun skulle ha råd att betala för varje negativ
inverkan på enskilda fastigheter som kan uppkomma vid en planändring.
Planeringsförutsättningarna skulle sålunda bli helt låsta. En generell ersättningsgaranti
skulle - i de fall den tillämpas för mark som inte bebyggts enligt
planen - också strida mot viktiga principer för beräkning av ersättning. Det
fulla värdet innehåller i dessa situationer ett förväntningsvärde som uppkom -

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

4 Riksdagen 1986187. 19 sami. Nr 1

mit genom den äldre planen. Intrång i sådana värden ersätts endast om det
blir utrett att de beror på annat än förväntningar om förändringar i den
pågående markanvändningen. Om den äldre planen inte realiserats utan
marken förblivit obebyggd, får markens värde i bebyggt skick betraktas som
ett sådant inte ersättningsgillt värde som grundas på ändring av markanvändningen.
I den mån detta värde delvis bortfaller genom en planändring som
innebär begränsning av byggrätten, bör det enligt utskottets uppfattning inte
medföra rätt till ersättning.

Frågan om förhållandet mellan Europarådskonventionen och PBL avseende
möjligheten att utan ersättning inskränka byggrätten i detaljplaner
tillkomna enligt PBL, vill utskottet besvara med hänvisning till dels de
uttalanden som gjorts av Europadomstolen om att en vid bedömningsmarginal
tillkommer konventionsstaterna vid reglerandet av nyttjandet av egendom
av hänsyn till allmänna intressen, dels till den av utskottet nu beskrivna
innebörden av reglerna om intresseavvägning enligt PBL. PBL:s regelsystem
innebär ju en avsevärd förstärkning av enskilds rättsställning under genomförandetiden
och inte något rättslöst tillstånd därefter. Utskottet kan därför
inte finna att möjligheten att utan ersättning inskränka byggrätt efter
genomförandetiden skulle kunna bedömas strida mot konventionen.

3.6 Expropriativ verkan knuten till genomförandetidens utgång

När genomförandetiden gått ut avses en kommun som är huvudman för
allmänna platser få rätt att lösa in fastighetsdelar som tillhör olika ägare och
som enligt fastighetsplan skall utgöra en fastighet (6 kap. 24 § första stycket).
Denna regel, som sålunda endast gäller under förutsättning att en fastighetsplan
antagits av kommunen, motsvarar 47 § BL, men lösenrätten inträder till
skillnad från vad som anges i den paragrafen inte ett år efter tomtindelning,
utan när genomförandetiden går ut. Regeln har inte ifrågasatts i motioner
eller eljest. Utskottet ansluter sig till propositionsförslaget på denna punkt.

Inom tre år från genomförandetidens utgång föreslås en kommun som är
huvudman för allmänna platser få rätt att lösa mark som inte har bebyggts i
huvudsaklig enlighet med planen, såvida det inte finns ett bygglov som kan
tas i anspråk (6 kap. 24 § andra stycket och 15 kap. 3 § första stycket).
Förslaget har på denna punkt mött invändning i folkpartiets partimotion 80
yrkande 3 d. I denna motion förordas att kommunen i stället skall vara
hänvisad till att ansöka om expropriationstillstånd. Motionärerna tänker sig
att tillstånd skall vägras om planen varit så utformad att den varit svår för
fastighetsägaren att uppfylla.

Utskottet kan inte instämma i det synsätt eller ansluta sig till den lösning
som föreslås i motionen. Under genomförandetiden varken kan eller bör
kommunen ha någon möjlighet att genomföra planen beträffande mark för
enskilt bebyggande, såvida den inte själv är markägare. Kommunen har
emellertid beträffande mark för allmänna platser ett ansvar för att planen
genomförs, så att t.ex. gator byggs ut fortlöpande i takt med att den enskilda
bebyggelsen färdigställs. Om planen inte genomförs i övrigt, blir de
iordningställda gatorna och parkerna m.m. till viss del onyttiga. Utskottet
ansluter sig till vad som anförs i propositionen (s. 219) om att det är skäligt att

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

kommunen i dessa fall får lösa mark för enskilt bebyggande.

Motionärernas förslag att kommunen skulle behöva inhämta ett expropriationstillstånd
är orealistiskt. I ärenden om expropriationstillstånd prövas
huruvida ett visst ändamål kan främjas eller ej. I det här aktuella fallet är det
reglerna om tätbebyggelseexpropriation i 2 kap. 1 § expropriationslagen som
skulle bli tillämpliga. Vid denna typ av expropriationsändamål är markägarens
förhållanden och förväntade villighet att själv exploatera marken inte av
någon betydelse. Anledningen till att ändamålet inte redan tillgodosetts av
markägaren är också ovidkommande (prop. 1971:122, s. 159). Den av
motionärerna påpekade omständigheten att markägaren haft svårt att
uppfylla planen skulle alltså sakna betydelse vid en prövning enligt expropriationslagen.
En prövning enligt denna lag skulle inte gärna kunna leda till
något annat resultat än att tillstånd ges enligt den gällande planen. För
markägaren vore knappast något vunnet med omgången av ett tillståndsförfarande.
Med den i propositionen föreslagna regeln (15 kap. 3 § första
stycket) tillgodoses markägaren på det sättet att kommunen är skyldig att
ansöka om inlösen inom den relativt korta tiden av tre år från genomförandetidens
utgång.

Utskottet tillstyrker sålunda propositionsförslaget såvitt även avser 6 kap.
24 § andra stycket och avstyrker folkpartiets partimotion 80 yrkande 3 d.

Farhågor om att inlösenregeln skulle kunna leda till störande konsekvenser
om en byggnad brinner och fastigheten av denna anledning inte står i
överensstämmelse med planen när genomförandetiden gått ut, föranleder
det påpekandet att markägaren i ett sådant fall kan söka bygglov för en
ersättningsbyggnad. Vägras lovet har han enligt förslaget rätt till ersättning
enligt 14 kap. 8 § första stycket 1, om skadan är betydande.

3.7 Genomförandetidens längd m. m.

Genomförandetidens längd föreslås i propositionen vara minst fem och högst
femton år. Tiden räknas i princip från den dag då beslutet att anta planen
vinner laga kraft enligt 13 kap. 8 § andra stycket. Tiden kan dock räknas från
en senare tidpunkt. För skilda områden av planen kan olika genomförandetider
bestämmas. Saknar planen bestämmelser om genomförandetid är tiden
femton år. Innan genomförandetiden gått ut kan den förlängas med högst
fem år i sänder.

Enligt utskottets mening är de tidsramar som anges i propositionen
lämpligt avvägda. Att sätta en minsta tidsgräns om tio år, som föreslås i
folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 c, kan visserligen från vissa
utgångspunkter och beträffande vissa typer av planområden förefalla rimligt,
men skulle för andra exploateringar kunna inverka negativt på omprövningsmöjligheterna.
Viss typ av bebyggelse, t. ex. för industriföretag, kan ofta
vara aktuell endast under kortare tid. Om bebyggelsen inte kommer till stånd
under denna tid är det troligt att anledningen är koncessionsvillkor, bristande
finansieringsförutsättningar eller andra hinder, som kan förmodas kvarstå
under längre tid. I sådana fall är det därför angeläget att kommunen bereds
tillfälle att bestämma om en annan markanvändning för området utan större
dröjsmål. Fem år måste mot denna bakgrund bedömas vara en lämplig
kortaste tid.

BoU 1986/87:1
3 Förhållandet
mellan allmänna
och enskilda
intressen i
frågor om
markanvändning
och bebyggelse

Motionärerna anför att genomförandetiden normalt inte bör understiga
femton år. Propositionsförslaget ger utrymme för de kommuner som så
önskar att använda denna genomförandetid som en standardtid.

Enligt motionärerna bör ingen övre gräns för genomförandetiden anges i
lagen. Det bör enligt dem också vara möjligt att inte åsätta planen någon
genomförandetid alls. Motionärerna har inte utvecklat vilka skillnader i
omprövningsmöjlighet som skulle följa av resp. alternativ. Utskottet finner
för sin del att båda alternativen måste avvisas. Enligt utskottet är det inte
lämpligt att binda framtida beslut i längre tid än femton år. En annan sak är
att kommunen, i samband med att genomförandetiden går ut, kan finna skäl
att förlänga eller förnya genomförandetiden. Som framgått innehåller
lagförslaget sådana möjligheter. Därutöver vill utskottet anknyta till den
ovan anförda diskussionen om RF:s normbegrepp i förhållande till PBL:s
plansystem. Vad utskottet i lagrådsremissen enhälligt anfört innebär ju att
detaljplanerna inte får omfatta större område än som är befogat bl.a. med
hänsyn till den tid för genomförande som skall bestämmas. Mot denna
bakgrund rimmar motionärernas förslag om en i princip obegränsad genomförandetid
mindre väl med RF:s normbegrepp. Utskottet tillstyrker således
propositionsförslaget - 5 kap. 5 § - såvitt nu är i fråga - och avstyrker
folkpartiets partimotion 80 yrkande 3 c.

BoU 1986/87:1

4 Allmänna intressen
som skall beaktas vid
planläggning och
vid lokalisering
av bebyggelse

4 Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och
vid lokalisering av bebyggelse

En grundläggande princip i dagens byggnadslagstiftning är, som för övrigt
framgått ovan, att mark skall prövas från allmän synpunkt lämplig för
ändamålet för att den skall få användas för bebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar samt för vissa anläggningar. Denna princip
föreslås också vara en av utgångspunkterna för en ny PBL. Lämplighetsprövningen
skall göras vid planläggning enligt PBL. Utanför områden med
detaljplan eller områdesbestämmelser sker bedömningen av lämpligheten i
samband med prövningen av ansökan om bygglov eller förhandsbesked.

12 kap. har samlats allmänna bestämmelser av övergripande natur som är
utgångspunkten beträffande mål och inriktning både vid planläggningen och
vid prövning av lov. Bestämmelserna, som skall ses som ett uttryck för de
samlade krav statsmakterna ställer på kommunerna i samband med markanvändningsbesluten,
har i dagens byggnadslagstiftning i allt väsentligt sin
motsvarighet i 9,12 och 29 §§ BS. Avsikten är att ge bestämmelserna i PBL
en sådan utformning att det finns ett brett spelrum för lokala bedömningar.

Kapitlet har disponerats så att i de två inledande paragraferna tagits upp
bestämmelser som alltid bör beaktas vid planläggning samt i ärenden om
bygglov. 12 kap. 1 § anges att planläggning och beslut om lov skall främja en
från allmän synpunkt lämplig utveckling och skapa förutsättning för en god
bostads-, arbets-, trafik- och fritidsmiljö. 12 § anges att lagen om hushållning
med naturresurser (NRL) skall tillämpas vid beslut enligt PBL. I 3 §
föreskrivs att bebyggelsen skall lokaliseras till mark som är lämpad för
ändamålet med hänsyn bl. a. till de boendes och övrigas hälsa, jord-, bergoch
grundvattenförhållandena samt till möjligheterna att ordna trafik,

vattenförsörjning och avlopp samt annan samhällsservice.

I den fjärde och sista paragrafen i kapitlet finns bestämmelser om
bebyggelsemiljöns utformning. I paragrafen anges att - inom områden med
samlad bebyggelse - bebyggelsemiljön skall utformas med hänsyn till
behovet av

1. skydd mot brand och olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten samt goda klimatiska och hygieniska

förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjlighet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga att

använda området,

6. förändringar och kompletteringar.

Slutligen anges i paragrafen att inom eller i nära anslutning till områden
med samlad bebyggelse skall finnas lämpliga platser för lek, motion och
annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och
kommersiell service.

Av redogörelsen ovan framgår att bestämmelserna i 2 kap. är av
övergripande natur. Som anges i propositionen torde det knappast vara
möjligt att i lagtexten ange de allmänna utgångspunkterna för planering och
bebyggelseutveckling på ett mera preciserat sätt.

Utformningen av 2 kap. tas upp i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 yrkandena 1 och 2.1 yrkande 1 föreslås en ändring i 2 kap. 4 §
i avsikt att tillgodose behovet av markreservationer för sol- och vindenergianläggningar.

Näringsutskottets yttrande NU 1985/86:3 y omfattar bl.a. motion 73
yrkande 1. Näringsutskottet har uppfattat motionärernas förslag som en
uppföljning av den inställning till vindkraften som vänsterpartiet kommunisterna
år 1985 redovisat i en reservation till näringsutskottets betänkande
1984/85:30. Reservationen byggde på att ett stort inslag av vindkraft i
energiförsörjningen är önskvärt.

Enligt näringsutskottets uppfattning är det inte nödvändigt att i 2 kap. PBL
föreskriva att reservationer för sol- och vindenergianläggningar skall göras
för att ett utnyttjande av de nya energikällorna skall tillgodoses i samband
med planläggningen. Näringsutskottet anför att det finns bestämmelser i
PBL och NRL som syftar till att energiförsörjningsintressena skall tillgodoses
i samband med planläggningen. Bl. a. erinrar näringsutskottet om att det i 2
kap. 8 § NRL anges att mark- och vattenområden som är särskilt lämpliga för
energiproduktion så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan
påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av sådana anläggningar. I
specialmotiveringen till den paragrafen (prop. 1985/86:3, s. 167) nämns
därvid att det kan gälla att slå vakt om fysiska resurser som ger särskilt
gynnsamma förutsättningar bl. a. för vindkraftsproduktion.

Med hänvisning till reglerna i PBL och NRL avstyrker näringsutskottet
bifall till motionen.

Bostadsutskottet, som delar näringsutskottets uppfattning, avstyrker
motion 1985/86:73 yrkande 1.

Yrkande 2 i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 inne -

BoU 1986/87:1
4 Allmänna intressen
som skall beaktas vid
planläggning och
vid lokalisering
av bebyggelse

bär förslag om ett tillägg till 2 kap. 4 § sista stycket i avsikt att betona behovet BoU 1986/87:1
av gemensamma lokaler. 5 Krav på byggnader

I det av motionärerna åsyftade lagrummet anges bl. a. att det inom eller i m. m.
nära anslutning till områden med samlad bebyggelse skall finnas möjligheter
att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck i specialmotiveringen
(s. 477-478) till 2 kap. 4 § och som går ut på att variationer
beträffande servicestandarden måste accepteras. Vidare anförs i detta
sammanhang att 2 kap. 4 § andra stycket bör ses som ett uttryck för att de
som bor i ett område skall få tillfredsställande tillgång bl.a. till sådana
serviceinrättningar och fritidsanläggningar som anses nödvändiga för ett
fullvärdigt samhällsliv. Ytterligare bör erinras om att de krav som tas upp i 2
kap. är av övergripande natur och att de krav som rimligen kan ställas på de
enskilda byggnaderna blir beroende av en allmän lämplighetsbedömning- en
bedömning som normalt sker genom detaljplan eller områdesbestämmelser.

Vid prövning av bygglov har byggnadsnämnden därvid att utgå från de krav
som anges i dessa plandokument. Ytterst ankommer det på kommunerna att
lägga fast det materiella innehållet i de av motionärerna aktualiserade
reglerna.

Utskottet finner inte anledning till annat antagande än att det av
motionärerna aktualiserade kravet om gemensamma lokaler i rimlig omfattning
kommer att tillgodoses vid utarbetande av detaljplaner. De ovan
refererade avsnitten av specialmotiveringen ger enligt utskottets mening
grund för uppfattningen att den av motionärerna aktualiserade frågan ges
berättigad uppmärksamhet även utan det av dem förordade tillägget. Som
motionärerna också erinrar om finns ju möjligheter att erhålla statliga lån för
sådana lokaler. Även denna omständighet talar för att det finns anledning
förutsätta att det nu diskuterade lokalbehovet i skälig utsträckning kommer
att uppmärksammas i planeringen. Enligt utskottets mening är det av
motionärerna förordade tillägget till 2 kap. 4 § inte erforderligt. Vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 2 avstyrks med hänvisning
till vad nu anförts.

I 2 kap. 4 § används på två ställen begreppet ”samlad bebyggelse”. Detta
begrepp bör enligt utskottets mening förbehållas de i lagförslagets 8 kap. av
utskottet förordade bestämmelserna om bygglovsbefrielse för vissa åtgärder
på byggnader som inte ingår i samlad bebyggelse. Det aktuella begreppet bör
därför i nu förevarande sammanhang ersättas av begreppet ”sammanhållen
bebyggelse”.

5 Krav på byggnader m.m.

5.1 Inledning

Utgångspunkten för regeringens förslag i vad avser kraven på byggnader och
andra anläggningar samt tomter är att bestämmelserna i PBL i huvudsak bör
överensstämma med dagens lagstiftning och med den praxis som har
utvecklats. Det betonas dock att PBL i större utsträckning bör utgå från ett

synsätt som innebär att den befintliga bebyggelsen samt befintliga natur- och 54

kulturvärden utgör resurser som skall tas till vara. Kraven på byggnader,
andra anläggningar och tomter bör enligt förslaget formuleras med utgångspunkt
häri. Vidare anges att det i PBL bör finnas klarare uttalade krav på
beständighet och underhåll än i dagens byggnadsstadga.

I likhet med vad som gäller i dag skall enligt regeringsförslaget kraven i
PBL kunna anpassas efter byggnadens avsedda ändamål. Någon särskild
bestämmelse härom föreslås dock inte. När det däremot gäller fritidshusen
innebär förslaget att dessa genom särskilda bestämmelser i vissa avseenden
skils från permanentbostäder.

Den närmare utformningen av regeringens förslag behandlar utskottet
nedan. Härvid behandlas kraven på nya byggnader, kraven vid ändring av
byggnader samt kraven på andra anläggningar m.m. för sig. Frågor avseende
tillgänglighet tas upp i ett särskilt avsnitt.

5.2 Krav på nya byggnader

5.2.1 Krav på anpassning till den omgivande miljön

Enligt regeringsförslaget - 3 kap .1 § - bör det i PBL finnas en grundläggande
hänsynsregel som tar sikte både på en byggnads egenvärde och den
omgivande miljön. I förslaget till 3 kap. 1 § har tagits in en bestämmelse om
att byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på
platsen. Vidare skall byggnader ha en yttre form och färg som är lämplig och
ger en god helhetsverkan.

Regeringsförslaget i nu aktuell del tillstyrks av utskottet.

5.2.2 Hushållning med energi och vatten

Förslaget i propositionen - 3 kap. 3 § - innebär att gällande krav på
hushållning med energi förs över till PBL. I fråga om direktverkande elvärme
innebär förslaget sålunda att en- och tvåbostadshus får förses med direktverkande
elvärme endast om det finns särskilda skäl. Sådana skäl föreligger
bl. a. för småhus som är energisnålt utformade. Ett småhus anses enligt
Svensk byggnorm som energisnålt om årsbehovet av elenergi för radiatorer
och tappvarmvatten kan minskas med minst 40 % av årsbehovet av elenergi
för radiatorerna om byggnaden utförts så att de minimikrav på värmeisolering
och luftomsättning som finns i normen uppfylls.

Med stöd av de i propositionen förordade bestämmelserna skall det
dessutom bli möjligt att i områden med vattenbrist eller en befarad sådan
brist ställa krav på hushållning med vatten.

I två under allmänna motionstiden 1986 väckta motioner tas upp frågor
som anknyter till bestämmelserna i den nu aktuella paragrafen.

I motion 1985/86:Bo510 (fp) föreslås att bestämmelserna i 3 kap. 3 § skall
kompletteras så att det framgår att klimatdata skall beaktas vid bebyggelseplanering.
Enligt motionären visar undersökningar att det finns stora
besparingar att göra vad gäller energikostnader om bebyggelsen anpassas till
klimatologiska data. 55

BoU 1986/87:1
5 Krav på byggnader
m. m.

I centerpartiets partimotion 1985/86:Bo512 yrkande 1 hemställs att skärpta BoU 1986/87:1
krav för installation av direktverkande elvärme skall införas. 5 Krav på byggnader

Inledningsvis behandlar utskottet frågan om beaktande av klimatdata i m. m.
bebyggelseplaneringen.

Kraven i 3 kap. 3 § om hushållning med energi är av naturliga skäl allmänt
hållna. I motivtexten till den aktuella paragrafen återfinns förtydliganden
som bl.a. är avsedda att vägleda den kommande utformningen av detaljföreskrifterna
till PBL. Som också redovisas i motionen framgår av motivuttalandena
i denna del att byggnaders placering och utformning bör ägnas
uppmärksamhet också från energihushållningssynpunkt. Vidare anges att
kravet på att byggnader skall medge god hushållning med energi innebär -utöver kravet på en väl fungerande klimatskärm - att byggnader skall
placeras på ett sätt som främjar god energihushållning. Syftet med motion
1985/86:Bo510 (fp) torde komma att tillgodoses utan att något direkt
stadgande härom tas in i lagen. Det finns dessutom anledning förutsätta att
den i motionen aktualiserade frågan ytterligare kommer att behandlas i de
föreskrifter som avses vägleda tillämpningen av PBL. Motionen avstyrks av
utskottet med hänvisning härtill.

Utskottet övergår nu till att behandla frågan om kraven för installation av
direktverkande elvärme.

I samband med att riksdagen år 1981 beslutade att direktverkande elvärme
endast skulle tillåtas i särskilt energisnåla byggnader aviserades en omprövning
av dessa krav i mitten av 1980-talet. I den år 1985 framlagda proposition
1984/85:120 med förslag till riktlinjer för energipolitiken tas också frågan om
en omprövning upp. Med hänvisning till att utredningen om el och inhemska
bränslen (ELIN) hade till uppgift att överväga vilka krav som bör ställas på
användningen av el för uppvärmningsändamål föreslogs dock inga ändringar
av de aktuella kraven. I den till utredningen avgivna rapporten Elanvändning
i bostäder och lokaler (Ds I 1986:2) har en särskild arbetsgrupp tagit upp
frågan om de krav som bör ställas i anslutning till att el används för
uppvärmningsändamål. Med utgångspunkt i en analys av nybebyggelsens
uppvärmning kommer dock arbetsgruppen till slutsatsen att nu gällande krav
för installation av direktverkande elvärme inte behöver ändras eller kompletteras
med andra styrmedel för att begränsa användningen av denna
uppvärmningsform. Förslaget har sedermera följts upp i betänkandet
Effektivare elanvändning (SOU 1986:16).

Utredningsförslaget bereds för närvarande i regeringskansliet. Enligt
utskottets mening bör resultatet av denna beredning avvaktas. Motion
1985/86:Bo512 (c) yrkande 1 avstyrks med hänvisning härtill.

Avslutningsvis tar utskottet upp frågan om krav på byggnaders uppvärmningssystem
ur beredskapssynpunkt.

Försvarsutskottet tar i ett till bostadsutskottet överlämnat protokollsutdrag
(protokoll FöU 1985/86:10) upp förslaget i 3 kap. 3 § andra stycket om
att uppvärmningssystemet i byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler
i skälig utsträckning skall utformas så att skilda energislag som är
lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande ändringar.
Enligt försvarsutskottets mening bör bestämmelsen vara sådan att även

energislagens lämplighet från försörjningsberedskapssynpunkt beaktas vid 56

utformningen. Ett uppvärmningssystem för el eller för ett energislag som är i
huvudsak importerat bör alltså utformas så att det utan omfattande ändringar
kan utnyttjas för inhemska fasta bränslen.

Som försvarsutskottet redovisar innebär förslaget till 3 kap. 3 § att
uppvärmningssystemet i byggnader med bostäder eller arbetslokaler i skälig
utsträckning skall utformas så att en övergång till andra energislag kan ske
utan omfattande ändringar. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att underlätta
en övergång till sådana energislag som kan komma till användning för
uppvärmning i framtiden. Härmed avses i första hand sådana inhemska
bränslen eller uthålliga energiformer som flis, torv, solenergi, jordvärme
eller energi från värmepumpar. Vad försvarsutskottet anfört om den aktuella
bestämmelsens tillämpning med avseende på bränslen som är lämpliga från
försörjningsberedskapssynpunkt får således anses tillgodosett.

Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker bostadsutskottet regeringsförslaget
i vad avser 3 kap. 3 §.

5.2.3 Krav på lämplighet, trevnad och hygien m.m.

I förslaget till 3 kap. 5 § redovisas ett antal övergripande krav på byggnader.
Enligt förslaget skall byggnader vara lämpade för sitt ändamål och ge
möjlighet till trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande
inomhusklimat.

Av motivuttalandena (s. 489) till den aktuella paragrafen framgår bl.a. att
lämplighetskravet innebär att bostäder skall ha väl fungerande planlösningar
med god rumsstandard och god möblerbarhet. Krav anges vidare kunna
ställas på lämplig fast inredning i kök och hygienrum samt på förrådsutrymmen
och andra bostadskomplement.

När det gäller trevnad och hygien anförs att kravnivån bör bestämmas med
utgångspunkt i definitionen av begreppet sanitär olägenhet i hälsoskyddslagstiftningen
och i vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Stadgandet om goda hygieniska förhållanden anges också innebära att
krav kan ställas på att i byggnaden ingående byggnadsmaterial inte får
medföra hygieniska olägenheter så att de t. ex. avger formaldehyd, strålningsfarliga
partiklar eller elak lukt. Vidare anförs att det är rimligt att
byggnader i möjligaste mån skall fungera väl även för personer med
allergiska besvär. Om material används som kan väntas medföra besvär för
vissa personer, men tekniskt eller ekonomiskt likvärdigt ersättningsmaterial
inte finns, bör sådana material anbringas så att de är lätta att byta ut.

Frågor som anknyter till bestämmelserna i 3 kap. 5 § tas upp i ett flertal
motioner.

Enligt vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 5
såvitt nu är i fråga bör dels kvalitetskraven i PBL preciseras med avseende på
byggnadsmaterial som är bra ur allergisynpunkt, dels föreskrifter utfärdas så
att bostäder förses med lämpligt förråd för förvaring av rotfrukter m.m.
Yrkande 7 innefattar krav på att riksdagen beträffande bostadskvalitet
uttalar att tillräckligt stora bostadsrum, tillgång till tvättstuga och balkong/
uteplats är normala standardkrav.

I motion 1985/86:77 (s) framhålls att allt fler människor får allergiska

BoU 1986/87:1
5 Krav på byggnader
m. m.

reaktioner och att det är det moderna samhällets användning av en mängd BoU 1986/87:1

nya material som utlöser dessa allergiska reaktioner. Med hänvisning härtill 5 Krav på byggnader

förordas i motionens yrkande 2 att material som kan medföra allergiska m. m.

besvär inte bör få användas om det finns andra likvärdiga material att tillgå -detta även om dessa material är något dyrare.

Den under allmänna motionstiden 1986 väckta motionen 1985/86:Bo508
(fp) innefattar krav på att statens planverk skall få i uppdrag att i samråd med
socialstyrelsen och naturvårdsverket göra en översyn av reglerna för
godkända bullervärden. Enligt motionärerna har det i praxis visat sig att
bullerstörningar mycket ofta ger besvär för många människor som kanske är
känsligare än normalt även om bullervärdena i sig är ”godkända”.

I den likaledes under allmänna motionstiden 1986 väckta motionen
1985/86:Bo516 (m) begärs förslag som kan förbättra skyddet för människors
hälsa mot kemiska hälsorisker i miljön. Enligt motionären innebär kemiskafysikaliska
hälsorisker orsakade av avdunstning av kemiska ämnen eller
utstrålning av radioaktivt material att allmänheten utsätts för nya risker
jämfört med tidigare. För att komma till rätta med detta föreslås att lagen om
kemiska produkter ändras så att den omfattar byggnadsmaterial, att regler
för förhandsgodkännande av byggnadsmaterial utarbetas samt att byggnormens
bestämmelser om luftomsättning förbättras.

I motion 1985/86:Bo517 (m) - även denna motion från allmänna motionstiden
1986 - begärs förslag till åtgärder för att motverka och förebygga
hälsorisker orsakade av radon i bostäder och andra lokaler som omfattas av
hälsoskyddslagen. Enligt motionären bör gränserna för den högsta tillåtna
radonhalten sänkas för såväl nybyggda som ombyggda hus.

Utskottet tar först upp frågan om användningen av byggnadsmaterial som
kan orsaka allergiska reaktioner.

I sitt yttrande SoU 1985/86:1 y tar socialutskottet upp frågan om byggnadsmaterial
och allergiska reaktioner. Socialutskottet erinrar härvid om de
många typer av allergi som finns och att vad som är harmlöst för en allergiker
kan vara besvärande eller skadligt för en annan. Det går enligt socialutskottet
inte att finna en enkel och enhetlig lösning på dessa problem. De riktlinjer
som ges i propositionen ligger enligt socialutskottet väl i linje med vad
riksdagen tidigare uttalat. Den forskning och utveckling som pågår anges
vidare kunna ge underlag för mera specificerade krav. När det finns fullgoda
ersättningsmaterial att tillgå bör sådana enligt socialutskottet självfallet
användas om det inte ter sig helt orimligt med hänsyn till byggnadens
användning.

Med det anförda avstyrker socialutskottet de aktuella motionerna.

Bostadsutskottet vill erinra om att regeringen beslutat tillkalla en kommitté
med uppgift att undersöka vilka forskningsbehov som finns och vad
samhället kan göra för att motverka uppkomsten av allergi. Bl. a. skall
undersökas forskningsbehovet avseende material i bostäder. Kommittén
skall arbeta t. o. m. år 1987.

Frågan om att helt undanröja eller så långt möjligt minska uppkomsten av
allergi i bostäder är enligt bostadsutskottets uppfattning betydelsefull.

Bostadsutskottet har vid flera tillfällen tidigare (bl. a. BoU 1984/85:4 och 19)

behandlat frågor om hälsorisker i bostäder; främst i anslutning till förslag om ^8

åtgärder för att komma till rätta med fukt- och mögelproblem i våra bostäder. BoU 1986/87:1

Även åtgärder inom bostadsfinansieringssystemet i avsikt att minska vissa 5 Krav på byggnader

byggnadshygieniska olägenheter har vidtagits. m. m.

Med hänvisning till vad socialutskottet anfört samt mot bakgrund av
vidtagna åtgärder och pågående utredningsarbete avstyrker bostadsutskottet
motionerna 1985/86:73 (vpk) yrkande 5 såvitt nu är i fråga samt motion
1985/86:77 (s) yrkande 2.

Utskottet övergår nu till att behandla vad som i motion 1985/86:73 (vpk)
föreslagits beträffande förråd och vissa bostadskvaliteter m.m.

Vad i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 5 såvitt nu är i fråga föreslagits om
ett riksdagens uttalande om bl. a. att tillämpningsföreskrifter utfärdas
avseende lämpliga förråd för förvaring av rotfrukter avstyrks av utskottet.

Utskottet, som givetvis inte har någon annan uppfattning än motionärerna
om behovet av lämpliga förråd, vill erinra om att i Svensk byggnorm tagits in
föreskrifter om utformning av sådana.

Som framgått ovan föreslås i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 yrkande 7 ett riksdagens uttalande bl. a. om att tillräckligt stora
bostadsrum skall vara ett normalt standardkrav. Förslaget har inte närmare
motiverats i motionen. Vad i motionen föreslagits avviker inte från vare sig
dagens regler eller från de som kommer att gälla sedan PBL trätt i kraft. Ett
uttalande enligt motionärernas förslag framstår sålunda som överflödigt.

Motionsyrkandet avstyrks.

Med anledning av vad som i motion 1985/86:Bo508 (fp) anförts om
gränserna för godkända bullervärden vill utskottet anföra följande.

Statens planverk har regeringens uppdrag att utarbeta tillämpningsföreskrifter
till PBL. I detta arbete övervägs bl. a. frågor om godtagbara
bullervärden m.m. Det får enligt bostadsutskottets mening förutsättas att
dessa överväganden också omfattar de särskilda bullerproblem som kan
finnas kring vissa nya installationer t. ex. värmepumpar. Utskottet är med
hänsyn härtill inte nu berett förorda en särskilda översyn av hithörande
frågor. Det bör erinras om att naturvårdsverket till regeringen överlämnat ett
förslag om riktvärden för trafikbuller. Frågan övervägs för närvarande i
regeringens kansli. Motion 1985/86:Bo508 (fp) avstyrks med hänvisning till
pågående överväganden.

Förslagen i motionerna 1985/86:Bo516 (m) och Bo517 (m) om skyddet mot
kemiska hälsorisker resp. radon i bostäder behandlas av utskottet i ett
sammanhang.

Som framgår av redovisningen ovan innebär förslaget i PBL att kraven på
trevnad och hygien i våra bostäder bör bestämmas med utgångspunkt i vad
som är sanitär olägenhet i hälsoskyddslagstiftningen. Kravet på goda
hygieniska förhållanden innebär sålunda att i byggnader ingående byggnadsmaterial
inte får medföra hygieniska olägenheter därför att de t. ex. avger
formaldehyd eller strålningsfarliga partiklar. Som redovisas i 1986 års
budgetproposition (bil. 13 s. 86) utarbetar planverket tillsammans med
arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen ett handlingsprogram för hälsoskyddet
i byggnader. I fråga om strålning i bostäder har regeringen uppdragit
åt statens strålskyddsinstitut, socialstyrelsen, planverket samt statens mät och

provråd att ur olika aspekter följa utvecklingen. Uppdraget innefattar ^9

bl. a. att planverket - inom ramen för pågående översyn av Svensk byggnorm BoU 1986/87:1

- skall utarbeta förslag till föreskrifter som ger kommunerna möjligheter att 5 Krav på byggnader

vid bygglovsprövningen ställa krav på åtgärder som begränsar den genom- m. m.

snittliga kollektiva expositionen av radondöttrar och för gammastrålning i

bebyggelsen så långt som är praktiskt och ekonomiskt rimligt. Kraven skall

vidare medföra att radondotterhalten i en bostad inte får överstiga det

gränsvärde eller motsvarande som de ansvariga myndigheterna fastställer.

Det får vidare förutsättas att nya medicinska och andra rön i den mån de får
genomslag i hälsoskyddslagstiftningen också ger effekter på de regler som
styr byggandet.

Utskottet har tidigare (BoU 1984/85:19) bl. a. anfört att ett arbete pågår i
avsikt att bestämma normer angående formaldehyd i inomhusluften. Beträffande
strålningsrisker pågår, som redovisats ovan, ett omfattande arbete.

Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motionerna
1985/86:Bo516 (m) och Bo517 (m).

5.3 Krav på befintliga byggnader

5.3.1 Krav vid ändring av byggnader

De krav som i dag skall uppfyllas vid ändring av byggnader utgår från de krav
som ställs när nya byggnader uppförs. Enligt bostadsministern (s. 236) talar
dock en rad skäl för att man nu bör ge utrymme för en mer nyanserad syn på
vilken standard som behövs vid ändring av byggnader. Ändring av byggnader
bör därför enligt förslaget prövas efter andra grunder än de som gäller vid
nybyggnad. Regelsystemet föreslås sålunda uppbyggt på ett sådant sätt att
den befintliga byggnadens behov, områdets behov och brukarnas önskemål
på ett bättre sätt kan beaktas vid prövning av byggnadsåtgärdernas lämplighet.

Enligt 3 kap. 10 § i regeringens förslag skall vid ombyggnad byggnaden
tillföras sådana egenskaper att den kan fungera på ett tillfredsställande sätt
för brukarna. För tillbyggnader som kräver bygglov innebär det att samma
krav bör gälla som för nya byggnader. Vid ombyggnader innebär förslaget att
det skall finnas möjlighet att i vissa avseenden sänka kraven i förhållande till
kraven vid nybyggnad. Vilka närmare egenskaper och kvaliteter som krävs
skall anges i särskilda ombyggnadsföreskrifter.

Slutligen föreslås att kommunen genom detaljplan eller områdesbestämmelser
skall kunna avvika från ombyggnadsföreskrifterna, förutsatt att
bebyggelsen inom området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Kraven vid ändring av byggnad tas upp i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:73. Enligt motionens yrkande 9 a bör sålunda varsamhetsaspekten
som den kommer till uttryck i den nu aktuella paragrafen gälla
inte enbart byggnaden som sådan utan även de människor som bor eller
arbetar där. Motionärerna motsätter sig - yrkande 9 b - dessutom att
kommunen genom detaljplan eller områdesbestämmelser skall kunna avvika
från ombyggnadsföreskrifterna om bebyggelsen inom området ändå får
långsiktigt godtagbara egenskaper.

Enligt motion 1985/86:74 (c) såvitt nu är i fråga bör normerna för 60

ombyggnad anpassas så att det alltid är mer fördelaktigt för en husägare att BoU 1986/87:1

renovera ett värdefullt äldre hus varsamt än att genomgripande förändra det 5 Krav på byggnader

eller riva det. För att tillgodose dessa synpunkter bör enligt motionären m. m.

bestämmelserna i 3 kap. 10 § ändras.

Kulturutskottet tar i sitt yttrande KrU 1985/86:2 y upp det nu aktuella
förslaget i motion 1985/86:74 (c). Med hänvisning till motivuttalandena till 3
kap. 10 § konstaterar kulturutskottet att de kulturminnesvårdande och
miljömässiga synpunkterna i rimlig grad får anses tillgodosedda i lagförslaget.
Utifrån de aspekter kulturutskottet har att bevaka anser detta utskott
därför inte att motionen bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Bostadsutskottet gör följande bedömning.

De grundläggande egenskaper och kvaliteter i bebyggelsen som samhället
värnar om uttrycks i de krav som formuleras för nybyggnader. Vilka av dessa
krav som bör hävdas vid ändring och förnyelse av den befintliga bebyggelsen
måste enligt utskottets mening bestämmas med hänsyn till ytterligare två
aspekter. Den ena är att förnyelsen måste ske på ett sådant sätt att den redan
befintliga miljöns värden beaktas. Den andra är att kraven måste avvägas
mot de resurser som kan sättas in för förnyelsen av våra byggnader. Kraven
vid ombyggnad måste därför kunna nyanseras i olika avseenden. De av
regeringen i 3 kap. 10 § förordade kraven vid ändring av byggnader har också
denna utgångspunkt.

Utskottet kan med hänvisning till det anförda inte ställa sig bakom
förslagen i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 9 a och 9 b. Ett genomförande
av motionens förslag i denna del skulle enligt utskottets mening innebära
minskade möjligheter att nyansera ombyggnadskraven i enlighet med vad
utskottet ovan förordat och därmed också minska möjligheterna att tillvarata
värdena i den redan byggda miljön. Brukarnas berättigade krav får
aktualiseras i samma ordning som för närvarande. Motionsyrkandena
avstyrks.

Utskottet kan inte heller ansluta sig till förslaget i motion 1985/86:74 (c) i
nu aktuell del. Som kulturutskottet konstaterar får de kulturminnesvårdande
och miljömässiga synpunkterna i rimlig grad anses tillgodosedda genom
lagförslaget. Underhållskravet sådant det formulerats i propositionen kommer
att undanröja de i motionen yppade farhågorna. Dessutom erinrar
bostadsutskottet om att riksdagen under riksmötet 1986/87 kommer att
föreläggas ett regeringsförslag om ändrade regler för de s. k. ROT-lånen. Ett
genomförande av denna ändring kan väntas medföra en mera varsam
upprustning av våra bostäder i samband med ombyggnad än i dag. Motionen
avstyrks såvitt nu är i fråga.

Regeringens förslag till utformning av 3 kap. 10 § tillstyrks i vad
paragrafen inte avser tillgänglighetsfrågor. Till denna senare fråga återkommer
utskottet nedan (avsnitt 5.4.1).

Enligt utskottets mening bör en rubrik med lydelsen ”Befintliga byggnader”
tas in före 3 kap. 10 §.

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp den under allmänna
motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2217 (c). Enligt motionärerna är
det inte alltid rimligt att kräva nybyggnadsstandard vid ombyggnation. Med

hänvisning härtill hemställs, såvitt nu är i fråga, att dispenser skall kunna ges ^1

från byggnormens krav om nybyggnadsstandard vid ombyggnad. BoU 1986/87:1

Som framgår av utskottets redovisning ovan innebär förslaget i PBL att 5 Krav på byggnader

kraven vid ändring av byggnader bör prövas efter andra grunder än de som m. m.

gäller vid nybyggnad. Kraven föreslås sålunda utgå från den befintliga
byggnadens förutsättningar, områdets behov och brukarnas önskemål på ett
annat sätt än vad som är möjligt genom dagens byggnadslagstiftning. Vad i
motion 1984/85:2217 (c) såvitt nu är i fråga föreslagits får sålunda anses i allt
väsentligt tillgodosett genom nu föreliggande förslag. Motionen avstyrks.

5.3.2 Krav på bebyggelse med särskilt bevarandevärde

Byggnader som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig
eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av
denna karaktär får enligt 3 kap. 12 § inte förvanskas. Utskottet har inga
invändningar i sak mot förslaget i denna del. Det bör alltså vara möjligt att
med stöd av PBL hävda längre gående krav på byggnader med särskilt
bevarandevärde i enlighet med regeringens förslag. Däremot bör enligt
utskottets mening det i bestämmelsen använda begreppet ”samlad bebyggelse”
bytas ut. Detta begrepp bör enligt utskottets mening förbehållas de i
lagförslagets 8 kap. av utskottet förordade bestämmelserna om bygglovsbefrielse
för vissa åtgärder på byggnader som inte ingår i en samlad bebyggelse.

Det aktuella begreppet bör alltså i förevarande sammanhang ersättas av
begreppet ”ett bebyggelseområde”. De motiv som angivits i propositionen
avseende det nu aktuella lagrummet bör alltså även enligt utskottets
uppfattning vägleda lagtillämpningen.

5.3.3 Krav på underhåll av byggnader

Enligt bostadsministerns uppfattning (s. 243) skulle kraven på byggnaders
egenskaper i stort sett vara värdelösa om de inte kompletterades med en
underhållsskyldighet för byggnadens ägare. Med hänvisning härtill föreslås -3 kap. 13 § - att en byggnad kontinuerligt skall underhållas så att bärförmågan
och stadgan hos de bärande delarna, anordningarna för skydd mot
brand, olycksfall och fukt samt anordningarna för handikappanpassning,
trevnad, hygien, energihushållning och avfallshantering i skälig utsträckning
hålls i stånd. Förslaget innebär vidare att byggnadens yttre skall hållas i
vårdat skick.

Av motiveringen (s. 244) framgår att underhållskravet även skall gälla
produktionsbyggnader för jord- och skogsbruk samt andra jämförliga
näringar.

Centerpartiet framhåller i sin partimotion 1985/86:69 yrkande 2 att kraven
på underhåll av byggnader utökas genom förslaget till PBL. Enligt motionärerna
är det för en god hushållning med naturresurser viktigt att byggnader
underhålls inte minst vad gäller åtgärder för energihushållning. Samtidigt
anförs dock att driftsbyggnader för jord- och skogsbruk i dag inte omfattas av
något underhållskrav. Något sådant krav finns enligt motionärerna inte
heller nu anledning att ställa.

När det gäller byggnader för rörelse måste underhållskraven enligt

motionärerna anpassas till rörelsens art, och det finns därför inte anledning
att ställa högre krav än vad som erfordras med hänsyn till grannars trivsel.
Rörelsebyggnaders hållbarhet och funktion förutsätts vidare bevakade vid
skyddsronder inom företaget, och det finns därför ingen anledning att
byggnadsnämnden bevakar detta särskilt.

Utskottet behandlar först underhållskravets tillämpning på jord- och
skogsbrukets ekonomibyggnader.

Jordbruksutskottet tar i sitt yttrande JoU 1985/86:2 y upp frågan om
underhållskravet för byggnader med avseende på dess tillämplighet på jordoch
skogsbrukets driftsbyggnader. Jordbruksutskottet anför härvid följande.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att bestämmelsen om underhåll i
princip bör vara tillämplig även på produktionsbyggnader för jordbruk,
skogsbruk och därmed jämförliga näringar. De krav som i första hand blir
aktuella för ekonomibyggnader är, som i propositionen anförs, de som tar
sikte på byggnadernas säkerhet och utseende. Förslaget torde inte medföra
att de areella näringarna belastas med nämnvärt större kostnader än som
redan nu måste läggas ned på skötsel och underhåll. Utskottet vill dock
understryka det angelägna i att de speciella förhållanden som ofta råder i
lantbruket m. m. beaktas vid prövning av underhållsskyldigheten. Som också
framhålls i propositionen bör hänsyn tas bl. a. till byggnadens läge, användning
och återstående brukstid. Utskottet vill tillägga att det i driften av t. ex.
ett jordbruksföretag kan förekomma att befintliga byggnader får ett ändrat
användningsområde eller blir överflödiga i samband med ändrad driftsinriktning
eller av andra skäl. Det kan då under en övergångstid finnas anledning
att ställa kraven på underhåll något lägre än vad som eljest skulle vara
motiverat. Utskottet förutsätter att bestämmelsen i angivna fall tillämpas
med viss varsamhet utan att detta behöver särskilt anges i lagtexten. Vad
utskottet anfört bör i stor utsträckning kunna tillgodose syftet med motion 69
yrkande 2 såvitt avser underhållskrav på driftsbyggnader för jord- och
skogsbruk.

Bostadsutskottet delar jordbruksutskottets uppfattning.

Vad bostadsutskottet med anslutning till jordbruksutskottets yttrande nu
anfört tillgodoser i allt väsentligt syftet med motion 1985/86:69 (c) yrkande 2
såvitt avser underhållskravet för jord- och skogsbrukets driftsbyggnader.

Med anledning av vad som i centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande
2 anförts om underhållskravets tillämpning på rörelsebyggnader vill utskottet
anföra följande.

Av motiveringen till den aktuella bestämmelsen framgår att en skälighetsbedömning
skall kunna göras vid tillämpningen i det enskilda fallet. I fråga
om byggnader innebär detta bl.a. att kravet på underhåll blir lägre för en
industribyggnad som ligger avskilt inom ett industriområde än för en
byggnad som är centralt belägen t. ex. i en stadskärna. Även byggnadens
användning och återstående brukstid påverkar bedömningen av vilka
underhållsåtgärder som erfordras. Kravet på underhåll är sålunda förenat
med en betydande flexibilitet. Utskottet är med hänvisning härtill inte berett
att ytterligare minska underhållskraven för rörelsebyggnader i enlighet med
vad som föreslås i centerpartiets partimotion 1985/86:69 (c) yrkande 2. Det
framstår enligt bostadsutskottets mening som rimligt att samhället kan
begära att grundläggande funktioner hålls i stånd t.ex. i vad gäller anordning -

BoU 1986/87:1

5 Krav på byggnader

m. m.

ar för tillgänglighet, för skydd mot olycksfall och brand, för avfallshantering BoU 1986/87:1

eller för att hindra att hälsorisker uppstår. 5 Krav på byggnader

Mot bakgrund av det ovan anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag m. m.

i vad avser 3 kap. 13 §.

5.4 Krav på tillgänglighet m.m.

I korthet innebär regeringsförslaget i fråga om kraven på tillgänglighet att nu
gällande krav med vissa skärpningar förs över till PBL. Förslagets närmare
utformning redovisas i det följande.

5.4.1 Tillgänglighet i byggnader

Enligt förslaget till 3 kap. 7 § skall bostäder, arbetslokaler och lokaler till
vilka allmänheten har tillträde vara tillgängliga för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga. Om det behövs skall byggnaderna vara
försedda med hiss. Undantag från hisskravet görs dock för bostadshus med
färre än tre våningsplan. I dessa fall skall dock byggnaden utföras så att hiss
eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet.

Undantag från tillgänglighetskravet får enligt förslaget medges för en- och
tvåbostadshus om det är befogat med hänsyn till terrängen.

För arbetslokaler får undantag medges om det är befogat med hänsyn till
arten av den verksamhet som skall bedrivas där.

Tillgänglighet i byggnader tas upp i flera motioner, varav två är väckta
under allmänna motionstiden 1985.

Enligt motion 1984/85:2152 (c) yrkande 5 bör vissa lättnader i normkraven
i fråga om tillgänglighet genomföras för att underlätta tillkomsten av små och
billiga bostäder.

Med hänvisning till motion 1984/85:2214 (c) föreslås i motion 1984/85:2217
såvitt nu är i fråga att dispens från reglerna om handikappanpassning av
industribyggnader skall kunna medges i vissa fall. Enligt motionärerna finns
det industribyggnader där arbetets art inte gör det möjligt för en rörelsehindrad
att arbeta och att det i sådana fall måste finnas möjlighet till dispens från
tillgänglighetskraven.

Vänsterpartiet kommunisterna för i sin partimotion 1985/86:73 fram en rad
yrkanden avseende tillgänglighetskraven. Enligt motionens yrkande 5, såvitt
nu är i fråga, bör riksdagen sålunda i anslutning till bestämmelserna i 3 kap.
uttala att större hänsyn måste tas och tillämpningsföreskrifter utfärdas bl.a. i
vad gäller orienterbarhet. I motionens yrkande 8 hemställs att krav skall
ställas på installation av hiss eller annan lyftanordning också i tvåvåningshus.
Enligt motionärerna är regeringens förslag på denna punkt - att endast
förbereda för hiss - en halvmesyr. Att i efterhand komplettera med hiss
ställer sig enligt motionärerna dyrare, och det finns därför stor risk att någon
sådan komplettering inte kommer till stånd.

Enligt motion 1985/86:77 (s) är det en förutsättning för att människor med
olika former av funktionsnedsättningar skall fungera i samhället att bostäder,
offentlig miljö, arbetsplatser och utemiljö är tillgängliga. Med utgångspunkt
häri förs i motionen fram en rad krav som avser tillgänglighetsfrågor m.m.

I motionens yrkande 3 hemställs sålunda att bestämmelserna i 3 kap. 7 § BoU 1986/87:1

skall tolkas så att med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga även skall 5 Krav på byggnader

avses allergi. En sådan tolkning av den aktuella bestämmelsen motiveras m. m.

enligt motionärerna av att en allergikers möjlighet att vistas i en olämplig
lokal kan vara lika obefintlig som möjligheten för en rörelsehindrad att gå i
en trappa.

Socialutskottet tar i sitt yttrande SoU 1985/86:1 y upp förslagen avseende
tillgänglighet och handikappanpassning av byggnader. Socialutskottet anför
härvid bl.a. följande.

Socialutskottet delar den grundsyn som kommer till uttryck i motionerna,
nämligen att kraven på tillgänglighet och handikappanpassning av byggnader
bör tillgodoses så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Som framgår
av propositionen är det dock ofrånkomligt att också ta andra hänsyn, vilka
kan komma i konflikt med tillgänglighetskraven. En äldre miljö kan sålunda
vara svår att anpassa på ett sätt som uppfyller moderna krav utan att den
ursprungliga karaktären går förlorad. Ett annat problem är att kostnaderna
för anpassning framför allt vid ombyggnad kan bli orimligt höga med hänsyn
till de fördelar som uppnås. Även vid nybyggnad kan det i vissa fall te sig
tekniskt och ekonomiskt orimligt att kräva att alla lokaler skall vara
tillgängliga för rörelsehindrade. Det gäller t. ex. kravet i vpk-motionen
(yrkande 8) om hiss i alla tvåvåningshus. En avvägning mellan sådana olika
hänsyn är ofrånkomlig. Enligt utskottets mening har man i propositionen
gjort en balanserad avvägning mellan alla de olika intressen som här gör sig
gällande. Det är knappast möjligt att nu komma längre i fråga om
lagreglerade krav på handikappanpassning. Utskottet vill emellertid framhålla
att hänsynen till rörelsehindrade, syn- och hörselskadade samt andra
med olika former av handikapp bör ingå som ett självklart led vid
bedömningen av alla frågor om bygglov.

Med hänvisning till det anförda avstyrker socialutskottet de behandlade
motionsyrkandena.

Med anledning av vad som i proposition och motioner framförts avseende
tillgänglighet i byggnader vill bostadsutskottet anföra följande.

Betydelsen av att öka tillgängligheten såväl i våra bostäder som i den
anknytande boendemiljön och i samhället i övrigt kan enligt bostadsutskottets
mening inte tillräckligt betonas. Värdet av en sådan ökad tillgänglighet
har i sig inte heller satts i fråga. Samhället har också vidtagit en rad åtgärder
för att åstadkomma en ökad tillgänglighet. Dessa åtgärder har avsett såväl
tvingande lagregler som ekonomiska stimulansåtgärder. Utskottet vill i detta
sammanhang peka på dels det s.k. hissbidraget som kunnat utgå under åren
1984—1986 för att förbättra tillgängligheten i första hand i äldre trevåningshus
som i betydande utsträckning saknar hiss, dels de år 1985 beslutade
(prop. 1984/85:142, BoU 24) åtgärderna för att förbättra boendeförhållandena
för gamla, handikappade och långvarigt sjuka.

Bostadsutskottet delar sålunda bostadsministerns uppfattning (s. 492) att
målet för samhällets strävande bör vara att alla bostäder skall kunna bli
tillgängliga. Först därmed ges förutsättningar för att alla människor på lika
villkor skall kunna delta i samhällslivet. Ett uppfyllande av detta mål innebär
dessutom att äldre, handikappade och långvarigt sjuka kan bo kvar i sina

bostäder i större utsträckning än de hittills kunnat göra. Som framhålls i 65

5 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr 1

socialutskottets yttrande är det dock ofrånkomligt att målet om en total BoU 1986/87:1
tillgänglighet för alla måste avvägas mot vad som är praktiskt och ekonomiskt 5 Krav på byggnader

möjligt att genomföra. Förslaget i propositionen är också ett utfall av en m. m.

sådan avvägning. En avvägning mellan olika intressen av detta slag är av
naturliga skäl alltid svår att göra och utfallet kan nästan alltid kritiseras från
den ena eller andra utgångspunkten. Bostadsutskottet delar dock socialutskottets
principiella uppfattning att man i propositionen har gjort en
balanserad avvägning mellan de olika intressen som här gör sig gällande.

Med hänvisning till det nu anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i
vad avser utformningen av 3 kap. 7 §. Utskottet kan därmed inte ställa sig
bakom förslagen i motionerna 1984/85:2217 (c) såvitt nu är i fråga. 1985/86:73
(vpk) yrkandena 5 såvitt nu är i fråga och 8 samt 1985/86:77 (s) yrkande 3.

Enligt bostadsutskottets mening får syftet med flera av de nu behandlade
motionsyrkandena anses tillgodosett genom vad i propositionen förordats.

Även vad i motion 1984/85:2152 (c) yrkande 5 föreslagits beträffande
lättnader i tillgänglighetskraven för att underlätta tillkomsten av små och
billiga lägenheter avstyrks med hänvisning till det nu anförda.

Genom förslaget till 3 kap. 9 § undantas fritidshus med högst två bostäder
från kravet på tillgänglighet. Anläggningar med fritidshus -1.ex. en stugby -som hyrs ut på sådant sätt att tillstånd för hotellrörelse erfordras är dock inte
undantagna.

1 motion 1985/86:77 (s) yrkande 4 hävdas att bestämmelserna avseende
fritidshus bör skärpas så att fler fritidshus än de som enbart är avsedda för
hotellrörelse blir tillgängliga ur handikappsynpunkt. Dessutom förordas att
vissa minimikrav på tillgänglighet skall gälla alla fritidshus. Som exempel på
ett sådant minimikrav nämner motionärerna att dörrbredden bör uppgå till
minst 80 cm.

När det gäller kraven för fritidshus erinrar socialutskottet i sitt yttrande
SoU 1985/86:1 y om att fritidshus som ingår i en större anläggning av typ
stugby inte avses bli undantagna från de allmänna kraven på tillgänglighet.

Vad som avses är sålunda enskilda fritidshus byggda i ägarens egen regi. Det
skulle enligt socialutskottet därför föra alltför långt att uppställa långtgående
generella krav för fritidshus. Ägarens önskemål bör enligt socialutskottets
mening bli avgörande i sådana fall. Den som vill avstå från bekvämlighet för
att få ett fritidshus till en rimlig kostnad bör kunna få göra det. Socialutskottet
avstyrker därmed motion 1985/86:77 (s) yrkande 4.

En av utgångspunkterna för förslaget till PBL är att kraven skall kunna
anpassas till byggnadens avsedda ändamål. Det är enligt bostadsutskottets
mening mot bakgrund härav som förslaget om att fritidshus skall undantas
från vissa av de allmänna krav på byggnader som ställs i 3 kap. bör ses.

Fritidshusen används normalt sett under en begränsad del av året, och det
framstår därför inte som orimligt att vissa krav inte hävdas lika starkt för
fritidshus som för permanentbostäder. Bostadsutskottet delar sålunda
bostadsministerns uppfattning att kraven om hushållning med energi, om
tillgänglighet samt om material och byggnadssätt inte bör gälla för fritidshus.

Vad utskottet nu anfört innebär att motion 1985/86:77 (s) yrkande 4
avstyrks. Regeringsförslaget i vad avser 3 kap. 9 § tillstyrks. I likhet med

socialutskottet vill dock bostadsutskottet erinra om att fritidsanläggningar 66

som hyrs ut på ett sådant sätt att de är att betrakta som hotellrörelse omfattas BoU 1986/87:1

av tillgänglighetskraven på samma sätt som hotell. 5 Krav på byggnader

Vid ändring av byggnader skall dessa enligt förslaget till 3 kap. 10 § i m. m.
princip uppfylla samma krav på tillgänglighet som nybyggnad. Hänsyn skall
dock tas till den enskilda byggnadens förutsättningar. Kommunen kan
dessutom vid ombyggnad i detaljplan eller områdesbestämmelser ställa lägre
krav, om bebyggelsen inom området ändå får långsiktigt godtagbara
egenskaper.

Enligt yrkande 6 i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
bör möjligheten till avsteg från kravet på tillgänglighet vid ombyggnad endast
få utnyttjas ytterst restriktivt.

I motion 1985/86:77 (s) yrkande 5 hemställs att 3 kap. 10 § skall ändras så
att tillgänglighetsaspekterna vid ändring av byggnad beaktas i större
utsträckning. Enligt motionärerna känns det mycket oroande att kommunerna
skall få göra ytterligare avsteg från dessa krav genom beslut i detaljplan.

När planer upprättas som minskar tillgänglighetskraven måste enligt yrkande
6 dessa planer därför brytas ned kvartersvis - detta för att avstegen inte skall
komma att omfatta alltför stora områden.

Det finns enligt motionärerna fall där fastighetsägaren av kommunen
måste kunna åläggas att utföra åtgärder för en förbättrad tillgänglighet, även
om detta kan te sig oskäligt dyrt för den enskilda fastigheten. Enligt
motionens yrkande 7 skall i sådana fall kommunen kunna ersätta fastighetsägaren.

Med anledning av vad som föreslagits beträffande kraven på tillgänglighet
vid ändring av byggnader vill utskottet anföra följande.

Utskottet har ovan ställt sig bakom målet att samhällets strävande bör vara
att alla bostäder skall kunna bli tillgängliga. Detta mål måste naturligtvis
också gälla det befintliga bostadsbeståndet. Det är enligt bostadsutskottets
mening därför nödvändigt att kraven på tillgänglighet hävdas även i samband
med ändring av byggnader. Utskottet instämmer med propositionen (s. 240)
att det i något väsentligt avseende inte finns skäl att ha en annan utgångsnivå i
föreskrifterna för ombyggnad än den som gäller vid nybyggnad när det gäller
tillgängligheten. Förslaget i vad avser 3 kap. 10 § tillstyrks. Motionerna
1985/86:73 (vpk) yrkande 6 samt 1985/86:77 (s) yrkandena 5,6 och 7 avstyrks
av utskottet med hänvisning till det nu anförda i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad i propositionen förordats.

Enligt förslaget i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
yrkande 9 c skall kommunen ha möjlighet att ställa krav på åtgärder för att
åstadkomma tillgänglighet även när en ombyggnad ej planeras.

Beträffande förslaget i den nu aktuella motionen erinrar socialutskottet i
sitt yttrande SoU 1985/86:1 y om vad som anförs i propositionen om att
byggnadslagstiftningen i princip inte bör ha tillbakaverkande kraft. Socialutskottet
anför vidare att det i propositionen erinras om de möjligheter som
finns enligt bostadssaneringslagen (1973:531) att ålägga en ägare av hyreshus
med bostadslägenheter att rusta upp lägenheterna till viss minimistandard.

Med stöd av arbetsmiljölagen (1977:1160) kan enligt socialutskottet förbättringsåtgärder
dessutom krävas beträffande arbetslokaler. Med hänvisning
härtill och till bostadsministerns uttalande (s. 245) att ytterligare krav på 67

förbättringar måste prövas mot bakgrund av bl.a. mycket ingående samhällsekonomiska
och finansiella överväganden avstyrker socialutskottet motionsförslaget.

Bostadsutskottet vill tillägga att det inom ramen för den nuvarande
byggnadslagstiftningen dock är möjligt att bl. a. ställa krav på handikappanpassning
av vissa utrymmen i terminalbyggnader. För befintliga byggnader
skall således enligt förslaget till 17 kap. 21 § gälla att terminalbyggnader för
kollektivtrafik även sedan PBL trätt i kraft skall anordnas så att de uppfyller
skäliga krav på handikappanpassning - detta oavsett om några andra
byggnadsåtgärder skall vidtas.

De av bostadsministern och socialutskottet anförda skälen för att inte
införa några nya förbättringskrav för befintliga byggnader, som inte har
samband med andra ändringar, äger enligt bostadsutskottets mening sådan
tyngd att några förändringar i de förordade bestämmelserna inte nu bör
vidtas. Motion 1985/86:73 yrkande' 9 c avstyrks med hänvisning härtill.
Regeringens förslag till utformning av 17 kap. 21 § tillstyrks.

5.4.2 Tillgänglighet till anläggningar m.m.

I fråga om andra anläggningar än byggnader m.m. för vilka bygglov krävs
skall kravet på handikapptillgänglighet enligt förslaget - 3 kap. 14 § —
tillämpas. I fråga om anläggningar i övrigt skall kravet tillämpas i skälig
utsträckning.

Yrkande 8 i motion 1985/86:77 (s) innebär att de nu aktuella bestämmelserna
skall preciseras med avseende på tillgängligheten vid idrottsplatser och
liknande anläggningar. Enligt motionärerna skall bestämmelsen utformas så
att åskådarplatser, omklädningsrum, duschar och liknande utrymmen på
idrottsplatser och campingplatser skall vara tillgängliga för handikappade.
Ett sådant krav anges dock inte innebära att varje åskådarplats skall vara
tillgänglig.

Med anledning av förslagen beträffande tillgänglighetskraven för andra
anläggningar än byggnader anför socialutskottet i sitt yttrande SoU 1985/
86:1 y följande.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i att den yttre
miljön så långt möjligt görs tillgänglig för alla och i att stor hänsyn tas till
framkomligheten vid planering av olika fritids- och rekreationsanläggningar.
Propositionen ger uttryck åt samma syn.

Reglerna i 3 kap. 14 § i lagförslaget är mycket långtgående. Paragrafens
ordalydelse motsägs dock i viss mån av motiveringen (se bl. a. s. 515 och
525). Utskottet delar därför uppfattningen att innebörden av denna bestämmelse
behöver klargöras.

Utskottet anser det i övrigt inte möjligt att gå längre än propositionen med
hänsyn till de avvägningar som alltid måste göras vid planering och byggande.
Självklart bör handikappanpassning ske när det finns ett befogat intresse
därav och erforderliga åtgärder kan genomföras utan alltför stor olägenhet
eller kostnad. Den ökade medvetenheten på detta område bör dessutom leda
till att man allmänt mera uppmärksammar olika sätt att underlätta för
handikappade. Som anförs i propositionen är det ofta mycket enkla åtgärder
som behövs.

Socialutskottet avstyrker med hänvisning till det anförda samtliga nu
behandlade motionsyrkanden.

Bostadsutskottet behandlar först vad socialutskottet anfört om behovet av
att klargöra innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 14 §.

Genom den aktuella bestämmelsen hävdas principen att bygglovspliktiga
anläggningar skall uppfylla de krav som enligt 3 kap. 1 — 13 §§ ställs på
byggnader. Med avseende på att de anläggningar som bestämmelsen avser är
av mycket skiftande slag och därmed av mycket olika utförande kan
naturligtvis inte alla de krav som ställs på byggnader aktualiseras för varje typ
av anläggning. Motivtexten i denna del ger uttryck för att krav som är
tillämpliga inte får eftersättas. I den mån ett krav är applicerbart på den
aktuella anläggningen bör det sålunda hävdas med stöd av bestämmelsen i 3
kap. 14 §.

Med anledning av vad som i motion 1985/86:77 (s) föreslagits beträffande
tillgängligheten till idrottsplatser m.m. vill utskottet anföra följande.

Soni utskottet redovisat ovan innebär förslaget till 3 kap. 14 § att krav på
handikapptillgänglighet i princip kan ställas på alla bygglovspliktiga anläggningar
vid såväl ny- som ombyggnad. Som bostadsministern framhåller
innebär detta att t.ex. krav på att åskådarplatser vid en idrottsplats i lämplig
omfattning görs tillgängliga för handikappade. Vad i motion 1985/86:77 (s)
yrkande 8 föreslagits får således i inte ringa utsträckning anses tillgodosett
redan genom det nu föreliggande förslaget. Motionsyrkandet avstyrks av
utskottet med hänvisning härtill.

5.4.3 Tillgänglighet i den yttre miljön

När det gäller tillgängligheten i den yttre miljön omfattar förslaget dels
tomter, dels allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader.

Enligt 3 kap. 15 § första stycket punkt 6 skall tillses att tomter, om det inte
är obefogat med hänsyn till terrängen och till förhållandena i övrigt, kan
användas av personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Detta
innebär att t.ex. lek- och utevistelseytor skall kunna användas av personer
med funktionsnedsättningar.

Beträffande allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader skall tillgänglighetskraven enligt förslaget - 3 kap. 18 § - tillämpas
i skälig utsträckning. Exempel på åtgärder som enligt bostadsministern
härvid kan behövas är att gångvägar görs släta och halksäkra, att räcken
anordnas vid ramper och trappor, att övergångsställen markeras på rätt sätt
eller att extra stark belysning ordnas på vissa ställen.

Kraven på tillgänglighet i den yttre miljön tas upp i tre motioner, varav två
från allmänna motionstiden 1985.

I motion 1984/85:1478 (s) från allmänna motionstiden 1985 hemställs att
yttre arrangemang inom ett friluftsområde skall göras tillgängliga och
användbara för handikappade. Med tanke på att motions- och rekreationsintresset
domineras av verksamhet i utemiljö är enligt motionären tillgängligheten
i den yttre friluftsmiljön oerhört viktig för handikappade.

I motion 1984/85:2135 (s), också den från allmänna motionstiden 1985,

BoU 1986/87:1

5 Krav på byggnader

m. m.

föreslås att i nuvarande lagstiftning skall införas bestämmelser om närmiljöns
och gångvägars tillgänglighet för människor med handikapp. Enligt motionärerna
är det angeläget att tillgängligheten i den yttre miljön säkerställs av en
lagstiftning motsvarande den som gäller för fastigheter och allmänna
färdmedel.

Enligt motion 1985/86:77 (s) yrkande 1 bör föreskrifter utfärdas till 2 kap.
4 § första stycket punkt 5 avseende handikappanpassning av den yttre
miljön. I sin motivering hänvisar motionärerna till att det enligt motivuttalandena
till den aktuella bestämmelsen inte skall utfärdas några föreskrifter
till densamma. Med hänsyn till att nästan all handikappanpassning i vårt
samhälle i stort sett skett genom föreskrifter och bindande krav så bör
sådana, enligt motionärerna, utfärdas också till 2 kap. 4 § punkt 5.

Även frågan om den yttre miljöns tillgänglighet tas upp av socialutskottet i
dess yttrande SoU 1985/86:1 y. Socialutskottet anser det härvid inte möjligt
att gå längre än propositionen i vad avser kraven på tillgänglighet med hänsyn
till de avvägningar som alltid måste göras vid planering och byggande. Enligt
socialutskottet bör handikappanpassning självklart ske när det finns ett
befogat intresse därav och erforderliga åtgärder kan genomföras utan alltför
stor olägenhet eller kostnad. Vidare bör det ökade medvetandet på detta
område, enligt socialutskottet, leda till att man mera uppmärksammar olika
sätt att underlätta för handikappade.

Bostadsutskottet har i det föregående betonat vikten av att öka tillgängligheten
såväl i bostäder som i den omgivande miljön. Dessa strävanden bör
enligt utskottets uppfattning omfatta inte bara den omedelbara närmiljön,
t.ex. tomten, utan hela den yttre miljön. Utskottet kan också notera att
regeringsförslaget i denna del innebär en skärpning av kraven på tillgänglighet
i jämförelse med vad som nu gäller. Vidare vill utskottet erinra om att
fr. o. m. halvårsskiftet 1985 ett statligt bidrag om 30 % av kostnaden kan
lämnas för åtgärder som görs för att förbättra tillgängligheten i den yttre
miljön.

Vad i motionerna 1984/85:1478 (s) och 1984/85:2135 (s) - som båda är
väckta innan förslaget till PBL lagts fram - föreslagits får sålunda anses i inte
ringa grad tillgodosett genom nu föreliggande förslag. Motionerna avstyrks
med hänvisning härtill.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget i motion 1985/86:77 (s)
yrkande 1 om att tillämpningsföreskrifter skall utfärdas till 2 kap. 4 § punkt 5.
Som bostadsministern framhåller (s. 477) i ett motivuttalande skall det
aktuella stadgandet ses som en sammanfattning av de krav på tillgänglighet
som ställs i 3 kap. på byggnader, tomter samt allmänna platser. Till dessa
bestämmelser i 3 kap. avses tillämpningsföreskrifter bli utfärdade, varför
något behov av särskilda föreskrifter till den sammanfattande bestämmelsen
i 2 kap. 4 § inte torde föreligga. Motion 1985/86:77 (s) yrkande 1 avstyrks
med hänvisning till det nu anförda.

5.5 Parkering

BoU 1986/87:1

5 Krav på byggnader

m. m.

I 3 kap. 15 § ställs krav på utrymmen bl. a. för parkering. I lagrådsremissen
uttalade bostadsministern att kravet på fastighetsägarna att själva eller i
samverkan svara för behovet av parkering på kommunalt initiativ kunde

omvandlas till en skyldighet att ekonomiskt bidra till en parkeringsanlägg- BoU 1986/87:1

nings tillkomst och drift. Parkeringsköp nämndes som exempel på sådan 5 Krav på byggnader

samverkan. Lagrådet framhöll att det för närvarande råder osäkerhet om i m. m.

vilken utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva

åtaganden av detta slag. Också frågan om förutsättningarna och formerna för

ett åtagande var enligt lagrådet ovissa.

Med anledning av lagrådets invändningar vidhöll inte bostadsministern
sina uttalanden i lagrådsremissen.

Enligt utskottets uppfattning finns emellertid anledning för riksdagen att
förorda ytterligare överväganden i avsikt att utforma ett system med
parkeringsköp. Det bör överlåtas åt regeringen att avgöra i vilka former
dessa överväganden skall ske.

Vad utskottet nu anfört om vissa överväganden bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

5.6 Vissa övriga frågor

Inledningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp förslaget i den under allmänna
motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2801 (fp) yrkande 10 vari, såvitt
nu är i fråga, hemställs att en skyndsam översyn av lagstiftningen på
bostadsområdet skall göras i syfte att åstadkomma en avreglering och en
minskad detaljstyrning.

Genom föreliggande förslag till PBL - ett förslag som inte var framlagt vid
tidpunkten för motionens väckande - förordas en ordning som innebär ett
smidigare förfarande än dagens. Det gäller t.ex. en förenkling och modernisering
av plansystemet, den minskade bygglovsplikten i vissa fall och de
ökade möjligheterna att få bygglov. Vad i motion 1984/85:2801 (fp) yrkande
10 såvitt nu är i fråga föreslagits får enligt utskottets mening anses i inte ringa
grad tillgodosett genom det föreliggande förslaget och genom regeringens
uppdrag till planverket att utarbeta föreskrifter till PBL. Motionsyrkandet
avstyrks med hänvisning härtill.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 4 ställs
krav på att uppdraget till planverket att utfärda tillämpningsföreskrifter till
PBL bör utsträckas till att också omfatta bestämmelserna i 3 kap. om friytor i
15 §, vid nybyggnad och i 10 § vid ombyggnad, om terrasser i 2 § samt om
vissa övriga anläggningar och anordningar i 14 §.

Utskottet delar inte motionärernas uppfattning om behovet av tillämpningsföreskrifter
i nu aktuella avseenden. Motionsyrkandet avstyrks.

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp två motioner från allmänna
motionstiden 1986 om vissa säkerhetsfrågor.

I motion 1985/86:502 (s) anförs att ett antal mycket allvarliga olycksfall har
inträffat i vattenrutschbanor. Det är enligt motionärerna därför anmärkningsvärt
att några åtgärder inte har vidtagits. Med hänvisning härtill föreslås
att föreskrifter om vattenrutschbanor inarbetas i ordningsstadgan.

Förslaget till 8 kap. 2 § innebär att anläggningar för idrotts- och fritidsändamål
kommer att bli bygglovspliktiga. I ärenden om bygglov kommer
därmed anläggningar av detta slag att prövas med avseende på om de

uppfyller kraven i 3 kap. Häri innefattas bl. a. krav på att en anläggning skall
ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall. Vid ny- och ombyggnad av

vattenrutschbanor kommer sålunda bygglovsprövningen att innefatta vissa
grundläggande säkerhetsaspekter. Stadgandena i 3 kap. innebär vidare att
anläggningar skall underhållas så att bl. a. deras säkerhetsegenskaper
bevaras.

Frågor kring säkerhetsföreskrifter m.m. avseende tivolianordningar, dvs.
karuseller, pariserhjul, bergbanor, bilbanor och liknande anordningar har
tagits upp av ordningsstadgeutredningen i betänkandet Ordningslag (SOU
1985:24). Betänkandet är efter sedvanlig remissbehandling under beredning
i regeringskansliet. Enligt bostadsutskottets mening bör ytterligare överväganden
i hithörande frågor anstå i avvaktan på resultatet av denna beredning.
Motion 1985/86:Bo502 (s) avstyrks med hänvisning härtill.

Enligt motion 1985/86:Bo503 (s) bör lagstiftningen kring lock på brunnar
ändras så att krav ställs på att nyinstallerade brunnar eller brunnslock skall ha
säkerhetsanordningar. Särskilt anmärkningsvärt är det enligt motionärerna
att brunnar i mer tättbefolkade områden inte har barnskyddade lock, t.ex.
brunnar som ligger i närheten av platser där barn ofta vistas som daghem,
lekplatser och skolor.

Bostadsutskottet vill för sin del betona vikten av att åtgärder vidtas för att
undanröja riskerna för såväl barnolycksfall som andra olycksfall. Med stöd
av bestämmelserna i 3 kap. kommer också krav på skydd mot olyckor med
avseende på brunnar att kunna ställas. Utskottet utgår från att dessa
skyddsföreskrifter, i likhet med vad som nu gäller, kommer att omfatta
byggnader och tomtmark.

Även frågan om skyddsåtgärder vid brunnar har tagits upp av ordningsstadgeutredningen
i det ovan nämnda betänkandet. Bl. a. innefattar
utredningens förslag till ordningslag en paragraf av innebörden att brunnar
skall vara försedda med säkerhetsanordning ar för att skydda mot framför allt
olyckor med barn. Ansvaret för att säkerhetsanordningar kommer till stånd
och hålls i fullgott skick skall enligt utredningens lagförslag åvila ägaren av
brunnen. Som utskottet redovisat ovan är utredningens förslag under
beredning i regeringskansliet.

Pågående överväganden får avvaktas även beträffande denna fråga. Det
finns skäl förutsätta att i dessa överväganden även ingår frågan om hur och i
vilken omfattning säkerhetsanordningar avseende brunnslock skall hävdas.
Syftet med motion 1985/86:Bo503 (s) får därför anses tillgodosett.

6 Översiktsplan

6.1 Översiktsplanens innehåll och utformning

Utskottet har ovan (avsnitt 2) vid behandlingen av plansystemets förenlighet
med regeringsformens normbegrepp redogjort för sin syn bl. a. på översiktsplanens
roll i plansystemet och därvid anfört att det finns skäl för uppfattningen
att planformen bör regleras i lag; en uppfattning som också kommit
till uttryck såväl i propositionen som i lagrådets yttrande. Utskottet kan
sålunda inte dela den i moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66
motivledes framförda meningen att den översiktliga planeringen skall vara
frivillig.

BoU 1986/87:1

6 Översiktsplan

I detta avsnitt behandlar utskottet - bl. a. med anledning av vissa motioner
- den närmare utformningen m.m. av reglerna om översiktsplan i 4 kap.
lagförslaget.

I två motioner behandlas innehållet i översiktsplanen. Det gäller centerpartiets
partimotion 1985/86:69 yrkande 12, vari hemställs att riksdagen
beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts.
Såvitt rör översiktsplanerna betonas i motionen vikten av att planerna
anpassas efter kommunens situation och att behovet av översiktsplanering är
ett helt annat i en kommun med många motstående intressen än i en
glesbygdskommun med liten expansion. Ambitionsnivån i de kommuner
som bedrivit försöksverksamhet med plan- och bygglagens plansystem bör
enligt motionärernas uppfattning inte användas som riktmärke i flertalet
kommuner eftersom denna planering varit mycket ambitiös. Även i folkpartiets
partimotion 1985/86:80 yrkande 3 b behandlas översiktsplanerna. I
motionen förordas att innehållet i dem begränsas. Enligt motionärerna får
införandet av översiktsplanerna inte leda till att ett omfattande och kostsamt
planeringsarbete påbörjas i kommunerna.

Förutom vad utskottet i avsnitt 2 anfört om översiktsplanens innehåll och
utformning bör erinras om vad i propositionen (bl. a. s. 123-129) anförts i
frågan. Där förordas bl. a. att i översiktsplanen bör behandlas de stora
dragen i användningen av mark- och vattenområden. Översiktsplanen bör
vidare behandla de långsiktiga strategiska frågorna om markanvändning och
bebyggelse och närmast vara av programmässig och vägledande art samt ge
uttryck för hur bestämmelserna i 2 kap. om allmänna intressen i princip bör
tillgodoses inom kommunen.

Enligt lagrådets förslag till utformning av 4 kap. 1 § skall av översiktsplanen
framgå grunddragen för tillkomst, förändring och bevarande av bebyggelse.
Vidare skall av planen framgå hur kommunen avser tillgodose
riksintressen enligt NRL. I propositionen anges att översiktsplan skall finnas
för hela kommunen. Dock anförs att det i de flesta kommuner finns områden
där några särskilda planeringsöverväganden av långsiktig art inte behöver
göras. Av planen bör framgå i vilka delar av kommunen denna situation
råder. Till bemötande av vissa farhågor om att översiktsplaneringen skulle bli
alltför ambitiös och omfattande anförs i propositionen att planen självklart
skall utformas utfrån de olika uppgifter den skall tillgodose. Det får
förutsättas att översiktsplanernas innehåll, liksom dagens informella översiktliga
planering varierar avsevärt mellan kommuner med skiftande planeringsbehov
och resurser. Planens innehåll bör inte detaljregleras i PBL. Om
så ej sker skapas möjligheter till en successiv förbättring av planläggningens
arbetsmetoder och planernas innehåll. I detta ligger att kraven på den första
översiktsplanen inte bör ställas för högt. I propositionen föreslås (17 kap.
25 §) att kommunerna före den 1 januari 1990 skall ha antagit översiktsplan.

Med anledning av vad i propositionen och i centerpartiets och folkpartiets
partimotioner anförts om översiktsplanens innehåll vill utskottet anföra
följande.

Både i propositionen och i partimotionerna ges uttryck för uppfattningen
att översiktsplanens innehåll inte bör detaljregleras i PBL utan att planernas
innehåll och utformning bör utvecklas successivt alltefter att planläggningens

BoU 1986/87:1

6 Översiktsplan

arbetsmetoder förbättras och fördjupas. Det har visat sig att den informella
översiktliga planeringen som utvecklats i anslutning till dagens byggnadslagstiftning
företer skiftande kvalitet och ambitionsnivå. Utskottet finner det
väsentligt att planeringen får utvecklas i takt med de kommunala intentionerna
och i enlighet med kommunernas uppfattning om de kvalitetskrav som bör
ställas på den översiktliga planeringen. Utskottet utgår från att planerna ges
ett sådant innehåll att den översiktliga planeringen, sådan den utvecklats
hittills, inledningsvis kommer att utgöra grunden för den översiktliga
planering som kommer att föras inom ramen för PBL. Utskottet vill också
fästa uppmärksamheten på att kommunerna i översiktsplanerna bör redovisa
sina avsikter vad gäller efterföljande reglering av markanvändningen.
Redovisar kommunen att det behövs särskilda naturvårdshänsyn, bör
således också redovisas om kommunen avser att ta upp frågan om bindande
förordnanden.

I propositionen anförs att kraven på de första översiktsplanerna i
kommunen inte bör ställas för högt. Detta har i motionerna tydligen tolkats
så att översiktsplanerna så småningom kommer att göras alltför ambitiösa.

Det får enligt utskottets mening anses både naturligt och rimligt att
planering allteftersom planeringsprocessen framskrider förfinas och fördjupas.
Det finns ingen bärande invändning mot en sådan utveckling, en
utveckling som ytterst bärs upp av kommunernas insatser och ambitioner och
som ligger helt i linje med uppfattningen om ett till kommunerna decentraliserat
planeringsansvar. Det finns inte skäl för riksdagen att genom ett
uttalande gripa in i den utveckling avseende den översiktliga planeringens
utformning m. m. som kan antas bli följden bl. a. av att denna planering nu
lagfästs. Lagstiftningen ger heller inte möjlighet till någon styrning genom
föreskrifter utfärdade av statliga myndigheter. Sammanfattningsvis finner
emellertid utskottet att någon nämnvärd motsättning inte finns mellan vad i
propositionen och i partimotionerna från centerpartiet och folkpartiet
förordats om den översiktliga planeringens innehåll. I den mån motionerna
inte kan anses tillgodosedda genom vad i propositionen förordats och
utskottet nu anfört avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Utskottet föreslår sålunda med hänvisning till det anförda att riksdagen
avslår centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 12 såvitt nu är i fråga
och folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 b.

För att markera att planernas innehåll och utformning skall få utvecklas
successivt alltefter att planläggningens arbetsmetoder förbättras och fördjupas
föreslår utskottet att de särskilda kraven på planhandlingar i 4 kap. 2 §
första stycket första meningen slopas. Att redovisningen av en översiktsplan
alltid sker med hjälp av såväl text som en eller flera kartor får anses självklart.
Däremot finns det ingen anledning att förhindra att den erforderliga texten
placeras direkt på kartan i stället för i en särskild handling i de fall detta är
lämpligt.

Frågan om möjligheterna att i den översiktliga planeringen kunna
avgränsa områden för fritidsbebyggelse tas upp i den under allmänna
motionstiden 1985 väckta partimotionen 1984/85:2707 från moderata samlingspartiet.
I yrkande 20 föreslås författningsändringar som gör det möjligt
att differentiera servicenivån mellan olika detaljplaneområden. De boende
inom ett fritidsområde skall enligt motionärerna inte kunna påräkna

BoU 1986/87:1

6 Översiktsplan

skolskjutsar, snöröjning och kommunalt vatten och avlopp.

Motionen väcktes innan innehållet i propositionen var känt. Att låta den
översiktliga planeringen ha den av motionärerna föreslagna bindande verkan
beträffande det kommunala serviceansvaret strider mot vad utskottet ovan
(avsnitt 2) enhälligt anfört om planformens förenlighet med regeringsformen.
Vad i motionen yrkats om differentierad servicenivå låter sig inte
förenas med kommunallagens regler om likabehandling av kommunens
innevånare. Enligt utskottets mening bör de av motionärerna föreslagna
författningsändringarna ej genomföras. Yrkandet avstyrks.

6.2 Samråd vid utarbetande av översiktsplanen m.m.

I 4 kap. 3 § anges att kommuner, när översiktsplan utarbetas eller ändras,
skall samråda med länsstyrelsen samt med regionplaneorgan och kommuner
som berörs av planen eller ändringen. Andra som har ett väsentligt intresse
av planen skall beredas tillfälle till samråd. Enligt specialmotiveringen till
paragrafen (s. 536) anges att t. ex. hyresgästorganisationer, handikapporganisationer,
LRF, företagarföreningar och fackliga organisationer på distriktsnivå
är sådana intressenter som skall beredas tillfälle till samråd.

I motion 1985/86:68 (s) föreslås, såvitt nu är i fråga, riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriskt
samråd med de handikappades organisationer i planarbetet. I motion
1985/86:Bo505 (c) yrkande 1 såvitt nu är i fråga föreslås - med hänvisning till
motion 1985/86:So218 - ett riksdagens tillkännagivande om de handikappades
möjligheter att påverka samhällsplaneringen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning beträffande vikten av att de
handikappades organisationer ges möjlighet att delta i planarbetet. I
propositionen har givits uttryck för en liknande uppfattning. Emellertid
föreskrivs där inget obligatoriskt samråd. Vad i propositionen anförts
grundas enligt utskottets mening inte på någon annorlunda uppfattning än
den motionärerna för fram om vikten av att handikapporganisationerna
kommer till tals i planarbetet. Utformningen av lagförslaget i denna del bör
ses som en möjlighet att få till stånd ett flexibelt och obyråkratiskt arbete när
planerna utarbetas. Det kan förmodas inträffa att planer av mindre
omfattning upprättas eller planändringar av mindre genomgripande natur
företas i vilka handikappfrågor inte alls eller endast i ringa grad berörs. Att i
dessa sammanhang föreskriva obligatoriskt plansamråd kan inte anses
nödvändigt eller lämpligt. En sådan ordning skulle kunna bidra till en onödig
byråkratisering av planarbetet, något som också motionärerna finner
olyckligt.

De motiv som vägleder lagstiftningen om samråd m. m. får anses vara väl
ägnade att i erforderlig utsträckning och vid bedömning i det enskilda fallet
ge bl. a. de handikappades organisationer möjligheter till insyn i och
påverkan på planarbetet. I socialutskottets yttrande till bostadsutskottet
SoU 1985/86:1 y ges uttryck för en liknande uppfattning.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1985/86:68 (s) såvitt
nu är i fråga och tillstyrker 4 kap. 3 § regeringsförslaget. Motionen får anses
vara i allt väsentligt tillgodosedd genom den utformning propositionen givits.

BoU 1986/87:1

6 Översiktsplan

Detsamma gäller även motion 1985/86:Bo505 (c) yrkande 1 såvitt nu är i
fråga.

Vad i övrigt föreslagits i propositionen om utformningen av lagförslaget i
vad avser 4 kap. har inte mött gensaga i motioner. Utskottet tillstyrker 4 kap.
i vad det inte behandlats ovan i detta betänkande.

7 Detaljplan och områdesbestämmelser

7.1 Inledning

Utskottet har ovan (avsnitten 2 och 3) behandlat vissa frågor om detaljplan
och områdesbestämmelser. I detta kapitel behandlar utskottet vad i propositionen
anförts om detaljplan och områdesbestämmelser främst såvitt vad där
förordats mött erinran i motioner. Innan utskottet går över till att behandla
propositionen och motioner lämnas en sammanfattning av 5 kap. lagförslaget
i propositionen.

Avsikten är att stadsplan och byggnadsplan skall ersättas av en enda
planform kallad detaljplan. Prövningen av markens lämplighet för bebyggelse
samt reglering av bebyggelsemiljöns utformning skall ske genom detaljplan
för ny samlad bebyggelse, för ny enstaka byggnad vars användning får
betydande inverkan på omgivningen eller som skall förläggas till ett område
där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse om tillkomsten inte kan
prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked.
Vidare skall genom detaljplan prövas befintlig bebyggelse som skall
förändras eller bevaras på ett sådant sätt att detta behöver närmare regleras i
ett sammanhang.

I detaljplan skall anges områdenas huvudändamål, dvs. allmänna platser,
kvartersmark och vattenområden. Andra inslag i miljön än byggnader, t. ex.
idrotts- och rekreationsanläggningar, parkeringar och anläggningar under
mark kan regleras genom detaljplan. Skyldigheten att söka lov kan ökas eller
minskas bl.a. genom detaljplanebestämmelser. För bebyggelse med särskilt
bevarandevärde kan skyddsbestämmelser meddelas. Vid planläggning skall
skälig hänsyn tas till befintliga förhållanden inom och i anslutning till
planområdet. Detaljplan skall antas av kommunfullmäktige som dock får
uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte
är av principiell beskaffenhet.

Planarbetet bör grundas på ett program. När förslag till detaljplan
upprättas skall kommunen samråda med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten
och kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de
bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av förslaget samt de
myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd. Detaljplan skall ha en
genomförandetid. Denna fråga har utskottet behandlat ovan (avsnitt 3).

För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser
antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås
eller att ett riksintresse enligt NRL tillgodoses. Områdesbestämmelser kan
utgöra bindande bestämmelser om användning av mark- och vattenområden
samt om bebyggelsemiljön. Någon byggrätt för enskilda eller lösenrätt till

BoU 1986/87:1

7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

mark för kommuner uppstår inte genom områdesbestämmelser. BoU 1986/87:1

Områdesbestämmelser föreslås inte ha någon genomförandetid. 7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

7.2 Detaljplanens innehåll och utformning avseende byggnaders användning
m.m.

De mera övergripande bestämmelserna i 2 kap. om allmänna intressen som
skall beaktas vid planläggning m.m. samt i 3 kap. om krav på byggnader
preciseras genom att detaljplan antas för ett visst område. Detaljplanen är ett
uttryck för vilka allmänna intressen som den kommande eller befintliga
bebyggelsen skall uppfylla. Alltså bör kommunen vid antagande av planen ha
tagit ställning till markens lämpliga användning och bebyggelsemiljöns
utformning. Enligt förslaget till 5 kap. 1 § skall sålunda prövning av markens
lämplighet för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns utformning ske
genom detaljplan bl.a. för ny samlad bebyggelse. Utskottet har inga
invändningar i sak mot regeringsförslaget i denna del. Som utskottet i det
föregående (avsnitt 5.3.2) anfört bör dock uttrycket ”samlad bebyggelse”
förbehållas de i lagförslagets 8 kap. av utskottet förordade bestämmelserna
om bygglovsbefrielse för vissa åtgärder på byggnader som inte ingår i samlad
bebyggelse. Det aktuella begreppet bör alltså i förevarande sammanhang
bytas ut mot begreppet ”sammanhållen bebyggelse”.

I 5 kap. 7 § första stycket 4 regeringsförslaget anges att i detaljplan får
meddelas bestämmelser bl.a. om byggnaders användning samt om placering
utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar, anordningar
och tomter. I specialmotiveringen till paragrafen anges (s. 576—578) att det i
vissa fall kan finnas behov av en mer preciserad angivelse av byggnaders
användning än vad som sker i dag. Bl. a. anförs i propositionen avseende
begreppet handelsändamål att detta begrepp är så oprecist att det inte ger
tillräcklig möjlighet att reglera markanvändningen på ett lämpligt sätt vare
sig från allmän synpunkt eller med hänsyn till grannintresset.

Inom ramen för planeringen bör konkurrensen enligt propositionen ges ett
så fritt spelrum som möjligt. Detaljplanen måste utformas så att den ger
möjlighet t. ex. till etablering av nya butiksformer. Begreppet handelsändamål
bör i allmänhet inte preciseras ytterligare i detaljplan om inte särskilda
skäl finns t. ex. avseende bebyggelsens lämpliga utformning i det enskilda
fallet.

Det bör, fortfarande enligt propositionen, vara möjligt att genom detaljplan
dra en skarp gräns mellan handelsändamål och industriändamål. Vidare
bör i planen kunna anges en huvudsaklig användning av kvartersmark för
partihandel eller detaljhandel. Partihandel bör föras till kategorin industriändamål.

Inom gruppen detaljhandel bör en viss reglering vara möjlig dock utan att
konkurrensmöjligheterna onödigtvis begränsas. Vissa varuslag kan medföra
speciella planproblem. Det gäller t. ex. varor som levereras med tunga
transportmedel. Det bör genom bestämmelser i detaljplan vara möjligt att
skilja ut områden där handeln får avse resp. inte får avse sådana skrymmande
varuslag inom detaljhandeln som medför krav bl. a. på stora parkerings 77 platser.

Slutligen anförs att inom kategorin detaljhandel livsmedelshandeln i vissa
lägen kan behöva begränsas eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en
lämplig samhällsutveckling. Som exempel nämns livsmedel vid stormarknader
eller bensinstationer.

När en kommun preciserat handelsändamålet enligt vad ovan sammanfattningsvis
redogjorts för får någon ytterligare precisering eller avgränsning inte
läggas till grund för prövningen av bygglov.

I folkpartiets partimotioner 1985/86:80 yrkande 3 j och 1984/85:2801
yrkande 12 detta yrkande såvitt nu är i fråga tas upp frågan om reglering av
byggnaders användning. Den sistnämnda motionen väcktes under allmänna
motionstiden 1985, dvs. vid en tidpunkt då propositionen ännu inte
avlämnats till riksdagen. I den förstnämnda motionen anförs att konsumenterna
skall avgöra vad som är en lämplig samhällsutveckling vad gäller
omfattningen och lokaliseringen av handeln. Kommunerna bör inte genom
detaljplaner styra utvecklingen av handeln på det sätt som anges i propositionen.
I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66 finns uttalande i
samma riktning som i folkpartiets partimotion 1985/86:80 utan att något
yrkande därmed framförs.

Vad i propositionen och i motionerna anförts och föreslagits har tagits upp
av näringsutskottet i yttrandet NU 1985/86:3 y till bostadsutskottet. Näringsutskottet,
som inledningsvis erinrar om den genomgripande omstruktureringen
av detaljhandeln under de senaste årtiondetia konstaterar att PBL
bygger på nuvarande byggnadslagstiftning i vad avser kontroll av detaljhandelsetablering;
dock avses PBL ge något vidgade möjligheter för kommunerna
att styra etableringar inom handeln.

Vissa företrädare för detaljhandeln har inför näringsutskottet redovisat sin
uppfattning avseende detaljhandelsetablering m. m. (se näringsutskottets
yttrande 1985/86:3 y s. 15—18). Näringsutskottet ansluter sig till vad i
propositionen sägs om att den kommunala planeringen som en förutsättning
för en rationell utveckling av handeln måste ge möjlighet till förändring och
förnyelse. Bestämmelserna om detaljplan och bygglov i PBL är enligt
näringsutskottet fullt förenliga med kravet på förnyelse.

Vad särskilt gäller handeln med livsmedel anser näringsutskottet det
rimligt att kommunerna skall kunna begränsa eller helt förbjuda etableringar
som antas kunna få från plansynpunkt starkt negativa effekter på butiksstrukturen.
När det gäller t.ex. försäljning av livsmedel i bensinstationer har
det i avsaknad av planbestämmelser varit oklart i vilken utsträckning
livsmedelsförsäljning skall kunna ske utan bygglov. Näringsutskottet, som
anser det naturligt att i detaljplan skall kunna meddelas bestämmelser som
reglerar försäljning av livsmedel även i bensinstationer m.m., utgår dock
från att försäljning av sådana varor som ingår i det gängse kiosksortimentet
alltid skall tillåtas som komplement till bensinförsäljning.

Med de förtydliganden näringsutskottet gjort ansluter sig utskottet till vad
i propositionen anförts om möjligheterna för kommunerna att begränsa
livsmedelsförsäljning i vissa fall. Beträffande etablering av stormarknader
understryker näringsutskottet vikten av att en regional avvägning görs och att
samtliga berörda kommuners intressen därvid beaktas.

BoU 1986/87:1

7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

Näringsutskottet avstyrker folkpartiets partimotioner 1984/85:2801 och
1985/86:80.

Det kan upplysas att regeringsrätten den 20 mars 1986 meddelade dom i ett
ärende (mål nr 5689-1984) rörande möjligheterna att försälja vissa livsmedel
på en bensinstation. Regeringsrätten ansåg att försäljning av livsmedel
innebar att lokalen tagits i anspråk för väsentligt annat ändamål än det som
byggnadslov meddelats för. Ett sådant annat ianspråktagande får enligt
byggnadsstadgan (54 § 1 mom. 4 BS) inte företas utan ett nytt byggnadslov.
Bensinbolaget hade inte byggnadslov för livsmedelsförsäljning. Regeringsrätten
fastställde ett beslut i ärendet av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län. Länsstyrelsens beslut innebar i princip att bolaget ålades upphöra med
livsmedelsförsäljning.

Enligt bostadsutskottets uppfattning bör vad i propositionen anförts om
precisering i detaljplan av byggnaders användning bl.a. för handelsändamål
godtas med de ytterligare synpunkter som gjorts av näringsutskottet.
Bostadsutskottet har heller inte funnit anledning till erinran mot vad i
propositionen anförts om möjligheterna att genom detaljplan dra en gräns
mellan handelsändamål och industriändamål eller i vad avser viss reglering
inom gruppen detaljhandel. Bostadsutskottet vill dock, liksom görs i
propositionen, framhålla vikten av att konkurrensmöjligheterna inte onödigtvis
begränsas.

Med det anförda avstyrker bostadsutskottet folkpartiets partimotioner
1984/85:2801 yrkande 12 såvitt nu är i fråga och 1985/86:80 yrkande 3 j.

Även i motion 1984/85:1097 (s) tas upp en fråga som rör planeringen av
detaljhandeln. I motionen föreslås att kommunerna skall ges ett vidgat
planeringsansvar avseende detaljhandeln och att det borde vara obligatoriskt
att kommunala varuförsörjningsplaner upprättas, planer som anger riktlinjer
för strukturen på handeln. Även denna motion behandlas i näringsutskottets
yttrande NU 1985/86:3 y (s. 18—19 och s. 24). Näringsutskottet erinrar om
att riksdagen vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor om kommunala
varuförsörjningsplaner. Sålunda har i motioner förordats att planerna skulle
vara ett obligatoriskt åläggande för kommunerna. Distributionsutredningen
förordade 1975 att upprättande av varuförsörjningsplaner borde vara ett
frivilligt kommunalt åtagande. Denna uppfattning delades av regeringen i en
proposition 1977 (prop. 1977/78:8). Även riksdagen har 1977 och 1979 på
förslag av näringsutskottet intagit ståndpunkten att en obligatorisk kommunal
varuförsörjningsplanering inte borde införas. Näringsutskottet hänvisar i
sitt yttrande till vad i propositionen (s. 576) anförs om att en del kommuner
anger riktlinjer avseende behovet av kommersiell service i form av varuförsörjningsplaner.
Det bör vidare påpekas att regleringen av livsmedel i
detaljplan förutsätter att varuförsörjningsplan upprättats.

Avslutningsvis anför näringsutskottet att med de möjligheter som genom
PBL ges kommunerna när det gäller att planera för en ändamålsenlig
kommersiell service det inte finns behov av närmare föreskrifter om ett
generellt krav på kommunerna att de skall upprätta varuförsörjningsplaner
inom ramen för total serviceplanering.

Bostadsutskottet delar näringsutskottets uppfattning. Motion 1984/
85:1097 (s) avstyrks sålunda.

BoU 1986/87:1

7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

Förutom vad ovan anförts finns anledning att ytterligare överväga den
föreslagna utformningen av 5 kap. 7 §. I första stycket 4 anges - som framgått
ovan - att i detaljplanen får meddelas bestämmelser om placering, utformning
och utförande av byggnader, andra anläggningar, anordningar och
tomter. När sådana bestämmelser meddelas får bl. a. skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas. I propositionen anförs (s.
292—293) att rivning inte kan medges för fastigheter som omfattas av
skyddsbestämmelserna. Bestämmelserna medför enligt regeringsförslaget (8
kap. 17 § andra stycket) automatiskt ett rivningsförbud. Endast om
bestämmelserna först upphävs bör enligt förslaget i propositionen rivningslov
kunna lämnas.

Utskottet förordar i avsnitt 15.5.3 en viss ändring av propositionens förslag
i fråga om reglering av rivningsfrågor och de därtill knutna ersättningsreglerna.
Ändringarna innebär bl.a. att utfärdande av skyddsbestämmelser i
detaljplan eller områdesbestämmelser för sådana särskilt värdefulla byggnader
som avses i 3 kap. 12 § inte skall innefatta ett automatiskt rivningsförbud.
När skyddsbestämmelserna inte ger en rivningshindrande verkan, bör denna
verkan kunna åstadkommas på annat sätt av kommunerna. För de här
aktuella särskilt värdefulla byggnaderna bör enligt utskottets mening kommunerna
ges möjlighet att i detaljplan eller områdesbestämmelser utfärda
rivningsförbud. Ett tillägg med denna innebörd bör göras i 5 kap. 7 § första
stycket 4 och 5 kap. 16 § 4.

I sammanhanget bör nämnas att kommunerna såväl enligt propositionsförslaget
som enligt utskottets mening bör få möjligheter att vägra rivningslov
på de vidare grunder som anges i 8 kap. 16 §. Till denna fråga återkommer
utskottet i avsnitt 10.6.2. Konsekvenserna i ersättningshänseende av rivningsförbud
resp. vägrat rivningslov behandlas i avsnitt 15.5.3.

I 5 kap. 7 § första stycket 1 anges att i detaljplan får meddelas
bestämmelser i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. I 8 kap. föreslår
utskottet en utformning av bl.a. bygglovskravet som delvis skiljer sig från vad
i propositionen förordats. Med anledning härav måste hänvisningarna i 5
kap. 7 § första stycket punkt 1 till vissa paragrafer i 8 kap. delvis ändras.

Såvitt avser områdesbestämmelser bör motsvarande ändringar i tillämpliga
delar göras i 5 kap. 16 § 1.

I 5 kap. 25 § andra stycket sista meningen anges att kungörelse om
utställning av detaljplaneförslag skall innehålla uppgift om att kungörelsen
finns tillgänglig hos viss delägare i samfällighet i det fall samfälligheten
saknar styrelse eller förvaltare. Enligt utskottets uppfattning tjänar denna
bestämmelse inget reellt syfte. Meningen bör utgå.

I 5 kap. 36 § första meningen anges att enligt 8 kap. 11, 12, 17 och 18 §§
bygglov, rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot
detaljplan eller områdesbestämmelser. Utskottet föreslår att hänvisningen
till 17 § utgår och ersätts med en hänvisning till 16 §. Denna ändring
motiveras nedan (avsnitt 15.5.3). I de nu aktuella paragraferna i 8 kap. anges
att ansökningar om lov skall bifallas, om de bl.a. inte strider mot detaljplan
eller områdesbestämmelser. Den föreslagna formuleringen i 5 kap. 36 § om
att ”bygglov, rivningslov och marklov får vägras till åtgärder som strider mot
detaljplan eller områdesbestämmelser" står alltså i mindre god överensstäm -

BoU 1986/87:1

7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

melse med de nämnda paragraferna i 8 kap. Mindre avvikelser från BoU 1986/87:1

detaljplan eller områdesbestämmelser är inte hinder mot lov. Utskottet 7 Detaljplan och

föreslår mot denna bakgrund att i 5 kap. 36 § anges att lov ”inte får meddelas i områdesbestämmelser

strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser i vidare mån än som sägs” i
de aktuella paragraferna i 8 kap.

I motion 1985/86:75 (c) begärs en komplettering av 5 kap. PBL så att
mångfunktionell bebyggelse stimuleras. Motionären anser att 1960-talets
funktionsutveckling med bostäder för sig, fritidsområden, affärscentra och
arbetsplatser för sig har utarmat miljön. En mångsidig miljö är stimulerande.

Det är viktigt att PBL gör det lättare att bygga fullständiga samhällen igen.

Reglerna i 5 kap. verkar, enligt motionären, fortsätta i 1960-talets tankebanor.
Reglerna bör kompletteras så att mångfunktionell bebyggelse blir regel.

Enligt utskottets bedömning finns i PBL inga hinder för den av motionären
eftersträvade utformningen av våra kommuner. Den i motionen kritiserade
bebyggelseutvecklingen under 1960-talet kan inte anses ha sin grund i den
nuvarande byggnadslagstiftningen utan är ett uttryck för det synsätt som inte
sällan präglade 1960- och 1970-talens utbyggnad av tätorterna. Inte heller
finner utskottet att PBL skulle lägga hinder i vägen för en bebyggelse med
den inriktning som motionären önskar se förverkligad. Frågan om bebyggelsens
utformning avgörs av kommunerna inom ramen för den ordning PBL
föreskriver. Den typ av samhällsutbyggnad motionären uttalar sitt stöd för
kan sålunda komma till stånd om den berörda kommunen efter vederbörlig
planering beslutar att så skall ske. Någon komplettering av 5 kap. enligt
motionärens förslag är därför inte erforderlig. Utskottet har med det nu
anförda inte uttalat sig för inriktning av den kommande samhällsutbyggnaden;
denna fråga bör såsom förordas i propositionen avgöras på kommunal
nivå. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion 1985/86:75 (c).

7.3 Förfarandet vid antagande av detaljplan m.m.

När förslag till detaljplan upprättas skall, som framgått ovan, kommunen
samråda med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner
som berörs av förslaget. Sakägare och bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende som berörs av förslaget samt myndigheter, sammanslutningar och
enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd (5 kap. 20 §). Regeln om samråd avseende detaljplan har i
princip samma utformning som motsvarande regel (4 kap. 3 §) avseende
översiktsplan.

1 tre motioner tas upp frågan om samrådskretsens omfattning. I vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 10 förslås en
ändring i 5 kap. 20 § så att även arbetande som berörs av förslaget skall
beredas tillfälle till samråd. I motion 1985/86:68 (s) förordas såvitt nu är i
fråga att obligatoriskt samråd med de handikappades organisationer skall ske
i samband PBL-arbetet i kommunerna.

I detta sammanhang bör även behandlas motion 1985/86:Bo505 (c)
yrkande 1 i vilket föreslås ett riksdagens tillkännagivande om de handikappades
möjligheter att påverka samhällsplaneringen.

Motionerna 1985/86:68 (s) och 1985/86:Bo505 (c) yrkande 1 har utskottet 81

6 Riksdagen 1986187. 19sami. Nr 1

behandlat i föregående kapitel angående samråd beträffande översiktsplane- BoU 1986/87:1

ringen. Vad där anförts har relevans även i vad avser samråd när detaljplaner 7 Detaljplan och

upprättas. Med hänvisning till vad ovan anförts bl.a. om att det finns områdesbestämmelser
möjlighet att - med den utformning PBL:s regler om samråd föreslås få - ge
de handikappades organisationer insyn i och påverkan på planarbetet
avstyrker utskottet motionerna, såvitt nu är i fråga.

Vad rör förslaget i vänsterpartiet kommunisternas partimotion om att de
arbetande som berörs av förslaget skall ingå i samrådskretsen vill utskottet
erinra om vad i specialmotivering (s. 537) i propositionen anförts om att bl.a.
fackliga organisationer på distriktsnivå är sådana organisationer som skall
beredas tillfälle till samråd. Kommunen bör enligt propositionen från fall till
fall avgöra vilken omfattning samrådet skall ha och anpassa formerna för
samrådet därefter.

Att samråd under planprocessen skall äga rum med enskilda, myndigheter
och organisationer torde vara en allmänt omfattad mening. Liksom beträffande
behandlingen av motionen om samråd med handikapporganisationerna
är frågan närmast huruvida samrådsförfarandet skall vara obligatoriskt
och uttryckligen regleras i lagtexten eller om organisationerna m. fl. skall
”beredas tillfälle” att delta i samrådet.

Som utskottet ovan anfört (avsnitt 6) finns inte grundad anledning till
annat antagande än att kommunen i det enskilda fallet ger samrådskretsen en
sådan omfattning att intentionerna om ett reellt medborgarinflytande i
planeringen kommer till stånd.

Det finns enligt utskottets mening fog för uppfattningen att kommunerna i
skälig omfattning och enligt vad i propositionen anförts bereder bl.a. de
fackliga organisationerna tillfälle till samråd. Ett tillägg med den innebörd
som förordas i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande
10 är vid en sådan uppfattning inte motiverat. Motionsyrkandet avstyrks.

Innan detaljplan antas skall kommunen ställa ut planförslaget under minst
tre veckor (5 kap. 23 §). Kungörelse om utställning av planförslaget skall
anslås på kommunens anslagstavla och införas i ortstidning. Underrättelse
om innehållet i kungörelsen skall (5 kap. 25 §) i vanligt brev sändas till kända
sakägare, till känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
eller, om förhandlingsordning inte gäller, till känd hyresgästförening
som är ansluten till riksorganisation. Vidare skall brev sändas till
andra som har ett väsentligt intresse av planförlaget. Underrättelse per brev
behöver inte sändas (5 kap. 25 § tredje stycket) om ett stort antal personer
skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är
försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till
var och en. Markägare, vars mark skall användas för allmänna platser m.m.
och som berörs av planens expropriativa verkningar, skall alltid underrättas
per brev.

I partimotioner från folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet kommunisterna
tas upp frågor om utformningen av samrådet m.m.

Centerpartiet föreslår i sin partimotion 1985/86:69 yrkande 3 att regler
införs i 5 kap. så att där föreskrivs att kallelse till samråd skall ske på samma
sätt som beträffande utställning.

Enligt utskottets uppfattning ligger det naturligtvis i kommunens intresse °2

att planarbetet bedrivs så att olika intressen blir kända på ett tidigt stadium, BoU 1986/87:1

bl.a. genom ett väl utvecklat samrådsförfarande. Det är emellertid också 7 Detaljplan och

viktigt att planarbetet bedrivs så smidigt som möjligt. Kommunerna bör områdesbestämmelser

därför ha utrymme att välja form för samrådets utformning. Den ordning
som angivits i propositionen finner utskottet lämplig. Yrkande 3 i centerpartiets
partimotion 1985/86:69 avstyrks sålunda. 5 kap. 20 § i propositionen
tillstyrks av utskottet.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 k föreslås en ändring i 5
kap. 25 § så att underrättelse delges dem som omfattas av samrådsskyldigheten
i 5 kap. 20 §.

Ovan har redogjorts för hur och till vilka underrättelse om utställning skall
göras. Bl.a. skall hyresgästorganisation och ”andra som har ett väsentligt
intresse av förslaget” underrättas. I specialmotiveringen (s. 616) anges att
hyresgästorganisation förutsätts informera sina medlemmar och att med
”andra” avses de myndigheter, vägföreningar och ägare av anläggningar som
i dag anges i BS. Med ”andra” avses även enskilda personer, sammanslutningar
eller företag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som
tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande och som därvid anmält
sin önskan att få del av underrättelsen.

Av vad nu redovisats framgår att det inte, såsom motionärerna anför,
endast är hyresgästorganisation som skall underrättas om utställningen av
planförslaget. Även om i lagen inte anges att de som deltar i samrådet skall
omfattas av underrättelse avseende utställning finns det stöd för uppfattningen
att så bör ske. Detta är en fråga som i det i det enskilda fallet i första hand
ankommer på kommunen att ta ställning till. Därvid får naturligtvis bedömas
hur ett berättigat medborgarinflytande skall kunna förenas med ett smidigt
planarbete. Enligt utskottets mening finns inte tillräckliga skäl för riksdagen
att anta den i folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 k förordade
ändringen.

1 vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 11 a
föreslås ett tillägg till 5 kap. 25 § i konsekvens med vad i samma motion
förordats i yrkande 10 att även arbetande obligatoriskt skall ingå i samrådskretsen.

Sistnämnda yrkande har utskottet avstyrkt ovan. Vid ett sådant ställningstagande
saknas anledning att tillstyrka yrkande Ilai motionen.

I samma motion föreslås i yrkande 11 b att 5 kap. 25 § tredje stycket utgår
ur lagtexten. I detta stycke anges som redovisas ovan bl.a. att underrättelse
om utställning inte behöver ske per brev om ett stort antal personer skall
underrättas och om det är förenat med större kostnader än vad som är
förenligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen.

Utskottet, som finner vad i propositionen i denna del anförts ändamålsenligt,
avstyrker vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande
11 b.

Avslutningsvis behandlar utskottet i detta kapitel motion 1985/86:79 (c). I
yrkande 1 i motionen föreslås att i PBL införs bestämmelser om ett förenklat
kallelseförfarande när områdesbestämmelser eller detaljplan avser en utökad
rättighet för fastighetsägare t. ex. i vad avser begränsning av bygglovs plikten.

Motionärerna befarar att en minskning av plikten kanske inte 83

kommer till stånd av det skälet att samråds- och utställningsförfarandet är
kostsamt och arbetskrävande.

Utskottet har förståelse för motionärernas önskan att få till stånd ett så
enkelt och okomplicerat förfarande som möjligt. Som framgått av det ovan
anförda finns också möjlighet att inom PBL:s ram variera förfarandet med
hänsyn till planförslagets innebörd m. m. Även utformningen av underrättelseförfarandet
om utställning av planförslag m. m. kan avvägas med hänsyn
till ändamålet med underrättelsen. Utskottet vill erinra om byggnadsnämndens
skyldighet (11 kap. 1 § andra stycket) att verka för att PBL:s regler om
begränsning av bygglovsplikten tas till vara. Med hänvisning till vad nu
anförts avstyrks motion 1985/86:79 yrkande 1. Utskottet kommer nedan
(avsnitt 10) att föreslå generella lättnader av bygglovsplikten.

I yrkande 2 i samma motion tas upp utformningen av 5 kap. 30 §. I denna
paragraf behandlas hur och till vilka beslut om antagande av detaljplan skall
tillkännages. Bl.a. anges att beslutet skall sändas i vanligt brev till sakägare,
bostadsrättshavare, hyresgäster och boende m. fl. om de i princip under
utställningstiden skriftligen lämnat synpunkter i ärendet som inte blivit
tillgodosedda. Enligt motionärernas mening bör beslut om antagande delges
varje fastighetsägare som är berörd oberoende av om erinran lämnats eller

ej Den

ordning som föreslås i propositionen bör godtas. Att en begränsning
gjorts så att endast de som framfört erinringar skall underrättas hänger
samman med att de skall kunna utöva sin besvärsrätt (13 kap. 5 §). En
underrättelseskyldighet enligt motionärernas förslag kan inte anses nödvändig.
Det ligger heller inte i linje med vad de anför om ett enkelt förfarande
som motiv för det nyligen behandlade yrkandet 1 i motionen. Den ordning
som föreslås i propositionen ger enligt utskottets uppfattning tillräckliga
garantier för att de som berörs av ett planförslag också får kännedom om
detta. Det får vidare anses ligga i den enskildes intresse att hålla sig
underrättad om när ett planförslag antas av kommunen inte minst mot
bakgrund av att denne förmodligen haft goda möjligheter att följa den
process som lett fram till antagande av planen. Utskottet avstyrker även
yrkande 2 i motion 1985/86:79 (c).

7.4 Tidsbegränsade områdesbestämmelser

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 4 föreslås att bestämmelser
om tidsbegränsade områdesbestämmelser förs in i 5 kap. Bestämmelserna
bör ha en giltighetstid på 5-15 år. Motionärerna anför att en person som
”drabbas” av områdesbestämmelser inte har någon formell möjlighet att få
dessa omprövade när de väl en gång är fastställda. Enligt propositionen är
områdesbestämmelser inte tidsbegränsade.

Ovan (kap. 2) har tämligen ingående redogjorts för de situationer i vilka
områdesbestämmelser bör komma till användning. Utskottet hänvisar till
denna redogörelse. Skillnaderna mellan detaljplan och områdesbestämmelser
har i propositionen beskrivits så att områdesbestämmelser inte behöver
ange markens användning för olika ändamål, inte kan ge byggrätt, inte ger

BoU 1986/87:1

7 Detaljplan och

områdesbestämmelser

kommun rätt att lösa mark, kan inskränka rätten till kompletteringsåtgärder
endast för fritidshus och kulturhistoriskt eller miljömässigt intressanta
byggnader.

Utskottet gör följande bedömning. Huvudsyftet med områdesbestämmelserna
är att de skall komplettera översiktsplanen. Liksom beträffande dessa
planer skall områdesbestämmelser i princip antas av kommunfullmäktige.
Områdesbestämmelser som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av
större vikt skall kunna antas av byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen.
Beträffande översiktsplanerna anges i propositionen att ett riktmärke för
planperiodens längd bör vara sex år. Det måste anses naturligt att även
områdesbestämmelsernas innehåll övervägs av kommunen i samband med
att den översiktliga planeringen är föremål för översyn inom kommunen. Det
kan sålunda inte anses nödvändigt eller lämpligt att områdesbestämmelserna
åsätts en viss giltighetstid. Någon byggrätt tillkommer inte heller genom
bestämmelserna.

Med det anförda avstyrks centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande

8 Plangenomförande

8.1 Inledning

Kapitel 6 i PBL-förslaget innehåller en reglering av de instrument som en
kommun behöver eller kan ha nytta av att använda för att snabbt kunna få en
detaljplan genomförd. Däri ingår att kommunen parallellt med arbetet med
detaljplanen skall göra en genomförandebeskrivning, som redovisar de
närmare förutsättningarna för genomförandet (1 §). Genomförande kan ske
i samverkan mellan olika fastighetsägare enligt lagen om exploateringssamverkan,
ESL, vilket i sådant fall fordrar att kommunen beslutar om det (2 §).
Fastighetsindelningsfrågor och frågor om inrättande av gemensamhetsanläggningar
kan med bindande verkan regleras i en fastighetsplan (3-16 §§). I
kapitlet har också tagits in reglerna om avstående av mark (17-25 §§), vilka
utskottet behandlat förut (avsnitt 3). Kommunens skyldighet att iordningställa
gator och andra allmänna platser och upplåta dem regleras också i
kapitlet (26-30 §§), liksom de regler som ger kommunen rätt att ta ut
ersättning för gatukostnader m.m. (31-38 §§). Kapitlet avslutas med en
värderingsregel (39 §).

I 6 kap. 1 § föreslås att kommunen i sitt planarbete skall upprätta en
särskild handling (genomförandebeskrivning) i vilken redovisas de organisatoriska,
tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs
för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.
Genomförandebeskrivningen skall kunna behandla plankonsekvenser i
fråga om skolor, gator, allmänna vägar, parker, ledningar, grundförhållanden,
markförvärv, fastighetsbildning, gestaltning m.m. (prop. s. 203). Den
avses inte få någon bindande verkan för t.ex. de fastighetsrättsliga åtgärder
som berörs i den. Sådan bindande verkan kan däremot åstadkommas genom
fastighetsplanen (prop. s. 205).

Enligt den föreslagna 6 kap. 2 § skall kommunen i detaljplan eller i

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

områdesbestämmelser kunna besluta att exploateringssamverkan får ske. I
beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning och den
tid, högst fem år, inom vilken ett exploateringsbeslut enligt det i proposition
1985/86:2 framlagda förslaget om en lag om exploateringssamverkan, ESL,
skall meddelas. Huruvida exploateringssamverkan får komma till stånd
beslutas slutligt av fastighetsbildningsmyndigheten, som också avgör samverkansområdets
närmare avgränsning.

Fastighetsplanen motsvarar dagens tomtindelning. Enligt nuvarande ordning
får nybyggnad inte ske inom byggnadskvarter i stadsplaneområde innan
tomtindelning skett (37 § BL). Någon motsvarande verkan inom detaljplaneområde
föreslås fastighetsplanen enligt PBL inte få. En kommun skall anta
en fastighetsplan endast om det behövs för genomförande av en ändamålsenlig
indelning i fastigheter, om detaljplanens genomförande i andra fall
underlättas och om en fastighetsägare begär det och planen inte uppenbart är
onödig. Bedömningen av om det finns ett behov av en fastighetsplan anses i
första hand ankomma på byggnadsnämnden (prop. s. 638). Beslut att inte
upprätta en fastighetsplan skall kunna överklagas genom kommunalbesvär
(13 kap. 1 §).

Med fastighetsplanen avses kommunen med rättsverkan kunna reglera
markens indelning i fastigheter, servitut och liknande särskilda rättigheter
och inrättandet av gemensamhetsanläggningar och ledningar. När det gäller
gemensamhetsanläggningar och ledningar skall planen innefatta en bedömning
av att väsentlighetsvillkoret och båtnadsvillkoren enligt 5 och 6 §§
anläggningslagen och 6 § ledningsrättslagen är uppfyllda. Om en anläggning
eller ledning har prövats i fastighetsplanen skall före genomförandetidens
utgång en motsvarande prövning av de nämnda villkoren enligt de båda
lagarna inte ske (prop. s. 212). Genomförandetiden avses i övrigt få den
betydelsen att före dess utgång får fastighetsplanen ändras eller upphävas
endast om det uppkommer nya förhållanden av stor allmän vikt som inte
kunnat förutses vid planläggningen, dvs. samma förutsättning som skall gälla
för ändring av detaljplan före genomförandetidens utgång. Någon ersättningsregel
för förtida ändring av fastighetsplan har dock inte föreslagits,
vilket sammanhänger med att fastighetsplanen i princip inte får ändras utan
att detaljplanen undergår motsvarande ändring.

Vad nu sammanfattningsvis redovisats om genomförandebeskrivning,
exploateringssamverkan och fastighetsplan motsvarar 6 kap. 1-16 §§ i PBL.
Vad i propositionen i denna del anförts har inte mött erinran i motioner.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag i dessa delar.

I 6 kap. 17-25 §§ behandlas avstående av mark. Utskottet har i avsnitt 3
redovisat sin syn på dessa frågor.

I 6 kap. 26 § första stycket föreslås som huvudregel att kommunen inom
detaljplaneområden skall vara huvudman för allmänna platser. Om det finns
särskilda skäl, skall kommunen kunna befria sig från denna uppgift. I
propositionen uttalas (s. 656) att kommunen inte utan vidare skall kunna
avsäga sig huvudmannaskapet. Kommunen bör dock kunna avsäga sig
ansvaret i sådana områden där man i dag använder byggnadsplan, t.ex.
fritidsbostadsområden.

I 6 kap. 26 § andra stycket föreslås att kommunen som huvudman skall

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

vara skyldig att efter hand som bebyggelsen färdigställs göra i ordning de
allmänna platserna så att de kan användas för avsett ändamål. Därmed avses
iordningställande i den utsträckning som är direkt nödvändigt för bebyggelsen,
däremot inte det slutliga färdigställandet. Detta skall kunna anstå tills de
allmänna platserna skall upplåtas för allmänt begagnande (prop. s. 657).

I 6 kap. 27 § föreslås en föreskrift om att de allmänna platserna, när de
upplåts för allmänt begagnande, skall stämma överens med detaljplanen,
varvid dock mindre avvikelser får göras, om planens syfte inte motverkas.
Den ersättningsskyldighet som enligt 14 kap. 4 § kan uppstå för en
väghållare, om en ändrad plan medför bl.a. ändrat höjdläge, avser inte
kommunens skyldighet enligt 6 kap. 27 § (prop. s. 833).

I 6 kap. 28 § föreslås en skyldighet för den som vill bebygga mark innan
gata och avloppsledning är färdiga, att själv ordna utfart och ledning, varvid
kommunen gratis skall upplåta mark.

I 6 kap. 29 och 30 §§ regleras bl.a. ansvarsfördelningen mellan staten och
kommunen i vägfrågor. På de skäl som anförs av lagrådet i yttrande över
förslag till lag om ändring i väglagen (prop. 1985/86:118 s. 73) bör 30 §
utformas så att det tydligt framgår att det är väglagens bestämmelser som
reglerar statens ansvar för underhållet av en gata som förklarats tillika vara
allmän väg.

Vad i 6 kap. 26-30 §§ i övrigt föreslagits har inte givit utskottet anledning
till särskilt uttalande.

Den värderingsregel som tagits in i 6 kap. 39 § behandlar utskottet i avsnitt
15.

8.2 Gatukostnader m.m.

8.2.1 Inledning

Reglerna för gatukostnader m.m. avses bara gälla fall där kommunen är
huvudman för gator och andra allmänna platser. Förslagen i propositionen
bygger på nuvarande regler med vissa förändringar som föreslagits i
departementspromemorian (Ds Bo 1984:9) Gatukostnader. Bland nyheterna
är att kommunfullmäktige skall få delegera gatukostnadsbeslut på samma
sätt som detaljplanebeslut. Vidare föreslås en samrådsskyldighet inför
beslutet, varvid fastighetsägare får möjlighet bl.a. att bevaka dels att
kostnadsunderlaget inte inrymmer kostnader för åtgärder som inte behövs
för aktuellt område eller för en gata som skall förbättras, dels att frågor om
jämkning beaktas. Nya regler föreslås om betalningsvillkor. En viss ändrad
ordning föreslås även för överprövning av kommunens beslut i gatukostnadsfrågorna.

8.2.2 Kostnaderna och deras fördelning

Kostnader för anläggande eller förbättring av gator och andra allmänna
platser samt för anordningar som normalt hör till allmänna platser får
kommunen besluta att ta ut av fastighetsägarna inom det område som
åtgärderna är avsedda för. Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

efter skälig och rättvis grund. Kommunen beslutar om avgränsningen av
området, om vilka kostnader som skall fördelas samt om grunderna för
fördelningen (31 §, som motsvarar 56 § BL). Om det inte är fråga om ett helt
område utan en viss gata, avses mer detaljerade fördelningsregler gälla.
Därvid skall kostnaden få tas ut för varje fastighet med hälften av vad som
belöper på gatan framför fastigheten. I fråga om anordningar till gatan och
om gatukors får kostnader tas ut med lika delar av berörda fastigheter. Om
kostnaderna inte är desamma överallt, får fördelning ske efter någon annan
skälig och rättvis grund (32 §, som motsvarar 57 § BL).

Vad som är ersättningsgilla kostnader anges i 6 kap. 34 § i PBL-förslaget,
som motsvarar 59 § BL. Ersättning får tas ut antingen för faktiska eller för
erfarenhetsmässigt beräknade kostnader. I propositionen uttalas (s. 223) att
det är viktigt att gator, parker m. m. anpassas efter områdets behov och att en
jämkning sker i de fall anläggningarna utformas för en vidare användning
inom kommunen, t. ex. genomfartsleder, större parker, gågator och
centrumanläggningar. Vidare anförs att det även med nuvarande regler är
tillåtet att fördela kostnaden efter den nytta som tillförs de skilda fastigheterna.
Härvid bör även beaktas i vilken utsträckning de befintliga fastigheterna
betalat ersättning för de äldre gatorna. I vissa fall kan det vara befogat att
befria den befintliga bebyggelsen från gatukostnadsuttag. I andra fall kan
befintliga fastigheter ha nytta av nyanläggning och upprustning och bör
därför bidra.

16 kap. 33 § föreslås en jämkningsregel som något avviker från motsvarigheten
i 58 § BL. Jämkning skall ske om kostnaderna är oskäligt höga eller om
åtgärderna har en omfattning eller ett utförande som överstiger vad som kan
anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.
Enligt nuvarande lydelse måste kostnaderna betydligt överskrida vad som
kan anses normalt. Syftet med ändringen är att klargöra att kommunen inte
får ta ut ersättning för en alltför hög standard (prop. s. 224).

I motion 1984/85:2676 (m) - som väckts innan propositionen beslutades
och därför avser nuvarande regler i 56 och 57 §§ BL- och i motion 1985/86:72
(m) hemställs om lagstiftning i enlighet med principer som skiljer sig från
dem som väglett regeringsförslaget. I motion 1984/85:2676 (m) godtas inte att
gatukostnadsbesluten skall få fattas av annat organ än kommunfullmäktige.
Motionärerna anser att det kan ifrågasättas om inte kommunstyrelse och
byggnadsnämnd kommer att behandla frågan utifrån partsintressen i förhållande
till enskilda fastighetsägare. I båda motionerna framhålls att alltför hög
gatustandard lett till att för höga kostnader tagits ut av fastighetsägarna.
Gatuarbeten bör utföras till lägsta kostnad och efter infordrande av anbud.
Fördelningen bör ske bara mellan de fastigheter som får nytta av åtgärderna,
t.ex. i den formen att de kan styckas till flera, och i proportion till nyttan.
Fördelningen bör också, enligt motionärerna, ta hänsyn till om befintliga
fastigheter redan har betalt gatukostnadsersättning. Endast fastigheter som
ligger invid nya gator bör betala ersättning. I motion 1985/86:72 anförs vidare
att jämkningsmöjligheterna bör tillämpas generöst.

Beträffande frågan om kommunfullmäktige bör få delegera beslut i
gatuersättningsfrågor ansluter sig utskottet till vad som anförs i propositionen
om det nära sambandet mellan dessa frågor och övriga detaljplanefrå -

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

gor. Det bör vara möjligt för kommunen att låta samma organ besluta om alla
med planarbetet sammanhängande frågeställningar. Att en kommunal
nämnd skulle vara benägen att ta oacceptabel hänsyn till partsintressen är ett
påstående som motionärerna inte framfört några skäl för. Någon olägenhet
av att beslutsrätten delegeras enligt de förutsättningar som gäller generellt
enligt kommunallagen kan utskottet inte finna.

Frågan om upphandling av gatuarbeten i anbudskonkurrens kan inte
generellt lösas på det sätt som motionärerna anvisar. Gatukostnaderna kan i
regel inte brytas ut ur det större ekonomiska sammanhang som exploateringen
av ett planområde innebär. Det måste vara möjligt för kommunen att
välja den totalt sett mest fördelaktiga lösningen även om just gatuarbetena
inte skulle vara billigast hos den exploatör man väljer att samarbeta med.

I motionerna förekommer i övrigt uttalanden främst om hänsynstagande
till befintliga fastigheters förhållanden i fråga om kostnader för förbättring
och upprustning av gatunätet. Uttalandena överensstämmer till stor del med
vad som anförs i propositionen om möjligheten att differentiera uttaget av
gatukostnader med hänsyn till nyttan för de befintliga fastigheterna och med
beaktande av vad som redan kan ha tagits ut från dessa. I vissa stycken vill
motionärerna emellertid att särregler skall införas, t. ex. så att bara
fastigheter som blir delbara till följd av ökad gatustandard eller som inte
redan har betalat ersättning, skall kunna förpliktas betala för upprustningskostnader
m.m. En sådan reglering skulle enligt utskottets uppfattning
kunna leda till orättvisor. Utskottet ansluter sig till vad som anförs i
propositionen (s. 224) att det inte är möjligt att i lagtext lägga fast vilken
standard som kan accepteras eller några generella principer när det gäller
fördelningen mellan befintlig och tillkommande bebyggelse. Även enligt
utskottets uppfattning bör dessa frågor avgöras utifrån lokala förhållanden.
Utskottet avstyrker således motionerna 1984/85:2676 (m) och 1985/86:72 (m)
båda motionerna såvitt nu är i fråga.

Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1985/86:78 (c) med
yrkandet att en majoritet av en vägförenings medlemmar skall ges rätt att
hindra en kommun från att ta över huvudmannaskapet för gator. Enligt
motionärerna finns det risk att kommunerna utnyttjar huvudmannaskapet,
t. ex. inom äldre byggnadsplaneområden för fritidsändamål eller eljest inom
områden med låg standard, till att rusta upp vägnätet och utdebitera
kostnaderna på fastighetsägarna.

Utskottet hänvisar till vad som uttalas i propositionen (s. 656) om att
ansvaret för gatu- och väghållningen bör fördelas enligt samma principer som
gäller i dag och att kommunen bör kunna avsäga sig ansvaret i sådana
områden där man i dag använder byggnadsplan, t. ex. inom områden för
fritidsbebyggelse. Vidare erinrar utskottet om sitt uttalande med anledning
av de nyss behandlade motionerna att det inte är möjligt att närmare
lagreglera frågor om gatustandardens nivå utan att dessa frågors lösning får
bli beroende av de lokala förhållandena. Starka allmänna intressen kan tala
för en gatuutbyggnad även i ett äldre fritidsområde och orimliga konsekvenser
skulle i sådana fall kunna inträffa om vägföreningen får hindra sådana
åtgärder. Den befintliga bebyggelsens eventuellt begränsade nytta av
förbättringsarbetena får vägas in vid fördelningen av kostnaderna. Utskottet

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

avstyrker därför även motion 1985/86:78 (c). Propositionsförslaget såvitt BoU 1986/87:1
avser 6 kap. 31—34 §§ tillstyrks. 8 Plangenomförande

8.2.3 Betalningsvillkoren

Skyldigheten för en fastighetsägare att betala beslutad gatukostnad föreslås i
6 kap. 35 § inträda när anläggningen kan användas för avsett ändamål. Dock
skall ersättningsskyldigheten fullgöras först vid anfordran. Om ersättningsbeloppet
är betungande får det - mot godtagbar säkerhet - avbetalas med
minst en tiondel årligen. Om betalningsvillkoren ändå är betungande skall de
jämkas. De föreslagna reglerna överensstämmer så långt med nuvarande
60 § BL. En nyhet är reglerna om ränta på obetald ersättning. Av nuvarande
regler framgår endast att skälig ränta får tas ut från dagen för ersättningsanspråket.
Den föreslagna regleringen i PBL innebär att om ersättningen
avbetalas utgår avkastningsränta enligt 5 § räntelagen (diskonto plus 2 %) på
ännu obetalda delposter till resp. förfallodag. För ersättningsbelopp som inte
betalas på förfallodagen avses dröjsmålsränta utgå enligt 6 § räntelagen
(diskonto plus 8 %). Ny ägare till en fastighet avses bli bunden av
betalningsskyldigheten i vad avser belopp som förfaller efter dagen för hans
tillträde.

I motionerna 1984/85:2676 (m) och 1985/86:72 (m) tas upp frågor också om
betalningsvillkoren. Där förespråkas att betalningsskyldigheten för befintliga
fastigheter skall inträda först när fastigheten avstyckas eller byter ägare.

Utskottet har inga erinringar mot den reglering som föreslås i propositionen.
Motionärernas förslag förutsätter att man i förväg vet både huruvida och
när fastigheter kommer att avstyckas eller försäljas. Förslaget är därför
orealistiskt. Utskottet avstyrker motionerna 1984/85:2676 (m) och 1985/
86:72 (m) båda motionerna såvitt nu är i fråga och tillstyrker propositionsförslaget
såvitt avser 6 kap. 35 §.

8.3 Samrådsskyldighetenm. m.

Ett viktigt inslag i den föreslagna regleringen är föreskrifterna i 6 kap. 36 §
om skyldighet för kommunen att innan beslut fattas enligt 6 kap. 31 eller 32 §
utreda och upprätta förslag i ärendet samt bereda dem som är berättigade till
samråd i frågor om detaljplan tillfälle till samråd också rörande gatukostnadsförslaget.
Reglerna ansluter nära till motsvarande regler för planförfarandet
enligt 5 kap. 20 och 21 §§ och innehåller vidare föreskrifter om
utställning av förslaget efter mönster av 5 kap. 23—25 §§. Utställning
behöver dock anordnas bara i fråga om föreslagen ersättning enligt 31 §.
Över förslag enligt 32 § skall fastighetsägarna få tillfälle att yttra sig.

I 6 kap. 37 och 38 §§ föreslås vissa tolkningsregler för skilda situationer.
Reglerna stämmer överens med motsvarande regler i 154 och 155 §§ BL.

Utskottet tillstyrker propositionsförslaget såvitt avser 6 kap. 35-38 §§.

8.4 Överklagande m. m.

Nuvarande regler för överprövning av skilda beslut om gatukostnadsersättning
kan involvera fyra olika processordningar. Kommunfullmäktiges beslut
enligt 56 och 57 §§ BL kan, utan särskilt stadgande härom, överklagas enligt
ordningen för kommunalbesvär. Det innebär att överprövningen bara kan
avse de i 7 kap. 1 § kommunallagen angivna grunderna, dvs. i huvudsak
frågor om beslutet är lagligt eller om det vilar på orättvis grund. Vidare
innebär det att beslutet inte kan ändras, bara fastställas eller upphävas i dess
helhet. Tvist om ersättning för gatukostnader prövas enligt 61 § BL av
fastighetsdomstol och därefter av hovrätt eller högsta domstolen. Härvid kan
kommunala beslut enligt 56 och 57 §§ prövas i förhållande till den speciella
fastighet som tvisten rör och särskilt frågor om jämkning enligt 58 § BL
avgöras. Frågor om betalningsvillkor kan överprövas enligt 71 § 1 mom. BS
hos länsstyrelsen och därefter av regeringen. Beslut som fattas i denna
ordning är dock inte användbart som exekutionstitel mot en fastighetsägare
som inte betalar. Kommunen måste i sådana fall väcka talan vid fastighetsdomstol
för att med stöd av domen kunna få utmätning för sin fordran.

Enligt propositionsförslaget skall frågor om överprövning av beslut om
betalningsvillkor överföras från länsstyrelsen till fastighetsdomstol. I enlighet
härmed föreslås i 15 kap. 8 § att tvist om ersättning för gatukostnader och
kostnader för andra allmänna platser enligt 6 kap. 31 och 32 §§ samt tvist om
betalningsvillkor enligt 6 kap. 35 § skall prövas av den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten är belägen. Samtidigt avses enligt 13 kap. 1 § 4
kommunfullmäktige och kommunala nämnders beslut om skyldighet för
fastighetsägare att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och
om villkoren för sådan betalning få överklagas enligt ordningen för kommunalbesvär.
Samma frågor kan således bli föremål för prövning dels enligt
kommunallagens besvärsregler, dels enligt den processordning som gäller för
fastighetsdomstolarna. Möjligheten till dubbelprövning i frågor om betalningsvillkor
har omnämnts i propositionen (s. 812). Dock synes det som om
även övriga frågor om kostnader för gator och andra allmänna platser kan bli
föremål för prövning enligt två skilda ordningar. Detta kan synas mindre
ändamålsenligt och motiverar att en närmare beskrivning görs av hur
regelsystemet kommer att fungera enligt propositionen.

Besluten av fullmäktige eller en nämnd enligt 6 kap. 31 eller 32 § avser
fördelningen av kostnader för ett helt område eller en viss gata. Beslut enligt
dessa paragrafer skall avse grunderna för fördelningen. Hur själva fördelningen
utfaller för varje berörd fastighet är normalt en fråga för senare
beslut. Ofta torde en nämnd fatta detta senare beslut. Det torde också kunna
inträffa att en tjänsteman med eller utan stöd av delegation debiterar
fastighetsägaren ett belopp att betala. Om det är fråga om ett beslut enligt 6
kap. 32 § om kostnader för en viss gata, torde det ofta bli fråga om bara ett
kommunalt beslut, som direkt anger vilket belopp fastigheterna vid gatan
skall betala.

Av allmänna kommunalrättsliga principer följer att endast beslut av
fullmäktige och nämnder samt av tjänstemän som beslutat med stöd av
delegation kan överklagas genom kommunalbesvär. Beslut om uttag av

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

gatukostnad fattade av tjänsteman utan stöd av delegation torde få uppfattas
som en inte överklagbar verkställighetsåtgärd (7 kap. 2 § första stycket
kommunallagen).

Propositionens förslag till reglering synes vila på den uppfattningen att
kommunens beslut enligt 6 kap. 31 och 32 §§ skall avse mer generella
principer (grunderna) för gatukostnadernas fördelning (s. 222). Frågan
uppstår dock om ett beslut av fullmäktige, nämnd eller av tjänsteman efter
delegation rörande gatukostnaden för en enstaka fastighet också kan
överklagas genom kommunalbesvär. Denna fråga berörs inte i propositionen.
Enligt 13 kap. 1 § 4 är inte rätten att anföra kommunalbesvär villkorad
av att beslutet rör grunderna för fördelningen. Formuleringen i paragrafen är
mer allmänt hållen. Utskottet finner därför att även beslut i enstaka ärenden
enligt propositionsförslaget kan bli föremål för kommunalbesvär. Om
kommunen först fattat ett beslut om grunderna och därefter ett om
tillämpningen för enstaka fastigheter, kan båda besluten bli föremål för
kommunalbesvär.

I beslut enligt 6 kap. 31 och 32 §§ måste anges vilka kostnader, beräknade
enligt 34 §, som skall fördelas. För besluten enligt 6 kap. 31 och 32 §§ gäller
också att kommunen redan i sina fördelningsgrunder kan ange hur jämkning
av kostnaderna enligt 33 § eller av betalningsvillkoren enligt 35 § bör ske.
Alla dessa spörsmål kan således också komma under kommunalbesvärsprövning.
En fastighetsägare som fått en begäran om jämkning avslagen av
kommunen torde alltså - om han är medlem i kommunen - kunna överklaga
även detta avslagsbeslut med kommunalbesvär. Besvären kan dock inte leda
fram till något nytt avgörande av frågan utan endast till att det kommunala
beslutet fastställs eller upphävs.

Tvist rörande samma spörsmål om ersättningens storlek, fördelning,
jämkning och betalningsvillkor kan enligt 15 kap. 8 § anhängiggöras hos
fastighetsdomstol. Domstolen har därvid att reglera kostnadsfrågorna mellan
parterna. Dess uppgift är alltså inte inskränkt till att endast upphäva det
beslut som föranlett tvisten. Domstolstvister synes omfatta bara ett ämne,
som inte också kan bli föremål för kommunalbesvär, nämligen beslut fattade
av tjänsteman utan stöd av delegation.

Utskottet ifrågasätter om den föreslagna ordningen är ändamålsenlig. Den
kan sålunda medföra att kommunens beslut i fler successiva omgångar
överklagas enligt kommunalbesvärsordningen och därefter - eller kanske
samtidigt - blir föremål för tvist hos fastighetsdomstolen. Ett kommunalt
beslut kan i princip verkställas utan hinder av att kommunalbesvär anförts,
men kan också inhiberas av kammarrätten eller regeringsrätten. Det
kommunala beslutet gäller, oavsett om det inhiberats eller ej, inte som
exekutionstitel mot en fastighetsägare. Om en tvist samtidigt pågår hos
fastighetsdomstolen, kan denna förordna om säkerhetsåtgärder eller omedelbar
verkställighet även av ett kommunalt beslut som inte vunnit laga kraft.
Samtidigt förda kommunalbesvärs- och fastighetsdomstolsprocesser kan
således föranleda komplikationer. Utskottet finner eftersträvansvärt att
möjligheterna till flerfaldig prövning inskränks. Ett sätt att göra detta är att
reservera kommunalbesvärsprövningen för de generella besluten och fastighetsdomstolsmålen
för beslut som har direkt verkan för enstaka fastigheter.

BoU 1986/87:1

8 Plangenomförande

Ett kommunalt beslut om fördelningsgrunder och om principer för jämkning
av kostnader och betalningsvillkor liknar mycket sådana taxebeslut som
traditionellt omfattas av kommunalbesvärsprövning. Beslut som närmast har
karaktären av tillämpning av en sådan ”taxa” har däremot inte så mycket
gemensamt med andra kommunalbesvärsmål. Sådana beslut bör också
kunna prövas i sak i större omfattning än kommunalbesvärsordningen
medger och leda fram till ett bindande avgörande. Beslut som har direkt
verkan för angivna fastigheter bör sålunda - om tvist uppstår - kunna prövas
endast av fastighetsdomstolen.

Med hänvisning till vad nu anförts förordar utskottet att 13 kap. 1 § 4
erhåller följande lydelse:

4. kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna
för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser
och om generella villkor för sådan betalning,

och att 15 kap. 8 § första stycket får följande lydelse:

Tvist mellan kommunen och fastighetsägare om ersättning för gatukostnader
och kostnader för andra allmänna platser och om villkoren för
betalning av sådan ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars
område fastigheten är belägen.

Kommunala beslut enligt PBL, som inte avses få överklagas med kommunalbesvär,
föreslås i 13 kap. 2 § få överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Som framgått av det ovanstående avses med propositionsförslaget att
länsstyrelsen inte skall ha någon befattning med besvär i gatukostnadsfrågor.
Utskottet instämmer häri. En inskränkning av möjligheten att anföra
kommunalbesvär bör därför inte heller öppna någon besvärsväg till länsstyrelsen.
Detta bör klarläggas genom att ett andra stycke läggs till 13 kap. 1 § av
följande lydelse:

Andra beslut rörande gatukostnader än de som anges i första stycket 4 får
ej överklagas. Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol
framgår av 15 kap. 8 §.

9 Regionplan

Om frågor om mark- och vattenområden som angår flera kommuner behöver
utredas gemensamt eller om flera kommuners översiktliga planering behöver
samordnas får regeringen - om utrednings- och samordningsverksamheten
inte kommer till stånd på annat sätt - utse ett regionplaneorgan som skall ha
hand om verksamheten (regionplanering). I lagförslaget regleras i 7 kap.
utformningen av och innehållet i regionplaneringen. Till regionplaneorgan
kan regeringen förordna ett befintligt kommunalförbund, alternativt kan
förordnas att berörda kommuner skall bilda ett särskilt regionplaneförbund.
Regionplan gäller i högst sex år.

Regionplaneorgan skall inte utses om kommunerna mera allmänt motsätter
sig det. Ett regeringsbeslut om förordnande av regionplaneorgan bör
omfattas av ett brett intresse från de kommuner som kommer i fråga som

BoU 1986/87:1

9 Regionplan

medlemmar. Om det, vid remissbehandling av en framställning i saken, visar
sig att det föreligger ett utbrett motstånd mot ett statligt förordnande bör
beslut inte meddelas. Dock skall inte en kommun genom en vetorätt kunna
förhindra att regionplanering kommer till stånd.

I propositionen anges att för Stockholms län särskilda bestämmelser skall
gälla om regionplaneringen. Liksom för närvarande skall det avseende detta
län vara möjligt att landstinget även efter PBL:s ikraftträdande kvarstår som
huvudman för regionplaneringen. Den nu gällande särskilda lagen om
regionplaneringen i Stockholms län föreslås ersatt med en ny lag utformad så
att den anpassas till PBL:s regelsystem. I proposition 1985/86:90 med
följ dlagstiftning till PBL m. m. läggs fram förslag till lag om regionplanering
för kommunerna i Stockholms län. Denna proposition kommer utskottet att
behandla senare under innevarande riksmöte.

I den under allmänna motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:783 (m)
yrkas att de särskilda bestämmelserna angående regionplaneringen i Stockholms
län inte skall tas med i PBL-förslaget och att riksdagen som sin mening
ger regeringen detta till känna. Motionärerna anser att regionplaneringen i
Stockholm skall bli ett frivilligt åtagande för kommunerna och inte längre
utföras av landstinget.

Av vad ovan anförts framgår att kommunerna avses få stort inflytande på
frågan huruvida regionplanering skall ske eller ej. Sålunda skall regionplaneorgan
inte utses om berörda kommuner mera allmänt motsätter sig att så
sker. Beträffande frågan om i vilka former regionplaneringen skall ske bör i
denna fråga de berörda kommunernas uppfattning tillmätas stor vikt. Detta
är också utgångspunkten i propositionen. Vad rör regionplaneringen i
Stockholms län framgår av propositionen (s. 194) att såväl landstinget som
länsstyrelsen, Stockholms kommun och andra kommuner i länet tillstyrker
att landstinget i Stockholms län kvarstår som huvudman för regionala frågor.
Enligt utskottets mening saknas skäl för riksdagen att göra det i motion
1984/85:783 (m) begärda tillkännagivandet om formerna för regionplaneringen
i Stockholms län. Denna fråga bör avgöras i enlighet med vad i
propositionen förordats.

I lagrådets yttrande den 15 november 1985 över följdlagstiftningen till ny
PBL anförde lagrådet bl. a. (prop. 1985/86:90 s. 377) beträffande ett förslag
till lag om regionplanering för kommunerna i Stockholms län följande. I
förslaget föreskrivs att landstingskommunen skall vara regionplaneringsorgan
för kommunerna i länet. Denna bestämmelse kan knappast anses röra
handläggningen av frågan om regionplanering. I 7 kap. 1 § tredje stycket
PBL anges emellertid: ”För handläggningen av frågor om regionplanering
för kommunerna i Stockholms län finns särskilda bestämmelser.” Eftersom
regeln i PBL närmast får anses ha en konstitutiv verkan bör lagrummet ges
följande lydelse: ”För regionplanering för kommunerna i Stockholms län
finns särskilda bestämmelser.” Utskottet förordar att den av lagrådet
föreslagna ändringen genomförs.

Efter att propositionen om en ny PBL beslöts har regeringen genom
proposition 1984/85:216 beslutat förelägga riksdagen förslag om ny kommunalförbundslag.
På förslag av konstitutionsutskottet (KU 1985/86:3) antog
riksdagen proposition 1984/85:216. Kommunalförbundslagen (1985:894)

BoU 1986/87:1

9 Regionplan

trädde i kraft den 1 januari 1986 då lagen (1957:281) om kommunalförbund
upphörde att gälla.

17 kap. 1 och 7 §§ PBL bör därför hänvisningar till bestämmelser avseende
lagen (1957:281) om kommunalförbund ersättas med hänvisningar till
kommunalförbundslagen (1985:894). Enligt sistnämnda lag kan ett kommunalförbund
ha fullmäktige, styrelse och andra nämnder (kommunalförbund
med fullmäktige) eller vara organiserat enbart med förbundsdirektion
(kommunalförbund med förbundsdirektion). I proposition (1984/85:216
s. 30) anfördes att kommunerna och landstingskommunerna själva borde
bestämma vilken av de två organisationsformerna som skulle gälla för det
mellankommunala samarbetet. Såvitt utskottet kan bedöma får organisationsformen
kommunalförbund med fullmäktige anses vara den av de två
organisationsformerna som är mest lämpad att vara regionplaneorgan i den
mån ett kommunalförbund utses för denna uppgift.

Sammanfattningsvis föreslår utskottet att i 7 kap. 1 § andra stycket PBL
orden ”lagen (1957:281) om kommunalförbund” byts ut mot orden ”kommunalförbundslagen
(1985:894)”.

I 7 kap. 7 § första stycket bör orden ”11 § lagen (1957:281) om
kommunalförbund” utbytas mot orden ”2 kap. 13 § kommunalförbundslagen
(1985:894)”.

Vidare bör i likhet med vad som beträffande översiktsplan föreskrivs i 4
kap. 13 § i 7 kap. 7 § andra stycket anges att regionplaner skall sändas,
förutom till länsstyrelserna inom regionen, även till statens planverk.

Vad i övrigt föreslagits i propositionen om utformning av 7 kap. har inte
givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

10 Bygglov, rivningslov och marklov

10.1 Allmänt om bygglovspliktens omfattning

Enligt regeringsförslaget bör i plan- och bygglagen anges de åtgärder som
normalt skall omfattas av bygglovsplikt - detta oavsett planförhållandena.
Förslaget innebär att det nuvarande sambandet mellan detaljplan och
bygglovsplikt består. Bygglovsplikten föreslås sålunda bli mer omfattande
inom detaljplanelagda områden. Det förordade systemet innebär alltså att
det med generella bestämmelser anges vilka åtgärder som alltid är bygglovspliktiga
(1 och 2 §§). Med särskilda bestämmelser anges vilka åtgärder som
alltid erfordrar bygglov inom detaljplanelagda områden (3 §). Vissa åtgärder
avseende en- och tvåbostadshus föreslås undantagna från bygglovsplikt
(4 §). Förslaget innebär vidare att kommunerna skall ha möjlighet att både
öka och minska bygglovspliktens omfattning (5 och 6 §§).

Bygglovspliktens omfattning från mer principiella utgångspunkter tas upp
i tre motioner från den allmänna motionstiden 1985.

Med hänvisning till behovet av att främja en levande landsbygd föreslås i
motion 1984/85:664 (m) att åtgärder skall vidtas för att undanröja hinder i
mark- och planpolitiken för landsbygdens utveckling. I motiveringen härförsom
återfinns i motion 1984/85:657 - framhålls att rätten att bebygga icke
planlagt område skall slås fast och att bygglov därför skall kunna vägras

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

endast av mycket klara skäl.

I motion 1984/85:2684 (m) föreslås att byggande utanför planlagt område
skall vara helt fritt.

Utskottet delar inte uppfattningen i de nu aktuella motionerna att det
skulle vara möjligt att helt undanta byggande utanför planlagt område från
bygglovsplikt. Det finns enligt bostadsutskottets mening ett klart uttalat
behov av en bygglovsprövning för vissa åtgärder oavsett planförhållandena.
Motionerna 1984/85:664 (m) och 2684 (m) avstyrks med hänvisning till det nu
anförda.

Enligt motion 1984/85:2801 (fp) yrkande 12 såvitt nu är i fråga är det inte
nödvändigt att ställa lika stränga krav på bygglov i glesbygd som i
tätbebyggelse.

Som framgår av framställningen ovan innebär regeringens förslag att
bygglovsplikten görs mer omfattande inom områden med detaljplan. Inom
icke planlagda områden - dvs. i huvudsak i glesbygd - kommer det sålunda
inte att erfordras bygglov för olika åtgärder i samma utsträckning som inom
detaljeplanelagda områden. Motionens allmänt hållna förslag om att det inte
bör ställas krav på bygglov i samma utsträckning i glesbygd som i tätbebyggelse
får sålunda anses tillgodosett som princip genom det nu föreliggande
förslaget. Motion 1984/85:2801 (fp) yrkande 12 såvitt nu är i fråga avstyrks
med hänvisning härtill.

Till den närmare utformningen och omfattningen av bygglovsprövningen
återkommer utskottet nedan.

I detta avsnitt tar utskottet upp en av lagrådet i sitt yttrande den 3 april 1986
aktualiserad fråga om terminologin i lagförslagets 8 kap.

Lagrådet framhåller i sitt yttrande den 3 april 1986 att det i kapitel 8 finns
ett flertal bestämmelser i vilka det sägs att kommunen i detaljplan eller
områdesbestämmelser ”föreskriver” något. Ordet ”föreskriva” bör enligt
lagrådets mening i lagspråket endast begagnas när det är fråga om normer. I
bestämmelserna bör därför terminologin i aktuellt hänseende inte knyta an
till normgivning utan till den rättsliga kategorin förvaltningsbeslut. I stället
för ordet ”föreskriva” bör enligt lagrådet i de ifrågavarande bestämmelserna
begagnas t. ex. orden ”besluta”, ”bestämma” eller ”medge”. På motsvarande
sätt förordar lagrådet att det i några sammanhang begagnade ordet
”föreskrift” utbyts mot ”bestämmelse”.

Bostadsutskottet delar vad lagrådet anfört i nu aktuellt avseende. Utskottet
förordar sålunda att terminologin i 8 kap. ändras i enlighet med lagrådets
förslag. I anslutning härtill bör även det i 14 kap. 8 § använda ordet
”föreskrifter” bytas ut mot ”bestämmelser”.

Avslutningsvis tar dessutom utskottet i detta avsnitt upp den terminologiska
frågan såvitt rör begreppen ”byggnader, andra anläggningar och anordningar”
- detta i avsikt att ge lagstiftningen en enhetlig utformning.

För att beteckna olika slag av konstruktioner används i regeringens
lagförslag begreppen byggnader, andra anläggningar och anordningar.
Någon egentlig definition av vad de olika begreppen omfattar görs emellertid
inte. Av framställningen i propositionen framgår dock att begreppet
anordning inte har någon självständig ställning i PBL, utan att det snarast har
använts för att beteckna små anläggningar. De regler som gäller för andra

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

anläggningar än byggnader gäller sålunda i tillämpliga delar också för
anordningar.

Det framstår mot bakgrund härav inte som nödvändigt att i lagtexten
särskilt ange att bestämmelserna omfattar såväl andra anläggningar än
byggnader som anordningar. Enligt bostadsutskottets mening kan begreppet
anordningar utmönstras ur lagtexten i de lagrum där det använts som
komplement till andra anläggningar. Vad som stadgas om andra anläggningar
än byggnader får sålunda anses omfatta också anordningar. Utskottet
förordar därför att de aktuella lagrummen i såväl 8 kap. som i övriga kapitel
ändras i enlighet härmed.

10.2 Bygglov för byggnader

10.2.1 Inledning

Regeringen föreslår att den generella bygglovsplikten för byggnader - 8 kap.

1 § första stycket - skall omfatta

- uppförande av nya byggnader

- tillbyggnader

- inredning och ianspråktagande för väsentligen ändrat ändamål

- vissa invändiga ändringar.

I propositionen (s. 256) framhålls att det torde råda allmän enighet om att

uppförandet av nya byggnader i princip bör föregås av bygglovsprövning.

Utan krav på bygglov får man dock enligt förslaget uppföra högst två uthus
eller andra liknande fristående byggnader, s.k. friggebodar. Denna fråga
behandlar utskottet närmare nedan.

I anslutning till bestämmelserna i 8 kap. 1 § framhåller jordbruksutskottet
i sitt yttrande JoU 1985/86:2 y att räckvidden av bygglovsplikten enligt denna
bestämmelse bl. a. blir beroende av hur begreppet byggnad definieras.

Jordbruksutskottet hänvisar härvidlag till den utförliga redovisning av
rättspraxis som lämnas i propositionen (s. 673). Av denna redovisning
framgår bl. a. att konstruktioner som ger samma visuella intryck som ett hus
har ansetts som byggnad trots att de saknat utrymmen för människor att
uppehålla sig i. Härav drar jordbruksutskottet slutsatsen att t. ex. större
silo-byggnader och spannmålstorkar m. m. kommer att betraktas som
byggnader i förevarande hänseende.

Bostadsutskottet instämmer i vad jordbruksutskottet anfört i nu aktuell
del.

Till frågan om möjligheten att genom kommunala beslut inskränka
bygglovspliktens omfattning utöver vad som föreslås i propositionen återkommer
utskottet nedan (avsnitt 10.2.5.1).

10.2.2 Bygglov förståtens och landstingskommunernas byggnader

Enligt regeringsförslaget kommer staten och landstingskommunerna fortsättningsvis
inte att vara befriade från skyldigheten att söka bygglov. Inre
åtgärder (8 kap. 1 § andra stycket 4 och 5) i byggnader som tillhör staten eller
landstingskommunerna föreslås dock inte omfattade av bygglovsplikten. 97

I motion 1985/86:70 (fp) föreslås dels att det generella kravet på bygglov

7 Riksdagen 1986/87. 19 sami. Nr 1

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

inte skall gälla byggnader som ägs av landsting - yrkande 1, dels att BoU 1986/87:1

nuvarande bestämmelser om anmälningsplikt tas in i PBL-yrkande 2. Enligt 10 Bygglov, rivnings motionären

ger den av regeringen föreslagna ordningen ett onödigt dubbel- lov och marklov
arbete som är både tidsödande och kostnadskrävande för såväl landsting som
kommun.

Utskottet delar bostadsministerns uppfattning att staten och landstingskommunerna
inte längre bör vara befriade från skyldigheten att söka
bygglov. Som anförs i propositionen (s. 257) bör dock prövningen i huvudsak
avse lokaliseringsfrågan, åtgärdens förenlighet med gällande plan samt den
yttre utformningen. Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i denna
del och föreslår riksdagen att anta 8 kap. 1 § första och andra styckena.

Motion 1985/86:70 (fp) avstyrks med hänvisning härtill.

10.2.3 Jord- och skogsbrukets ekonomibyggnader

I fråga om jord- och skogsbrukets ekonomibyggnader innebär regeringsförslaget
följande.

Inom områden med detaljplan krävs bygglov för att uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra sådana byggnader - 8 kap. 3 § första stycket 3.

Utanför detaljplan erfordras bygglov endast för ianspråktagande eller
inredning för väsentligen ändrat ändamål - 8 kap. 1 § tredje stycket.

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 6 föreslås att jord- och
skogsbrukets driftsbyggnader endast skall omfattas av bygglovsplikt inom
områden med detaljplan.

Jordbruksutskottet tillstyrker i sitt yttrande JoU 1985/86:2 y regeringsförslaget
i vad avser bygglovsplikten för ekonomibyggnader och avstyrker
därmed yrkande 6 i motion 1985/86:69 (c) om att bygglovsplikten enbart skall
gälla inom detaljplaneområde. I sammanhanget understryker jordbruksutskottet
att bygglovsplikt för ekonomibyggnader utanför detaljplaneområde
inte avses gälla generellt, utan beslutas särskilt genom områdesbestämmelser.
En förutsättning för detta är att det föreligger särskilda skäl, vilket enligt
jordbruksutskottet torde innebära att ifrågavarande befogenhet kommer att
utnyttjas restriktivt. Som exempel på sådana skäl anförs i propositionen
(s. 703) att området är känsligt med hänsyn till landskapsbilden eller
bebyggelsens karaktär. Det kan också vara så att vissa slag av ekonomibyggnader
i nära anslutning till ett bostadsområde kan behöva prövas med hänsyn
till risken för immissioner. Avslutningsvis uttalar jordbruksutskottet att det
anförda i viss utsträckning bör kunna tillgodose syftet med motionsyrkandet.

Bostadsutskottet ansluter sig till jordbruksutskottets uppfattning.

10.2.4 Bygglov inom detaljplanelagl område

I förslaget till 8 kap. 3 § har tagits in bestämmelser om en utökad
bygglovsplikt för vissa åtgärder inom områden med detaljplan. Utskottet
delar uppfattningen att de aktuella åtgärderna bör fordra bygglov inom
detaljplanelagt område. Däremot ger paragrafens första stycke 1 intryck av
att det skulle finnas en åtskillnad mellan utbyte av tak- och fasadmaterial och

» 98

sadana ändringar som avsevärt påverkar en byggnads yttre utseende. Någon

sådan skillnad är dock inte avsedd (se prop. s. 693). För att bättre bringa
lagtexten i överensstämmelse med motiven föreslår utskottet att i det
aktuella stadgandet ordet ”sådana” byts ut mot ordet ”andra” och ordet
”byggnadens” byts ut mot ordet ”deras”.

Dessutom bör sista meningen i paragrafens andra stycke ändras med
avseende på den hänvisning som där görs till 8 kap. 5 § - detta med anledning
av de ändringar som görs i sistnämnda paragraf och som utskottet behandlar i
det följande (avsnitt 10.2.6.1). Den aktuella meningen bör sålunda ges
följande lydelse: ”Enligt 5 § får kommunen medge undantag från kravet på
bygglov enligt första stycket.”

10.2.5 Särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus

Nuvarande byggnadslagstiftning innehåller bestämmelser om undantag från
kravet på lov till vissa åtgärder som rör en- eller tvåbostadshus. Undantagsbestämmelserna
gäller också vissa byggnader som hör till sådana hus. Dessa
bestämmelser föreslås av bostadsministern överförda till PBL. Detta betyder
att följande åtgärder enligt 8 kap. 4 § föreslås befriade från kravet på bygglov
för en- och tvåbostadshus.

- va-åtgärder avseende egen va-anläggning

- vissa inre åtgärder

- färga om byggnad inom detaljplan

- skydda uteplats med mindre plank m. m.

- anordna mindre skärmtak

- uppföra högst två komplementbyggnader om tillsammans högst 10 m2
Jämfört med dagens regler föreslås dock den förändringen att komplementbyggnader,
skärmtak, mur och plank m.m. skall få placeras närmare
gränsen än 4,5 m under förutsättning av att de grannar som berörs inte har
något att invända mot placeringen. En överenskommelse av detta slag mellan
grannar kan dock inte gå utöver vad kommunen - genom detaljplan eller
områdesbestämmelser - beslutat om minsta avstånd mellan byggnader.
Förslaget innebär dessutom att någon begränsning i komplementbyggnadernas
användningssätt inte görs.

Centerpartiets partimotion 1985/86:69 innefattar krav på minskad bygglovsplikt.
Motionens yrkande 5, som det uppfattats av bostadsutskottet,
innebär bl. a. ett krav på en utsträckt bygglovsbefrielse även för en- och
tvåbostadshus med avseende på om- och tillbyggnader.

Enligt bostadsutskottets mening bör en reform av byggnadslagstiftningen i
möjligaste mån innebära förenklingar i reglerna om bygglov. De av
regeringen förordade förändringarna i bygglovsplikten för en- och tvåbostadshus
utgör också ett steg i en sådan riktning. Enligt utskottets uppfattning
bör dock övervägas om inte ytterligare lättnader kan åstadkommas för denna
bebyggelse. Som anförs i propositionen bör en utgångspunkt härvid vara att
bygglovsbefrielse bör kunna föreligga när varken grannintressena eller de
allmänna intressena påfordrar någon kontroll från samhällets sida. För stora
delar av den glesare bebyggelsen på landsbygden torde således någon sådan
kontroll inte behöva ske när det gäller mindre om- och tillbyggnader av en -

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

eller tvåbostadshus. Detta har också kommit till uttryck i förslaget till PBL. BoU 1986/87:1
Enligt förslaget ges kommunerna möjlighet att införa bygglovsbefrielse för 10 Bygglov, rivnings den

aktuella typen av åtgärder genom områdesbestämmelser. Detta är en lov och marklov

enligt utskottets mening i och för sig framkomlig väg för att uppnå de
eftersträvade förenklingarna av bygglovsreglerna. De ändringar i det ursprungliga
förslaget avseende bl. a. områdesbestämmelserna som utskottet
förordat för att undvika konflikter med regeringsformens normbegrepp gör
en sådan lösning mindre lämplig.

Enligt de av bostadsutskottet förordade ändringarna kan institutet områdesbestämmelser
endast användas för begränsade områden. Dessutom
innebär utskottets förslag i denna del att en fastighetsförteckning alltid skall
upprättas inför antagande av områdesbestämmelser. Sammantaget medför
detta att det framstår som administrativt krångligt att genom områdesbestämmelser
åstadkomma den eftersträvade bygglovsbefrielsen för de relativt
stora områden som bör kunna omfattas av en sådan förenkling. Enligt
utskottets mening bör därför bestämmelserna i stället utformas så att mindre
om- och tillbyggnad av en- och tvåbostadshus i områden utan samlad
bebyggelse befrias från bygglovsplikt genom ett direkt stadgande i PBL.

Kommunerna bör dock genom områdesbestämmelser ges möjlighet att
införa bygglovsplikt för de aktuella åtgärderna där så erfordras för att
tillvarata grannars intressen, av kulturhistoriska eller miljömässiga skäl eller
för att undvika permanentboende i fritidshus. Skall den bygglovsbefriade
åtgärden utföras närmare tomtgräns än 4,5 m skall grannes medgivande
inhämtas (se prop. s. 697).

Samlad bebyggelse föreligger om

1. bebyggelsegruppen utgörs av 10—20 hus, och

2. de bebyggda tomterna gränsar till varandra eller åtskiljs endast av väg,

parkmark o. d.

Tomtmark definieras i sin tur i detta sammanhang enligt fastighetstaxeringslagen
(1979:1152), avdelning 1, 2 kap. 4 §.

Det bör i detta sammanhang noteras att befrielsen från att söka bygglov
naturligtvis inte innebär någon befrielse från de krav på byggnader som
angetts i 3 kap. Vidtagna åtgärder skall således i skälig utsträckning uppfylla
lagens krav på bl. a. hållfasthet, energihushållning och handikappanpassning.
Vidare skall åtgärderna utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn
till landskapsbilden samt till natur- och kulturvärdena på platsen. Det bör
också erinras om att bestämmelserna i 3 kap. 12 § innebär att byggnader som
är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär inte
får förvanskas. Även om den enskilde i och för sig är skyldig att följa dessa
bestämmelser är det enligt utskottets mening angeläget att kommunerna
noggrant inventerar den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen genom t. ex.
kulturminnesvårdsprogram samt, när så erfordras, utfärdar områdesbestämmelser.

Med anledning av centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 5 såvitt
nu är i fråga och med hänvisning till det ovan anförda bör enligt utskottets
mening 8 kap. 4 § kompletteras genom att till paragrafen förs ett nytt andra

stycke av följande lydelse: '90

En- och tvåbostadshus som ej ingår i samlad bebyggelse är undantagna
från bestämmelserna i 1-3 §§ även i fråga om följande åtgärder

1. göra mindre tillbyggnader, om åtgärden inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter,

2. utföra sådana åtgärder som avses i 1 § första stycket 4 och 5.

Beträffande innebörden av uttrycket mindre tillbyggnad hänvisar utskottet
till vad som sägs i propositionen (s. 276).

Följdändringar måste också göras i paragrafens andra och tredje stycke.
Slutligen förordar utskottet att i paragrafen angivna mått i samtliga fall
anges med en decimal.

10.2.6 Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning

Som framgår av framställningen ovan (avsnitt 10.1) innebär förslaget till PBL
att de i lagen direkt angivna bestämmelserna om bygglovspliktens omfattning
kompletteras med en möjlighet för kommunerna att både öka och minska
bygglovspliktens generella omfattning.

10.2.6.1 Möjliga lättnader i bygglovsplikten genom kommunala beslut

1 regeringens förslag till 8 kap. 5 § har intagits de åtgärder som genom
kommunala beslut skall kunna undantas från bygglovsplikt. Enligt förslaget
skall enklare fritidshus, kolonistugor eller liknande byggnader inom områden
med detaljplan kunna befrias från bygglov genom ett särskilt beslut i
planen. En förutsättning enligt motivet till paragrafen (s. 261) är att i
detaljplanen anges dels den byggrätt som skall gälla för varje fastighet eller
tomt, dels de krav som de enskilda byggnaderna skall uppfylla i fråga om
placering och utformning. Under förutsättning av att den tilltänkta åtgärden
står i överensstämmelse med planen föreligger sålunda bygglovsbefrielse i
dessa fall.

Inom områden utan detaljplan innebär förslaget att enklare åtgärder skall
kunna befrias från bygglov genom föreskrifter i områdesbestämmelser.
Sålunda skall utan bygglov kunna uppföras t. ex. garage, förråd, bastu m. m.
Den kommun som så önskar kan således införa bygglovsbefrielse för fler än
två komplementbyggnader eller för komplementbyggnader som är större än
10 m2. Mindre tillbyggnader och inre ändringar av byggnader skall också
kunna befrias från bygglovsplikt.

Bostadsministern är dock inte beredd att låta undantagsmöjligheten gälla
om åtgärdernas placering, utformning och utförande har betydelse för
omgivningen. Om det krävs en prövning för att tillvarata grannars intressen
eller allmänna intressen, skall således kommunen inte ha möjlighet att
medge befrielse från bygglovsplikt. Dessutom innebär förslaget att kommunen
får möjlighet att inom bestämda områden utanför detaljplan införa
lättnader i bygglovsplikten för alla de slag av anläggningar och anordningar
som normalt ingår i den krets av åtgärder som kräver bygglov enligt 8 kap.

2 §.

Slutligen föreslås i fråga om industribyggnader att kommunen i detaljplan

eller områdesbestämmelser skall kunna besluta att tillbyggnader samt inre
och yttre ändringar av sådana byggnader får ske utan bygglov. En förutsättning
för bygglovsbefrielse i dessa fall är att yrkesinspektionen i ärendet om
detaljplan eller områdesbestämmelser har tillstyrkt att undantag från
bygglovsplikten medges och att det av yrkesinspektionens yttrande framgår
att även skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder
arbetstagarna har tillstyrkt befrielsen.

Med hänvisning till ett allmänt behov av att minska bygglovspliktens
omfattning hemställs i centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 5 såvitt
nu är i fråga att det för industriområden bör vara möjligt att genom
bestämmelser i detaljplan nedsätta kravet på bygglov.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 e hemställs att de undantag
från kravet på bygglov som kommunen ges möjlighet att införa i områdesbestämmelser
också skall kunna införas i detaljplan. Enligt motionärerna bör
det även i områden med detaljplan vara möjligt att införa en rätt att uppföra
komplementbyggnader, t. ex. garage, bastu och förråd, utan bygglov liksom
mindre tillbyggnader och inre ändringar av fastighet.

Som utskottet framhållit ovan bör en reform av byggnadslagstiftningen i
möjligaste mån innebära förenklingar i reglerna om bygglov. Den föreslagna
möjligheten för kommunerna att i vissa fall medge bygglovsbefrielse
förstärker enligt utskottets mening möjligheterna att åstadkomma den
eftersträvade förenklingen. Enligt bostadsutskottets mening bör dock kommunens
möjligheter att minska bygglovsplikten ytterligare förbättras. Utskottet
förordar sålunda att kommunerna skall ges möjlighet att även inom
detaljplanelagda områden besluta om en ytterligare vidgad bygglovsbefrielse.
Denna möjlighet bör enligt utskottets mening i princip avse de
ändrings- och kompletteringsåtgärder som enligt regeringsförslaget kan
bygglovsbefrias i områdesbestämmelser. Det bör dock i planen närmare
anges vilken typ av åtgärder m.m. som bygglovsbefrielsen omfattar.

Bygglovsbefrielse inom områden med detaljplan kan bl. a. bli aktuell
genom att byggnadsnämnden prövar en viss typ av ombyggnad för en
fastighetsägare inom ett grupphusområde. Efter sedvanlig prövning i ärendet
kan kommunen därefter i detaljplan för området befria övriga fastighetsägare
från skyldigheten att söka bygglov för motsvarande åtgärder. Möjligheten
till bygglovsbefrielse bör också kunna utnyttjas för att i ett villaområde där
ingen speciell känslighet föreligger med avseende på områdets karaktär eller
utformning ge i princip samma bygglovsbefrielse som gäller utanför detaljplan.

Inom samlad bebyggelse är det enligt utskottets mening befogat att ge
berörda grannar möjlighet att påverka byggnadens utformning och utförande
i den omfattning dessa krav regleras i 3 kap. 1 och 10 §§. Den
fastighetsägare som avser att inom samlad bebyggelse uppföra komplementbyggnader
eller göra vissa mindre tillbyggnader skall således inhämta
grannens medgivande till den aktuella åtgärden. I likhet med vad som
föreslås gälla för bygglovsbefriade åtgärder för en- och tvåbostadshus
närmare gränsen än 4,5 m, bör det ankomma på den byggande att skaffa intyg
på medgivandet. Inte heller i detta fall bör dock något ovillkorligt krav på

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

102

skriftlighet ställas. Kan medgivande från berörd granne inte erhållas får BoU 1986/87:1

bygglov sökas i vanlig ordning. 10 Bygglov, rivnings Den

av utskottet ovan förordade möjligheten till bygglovsbefrielse för l°v och marklov

vissa ombyggnadsåtgärder inom detaljplan omfattar förutom en- och tvåbostadshus
också flerbostadshus. Det finns anledning att något kommentera
konsekvenserna av en ökad bygglovsbefrielse främst såvitt gäller flerbostadshus.
Genom bygglovsbefrielsen kommer ändringar av byggnader inte att
kunna definieras som ombyggnader, något som i sin tur innebär att de
särskilda ombyggnadsföreskrifterna enligt 3 kap. 10 § andra stycket 2 ej blir
tillämpliga. Däremot blir 3 kap. 10 § andra stycket 3 tillämpligt på
ändringarna. I sistnämnda lagrum anges att nybyggnadskraven i 3 kap.

1-8 §§ skall tillämpas ”i skälig utsträckning”.

Enligt utskottets mening är det angeläget att hävda allmänna intressen som
t. ex. tillgänglighet även när bygglovsbefrielse föreligger. Sådan befrielse bör
därför inte medges om inte garantier finns för att kraven enligt 3 kap. 1-8 §§
beaktas. Sådana garantier föreligger enligt utskottets uppfattning inte om
företrädare för de handikappade och/eller hyresgästerna motsätter sig
bygglovsbefrielsen. Vad utskottet nu anfört bör som motiv vägleda den
ändring av 8 kap. 5 § som utskottet nedan föreslår.

Det bör i detta sammanhang också noteras att bestämmelserna i bostadssaneringslagen
tillförsäkrar hyresgästerna ett inflytande även över ej bygglovspliktiga
åtgärder.

Med hänvisning till vad i centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 5
såvitt nu är i fråga och i folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 e
föreslagits och mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört bör 8 kap. 5 §
ändras enligt följande.

I paragrafens första stycke ges den inledande meningen följande lydelse:

Kommunen får i detaljplan eller områdesbestämmelser besluta att
bygglov inte krävs för att på det sätt som närmare anges i planen eller
bestämmelserna

Dessutom kompletteras första stycket med en punkt 6 med följande lydelse:

6. uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra enklare fritidshus,
kolonistugor och liknande byggnader.

Samtidigt bör paragrafens sista stycke utgå och ersättas med ett nytt stycke
med följande lydelse:

Inom samlad bebyggelse krävs medgivande från berörda grannar, om
åtgärder som avses i första stycket 1 och 2 skall utföras utan bygglov.

10.2.6.2 Bygglovsplikt som kan tillkomma genom kommunala beslut

För att tillgodose bl. a. bevarandeintressen kan det enligt regeringsförslaget
finnas behov av att i värdefulla miljöer kunna kontrollera hur vissa
miljöpåverkande åtgärder utförs. Med hänvisning härtill föreslås - 8 kap. 6 §

- att kommunen inom ett område som utgör en värdefull miljö genom

detaljplan får föreskriva att bygglovsplikt får införas för att 103

- färga om en- och tvåbostadshus samt för att uppföra komplementbyggnader -

underhålla bebyggelse med särskilt be varande värde.

Inom områden med värdefull miljö som inte omfattas av detaljplan
föreslås bygglovsplikt få införas genom områdesbestämmelser för att

- färga om byggnader, byta fasad- eller takbeklädnad eller avsevärt ändra
byggnads exteriör

- underhålla bebyggelse med särskilt bevarandevärde.

Som exempel på värdefulla områden där en utökad bygglovsplikt kan bli
aktuell nämns fiskelägen, kyrkbyar, brukssamhällen samt fäbodar.

Förslaget innebär dessutom, som utskottet anfört ovan, att kommunen,
om det finns särskilda skäl, får föreskriva att bygglov krävs för att inom
områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat
sätt ändra ekonomibyggnader för jord- och skogsbruket.

Utskottet har i det föregående förordat att om- och tillbyggnad av en- och
tvåbostadshus som inte ingår i en samlad bebyggelse skall befrias från
bygglovsplikt genom ett direkt stadgande i 8 kap. 4 §. Därvid anförde
utskottet bl. a. att kommunerna genom områdesbestämmelser borde ges
möjlighet att införa bygglovsplikt för de aktuella åtgärderna om det behövs
med hänsyn till grannintressena eller till de allmänna intressena. Om det
erfordras av kulturhistoriska skäl eller för att skydda t.ex. landskapsbilden
bör sålunda bygglovsplikt kunna införas också för de nu aktuella åtgärderna.
Också behovet av att förhindra omvandlingen av fritidshus till permanentbebyggelse
utgör skäl för att bygglovsplikt skall kunna införas. Utskottet
förordar sålunda att 8 kap. 6 § kompletteras med ett nytt andra stycke av
följande lydelse:

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden
för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för
att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1.

Vad utskottet nu anfört innebär att regeringens förslag i vad avser 8 kap. 6 §
tillstyrks med det av utskottet förordade tillägget.

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

10.3 Bygglov för andra anläggningar än byggnader m. m.

När det gäller andra anläggningar än byggnader innebär regeringsförslaget,
som det kommer till uttryck i 8 kap. 2 §, att bygglovsplikten utsträcks till att
omfatta också vissa typer av anläggningar som i dag inte undergår någon
prövning vare sig enligt byggnadslagstiftningen eller enligt någon speciallag.
Det gäller i första hand anläggningar för idrotts- eller fritidsändamål -1, ex.
idrottsplatser, skidliftar, campingplatser, motorbanor och småbåtshamnar -samt parkeringsplatser.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 13
hemställs att bygglovsplikten för anläggningar m. m. skall utsträckas till att
omfatta också friytor för lek och utevistelse.

Krav på tillgång till och utformning av friytor för lek och utevistelse har
tagits in i 2 kap. 4 § och i 3 kap. 15 §. I anslutning till sistnämnda lagrum

104

anförs i propositionen (s. 521) bl. a. att PBL-kraven föreslås utvidgade i
förhållande till gällande bestämmelser.

Byggnadsnämnden har möjlighet att hävda kravet på friyta oberoende av
om bygglovsplikt föreligger eller ej. Någon anledning att införa bygglovsplikt
anser utskottet inte föreligga. Vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 yrkande 13 avstyrks sålunda.

Jordbruksutskottet tar i sitt yttrande JoU 1985/86:2 y upp bestämmelserna

1 8 kap. 2 § första stycket 4 om att bygglov krävs för att inrätta fasta cisterner
eller andra fasta anläggningar för hälso- och miljöfarliga varor m. m. Härvid
anför jordbruksutskottet följande.

Utskottet erinrar om att lagstiftningen om hälso- och miljöfarliga varor
upphävts, med verkan fr. o. m. den 1 januari 1986, (prop. 1984/85:118, JoU
1984/85:30) och ersatts med lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Begreppet hälso- och miljöfarliga varor bör därför inte komma till
användning i PBL. Utskottet föreslår att bostadsutskottet gör en redaktionell
jämkning av paragrafen i enlighet med det anförda. Härvid bör möjligen
beaktas att det nya begreppet kemiska produkter har en delvis annan
innebörd än begreppet hälso- och miljöfarliga varor, som närmare framgår
av proposition 1983/84:118 (s. 39 f.). Enligt utskottets mening kan man
lämpligen använda orden kemiska produkter som är hälso- och miljöfarliga.

Bostadsutskottet ansluter sig till vad jordbruksutskottet anfört och förordar
sålunda att i 8 kap. 2 § första stycket 4 orden ”hälso- och miljöfarliga varor”
ersätts med orden ”kemiska produkter som är hälso- och miljöfarliga”.

Vad utskottet nu anfört innebär att regeringens förslag i vad avser 8 kap.

2 § tillstyrks med den av utskottet förordade ändringen.

Genom förslaget till 8 kap. 7 § ges kommunen möjlighet att genom
områdesbestämmelser besluta att bygglov krävs för att sätta upp eller
väsentligt ändra ljusanordningar inom områden som ligger i närheten av vissa
anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde. Utskottet delar
uppfattningen att bygglovsplikt bör kunna införas i de aktuella fallen. För att
inte bara områden i närheten av de uppräknade anläggningarna skall kunna
beläggas med bygglovsplikt bör dock paragrafen kompletteras så att också
andra anläggningar som erfordrar ett skydds- eller säkerhetsområde omfattas
av stadgandet.

Utskottet tillstyrker 8 kap. 7 § med det av utskottet förordade tillägget.
Härigenom uppnås överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 8
kap. 9 § tredje stycket.

10.4 Förutsättningar för bygglov

Utgångspunkten för regeringens förslag i fråga om förutsättningarna för
beviljande av bygglov är att all mark som skall användas för bebyggelse skall
lämplighetsprövas av samhället. Denna prövning sker dels vid detaljplanläggning,
dels vid antagande av områdesbestämmelser samt dels i samband
med bygglov eller förhandsbesked. Utskottet behandlar i det följande de två
sistnämnda fallen.

Inom områden med detaljplan skall ansökan om bygglov enligt förslaget -8 kap. 11 § - beviljas om

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

- åtgärden inte strider mot detaljplanen BoU 1986/87:1

- fastighet och byggnad överensstämmer med detaljplan och fastighetsplan 10 Bygglov, rivnings -

åtgärden fyller kraven på byggnader enligt 3 kap. lov och marklov

Förslaget innebär dessutom att bygglov får lämnas även till åtgärder som

innebär mindre avvikelser från detaljplan eller fastighetsplan om åtgärderna
är förenliga med syftet med planen.

Inom områden som inte omfattas av detaljplan skall enligt förslaget - 8
kap. 12 § - ansökan om bygglov beviljas om åtgärden

- beaktar de allmänna intressena vid lokaliseringen m. m. enligt 2 kap.

- inte skall detaljplaneläggas enligt bestämmelserna i 5 kap. 1 §

- inte strider mot områdesbestämmelser

- fyller kraven på byggnader enligt 3 kap.

Förslaget i denna del innebär dessutom att det för en- och tvåbostadshus
utanför detaljplan ges en principiell rätt till vissa kompletteringsåtgärder.

Med kompletteringsåtgärder avses härvid enligt förslaget till 8 kap. 13 § att

- uppföra komplementbyggnader

- göra mindre tillbyggnader

- utföra vissa inre och yttre åtgärder (ändring av bärande delar, planlösning
m. m.)

Dessutom får bygglov lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser
från områdesbestämmelser motsvarande vad som gäller inom detaljplan.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 förs fram tre yrkanden som tar upp
frågan om förutsättningarna för bygglov. Enligt motionens yrkande 3 f bör
den rätt till kompletteringsåtgärder som föreslås i 8 kap. 12 § finnas även i
områden med detaljplan.

I motionens yrkande 3 g hemställs att avskaffandet av det s. k. tätbebyggelseförbudet
bör medföra att det blir lättare att få bygglov.

Yrkande 3 h innefattar krav på att 8 kap. 12 § skall ändras så att ansökan
om bygglov skall upptas till behandling om detaljplaneläggning inte har
påbörjats inom två år efter att ansökan om lov har inkommit. Enligt
motionärerna är det en klar brist att det i PBL saknas krav på när
planläggning skall ske, vilket kan leda till att ansökningar om bygglov avslås i
avvaktan på en detaljplanering som kanske aldrig äger rum. Motionärerna
anser därför att garantier måste skapas för att planläggning skall ske inom en
icke alltför avlägsen tidsrymd, förslagsvis två år, om bygglov vägrats av detta
skäl. Om någon plan inte upprättats inom denna tid skall ansökan om
bygglov prövas enligt de allmänna regler som gäller.

Utskottet behandlar först förslaget om att den principiella rätten till
kompletteringsåtgärder skall gälla också inom området med detaljplan.

Ett av syftena med en detaljplan är att uttömmande reglera förändringarna
av markanvändningen. Tillbyggnad och uppförande av komplementbyggnad
bör därför inte få ske i strid med detaljplanen. Vissa inre och yttre ändringar
bör däremot, som föreslås i propositionen, kunna ske oberoende av planen.

Utskottet kan inte dela den av motionärerna framförda uppfattningen och
avstyrker folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 f i vad det står emot
förslaget i propositionen.

Utskottet övergår nu till att behandla förslaget om att avskaffandet av det
s. k. tätbebyggelseförbudet bör medföra att det blir lättare att få bygglov. 106

Som motionärerna framhåller innebär förslaget till PBL att begreppen BoU 1986/87:1

tätbebyggelse och glesbebyggelse utmönstras ur lagstiftningen och att det 10 Bygglov, rivnings s.

k. tätbebyggelseförbudet i dagens lagstiftning tas bort. Detta innebär att lov och marklov

det utanför detaljplan eller områdesbestämmelser i ett bygglovsärende måste
göras en prövning av lämpligheten av varje sökt åtgärd. Vid denna prövning
skall den sökandes önskemål vägas mot de allmänna intressena, som de
kommer till uttryck i 2 kap., i en allsidig prövning. Det föreslagna
prövningsförfarandet ger enligt utskottets mening garantier för att den
enskildes intressen prövas mot de allmänna intressena på ett mera nyanserat
sätt än vad det s. k. tätbebyggelseförbudet i dagens lagstiftning ger uttryck
för. Vad i motion 1985/86:80 (fp) yrkande 3 g föreslagits får därför anses
tillgodosett genom nu föreliggande förslag. Motionen avstyrks med hänvisning
härtill.

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp frågan om behandlingen av
ett bygglovsärende där åtgärderna bör föregås av detaljplaneläggning.

Som framgår av granskningen ovan kan en ansökan om bygglov avslås med
hänvisning till att åtgärden bör föregås av detaljplaneläggning enligt
bestämmelserna i 5 kap. 1 §. Förslaget i motion 1985/86:80 (fp) yrkande 3 h
innebär att ett sådant avslag skall knytas till en tvingande regel om att denna
planläggning skall ske inom två år.

Det faktum att en detaljplan skall upprättas betyder att det finns ett behov
av en sammanvägning av olika krav som en detaljplaneläggning innebär. I
likhet med bostadsministern (s. 153) anser utskottet att det inte kan komma i
fråga att kommunen i sådana situationer skall kunna tvingas in i en
argumentation om en viss bebyggelses tillåtlighet innan en sammanvägning
genom planläggning har hunnit göras. Tidpunkten för planläggningen måste
kommun fritt kunna bestämma. Denna princip är grundläggande för det s. k.
kommunala planmonopolet.

Vad utskottet nu anfört innebär att folkpartiets partimotion 1985/86:80
(fp) yrkande 3 h avstyrks.

Utskottet har ovan (avsnitt 3.5.1) behandlat frågan om bygglovsprövningen
innan genomförandetiden för en detaljplan börjat löpa. Med anslutning
till vad utskottet i detta sammanhang anfört bör 8 kap. 11 § ändras så att det
klart framgår att det förhållandet att genomförandetiden inte börjat löpa
utgör hinder mot att bygglov lämnas. Med hänvisning härtill bör 8 kap. 11 §
första stycket 1 ges följande lydelse:

1. åtgärden inte strider mot detaljplanen, varvid det förhållandet att
genomförandetiden inte börjat löpa utgör hinder mot att bygglov lämnas,

10.5 Förhandsbesked

Den bedömning som görs i ett bygglovsärende innefattar oftast två moment, i
synnerhet när det gäller byggande utanför områden med detaljplan. Det ena
avser tillåtligheten från planmässig synpunkt av den ansökta åtgärden i och
för sig. Det andra avser den närmare utformningen i estetiskt avseende och

det tekniska utförandet. Det har enligt bostadsministern (s. 284) i praxis 107

också utbildats en möjlighet att begära ett s. k. förhandsbesked av byggnadsnämnden
rörande den planmässiga bedömningen. Bl. a. mot bakgrund härav
förordas - 8 kap. 34 § - att byggnadsnämnd beträffande åtgärder som kräver
bygglov skall kunna lämna besked i lokaliseringsfrågan i form av förhandsbesked.
Vad som i första hand bör prövas i ett förhandsbeslut är om en
byggnadsåtgärd över huvud taget kan tillåtas på den tilltänkta platsen, dvs.
närmast en prövning av markens lämplighet för den avsedda åtgärden. Även
andra aspekter kan emellertid behöva tas med i bedömningen.

Avsikten är att byggnadsnämnden vid en påföljande bygglovsprövning
skall vara bunden av sitt ställningstagande till åtgärdens tillåtlighet i
förhandsbeskedet. Denna senare prövning får då enbart avse frågor som inte
omfattas av detta.

Enligt förslaget skall byggnadsnämnden i sitt beslut ange förhandsbeskedets
giltighetstid, som dock får vara högst två år.

Förslaget om införande av institutet förhandsbesked och prövningsgrunderna
härför har inte satts i fråga i motioner eller annorledes. Däremot reses i
folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 i invändningar mot beskedets
giltighetstid. Enligt motionärerna bör ett förhandsbesked gälla minst ett år.
Motionärerna föreslår att 8 kap. 34 § kompletteras med en bestämmelse
härom.

Även enligt bostadsutskottets mening bör de föreslagna reglerna om
förhandsbeskedets giltighetstid övervägas. Regeringsförslaget på denna
punkt innebär att byggnadsnämnden i varje enskilt ärende skall fatta beslut
om hur länge beskedet skall gälla inom en tidsrymd av upp till två år. Någon
bestämmelse om en minsta giltighetstid finns dock inte kopplad härtill.
Teoretiskt sett kan alltså mycket korta giltighetstider komma att bli aktuella.
Härtill kommer att giltighetstidens längd inte är reglerad i de fall en
byggnadsnämnd skulle underlåta att fastställa denna. Vad utskottet nu anfört
talar för uppfattningen att förhandsbeskeden bör ges en fast och enhetlig
giltighetstid. Denna giltighetstid bör enligt utskottets mening fastställas till
två år. Härigenom blir giltighetstiden för ett förhandsbesked lika lång som
den för ett bygglov. Om giltighetstiden för bygglovet tas i beaktande får
därmed en sökande totalt fyra år på sig att påbörja de tilltänkta åtgärderna
från det att förhandsbesked erhållits. Giltighetstiden bör räknas från dagen
för beslutet om förhandsbesked. Skulle ett beslut överklagas, avses med
dagen för beslutet den dag då överinstansen meddelar sitt beslut.

Riksdagen bör med bifall till vad utskottet nu anfört och med anledning av
folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 i besluta att 8 kap. 34 § andra
stycket ges följande lydelse:

Meddelas det sökta tillståndet får bestämmas de villkor som behövs.

Tillståndet är bindande vid prövning av ansökan om bygglov som görs

inom två år från dagen för beslutet.

Dessutom bör paragrafens tredje stycke ändras så att orden "bestämda
tiden” byts ut mot orden "tid som anges i andra stycket”.

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

108

10.6 Rivningslov

10.6.1 Åtgärder som kräver rivningslov

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

Förslaget till PBL innebär att de nuvarande tidsbegränsade rivningsförbuden
ersätts med en permanent reglering, där fastighetsägaren i vissa fall blir
berättigad till ersättning om rivning vägras.

Den förordade regleringen, som den kommer till uttryck i 8 kap. 8 §,
innebär att rivningslov normalt skall krävas inom områden med detaljplan.
Dessutom skall kommunen genom områdesbestämmelser kunna införa
skyldighet att söka rivningslov även inom andra områden.

Förslaget, som inte mött invändningar i motioner, tillstyrks av utskottet.

10.6.2 Förutsättningar för rivningslov

Enligt förslaget till 8 kap. 16 § skall ansökningar om rivningslov bifallas om
inte byggnaden eller byggnadsdelen

- behövs för bostadsförsörjningen

- bör bevaras på grund av sitt historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller

konstnärliga värde.

Rivning bör enligt förslaget kunna vägras med hänsyn till bostadsförsörjningens
behov, om byggnaden fyller - eller efter upprustningen kan fylla -rimliga kvalitetsanspråk (prop. s. 291).

När det gäller möjligheten att vägra rivningslov med avseende på
kulturhistoriska eller miljömässiga skäl skall enligt bostadsministern (s. 289)
lokala överväganden tillmätas den största betydelse för att avgöra vad som är
att beakta som värdefull bebyggelse. Enligt förslaget avses med sådan
bebyggelse inte bara byggnader som i sig är värda att bevara. Miljön behöver
inte heller vara resultatet av ett medvetet konstnärligt skapande för att vara
skyddsvärd. Även i andra slags miljöer kan det bli aktuellt att tillämpa denna
prövningsgrund. Det rivningshotade huset kan t. ex. ingå i en enhetlig grupp
med tidstypiskt byggnadsskick eller ligga i en husrad eller vid ett torg av
miljömässigt värde, där bortfallet av ett hus skulle medföra stor skada på
stadsbilden. En skyddsvärd miljö kan enligt regeringsförslaget också utgöras
av t.ex. en stadsdel med väl sammanhållen och tilltalande bebyggelse eller
med andra påtagliga trevnadsvärden i den yttre miljön.

Enligt 8 kap. 17 § första stycket får dock rivningslov inte lämnas om
upprustningsföreläggande enligt bostadssaneringslagen meddelats.

I motion 1985/86:74 (c), såvitt nu är i fråga, reses invändningar mot den
föreslagna utformningen av bestämmelserna om förutsättningarna för att
rivningslov skall erhållas. Enligt motionären bör bestämmelserna i 8 kap.
16 § inte utgå från att rivningslov är det normala och att det måste finnas
särskilda skäl för att vägra rivningslov. I stället bör förslaget utformas så att
rivningslov bara lämnas om den sökande kan visa tungt vägande skäl.

Kulturutskottet behandlar i sitt yttrande KrU 1985/86:2 y förslagen i
propositionen och motionen i vad avser förutsättningarna för rivningslov.

Kulturutskottet erinrar i yttrandet om att rivningsregleringen enligt
propositionen inte bara bör omfatta sådana byggnader som är särskilt
värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig

synpunkt utan även byggnader som inte har detta kvalificerade värde från BoU 1986/87:1

bevarandesynpunkt. I yttrandet redovisar kulturutskottet också de i proposi- 10 Bygglov, rivnings tionen

anförda synpunkterna på vad som kan vara en bevarandevärd lov och marklov

bebyggelse. Kulturutskottet påpekar avslutningsvis att det enligt dess

mening är en viktig princip i PBL att de boende skall ha ett betydande

inflytande. I anslutning härtill anför kulturutskottet att rivningslov inte får

meddelas när frågan om upprustningsföreläggande enligt bostadssanerings lagen

föreligger eller när frågan härom prövas.

Mot bakgrund av det anförda anser inte kulturutskottet att 8 kap. 16 § bör
omarbetas så som föreslås i motion 1985/86:74 (c).

Bostadsutskottet vill för sin del anföra följande.

Värdet av att i möjligaste mån bevara äldre bebyggelse torde omfattas av
de flesta. Rivningsreglerna i PBL har det uttalade syftet (s. 288) att vidga
kommunernas möjligheter att bevara bebyggelse. Enligt utskottets mening
torde den nu förordade permanenta rivningsregleringen sålunda medverka
till att bevarandeintressena ges en ökad tyngd när rivning av en byggnad
aktualiseras. Som kulturutskottet redovisar i sitt yttrande har också den
bebyggelse som enligt regeringsförslaget är att betrakta som värdefull ur
bevarandesynpunkt definierats på ett mycket vitt sätt. Bostadsutskottet vill i
detta sammanhang dessutom peka på att lokala överväganden enligt
regeringens förslag skall tillmätas den största betydelse i detta avseende. Vad
som i motion 1985/86:74 (c) förordats beträffande bevarande av äldre
bebyggelse får sålunda anses i inte ringa grad tillgodosett genom nu
föreliggande förslag. Motionen avstyrks såvitt nu är i fråga.

Utskottet har ovan behandlat (avsnitt 7.2) frågan om möjligheterna att
införa rivningsförbud och effekterna härav bl.a. med avseende på prövningen
av rivningslov. Med anledning härav bör enligt utskottets mening 8 kap.

16 § ändras så att det av denna paragraf framgår att rivningslov inte får
medges om byggnaden omfattas av rivningsförbud. Med hänvisning härtill
förordar utskottet att 8 kap. 16 § ges följande lydelse:

16 § Ansökningar om rivningslov skall bifallas, om inte byggnaden eller

byggnadsdelen

1. omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser,

2. behövs för bostadsförsörjningen eller

3. bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska,

kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.

8 kap. 17 § första stycket tillstyrks. 8 kap. 17 § andra stycket behandlar
utskottet i avsnitt 15 (avsnitten 15.5 och 15.11).

10.7 Marklov

10.7.1 Åtgärder som kräver marklov

De föreslagna bestämmelserna om marklov i 8 kap. 9 § innebär bl. a. att det
inom områden med detaljplan, om inte annat har bestämts i planen, krävs
marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för tomter

eller mark ändras avsevärt. 110

Genom den aktuella bestämmelsen ges kommunen därtill möjlighet att i
detaljplan föreskriva att marklov dessutom krävs för trädfällning och
skogsplantering.

För områden som är avsedda för bebyggelse eller inom områden som ligger
i närheten av vissa anläggningar som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde
får kommunen genom områdesbestämmelser föreskriva att marklov krävs
för schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering.

I fråga om regleringen av trädfällning och skogsplantering framgår det av
motivuttalandena (s. 299 f. och 707 f.) att det bl. a. är en fråga om att skydda
bebyggelsemiljön mot avverkning, t. ex. inom ett parkområde. Även i ett
villaområde anges det kunna vara synnerligen angeläget att skogen inte
avverkas utan urskilning. I specialmotiveringen till 5 kap. 7 § anförs (s. 583)
dessutom att det bör vara möjligt att genom bestämmelser i detaljplan
förbjuda planteringar av t. ex. trafiksäkerhetsskäl eller för att trygga solinfall
mot en lekplats eller en energiproducerande anläggning. Som exempel på
anläggningar i vars närhet det kan bli aktuellt att införa krav på marklov
nämns i propositionen vindkraftverk, där det kan vara angeläget att hålla
skogen borta i närheten. Kring vissa miljöfarliga anläggningar kan t. ex.
schaktning och trädfällning ha menliga effekter.

Jordbruksutskottet tar i sitt yttrande JoU 1985/86:2 y upp de nu aktuella
bestämmelserna i vad avser trädfällning och skogsplantering. Efter en
ingående redovisning av bestämmelsernas innebörd i denna del anför
jordbruksutskottet följande.

Utskottet har ingen erinran mot de här redovisade bestämmelserna. Som
föredraganden anfört (s. 298) kan det givetvis inte bli tal om att frågor om
tillstånd till trädfällning m. m. över lag skall ligga inom det område där
byggnadsnämnderna har beslutanderätten. Bland de åtgärder som skall
kunna underkastas marklovsplikt finns en del som ingår i ett normalt
skogsbruk. Det är därför angeläget att räckvidden av den föreslagna
tillståndsprövningen enligt PBL begränsas. Genom uttalanden i propositionen
om syftet bakom de föreslagna bestämmelserna - vilka uttalanden delvis
redovisats ovan - anser utskottet att kraven påen sådan avgränsning får anses
tillgodosedda.

Med anslutning till vad jordbruksutskottet anfört tillstyrker bostadsutskottet
regeringens förslag till 8 kap. 9 §.

10.7.2 Förutsättningar för marklov

Enligt förslaget till 8 kap. 18 § skall ansökningar om marklov bifallas om den
sökta åtgärden inte

- strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser

- förhindrar eller försvårar områdets användning för bebyggelse

- medför olägenheter för användningen av vissa anläggningar som kräver ett
skydds- eller säkerhetsområde

- i annat fall medför störningar för omgivningen.

Marklov får dock lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från

detaljplan eller områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med
syftet med planen eller bestämmelserna. lil

BoU 1986/87:1

10 Bygglov, rivnings lov

och marklov

I sitt yttrande JoU 1985/86:2 y påpekar jordbruksutskottet att samtliga BoU 1986/87:1

grunder för att avslå en ansökan om marklov kan komma att tillämpas på 10 Bygglov, rivnings ansökningar

som avser trädfällning och skogsplantering. Enligt vad jord- lov och marklov
bruksutskottet inhämtat från bostadsdepartementet är emellertid den sist
nämnda avslagsgrunden - åtgärder som i annat fall medför störningar för
omgivningen - avsedd att reglera vissa störningar inom ett detaljplanelagt
bebyggelseområde, som närmast är hänförliga till förhållandet mellan
grannfastigheter. Till förtydligande av motivuttalandena i propositionen vill
jordbruksutskottet därför understryka att den aktuella grunden för avslag
inte är avsedd att tillämpas på åtgärder i jord- och skogsbruket. Enligt
jordbruksutskottet blir frågan om intrång i pågående markanvändning
således inte aktuell i detta sammanhang.

Bostadsutskottet tillstyrker, med anslutning till vad jordbruksutskottet
anfört, regeringsförslaget i vad avser 8 kap. 18 §.

10.8 Handläggningen av lovärenden

Det åligger enligt förslaget till 8 kap. 19 § byggnadsnämnden att pröva
ansökningar om bygglov, rivningslov och marklov. Förslaget i denna del
tillstyrks av utskottet.

De förslag i övrigt avseende handläggningen av lovärenden som läggs fram
återfinns i 8 kap. 20-32 §§.

Enligt förslaget till 8 kap. 20 § skall ansökan om bygglov åtföljas av de
ritningar, beskrivningar och uppgifter i övrigt som behövs för byggnadsnämndens
prövning. Stadgandet innebär bl. a. att nämnden alltefter åtgärdens
art kan bestämma att vissa handlingar, t. ex. nybyggnadskarta, kan
undvaras. Enligt bostadsministern (s. 728) krävs dock i fråga om ansökningar
som avser ny- och tillbyggnader i regel en situationsplan över tomten.

Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i sin partimotion 1985/86:73 yrkande
3 att krav på redovisning av utemiljöns utformning i en situationsplan skall
ställas vid prövning av bygglov. Enligt motionärerna skall planen visa
byggnaders läge samt, när byggnaden innehåller bostäder, även utrymmen
för lek och utevistelse.

Den av regeringen förordade utformningen av 8 kap. 20 § innebär att
byggnadsnämnderna ges en betydande frihet när det gäller att avgöra vilka
handlingar som skall bifogas en ansökan om lov. Detta är enligt utskottets
mening en lämplig ordning. Det får också förutsättas att planverket kommer
att lämna information till nämnderna angående omfattningen och utformningen
av ansökningshandlingarna. Byggnadsnämnderna bör med hänsyn till
sin kännedom om de lokala förhållandena m. m. inom ganska vida ramar
kunna avgöra vilka handlingar som behövs för att ett ärende skall kunna
prövas. Utskottet avstyrker med hänvisning till det nu anförda förslaget i
motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 3 om att situationsplan skall utgöra en
obligatorisk handling. Samtidigt vill utskottet erinra om att regeringsförslaget,
som utskottet ovan redovisat, innebär att en situationsplan i regel krävs
när en ansökan om lov avseende ny- och tillbyggnader skall behandlas.

Planverkets överväganden kommer dessutom att ge ytterligare belysning av

vad som i motionen förordats. Regeringens förslag till utformningen av 8 BoU 1986/87:1
kap. 20 § tillstyrks. 10 Bygglov, rivnings Innan

lov lämnas skall enligt förslaget till 8 kap. 22 § byggnadsnämnden lov och marklov
bereda kända sakägare och kända bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende samt vissa kända organisationer tillfälle att yttra sig över ansökan om
denna innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller
inte rör en tillåten kompletteringsåtgärd.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 14
hemställs att den krets som skall beredas tillfälle att yttra sig skall omfatta
också arbetande.

Enligt dagens byggnadslagstiftning finns inte någon direkt skyldighet att
underrätta grannar och andra sakägare om ansökningar om lov. Det är enligt
bostadsutskottets mening mot denna bakgrund positivt att en sådan underrättelseskyldighet
nu föreslås införd genom PBL. Utskottet har inte någon
erinran mot propositionen beträffande utformningen av 8 kap. 22 § såvitt rör
kretsen av dem som skall underrättas. Utskottet har i avsnitt 7.3 behandlat
motsvarande yrkande i vad avser detaljplan. Utskottet är sålunda inte berett
förorda att denna sakägarkrets utökas ytterligare. Motion 1985/86:73 (vpk)
yrkande 14 avstyrks med hänvisning härtill. Regeringens förslag till utformning
av 8 kap. 22 § tillstyrks.

18 kap. 26 § görs en hänvisning till nuvarande förvaltningslag (1971:290).

Enligt beslut av riksdagen ersätts denna lag den 1 januari 1987 av en ny
förvaltningslag (1986:223). Med anledning härav har den aktuella hänvisningen
ändrats till att avse motsvarande lagrum i den nya förvaltningslagen.

Enligt bestämmelserna i bostadssaneringslagen kan hyresgästerna motsätta
sig ombyggnadsåtgärder som kräver lov och som går utöver vad som krävs
för att uppnå lägsta godtagbara standard. Åtgärderna får då vidtas endast om
hyresnämnden på begäran av fastighetsägaren medger det. Regeringens
förslag till 8 kap. 31 § innebär att om en hyresgästorganisation motsätter sig
åtgärder av nu aktuellt slag, bygglov endast får lämnas om hyresnämnden
medger det. Enligt bostadsministern är det dock inte meningen att byggnadsnämnden
skall göra någon självständig prövning enligt bostadssaneringslagen.
Föreskriften anges endast innebära att nämnden i vissa fall skall invänta
utfallet av en sådan prövning från hyresnämndens sida.

Regeringsförslaget har i nu aktuellt avseende inte mött några invändningar
i motioner. Däremot hemställs i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 yrkande 12 att hyresgästinflytandet enligt den aktuella paragrafen
bör omfatta samtliga byggnadsåtgärder m.m. som avses i 8 kap. 1 § första
stycket punkterna 1—6, dvs. ny- och tillbyggnad, inredning och ianspråktagande
för väsentligt ändrat ändamål samt vissa invändiga ändringar.

Bestämmelserna i 8 kap. 31 § syftar primärt till att förhindra att bygglov
lämnas i strid mot bestämmelserna i bostadssaneringslagen. Åtgärder
vidtagna med stöd av bostadssaneringslagen skall således inte kunna
undanröjas genom beslut enligt PBL. Det är enligt utskottets mening inte
lämpligt att vidga omfattningen av bestämmelsen på det sätt som föreslås i
motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 12. Motionen avstyrks. Regeringens
förslag i vad avser 8 kap. 31 § tillstyrks.

8 Riksdagen 1986187. 19 sami. Nr I

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp den under allmänna BoU 1986/87:1

motionstiden 1985 väckta motionen 1984/85:2674 (fp) vari hemställs att en 10 Bygglov, rivnings utredning

skall tillsättas med uppgift att utarbeta förslag till förbättringar i lov och marklov

fråga om den enskildes rättsliga ställning i bygglovsproceduren. Enligt
motionären tillhör bygglovsskedet de mycket känsliga inslagen i hela
byggprocessen. Det anges därför som viktigt att rättssäkerheten för de
bygglovssökande stärks.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det är betydelsefullt att den
enskildes rättsliga ställning i bygglovsproceduren uppmärksammas. I den
mån den bygglovssökandes ställning behöver stärkas sker detta enligt
utskottets mening genom förslaget till PBL - ett förslag som inte var framlagt
när den nu behandlade motionen väcktes. Utskottet vill i detta sammanhang
peka på den förbättring i form av ett förenklat bygglovsförfarande i många
fall som förslaget innebär.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion 1984/85:2674 (fp).

10.9 Byggnadslovgivningen i de s. k. frikommunerna

Enligt ett riksdagsbeslut (prop. 1983/84:152, KU 32) våren 1984 skall en
försöksverksamhet med ökad kommunal självstyrelse bedrivas t.o.m.
utgången av år 1988 i högst nio kommuner och tre landstingskommuner, de
s. k. frikommunerna.

I avsikt att öppna möjligheter till lättnader bl.a. avseende byggnadslovgivningen
föreslog regeringen våren 1985 i proposition 1984/85:207 riksdagen
att anta en särskild lag om försöksverksamhet med förenklade regler om
byggnadslov m.m. i vissa kommuner samt en ändring i lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. De båda lagarna
skulle enligt propositionen träda i kraft två veckor efter den dag då den
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Propositionen lades sålunda fram innan PBL-förslaget i proposition
1985/86:1 hade förelagts riksdagen.

Utgångspunkten för regeringens förslag var att vissa av de förenklingar
som PBL-förslaget innehåller skulle införas i de nio frikommunerna innan
PBL träder i kraft.

I proposition 1984/85:207 behandlades frågan om regeringsförslagets
relation till regeringsformens normbegrepp; en fråga som ju, som framgått
ovan, också behandlades i propositionen om en ny PBL.

Med anledning av propositionen väcktes tre motioner - motionerna
1984/85:3217 (c), 1984/85:3218 (m) och 1984/85:3219 (fp). I samtliga
motioner aktualiserades frågan om regeringsförslagets grundlagsenlighet.

Utskottet ser positivt på den försöksverksamhet med ökad kommunal
självstyrelse som frikommunförsöket innebär. Inom ramen för riksdagens
beslut om verksamhetens inriktning bör självfallet de förslag till förenklingar
m. m. i avsikt att anpassa den kommunala verksamheten till lokala förutsättningar
och behov bemötas positivt.

Vad rör de i proposition 1984/85:207 aktualiserade förslagen delar
utskottet regeringens mening att minskningar av kravet på byggnadslov bör
kunna genomföras. Utskottet har ovan givit uttryck för denna uppfattning ^

och föreslagit ytterligare lättnader av bygglovskravet. Emellertid finner
utskottet det olämpligt att, i det läge som nu uppkommit, föreslå riksdagen
att anta de i proposition 1984/85:207 framlagda lagförslagen. Samtliga de i
proposition 1984/85:207 framlagda lagförslagen omfattas av PBL-förslaget.
Det bör i sammanhanget erinras om utskottets ändringar i PBL-förslaget i
avsikt att undanröja oklarheten om RF:s förenlighet med PBL-förslaget.
Grundlagfrågan är av betydelse även för genomförandet av förslagen i
proposition 1984/85:207. Det är sålunda inte möjligt att genomföra lagförslaget
i propositionen utan stora ändringar. Utskottet föreslår sålunda att
riksdagen avslår proposition 1984/85:207 samt motionerna 1984/85:3217 (c)
yrkande 1, 1984/85:3218 (m) yrkandena 2 och 3 och 1984/85:3219 (fp)
yrkande 1. Yrkande 1 i motion 1984/85:3218 (m) om avslag på proposition
1984/85:207 är tillgodosett med vad utskottet nu anfört.

Vidare anges i propositionen att statens planverk - vid behov i samverkan
med bostadsstyrelsen, statens lantmäteriverk och länsstyrelsernas organisationsnämnd
- avses få i uppdrag att lämna särskild rådgivning till frikommunerna,
berörda länsstyrelser m. fl. avseende frågor som kan leda till bättre
service inom byggnadslagstiftningens område.

I motion 1984/85:3218 (m) yrkande 4 avstyrks vad i propositionen anförts
om den särskilda rådgivningen till frikommunerna m.fl.

Den i propositionen angivna serviceverksamheten pågår. Utskottet delar
uppfattningen i propositionen om behovet av verksamheten. Enligt vad
utskottet erfarit harden mottagits positivt. Motion 1984/85:3218 (m) yrkande
4 avstyrks med hänvisning till det anförda.

11 Byggnadsnämnd, byggnadsarbete och tillsyn m. m.

11.1 Byggnadsnämnd

11.1.1 Byggnadsnämndens uppgifter

Byggnadsnämndens uppgifter skall enligt regeringens förslag i princip
omfatta prövning av frågor om bygglov, rivningslov och marklov (8 kap.
19 §) samt frågor om förhandsbesked (8 kap. 34 §). Härutöver skall
nämnden enligt förslaget till 11 kap. 1 §

- verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö

- uppmärksamt följa utvecklingen i frågor om planläggning, byggande och
fastighetsbildning och ta behövliga initiativ till planläggning m. m.

- samarbeta med andra myndigheter, organisationer och enskilda vilkas
arbete och intressen berör nämndens verksamhet

- lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet

- övervaka efterlevnaden av PBL m. m.

Vidare anges att nämnden skall tillvarata de möjligheter som PBL ger att
förenkla och underlätta ärenden för enskilda. Byggnadsnämnden skall i
samband härmed dessutom verka för att lagens föreskrifter om begränsning
av bygglovsplikten vinner tillämpning.

Som bostadsministern framhåller i anslutning till den aktuella paragrafen
(s. 306) bör byggnadsnämnden vara serviceinriktad genom att ge råd samt
upplysa om och förklara de regler som den byggande har att följa. En väl

fungerande information om gällande regler för byggandet anges vara en
viktig förutsättning för att bestämmelserna följs i praktiken. Vidare betonas
att det är väsentligt att byggnadsnämnden vid sin myndighetsutövning tar
särskild hänsyn till att den byggande många gånger har bristande erfarenhet
av hur byggnadsärenden prövas och av byggbestämmelsesystemet.

Enligt förslaget till 11 kap. 2 § skall byggnadsnämnden, om någon begär
det, lämna skriftliga upplysningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.
Dessutom skall nämnden, om det behövs för bygglovsprövningen
inom områden med samlad bebyggelse, tillhandahålla nybyggnadskartor,
om sökanden begär det. Utskottet har inga invändningar mot förslaget i
denna del. Däremot bör enligt utskottets mening det i bestämmelsen
använda begreppet ”samlad bebyggelse” bytas ut. Detta begrepp bör enligt
utskottets mening förbehållas de i lagförslagets 8 kap. av utskottet förordade
bestämmelserna om bygglovsbefrielse för vissa åtgärder på byggnader som
inte ingår i en samlad bebyggelse. Det aktuella begreppet bör alltså i
förevarande sammanhang ersättas av begreppet ”sammanhållen bebyggelse”.

11.1.2 Byggnadsnämndens personal m. m.

I fråga om byggnadsnämndens personal innebär förslaget - 11 kap. 4 § - att
nämnden till sitt biträde skall ha minst en person med arkitektutbildning samt
i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den kompetens som
behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande
sätt. De befogenheter och det ansvar som läggs på kommunerna
motiverar enligt bostadsministerns mening (s. 309) att det i PBL föreskrivs
att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en person med arkitektutbildning.
I övrigt bör det dock enligt bostadsministern ankomma på varje
kommun att bestämma vilken personal som skall anställas.

I motion 1985/86:71 (s) begärs ett riksdagens uttalande om att byggnadsnämnderna
skall ha tillgång till kulturhistorisk sakkunskap i sitt löpande
arbete. Enligt motionären är det av vikt att sakkunnig medverkan av detta
slag regelmässigt ingår i byggnadsnämndernas tillståndsprövning i de fall där
kulturhistoriska aspekter är av betydelse för prövningen.

Byggnadsnämndens behov av kulturhistorisk sakkunskap tas upp i kulturutskottets
yttrande KrU 1985/86:2 y. I yttrandet anför kulturutskottet att
förslaget till PBL gör att det finns anledning att räkna med att kommunernas
behov av kulturhistorisk sakkunskap i det löpande arbetet kommer att öka. I
anslutning härtill pekar utskottet på att länsmuseerna, speciellt för kommuner
som inte har tillgång till egen kulturhistorisk sakkunskap, kommer att få
betydelse som viktiga expertorgan. Avslutningsvis tar kulturutskottet upp
kulturnämndens roll i den kommunala planeringsprocessen. Enligt kulturutskottet
bör kulturnämnden på ett mera aktivt sätt engageras i denna process.
Med hänvisning till det anförda utgår kulturutskottet från att de synpunkter
som förs fram i motionen kommer att beaktas utan något särskilt uttalande
från riksdagen. Någon åtgärd med anledning av motionen anges därför inte
vara påkallad.

BoU 1986/87:1
11 Byggnadsnämnd,
byggnadsarbete och
tillsyn m. m.

116

Bostadsutskottet vill för sin del anföra följande. BoU 1986/87:1

Det är, som också bostadsministern anför (s. 308), självfallet nödvändigt 11 Byggnadsnämnd,
att byggnadsnämndens personal har särskild sakkunskap om de frågor för byggnadsarbete och

vilka nämnden har ett fortlöpande ansvar. Detta betyder, enligt bostadsmi- tillsyn m. m.

nistern, bl. a. att nämnden bör ha tillgång till personal som har en god
orientering i arkitekturhistoria och mer ingående kunskaper, både stilmässigt
och i tekniskt avseende, om de byggnader som måste byggas om för att
fylla dagens funktionskrav. Det är bl. a. mot bakgrund härav som i
propositionen föreslås att byggnadsnämnden skall ha tillgång till minst en
person med arkitektutbildning. Kravet på byggnadsnämndens tillgång till
personal med erforderlig kompetens får enligt bostadsutskottets mening
anses omfatta också kulturhistorisk sakkunskap i den utsträckning sådan
behövs för att nämnden skall kunna fullgöra sina uppgifter. Något särskilt
uttalande härom är enligt utskottets uppfattning därför inte erforderligt.

Utskottet vill i anslutning härtill också peka på att byggnadsnämnden enligt
bestämmelserna i 11 kap. 1 § har att samarbeta med andra myndigheter vars
arbete och intressen berör nämndens verksamhet. I frågor med kulturhistorisk
anknytning torde det sålunda vara naturligt att byggnadsnämnden
samarbetar med de kulturminnesvårdande myndigheterna. Som kulturutskottet
anför i sitt yttrande torde länsmuseerna härvid bli viktiga expertorgan.
Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet motion 1985/

86:71 (s). Regeringens förslag i vad avser utformningen av 11 kap. 4 §
tillstyrks.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 16
hemställs att riksdagen i anslutning till bestämmelserna i 11 kap. 4 § skall
uttala att särskilt ekonomiskt stöd skall utgå till planering i kommuner med
liten befolkning och stor yta - planeringsbidrag. Enligt motionärerna kan
problem uppstå för fattiga kommuner - främst i glesbygd - med avseende på
de krav på ökad kompetens som ställs då det gäller PBL och NRL.

Bostadsutskottet kan inte på de i motionen anförda grunderna ställa sig
bakom förslaget om att ett särskilt planeringsbidrag skall utgå till vissa
kommuner. Motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 16 avstyrks.

Ill kap. 3 § fjärde stycket görs en hänvisning till reglerna om jäv vid
handläggning av ärenden enligt nuvarande förvaltningslag (1971:290).

Denna lag ersätts den 1 januari 1987 av en ny förvaltningslag (1986:223). Av
31 § nya förvaltningslagen följer att motsvarande jävsregler blir tillämpliga
vid handläggningen av ärenden enligt PBL utan något särskilt stadgande
härom (jfr prop. 1985/86:80 s. 81). Fjärde stycket kan därför utgå.

11.2 Byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll

11.2.1 Ansvaret för byggnadsarbeten m. m.

Enligt regeringsförslaget (s. 312) bör ansvaret för att en byggnad produceras
på ett sådant sätt att den får goda kvaliteter i första hand vila på den som för
egen räkning utför eller låter utföra arbeten som regleras i PBL, byggherren.
I detta huvudansvar bör enligt förslaget ingå att välja projektorer och
byggproducenter som har tillräckliga medel för att åstadkomma de önskade
kvaliteterna och även att kontrollera att kvaliteterna verkligen uppnås. Den

ökade samordning, kvalitetsstyrning och kontroll inom byggandet som BoU 1986/87:1

bostadsministern anser nödvändig bör enligt förslaget tillgodoses genom att 11 Byggnadsnämnd,

byggherrar, projektorer och producenter effektiviserar och även ökar sina byggnadsarbete och

insatser och sina egna kontroller i dessa avseenden. Det anges vara ett tillsyn m. m.

gemensamt ansvar för byggbranschen att utveckla metoder med vilkas hjälp
ett byggande med jämn och hög kvalitet kan åstadkommas och att verka för
att metoderna också används. Det är enligt förslaget däremot inte rimligt att
samhället - byggnadsnämnderna - generellt sett skall behöva öka kontrollen.

Vidare anförs att byggnadsnämndens huvuduppgift i samband med
bygglovsprövningen bör vara att se till att vissa grundläggande förutsättningar
för ett projekt är uppfyllda. Det bör enligt förslaget i princip därefter vara
till fyllest att byggnadsnämnden gör en rationell men begränsad kontroll av
att byggherren har tagit sitt ansvar. Sedan byggnaden färdigställts bör dock
nämnden kontrollera att byggnaden har nödvändiga funktioner då den skall
tas i bruk och att det även finns förutsättningar för att funktionerna skall
kunna bibehållas under byggnadens uppskattade brukstid.

Som framgår av framställningen ovan vilar förslagen i PBL om byggnadsarbeten,
kontroll och besiktning på principen att byggherren har huvudansvaret
för att bestämmelserna iakttas.

I förslaget till 9 kap. 1 § stadgas sålunda att byggherren skall se till att
byggnads-, rivnings- eller markarbeten utförs enligt bestämmelserna i PBL
och enligt med stöd härav utfärdade föreskrifter m. m. Vidare åläggs
byggherren tillse att kontroll och besiktning utförs i tillräcklig utsträckning.

Förslaget innebär vidare - 9 kap. 3 § - att det även fortsättningsvis skall
ställas krav på att en ansvarig arbetsledare utses för sådana byggprojekt som
inte är obetydliga.

11.2.2 Byggnadsnämndens granskning av ritningar m. m.

Utskottet tar i detta sammanhang upp förslaget i 8 kap. 29 § om byggnadsnämndens
granskning av ritningar och övriga handlingar vid ansökan om
bygglov.

Förslaget i denna del innebär att byggnadsnämnden skall kunna anpassa
kontrollen av konstruktionshandlingar m. m. till projektets art och omfattning
samt till byggherrens erfarenhet och kontroll. Enligt bostadsministern
(s. 319) innebär den föreslagna ordningen en anpassning till nuvarande
praxis. Meningen är enligt bostadsministern att byggnadsnämnden själv skall
kunna bestämma hur ingående prövningen behöver göras innan bygglov
lämnas. Avgörande härvidlag bör vara nämndens kännedom om den
sökandes kvalifikationer och ansvarskänsla samt projektets art och omfattning.
Kompetenta byggherrar med lång erfarenhet och dokumenterat ansvar
skall inte behöva underkastas någon detaljkontroll. Huvudsaken är enligt
bostadsministern att nämnden beaktar att det finns förutsättningar för att
byggherren kan komma att uppfylla samtliga krav under arbetets gång.

Vidare innebär det aktuella förslaget att byggnadsnämnden i bygglovsbeslutet
skall fastställa de ritningar och övriga handlingar som legat till grund
för lovet. I anslutning härtill kan också nämnden besluta att kompletterande
handlingar skall inges innan arbete påbörjas.

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 15 reses BoU 1986/87:1

invändningar mot förslaget att byggnadsnämnden skall kunna anpassa sin 11 Byggnadsnämnd,

kontroll till byggherrens kvalifikationer. Enligt motionärerna innebär förslå- byggnadsarbete och

get i denna del att det grundläggande kravet att alla skall behandlas lika inför tillsyn m. m.

lagen sätts ur spel. Om en subjektiv bedömning av byggherrens kvalifikationer
skall ligga till grund för granskningen kan detta enligt motionärerna ge
utrymme för godtycke.

Bostadsutskottet har inga invändningar mot förslaget om att byggnadsnämndens
granskning av konstruktionshandlingar m. m. i bygglovsärenden
får anpassas bl. a. till byggherrens kvalifikationer. Som bostadsministern slår
fast (s. 319) är det enbart kompetensen i förhållande till projektets art och
omfattning som härvid bör vara avgörande. Med hänvisning härtill bör enligt
bostadsutskottets mening vad i propositionen anförts accepteras. Motion
1985/86:73 (vpk) yrkande 15 avstyrks. Regeringens förslag till utformning av
8 kap. 29 § tillstyrks utom såvitt avser andra stycket. Detta stycke behandlar
utskottet i avsnitt 17.

11.2.3 Byggnadsnämndens besiktningar m. m.

Enligt förslaget till 9 kap. 6 § skall byggnadsnämnden kunna anpassa
omfattningen av sina besiktningar till objektens storlek och svårighetsgrad
samt till omfattningen och kvaliteten på byggherrens kontroll.

Utformningen av förslaget till 9 kap. i PBL tas upp i centerpartiets
partimotion 1985/86:69. I motionen anförs att byggnadsnämndens roll och
ansvar är en väsentlig fråga inte minst ur kostnadssynpunkt. Enligt motionärerna
bör det därför vara möjligt att i anslutning till byggnadslovet precisera
vilken extern kontroll byggherren låter utföra. Därmed kan också preciseras
vilken kontroll byggnadsnämnden utför, och härigenom kan enligt motionärerna
också taxesättningen anpassas efter graden av kontroll. Väljer
byggherren en av byggnadsnämnden godkänd extern kontrollant kan denne
vid sin kontroll svara även gentemot byggnadsnämnden. Byggherren skall då
enligt motionärernas uppfattning vara fri från preciserade delar av byggnadsnämndens
kontroll och därmed också kostnader.

Med hänvisning till det anförda hemställs i motionens yrkande 7 att 9 kap. i
PBL skall utformas så att byggnadsnämndens kontroll kan minskas på det
sätt som anges i motionen.

Som framgår av utskottets framställning ovan innebär bestämmelserna i 9
kap. 6 § att byggnadsnämnden ges en betydande frihet när det gäller att
avgöra vilka besiktningar som skall genomföras för ett visst byggnadsobjekt.
Enligt bostadsministern (s. 324) bör bestämmelserna också medge att
byggnadsnämnden i samband med bygglovsprövningen tar ställning till
vilken omfattning byggnadsnämndens besiktningar bör ha i det enskilda
fallet och meddelar detta i beslutet om lov. En av de faktorer som härvid bör
påverka besiktningens omfattning anges vara omfattningen och kvaliteten på
byggherrens kontroll.

Enligt förslaget till 11 kap. 5 § första stycket får byggnadsnämnden ta ut en
avgift i ärenden angående lov och förhandsbesked samt för andra tids- eller
kostnadskrävande åtgärder. Grunderna för beräkning av avgifter av detta

slag skall anges i en taxa som fastställs av kommunfullmäktige. Till
vägledning härför har Kommunförbundet utarbetat en normaltaxa som
tillämpas av ett stort antal kommuner. Kommunförbundet utarbetar för
närvarande ett förslag till en ny normaltaxa. Enligt vad bostadsutskottet
erfarit kommer i denna nya taxa avgifterna att bl. a. relateras till byggnadsnämndens
kontrollinsatser på ett annat sätt än vad den nuvarande normaltaxan
ger uttryck för. De principer som kommit till uttryck i propositionen
avseende omfattningen av byggnadsnämndens besiktning samt möjligheterna
att därvid ta hänsyn till den bygglovssökandes kvalifikationer m. m. samt
till projektets art och omfattning tillgodoser enligt utskottets uppfattning i
inte ringa grad förslaget i centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 7 om
en differentiering av graden av den erforderliga kontrollen under byggprocessen.
Motionsyrkandet avstyrks sålunda.

Enligt 11 kap. 5 § andra stycket avses byggnadsnämnden i samband med
att bygglov lämnas få ta ut en planavgift, för att täcka kostnader för att
upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner.
En förutsättning är att den byggnad eller anläggning som bygglovet avser
ligger inom ett sådant område med detaljplan eller områdesbestämmelser
som har antagits eller ändrats enligt PBL. Av propositionens förslag till
reglering följer bl.a. att planavgift inte får tas ut för att finansiera ändring av
en tomtindelning i de fall en sådan ändras enligt reglerna för fastighetsplan i
PBL, men avser ett område med stadsplan som inte ändras enligt PBL:s
regler.

Enligt vad utskottet erfarit är det inom vissa kommuner vanligt att
tomtindelningar ändras utan att frågan om en ändring av stadsplanen
behöver aktualiseras. Det är enligt utskottets mening motiverat att kommunen
skall få ta ut planavgift även i sådana fall. Paragrafens andra stycke bör
därför omarbetas så att begränsningen till områden med detaljplan eller
områdesbestämmelser, antagna eller ändrade enligt PBL, tas bort.

Den grundläggande förutsättningen för att ta ut planavgift, nämligen att
fastighetsägaren har nytta av den åtgärd som avgiften avser, bör givetvis inte
rubbas. I enlighet med vad som uttalas om detta i propositionen (s. 797)
torde som regel sådan nytta föreligga om bygglov lämnas för en sådan ny-,
om- eller tillbyggnad som medges i planen. Den omarbetning av paragrafen
som utskottet förordar innebär inte att andra fastighetsägare än de som
direkt gynnas av det nya innehållet i en detaljplan, fastighetsplan eller
områdesbestämmelser, dvs. i princip de som äger mark inom det berörda
området, skall kunna debiteras planavgift.

Utskottet föreslår att 11 kap. 5 § andra stycket ges följande lydelse:

Lämnas bygglov för uppförande, tillbyggnad eller ombyggnad av en
byggnad eller annan anläggning, får byggnadsnämnden dessutom ta ut en
planavgift för att täcka kostnaderna för sådana åtgärder som erfordras för
att enligt denna lag upprätta eller ändra detaljplaner, områdesbestämmelser
och fastighetsplaner. Planavgift får tas ut endast om fastighetsägaren
har nytta av planen eller bestämmelserna.

BoU 1986/87:1
11 Byggnadsnämnd,
byggnadsarbete och
tillsyn m. m.

120

12 Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.

12.1 Inledning

Lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande (LPI)
trädde i kraft den 1 januari 1977. LPI föreslås i allt väsentligt intas som 10
kap. i PBL.

Enligt 2 § första stycket LPI åligger det byggnadsnämnden att ta upp en
fråga om påföljd eller ingripande så snart det finns anledning att anta att en
överträdelse har skett av sådana föreskrifter som meddelats med stöd av BL
eller BS. Om en byggnadslovskrävande åtgärd utförts utan lov skall nämnden
verka för att det utförda undanröjs eller rättas på annat sätt om byggnadslov
inte meddelas i efterhand.

Skyldighet för byggnadsnämnden att handla föreligger endast när olovligt
byggande förekommit. I övrigt innebär 2 § första stycket endast att nämnden
skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande till behandling.

I propositionen anförs att det inte finns skäl föreslå någon ändring i fråga
om nämndens skyldigheter att ingripa vid överträdelser som blir kända för
den. 2 § LPI föreslås i sak intas i 10 kap. 1 § PBL.

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 8 föreslås riksdagen
besluta att bestämmelser med innebörd att byggnadsnämnden ges möjlighet
att avstå från att ta upp ringa förseelser till behandling införs i 10 kap. PBL.

Den av motionärerna aktualiserade frågan har uppmärksammats under
arbetet med PBL. Som framgått ovan har byggnadsnämnden skyldighet att
ingripa endast i fall av olovligt byggande. Det kan, som anges i propositionen,
knappast anföras några tungt vägande skäl att denna skyldighet tas bort.
I övrigt skall, som framgått ovan, nämnden ta upp frågan om påföljd eller
ingripande.

Utskottet delar den i propositionen framförda uppfattningen att det inte
finns skäl föreslå någon ändring i fråga om byggnadsnämndens skyldigheter
att ingripa vid överträdelser som blir kända för nämnden. Den gällande och
den i 10 kap. 1 § PBL föreslagna ordningen ger enligt utskottets mening
möjligheter för nämnden att nyanserat bedöma skyldigheten att ingripa vid
överträdelser. Vad i centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 8 föreslagits
om att nämnden - såsom utskottet uppfattat motionen - generellt skall
ges möjlighet att underlåta att behandla vissa ärenden av bagatellartad natur
kan utskottet inte stödja. Nämnden bör bl. a. ha kvar skyldigheten att ingripa
när olovligt bebyggande förekommit även om förseelser måhända kan anses
vara av mindre omfattning. Utskottet förordar sålunda att riksdagen antar
förslaget till 10 kap. 1 § PBL. I sammanhanget bör erinras om att
byggnadsavgift och särskild avgift inte behöver tas ut för överträdelser som är
ringa. Denna ordning bidrar ytterligare till att göra systemet smidigare och
mindre stelbent. Utskottet behandlar i följande avsnitt avgiftssystemets
innehåll m. m.

BoU 1986/87:1
12 Påföljder och
ingripanden vid
överträdelser m. m.

121

12.2 Avgiftssystemet m. m.

I dagens avgiftssystem enligt LPI ingår tre olika avgifter, nämligen byggnadsavgift,
särskild avgift och tilläggsavgift. Även i PBL föreslås dessa avgifter
ingå.

Byggnadsavgift (10 kap. 4 §) skall tas ut om någon utan lov utför en åtgärd
som kräver bygglov, rivningslov eller marklov. Avgiften tas ut med ett
belopp som motsvarar fyra gånger den avgift som enligt kommunens
bygglovstaxa tagits ut om byggnadslov sökts innan åtgärden utfördes.
Minimibeloppet föreslås som för närvarande vara 500 kr. Är överträdelsen
ringa får byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre belopp eller helt efterges.
Avgiften skall inte tas ut om rättelser sker innan frågan om påföljd eller
ingripande tas upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden.
Avgift skall inte tas ut om åtgärden avser rivning av byggnad som varit
nödvändig bl. a. för att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan
egendom.

Särskild avgift (10 kap. 6 §) skall tas ut - i de fall byggnadsavgift inte skall
tas ut - om arbete utförs utan ansvarig arbetsledare, om någon underlåter att
göra anmälningar till byggnadsnämnden innan byggnadsarbetena påbörjas
och när de har slutförts eller om arbete utförs i strid mot något beslut som
byggnadsnämnden har meddelat enligt PBL. Den särskilda avgiften skall
bestämmas till minst 200 och högst 1 000 kr. Är överträdelsen ringa behöver
någon avgift inte tas ut.

Tilläggsavgift skall, förutom byggnadsavgift, tas ut om åtgärden innebär
att ny byggnad uppförs, att tillbyggnad görs, att en byggnad rivs, eller att en
byggnad m. m. helt eller delvis tas i anspråk eller inreds för ett väsentligt
annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket
bygglov beviljats. Tilläggsavgift skall inte tas ut bl.a. om den olovliga
åtgärden omfattar ett utrymme om mindre än 10 kvadratmeter. Inte heller
skall avgift tas ut om rättelser sker innan frågan om påföljd m. m. tas upp av
byggnadsnämnden. Avgiften tas ut med ett belopp om 500 kr. per kvadratmeter
utöver 10 kvadratmeter.

Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.
Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagare.
Talan får väckas efter anmälan av byggnadsnämnden. Nämnden är skyldig
att göra anmälan om förutsättning för att ta ut avgift kan antas föreligga.

I motion 1985/86:Bo504 (c) föreslås som utskottet uppfattat motionen att
byggnadsavgift och särskild avgift inte skall ingå i avgiftssystemet. Enligt
motionärerna bör lagstiftningen utformas så att åtgärd som utförts trots att
bygglov skulle ha krävts inte skall belastas med byggnadsavgift om åtgärden
kan godkännas av byggnadsnämnden. Avgift skall heller inte utgå om
ändring som byggnadsnämnden kräver för att kunna bevilja byggnadslov
omgående vidtas.

I betänkandet BoU 1985/86:8 behandlade utskottet hösten 1985 en motion
(c) i vilken föreslogs befrielse från byggnadslovsavgift om bygglovskrävande
åtgärd utförts utan lov om åtgärden kan godkännas i efterhand.

Utskottet anförde att motionärernas förslag skulle förta byggnadsavgiften
såsom sanktion mot varje form av olovligt byggande dess ursprungliga syfte.

BoU 1986/87:1
12 Påföljder och
ingripanden vid
överträdelser m. m.

Genom de möjligheter för byggnadsnämnden att jämka eller efterge avgifter
tillgodosågs enligt utskottet i hög grad motionärernas önskemål.

Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande. Byggnadsavgiften bör
ingå i avgiftssystemet. Motion 1985/86:Bo504 avstyrks såvitt nu är i fråga.
Propositionen tillstyrks i motsvarande del.

Inte heller kan utskottet tillstyrka vad i motionen anförts om att den
särskilda avgiften inte skall ingå i avgiftssystemet. Även beträffande denna
fråga kan de motiv som anförts i betänkandet BoU 1985/86:8 avseende
befrielse från byggnadsavgift åberopas till skäl för ett riksdagens avslag på
motionen. Propositionen bör sålunda antas av riksdagen i motsvarande del.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits och förordats om påföljder och
ingripanden vid överträdelser m. m. har inte givit anledning till erinran eller
särskilt uttalande.

13 Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse m. m.

112 kap. regeringens i förslag till PBL behandlas frågan om statlig kontroll av
områden av riksintresse m. m.

Som framgått ovan (avsnitt 1) föreslås länsstyrelsens nuvarande fastställelseprövning
av planer slopas. Länsstyrelsen ges möjlighet att i efterhand
pröva detaljplaner och områdesbestämmelser. Länsstyrelse skall pröva
kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller
områdesbestämmelser om det kan befaras att beslutet innebär att ett
riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodoses, att regleringen av frågor
om användning av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte
har samordnats på lämpligt sätt eller att en bebyggelse blir olämplig med
hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot
olyckshändelser (12 kap. 1 §). Länsstyrelsen skall upphäva kommunens
beslut i dess helhet om förhållande som avses i 1 § föreligger. Efter
kommunalt medgivande får beslutet upphävas i viss del.

Regeringen får pröva och helt eller delvis upphäva ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en regionplan i vad avser frågan om planen tillgodoser
riksintressen enligt naturresurslagen. Regeringen får vidare förelägga kommunen
att inom viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller
områdesbestämmelser (planföreläggande) om det behövs för att tillgodose
sådana riksintressen eller regionala intressen som avses i 12 kap. 1 §. Om
kommunen inte följer ett planföreläggande får regeringen på kommunens
bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta, ändra eller
upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna.

Vad i 12 kap. i propositionens lagförslag förordats har inte mött
invändningar i motioner. Förslaget tillstyrks.

14 Överklagande

14.1 Inledning

BoU 1986/87:1

13 Statlig kontroll
beträffande områden
av riksintresse m m.

14 Överklagande

13 kap. lagförslaget uppvisar en relativt stor principiell överensstämmelse
med nu gällande ordning, men innebär att reglerna för överklagande görs

123

tydligare och kompletteras i vissa avseenden. Vissa i 13 kap. 1 § närmare
angivna beslut skall kunna överklagas genom kommunalbesvär, varvid
möjligheten att pröva besluten är inskränkt till de grunder som anges i 7 kap.
1 § kommunallagen. Övriga beslut skall enligt 13 kap. 2 § kunna överklagas
hos länsstyrelsen genom en modifierad förvaltningsbesvärsordning, varvid
den av riksdagen under våren 1986 antagna nya förvaltningslagen och den
ändrade förvaltningsprocesslagen delvis blir tillämpliga. Vad som i PBL
kommer att gälla framför de nyssnämnda lagarna är bl.a. de begränsningar i
möjligheten att ändra planer som betingas av det kommunala planmonopolet
samt vissa andra begränsningar i besvärsrätten. Beträffande överklagande av
länsstyrelsens beslut avses i princip den ordningen gälla att rättsfrågor
överklagas hos förvaltningsdomstolarna, medan lämplighetsfrågor - däribland
planfrågor - fullföljs till regeringen. Även denna ordning har en
motsvarighet i dagens regler. Utskottet instämmer i den principiella lösning
som föreslås i propositionen.

14.2 Kommunalbesvär

Till de beslut av kommunfullmäktige eller kommunala nämnder som enligt
den föreslagna 13 kap. 1 § skall överklagas genom kommunalbesvär hör
beslut om översiktsplan, beslut att delegera vissa uppgifter till kommunala
nämnder, beslut att inte anta planer och beslut om gatukostnadsersättningar.
Viss omarbetning av de föreslagna reglerna har utskottet föreslagit i avsnitt

8.4 rörande besvär över gatukostnadsbeslut. I övrigt tillstyrker utskottet
förslaget, som inte berörts i några motioner.

14.3 Förvaltningsbesvär

14.3.1 Förslagets huvuddrag

Reglerna om den modifierade förvaltningsbesvärsordningen har tagits in i 13
kap. 2—8 §§. Huvuddragen i den föreslagna ordningen är följande.

Länsstyrelsen är första instans (13 kap. 2 §). Den som vill överklaga ett
sådant beslut av kommunfullmäktige eller någon kommunal nämnd, som
inte skall överklagas genom kommunalbesvär, skall enligt 13 kap. 3 § ge in
handlingarna till länsstyrelsen inom tre veckor från den dag klaganden fått
del av beslutet, eller - om beslutet angår detaljplan, områdesbestämmelser
eller fastighetsplan - dagen då justeringen av protokollet har tillkännagetts
på kommunens anslagstavla. Länsstyrelsen prövar om besvär kommit in i rätt
tid, varvid även för sent anförda besvär skall tas upp till prövning, om de
kommit in till kommunen i rätt tid eller en försening beror på en oriktig
besvärshänvisning i beslutet.

Länsstyrelsens beslut får enligt bestämmelserna i 13 kap. 4 § överklagas
hos kammarrätten eller hos regeringen. I överensstämmelse med den
huvudprincip som gäller i dag avses rättsfrågor bli prövade av kammarrätten
och lämplighetsfrågor av regeringen. Detta betyder i huvuddrag att beslut
om lov och förhandsbesked i vad avser beslutens förenlighet med detaljplan
och områdesbestämmelser, eller beslut som avser kompletteringsåtgärder

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

124

eller kraven i 3 kap. utanför område med detaljplan eller områdesbestämmelser,
prövas av kammarrätten. Dessutom prövar kammarrätten frågor om
skyldighet att avstå eller upplåta mark utan ersättning samt om påföljder och
ingripanden och om debitering av avgifter. På regeringens prövning ankommer
beslut om förhandsbesked och andra lämplighetsfrågor enligt 2 kap.
utanför område med detaljplan eller områdesbestämmelser. Givetvis hör
även beslut om detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan till
lämplighetsfrågorna. I de fall där både kammarrätts- och regeringsfrågor
förekommer i samma mål hos kammarrätten skall denna enligt 9 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar överlämna målet till regeringen
med eget utlåtande. Kammarrättens domar kan enligt bestämmelserna
i förvaltningsprocesslagen bli föremål för prövning av regeringsrätten.

I promemorian (Ds Ju 1986:3) Europarådskonventionen och rätten till
domstolsprövning i Sverige föreslås regler som innebär att lagligheten av
regeringens beslut bl.a. enligt PBL skall kunna prövas av regeringsrätten
under vissa förutsättningar. Denna fråga behandlas ytterligare nedan (avsnitt
14.4).

14.3.2 Inverkan av den nya förvaltningslagen

Som framgår av lagrådets yttrande (prop. bil. s. 321) förekommer inte i
gällande rätt att kommunfullmäktiges beslut kan överklagas på annat sätt än
genom kommunalbesvär. Genom förslaget i PBL kommer fullmäktiges
beslut i stället att kunna överprövas enligt den ordning som gäller för
förvaltningsbesvär. Anledningen är att fullmäktige i de ifrågavarande
hänseendena anses ägna sig åt kvalificerad myndighetsutövning.

Den av riksdagen beslutade nya förvaltningslagen och nya lydelsen av 7 §
förvaltningsprocesslagen träder i kraft den 1 januari 1987 och kommer att
gälla även besvärsmål enligt PBL, i den mån PBL inte innehåller några andra
bestämmelser. Detta förhållande kommer att inverka på den föreslagna
besvärsordningen enligt 13 kap. i ett par hänseenden. 123 § andra stycket och
24 § första stycket förvaltningslagen och i 7 § första och andra stycket
förvaltningsprocesslagen föreskrivs att besvärsskrivelse skall inges till den
myndighet som har meddelat det överklagade beslutet och att det är denna
myndighet som har att pröva om besvär kommit in i rätt tid. I 13 kap. 3 §
första stycket PBL finns den från dessa lagar avvikande föreskriften att
besvärshandling rörande ett kommunalt beslut skall ges in till överinstansen,
dvs. till länsstyrelsen, som också tar ställning till om besvären kommit in i rätt
tid. Föreskriften i PBL kommer alltså att gälla i stället för 24 § första stycket
förvaltningslagen beträffande besvär hos länsstyrelsen. När det gäller besvär
enligt PBL hos kammarrätten eller regeringsrätten har ingen motsvarande
avvikande föreskrift föreslagits. Det innebär att besvär över länsstyrelsens
beslut också skall inges till länsstyrelsen, såsom följer av förvaltningslagen.

I proposition 1985/86:80 om en ny förvaltningslag har uttalats (s. 43) att
goda skäl talar för att även kommunalbesvärsreglerna anpassas till den nya
ordningen i förvaltningslagen och att denna fråga får övervägas vidare i
följdlagstiftningsarbetet. Om detta arbete skulle leda fram till att även

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

125

kommunalbesvär skall ges in till det organ som fattat det överklagade
beslutet, framstår den nu föreslagna ordningen för ingivande av besvär över
kommunens beslut enligt PBL som en isolerad företeelse.

Mot den angivna bakgrunden kan det förefalla lämpligt att redan nu
anpassa PBL:s besvärsordning till den nya ordningen i förvaltningslagen och
förvaltningsprocesslagen. Detta skulle dock innebära att kommunfullmäktige
skall pröva om besvär över fullmäktiges beslut kommit in i rätt tid.
Utskottet anser sig inte nu kunna tillräckligt överväga lämpligheten av en
sådan ordning. Frågan bör lösas inom ramen för den aviserade följdlagstiftningen
till förvaltningslagen. Riksdagen bör dock ge regeringen till känna
vad utskottet här anfört om vidare överväganden.

En annan principiell nyhet i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen
är att besvär som kommer in för sent i vissa fall ändå skall tas upp till
prövning. Det gäller om besvären kommit in i rätt tid till överinstansen och
om en försening beror på att klaganden fått en felaktig underrättelse om hur
man överklagar. En motsvarande princip anges i 13 kap. 3 § tredje stycket
PBL rörande besvär som kommit för sent till länsstyrelsen. Principen
kommer genom förvaltningsprocesslagen att få tillämpning på besvär hos
kammarrätten och regeringsrätten. Indirekt får den tillämpning även på
besvär hos regeringen.

14.3.3 Vem skall vara besvärsberättigad?

I enlighet med lagrådets förslag har det inte i PBL angetts vem som är
berättigad att anföra besvär (jfr prop. s. 822). Av förvaltningsrättsliga
grundprinciper följer då att alla som ett beslut angår är besvärsberättigade.
Av PBL:s regler för planförfarandet kan vidare dras den slutsatsen att alla
som skall beredas tillfälle till samråd rörande en detaljplan eller områdesbestämmelser
i princip också är besvärsberättigade i fråga om beslut rörande
sådana planer och bestämmelser.

I motion 1985/86:77 (s) yrkande 9 hemställs att riksdagen beslutar att
handikapporganisationerna på orten i vissa fall skall ha möjlighet att anföra
besvär. Motionären gör gällande att en precisering är nödvändig.

Utskottet anser dock, på de skäl som anförts av lagrådet och godtagits i
propositionen, att någon förteckning över besvärsberättigade inte bör
införas i PBL. De synpunkter som motionären anfört får anses tillgodosedda
med propositionens förslag. Motionen avstyrks.

14.3.4 Begränsningar i besvärsrätten

I 13 kap. 2 § andra stycket föreslås att kommunala beslut inte skall få
överklagas till den del de avser frågor som redan är avgjorda genom
detaljplan, områdesbestämmelser eller förhandsbesked. Fullföljdsbegränsningen
får betydelse när en s.k. flexibel plan används. En tillkommande plan
som ansluter till den flexibla planen får alltså inte överklagas beträffande
frågor som redan avgjorts genom den flexibla planen (jfr prop. s. 367).
Avsikten bakom den föreslagna regleringen är att beslutsprocessen skall gå
fortare. Bestämmelsen får vidare bl.a. den innebörden att om en byggnad

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

126

skall uppföras enligt en lagakraftvunnen detaljplan, får bygglovsbeslutet inte
överklagas så långt detta ligger inom ramen för planens bestämmelser. Om
bygglovsbeslutet skall kunna överprövas i denna situation måste det konstateras
att det strider mot PBL i något annat avseende än som prövats genom
planen.

113 kap. 4 § första stycket föreslås att vissa beslut av länsstyrelsen om att
av hänsyn till riksintressen m.m. överpröva kommunens beslut om detaljplan,
områdesbestämmelser, lov och förhandsbesked inte skall få överklagas.

113 kap. 5 § föreslås att beslut om detaljplan, områdesbestämmelser eller
fastighetsplan skall få överklagas endast av den som senast under utställningstiden
- eller under enkelt planförfarande - skriftligen har framfört
synpunkter, som inte blivit tillgodosedda. Ändras planen efter nämnda tid till
nackdel för någon skall denne dock, oavsett om synpunkter lämnats eller ej,
få överklaga beslutet. Vidare skall alltid ett planbeslut få överklagas på den
grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

En motsvarighet till den föreslagna regeln finns i 150 § BL, varav följer att
endast den som hos länsstyrelsen vid fastställelseprövningen framställt
yrkande, som länsstyrelsen lämnat utan bifall, har rätt att klaga på
fastställelsebeslutet.

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 9 och i motion 1985/86:76
(fp) begärs att den i 13 kap. 5 § angivna förutsättningen för besvärsrätt
rörande planbeslut skall utgå. I c-motionen pekas på att nytillkomna
fastighetsägare inte får någon möjlighet att överklaga planbesluten och att
den föreslagna regleringen även i övrigt innebär en försvagning av överklagningsmöjligheten
i förhållande till gällande rätt, som ju medför att synpunkter
kan framställas ända tills länsstyrelsen fastställt planen. I fp-motionen
anförs att den nu gällande ordningen bör överföras till PBL. Envar sakägare
måste enligt denna motion ha rätt att överklaga kommunens beslut till
länsstyrelsen. Besvärsrätten bör enligt motionären inte vara avhängig av att
den som besvärar sig skall ha vidtagit skilda åtgärder.

Som framhållits av motionärerna innebär den föreslagna ordningen att
intressenter i ett planärende måste vara aktiva senast under utställningstiden
eller motsvarande skede av det enkla planförfarandet för att inte förlora
möjligheten att klaga på planbeslutet, medan de enligt dagens ordning kan
framföra synpunkter ända tills länsstyrelsen beslutar om fastställelse.

När kommunen får beslutsrätt i planfrågor är det följdenligt att aktivitetskravet
överflyttas till det skede då det kommunala beslutet kan påverkas.
Med tanke på att intressenterna både skall beredas tillfälle till samråd och
därefter underrättas om tidpunkt m. m. för utställningen, kan enligt utskottets
mening inga rättssäkerhetsskäl tala emot att besvärsrätten avskärs för
dem som inte utnyttjar sålunda erbjudna möjligheter att komma med sina
synpunkter. Att som motionärerna föreslår överföra dagens ordning till PBL
framstår däremot som föga logiskt. Det finns sålunda inget naturligt skäl som
talar för att besvärsrätten skulle avskäras hos länsstyrelsen och att endast
regeringen sålunda skulle vara förhindrad att pröva nya synpunkter.

Inte heller hänsynen till en nytillkommen sakägare talar med någon styrka
för en annan reglering än den föreslagna. Planförfarandet kan i vissa

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

127

hänseenden jämföras med förrättningar enligt t. ex. fastighetsbildningslagen
och anläggningslagen. Vid sådana förrättningar gäller uttryckligen att en ny
ägare är bunden av vad tidigare ägare medgett eller godkänt. Den föreslagna,
på 150 § BL grundade, begränsningen i besvärsrätten går visserligen ett steg
längre genom att även passivitet hos en tidigare ägare blir bindande för en ny
ägare. Detta torde dock inte vara alltför strängt mot den nye ägaren. Det
pågående planarbetet är ett förhållande rörande fastigheten som han har
anledning att redan som spekulant skaffa sig upplysning om och anpassa sitt
handlande efter. Han bör därvid ha rimliga möjligheter att göra sina
intressen gällande i planeringsprocessen. Intresset av att alla synpunkter på
planarbetet kommer till kommunens kännedom innan beslut fattas på grund
av utställningen och av att beslutade planer kan genomföras så snart som
möjligt är starka skäl för att den föreslagna regeln införs. Utskottet tillstyrker
således propositionens förslag rörande 13 kap. 5 § och avstyrker centerpartiets
partimotion 1985/86:69 yrkande 9 och motion 1985/86:76 (fp).

I 13 kap. 6 § föreslås att bostadshyresgäster och boende som inte är
bostadsrättshavare inte skall få överklaga ett beslut om bygglov till sådana
åtgärder på fastigheten som godtagits enligt bostadssaneringslagen. Bestämmelsen
ansluter till 8 kap. 31 § där uppfyllelse av bostadssaneringslagens
föreskrifter anges som en förutsättning för bygglov. Enligt 2 a § bostadssaneringslagen
får en fastighetsägare inte vidta andra bygglovspliktiga åtgärder
än som behövs för att bostadslägenhet skall uppnå lägsta godtagbara
standard, utan att en organisation av hyresgäster har godkänt det eller
hyresnämnden på fastighetsägarens ansökan har medgett åtgärderna.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 (fp) yrkande 3 1 hemställs att
begränsningen av besvärsrätten i 13 kap. 6 § skall utgå. Motionärerna anför
att en hyresgästorganisation inte nödvändigtvis är representativ för sina
medlemmar.

Utskottet finner att motionärernas förslag skulle kunna leda till onödiga
förseningar av byggnadsprocessen. Det bärs inte heller upp av några
egentliga motiv. De enskilda hyresgästerna har möjlighet att göra sitt
inflytande gällande inom sin organisation, eller genom att överklaga ett
medgivande av en hyresnämnd. Om hyresgästerna skulle kunna överklaga
ett bygglovsbeslut som tillkommit efter prövning enligt bostadssaneringslagen,
skulle de ha dubbel besvärsrätt, dels enligt bostadssaneringslagen, dels
enligt PBL. Att hyresgästerna, när frågan enligt bostadssaneringslagen är
avgjord, skulle ha något befogat intresse av att få motsvarande bygglovsfråga
överprövad avvisas av utskottet. Utskottet tillstyrker således propositionens
förslag till 13 kap. 6 § och avstyrker folkpartiets partimotion 1985/86:80 (fp)
yrkande 3 1.

14.3.5 Begränsningar i prövningsmöjligheterna; det kommunala
planmonopolet

I dagens praxis anser sig regeringen förhindrad att i planärenden ändra
planer på annat sätt än att vissa områden undantas från fastställelse eller att
planbestämmelser slopas eller eventuellt förtydligas. Däremot förekommer
det inte att regeringen ger planen ett nytt materiellt innehåll annat än i fråga

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

128

om rena bagateller. Det blir således kommunens uppgift att med ledning av
motiveringarna i regeringens beslut fortsätta planarbetet i de delar där
regeringen inte godtagit planen. Motsvarande återhållsamhet praktiseras
också av länsstyrelserna vid deras fastställelseprövning. Anledningen till
denna restriktivitet, som inte i sig är föreskriven i BL, är att det inte anses
förenligt med den kommunala självstyrelsen att statliga myndigheter ersätter
ett beslut av en folkvald kommunal församling med ett i sak nytt beslut (prop.
s. 360). Kommunen anses ha ett monopol på att bestämma vilket innehåll
planerna skall ha.

I 13 kap. 8 § första stycket föreslås en ordning som är grundad på
nuvarande praxis. Den myndighet som har att pröva besvär över beslut om
detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan skall i princip antingen
fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet.

Den föreslagna regleringen i 13 kap. 8 § första stycket tillstyrks av
utskottet.

14.3.6 Övriga förvaltningsbesvärsfrågorm. m.

I 13 kap. 7 § första stycket anges att ett beslut i fråga om lov eller
förhandsbesked inom sådana skydds- eller säkerhetsområden som avses i 8
kap. 9 § tredje stycket får överklagas av överbefälhavaren eller den
myndighet han bestämmer ”i övriga fall”. De avsedda fallen är beslut som rör
anläggningar för totalförsvaret. För att få till stånd en mer ändamålsenlig
ordning för överprövning av beslut avseende totalförsvarets civila delar
föreslår utskottet att i paragrafen anges att även överstyrelsen för civil
beredskap och statens räddningsverk eller de myndigheter de bestämmer
skall ges möjlighet att överklaga de här aktuella besluten om lov och
förhandsbesked.

1 13 kap. 8 § andra stycket föreslås en ny regel som innebär att vid
överprövning av planbeslut besvärsmyndigheten kan förordna att det
överklagade beslutet får genomföras i sådana delar som uppenbarligen inte
berörs av besvären. Sådana förordnanden får inte överklagas. En förutsättning
är att kommunen begärt förordnandet.

Såvitt inte särskilt berörts ovan i detta avsnitt tillstyrker utskottet
lagförslaget i propositionen beträffande 13 kap. om överklagande.

14.4 Domstolskontroll

Slutinstans i bl. a. bygglovsfrågor som rör allmänna lämplighetsöverväganden
och i planfrågor är regeringen. Det har diskuterats av lagrådet huruvida
bygglovsfrågor rör en sådan civil rättighet som envar enligt artikel 6:1
Europarådskonventionen skall ha rätt att få prövad av en oavhängig och
opartisk domstol. Motsvarande diskussion torde också kunna föras i den mån
byggrätt inte tilldelas en markägare i en detaljplan. Lagrådet har inte
föreslagit någon ändring av den föreslagna instansordningen utan endast
påpekat att frågeställningen hör samman med det större spörsmålet om
införande av en generell domstolskontroll av förvaltningen (prop. bil.
s. 224).

BoU 1986/87:1

14 Överklagande

129

9 Riksdagen 1986/87.19 sami. Nr 1

I motion 1985/86:67 (m) anförs att den svenska ordningen strider mot
konventionen och att ett nytt institut, rättsbesvär, bör införas, som efter
mönster av kommunalbesvärsreglerna medger omprövning vid domstol av
laglighets- och kompetensfrågor i administrativt fattade beslut. I yrkande 2
begärs att regeringen skall få i uppdrag att utreda hur en sådan domstolsprövning
skall kunna ordnas.

Som ovan anförts tas i promemorian (Ds Ju 1986:3) Europarådskonventionen
och rätten till domstolsprövning i Sverige upp den av motionären
aktualiserade frågan.

Motionsförslaget om utredning får därmed anses tillgodosett. Utskottet
avstyrker motion 1985/86:67 (m) yrkande 2.

15 Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

15.1 Inledning

I 14 kap. propositionens lagförslag har samlats bestämmelser som reglerar
kommunens eller annan huvudmans för allmänna platser skyldighet dels att i
vissa fall lösa mark eller särskild rätt till mark (14 kap. 1 och 2 §§, 5 § andra
och tredje styckena samt 8 § tredje och fjärde styckena), dels att i vissa andra
fall utge ersättning för de skador som rådighetsinskränkningar till följd av
planer, andra beslut eller vissa faktiska åtgärder kan innebära för markägare
eller rättighetshavare (14 kap. 3 och 4 §§, 5 § första stycket, 6 och 7 §§ samt
8 § första och andra styckena).

Kapitlet avslutas med en hänvisning till värderingsreglerna i 4 kap.
expropriationslagen (ExL), varvid dock vissa kompletterande bestämmelser
i 14 kap. 9 och 10 §§ skall gälla i stället för ExL.

15.2 Kommunens m. fl. lösenskyldighet

Reglerna om lösenskyldighet för kommuner och andra huvudmän för
allmänna platser är olika beroende på om det är mark för allmänna platser,
för annat än enskilt bebyggande eller mark för enskilt bebyggande som
berörs. Reglerna kan sägas delvis vara en spegelbild av kommunens lösenrätt
enligt 6 kap. 17 §. Sålunda har en kommun både rätt och skyldighet (14 kap.
1 § första stycket första meningen) att på begäran lösa mark som enligt en
detaljplan skall användas för allmänna platser för vilka kommunen är
huvudman. (Här kan erinras om att en kommun innan en plan antas kan
begära att mark för allmän plats eller allmän byggnad skall avstås eller
upplåtas utan ersättning enligt 6 kap. 19 §.) Är kommunen inte huvudman är
lösenrätten annorlunda utformad och lösenskyldigheten åligger väghållaren,
dvs. staten, en vägförening eller en anläggningssamfällighet. Väghållaren
avses då få bestämma om skyldigheten skall avse äganderätt, nyttjanderätt
eller annan särskild rätt, t. ex. servitut (14 kap. 1 § första stycket andra
meningen, se även 6 kap. 18 och 19 §§).

Beträffande mark som inte är allmän platsmark och som enligt en
detaljplan skall användas för annat än enskilt bebyggande, t.ex. för idrottsoch
fritidsanläggningar, begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten,

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

avlopp och energi eller områden som i planen avsatts för upplag eller som
skydds- och säkerhetsområden, föreslås lösenrätt enligt 6 kap. 17 § föreligga,
om markens användning för avsett ändamål inte ändå kan anses säkerställd.
Det är alltså i första hand markägarens sak att genomföra planen. Kommunen
avses bli lösenskyldig för sådan mark, om fastighetsägaren begär det (14
kap. 1 § första stycket första meningen).

Beträffande mark som är avsedd för enskilt bebyggande har kommunen
före genomförandetidens utgång ingen lösenrätt och - så länge planen inte
ändras under genomförandetiden - inte heller någon lösenskyldighet. I den
mån sådan mark enligt en detaljplan skall användas för en allmän trafikanläggning,
för en trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller
för en allmän ledning, föreslås dock i 14 kap. 2 § lösenskyldighet för
anläggningens huvudman beträffande nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till marken.

Medför ändring eller upphävande av en detaljplan före genomförandetidens
utgång att synnerligt men uppkommer vid användningen av en
fastighet, avses kommunen vara lösenskyldig enligt 14 kap. 5 § andrastycket.
Regeln, som berörts i avsnitt 3.5.2, gäller även efter genomförandetiden om
en ansökan om bygglov gjorts dessförinnan men ärendet vid genomförandetidens
utgång inte har avgjorts. Huruvida synnerligt men uppstått genom
planändringen, får i sådant fall avgöras med hänsyn till värdet av den byggrätt
som bygglovsansökningen rör, inte värdet av hela byggrätten enligt den
ursprungliga planen (prop. s. 836). Med synnerligt men avses att fastigheten
blir i hög grad onyttig för fastighetsägaren (prop. s. 391).

Om skador uppkommer i de fall som anges i 14 kap. 8 §, dvs. om
kommunen vägrat bygglov, rivningslov och marklov i vissa fall eller utfärdat
skyddsbestämmelser för värdefull bebyggelse eller områdesbestämmelser
om vegetation och markyta, och dessa skador är så kvalificerade att
synnerligt men vid användningen av en fastighet uppkommer, avses kommunen
också vara lösenskyldig.

Några motionsyrkanden rörande de föreslagna reglerna om lösenskyldighet
föreligger inte. Utskottet tillstyrker propositionsförslaget såvitt nu är i
fråga. De rent redaktionella ändringarna bör dock genomföras att rubriken
före 14 kap. 1 § benämns inlösen, att före 14 kap. 3 § införs en ny rubrik:
Skadeersättning och inlösen i övriga fall, samt att rubriken före 14 kap. 8 §
utgår.

15.3 Kommunens m. fl. skyldighet att utge ersättning för vissa skador utan
kvalifikationsgräns

15.3.1 Ersättning för skada tillföljd av kommunala beslut

Enligt förslaget till 10 kap. 17 § skall byggnadsnämnden under vissa
förutsättningar kunna besluta om föreläggande för fastighetsägare att av
hänsyn till trafiksäkerheten ta bort eller på annat sätt ändra byggnader, andra
anläggningar eller anordningar. Föreläggande kan också gälla bl.a. ändring
av utfart. I dessa fall föreslås enligt 14 kap. 3 § rätt till ersättning för skada.
Med skada menas här normalt ersättning för faktiska kostnader med avdrag

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

för den eventuella nytta fastighetsägaren har av åtgärden (prop. s. 380,832).

Den rätt till ersättning för skada som enligt 14 kap. 5 § första stycket avses
följa med beslut om ändring eller upphävande av plan före genomförandetidens
utgång, eller även därefter om en bygglovsansökan är oavgjord vid
utgångstidpunkten, har berörts förut (avsnitten 3.5.2, 15.2). Där har också
påpekats att om bygglov har sökts måste skadans storlek bedömas med
hänsyn till värdet av det bygglovsprojekt som helt eller delvis omintetgörs
genom beslutet om ändring eller upphävande.

Beslut om vägrat bygglov avses enligt 14 kap. 7 § medföra skyldighet för
kommunen att betala tillbaka gatukostnadsersättning jämte ränta, om
beslutet medför att fastighetsägare inte kan använda fastigheten så som
förutsattes när ersättningen togs ut.

Utskottet tillstyrker propositionsförslaget såvitt avser 14 kap. 3 §, 5 §
första stycket och 7 §. Till 7 § bör fogas ett nytt stycke av den lydelse och på
de skäl som utskottet kommer att redogöra för under avsnitt 15.5.4.

15.3.2 Ersättning för skada tillföljd av faktiska åtgärder

Om ett område som enligt detaljplan skall användas för allmän samfärdsel
vid genomförandet av en ny plan blir använt för annat ändamål eller ändrat
till sitt höjdläge, avses skador härav för intilliggande fastighet enligt 14 kap.
4 § medföra ersättningsskyldighet för väghållaren. Ersättningsskyldigheten
motsvarar nuvarande skyldighet enligt 75 § BL, som dock endast avser
områden inom stadsplan. Det är endast skador till följd av en planändring
som utlöser ersättningsskyldigheten. Även t. ex. bullerskador kan i vissa fall
ersättas (prop. s. 833).

En annan ersättningsgill faktisk skada anges i 14 kap. 6 §. Skador, som
uppkommer i samband med åtgärder enligt 16 kap. 7 § för tillträde till mark
och byggnader m. m., t. ex. för undersökning, mätningar, uppsättande av
märken m. m., avses sålunda grunda skyldighet för kommunen eller staten
att utge ersättning.

Utskottet tillstyrker propositionsförslaget såvitt avser 14 kap. 4 och 6 §§.

15.4 Kommunens skyldighet att utge ersättning för vissa kvalificerade skador

15.4.1 Ersättningsfallen enligt propositionen

15.4.1.1 Ersättning vid bebyggelsereglering

Enligt propositionens lagförslag (14 kap. 8 § första stycket) skall ägare och
innehavare av särskild rätt till fastigheter vara berättigade till ersättning i tre
fall, där kommunala beslut i fråga om befintlig eller planerad bebyggelse
leder till på visst sätt kvalificerade skador.

I det första fallet (punkt 1) är det kompensationsgrundande beslutet en
vägran att ge bygglov för en byggnad som skall ersätta en riven eller på annat
sätt förstörd byggnad. En förutsättning för ersättning är att ansökan om
bygglov gjorts inom fem år från det att den tidigare byggnaden revs eller
försvann. Det skall vidare vara fråga om en i huvudsak likadan byggnad som
den tidigare.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

PBL-utredningen hade föreslagit en principiell rätt för fastighetsägare
m. fl. att i de angivna fallen få bygglov att återuppföra en förstörd byggnad. I
propositionen (s. 394) anförs att även fallen av återuppförande måste vara
underordnade gällande plan eller egenskapskraven i 3 kap. Bygglov skall
alltså kunna vägras för en ny byggnad som inte fyller dessa krav. I sådana fall
bör dock fastighetsägaren vara berättigad till skadeersättning på angivna
villkor.

Det andra fallet (punkt 2) är att en fastighetsägare e.d. vägras rivningslov
med hänvisning till 8 kap. 16 §, dvs. att byggnaden behövs för bostadsförsörjningen
eller att den bör bevaras på grund av sitt historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga eller konstnärliga värde.

Om ett upprustningsåläggande enligt 2 § bostadssaneringslagen har meddelats
för en bostadsbyggnad och åläggandet inte har förfallit, avses
kommunen enligt 8 kap. 17 § första stycket inte få ge rivningslov. Eftersom
rivningslov således inte vägras med hänvisning till 8 kap. 16 §, skall någon
ersättning i detta fall inte kunna utgå.

Beträffande de historiskt m.m. värdefulla byggnaderna finns i propositionen
en koppling till det tredje ersättningsfallet (punkt 3). Det fallet avser
skador som kan uppkomma genom att kommunen i en detaljplan eller
områdesbestämmelser meddelar skyddsbestämmelser för byggnader som
avses i 3 kap. 12 §. I denna paragraf avses byggnader som är särskilt
värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt eller som ingår i en samlad bebyggelse av denna karaktär. Sådana
byggnader får enligt paragrafen inte förvanskas. De skyddsbestämmelser
som med stöd av 5 kap. 7 § första stycket 4 och 5 kap. 16 § 4 kan ges i
detaljplan eller områdesbestämmelser, syftar således till att hindra att den
särskilt värdefulla bebyggelsen ändras eller försvinner. De rättigheter som i
övrigt föreslås i PBL att på visst sätt förbättra eller komplettera bebyggelse
avses alltså inte gälla i de bebyggelseområden som i en detaljplan eller
områdesbestämmelser utpekas som särskilt värdefulla.

Skyddsbestämmelser kan - som nämnts på annat håll - syfta till att reglera
bl. a. underhållsfrågor. I fråga om interiören avses bestämmelserna kunna
gälla planlösning, målningar, paneler, taklister, stuckaturer och andra
utsmyckningar. Även intressanta konstruktionssystem, installationer och
fast inredning av olika slag kan omfattas. I undantagsfall kan t. o. m. en äldre
eller speciell arbetsteknik behöva föreskrivas (prop. s. 581). Skyddsbestämmelserna
avses ge i princip samma skydd som en byggnadsminnesförklaring
enligt byggnadsminneslagen (prop. s. 580). I sammanhanget kan nämnas att
skyddsbestämmelserna kompletteras av möjligheten att införa bygglovsplikt
för underhållsåtgärder (8 kap. 6 § första stycket 3).

Skyddsbestämmelser avses innebära ett förbud mot rivning av de särskilt
värdefulla byggnaderna. Detta följer av förslaget till 8 kap. 17 § andra
stycket, där det föreskrivs att rivningslov inte får ges om skyddsbestämmelser
antas.

I propositionen (s. 396) påpekas att dagens regler rörande särskilt
värdefulla byggnader i 38 § andra stycket BS innebär att byggnadernas ägare
är underkastade förbud mot förvanskning av byggnaderna, utan att någon
rätt till ersättning föreligger för dem. Anledningen till att en sådan rätt nu

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

föreslås är att PBL:s regler är mer långtgående: hela bebyggelsemiljöer skall
kunna skyddas, och aktiva skyddsåtgärder skall kunna krävas. Eftersom
kraven anges kunna bli betungande, anses det rimligt att en viss rätt till
kompensation skall finnas.

Som framgått har det andra och det tredje ersättningsfallet beröringspunkter
med varandra. I punkt 2 avses bl.a. värdefulla byggnader och i punkt 3
särskilt värdefulla byggnader eller bebyggelseområden. Enligt punkt 2 kan
ersättning ifrågakomma endast om rivningslov vägras, medan det av punkt 3
kan följa ersättning både för de särskilda underhållskrav m.m. som kan följa
av skyddsbestämmelserna och för den rivningshindrande verkan som skyddsbestämmelserna
avses få enligt 8 kap. 17 § andra stycket.

15.4.1.2 Ersättning vid markreglering

I propositionen anförs (s. 398) att det i vissa fall är nödvändigt att ha
ersättningsbestämmelser för skador uppkomna genom ett kommunalt beslut
om reglering av åtgärder med marken: schaktning, fyllning, trädfällning och
skogsplantering. Detta gäller i de områden där det föreligger ett speciellt
intresse av att hindra markåtgärder som skulle kunna försvåra områdets
framtida användning för bebyggelse eller där speciella hänsyn bör tas till
anläggningar för försvaret, flygplatser eller energianläggningar, dvs. de
bebyggelse- resp. skydds- eller säkerhetsområden som anges i 8 kap. 9 §
tredje stycket. Ersättningsrätten avses föreligga i områden med områdesbestämmelser.
När det gäller detaljplanelagt område föreslås inga motsvarande
ersättningsregler. I propositionen anförs (s. 397) att det genom bl.a. de
föreslagna reglerna om fastighetsplan och lösenreglerna i 8 kap. FBL finns
tillräckliga möjligheter för fastighetsägare inom sådant område att hålla sig
skadeslösa för det här aktuella slaget av markreglering. I dagens ordning
förekommer motsvarande ersättningsregler i 17 och 22 samt 82 och 83 §§ BL.

Ersättningsfallen anges i punkterna 4 och 5.1 punkt 4 gäller det skador som
kan uppstå genom områdesbestämmelsernas reglering i fråga om vegetation
och markytans utformning och höjdläge. Ersättningsskyldigheten inträder i
detta fall i anslutning till att områdesbestämmelserna antas. I punkt 5 gäller
det den skada som kan uppstå när marklov vägras för schaktning, fyllning,
trädfällning eller skogsplantering med hänvisning till 8 kap. 18 § första
stycket 2 eller 3. Ersättning kan här utgå oberoende av om områdesbestämmelserna
reglerar frågor om vegetation och markyta eller ej. Det har inte
ansetts realistiskt att kommunerna skall kunna anta områdesbestämmelser
om vegetation och markyta i sådan omfattning att regleringsbehovet helt
täcks. Även utan en sådan reglering genom områdesbestämmelser skall dock
marklov - under förutsättning givetvis att marklovsplikt har införts - kunna
vägras, om de tilltänkta åtgärderna strider mot hänsynstagandena i bebyggelse-
resp. skydds- och säkerhetsområdena (prop. s. 302 och 726). Beslutet att
vägra lov kan i dessa fall utlösa ersättningsskyldighet enligt punkt 5.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

134

15.4.2 Motionsyrkanden rörandeersättningsfallen

I motion 73 (vpk) yrkande 17 hemställs att 14 kap. 8 § första stycket 1 och 2
skall utgå ur lagtexten. I motiveringen anförs att ersättning inte alltid bör
utgå till fastighetsägare som åläggs att riva eller skydda särskilt värdefulla
byggnader. Även en fastighetsägare skall kunna tåla ett visst mått av
förändringar som kan medföra förlust i ekonomisk mening, anförs det
vidare.

I motion 92 (c) yrkande 2 hemställs att riksdagen skall låta utreda
förutsättningarna för ekonomisk ersättning för inskränkningar som åsamkas
markägare - i första hand inom de areella näringarna - på grund av
markanvändningsregler som ger företräde för turism och friluftsliv.

15.4.3 Kvalifikationsgränserna enligt propositionen

För att ersättning skall kunna bli aktuell i de angivna fallen fordras enligt
regeringens förslag att skadans storlek överstiger en viss kvalifikationsgräns.

Kvalifikationsgränsen för skadeersättning föreslås bli bestämd på ett sätt i
fråga om de byggnadsreglerande besluten och på ett annat i fråga om de
markreglerande besluten.

Den kvalifikation som föreslås för de byggnadsreglerande fallen är att
skadan skall vara betydande i förhållande till värdet av berörda delar av
fastigheten. Någon motsvarighet till detta sätt att bestämma kvalifikationsgränsen
finns inte i gällande rätt. Den nya kvalifikationsgränsen har angetts
böra tolkas med vägledning av vad en fastighetsägare enligt dagens praxis
anses skyldig att tåla när det gäller begränsningar i byggrätten (prop. 391).

För de ersättningsfall som har sin grund i markreglerande beslut anges som
kvalifikation att skadan skall ha medfört att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Denna kvalifikationsgräns överensstämmer med den som
1972 infördes i bl. a. naturvårdslagen (NVL), byggnadsminneslagen och för
vissa ersättningsfall i BL (22 och 83 §§). I propositionen anförs (s. 373) att
1972 års principer inte bör förändras.

Av propositionen framgår (s. 389) att kvalifikationsgränsen i fråga om
markreglerande beslut avses ligga lägre än gränsen vid bebyggelsereglerande
ingrepp. Det föreslås också att ersättning vid de bebyggelsereglerande
ingreppen skall utgå endast för den del av skadan som överstiger kvalifikationsgränsen
(14 kap. 10 § andra stycket).

15.4.4 Motionsyrkanden och andra uppfattningar om
kvalifikationsgränserna

I lagrådsremissen (14 kap. 8 §) hade regeringen föreslagit en för de
byggnadsreglerande och markreglerande beslut som omfattades av ersättningsrätt
gemensam kvalifikationsgräns om minst en femtedel av värdet av
den berörda delen av fastigheten. Lagrådet (prop. s. 217) kritiserade
förslaget. Lagrådet framhöll att NVL för motsvarande slag av reglering hade
en generösare kvalifikationsgräns. Lagrådet pekade vidare på att om
regleringarna i vissa fall i stället utformats som servitut så hade ExL:s 135

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

frikostigare värderingsregler blivit tillämpliga. Lagrådet redogjorde för viss
tillämpning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen
och fann det svårt att bedöma om Europadomstolen skulle kunna
komma att finna det förenligt med denna artikel att en skada på 20 % av en
fastighets värde inte är ersättningsgill. En sådan kvalifikationsgräns skulle
visserligen inte strida mot 2 kap. 18 § regeringsformen, men likväl stå i
mindre god överensstämmelse med i rättsordningen hittills tillämpade
ersättningsprinciper. Lagrådet fann att en kvalifikationsgräns om 10 % i de
aktuella skadesituationerna inte kunde anses oförenlig med vad som tidigare
i lagstiftning och praxis ansetts godtagbart och förordade att en sådan gräns
infördes.

I motion 66 (m) - som inte innehåller något yrkande om ändring av
propositionens lagförslag - anförs att de föreslagna ersättningsreglerna är
synnerligen komplicerade. Kvalifikationsgränsen sägs vara oklar. Givna
byggrätter bör gälla tills planen ändras. Vid planändring bör full ersättning
ges för förluster.

I motion 69 (c) påpekas att kvalifikationsgränsen kan medföra att vissa
skador får bäras utan ersättning av en fastighetsägare trots att hans fastighet
kanske är belånad och skadan sålunda kommer att drabba ägarens egen
insats. Likviditetsproblem beaktas inte heller. Enligt motionen är det inte
motiverat att ha skilda kvalifikationsgränser för bebyggelse- resp. markreglerande
bestämmelser. Alla skador som inte är bagatellartade bör ersättas
enligt motionärerna, som hemställer, yrkande 10, att 14 kap. 8—10 §§
utformas i enlighet med denna princip.

Även i motion 80 (fp) yrkande 3 m begärs att kvalifikationsgränsen
avseende de bebyggelsereglerande fallen skall omarbetas så att ersättning
utgår när intrånget är mer än bagatellartat.

I motion 1985/86:Bo518 (c) yrkas att i PBL tas in bestämmelser så att vid
bedömande av om ersättningströskeln vid skada har överskridits även skall
beaktas förordnande enligt annan lagstiftning. Motiveringen till yrkandet
återfinns i motion 1985/86:Jo798.1 denna motion anförs att regler i PBL om
förordnande med områdesbestämmelser närmast motsvaras av regler om
naturvårdsområde i naturvårdslagen och i skogsvårdslagen av regler om
naturvårdshänsyn. Enligt motionärerna kompletterar de tre lagarna varandra
i dessa hänseenden. Motionärerna förordar att i samtliga tre lagar tas in
den ackumuleringsregel som tagits in i PBL.

15.4.5 Kvalifikationsgränsernas bety delse för skadeersättningens storlek
enligt propositionen

I de ersättningsfall som avser bebyggelsereglering avses ersättningen täcka
endast den del av skadan som överstiger kvalifikationsgränsen. I propositionen
anförs (s. 394) att det ter sig föga rimligt att en fastighetsägare vars skada
överstiger kvalifikationsgränsen skulle få ersättning även för den del av
skadan som får tålas av andra utan rätt till ersättning. Departementschefen
hänvisar även till förarbeten till miljöskyddslagen (SOU 1966 s. 65, s. 257
och prop. 1969:28 s. 242) och till rättsfallet NJA 1977 s. 424.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

136

I ersättningsfallen rörande markreglerande beslut avses ingen förändring
av det gällande rättsläget, som innebär att hela skadan ersätts i de fall där
pågående markanvändning befinns ha försvårats avsevärt (NJA 1981 s. 351
II).

15.4.6 Värderingsregler m. m. enligt propositionen

Värderingsreglerna i 14 kap. 9 och 10 §§ avses gälla även vid de här aktuella
ersättningsfallen enligt 14 kap. 8 §. Det innebär alltså att värderingen i
princip skall följa reglerna i 4 kap. ExL och att ett genom regleringen förlorat
marknadsvärde skall ersättas. Dock skall det undantaget göras att - till
skillnad från vad som kan följa av en tillämpning av presumtionsregeln i ExL
- enligt PBL inte i något fall ersättning skall utgå för förväntningsvärden
(prop. s. 373, 844). Bakgrunden är att ersättning enligt ExL beräknas utifrån
vad som är tillåten markanvändning, medan, enligt de ersättningsprinciper
som 1972 infördes i bl.a. NVL samt 22 och 83 §§ BL, ersättning endast
medges för intrång i pågående markanvändning.

I propositionen förordas (s. 399) att ersättningsrätten med anledning av
skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse (punkt 3) skall knytas
till tidpunkten för det kommunala beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser
i vilket skyddsbestämmelserna tagits in. Motsvarande kompensationstidpunkt
bör gälla för bestämmelser om vegetation och markyta (punkt
4) som tas in i områdesbestämmelser för bebyggelseområden eller skyddsoch
säkerhetsområden. Alternativet att knyta kompensationstidpunkten till
ett kommunalt beslut att vägra lov för en sökt åtgärd avvisas med hänvisning
till att ersättningsfrågorna bör klaras av redan i samband med att bestämmelserna
utfärdas så att kommunen inte skall sväva i ovisshet om vilka kostnader
som kan komma att uppstå. Härigenom undviks också att fastighetsägaren
skall behöva ansöka om lov för varje åtgärd för att vid avslag kunna
aktualisera ersättningsfrågan. Dessutom kan det enligt propositionen bli
lättare att bedöma den totala skadan om bedömningen görs vid ett tillfälle.

Som framgått ovan är vissa av ersättningsfallen knutna till vägrat lov:
bygglov (punkt 1), rivningslov (punkt 2) och marklov (punkt 5). Den
föreslagna ordningen innebär att om det vägrade lovet i dessa fall grundas på
detaljplan eller områdesbestämmelser, skall tidpunkten för besluten om
dessa vara relevant för ersättningsbedömningen. Om det vägrade lovet
däremot inte grundas på något föregående beslut om plan eller områdesbestämmelser,
bör kompensationsbedömningen knytas till avgörandet av
lovfrågan.

Att kompensationstidpunkten i vissa fall skall vara tidpunkten för det
vägrade lovet, är enligt propositionen motiv för att införa en ordning där den
ackumulerade skadan av flera beslut skall läggas till grund för bedömningen
av om kvalifikationsgränsen överskridits eller ej. Därför föreslås att alla
beslut som meddelats inom tio år från det senaste beslutet skall beaktas i
kvalifikationshänseende (14 kap. 8 § fjärde stycket). Den föreslagna ackumulationsregeln
skall även gälla vid bedömningen av om kommunen skall
vara inlösenskyldig eller ej.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

137

Propositionen innehåller även förslag om en särskild preskriptionstid för
väckande av ersättningstalan (15 kap. 4 § första stycket: två år från att det
ersättningsgrundande beslutet vunnit laga kraft) och om omprövning av
årliga ersättningsbelopp m.m. (15 kap. 5 §).

15.5 Överväganden rörande ersättningsreglerna för kvalificerade skador

15.5.1 Ersättningsfallen

Att ersättning skall utgå i färre fall än som föreslås i propositionen har
föreslagits endast i motion 73 (vpk) yrkande 17. Motionärerna förordar att
ersättningsfallen i 14 kap. 8 § första stycket punkterna 1 och 2 skall utgå med
motiveringen att ägaren av värdefulla byggnader bör tåla ifrågavarande
skador. Utskottet - som konstaterar att motionärerna torde ha avsett
punkterna 2 och 3 - delar uppfattningen i propositionen att ersättning - om
skadan är kvalificerad - bör utgå i de angivna fallen. Det skulle kunna leda till
stötande resultat och i vissa fall till ren vanvård av byggnader om ersättning
inte alls skulle kunna utges. Därmed avstyrks motion 73 (vpk) yrkande 17.

Det i motion 92 (c) yrkande 2 framställda förslaget om ytterligare
utredning avseende ersättning för intrång genom markanvändningsregler till
förmån för turism och friluftsliv är tämligen opreciserat. Utskottet kan för sin
del inte finna att nuvarande regler om allemansrätt och de föreslagna
reglerna i PBL, NRL eller därtill anknuten lagstiftning skulle medföra behov
av den föreslagna utredningen. Motionsyrkandet avstyrks därför.

15.5.2 Kvalifikationsgränserna

Utskottet vill inledningsvis ansluta sig till den grundläggande principen att
skada för en fastighetsägare genom beslut av offentliga organ skall ersättas.
Ett visst intrång i sin förfoganderätt måste den enskilde dock tåla. Var och en
får anses skyldig att ta en viss hänsyn till sin omgivning.

Utskottet ansluter sig således till propositionens ståndpunkt att kommunerna
i de angivna fallen inte bör bli ersättningsskyldiga för hur små skador
som helst. De fall som föreslås grunda ersättning är av sådan art att berörda
markägare och rättighetshavare bör vara skyldiga att tåla ett visst mått av
intrång i sina rättigheter när intrånget sker för att tillgodose angelägna
allmänna intressen. Som utskottet konstaterat tidigare kan inte alla rådighetsinskränkningar
kompenseras. De skötselregler som gäller för jord- och
skogsbruk innebär t. ex. att markägare och rättighetshavare av hänsyn till
allmänna natur- och miljövårdsintressen måste hålla skog och jordbruksmark
i ett visst skick utan att de för den skull kan göra anspråk på ersättning.
Liknande hänsynstaganden bör enligt utskottets mening också gälla för
innehavare av sådana byggnader vars bevarande är av värde för kulturminnesvården
eller från allmän miljösynpunkt.

Även om utskottet sålunda delar regeringens uppfattning att endast
kvalificerade skador bör medföra ersättningsskyldighet för kommunerna,
finner utskottet att den i propositionen föreslagna ordningen bör något
jämkas och i vissa avseenden förtydligas.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

Utskottet ansluter sig till att en och samma kvalifikationsgräns inte bör
användas för alla de angivna ersättningsfallen. Med hänvisning härtill
avstyrks motionerna 69 (c) yrkande 10 och 80 (fp) yrkande 3 m, båda
motionsyrkandena såvitt nu är i fråga, beträffande en enhetlig kvalifikationsgräns
för alla ersättningsfallen.

De två kvalifikationsgränser som regeringen föreslagit finner utskottet
vara i huvudsak godtagbara. Utskottet anser dock att ersättningsfallen bör
hänföras till resp. kvalifikationsgräns på ett något annorlunda sätt än som
föreslagits i propositionen.

15.5.3 Kopplingen mellan ersättningsfall och kvalifikationsgräns

Enligt propositionen skall ersättning utgå för betydande skada i tre fall av
reglering av bebyggelsen: vägrat bygglov för ersättningsbyggnad (punkt 1),
vägrat rivningslov (punkt 2) och skyddsbestämmelser (punkt 3). För
reglering av marken (punkterna 4 och 5) avses den redan i dag enligt NVL
använda kvalifikationen - att pågående markanvändning avsevärt försvåras -komma till användning.

Att hålla samman regleringsskador avseende bebyggelse under en kvalifikationsgräns
och använda en annan för regleringsskador avseende marken är
en relativt enkel ordning och har därför bl.a. pedagogiska förtjänster. Vad
för slags fysiska objekt som regleringen avser har emellertid inte den främsta
betydelsen när det gäller att bestämma hur stort intrång som bör tålas utan
ersättning. Större betydelse har inverkan på miljön av olika tilltänkta
åtgärder. Frågor om återuppförande av förstörda byggnader och om rivning
av befintlig bebyggelse har enligt utskottet nära sammanhang. Båda frågorna
rör en principiell rätt till förnyelse av fastighetsbeståndet. Eventuella intrång
i denna rätt över en viss nivå bör därför regleras med en gemensam
kvalifikationsgräns. Skulle alla intrång i möjligheterna att återuppföra en
förstörd byggnad, resp. ta bort en byggnad som fastighetsägaren inte längre
anser tjänlig, behöva ersättas, skulle stora svårigheter skapas för bevarandet
av värdefull bebyggelse eller eljest vid utformningen av en från allmän
synpunkt lämplig miljö.

För att hindra en rivningsvåg i städernas centrala delar anser utskottet det
vara motiverat att använda en högre kvalifikationsgräns för skador genom
vägrad rivning än för andra åligganden i fråga om bevarande av bebyggelse.
Som föreslås i propositionen bör denna gräns anges som en skada som är
betydande i förhållande till värdet av berörd fastighetsdel. I fråga om
effekterna av skyddsbestämmelser för de särskilt värdefulla byggnaderna
anser utskottet att regleringen bör utformas på ett annat sätt än som föreslås i
propositionen. Enligt propositionsförslaget skall skyddsbestämmelserna
medföra dels en skyldighet att bevara byggnaderna på visst sätt, dels ett
förbud mot rivning (8 kap. 17 § andra stycket). Konsekvenserna i ersättningshänseende
föreslås bli desamma i båda de nämnda avseendena.
Utskottet anser emellertid att endast den rivningshindrande konsekvensen
av skyddsbestämmelserna bör kopplas till kvalifikationsgränsen betydande
skada. Detta gör det olämpligt att låta skyddsbestämmelserna innefatta det
automatiska förbud mot rivning som följer av förslaget till 8 kap. 17 § andra
stycket. Detta stycke bör alltså utgå ur lagtexten. I stället bör - så som

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

utskottet föreslagit i avsnitt 7.2 - kommunerna ges möjlighet att reglera
rivningsfrågorna fristående från regleringen genom skyddsbestämmelser
genom att de i detaljplan eller områdesbestämmelser skall få utfärda
särskilda rivningsförbud för de särskilt värdefulla byggnaderna. Den omständigheten
att sådant rivningsförbud beslutats bör alltså, tillsammans med
fallen av vägrat rivningslov enligt 8 kap. 16 §, tas upp i punkt 2, och liksom
fallet av vägrat bygglov i punkt 1 föranleda ersättningsskyldighet först vid den
högre kvalifikationsgränsen.

Om kommunen inte har beslutat om rivningsförbud utan nöjt sig med att
utfärda skyddsbestämmelser, blir följden den att kommunen i varje enskilt
fall får pröva om en ansökan om rivningslov skall bifallas eller ej mot
bakgrund av bestämmelsen i 8 kap. 16 § 2 och 3. Vägras rivningslov kan
ersättning komma att utgå för detta enligt punkt 2.

Den skada som fastighetsägaren kan lida när skyddsbestämmelser utfärdas
utgörs främst av eventuellt ökade underhållskostnader och bortfall av vissa
ombyggnadsmöjligheter. Det finns inte anledning att betrakta sådana skador
annorlunda än andra ingrepp i pågående markanvändning. Ersättning för
skada orsakad av skyddsbestämmelser enligt punkt 3 bör således föras över
till den kvalifikationsgräns som föreslagits för punkterna 4 och 5.

Den lösning av ersättningsfrågorna vid vägrad rivning som utskottet
föreslår riksdagen att anta innebär sålunda sammanfattningsvis följande:

De särskilt värdefulla byggnader som avses i 3 kap. 12 §, dvs. byggnader
som är så värdefulla att de inte får förvanskas, kan kommunen skydda mot
rivning antingen genom att i detaljplan eller områdesbestämmelser besluta
om rivningsförbud eller genom att byggnadsnämnden, när en ansökan görs
om rivningslov, vägrar att ge lov. I rivningsförbudsfallet inträder ersättningsrätten
- om kvalifikationsgränsen betydande skada uppnås - redan i och med
att planen eller områdesbestämmelserna antas. I fallet av vägrat lov inträder
eventuell ersättningsskyldighet först i och med beslutet om avslag på
ansökningen om lov.

I fråga om bevarandet i övrigt av här aktuella särskilt värdefulla byggnader
gäller att kommunen genom detaljplan eller områdesbestämmelser kan
reglera ombyggnads- och underhållsfrågor genom skyddsbestämmelser.
Ersättningsrätten inträder här i och med beslutet om bestämmelserna och
under förutsättning att beslutet innebär att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Utskottet återkommer i avsnitt 15.5.6.8 till denna fråga.

För byggnader, som inte är så värdefulla att det råder förbud mot
förvanskning enligt 3 kap. 12 §, dvs. sådana där ombyggnads- och underhållsfrågor
regleras genom de generella bestämmelserna i 3 kap. 10, 11 och
13 §§, kan varken rivningsförbud eller skyddsbestämmelser utfärdas. Rivningsfrågan
kan kommunen ta ställning till endast när en ansökan om
rivningslov görs. Bedöms byggnaden då vara så värdefull som anges i 8 kap.
16 § 3, skall byggnadsnämnden vägra lov, varvid ersättningsrätten är knuten
till tiden för det vägrade lovet.

Ytterligare en grund att vägra rivning finns, nämligen att byggnaden
behövs för bostadsförsörjningen (8 kap. 16 § 2). Samma ersättningskonsekvenser
inträder i detta fall som när rivningslov vägras i det nyss beskrivna
fallet.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

15.5.4 Särskilt om byggnader som förstörts genom olyckshändelse

Ersättningsfallet i punkt 1 avser enligt propositionen skada för vägrat
återuppförande av en riven eller på annat sätt förstörd byggnad. Ersättningsrätten
är inte avhängig av anledningen till att byggnaden har försvunnit.
Samma regel gäller alltså oavsett om byggnaden brunnit eller om den rivits
eller på annat sätt avsiktligt förstörts. Enligt utskottets mening kan det
ifrågasättas om någon kvalifikationsgräns bör sättas upp för det fallet att en
byggnad förstörs genom olyckshändelse.

I den mån bristande försäkringsskydd leder till att skadan på byggnaden i
ett sådant fall inte täcks, bör kommunen givetvis inte vara skyldig att ta något
ersättningsansvar. Vad kommunen bör göras ersättningsskyldig för är ju inte
skadan på byggnaden utan den skada som kan uppkomma genom att en ny
byggnad, i huvudsak likadan som den förstörda, inte får uppföras. Hur stor
denna skada i det enskilda fallet blir, kan dock i viss mån bero på
försäkringsförhållandena. De försäkringsvillkor som, enligt vad utskottet
erfarit, torde vara allmänt tillämpade i sakförsäkringsbranschen förutsätter
nämligen vid fullvärdesförsäkring att den förstörda byggnaden får återuppföras
inom viss tid för att full ersättning skall utgå. Om byggnaden inte får
återställas, kan detta leda till att lägre ersättning betalas ut från försäkringen
än som skulle motsvara värdet av en motsvarande, återuppförd byggnad.
Härigenom uppstår en skada genom vägrat återuppförande som kommunen
bör vara ansvarig för. Skulle denna skada ligga under kvalifikationsgränsen
medför detta - om inte också andra ersättningsgilla skador finns, som gör att
gränsen passeras - att ingen ersättning utgår enligt propositionens förslag.
Även om ersättning skulle utgå, kommer den del av skadan som understiger
kvalifikationsgränsen inte att ersättas. Utskottet finner detta vara mindre
skäligt i förhållande till den som förlorat byggnaden genom en olyckshändelse.
Skador genom vägrat återuppförande av byggnader som förstörts genom
olyckshändelse bör därför ersättas utan krav på att skadan skall vara
kvalificerad. För denna ståndpunkt talar också att motivet för att upprätthålla
en kvalifikationsgräns i de aktuella fallen bl. a. är att onödiga rivningar bör
motverkas. Att en byggnad går förlorad genom olyckshändelse kan givetvis
inte hindras av att ersättningsregeln utformas med en kvalifikationsgräns.

Med olyckshändelse avser utskottet en olyckshändelse sedd ur fastighetsägarens
synvinkel. Att en byggnad förstörs genom brott som ägaren inte har
någon befattning med, bör alltså likställas med olyckshändelse.

Föreskriften om ersättningsskyldighet utan kvalifikationsgräns enligt
utskottets förslag bör inte tas in bland skadorna med kvalifikationsgräns i 14
kap. 8 §. Egentligen borde ersättningsfallet regleras i en särskild paragraf,
men utskottet finner det olyckligt att bryta den löpande paragrafnumreringen
i propositionens lagförslag. Regeln rörande ersättning på grund av
olyckshändelse kan utan större olägenheter tas in i 14 kap. 7 § som ett tredje
stycke av följande lydelse:

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

141

innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av kommunen
för den skada han lider.

Vidare bör ersättningsfallet i 14 kap. 8 § första stycket 1 anges som: ”bygglov
vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom olyckshändelse
förstörd byggnad ...”

15.5.5 Betydande skada

Hur stor en skada skall vara för att vara betydande i förhållande till värdet av
berörd del av fastigheten har i propositionen (s. 391) angetts böra bedömas
med vägledning av vad en fastighetsägare enligt dagens praxis anses skyldig
att tåla när det gäller begränsningar i byggrätten. Enligt BL:s regler finns ju
ingen rätt till ersättning för skador som kan uppkomma genom byggrättsbegränsning
vid en planändring. En planändring som innebär att enskilda
intressen inte tillbörligen beaktas skall dock inte fastställas (4 § BL).

Utskottet instämmer i den principiella utgångspunkten att endast sådan
skada som går utöver utrymmet för att med tillbörligt beaktande av enskilda
intressen fastställa planer enligt dagens ordning bör anses vara betydande
skada i PBL:s mening och därmed grunda rätt till ersättning. Denna
principiella ståndpunkt kan dock behöva förtydligas i vissa hänseenden.

15.5.5.1 Vägrat återuppförande

I de ersättningssituationer som kan bli aktuella enligt 14 kap. 8 § första
stycket punkt 1 har den befintliga byggnaden rivits eller blivit förstörd på
annat sätt än genom olyckshändelse. Fastighetsägaren har som en följd av
bestämmelsen en principiell rätt att återuppföra en i huvudsak likadan
byggnad. Den skada som kan uppkomma genom att kommunen beslutar att
vägra återuppförande kan således bestämmas som skillnaden mellan fastighetens
- eller fastighetsdelens - värde före och efter beslutet. Värdet före är
då en obebyggd tomt med en byggrätt som i huvudsak motsvarar det tidigare
husets bruttoarea. I detta led av bedömningen saknar det betydelse vilken
byggrätt som anges i en eventuellt gällande detaljplan. Värdet efter
motsvarar en obebyggd tomt med den byggrätt som kommunen är beredd att
medge på tomten. Finns en gällande plan, framgår byggrätten av denna. Om
fastigheten däremot inte ligger inom detaljplan och det inte heller finns några
områdesbestämmelser som anger byggnadens storlek eller användning, kan
det vara ändamålsenligt för ersättningsfrågans bedömning att kommunen i
samband med sitt avslagsbeslut på lämpligt sätt anger vad slags byggnad som
eventuellt kan medges. Man får eljest utgå från att beslutet att vägra bygglov
innebär att ingen byggnad kan tillåtas.

I fråga om hur stor skillnad mellan värdet före resp. efter beslutet, dvs.
frågan om storleken av den skada som skall tålas, vill utskottet som en
vägledning påpeka att det i dag är vanligt med stadsplaner som anger en
nybyggnadsrätt som är väsentligt mindre än den befintliga byggnaden. Som
exempel på sådana fall kan anges de stadsplaneändringar som godtogs genom
regeringsbeslut (bostadsdepartementet) den 28 april 1977, (P1 1251/76

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

m. fl.), den 16 september 1982 (P1 2458/81) och den 30 juni 1983 (P1 135,
164/82). För ett stort antal fastigheter inom dessa planområden utgör
nybyggnadsrätten mindre än 85 % av de befintliga husen. Vid vägrat
återuppförande enligt PBL är det därför naturligt att fastighetsägare inom
ramen för samma medgivna användning av fastigheten får tåla en motsvarande
lägre nybyggnadsrätt i förhållande till den befintliga byggnaden utan att
ersättning utgår.

Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om den situation som
uppmärksammas i propositionen (s. 391), nämligen att nybyggnadsrätten
redan har bestämts i en detaljplan som har fastställts före PBL:s ikraftträdande.
I dessa fall har ju bedömningen av hur stor skada fastighetsägaren skall
tåla utan ersättning redan prövats enligt bestämmelserna i BL. Någon rätt till
ersättning vid vägrat återuppförande enligt PBL skall därför givetvis inte
kunna komma i fråga i sådana situationer.

15.5.5.2 Vägrad rivning

Ersättningsbestämmelsen i 14 kap. 8 § första stycket 2 ger fastighetsägaren
rätt till ersättning redan vid den tidpunkt han vägras riva en byggnad,
antingen genom att rivningsförbud utfärdats eller då han sökt, men vägrats
rivningslov. Även i dessa fall har fastighetsägaren anledning att med stöd av
punkt 1 räkna med en principiell rätt att efter rivning uppföra en i huvudsak
likadan byggnad, oavsett vad en eventuell detaljplan anger.

I likhet med vad som anfördes beträffande vägrat återuppförande kan
skadan till följd av kommunens beslut att vägra rivning bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens eller fastighetsdelens värde före och efter
beslutet. Vill fastighetsägaren riva är det sannolikt så - vilket också framhålls
i propositionen (s. 841) - att den befintliga byggnaden ger så låg avkastning
att den inte räcker till att förränta det markvärde som grundas på den
principiella rätten till återuppförande. I dessa fall har således den befintliga
byggnaden inte något värde. Värdet före kommunens beslut att utfärda
rivningsförbud eller vägra rivningslov kan i sådana fall i princip bestämmas
till värdet av en obebyggd tomt med en byggrätt som motsvarar den befintliga
byggnadens bruttoarea. Värdet efter beslutet kan bestämmas till det
marknadsvärde fastigheten har med den befintliga byggnaden som inte får
rivas. Härvid skall beaktas dels att nybyggnadsrätten inte får utnyttjas, dels
att den befintliga byggnaden måste underhållas enligt bestämmelserna i
PBL. Det kan i sammanhanget påpekas att om skyddsbestämmelser
dessutom utfärdats för byggnaden, kan dessa medföra ytterligare skada i
form av extra underhållskrav och förlorade ombyggnadsmöjligheter. För
dessa skador gäller en annan kvalifikationsgräns, men skadorna kan i
praktiken ofta vara att bedöma samtidigt som skada av vägrad rivning.

I propositionen (s. 841) pekas också på den situationen att fastighetsägaren
inte får riva s.k. överloppsbyggnader. I dessa fall torde - som framhålls i
propositionen - skadan direkt kunna bestämmas som mervärdet av de
framtida underhållskostnaderna.

Även vid vägrad rivning skall fastighetsägaren tåla en betydande skada
innan han har rätt till ersättning. Skadans storlek skall således vara lika i de

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

båda fallen. Detta innebär att den ej ersättningsgilla skadan vid vägrad
rivning får uppgå till högst samma belopp som skulle bli fallet om
fastighetsägaren efter rivning vägrades återuppföra en i huvudsak likadan
byggnad.

15.5.6 Avsevärt försvärande av pågående markanvändning

Kvalifikationsgränsen att pågående markanvändning avsevärt försvåras bör
enligt utskottets mening gälla dels för det fall att skyddsbestämmelser
utfärdas för särskilt värdefulla byggnader, dels för fall av markreglering i
form av områdesbestämmelser rörande vegetation och markyta eller i form
av vägrat marklov inom sådana områden som skall användas för bebyggelse
eller där skydds- och säkerhetshänsyn gör sig gällande. Som framhållits förut
infördes bestämningen avsevärt försvårande av pågående markanvändning
1972 i NVL, byggnadsminneslagen och i 22 och 83 §§ BL. Utskottet delar
uppfattningen i propositionen (s. 373, 389, 392) att de principer som då
infördes bör bestå och att nuvarande praxis i huvudsak bör gälla.

Detta motsäger dock inte att den år 1972 införda regeln enligt utskottets
mening i visst hänseende kan behöva modifieras och att ytterligare uttalanden
nu görs i syfte att söka klarlägga några frågor som ännu inte lösts i praxis.
Detta kan vara så mycket mer motiverat som nuvarande ersättningsregler i 22
och 83 §§ BL sällan aktualiserats för kommunerna, medan däremot skadebedömningar
enligt 14 kap. 8 § PBL kan komma att bli åtskilligt mer frekventa
för dem.

Utskottet anser det angeläget att det finns en överensstämmelse i
ersättningsreglerna mellan olika lagar. De preciseringar och förändringar
utskottet nedan föreslår bör därför även få genomslag i följdlagstiftningen.

Bedömningen av om kvalifikationsgränsen i ett visst skadefall uppnåtts
eller ej får ske i två led. Vad ligger för det första i begreppet pågående
markanvändning? Hur ingripande skall för det andra regleringen vara för att
den skall medföra ett avsevärt försvårande? Frågorna kan lämpligen belysas
var för sig.

15.5.6.1 Pågående markanvändning: bakgrund

Det kan till en början erinras om att 1972 års reform av ersättningsreglerna
gjordes mot bakgrund av ändringar året dessförinnan i expropriationsrätten
(prop. 1971:122, CU 27). Dessa ändringar syftade till att ersättning för s.k.
förväntningsvärden, som inte skapats av fastighetsägaren själv utan uppstått
på grund av samhälleliga insatser i form av förberedelser för planläggning
eller annan tätbebyggelseutveckling, inte skulle ersättas vid expropriation.
En presumtionsregel infördes, som ålade fastighetsägaren att visa att viss
värdestegring saknade samband med kommande ändring av markanvändningen.
Vidare infördes regler om värdestegringsexpropriation. Reglerna
överfördes år 1972 till den nuvarande ExL. De nu berörda ändringarna i
expropriationslagstiftningen hade nära samband med reformerna inom
byggnadslagstiftningen rörande den fysiska riksplaneringen och den därvid

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

144

av riksdagen aktualiserade frågan om lämplighetsprövning även av glesbebyggelse
(prop. 1971:118, CU 26).

I 1972 års proposition (prop. 1972:111 bil. 2 s. 328) angavs, som en
utgångspunkt för översyn av bestämmelserna om tillåtlighetsprövning av
glesbebyggelse och säkerställande av det rörliga friluftslivets och naturvårdens
intressen, att samhällets ställning mot spekulativa intressen borde
stärkas. Med denna utgångspunkt borde, enligt propositionen, bestämmelser
om rätt till ersättning eller inlösen med anledning av enbart förväntningar
om annan markanvändning än den pågående utmönstras.

I propositionen angavs vidare (s. 334) att begreppet pågående markanvändning
borde ges en relativt generös tillämpning. ”Markägare som genom
föreskrifter eller beslut enligt NVL eller bestämmelser i generalplan hindras
att vidta en normal och naturlig rationalisering av pågående markanvändning
bör få ersättning härför.” Bedömningen bör ske från utgångspunkt av vad
som vid ”varje tidpunkt framstår som en naturlig fortsättning av den
pågående markanvändningen”. Man får därvid beakta bl. a. vad som är
lämpliga bruknings- och rationaliseringsmetoder enligt den jord- och skogsbrukspolitiska
lagstiftningen. Om ett förfarande är generellt tillståndspliktigt,
t. ex. uppförande av en s. k. svinfabrik, bör man utgå från att det innebär
en förändring av markanvändningen. Kalavverkning av skogsmark eller
plantering av granskog i stället för bokskog nämndes i propositionen däremot
som exempel på naturlig rationalisering.

I pågående markanvändning borde enligt propositionen vidare ”inräknas
vad fastighetsägaren enligt detaljplanebestämmelse eller tillståndsbeslut får
använda marken till, under förutsättning att ändringen i markens användning
framstår som aktuell”. Utöver detaljplanebestämmelser nämndes som
exempel byggnadslov och tillstånd enligt NVL. Aktualitetskravet borde
bedömas från objektiva utgångspunkter, inte från fastighetsägarens subjektiva
förutsättningar.

År 1973 gjordes den ändringen i NVL att ersättning för vägrat täkttillstånd
inte skulle utgå (prop. 1973:101 s. 26).

I samband med vissa ändringar år 1974 i NVL uttalades bl.a. att
trakthyggesbruk, som bl.a. innebär att avverkningen koncentreras till en yta
av viss storlek, för närvarande måste betraktas som en normal driftsmetod i
skogsbruket (prop. 1974:166 s. 108).

Bärigheten i 1972 års uttalanden ändrades i ett visst hänseende genom
införandet av 1974 års lag om bevarande av bokskog. Den omföring av
bokskog till barrskog som nämndes i 1972 års proposition som exempel på en
naturlig rationalisering gjordes därmed tillståndspliktig. Ersättning för
vägrat tillstånd skulle därefter utgå endast i fråga om inte utvecklingsbar
bokskog. I 1984 års ädellövskogslag, som ersatt bokskogslagen, har ersättningsrätten
för vägrat tillstånd tagits bort.

15.5.6.2 Pågående markanvändning: tillämpningen för skogsbruket

För skogsbruket kan den kommunala regleringen inom bebyggelseområden
eller skydds- eller säkerhetsområden få betydelse främst genom områdesbestämmelser
om vegetation och genom vägrat marklov för trädfällning eller

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

10 Riksdagen 1986/87. 19 sami Nr 1

skogsplantering. Eventuellt kan skogsbruket någon gång beröras av marklovsplikt
för schaktning.

Vad som ingår i begreppet pågående markanvändning är sådant som
framstår som naturliga drifts- eller rationaliseringsåtgärder, t. ex. avverkning
i olika former, markberedning för att främja tillväxten av ny skog samt
plantering. Åtgärder som innebär en ändring eller omföring av produktionsinriktningen
innebär ändrad markanvändning om de kräver tillstånd, t. ex.
omläggning från ädellövskogs- till barrskogsproduktion. Sedan den 1 juli
1986 gäller också tillståndsplikt enligt NVL för vissa dikningföretag vilket
kan ha betydelse för skogsbruket. Det kan emellertid finnas andra tillståndspliktiga
åtgärder som inte innebär ändrad markanvändning. Införande av
marklovsplikt säger t.ex. inte i sig något om huruvida lovpliktiga åtgärder
medför någon ändring av markanvändningen.

15.5.6.3 Pågående markanvändning: tillämpningen för jordbruket

Jordbruksutskottet har funnit att de förevarande ersättningsbestämmelserna
i PBL inte bör bli aktuella för jordbrukets vidkommande, under förutsättning
att schaktning och fyllning normalt inte ingår i jordbrukets markanvändning.

Den ersättningsrätt som skyddas genom den aktuella paragrafen är för det
första fallet där områdesbestämmelser i fråga om vegetation och markytas
utformning och höjdläge medför intrång. Jordbruksutskottets uppfattning
att med vegetation avses träd, buskar och liknande delas av bostadsutskottet.
Gröda, bete o. d. är således inte vegetation i PBL:s mening och kan därför
inte regleras med områdesbestämmelser. Denna uppfattning får anses
överensstämma med propositionen (s. 583, 606). I fråga om den närmare
regleringen genom områdesbestämmelser i fråga om markytans utformning
och höjdläge saknas närmare uttalanden i propositionen.

För att områdesbestämmelserna skall ha någon verkan uttalas i propositionen
(s. 605) att även marklovsplikt måste ha införts. När marklov vägras för
någon av de uppräknade åtgärderna under hänvisning till att olägenheter
skulle uppstå i bebyggelse- resp. skydds- och säkerhetsområdena kan således
en fråga om ersättning bli aktuell. För jordbrukets vidkommande torde
regleringen av markytans utformning och tillståndskrav i fråga om schaktnings-
och fyllningsåtgärder kunna inverka t.ex. på vägbyggen och dikningsföretag.
Regleringen kan också hindra att åkerholmar förs över till åkermark
och att sanka partier eller dammar fylls igen. Den kan också på annat sätt
påverka arronderingsförhållandena. Täckdikning berörs i de av riksdagen
våren 1986 beslutade ändringarna i NVL (JoU 1985/86:21) rörande tillståndsplikt
för markavvattningsföretag på så sätt att tillståndsplikt skall gälla endast
för företag där det föreligger sannolika skäl för menlig inverkan på
naturmiljön. Normal täckdikning innefattas i pågående markanvändning.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

146

15.5.6.4 Pågående markanvändning: tillämpning för skyddsvärda
byggnader

Redan genom 1972 års reform av ersättningsreglerna infördes rätt till
ersättning för avsevärt försvårande av pågående markanvändning, dels
genom restriktioner i fastställd generalplan (22 § BL), dels genom förordnande
om nybyggnadsförbud m. m. runt befästningar, flygplatser m. m. (83 §
BL). Några närmare uttalanden gjordes dock inte i proposition 1972:111 om
vad som skulle anses vara pågående markanvändning i fråga om en byggnad.
En direkt parallell till den ersättningsbestämmelse som nu diskuteras är den
som 1972 infördes i 5 § byggnadsminneslagen. Däri föreskrivs att om
skyddsföreskrifter rörande en byggnadsminnesförklarad byggnad medför att
pågående användning av byggnad eller område avsevärt försvåras, är
fastighetsägaren eller innehavare av särskild rätt berättigad till skadeersättning.
Vid införandet av denna bestämmelse gjordes det uttalandet att
byggrätt medgiven i en plan borde innefatta pågående markanvändning
(prop. 1972:111 bil. 2 s. 357).

Enligt utskottets uppfattning kan en åtgärd anses vara hänförlig till
pågående markanvändning om den syftar till att den faktiska användningen
skall vidmakthållas eller om den med ett naturligt synsätt framstår som en
normal förbättring av en befintlig byggnad. Alla åtgärder som syftar till
underhåll i den mening som avses i 3 kap. PBL bör ligga inom ramen för
pågående markanvändning. Dit bör också i vissa fall kunna hänföras ändring,
tillbyggnad och uppförande av en ny ekonomibyggnad t. ex. på en rörelseeller
jordbruksfastighet.

Den föreslagna 3 kap. 12 § innebär att särskilt värdefulla byggnader inte
får förvanskas. Enligt 3 kap. 13 § tredje stycket skall sådana byggnader
också underhållas så att deras särart bevaras. Inom de i dessa paragrafer
angivna ramarna får kommunen anta skyddsbestämmelser som i detalj
reglerar hur kraven skall uppfyllas. Skyddsbestämmelserna avses ge samma
skydd som en byggnadsminnesförklaring.

Bestämmelserna innebär sålunda normalt att byggnadens ägare mister den
rätt till förbättrings- och kompletteringsåtgärder som PBL eljest medger i
fråga om områden som inte omfattas av detaljplan. Åtgärder av detta slag,
vilka eljest skulle ha varit tillåtna, bör sålunda anses vara pågående
användning av byggnaden, under förutsättning att åtgärden inte syftar till att
ändra användningen av byggnaden till något annat ändamål än förut.

Enbart den omständigheten att bygglovsplikt gäller för en tänkt åtgärd
behöver inte innebära att åtgärden utgör ändrad markanvändning. Däremot
kan tillståndsplikt enligt annan lagstiftning än plan- och bygglagstiftningen
tala för att det är fråga om ändrad markanvändning.

15.5.6.5 Avsevärt försvåras: bakgrund

Det andra ledet i bedömningen av om ersättningsgill skada i de aktuella
ersättningssituationerna föreligger eller inte är avgörandet av om en
restriktion (skyddsbestämmelser för särskilt värdefull bebyggelse, bestämmelser
om vegetation och markyta samt vägran att ge marklov i bebyggelseresp.
skydds- och säkerhetsområden) medför att den markanvändning som

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

vid bedömningen av det första ledet befunnits vara ”pågående” därutöver är
så ingripande att användningen ”avsevärt försvåras”.

I förarbetena till 1972 års ersättningsreform sades betydligt mindre om
denna fråga än om vad som är pågående markanvändning. I propositionen
(prop. 1972:111 bil. 2) talades om ett ”någorlunda kvalificerat intrång i den
faktiska markanvändningen” (s. 332) och att ett ”bagatellartat intrång bör
inte grunda någon ersättningsrätt mot det allmänna” (s. 335). Vidare gjordes
den prognosen att ortprisjämförelser inte alltid ger tillräckligt underlag för
att fastställa minskningen i en fastighets marknadsvärde. Minskningen kan i
sådana fall fastställas genom en avkastningskalkyl med hänsyn till minskningen
i fastighetens avkastning. ”Utöver ersättning för minskat marknadsvärde
kan ersättning för personlig skada aktualiseras i de fall förstnämnda skada
inte täcker hela den ekonomiska skada som intrånget i den pågående
markanvändningen medför” (s. 336). I propositionen förutsågs att det kunde
bli svårt för enskilda parter att avgöra om en restriktion medför ”avsevärt”
försvårande, varför det ansågs rimligt med en särregel om rättegångskostnader
i intrångsersättningsmålen. Även om en enskild parts talan om intrångsersättning
skulle ogillas, kunde det i vissa fall vara rimligt att motparten
finge betala rättegångskostnaderna (bil. 3 s. 529, jfr 138 och 139 §§ BL och
36 § NVL).

Ur 1972 års proposition kan också hämtas den principen att värderingen
skall ske på grundval av de förhållanden som råder vid tidpunkten för
värderingen - dvs. vid tiden för domen - och alltså inte i första rummet vid
tiden för beslutet om restriktionen. Detta skall inte utesluta att tidpunkten
för beslutet beaktas så att markägaren får ersättning för den förlust han lidit
genom att han vid den tidpunkten hindrades i pågående markanvändning
(s. 353).

Trots att reglerna som infördes 1972 har gällt i snart 15 år råder i flera
avseenden osäkerhet om innebörden av begreppet ”avsevärt försvåras”. I
samband med införandet av PBL och vid behandlingen av de följdändringar i
annan lagstiftning som föreslagits i proposition 1985/86:90 anser utskottet det
vara av stor vikt att ersättningsbestämmelserna blir klarare utformade i fråga
om detta led av kvalifikationsgränsen. I fråga om begreppet pågående
markanvändning torde dock knappast några ytterligare klarlägganden
behöva göras.

15.5.6.6 Avsevärt försvåras: tillämpningen för skogsbruket

Genom ändringar 1974 i NVL och skogsvårdslagen infördes ett grundläggande
krav på att hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid skötseln av
skogsbruk. I proposition 1974:166 s. 89 beskrevs närmare vilka hänsynstaganden
som borde kunna fordras:

Exempel på sådana åtgärder är att vid slutavverkning lämna kvar enstaka
träd, trädgrupper eller trädridåer i omedelbar anslutning till bebyggelse, på
allmänt frekventerade rastplatser, på mindre holmar och vid sjöar och
vattendrag eller i anslutning till natursköna vyer nära vägar, att anpassa
hyggesgeometrin till terrängens form, att se till att vissa stigar är framkomliga,
att undvika slutavverkning på myr- och bergimpediment och i myrkanter,

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

att spara boträd samt att undvika kalavverkning utan kvarlämnande av
”fröträd” i nära anslutning till bebyggelse. De åtgärder av hänsyn till
naturmiljön som jag nu nämnt och därmed jämförliga åtgärder bör således i
fortsättningen ingå som ett normalt led i skogsdriften.

Enligt 21 § skogsvårdslagen får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens
intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och
utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars
sträckning. En förutsättning för bemyndigandet är att föreskrifterna
inte är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Någon ersättningsrätt för skada genom restriktioner enligt skogsvårdslagen
finns nämligen inte. Med stöd av bemyndigandet i lagen har skogsstyrelsen
meddelat föreskrifter och allmänna råd till skogsvårdslagen (SKSFS 1986:6).
Däri detaljeras en rad olika hänsynstaganden som berör inte bara skogen och
vegetationen som sådan utan även stigar, inägor, kulturhistoriska objekt,
dikning m. m. Föreskrifterna ansluter i sak till uttalandena i den nyssnämnda
propositionen. Föreskrifterna skall som nämnts följas utan att ersättningsrätt
uppstår. Det får dock beaktas att föreskrifterna i flera avseenden är flexibelt
utformade och att den grundläggande begränsningen - att avsevärt-gränsen
inte får passeras - medför att det finns ett tolkningsutrymme rörande hur
föreskrifterna skall tillämpas i enskilda fall. Detta framgår av proposition
1974:166. Där anförs också följande (s. 108):

Ägare av skogsmark är emellertid skyldig att tåla sådana av naturvårdshänsyn
betingade restriktioner som inte avsevärt försvårar rationellt skogsbruk.
Föreskrifter om konkreta åtgärder av det slag som enligt vad jag förut
utvecklat bör iakttas i skogsbruket av hänsyn till naturvården kan självfallet
inte grunda rätt till ersättning. Det gäller bl. a. vissa åtgärder såsom
kvarlämnande av träd eller trädridåer i anslutning till bebyggelse och
vattendrag och på impediment samt anpassning av hyggesgeometrin till
landskapsformen. På samma sätt bör kunna genomföras sådana begränsningar
i kalhyggesytornas storlek eller jämkningar i hyggenas förläggning i tid
eller rum som är möjliga bl. a. med hänsyn till skogsbeståndets ålder och
skogstillståndet i övrigt. Medför det i skogsvårdslagen uppställda kravet på
jämn avkastning att skogen på en fastighet inte får avverkas vid önskad
tidpunkt, kan givetvis av naturvårdsskäl betingade restriktioner av motsvarande
innebörd inte grunda rätt till ersättning. Detsamma torde i regel gälla i
fråga om förbud mot s. k. hyggesplöjning eftersom ett sådant förbud oftast
har endast marginell betydelse för markägaren.

För att närmare bestämma om en viss restriktion innebär att avsevärtgränsen
överträds fordras ställningstagande till bl. a. följande frågor. Är
gränsen beloppsmässig så att restriktioner som innebär endast mindre
betydande beloppsmässiga skadeverkningar alltid är ersättningsfria eller
omvänt mer betydande skadebelopp alltid skall ersättas? Skall skadeverkningarna
ställas i relation till en markägares eller rättighetsinnehavares
övriga resurser och således ersättas efter en viss procentsats e.d? Med vilken
enhet skall i sådant fall skadan jämföras? Påverkas bedömningen av skadans
storlek av positiva eller negativa verkningar av restriktioner på mark som
ligger utanför restriktionsområdet? För skogsbrukets vidkommande har de
ställda frågorna delvis besvarats i rättspraxis. I rättsfallen NJA 1981 s. 3411

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

och II bedömdes frågor om ersättning i två fall åt innehavare av särskild rätt
som genom förordnanden enligt NVL fått avverkningsrätt inskränkt. Fallen,
som båda rörde avverkningsförbud meddelade före 1974 års ändringar i NVL
och skogsvårdslagen, har i PBL-sammanhang uppmärksammats av lagrådet
(prop. bil. s. 217) och kommenterats i propositionen (s. 389).

Högsta domstolens majoritet uttalade i de båda fallen bl. a. följande.
Expropriationsrättsliga grundprinciper medför att ett relativt synsätt skall
anläggas. Frågan om en viss skada är ersättningsgill eller inte skall bedömas i
förhållande till den ekonomiska bärkraften hos den enhet till vilken skadan
skall relateras. Uttalandena i proposition 1972:111 bil. 2 s. 335 om bagatellartade
skador medför dessutom att skadan inte i absoluta tal får framstå som
obetydlig. Den enhet med vilken skadan skall jämföras är - med tillämpning
av uttalanden av lagrådet vid tillkomsten av NVL (prop. 1964:148 s. 150) -den ekonomiska enhet i vilken restriktionsområdet ingår. I de aktuella fallen
ansågs den ekonomiska enheten vara resp. avverkningsföretag. I båda fallen
hade resp. markägare genom trädköpskontrakt sålt avverkningsrätt förvissa
rotposter eller visst antal träd till ett bolag, vars totala rätt enligt resp.
kontrakt sålunda bestämdes vara relateringsenhet.

Situationen i de båda HD-fallen var så till vida speciell att den gällde
innehavaren av en särskild rätt och inte en markägare, som själv eller genom
en förvaltare sköter sin skog och därvid drabbas av restriktioner. Enligt HD:s
uttalanden gäller dock generellt att det är vederbörande sakägares ekonomiska
enhet som skadan skall jämföras med. Frågan om vilken enhet som en
skada skall relateras till har i ett sådant vidare perspektiv tagits upp såväl i
motiven till motion 69 (c) yrkande 10 som av jordbruksutskottet i dess
yttrande. Jordbruksutskottet föreslår att bostadsutskottet prövar möjlighet
en att relatera intrånget till ett snävare fastighetsbegrepp än vad begreppen
ekonomisk enhet resp. brukningsenhet innebär.

Bostadsutskottet anser att den enhet med vilken skadan skall jämföras i
fråga om skogsbruket bör vara en behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd
eller flera mindre bestånd, som avses bli behandlade med samma åtgärd
samtidigt. Beståndsindelningen får i detta sammanhang bedömas enligt
normala fackmannamässiga grunder. Att en behandlingsenhet skall ligga till
grund för bedömningen av om kvalifikationsgränsen överskridits eller ej bör
klargöras genom att ersättning enligt bestämmelsen anges utgå om skadan
medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

När det avgjorts hur stor den berörda delen är återstår att bestämma hur
stor restriktion som på den delen får tålas utan ersättning. Lagrådet anförde i
sitt yttrande över lagrådsremissen med förslag till PBL, att en kvalifikationsgräns
på 10 % inte kunde anses vara oförenlig med vad som enligt tidigare
praxis och lagstiftning ansetts godtagbart. Utskottet anser att en fastighetsägare
endast skall behöva tolerera ett intrång som är bagatellartat för honom
och därför kan en fast procentsats inte anges. En toleransgräns på 10 % inom
berörd del får anses vara den högsta som i något fall skall behöva accepteras.
Den gäller om den berörda delen representerar ett i pengar litet belopp.
Representerar den ett högt värde, är det en i relativa tal väsentligt mindre

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

150

värdenedsättning fastighetsägaren behöver tåla. Ett för ägaren i absoluta tal
stort belopp kan aldrig vara bagatellartat.

Det relativa betraktelsesättet innebär att ersättningströskeln uttryckt i
absoluta belopp ligger högre för ett stort skogsbolag än för en liten
skogsägare. Storskogsbruket har vanligen större bestånd och avverkningsenheter
än privatskogsbruket. Vad som ter sig som bagatellartat för ett
skogsbolag är ofta ett stort intrång för en privat skogsägare.

Storskogsbrukets gängse indelning i behandlingsenheter innebär att
mindre områden med avvikande skogstillstånd förs till det omgivande eller
angränsande beståndet. En strikt indelning i biologiska bestånd görs alltså
inte då åtgärder bestäms. När det skall avgöras vad som skall hänföras till
berörd del inom storskogsbruket skall följaktligen den vanligen tillämpade
omfattningen och generaliseringen av behandlingsenheter utgöra grund för
bedömningen.

Det bör beaktas att ersättningsreglerna avseende skogsmark ställer
kommunerna inför tillämpningsproblem som de inte tidigare haft befattning
med. För lösningar av konkreta tillämpningsfrågor vill bostadsutskottet
hänvisa till skogsstyrelsens tidigare nämnda föreskrifter - som ger vägledning
när det gäller att bedöma vilka hänsynstaganden som bör iakttas av
markägare utan rätt till ersättning - och till naturvårdsverkets skrift (SNV
RR 1984:4) Beräkning av ersättningar för naturvårdsintrång inom skogsbruket
- allmänna råd.

15.5.6.7 Avsevärt försvåras: tillämpningen för jordbruket

Beträffande avsevärt-gränsen i fråga om jordbruket finns skäl att erinra om
de hänsynsreglersom sedan den 1 juli 1984 gäller enligt 6 a § lagen om skötsel
av jordbruksmark. Liksom i fråga om motsvarande hänsynsregler för
skogsbruket gäller att skötselföreskrifter meddelade av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer inte får vara så ingripande att pågående
markanvändning avsevärt försvåras. Enligt de av lantbruksstyrelsen meddelade
föreskrifterna (intagna i lantbruksstyrelsens allmänna råd 1984:1) gäller
bl. a. skyldighet att i vissa fall bevara åkerholmar, odlingsrösen, stenmurar,
skyddsplanteringar, alléer, våtmarker och mindre ytvatten m. m. Föreskrifterna
är vägledande för vilka ingripanden som är möjliga utan att avsevärtgränsen
kan anses ha överskridits.

I likhet med de principer som utskottet berört i fråga om skogsbruket,
innebärande bl. a. att fastighetsägare endast skall behöva tåla ett intrång,
som är bagatellartat för honom, anser utskottet att inte heller för jordbrukets
vidkommande ett så vitt begrepp som hela brukningsenheten bör komma i
fråga. Med den berörda delen avses här närmast det åkerskifte eller den äng
som framstår som en brukningsmässigt avgränsad del.

15.5.6.8 Avsevärt försvåras: tillämpningen för skyddsvärda byggnader

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

Enligt propositionen är en av anledningarna till att införa ersättningsregler
rörande bevarandet av särskilt värdefulla byggnader - för vars vidmakthållande
i dag ersättning i vissa fall kan utgå endast efter en byggnadsminnes -

151

förklaring-att aktiva skyddsåtgärder skall kunna fordras. Bl. a. skall särskild
mer kostnadskrävande arbetsteknik kunna krävas. Enligt utskottets mening
torde de merkostnader som kan bli följden av skyddsbestämmelser ofta
balanseras av ett högre fastighetsvärde. Skyddsbestämmelser för kulturhistoriskt
värdefulla byggnader kan innebära t. ex. särskilda krav på materialval
och färgsättning. Ofta innebär inte sådana krav att några nämnvärda
extrakostnader uppkommer för fastighetsägaren. Kraven grundar då heller
inte någon rätt till ersättning.

Hävdas däremot krav på särskilt kostnadskrävande materialval eller krav
på underhåll av ett byggnadsbestånd som ägaren inte kan nyttiggöra leder
detta ofta till ersättningsskyldighet för kommunen. Detsamma bör också
gälla om fastighetsägaren till följd av skyddsbestämmelser tvingas uppföra en
annan byggnad för att tillgodose en verksamhet som han bedriver på
fastigheten. I övrigt bör de principer som utskottet uttalat i fråga om skogsoch
jordbruket kunna i tillämpliga delar överföras även till ersättningsbedömningar
rörande skyddsvärda byggnader.

15.5.7 Ackumulerad skada

Som framgått förut föreslås i propositionen att alla beslut som kan medföra
ersättning för de angivna kvalificerade skadorna och som fattas inom en
tioårsperiod bör beaktas när det gäller att avgöra om kvalifikationsgränsen
överskridits eller ej genom det senaste beslutet. De ändringar som utskottet
förespråkat i fråga om utformningen av kvalifikationsgränserna medför att
de skador, vars sammanlagda verkan skall beaktas, måste avse samma del av
fastigheten. Om exempelvis marklov först vägras för trädfällning inom en
viss del av fastigheten och därefter vägras för en annan del som inte ingår i
samma behandlingsenhet, skall skadorna sålunda inte ackumuleras.

I motion 1985/86:Bo518 (c) begärs att även skador som kan uppkomma
enligt NVL och skogsvårdslagen skall beaktas enligt ackumuleringsregeln.

Regleringen i PBL och NVL samt de hänsynsregler enligt skogsvårdslagen
och lagen om skötsel av jordbruksmark som utskottet berört förut (avsnitten

15.5.6.6 och 15.5.6.7) kan i vissa situationer användas på samma områden
och för liknande ändamål. Ett beslut enligt en av lagarna kan följas av beslut
enligt någon av de andra. Det vore enligt utskottets mening stötande om
lagstiftningen utnyttjades på ett sådant sätt att en fastighetsägare genom
skilda på varandra följande restriktioner enligt olika lagstiftning tvingades
acceptera ett större intrång än om skadan bedömts i ett sammanhang. I vissa
situationer är det dock ofrånkomligt att restriktioner beslutas med stöd av
skilda lagar och med ett visst tidsmellanrum. Enligt utskottets mening bör
därför ackumuleringsregeln i PBL kompletteras så att hänsyn tas även till
skador enligt annan lagstiftning. En förutsättning är givetvis att det är fråga
om sådana skador som kan relateras till den del av fastigheten som berörs av
en skada enligt 14 kap. 8 § första stycket 1—5 PBL.

De skador genom restriktioner enligt annan lagstiftning som det enligt
utskottets mening ligger närmast till hands att beakta är de som kan
uppkomma genom vissa beslut enligt NVL. Såväl i beslut om bildande av
naturreservat som naturvårdsområde skall anges de inskränkningar i rätten

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

att förfoga över fastighet som befinns nödvändiga för att trygga ändamålet
med beslutet, såsom förbud eller föreskrifter rörande bebyggelse, uppodling,
plantering och avverkning m.m. Ägare får också förpliktas att tåla intrång
genom röjning, plantering m.m. (8, 9, 11 och 19 §§ NVL). Graden av
inverkan genom restriktioner av detta slag på den pågående markanvändningen
är avgörande för om det är ett naturreservat eller naturvårdsområde
som bör inrättas. Enligt utskottets mening är det naturligt att beakta skador
av detta slag vid bedömningen av om ett beslut enligt PBL medför att
kvalifikationsgränsen överskrids.

De föreskrifter om hänsynstagande till naturvårdens intressen som utfärdats
av skogsstyrelsen resp. lantbruksstyrelsen med stöd av bemyndigandena
i skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark har generell
giltighet. Vad föreskrifterna har för inverkan på en viss fastighet eller
fastighetsdel kan inte avgöras enbart med ledning av föreskrifterna som
sådana. Underlaget för att bedöma skador är alltså annorlunda i dessa fall än
vid de angivna besluten enligt NVL.

Genom 22 § skogsvårdsförordningen har skogsvårdsstyrelserna med stöd
av 21 § skogsvårdslagen getts i uppdrag att för områden som efter samråd
med länsstyrelsen angetts vara av utpräglat intresse för naturvården eller det
rörliga friluftslivet upprätta naturvårdsinriktade skogsbruksplaner. Sådana
planer, som givetvis inte tillkommer utan samråd också med markägaren, får
till skillnad från de generella föreskrifterna en direkt betydelse för specificerade
fastigheter och fastighetsdelar. En markägare kan också på annat sätt få
ta kännbar ekonomisk hänsyn i skogsbruket, t. ex. genom att han frivilligt
följer sådana allmänna råd som skogsvårdsstyrelsen kan ge i sin tillsynsverksamhet
och som kan medföra att han får avstå från t. ex. önskvärda
rationaliseringsvinster. I den mån en sådan direkt inverkan föreligger genom
en naturvårdsinriktad skogsbruksplan eller eljest genom dokumenterade
frivilliga åtaganden i skogsbruket från en markägares sida, vore det enligt
utskottets mening oskäligt om inte detta skulle beaktas även vid kvalifikationsgränsbedömningar
enligt PBL. Dock måste det här röra sig om
hänsynstaganden som är betydligt större än de som i allmänhet krävs av en
fastighetsägare enligt de generella föreskrifterna. När sådana särskilda fall av
betydande hänsynstaganden som nu har beskrivits föreligger, bör dessa alltså
enligt utskottets mening kunna ackumuleras med andra restriktioner. I
sådana fall skall all inverkan av hänsynstagandet beaktas. Något avdrag för
det hänsynstagande som följer redan av de generella föreskrifterna enligt
21 § skogsvårdslagen skall alltså inte göras, i den mån ett sådant avdrag över
huvud taget skulle kunna beräknas för fastighetsdelen i fråga.

De naturvårdshänsyn som skall tas enligt 6 a § lagen om skötsel av
jordbruksmark har hittills i föreskriftsform kommit till uttryck endast genom
generella föreskrifter. Någon motsvarighet till de naturvårdsinriktade skogsbruksplanerna
förekommer inte. Rådgivningsverksamheten har, såvitt utskottet
erfarit, inte heller fått någon sådan inriktning som i fråga om
skogsbruket. Detta talar för att lagen om skötsel av jordbruksmark för
närvarande lämnas utanför bedömningsområdet för ackumulerade skador.
Om situationen skulle förändras, förutsätter utskottet att regeringen får
anledning att återkomma till riksdagen med erforderliga förslag.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

Enligt skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark får
skogsvårdsstyrelse resp. lantbruksnämnd meddela föreläggande eller förbud
bl. a. för att föreskrifterna skall efterlevas. Sådana förelägganden eller
förbud kan givetvis medföra en direkt verkan för en viss del av en fastighet.
Något skäl att särskilt beakta denna inverkan föreligger dock inte enligt
utskottets mening. En förutsättning för att meddela föreläggande eller
förbud är nämligen att det visat sig att myndighetens råd eller anvisningar
inte har följts. Det bör givetvis inte vara så att den som samarbetar mindre väl
med myndigheterna premieras vid kvalifikationsgränsbedömningen.

Utskottet förordar med anledning av propositionens förslag och motion
1985/86:Bo518 (c) såvitt nu är i fråga att 14 kap. 8 § fjärde stycket ges
följande lydelse:

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra
beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 8, 9, 11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822), under förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden enligt 21 § skogsvårdslagen (1979:429) som
i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

I sitt betänkande med anledning av proposition 1985/86:90 om följdlagstiftning
med anledning av PBL kommer utskottet att behandla motion
1985/86:Bo518 (c) i övrigt.

15.5.8 Kvalifikationsgränsernas betydelse för skadeersättningens storlek

Utskottet ansluter sig till den lösning som föreslås i propositionen och som
innebär att vid betydande skada ersättningen skall minskas med det belopp
som understiger den angivna kvalifikationsgränsen. Till följd av utskottets
ställningstagande i fråga om kopplingen mellan ersättningsfall och kvalifikationsgränserna
kommer detta att gälla endast i ersättningsfallen enligt
punkterna 1 och 2. Någon invändning mot propositionsförslaget i denna del
synes inte ha gjorts i någon motion.

15.5.9 Värderingsreglerm. m.

Även i de frågor som redovisats under denna rubrik tidigare (15.4.6) delar
utskottet de uppfattningar som redovisats i propositionen.

I motion 69 (c) aktualiseras i anslutning till yrkande 10 såvitt nu är i fråga en
fråga om likviditetsproblem som kan uppkomma under de år ett skogsbestånd
inte får avverkas. Enligt motionären måste likviditetsaspekten beaktas.
Jordbruksutskottet tar upp liknande synpunkter i sitt yttrande.

Ett skogsbestånd har i sitt slutskede i regel en relativt låg volymtillväxt men
hög värdetillväxt. Ett kommunalt beslut om en tidsbegränsad överhållning av
ett skogsbestånd innebär därför ofta att värdenedsättningen blir ringa. För en
mindre skogsägare kan dock ett temporärt avverkningsförbud leda till
likviditetsproblem, om han saknar alternativa avverkningsmöjligheter. Utskottet
hänvisar i denna angelägenhet till att enligt de tillämpliga reglerna i
ExL ersättning kan utgå även för s.k. annan skada. Därigenom kan

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

likviditetsaspekten beaktas när det avgörs om kvalifikationsgränsen uppnåtts
och när ersättning bestäms. Storskogsbruket torde regelmässigt ha alternativa
avverkningsmöjligheter. Detta innebär att storskogsbruket i allmänhet får
acceptera tidsbegränsade avverkningsförbud utan att kvalifikationsgränsen
överskrids.

Även andra hänsyn bör tas inom ramen för ”annan skada”. Sålunda bör
hänsyn tas till om ägarens arbetsinkomst påverkas mer än marginellt. I de
uttalanden i proposition 1972:111 bil. 2 som redovisades i avsnitt 15.5.6.5
uppmärksammas också frågor om ersättning för andra ekonomiska skador än
minskat marknadsvärde.

Centerpartiets partimotion 1985/86:69 (c) yrkande 10 såvitt nu är i fråga är
sålunda tillgodosedd och bör med hänvisning till det anförda avslås.

15.6 Utskottets lagförslag

Vad utskottet anfört ovan föranleder utskottet att föreslå riksdagen att anta
nedanstående, i förhållande till propositionens lagförslag avvikande utformning
av lagtexten.

8 kap. 17 § andra stycket bör inte införas.

Till 14 kap. 7 § fogas ett tredje stycke:

Om bygglov vägras till att ersätta en genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har
gjorts inom fem år från det att byggnaden förstördes, har ägare eller
innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt till ersättning av kommunen
för den skada han lider.

14 kap. 8 § bör med anledning av propositionens förslag och centerpartiets
partimotion 1985/86:69 yrkande 10, folkpartiets partimotion 1985/86:80
yrkande 3 m och motion 1985/86:Bo518 (c) alla yrkandena såvitt nu är i fråga
ges nedanstående lydelse:

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning
av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och
ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs
eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § meddelas
i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger, i fall som avses i första stycket 1 och 2, om

skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten
och, i fall som avses i första stycket 3—5, om skadan medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

BoU 1986/87:1
15 Skyldighet att
lösa mark och utge
ersättning

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer
vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten,
om ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 8,9,11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822), under förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan
inverkan av hänsynstaganden enligt 21 § skogsvårdslagen (1979:429) som
i särskilda fall har inträtt inom samma tid.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller
3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och
5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen.

Vidare föreslår utskottet att 14 kap. 10 § andra stycket ges följande lydelse:

Ersättning för skada i fall som avses i 8 § första stycket 1 och 2 skall
minskas med ett belopp som motsvarar vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.

BoU 1986/87:1
16 Domstolsprövning -

16 Domstolsprövning

16.1 Inledning

I 15 kap. lagförslaget behandlas regler om domstolsprövning.

Den nuvarande ordningen enligt 137—146 §§ BL innebär i huvudsak att
expropriationslagens ( ExL) regler skall tillämpas om inte annat bestämts i
BL.

Enligt 15 kap. 1 § skall, utöver vad som följer av 6 kap. 39 § och 14 kap.
9 §, ExL:s regler gälla för mål om inlösen och andra ersättningar i den mån
avvikande bestämmelser inte meddelas i PBL. De regler i ExL som i första
hand kommer att få tillämplighet är 5-7 kap. om rättegången i expropriationsmål
och betalning av ersättning m, m.

I propositionen föreslås några fristregler om talans väckande som i viss
utsträckning saknar motsvarighet i BL.

En nyhet är regeln i 15 kap. 2 § att kommunen i inlösenmål enligt 6 kap.

17 §, dvs. mål där kommunen avser att enligt en detaljplan ta i anspråk mark
för allmän plats eller annat ändamål än enskilt bebyggande, får väcka talan
innan planen vunnit laga kraft. Avsikten är att inlösenförfarandet skall
kunna påskyndas. 15 kap. 4 § ExL finns en motsvarande regel. Enligt denna
får den som sökt expropriationstillstånd väcka talan innan tillståndsfrågan
avgjorts. Liksom denna bestämmelse i ExL blir regeln i 15 kap. 2 § endast
tillämplig på talan som väcks av kommunen. En sakägare som påkallar
domstolsprövning av en motsvarande inlösenfråga enligt 14 kap. 1 och 2 §§
får sålunda avvakta att detaljplanen vinner laga kraft.

156

I 15 kap. 3 § behandlas frågor om inlösen enligt 6 kap. 24 §, dvs. sådan BoU 1986/87:1

inlösen som en kommun är berättigad till sedan genomförandetiden löpt ut. 16 Domstols Enligt

6 kap. 24 § andra stycket får kommunen lösa in mark som inte har prövning

bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med detaljplan. Inlösen får dock
inte ske så länge det finns ett bygglov som kan tas i anspråk. Talan skall enligt
15 kap. 3 § första stycket väckas inom tre år efter genomförandetidens
utgång. Om en ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller
om kommunen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden, skall
inlösenmålet enligt 15 kap. 3 § andra stycket förklaras vilande. Vilandeförklaring
skall även beslutas av domstolen, om inlösentalan väckts enligt 6 kap.

24 § första stycket (fastighetsdelar tillhörande olika ägare) och ansökan görs
om fastighetsbildning i enlighet med fastighetsplan. Om genomförandetiden
förlängs eller förnyas eller om en fastighet bildas enligt fastighetsplanen,
förfaller inlösentalan.

I 15 kap. 4 § första och andra styckena anges att talan om inlösen eller
ersättning enligt 14 kap. 3-8 §§ skall väckas inom två år från det beslut eller
den åtgärd som grundar resp. anspråk. I tredje stycket öppnas dock en
möjlighet att även senare väcka talan, nämligen om skadan inte rimligt
kunnat förutses inom tvåårstiden. I propositionen (s. 848) anförs exempel på
en sådan situation.

Regeln i 15 kap. 5 § avser utbetalningar av skadeersättning. Beträffande
utbetalningar av ersättning vid inlösen kommer 6 kap. ExL att vara
tillämpligt.

Huvudregeln föreslås i första stycket vara att skadeersättning skall
utbetalas på en gång. Om det finns särskilda skäl, skall dock ersättningen
kunna bestämmas att utgå med årliga belopp, t. ex. om intrånget blir
tidsbegränsat eller är svårt att storleksberäkna på förhand (prop. s. 848).

Årliga skadeersättningar, men inte engångsbelopp, skall kunna omprövas på
begäran av kommunen, fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt.
Omprövningsmöjligheten är avsedd att tillämpas restriktivt och får inte ges
retroaktiv verkan (prop. s. 401).

I andra stycket öppnas en möjlighet att förordna att ersättning enligt 14
kap. 8 § första stycket 2 eller 3 skall betalas ut först när vissa åtgärder med
byggnaden har utförts. Det gäller här enligt utskottets förslag till lydelse av
punkt 2 ersättningar för skada till följd av rivningsförbud eller vägrat
rivningslov avseende byggnader som behövs för bostadsförsörjningen eller
som bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde. Enligt punkt 3 är det
fråga om ersättning för skada genom skyddsbestämmelser för byggnader som
är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt. Avsikten bakom den föreslagna regleringen är att en
fastighetsägare, i de fall där han nekas att riva byggnaden i fråga och ersätta
den med en ny och mer ekonomisk, skall vara berättigad till kompensation
först sedan faktiska merkostnader för ombyggnadsåtgärder uppkommit
(prop. s. 401). Bestämmelserna skall dock få tillämpas endast när det inte är
uppenbart oskäligt, vilket anses vara fallet t.ex. när det inte finns något
realistiskt ombyggnadsalternativ (prop. s. 849).

Till tredje stycket föreslås överflyttade regler som nu finns i 22 § andra 157

stycket och 116 § andra stycket BL med innebörd att ny innehavare skall vara BoU 1986/87:1

bunden av företrädares förhållande till kommunen i vad avser skadeersätt- 16 Domstols ning.

prövning

16.2 Rättegångskostnader

Nuvarande ordning innebär enligt 137 § BL att ExL:s regler om rättegångskostnad
i mål om inlösen och om intrångsersättning gäller i den mån inte
avvikande bestämmelser meddelas i BL.

Enligt 7 kap. 1 § ExL gäller sammanfattningsvis att den exproprierande
svarar såväl för egna som för motpartens rättegångskostnader i första
instans. (Dessutom svarar den exproprierande för kostnader i tillståndsärendet
och vid fördelning av expropriationsersättning.) Tre begränsningar
beträffande ansvaret för motpartens kostnader finns dock. Om motparten
genom sådan vårdslöshet eller försummelse som avses i 18 kap. 6 §
rättegångsbalken, dvs. genom att utebli från sammanträde m.m., vållat
kostnad för den exproprierande skall motparten själv svara för den kostnaden.
Vidare är den exproprierandes ansvar begränsat till att avse motpartens
kostnader för ombudsarvode, ersättning för eget arbete och tidsspillan samt
ränta på rättegångskostnader enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken. Rättegångskostnader
därutöver ersätts alltså inte. Slutligen har motparten rätt till
ersättning för utredningskostnad, som han förebringat i strid med utredningsbeslut,
endast i den mån utredningen haft betydelse för utgången i
målet.

Andra regler i rättegångsbalken, däribland huvudregeln att den part som
tappar målet skall ersätta motpartens rättegångskostnad (18 kap. 1 §
rättegångsbalken), är således inte tillämpliga i första instans.

I högre instans svarar enligt 7 kap. 3 § ExL den exproprierande alltid för
egna och, om det är den exproprierande som fullföljt målet, dessutom för
motpartens kostnader. Därvid gäller begränsningarna i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken. I övrigt gäller 18 kap. rättegångsbalken. Det innebär bl. a.
att motparten aldrig behöver betala den exproprierandes kostnader och att
han får svara för sina egna kostnader bara när han klagat och förlorat (Bouvin
m.fl., Expropriationslagen, s. 268). Om båda parter har överklagat, får
förlorande sakägare viss ersättning för sina kostnader (se prop. 1966:73
s. 135 och NJA 1969 s. 36).

Något problem med att överföra ExL:s regler på de rättegångskostnadsfrågor
som kan uppkomma enligt PBL torde enligt utskottets mening inte
uppkomma så länge fråga är om fall där kommunen, i kraft av den
expropriativa verkan som en detaljplan eller fastighetsplan kan ge, väcker
talan mot en markägare eller en innehavare av särskild rätt med yrkande om
inlösen av mark eller av rättighet (6 kap. 17 och 24 §§). Kommunen kommer i
sådana fall att inträda i den exproprierandes roll enligt ExL.

Enligt PBL - liksom nu enligt BL - kommer därutöver frågor om
rättegångskostnader att uppkomma i mål där kommunen står som svarandepart.
Det gäller mål där talan väckts av sakägare med yrkande om inlösen
eller om skadeersättning enligt reglerna i 14 kap. I sådana fall kan det
diskuteras om ExL:s regler också skall vara tillämpliga. I 15 kap. 6 § har

upptagits en regel som avser sådana fall. Utskottet övergår till att behandla BoU 1986/87:1

denna regel liksom motionsyrkanden rörande dessa fall. 16 Domstols prövning 16.

2.1 Rättegångskostnad i mål som väckts av sakägare

15 kap. 6 § avser mål där en sakägare väckt talan mot en kommun eller en
annan huvudman för allmän plats eller mot en väghållare eller en ägare av
vissa anläggningar. Sakägaren kan därvid ha yrkat inlösen av mark eller
särskild rätt. Han kan också ha yrkat skadeersättning enligt 14 kap. eller ha
kombinerat inlösen- och skadeersättningsyrkanden med varandra. Om
sakägarens talan ogillas föreslås i propositionen som huvudregel gälla
rättegångsbalkens regler om skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnad
i tvistemål, dvs. sakägaren får normalt bära både egen och
kommunens (eller annan motparts) rättegångskostnad.

I propositionen (s. 403) har gjorts den bedömningen att denna huvudregel
kan bli oskäligt betungande för sakägarna. Skyldigheten för kommunen att
lösa mark m. m. eller betala intrångsersättning kommer nämligen i de flesta
fall att vara beroende av om en viss kvalifikationsgräns är uppnådd, vilket
kan vara svårt för sakägaren att på förhand avgöra. Därför föreslås att om
sakägaren haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, skall
domstolen kunna förordna att kommunen skall ersätta sakägarens rättegångskostnad
eller att vardera parten skall stå sin kostnad.

Därmed föreslås en ordning som skiljer sig från dagens. Enligt 138 och
139 §§ BL gäller nämligen skilda kostnadsregler beroende på om sakägaren
för talan om inlösen eller om intrångsersättning. Endast i fråga om
intrångsersättning (139 §) finns möjlighet för domstolen att jämka kostnadsansvaret.
Denna jämkningsmöjlighet föreslås nu utvidgad till att gälla även i
inlösenmålen. Propositionens förslag är således förmånligare för fastighetsägaren
än nu gällande regler enligt BL.

Frågan om ansvaret för rättegångskostnader i fall där en enskild part
väcker talan mot kommunen behandlas i centerpartiets partimotion 1985/

86:69 yrkande 11. I motionen anförs att den enskilda parten bör få en fråga
om ersättning för inskränkning i rådigheten prövad utan att behöva riskera
att få betala vare sig egna eller vederbörande myndighets rättegångskostnader.
15 kap. 6 § bör därför enligt motionärerna utgå och ExL:s regler gälla
även i nu förevarande fall där talan väcks av en sakägare.

Utskottet anser att parterna i första hand bör söka lösa ersättningsfrågorna
vid förhandlingar. Om emellertid ingen överenskommelse kan nås, bör en
sakägare inte av rädsla för dryga rättegångskostnader känna sig förhindrad
att få en ersättningsfråga prövad vid domstol. Utskottet menar därför att
rättegångsbalkens huvudregel om skyldighet för förlorande part att ersätta
motpartens rättegångskostnader och stå för egna kostnader inte kan gälla
förevarande inlösen- och skadeersättningsmål. Den i propositionen föreslagna
skyddsregeln, att en förlorande sakägare som haft skälig anledning att få
sin talan prövad, skall kunna få sin rättegångskostnad betald av kommunen
eller åtminstone slippa betala kommunens rättegångskostnad, ger enligt
utskottets mening inte tillräckligt klart uttryck åt de överväganden som

domstolen bör göra i rättegångskostnadsfrågan. Denna regel bör därför ges 159

en annan utformning.

Utskottet anser att övervägande skäl talar för att frågan om rättegångs- BoU 1986/87:1

kostnadsersättning i de här aktuella fallen där kommunen står som svarande- 16 Domstols part

löses i nära anslutning till ExL:s motsvarande regler. Även enligt ExL prövning
kan det förekomma att en fastighetsägare väcker talan mot den exproprierande
(5 kap. 4 § ExL). I första instans svarar därvid den exproprierande
även som svarande både för egna och för motpartens kostnader, såvida inte
motparten genom försummelse eller onödig utredning vållat viss kostnad. I
högre rätt skall i princip den exproprierandes motpart svara för egna
kostnader bara när han förlorat ett mål som han själv överklagat. En
förutsättning för att motparten skall få väcka talan enligt ExL är dock att
fastigheten helt eller delvis redan tillträtts av den exproprierande, dvs. att en
faktisk besittningsändring inträffat. Motsvarande förutsättning av en faktisk
inträffad åtgärd som berör fastigheten är för handen i vissa av de fall där
skadeersättning skall utgå enligt PBL, t.ex. 14 kap. 4 § (användning för annat
ändamål eller ändrat höjdläge vid genomförande av plan) och 6 § (inspektionsskador
m.m.). Detta talar för att åtminstone i dessa fall reglera
rättegångskostnadsfrågan i enlighet med ExL. Utskottet finner emellertid
onödigt komplicerat att ha en ordning för de nu angivna fallen och en annan
för fall där någon faktisk åtgärd ännu inte förekommit. Utskottet anser
därför att ExL:s regler bör bilda utgångspunkten för regleringen av ansvaret
för rättegångskostnader i fråga om alla ersättningsfall enligt PBL.

En fullständig anslutning till ExL:s regler skulle likväl enligt utskottets
mening föra för långt. I expropriationsfall är det ju alltid en kommun eller ett
organ som företräder ett allmänt intresse som inleder förfarandet. I
ersättningsmål enligt PBL är det däremot ofta en enskild sakägare som
väcker talan. Rena okynnesmål inledda av en sakägare bör inte föranleda att
en kommun - eller den huvudman för allmän plats e. d. som är svarande i
målet - skall bära oskäliga rättegångskostnader.

En viss spärr mot okynnesmål finns i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som är
tillämplig enligt ExL. Denna regel är dock främst tillämplig på försummelser
i en redan inledd rättegång och täcker alltså inte helt de fall där en sakägare
väcker talan utan tillräckliga skäl. En särskild reglering är därför motiverad
för dessa fall.

Man bör vid bedömning av om okynne förelegat eller inte kunna ställa det
kravet på en sakägare att han i förhandlingar med kommunen preciserat sina
anspråk och angett sådana omständigheter till stöd för sina yrkanden att
förhandlingarna kan grundas på detta material. Ett beslut av sakägaren att
inleda rättegång mot kommunen bör vidare grundas på kommunens
ställningstagande till hans yrkanden och åberopade omständigheter, såvida
kommunen inte undandragit sig att svara. Om skillnaderna mellan parternas
ståndpunkter under förhandlingarna varit små eller om det eljest varit
övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna
uppnås genom en rättegång, bör en sakägare som förlorar målet kunna
förpliktas att svara för sin egen kostnad. Om det måste ha varit uppenbart för
sakägaren att hans anspråk saknade skälig grund, bör han kunna förpliktas
betala båda parters kostnader.

Beträffande rättegångskostnader i högre rätt bör samma regel utan
olägenhet kunna tillämpas. Om en fastighetsägare som förlorat i första

instans överklagar och förlorar även i högre rätt, torde ofta skälig grund för BoU 1986/87:1

överklagandet inte kunna anses föreligga, såvida inte svårbemästrade 16 Domstols rättsfrågor

finns i målet. prövning

Enligt utskottets mening bör riksdagen med avslag på förslaget i propositionen
såvitt rör 15 kap. 6 § och med anledning av centerpartiets partimotion
1985/86:69 yrkande 11 anta en ny regel med följande lydelse:

Ogillas i mål enligt 1 § talan som har väckts av fastighetsägaren eller den
som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen förordna att han
skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett rättegången utan
tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får
domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes
rättegångskostnader.

16.3 Regel om gatukostnadstvister m. m.

I avsnitt 8.4 har utskottet föreslagit en justering av regeln i 8 § första stycket
som hänvisar gatukostnadstvister till fastighetsdomstol.

I propositionen föreslås enligt 15 kap. 8 § andra stycket en regel som i
gatukostnadsmål i allmänhet gör rättegångsbalkens regler tillämpliga, men
som i mål som förloras av en fastighetsägare motsvarar den föreslagna regeln
i 15 kap. 6 § om möjlighet fördomstolen att jämka rättegångskostnadsersättning,
när det funnits skälig anledning för fastighetsägaren att få talan prövad
av domstol.

Beträffande tvister om ersättningens storlek finner utskottet att rättegångskostnadsfrågorna
bör regleras på samma sätt som i de fall som avses i 15 kap.

6 §, dvs. med en specialregel som nära ansluter till ExL:s reglering. Här torde
det ofta vara fastighetsägaren som väcker talan. Ibland kan det dock vara så
att kommunen väcker talan mot en fastighetsägare för att få en exekutionstitel,
men att fastighetsägaren gör invändningar om ersättningens storlek. Hur
kostnaderna bör fördelas mellan parterna i sådana blandade mål där parterna
ömsevis för talan mot varandra, bör enligt utskottets mening regleras på i
princip samma sätt som i 15 kap. 6 §. Förutsättningen bör dock anges vara att
fastighetsägaren förlorar målet. I fråga om de blandade målen avses därmed
de mål där fastighetsägaren framstår som övervägande förlorande. Vad
däremot gäller tvister om enbart betalningsvillkoren, dvs. där ersättningsbeloppets
storlek inte ifrågasatts, bör denna regel inte tillämpas. I sådana
tvister kan det endast vara fråga om när beloppen skall betalas, vilken ränta
som skall utgå och om en säkerhet är godtagbar eller inte. Talan torde i
sådana fall ofta väckas av kommunen för att få en exekutionstitel mot en
fastighetsägare som inte betalar i rätt tid. För prövningen av rättegångskostnadsfrågor
i sådana mål bör rättegångsbalkens regler i tillämpliga delar
kunna gälla. Hänvisningen till dessa regler bör dock, så som föreslås i
propositionen, ske via lagen om domstolar i fastighetsmål.

Utskottet föreslår med anledning av propositionsförslaget såvitt nu är i
fråga att 15 kap. 8 § andra stycket erhåller följande lydelse:

11 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr 1

I mål som avses i första stycket skall bestämmelserna i lagen (1969:246)
om domstolar i fastighetsmål tillämpas. Förlorar fastighetsägaren, skall
dock 6 § tillämpas, om målet inte rör endast betalningsvillkoren enligt 6
kap. 35 §.

Såvitt ändringar i 15 kap. lagförslaget inte förordats ovan tillstyrks det av
utskottet.

17 Bemyndiganden

I lagförslagets 16 kap. 1 § behandlas bl.a. frågan om regeringens möjligheter
att meddela föreskrifter om krav på byggnader m.m. Regeringen föreslås få
bemyndigande att utöver bestämmelserna i 3 kap. meddela de föreskrifter
som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa samt för lämplig
utformning av byggnader och andra anläggningar eller anordningar samt
tomter och allmänna platser. Regeringens möjlighet att meddela föreskrifter
föreslås kunna delegeras till myndighet som regeringen bestämmer.

I 16 kap. 2 § behandlas frågan om typgodkännande. I 3 § anges att
godkännande får meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Föreskrifter om avgifter för typgodkännande föreslås meddelas av regeringen
eller myndighet regeringen bestämmer.

Utskottet vill föreslå att riksdagen i 16 kap. 2 och 3 §§ inför ett tillägg med
innebörd att inte bara typgodkännande utan också tillverkningskontroll skall
kunna utföras och att även sådan kontroll skall kunna beslutas av myndighet
som regeringen bestämmer. Utskottet förordar att det skall vara möjligt att
utföra sådan kontroll även utan samband med typgodkännande. Liksom
beträffande typgodkännande föreslås att föreskrifter om avgifter för beslut
om tillverkningskontroll skall få meddelas av regeringen eller av myndighet
som regeringen bestämmer. Vad nu förordats av utskottet innebär vidare att i
8 kap. 29 § andra stycket bör göras ett tillägg av innebörden att byggnadsnämnden
i bygglovsbeslutet, vid fastställande av vissa handlingar som legat
till grund för beslutet, skall godta även tillverkningskontrollerade material,
konstruktioner m.m.

Vad nu redovisats om innehållet i 16 kap. 1—3 §§ har tagits upp i
propositionen i den allmänna motiveringen (s. 98—100). Vad där anförts
bl. a. om regeringens möjligheter att meddela föreskrifter samt om innehållet
m. m. i dessa har inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande. Utskottet har noterat vad i propositionen (s. 100) anförts om att
statens planverk fått i uppdrag att lägga fram förslag till föreskrifter som kan
behövas i anslutning till vissa kapitel i PBL. Planverket skall även redovisa de
allmänna råd som är oundgängligen nödvändiga för förståelsen av föreskrifterna.
Reglerna skall enligt propositionen utformas enkelt och tydligt och
med beaktande av de riktlinjer för förenkling av myndigheternas handläggning
som riksdagen ställt sig bakom (prop. 1983/84:119, KU 25). Bostadsutskottet
finner det viktigt att så sker.

Utskottet föreslår sammanfattningsvis att riksdagen antar 16 kap. med de
tillägg i 2 och 3 §§ som utskottet ovan föreslagit samt i övrigt enligt förslaget i
propositionen.

BoU 1986/87:1

17 Bemyndiganden

162

18 Övergångsbestämmelser

18.1 Ikraftträdande

1 propositionen föreslås att PBL träder i kraft den 1 januari 1987. Denna
tidpunkt bör - för att medge erforderlig riksdagsbehandling - skjutas upp till
den 1 juli 1987. Utskottet föreslår sålunda att PBL träder i kraft den 1 juli
1987. Det senarelagda ikraftträdandet får konsekvenser för en rad andra
angivna tidpunkter, bl.a. i fråga om väckande av talan i ersättnings- och
inlösenmål, vilka tidpunkter också bör senareläggas ett halvår.

18.2 Generalplaner m. m.

117 kap. 3 § fjärde stycket görs en hänvisning till lagen om försöksverksamhet
med förenklade regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner. Av skäl
som framgått ovan bör denna lag ej införas. Det aktuella stycket bör sålunda
inte införas. I övrigt tillstyrker utskottet 17 kap. 3 §.

Utskottet noterar att endast generalplaner som fastställts skall gälla som
områdesbestämmelser.

18.3 Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

18.3.1 Den generella giltigheten av äldre planer

Den huvudsakliga innebörden av propositionsförslaget är att alla äldre,
enligt dagens regler fortfarande giltiga planer, dvs. huvudsakligen stads- och
byggnadsplaner, skall fortsätta att gälla. Undantag görs dock för sådana
avstyckningsplaner för vilka regering eller länsstyrelse enligt 168 § BL
förordnat om tätbebyggelseförbud. Dessa föreslås upphöra att gälla. Beträffande
genomförandetid se 18.3.2.

Utskottet uppmärksammar i detta sammanhang en fråga som får bedömas
ha stor praktisk vikt. 139 § BS ges för närvarande bestämmelser om placering
av byggnader på tomter. Bl. a. gäller att byggnader inom område med
stadsplan eller byggnadsplan skall, såvida inte något annat föreskrivits i
planen eller medges av byggnadsnämnden, läggas i gatulinje eller, om
förgård finns, i inre förgårdslinje. I övrigt får - också där inte annat är
föreskrivet - friliggande byggnader inte förläggas närmare gränsen till
granntomt än halva tillåtna hushöjden, dock inte närmare än 4,5 meter.
Avståndet mellan byggnader på samma tomt skall vara minst den tillåtna
hushöjden. Från bestämmelserna om avstånd får byggnadsnämnden - efter
hörande av ägaren av angränsande tomt - medge undantag, om det är
påkallat av särskilda skäl och kan ske utan men för granne eller fara för
sundhet, brandsäkerhet eller trafiksäkerhet och utan att ett lämpligt
bebyggande av området försvåras.

Som nämndes gäller bestämmelsen i 39 § BS bara om inte något annat
föreskrivits i en plan. Enligt vad planverket har upplyst förekommer
planbestämmelser rörande de i 39 § BS reglerade frågorna endast sällan. De

BoU 1986/87:1

18 Övergångsbestämmelser -

163

flesta planer förutsätter att innehållet i 39 § BS gäller vid sidan av planen. Om BoU 1986/87:1
39 § BS upphävs tillsammans med BS i övrigt, i enlighet med vad som föreslås 18 Övergängs i

17 kap. 1 §, kommer enligt planverkets uppskattning ca 50 000 planer att bestämmelser

sakna regler om byggnaders läge i förhållande till gata, förgårdsmark,
granntomter och andra byggnader på tomten. Några motsvarande bestämmelser
i PBL finns inte. Propositionsförslaget förutsätter att planerna
tillfogas bestämmelser i dessa avseenden i den utsträckning kommunerna
anser det behövligt. Det kommer emellertid att innebära ett omfattande
arbete i kommunerna.

En mer ändamålsenlig ordning är - som planverket föreslagit - att
bestämmelsen i 39 § BS får fortsätta att gälla som detaljplanebestämmelse i
den mån inte resp. plan innehåller någon annan bestämmelse. En övergångsbestämmelse
med denna innebörd bör alltså tas in i 17 kap. Utskottet föreslår
därför att till 17 kap. 4 § förs ett tredje stycke av följande lydelse:

Om inte annat är föreskrivet i sådan plan eller bestämmelse som enligt
första stycket skall gälla som detaljplan enligt denna lag, skall 39 §
byggnadsstadgan (1959:612) tillämpas som bestämmelse i planen.

18.3.2 Genomförandetid

Äldre planer föreslås i propositionen få viss genomförandetid enligt 5 kap.
5 §. Om en stadsplan eller byggnadsplan har fastställts efter utgången av år
1978, föreslås genomförandetiden vara tio år från den dag fastställandebeslutet
vann laga kraft. Är planen fastställd dessförinnan skall genomförandetiden
anses ha gått ut. Det innebär att planen visserligen fortsätter att gälla och
att den ger byggrätt, men att den kan upphävas eller ändras utan beaktande
av de rättigheter som uppkommit genom planen med stöd av 5 kap. 11 §
andra stycket.

I centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 12 såvitt nu är i fråga
hemställs om tillkännagivande av att även planer fastställda före 1979 skall
ges genomförandetid.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 n hemställs att genomförandetiden
för äldre planer utökas så att alla planer som fastställts efter
utgången av år 1978 skall ges en genomförandetid på tio år räknat från PBL:s
ikraftträdande. I yrkandet 3 o såvitt nu är i fråga begärs vidare att även vissa
planer antagna före 1978 skall få genomförandetid.

Utskottet, som ställer sig bakom huvudprinciperna i propositionsförslaget,
finner dock att den föreslagna ordningen rymmer vissa tillämpningsproblem,
som gör den svåröverskådlig. Även om kommuner och myndigheter
naturligtvis efter viss registerforskning kan konstatera vilken dag som
beslutet om en plan som fastställts före utgången av år 1978 vunnit laga kraft
och vilken dag som således tio år senare utgör slutdagen för genomförandetiden,
gäller inte detsamma för berörda sakägare och i än mindre grad för
andra intressenter. En ordning som innebär att alla äldre planer som
fastställts genom lagakraftvunnet beslut efter den angivna tidpunkten får en
och samma genomförandetid torde vara lättare att överskåda för alla berörda

intressenter. Utskottet finner därför skäl att delvis ansluta sig till den lösning BoU 1986/87:1
som förespråkas i folkpartiets partimotion. Att bestämma genomförandeti- 18 Övergångs den

för de här aktuella planerna till tio år från PBL:s ikraftträdande skulle bestämmelser

dock försvåra angelägna planändringar och vidmakthålla olägenheterna av
nuvarande ordning under alltför lång tid. Tiden kan inte lämpligen sättas
längre än till fem år efter dagen för PBL:s ikraftträdande. Om det anses
erforderligt för att ge rimlig tid till genomförande har kommun möjlighet att
förlänga genomförandetiden.

Utskottet finner således lämpligt att alla stads- och byggnadsplaner som
fastställts efter utgången av 1978 skall ges en genomförandetid av fem år från
PBL:s ikraftträdande. I enlighet med vad som angetts i propositionen (s. 864)
avses med uttrycket fastställd att fastställelsebeslutet vunnit laga kraft.

Planer, som länsstyrelsen fastställt före den 1 januari 1979, men som
överklagats och som vunnit laga kraft genom regeringsbeslut efter denna
dag, får alltså också genomförandetid. Om länsstyrelsens beslut däremot inte
överklagats, bör det av praktiska skäl vara länsstyrelsens beslutsdatum som
är avgörande, inte den dag då besvärstiden gick ut.

Förslaget i folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 o såvitt rör
frågan om genomförandetid även för vissa planer antagna före 1978 strider
mot tanken på att äldre planer skall kunna omprövas. Yrkandet bör därför
inte bifallas. Detsamma gäller centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande
12 såvitt nu är i fråga.

Utskottet förordar att riksdagen med anledning av propositionsförslaget
och partimotionerna 1985/86:69 (c) yrkande 12 och 1985/86:80 (fp) yrkandena
3 n och 3 o, det första och det sista yrkandet såvitt nu är i fråga, antar
följande lydelse av 17 kap. 4 § andra stycket:

I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner, som har fastställts efter
utgången av år 1978, skall genomförandetiden enligt 5 kap. 5 § vara fem
år räknat från ikraftträdandet. I fråga om övriga planer och bestämmelser
som avses i första stycket skall genomförandetiden anses ha gått ut.

18.3.3 Inskränkt giltighet av vissa nya regler

Propositionen innehåller förslag om att inlösenskyldigheten för kommun
enligt 14 kap. 1 § inte skall gälla inom område med stadsplan intill utgången
av år 1990. Vidare föreslås att kommunens rätt att enligt 6 kap. 24 § andra
stycket lösa in mark, som inte bebyggts i huvudsaklig överensstämmelse med
detaljplan, inte skall gälla för sådana äldre planer som inte skall anses ha
någon genomförandetid. Inom planområden där planen fastställts efter
utgången av 1978 och därför kommer att ha en genomförandetid intill
utgången av juni 1992 kommer däremot sådan inlösenrätt att föreligga efter
utgången av genomförandetiden. De nya reglerna om huvudmannaskap för
allmänna platser i 6 kap. 26 § och om bygglov till åtgärder på kvartersmark
för allmänt ändamål i 8 kap. 11 § fjärde stycket avses inte gälla för de äldre
planområdena. Äldre bestämmelser föreslås gälla i fråga om planer som
antagits men inte fastställts när PBL träder i kraft. Utskottet tillstyrker
förslagen med nödvändig ändring i fråga om angivna tidpunkter.

18.3.4 Ersättning vid ändring av plan vars genomförandetid skall anses ha
gått ut. Den s. k. garantiregeln

18.3.4.1 Inledning

Enligt förslaget till 17 kap. 4 § andra stycket föreslås i propositionen endast
stadsplaner och byggnadsplaner som fastställts efter utgången av 1978 ha
någon genomförandetid. I fråga om planer tillkomna dessförinnan skulle
således komma att gälla att genomförandetiden anses utgången och att de
genast efter PBL:s ikraftträdande kan ändras eller upphävas utan att de
rättigheter som uppkommit genom planen beaktas (5 kap. 11 § andra
stycket). Den s. k. garantiregeln i 8 § har till syfte att för en äldre plan som
inte får någon genomförandetid garantera ägarna till berörda fastigheter
kompensation på vissa villkor för att dessa inte skall drabbas oskäligt hårt vid
upphävande eller ändring av planen (prop. s. 418). Rätten till kompensation
är i propositionen utformad som en rätt att påkalla inlösen av fastigheten. Att
fastighetsägarna inte föreslås få någon rätt till intrångsersättning beror på att
de - som ju i intrångsfallen får behålla fastigheten - inte skall kunna
tillgodogöra sig värdet av byggrätten en gång till, om kommunen sedermera
upprättar en plan som tillåter bebyggelse (prop. s. 422).

För att inlösenrätten skall föreligga avses tre villkor gälla i materiellt
hänseende. För det första måste hinder mot bebyggelse av marken ha rått i
form av långvarigt nybyggnadsförbud enligt 35 eller 109 § BF. Om inget
sådant förbud rått och planen ändå inte blivit bebyggd, måste man anta att
det inte funnits rimliga ekonomiska möjligheter att realisera planen och i
sådana fall bör ingen ersättning utgå (prop. s. 421). Med långvarigt avses i
princip ett byggnadsförbud som i praktiken förhindrat byggande fr.o.m. 1979
(prop. s. 867), dvs. varat minst åtta år.

För det andra bör fastigheten vara belägen i ett område som till större
delen är bebyggt i huvudsaklig enlighet med planen. Fastigheter inom
outbyggda eller endast till begränsad del utbyggda områden bör inte komma i
fråga för kompensation (prop. s. 421). I specialmotiveringen har villkoret
konkretiserats till att avse ca två tredjedelar eller mer av området. Med
”område” avses inte alltid hela planområdet, utan även en del av detta om
utbyggnadsgraden där skiljer sig från det övriga planområdet (prop. s. 868).

Det tredje villkoret är att upphävandet eller ändringen av den äldre planen
medför att marken inte får bebyggas eller får bebyggas endast i en
utsträckning som är uppenbart oskälig. Om fastigheten inte alls, eller endast i
begränsad omfattning, får bebyggas skall villkoret vara uppfyllt. För fall, där
fastigheten får bebyggas för enskilt ändamål på annat sätt än som tidigare
medgavs, ges i propositionen följande riktlinjer för skälighetsbedömningen.

För en- och tvåfamiljshus, i detta sammanhang ofta liktydigt med
fritidsbostäder, anges att förändringen av byggrätten - inom ramen för det
ursprungliga ändamålet - endast i rena undantagsfall skall föranleda någon
kompensation till fastighetsägaren.

För kontors-, handels- och flerbostadshus anges att byggrättsbegränsningar
bör kunna ske oberoende av gällande plan och utan kompensation så länge
fastighetsägaren får bygga ungefär i samma utsträckning som övriga fastighetsägare
i omgivningen. För industrifastigheter anges att ekonomisk

kompensation kan komma i fråga endast om det är fråga om "kraftiga
begränsningar av den tidigare byggrätten som leder till stora förändringar av
fastighetens marknadsvärde”.

Ett fjärde, formellt villkor föreslås vara att talan väcks före utgången av
1996. Detta sammanhänger med en i proposition 1985/86:90 föreslagen
övergångsbestämmelse till vissa ändringar i ExL, som innebär att markägare,
om han så begär, skall få expropriationsersättning i mål där talan väcks senast
1996 beräknad med hänsyn till de planförhållanden som rådde vid tidpunkten
för PBL:s ikraftträdande.

I övrigt uttalas i PBL-propositionen (s. 869) att frågan huruvida inlösenskyldighet
föreligger eller ej bör avgöras med hänsyn till förhållandena då
inlösenmålet avgörs. Om kommunen inlett planarbete när målet skall
avgöras, finns i vissa fall förutsättningar att vilandeförklara målet i avvaktan
på att planläggningen slutförs. Först därmed klarläggs ju vilken ny byggrätt
som kommer att medges och om denna är uppenbart oskälig eller ej i
förhållande till den gamla planen.

Den s. k. garantiregeln anses i centerpartiets partimotion 1985/86:69 vara
alltför sträng mot fastighetsägarna, vars rättssäkerhet anses ha trätts för när.
I motionens yrkande 12 såvitt nu är i fråga begärs ett tillkännagivande om
ytterligare utredning med beaktande av både kommunens och den enskildes
intressen.

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 o såvitt nu är i fråga
hemställs att ersättningsvillkoren för fastigheter som drabbats av nybyggnadsförbud
förbättras. Propositionsförslaget anses för restriktivt utformat.

18.3.4.2 Villkoren för ersättning

Utskottets överväganden rörande utformningen av ersättningsvillkoren är
följande. I propositionen har - som framgått ovan - med hänvisning till viss
risk för dubbelkompensation ersättningsrätten utformats som en skyldighet
för kommunerna att lösa in mark, inte att utge ersättning för intrångsskador.
Enligt utskottets uppfattning kan detta många gånger leda till en olycklig
låsning av förhandlingsläget mellan kommunen och de markägare som
berörs av byggrättsbegränsningar i en ändrad eller upphävd plan. Kommunen
kanske inte alls har något behov av marken - som ju även fortsättningsvis
får förutsättas bli använd för enskilt ändamål - och fastighetsägarna torde
många gånger inte heller se sig betjänta av att få avstå från marken. Enligt
utskottets mening är det mer ändamålsenligt att tillerkänna markägarna en
generell rätt till skadeersättning i de aktuella fallen. Kommunen bör dock få
rätt att välja om den hellre vill lösa in marken. Om kommunen föredrar
detta, bortfaller även problemet med att markägarna kan bli dubbelt
kompenserade i fall de får behålla fastigheten och kommunen sedermera
tillåter den byggrätt vars bortfall var anledningen till att ersättningen utgavs.
Utskottet förutsätter att kommunerna tar berättigad hänsyn till synpunkter
som framkommer vid det samråd som skall ske. Utskottet påpekar i detta
sammanhang att det vore stötande om kommunen utnyttjade sin möjlighet
att upphäva planen för en enstaka fastighet i ett i övrigt utbyggt område för
att den skall bevaras obebyggd och tjäna som grönområde för övriga boende.

BoU 1986/87:1

18 Övergångs bestämmelser -

Det korrekta i en sådan situation bör vara att planen ändras så att fastigheten BoU 1986/87:1

blir utlagd som parkmark. Då har fastighetsägaren rätt att bli inlöst. 18 Övergångs Utskottet

anser vidare att det inte bör ställas upp som ett villkor för bestämmelser

ersättning att marken berörts av långvariga nybyggnadsförbud. I vissa fall
kan det nämligen vara slumpmässigt om förbud gällt under den i propositionen
avsedda tiden åtta år eller endast under en del av denna tid. Vidare
förekommer s. k. latenta nybyggnadsförbud, där fastighetsägare kan förmodas
ha avstått från att utnyttja sin byggrätt i medvetande om att kommunen
vid en byggnadslovsansökning i enlighet med en föråldrad plan skulle ha
utverkat ett länsstyrelseförordnande om sådant förbud. Rättviseskäl talar
därför för att alla fastighetsägare behandlas lika vid omprövning av äldre
planer, oavsett om dessa belagts med nybyggnadsförbud eller ej. Kretsen av
ersättningsberättigade bör alltså vidgas i förhållande till propositionsförslaget.

Vad som däremot inte bör ändras i förhållande till propositionsförslaget är
villkoret att marken skall vara belägen i område som till större del är bebyggt
i huvudsak i enlighet med den äldre planen och att upphävandet eller
ändringen av denna medför att bebyggelsen medges endast i en utsträckning
som är uppenbart oskälig.

Vad gäller kraven på det område som tjänar som bedömningsgrund avses
enligt propositionen (s. 868) inte alltid hela planområdet. Klart avgränsade
delar av ett planområde och utbyggnadsförhållandena i en sådan del skall
kunna användas som bedömningsgrund. De uttalanden och avgränsningar
som gjorts i propositionen kan dock ofta ge anledning till tolkningstvister.

Den försöksverksamhet som planverket bedrivit tillsammans med några
kommuner visar på behov av mer entydiga riktlinjer för avgränsning av det
område som avses. Utskottet anser det därför erforderligt att göra det
förtydligandet att med område bör i detta sammanhang i regel förstås
kvarter. I vissa sammanhang, när ett kvarter endast omfattar en eller ett par
fastigheter, kan flera kvarter som utgör en naturlig sammanhängande
bebyggelsegrupp och där planen byggts ut tas till utgångspunkt för avgränsningen.
Därav följer att det för delar av planområden som inte blivit
bebyggda blir möjligt att utan ersättning inskränka eller helt upphäva
olämpliga byggrätter.

I propositionen (s. 868) anges att ett område bör vara utbyggt till ungefär
två tredjedelar för att det skall vara till större delen bebyggt i huvudsak i
enlighet med planen. Däremot krävs inte att planens byggrätter behöver vara
fullt utnyttjade. Några ytterligare klarlägganden kan här behövas. Ett
område som bebyggts med fritidshus kan anses vara utbyggt i huvudsak i
enlighet med planen även om den i planen medgivna byggrätten endast till
ringa del utnyttjats på fastigheterna. Det som bör vara avgörande är syftet
med planen. En plan över ett äldre bebyggelseområde som förutsätter att
området omdanas skall inte omfattas av ersättningsrätten om omdaningen
inte kommit till stånd.

När det gäller skälighetsbedömningen ansluter sig utskottet till vad som
anförts i propositionen, bl. a. om att det bör röra sig om kraftiga inskränkningar
i byggrätten, ledande till betydande sänkningar av marknadsvärdet,

för att ersättning skall kunna komma i fråga. Vid bedömning av om 168

kompensation skall utgå bör en grundregel vara att fastighetsägaren bör
hållas skadeslös i förhållande till dagens lagstiftning. Det bör stå helt klart att
fastighetsägaren utan rätt till ersättning eller inlösen skall vara skyldig att tåla
sådan inskränkning av fastighetens bebyggande som hade varit möjlig att
genomföra enligt dagens lagstiftning. Omvänt gäller att om inskränkningen
av en fastighetsägares möjligheter att bebygga fastigheten går utöver dagens
lagstiftning, han skall ges rätt till kompensation.

De motiv som sålunda finns redovisade i propositionen till ledning för
tolkning av begreppet ”uppenbart oskälig” torde vara tillräckligt klargörande
i de fall byggrätten för obebyggda fastigheter ändras. När det t.ex. gäller
fastigheter för en- och tvåfamiljshus framgår det att relativt kraftiga
förändringar av byggrätter måste tålas så länge de håller sig inom samma
användningssätt. Det vanligaste fallet vad gäller förändring av byggrätter
torde vara kraftiga begränsningar av tillåten byggnadsrätt i syfte att hindra
permanentbosättning. Sådana åtgärder bör sålunda inte medföra kompensation
till fastighetsägaren. Om den tidigare byggrätten helt släcks ut bör
emellertid kompensation utgå. Det finns i regeringspraxis också flera
avgöranden som bekräftar detta synsätt. (Se t. ex. regeringsbeslut den 30 juni
1972 diarienummer P 2482/69 m.fl. (civildepartementet), den 6 juli 1978
diarienummer P1 1472/76 (bostadsdepartementet) och den 24 februari 1982
diarienummer P1 405/81 (bostadsdepartementet).)

Beträffande obebyggda fastigheter avsedda för kontors-, industri-, handels-
eller flerbostadsändamål framgår det av propositionen att planändringar
kan ske utan hänsynstagande till den befintliga planen. Det avgörande
skall i stället vara i vilken utsträckning fastigheterna i omgivningen har fått
bebyggas. Får fastighetsägaren sålunda inte bebygga sin fastighet i samma
utsträckning som har skett på omkringliggande fastigheter, skall han ha rätt
till kompensation.

En situation som kommer att bli vanlig i praktiken och som inte närmare
har kommenterats i motiven är emellertid de fall då fastigheterna är
bebyggda och då gällande plan medger en större byggnadsrätt än det
befintliga huset.

Om den befintliga byggnaden har ett miljömässigt eller kulturhistoriskt
värde i den mening som avses i 3 kap. 12 §, bör möjligheten vara större att
utan kompensation sänka befintliga byggnadsrätter och anpassa dem till det
befintliga huset, än om byggnaden saknar sådana värden. Det skulle annars
föreligga uppenbara risker att befintliga, miljömässigt eller kulturhistoriskt
värdefulla byggnader skulle rivas. Samma synsätt bör gälla i de fall den
värdefulla byggnaden behålls men utnyttjande av ytterligare exploateringsmöjligheter
intill byggnaden på samma fastighet skulle spoliera de miljömässiga
eller kulturhistoriska värdena i byggnaden. I gällande regeringspraxis
finns också ett flertal avgöranden som bekräftar detta synsätt. Regeringen
har sålunda medgett planändringar som innebär att planer, som har tillåtit
betydligt högre exploatering än den befintliga byggnaden, ändras så att de
överensstämmer med byggnaden. (Se t.ex. regeringsbeslut (bostadsdepartementet)
den 10 april 1980 diarienummer P1 1667/79, den 9 februari 1984
diarienummer P1 1309/83 och den 6 juni 1985 P1 2163/84.) Beträffande

BoU 1986/87:1

18 Övergångs bestämmelser -

169

miljömässigt eller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse blir således slutsat- BoU 1986/87:1
sen att en fastighetsägare skall vara skyldig att tåla en större inskränkning än 18 Övergångs som

skulle blivit fallet om dessa kvaliteter ej förelegat. bestämmelser

Är det så att byggnaden är saneringsmogen och inte har något miljömässigt
eller kulturhistoriskt värde, anser utskottet att samma bedömning skall
tillämpas som för obebyggda fastigheter. Kompensation bör således utgå till
fastighetsägare som inte får bygga i samma utsträckning som gäller för
fastigheter inom kvarteret.

I de fall ett kvarter bara omfattar en eller ett par fastigheter eller då planen
ej ger jämförbara rättigheter för fastigheterna inom kvarteret, anser
utskottet att ekonomisk kompensation bör komma i fråga endast om sådan
vidare utbyggnad vägras som innebär kraftiga begränsningar av den tidigare
byggrätten och som leder till betydande förändringar av fastighetens
marknadsvärde. Utskottet förutsätter att kommunerna, vid förändring av
byggrätter avseende kommersiella och industriella ändamål, beaktar de
förutsättningar under vilka fastighetsupplåtelsen har skett. Detta kan vara
aktuellt t.ex. när kommunen sålt en tomt för ett industriellt ändamål och
utbyggnaden sker etappvis.

Vad i detta avsnitt och tidigare anförts innebär sålunda sammanfattningsvis
att planer fastställda före den 1 januari 1979 inte får någon genomförandetid.
Ändras en sådan plan så att byggrätten tas bort eller begränsas kan under
vissa förutsättningar ersättning utgå enligt den här aktuella garantiregeln.

Planer fastställda under perioden den 1 januari 1979 - den 30 juni 1987 ges en
femårig genomförandetid. Därmed stärks fastighetsägarens möjlighet att
utnyttja sin byggrätt jämfört med dagens byggnadslagstiftning.

18.3.4.3 Begränsning av ersättningsbelopp

Liksom andra ersättningsfrågor enligt PBL bör ersättningsfrågan avgöras
efter expropriationsrättsliga principer, dvs. som en jämförelse mellan å ena
sidan marknadsvärdet av berörd fastighet enligt den äldre planen och å den
andra det nya, lägre marknadsvärde som uppkommer genom att planen
ändras eller upphävs. Utskottet noterar att regeringen i proposition 1985/

86:90 föreslagit att fastighetsägare skall ha rätt att få marknadsvärdet före
planändringen fastställt med hänsyn till de planförhållanden som gällde vid
PBL:s ikraftträdande. Denna regel kommer alltså - om riksdagen antar den -att bli tillämplig i de fall kommunerna väljer att lösa in fastigheter som berörs
av ändring av äldre planer.

När det gäller skadeersättningar enligt garantiregeln bör dock vissa
kompletterande överväganden göras. Fastighetsägaren behåller ju i sådana
fall fastigheten och skall enligt regeln få viss ersättning för den skada
planbeslutet medför för honom. Även i dessa fall är det naturligt att det är en
marknadsvärdesskillnad före och efter beslutet som bör ersättas. Dock är det
här fråga om en ganska speciell ersättningsrätt som dessutom kommer att få
en tidsbegränsad giltighetstid. Med skada är det i detta sammanhang
naturligt att avse den värdeminskning som fastighetsägaren får bära i
förhållande till värdet av vad han en gång betalat för fastigheten, omräknat
till nuvärde. En metod för sådana beräkningar finns i anvisningarna till 36 §

kommunalskattelagen, varav följer att vid realisationsvinstberäkning om- BoU 1986/87:1

kostnaderna för egendomen (köpeskilling, inköpsprovision, förbättrings- 18 Övergångskostnader
m. m.) - uppräknat med vissa index - får dras av från det pris som bestämmelser

erhållits vid avyttring. Värdet före beslutet bör enligt utskottets mening
begränsas till vad som motsvarar det belopp som kan framräknas som
omkostnadsbelopp vid realisationsvinstberäkning. Det krävs inte att fastighetsägaren
är skattskyldig för realisationsvinsten enligt 36 § kommunalskattelagen.
De aktuella lagrummen anvisar alternativa beräkningsmetoder.

Enligt utskottets mening bör den för fastighetsägaren minst ogynnsamma
metoden användas. I vissa fall kan beräkningarna bli komplicerade. Begränsningsregeln
bör därför bara användas när kommunen begär det.

18.3.4.4 Tid för talans väckande m. m.

Utskottet har tidigare föreslagit att äldre planer som fastställts efter utgången
av 1978 skall ha en genomförandetid av fem år från PBL:s ikraftträdande och
att genomförandetiden skall löpa ut med utgången av juni 1992. Mark- och
övriga sakägare inom sådana planområden skall sålunda vara tillförsäkrade
full ersättning för skador genom planändringar som sker dessförinnan.

Garantiregeln för äldre planer, som inte får någon genomförandetid, bör ha
samma tidsbegränsning, dvs. den bör gälla i fråga om talan om ersättning som
väcks före utgången av juni 1992.

För tillämpningen i övrigt av garantiregeln bör, genom en hänvisning till 14
kap. 9 § och 15 kap. 1 §, ExL:s regler kunna gälla, utom att den särskilda
rättegångskostnadsregeln i 15 kap. 6 § bör göras tillämplig i ExL:s ställe.

18.3.5 Utskottets lagförslag

De ändringar av garantiregeln i förhållande till propositionsförslaget som
utskottet har förespråkat innebär att yrkandena i partimotionerna 1985/86:69
(c) yrkande 12 och 1985/86:80 (fp) yrkande 3 o, båda yrkandena såvitt nu är i
fråga, åtminstone delvis tillgodosetts. Utskottet föreslår riksdagen att med
anledning av propositionsförslaget och motionerna anta följande förslag till
lydelse av 17 kap. 8 §:

Om skada uppkommer till följd av att en plan eller bestämmelse, vars
genomförandetid enligt 4 § skall anses ha gått ut, upphävs eller ändras,
har ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av
kommunen.

Rätt till ersättning föreligger om fastigheten

1. är belägen inom ett område som till större delen är bebyggt i
huvudsak i enlighet med planen och

2. efter upphävandet eller ändringen inte får bebyggas eller får
bebyggas endast i en utsträckning som är uppenbart oskälig.

som gällde vid lagens ikraftträdande. Om kommunen begär det, får dock
värdet inte bestämmas högre än ett belopp som motsvarar vad som enligt
anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen (1928:370) får dras av vid
beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fastighet.

Talan om ersättning enligt första stycket skall väckas före utgången av
juni 1992. Har ägare eller innehavare av särskild rätt till fastighet väckt
talan och har han rätt till ersättning, får kommunen i stället lösa
fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen skall i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1
och 6 §§ tillämpas.

BoU 1986/87:1
19 Sammanfattning
av regler om lösenskyldighet
och
skadeersättning i
PBL enligt utskottets
förslag

18.4 Regionplaner, tomtindelningar, nybyggnadsförbud, andra beslut enligt
BL, särskilda krav på befintliga byggnader, påföljder m. rn., gatukostnader
m. rn. samt pågående mål och ärenden m. m.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna innebär bl. a. att nybyggnadsförbud
som har utfärdats med stöd av BL upphör att gälla vid
ikraftträdande av PBL. Av stor praktisk vikt blir därvid att de förbud som
utfärdats enligt 35 och 109 §§ BL i avvaktan på ändring av aktuella planer
kommer att upphöra. Av detta följer att bygglovsansökningar som överensstämmer
med den inaktuella planen skall bifallas. Kommunen har emellertid
- som förut beskrivits - möjlighet att enligt 8 kap. 23 § besluta om anstånd
med avgörande av lovfrågan, om arbete pågår med revidering av planen.
Anståndstiden är två år från det ansökningen kom in. Om kommunen inte
hunnit avgöra planärendet inom denna tid, betyder det att ansökningen
enligt den ursprungliga planen skall bifallas. I propositionen (s. 426) pekas
på möjligheten för kommunen att i ett läge när planarbetet inte hinner
slutföras, i stället upphäva planen, om förutsättningar finns för detta. Vad
som i ett sådant fall kommer att gälla rörande möjligheten att få bygglov har
utskottet berört tidigare. I propositionen påpekas (s. 864) att fastighetsägaren
inte skall ha rätt till förlängning av genomförandetiden för planer som
tillkommit enligt BL och som saknar genomförandetid.

Utskottet tillstyrker i huvudsak propositionsförslaget som i nu aktuella
delar inte berörts av några motionsyrkanden. Konsekvensändringar bör
emellertid göras i fråga om angivna tidpunkter för talans väckande m. m.
Vidare skall i 17 kap. 23 § andra stycket hänvisningen till lagen om
försöksverksamhet med förenklade regler om bygglov m. m. i vissa kommuner
utgå.

19 Sammanfattning av regler om lösenskyldighet och
skadeersättning i PBL enligt utskottets förslag

19.1 Skyldighet att lösa mark

Skyldighet för kommun m.fl. att lösa mark föreligger i följande fall

1. Mark för allmän plats enligt detaljplan. Om kommunen inte är
huvudman för allmän plats, gäller skyldigheten väghållaren, som får

bestämma om äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt skall 172

förvärvas (14 kap. 1 § första stycket)

2. Mark för annat än allmän plats eller enskilt bebyggande enligt detaljplan
(14 kap. 1 § första stycket)

3. Nyttjanderätt eller annan särskild rätt till mark för enskilt bebyggande
enligt detaljplan, vilken mark också skall användas för allmän trafikanläggning
m.m. Huvudman för anläggningen bestämmer vilken rätt som skall
förvärvas (14 kap. 2 §)

4. Fastighet, för vilken synnerligt men vid användningen uppkommer
genom ändring/upphävande av detaljplan under genomförandetiden m.m.
(14 kap. 5 § andra stycket)

5. Fastighet, för vilken synnerligt men vid användningen uppkommer
genom vissa fall av vägrade lov m.m. (14 kap. 8 § tredje stycket).

BoU 1986/87:1

19 Sammanfattning
av regler om lösenskyldighet
och
skadeersättning i
PBL enligt utskottets
förslag

Därutöver skall kommunen på grund av övergångsbestämmelserna vara
lösenskyldig i följande fall

6. Mark som enligt stadsplan skall användas för annat ändamål än enskilt
bebyggande, om ägarens nyttjande står i uppenbart missförhållande till
markens tidigare värde. Talan väcks senast den 30 juni 1991 (17 kap. 5 §
första stycket)

7. Fastighet, för vilken synnerligt men vid användningen uppkommer
genom fastställd generalplan. Talan väcks senast den 30 juni 1988 (17 kap.
3 § andra stycket)

8. D:o genom förbud mot schaktning m.m. inom område som berörs av
generalplan. Talan väcks senast den 30 juni 1991 (17 kap. 15 § andra stycket)

9. Fastighet, för vilken synnerligt men vid användningen uppkommer
genom nybyggnadsförbud i skydds- och säkerhetsområden. Gäller anläggningens
ägare eller kommun. Talan väcks senast den 30 juni 1988 (17 kap.
16 § tredje stycket).

19.2 Skyldighet för kommun (i vissa fall staten) att betala full skadeersättning

Följande beslut eller åtgärder medför full skadeersättningsskyldighet utan krav
på att skadan skall överstiga en viss kvalifikationsgräns

1. Föreläggande att ta bort byggnad m. m. eller ändra utfart eller utgång
(14 kap. 3 §)

2. Genomförande av ny detaljplan inom område som varit avsett för
allmän samfärdsel, innebärande annan användning eller ändrat höjdläge (14
kap. 4 §)

3. Ändring/upphävande av detaljplan före genomförandetidens utgång
m.m. (14 kap. 5 § första stycket)

4. Tillträde m.m. för fullgörande av uppgift enligt PBL (14 kap. 6 §)

5. Vägrat bygglov. Skyldighet att återbetala gatukostnadsersättning plus
ränta, om fastigheten inte kan användas på sätt som förutsattes när
ersättningen togs ut (14 kap. 7 § första och andra styckena)

6. Vägrat bygglov för ersättningsbyggnad till en genom olyckshändelse
förstörd byggnad, om bygglovsansökningen gjorts inom fem år från förstörelsen
(14 kap. 7 § tredje stycket). 173

Följande beslut medför full skadeersättningsskyldighet, under
förutsättning att pågående markanvändning avsevärt försvåras
inom berörd del av fastigheten

7. Skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla byggnader i detaljplan eller
områdesbestämmelser (14 kap. 8 § första stycket 3)

8. Områdesbestämmelser rörande vegetation och markytans utformning
och höjdläge inom bebyggelseområden eller skydds- eller säkerhetsområden
(14 kap. 8 § första stycket 4)

9. Vägrat marklov med hänsyn till bebyggelse- eller skydds- eller
säkerhetsintressen (14 kap. 8 § första stycket 5)

Talan skall i alla fallen väckas inom två år från beslut/åtgärd. Talan får
väckas senare om skadan inte rimligen kunde förutses (15 kap. 4 §). Skada =
genom beslutet eller åtgärden minskat marknadsvärde (14 kap. 10 § första
stycket). I fallen 7—9 beaktas flera skador inom en tioårsperiod (14 kap. 8 §
fjärde stycket).

BoU 1986/87:1
19 Sammanfattning
av regler om lösenskyldighet
och
skadeersättning i
PBL enligt utskottets
förslag

Övergångsbestämmelser

10. Fastställd generalplan som medför att pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Talan väcks senast den 30 juni 1988 (17 kap. 3 § andra
stycket)

11. Förbud mot schaktning m.m. som enligt fastställd generalplan kan
väsentligt försvåra områdets användning. Talan väcks senast den 30 juni 1991

12. Nybyggnadsförbud i skydds- eller säkerhetsområden. Talan väcks
senast den 30 juni 1988 (17 kap. 16 § tredje stycket)

13. Ändring/upphävande av stads/byggnadsplan fastställd före den 1
januari 1979, om området är i huvudsak utbyggt i enlighet med planen och
ändringen/upphävandet medför uppenbart oskälig byggrätt. Skada = minskat
marknadsvärde, dock viss begränsningsregel, om kommunen begär det.
Talan väcks senast den 30 juni 1992. Rätt för kommunen att i stället begära
inlösen (17 kap. 8 §, den s.k. garantiregeln).

19.3 Skyldighet för kommun (i visst fall staten) att betala reducerad
skadeersättning

Följande beslut medför reducerad skadeersättningsskyldighet, under
förutsättning att skadan är betydande iförhållande till värdet av berörd del av
fastigheten

1. Vägrat bygglov för ersättningsbyggnad till en på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad, om bygglovsansökningen gjorts inom fem
år från förstörelsen (14 kap. 8 § första stycket 1)

2. Rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser eller vägrat
rivningslov med hänsyn till att byggnaden behövs för bostadsförsörjningen
eller bör bevaras på grund av kulturhistoriskt m.m. värde (14 kap. 8 § första
stycket 2)

Talan skall väckas inom två år från beslutet. I visst fall senare (15 kap. 4 §).
Skada = genom beslutet minskat marknadsvärde minus belopp som ligger
under gränsen betydande skada (14 kap. 10 § första och andra styckena).

20 Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

BoU 1986/87:1

20 Hemställan

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:66 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga samt yrkande 2 och 1985/86:80 yrkande 1,

2. beträffande tillsättande av en kommitté för att följa tillämpningen
av PBL

att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo506,

3. beträffande jämställdhetsaspekten i samhällsplaneringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2319 och 1985/
86:Bo520 och med bifall till regeringens förslag antar 1 kap. 1 § med
den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

4. beträffande plansystemets förenlighet med regeringsformens
normbegrepp

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:66 yrkande 1 såvitt nu
är i fråga, 1985/86:69 yrkande 1 och 1985/86:80 yrkande 2 och med
anledning av regeringens förslag antar 1 kap. 3 § första och andra
styckena, 4 kap. 1 § samt 5 kap. 2 § tredje stycket och 33 § med den
lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets
förslag,

5. beträffande PBL.s förenlighet med Europarådskonventionen
att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:67 yrkande 1 och
1985/86:80 yrkande 3 a och med bifall till regeringens förslag antar 1
kap. 6 § med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

6. beträffande kommuns möjlighet att lösa in fastigheter som inte
bebyggts i enlighet med detaljplan

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:80 yrkande 3 d och med
bifall till regeringens förslag antar 6 kap. 24 § andra stycket med den
lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

7. beträffande genomförandetidens längd

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:80 yrkande 3 c och med
anledning av regeringens förslag antar 5 kap. 5 § första och fjärde
styckena samt 8 kap. 11 § första stycket 1 med den lydelse som i bilaga
1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

8. beträffande regler om bebyggelsemiljöns utformning m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkandena 1 och 2 och
med anledning av regeringens förslag antar 2 kap. 4 § med den lydelse
som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

9. beträffande beaktande av klimatdata i bebyggelseplaneringen
att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Bo510 och med bifall till
regeringens förslag antar 3 kap. 3 § med den lydelse som anges i bilaga
1 till detta betänkande,

10. beträffande skärpta krav för installation av direktverkande
elvärme

att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo512 yrkande 1,

11. beträffande byggnadsmaterial som kan orsaka allergi

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:73 yrkande 5 såvitt nu är i
fråga och 1985/86:77 yrkande 2,

12. beträffande förråd för förvaring av rotfrukter m.m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:73 yrkande 5 såvitt nu är i fråga,

13. beträffande minimiyta för bostadsrum m.m.
att riksdagen avslår motion 1985/86:73 yrkande 7,

14. beträffande översyn av bullervärden
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo508,

15. beträffande skydd mot kemiska hälsorisker i bostäder m. m.
att riksdagen avslår motionerna 1985/86:Bo516 och 1985/86:Bo517,

16. beträffande varsamhetsaspekten vid ombyggnad

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:73 yrkandena 9 a och
9 b samt 1985/86:74 detta yrkande såvitt nu är i fråga och med bifall till
regeringens förslag antar 3 kap. 10 § såvitt nu är i fråga med den
lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

17. beträffande standardkrav vid ombyggnad

att riksdagen avslår motion 1984/85:2217 såvitt nu är i fråga,

18. beträffande underhållskravet för jord- och skogsbrukets driftsbyggnader
m.m.

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:69 yrkande 2 och med
bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 13 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

19. beträffande tillgänglighetskravet

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2217 motionen såvitt
nu är i fråga, 1985/86:73 yrkande 5 såvitt nu är i fråga och 8 samt
1985/86:77 yrkande 3 och med bifall till regeringens förslag antar 3
kap. 7 § med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

20. beträffande lättnader i tillgänglighetskravet

att riksdagen avslår motion 1984/85:2152 yrkande 5,

21. beträffande tillgänglighetskravet avseende vissa fritidshus

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:77 yrkande 4 och med
bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 9 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

22. beträffande tillgänglighetskravet i samband med ombyggnad
m.m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:73 yrkande 6 samt
1985/86:77 yrkandena 5, 6 och 7 och med bifall till regeringens förslag
antar 3 kap. 10 § i vad avser tillgänglighetsfrågor med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

23. beträffande tillgänglighetskravet när ombyggnad ej planeras
att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 9 c och med
bifall till regeringens förslag antar 17 kap. 21 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

24. beträffande tillgänglighetskravet vid anläggningar

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:77 yrkande 8 och med
bifall till regeringens förslag antar 3 kap. 14 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

25. beträffande tillgänglighet i den yttre miljön

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:1478, 1984/85:2135 och
1985/86:77 yrkande 1,

26. beträffande s. k. parkeringsköp BoU 1986/87:1
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet 20 Hemställan
anfört om vissa överväganden,

27. beträffande utformning av föreskrifterna till PBL m. m.

att riksdagen avslår motion 1984/85:2801 yrkande 10 såvitt nu är i
fråga,

28. beträffande tillämpningsföreskrifter rörande nybyggnad m. m.
att riksdagen avslår motion 1985/86:73 yrkande 4,

29. beträffande föreskrifter avseende vattenrutschbanor
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo502,

30. beträffande säkerhetsanordningar på brunnslock
att riksdagen avslår motion 1985/86:Bo503,

31. beträffande innehållet i översiktsplanerna

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:69 yrkande 12 såvitt nu är i
fråga och 1985/86:80 yrkande 3 b,

32. beträffande differentierad servicenivå

att riksdagen avslår motion 1984/85:2707 yrkande 20,

33. beträffande samråd vid upprättande av översiktsplan

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:68 och 1985/86:Bo505
yrkande 1 båda yrkandena såvitt nu är i fråga och med bifall till
regeringens förslag antar 4 kap. 3 § med den lydelse som anges i bilaga
1 till detta betänkande,

34. beträffande reglering av byggnaders användning för handelsändamål
m. m.

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:2801 yrkande 12 såvitt nu är i
fråga och 1985/86:80 yrkande 3 j,

35. beträffande kommunala varuförsörjningsplaner m. m.
att riksdagen avslår motion 1984/85:1097,

36. beträffande mångfunktionell bebyggelse
att riksdagen avslår motion 1985/86:75,

37. beträffande samråd vid upprättande av detaljplan m. m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:68 såvitt nu är i fråga,

1985/86:69 yrkande 3, 1985/86:73 yrkande 10 samt 1985/86:Bo505
yrkande 1 sistnämnda yrkande såvitt nu är i fråga och med bifall till
regeringens förslag antar 5 kap. 20 § med den lydelse som anges i
bilaga 1 till detta betänkande,

38. beträffande reglerna för kallelse till samråd

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:73 yrkande 11 a,

1985/86:79 yrkande 1 samt 1985/86:80 yrkande 3 k och med anledning
av regeringens förslag antar 5 kap. 25 § första stycket med den lydelse
som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

39. beträffande reglerna om underrättelse om utställning

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 11b och med
bifall till regeringens förslag antar 5 kap. 25 § tredje stycket med den
lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

40. beträffande ordningen för tillkännagivande av beslut om detaljplan att

riksdagen med avslag på motion 1985/86:79 yrkande 2 och med 177

12 Riksdagen 1986/87. 19 sami. Nr 1

bifall till regeringens förslag antar 5 kap. 30 § med den lydelse som BoU 1986/87:1
anges i bilaga 1 till detta betänkande, 20 Hemställan

41. beträffande tidsbegränsade områdesbestämmelser
att riksdagen avslår motion 1985/86:69 yrkande 4,

42. beträffande beslut om gatukostnader m. m.

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2676, 1985/86:72
samt 1985/86:78 de båda förstnämnda motionerna såvitt nu är i fråga
och med bifall till regeringens förslag antar 6 kap. 31—34 §§ med den
lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

43. beträffande betalningsvillkoren avseende gatukostnad

att riksdagen med avslag på motionerna 1984/85:2676 samt 1985/86:72
båda motionerna såvitt nu är i fråga och med bifall till regeringens
förslag antar 6 kap. 35 § med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta
betänkande,

44. beträffande kommunfullmäktiges och kommunala nämnders
beslut om gatukostnader m. m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 13 kap. 1 §
första stycket 4 och andra stycket samt 15 kap. 8 § första stycket med
den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som
utskottets förslag,

45. beträffande formerna för regionplaneringen i Stockholms län
att riksdagen avslår motion 1984/85:783,

46. beträffande bygglov utanför planlagt område

att riksdagen avslår motionerna 1984/85:664 och 1984/85:2684,

47. beträffande bygglov i glesbygd

att riksdagen avslår motion 1984/85:2801 yrkande 12 såvitt nu är i
fråga,

48. beträffande bygglov för byggnader som tillhör stat och landstingskommun att

riksdagen med avslag på motion 1985/86:70 yrkandena 1 och 2 och
med bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 1 § första och andra
styckena med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

49. beträffande bygglov spliktens omfattning avseende jord- och
skogsbrukets ekonomibyggnader

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:69 yrkande 6 och med
bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 3 § första stycket 3 med den
lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

50. beträffande bygglov för byggnader som ej ingär i samlad
bebyggelse

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:69 yrkande 5 såvitt nu
är i fråga antar 8 kap. 4 § andra stycket med den lydelse som i bilaga 1
till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

51. beträffande kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:69 yrkande 5
såvitt nu är i fråga och 1985/86:80 yrkande 3 e och regeringens förslag
antar 8 kap. 5 § första och tredje styckena med den lydelse som i bilaga
1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

52. beträffande bygglovsplikt av miljömässiga skäl BoU 1986/87:1

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 8 kap. 6 § 20 Hemställan

andra och fjärde styckena med den lydelse som i bilaga 1 till detta
betänkande betecknats som utskottets förslag,

53. beträffande friytor för lek och utevistelse

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 13 och med
anledning av regeringens förslag antar 8 kap. 2 § med den lydelse som i
bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

54. beträffande bygglov inom områden som inte omfattas av
detaljplan

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:80 yrkandena 3 f, 3 g och 3
h och med bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 12 § med den
lydelse som framgår av bilaga 1 till detta betänkande,

55. beträffande giltighetstiden för förhandsbesked

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:80 yrkande 3 i och
regeringens förslag antar 8 kap. 34 § andra och tredje styckena med
den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som
utskottets förslag,

56. beträffande förutsättningar för rivningslov m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:74 såvitt nu är i fråga och
med anledning av regeringens förslag antar 8 kap. 16 § med den
lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets
förslag,

57. beträffande ansökningshandlingar i bygglovsärenden

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 3 och med
bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 20 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

58. beträffande avgränsning av den krets som skall beredas tillfälle att
yttra sig över bygglovsansökan

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 14 och med
bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 22 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

59. beträffande hyresgästinflytande enligt bostadssaneringslagen
att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 12 och med
bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 31 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

60. beträffande den enskildes ställning i bygglovsproceduren
att riksdagen avslår motion 1984/85:2674,

61. beträffande bygglovgivningen i de s. k. frikommunerna

att riksdagen med bifall till motion 1984/85:3218 yrkande 1 avslår
proposition 1984/85:207 och motionerna 1984/85:3217 yrkandena 1 a
och 1 b, 1984/85:3218 yrkandena 2 och 3 och 1984/85:3219 yrkande 1,

62. beträffande viss rådgivning till frikommunerna
att riksdagen avslår motion 1984/85:3218 yrkande 4,

63. beträffande byggnadsnämndens personal

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:71 och med bifall till
regeringens förslag antar 11 kap. 4 § med den lydelse som anges i
bilaga 1 till detta betänkande, 179

64. beträffande planeringsbidrag BoU 1986/87:1

att riksdagen avslår motion 1985/86:73 yrkande 16, 20 Hemställan

65. beträffande byggnadsnämndens granskning m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 15 och med
bifall till regeringens förslag antar 8 kap. 29 § första, tredje och fjärde
styckena med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

66. beträffande taxesättningen i bygglovsärenden m. m.
att riksdagen

a) avslår motion 1985/86:69 yrkande 7,

b) med anledning av regeringens förslag antar 11 kap. 5 § andra
stycket med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats
som utskottets förslag,

67. beträffande byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid olovligt
byggande

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:69 yrkande 8 och med
bifall till regeringens förslag antar 10 kap. 1 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

68. beträffande byggnadsavgift som en del av avgiftssystemet

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Bo504 såvitt nu är i fråga
och med bifall till regeringens förslag antar 10 kap. 4 § med den lydelse
som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

69. beträffande särskild avgift som en del av avgiftssystemet

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Bo504 såvitt nu är i fråga
och med bifall till regeringens förslag antar 10 kap. 6 § med den lydelse
som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

70. beträffande vidare överväganden om ordningen för ingivande av
besvär

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

71. beträffande förteckning av besvärsberättigade
att riksdagen avslår motion 1985/86:77 yrkande 9,

72. beträffande besvärsrättens omfattning

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:69 yrkande 9 och
1985/86:76 och med bifall till regeringens förslag antar 13 kap. 5 § med
den lydelse som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

73. beträffande möjlighet att överklaga bygglovsbeslut som godtagits
enligt bostadssaneringslagen

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:80 yrkande 3 1 och med
bifall till regeringens förslag antar 13 kap. 6 § med den lydelse som
anges i bilaga 1 till detta betänkande,

74. beträffande domstolsprövning av vissa bygglovsfrågor
att riksdagen avslår motion 1985/86:67 yrkande 2,

75. beträffande ersättning till följd av vägrad rivning m. m.

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:73 yrkande 17 och med
anledning av regeringens förslag antar 14 kap. 8 § första stycket
punkterna 2 och 3 med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande
betecknats som utskottets förslag,

76. beträffande ersättning på grund av markanvändningsbestämmelser
som ger företräde för turismen m. m.

att riksdagen avslår motion 1985/86:92 yrkande 2,

77. beträffande enhetlig kvalifikationsgräns BoU 1986/87:1

att riksdagen avslår motionerna 1985/86:69 yrkande 10 och 1985/86:80 20 Hemställan

yrkande 3 m båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

78. beträffande ersättning för brunnen byggnad

att riksdagen antar 14 kap. 7 § tredje stycket med den lydelse som i
bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

79. beträffande ackumulerad skada

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Bo518 såvitt nu är i
fråga och regeringens förslag antar 14 kap. 8 § fjärde stycket med den
lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets
förslag,

80. beträffande ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:69 yrkande 10 och
1985/86:80 yrkande 3 m båda yrkandena såvitt nu är i fråga och
regeringens förslag antar 14 kap. 8 § andra stycket och 10 § andra
stycket med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats
som utskottets förslag,

81. beträffande rättegångskostnader i mål som väckts av sakägare
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:69 yrkande 11 och
regeringens förslag antar 15 kap. 6 § med den lydelse som i bilaga 1 till
detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

82. beträffande ersättning för gatukostnadstvister m. m.

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 15 kap. 8 §
andra stycket med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande
betecknats som utskottets förslag,

83. beträffande möjlighet att meddela tillverkningskontroll m. m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 8 kap. 29 §
andra stycket och 16 kap. 2 § tredje stycket och 3 § med den lydelse
som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

84. beträffande genomförandetid för vissa äldre planer m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:69 yrkande 12
samt 1985/86:80 yrkandena 3 n och 3 o det förstnämnda och det
sistnämnda motionsyrkandet såvitt nu är i fråga och med anledning av
regeringens förslag antar 17 kap. 4 § andra stycket med den lydelse
som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

85. beträffande viss bestämmelse enligt byggnadsstadgan

att riksdagen antar 17 kap. 4 § tredje stycket med den lydelse som i
bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets förslag,

86. beträffande rätt till ersättning för ändring av vissa äldre planer
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:69 yrkande 12
samt 1985/86:80 yrkande 3 o båda yrkandena såvitt nu är i fråga och
med anledning av regeringens förslag antar 17 kap. 8 § med den
lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande betecknats som utskottets
förslag,

87. beträffande ikraftträdande av lagen

att riksdagen med anledning av regeringens förslag antar 17 kap. 1 §
första stycket med den lydelse som i bilaga 1 till detta betänkande

betecknats som utskottets förslag, 181

88. beträffande lagförslaget såvitt det inte behandlats ovan BoU 1986/87:1

att riksdagen i övrigt antar en plan- och bygglag enligt bilaga 1 till detta 20 Hemställan

betänkande.

Stockholm den 8 oktober 1986

På bostadsutskottets vägnar

Kjell A. Mattsson

Närvarande: Kjell A. Mattsson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus Persson (s),

Erling Bager (fp), Per Olof Håkansson (s), Knut Billing (m), Margareta
Palmqvist (s), Karl-Göran Biörsmark (fp), Bertil Danielsson (m), Rune
Evensson (s), Birgitta Hambraeus (c), Tore Claeson (vpk), Nils Nordh (s),

Margareta Gard (m) och Britta Sundin (s).

182

Reservationer

1 En ny plan- och bygglag (mom. 1)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Margareta Gard (alla m) anser att
utskottets yttrande och hemställan bort lyda:

Utskottet

Plan- och bygglagen

Frågan om en ny bygglagstiftning har varit aktuell i ca 20 år. Flera förslag har
utarbetats. Förslagen har genomgående inneburit en ökning av det offentliga
inflytandet över markanvändningen på den enskildes bekostnad.

Moderata samlingspartiet har genom åren konsekvent motsatt sig denna
utveckling och arbetat för att de enskilda människorna skall få mer att säga
till om. Den proposition om en ny plan- och bygglag (PBL) som nu
behandlats har således föregåtts av en granskning av lagrådet under mer än
ett år. Efter lagrådets bitvis skarpa kritik utarbetades en proposition som
förelädes riksdagen strax efter valet 1985.

Plan- och bygglagstiftningen handlar ytterst om vem som skall ha makten
över markanvändningen, den enskilde markägaren eller politiker och den
offentliga administrationen.

Det är ett värde i sig att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt kan
bli egendomsägare. Ägandet skänker oberoende och trygghet samt ger
personlig tillfredsställelse. Den som äger någonting tar större ansvar för dess
skötsel till fromma för såväl den enskilde som för samhället. Om ägandet
stimuleras bidrar detta också till en önskvärd ökning av det reala sparandet.

Markäganderätten är av grundläggande betydelse för vårt samhälle. Med
ägandet följer rätten att bruka egendomen, att bebygga och sälja den m. m.
Ingrepp i äganderätten, exempelvis planläggning, kan dock motiveras med
hänsyn till motstående intressen mellan markägare och behov av gemensamma
eller allmänna anläggningar.

Rättigheter som givits genom offentliga beslut skall vara av absolut
karaktär och kunna hävdas och nyttjas med fullständigt rättsskydd. Den rätt
som givits fastighetsägare att bygga i enlighet med fastställda planer är en
sådan rätt.

Alltsedan andra världskrigets slut har makten för politikerna ökat alltmer
på de enskilda människornas bekostnad. Ett av de områden detta märks
tydligast på är byggande och markanvändning. Framför allt är det rådigheten
över egendomen som inskränkts. Som exempel på ingrepp i äganderätten
kan nämnas att staten vid köp och försäljning av jord- och skogsbruksfastigheter
bestämmer både köpare och pris. Rätten att bygga på icke planlagt
område är borttagen. Genom markvillkoret bestämmer kommunerna i
praktiken vem som får bygga i tätbebyggelse. Staten bestämmer om man får
plantera skog på sin mark. Fiskerättsinnehavarens urgamla rätt att bestämma
vem som skall få fiska och hur detta skall ske avskaffades för ett stort antal
vattenägare häromåret. Även andra metoder att motverka äganderättens
betydelse finns. Med låneregler favoriseras bostadsrätter så att numera

BoU 1986/87:1

Reservationer

endast undantagsvis radhus byggs med äganderätt.

Denna utveckling måste brytas. Äganderätten skall innefatta bestämmanderätt
över det ägda. I annat fall förlorar både friheten och tryggheten för alla
egendomsägare sitt innehåll. Viljan att ta på sig ägaransvar, med de
ekonomiska förpliktelser det för med sig, har minskat. Att fler människor
blir egendomsägare är ytterst en demokratifråga. För att demokratin skall
fungera krävs fria och oberoende människor som kan stå emot påtryckningar
inte minst ekonomiska. Ett eget ägande bidrar till att stärka individerna.

Ett spritt ägande ökar också variationsrikedomen. De hyreslägenheter
som i stor mängd producerades under 1960-talet hade t. ex. aldrig blivit så
enformiga om de enskilda människorna fått bestämma.

Plan- och bygglagstiftningen måste stärka de enskilda människornas
rättigheter och underlätta ett spritt ägande. Regeringens proposition om
PBL har motsatt inriktning. Kommunalpolitikernas makt ökas. Detta
tillsammans med reglerna för ersättning vid intrång gör att den enskilda
äganderättens innehåll alltmer urholkas.

Inte i någon del av betydelse stärks den enskildes rätt i PBL-förslaget
jämfört med i dag. När motsatsen hävdats har det som när det gäller t. ex.
återuppbyggnad av eldhärjad fastighet varit fråga om en uppföljning av
gällande praxis. I andra fall har man genom införandet av områdesbestämmelser
givit kommunerna möjlighet att ta tillbaka en given rättighet.

Delreformer

Den nuvarande bygglagstiftningen behöver reformeras. Den intresseavvägning
som beslutande instanser alltid gör har alltmer kommit att gynna det
allmänna. Utgångspunkten för en förändrad byggnadslagstiftning skall vara
att den enskilde medborgarens frihet ökas och rättsliga ställning förstärks
med beaktande av det allmännas intressen. Det är oklokt att på en gång
revidera hela plan- och bygglagstiftningen. Lagrådet som visserligen ur
lagstiftningsteknisk synvinkel anser att en samlad revision är fördelaktig tycks
vara medveten om att det rent innehållsmässigt är svårt att genomarbeta ett
så stort lagkomplex. Det skriver att man får räkna med att en översyn kan bli
nödvändig efter en tid. Det är detsamma som att erkänna att de människor
som först råkar ut för PBL blir försöksobjekt.

Det är viktigt att lagarna är konsistenta såväl innehållsmässigt som rent
lagtekniskt. Detta uppnås genom delreformer av nuvarande lagstiftning.
Propositionen bör därför avslås av riksdagen.

Grundlagsfrågan

Lagrådets tyngsta kritik mot regeringsförslaget var att det stred mot
grundlagen. I bl. a. motion 1985/86:66 (m) kritiserades också regeringens
PBL-förslag för att det stred mot grundlagen. Under riksdagsbehandlingen
ansåg ett enigt konstitutionsutskott (KU 1985/86:8 y) detsamma. Bostadsutskottet
har därför tvingats att omarbeta regeringsförslaget så att det numera
är förenligt med Sveriges grundlagar. Detta förfarande är unikt. Moderata
samlingspartiet medverkade till dessa ändringar eftersom ett minimikrav på
de förslag som föreläggs riksdagen skall vara att de är grundlagsenliga.

BoU 1986/87:1

Reservationer

184

Förhållandet mellan allmänna och enskilda intressen

Sorn tidigare framhållits måste det enskilda intresset stärkas. Detta framförs
också i motion 1985/86:80 (fp). Den utveckling som skett under efterkrigstiden
mot att allt fler verksamheter skall omfattas av tillståndsprövning hos
olika myndigheter har moderata samlingspartiet aktivt motarbetat bl. a.
genom reservationer i riksdagen. Det gäller t. ex. beträffande ett generellt
strandskydd, generellt förbud mot dikning, tillståndsplikt för täktverksamhet
och förköpslagen. Dessa och andra omotiverade restriktioner i markäganderätten
måste upphävas.

I motion 1985/86:67 (m) framförs att den enskilda äganderätten är en av de
grundläggande rättigheterna i Europakonventionen och att äganderätten till
mark främst innefattar rätten att bruka marken och att bebygga den.
Utskottet instämmer i detta. Enligt motionen strider PBL också mot
konventionen om de mänskliga rättigheterna eftersom PBL endast betonar
det allmänna intresset. Även i motion 1985/86:80 (fp) yrkande 3 a framförs
liknande synpunkter.

Det är tveksamt om det är förenligt med Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna med ett förfarande där kommunala myndigheter
skall göra intresseavvägningar mellan kommunalpolitiska och enskilda
intressen. Det torde bli svårt att fullt ut beakta grundlagens krav på saklighet
och opartiskhet. Kravet på likhet inför lagen kommer säkert inte att
uppfyllas. Kommunerna får också möjlighet både att tvinga fram bebyggelse
och att förhindra den trots motstånd från den enskilde markägaren. PBL
kommer att tillämpas olika i olika kommuner. Även kan tillämpningen
komma att variera i samma kommun med olika politiska majoriteter.
Godtycket i lagtillämpningen sätts i system.

Genomförandetider

Ett av de ur den enskildes synpunkt sämsta förslagen i propositionen är
systemet med genomförandetider. Det innebär att någon absolut byggrätt
endast föreligger under genomförandetiden. Genom godtyckligt satta genomförandetider,
inom ramen för 5 till 15 år, kan kommunerna skaffa sig
total kontroll över markanvändningen särskilt som en icke utnyttjad byggrätt
är skäl nog för en kommun att lösa in marken. Att som regeringen gör,
motivera denna långtgående maktförskjutning med att markägarens ställning
stärks under genomförandetiden, är närmast kränkande. Med de
föreslagna genomförandetiderna blir planeringshorisonterna korta och osäkerheten
stor. Fritidshustomter kan inte längre reserveras för nästa generation
och företag kan inte längre kosta på sig att ha reservmark för eventuell
expansion. Obebyggda tomter kan inte längre lämnas som säkerhet för lån
utan man tvingas låna pengar till högre ränta vilket t. ex. driver upp
bostadskostnaderna.

Uppfattningen att det i gällande lagstiftning är rätten till ersättning som gör
att planeringsförutsättningarna blir låsta är felaktig. Låsningen kommer sig i
stället av att kommunerna inte vill ersätta de personer som kommer i kläm
vid en planändring.

Vid inlösen av fastigheter skall i princip även förväntningsvärden ersättas. BoU 1986/87:1

I marknadsvärdet för en fastighet ingår alltid ett förväntningsvärde i höjande Reservationer

eller sänkande riktning. Detta påverkas naturligt nog också av åtgärder som
stat och kommun vidtar. Byggandet av en genomfartsled kan verka sänkande
medan förbättrad infrastruktur kan få motsatt effekt. Att människors
förväntningar om framtiden bidrar till prissättningen på olika varor och
tjänster är en central del av det marknadsekonomiska systemet.

Ett viktigt motiv för reglerna om omprövningsbara planer i PBL är att sätta
press på markägaren att genomföra planen under genomförandetiden. Har
så inte skett har kommunen rätt att expropriera fastigheten - ovisst till vilket
värde. Även om marken inte socialiseras gör markägare med outnyttjade
byggrätter förluster när genomförandetiden gått ut. Byggföretag och andra
blir mindre intresserade av planlagd mark som byggreserv. Det är inte
förbjudet att inneha sådan mark. Men bara det faktum att dessa markinnehav
strider mot planeringsambitionerna påstås göra PBL:s regler motiverade.
Enligt utskottets mening är det tvärtom av värde både för kommuner,
näringsliv och medborgare med reservmark.

Frågan om vilken planstatus ett område har när genomförandetiderna gått
ut är viktig. Planer gäller tills de ändras eller upphävs. Därför kan rent
formellt s. k. planlösa tillstånd inte finnas. Däremot ger PBL kommunerna
sådana instrument att innehållet i planen endast kan realiseras om kommunen
så vill. För markägarna gör osäkerheten och utlämnandet till kommunalpolitikernas
goda vilja att förhållandet ändå reellt kan betraktas som
planlöst. Planen ger inte markägarna någon trygghet. Systemet med
genomförandetider är oacceptabelt.

Nybyggnadsförbud

I dagsläget tillämpar många kommuner nybyggnadsförbud. Dessa har i vissa
fall funnits i decennier. Skälen till nybyggnadsförbuden är i många fall att
kommunerna vill ändra planen men inte vill betala tomtägarna för förluster
som uppstår vid planändring. Denna ordning är oacceptabel för de enskilda
fastighetsägarna. Utgångspunkten vid planändringar måste vara att markägare
får behålla tidigare givna rättigheter. I annat fall skall de erhålla full
kompensation för lidna förluster. Detta tvingar kommunerna till ett stort
hänsynstagande till enskilda intressen.

Givetvis måste planer kunna ändras när förutsättningarna ändras. Att
under den tidsperiod en planläggning äger rum belägga planområdet med
nybyggnadsförbud är rimligt. En maximal tid för sådant förbud bör vara två
år. Har inte planen ändrats under denna tid sätts nybyggnadsförbudet ur
kraft.

Krav på byggnader m. m.

I dag styrs utformningen av byggnader i stor utsträckning av Svensk
byggnorm som är mycket detaljerad. Enligt vår mening bör byggnormer
endast innehålla enkla funktionskrav som t. ex. säkerhetsföreskrifter. Ett
större ansvar läggs då på byggarna att utforma bostäder som folk vill ha. Det

kan också medföra att bostäderna blir billigare att bygga. Mångfalden BoU 1986/87:1
kommer att öka. Reservationer

Under en lång tid har moderata samlingspartiet arbetat för en förenkling
av de regler som styr byggandet. I ett flertal riksdagsmotioner har framförts
krav om att t. ex. Svensk byggnorm kraftigt skulle bantas.

Motion 1984/85:2801 (fp) yrkande 10 tar nu upp dessa tankegångar. Det
hemställs att en skyndsam översyn av lagstiftningen på bostadsområdet skall
göras i syfte att åstadkomma en avreglering och minskad detaljstyrning.

Kravet på en utredning enligt motionen stämmer väl överens med de
principer som ovan redovisats varför den tillstyrks.

Även i motion 1984/85:2152 (c) yrkande 5 krävs lättnader i normkraven i
frågan om tillgänglighet för att underlätta tillkomsten av små billiga
bostäder. Detta krav överensstämmer också med utskottets synsätt varför
motionen tillstyrks.

Försvarsutskottet har i sitt yttrande över PBL påpekat att en flexibilitet
beträffande uppvärmningssystem bör eftersträvas. Syftet är att svenska
bränslen och uthålliga energiformer skall kunna användas i händelse av kris
eller krig. Utskottet instämmer i detta yttrande vilket bör tas i beaktande i
nyss nämnda utredning.

Att byggnader hålls i sådant skick att det går att vistas säkert i dem är en
självklarhet. Utskottet förutsätter att ägarna underhåller sina byggnader så
att detta är möjligt. Renovering av äldre byggnader bör ske varsamt. Det är
inte rimligt att alltid eftersträva nybyggnadsstandard i äldre hus. Detta har
framförts också i motion 1984/85:2217 (c) där det hemställs att dispenser från
byggnormens krav om nybyggnadsstandard vid ombyggnad skall kunna
göras. Detta är dock att gå en omväg. Genom begränsning av normkraven
som ovan föreslagits tillgodoses syftet med motionen.

Vad gäller parkering föreslogs i lagrådsremissen att fastighetsägare skulle
kunna bli skyldiga att svara för en parkerings tillkomst och drift. Parkeringsköp
nämndes som exempel. Parkeringsköp innebär att en fastighetsägare av
kommunen tvingas bidra ekonomiskt till kommunala parkeringsanläggningar.
Lagrådet framhöll att det för närvarande råder osäkerhet om i vilken
utsträckning det är lagligen möjligt att av en byggande kräva åtaganden av
detta slag. Också frågan om förutsättningar och formerna för ett åtagande
var enligt lagrådet ovissa.

Utskottet instämmer i lagrådets kritik. Ett system med parkeringsköp bör
inte finnas.

Översiktsplaner

Enligt propositionen bör den kommunala översiktsplaneringen lagregleras.

Hela kommunen får då någon sorts lagreglerad planstatus. Visserligen
kommer, efter bostadsutskottets förändringar av regeringsförslaget, översiktsplaner
inte att ha någon bindande verkan. Genom sitt innehåll kommer
de dock i realiteten att vara starkt styrande. Risken är uppenbar att
markanvändning och byggande utanför detaljplanelagt område helt kommer
att styras av översiktsplanerna vilkas detaljeringsgrad dessutom ökar med
tiden.

Utskottet stöder kravet i motion 1985/86:66 (m) att översiktsplaneringen BoU 1986/87:1

skall vara frivillig och utgöra ett beslutsunderlag där olika utvecklingsalterna- Reservationer

tiv skisseras. Planerna kan vara summariska och behöver inte omfatta hela
kommunen.

Med denna typ av planer tillgodoses också kraven i motion 1985/86:69
yrkande 12 och motion 1985/86:80 yrkande 3 b varför dessa tillstyrks.

Områdesbestämmelser

I propositionen föreslås att kommunerna skall kunna använda ytterligare
planinstitut i form av s. k. områdesbestämmelser. Dessa skall användas när
kommunerna vill detaljreglera markanvändningen utanför detaljplanelagt
område. Områdesbestämmelser hanteras av byggnadsnämnderna. De markägare
som på grund av områdesbestämmelser får användningsmöjligheterna
av sin mark inskränkta skall inte kunna få sin mark inlöst. Stora arealer mark
kan på så sätt få begränsad nyttjanderätt. Detta är en av de avgörande
förändringarna i PBL gentemot dagens lagstiftning. Med hjälp av områdesbestämmelser
kan kommunerna begränsa den enskildes rådighet över
markanvändningen på betydande arealer. Förslaget är oacceptabelt. Detta
institut skall inte införas.

Detaljplan

Detaljplaner skall ersätta nuvarande stads- och byggnadsplaner. De ger dock
kommunerna större möjligheter än i dag att detaljföreskriva hur byggnader
får användas.

Reglerna riskerar att bli alltmer detaljerade. Reglering av varusortiment
och i praktiken etableringskontroll kan bli några resultat.

Detaljplanernas korta genomförandetider innebär också att kommunerna
blir tvingade att lägga ned mer arbete på planeringsarbete än i dag.

Utredningar, planbedömningar, revisioner och nya planer blir en ständigt
återkommande uppgift och måste göras oftare än i dag. Detta leder till ökad
byråkrati och ökade kostnader.

När det gäller livsmedelshandel får kommunerna begränsa eller förbjuda
den med hänsyn till vad som bedöms vara en ”lämplig samhällsutveckling”.

Detta är uppenbart stridande mot marknadsekonomiska grundprinciper,
vilka påtalas i motion 1985/86:66 (m) och 1985/86:80 (fp). Det är orimligt att
politiker styr varuutbud och tillgänglighet för detalj- och partihandel. Det är
konsumenten som själv skall välja var och när inköpen skall göras. Ju fler
försäljningsställen desto större valfrihet. Aven bensinstationer bör kunna
tillhandahålla den service som livsmedelsförsäljning innebär. Det är dessutom
i många fall ett villkor för att de skall kunna överleva.

I motion 1984/85:2707 (m) yrkande 20 föreslås att ändringar i nuvarande
lagar skall göras så att det blir möjligt att differentiera servicenivån i olika
detaljplaneområden. Det bör framhållas att detta endast kan komma i fråga i
helt nya planområden för fritidsbebyggelse där reglerna kan bli kända för alla
som flyttar dit. Motionen tillstyrks.

Gatukostnader

Reglerna för gatukostnaderna har inte fungerat tillfredsställande. Sedan
lagen trätt i kraft har det uppstått problem med tillämpningen. Därför måste
lagen ändras. Utskottet anser att följande principer skall gälla.

• Fördelningen av kostnader för gator och andra anläggningar skall endast
omfatta de fastigheter som får särskild nytta av åtgärderna. Fördelningen
skall också ta hänsyn till att befintliga fastigheter som regel har betalat
ersättning för de äldre gatorna. Endast fastigheter som ligger i anslutning
till de nya gatorna skall drabbas av avgifter. Om anläggningsarbetena
utförs enbart för att möjliggöra delning av ett antal fastigheter skall
kostnaderna endast bäras av dessa.

• Kommunerna skall ha samrådsskyldighet beträffande utredningar om
gatukostnadsersättning. Om fastighetsägare motsätter sig föreslagen standard
hänskjuts frågan till samtliga berörda fastighetsägare. Kommunen
skall inte kunna fatta beslut som går emot majoriteten av dessa fastighetsägare.

• De möjligheter som finns i lagen att jämka betalningsvillkoren skall
tillämpas generöst. Detta bör innebära att fastighetsägarna erbjuds lån,
borgen för lån, långa amorteringstider eller anstånd med betalning i
avvaktan på att fastighet säljs eller delas.

Kommunfullmäktige får inte delegera beslut om gatukostnader.

Med ovan skisserade förslag tillgodoses motion 1984/85:2676 (m) och
motion 1985/86:72 (m).

Regionplan

Nu gäller en särskild lag om regionplaneringen enbart för Stockholms län.
Det är otillfredsställande med en speciallagstiftning för olika landsdelar. Det
behov av samordning som föreligger bör kunna tillfredsställas på samma sätt i
Stockholms län som i övriga landet. I motion 1984/85:78 (m) framförs
liknande tankegångar. Riksdagen bör upphäva lagen (1968:598) angående
handläggning av frågor om regionplan för kommunerna i Stockholms län.
Därmed tillgodoses syftet med motionen.

Bygglov

Enligt propositionen skall bygglovsplikten både kunna minskas och utökas.
Detta är tänkt att ske med hjälp av områdesbestämmelser. Överenskommelsen
mellan socialdemokraterna och centern innebär i detta hänseende en
skenbar förbättring eftersom bygglovsplikten generellt skall minskas i
glesbygden. Samtidigt öppnas möjligheterna för kommunerna att kräva
bygglov i glesbygd och att t. o. m. utöka bygglovsplikten med de ovan
kritiserade områdsbestämmelserna.

Bygglovsplikten utanför planlagt område kan minskas. Om en kommun av
exempelvis kulturhistoriska skäl vill reglera byggandet i något avseende inom
ett visst område bör detaljplaneinstitutet väljas. Flärigenom skulle det bli
möjligt att slopa lämplighetsprövning och bygglov för en- och tvåfamiljshus

BoU 1986/87:1

Reservationer

och motsvarande i områden som ej omfattas av detaljplan. BoU 1986/87:1

Inom områden med detaljplan skall bygglovsplikt i princip gälla. Ramen Reservationer

för de åtgärder som kan vidtas utan bygglov bör dock vidgas. Det gäller
exempelvis underhåll, om- och tillbyggnader. Därmed ges kommunerna
ingen möjlighet att utöka bygglovsplikten.

Genom ställningstagandet att bygglovsplikten utanför planlagt område
skall minskas bifalls motion 1984/85:664 och därmed tillgodoses motion
1984/85:2684 (m) och motion 1984/85:2801 (fp) yrkande 12.

I motion 1985/86:2674 (fp) hemställs att en utredning skall tillsättas med
uppgift att utarbeta förslag till förbättringar av den enskildes ställning i
bygglovsproceduren. Mot bakgrund av ovan redovisade principiella ståndpunkt
anser utskottet att förslaget är utmärkt och tillstyrker motionen.

Ersättningsbestämmelser

Vad gäller ersättningsbestämmelserna vid intrång är regeringens förslag
utmanande. Lagrådet har påtalat att det är tveksamt om förslaget är förenligt
med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna på grund av
tålighetströsklar på upp till 20 %.

Överenskommelsen mellan socialdemokraterna och centern innebär en
förändring av ersättningströsklarna i fråga om vissa markreglerande åtgärder
jämfört med propositionen. Markägare skall tåla bagatellartade intrång. Vad
som är bagatellartat blir dock en bedömningsfråga. Till yttermera visso
kommer likadana skador att bedömas olika, eftersom det i uppgörelsen anses
att ersättningsbeloppet skall vara avhängigt av markägarens ekonomiska
ställning. Detta är en från rättssäkerhetssynpunkt stötande ståndpunkt.

I överenskommelsen föreslås att den högsta gränsen för intrång som någon
skall tåla är 10 % och då endast om det rör sig om ett i absoluta tal litet
belopp. Med tanke på att 10 % hittills från regeringshåll ansetts som
bagatellartat, kan man befara att 9 % nu blir den allmänt tillämpade gränsen.

I fråga om byggnadsreglerande åtgärder skall enligt överenskommelsen
avdrag för belopp under tålighetströskeln göras. En självrisk i markägandet
införs därmed.

Enligt utskottets mening skall markägaren hållas skadeslös vid ingrepp i
äganderätten. Det betyder att också förväntningsvärde i görligaste mån skall
ersättas och att ingrepp i pågående markanvändning skall ersättas. Det gäller
även om en förändring av produktionsinriktning för jordbrukare förhindras.

På så sätt bär stat och kommun det fulla ansvaret av de beslut som fattas.

Genom att PBL med följdlagstiftning ger kommunerna möjligheter att
besluta om vittgående inskränkningar i äganderätten kommer antalet
markägare som råkar ut för ingrepp att bli fler än i nuläget. De totala
intrången för bl. a. jord- och skogsbruket ökar.

Domstolsprövning

I bl. a. motion 1985/86:66 från moderata samlingspartiet framförs att
rättegångskostnadsreglerna bör ändras så att inte enskild part avstår att få sin
rätt prövad på grund av risken att få ersätta motpartens rättegångskostnader.

En spärr för s. k. okynnesmål måste dock finnas. Med tanke på att en stor BoU 1986/87:1

andel domar ändras i högre instans bör samma regler för rättegångskostnader Reservationer

gälla för ett mål i samtliga instanser.

Övergångsbestämmelser

Sorn en konsekvens av systemet med tidsbegränsade byggrätter riskerar alla
planer att förlora sin giltighet. För den som är fastställd före 1979 skall
genomförandetiden anses ha gått ut. Övriga får en ytterst begränsad
genomförandetid efter fem år.

I huvudsak kommer inte någon kompensation till markägarna för förluster
att betalas ut. Endast om mycket bestämda kriterier är uppfyllda kan
kompensation erhållas.

Övergångsbestämmelserna är en följd av systemet med genomförandetider.
Kommunpolitikerna får genom denna bestämmelse frihet att sätta
gällande planer ur spel utan att behöva ersätta markägarna. Det är självklart
att även ägare till tomter som har byggrätt enligt gamla planer skall
kompenseras för förluster som orsakas av statliga och kommunala beslut.

Det enda sättet att undvika den konfiskation som kan bli fallet med PBL är
att avslå hela förslaget till ny PBL.

Med anledning av det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion
1985/86:66. Propositionen och motioner med ändringsförslag avstyrks.

Det betyder att nuvarande lagstiftning successivt reformeras. Bl. a.
följande principer bör ligga till grund för en ny lagstiftning.

Plansystem. Generalplanen avskaffas och ersätts med en frivillig översiktsplan.
Översiktsplanen skall inte vara styrande utan i stället utgöra ett
beslutsunderlag, i vilket olika utvecklingsalternativ skisseras. Snabbhet och
flexibilitet i planprocessen eftersträvas.

Kommunerna skall själva fastställa detaljplanerna eftersom de har bättre
detaljkännedom än den statliga myndigheten.

Alla planer med rättsverkan skall kunna överklagas.

Ersättningsbestämmelser. Vid planändringar skall utgångspunkten vara att
full ersättning för förluster skall ges. Vid intrång och andra markreglerande
åtgärder skall markägarna hållas skadeslösa. Om byggnader bedöms vara av
sådant kulturhistoriskt värde att de skall bevaras skall fastighetsägarna
kunna erhålla kompensation för fördyringar som drabbar dem på grund av
detta.

Byggnadsförbud. Det skall inte vara möjligt för kommuner att år efter år
låta byggnadsförbud ligga över stora områden. Temporära nybyggnadsförbud
måste dock kunna tillgripas vid planändringar. Kommunerna måste i en
sådan situation kunna visa att de verkligen arbetar med en detaljplan för att
få införa byggnadsförbud. Byggnadsförbud får gälla i högst två år. Kommunen
har då denna tidrymd att utarbeta ny plan.

Plangenomförande. Det måste ges positiva incitament till plangenomförande
i stället för de negativa som begränsade byggrätter innebär. Det
behövs andra effektivare metoder för att garantera ett plangenomförande.
Exploateringssamverkan är ett exempel på sådana metoder.

Byggande utanför plan. Det räcker med att detaljplaner läggs för

tättbebyggda områden och för områden i känsliga kulturmiljöer m. m. BoU 1986/87:1
Byggande utanför planlagt område kan därmed släppas helt fritt. Reservationer

Minskat byggkrångel. Reglerna i byggnadsstadga och Svensk byggnorm
måste förenklas och detaljeringsgraden minskas. Bygglovsplikten för ombyggnads-
och tillbyggnadsåtgärder bör slopas utom i speciellt känsliga
områden. Därmed minskas också byråkratin i byggandet. Har inte byggnadsnämnden
reagerat på anmälan inom tre månader får detta betraktas som att
byggnadslov beviljats.

Sammanfattning

Vad utskottet ovan anfört innebär sålunda ett avslag på de i detta betänkande
behandlade propositionerna 1985/86:1 med förslag till ny plan- och bygglag
och 1984/85:207 om försöksverksamhet med förenklade regler om byggnadslov
m. m. i vissa kommuner. Beträffande sistnämnda propositioner gäller att
ett genomförande av vad utskottet nu anfört om byggnadslovgivningen
innebär en betydande lättnad jämfört med i dag. Några speciella byggnadslovsregler
för vissa kommuner behövs därför inte.

Utskottets förslag till riksdagen innebär en tillstyrkan av moderata
samlingspartiets partimotion 1985/86:66 yrkande 1, av folkpartiets partimotioner
1984/85:2801 yrkande 10 såvitt nu är i fråga, 1985/86:80 yrkande 1,
centerpartiets partimotion 1985/86:69 yrkande 1 såvitt nu är i fråga. Vidare
tillstyrker utskottet motionerna 1984/85:664 (m), 1984/85:783 (m), 1984/

85:2152 (c) yrkande 5 och 1984/85:2674 (fp).

Utskottets ställningstagande ovan innebär också att utskottet föreslår
riksdagen att med anledning av moderata samlingspartiets partimotioner
1984/85:2707 yrkande 20 och 1985/86:66 yrkande 2, motionerna 1984/85:2676
(m), 1984/85:2684 (m) och 1985/86:72 (m) som sin mening ge regeringen till
känna vad utskottet ovan anfört om en reformerad byggnadslagstiftning.

Övriga i detta betänkande behandlade motionsyrkanden avstyrks. Vissa
av dem har tillgodosetts genom vad utskottet ovan förordat och föreslagit.

Hemställan

Utskottet hemställer1

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:664. 1984/85:783,

1984/85:2152 yrkande 5,1984/85:2674,1984/85:2801 yrkande 10 såvitt
nu är i fråga och yrkande 12, 1984/85:3218 yrkande 1, 1985/86:66
yrkande 1 och 1985/86:80 yrkande 1 samt med anledning av motionerna
1984/85:2676, 1984/85:2684, 1984/85:2707 yrkande 20, 1984/

85:3218 yrkandena 2—4, 1985/86:66 yrkande 2, 1985/86:69 och
1985/86:72

a) avslår propositionerna 1984/85:207 och 1985/86:1 samt motionerna
1984/85:1097, 1984/85:1478, 1984/85:2135, 1984/85:2217, 1984/

85:2319, 1984/85:3217 yrkande 1,1984/85:3219 yrkande 1,1985/86:67,

1985/86:68, 1985/86:70, 1985/86:71, 1985/86:73, 1985/86:74, 1985/

86:75, 1985/86:76, 1985/86:77, 1985/86:78, 1985/86:79, 1985/86:80

1 Vid bifall till denna hemställan förfaller utskottets hemställan i dess helhet.

yrkandena 2 och 3 a-o, 1985/86:92 yrkande 2, 1985/86:Bo502, BoU 1986/87:1

1985/86:Bo503, 1985/86:Bo504, 1985/86:Bo505 yrkande 1, 1985/ Reservationer

86:Bo506, 1985/86:Bo508, 1985/86:Bo510, 1985/86:Bo512 yrkande 1,

1985/86:Bo516, 1985/86:Bo517, 1985/86:Bo518 och 1985/86:Bo520,
b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2 En ny plan-och bygglag (morn. 1)

Erling Bager och Karl-Göran Biörsmark (båda fp) anser att utskottets
yttrande och hemställan bort lyda:

Utskottet

Sammanfattning av regeringens förslag m. m.

I proposition 1985/86:1 läggs fram ett förslag till en ny plan- och bygglag
(PBL). Avsikten är att PBL skall ersätta den nuvarande byggnadslagen
(BL), byggnadsstadgan (BS) och lagen om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande.

Lagförslagets huvudsakliga inriktning kan sammanfattas på följande sätt.

Alla kommuner skall ha en översiktsplan som omfattar kommunens hela
yta. Planen skall kunna ändras och fördjupas för olika delområden.
Områdesbestämmelser kan antas för att bl. a. säkerställa syftet med översiktsplanen
inom begränsade områden. Dagens stadsplan och byggnadsplan
föreslås ersättas av en enda som kallas detaljplan. Regionplan skall kunna
användas för samordning av flera kommuners planläggning.

Nybyggnadsförbuden avvecklas. Detaljplaner föreslås för en genomförandetid
som begränsar byggrätten i tiden. Om en byggnad strider mot
detaljplanen, får fastighetsägaren ändå göra både yttre och inre ändringar av
byggnaden.

Länsstyrelsens fastställelseprövning av planer föreslås slopad. Länsstyrelsen
skall på vissa i lagen angivna grunder kunna upphäva detaljplaner och
områdesbestämmelser. Översiktsplaner skall inte prövas av länsstyrelsen.

Medborgarinflytandet avses förbättras. Alla boende som berörs av en plan
eller ett beslut om tillstånd, skall, liksom hyresgästernas organisationer, ha
samma ställning som sakägarna.

Tillstånd till byggande m. m. avses lämnas i form av bygglov, rivningslov
och marklov. Förhandsbesked skall kunna lämnas beträffande åtgärder som
kräver bygglov.

Skyldigheten att söka lov skall kunna varieras genom kommunala beslut.

Kommun kan besluta att vissa åtgärder inom områden utan detaljplan får
utföras utan bygglov. Exempel på sådana åtgärder är uppförande av
komplementbyggnader, mindre tillbyggnader och inre ändringar av byggnader.
För områden med detaljplan föreslås kommunerna i planen ges
möjlighet att besluta att enklare fritidshus, kolonistugor och liknande
byggnader får uppföras eller byggas till eller på annat sätt ändras utan lov.

Av den ovan redovisade sammanfattningen framgår att propositionens

13 Riksdagen 1986187.19sami. Nr 1

förslag i allt väsentligt bygger på principerna i dagens byggnadslagstiftning. BoU 1986/87:1

Emellertid innebär trots detta ett förverkligande av regeringens förslag en Reservationer

genomgripande förändring av nu gällande ordning för den fysiska planeringen.

Den nuvarande byggnadslagstiftningen är svåröverskådlig. I byggnadsstadgan
återfinns en mängd regler som borde finnas i en förordning.

Lagstiftningen är också otidsenlig bl. a. för att i den inte regleras den
översiktliga planering som nästan alla kommuner bedriver. Det saknas t. ex.
även lagregler för medborgarinflytande över denna planering.

Många fastigheter har kommit att beläggas med nybyggnadsförbud.
Nybyggnadsförbuden är ett resultat av att planerna har en obegränsad
giltighetstid. Detta har medfört att det finns många byggrätter som samhällsutvecklingen
gjort mycket olämpliga. Då kommunerna har saknat resurser
att upprätta och genomföra nya planer och i samband med det ge ersättning
till fastighetsägare med byggrätter har de i stället valt att lägga nybyggnadsförbud.

Byggnadslagstiftningen berör i hög grad den enskildes intressen. Det
understryker ytterligare vikten av en enkel lagstiftning som är lätt att
överblicka. Det får inte råda några oklarheter om t. ex. vilka åtgärder som
kräver bygglov. I dessa avseenden är PBL en förbättring, t. ex. genom att det
i lagen införs en rätt att erhålla förhandsbesked vid ansökan om bygglov och
genom att skyddet för pågående markanvändning förstärks.

Sammanfattning av utskottets förslag

En rad politiska beslut under senare år har försvagat den enskildes ställning
gentemot det allmänna. Förslaget till ny plan- och bygglag utgör-som det nu
är utformat - ytterligare ett steg i samma riktning. Det kan därför enligt
utskottets uppfattning inte godtas i sitt nuvarande skick.

Som anförs i folkpartiets partimotion 1985/86:80 är det emellertid angeläget
att en ny och modern plan- och bygglag kan komma till stånd. De
långvariga byggnadsförbuden är ett av flera tecken på att det nuvarande
regelsystemet är föråldrat. Utskottet anser därför att den gällande bygglagen
inte kan ligga till grund för ett successivt reformarbete.

Planering är ofta en fråga om avvägningar mellan olika angelägna men
sinsemellan motstridande intressen. Utan en genomtänkt lagstiftning riskerar
viktiga värden såsom kulturminnes- och naturvård att komma i kläm.

Det måste dock starkt understrykas att utgångspunkten för en plan- och
bygglag måste vara den enskildes rätt att förfoga över sin egendom. Det är
bara med stöd av lagen som den enskilde kan hävda sin rätt gentemot
myndigheterna. När allmänna intressen måste göra sig gällande skall rimliga
ersättningsregler garantera kompensation.

Under utskottsarbetet har vissa förbättringar föreslagits, framför allt vad
gäller kraven på bygglov utanför tätbebyggelse men också vissa avsnitt i
ersättningsreglerna. Förbättringarna är dock enligt utskottets uppfattning
inte tillräckliga. De förändringar som måste komma till stånd är så pass
omfattande att den föreliggande propositionen bör avslås och regeringen få i
uppdrag att återkomma till riksdagen med ett omarbetat förslag.

Mot denna ordning kan invändas att den skulle innebära en viss försening
av en redan utdragen lagstiftningsprocess.

Men enbart det faktum att ett omfattande och mångårigt lagstiftningsarbete
nu är inne i sitt slutskede är inte tillräckligt skäl att godta ett regelsystem
som efter viss tid kan beröva människor byggrätter utan ersättning. Ett nytt
förslag till plan- och bygglag som utgår från vad nedan förordas bör
skyndsamt föreläggas riksdagen.

Utskottet utvecklar nedan sin syn på hur en plan- och bygglag bör utformas
samt motiven för att avslå det nu föreliggande regeringsförslaget. Enligt
utskottets mening bör riksdagen alltså avslå propositionen och hemställa att
regeringen återkommer med ett nytt förslag som tillgodoser följande krav på
förbättringar.

o Den enskildes ställning bör framhävas tydligare i lagen. I PBL sägs att
mark får bebyggas om det är lämpligt ur allmän synpunkt. Utskottet
föreslår att lagen utformas så att det finns en rätt att bygga men att den kan
inskränkas beroende på allmänna intressen. Härigenom utformas också
lagen i enlighet med Europadomstolens tolkning av artikel 1 i första
tilläggsprotokollet till Europarådskonventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som Sverige har
skrivit under.

o Det är angeläget att översiktsplanerna inte blir alltför detaljerade.

Införandet av en översiktsplan får inte leda till ett kostsamt och
omfattande planeringsarbete i kommunerna,
o I propositionen föreslås att en detaljplan ges en genomförandetid på 5 -15
år. Enligt utskottets mening bör detta ändras så att genomförandetiden
normalt skall sättas till lägst 15 år, i undantagsfall till 10 år. Någon
maximitid bör inte anges i lagen,
o Kommunen skall inte ges möjlighet att utan normalt expropriationsförfarande
lösa in mark som inte har bebyggts sedan genomförandetiden i en
plan har gått ut.

o Möjligheterna för kommunerna att besluta att åtgärder får vidtas utan
krav på bygglov bör utökas väsentligt. Det skall t. ex. alltid vara möjligt att
besluta att garage, förråd, bastu osv. skall få byggas utan lov.
o Alla skall ha rätt att göra mindre tillbyggnader eller mindre ombyggnader
även om åtgärderna strider mot en detaljplan eller andra bestämmelser,
o Avskaffandet av det s.k. tätbebyggelseförbudet måste innebära att det
blir lättare att få bygglov i områden som inte är detaljplanerade,
o Kommun skall inte kunna vägra bygglov i mer än två år med hänvisning till
att kommunen avser att upprätta en detaljplan för ett område,
o Kommunens beslut om förhandsbesked om rätt att bygga skall gälla i
minst ett år.

o Det skall inte vara möjligt att i detaljplan reglera utvecklingen av handeln,
o Organisationer som berörs av en plan, t. ex. miljögrupper, naturvårdsföreningar
och köpmannaföreningar skall ha möjligheter att påverka
planarbetet och rätt att överklaga beslut,
o Hyresgästerna skall kunna överklaga ett beslut om bygglov även om

hyresgästföreningen tillstyrkt bygglovet enligt bostadssaneringslagen. 195

BoU 1986/87:1

Reservationer

o Ersättningen till fastighetsägare för vissa bebyggelsereglerande åtgärder BoU 1986/87:1

som t. ex. att vägra rivningslov och skydd för kulturhistoriskt värdefulla Reservationer

fastigheter måste utformas så att enskildas rätt bättre tillvaratas,
o Planer som är fastställda efter 1978 skall ges en genomförandetid på tio år

efter PBL:s ikraftträdande. Ersättningsreglerna till markägare i områden
med äldre planer med nybyggnadsförbud måste bli generösare än i det
liggande förslaget.

Vad utskottet nu sammanfattningsvis redovisat om en ny PBL utvecklas
ytterligare nedan. Utskottets uppfattning om innehållet i en sådan ny
lagstiftning tillgodoser kraven i folkpartiets partimotion 1985/86:80.

Plansystemets förenlighet med regeringsformens
normbegrepp

Inledning

Bostadsutskottets förslag till utformning av ett nytt PBL-förslag

Det nya PBL-förslaget som regeringen enligt utskottets uppfattning bör
förelägga riksdagen bör självfallet vara utformat så att varje tvekan om
plansystemets förenlighet med regeringsformens normbegrepp undanröjs. I
avsikt att undanröja denna tvekan måste plansystemet i PBL i detta
hänseende ges en annorlunda utformning. Utskottet hänvisar i denna fråga
till sin lagrådsremiss i ärendet av den 20 mars 1986 och lagrådets yttrande
över remissen den 3 april 1986.

Med utgångspunkt i remissen och lagrådets yttrande vill utskottet framhålla
vikten av att, i ett nytt PBL-förslag, översiktsplanerna inte görs till ett
bindande planinstrument för den efterföljande planeringen och för eventuell
bygglovgivning utanför detaljplan. Översiktsplanerna får inte göras mera

omfattande och detaljerade än vad den aktuella planeringssituationen BoU 1986/87:1
kräver. Reservationer

Om i ett framtida plansystem områdesbestämmelser skall ingå som en del i
plansystemet måste bestämmelserna utformas så att de omfattar endast
begränsade delar av en kommun. De får heller inte rikta sig till ett för stort
antal fastigheter eller träffa alltför många människor. Personkretsen bör med
andra ord begränsas i numerärt avseende.

Även beträffande detaljplaneinstitutets utformning har detta en geografisk
och en numerär aspekt.

Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till vad i folkpartiets partimotion
1985/86:80, i bostadsutskottets lagrådsremiss och i lagrådets yttrande
anförts som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet ovan förordat
om förändringar i avsikt att uppnå förenlighet mellan RF och PBL.

Utskottet föreslår att vad lagrådet förordat beträffande ändringar i
PBL-förslaget får vägleda det fortsatta arbetet. Dock bör såvitt avser 4 kap.

1 § den av utskottet föreslagna förändringen gälla. Detta innebär att det av
översiktsplanen skall framgå grunddragen i den avsedda användningen av
mark- och vattenområden.

Europakonventionen - PBL

Enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll till Europarådskonventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är konventionsstaterna
förpliktade att lämna envar fysisk eller juridisk persons egendom
okränkt. Denna förpliktelse måste vara utgångspunkten för regleringen i
PBL av rätten till bebyggelse av mark. Av konventionen följer visserligen att
nyttjandet av enskild egendom kan inskränkas av hänsyn till allmänna
intressen. Den i propositionen föreslagna lydelsen av 1 kap. 6 § ger emellertid
inte uttryck enbart åt detta utan anger att allmänna intressen skall vara helt
avgörande för om marken skall få användas för bebyggelse eller inte. Den i
regeringsförslaget förordade lydelsen kan därför inte anses vara förenlig med
den tolkning som Europadomstolen gjort av konventionen. Av konventionen
följer att det måste ske en avvägning av olika allmänna och enskilda
intressen i bebyggelsefrågor. Detta bör också komma till klart uttryck i
lagtexten. I riksdagens tillkännagivande till regeringen att utforma ett nytt
PBL-förslag bör ingå ett uttalande härom. Vad nu förordats innebär en
anslutning till vad i motion 1985/86:67 (m) yrkande 1 och i folkpartiets
partimotion 1985/86:80 föreslagits.

Ett system med genomförandetid - genomförandetidens längd

För att komma till rätta med problemen med långvariga nybyggnadsförbud
är det motiverat att införa en ordning med genomförandetider. En förutsättning
för att utskottet skall vara berett att acceptera en sådan ordning är dock
att kommunen i vidare omfattning än vad regeringen har föreslagit skall
betala ersättning för skador som kan följa på ändring eller upphävande av en
plan. Till denna fråga skall utskottet återkomma nedan. I fråga om hur lång
tid som bör förflyta innan en plan skall få ändras, dvs. hur lång genomföran -

detiden skall få vara, har utskottet en annan uppfattning än den som kommer BoU 1986/87:1

till uttryck i propositionen. Den föreslagna minimitiden fem år är för många Reservationer

fastighetsägare alldeles för kort för att medge genomförande av större
byggprojekt. Den minsta tid som generellt bör tillåtas är 15 år. I undantagsfall
kan den minsta tiden få sättas till 10 år. När det gäller att bestämma
genomförandetidens längd, bör det avgörande vara vilken typ av bebyggelse
som planen skall reglera. Detaljplaner för bostadsområden bör kunna ges en
betydligt längre genomförandetid. Den minsta tiden för sådana planområden
bör inte vara kortare än 15 år. Någon övre gräns bör inte anges i
lagstiftningen. Kommunerna kan alltså fastställa planer som ger den enskilde
rätt att bebygga mark under mycket lång tid, exempelvis 30 eller 40 år. Det
bör slutligen också göras möjligt för kommunerna att anta planer utan någon
genomförandetid alls. Utskottets uppfattning överensstämmer med vad som
förordats i folkpartiets partimotion 1985/86:80. Ett tillkännagivande i
enlighet med motionärernas förslag bör därför göras av riksdagen.

Inlösen efter genomförandetidens utgång

Enligt 6 kap. 24 § andra stycket lagförslaget avses kommunen efter
genomförandetidens utgång få rätt att lösa in mark som inte har bebyggts i
huvudsaklig överensstämmelse med en detaljplan. Utskottet anser att
kommunerna inte bör ges en sådan lösenrätt. Anledningen till att en plan inte
har genomförts kan vara att planen varit så utformad att den varit svår att
förverkliga. Det kan också finnas andra skäl till att markägaren inte bebyggt
sin mark, t. ex. att han velat spara den för sina barn eller andra anhöriga.

Markägarens motiv bör kunna prövas mot de motiv som kommunen kan ha
för att vilja lösa marken. Kommunen bör därför vara hänvisad till att ansöka
om expropriationstillstånd varvid dess behov av marken bör vägas mot
markägarens synpunkter. Yrkande 3 d i folkpartiets partimotion 1985/86:80
bör därför bifallas. Ett tillkännagivande till regeringen om att ett nytt
PBL-förslag tar hänsyn till vad nu och i partimotionen förordas bör sålunda
göras av riksdagen.

Klimatdata

Det har under senare år vuxit fram en ökande medvetenhet och kunskap om
vikten av att beakta klimatologiska förhållanden vid placering och utförande
av byggnader. Inte minst ur energihushållningssynpunkt är det av stor
betydelse att bebyggelsen anpassas till dessa förhållanden. Vid byggnadens
placering bör sålunda hänsyn tas till orientering i väderstreck, vanligen
rådande vindförhållanden, befintlig växtlighet, områdets typografi samt
byggnadens utformning med avseende t. ex. på skuggande byggnadsdelar
m. m. Genom att redan vid bebyggelseplaneringen ta hänsyn till klimatdata
av detta slag skapas förutsättningar för att byggnaderna placeras på ett sätt
som främjar god energihushållning.

Enligt bostadsutskottets mening bör det med hänvisning till det ovan
anförda i det omarbetade förslaget till PBL skrivas in att klimatdata skall
beaktas vid bebyggelseplanering. Vad nu anförts ligger helt i linje med

förslaget i motion 1985/86:Bo510 (fp). Riksdagen bör med anledning av BoU 1986/87:1

motionen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet nu anfört. Reservationer

Utformning av föreskrifter till byggnadslagstiftningen m. m.

Sorn framhålls i folkpartiets partimotion 1984/85:2801 är bostadsmarknaden
en av de mest reglerade sektorerna i samhället. Det finns sålunda en rad
statliga och kommunala instrument som alla styr byggandet i olika avseenden.
Det gäller t. ex. bostadslångivningen, förvärvs- och förköpslagstiftningen,
mark- och anbudsvillkor samt bostadsanvisningslagen. Sammantaget har
regelsystemet nu blivit så omfattande och så svåröverskådligt att en
tillfredsställande överblick saknas.

Utvecklingen har nu gått så långt att regelverket föder sig självt. Det finns
en uppenbar risk att det blir så detaljerat att de väsentliga regleringarna
skyms av oväsentligheter och smådetaljer. Svensk byggnorm (SBN) utgör
enligt bostadsutskottets mening ett talande exempel härpå. Byggnormen har
i dag fått en sådan omfattning att de ur olika aspekter nödvändiga reglerna i
det närmaste drunknar i den flod av onödiga detaljregleringar som SBN
också omfattar.

Förutom att den ökade regelfloran i SBN skapar ett omfattande och
svåröverskådligt regelsystem medför den också ökade kostnader för bostadssektorn
- kostnader som den boende till sist får betala. Det går dock att
komma till rätta med dessa problem. I det uppmärksammade Uppsalaexperimentet
med ”normfritt byggande” lyckades sålunda byggföretagen
pressa byggnadskostnaderna högst väsentligt. Resultatet från anbudstävlingen
visade bl. a. att hyrorna i nya lägenheter skulle kunna sänkas med upp till
55 kr./m2 bara genom en mer flexibel tillämpning av gällande byggnormer.

Vad som nu redovisats leder utskottet till slutsatsen att utformningen av
byggnormen måste ses över. Utgångspunkten bör härvid vara att regleringen
endast skall omfatta sådana krav som är nödvändiga med avseende på de
boendes hälsa och säkerhet. Dessutom bör normen reglera energifrågor och
frågor om handikapptillgänglighet. Övriga regler kan enligt bostadsutskottets
mening utmönstras ur byggnormen.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion 1984/85:2801
yrkande 10 såvitt nu är i fråga anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Bullervärden

I Svensk byggnorm (SBN) regleras vilka ljudnivåer som inomhus kan
accepteras från olika bullerkällor. Dessa bullervärden har fastställts med
utgångspunkt i vad som enligt hälsoskyddslagstiftningen är att betrakta som
sanitär olägenhet.

Enligt hälsoskyddslagstiftningen är en störning som kan vara skadlig för
människans hälsa och som inte är ringa eller tillfällig att betrakta som en
sanitär olägenhet. Frågan om en störning skall anses vara ringa eller ej är i sin
tur beroende av hur människor i allmänhet uppfattar störningen. Flärvidlag
kan det finnas betydande skillnader mellan olika människor. Många

människor lider av överkänslighetsreaktioner. Störningar som ger upphov BoU 1986/87:1
till sådana reaktioner hos många människor kan betraktas som sanitär Reservationer

olägenhet. Ett hänsynstagande till människor som är något känsligare än
”normalt” skall alltså enligt utskottets mening göras vid bedömningen av vad
som är sanitär olägenhet.

I praxis har det visat sig att bullerstörningar mycket ofta förorsakar besvär
för människor som kanske är något känsligare än normalt, dvs. att även
”godkända” värden ofta ger klagomål i bostäder särskilt när det gäller
lågfrekvent ljud från värmepumpar, fläktar, kompressorer o. d.

Trots att den nuvarande byggnormens gränsvärden för buller kan vara
uppfyllda finns det sålunda många människor som störs svårt. Samtidigt är
det oftast tekniskt möjligt att sänka ljudnivån på störande installationer till
en nivå som ligger väsentligt under den i SBN accepterade nivån. Med
hänvisning härtill är det enligt bostadsutskottets mening angeläget att
gällande regler i fråga om bullerstörningar i SBN snarast ses över.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1985/86:Bo508 (fp) anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Innehållet i översiktsplanerna m. m.

Det plansystem som föreslås i propositionen innebär i huvudsak en anpassning
till den praxis som råder i kommunerna. Enligt förslaget skall varje
kommun ha en översiktsplan. I denna skall anges dels hur kommunerna avser
att tillgodose riksintressen enligt NRL, dels grunddragen i den framtida
markanvändningen.

I den gällande byggnadslagstiftningen finns inga regler om att kommunen
skall upprätta planer för markanvändningen i hela kommunen. Den översiktliga
plan som anges i byggnadslagen är generalplanen. Praktiskt taget alla
kommuner har dock antagit s. k. kommunöversikter.

Den i propositionen föreslagna översiktsplanen skall omfatta hela kommunen.
Detta innebär dock inte att särskilda riktlinjer måste anges för alla
områden. I de flesta kommuner finns områden där inga särskilda riktlinjer
behövs. I dessa fall anges i planen endast att de allmänna reglerna i PBL
gäller.

Översiktsplanen fastställs av kommunfullmäktige. Innan den antas skall
samråd ske med länsstyrelsen och andra som har ett väsentligt intresse av
planen. Förslaget till översiktsplan skall också ställas ut. Genom att
översiktsplanen skrivs in i PBL skapas således garantier för en bred debatt
kring planens innehåll.

I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen som finns i olika
delar av kommunen. Den utgör därmed ett underlag för fortsatt planering.

Översiktsplanen har dock ingen bindande verkan.

Kommunerna skall ha antagit en översiktsplan senast den 1 januari 1990.1
propositionen anförs att ”kommunerna i sin översiktliga planläggning enligt
PBL bör kunna i stor utsträckning bygga vidare på det planmaterial som

redan finns. Alltför höga krav bör inte ställas i det inledande skedet . I

de flesta fall bör det emellertid vara tillräckligt att lägga kommunöversikten
och aktuella områdesplaner till grund för översiktsplanen” (s. 128).

I propositionen konstateras vidare att de flesta kommuner redan bedriver BoU 1986/87:1

en kontinuerlig fysisk översiktsplanering som i stora delar uppfyller de krav Reservationer

som ställs i PBL.

Översiktsplanen är inte bindande vare sig för myndigheter eller enskilda.

Den kommer dock, liksom befintliga kommunöversikter, områdesplaner
m. m. i praktiken att få en stor betydelse för kommande beslut. Detta har
också framhållits av lagrådet. I propositionen konstateras också att den ”i
praktiken får stor betydelse vid beslut i markanvändningsfrågor”.

När det gäller utformningen av översiktsplanen konstateras i propositionen
att det ”knappast (är) möjligt att, utöver det obligatoriska innehållet,
förutse hur översiktsplanerna kommer att utformas” (s. 451).

Statskontoret har utvärderat de administrativa kostnaderna för en planoch
bygglag (rapport 1985:46) och då konstaterat att den knappast medför
ökade krav på administrativa resurser för kommunerna.

Utskottet anser att det är angeläget att inte ställa alltför höga krav på
innehållet i översiktsplanerna. De formuleringar som återfinns i propositionen
om att kraven på den första översiktsplanen inte behöver vara så höga
kan tolkas som att kraven kan ställas högre i framtiden. Så bör inte bli fallet.

Införandet av översiktsplanen får inte leda till att ett omfattande och
kostsamt planeringsarbete påbörjas i kommunerna. Detta bör i en ny
proposition klart utsägas.

Vad nu anförts av utskottet ligger helt i linje med förslag i folkpartiets
partimotion 1985/86:80. Även vad utskottet anfört om innehållet och
utformningen av översiktsplanerna bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Reglering av byggnaders användning för handelsändamål

I PBL föreslås att byggnaders användning skall kunna regleras i detaljplan. I
specialmotiveringen sägs ”att det i vissa fall kan finnas behov av en mer
preciserad angivelse av byggnaders användning än som sker i dag” (s. 576).

Längre fram sägs att ”konkurrensen (bör) ges så fritt spelrum som möjligt för
att hålla priserna nere och öka företagens effektivitet till konsumenternas
fördel”.

De regleringsmöjligheter som PBL föreslås ge riskerar dock enligt
utskottets uppfattning att få motsatt effekt. I planen skall kunna anges en
huvudsaklig användning av kvartersmark för partihandel eller för detaljhandel.
Gränsen mellan dessa är i verkligheten flytande, och detta kan därför i
realiteten skapa inskränkningar i etableringsrätten.

I propositionen sägs också att det skall vara möjligt att reglera vilket slags
detaljhandel som skall få förekomma. Vissa varuslag sägs medföra särskilda
planproblem och kan därför behöva regleras. Vidare hävdas att ”inom
kategorin detaljhandel kan livsmedelshandeln i vissa lägen behöva begränsas
eller helt förbjudas med hänsyn till kravet på en lämplig samhällsutveckling.

Som exempel kan nämnas stormarknader eller bensinstationer.” Dessa
begränsningar skall kunna vidtas om de ”är nödvändiga för en totalt sett
ändamålsenlig handelsstruktur”.

I folkpartiets partimotioner 1985/86:80 och 1984/85:2801 reses invändning- 201

ar mot de föreslagna möjligheterna att i detaljplan påverka utvecklingen av
handeln. I moderata samlingspartiets partimotion 1985/86:66 finns uttalande
av samma innebörd utan att något yrkande framställs.

Näringsfrihetsombudsmannen har de senaste åren behandlat ett flertal fall
där kommuner med olika metoder sökt begränsa konkurrensen. Det är
angeläget att kommunerna inte ges större möjligheter att styra detaljhandelns
utveckling. Vid beslut om bygglov skall självfallet hänsyn kunna tas till
om den planerade verksamheten är lämplig t. ex. med hänsyn till den trafik
som alstras.

Etableringsfrihet, konkurrens och näringsfrihet ingår i den marknadsekonomi
som vi eftersträvar. Etableringar av det slag som omnämns i propositionen
föregås ofta av ganska ingående marknadsundersökningar, och det är
först i efterhand som det kan konstateras om en etablering varit riktig eller
inte. Måttstocken är då huruvida konsumenterna använt sig av de tjänster
som erbjudits. Det är med andra ord konsumenterna som enligt utskottets
uppfattning skall avgöra vad som är en lämplig samhällsutveckling vad gäller
omfattning och lokalisering av handeln.

Bostadsutskottet som delar uppfattningen i den avvikande meningen (m,
fp) till näringsutskottets yttrande 1985/86:3 y ansluter sig till kravet i
folkpartiets partimotioner 1984/85:2801 och 1985/86:80.

Riksdagen bör enligt bostadsutskottets uppfattning med anledning av
motionerna som sin mening ge regeringen till känna vad nu anförts om att
detaljplaner inte skall kunna användas för att styra utvecklingen av
detaljhandeln.

Förfarandet vid antagande av detaljplan m. m.

När förslag till detaljplan upprättas skall kommunen samråda med länsstyrelsen,
fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av förslaget.
Sakägare och bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av
förslaget samt myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har
ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd (5 kap.
20 §).

Innan detaljplan antas skall kommunen ställa ut planförslaget under minst
tre veckor (5 kap. 23 §). Kungörelse om utställning av planförslaget skall
anslås på kommunens anslagstavla och införas i ortstidning. Underrättelse
om innehållet i kungörelsen skall (5 kap. 25 §) i vanligt brev sändas till kända
sakägare, till känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
eller, om förhandlingsordning inte gäller, till känd hyresgästförening
som är ansluten till riksorganisationen. Vidare skall brev sändas till
andra som har ett väsentligt intresse av planförslaget. Underrättelse per brev
behöver inte sändas (5 kap. 25 § tredje stycket) om ett stort antal personer
skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är
försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända den till
var och en. Markägare vars mark skall användas för allmänna platser m. m.
och som berörs av planens expropriativa verkningar skall alltid underrättas
per brev.

BoU 1986/87:1

Reservationer

202

I folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 k föreslås en ändring i 5
kap. 25 § så att underrättelse delges dem som omfattas av samrådsskyldigheten
i 5 kap. 20 §.

Det finns enligt utskottets uppfattning inte grundad anledning att begränsa
den kommunala underrättelseskyldigheten i samband med upprättande av
detaljplan på det sätt som föreslås i propositionen. Inte endast hyresgästorganisation
utan även myndigheter, sammanslutningar och enskilda som har ett
väsentligt intresse av planförslaget skall underrättas om utställningen av
planförslaget. Övriga sammanslutningar som har ett väsentligt intresse av
planförslaget kan t. ex. vara miljögrupper, naturvårdsföreningar, köpmannaföreningar
och villaägarföreningar.

Den uppfattning om hur samrådet bör utformas i en ny PBL bygger på ett
förslag i folkpartiets partimotion 1985/86:80. Ett riksdagens tillkännagivande
till regeringen av vad i motionen föreslagits är motiverat.

Utskottet vill i sammanhanget särskilt stryka under vikten av att de
handikappades organisationer ges goda möjligheter att delta i planarbetet.
Det bör sålunda övervägas om inte dessa organisationer i samrådsskedet
skall ges samma ställning som hyresgästorganisation. Aven denna fråga bör
övervägas i det fortsatta utredningsarbetet i regeringens kansli.

Krav på bygglov utanför planlagt område

I dagens byggnadslagstiftning används begreppen tätbebyggelse och glesbebyggelse.
Det är allmänt omvittnat att dessa båda begrepp är oklara och
svårförståeliga för den enskilde. Det är sålunda inte ovanligt att ett område i
lagstiftningens mening betraktas som tätbebyggelse trots att det av gemene
man inte uppfattas som sådan. De aktuella begreppen bör enligt bostadsutskottets
mening därför mönstras ut ur en kommande ny plan- och bygglag.

Dagens byggnadslagstiftning innebär vidare att tätbebyggelse i princip inte
får komma till stånd i områden som inte är detaljplanerade. Genom att
åberopa särskilda skäl kan dock en bygglovssökande få dispens från detta
förbud. Detta är en enligt bostadsutskottets mening olämplig ordning. En ny
plan- och bygglag bör i stället bygga på principen att ny bebyggelse skall
lämplighetsprövas utifrån i lagen angivna allmänna grunder. Inom områden
som inte detaljplanelagts skall sålunda bygglov beviljas om de i lagen angivna
generella kraven är uppfyllda. Utgångspunkten bör således vara att bygglov
skall beviljas såvida inte starka skäl talar däremot. Möjligheterna för
kommunerna att besluta att åtgärder får vidtas utan krav på bygglov bör
utökas väsentligt. Det skall t. ex. alltid vara möjligt att besluta att garage,
förråd, bastu osv. skall få byggas utan lov. Alla skall ha rätt att göra mindre
tillbyggnader eller mindre ombyggnader även om åtgärderna strider mot en
detaljplan eller andra bestämmelser. Härigenom uppnås bl. a. att det inom
områden utanför plan blir lättare att få bygglov i enlighet med vad som
föreslås i folkpartiets partimotioner 1984/85:2801 samt 1985/86:80.

Vad utskottet med anledning av partimotionerna 1984/85:2801 yrkande 12
såvitt nu är i fråga och 1985/86:80 yrkande 3 g anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

BoU 1986/87:1

Reservationer

203

Vissa krav på när detaljplanläggning skall ske

Sorn utskottet anfört ovan bör utgångspunkten för bygglovsprövningen vara
att lov skall beviljas om marken är lämplig för bebyggelse och de generella
kraven i lagen är uppfyllda. Det finns naturligtvis situationer där en
detaljplaneläggning kan behöva föregå byggandet. Kommunen bör i sådana
fall ges möjlighet att avslå en bygglovsansökan med hänvisning till att
planläggning först måste ske. Samtidigt bör till denna avslagsmöjlighet
kopplas en garanti för att en planläggning också kommer till stånd inom en
inte alltför avlägsen framtid. Det bör alltså inte vara möjligt för en kommun
att avslå en bygglovsansökan i avvaktan på en detaljplaneläggning som sedan
aldrig kommer till stånd. Om en kommun avslår en bygglovsansökan med
hänsyn till behovet av detaljplaneläggning bör därför en sådan planläggning
ske inom två år från det att ansökan avslagits. Har någon plan inte upprättats
inom denna tid skall ansökan om bygglov utan vidare dröjsmål prövas enligt
lagens allmänna regler.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion 1985/86:80
yrkande 3 k anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den enskildes ställning i bygglovsproceduren

Sorn framhålls i motion 1984/85:2674 (fp) blir byggnadsprojekt i Sverige före
byggstarten föremål för en omfattande förhandsgranskning av en rad
myndigheter, kommunala och statliga. Granskningen är avsedd att kontrollera
att byggnaderna får en sådan kvalitet att säkerhet och hälsa inte kommer
att äventyras, att de statliga krediterna beviljas med lämpliga belopp samt att
byggnadsarbetena bedrivs så att störningar på byggarbetsmarknaden i
görligaste mån kan undvikas.

I vissa betydelsefulla hänseenden äger granskningen rum på grundval av
fasta och accepterade bestämmelser och beprövad erfarenhet. Detta gäller
t. ex. sådana egenskaper hos en byggnad, som avser stabilitet, brandsäkerhet
och liknande. Mot denna typ av myndighetsgranskning riktas sällan eller
aldrig några invändningar. Den seriösa svenska byggnadsindustrin har såvitt
bekant aldrig motsatt sig motiverade åtgärder i fråga om konstruktioner och
andra anordningar som syftar till ett fullgott skydd för byggnadernas ägare
och brukare. I fråga om säkerhetsåtgärder på byggarbetsplatserna intar
Sverige en tätposition.

I samband med förfarandet kring ansökningar om byggnadslov förekommer
en typ av skönsmässighet i bedömningen, som ofta har sin grund i en
lokal tolkning av de byggnadsreglerande bestämmelserna. Det egentliga
innehållet i de reglerande bestämmelserna kan ha färgats av ett slags
”rådande tolkningsrutin”.

Det ligger enligt utskottets mening en fara i att byggnadsreglerande
bestämmelser kan ges olika tolkningar i skilda kommuner samt att dessa
tolkningar ger upphov till en kostsam och arbetskrävande extrainsats för den
som söker byggnadslov. Omprojekteringar till följd av felaktiga tolkningar
leder spikrakt till störningar i byggprocessen och därmed till bekymmer för
berörda byggarbetare och byggföretag. 204

BoU 1986/87:1

Reservationer

Byggnadslovsprocessen tillhör de mycket känsliga inslagen i hela byggpro- BoU 1986/87:1

cessen. Den påverkar snart sagt alla led i den kedja av åtgärder som kostar Reservationer

pengar för den slutliga konsumenten. Byggföretaget är i detta läge särskilt
ömtåligt och producenten därmed utomordentligt känslig för önskemål
(välgrundade eller ej) från granskande myndighetspersoner. Varje försening
av byggstarten till följd av invändningar från granskningsmyndighetens sida
måste vägas mot de fördyringar av byggprojektet som en underkastelse
under önskemålen från myndigheterna kräver. Det ligger i sakens natur att
den byggnadslovssökande för att undvika ytterligare tidsutdräkt och ytterligare
stora kostnader faller undan. Man fogar sig i tjänstemannens önskemål.

Det blir också dyrbart att i denna situation föra klagomålen vidare genom
besvär.

Sammantaget innebär det nu anförda enligt bostadsutskottets mening en
osäkerhet och påfrestning på byggverksamheten som är otillfredsställande.

Den enskildes rätt står många gånger inte i ett rimligt förhållande till
myndigheternas utövning.

Det är enligt bostadsutskottets mening angeläget att rättssäkerheten för
den bygglovssökande stärks. Utskottet förordar därför, med anslutning till
motion 1984/85:2674 (fp), att i det fortsatta arbetet med en ny plan- och
bygglag den enskildes rättsliga ställning i bygglovsproceduren ytterligare
övervägs. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Besvärsrätt i fråga om planbeslut

Enligt 13 kap. 5 § regeringens lagförslag får endast den anföra besvär över
beslut i frågor om detaljplan, områdesbestämmelser och fastighetsplan som
skriftligen har framfört synpunkter under den tid planförslaget m. m. varit
utställt. Den som av någon anledning inte framfört några synpunkter, t. ex.
därför att han inte känt till utställningen, förlorar således alla möjligheter att
påverka planförslaget. Inte ens uppenbara övergrepp på sina rättigheter kan
han få korrigerade genom att föra talan hos länsstyrelsen. En sådan
inskränkning i den traditionella svenska rätten att få överklaga myndighetsbeslut
är oacceptabel. Var och en som är berättigad att delta i samråd om
planförslaget bör också ges rätt att anföra besvär till länsstyrelsen oavsett om
han anfört synpunkter tidigare eller ej. Detta bör vara en självklar
utgångspunkt för regeringens vidare överväganden inför ett nytt förslag till
plan- och bygglagen. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med anledning
av motion 1985/86:76 (fp) som sin mening ge regeringen till känna. Därmed
ansluter sig utskottet även till yrkande 9 i centerpartiets partimotion
1985/86:69.

Hyresgästers besvärsrätt

Enligt 13 kap. 6 § regeringens lagförslag förhindras enskilda hyresgäster att
överklaga bygglovsbeslut som en hyresgästorganisation har godtagit. Den
enskilde hyresgästen blir alltså - hur befogade hans synpunkter än må vara -betagen möjligheten att göra dessa synpunkter gällande, t. ex. i ROT-frågor.

Följden kan bli att hyresgästen kan påtvingas betydande hyreshöjningar eller

t. o. m. flyttning från fastigheten. Hyresgästföreningar är ofta inte tillräckligt BoU 1986/87:1

representativa för hyresgästerna i fastigheter som berörs av ombyggnadspro- Reservationer

jekt. Det finns inte heller några krav på att de skall vara representativa. Det
är principiellt fel att hyresgästföreningarna skall tilldelas ett slags myndighetsfunktion
i bygglovsärenden och att de därmed skall kunna hindra
enskilda från att få sina intressen prövade. Med bifall till vad som förordas i
folkpartiets partimotion 1985/86:80 yrkande 3 1 bör därför riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna att enskilda hyresgäster bör ha full
besvärsrätt i bygglovsfrågor.

Ersättningsreglerna

Utskottets principiella utgångspunkt är att äganderätten skall lämnas
okränkt. Det innebär att det inte är rätten att använda mark för bebyggelse
utan inskränkningar i denna rätt som behöver motiveras.

Därav följer att sakägare som av hänsyn till allmänna intressen drabbas av
inskränkningar i sin äganderätt bör ha rätt till ersättning.

I propositionen föreslås också att i vissa andra fall ersättning skall utgå
först när skadan överstiger vissa kvalifikationsgränser. Kvalifikationsgränsen
för bebyggelseregleringar (vägrat återuppförande, vägrad rivning och
skyddsbestämmelser för särskilt värdefulla byggnader) föreslås ligga på en
relativt hög nivå; för rätt till ersättning krävs att skadan skall vara betydande i
förhållande till värdet av berörda delar av fastigheten. Utmärkande för
kvalifikationsgränsen betydande skada anses vidare vara att den del av
skadan som ligger under kvalifikationsgränsen skall sakägaren alltid själv få
bära. Hur hög kvalifikationsgränsen i praktiken skall vara har inte klarlagts.

Dels sägs i propositionen (s. 391) att dagens praxis vid begränsning av
byggrätt skall vara vägledande, dels sägs (s. 416) att ingen enhetlig praxis
finns!

När det gäller markreglerande begrepp (vägrat marklov, områdesbestämmelser
om vegetation och markyta) anges i propositionsförslaget att endast
ingrepp som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras skall
ersättas. I sådana fall avses ersättning utgå för hela skadan. Den föreslagna
kvalifikationsgränsen är densamma som den som 1972 infördes i bl. a.
naturvårdslagen och som avgör om ingrepp bör ske genom bildande av
naturreservat (med ersättning) eller naturvårdsområde (utan ersättning).

Utskottet finner att det i och för sig kan vara motiverat med en ordning som
innebär att sakägare får tåla vissa former av begränsade intrång utan rätt till
ersättning. Det rör sig då om fall där intrånget sker för att tillvarata starka
allmänna intressen, t. ex. för bevarande av värdefull bebyggelse eller miljö.

Den i propositionen föreslagna ordningen finner dock utskottet vara både
komplicerad och otydlig. Gränsen ”betydande skada” har exempelvis inte
blivit definierad på ett användbart sätt. En rimligare ordning är, enligt
utskottets mening, att kvalifikationsgränsen ”avsevärt intrång i pågående
markanvändning” får gälla såväl vid bebyggelsereglering som vid markreglering
enligt PBL. När det gäller storleken av den skada som en sakägare skall
få bära utan ersättning finns det skäl att erinra om det uttalande som gjordes i
proposition 1972:111 bil. 2 s. 335 om att endast bagatellartade intrång skulle

behöva tålas utan ersättning. Denna princip bör alltjämt gälla och medföra BoU 1986/87:1

att skada som beloppmässigt är betydande alltid skall ersättas. Man få också Reservationer

ta hänsyn till hur fastigheten är belånad, så att intrång aldrig skall kunna
medföra att fastigheten eller fastighetsdelen får ett negativt värde, dvs. är
värd mindre än vad den är belånad för.

En särskild fråga är hur skadan av en restriktion skall mätas i förhållande
till den berörda fastigheten. Av nuvarande praxis torde följa att ett intrång
skall sättas i relation till den ekonomiska enhet eller brukningsenhet som
intrånget drabbar.

Vad avser ersättningsreglerna i PBL kan det enligt utskottets uppfattning
finnas skäl att något jämka denna ordning. Utskottet förordar att skadan av
en restriktion enligt PBL i stället relateras till berörd del av fastigheten. I
praktiken torde detta ha störst betydelse i fråga om reglering av marken
(punkterna 4 och 5). När det gäller kulturhistoriskt eller miljömässigt
värdefulla byggnader får man utgå från att den ekonomiska enheten är
byggnader med tillhörande normalstor tomt, dvs. oftast hela den aktuella
fastigheten. När en kommun beslutar om skyddsbestämmelser för en sådan
byggnad får detta betraktas som något för ägaren inte bara negativt
(kostnadskrävande underhåll, hinder mot rivning och ombyggnader). Det
kan också i åtskilliga fall höja status och värde på fastigheten. Därför kan
skyddsbestämmelser ofta göras mycket effektiva, utan att intrånget går över
gränsen för vad som är mer än bagatellartat.

Utskottet vill erinra om att 1972 års ersättningsregler inte bara infördes i
byggnadslagen utan bl. a. också i naturvårdslagen. Frågan kan därför resas
om motsvarande jämkning som ovan förordats beträffande PBL också bör
företas vad avser ingrepp i syfte att värna naturvårdens intressen enligt bl. a.
naturvårdslagen.

Utskottet vill inte medverka till en sådan förändring. NVL riktar i första
hand in sig på jord- och skogsbruk. Det är fråga om att i en näring, som
bygger på biologisk produktion, ta naturvårdshänsyn av marginell ekonomisk
betydelse, vars främsta syfte är att bibehålla den biologiska mångfald
som hotas av de moderna brukningsmetoderna och är en förutsättning för att
på sikt bibehålla den biologiska produktionsförmågan.

De ingrepp som regleras i PBL är av principiellt annorlunda slag, eftersom
de syftar till att värna en annan typ av allmänna intressen, främst av
exploateringskaraktär.

Eftersom de flesta naturvårdskvaliteter är olikformigt fördelade i landskapet
skulle en relatering av ersättningen till berörd del av fastigheten i
naturvårdslagen kunna försvaga naturvårdens ställning. Det vill utskottet
inte medverka till.

Vad utskottet nu har förordat bör riksdagen med anledning av folkpartiets
partimotion 1985/86:80 yrkande 3 m som sin mening ge regeringen till känna.

Genomförandetid för äldre planer, fastställda efter 1978

I propositionen föreslås att planer, som fastställts efter utgången av 1978,
skall få en genomförandetid på tio år, räknat från dagen då fastställelsebeslutet
vann laga kraft. Utskottet kan inte ansluta sig till denna lösning, som

medför att t. ex. en plan som är fastställd i januari 1979 bara skulle få två års
genomförandetid. Enligt utskottets mening bör alla planer, som fastställts
efter utgången av 1978, i stället få tio års genomförandetid räknat från dagen
då PBL träder i kraft. Därmed skapas tillräckliga garantier för att berörda
markägare skall hinna genomföra planen, innan den kan ändras eller
upphävas enligt PBL:s regler. Detta bör riksdagen med bifall till folkpartiets
partimotion 1985/86:80 yrkande 3 n ge regeringen till känna.

Garantiregler för äldre planer, fastställda före 1979

Reglerna i propositionsförslaget beträffande planer som fastställts före 1979
är enligt utskottets mening alldeles för snävt utformade. För dessa planer
föreslås kategoriskt gälla att de inte skall få någon genomförandetid alls (17
kap. 4 §). I stället skall markägarna få rätt att begära inlösen av marken
enligt den s. k. garantiregeln i 17 kap. 8 §, men bara om en rad villkor är
uppfyllda, t. ex. att marken varit belagd med långvariga nybyggnadsförbud
och att markägarna drabbats av total och nästan total förlust av byggrätten.
Enligt utskottets uppfattning måste markägarnas skydd radikalt förbättras i
övergångsreglerna till en omarbetad PBL. Garantiregeln måste förbättras så
att den ger sakägarna ett ekonomiskt skydd som motsvarar det som i övrigt
bör gälla för de kvalificerade ersättningsfallen i PBL, dvs. sakägarna skall
inte heller i dessa fall utan ersättning behöva tåla mer än bagatellartat intrång
i sina rättigheter enligt de äldre planerna. Detta är en viktig princip, och dess
förverkligande torde dessutom vara nödvändigt av hänsyn till Sveriges
förpliktelser enligt Europarådskonventionen, såsom också lagrådet antytt i
sitt yttrande.

Riksdagen bör sålunda med bifall till folkpartiets partimotion 1985/86:80
yrkande 3 o som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet har anfört.

Åtgärder i samband med genomförandet

När ett omarbetat PBL-förslag sedermera skall genomföras är det av största
vikt att de som särskilt berörs av lagen - ägare av fast egendom - ges en
fullgod information om den nya lagstiftningens innebörd. Eftersom en ny
lagstiftning kan väntas medföra betydande förändringar är det viktigt att
fastighetsägarna informeras om hur deras rättigheter enligt nuvarande
byggnadslagstiftning berörs av den nya lagstiftningen.

Regeringens förslag innebär t. ex. att en ägare av fast egendom måste ha
kännedom om t. ex. datum för fastställelse av stadsplan för att veta när
byggrätten släcks ut.

Som emellertid har framgått av det ovan anförda uppkommer inte dessa
problem enligt utskottets förslag. Dock finns, som inledningsvis i detta
avsnitt anförts, goda skäl för regeringen att, i samband med genomförandet
av ett omarbetat PBL-förslag, vidta åtgärd i avsikt att informera berörda
fastighetsägare m. fl. om den nya lagstiftningens innebörd. Utskottet förutsätter
att så kommer att ske.

BoU 1986/87:1

Reservationer

208

Sammanfattning BoU 1986/87:1

,, , . , . ... Reservationer

Vad ovan anförts och föreslagits innebär att utskottet bifaller yrkandena i

folkpartiets, centerpartiets och moderata samlingspartiets partimotioner om
avslag på proposition 1985/86:1 om en ny plan- och bygglag. Utskottet
avstyrker även proposition 1984/85:207 om försöksverksamhet med förenklade
regler om byggnadslov m.m. i vissa kommuner. Bl. a. är även detta
regeringsförslag tveksamt från grundlagssynpunkt.

Vad i vissa motioner föreslagits bl. a. om den enskildes rättsliga ställning i
bygglovsproceduren, om utformningen av Svensk byggnorm, om möjlighet
att med användande av byggnadslagstiftningen reglera byggnaders användning
för handelsändamål, om ett system med genomförandetid om plansystemet,
om bygglovskravets utformning och omfattning, om ersättningsreglerna
samt om övergångsbestämmelserna bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Övriga motionsyrkanden bör avslås av riksdagen. Vissa av dessa yrkanden
har dock i sak tillgodosetts genom vad utskottet ovan förordat och hemställt.

Hemställan

Utskottet hemställer1

att riksdagen med bifall till motionerna 1984/85:3218 yrkande 1,
1985/86:66 yrkande 1 och 1985/86:80 yrkandena 1 och 2 samt med
anledning av motionerna 1984/85:2674, 1984/85:2801 yrkandena 10
såvitt nu är i fråga och 12,1985/86:67 yrkande 1,1985/86:69 yrkandena
1 och 9, 1985/86:76, 1985/86:80 yrkande 3 a-o, 1985/86:Bo508 och
1985/86:Bo510

a) avslår propositionerna 1984/85:207 och 1985/86:1 samt motionerna
1984/85:664, 1984/85:783, 1984/85:1097, 1984/85:1478, 1984/
85:2135, 1984/85:2152 yrkande 5, 1984/85:2217, 1984/85:2319, 1984/
85:2676,1984/85:2684, 1984/85:2707 yrkande 20,1984/85:3217 yrkande
1, 1984/85:3218 yrkandena 2-4, 1984/85:3219 yrkande 1, 1985/
86:66 yrkande 2, 1985/86:67 yrkande 2, 1985/86:68, 1985/86:69
yrkandena 2-8 samt 10-12, 1985/86:70, 1985/86:71, 1985/86:72,
1985/86:73, 1985/86:74, 1985/86:75, 1985/86:77, 1985/86:78, 1985/
86:79, 1985/86:92 yrkande 2, 1985/86:Bo502, 1985/86:Bo503, 1985/
86:Bo504, 1985/86:Bo505 yrkande 1, 1985/86:Bo506, 1985/86:Bo512
yrkande 1, 1985/86:Bo516, 1985/86:Bo517, 1985/86:Bo518 och 1985/
86:Bo520,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

'Vid bifall till denna hemställan förfaller utskottets hemställan i dess helhet.
14 Riksdagen 1986/87.19sami. Nr 1

209

3 Regler om bebyggelsemiljöns utformning (mom. 8) BoU 1986/87:1

Reservationer

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 53 sorn börjar ”Enligt näringsutskottets”
och slutar ”1985/86:73 yrkande 1” bort lyda:

dels den del av utskottets betänkande på s. 54 som börjar ”Utskottet delar”
och slutar ”nu anförts” bort lyda:

Utskottet instämmer med vad i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 anförts och föreslagits om markreservationer för sol- och
vindenergianläggningar.

Som framhålls i näringsutskottets yttrande ingår utvecklandet av nya
energikällor och ny teknik för elproduktion såsom t. ex. vindenergi och
solceller i den strategi för avveckling av kärnkraften som riksdagen ställt sig
bakom (prop. 1984/85:120, NU 1984/85:30). De av riksdagen godkända
riktlinjerna innebär bl. a. att effekterna av stora vindkraftverk skall utvärderas.

En särskild utredare har tillkallats för att föreslå lämpliga lägen för stora
vindkraftsaggregat i Sverige.

Det finns sålunda goda motiv för riksdagen att tillstyrka vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 1 om att i 2 kap. 4 § i punkt
6 PBL-förslaget skall tas in en bestämmelse av innebörden att markreservationer
för sol- och vindenergianläggningar skall beaktas när bebyggelsemiljön
utformas.

Även yrkande 2 i samma motion bör vinna riksdagens bifall. I yrkandet
föreslås att i 2 kap. 4 § görs ett tillägg som går ut på att behovet av
gemensamma lokaler skall kunna hävdas starkare än vad som blir följden av
om regeringens förslag antas.

Att det ofta finns ett stort behov av sådana lokaler i våra bostadsområden
torde vara en allmänt omfattad uppfattning. Tillgången på sådana lokaler är
emellertid inte sällan alltför knapp. I avsikt att råda bot på denna brist
behöver i PBL anges att det skall finnas möjligheter att anordna gemensamhetslokaler
inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen
bebyggelse.

dels utskottet under 8 bort hemställa

8. beträffande regler om bebyggelsemiljöns utformning m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkandena 1 och 2
och med anledning av regeringens förslag antar 2 kap. 4 § med den
lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som reservantens
förslag,

210

4 Skärpta krav för installation av direktverkande elvärme BoU 1986/87:1

(mom. 10) Reservationer

Kjell A. Mattsson (c), Birgitta Hambraeus (c) och Tore Claeson (vpk) anser
att

dels den del av utskottets betänkande på s. 56 som börjar ”1 samband” och
slutar ”hänvisning härtill” bort lyda:

Redan när riksdagen år 1981 beslutade att direktverkande elvärme endast
skulle tillåtas i särskilt energisnåla byggnader aviserades en omprövning av
dessa krav till mitten av 1980-talet. Någon sådan omprövning har dock ännu
inte kommit till stånd - detta trots den snabba tekniska utveckling som skett
på området sedan år 1981. Inte heller utredningen om el och inhemska
bränslen (ELIN), som haft till uppgift att överväga vilka krav som bör ställas
på användningen av el för uppvärmningsändamål, föreslår någon ändring av
de aktuella kraven. Behovet av en omprövning är dock enligt bostadsutskottets
mening så stort att en sådan bör komma till stånd utan vidare dröjsmål.

Den teknikutveckling som skett i byggandet sedan år 1981 har bl. a.
inneburit att kravet på att ett hus skall vara särskilt energisnålt för att
direktverkande elvärme skall få användas inte utgör någon egentlig restriktion
för användningen av denna uppvärmningsform. I stort sett all nyproduktion
uppfyller sålunda kraven utan att några särskilda åtgärder har vidtagits.

Det framstår mot bakgrund härav både som nödvändigt och möjligt att
skärpa kraven för att direktverkande elvärme skall få installeras. Det är i dag
möjligt att med beprövad teknik bygga småhus som inte fordrar någon
särskild energitillförsel alls för uppvärmning. Det enda som behövs är en
braskamin för de veckor på året då det är särskilt kallt samt en radiatoreffekt
på omkring 1 000 W som används när t. ex. husägaren är bortrest. Moderna
flerfamiljshus, kontorsbyggnader och hotell m. m. kan värmas upp med den
överskottsenergi som alstras av t. ex. maskininstallationer, kyl- och frysanläggningar
och belysning m. m. Som framgår av vad nu anförts finns det
således goda tekniska förutsättningar för att väsentligt skärpa kraven för
installation av direktverkande elvärme.

Med hänvisning till det nu anförda bör enligt bostadsutskottets mening
som krav för installation av direktverkande elvärme gälla att bästa teknik för
energihushållning används i det aktuella huset. Vid bedömningen av vad som
är bästa teknik skall vägas in såväl vad som är tekniskt som ekonomiskt
möjligt. Vid denna bedömning skall beaktas ett pris på elkraften som satts
med ledning av den långsiktiga marginalkostnaden, dvs. priset skall beräknas
på grundval av kostnaden för ytterligare tillkommande elkraft.

Vad utskottet med anledning av centerpartiets partimotion 1985/86:Bo512
yrkande 1 anfört om skräpta krav för installation av direktverkande elvärme
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. De ytterligare
överväganden som erfordras bör göras så skyndsamt, att de skärpta kraven
kan träda i kraft samtidigt med att PBL träder i kraft, dvs. den 1 juli 1987.

dels utskottet under 10 bort hemställa

10. beträffande skärpta krav för installation av direktverkande
elvärme 211

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Bo512 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5 Byggnadsmaterial som kan orsaka allergi (mom. 11) BoU1986/87:1

Reservationer

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 59 som börjar ”Med hänvisning”
och slutar ”1985/86:77 (s) yrkande 2” bort lyda:

Även om vissa åtgärder vidtagits för att bättre anpassa boendemiljön också
för allergiker, så är dessa åtgärder enligt bostadsutskottets mening otillräckliga.

Det kommer snart sagt varje dag rapporter om nya allergiframkallande
ämnen. Antalet allergiker är bl. a. som en följd härav också i ständigt
växande. För att förbättra allergikernas situation och för att om möjligt
förhindra att allt fler människor får allergiska problem bör kraftfulla åtgärder
sättas in för att förbättra boendemiljön ur allergisynpunkt.

PBL innefattar bl. a. krav på att byggnader skall ge möjlighet till god
hygien - 3 kap. 5 §. Häri inbegrips att i byggnaden ingående byggnadsmaterial
inte skall medföra hygieniska olägenheter därför att de t. ex. avger
formaldehyd eller elak lukt. Vid bedömningen av om sådan olägenhet
föreligger skall enligt propositionen hänsyn tas till människor som är något
känsligare än ”normalt”. Enligt bostadsutskottets mening bör denna bedömning
i stället göras med utgångspunkt i att använda material m. m. inte skall
medföra besvär för någon. Först härigenom skapas garantier för att alla skall
kunna vistas i bostaden.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna 1985/86:73 (vpk) yrkande 5
såvitt nu är i fråga och 1985/86:77 (s) yrkande 2 anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 11 bort hemställa

11. beträffande byggnadsmaterial som kan orsaka allergi
att riksdagen med anledning av motionerna 1985/86:73 yrkande 5
såvitt nu är i fråga och 1985/86:77 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6 Förråd för förvaring av rotfrukter m. m. (mom. 12)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 59 som börjar ”Vad i” och slutar
”av sådana” bort lyda:

Det finns i dag en ökande medvetenhet om vikten av att förvara det vi äter
på ett riktigt sätt. En riktig förvaring är en av förutsättningarna för att kunna
bevara kvaliteten på produkterna. Inte minst gäller detta råvaror som kan
långtidsförvaras som t. ex. olika slag av rotfrukter. Det blir också allt
vanligare att man odlar sina egna rotfrukter som t. ex. potatis och morötter.

Dagens moderna bostäder svarar dock dåligt mot de krav på förvaringsutrymmen
som detta för med sig. För att komma till rätta med denna brist bör
enligt bostadsutskottets mening tillämpningsföreskrifterna till 3 kap. i PBL
utformas så att det klart framgår att nytillkommande bostäder skall förses
med lämpliga förvaringsutrymmen för bl. a. rotfrukter.

Vad utskottet nu med anledning av vänsterpartiet kommunisternas BoU 1986/87:1

partimotion 1985/86:73 yrkande 5 såvitt nu är i fråga anfört bör riksdagen Reservationer

som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 12 bort hemställa

12. beträffande förråd för förvaring av rotfrukter m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 5 såvitt nu
är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7 Minimiyta för bostadsrum m. m. (mom. 13)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 59 som börjar ”Sorn framgått”
och slutar ”Motionsyrkandet avstyrks” bort lyda:

Bland de sedan lång tid tillbaka gällande bostadspolitiska målen ingår
bl. a. att alla skall ha tillgång till en rymlig och välplanerad bostad. Detta är
också en målsättning som knappast torde ifrågasättas av någon. Samtidigt
finns det enligt bostadsutskottets mening tendenser till att målen i dessa
avseenden är på väg att urholkas. Sålunda har den genomsnittliga lägenhetsytan
i nyproduktionen minskat under senare år. Dessutom har experiment
med s. k. normfritt byggande genomförts där den huvudsakliga målsättningen
tycks ha varit att krympa bostadsytorna. Denna utveckling måste enligt
bostadsutskottets mening hejdas.

Som framhålls i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
måste frågor kring bostadskvaliteten ges stor uppmärksamhet i PBL. I
anslutning till bestämmelserna i 3 kap. bör sålunda tillämpningsföreskrifter
bl. a. med krav på tillräckligt stora bostadsrum, tillgång till tvättstuga och
uteplats/balkong utfärdas. Endast härigenom skapas garantier för att de
övergripande målen om rymliga och välplanerade bostäder verkligen uppfylls.

Vad utskottet med anledning av motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 7 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels utskottet under 13 bort hemställa

13. beträffande minimiyta för bostadsrum m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8 Varsamhetsaspekten vid ombyggnad (morn. 16)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 61 som börjar ”De grundläggande”
och slutar ”Motionsyrkandena avstyrks” bort lyda:

Enligt bostadsutskottets mening bör frågor kring bevarandet av den
befintliga bebyggelsen och de värden den representerar ges en ökad tyngd i
PBL jämfört med i dagens lagstiftning. Bestämmelserna i 3 kap. 10 § innebär
också ett steg framåt i detta avseende. Häri stadgas sålunda bl. a. att om- och
tillbyggnader skall utföras varsamt så att byggnadens särdrag samt dess

byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga
värden tas till vara. Utskottet har inga invändningar mot förslaget i denna
del. Däremot bör inte kravet på varsamhet vid t. ex. ombyggnad begränsas
till att avse endast tekniska och andra liknande värden hos själva byggnaden.
Som framhålls i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
måste kravet på varsamhet vid om- och tillbyggnad utsträckas till att omfatta
också de boende i den berörda byggnaden. Detta innebär bl. a. att
ombyggnaden skall utföras på ett sådant sätt att de boendes möjligheter att
bo kvar i byggnaden efter ombyggnaden inte försvåras eller omöjliggörs. I
enlighet med förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 9 a bör detta
komma till uttryck i lagstiftningen genom att till första stycket i 3 kap. 10 §
fogas orden ”samt så att stor hänsyn tas till dess brukare”.

Utskottet kan ställa sig bakom de krav på byggnader vid om- och
tillbyggnad som kommer till uttryck i 3 kap. 10 §. Som anförs i vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:73 kan dock invändningar resas mot
att kommunen genom detaljplan eller områdesbestämmelser skall kunna
avvika från dessa ombyggnadsföreskrifter om bebyggelsen inom området
ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper. De krav som genom ombyggnadsföreskrifterna
ställs på en byggnad vid om- och tillbyggnad har alla en
sådan tyngd, och då inte minst kraven på tillgänglighet, att de inte bör kunna
åsidosättas genom kommunala beslut. I enlighet med förslaget i motion
1985/86:73 (vpk) yrkande 9 b bör sålunda tredje stycket i 3 kap. 10 § utgå.

Vad utskottet nu anfört innebär att motion 1985/86:74 (c) såvitt nu är i
fråga avstyrks.

dels utskottet under 16 bort hemställa

16. beträffande varsamhetsaspekten vid ombyggnad
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkandena 9 a och 9
b och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion
1985/86:74 detta yrkande såvitt nu är i fråga antar 3 kap. 10 § såvitt nu
är i fråga med den lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande
betecknats som reservantens förslag,

9 Tillgänglighetskravet(mom. 19)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 65 börjar ”Betydelsen av”
och på s. 66 slutar ”propositionen förordats” bort lyda:

Betydelsen av att bebyggelsen och bebyggelsemiljön i sin helhet görs
tillgänglig för alla kan enligt bostadsutskottets mening inte nog betonas. Det
är därför nödvändigt att samhället har höga ambitioner när det gäller att öka
tillgängligheten. Även om det i och för sig har vidtagits en rad åtgärder för att
förbättra tillgängligheten, så har dessa åtgärder enligt bostadsutskottets
mening inte varit tillräckliga. Utskottet tvingas dessutom konstatera att inte
heller plan- och bygglagen når upp till en erforderlig ambitionsnivå.
Förslaget är i väsentliga stycken ofullständigt och otillräckligt. Ett talande
exempel härpå är att nyproducerade tvåvåningshus enligt förslaget endast
behöver förberedas för en eventuell framtida hissinstallation. Som framhålls

BoU 1986/87:1

Reservationer

214

i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 är förslaget på BoU 1986/87:1

denna punkt endast en halvmesyr. Det torde stå uppenbart för alla att en Reservationer

förberedelse av detta slag inte skapar några som helst garantier för att en
hissinstallation verkligen skall komma till stånd någon gång i framtiden.

Enligt bostadsutskottets mening bör därför tillgänglighetskraven redan nu
utökas till att också omfatta hissinstallationer i nyproducerade tvåvåningshus
i enlighet med vad som föreslås i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 8. Detta
bör också komma till uttryck i lagtexten genom att andra stycket i 3 kap. 7 §
utgår.

Utöver den nu förordade lagändringen bör enligt bostadsutskottets
mening vissa tillgänglighetsfrågor ytterligare belysas i de tillämpningsföreskrifter
som avses bli utfärdade till 3 kap. 7 §. En viktig fråga som härvid
måste uppmärksammas är utformningen av miljön med avseende på
orienterbarheten för synskadade. Tillämpningsföreskrifterna måste enligt
utskottets mening även i övrigt ges en sådan utformning att bestämmelserna i
PBL om tillgänglighet i alla avseenden också förs ut i praktisk tillämpning.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 5
såvitt nu är i fråga anfört om tillämpningsföreskrifternas utformning med
avseende på tillgänglighetskraven bör av riksdagen ges regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att motionerna 1984/

85:2217 såvitt nu är i fråga samt 1985/86:73 yrkande 3-den senare motionen i
den mån den inte tillgodosetts genom vad utskottet ovan anfört - avstyrks.

dels utskottet under 19 bort hemställa

19. beträffande tillgänglighetskravet
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkandena 5 såvitt
nu är i fråga och 8 samt regeringens förslag och med avslag på
motionerna 1984/85:2217 såvitt nu är i fråga samt 1985/86:77 yrkande 3

a) antar 3 kap. 7 § med den lydelse som i bilaga 3 till detta
betänkande betecknats som reservantens förslag,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
tillämpningsföreskrifternas utformning,

10 Lättnader i tillgänglighetskravet (mom. 20)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 66 som börjar ”Även vad” och
slutar ”nu anförda” bort lyda:

Det finns i dag ett dokumenterat behov av och en stor efterfrågan på små
och billiga lägenheter för i första hand unga människor. De unga har ofta
begränsade ekonomiska resurser och kan därför inte betala en alltför hög
hyra. Samtidigt har de i många fall inte något behov av stora familjelägenheter.
Det framstår enligt bostadsutskottets mening mot bakgrund härav som
nödvändigt att bl. a. tillgänglighetskraven skall kunna nyanseras på ett
sådant sätt att smålägenheterna inte försvinner som en följd av en alltför
strikt tillämpning av dessa krav. Denna nyansering bör enligt bostadsutskottets
mening dessutom kunna gälla andra krav t. ex. i fråga om utrustning och
inredning samt ytkrav m. m.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1984/85:2152 (c) yrkande 5 BoU 1986/87:1
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Reservationer

dels utskottet under 20 bort hemställa

20. beträffande lättnader i tillgänglighetskravet
att riksdagen med anledning av motion 1984/85:2152 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11 Tillgänglighetskravet i samband med ombyggnad m. m.
(mom. 22)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 67 som börjar ”Utskottet har”
och slutar ”propositionen förordats” bort lyda:

Med anslutning till förslaget i vänsterpartiet kommunisternas partimotion
1985/86:73 har utskottet ovan ställt sig bakom förslag med syfte att ytterligare
förbättra tillgängligheten i den nytillkommande bebyggelsen och bebyggelsemiljön.
Vad utskottet härvid anfört om vikten av att öka tillgängligheten
gäller naturligtvis också det befintliga bostadsbeståndet. Först sedan också
detta bestånd i sin helhet gjorts tillgängligt för alla kan de övergripande
målen i detta avseende sägas ha uppnåtts. Med hänvisning till det nu anförda
är det enligt bostadsutskottets mening nödvändigt att kraven på tillgänglighet
hävdas fullt ut även vid om- och tillbyggnad.

Som framhålls i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
har kraven på tillgänglighet fått dålig genomslagskraft vid ombyggnad.
Moderniseringsstatistiken visar sålunda att endast ca 10 % av trevåningshusen
försågs med hiss i samband med ombyggnad år 1984. Av fyravåningshusen
hade ca 60 % hiss efter ombyggnad. Statistiken visar också på stora
lokala variationer. Medan samtliga ombyggda trevåningshus i Malmö hade
hiss efter ombyggnad försågs endast 1 av drygt 50 ombyggda trevåningshus
med hiss i Göteborg år 1984. Avstegen från hisskravet har således snarare
blivit regel än undantag i de flesta kommuner. Mycket tyder på att detsamma
gäller tillgängligheten i andra avseenden. Denna utveckling stämmer dåligt
med flera beslut som riksdagen fattat, bl. a. det handlingsprogram i
handikappfrågor som riksdagen antog år 1983 och besluten om förbättrade
boendeförhållanden för äldre, handikappade och långvarigt sjuka från våren
1985. För att uppnå de mål som anges i dessa beslut måste enligt utskottets
mening en väsentlig skärpning av kravet på tillgänglighet vid ombyggnad ske.
Det måste också komma till uttryck i föreskrifterna i Svensk byggnorm
(SBN).

Förslaget att kommunen skall kunna ställa lägre krav på tillgänglighet än
som är skäligt om området ändå får långsiktigt godtagbara egenskaper är
förvånande mot bakgrund av de mål riksdagen fastlagt för tillgängligheten
för funktionshindrade. Det innebär en väsentlig nedtrappning av ambitionsnivån.
Den omständigheten att det finns andra hus i området med god
tillgänglighet minskar inte betydelsen t. ex. av att installera hiss och därmed
ta ett steg mot målet. I praktiken ges kommun full frihet att knappast ställa
några krav alls på tillgänglighet. Det är sannolikt att byggherreintressena

kommer att påverka kommunen till en mycket låg ambitionsnivå. Förslaget
är enligt utskottets mening inte heller förenligt med det handlingsprogram i
handikappfrågor som riksdagen antagit. Utskottet förordar sålunda att
möjligheten till avsteg från kraven på tillgänglighet endast skall få utnyttjas
ytterst restriktivt.

Vad utskottet med anledning av motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 6 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Vad utskottet nu
anfört innebär att motion 1985/86:77 (s) yrkandena 5, 6 och 7 i väsentliga
delar tillgodosetts. Motionsyrkandena avstyrks.

dels utskottet under 22 bort hemställa

22. beträffande tillgänglighetskravet i samband med ombyggnad
m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 6 och
regeringens förslag samt med avslag på motion 1985/86:77 yrkandena
5, 6 och 7

a) antar 3 kap. 10 § i vad avser tillgänglighetsfrågor med den lydelse
som anges i bilaga 1 till detta betänkande,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
restriktivitet vid avsteg från kraven på tillgänglighet,

12 Tillgänglighetskravet när ombyggnad ej planeras
(mom. 23)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 68 som börjar ”De av” och slutar
”21 § tillstyrks” bort lyda:

Som anförs i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 så är
inte merparten av bebyggelsen med dålig tillgänglighet aktuell för ombyggnad.
De åtgärder som är mest aktuella i bebyggelsen från 1950- och
1960-talen kan ofta genomföras utan byggnadslov. En kommun med
ambitiös planering för ökad tillgänglighet har därmed små möjligheter att få
planeringen genomförd. I handlingsprogrammet för handikappfrågor som
riksdagen antagit sägs att en ”möjlighet bör öppnas för kommunerna att även
när ombyggnad inte planeras, beträffande befintliga byggnader ställa krav på
tillgänglighet i flagranta fall av gensträvighet från fastighetsägarens sida”.
Bostadsutskottet delar denna uppfattning.

För att målen om en ökad tillgänglighet i bebyggelsen och bebyggelsemiljön
skall uppnås måste genom PBL en möjlighet öppnas för kommunerna så
att krav på tillgänglighet skall kunna ställas på befintlig bebyggelse även utan
samband med om- eller tillbyggnad.

Med anslutning till vad i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 9 c anförts bör
till 17 kap. 21 § föras ett nytt andra stycke av följande lydelse:

Även utan samband med om- eller tillbyggnad skall byggnader som
uppförts före ikraftträdandet av denna lag eller för vilka byggnadslov har
meddelats före nämnda dag handikappanpassas i skälig utsträckning.

BoU 1986/87:1

Reservationer

217

dels utskottet under 23 bort hemställa BoU 1986/87:1

23. beträffande tillgänglighetskravet när ombyggnad ej planeras Reservationer
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 9 c och
regeringens förslag antar 17 kap. 21 § med den lydelse som i bilaga 3
till detta betänkande betecknats som reservantens förslag,

13 Tillämpningsföreskrifter rörande nybyggnad m. m.
(mom. 28)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 71 som börjar ”Utskottet delar”
och slutar ”Motionsyrkandet avstyrks” bort lyda:

Det har under senare tid vuxit fram en ökad medvetenhet om närmiljöns
betydelse för en fungerande boendemiljö. I byggnadslagstiftningen har
sålunda under 1970-talet införts bestämmelser som syftar till att skapa en god
närmiljö, inte minst för barnen. I 53 § 4 mom. BS stadgas att tillräckligt stor
och för lek och utevistelse lämpad friyta skall finnas på tomt. I 55 § 1 mom.

BS krävs att sådana ytor liksom parkeringsytor m. m. skall redovisas på
situationsplan som skall bifogas ansökan om byggnadslov.

I förslaget till PBL skärps å ena sidan kraven på utemiljön i förhållande till
ovannämnda stadganden genom förslaget i 3 kap. 15 § om tomter. Naturförutsättningar
skall således tas till vara, och friytor skall prioriteras framför
parkeringsutrymmen.

Å andra sidan har de stycken i aktuella paragrafer i 3 kap. som berör
utemiljöns utformning undantagits i det uppdrag som regeringen givit
planverket att utforma föreskrifter för tillämpningen av PBL. Härigenom
kommer enligt bostadsutskottets mening kommunerna att sakna stöd att
hävda specifika krav på utemiljöns utformning, som annars skulle skärpas
enligt intentionerna med PBL.

För att ge kommunerna en reell möjlighet att hävda de övergripande
kraven på utemiljöns utformning såsom de kommer till uttryck i PBL måste
enligt bostadsutskottets mening tillämpningsföreskrifter utfärdas till de
aktuella stadgandena i enlighet med vad som förordas i motion 1985/86:73
(vpk) yrkande 4. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels utskottet under 28 bort hemställa

28. beträffande tillämpningsföreskrifter rörande nybyggnad m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14 Reglering av byggnaders användning för handelsändamål
m. m. (mom. 34)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 79 som börjar ”Enligt bostadsutskottets”
och slutar ”1985/86:80 yrkande 3 j” bort lyda:

218

Enligt PBL skall (5 kap. 3 §) i detaljplan kunna anges användningen av BoU 1986/87:1

kvartersmark m. m. I detaljplan får vidare meddelas bestämmelser om bl. a. Reservationer

byggnaders användning (5 kap. 7 §).

Av propositionen framgår att en gräns skall kunna dras mellan handelsområden
och industriområden.

Vidare bör enligt propositionen det vara möjligt att i detaljplan reglera
olika former av detaljhandel. Sålunda anför bostadsministern att det enligt
hans uppfattning skall vara möjligt att ange huvudsaklig användning av
kvartersmark för partihandel eller detaljhandel. Även inom gruppen detaljhandel
anges att en viss reglering bör finnas. Så skall det t. ex. vara möjligt att
skilja ut områden där detaljhandeln får avse resp. inte avse skrymmande
varuslag.

Enligt utskottets mening får det anses rimligt att i detaljplan reglera
byggnaders användning i stort genom att göra en gränsdragning mellan
handel och industri. Därutöver bör i detaljplan ingen reglering i nu berört
avseende kunna göras. Att såsom föreslås i propositionen göra en uppdelning
av olika typer av handel är olämpligt och gynnar varken branschens eller
konsumenternas intressen.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotioner anfört om
reglering av byggnaders användning bör ges regeringen till känna.

dels utskottet under 34 bort hemställa

34. beträffande reglering av byggnaders användning för handelsändamål
m. m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1984/85:2801 yrkande 12
såvitt nu är i fråga och 1985/86:80 yrkande 3 j som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

15 Samråd vid upprättande av detaljplan m. m. (mom. 37)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 82 som börjar ”Vad rör” och
slutar ”Motionsyrkandet avstyrks” bort lyda:

Som framgått av vad utskottet anfört ovan skall vissa myndigheter och
organisationer ovillkorligen omfattas av samrådsskyldigheten när planer
upprättas eller ändras medan vissa andra organisationer endast skall beredas
tillfälle till samråd.

Den i propositionen gjorda uppdelningen kan accepteras utom vad
beträffar utformning av samråd med de arbetande.

Enligt förslaget i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
yrkande 10 bör representanter för denna grupp ingå bland dem som
ovillkorligen skall omfattas av samrådet.

Utskottet föreslår en ändring i 5 kap. 20 § i enlighet härmed.

dels utskottet under 37 bort hemställa

37. beträffande samråd vid upprättande av detaljplan m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 10 och

regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1985/86:68 såvitt 219

nu är i fråga, 1985/86:69 yrkande 3 och 1985/86:Bo505 yrkande 1 BoU 1986/87:1

sistnämnda yrkande såvitt nu är i fråga antar 5 kap. 20 § med den Reservationer

lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som reservantens
förslag,

16 Reglerna för kallelse till samråd (mom. 38)

Tore Claeson (vpk) anser - under förutsättning av bifall till reservation 15 -att

dels den del av utskottets betänkande på s. 83 som börjar ”Sistnämnda
yrkande” och slutar ”i motionen” bort lyda:

Utskottet har ovan tillstyrkt yrkande 10 i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion om att de arbetande ovillkorligen skall omfattas av samrådet.

En följd av denna inställning innebär att en ändring i 5 kap. 25 § bör göras
enligt yrkande Ilai samma motion.

dels utskottet under 38 bort hemställa

38. beträffande reglerna för kallelse till samråd

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande lia och
regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1985/86:79
yrkande 1 och 1985/86:80 yrkande 3 k antar 5 kap. 25 § första stycket
med den lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som
reservantens förslag,

17 Reglerna om underrättelse om utställning (mom. 39)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 83 som börjar ”Utskottet, sorn”
och slutar ”1985/86:73 yrkande 11 b” bort lyda:

Utskottet anser att 5 kap. 25 § tredje stycket bör utgå ur lagen. I detta
stycke anges bl. a. att underrättelse om kungörelse av planförslag inte
behöver sändas till dem som omfattas av samrådsskyldigheten om ett stort
antal personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och
besvär än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen
att sända den till var och en av dem.

Även om det kan finnas motiv för den i propositionen föreslagna
ordningen finner utskottet det viktigt att underrättelse når dem som omfattas
av samrådet.

Vad nu föreslagits innebär en ändring även i 5 kap. 27 §. I detta lagrum
föreslås att andra meningen i andra stycket utgår.

Utskottet, som föreslår att lagrummet utgår, tillstyrker därmed vänsterpartiet
kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 11 b.

dels utskottet under 39 bort hemställa

39. beträffande reglerna om underrättelse om utställning

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 11b och
med avslag på regeringens förslag antar 5 kap. 25 § tredje stycket och
27 § andra stycket med den lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande
betecknats som reservantens förslag,

18 Friytor för lek och utevistelse (mom. 53)
Tore Claeson (vpk) anser att

BoU 1986/87:1

Reservationer

dels den del av utskottets betänkande som på s. 104 börjar ”Krav på” och på
s. 105 slutar ”avstyrks sålunda” bort lyda:

Utskottet har ovan betonat vikten av en väl fungerande närmiljö och dess
betydelse för de boende. I anslutning till förslagen i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:73 har utskottet också förordat att kommunerna
genom tillämpningsföreskrifter skall ges en reell möjlighet att hävda
kraven på friytor i 3 kap. Som utskottet härvid anfört innebär förslaget till
PBL att kraven i detta avseende skärps i förhållande till dagens lagstiftning.

Samtidigt tvingas utskottet konstatera att kommunernas möjlighet att i
byggnadslovsprövningen hävda kvalitetskraven på utemiljön minskar. I dag
ställs bl. a. krav på situationsplan som visar utemiljöns utformning. I
propositionen föreslås mer allmänt hållna bestämmelser om vad som behövs
för att pröva den sökta åtgärden och att kommunerna själva skall få avgöra
vilka handlingar som skall begäras. Motivet för detta anges vara ett led i att ge
kommunerna större ansvar för tillståndsprövningen.

Detta innebär emellertid att möjligheterna för tillståndsprövning vad
beträffar friytor för lek och utevistelse helt kommer att försvinna om
förslaget genomförs. Inte heller vid ombyggnad föreligger tillståndsplikt för
friytor, och planverket har inte heller uppdrag att utfärda föreskrifter för
utemiljön vid ombyggnader.

När det gäller utemiljön, kommer PBL enligt utskottets mening således att
ge kommunerna mindre stöd att hävda kvalitetskrav än vad gällande
lagstiftning ger, vilket innebär ett steg tillbaka till 1960-talets förhållanden.
Detta är ett enligt bostadsutskottets mening oacceptabelt förhållande. Enligt
bostadsutskottets mening bör därför bygglovsplikt införas för friytor för lek
och utevistelse.

Med anslutning till förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 4 förordar
utskottet att till första stycket 8 kap. 2 § förs en ny punkt 10 av följande
lydelse:

10. anordna friytor för lek och utevistelse.

dels utskottet under 53 bort hemställa

53. beträffande friytor för lek och utevistelse
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 13 och
regeringens förslag antar 8 kap. 2 § med den lydelse som i bilaga 3 till
detta betänkande betecknats som reservantens förslag,

19 Ansökningshandlingar i bygglovsärenden (mom. 57)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 112 börjar ”Den av” och på
s. 113 slutar ”20 § tillstyrks” bort lyda:

Utskottet har ovan anslutit sig till förslag i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:73 som alla syftar till att ge en bättre utemiljö bl. a.
genom att skapa garantier för att friytor för lek och utevistelse dels kommer

till, dels får en riktig utformning. Med hänvisning till vad utskottet härvid BoU 1986/87:1

anfört om betydelsen av en väl fungerande närmiljö förordar utskottet att Reservationer

krav på redovisning av utemiljöns utformning i situationsplan skall ställas

som villkor för prövning av bygglovsansökan. Med anslutning till förslaget i

vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 3 förordar

utskottet sålunda att 8 kap. 20 § första stycket ersätts med två nya stycken av

följande lydelse.

När ansökan görs, skall en situationsplan lämnas in, som visar både de
befintliga byggnadernas och tillämnade byggnaders läge. Om ansökningen
avser en byggnad som inrymmer en eller flera bostadslägenheter, skall
situationsplanen dessutom visa utrymmen för lek och utevistelse, för
parkering samt för tillfartsvägar för biltrafik.

Därutöver skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter lämnas in som
behövs för prövningen.

dels utskottet under 57 bort hemställa

57. beträffande ansökningshandlingar i bygglovsärenden

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 3 och
regeringens förslag antar 8 kap. 20 § med den lydelse som i bilaga 3 till
detta betänkande betecknats som reservantens förslag,

20 Avgränsning av den krets som skall beredas tillfälle att yttra
sig över bygglovsansökan (mom. 58)

Tore Claeson (vpk) anser - under förutsättning av bifall till reservation 15 -att

dels den del av utskottets betänkande på s. 113 som börjar ”Enligt dagens”
och slutar ”22 § tillstyrks” bort lyda:

Utskottet har ovan anslutit sig till förslaget i vänsterpartiet kommunisternas
partimotion 1985/86:73 om att samrådskretsen vid upprättande av
detaljplan skall utökas till att omfatta också arbetande inom det tilltänkta
planområdet. Vad utskottet härvid anfört äger giltighet också i fråga om
behovet av att utöka den sakägarkrets som skall beredas tillfälle att yttra sig
över en bygglovsansökan som t. ex. innebär en avvikelse från detaljplan eller
områdesbestämmelser. Även i detta fall bör således sakägarkretsen utökas
till att omfatta också arbetande.

Med anslutning till motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 14 förordar utskottet
att efter ordet ”förening” i första stycket 8 kap. 22 § tillförs orden ”samt
arbetande”.

dels utskottet under 58 bort hemställa

58. beträffande avgränsning av den krets som skall beredas tillfälle
att yttra sig över bygglovsansökan

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 14 och
regeringens förslag antar 8 kap. 22 § med den lydelse som i bilaga 3 till
detta betänkande betecknats som reservantens förslag,

222

21 Hyresgästinflytande enligt bostadssaneringslagen
(mom. 59)

BoU 1986/87:1

Reservationer

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 113 som börjar "Bestämmelserna
i” och slutar ”31 § tillstyrks” bort lyda:

Genom bestämmelserna i 8 kap. 31 § tillförsäkras hyresgästerna ett
inflytande över bygglovspliktiga ombyggnadsåtgärder som går utöver vad
som krävs för att uppnå lägsta godtagbara standard. Som framhålls i
vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 bör dock detta
inflytande inte begränsas till att avse endast ombyggnadsåtgärder. Utskottet
förordar sålunda att hyresgästinflytandet skall utökas till att omfatta samtliga
byggnadsåtgärder m. m. som avses i 8 kap. 1 § första stycket punkterna 1 -6,
dvs. ny- och tillbyggnad, inredning och ianspråktagande för väsentligt ändrat
ändamål samt vissa invändiga ändringar.

Vad utskottet nu med anledning av motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 12
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I avvaktan på
att erfarenheter skall vinnas av lagstiftningen tillstyrker dock utskottet 8 kap.
31 §.

dels utskottet under 59 bort hemställa

59. beträffande hyresgästinflytande enligt bostadssaneringslagen
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 12 och
regeringens förslag

a) antar 8 kap. 31 § med den lydelse som anges i bilaga 1 till detta
betänkande,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
hyresgästinflytandet,

22 Planeringsbidrag (morn. 64)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 117 som börjar ”Bostadsutskottet
kan” och slutar ”yrkande 16 avstyrks” bort lyda:

Plan- och bygglagen kommer att få stor betydelse för den kommunala
verksamheten och den kommande fysiska planeringen under mycket lång
tid. PBL:s innehåll innebär bl. a. att samhället får en något större kontroll
över olika förändringar, men innebär även stor frihet för enskilda, i vissa fall
på bekostnad av samhällsintresset. Det finns en viss nedtoning av kollektiva
och kommunala krav och intressen till förmån för ”den enskilde”.

Många kommuner och deras byggnadsnämnder får ett mycket stort
ansvarsområde och kan få ekonomiska svårigheter att hålla sig med egen
sakkunnig personal som exempelvis kan ekologi- och miljöfrågor. De
fattigaste kommunerna har ofta stora miljö- och planfrågor att brottas med.
Det framstår enligt bostadsutskottets mening mot bakgrund härav som
nödvändigt att införa ett särskilt ekonomiskt stöd för vissa kommuner.
Utskottet förordar sålunda att ett särskilt planeringsbidrag införs för
kommuner med liten befolkning och stor yta i enlighet med vad som föreslås i

motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 16. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen BoU 1986/87:1

som sin mening ge regeringen till känna. Reservationer

dels utskottet under 64 bort hemställa

64. beträffande planeringsbidrag

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 16 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

23 Byggnadsnämndens granskning m. m. (mom. 65)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 119 som börjar "Bostadsutskottet
har” och slutar ”avsnitt 17” bort lyda:

Som framhålls i vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73
har 8 kap. 29 § fått en utformning som innebär att det grundläggande kravet
om att alla skall behandlas lika inför lagen kan ifrågasättas. Om en subjektiv
bedömning av en byggherres kvalifikationer skall ligga till grund för i vilken
utsträckning granskning av ritningar och övriga handlingar skall ske, kan det
ge utrymme för godtycke och ”svågerpolitik”, och tvivelaktiga ärenden kan
släppas igenom.

Utskottet förordar mot bakgrund härav att 8 kap. 29 § ändras i enlighet
med förslaget i motion 1985/86:73 (vpk) yrkande 15. I första meningen i
paragrafens första stycke bör sålunda orden ”och till byggherrens kvalifikationer”
utgå.

dels utskottet under 65 bort hemställa

65. beträffande byggnadsnämndens granskning m. m.

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 15 och
regeringens förslag antar 8 kap. 29 § första, tredje och fjärde styckena
med den lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som
reservantens förslag,

24 Byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid olovligt
byggande (mom. 67)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 121 som börjar ”Den av” och
slutar ”innehåll m. m.” bort lyda:

Som anförs i centerpartiets partimotion 1985/86:69 uppfattas påföljdsbestämmelserna
som byråkratiska. Det är enligt utskottets mening omotiverat
att byggnadsavgift skall påföras även i sådana fall av olovligt byggande som
vid en bygglovsprövning skulle ha godkänts. Det förefaller också onödigt att
påföra byggnadsavgift i de fall där ändringar omgående vidtas i en omfattning
som medför att åtgärder kan godkännas.

En lagändring enligt förslaget i centerpartiets partimotion bör därför göras
av riksdagen.

Utskottet behandlar nedan frågan om byggnadsavgiften och den särskilda
avgiften skall ingå i sanktionssystemet.

dels utskottet under 67 bort hemställa

67. beträffande byggnadsnämndens skyldighet att ingripa vid olovligt
byggande

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:69 yrkande 8 och
regeringens förslag antar 10 kap. 1 § med den lydelse som i bilaga 2 till
detta betänkande betecknats som reservanternas förslag,

25 Byggnadsavgift och särskild avgift som en del av
sanktionssystemet (mom. 68 och 69)

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anser att

dels den del av utskottets betänkande som på s. 122 börjar ”Utskottet
anförde” och på s. 123 slutar ”motsvarande del” bort lyda:

Utskottet har ovan redogjort för när byggnadsavgift och särskild avgift
skall tas ut.

Metoden att belägga en rad handlingar, som en enskild utför i strid med
gällande bestämmelser, med särskilda avgifter är en av orsakerna till att det
hos allmänheten växer fram en negativ inställning till samhällets myndigheter.
Tillämpningen av sådana bestämmelser blir också med nödvändighet
stelbent och upplevs som omotiverad och trakasserande.

Lagstiftningen bör som framgått ovan utformas så att en åtgärd, som
utförts trots att byggnadslov skulle ha erfordrats, inte skall belastas med en
byggnadsavgift om åtgärden kan godkännas av byggnadsnämnden. Avgift
skall inte heller utgå om ändring som byggnadsnämnden kräver för att kunna
bevilja byggnadslov omgående vidtas.

I enlighet med denna uppfattning anser utskottet att byggnadsavgift och
särskild avgift skall utgå ur påföljdssystemet. Kvar blir endast tilläggsavgiften
som tillämpas på åtgärder av allvarligare karaktär, som anges i 10 kap. 7 §.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i 10
kap. som tillgodoser vad utskottet ovan förordat.

dels utskottet under 68 och 69 bort hemställa

68 och 69. beträffande byggnadsavgift och särskild avgift som en del
av sanktionssystemet

att riksdagen med anledning av motion 1985/86:Bo504 och regeringens
förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

26 Ersättning till följd av vägrad rivning m. m. (mom. 75)

Tore Claeson (vpk) anser att

dels den del av utskottets betänkande på s. 138 som börjar ”Att ersättning”
och slutar ”yrkande 17” bort lyda:

I vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1985/86:73 yrkande 17 har
föreslagits att fastighetsägare som åläggs att riva eller skydda särskilt
värdefulla byggnader inte skall vara berättigade till ersättning från kommunen
för detta. Detta yrkande finner utskottet vara välmotiverat. De 225

BoU 1986/87:1

Reservationer

15 Riksdagen 1986/87.19 sami. Nr 1

fastighetsägare som innehar kulturhistoriskt och miljömässigt så intressanta
byggnader att dessa bör bevaras, bör också vara skyldiga att medverka till
bevarandet även om detta i vissa fall kan medföra en viss förlust i ekonomisk
mening. Förlusten torde i de flesta fall bli mycket måttlig; byggnaden med
dess värde behålls ju. Utskottet finner därför med anledning av motionsyrkandet
att ersättningsrätten i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 inte bör
införas. Detta föranleder vissa följdändringar i paragrafen i övrigt samt i 14
kap. 10 §.

dets utskottet under 75, 79 och 80 bort hemställa

75. beträffande ersättning till följd av vägrad rivning m. m.
att riksdagen med anledning av motion 1985/86:73 yrkande 17 och
regeringens förslag antar 14 kap. 8 § första stycket med den lydelse
som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som reservantens
förslag,

79. beträffande ackumulerad skada

att riksdagen med avslag på motion 1985/86:Bo518 såvitt nu är i fråga
och regeringens förslag antar 14 kap. 8 § fjärde stycket med den
lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats som reservantens
förslag,

80. beträffande ersättning och inlösen vid kvalificerad skada

att riksdagen med avslag på motionerna 1985/86:69 yrkande 10 och
1985/86:80 yrkande 3 m båda yrkandena såvitt nu är i fråga och
regeringens förslag antar 14 kap. 8 § andra stycket och 10 § andra
stycket med den lydelse som i bilaga 3 till detta betänkande betecknats
som reservantens förslag,

Särskilda yttranden

1 Markreservationer för vindkraftverk m. m.

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:

Som framgår av utskottets betänkande (s. 53) finns i PBL och NRL
bestämmelser som syftar till att energiförsörjningens intressen skall tillgodoses
i samband med planläggningen. Vi hänvisar till vad bostadsutskottet
anfört och till näringsutskottets yttrande NU 1985/86:3 y i frågan.

I en reservation till bostadsutskottets betänkande BoU 1986/87:3 med
förslag till naturresurslag utvecklar vi vår syn på frågan.

2 Samråd vid upprättande av översiktsplaner och detaljplaner
Tore Claeson (vpk) anför:

1 PBL-förslaget anges att kommunen när översiktsplan upprättas eller ändras
skall samråda med länsstyrelsen och övriga kommuner som berörs av planen.
I princip finns liknande samrådsskyldighet vid upprättande eller ändring av
detaljplan. Andra, t. ex. myndigheter, sammanslutningar och enskilda som
berörs av planförslag, skall beredas tillfälle till samråd.

BoU 1986/87:1

Särskilda yttranden

226

Jag finner det lämpligt att, för att uppnå ett smidigt förfarande, göra den i
propositionen föreslagna uppdelningen mellan dem som ovillkorligen skall
omfattas av samrådet och dem som skall beredas tillfälle. Jag vill emellertid
stryka under vikten av att bl. a. de handikappades organisationer och
hyresgästorganisationer regelmässigt underställs förslag till planer eller till
planändringar. Jag förutsätter att så sker.

3 Mångfunktionell bebyggelse
Birgitta Hambraeus (c) anför:

I motion 1985/86:75 (c) har jag föreslagit ändringar i PBL så att mångfunktionell
bebyggelse stimuleras.

Det är viktigt att planläggningen gör det lätt att bygga mångsidiga
lokalsamhällen.

Utskottet konstaterar i betänkandet (s. 81) att varken dagens byggnadslagstiftning
eller PBL hindrar att man bygger områden för olika funktioner,
som t. ex. bostäder, handel, kontor, kaféer, lätt industri osv. Det är bra att
utskottet slår fast detta. Emellertid finns anledning att fästa uppmärksamhet
på att tillämpningen av lagstiftningen såvitt nu är i fråga inte sällan medför en
olämplig och inte önskvärd uppdelning av olika funktioner inom en
kommun, något som i sin tur innebär att många av våra samhällen är
uppdelade t. ex. i bostadsområden, affärsområden, industriområden etc.

Min erfarenhet är att byggnadsnämnden upprätthåller en funktionsuppdelning
mycket beroende på den arbetsmetodik som används. Praxis är att
plankartorna har olika färger för att markera olika markanvändningsändamål.
Detta sätt att beskriva markanvändningen kan innebära inte avsedda
lösningar beträffande bebyggelseutformning därför att byggnadsnämnden
kan känna viss tvekan att t. ex. vid en planändring föreslå en ändrad
markanvändning. Jag förutsätter att bl. a. planverket och Kommunförbundet
i samband med introduktionen av PBL uppmärksammar de förtroendevalda
och handläggarna i byggnadsnämnden på det problem jag nu beskrivit
så att den önskvärda variationen i bebyggelse kan uppnås.

4 Förutsättningar för rivningslov m. m.

Birgitta Hambraeus (c) anför:

Genom PBL införs en permanent rivningsreglering utformad som ett
tillståndsförfarande. Enligt förslaget skall sålunda rivningslov normalt
krävas inom områden med detaljplan. Dessutom ges kommunen möjlighet
att genom områdesbestämmelser införa skyldighet att söka rivningslov även
inom andra områden. Sammantaget bör dessa åtgärder enligt min mening
kunna leda till att det i framtiden blir svårare att riva ett hus.

Trots att PBL således ger uttryck för en ökad medvetenhet om vikten av att
låta den befintliga bebyggelsen bestå bör enligt min mening dessa frågor
ytterligare uppmärksammas.

Den rivningsvåg som dragit fram över landet under efterkrigstiden har

BoU 1986/87:1

Särskilda yttranden

227

upprört många. En betydande del av det befintliga fastighetsbeståndet har
utförts på ett sätt och med en hantverksskicklighet som vi i dag inte kan
återskapa. Rivning av en sådan fastighet är oåterkallelig. Utanför vårt lands
gränser finns också en stor medvetenhet härom. Exempel härpå är det
bevarande och den återuppbyggnad av äldre bebyggelse som skett på den
europeiska kontinenten efter andra världskriget. Här har man insett vilka
kvaliteter den äldre bebyggelsen inrymmer och vilken samhörighet den
markerar med tidigare generationer.

Av vad jag ovan anfört framgår att rivning av en byggnad bara bör ske
undantagsvis och bara när ingen vill ha huset kvar. I stället bör i första hand
andra lösningar väljas. Det kan t. ex. vara fråga om försäljning av fastigheten
till intressenter som åtar sig att upprusta och vårda densamma. För detta
ändamål bör också övervägas ett generöst statligt stöd som gör det möjligt att
bevara och vårda en annars rivningshotad äldre bebyggelse.

5 Besvärsrätt för hyresgäster

Kjell A. Mattsson och Birgitta Hambraeus (båda c) anför:

Av 13 kap. 6 § följer att enskilda hyresgäster inte har besvärsrätt i sådana
bygglovsfrågor som har prövats enligt bostadssaneringslagen, dvs. där
bygglovet meddelas med stöd antingen av ett s. k. hyresgästintyg från
vederbörande hyresgästförening eller av ett medgivande av hyresnämnden.
Begränsningen av besvärsrätten är en nödvändig konsekvens av bostadssaneringslagen
i dess nuvarande utformning. Den reella prövningen av hyresgästernas
intresse görs enligt denna lag av hyresgästföreningen eller, om denna
inte godkänner bygglovsansökningen, av hyresnämnden. De enskilda hyresgästerna
har besvärsrätt enligt bostadssaneringslagen. Skulle de få besvärsrätt
även enligt PBL, skulle detta medföra enbart en fördröjning av
bygglovsproceduren, utan att besvärsprövningen skulle kunna leda till ett
annat resultat än som redan blivit följden av prövningen enligt bostadssaneringslagen.
Det är därför inte tänkbart med en annan lösning än den som
föreslås i propositionens förslag tili utformning av 13 kap. 6 §. Frågeställningen
ger oss dock anledning att aktualisera de kritiska synpunkter på
utformningen av bostadssaneringslagen som vi framfört i andra sammanhang.
Hyresgästföreningar som tillhör Hyresgästernas riksförbund har enligt
denna lag fått en alltför stark ställning i förhållande till de enskilda
hyresgästerna, som ofta inte är och inte önskar vara medlemmar i dessa
föreningar. Särskilt illa anpassad är lagstiftningen till det förhållandet att det
ibland bildas hyresgästföreningar som önskar stå utanför riksförbundet.
Sådana sammanslutningar tillerkänns ofta ingen rätt alls enligt den nuvarande
lagstiftningen. Vi önskar se en annan ordning på denna punkt.

I motion 1985/86:Bo226 har centerpartiet tagit upp frågan om hur
hyresgästernas inflytande skall kanaliseras. Där föreslås att s. k. hyresgästintyg
enligt bostadssaneringslagen skall lämnas av en hyresgästförening som
bildats av de boende i den berörda fastigheten. Motionen kommer att
behandlas av bostadsutskottet senare under detta riksmöte.

BoU 1986/87:1

Särskilda yttranden

228

6 Ersättningsreglerna för vissa markintrång
Birgitta Hambraeus (c) anför:

BoU 1986/87:1

Särskilda yttranden

Enligt min mening skyddas naturen för dåligt genom skogsvårdslagen.
Centern har begärt en omprövning av denna lag. Lagen driver fram en
kvalitetssänkning för att få fram stora kvantiteter snabbt till massaindustrin.
Den är anpassad till storskogsbrukets metoder med kalhyggen på enorma
områden, skogsodling, markberedning, tunga processorer, snabbväxande
importerade trädslag och få människor i skogsarbete. Bonden som själv
brukar sin skog har andra möjligheter att bevara naturens mångfald och
sköta skogen så att kvaliteten befrämjas. Skogsvårdslagen bör ändras så att
detta naturvänliga skogsbruk underlättas. Då kommer ”en naturlig fortsättning
av den pågående markanvändningen” (s. 145) inte att innebära att
naturen störs. Och ingen får därmed rätt till ersättning från samhället för att
han låter bli att skada naturen.

229

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

1 kap. 1-6 §§

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten
och om byggande. Bestämmelserna syftar till att med beaktande av den
enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och
goda sociala levnadsförhållanden för människorna i dagens samhälle och för
kommande generationer.

2 § Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark
och vatten.

Förslag till
Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

3§ Varje kommun skall ha en aktu- 3§ Varje kommun skall ha en aktuell
översiktsplan, som omfattar eli översiktsplan, som omfattar

hela kommunen. Översiktsplanen hela kommunen. Översiktsplanen

skall i stort ange hur mark- och skall i stort ange hur mark- och

vattenområden är avsedda att an- vattenområden är avsedda att användas
och hur bebyggelseutveck- vändas och hur bebyggelseutvecklingen
bör ske. lingen bör ske. Översiktsplanen är

inte bindande för myndigheter och
enskilda.

Den närmare regleringen av mar- Regleringen av markens användkens
användning och bebyggelsen ning och av bebyggelsen inom kom inom

delar av kommunen sker ge- munen sker genom detaljplanom
detaljplaner. ner. En detaljplan får omfatta en dast

en begränsad del av kommunen.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan
får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av
detaljplaner.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner
antas.

4 § Till byggande och rivning av byggnader samt till schaktning, fyllning,
trädfällning och skogsplantering fordras tillstånd i form av bygglov,
rivningslov respektive marklov i den omfattning som följer av denna
lag.

Beträffande åtgärder som kräver bygglov får ges förhandsbesked
huruvida byggande kan tillåtas på den avsedda platsen.

5 § Vid prövning av frågor enligt denna lag skall både allmänna och enskilda
intressen beaktas, om inte annat är särskilt föreskrivet.

6 § För att mark skall få användas för bebyggelse skall den vara från allmän
synpunkt lämplig för ändamålet. Lämplighetsbedömningen sker vid planläggning
eller i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

230

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 § I varje kommun skall det finnas en byggnadsnämnd, som har det
närmaste inseendet över byggnadsverksamheten i kommunen.

8 § Länsstyrelsen har tillsyn över plan- och byggnadsväsendet i länet och
skall samverka med kommunerna i deras planläggning.

Statens planverk har den allmänna uppsikten över plan- och byggnadsväsendet
i riket.

2 kap. Allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning
och vid lokalisering av bebyggelse

1 § Planläggning skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig
utveckling och ger förutsättningar för en från social synpunkt god bostads-,
arbets-, trafik- och fritidsmiljö. Hänsyn skall därvid tas till förhållandena i
angränsande kommuner. Mark- och vattenområden skall användas för det
eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i ärenden om bygglov och
förhandsbesked.

2 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

3 § Bebyggelse skall lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med
hänsyn till

1. de boendes och övrigas hälsa,

2. jord-, berg- och grundvattenförhållandena,

3. möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning och avlopp samt
annan samhällsservice,

4. möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt bullerstörningar.

Bebyggelse och anläggningar som för sin funktion kräver tillförsel av
energi skall lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energiförsörjningen
och energihushållningen.

4 § Inom områden med samlad bebyggelse
skall bebyggelsemiljön utformas
med hänsyn till behovet av

1. skydd mot uppkomst och spridning
av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten
samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga
att använda området,

4 § Inom områden med sammanhållen
bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet
av

1. skydd mot uppkomst och spridning
av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten
samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienterings förmåga

att använda området, 231

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

1 kap. 7 §—

2 kap. 4 §

Regeringens förslag

6. förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslutning till
områden med samlad bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser för
lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna en rimlig
samhällsservice och kommersiell
service.

Utskottets förslag

6. förändringar och kompletteringar.

Inom eller i nära anslutning till
områden med sammanhållen bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser
för lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna en rimlig
samhällsservice och kommersiell
service.

3 kap. Krav på byggnader m. m.

Nya byggnader

1 § Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med
hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på
platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg, som är lämplig för
byggnaderna som sådana och ger en god helhetsverkan.

2 § Byggnader skall placeras och utformas så att de eller deras avsedda
användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt
medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. Inverkan på
grundvattnet som kan vara skadlig för omgivningen skall begränsas. I fråga
om byggnader som skall placeras under markytan skall dessutom i skälig
omfattning beaktas att användningen av marken över byggnaderna inte
försvåras.

3 § Byggnader skall medge god hushållning med energi. I områden där
knapphet på vatten råder eller kan befaras uppkomma skall byggnader
dessutom medge god hushållning med vatten.

I byggnader som innehåller bostäder eller arbetslokaler skall uppvärmningssystemet
i skälig utsträckning utformas så att skilda energislag som är
lämpliga från allmän energisynpunkt kan användas utan omfattande ändringar.

En- eller tvåbostadshus som i huvudsak skall värmas upp med el eller
naturgas skall i skälig utsträckning utföras så att ett byte till uppvärmning
med annat energislag underlättas. Sådana byggnader får förses med uppvärmningssystem
för direktverkande elvärme endast om det finns särskilda
skäl.

4 § Byggnaders grundkonstruktion, stomme och andra bärande delar skall
ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet. Övriga byggnadsdelar
skall ha en med hänsyn till ändamålet tillfredsställande hållfasthet.

5 § Byggnader skall vara lämpliga för sitt ändamål och ge möjlighet till
trevnad, god hygien, en god arbetsmiljö och ett tillfredsställande inomhusklimat.

6 § Byggnader skall ge ett tillfredsställande skydd mot olycksfall, mot
uppkomst och spridning av brand och mot personskador vid brand.

Avfall skall kunna tas om hand och forslas bort från byggnader på ett
tillfredsställande sätt.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

2 kap. 4 §—

3 kap. 6 §

232

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 § Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till vilka
allmänheten har tillträde, skall vara tillgängliga för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga och inrättade så att bostäderna och
lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den
utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall
byggnader vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga genom hiss eller annan lyftanordning
gäller inte byggnader som har färre än tre våningsplan. Om sådana
byggnader innehåller bostäder som inte nås från marken, skall de dock
utföras så att hiss eller annan lyftanordning kan installeras utan svårighet.

I fråga om en- eller tvåbostadshus får undantag medges från kravet på
tillgänglighet till byggnaden, om det är befogat med hänsyn till terrängen.

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, såvitt gäller dessa
lokaler, undantag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn
till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

8 § Byggnader skall utföras med sådant material och på sådant sätt att
reparations-, underhålls- och driftkostnader begränsas.

9 § I fråga om fritidshus med högst två bostäder gäller inte bestämmelserna i
3, 7 och 8 §§.

I fråga om byggnader som får uppföras utan bygglov skall bestämmelserna
i 1-8 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

Befintliga byggnader

10 § Tillbyggnader, ombyggnader och andra ändringar av en byggnad skall
utföras varsamt så att byggnadens särdrag beaktas och dess byggnadstekniska,
historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till
vara.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att
andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringarna
i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

I detaljplan eller områdesbestämmelser kan kommunen ställa lägre krav
än vad som följer av andra stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen inom
området får långsiktigt godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder
gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8 §§.

11 § Med ombyggnad avses åtgärder som fordrar bygglov och avsevärt
förlänger brukstiden för byggnaden eller en del av den. Även sådant
inredningsarbete som syftar till en väsentligt ändrad användning av byggnaden
eller en del av den utgör ombyggnad.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

3 kap. 7-12 §§

12 § Byggnader som är särskilt vär- 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla
från historisk, kulturhisto- defulla från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig eller konstnärlig risk, miljömässig eller konstnärlig

233

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

synpunkt eller som ingår i en samlad synpunkt eller som ingår i ett bebyg- bilaga *

bebyggelse av denna karaktär får gelseområde av denna karaktär, får ^ kap. 12—16 §§

inte förvanskas. inte förvanskas.

13 § Byggnader skall underhållas så att deras egenskaper i de hänseenden
som avses i 3-7 §§ i huvudsak bevaras. Anordningar som avser att tillgodose
kraven i 6 och 7 §§ skall hållas i stånd. Byggnaders yttre skall hållas i vårdat
skick.

Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk,
miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens
karaktär.

Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras.

Andra anläggningar än byggnader
m. m.

14 § I fråga om anläggningar och
anordningar för vilka bygglov krävs
skall vad som föreskrivs om byggnader
i 1-13 §§ tillämpas. I fråga om
övriga anläggningar och anordningar
som anges i 8 kap. skall 1-13 §§
tillämpas i skälig utsträckning.

Andra anläggningar än byggnader

14 § I fråga om anläggningar för
vilka bygglov krävs skall vad som
föreskrivs om byggnader i 1-13 §§
tillämpas. I fråga om övriga anläggningar
som anges i 8 kap. skall
1-13 §§ tillämpas i skälig utsträckning.

Tomter, allmänna platser m. m.

15 § Tomter som tas i anspråk för bebyggelse skall anordnas på ett sätt som
är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och
kulturvärdena på platsen. Dessutom skall tillses att

1. naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2. betydande olägenheter för omgivningen inte uppkommer,

3. risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för trafiken
inte uppkommer,

4. det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt
anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på
framkomlighet för utryckningsfordon till och från bebyggelsen på tomten,

5. tomten, om det inte är obefogat med hänsyn till terrängen och
förhållandena i övrigt, kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga,

6. lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon i skälig
utsträckning anordnas på tomten eller i närheten av denna.

Om tomter tas i anspråk för bebyggelse som innehåller en eller flera
bostäder eller lokaler för barnstuga, skola eller annan jämförlig verksamhet,
skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse på
tomten eller på utrymmen i närheten av denna.

Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att anordna både parkering och
friyta, skall i första hand friyta anordnas.

16 § På bebyggda tomter får bestämmelserna i 15 § första stycket 6 samt
andra och tredje styckena tillämpas i skälig utsträckning.

Vid tillbyggnad som kräver bygglov eller vid ombyggnad skall tomten
anordnas så att den uppfyller kraven i 15 § i skälig utsträckning.

Regeringens förslag Utskottets förslag

17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller
inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för
omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall
begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att
befintlig växtlighet skall bevaras.

Anordningar som har tillkommit för att uppfylla kraven i 15 § skall hållas i
stånd i skälig utsträckning.

Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser skall underhållas så att
risken för olycksfall begränsas.

18 § I fråga om allmänna platser och områden för andra anläggningar än
byggnader skall vad som föreskrivs om tomter i 15-17 §§ tillämpas i skälig
utsträckning.

4 kap. Översiktsplan

1 § Översiktsplanen skall utgöra underlag
för beslut om användningen
av mark- och vattenområden.

Planen skall ange

1. grunddragen i den avsedda användningen
av mark- och vattenområden
samt riktlinjer för tillkomst,
förändring och bevarande av bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose
riksintressen enligt lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser
m. m.

2 § Översiktsplanen består av en
särskild handling samt en eller flera
kartor. Planen skall utformas så, att
dess innebörd kan utläsas utan svårighet.

Till planen skall fogas en sådan planbeskrivning som avses i 8 § och
länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 9 §.

Om länsstyrelsen inte har godtagit planen i en viss del, skall det anmärkas i
planen.

3 § När förslag till översiktsplan eller till ändring av planen upprättas, skall
kommunen samråda med länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner
som berörs av förslaget. Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget
skall beredas tillfälle till samråd.

4 § Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse och
förslagets innebörd redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som
har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

1 § I översiktsplanen skall redovisas
allmänna intressen som bör beaktas
vid beslut om användningen av
mark- och vattenområden.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark- och
vattenområden samt i fråga om tillkomst,
förändring och bevarande av
bebyggelse,

2. hur kommunen avser att tillgodose
riksintressen enligt lagen
(0000:000) om hushållning med naturresurser
m. m.

2 § Översiktsplanen skall utformas
så, att dess innebörd kan utläsas utan
svårighet.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

3 kap. 17 §—

4 kap. 4 §

235

Regeringens förslag Utskottets förslag

5 § Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 kap. och verka för att riksintressen enligt
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses.

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden
som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens intressen.

6 § Innan översiktsplanen eller en ändring av den antas, skall kommunen
ställa ut planförslaget under minst två månader. Den som vill lämna
synpunkter på förslaget skall göra detta skriftligen under utställningstiden.

7 § Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före
utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och införas i
ortstidning. Av kungörelsen skall framgå var utställningen äger rum samt
inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall
lämnas. Avser förslaget en viss del av kommunen, skall det framgå av
kungörelsen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654) om
kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med planbeskrivning och samrådsredogörelse
skall, innan förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen samt till regionplaneorgan
och kommuner som berörs av förslaget.

8 § Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivning som avses i andra stycket,

2. samrådsredogörelsen,

3. gällande översiktsplan,

4. sådant planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för
en bedömning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, skälen till
planens utformning och de åtgärder som kommunen avser att vidta för att
fullfölja planen.

Avser förslaget ändring av översiktsplanen för en viss del av kommunen,
skall ändringens verkningar för andra delar av kommunen redovisas.

9 § Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsyttrande
över planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser m. m.,

2. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som
angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa
eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

10 § Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtande
som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.

11 § Översiktsplanen och ändringar av den antas av kommunfullmäktige.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

4 kap. 5—11 §§

236

Regeringens förslag Utskottets förslag

12 § Beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan beslutet
vunnit laga kraft.

13 § När kommunens beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit
laga kraft, skall planen, planbeskrivningen, samrådsredogörelsen, granskningsyttrandet,
utlåtandet enligt 10 § och ett protokollsutdrag med beslutet
utan dröjsmål sändas till statens planverk, länsstyrelsen, regionplaneorgan
och kommuner som berörs.

5 kap. Detaljplan och områdesbestämmelser

Detaljplan

1 § Prövning av markens lämplighet
för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns
utformning skall
ske genom detaljplan för

1. ny samlad bebyggelse,

2. ny enstaka byggnad vars användning
får betydande inverkan på
omgivningen eller som skall förläggas
inom ett område där det råder
stor efterfrågan på mark för bebyggelse,
om tillkomsten av byggnaden
inte kan prövas i samband med prövning
av ansökan om bygglov eller
förhandsbesked,

3. bebyggelse som skall förändras
eller bevaras, om regleringen behöver
ske i ett sammanhang.

1 § Prövning av markens lämplighet
för bebyggelse och reglering av bebyggelsemiljöns
utformning skall
ske genom detaljplan för

1. ny sammanhållen bebyggelse,

3. bebyggelse som skall förändras
eller bevaras, om regleringen behöver
ske i ett sammanhang.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om andra anläggningar än
byggnader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 §.

Detaljplan behöver inte upprättas i den mån tillräcklig reglering har skett
genom områdesbestämmelser.

2 § Vid utformningen av en detaljplan skall skälig hänsyn tas till befintliga
bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på
planens genomförande.

I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan
komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17-19 §§ skall planen dessutom
utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.

Detaljplanen får inte omfatta ett
större område än som är befogat med
hänsyn till syftet med planen och den
tid för att genomföra den som skall
bestämmas enligt 5 §.

3 § I detaljplanen skall redovisas och till gränserna anges

1. allmänna platser såsom gator, vägar, torg och parker,

2. kvart ersmark för bland annat bebyggelse, idrotts- och fritidsanläggningar,
begravningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och energi
samt skydds- och säkerhetsområden,

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

4 kap. 12 §—

5 kap. 3 §

Regeringens förslag

Utskottets förslag

3. vattenområden för bland annat båthamnar och friluftsbad.

I fråga om allmänna platser för vilka kommunen är huvudman skall
användningen och utformningen anges. För kvartersmark och vattenområden
skall användningen anges.

4 § Om kommunen inte skall vara huvudman för de allmänna platserna
inom planområdet, skall det anges i detaljplanen.

5 § I detaljplanen skall anges den tid
inom vilken lov skall sökas för att
planen skall få genomföras (genomförandetid).
Tiden skall bestämmas
så att det finns rimliga möjligheter
att genomföra planen och vara minst
fem och högst femton år. Tiden
räknas från den dag då beslutet att
anta planen vinner laga kraft eller
från den dag dessförinnan då någon
del av planen får genomföras på
grund av förordnande enligt 13 kap.

8 § andra stycket. I planen kan anges
att tiden skall räknas från senare
tidpunkt än den då beslutet att anta
planen vinner laga kraft. För skilda
områden av planen kan olika genomförandetider
bestämmas.

Saknar planen bestämmelser om genomförandetid, är tiden femton år från
dag som anges i första stycket.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i
14 §.

Efter genomförandetidens utgång
fortsätter planen att gälla tills den
ändras eller upphävs.

5 § I detaljplanen skall anges en
genomförandetid. Tiden skall bestämmas
så att det finns rimliga
möjligheter att genomföra planen
och vara minst fem och högst femton
år. Tiden räknas från den dag då
beslutet att anta planen vinner laga
kraft eller från den dag dessförinnan
då någon del av planen får genomföras
på grund av förordnande enligt
13 kap. 8 § andra stycket. I planen
kan anges att tiden skall räknas från
senare tidpunkt än den då beslutet
att anta planen vinner laga kraft. För
skilda områden av planen kan olika
genomförandetider bestämmas.

6 § Medger detaljplanen tillfällig användning av mark eller byggnader enligt

7 § första stycket 9, skall i planen bestämmas den tid under vilken
användningen får pågå. Tiden får bestämmas till högst tio år och skall räknas
från den dag som anges i 5 § första stycket. Saknar planen bestämmelser om
tiden, är denna fem år. Om förlängning av tiden finns bestämmelser i 15 §.

7 § Utöver vad som enligt 3 § skall
redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § tredje stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, 8 § första
stycket samt 9 § första och andra
styckena,

2. den största omfattning i vilken
byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda
skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen
eller miljön, även den minsta

7 § Utöver vad som enligt 3 § skall
redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3 samt andra
stycket, 8 § första och tredje styckena
samt 9 § första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken
byggande över och under markytan
får ske och, om det finns särskilda
skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen
eller miljön, även den minsta

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 3-7 §§

Regeringens förslag Utskottets förslag

omfattning i vilken byggandet skall
ske,

3. byggnaders användning, varvid
för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag
och storlek,

4. placering, utformning och utförande
av byggnader, andra anläggningar,
anordningar och tomter, varvid
ombyggnadsbestämmelser enligt
3 kap. 10 § tredje stycket och
skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning
och höjdläge,

6. användning och utformning av
allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan
utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av
parkeringsplatser samt förbud att
använda viss mark för parkering,

9. tillfällig användning av mark
eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det ändamål
som anges i planen,

10. markreservat för allmänna
ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda
skäl, högsta tillåtna värden för störningar
genom luftförorening, buller,
skakning, ljus eller annat sådant som
prövas enligt miljöskyddslagen
(1969:387),

omfattning i vilken byggandet skall
ske,

3. byggnaders användning, varvid
för bostadsbyggnader kan bestämmas
andelen lägenheter av olika slag
och storlek,

4. placering, utformning och utförande
av byggnader, andra anläggningar
och tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser
enligt 3 kap. 10 §
tredje stycket, skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och rivningsförbud för sådana byggnader
får meddelas,

5. vegetation samt markytans utformning
och höjdläge,

6. användning och utformning av
allmänna platser för vilka kommunen
inte skall vara huvudman,

7. stängsel samt utfart eller annan
utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av
parkeringsplatser samt förbud att
använda viss mark för parkering,

9. tillfällig användning av mark
eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det ändamål
som anges i planen,

10. markreservat för allmänna
ledningar, energianläggningar samt
trafik- och väganordningar,

12. principerna för fastighetsin- 12. principerna för fastighetsindelningen
och för inrättande av ge- delningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar.
mensamhetsanläggningar.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan
enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut
enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan har vunnit laga
kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag.
Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i
samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till
syftet med den.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 7-8 §§

8 § I detaljplanen får bestämmas att bygglov inte skall lämnas till åtgärder
som innebär väsentlig ändring av markens användning förrän

239

Regeringens förslag Utskottets förslag

1. viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energianläggning för vilken kommunen
inte skall vara huvudman har kommit till stånd,

2. viss byggnad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått
en i planen angiven ändrad användning eller utfarten eller annan utgång från
fastigheten har ändrats eller

3. beslut om antagande av en i detaljplanen förutsatt fastighetsplan har
vunnit laga kraft eller fastighetsplanen får genomföras efter förordnande
enligt 13 kap. 8 § andra stycket.

9 § Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa
handlingar.

Av en plankarta skall framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda
ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Planhandlingarna skall utformas så att det tydligt framgår hur planen
reglerar miljön.

10 § Till detaljplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i 26 §
och en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 §.

11 § Före genomförandetidens utgång får mot berörda fastighetsägares
bestridande detaljplanen ändras eller upphävas endast om det är nödvändigt
på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses
vid planläggningen.

Efter genomförandetidens utgång får planen ändras eller upphävas utan
att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Om förlängning och förnyelse av genomförandetid finns bestämmelser i
14 §. Om förlängning av tid för tillfällig markanvändning finns bestämmelser
i 15 §.

12 § Bestämmelserna i 1 -10 §§ skall tillämpas även när en detaljplan ändras
eller upphävs.

13 § Om detaljplanen ändras eller helt eller delvis upphävs för ett område
som omfattas av en fastighetsplan, skall det framgå av detaljplanen i vilka
delar fastighetsplanen enligt 6 kap. 11 § upphör att gälla.

Att detaljplanen i vissa fall ändras till följd av att en fastighetsplan antas
framgår av 6 kap. 5 §.

14 § Innan genomförandetiden gått ut kan den förlängas med högst fem år i
sänder. Efter det att genomförandetiden gått ut, kan den förnyas med högst
fem år i sänder. Förlängning och förnyelse kan avse visst område av
detaljplanen.

Har under genomförandetiden åtgärder vidtagits för planens genomförande
såvitt gäller viss fastighet men har åtgärderna inte kunnat fullföljas på
grund av omständigheter över vilka kommunen råder, skall genomförandetiden
förlängas i skälig utsträckning för den fastigheten. Ansökan om
förlängning skall göras före genomförandetidens utgång.

15 § Den tid under vilken tillfällig markanvändning får pågå kan förlängas
med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga
tjugo år.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 8-15 §§

240

Regeringens förslag

Områdesbestämmelser

16 § För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser
antas för att säkerställa
att syftet med översiktsplanen
uppnås eller att ett riksintresse
enligt lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m. m. tillgodoses.
Med områdesbestämmelser
får regleras

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 1 och 3,7 §,8 § andra
stycket och 9 § tredje stycket,

2. grunddragen för användningen
av mark- och vattenområden för
bebyggelse eller för fritidsanläggningar,
kommunikationsleder och
andra jämförliga ändamål,

3. största tillåtna byggnads- eller
bruksarean för fritidshus och storleken
på tomter till sådana hus,

4. placering, utformning och utförande
av byggnader, andra anläggningar,
anordningar eller tomter,
varvid ombyggnadsbestämmelser
enligt 3 kap. 10 § tredje stycket och
skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § får meddelas,

5. användning och utformning av
allmänna platser,

6. vegetation samt markytans utformning
och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 §
tredje stycket,

7. skyddsanordningar för att motverka
störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §.

Utskottets förslag

1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra och
tredje styckena, 7 §, 8 § andra och
tredje styckena samt 9 § tredje
stycket,

2. grunddragen för användningen
av mark- och vattenområden för
bebyggelse eller för fritidsanläggningar,
kommunikationsleder och
andra jämförliga ändamål,

3. största tillåtna byggnads- eller
bruksarean för fritidshus och storleken
på tomter till sådana hus,

4. placering, utformning och utförande
av byggnader, andra anläggningar
eller tomter, varvid ombyggnadsbestämmelser
enligt 3 kap. 10 §
tredje stycket, skyddsbestämmelser
för byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och rivningsförbud för sådana byggnader
får meddelas,

5. användning och utformning av
allmänna platser,

6. vegetation samt markytans utformning
och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 §
tredje stycket,

7. skyddsanordningar för att motverka
störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan enligt
6 kap. 2 §.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 16-17 §§

17 § Områdesbestämmelserna och skälen till dem skall redovisas i en
särskild handling. Handlingen skall utformas så att det tydligt framgår hur
bestämmelserna reglerar miljön.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även när områdesbestämmelserna
ändras eller upphävs.

241

16 Riksdagen 1986187.19sami. Nrl

Regeringens förslag
Förfarandet m. m.

Utskottets förslag

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 18-24 §§

18 § Detaljplanen bör grundas på ett program som anger utgångspunkter
och mål för planen.

19 § När förslag till detaljplan upprättas skall det, om det inte är uppenbart
onödigt, finnas en eller flera för ändamålet avsedda kartor (grundkarta) och
en fastighetsförteckning. I fastighetsförteckningen skall i den mån de berörs
av planen redovisas

1. fastigheter, mark som är samfälld för flera fastigheter och andra
områden samt ägare till och innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt
och hyresrätt i nämnda egendom,

2. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) samt
ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningen.

Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning
skall i stället för ägare eller innehavare anges föreningen.

20 § När förslag till detaljplan upprättas, skall kommunen samråda med
länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten och kommuner som berörs av
förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som
berörs av förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i
övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till
samråd.

21 § Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de
viktigaste följderna av förslaget redovisas. Om det finns ett program för
planen, skall också programmet redovisas.

Resultatet av samrådet och förslag med anledning av de synpunkter som
har framförts skall redovisas i en samrådsredogörelse.

22 § Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen
enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m. m. tillgodoses,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden
som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens intressen.

23 § Innan detaljplanen antas, skall kommunen ställa ut planförslaget under
minst tre veckor. Den som vill lämna synpunkter på förslaget skall göra detta
skriftligen under utställningstiden.

24 § Kungörelse om utställningen av planförslaget skall minst en vecka före
utställningstidens början anslås på kommunens anslagstavla och införas i
ortstidning. Av kungörelsen skall framgå

1. var planområdet ligger,

2. om förslaget avviker från översiktsplanen,

3. vilken mark eller särskild rätt till mark som till följd av planens
antagande kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17—19 §§,

4. var utställningen äger rum,

5. inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget skall

lämnas,

242

Regeringens förslag Utskottets förslag

6. att den som inte senast under utställningstiden framfört synpunkter på
förslaget enligt 13 kap. 5 § kan förlora rätten att överklaga beslut att anta
planen.

För kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen (1977:654) om
kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m.

Ett exemplar av förslaget med en planbeskrivning enligt 26 §, en genomförandebeskrivning
enligt 6 kap. 1 § och samrådsredogörelsen skall, innan
förslaget ställs ut, sändas till länsstyrelsen och kommuner som berörs av
förslaget.

25 § Underrättelse om innehållet i kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare,

2. känd organisation av hyresgäster som har avtal om förhandlingsordning
för en fastighet som berörs av planförslaget eller, om förhandlingsordning
inte gäller, känd förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation
och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen,

3. andra som har ett väsentligt intresse av förslaget,

Om förslaget berör en samfällig- Om förslaget berör en samfällighet
för vilken finns styrelse eller het för vilken finns styrelse eller

annan utsedd att förvalta samfällig- annan utsedd att förvalta samfällig hetens

angelägenheter, får underrät- hetens angelägenheter, får underrättelsen
sändas till en ledamot av sty- telsen sändas till en ledamot av styrelsen
eller till förvaltaren. Saknas reisen eller till förvaltaren. Saknas

styrelse eller förvaltare, får under- styrelse eller förvaltare, får underrättelsen
sändas till en av delägarna rättelsen sändas till en av delägarna

för att hållas tillgänglig för alla. I för att hållas tillgänglig för alla.

sådant fall skall kungörelsen innehålla
uppgift om hos vern underrättelsen
hälls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte sändas, om ett stort antal
personer skall underrättas och det skulle innebära större kostnad och besvär
än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med underrättelsen att sända
den till var och en av dem. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan
särskild rätt till mark som avses i 24 § första stycket 3 skall dock alltid
underrättas enligt första stycket.

26 § Under utställningstiden skall planförslaget åtföljas av

1. planbeskrivningen och genomförandebeskrivningen,

2. samrådsredogörelsen,

3. program för planen, grundkarta och fastighetsförteckning, om sådana
handlingar har upprättats,

4. annat planeringsunderlag som kommunen anser vara av betydelse för
en bedömning av förslaget.

I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens
syfte och skälen till planens utformning. Beskrivningen skall åtföljas av
illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget
avviker från översiktsplanen, skall avvikelsen och skälen till denna redovisas
i beskrivningen.

Annat tillgängligt material som belyser förslagets innebörd, bör också
ställas ut.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 24-26 §§

243

Regeringens förslag Utskottets förslag

27 § Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtande
som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Utlåtandet eller ett meddelande om var utlåtandet hålls tillgängligt skall
för kännedom snarast möjligt i vanligt brev sändas till dem som inte fått sina
synpunkter på det utställda förslaget tillgodosedda. Om ett stort antal
personer skall underrättas, får underrättelse i stället ske genom kungörelse
på det sätt som anges i 24 §.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.

28 § I stället för vad som föreskrivs i 18 §, 20 §, 21 § andra stycket samt
22-27 §§ får bestämmelserna i andra stycket tillämpas (enkelt planförfarande),
om förslaget till detaljplan är av begränsad betydelse, saknar intresse för
allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens
granskningsyttrande enligt 4 kap. 9 §.

Vid enkelt planförfarande skall länsstyrelsen och de som anges i 25 § första
stycket beredas tillfälle till samråd. När förslag till detaljplan föreligger skall
de underrättas om detta och, om de inte godkänner förslaget, under minst två
veckor ha tillfälle att skriftligen lämna synpunkter på förslaget. Denna tid
kan förkortas om alla berörda är ense om det. En sammanställning av
inkomna synpunkter och förslag med anledning av dem skall redovisas i ett
särskilt utlåtande som skall fogas till handlingarna i ärendet.

29 § Detaljplanen antas av kommunfullmäktige. Fullmäktige får uppdra åt
kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av
principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

30 § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om
antagande av detaljplanen har tillkännagetts på kommunens anslagstavla
skall meddelande om tillkännagivandet, protokollsutdrag med beslutet samt
uppgift om vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta sändas i vanligt
brev till

1. länsstyrelsen samt regionplaneorgan och kommuner som berörs av
planen,

2. sakägare, bostadsrättshavare, hyresgäster och boende samt sådan
organisation eller förening som avses i 25 § första stycket 2, om de senast
under utställningstiden eller under den i 28 § andra stycket angivna tiden
skriftligen har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda
eller om de har besvärsrätt på grund av bestämmelsen i 13 kap. 5 § andra
stycket.

Om ett stort antal personer skall underrättas enligt första stycket 2 och det
skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt med hänsyn
till ändamålet med underrättelsen att sända den till var och en av dem, får
underrättelse i stället ske genom kungörelse i ortstidning på det sätt som
anges i 24 §. Ägare av sådan mark och innehavare av sådan särskild rätt till
mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 17—19 §§ skall dock alltid
underrättas enligt första stycket.

Kungörelse som avses i andra stycket skall införas i ortstidning samma dag
som beslutet att anta planen tillkännages på kommunens anslagstavla. Av
kungörelsen skall framgå vad beslutet avser, tidpunkten för tillkännagivandet
och vad den som vill överklaga beslutet har att iaktta.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

5 kap. 27-30 §§

244

Regeringens förslag

Utskottets förslag

31 § När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft, skall detta
kungöras i ortstidning. I kungörelsen skall tas in en upplysning om innehållet
i 15 kap. 4 §.

Snarast möjligt efter det att beslutet har vunnit laga kraft och senast en
månad därefter skall två exemplar av planen, planbeskrivningen och
genomförandebeskrivningen sändas till länsstyrelsen.

32 § Bestämmelserna i 18—31
ändras eller upphävs.

33 § Bestämmelserna i 20—31 §§
skall tillämpas när områdesbestämmelser
antas, ändras eller upphävs.

skall tillämpas även när detaljplaner

33 § Bestämmelserna i 19 § omfastighetsförteckning
och bestämmelserna
i 20-31 §§ skall tillämpas när
områdesbestämmelser antas, ändras
eller upphävs.

34 § Beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplan eller områdesbestämmelser
gäller först sedan beslutet vunnit laga kraft eller får genomföras efter
förordnande enligt 13 kap. 8 § andra stycket.

35 § Områdesbestämmelser upphör att gälla när det för området föreligger
ett lagakraftvunnet beslut att anta detaljplan eller ett förordnande enligt 13
kap. 8 § andra stycket att planen får genomföras.

36 § Av 8 kap. 11, 12,17 och 18 §§
följer att bygglov, rivningslov och
marklov får vägras till åtgärder som
strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Även åtgärder som
inte kräver lov och som avser byggnader,
andra anläggningar, tomter
och allmänna platser skall utföras så
att de inte strider mot detaljplan
eller områdesbestämmelser.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

5 kap. 31 §—

6 kap. 2 §

36 § Av 8 kap. 11, 12,16 och 18 §§
följer att bygglov, rivningslov och
marklov inte får meddelas i strid mot
detaljplan eller områdesbestämmelser
i vidare mån än som sägs där.
Åtgärder som inte kräver lov och
som avser byggnader, andra anläggningar,
tomter och allmänna platser
skall utföras så att de inte strider mot
detaljplan eller områdesbestäm -

melser.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författningar
än denna lag inte meddelas i strid mot detaljplan eller områdesbestämmelser.

6 kap. Plangenomförande

Genomförandebeskrivning

I § Vid upprättandet av förslag till detaljplan skall i en särskild handling
(genomförandebeskrivning) redovisas de organisatoriska, tekniska, ekonomiska
och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även
i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Exploateringssamverkan

2 § Kommunen får besluta att exploateringssamverkan enligt lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan får ske, om det med hänsyn till
bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett sammahang ställa i ordning
mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

6 kap. 2-7 §§

Fastighetsplan

3 § I fastighetsplan kan för områden som omfattas av detaljplan meddelas
bestämmelser om markens indelning i fastigheter och om servitut, ledningsrätt
och liknande särskilda rättigheter samt om gemensamhetsanläggningar.

Fastighetsplan skall antas om

1. det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter,

2. detaljplanens genomförande i andra fall underlättas genom en fastighetsplan,

3. en fastighetsägare begär det och planen inte är uppenbart onödig.

4 § Fastighetsplanen skall omfatta ett lämpligt avgränsat område. Skälig
hänsyn skall tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden
som kan inverka på planens genomförande.

Om planen skall reglera markens indelning i fastigheter eller om den skall
ge bestämmelser om servitut och liknande särskilda rättigheter, tillämpas
3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

Om planen skall reglera inrättandet av en gemensamhetsanläggning,
tillämpas 5 och 6 §§ anläggningslagen (1973:1149). Skall den ge bestämmelser
om ledningsrätt, tillämpas 6 § ledningsrättslagen (1973:1144).

5 § Fastighetsplanen får inte strida mot detaljplanen. Om syftet med
detaljplanen inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. I sådana fall
skall detaljplanen anses ha den utformning som framgår av fastighetsplanen.

6 § I den mån det behövs med hänsyn till syftet med fastighetsplanen skall i
planen anges

1. områdets indelning i fastigheter,

2. vilka servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som
skall bildas, ändras eller upphävas,

3. de anläggningar som skall utgöra gemensamhetsanläggningar,

4. de fastigheter som skall delta i gemensamhetsanläggningarna och de
utrymmen som skall tas i anspråk för anläggningarna.

7 § I fastighetsplanen får bestämmas att planen gäller endast under förutsättning
att beslutet att anta en viss detaljplan har vunnit laga kraft eller får
genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 § andra stycket.

Regeringens förslag Utskottets förslag

bebyggelsen. Sådant beslut meddelas genom detaljplan eller områdesbestämmelser.

I beslutet skall anges samverkansområdets huvudsakliga avgränsning samt
den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan
skall meddelas. Denna tid får bestämmas till högst fem år från den
dag då beslutet att anta planen eller områdesbestämmelserna vinner laga
kraft eller från den dag dessförinnan då del av planen eller av områdesbestämmelserna
får genomföras efter förordnande enligt 13 kap. 8 § andra
stycket. Har något exploateringsbeslut inte meddelats inom den angivna
tiden, upphör planen eller områdesbestämmelserna att gälla såvitt avser
kommunens beslut om exploateringssamverkan.

246

Regeringens förslag Utskottets förslag

8 § Fastighetsplanen består av en plankarta och en särskild handling med
bestämmelser eller, om innehållet framgår tydligt, av endast endera av dessa
handlingar.

9 § Till fastighetsplanen skall fogas en sådan planbeskrivning som anges i
12 §.

10 § Före utgången av detaljplanens genomförandetid får mot berörda
fastighetsägares bestridande fastighetsplanen ändras eller upphävas endast
om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka
inte kunnat förutses vid planläggningen.

Efter utgången av detaljplanens genomförandetid får fastighetsplanen
ändras eller upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom fastighetsplanen
beaktas.

11 § Om detaljplanen ändras och detta medför att fastighetsplanen strider
mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar som den strider
mot detaljplanen. Om detaljplanen helt eller delvis upphävs, upphör
fastighetsplanen att gälla i de delar som berörs.

12 § Fastighetsplanen upprättas i samma ordning som gäller för detaljplanen.
Om fastighetsplanen inte upprättas gemensamt med detaljplanen
behöver dock samråd inte ske med länsstyrelsen och kommuner som berörs
av förslaget. Inte heller behöver planförslaget sändas till dem.

I planbeskrivningen skall redovisas vilken detaljplan som fastighetsplanen
hänför sig till och skälen till den utformning av fastighetsplanen som har
valts. Om planförslaget avviker från detaljplanen, skall avvikelsen och
skälen till denna redovisas i beskrivningen.

13 § Fastighetsplanen antas av byggnadsnämnden eller, om planen har
upprättats gemensamt med detaljplanen och denna ej skall antas av
nämnden, av den som antar detaljplanen.

14 § Bestämmelserna i 3—9, 12 och 13 §§ tillämpas även när fastighetsplanen
ändras eller upphävs.

15 § Beslut att anta, ändra eller upphäva fastighetsplan gäller först sedan
beslutet har vunnit laga kraft eller får genomföras efter förordnande enligt 13
kap. 8 § andra stycket.

16 § Av 8 kap. 11 § följer att bygglov inte får meddelas i strid mot
fastighetsplan. Även åtgärder som inte kräver bygglov och som avser
byggnader, andra anläggningar, tomter och allmänna platser skall utföras så
att de inte strider mot planen.

Enligt vad som föreskrivs särskilt får beslut enligt vissa andra författningar
än denna lag inte meddelas i strid mot fastighetsplan.

Avstående av mark m. m.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

6 kap. 8—17 §§

17 § Kommunen får lösa mark som enligt en detaljplan skall användas för
allmänna platser för vilka kommunen är huvudman.

Annan mark som enligt planen skall användas för annat än enskilt

247

Regeringens förslag Utskottets förslag

bebyggande får kommunen lösa, om markens användning för avsett ändamål
inte ändå kan anses säkerställd.

Besväras mark som kommunen får lösa enligt första eller andra stycket av
särskild rätt, får rättigheten lösas.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark i vissa fall finns i
14 kap.

18 § Om kommunen inte skall vara huvudman för allmänna platser, är den
som äger obebyggd mark som enligt detaljplanen är avsedd för allmän plats,
skyldig att utan ersättning upplåta marken, om den behövs för att kvartersmark
som tillhörde honom när planen antogs skall kunna användas för avsett
ändamål.

19 § På ansökan av kommunen får länsstyrelsen förorda att mark, som för
områdets ändamålsenliga användning enligt upprättat förslag till detaljplan
behövs för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman eller
för allmänna byggnader, utan ersättning skall avstås till kommunen. På
ansökan av kommunen får länsstyrelsen också förordna att mark som skall
användas för allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman,
utan ersättning skall upplåtas till huvudmannen. Antagandet av detaljplanen
skall anstå till dess ansökningen har avgjorts genom beslut som vunnit laga
kraft.

Förordnande får meddelas endast i den mån det kan anses skäligt med
hänsyn till den nytta markens ägare kan väntas få av planen och till övriga
omständigheter.

Den mark som förordnandet avser skall anges till läge och gränser. Marken
skall avträdas eller upplåtas när den behöver tas i anspråk för avsett ändamål.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen
på ansökan av kommunen
förordna att mark, som har avståtts
eller skall upplåtas, byts ut mot annan
mark, om det är lämpligt och kan ske
utan olägenhet för ägaren.

20 § När fråga har väckts om tilllämpning
av 19 §, skall kommunen
genast anmäla detta till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken.
Överlåtelse av mark,
som sker efter det att sådan anmälan
har inkommit, inverkar inte på den
bedömning som skall ske enligt 19 §
andra stycket.

20 § När fråga har väckts om tilllämpning
av 19 §, skall byggnadsnämnden
genast anmäla detta till
inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken. Överlåtelse
av mark, som sker efter det att
sådan anmälan har inkommit, inverkar
inte på den bedömning som skall
ske enligt 19 § andra stycket.

Skall detaljplanen ändras, får länsstyrelsen
på ansökan av kommunen
förordna att mark som har avståtts
eller skall upplåtas enligt 19 § byts ut
mot annan mark, om det är lämpligt
och kan ske utan olägenhet för
ägaren.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

6 kap. 17-20 §§

248

Regeringens förslag Utskottets förslag

21 § Den som har avstått mark enligt 19 § skall frigöra marken från
inteckning och annan särskild rätt. Kan detta inte ske, är han skyldig att
ersätta skada som uppkommer för den som marken har avståtts till.

22 § I ett förordnande enligt 19 § får länsstyrelsen, i den mån det är skäligt,
på kommunens begäran föreskriva att markens ägare skall vara skyldig att i
den ordning som länsstyrelsen bestämmer bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp.

23 § Bestämmelserna i 19-22 §§ om ägare gäller även exploateringssamfällighet
enligt lagen (0000:000) om exploateringssamverkan.

24 § Om kommunen är huvudman för allmänna platser, får kommunen efter
genomförandetidens utgång lösa delar av fastigheter som tillhör olika ägare
och som enligt fastighetsplanen skall utgöra en fastighet.

En kommun som är huvudman för allmänna platser får efter genomförandetidens
utgång även lösa mark, som inte har bebyggts i huvudsaklig
överensstämmelse med detaljplanen. Lösenrätt föreligger dock inte så länge
det finns ett bygglov som kan tas i anspråk.

Besväras mark som avses i första och andra styckena av särskild rätt, får
rättigheten lösas.

25 § Rätt att använda mark enligt 18 eller 19 § gäller framför annan rätt till
marken som uppkommit efter antagandet av detaljplanen.

Upplåtande av vissa allmänna platser m. m.

26 § Inom områden med detaljplan skall kommunen vara huvudman för
allmänna platser, om det inte finns särskilda skäl till annat. Att planen skall
utvisa om kommunen inte skall vara huvudman framgår av 5 kap. 4 §.

Kommunen skall efter hand som bebyggelsen färdigställs i enlighet med
planen ställa i ordning gator och andra allmänna platser för vilka kommunen
är huvudman så, att platserna kan användas för avsett ändamål. Före
genomförandetidens utgång skall platserna upplåtas till allmänt begagnande
inom områden som har bebyggts i enlighet med planen. Inom områden som
efter genomförandetidens utgång bebyggs i enlighet med planen skall
allmänna platser upplåtas till allmänt begagnande efter hand som bebyggelsen
färdigställs.

27 § När gator och andra allmänna platser för vilka kommunen är huvudman
upplåts till allmänt begagnande, skall de till bredd, höjdläge och utformning i
övrigt stämma överens med detaljplanen. De skall vara utförda på ett
ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. Mindre avvikelser från
planen får göras, om syftet med planen inte motverkas.

28 § Om någon vill bebygga en fastighet innan den gata till vilken fastigheten
har utgång blivit iordningställd och avloppsledning anlagts, skall han
anordna utfartsväg och avloppsanordning från fastigheten. Kommunen är
skyldig att låta honom utan ersättning använda för ändamålet avsedd mark
som kommunen äger.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

6 kap. 21-29 §§

29 § Är staten väghållare inom område med detaljplan, skall vad som
föreskrivs om kommunens ansvar för gator i 26 § andra stycket och 27 § i
stället gälla staten.

249

Regeringens förslag Utskottets förslag

Kostnader, som föranleds av att gatan enligt planen byggs till större bredd
eller med dyrbarare utförande i övrigt än som behövs med hänsyn till
trafiken, skall dock betalas av kommunen, om inte regeringen bestämmer
annat.

30 § Kommunen skall svara för underhållet av gator och sådana andra
allmänna platser som kommunen är huvudman för. Denna underhållsskyldighet
består även om detaljplanen för området upphävs.

Är staten väghållare inom område
med detaljplan, skall, med den begränsning
som anges i 29 § andra
stycket, staten svara för underhållet
av allmän väg i enlighet med föreskrifterna
i väglagen (1971:948).

Om underhåll av vägar och andra allmänna platser med enskilda väghållare
finns bestämmelser i lagen (1939:608) om enskilda vägar och anläggningslagen
(1973:1149).

Är staten väghållare inom område
med detaljplan, skall, med den begränsning
som anges i 29 § andra
stycket, staten svara för underhållet
av allmän väg.

Gatukostnader m. m.

31 § Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbättra
gator och andra allmänna platser, får kommunen besluta att kostnader för
sådana åtgärder som är avsedda att tillgodose ett visst områdes behov av
allmänna platser och av anordningar som normalt hör till allmänna platser
skall betalas av ägarna till fastigheterna inom området.

Kostnaderna skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis
grund.

Kommunen beslutar om avgränsningen av det område inom vilket
fördelning skall ske, om de kostnader som skall fördelas samt om grunderna
för fördelningen.

32 § Om kommunen i egenskap av huvudman skall anlägga eller förbättra en
gata, får kommunen besluta att kostnaden för detta skall betalas av ägarna till
de fastigheter som är belägna vid gatan. Därvid får för varje fastighet tas ut en
ersättning som motsvarar hälften av den kostnad som belöper på gatan
framför fastigheten. Kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till
en gata får tas ut med lika delar av fastighetsägarna. Kostnaden för att
anlägga gatukors får tas ut med lika delar av ägarna till fastigheterna vid
gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra gatan inte är densamma
överallt, får kommunen besluta att kostnaden skall fördelas mellan fastighetsägarna
efter någon annan skälig och rättvis grund än som anges i första
stycket.

33 § Den ersättning som enligt 31 eller 32 § belöper på varje fastighet skall
jämkas, om de kostnader som skall ersättas är oskäligt höga eller om de
åtgärder som ersättningen avser har en omfattning eller ett utförande som
överstiger vad som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är
tillåten för fastigheten.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

6 kap. 29—34 §§

34 § Till grund för bestämmande av ersättning enligt 31 eller 32 § får läggas
antingen de faktiska kostnaderna eller på tidigare erfarenhet stödda beräk -

250

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

ningar av vad det kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra Bilaga 1

gator och andra allmänna platser. 6 kap. 34—38 §§

35 § Skyldighet för en fastighetsägare att ersätta kommunen kostnaderna
för gator och andra allmänna platser inträder när den anläggning som
ersättningen avser kan för hans fastighet användas för avsett ändamål.

Ersättningsskyldigheten skall fullgöras vid anfordran. På obetalt belopp
skall betalas ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från förfallodagen.

Om ersättningsbeloppet är betungande med hänsyn till fastighetens
ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, får fastighetsägaren dock
betala ersättningen genom avbetalningar, om godtagbar säkerhet ställs.

Avbetalning skall ske med minst en tiondel årligen. På obetalt belopp skall
betalas ränta enligt 5 § räntelagen på varje del av ersättningen som förfaller
till betalning i framtiden från den dag då den första inbetalningen skall ske till
dess ifrågavarande del av ersättningen betalas eller ränta skall betalas enligt
andra stycket. Om betalningsvillkoren ändå blir alltför betungande för
fastighetsägaren, skall villkoren jämkas.

När skyldighet att betala ersättning har inträtt, är ny ägare bunden i samma
omfattning som tidigare ägare. Den nye ägaren svarar dock inte mot
kommunen för sådan ersättning som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

36 § Innan kommunen beslutar att kostnader för gator och andra allmänna
platser skall betalas av fastighetsägare enligt 31 eller 32 §, skall kommunen
låta utreda frågan och upprätta det förslag som utredningen föranleder.

Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av
förslaget samt de sammanslutningar och enskilda i övrigt som kan ha ett
väsentligt intresse av förslaget skall beredas tillfälle till samråd.

Samrådet syftar till ett utbyte av information och synpunkter. Under
samrådet bör motiven till förslaget, planeringsunderlag av betydelse samt de
viktigaste följderna av förslaget redovisas. Resultatet av samrådet och
förslag med anledning av de synpunkter som har framförts skall redovisas i en
samrådsredogörelse.

Förslag i fråga om betalning av kostnader som avses i 31 § skall ställas ut
under minst tre veckor efter det att kungörelse om detta har skett på tid och
sätt som anges i 5 kap. 24 §. Underrättelse om utställningen av förslaget skall
dessutom i vanligt brev sändas till kända fastighetsägare vars rätt berörs av
förslaget. Underrättelse behöver dock inte sändas till den som skriftligen har
godkänt förslaget. Under utställningstiden skall förslaget åtföljas av samrådsredogörelsen.
Efter utställningstidens utgång får kommunen besluta i
ärendet.

Avser förslaget ersättningsskyldighet enligt 32 §, skall de fastighetsägare
vars rätt berörs och som inte har godkänt förslaget, beredas tillfälle att yttra
sig över detta, innan beslut i ärendet fattas. Förslaget skall åtföljas av
samrådsredogörelsen.

37 § Mark framför fastigheter som är belägna vid torg, parker eller andra
sådana allmänna platser, skall anses som gata till en bredd som motsvarar
fem fjärdedelar av den enligt detaljplanen tillåtna högsta byggnadshöjden
som gällde för fastigheten när gatan uppläts till allmänt begagnande.

38 § Vad som föreskrivs i detta kapitel om fastigheter skall tillämpas även på
mark som är samfälld för flera fastigheter. Med fastighetsägare avses därvid

Regeringens förslag Utskottets förslag

ägarna av de fastigheter som har del i samfälligheten. Är samfälligheten inte
avsedd för bebyggelse, skall den anses bebyggd när den väsentligen tagits i
anspråk för angivet ändamål. Den högsta tillåtna byggnadshöjden antas
därvid vara medeltalet av vad som gäller för de fastigheter som har del i
samfälligheten.

Bestämmande av ersättning

39 § Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 17 eller 24 § skall 4
kap. expropriationslagen (1972:719) tillämpas. Vad som sägs i 4 kap. 3 §
nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om värdeökning som ägt rum under
tiden från dagen tio år före den då talan om inlösen väcktes.

7 kap. Regionplanering

Regionplaneorgan

1 § Behöver sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden
som angår flera kommuner utredas gemensamt eller behöver flera kommuners
översiktliga planering samordnas och kommer utrednings- och samordningsverksamheten
inte till stånd på annat sätt, får regeringen utse ett
regionplaneorgan, som under viss tid eller tills vidare skall ha hand om denna
verksamhet (regionplanering). I beslutet skall regionplaneorganets huvudsakliga
uppgifter anges.

Till regionplaneorgan kan regeringen
utse ett befintligt kommunalförbund.
Regeringen kan också förordna
att de berörda kommunerna
skall bilda ett särskilt regionplaneförbund,
som skall vara regionplaneorgan.
För ett sådant regionplaneförbund
skall lagen (1957:281) om
kommunalförbund tillämpas i den
mån avvikande bestämmelser inte
meddelas i detta kapitel.

För handläggningen av frågor om
regionplanering för kommunerna i
Stockholms län finns särskilda bestämmelser.

Till regionplaneorgan kan regeringen
utse ett befintligt kommunalförbund.
Regeringen kan också förordna
att de berörda kommunerna
skall bilda ett särskilt regionplaneförbund,
som skall vara regionplaneorgan.
För ett sådant regionplaneförbund
skall kommunalförbundslagen
(1985:894) tillämpas i den mån
avvikande bestämmelser inte meddelas
i detta kapitel.

För regionplanering för kommunerna
i Stockholms län finns särskilda
bestämmelser.

2 § Regionplaneorgan skall inte utses om de berörda kommunerna mera
allmänt motsätter sig det.

3 § Regionplaneorganet skall inom regionen bevaka regionala frågor och
fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kommunernas och statliga
myndigheters planering.

Regionplaneorganet kan anta en regionplan för regionen eller en del av
den. Därvid skall 4—7 §§ tillämpas.

Regionen omfattar de kommuner för vilka regionplaneorganet har utsetts.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

6 kap. 38 §—

7 kap. 3 §

252

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

Regionplan Bilaga 1

7 kap. 4 §—

4 § Regionplanen skall tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner, g p j §
detaljplaner och områdesbestämmelser. Planen kan, i den mån det har

betydelse för regionen, ange grunddragen för användningen av mark- och
vattenområden samt riktlinjer för lokalisering av bebyggelse och anläggningar.

Bestämmelserna i 4 kap. 2 § om planhandlingar och deras utformning samt
om planbeskrivning skall tillämpas på regionplanen. Någon redovisning av
åtgärder för att fullfölja planen behöver dock inte lämnas.

5 § När förslag till regionplan eller till ändring eller upphävande av planen
upprättas, skall bestämmelserna i 4 kap. 3-10 §§ om samråd, utställning,
kungörande, granskningsyttrande och utlåtande tillämpas med den avvikelsen
att utställningstiden skall vara minst tre månader.

6 § Regionplanen antas av fullmäktige i det kommunalförbund eller regionplaneförbund
som är regionplaneorgan. Även ändring och upphävande av
planen beslutas av fullmäktige.

7 § Senast dagen efter det att juste- 7 § Senast dagen efter det att justering
av protokollet med beslut om ring av protokollet med beslut om

antagande, ändring eller upphävan- antagande, ändring eller upphävande
av regionplanen har tillkännagi- de av regionplanen har tillkännagivits
på anslagstavla enligt vad som vits på anslagstavla enligt vad som

anges i 11 § lagen (1957:281) om anges i 2 kap. 13 § kommunalför kommunalförbund

skall meddelan- bundslagen (1985:894) skall medde de

om tillkännagivandet och proto- lande om tillkännagivandet och pro kollsutdrag

med beslutet sändas till tokollsutdrag med beslutet sändas

de kommuner och länsstyrelser som till de kommuner och länsstyrelser

berörs av planen samt till rege- som berörs av planen samt till regeringen.
ringen.

När beslutet har vunnit laga kraft När beslutet har vunnit laga kraft
skall planen sändas till länsstyrelser- skall planen sändas till länsstyrelserna
inom regionen. na inom regionen samt till statens

planverk.

8 § Regionplanen gäller under en tid av högst sex år räknat från utgången av
den i 12 kap. 5 § angivna tiden eller, om regeringen har prövat beslutet att
anta planen, från dagen för regeringens beslut.

Beslut att ändra eller upphäva planen gäller från den tidpunkt som anges i
första stycket. Den ändrade planen gäller endast under den tid som återstår
av den ursprungliga planens giltighetstid.

8 kap. Bygglov, rivningslov och marklov

Åtgärder som kräver bygglov

Generella bestämmelser

1 § Bygglov krävs för att

1. uppföra byggnader,

2. göra tillbyggnader,

3. ta i anspråk eller inreda byggnader helt eller till viss del för väsentligen 253

Regeringens förslag Utskottets förslag

annat ändamål än det för vilket byggnaden senast har använts eller för vilket
bygglov har lämnats,

4. göra sådana ändringar av byggnader som berör konstruktionen av de
bärande delarna eller som avsevärt påverkar byggnadernas planlösning,

5. i byggnader installera eller väsentligt ändra eldstäder, rökkanaler eller
anordningar för ventilation, vattenförsörjning eller avlopp,

6. i byggnader installera eller väsentligt ändra hissar.

Kravet på bygglov för de åtgärder som anges i första stycket 4 och 5 gäller
inte i fråga om byggnader som tillhör staten eller landstingskommuner.

I fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan krävs
bygglov endast för åtgärder som anges i första stycket 3.

I 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser
för en- eller tvåbostadshus
och för vissa byggnader avsedda
för totalförsvaret. Enligt 5—7 §§ kan
kommunen/öres/crfVff undantag från
kravet på bygglov eller längre gående
krav.

2 § I fråga om andra anläggningar
än byggnader och beträffande anordningar
krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurparker,
idrottsplatser, skidbackar med
liftar, campingplatser, skjutbanor,
småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum
som inte är avsedda för tunnelbana
eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra
fasta anordningar för hälso- och
miljöfarliga varor och för varor som
kan medföra brand eller andra
olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

6. uppföra vindkraftverk om vindturbinens
diameter är större än två
meter eller om kraftverket placeras
på ett avstånd från gränsen som är
mindre än kraftverkets höjd över
marken eller om kraftverket skall
fast monteras på en byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. väsentligt ändra anläggningar
eller anordningar som avses i 1—8.

I 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser
för en- eller tvåbostadshus
och för vissa byggnader avsedda
för totalförsvaret. Enligt 5—7 §§kan
kommunen besluta om undantag
från kravet på bygglov eller om längre
gående krav.

2 § I fråga om andra anläggningar
än byggnader krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurparker,
idrottsplatser, skidbackar med
liftar, campingplatser, skjutbanor,
småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum
som inte är avsedda för tunnelbana
eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra
fasta anläggningar för kemiska
produkter, som är hälso- och miljöfarliga,
och för varor som kan medföra
brand eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

6. uppföra vindkraftverk, om
vindturbinens diameter är större än
två meter eller om kraftverket placeras
på ett avstånd från gränsen som
är mindre än kraftverkets höjd över
marken eller om kraftverket skall
fast monteras på en byggnad,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. väsentligt ändra anläggningar
som avses i 1-8.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 1-2 §§

Regeringens förslag

Bygglov för att inrätta eller uppföra
en anordning enligt första stycket
4 eller 5 eller för att ändra anordningen
krävs inte, om anordningen
är avsedd för endast en viss fastighets
behov. Bygglov för åtgärder
enligt första stycket 8 behövs inte,
om det på fastigheten finns endast
ett eller två enbostadshus eller ett
tvåbostadshus och parkeringsplatsen
är avsedd uteslutande för fastighetens
behov eller om parkeringsplatsen
anläggs med stöd av väglagen
(1971:948) eller på mark som i
detaljplan har avsatts till gata eller
väg.

Enligt 5 § får kommunen/öresAcnva
undantag från kravet på bygglov.

I 10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar och anordningar
avsedda för totalförsvaret.

Särskilda bestämmelser för områden

3 § I områden med detaljplan
krävs, utöver vad som föreskrivs i 1
och 2 §§, bygglov för att

1. färga om byggnader eller byta
fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial
samt för att göra sådana
ändringar av byggnader som avsevärt
påverkar byggnadens yttre utseende,

2. sätta upp eller väsentligt ändra
skyltar eller ljusanordningar,

3. uppföra, bygga till eller på annat
sätt ändra ekonomibyggnader för
jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring.

I 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser
för en- eller tvåbostadshus
och för vissa byggnader avsedda
för totalförsvaret. Enligt 5 § tredje
stycket får kommunen i fråga om
vissa enklare byggnader föreskriva
undantag från kravet på bygglov
enligt första stycket.

Utskottets förslag

Bygglov för att inrätta eller uppföra
en anläggning enligt första stycket
4 eller 5 eller för att ändra anläggningen
krävs inte, om anläggningen
är avsedd för endast en viss fastighets
behov. Bygglov för åtgärder
enligt första stycket 8 behövs inte,
om det på fastigheten finns endast
ett eller två enbostadshus eller ett
tvåbostadshus och parkeringsplatsen
är avsedd uteslutande för fastighetens
behov eller om parkeringsplatsen
anläggs med stöd av väglagen
(1971:948) eller på mark som i
detaljplan har avsatts till gata eller
väg.

Enligt 5 § får kommunen medge
undantag från kravet på bygglov. I
10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar avsedda för
totalförsvaret.

med detaljplan

3 § I områden med detaljplan
krävs, utöver vad som föreskrivs i 1
och 2 §§, bygglov för att

1. färga om byggnader eller byta
fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial
samt för att göra andra
ändringar av byggnader som avsevärt
påverkar deras yttre utseende,

2. sätta upp eller väsentligt ändra
skyltar eller ljusanordningar,

3. uppföra, bygga till eller på annat
sätt ändra ekonomibyggnader
för jordbruk, skogsbruk eller därmed
jämförlig näring.

I 4 och 10 §§ finns särskilda bestämmelser
för en- eller tvåbostadshus
och för vissa byggnader avsedda
för totalförsvaret. Enligt 5 § får
kommunen medge undantag från
kravet på bygglov enligt första
stycket.

Särskilda bestämmelser för en- eller tvåbostadshus

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 2-4 §§

4§ Bestämmelserna i 1—3 §§ gäller 4§ Bestämmelserna i 1—3 §§ gälinte
i fråga om nedan angivna åtgär- ler inte i fråga om nedan angivna

der beträffande en- eller tvåbostads- åtgärder beträffande en- eller två -

255

Regeringens förslag

hus och till dem hörande fristående
uthus, garage och andra mindre
byggnader (komplementbyggnader): 1.

installera eller ändra anordningar
för vattenförsörjning eller avlopp,
om byggnaden skall vara ansluten
till en egen anläggning för
vattenförsörjning eller avlopp,

2. göra andra invändiga ändringar,
som inte innebär att det inreds
någon ytterligare bostad eller någon
lokal för handel, hantverk eller industri
och ej heller berör konstruktionen
av byggnadens bärande delar,
eldstäder eller rökkanaler,

3. färga om byggnader inom områden
med detaljplan, om byggnadens
karaktär därigenom inte ändras
väsentligt,

4. med mur eller plank anordna
skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket
inte är högre än 1,8 meter, inte
sträcker sig mer än 3 meter ut från
huset och inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter,

5. anordna skärmtak över sådana
uteplatser som anges i 4 eller över
altaner, balkonger eller entréer, om
skärmtaket inte är större än 12 kvadratmeter
och inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter,

6. uppföra högst två komplementbyggnader
i omedelbar närhet av
bostadshuset, om byggnadernas
sammanlagda byggnadsarea inte är
större än 10 kvadratmeter, taknockshöjden
inte överstiger 3 meter
och byggnaderna inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter.

Om de grannar som berörs medger
att åtgärder som avses i första
stycket 4-6 utförs närmare gränsen

Utskottets förslag

bostadshus och till dem hörande
fristående uthus, garage och andra
mindre byggnader (komplementbyggnader): 1.

installera eller ändra anordningar
för vattenförsörjning eller avlopp,
om byggnaden skall vara ansluten
till en egen anläggning för
vattenförsörjning eller avlopp,

3. färga om byggnader inom områden
med detaljplan, om byggnadens
karaktär därigenom inte ändras
väsentligt,

4. med mur eller plank anordna
skyddade uteplatser i anslutning till
bostadshuset, om muren eller planket
inte är högre än 1,8 meter, inte
sträcker sig mer än 3,0 meter ut från
huset och inte placeras närmare
gränsen än 4,5 meter,

5. anordna skärmtak över sådana
uteplatser som anges i 4 eller över
altaner, balkonger eller entréer, om
skärmtaket inte är större än 12,0
kvadratmeter och inte sträcker sig
närmare gränsen än 4,5 meter,

6. uppföra högst två komplementbyggnader
i omedelbar närhet av
bostadshuset, om byggnadernas
sammanlagda byggnadsarea inte är
större än 10,0 kvadratmeter, taknockshöjden
inte överstiger 3,0 meter
och byggnaderna inte placeras
närmare gränsen än 4,5 meter.

En- och tvåbostadshus som ej ingår
i samlad bebyggelse är undantagna
från bestämmelserna i 1—3 §§
även i fråga om följande åtgärder

1. göra mindre tillbyggnader, om
åtgärden inte sträcker sig närmare
gränsen än 4,5 meter,

2. utföra sådana åtgärder som avses
i 1 § första stycket 4 och 5.

Om de grannar som berörs medger
att åtgärder som avses i första
stycket 4—6 och i andra stycket 1

Regeringens förslag

än 4,5 meter, krävs inte bygglov.
Anges i en detaljplan eller områdesbestämmelser
att byggnader skall
placeras på ett visst avstånd från
gränsen, krävs dock alltid bygglov
för åtgärder som avses i första stycket
6, om de skall utföras inom det
angivna avståndet.

Enligt 6 § får kommunen i ett
särskilt fall föreskriva att den åtgärd
som avses i första stycket 3 kräver
bygglov.

Utskottets förslag

utförs närmare gränsen än 4,5 meter,
krävs inte bygglov. Anges i en
detaljplan eller områdesbestämmelser
att byggnader skall placeras på
ett visst avstånd från gränsen, krävs
dock alltid bygglov för åtgärder som
avses i första stycket 6 och i andra
stycket 1, om de skall utföras inom
det angivna avståndet.

Enligt 6 § får kommunen bestämma
att de åtgärder som avses i första
stycket 3 och andra stycket kräver
bygglov.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 4-5 §§

Kommunala beslut om bygglovspliktens omfattning

5 § Kommunen får i områdesbestämmelser
föreskriva att bygglov
inte krävs för att

5 § Kommunen får i detaljplan eller
områdesbestämmelser besluta att
bygglov inte krävs för att på det sätt
som närmare anges i planen eller
bestämmelserna

1. uppföra komplementbyggnader,

2. göra mindre tillbyggnader,

3. utföra sådana åtgärder som avses
i 1 § första stycket 4 och 5,

4. utföra eller ändra anläggningar
som avses i 2 §,

5. bygga till eller på annat sätt
ändra industribyggnader,

6. uppföra, bygga till eller på annat
sätt ändra enklare fritidshus, kolonistugor
och liknande byggnader.

Bestämmelser enligt första stycket 1—4 får inte meddelas, om bygglov
krävs för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen. Inte heller
får sådana bestämmelser meddelas beträffande åtgärder som avser arbetslokaler
eller personalrum i andra byggnader än industribyggnader. Bestämmelser
enligt första stycket 5 får meddelas endast om yrkesinspektionen samt
skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna
har tillstyrkt bestämmelserna.

1. uppföra komplementbyggnader,

2. göra mindre tillbyggnader,

3. utföra sådana åtgärder som avses
i 1 § första stycket 4 och 5,

4. utföra eller ändra anläggningar
eller anordningar som avses i 2 §,

5. bygga till eller på annat sätt
ändra industribyggnader.

Kommunen får i detaljplan föreskriva
att enklare fritidshus, kolonistugor
och liknande byggnader på det
sätt som närmare anges i planen får
uppföras, byggas till eller på annat
sätt ändras utan bygglov. Om sådan
tillstyrkan föreligger som anges i andra
stycket tredje meningen, får kommunen
i detaljplan föreskriva att
bygglov inte krävs för att på det sätt
som närmare anges i planen bygga till
eller på annat sätt ändra industribyggnader.

Inom samlad bebyggelse krävs
medgivande från berörda grannar,
om åtgärder som avses i första stycket
1 och 2 skall utföras utan bygglov.

257

17 Riksdagen 1986187.19 sami. Nr I

Regeringens förslag

6 § Kommunen får för ett område
som utgör en värdefull miljö föreskriva
att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas
av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan
färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse
med särskilt bevarandevärde som
avses i 3 kap. 12 §.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, föreskriva att
bygglov krävs för att inom områden
som inte omfattas av detaljplan uppföra,
bygga till eller på annat sätt
ändra ekonomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig
näring.

Föreskrift enligt första och andra
styckena skall meddelas genom detaljplan
eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses i
10 § får föreskrift enligt första och
andra styckena inte meddelas.

7 § Kommunen får i områdesbestämmelser
föreskriva att bygglov
krävs för att sätta upp eller väsentligt
ändra ljusanordningar inom områden
som ligger i närheten av befintliga
eller planerade anläggningar för
totalförsvaret, statliga flygplatser,
andra flygplatser för allmänt bruk,
kärnreaktorer eller andra kärnenergianläggningar.

Utskottets förslag

6 § Kommunen får för ett område
som utgör en värdefull miljö bestämma
att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas
av detaljplan utföra sådana åtgärder
som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan
färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse
med särskilt bevarandevärde som
som avses i 3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som
utgör en värdefull miljö eller i områden
för vilka områdesbestämmelser
utfärdats, bestämma att bygglov
krävs för att utföra sådana åtgärder
som avses i 4 § andra stycket.

Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att inom områden
som inte omfattas av detaljplan uppföra,
bygga till eller på annat sätt
ändra ekonomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig
näring.

Bestämmelser enligt första-tredje
styckena skall meddelas genom detaljplan
eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader som avses i
10 § får bestämmelser enligt första
och andra styckena inte meddelas.

7 § Kommunen får i områdesbestämmelser
besluta att bygglov krävs
för att sätta upp eller väsentligt ändra
ljusanordningar inom områden
som ligger i närheten av befintliga
eller planerade anläggningar för totalförsvaret,
statliga flygplatser,
andra flygplatser för allmänt bruk,
kärnreaktorer, andra kärnenergianläggningar
eller andra anläggningar
som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 6-8 §§

Åtgärder som kräver rivningslov eller marklov

8 § Inom områden med detaljplan krävs rivningslov för att riva byggnader
eller delar av byggnader, om inte annat har bestämts i planen.

Kommunen får i områdesbestäm- Kommunen får i områdesbestämmelser
föreskriva att rivningslov melser besluta att rivningslov krävs

Regeringens förslag

krävs för att riva byggnader eller
delar av byggnader.

Rivningslov behövs inte för att
riva sådana byggnader eller delar av
byggnader som får uppföras utan
bygglov. Kommunen får dock föreskriva
att rivningslov krävs för sådana
åtgärder.

Utskottets förslag

för att riva byggnader eller delar av
byggnader.

Rivningslov behövs inte för att
riva sådana byggnader eller delar av
byggnader som får uppföras utan
bygglov. Kommunen får dock besluta
att rivningslov krävs för sådana
åtgärder.

9 § Inom områden med detaljplan krävs, om inte annat har bestämts i
planen, marklov för schaktning eller fyllning som medför att höjdläget för
tomter eller mark för allmän plats ändras avsevärt. Om ett visst höjdläge för
markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för att höja eller sänka
markytan till denna nivå.

Kommunen får i detaljplan föreskriva
att marklov krävs för trädfällning
eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser
föreskriva att marklov krävs
för schaktning, fyllning, trädfällning
eller skogsplantering inom områden
som är avsedda för bebyggelse eller
inom områden som ligger i närheten
av befintliga eller planerade anläggningar
för totalförsvaret, statliga
flygplatser, andra flygplatser för allmänt
bruk, kärnreaktorer, andra
kärnenergianläggningar eller andra
anläggningar som kräver ett skyddseller
säkerhetsområde.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 8—11 §§

Kommunen får i detaljplan besluta
att marklov krävs för trädfällning
eller skogsplantering.

Kommunen får i områdesbestämmelser
besluta att marklov krävs för
schaktning, fyllning, trädfällning eller
skogsplantering inom områden
som är avsedda för bebyggelse eller
inom områden som ligger i närheten
av befintliga eller planerade anläggningar
för totalförsvaret, statliga
flygplatser, andra flygplatser för allmänt
bruk, kärnreaktorer, andra
kärnenergianläggningar eller andra
anläggningar som kräver ett skyddseller
säkerhetsområde.

Vissa för totalförsvaret avsedda byggnader m. m.

10 § Bestämmelserna om bygglov,
rivningslov och marklov gäller inte
åtgärder med byggnader, andra anläggningar
eller anordningar som är
avsedda för totalförsvaret och som
är av hemlig natur. Sådana åtgärder
skall föregås av samråd med länsstyrelsen,
som på lämpligt sätt skall
underrätta kommunen om åtgärderna
och var de skall utföras.

10 § Bestämmelserna om bygglov,
rivningslov och marklov gäller inte
åtgärder med byggnader eller andra
anläggningar som är avsedda för
totalförsvaret och som är av hemlig
natur. Sådana åtgärder skall föregås
av samråd med länsstyrelsen, som på
lämpligt sätt skall underrätta kommunen
om åtgärderna och var de
skall utföras.

Förutsättningar för lov

Bygglov

11 § Ansökningar om bygglov för
åtgärder inom områden med detaljplan
skall bifallas om

1. åtgärden inte strider mot detaljplanen,
varvid det förhållandet

11 § Ansökningar om bygglov för
åtgärder inom områden med detaljplan
skall bifallas om

1. åtgärden inte strider mot detaljplanen,
varvid det förhållandet

259

Regeringens förslag Utskottets förslag

att genomförandetiden löpt ut inte att genomförandetiden inte börjat

utgör hinder mot att bygglov lämnas, löpa utgör hinder mot att bygglov

lämnas,

2. den fastighet och den byggnad 2. den fastighet och den byggnad på

på vilken åtgärden skall utföras vilken åtgärden skall utföras stäm stämmer

överens med detaljplanen mer överens med detaljplanen och

och med den fastighetsplan som gäl- med den fastighetsplan som gäller

ler för området, och för området, och

3. åtgärden kan antas uppfylla 3. åtgärden kan antas uppfylla
kraven i 3 kap. kraven i 3 kap.

Om fastigheten inte stämmer överens med fastighetsplanen och om
ansökningen kommer in före utgången av genomförandetiden för detaljplanen,
skall sökanden föreläggas att inom viss tid visa att ansökan om
förrättning gjorts för att genomföra den fastighetsindelning, som förutsätts i
fastighetsplanen.

Beträffande sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första stycket
4-6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 § första stycket 1
skall bygglov lämnas även om förutsättningarna i första stycket 2 inte är
uppfyllda.

Även om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda, får bygglov till
åtgärder på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt
ändamål lämnas endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från
detaljplanen eller fastighetsplanen, om avvikelserna är förenliga med syftet
med planen.

12 § Ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte omfattas
av detaljplan skall bifallas om åtgärden

1. uppfyller kraven i 2 kap.,

2. inte skall föregås av detaljplaneläggning på grund av bestämmelserna i
5 kap. 1 §,

3. inte strider mot områdesbestämmelser och

4. kan antas uppfylla kraven i 3 kap.

Beträffande en- eller tvåbostadshus skall ansökningar om bygglov till
kompletteringsåtgärder som anges i 13 § bifallas, om åtgärden uppfyller
kraven i första stycket 4 och inte strider mot sådana områdesbestämmelser
som anges i 5 kap. 16 § 3 eller 4.

Bestämmelserna i andra stycket gäller även andra byggnader än en- eller
tvåbostadshus, om ansökningen avser sådana inre åtgärder i byggnader som
anges i 1 § första stycket 4-6, sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i
3 § första stycket 1 eller underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i
3 kap. 12 §.

Bygglov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från
områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med syftet med bestämmelserna.

13 § Med kompletteringsåtgärder avses att

1. uppföra komplementbyggnader,

2. göra mindre tillbyggnader,

3. utföra sådana inre åtgärder i byggnader som anges i 1 § första stycket
4-6 och sådana yttre åtgärder på byggnader som anges i 3 § första stycket 1,

4. utföra underhållsåtgärder på sådana byggnader som avses i 3 kap. 12 §.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 11-13 §§

260

Regeringens förslag Utskottets förslag

14 § Kan bygglov inte lämnas på grund av bestämmelserna i 11 eller 12 §, får
bygglov för tillfällig åtgärd lämnas, om sökanden begär det. Sådant lov skall
lämnas, om den ansökta åtgärden har stöd i en detaljplanebestämmelse om
tillfällig användning av byggnad eller mark.

I ett bygglov som avses i första stycket får medges att en byggnad eller
annan anläggning uppförs, byggs till eller i övrigt ändras och att en byggnads
eller en byggnadsdels användning ändras. Lovet skall lämnas för högst tio år.
Tiden kan på sökandens begäran förlängas med högst fem år i sänder. Den
sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

15 § Om bygglov har vägrats till en viss åtgärd på grund av att tillstånd till
expropriation har lämnats och tillståndet har upphört att gälla, får en ny
ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på samma grund förrän tio år har
förflutit från den dag då det första tillståndet till expropriation meddelades.

Rivningslov och marklov

16 § Ansökningar om rivningslov 16 § Ansökningar om rivningslov

skall bifallas, om inte byggnaden skall bifallas, om inte byggnaden

eller byggnadsdelen behövs för bo- eller byggnadsdelen
stadsförsörjningen eller bör bevaras 1. omfattas av rivningsförbud i
på grund av byggnadens eller bebyg- detaljplan eller områdesbestäm gelsens

historiska, kulturhistoriska, melser,

miljömässiga eller konstnärliga 2. behövs för bostadsförsörjningvärde.
en eller

3. bör bevaras på grund av byggnadens
eller bebyggelsens historiska,
kulturhistoriska, miljömässiga
eller konstnärliga värde.

17 § Om upprustningsåläggande enligt 2 § bostadssaneringslagen
(1973:531) har meddelats och åläggandet inte har förfallit, får rivningslov
inte lämnas för den byggnad som avses med åläggandet.

Rivningslov får inte heller lämnas
för sådana byggnader som avses i
3 kap. 12 § och som omfattas av
skyddsbestämmelser i en detaljplan
eller i områdesbestämmelser.

18 § Ansökningar om marklov skall bifallas om den sökta åtgärden inte

1. strider mot detaljplan eller områdesbestämmelser,

2. förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för bebyggelse,

3. medför olägenheter för användningen av sådana försvarsanläggningar
eller andra anläggningar som avses i 9 § tredje stycket,

4. i annat fall medför störningar för omgivningen.

Marklov får lämnas till åtgärder som innebär mindre avvikelser från
detaljplan eller områdesbestämmelser, om avvikelserna är förenliga med
syftet med planen eller bestämmelserna.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 14-18 §§

261

Regeringens förslag Utskottets förslag

Handläggningen av lovärenden

Generella bestämmelser

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

8 kap. 19-23 §§

19 § Byggnadsnämnden prövar ansökningar om bygglov, rivningslov och
marklov.

Ansökningar om lov skall göras hos nämnden. Ansökningarna skall vara
skriftliga. Beträffande enkla åtgärder får ansökan dock göras muntligen.

Bestämmelser om prövning av Bestämmelser om prövning av
bygglov eller marklov utan ansökan bygglov, rivningslov eller marklov

finns i 10 kap. 19 § andra stycket. utan ansökan finns i 10 kap. 19 §

andra stycket.

20 § När ansökan görs, skall de ritningar, beskrivningar och uppgifter i
övrigt lämnas in som behövs för prövningen.

Är ansökningshandlingarna ofullständiga, får byggnadsnämnden förelägga
sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Följs inte föreläggandet,
får ärendet avgöras i befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt 11 § andra stycket, får ärendet avgöras i
befintligt skick.

Förelägganden som avses i andra och tredje styckena skall innehålla en
upplysning om verkan av att föreläggandet inte följs.

21 § Även om en åtgärd med bygg- 21 § Även om en åtgärd med byggnader,
andra anläggningar, anord- nader, andra anläggningar eller

ningar eller mark inte kräver lov mark inte kräver lov enligt 1—9 §§,

enligt 1-9 §§, skall byggnadsnämn- skall byggnadsnämnden, om det beden,
om det begärs, pröva frågan om gärs, pröva frågan om lov till

lov till åtgärden. åtgärden.

Bestämmelserna i denna lag om lov skall tillämpas i ärenden enligt första
stycket.

22 § Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden genom underrättelse bereda
kända sakägare och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende
som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges i 5 kap.
25 § första stycket 2 tillfälle att yttra sig över ansökningen, om åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser eller

2. skall utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden
inte är en kompletteringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdesbestämmelser.

I det fall som avses i 5 kap. 25 § tredje stycket första meningen får
underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras utan att sökanden underrättats om det
som tillförts ärendet genom andra än honom själv och tillfälle beretts honom
att yttra sig över det. Byggnadsnämnden får dock avgöra ett ärende utan att
så skett, om det är uppenbart onödigt att sökanden yttrar sig.

23 § Begärs tillstånd att expropriera den byggnad eller mark som en ansökan
om lov avser eller påbörjas arbete för att anta, ändra eller upphäva
detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan som berör byggnaden
eller marken, får byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om
lov till dess att ärendet om expropriationstillståndet avgjorts eller planarbetet
avslutats. Om kommunen inte avgjort planärendet inom två år från det att

262

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

ansökningen om lov kom in till byggnadsnämnden, skall dock ansökningen bilaga 1
avgöras utan dröjsmål. ^ ^aP■ 23—29 §§

24 § Begärs upprustningsåläggande enligt bostadssaneringslagen (1973:531)
beträffande den byggnad som en ansökan om rivningslov avser, skall
byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet om lov till dess att
ärendet om upprustningsåläggandet avgjorts.

25 § Om byggnadsnämnden finner anledning anta att en åtgärd som kräver
lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, skall nämnden upplysa
sökanden om detta.

26 § Beslut varigenom ett ärende 26 § Beslut varigenom ett ärende

om lov avgörs, skall innehålla skälen om lov avgörs, skall innehålla skälen

till beslutet i enlighet med vad som till beslutet i enlighet med vad som

föreskrivs i 17 § förvaltningslagen föreskrivs i 20 § förvaltningslagen

{1971:290). {1986:223).

Beslut varigenom lov lämnas, skall ange

1. lovets giltighetstid,

2. de anmälningar och besiktningar som behövs för tillsyn och kontroll
enligt 9 kap. och

3. de villkor och upplysningar i övrigt som behövs.

27 § Sökanden och den som har beretts tillfälle att yttra sig enligt 22 § och
som inte fått sina synpunkter tillgodosedda skall av byggnadsnämnden
omedelbart underrättas om innehållet i beslut varigenom ett ärende om lov
avgörs. Är det uppenbart att beslutet går honom emot, skall han även
underrättas om vad han har att iaktta vid överklagande av beslutet och om
skiljaktig mening som antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelse
får ske genom delgivning.

I det fall som avses i 5 kap. 25 § tredje stycket första meningen får
underrättelse ske genom kungörelse i ortstidning. Sökanden skall dock alltid
underrättas enligt första stycket.

28 § Om förordnande enligt 12 kap. 4 § meddelats, skall byggnadsnämnden
genast sända sådana beslut om lov och förhandsbesked som omfattas av
förordnandet till länsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser om bygglov

29 § Byggnadsnämnden får anpassa sin granskning av ritningar och övriga
handlingar till den sökta åtgärdens art och omfattning och till byggherrens
kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygglov
fastställa de ritningar och övriga
handlingar som har legat till grund
för lovet. Nämnden skall godta typgodkända
material, konstruktioner
och anordningar i de avseenden som
typgodkännandet gäller.

Nämnden skall i beslutet om bygglov
fastställa de ritningar och övriga
handlingar som har legat till grund
för lovet. Nämnden skall godta typgodkända
eller tillverkningskontrollerade
material, konstruktioner och
anordningar i de avseenden som typgodkännandet
eller tillverknings -kontrollen gäller.

I beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruk -

263

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

tionshandlingar och andra handlingar skall ges in till nämnden innan Bilaga 1

arbetena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggher- 8 kap. 29—34 §§

ren skall underrättas om resultatet av granskningen.

I beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som
beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när
arbetena har avslutats.

30 § Bygglov som avser arbetslokaler eller personalrum för verksamheter
där arbetstagare skall utföra arbete för arbetsgivares räkning får lämnas
endast om

1. yrkesinspektionen har yttrat sig över åtgärdens lämplighet från arbetsmiljösynpunkt
och

2. om det av yttrandet framgår att skyddsombud, skyddskommitté eller
organisation som företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över
ansökningen.

Första stycket 2 gäller endast om det är känt för vilket slag av verksamhet
arbetslokalen är avsedd.

Bygglov som avser byggnader med tillfälliga personalbostäder för sammanlagt
minst tio boende får lämnas endast om organisation som företräder
arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över ansökningen.

31 § Om en organisation av hyresgäster motsätter sig att sådana åtgärder
som avses i 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531) vidtas, får
bygglov lämnas endast om hyresnämnden medger det.

32 § I beslut om bygglov får bestämmas att byggnadsarbeten inte får
påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersättning för gator eller andra
allmänna platser eller ställt säkerhet för ersättningen.

Om bygglov eller marklov medde- Om bygglov eller marklov meddelas
till en åtgärd som redan har las till en åtgärd som redan har

utförts, får i beslutet om lov föreskri- utförts, får i beslutet om lov bestäm vas

skyldighet att vidta de ändringar mas skyldighet att vidta de ändringar

i det utförda som behövs. I beslutet i det utförda som behövs. I beslutet

skall anges en viss tid inom vilken skall anges en viss tid inom vilken

ändringarna skall vara utförda. ändringarna skall vara utförda.

Giltighetstiden för lov

33 § Bygglov, rivningslov och marklov upphör att gälla, om åtgärden inte
har påbörjats inom två år och avslutats inom fem år från dagen för beslutet
om lov.

Bestämmelser om bygglov för tillfälliga åtgärder finns i 14 §.

Förhandsbesked

34 § På ansökan skall byggnadsnämnden ge förhandsbesked huruvida en
åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen.

Meddelas det sökta tillståndet,
skall nämnden bestämma en viss tid
från dagen för beslutet, högst två år,
inom vilken ansökan om bygglov
skall göras samt föreskriva de villkor
i övrigt som behövs. Tillståndet är

Meddelas det sökta tillståndet får
bestämmas de villkor som behövs.
Tillståndet är bindande vid prövning
av ansökan om bygglov som görs
inom två år frän dagen för beslutet.

264

Regeringens förslag

bindande vid prövning av ansökan
om bygglov som görs inom den bestämda
tiden.

Görs inte ansökan om bygglov
inom den bestämda tiden, upphör
tillståndet att gälla. I beslutet om
förhandsbesked skall tas in en upplysning
om detta. Sökanden skall
också upplysas om att tillståndet inte
medför rätt att påbörja den sökta
åtgärden.

Bestämmelserna i 19—23 samt 25
förhandsbesked.

Utskottets förslag

Görs inte ansökan om bygglov
inom den tid som anges i andra
stycket, upphör tillståndet att gälla. I
beslutet om förhandsbesked skall tas
in en upplysning om detta. Sökanden
skall också upplysas om att tillståndet
inte medför rätt att påbörja
den sökta åtgärden.

-28 §§ skall tillämpas i fråga om

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

8 kap. 34 §-

9 kap. 4 §

9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn och besiktning

1 § Den som för egen räkning utför eller låter utföra byggnads-, rivningseller
markarbeten (byggherren) skall se till att arbetena utförs enligt
bestämmelserna i denna lag och enligt föreskrift eller beslut som har
meddelats med stöd av dessa bestämmelser. Han skall vidare se till att
kontroll och provning utförs i tillräcklig omfattning.

2 § Arbetena skall planeras och utföras med aktsamhet så att personer och
egendom inte skadas och så att minsta möjliga obehag uppkommer.

3 § För arbeten som kräver lov skall det finnas en ansvarig arbetsledare som
har utsetts av byggherren. Om arbetena är av mindre omfattning, kan dock
byggnadsnämnden bestämma att ansvarig arbetsledare inte skall utses. För
skilda delar av ett arbete kan olika ansvariga arbetsledare utses. En av dem
skall samordna deras uppgifter.

Till ansvarig arbetsledare får utses endast den som har fått godkännande
(riksbehörighet) av den myndighet som regeringen bestämmer eller den som
byggnadsnämnden godkänner för ett visst arbete. Riksbehörighet får
meddelas för visst slag av arbete och får begränsas till viss tid.

Den ansvarige arbetsledaren skall leda och ha fortlöpande tillsyn över
arbetena så att de utförs på föreskrivet sätt. Han skall vara närvarande vid
byggnadsnämndens besiktningar.

Om byggnadsnämnden finner att den ansvarige arbetsledaren har åsidosatt
sina skyldigheter, får nämnden ta ifrån honom ledningen av arbetet. Om
han grovt har åsidosatt sina skyldigheter, kan nämnden besluta att han under
viss tid inte får vara ansvarig arbetsledare inom kommunen. Nämnden skall
anmäla sådana beslut till den myndighet som avses i andra stycket. Om en
ansvarig arbetsledare med riksbehörighet grovt har åsidosatt sina skyldigheter,
får myndigheten återkalla godkännandet av honom.

4 § När en byggnad eller annan anläggning skall uppföras, byggas till eller på
annat sätt ändras eller när den skall rivas och åtgärden kräver bygglov eller
rivningslov, skall den ansvarige arbetsledaren göra anmälan till byggnadsnämnden
innan arbetena påbörjas och när de har slutförts. Om ansvarig
arbetsledare inte har blivit utsedd, skall anmälningarna göras av byggherren.

Nämnden får medge befrielse helt eller delvis från anmälningsskyldigheten.

Utöver vad som följer av första stycket skall anmälan göras vid de tillfällen
som byggnadsnämnden bestämmer i beslutet om lov. 265

Regeringens förslag Utskottets förslag

5 § När till byggnadsnämnden har inkommit en anmälan enligt 4 § första
stycket att en byggnad skall uppföras eller byggas till eller att annan
anläggning skall utföras eller väsentligt ändras, skall nämnden skyndsamt
låta utstaka byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och utmärka dess
höjdläge, om detta är motiverat med hänsyn till förhållandena på platsen och
omständigheterna i övrigt. Är byggnaden eller anläggningen till sitt läge
direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, skall grannen kallas till
utstakningen.

6 § Byggnadsnämnden skall i erforderlig utsträckning besikta arbeten som
kräver bygglov. Slutbesiktning skall göras, om det inte är uppenbart onödigt,
och skall alltid göras, om byggherren eller yrkesinspektionen begär det. Skall
en byggnad besiktas av någon annan myndighet än nämnden, skall nämnden
verka för att den besiktningen på ett lämpligt sätt samordnas med nämndens
besiktningar.

Byggnadsnämnden får, om byggnaders och andra anläggningars egenskaper
och funktioner inte på ett enkelt sätt kan iakttas och bedömas vid
nämndens besiktningar, begära att byggherren skall förete bevis av sakkunnig
om att egenskaperna och funktionerna uppfyller kraven i 3 kap.

Byggnadsnämnden skall utfärda skriftligt bevis över vad som förekommit
vid nämndens besiktningar.

10 kap. Påföljder och ingripanden vid överträdelser m. m.
Inledande bestämmelser

1 § Byggnadsnämnden skall ta upp frågan om påföljd eller ingripande enligt
detta kapitel så snart det finns anledning att anta att en överträdelse har skett
av bestämmelserna om byggande i denna lag eller av någon föreskrift eller
något beslut som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

När en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidtagits
utan lov, skall byggnadsnämnden se till att det som har utförts blir undanröjt
eller på annat sätt rättat, om inte lov till åtgärden meddelas i efterhand.

2 § Om någon begär det, skall bygg- 2 § Om någon begär det, skall byggnadsnämnden
lämna skriftlig upp- nadsnämnden lämna skriftlig upplysning
om det beträffande en viss lysning om det beträffande en viss

byggnad, annan anläggning eller byggnad eller annan anläggning har

anordning har vidtagits någon åtgärd vidtagits någon åtgärd som föranle som

föranleder ingripande enligt der ingripande enligt detta kapitel,

detta kapitel.

Förbud att fortsätta byggnadsarbeten m. m.

3 § Byggnadsnämnden får förbjuda att ett visst byggnads-, rivnings- eller
markarbete eller en viss åtgärd fortsätts, om det är uppenbart att arbetet eller
åtgärden strider mot denna lag eller mot någon föreskrift eller något beslut
som har meddelats med stöd av lagen.

Är det uppenbart att ett arbete eller en åtgärd som avses i första stycket
äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller
hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätts, även om de
förutsättningar som anges i första stycket inte föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket får förenas med vite.

Beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

9 kap. 5 §—

10 kap. 3 §

Regeringens förslag
Avgifter

Utskottets förslag

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

10 kap. 4—7 §§

4 § Utför någon utan lov en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller
marklov, skall byggnadsavgift tas ut.

Byggnadsavgiften skall bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra
gånger den avgift som enligt taxa, fastställd med stöd av 11 kap. 5 §, skulle ha
betalats om lov till samma åtgärd hade meddelats. Byggnadsavgiften skall
dock bestämmas till minst 500 kronor. När avgiften bestäms på grundval av
taxan, skall hänsyn inte tas till sådana höjningar eller sänkningar av
normalbeloppet som enligt taxan orsakas av omständigheterna i det särskilda
fallet. Hänsyn skall inte heller tas till belopp som avser kostnader för
nybyggnadskarta, utstakning eller lägeskontroll av byggnad eller andra
mätningstekniska åtgärder.

Är överträdelsen ringa, får byggnadsavgiften bestämmas till ett lägre
belopp än som följer av andra stycket eller helt efterges.

5 § Byggnadsavgift skall inte tas ut, om rättelse sker innan frågan om påföljd
eller ingripande enligt detta kapitel tas upp till överläggning vid sammanträde
med byggnadsnämnden. Byggnadsavgift skall inte heller tas ut, om
åtgärden avser rivning av en byggnad och rivningen har företagits

1. med stöd av lag eller annan författning eller annars varit nödvändig för
att avvärja eller begränsa omfattande skada på annan egendom eller

2. därför att byggnaden till väsentlig del hade skadats genom eldsvåda eller
någon annan liknande händelse.

6 § Särskild avgift skall tas ut om, i andra fall än som avses i 4 § första
stycket, en överträdelse sker genom att

1. arbete utförs utan ansvarig arbetsledare i strid mot bestämmelserna i 9
kap. 3 §,

2. någon underlåter att göra sådana anmälningar till byggnadsnämnden
som avses i 9 kap. 4 § eller

3. arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har
meddelat enligt denna lag.

Den särskilda avgiften skall bestämmas till minst 200 och högst 1 000
kronor. Är överträdelsen ringa, behöver någon avgift inte tas ut.

7 § I sådana fall som avses i 4 § första stycket skall förutom byggnadsavgift
även tilläggsavgift tas ut, om åtgärden innebär att

1. en byggnad uppförs,

2. en tillbyggnad görs,

3. en byggnad helt eller till viss del tas i anspråk eller inreds för ett
väsentligen annat ändamål än det för vilket byggnaden eller byggnadsdelen
senast har använts eller för vilket bygglov har lämnats eller

4. en byggnad rivs.

Tilläggsavgift skall inte tas ut i de fall som anges i 5 §. Tilläggsavgift skall
inte heller tas ut, om den olovliga åtgärden omfattar ett utrymme vars
bruttoarea inte överstiger tio kvadratmeter.

Tilläggsavgiften skall tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor för
varje kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. När bruttoarean
beräknas skall dock tio kvadratmeter frånräknas.

Avgiften får bestämmas till ett lägre belopp än som följer av tredje stycket
eller helt efterges, om föreläggande om rättelse har meddelats enligt 14 §, om
rättelse har skett genom handräckning eller på annat sätt eller om det annars
finns särskilda skäl.

Regeringens förslag Utskottets förslag

8 § Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.

Finner byggnadsnämnden att förutsättningar föreligger att ta ut tilläggsavgift
på grund av bestämmelserna i 7 § första och andra styckena, skall
nämnden anmäla förhållandet till allmän åklagare.

Frågor om tilläggsavgift prövas av allmän domstol på talan av åklagaren.
Talan får väckas endast om byggnadsnämnden har gjort anmälan enligt
andra stycket. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken
om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter och om
kvarstad i brottmål.

9 § Byggnadsavgiften skall tas ut av
den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad,
anläggning eller anordning som den
olovliga åtgärden avsåg. Den särskilda
avgiften skall tas ut av den som
begick överträdelsen.

Tilläggsavgiften skall tas ut av

1. den som när överträdelsen begicks var ägare av den byggnad som den
olovliga åtgärden avsåg,

2. den som begick överträdelsen,

3. den i vars ställe denne var,

4. den som har beretts vinning genom överträdelsen.

9 § Byggnadsavgiften skall tas ut av
den som när överträdelsen begicks
var ägare av den fastighet, byggnad
eller anläggning som den olovliga
åtgärden avsåg. Den särskilda avgiften
skall tas ut av den som begick
överträdelsen.

10 § Var två eller flera ägare av den
fastighet, byggnad, anläggning eller
anordning som den olovliga åtgärden
avsåg, svarar de solidariskt för
byggnadsavgift och tilläggsavgift
som påförs dem i deras egenskap av
ägare.

10 § Var två eller flera ägare av den
fastighet, byggnad eller anläggning
som den olovliga åtgärden avsåg,
svarar de solidariskt för byggnadsavgift
och tilläggsavgift som påförs
dem i deras egenskap av ägare.

11 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen nedsätta eller helt efterge
byggnadsavgift eller särskild avgift som byggnadsnämnden har beslutat.
Frågor om nedsättning eller eftergift prövas efter besvär enligt 13 kap. 2 §
över nämndens beslut.

Ingripanden för att åstadkomma rättelse m. m.

12 § Tingsrätten får meddela handräckning så att rättelse sker när någon

1. utan lov har vidtagit en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller
marklov,

2. har vidtagit en åtgärd med stöd av bygglov, rivningslov eller marklov,
om lovet har ändrats eller upphävts genom ett beslut som har vunnit laga
kraft,

3. i annat fall än som avses i 1 har vidtagit en åtgärd som strider mot denna
lag eller mot någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd
av lagen,

4. har underlåtit att utföra arbete eller vidta en åtgärd som har förelagts
honom enligt 15 §, 16 § första stycket eller 17 §.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

10 kap. 8-12 §§

268

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

13 § Ansökningar om handräckning får göras av byggnadsnämnden. Be- Bilaga 1

stämmelser om sådan handräckning finns i 17 § handräckningslagen 10 kap. 13—17 §{

(1981:847).

14 § I de fall som avses i 12 § 1-3
får byggnadsnämnden, i stället för
att ansöka om handräckning, förelägga
ägaren av den fastighet, byggnad,
anläggning eller anordning som
frågan gäller att inom viss tid vidta
rättelse. Följs inte föreläggandet, får
byggnadsnämnden begära hand -

14 § I de fall som avses i 12 § 1—3
får byggnadsnämnden, i stället för
att ansöka om handräckning, förelägga
ägaren av den fastighet, byggnad
eller anläggning som frågan gäller
att inom viss tid vidta rättelse.
Följs inte föreläggandet, får byggnadsnämnden
begära handräckning.

räckning.

Avser ett föreläggande enligt första stycket en åtgärd som har utförts utan
bygglov, där sådant krävs, får byggnadsnämnden i föreläggandet förbjuda att
åtgärden åter utförs.

Beviljas bygglov, rivningslov eller marklov efter det att föreläggande har
meddelats, upphör föreläggandet att gälla.

15 § Om någon underlåter att utföra arbete eller vidta någon annan åtgärd
som åligger honom enligt denna lag eller enligt någon föreskrift eller något
beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga
honom att inom en viss tid vidta åtgärden.

16 § Om en byggnad, annan anläggning
eller anordning är förfallen eller
om den är skadad till väsentlig del
och inte sätts i stånd inom skälig tid,
får byggnadsnämnden förelägga
ägaren att inom en viss tid riva
byggnaden, anläggningen eller

16 § Om en byggnad eller annan
anläggning är förfallen eller om den
är skadad till väsentlig del och inte
sätts i stånd inom skälig tid, får
byggnadsnämnden förelägga ägaren
att inom en viss tid riva byggnaden
eller anläggningen.

anordningen.

Om en byggnad eller annan anläggning har brister som kan äventyra
säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av den, får
byggnadsnämnden förbjuda användning av byggnaden eller anläggningen.
Förbudet får allt efter omständigheterna riktas mot ägaren, mot den som har
nyttjanderätt till egendomen eller mot båda.

Beslut om användningsförbud gäller omedelbart och till dess byggnadsnämnden
bestämmer annat.

17 § Om en byggnad, annan anläggning
eller anordning inom område
med detaljplan har kommit att medföra
stora olägenheter för trafiksäkerheten
på grund av att förhållandena
har ändrats, får byggnadsnämnden
förelägga ägaren att ta
bort den eller att vidta någon annan
åtgärd med den. Beträffande byggnader
får dock sådant föreläggande
meddelas endast om byggnaden kan
flyttas utan svårighet eller är av ringa
värde.

17 § Om en byggnad eller annan
anläggning inom område med detaljplan
har kommit att medföra stora
olägenheter för trafiksäkerheten på
grund av att förhållandena har ändrats,
får byggnadsnämnden förelägga
ägaren att ta bort den eller att
vidta någon annan åtgärd med den.
Beträffande byggnader får dock sådant
föreläggande meddelas endast
om byggnaden kan flyttas utan svårighet
eller är av ringa värde.

269

Regeringens förslag Utskottets förslag BoU 1986/87:1

Inom områden med detaljplan får byggnadsnämnden, om det behövs med Bilaga 1

hänsyn till trafiksäkerheten, förelägga ägaren av en fastighet eller en 10 kap. 17-21 §§

byggnad att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator
eller vägar.

Om en byggnad, annan anlägg- Om en byggnad eller annan anning
eller anordning för industriän- läggning för industriändamål inte

damål inte längre används, får bygg- längre används, får byggnadsnämn nadsnämnden

förelägga ägaren att den förelägga ägaren att anordna

anordna stängsel kring den, om det stängsel kring den, om det behövs till

behövs till skydd mot olycksfall. skydd mot olycksfall.

18 § Föreläggande enligt 14 § första stycket, 15 §, 16 § första stycket eller
17 § får förenas med vite eller med föreskrift att åtgärden, om föreläggandet
inte följs, kan komma att utföras genom byggnadsnämndens försorg på den
försumliges bekostnad. Förbud enligt 14 § andra stycket och 16 § andra
stycket får förenas med vite.

Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom
byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, om det inte finns skäl till annat,
besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall nämnden
se till att oskäliga kostnader inte uppstår.

I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra
stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut
enligt andra stycket skall kunna genomföras.

19 § Har en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov vidtagits
utan sådant lov men framstår det som sannolikt att lov kan meddelas till
åtgärden, skall byggnadsnämnden, innan handräckning begärs eller föreläggande
meddelas, bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov.

Om ansökan inte inkommer inom föreskriven tid, får byggnadsnämnden
trots detta pröva frågan om lov till åtgärden. Nämnden får därvid på ägarens
bekostnad låta upprätta de ritningar och beskrivningar samt företa de
åtgärder i övrigt som är nödvändiga för prövningen av ärendet.

20 § Finner byggnadsnämnden att det föreligger brister i fråga om underhållet
av en byggnad eller annan anläggning, får nämnden uppdra åt en
sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhållsåtgärder.

Verkan av föreläggande i vissa fall m. m.

21 § Har ett föreläggande enligt 14 § första stycket, 15 §, 16 § första stycket
eller 17 § eller ett förbud enligt 14 § andra stycket eller 16 § andra stycket
meddelats någon i egenskap av ägare till en viss fastighet och övergår
äganderätten till fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i
stället mot denne. Har i föreläggandet eller förbudet utsatts löpande vite
enligt 4 § lagen (1985:206) om vitén och har fastigheten överlåtits genom
köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten
för äganderättsövergången, under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet
dessförinnan gjorts enligt 22 §. Löpande vite som avser viss period
får endast tas ut av den som var ägare vid periodens början. Annat vite gäller
inte mot den nye ägaren, men byggnadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket gäller även när ett föreläggande eller förbud har meddelats 270

Regeringens förslag Utskottets förslag

någon i egenskap av tomträttshavare eller eljest som ägare av en byggnad på
mark som tillhör någon annan. Vad som sägs om löpande vite gäller dock
endast i fråga om föreläggande eller förbud som har meddelats någon i
egenskap av tomträttshavare.

I ärenden om föreläggande eller förbud som anges i första eller andra
stycket skall bestämmelserna i rättegångsbalken om verkan av att tvisteföremålet
överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Anteckning i fastighetsboken m. m.

22 § Den myndighet som meddelar ett föreläggande eller förbud som avses i
21 § skall genast sända sitt beslut till inskrivningsmyndigheten för anteckning
i fastighetsboken eller tomträttsboken. Har i föreläggandet eller förbudet
utsatts löpande vite, skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart
eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteckningen, om denne inte är
föreläggandets eller förbudets adressat.

23 § Återkallas ett föreläggande eller förbud som har antecknats enligt 22 §,
skall byggnadsnämnden genast anmäla det till inskrivningsmyndigheten för
motsvarande anteckning. Har ett antecknat föreläggande eller förbud
upphävts genom lagakraftvunnet beslut eller upphört att gälla, eller har
föreläggandet följts, skall byggnadsnämnden, så snart nämnden har fått
vetskap om detta, anmäla förhållandet till inskrivningsmyndigheten för
anteckning.

24 § Gör inte byggnadsnämnden anmälan i de fall som avses i 23 §, skall
länsstyrelsen göra sådan anmälan, om någon vars rätt berörs ansöker om det.

Övriga bestämmelser

25 § Överlåts egendom på vilken har utförts en åtgärd som avses i 4 § första
stycket, mot ersättning och skall rättelse vidtas på grund av beslut enligt detta
kapitel, skall 4 kap. 12 § jordabalken tillämpas, om inte överlåtaren vid
överlåtelsen upplyst om åtgärden eller förvärvaren annars känt till eller bort
känna till denna.

26 § Byggnadsavgifter och särskilda avgifter tillfaller kommunen. Tilläggsavgifter
tillfaller staten.

27 § Har frågan om påföljd för en överträdelse som avses i 4 § första stycket
inte tagits upp till överläggning vid sammanträde med byggnadsnämnden
inom tio år från det att överträdelsen begicks, får byggnadsavgift eller
tilläggsavgift inte tas ut. Detta gäller också i fråga om särskild avgift. Därvid
skall dock i stället för tio år gälla en tid av tre år.

Sedan tio år har förflutit från det att en åtgärd som avses i 12 §1-3 vidtogs,
får byggnadsnämnden inte ansöka om handräckning eller besluta om
föreläggande enligt 14 § första stycket.

28 § Beslut eller domar varigenom någon påförs avgift enligt detta kapital
skall genast sändas till länsstyrelsen. Avgiften skall betalas till länsstyrelsen
inom två månader från det att beslutet eller domen vann laga kraft. En
upplysning om detta skall tas in i beslutet eller domen.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

10 kap. 21-28 §§

Regeringens förslag Utskottets förslag

29 § Betalas inte avgiften inom den tid som anges i 28 §, får avgiften
tillsammans med en restavgift, beräknad enligt 58 § 1 mom. uppbördslagen
(1953:272), indrivas i den ordning som enligt nämnda lag gäller för indrivning
av skatt.

Vid fördelning mellan staten och kommunen av medel som har influtit
skall medel i första hand avsättas för kommunens fordran.

30 § Vite som har förelagts med stöd av detta kapitel får inte förvandlas till
fängelse.

11 kap. Byggnadsnämnden

1 § Utöver de uppgifter byggnadsnämnden har enligt övriga föreskrifter i
denna lag skall nämnden

1. verka för en god byggnadskultur samt en god stads- och landskapsmiljö,

2. uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och
dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om
planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3. samarbeta med myndigheter, organisationer och enskilda vilkas arbete
och intressen berör nämndens verksamhet,

4. lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet,

5. övervaka efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter och beslut.

Byggnadsnämnden skall ta till vara de möjligheter lagen ger att förenkla
och underlätta ärenden för enskilda och bör därvid verka för att lagens
föreskrifter om begränsning av bygglovsplikten vinner tillämpning.

2 § Om någon begär det, skall byggnadsnämnden lämna skriftliga upplysningar
om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

Behövs nybyggnadskarta för Behövs nybyggnadskarta för

prövningen av en fråga om bygglov prövningen av en fråga om bygglov

inom områden med samlad bebyg- inom områden med sammanhållen
geise, skall byggnadsnämnden till- bebyggelse, skall byggnadsnämnden

handahålla sådan karta, om sökan- tillhandahålla sådan karta, om södén
begär det. kanden begär det.

3 § Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) skall tillämpas
i fråga om byggnadsnämnden

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutsförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket och 6 §
kommunallagen.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

10 kap. 29 §—

11 kap. 3 §

Regeringens förslag Utskottets förslag

Delegationsuppdrag enligt 3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen får
inte omfatta befogenhet att

1. avgöra ärenden som är av principiell natur eller i övrigt av större vikt,

2. meddela förelägganden eller förbud vid vite utom i sådana fall som avses
i 10 kap. 3 § och 16 § andra stycket eller meddela förelägganden med
föreskrift att en åtgärd kan komma att utföras genom byggnadsnämndens
försorg på den försumliges bekostnad eller

3. avgöra frågor om avgift enligt 10 kap.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen
(1971:290) skall 4 och

5 §§ nämnda lag tillämpas i samtliga
ärenden hos byggnadsnämnden.

4 § Byggnadsnämnden skall till sitt biträde ha minst en person med
arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och
med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden skall kunna
fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

5 § Byggnadsnämnden får ta ut avgift i ärenden angående lov och förhandsbesked
samt i andra ärenden som föranleder upprättande av nybyggnadskarta,
ritningsgranskning, besiktning, framställning av arkivbeständiga handlingar
eller andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Lämnas bygglov för uppförande, Lämnas bygglov för uppförande,
tillbyggnad eller ombyggnad av en tillbyggnad eller ombyggnad av en

byggnad eller annan anläggning in- byggnad eller annan anläggning, får

om område med detaljplan eller om- byggnadsnämnden dessutom ta ut en

rådesbestämmelser som har antagits planavgift för att täcka kostnaderna

eller ändrats enligt denna lag, får för sådana åtgärder som erfordras

byggnadsnämnden dessutom ta ut en för att enligt denna lag upprätta eller

planavgift för att täcka kostnaderna ändra detaljplaner, områdesbestäm för

sådana åtgärder som enligt denna melser och fastighetsplaner. Planav lag

erfordras för att upprätta eller gift får tas ut endast om fastighets ändra

detaljplaner, områdesbestäm- ägaren har nytta av planen eller

melser och fastighetsplaner. Planav- bestämmelserna,

gift får tas ut endast om fastighetsägaren
har nytta av planen eller
bestämmelserna.

Avgifterna får tas ut med högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Grunderna för beräkning av avgifterna
skall anges i en taxa som beslutas av kommunfullmäktige.

Avgifterna tas ut av sökanden och får tas ut i förskott.

12 kap. Statlig kontroll beträffande områden av riksintresse
m. m.

1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser
m.m. inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden
som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt
eller

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

11 kap. 3 §—

12 kap. 1 §

18 Riksdagen 1986/87.19 sami Nrl

Regeringens förslag Utskottets förslag

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa
eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

2 § Länsstyrelsen skall inom tre veckor från den dag då kommunens beslut
kom in till länsstyrelsen besluta huruvida prövning enligt 1 § skall ske eller ej.

3 § Länsstyrelsen skall upphäva kommunens beslut i dess helhet, om något
förhållande som avses i 1 § föreligger. Om kommunen har medgett det, får
beslutet upphävas i en viss del.

4 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen eller regeringen för ett visst
område förordna att 1-3 §§ skall tillämpas på beslut att lämna lov eller
förhandsbesked.

Om länsstyrelsen, efter det att ett förordnande enligt första stycket har
meddelats, beslutar att ett lov eller förhandsbesked skall prövas, får
länsstyrelsen förordna att lovet eller förhandsbeskedet inte skall gälla förrän
frågan om prövning har slutligt avgjorts.

5 § Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då
beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan
huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m. m.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

6 § Regeringen får förelägga kommunen att inom en viss tid anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföreläggande), om
det behövs för att tillgodose sådana intressen som avses i 1 § 1 och 2.

7 § Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen på
kommunens bekostnad låta upprätta de förslag som behövs samt anta, ändra
eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna. Därvid skall
länsstyrelsen ombesörja ärendets beredning.

13 kap. Överklagande

1 § Följande beslut enligt denna lag
får överklagas i den ordning som
föreskrivs för kommunalbesvär,
nämligen

1. kommunfullmäktiges beslut
om översiktsplan,

2. kommunfullmäktiges beslut
om uppdrag åt en kommunal nämnd
att anta, ändra eller upphäva detaljplaner
och områdesbestämmelser eller
att fatta beslut om skyldighet för
fastighetsägare att betala kostnader
för gator och andra allmänna platser
eller att fatta beslut om villkoren för
sådan betalning,

3. kommunfullmäktiges och kommunala
nämnders beslut att inte an -

1 § Följande beslut enligt denna lag
får överklagas i den ordning som
föreskrivs för kommunalbesvär,
nämligen

1. kommunfullmäktiges beslut
om översiktsplan,

3. kommunfullmäktiges och kommunala
nämnders beslut att inte an -

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

12 kap. 1 §—

13 kap. 1 §

Regeringens förslag

ta, ändra eller upphäva en detaljplan,
områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan,

4. kommunfullmäktiges och kommunala
nämnders beslut om skyldighet
för fastighetsägare att betala
kostnader för gator och andra allmänna
platser och om villkoren för
sådan betalning,

5. kommunfullmäktiges beslut
om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden
samt

6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds
fullmäktiges beslut
om regionplan.

Utskottets förslag

ta, ändra eller upphäva en detaljplan,
områdesbestämmelser eller en
fastighetsplan,

4. kommunfullmäktiges och kommunala
nämnders beslut om grunderna
för skyldighet att betala kostnader
för gator och andra allmänna
platser och om generella villkor för
sådan betalning,

5. kommunfullmäktiges beslut
om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden
samt

6. kommunalförbunds eller regionplaneförbunds
fullmäktiges beslut
om regionplan.

Andra beslut rörande gatukostnader
än de som anges i första stycket 4
får ej överklagas. Att tvister rörande
gatukostnader prövas av fastighetsdomstol
framgår av 15 kap. 8 §.

2 § Andra beslut enligt denna lag av kommunfullmäktige och kommunala
nämnder än de som anges i 1 § får överklagas genom besvär hos
länsstyrelsen.

Sådana beslut får dock inte överklagas till den del de avser frågor som
redan är avgjorda genom detaljplan, områdesbestämmelser eller förhandsbesked.

3 § Beslut som anges i 2 § första stycket överklagas genom att en besvärshandling
ges in till länsstyrelsen. I besvärshandlingen skall anges vilket beslut
som överklagas.

Besvärshandlingen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre veckor
från den dag då justeringen av protokollet med beslutet har tillkännagetts på
kommunens anslagstavla. I fråga om andra beslut av kommunala nämnder än
beslut angående detaljplan, områdesbestämmelser eller fastighetsplan räknas
dock besvärstiden från den dag då klaganden fick del av beslutet.

Besvär som inte har anförts i rätt tid får inte tas upp till prövning. Har
besvärshandlingen före besvärstidens utgång kommit in till kommunen, skall
besvären ändå tas upp till prövning. Besvären skall också tas upp till
prövning, om besvärshandlingen har kommit in för sent till länsstyrelsen och
detta beror på att underrättelsen om vad som skall iakttas vid överklagande
av beslutet har innehållit en oriktig uppgift om besvärstid eller besvärsinstans.

4 § Länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 2 § huruvida prövning skall ske eller
ej och länsstyrelsens förordnande enligt 12 kap. 4 § första stycket samt
länsstyrelsens beslut enligt 12 kap. 4 § andra stycket att lov eller förhandsbesked
inte skall gälla får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen en- Andra beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag än de som anges i ligt denna lag än de som anges i
första stycket får överklagas genom första stycket får överklagas genom
besvär hos kammarrätten om besvär hos kammarrätten om
beslutet avser beslutet avser

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

13 kap. 1-4 §§

Regeringens förslag

1. bygglov eller förhandsbesked
inom område med detaljplan,

2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och besvären avser frågan
om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärder
enligt 8 kap. 13 §, uppfyller
kraven i 3 kap. eller strider mot
områdesbestämmelser,

3. rivningslov eller marklov och
besvären avser frågan om åtgärderna
strider mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser,

4. förordnanden enligt 6 kap. 19
eller 20 § att avstå eller upplåta mark
eller enligt 6 kap. 22 § om skyldighet
att bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsörjning
och avlopp,

5. ingripanden mot försumlig arbetsledare
enligt 9 kap. 3 § fjärde
stycket,

6. påföljder och ingripanden enligt
10 kap.,

7. debitering av avgifter som anges
i 11 kap. 5 §

samt genom besvär hos regeringen
i övriga fall.

Utskottets förslag

1. bygglov eller förhandsbesked
inom område med detaljplan,

2. bygglov eller förhandsbesked
inom område som inte omfattas av
detaljplan och besvären avser frågan
om åtgärderna utgör kompletteringsåtgärderenligt
8 kap. 13 §, uppfyller
kraven i 3 kap. eller strider mot
områdesbestämmelser,

3. rivningslov eller marklov och
besvären avser frågan om åtgärderna
strider mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser,

4. förordnanden enligt 6 kap. 19 §
att avstå eller upplåta mark eller
enligt 6 kap. 22 § om skyldighet att
bekosta anläggande av gator och
vägar samt anordningar för vattenförsörjning
och avlopp,

5. ingripanden mot försumlig arbetsledare
enligt 9 kap. 3 § fjärde
stycket,

6. påföljder och ingripanden enligt
10 kap.,

7. debitering av avgifter som anges
i 11 kap. 5 §

samt genom besvär hos regeringen
i övriga fall.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

13 kap. 4-7 §§

5 § Beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser
eller en fastighetsplan får överklagas endast av den som senast under
utställningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte blivit tillgodosedda.
Om bestämmelserna för enkelt planförfarande har tillämpats, får
beslutet överklagas endast av den som enligt 5 kap. 28 § har framfört
synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Om ett planförslag efter utställningen eller, när bestämmelserna om enkelt
planförfarande tillämpats, efter det att underrättelse skett enligt 5 kap. 28 §
andra stycket ändras till nackdel för någon, får han, utan hinder av
bestämmelserna i första stycket av denna paragraf, överklaga beslutet.
Bestämmelserna i första stycket utgör inte heller hinder mot att överklaga
beslutet på den grunden att det inte har tillkommit i laga ordning.

6 § Bostadshyresgäster och boende som inte är bostadsrättshavare får inte
överklaga ett beslut om bygglov till sådana åtgärder på fastigheten som en
organisation av hyresgäster har godtagit eller som hyresnämnden har
medgett enligt 2 a § andra stycket bostadssaneringslagen (1973:531).

7 § Ett beslut i fråga om lov eller
förhandsbesked inom sådana
skydds- eller säkerhetsområden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket får
överklagas av luftfartsverket, om beslutet
berör en civil flygplats, av
tillsynsmyndigheten, om beslutet

276

Regeringens förslag Utskottets förslag

berör en kärnreaktor eller annan berör en kärnreaktor eller annan

kärnenergianläggning, och av över- kärnenergianläggning, och i övriga

befälhavaren eller den myndighet fall av överbefälhavaren, överstyrel han

bestämmer i övriga fall. sen för civil beredskap eller statens

räddningsverk eller de myndigheter
de bestämmer.

Avser ett beslut om bygglov eller förhandsbesked sådana arbetslokaler
eller personalrum som avses i 8 kap. 30 §, får beslutet överklagas av
huvudskyddsombud eller, om sådant ombud inte finns, annat skyddsombud
inom verksamheten. Finns inget skyddsombud, får beslutet i stället överklagas
av den eller de arbetstagarorganisationer som har yttrat sig över
ansökningen.

8 § Den myndighet som har att pröva besvär över ett beslut att anta, ändra
eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan
skall antingen fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen
har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat
sätt. Utan kommunens medgivande får ändringar av ringa betydelse göras.

På kommunens begäran kan myndigheten förordna att det överklagade
beslutet, utan hinder av att besvären inte har slutligen avgjorts, får
genomföras i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av besvären.
Sådana förordnanden får inte överklagas.

14 kap. Skyldighet att lösa mark och utge ersättning

Ersättning och inlösen utan kvalifice- Inlösen
rad skada

1 § Mark som enligt en detaljplan skall användas för allmänna platser för
vilka kommunen är huvudman samt annan mark som enligt planen skall
användas för annat än enskilt bebyggande är kommunen skyldig att lösa, om
fastighetsägaren begär det. Mark som enligt planen skall användas för
allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är
väghållaren skyldig att förvärva med äganderätt, nyttjanderätt eller annan
särskild rätt, om fastighetsägaren begär det. Väghållaren får bestämma om
förvärvet skall avse äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt.

Om detaljplanen medger tillfällig användning av mark, skall första stycket
inte tillämpas beträffande marken under den tid då sådan användning får
pågå.

I fråga om mark som är belägen inom ett samverkansområde enligt lagen
(0000:000) om exploateringssamverkan gäller särskilda bestämmelser.

2 § Finns det i en detaljplan bestämmelser att mark som är avsedd för enskilt
bebyggande, skall användas även för en allmän trafikanläggning, för en
trafikanläggning som är gemensam för flera fastigheter eller för en allmän
ledning, skall den som skall vara huvudman för anläggningen förvärva
nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för
ändamålet, om fastighetsägaren begär det. Huvudmannen får bestämma
vilken rätt förvärvet skall avse.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

13 kap. 7 §—

14 kap. 2 §

277

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

14 kap. 3—7 §§

skada han lider.

4 § Blir ett område, som enligt detaljplan har varit avsett för allmän
samfärdsel, vid genomförandet av en ny plan helt eller delvis använt för annat
ändamål eller ändrat till sitt höjdläge och uppstår härigenom skada för
ägaren av en fastighet som ligger intill området eller för den som innehar
särskild rätt till fastigheten, har han rätt till ersättning av väghållaren för den
skada han lider.

5 § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens utgång,
har ägaren av en fastighet och innehavare av särskild rätt till fastigheten rätt
till ersättning av kommunen för den skada de lider.

Medför ändringen eller upphävandet att synnerligt men uppkommer vid
användningen av en fastighet, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om
ägaren begär det.

Ändras eller upphävs en detaljplan efter genomförandetidens utgång skall
första och andra styckena tillämpas, om bygglov har sökts men ärendet inte
slutligt avgjorts före genomförandetidens utgång.

6 § Har skada uppkommit till följd av åtgärder som avses i 16 kap. 7 §, har
den skadelidande rätt till ersättning för skadan av kommunen eller, om
åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten.

7 § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap. 31 eller 32 §
eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, är kommunen skyldig att betala
tillbaka ersättningen, i den mån skada uppkommer för ägaren av fastigheten
genom att han på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten så
som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen är också skyldig att betala ränta enligt 5 § räntelagen
(1975:635) från den dag fastighetsägaren betalade ersättningen.

Om bygglov vägras till att ersätta
en genom olyckshändelse förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan
byggnad och ansökan om bygglov
har gjorts inom fem år från det att
byggnaden förstördes, har ägare eller
innehavare av särskild rätt till fastigheten
rätt till ersättning av kommunen
för den skada han lider.

Regeringens förslag

3 § Har byggnadsnämnden med
stöd av 10 kap. 17 § meddelat föreläggande
att en byggnad, annan anläggning
eller anordning skall tas
bort eller bli föremål för annan
åtgärd eller att en utfart eller annan
utgång skall ändras, har ägaren rätt
till ersättning av kommunen för den

Utskottets förslag

Skadeersättning och inlösen i vissa fall

3 § Har byggnadsnämnden med
stöd av 10 kap. 17 § meddelat föreläggande
att en byggnad, eller annan
anläggning skall tas bort eller bli
föremål för annan åtgärd eller att en
utfart eller annan utgång skall ändras,
har ägaren rätt till ersättning av
kommunen för den skada han lider.

278

Regeringens förslag

Utskottets förslag

Ersättning och inlösen vid kvalificerad
skada

8 § Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada
uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en
riven eller på annat sätt förstörd
byggnad med en i huvudsak likadan
byggnad och ansökan om bygglov
har gjorts inom fem år från det att
byggnaden revs eller förstördes,

2. rivningslov vägras med stöd av
8 kap. 16 §,

3. skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § meddelas
i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. föreskrifter om vegetation samt
markytans utformning och höjdläge
inom sådana områden som avses i 8
kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8
kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall
som avses i första stycket 1-5, om
skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörda delar av fastigheten
och, i fall som avses i första
stycket 4 och 5, om skadan medför
att pågående markanvändning avsevärt
försvåras.

heten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om
ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och Vid tillämpningen av andra och

tredje styckena skall även beaktas tredje styckena skall även beaktas

andra beslut som avses i första styck- andra beslut som avses i första stycket
ochsomhar meddelats inom tio år et samt beslut enligt 8, 9,11 och 19 §§

före det senaste beslutet. naturvårdslagen (1964:822), under

förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan
av hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom samma
tid.

8 § Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada
uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en
riven eller på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad
med en i huvudsak likadan byggnad
och ansökan om bygglov har gjorts
inom fem år från det att byggnaden
revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan
eller områdesbestämmelser
eller rivningslov vägras med stöd av 8
kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § meddelas
i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

4. bestämmelser om vegetation
samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8
kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall
som avses i första stycket 1 och 2, om
skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörd del av fastigheten
och, i fall som avses i första
stycket 5-5, om skadan medför att
pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastig -

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

14 kap. 8 §

279

Regeringens förslag

Har kommunen efter föreläggande
enligt 12 kap. 6 § beslutat skyddsbestämmelser
som avses i första
stycket 3 för att tillgodose ett riksintresse
enligt lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser
m.m., är staten skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen. I fall som avses
i första stycket 4 och 5 är ägaren till
den anläggning för vilken skyddseller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlösen.

Utskottets förslag

Har kommunen efter föreläggande
enligt 12 kap. 6 § beslutat om
rivningsförbud eller skyddsbestämmelser
som avses i första stycket 2
eller 3 för att tillgodose ett riksintresse
enligt lagen (0000:000) om hushållning
med naturresurser m. m., är
staten skyldig att ersätta kommunen
dess kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första
stycket 4 och 5 är ägaren till den
anläggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats skyldig
att ersätta kommunen dess kostnader
för ersättning eller inlösen.

Bestämmande av ersättning

9 § Vid bestämmande av ersättning i fall som avses i 1-8 §§ skall 4 kap.
expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån inte annat följer av 10 §.
Vad som sägs i 4 kap. 3 § nämnda lag skall härvid tillämpas i fråga om
värdeökning som ägt rum under tiden från dagen tio år före den då talan om
inlösen väcktes.

10 § Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses
i 3 §, 4 §, 5 § första stycket eller 8 § första stycket skall bestämmas som
skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet eller
den åtgärd som avses i 4 §. Härvid skall bortses från förväntningar om
ändring av markanvändningen.

Ersättning för skada i fall som
avses i 8 § första stycket 1-3 skall
minskas med ett belopp som motsvarar
vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.

Ersättning för skada i fall som
avses i 8 § första stycket 1 och 2 skall
minskas med ett belopp som motsvarar
vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.

15 kap. Domstolsprövning m. m.

1 § I den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag, skall,
utöver vad som följer av 6 kap. 39 § och 14 kap. 9 §, expropriationslagen
(1972:719) tillämpas i mål om

1. inlösen enligt 6 kap. 17 eller 24 §,

2. ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt i fall som avses i 14 kap. 1-8 §§.

2 § Talan om inlösen enligt 6 kap. 17 § får väckas även om beslutet att anta
detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 § Talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § andra stycket skall väckas inom tre år
efter genomförandetidens utgång.

Har ansökan gjorts om förlängning av genomförandetiden eller har
kommunen väckt fråga om förnyelse av genomförandetiden, skall målet
förklaras vilande till dess att ärendet slutligt har avgjorts. Förlängs eller
förnyas genomförandetiden, förfaller kommunens talan.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

14 kap. 8 §-

15 kap. 3 §

Regeringens förslag Utskottets förslag

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då
talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 § första stycket och ansökan
gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen.
Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förfaller kommunens
talan.

När kommunen har väckt talan om inlösen enligt 6 kap. 24 § första stycket,
skall fastighetsdomstolen omedelbart sända underrättelse om det till fastighetsbildningsmyndigheten.

4 § Ifall som avses i 14 kap. 3,5,7 eller 8 § skall talan väckas inom två år från
det att beslutet på vilket talan grundas vann laga kraft.

I fall som avses i 14 kap. 4 eller 6 § skall talan väckas inom två år från det att
den åtgärd på vilken talan grundas utfördes.

Talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styckena, om
skadan inte rimligen kunde förutses inom angiven tid.

5 § Ersättning för skada enligt 14 kap. 3—6 eller 8 § skall bestämmas i pengar
att betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt
belopp. Ändras förhållandena, skall det årliga beloppet omprövas, om
kommunen, fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten
begär det.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall
domstolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 8 § första stycket 2 eller 3
skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen förutsatts
gälla mellan kommunen och ägaren eller innehavare av särskild rätt till
fastigheten skall gälla även mot ny ägare av fastigheten eller ny innehavare av
den särskilda rätten.

6 § Ogillas i mål enligt 1 § talan som
har väckts av fastighetsägaren eller
den som innehar särskild rätt till
fastigheten, skall tillämpas vad i rättegångsbalken
är föreskrivet om skyldighet
att ersätta motparten hans rättegångskostnad
i tvistemål. Om han
har haft skålig anledning att få sin
talan prövad av domstol, kan domstolen
dock efter omständigheterna
förordna att kommunen skall ersätta
honom hans rättegångskostnader eller
att vardera parten skall bära sina
kostnader.

6 § Ogillas i mål enligt 1 § talan som
har väckts av fastighetsägaren eller
den som innehar särskild rätt till
fastigheten, kan domstolen förordna
att han skall bära sina egna kostnader,
om han befinns ha inlett rättegången
utan tillräckliga skäl. Har
rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund, får domstolen dessutom
förplikta honom att ersätta motparten
dennes rättegångskostnader.

7 § Om den ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen inte har
nedsatts på det sätt som föreskrivs i expropriationslagen (1972.719) skall
följande gälla. Om någon som är berättigad till ersättning begär det, skall den
väckta frågan om avstående av mark förfalla såvitt den rör hans rätt, under
förutsättning att marken inte har tillträtts eller övergått enligt 6 kap. 10 §
expropriationslagen.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

15 kap. 3-8 §§

8§ Tvist om ersättning för gatu- 8§ Tvist mellan kommunen och fas kostnader

och kostnader för andra tighetsägare om ersättning för gatu -

281

Regeringens förslag

allmänna platser enligt 6 kap. 31 eller
32 § samt tvist om betalningsvillkor
enligt 6 kap. 35 § prövas av den
fastighetsdomstol inom vars område
fastigheten är belägen.

I mål som avses i första stycket
skall bestämmelserna i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål
tillämpas. Förlorar fastighetsägaren
målet, men har han haft
skälig anledning att få tvisten prövad
av domstol, kan domstolen dock efter
omständigheterna förordna att kommunen
skall ersätta honom hans rättegångskostnader
eller att vardera
parten skall bära sina kostnader.

Utskottets förslag

kostnader och kostnader för andra
allmänna platser och om villkoren
för betalning av sådan ersättning
prövas av den fastighetsdomstol inom
vars område fastigheten är belägen.

I mål som avses i första stycket
skall bestämmelserna i lagen
(1969:246) om domstolar i fastighetsmål
tillämpas. Förlorar fastighetsägaren,
skall dock 6 § tillämpas,
om målet inte rör endast betalningsvillkoren
enligt 6 kap. 35 §.

16 kap. Bemyndiganden m. m.

1 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
de föreskrifter om krav på byggnader
m. m. som utöver bestämmelserna
i 3 kap. behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa,

2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
eller anordningar samt tomter och

1 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
de föreskrifter om krav på byggnader
m. m. som utöver bestämmelserna
i 3 kap. behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa,

2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.

allmänna platser.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, utom i
fråga om 3 kap. 7 §, i enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 3
kap.

2 § Efter ansökan kan prövas huruvida vissa slag av material, konstruktioner
eller anordningar får användas i byggnader eller andra anläggningar (frivilligt
typgodkännande).

Om det behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, får
regeringen föreskriva att material eller annat som anges i första stycket får
användas i byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande
(obligatoriskt typgodkännande).

Vid meddelande av typgodkän- Vid meddelande av typgodkännande
får bestämmas att fortlöpande nande får bestämmas att fortlöpande

kontroll skall utföras. kontroll skall utföras (tillverknings kontroll).

Även utan samband med
typgodkännande får efter ansökan
bestämmas att tillverkningskontroll
skall utföras.

3 § Typgodkännande som avses i
2 § meddelas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

3 § Typgodkännande och beslut om
tillverkningskontroll som avses i 2 §
meddelas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

15 kap. 8 §—

16 kap. 3 §

BoU 1986/87:1
Bilaga 1

16 kap. 3 §—

17 kap. 2 §

4 § Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har
befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande
föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att
nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt skall kunna ske.

5 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, skall vad som i denna lag är
föreskrivet om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren
eller tomträtten, dock att tomträttshavare ej är skyldig att bekosta
anläggande av gator och andra allmänna platser.

6 § Den som innehar egendom under ständig besittningsrätt eller med
fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att
äganderätten tillkommer någon skall vid tillämpning av denna lag anses som
egendomens ägare.

7 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har byggnadsnämnd och
länsstyrelse samt den som på deras uppdrag utför arbetet rätt att få tillträde
till fastigheter, byggnader och andra anläggningar samt att där vidta de
åtgärder som behövs för arbetets fullgörande.

Rätt som avses i första stycket tillkommer även den som i annat fall än som
där avses utför kartläggning för samhällets behov.

Polismyndigheterna skall lämna det biträde som behövs.

17 kap. Övergångsbestämmelser
Ikraftträdande m. m.

1 § Denna lag träder i kraft den 1
januari 1987.

Genom lagen upphävs, med de
begränsningar som följer av detta
kapitel,
byggnadslagen (1947:385),
byggnadsstadgan (1959:612),
lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande
m. m. och
lagen (1976:296) om kriskoppling.

2 § Varje kommun skall före den 1
januari 1990 ha antagit en översiktsplan
enligt 4 kap.

1 § Denna lag träder i kraft den 1
juli 1987.

Genom lagen upphävs, med de
begränsningar som följer av detta
kapitel,

byggnadslagen (1947:385),
byggnadsstadgan (1959:612),
lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande
m. m. och
lagen (1976:296) om kriskoppling,
m. m.

2 § Varje kommun skall före den 1
juli 1990 ha antagit en översiktsplan
enligt 4 kap.

Regeringens förslag

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för typgodkännande.

Utskottets förslag

Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter för typgodkännande
och beslut om tillverkningskontroll.

283

Regeringens förslag Utskottets förslag

Generalplaner m. m.

3 § Generalplaner skall i den mån de är fastställda gälla som områdesbestämmelser
enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen
enligt 22 § byggnadslagen
(1947:385) skall, i andra fall än som
avses i 15 § andra stycket detta kapitel,
väckas före utgången av år 1987.

I sådana mål skall beträffande prövningen
i sak äldre bestämmelser tilllämpas.

Stomplaner skall upphöra att gälla
Beslut enligt 3 § lagen (0000:000)
om försöksverksamhet med förenklade
regler om byggnadslov m. m. i
vissa kommuner skall gälla som områdesbestämmelser
enligt denna lag.

Talan om ersättning eller inlösen
enligt 22 § byggnadslagen
(1947:385) skall, i andra fall än som
avses i 15 § andra stycket detta kapitel,
väckas före utgången av juni
1988. I sådana mål skall beträffande
prövningen i sak äldre bestämmelser
tillämpas,
vid ikraftträdandet.

Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner m. m.

4 § Stadsplaner och byggnadsplaner enligt byggnadslagen (1947:385) eller
stadsplanelagen (1931:142), sådana äldre planer och bestämmelser som
anges i 79 och 83 §§ sistnämnda lag samt avstyckningsplaner, till den del de
inte omfattas av förordnande enligt 168 § byggnadslagen, skall gälla som
detaljplan enligt denna lag. Avstyckningsplaner, till den del de omfattas av
förordnande som nyss har angetts, skall upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

I fråga om stadsplaner och bygg- I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner,
som har fastställts efter nadsplaner, som har fastställts efter

utgången av år 1978, skall genomförandetiden
enligt 5 kap. 5 § vara tio
år räknat från den dag då beslutet att
fastställa planen vann laga kraft. I
fråga om övriga planer och bestämmelser
som avses i första stycket
skall genomförandetiden anses ha
gått ut.

utgången av år 1978, skall genomförandetiden
enligt 5 kap. 5 § vara fem
år räknat från ikraftträdandet. I fråga
om övriga planer och bestämmelser
som avses i första stycket skall genomförandetiden
anses ha gått ut.

Om inte annat är föreskrivet i sådan
plan eller bestämmelse som enligt
första stycket skall gälla som detaljplan
enligt denna lag, skall 39 § byggnadsstadgan
(1959:612) tillämpas
som bestämmelse i planen.

5 § Under tiden till utgången av år
1990 gäller inte bestämmelserna i 14
kap. 1 § inom områden som omfattas
av stadsplan. Under denna tid
skall i stället 48 § första och tredje
styckena byggnadslagen (1947:385)
tillämpas.

5 § Under tiden till utgången av juni
1991 gäller inte bestämmelserna i 14
kap. 1 § inom områden som omfattas
av stadsplan. Under denna tid
skall i stället 48 § första och tredje
styckena byggnadslagen (1947:385)
tillämpas.

Bestämmelserna i 6 kap. 24 § andra stycket gäller inte i fråga om sådana
planer för vilka genomförandetiden enligt 4 § andra stycket skall anses ha
gått ut.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 3-5 §§

Regeringens förslag Utskottets förslag

6 § Bestämmelserna i 6 kap. 26 § första stycket gäller inte inom områden
som omfattas av byggnadsplan eller avstyckningsplan.

7 § Bestämmelserna i 8 kap. 11 § fjärde stycket gäller inte inom områden
som omfattas av stadsplan eller byggnadsplan.

8 § Om en plan eller bestämmelse,
vars genomförandetid enligt 4 § skall
anses ha gått ut, upphävs eller ändras,
är kommunen på fastighetsägarens
begäran skyldig att lösa mark
som

1. på grund av ett långvarigt förbud
enligt 35 eller 109 § byggnadslagen
(1947:385) inte har kunnat bebyggas
i enlighet med planen,

2. är belägen inom ett område som
till större del är bebyggt i huvudsak i
enlighet med planen och

3. efter upphävandet eller ändringen
inte får bebyggas eller får
bebyggas endast i en utsträckning
som är uppenbart oskäligt.

Talan om inlösen enligt första
stycket skall väckas före utgången av
år 1996.

I mål om inlösen skall bestämmelserna
i 14 kap. 9 § samt 15 kap. 1 och
6 §§ tillämpas.

8 § Om skada uppkommer till följd
av att en plan eller bestämmelse, vars
genomförandetid enligt 4 § skall anses
ha gått ut, upphävs eller ändras,
har ägare och innehavare av särskild
rätt till fastighet rätt till ersättning av
kommunen.

Rätt till ersättning föreligger om
fastigheten

1. är belägen inom ett område som
till större delen är bebyggt i huvudsak
i enlighet med planen och

2. efter upphävandet eller ändringen
inte får bebyggas eller får bebyggas
endast i en utsträckning som är
uppenbart oskälig.

Ersättning enligt första stycket
skall bestämmas som skillnaden mellan
fastighetens marknadsvärde före
och efter beslutet att upphäva eller
ändra planen. Fastighetens marknadsvärde
före beslutet skall bestämmas
med hänsyn till såväl de planförhållanden
som de ersättningsprinciper
som gällde vid lagens ikraftträdande.
Om kommunen begär det, får
dock värdet inte bestämmas högre än
ett belopp som motsvarar vad som
enligt anvisningarna till 36 § kommunalskattelagen
(1928:370) får dras av
vid beräkning av realisationsvinst vid
avyttring av fastighet.

Talan om ersättning enligt första
stycket skall väckas före utgången av
juni 1992. Har fastighetsägare eller
innehavare av särskild rätt till fastighet
väckt talan och har han rätt till
ersättning, får kommunen i stället
lösa fastigheten eller rättigheten.

I mål om ersättning och inlösen
skall i övrigt 14 kap. 9 § samt 15 kap.
1 och 6 §§ tillämpas.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 6-8 §§

285

Regeringens förslag Utskottets förslag

9 § I fråga om stadsplaner och byggnadsplaner som har antagits men inte har
fastställts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande
såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

Regionplaner

10 § Regionplaner som har fastställts
efter utgången av år 1981 skall
gälla som regionplan enligt denna
lag, dock längst till den dag då sex år
har förflutit från det att planen fastställdes.
I övrigt skall regionplaner
upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

Tomtindelningar

11 § Tomtindelningar enligt byggnadslagen (1947:385) eller stadsplanelagen
(1931:142) samt sådana äldre tomtindelningar som anges i 80 § sistnämnda
lag skall gälla som fastighetsplan enligt denna lag.

12 § I fråga om tomtindelningar som har antagits men inte har fastställts före
ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas beträffande såväl förfarandet
som ärendenas prövning i sak.

Nybyggnadsförbud

13 § Med de undantag som anges i 14 och 16 §§ skall förbud mot nybyggnad
och förbud mot rivning som har utfärdats med stöd av byggnadslagen
(1947:385) upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

14 § Har förbud mot nybyggnad utfärdats med stöd av 110 § andra stycket
byggnadslagen (1947:385), skall förbudet gälla som bestämmelse i planen
enligt 5 kap. 8 § 1 denna lag.

15 § Förbud enligt 17 § byggnadslagen
(1947:385) mot schaktning, fyllning,
trädfällning eller annan därmed
jämförlig åtgärd skall fortsätta
att gälla, dock längst till utgången av
dr 1989.

Talan om ersättning eller inlösen
enligt 22 § byggnadslagen med anledning
av förbud som anges i första
stycket skall väckas före utgången av
år 1990.1 sådana mål skall beträffande
prövningen i sak äldre bestämmelser
tillämpas.

Talan om ersättning eller inlösen
enligt 22 § byggnadslagen med anledning
av förbud som anges i första
stycket skall väckas före utgången av
juni 1991. I sådana mål skall beträffande
prövningen i sak äldre bestämmelser
tillämpas.

10 § Regionplaner som har fastställts
efter utgången av juni 1982
skall gälla som regionplan enligt
denna lag, dock längst till den dag då
sex år har förflutit från det att planen
fastställdes. I övrigt skall regionplaner
upphöra att gälla vid ikraftträdandet.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 9-15 §§

286

Regeringens förslag Utskottets förslag

16 § För områden där förbud mot nybyggnad m.m. råder enligt 81 §
byggnadslagen (1947:385) eller har utfärdats med stöd av 82 § samma lag
skall förordnande om prövning som avses i 12 kap. 4 § anses ha utfärdats i
fråga om beslut om bygglov, marklov och förhandsbesked.

Inom områden som omfattas av föreskrifter enligt 54 § 1 mom. tredje
stycket byggnadsstadgan (1959:612) skall skyldighet föreligga att enligt 8
kap. 7 § söka bygglov för att sätta upp eller väsentligt ändra ljusanordningar
och att enligt 8 kap. 9 § söka marklov för schaktning eller fyllning.

Talan om ersättning eller inlösen Talan om ersättning eller inlösen
med anledning av förbud som anges i med anledning av förbud som anges i

första stycket skall väckas före ut- första stycket skall väckas före utgången
av år 1987. I sådana mål skall gången av juni 1988. I sådana mål

beträffande prövningen i sak äldre skall beträffande prövningen i sak

bestämmelser tillämpas. äldre bestämmelser tillämpas.

17 § Inom områden där förbud med stöd av 40 § andra stycket eller 110 §
fjärde stycket byggnadslagen (1947:385) har utfärdats mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd skall skyldighet
föreligga att enligt 8 kap. 9 § söka marklov för sådana åtgärder.

Andra beslut enligt byggnadslagen

18 § Har undantag från förbud mot
nybyggnad enligt byggnadslagen
(1947:385) eller byggnadsstadgan
(1959:612) medgetts genom beslut
som har vunnit laga kraft efter utgången
av år 1985 och har byggnadslov
till den åtgärd som medgivandet
avser inte meddelats före ikraftträdandet,
skall medgivandet gälla som
förhandsbesked. Medgivandet upphör
dock att gälla, om inte ansökan
om bygglov görs inom två år från den
dag beslutet om medgivandet vann
laga kraft. I övriga fall upphör beslut
om undantag att gälla.

18 § Har undantag från förbud mot
nybyggnad enligt byggnadslagen
(1947:385) eller byggnadsstadgan
(1959:612) medgetts genom beslut
som har vunnit laga kraft efter utgången
av juni 1986 och har byggnadslov
till den åtgärd som medgivandet
avser inte meddelats före
ikraftträdandet, skall medgivandet
gälla som förhandsbesked. Medgivandet
upphör dock att gälla, om
inte ansökan om bygglov görs inom
två år från den dag beslutet om
medgivandet vann laga kraft. I övriga
fall upphör beslut om undantag
att gälla.

19 § Förordnande enligt 70 och 113 §§ byggnadslagen (1947:385) om
skyldighet att avstå eller upplåta mark skall gälla som förordnande enligt 6
kap. 19 § denna lag. Föreskrifter som avses i 73 § byggnadslagen skall gälla
som förordnande enligt 6 kap. 22 § denna lag.

Särskilda krav på befintliga byggnader

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 16-20 §§

20 § Byggnader som har uppförts före den 1 juli 1960 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall, om det behövs, vara

287

Regeringens förslag Utskottets förslag

försedda med anordningar för uppstigning på taket och anordningar till
skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket.

I fråga om byggnader som har uppförts före den 1 juli 1974 eller för vilka
byggnadslov har sökts före nämnda dag skall portar och liknande anordningar
vara utförda så att risk för olycksfall inte uppkommer.

Till byggnader som har uppförts före den 1 juli 1977 eller för vilka
byggnadslov har beviljats före nämnda dag skall höra sådana anordningar
som skäligen kan fordras för att åstadkomma godtagbara arbetsförhållanden
för dem som hämtar avfall från byggnaden.

Krav enligt första-tredje styckena får inte påtagligt avvika från vad som
kan krävas enligt motsvarande äldre bestämmelser.

21 § Bestämmelserna i 82 a § tredje stycket byggnadsstadgan (1959:612) om
handikappanpassning av vissa byggnader skall fortfarande tillämpas.

22 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
de avseenden som anges i 20 och
21 §§, meddela de ytterligare bestämmelser
som behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa,

2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
eller anordningar samt tomter och
allmänna platser.

22 § Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får, i
de avseenden som anges i 20 och
21 §§, meddela de ytterligare bestämmelser
som behövs

1. till skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa,

2. för en lämplig utformning av
byggnader och andra anläggningar
samt tomter och allmänna platser.

Påföljder m. m.

23 § För överträdelser som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämmelserna
i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande
m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10 kap. skall
dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon att utföra arbete
eller vidta annan åtgärd som åligger
honom enligt beslut som har
meddelats med stöd av byggnadsstadgan
(1959:612) eller lagen
(0000:000) om försöksverksamhet
med förenklade regler om byggnadslov
m. m. i vissa kommuner skall
bestämmelserna i 10 kap. tillämpas
vid målens prövning i sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med
stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i 4 kap. 6 §
lagen (0000:000) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Underlåter någon att utföra arbete
eller vidta annan åtgärd som åligger
honom enligt beslut som har
meddelats med stöd av byggnadsstadgan
(1959:612), skall bestämmelserna
i 10 kap. tillämpas vid
målens prövning i sak.

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 20-23 §§

288

Regeringens förslag
Gatukostnader m. m.

Utskottets förslag

BoU 1986/87:1

Bilaga 1

17 kap. 24-27 §§

24 § Äldre bestämmelser om skyldighet att betala ersättning för gatumark
och gatubyggnadskostnad skall tillämpas när gatubyggnadsarbeten har
påbörjats före ikraftträdandet.

Pågående mål och ärenden m. m.

25 § Beträffande ärenden enligt byggnadslagen (1947:385) eller byggnadsstadgan
(1959:612) som byggnadsnämnden har avgjort före ikraftträdandet
skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.

Beträffande mål enligt byggnadslagen om ersättning eller inlösen i vilka
talan har väckts före ikraftträdandet skall äldre bestämmelser tillämpas i
fråga om målens prövning i sak.

26 § Bestämmelserna i 60-64 §§ byggnadsstadgan (1959:612) skall tillämpas
i fråga om byggnadsarbeten till vilka byggnadslov har meddelats enligt
byggnadsstadgan.

27 § Vad som i lag eller annan författning föreskrivs om stadsplan skall i
stället avse detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna
platser. Vad som föreskrivs om byggnadsplan skall avse detaljplan, inom
vilken annan än kommunen är huvudman för allmänna platser. Vad som
föreskrivs om byggnadslov skall - beroende på arten av den åtgärd som avses
med lovet - i stället gälla bygglov, rivningslov eller marklov.

19 Riksdagen 1986/87.19 samt. Nr 1

289

Reservanternas
Förslag till
Plan- och bygglag

i vad avser 10 kap. 1 §
Regeringens förslag

Reservanternas förslag

10 kap. 1 §

1 § Byggnadsnämnden skall ta upp
frågan om påföljd eller ingripande
enligt detta kapitel så snart det finns
anledning att anta att en överträdelse
har skett av bestämmelserna om
byggande i denna lag eller av någon
föreskrift eller något beslut som har
meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

1 § Byggnadsnämnden skall ta upp
frågan om påföljd eller ingripande
enligt detta kapitel om förseelsen inte
är ringa så snart det finns anledning
att anta att en överträdelse har skett
av bestämmelserna om byggande i
denna lag eller av någon föreskrift
eller något beslut som har meddelats
med stöd av dessa bestämmelser.

BoU 1986/87:1
Bilaga 2

Tillhör reservation
24 (c)

290

Reservantens
Förslag till
Plan- och bygglag

i vad avser 2 kap. 4 §, 3 kap. 7 och 10 §§, 5 kap. 20, 25 och 27 §§, 8 kap. 2, 20,
22 och 29 §§, 14 kap. 8 och 10 §§ samt 17 kap. 21 §

Regeringens förslag

Reservantens förslag

2 kap.

4 § Inom område med samlad bebyggelse
skall bebyggelsemiljön utformas
med hänsyn till behovet av

1. skydd mot uppkomst och spridning
av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten
samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga
att använda området,

6. förändringar och kompletteringar,

4 § Inom områden med sammanhållen
bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet
av

1. skydd mot uppkomst och spridning
av brand samt mot trafikolyckor
och andra olyckshändelser,

2. skyddsåtgärder för civilförsvaret,

3. hushållning med energi och vatten
samt goda klimatiska och hygieniska
förhållanden,

4. trafikförsörjning och god trafikmiljö,

5. möjligheter för personer med
nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga
att använda området,

6. förändringar och kompletteringar
samt till markreservationer för
sol- och vindenergiomläggningar.

Inom eller i nära anslutning till
områden med sammanhållen bebyggelse
skall det finnas lämpliga platser
för lek, motion och annan utevistelse
samt möjligheter att anordna gemensamma
lokaler, en rimlig samhällsservice
och kommersiell service.

3 kap. 7 §

7 § Byggnader, som innehåller bostäder, arbetslokaler eller lokaler till vilka
allmänheten har tillträde skall vara tillgängliga för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga och inrättade så att bostäderna och
lokalerna blir tillgängliga för och kan användas av dessa personer. I den
utsträckning som behövs med hänsyn till kravet på tillgänglighet skall
byggnader vara försedda med hiss eller annan lyftanordning.

Kravet att bostäder skall vara tillgängliga
genom hiss eller annan lyftanordning
gäller inte byggnader som
har färre än tre våningsplan. Om
sådana byggnader innehåller bostäder
som inte nås från marken, skall
de dock utföras så att hiss eller annan
lyftanordning kan installeras utan
svårighet.

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Tillhör reservationerna
3, 8. 9. 12. 15. 16,

17. 18. 19. 20. 23
och 26 (samtliga vpk)

Regeringens förslag Reservantens förslag BoU 1986/87:1

I fråga om en- eller tvåbostadshus får undantag medges från kravet på Bilaga 3

tillgänglighet till byggnaden, om det är befogat med hänsyn till terrängen. Reservantens (vpk)

Beträffande byggnader som innehåller arbetslokaler får, såvitt gäller dessa lagförslag

lokaler, undantag medges från första stycket, om det är befogat med hänsyn
till arten av den verksamhet för vilken lokalerna är avsedda.

3 kap. 10 §

10 § Tillbyggnader, ombyggnader 10 § Tillbyggnader, ombyggnader

och andra ändringar av en byggnad och andra ändringar av en byggnad

skall utföras varsamt så att byggna- skall utföras varsamt så att byggnadens
särdrag beaktas och dess bygg- dens särdrag beaktas och dess bygg nadstekniska,

historiska, kulturhis- nadstekniska, historiska, kulturhistoriska,
miljömässiga och konstnär- toriska, miljömässiga och konstnärliga
värden tas till vara. liga värden tas till vara samt så att

stor hänsyn tas till dess brukare.

Härutöver skall tillses att

1. tillbyggnader som kräver bygglov uppfyller kraven i 1-8 §§ och att
andra tillbyggnader uppfyller dessa krav i skälig utsträckning,

2. ombyggnader utförs så att de delar som byggs om tillförs de i 1-8 §§
angivna egenskaperna i den omfattning som följer av föreskrifter meddelade
med stöd av denna lag,

3. andra ändringar än tillbyggnad eller ombyggnad utförs så att ändringarna
i skälig utsträckning uppfyller kraven i 1-8 §§.

1 detaljplan eller områdesbestämmelser
kan kommunen ställa lägre
krav än vad som följer av andra
stycket 2 under förutsättning att bebyggelsen
inom området får långsiktigt
godtagbara egenskaper.

Vid tillämpning av andra och tredje styckena skall hänsyn tas till
byggnadens förutsättningar. Vid ändring av fritidshus med högst två bostäder
gäller inte bestämmelserna i 3, 7 och 8 §§.

5 kap.

20 § När förslag till detaljplan upprättas,
skall kommunen samråda
med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten
och kommuner
som berörs av förslaget. Sakägare
och de bostadsrättshavare, hyresgäster
och boende som berörs av förslaget
samt de myndigheter, sammanslutningar
och enskilda i övrigt som
har ett väsentligt intresse av förslaget
skall beredas tillfälle till samråd.

20 §

20 § När förslag till detaljplan upprättas,
skall kommunen samråda
med länsstyrelsen, fastighetsbildningsmyndigheten
och kommuner
som berörs av förslaget. Sakägare
och de bostadsrättshavare, hyresgäster
och boende samt arbetande som
berörs av förslaget samt de myndigheter,
sammanslutningar och enskilda
i övrigt som har ett väsentligt
intresse av förslaget skall beredas
tillfälle till samråd.

5 kap. 25 §

25 § Underrättelse om innehållet i
kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare,

25 § Underrrättelse om innehållet i
kungörelsen skall senast dagen för
kungörandet i vanligt brev sändas till

1. kända sakägare och med dem
jämställda som avses i 20 §,

292

Regeringens förslag Reservantens förslag

2. känd organisation av hyresgäs- 2. känd organisation av hyresgäster
som har avtal om förhandlings- ter som har avtal om förhandlingsordning
för en fastighet som berörs ordning för en fastighet som berörs

av planförslaget eller, om förhand- av planförslaget eller, om förhandlingsordning
inte gäller, känd för- lingsordning inte gäller, känd förening
av hyresgäster som är ansluten ening av hyresgäster som är ansluten

till en riksorganisation och inom vars till en riksorganisation och inom vars

verksamhetsområde fastigheten är verksamhetsområde fastigheten är

belägen, belägen,

3. andra som har ett väsentligt 3. andra som har ett väsentligt

intresse av förslaget. intresse av förslaget.

Om förslaget berör en samfällighet för vilken finns styrelse eller annan
utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, får underrättelsen sändas
till en ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller
förvaltare, får underrättelsen sändas till en av delägarna för att hållas
tillgänglig för alla. I sådant fall skall kungörelsen innehålla uppgift om hos
vem underrättelsen hålls tillgänglig.

Underrättelse enligt första stycket
behöver inte sändas, om ett stort antal
personer skall underrättas och det
skulle innebära större kostnad och
besvär än som är försvarligt med
hänsyn till ändamålet med underrättelsen
att sända den till var och en av
dem. Ägare av sådan mark och innehavare
av sådan särskild rätt till mark
som avses i 24 § första stycket 3 skall
dock alltid underrättas enligt första
stycket.

5 kap. 27 §

27 § Efter utställningstiden skall kommunen sammanställa de avlämnade
synpunkterna och redovisa sina förslag med anledning av dem i ett utlåtande
som skall fogas till handlingarna i ärendet.

Utlåtandet eller ett meddelande Utlåtandet eller ett meddelande
om var utlåtandet hålls tillgängligt om var utlåtandet hålls tillgängligt

skall för kännedom snarast möjligt i skall för kännedom snarast möjligt i

vanligt brev sändas till dem som inte vanligt brev sändas till dem som inte

fått sina synpunkter på det utställda fått sina synpunkter på det utställda

förslaget tillgodosedda. Om ett stort förslaget tillgodosedda.

antal personer skall underrättas, får
underrättelse i stället ske genom
kungörelse på det sätt som anges i
24 §.

Om förslaget ändras väsentligt efter utställningen, skall ny utställning ske.

8 kap. 2 §

2 § I fråga om andra anläggningar 2 § I fråga om andra anläggningar

än byggnader och beträffande anord- än byggnader krävs bygglov för att

ningar krävs bygglov för att

1. anordna nöjesparker, djurpar- 1. anordna nöjesparker, djurparker,
idrottsplatser, skidbackar med ker, idrottsplatser, skidbackar med

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

293

Regeringens förslag

liftar, campingplatser, skjutbanor,
småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor.

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum
som inte är avsedda för tunnelbana
eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra
fasta anordningar för hälso- och
miljöfarliga varor och för varor som
kan medföra brand eller andra
olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus,

9. väsentligt ändra anläggningar
eller anordningar som avses i 1—8.

Enligt 5 § får kommunen föreskriva
undantag från kravet på bygglov.

I 10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar och anordningar
avsedda för totalförsvaret.

Reservantens förslag

liftar, campingplatser, skjutbanor,
småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor
och golfbanor,

2. anordna upplag eller materialgårdar,

3. anordna tunnlar eller bergrum
som inte är avsedda för tunnelbana
eller gruvdrift,

4. inrätta fasta cisterner eller andra
fasta anläggningar för kemiska
produkter, som är hälso- och miljöfarliga
och för varor som kan medföra
brand eller andra olyckshändelser,

5. uppföra radio- eller telemaster
eller torn,

7. uppföra murar eller plank,

8. anordna parkeringsplatser utomhus.

9. väsentligt ändra anläggningar
som avses i 1-8.

10. anordna friytor för lek och
utevistelse.

Enligt 5 § får kommunen medge
undantag frän kravet på bygglov. I
10 § finns särskilda bestämmelser
för vissa anläggningar avsedda för
totalförsvaret.

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

294

Regeringens förslag

8 kap.

20 § När ansökan görs, skall de ritningar,
beskrivningar och uppgifter i
övrigt lämnas in som behövs för
prövningen.

Är ansökningshandlingarna ofullständiga,
får byggnadsnämnden förelägga
sökanden att avhjälpa bristerna
inom en viss tid. Följs inte
föreläggandet, får ärendet avgöras i
befintligt skick eller ansökningen avvisas.

Följs inte ett föreläggande enligt
11 § andra stycket, får ärendet avgöras
i befintligt skick.

Föreläggande som avses i andra
och tredje styckena skall innehålla en
upplysning om verkan av att föreläggandet
inte följs.

Föreläggande som avses i tredje
och fjärde styckena skall innehålla
en upplysning om verkan av att föreläggandet
inte följs.

8 kap.

22 § Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden
genom underrättelse
bereda kända sakägare och de kända
bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende som berörs samt sådan känd
organisation eller förening som anges
i 5 kap. 25 § första stycket 2
tillfälle att yttra sig över ansökningen,
om åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan
eller områdesbestämmelser
eller

2. skall utföras i ett område som
inte omfattas av detaljplan och
åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd
och inte heller är reglerad i
områdesbestämmelser.

I det fall som avses i 5 kap. 25 §
tredje stycket första meningen får

Reservantens förslag
20 §

När ansökan görs, skall en situationsplan
lämnas in, som visar både
de befintliga byggnadernas och tillämnade
byggnaders läge. Om ansökningen
avser en byggnad som inrymmer
en eller flera bostadslägenheter,
skall situationsplanen dessutom visa
utrymmen för lek och utevistelse, för
parkering samt för tillfartsvägar för
biltrafik.

Därutöver skall de ritningar, beskrivningar
och uppgifter lämnas in
som behövs för prövningen.

22 §

22 § Innan lov lämnas, skall byggnadsnämnden
genom underrättelse
bereda kända sakägare och de kända
bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende som berörs samt sådan känd
organisation eller förening samt arbetande
som anges i 5 kap. 25 §
första stycket 2 tillfälle att yttra sig
över ansökningen, om åtgärden

1. innebär en avvikelse från detaljplan
eller områdesbestämmelser
eller

2. skall utföras i ett område som
inte omfattas av detaljplan och
åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd
och inte heller är reglerad i
områdesbestämmelser.

I det fall som avses i 5 kap. 25 §
tredje stycket första meningen får

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

Regeringens förslag

underrättelse ske genom kungörelse
i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras
utan att sökanden underrättats om
det som tillförts ärendet genom andra
än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden
får dock avgöra ett
ärende utan att så skett, om det är
uppenbart onödigt att sökanden yttrar
sig.

Reservantens förslag

underrättelse ske genom kungörelse
i ortstidning.

Ärenden om lov får inte avgöras
utan att sökanden underrättats om
det som tillförts ärendet genom andra
än honom själv och tillfälle beretts
honom att yttra sig över det. Byggnadsnämnden
får dock avgöra ett
ärende utan att så skett, om det är
uppenbart onödigt att sökanden yttrar
sig.

8 kap. 29 §

29 § Byggnadsnämnden får anpassa 29 § Byggnadsnämnden får anpassa

sin granskning av ritningar och övri- sin granskning av ritningar och övriga
handlingar till den sökta åtgär- ga handlingar till den sökta åtgärdens
art och omfattning och till bygg- dens art och omfattning.

herrens kvalifikationer.

Nämnden skall i beslutet om bygg- Nämnden skall i beslutet om bygglov
fastställa de ritningar och övriga lov fastställa de ritningar och övriga

handlingar som har legat till grund handlingar som har legat till grund

för lovet. Nämnden skall godta typ- för lovet. Nämnden skall godta typgodkända
material, konstruktioner godkända eller tillverkningskontrol och

anordningar i de avseenden som lerade material, konstruktioner och

typgodkännandet gäller. anordningar i de avseenden som typ godkännandet

eller tillverkningskontrollen
gäller.

I beslutet om bygglov eller senare kan nämnden bestämma att konstruktionshandlingar
och andra handlingar skall ges in till nämnden innan
arbetena påbörjas. Sådana handlingar skall granskas av nämnden. Byggherren
skall underrättas om resultatet av granskningen.

I beslutet om bygglov kan nämnden även bestämma att handlingar som
beskriver byggnaden i färdigställt skick skall ges in till nämnden, när
arbetena har avslutats.

14 kap. 8 §

8 § Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada
uppkommer till följd av att

2. rivningslov vägras med stöd av 8
kap. 16 §,

3. skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § meddelas
i en detaljplan eller i områdesbestämmelser,

8 § Ägare och innehavare av särskild
rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada
uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en
riven eller på annat sätt än genom
olyckshändelse förstörd byggnad
med en i huvudsak likadan byggnad
och ansökan om bygglov har gjorts
inom fem år från det att byggnaden
revs eller förstördes,

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

Regeringens förslag

4. föreskrifter om vegetation samt
markytans utformning och höjdläge
inom sådana områden som avses i 8
kap. 9 § tredje stycket meddelas i
områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8
kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall
som avses i första stycket 1—3, om
skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörda delar av fastigheten
och, i fall som avses i första
stycket 4 och 5, om skadan medför
att pågående markanvändning avsevärt
försvåras.

Reservantens förslag

2. bestämmelser om vegetation
samt markytans utformning och
höjdläge inom sådana områden som
avses i 8 kap. 9 § tredje stycket
meddelas i områdesbestämmelser,

3. marklov vägras med stöd av 8
kap. 18 § första stycket 2 eller 3.

Rätt till ersättning föreligger, i fall
som avses i första stycket 1, om
skadan är betydande i förhållande
till värdet av berörd del av fastigheten
och, i fall som avses i första
stycket 2 och 3, om skadan medför
att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av

fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om
ägaren begär det.

Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket
och som har meddelats inom tio år
före det senaste beslutet.

I fall som avses i första stycket 4
och 5 är ägaren till den anläggning
för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen.

14 kap. 10 §

Ersättning för skada i fall som Ersättning för skada i fall som

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket
samt beslut enligt 8, 9,11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822), under
förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet.
Dessutom skall beaktas sådan inverkan
av hänsynstaganden enligt 21 §
skogsvårdslagen (1979:429) som i
särskilda fall har inträtt inom samma
tid.

I fall som avses i första stycket 2
och 3 är ägaren till den anläggning
för vilken skydds- eller säkerhetsområdet
har beslutats skyldig att ersätta
kommunen dess kostnader för ersättning
eller inlösen.

297

Regeringens förslag

avses i 8 § första stycket 1—5 skall
minskas med ett belopp som motsvarar
vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.

Reservantens förslag

avses i 8 § första stycket 1 skall
minskas med ett belopp som motsvarar
vad som på grund av 8 § andra
stycket skall tålas utan ersättning.

17 kap. 21 §

21 § Bestämmelserna i 82 a § tredje
stycket byggnadsstadgan (1959:612)
om handikappanpassning av vissa
byggnader skall fortfarande tillämpas.

Aven utan samband med om- eller
tillbyggnad skall byggnader som
uppförts före ikraftträdandet av denna
lag eller för vilka byggnadslov har
meddelats före nämnda dag handikappanpassas
i skälig utsträckning.

BoU 1986/87:1
Bilaga 3

Reservantens (vpk)
lagförslag

298

Utskottets behandling av lagförslaget i vad det BoU 1986/87:1

avviker från regeringens förslag ®,la|a *

§ i PBL enligt utskottets förslag	Utskottets motivering s.	Utskottets hemställan mom.	Reservation nr	Motion nr
1:3 1 o 2 st	28ff, 38f	4	1, 2	85/86:66:1
				69:1
				80:2
2:4	54	8	3	85/86:73:1,
3:12	62	88
3:14	96	88		85/86:77:8
4:1	28ff, 38f	4	1, 2	85/86:66:1

69:1

80:2

4:2 1 st	74	88
5:1 1 st	77	88
5:2 3 st	36ff	4	1, 2	85/86:66:1 69:1 80:2
5:5 1 o 4 st	43	7	1, 2	85/86:80:3 c
5:7 1 st 1 p	80	88
5:7 1 st 4 p	80, 96	88
5:16 1 st 1 p	80	88
5:16 1 st 4 p	80, 96	88
5:25 2 st	80	88
5:33	31ff, 38f	4	1,2	85/86:66:1 69:2 80:2
5:36 1 st	80	88
6:19 4 st	40	88
6:20	40	88
6:30 2 st	87	88
7:1 2 st	95	88
7:1 3 st	94	88
7:7 1 st	95	88
7:7 2 st	95	88
8:1 4 st	96	88
8:2	96, 105	53	18	85/86:73:13
8:3	96, 98f	88		85/86:69:6
8:4	96, 99ff	50, 88		85/86:69:5
8:5 1 o 3 st	96, lOlff	51, 88		85/86:69:5 80:3 t
8:6	96, 103f	52, 88
8:7	96, 105	88
8:8-10	96	88
8:11 1 st	43, 107	7
8:16	109f	56		85/86:74
8:17	139, 155	88
8:19	-	88
8:21 1 st	96	88
8:26 1 st	113	88

§ i PBL enligt Utskottets Utskottets Reservation Motion

nr nr

85/86:80:3 i

utskottets förslag	motivering s.	hemställan mom.
8:29 2 st	162	83
8:32	96	88
8:34 2 o 3 st	108	55
10:2	96	88
10:9-10	96	88
10:14	96	88
10:16	96	88
10:17	96	88
11:2 2 st	116	88
11:3 4 st	117	88
11:5 2 st	119f	66b
13:1	91 ff	44
13:4	40	88
13:7 1 st	129	88
14:3	96	88
14:7 3 st	132, 141, 155	78
14:8	96, 138ff	75, 79, 80

14:10 2 st	154, 156	80
15:6	159ff	81
15:8 1 st	91ff	44
15:8 2 st	161f	82
16:1 1 st	96	88
16:2 3 st	162	83
16:3	162	83
17:1 1 st	163	87
17:1 2 st	163	88
17:2	163	88
17:3	114, 163	61, 88
17:4 2 st	164f	84
17:4 3 st	163f	85
17:5	163	88
17:8	166ff, 171	86
17:10	163	88
17:15	163	88
17:16 2 st	163	88
17:18	163	88
17:22	96	88
17:23	114, 172	61, 88

26 85/86:69:10

73:17
80:3 m
Bo518

26 85/86:69:10

80:3 m
85/86:69:11

85/86:69:12
80:3 n, o

85/86:69:12
80:3 o

BoU 1986/87:1
Bilaga 4

Lagförslagets

behandling

300