bet 1980/81 ku25 02 (Betänkande 1980/81:ku25 Konstitutionsutskottet)

KU 1980/81:25

301

Underbilaga 8
till bilaga 13

Utfrågning av f. d. verkställande direktören i Telub Benkt Dahlberg den 2
april 1981

Bertil Fiskesjö: Vi kan i dag hälsa direktör Benkt Dahlberg välkommen till
utskottet igen. Vi vill gärna ha en redogörelse för dina relationer i första hand
med regeringen. Jag föreställer mig att du är beredd att ge en introduktion
innan utskottets ledamöter ställer frågor till dig.

Benkt Dahlberg: Jag utgår från att denna hearing är någorlunda sekret och att
man inte kan läsa omgående i tidningen vad som sägs här.

Bertil Fiskesjö: Enligt vår arbetsordning är den det.

Benkt Dahlberg: Jag hoppas att arbetsordningen följs i det avseendet. Jag ser
seriöst på hur saker och ting läcker ut till pressen. Det kommer uttalanden
som sedan förnekas av vederbörande, så man vet inte vad man skall hålla sig
till. Man är inte van vid att det är via pressen man får sådana besked.

Jag vill inte beklaga mig, men jag står ganska ensam och har mot mig ett
samlat etablissement. Därför är jag angelägen om att alla nyanser kommer
fram, att saker och ting tolkas på rätt sätt och att det inte via något filter
kommer ut i tidningarna och ges en annan tolkning. Jag har känt av detta
påtagligt, och i det här fallet har jag funnit att det kommer in mycket
semantik - man tolkar orden efter hur man vill att en tolkning skall
göras.

Jag vore också tacksam om jag kunde få se ett eventuellt protokoll som
upprättas här så jag kan vara säker på att det jag har sagt har gått fram. Jag
kanske uttrycker mig olämpligt eller otydligt så att utskottets ledamöter får
en annan bild än jag avser att framföra. Det är inget villkor, men jag tror att
frågans behandling skulle kunna tjäna på det.

Jag vill orientera om att jag har varit hos f. regeringsrådet Åbjörnsson och
lämnat en redogörelse för hela affären som jag har sett den. Jag kallar det för
”affär”, fastän ett riktigare begrepp kanske är ”projekt”.

Efter denna inledning, som kanske inte direkt är knuten till det här fallet,
även om den för mig känns på det sättet, vill jag säga att hela affären - jag
använder det uttrycket på nytt, kanske av slentrian - började den 16
december 1977. Inom företaget döptes projektet till Assar efter namnsdagen
på den dag när vi fastställde vår första skiss.

Vi hade då fått en förfrågan den 2 december, muntligt framförd från en
representant för libyska försvarsmakten och dokumenterad på arabiska. Jag
lät översätta dokumentet till engelska för att kunna kontrollera att den
muntliga förfrågan vi fick överensstämde med den skriftliga. Det var den 2

KU 1980/81:25

302

december som vi besöktes. Vi var då inte särskilt väl insatta i frågan och visste
inte särskilt mycket om Libyen, men förfrågan lät intressant och föll inom
företagets idé om att meddela teknisk utbildning.

Med hänsyn till min osäkerhet i fallet och det som tidningarna sedan kallat
mitt dåliga omdöme när det gäller att göra affärer med Libyen tog jag kontakt
med UD för att få en bedömning från våra experter i utrikesförvaltningen.
Jag tog kontakt med utrikesrådet som hade ansvaret för den enhet inom
politiska avdelningen som svarade för Nordafrika, utrikesrådet Groth. Jag
refererade ärendet för honom och jag beskrev den förfrågan vi hade fått på
ungefär följande sätt: libyska luftförsvaret ville få utbilda 40 militärer i
Sverige under tre år. Jag sade sedan att det var civil utbildning. Med det ville
jag dokumentera att det inte var militärutbildning, som det sedan har sagts.
Som gammal militär ser jag i militärutbildning just det som sedan har
framställts i massmedia på senare tid, då man visat bilder och collage av
skjutande soldater, sprängämnen osv. Det är också för mig militärutbildning.
Jag sade till utrikesrådet att det var civil utbildning i motsats till
militärutbildning, precis som jag vet att man civilt uppfattar det. Jag nämnde
vidare en del av de ämnen som skulle ingå: elektroteknik, radarteknik,
robotteknik och möjligen något ytterligare, som jag inte har antecknat, men
detta är det väsentliga. Jag sade också att utbildningen syftar till befattningar
inom luftförsvaret såsom luftbevakning och annan elektronisk bevakning.

Enligt min uppfattning har jag här klart givit de väsentliga fundament som
behövdes för den bedömning som sedan förnekades. Nämligen att det var
militär personal och att det syftade till en utbildning inom luftförsvaret, alltså
militär tillämpning av en teknik som definitivt har militärteknisk anknytning.
Klarare kan man inte behöva framställa att det här har militärteknisk
anknytning.

I den promemoria som jag tyvärr aldrig fått se tidigare men så småningom
fått se i pressen, som Groth upprättade efter mitt samtal med honom, står det
också fullt klart att det är militär personal, och det anges vilka ämnen det
gäller. Tyvärr är en rad överstruken. Hur kan det komma sig att man plötsligt
stryker rader i en promemoria upprättad av utrikesdepartementet? Jag skulle
föreställa mig att man hade skrivit om den, om den hade varit av den
karaktären, men jag vill inte insinuera någonting.

Det framgår vidare klart att han har sagt att det är civila ämnen, men han
använder ett viktigt ord, ”dock” - ”utbildningen syftar dock till befattningar
inom . . .”. Detta ”dock” gör för mig klart att han har uppfattat att det gäller
militär personal och civila ämnen, men att utbildningen dock syftar till
befattningar inom luftbevakningen.

Efter några dagar fick jag besked från UD via Groth att det mötte intet
hinder att jag fortsatte med projektet. Från den tidpunkten har jag levt i god
tro, att projektet var väl förankrat i kanslihuset, i första hand naturligtvis hos
utrikesdepartementet. Det har sedan inte funnits någon anledning för mig att
tro att den information som legat till grund för hela mitt fortsatta agerande

KU 1980/81:25

303

inte var väl känt inom kanslihuset. Om den inte varit känd på alla håll i
kanslihuset har det knappast varit min sak att utröna detta, utan jag har
fortsatt att i god tro agera utifrån att detta var väl känt i kanslihuset. De som
vill anmäla annan uppfattning hade kunnat gå till källorna och se de
dokument som finns.

Jag reste sedan ner till Tripoli. Vi presenterade vår första skiss till vårt
projekt Assar. De tyckte det lät bra. De hade vissa önskemål - bl. a. ville de
öka antalet elever från 40 till 80.

Vidare ville man öka utbildningstiden från 3 till 4 år. Det är den väsentliga
ändring som har gjorts från den första bilden som jag gav utrikesrådet
Groth.

Under mina besök i Tripoli för förhandlingar har jag varje gång strävat
efter att informera ambassaden i Tripoli hur förhandlingarna fortskridit
beträffande detta projekt och även en del andra projekt. Ambassadören
kände väl till vår presumptive uppdragsgivare. Ambassadören har rapporterat
ärendet hem, har han berättat för mig. Det var naturligtvis ingen
hemlighet. Jag har inte sett hans brev utom det som varit avtryckt i pressen,
men det ger den ytterligare information som kunde behövas om man
fortfarande var tveksam om innebörden av mitt budskap till utrikesrådet
Groth när jag anmälde affären första gången. De dokumenten har jag inte
sett - det finns säkert flera rapporter från ambassadören. Totalt tio gånger
var jag i Tripoli innan kontraktet var undertecknat, och jag har träffat
ambassadören flera gånger, så jag utgår från att det kan finnas ytterligare
skriftväxling, men jag anser det inte väsentligt.

Jag tycker att det som redan har publicerats i pressen är tillräckligt för att
regeringen Fälldin I skall ha haft den information som behövdes. Ambassadörens
brev fick stor spridning i kanslihuset. På utsändningslistan står bl. a.
statssekreteraren i försvarsdepartementet, statssekreteraren i handelsdepartementet
och krigsmaterielinspektören i handelsdepartementet. Jag förstår
att många hårt upptagna människor inte hinner läsa alla papper som
kommer, men en som hunnit läsa dem måste ha varit krigsmaterielinspektören.
Han har inte så stor korrespondens av den här karaktären, så man kan
utgå från att han har läst dokumentet. Han är föredragande inför
handelsministern, och jag har kunnat utgå från att handelsministern har varit
väl informerad om ärendet och dess totala innebörd.

Statssekreterare Nordbeck i försvarsdepartementet kontaktade mig kort
tid efter det att ambassadörens i Tripoli brev hade anlänt till kanslihuset. Jag
har inte antecknat datum men skulle uppskatta att det var i slutet av januari
eller början av februari 1978. Han uttryckte då vissa farhågor.

Det var två väsentliga synpunkter han framförde. Den ena var att
försvarsministern var orolig för att sekretessläckor skulle kunna uppstå, med
andra ord att försvarshemligheter vid Telub skulle via den tänkta teknikskolan
kunna läcka ut till Libyen. Jag kunde lugna honom helt i det avseendet.
Jag angav att Telubs anläggning är helt inhägnad och avskild från

KU 1980/81:25

304

omgivningen så att inga kan komma in på Telub. Skolan var alltså skild från
Telub genom stängsel. Jag vill betona att det är Telubs anläggning som är
inhägnad, hemlig och stängd. Det är inte skolan som är inhägnad, stängd och
hemlig, som pressen ständigt påstått. Så är ingalunda fallet. Den är öppen -det har man sett när journalister kommit ångande direkt in i skolan. Jag
undrar hur man skulle reagera i en normal svensk skola om det plötsligt stod
ett antal journalister med kameror i klassrummen. Det är skrämmande att se
hur massmedia kan bete sig. Detta är sagt inom parentes, men varav hjärtat
är fullt . . . Jag är tvungen att ge uttryck för hur fruktansvärt man bär sig åt
när man tror att man bara gör sitt jobb.

Något försök att få mig att avstå från projektet gjorde inte Gunnar
Nordbeck. Han uttryckte en allmän oro för en möjlig sekretessläcka, men jag
kunde lugna honom i det avseendet. Sedan blev inte mer ordat i det fallet.
Efter det har jag inte haft ytterligare kontakt med Nordbeck förrän han
besökte mig den 1.12.1978. Då var det en ny statssekreterare i försvarsdepartementet,
nämligen Gunnar Petri.

Sedan hände ingenting ytterligare i den här frågan. I januari-februari 1978
hade jag alltså kontakt med statssekreteraren i försvarsdepartementet.
Sedan fortsatte vi förhandlingarna. De blev långa och utdragna.

I början av oktober 1978 besökte jag Tripoli. Önskemål framfördes då om
att få köpa defensiv krigsmateriel. Som det har stått i pressen besökte
Jalloud, som då var premiärminister - nu har man ingen sådan längre i Libyen
- Sverige 1974 och gjorde en framställning om att få köpa offensiv
krigsmateriel. Palme avvisade det. Nu framställdes det så att det var fråga om
defensiv krigsmateriel. Vederbörande ville att jag skulle framföra önskemålet
till svenska regeringen. Jag lovade att framföra det budskapet. Detta var
de första dagarna i oktober. Jag kom tillbaka den andra veckan i
oktober.

Vid just den tidpunkten pågick Spel-78 i Växjö den 9-11 oktober.
Nuvarande handelsministern var inledare till konferensen, och jag hade
hoppats få tillfälle att framföra budskapet från den libyska regeringen till
honom, men den svenska regeringen var upptagen av kärnkraftsfrågan, och
regeringen Fälldin I avgick strax efter detta. Burenstam Linder måste
omgående efter sitt inledningsanförande vid Spel-78 resa till Stockholm.
Fälldin I avlöstes av regeringen Ullsten.

Krigsmaterielinspektören Rosenius var då ofta sjuk, och det var svårt att få
kontakt med honom. Jag begärde genom hovrättsrådet Holgersson, som var
tjänsteförrättande krigsmaterielinspektör, att få tid hos den nya handelsministern
dels för att anmäla främst önskemålet från överbefälhavaren i Libyen
om visst samarbete med Sverige, dels också för att passa på att informera
honom om utbildningsprojektet.

Trots ett flertal påstötningar - jag skulle tro att det var tre påstötningar på
Holgersson att begära tid hos handelsministern - fick jag besked att han var
så upptagen av annat att han inte hann med att ta emot mig.

KU 1980/81:25

305

Så plötsligt fick jag i början på februari 1979 besked från krigsmaterielinspektören
att handelsministern motsatte sig projektet. Jag blev mycket
förvånad och frågade krigsmaterielinspektören general Rosenius, som var
tillbaka i tjänst, vad som hade hänt. Det finns ingen anledning att använda de
ord som Rosenius då sade, men i varje fall ville inte handelsministern låta
resonera med sig i den frågan utan motsatte sig helt. Jag begärde då att få
träffa handelsministern för att få framföra de synpunkter som gällde. Det var
inte handelsministern som kallade mig, utan jag begärde att få träffa honom,
eftersom jag inte kunde nöja mig med muntliga direktiv från handelsministerns
handgångne man. Jag fick då tid till den 14 februari 1979.

Före sammanträffandet med Cars träffade jag krigsmaterielinspektören,
som hade upprättat en promemoria i ärendet. Jag utgick från att när ett
statsråd har beslutat sig för att riva upp ett beslut som har fattats av en
tidigare regering har han mycket noga satt sig in i frågan. I kanslihuset
handläggs ofta ärenden som gäller överklaganden eller besvär, och då sätter
man sig verkligen in i alla detaljer, söker tränga ner till bakgrunden och tar
fram all information som finns i ärendet. Så gjordes det i varje fall när jag
tjänstgjorde i kanslihuset. Jag utgick alltså från att handelsministern hade
tagit del av all den dokumentation som fanns i kanslihuset innan han fattade
sitt beslut och kallade upp mig, som han säger, för att meddela att han
motsatte sig att projektet genomfördes.

Jag gick igenom vad jag själv hade meddelat kanslihuset och utgick från att
han måste ha hittat någonting nytt som han måste tala om för mig.

Kontraktsförhandlingarna var då slutförda. Vi hade lämnat vårt slutbud.
En medarbetare till mig hade tillbringat hela januari i Tripoli. Vi lämnade ett
slutbud - take it or leave it - och fick besked under hand att motparten
accepterat vårt bud.

Jag har läst i pressen, där så mycket är baserat på hörsägen och olika
uttalanden, att industriminister Huss har sagt någonting om att vi var långt
ifrån varandra i prisförhandlingarna och att detta borde användas som motiv
för att komma ur affären. Så var inte fallet. Vi hade lämnat vårt slutbud, och
det var i princip accepterat. Det som återstod för mig var att åka ner och
skriva på kontraktet. Vi hade presenterat ett draft contract, och det gällde
bara att skriva in vissa slutsiffror som vi meddelat muntligt, och vi fick besked
att det var klart.

Jag kom till handelsministern efter det att krigsmaterielinspektören hade
varnat mig för det stämningsläge som handelsministern befann sig i och
meddelat att han helt motsatte sig projektet på ett. . . Jag vill inte säga de ord
som han sade.

Närvarande i handelsministerns rum var utrikesrådet Groth. Jag utgick
därför från att handelsministern hade tagit del av den promemoria som hade
upprättats av denne.

Vidare var krigsmaterielinspektören närvarande. Han hade tillgång till
erforderliga aktstycken i ärendet. Han hade dessutom skrivit en promemoria
20 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

306

i frågan. Krigsmaterielinspektören hade aldrig till mig uttryckt någon
avvisande uppfattning om projektet, men i den promemoria han tydligen
skrivit till handelsministern, eftersom handelsministern refererade vissa
saker, förstod jag att även krigsmaterielinspektören var negativ till projektet
och att det var mera känslomässigt än sakmässigt.

Jag vill på nytt erinra om att i det här projektet finns det ingenting som
strider mot svensk lag eller författning. Sedan är det en uppfattningsfråga om
man vill att detta skall göras eller inte göras. Det första jag gjorde var att få ett
uttalande i just den delen från regeringen Fälldin I via utrikesdepartementet.

Nå, vi väntade i handelsministerns rum. Så småningom kom han in. Han
var minst sagt upprörd. Vi hann i stort sett bara hälsa och sätta oss ner igen
när han direkt sade att ”den här saken får inte genomföras”.

Jag vill inte besvära den ärade församlingen med precis allt som sades, för
det tycker jag är olämpligt att återge, men så mycket är klart att han försökte
skrämma mig ur projektet muntligen. Jag sade att vi inte har något
ministerstyre i landet, men om regeringen fattade ett beslut och meddelade
mig det på övligt sätt-skriftligt-skulle vi självfallet följa det. Jag sade också
att det tyvärr var för sent för mig att dra mig ur affären utan att riskera
skadestånd. Det är i och för sig inget problem, men jag måste referera till att
Sveriges regering förbjuder mig att genomföra projektet, och araberna, som
är mycket känsliga, kommer att uppfatta det som en skymf, och det kommer
att skada våra affärer. Svenska företag har en del ganska stora affärer på
gång. Jag är övertygad om att de kommer att influeras av ett sådant
uppträdande från den svenska regeringens sida.

Vi hade en ganska hård diskussion, och han hotade med både det ena och
det andra. Han har hävdat efteråt att man saknade konstitutionella
möjligheter att tvinga mig till annat beslut. Det finner jag vara litet konstigt.
Jag sade att regeringen inte bara kan muntligt tvinga mig ur projektet. Då
sade han själv: ”Jo, regeringen kan göra mycket. Regeringen kan avsätta
generaldirektörer, ordna extra bolagsstämma, avskeda styrelser, se till att
det blir ny ledning.” - ”Javisst”, sade jag, ”det kan regeringen.”

Regeringen har sagt att den ansåg sig sakna konstitutionella möjligheter
att fatta ett beslut. Det har varit så behagligt att ha mig att skylla på hela tiden
efter det att kontraktet underskrevs. Eftersom där finns en mycket hård
sekretessparagraf har jag varit förhindrad att ge full information. Jag
kommer till denna sak litet längre fram i min framställning.

Vi skildes åt med att handelsministern sade att regeringen skulle meddela
mig sitt beslut. Jag hörde ingenting från regeringen i det avseendet, men jag
tog kontakt med krigsmaterielinspektören, eftersom han var min ingångsman.
Han hade ingenting att meddela. Då bad jag styrelseordföranden ta
kontakt med industriministern, som var hans närmaste uppdragsgivare. Eric
Malmberg tog kontakt med industriminister Huss. Vad som förevar dem
emellan vet jag inte mer än det som Eric Malmberg har berättat för mig. Det

KU 1980/81:25

307

besked jag fick från Eric Malmberg var att vi fick gå vidare och genomföra
projektet.

Det här var någon av de första dagarna i mars. Jag kan inte säga exakt
vilken dag, men jag har för mig att den var den 5 mars. Den 9 mars reste jag
till Tripoli, och det tog några dagar att få klart med resan. Den 13 mars skrev
vi under kontraktet.

Sedan hände ingenting i frågan, och jag tog ingen kontakt med regeringen.
Kontraktet var signerat, och vi startade förberedelserna för skolan. Enligt
kontraktet skulle utbildningen börja högst 8 månader efter det att kontraktet
var signerat. Vi skulle alltså vara beredda att ta emot eleverna den 15
november. Alla som känner till tågordningen i kommunal förvaltning vet att
när man skall bygga är det ont om tid. Vi hade inga ritningar klara för skolan,
och vi måste snabbt börja arbeta med detta. Den 2 maj satte vi spaden i
jorden, och den 15 november var anläggningen klar för inflyttning. Den 13
november 1979 hade vi pressvisning. Vi visade den ”hemliga skolan” för hela
pressen. Expressen var inte närvarande - den ansåg sig inte vara tillräckligt
väl inviterad, antar jag, utan den hade redan då klart för sig att den hade en
egen affär på gång, och det finner jag litet anmärkningsvärt.

När Hadar Cars, som enligt min uppfattning hade all information, inte
lyckades stoppa affären på ett sätt kunde han kanske stoppa den på ett annat.
Det tråkiga är att i de frågor som jag ursprungligen fick från Expressen
känner jag så väl igen frågeställningar baserade på information som fanns i
kanslihuset. Om, som det har sagts, det bara var jag som hade all
information, hur kunde det då komma sig att Expressen så snabbt hade så
mycket information att publicera utan att någon har delgivit Expressen den?
Jag har definitivt inte gjort det. Expressen hade när den började sin kampanj
full information i målet. De frågor som jag fick var klart utmejslade mot
bakgrund av ett kunnande som länge hade funnits i kanslihuset. Den
avslutande fråga jag fick från Expressens journalist var: ”Var det inte ett
statsråd som försökte stoppa den här affären?” Jag svarade: ”Om regeringen
hade fattat ett beslut att projektet inte skulle genomföras hade vi givetvis
stoppat projektet.” De två frågorna har aldrig publicerats i Expressen, och
jag frågar mig varför. Var det inte lika intressant för allmänheten som allt
annat att få reda på vid den tidpunkten, den 1 december 1979? Det finns
mycket att tillägga ur den aspekten, men det är knappast något som
konstitutionsutskottet har att göra med.

Jag har talat om att skolan började byggas. Parallellt med det måste man
utarbeta utbildningsplaner. Utbildningen skall pågå i 4 år, och det är totalt
fråga om 4 200 lektionstimmar på 6 linjer. Det är alltså ett ganska omfattande
utbildningsprogram som skall utarbetas. Vi hade en projektgrupp som
arbetade med detta. Vi plockade ut en ansvarig skolledning som började
rekrytera lärare och skissera upp utbildningsprogram och göra en utbildningsplan.

När projektet presenterades i Tripoli hade vi en pärm som angav alla

KU 1980/81:25

308

ämnen och deras omfattning. Självfallet kan man inte i detalj utarbeta planer
för det stora antal undervisningstimmar det är fråga om - jag tror det är
25 000 - utan det var angivet i block, t. ex. att ett visst ämne skulle ha 200
timmar. Den pärmen hör till kontraktet och anger de olika ämnena. Den
anger också de militära applikationer som skall vara med. Pärmen
utarbetades och presenterades för libyerna i januari 1978 vid mitt andra
besök där nere. I stort sett hade vi då dragit upp projektet i den omfattning
det fortfarande har.

När vi hade fått kontraktet underskrivet och började organisera oss för att
klara av utbildningen började våra olika specialister planera lektionerna i
detalj. I en undervisningspärm har man detaljerat men fortfarande
naturligtvis inte för varje timme angivit vad utbildningen skall omfatta. Det
är den pärmen som sedan har kallats för den hemliga pärmen. Den är lika
hemlig som den första pärmen, som presenterades i Tripoli i januari 1978.
Den som kallas den hemliga pärmen är bara mer detaljerad, men för
bedömning på politisk nivå behöver man inte alls ha den noggranna
undervisningsplan som anger undervisningens innehåll för varje timme. Om
man hade haft den information man har nu hade man definitivt fattat ett
annat beslut, har det sagts. Det är litet svårt för mig att se vid vilken
detaljeringsgrad man kan säga att det som föreslås är lämpligt, men blir det
en lektion till är det olämpligt.

I kontraktet finns en sekretessparagraf som säger i stort sett att projektet är
hemligt, allt som står här är hemligt, endast det som av skeendet framgår
klart för allmänheten får offentliggöras. Med andra ord: efterhand som saker
och ting ur den hemliga delen plockas fram och blir synliga blir de
offentliga.

Pärmen med den detaljerade utbildningsplanen blev färdigställd i slutet av
november 1979. De libyska myndigheterna gjorde en inspektion den 28
november 1979. De ville då förvissa sig om att vi var klara att ta emot
eleverna. Vi visade upp dokument, bl. a. den numera i detalj utarbetade
utbildningsplanen, vidare hur skolan såg ut osv. Jag vet inte vilken rapport de
skrev, men vi fick så småningom ett besked från Tripoli att man hade godkänt
arrangemangen och börjat ta ut eleverna i Libyen.

Vi rekryterade lärare från England. Det första året skulle det i stort sett
undervisas i engelska för att vi skulle få fram en gemensam språkbas och
förstå varandra. Vi tecknade avtal med ett engelskt företag. Lärarna är alltså
inte anställda av Telub utan av ett engelskt företag, som skulle ställa till
förfogande ett antal engelsmän som lärare. Det var lärare som tidigare
utbildat araber, bl. a. libyer, på Malta. Eleverna kom inte den 15 november,
utan den 15 mars.

I samband med detta började Expressen publicera dokument som inte har
med detta att göra utan gäller en annan utbildning. Vi hade en representant
som besökte Libyen och fick förfrågningar om ytterligare utbildningsomgångar.
Han tillhörde marknadsavdelningen och var energisk. Han satte i

KU 1980/81:25

309

gång att snabbt ta fram det projektet och började skissa på en utbildningsplan.

När jag fick reda på detta stoppade jag det nya projektet. Det var föranlett
bl. a. av att jag fick möjlighet att träffa handelsminister Burenstam Linder
den 12 november. Jag var hos Burenstam Linder tillsammans med Eric
Malmberg för att dels framföra en förfrågan från libyska myndigheter om ett
delegationsbesök från Libyen hos svenska företag för att om möjligt köpa
viss materiel som inte kallades krigsmateriel, dels diskutera utbildningsprojektet.
Burenstam Linder sade till mig att han ville att vi i fortsättningen inte
skulle göra ytterligare affärer med Libyen av denna karaktär. Det var bl. a.
bakgrunden till att jag stoppade vidare arbete med projekten för flygvapnet
och flottan, som hade anmält intresse för utbildning i vårt land.

Vid det tillfället gav jag inte Burenstam Linder full information. Jag har
efter det att kontraktet var undertecknat inte lämnat full information, och det
beklagar jag. När jag besökte konstitutionsutskottet gav jag inte komplett
information avseende detaljerna i de hemliga dokument som avser utbildningen
och inte heller till krigsmaterielexportutredningen. Men den dokumentation
i målet som har funnits på UD och som jag förutsätter har funnits i
försvarsdepartementet liksom i handelsdepartementet har trots allt varit till
fyllest för regeringsledamöter som ansett att målet var av sådan karaktär att
de ville stoppa det.

Jag må klandras för att jag inte har visat full uppriktighet när det gäller
innehållet i den, som jag har uppfattat det, sekreta delen. Jag har varit
förhindrad av två anledningar. Den första är att jag kunnat konstatera läckor
i kanslihuset. Jag anser att det läcker som ett såll, inte bara i de här frågorna
utan i de flesta frågor. Jag har inte kunnat lita på någon. Det är en allvarlig
anklagelse, men jag tycker att den har ganska klart dokumenterats genom
avdrag i pressen av hemliga dokument. Jag tycker att det skall oroa de
ansvariga i Sveriges riksstyrelse betydligt mer än just den här affären. Det har
helt andra och mycket allvarligare aspekter även för den här frågan.

Vi har kommit i ett tillstånd där massmedia tillåts nästan styra hur saker
och ting får presenteras och göras. Det ankommer inte på mig men jag
hoppas det är mig förlåtet att jag är litet upprörd, så misshandlad som jag
blivit. Intervjuer i radio har blivit fullständigt sönderhackade. Man ger en
löpande intervju utan avbrott, och när man lyssnar på den är den
söndertuggad i 20 bitar med provokatoriska frågor inkastade efteråt. Svaren
blir på det sättet annorlunda.

Jag har haft ytterligare kontakt med regeringsledamöter. Den 6 december
1979 besökte jag försvarsministern. Han var orolig för sekretessläckor. Jag
besökte honom den 6 december för att informera honom om att han inte
behövde känna oro i det avseendet. Som gammal militär visste jag väl vad
som krävdes från sekretessynpunkt. Vi hade haft försvarets materielverks
säkerhetsexperter nere på skolan, och de hade förklarat sig fullt nöjda med
arrangemanget att skolan är helt skild från Telubs hemliga anläggningar. De

KU 1980/81:25

310

hade uttalat sitt fulla förtroende i det avseendet och givit klartecken, och det
kunde jag meddela försvarsministern.

Vid det tillfället visade jag också vad som har kallats den öppna versionen,
den del av utbildningsplanen som då var offentlig. Man hade kommit så långt
i det avseendet att det som stod i pärmen redan var klart för allmänheten, och
det fanns alltså ingen anledning att ha det sekretessbelagt. Den som
uppmärksamt läste pärmen kunde klart se att vad avsåg tredje och fjärde året
var det angivet inom en hel del områden ”To be decided later”, vilket
betyder att utbildningen i de avseendena inte var klar att publicera på grund
av sekretessen. Det berodde också på att vi inte visste hur mycket eleverna
skulle kunna tillgodogöra sig. Vi fick se att de inte besatt de kunskaper som vi
hade förväntat oss och som den första utbildningsplanen var baserad på. Jag
visade pärmen för försvarsministern, han bläddrade litet förstrött i den helt
naturligt. Det fanns ingen anledning att gå in närmare på den då.

Jag har träffat handelsminister Burenstam Linder ytterligare en gång. Den
18 mars träffade jag krigsmaterielinspektören på förmiddagen och Burenstam
Linder på eftermiddagen. Det var i anslutning till att Expressen hade
visat försättsbladen till den ytterligare undervisning som var aktuell. Det
hade blivit några av försättsbladen över, och de hade legat i tryckeriet i tre
månader utan att någon ägnat uppmärksamhet åt dem. Det var dem
Expressen hade kommit över.

Landstingsrådet Hjerne besökte Telub och skolan den 10 april och fick
också se pärmen. Han har efteråt enligt hörsägen och pressuppgifter sagt att
han fick klart för sig att utbildningen hade militär anknytning. Även den som
förstrött ägnade sig åt detta måste, om jag uppfattat landstingsrådet Hjerne
rätt, ha sett att det fanns en militärteknisk anknytning.

Jag hade slutligen ett sammanträffande den 21 april i fjol, 1980, med
Burenstam Linder och Åsling, då också krigsmaterielinspektören och Eric
Malmberg var närvarande förutom några från handels- och utrikesdepartementen.
Då gick vi snabbt igenom de olika projekt som hade haft aktualitet
för Telub. Jag kunde tala om hurdant läget var i de frågorna.

Därmed har jag väl i stort sett kammat igenom de kontakter som jag har
haft med regeringsledamöter och med kansliet.

Olle Svensson: Av stort intresse är att få klarlagt vilken dokumentation som
har funnits hos regeringen framför allt inför det avgörande beslutet. Jag vill
därför fråga vilket samband en del av den dokumentation som vi har fått
redovisad har med den dokumentation du har lämnat.

Först vill jag citera vad Malmberg har sagt till oss om den information som
har lämnats i styrelsen och som bygger på minnesanteckningar. Enligt den
har direktör Dahlberg redan 1978 lämnat en skissartad redogörelse för
innehållet i utbildningen. Där angavs att det var en teknisk utbildning
inriktad på ett antal olika teknikområden. Det angavs också att i slutet av
utbildningen skulle tekniken anslutas till militära applikationer.

KU 1980/81:25

311

På en fråga till Malmberg förtydligade han att det står i hans anteckningar
att den redovisningen lämnades i början av år 1978 att militära applikationer
skulle ingå i den senare delen av utbildningen.

Är det riktigt att en sådan redogörelse inför styrelsen har lämnats?

Benkt Dahlberg: Jag har här den promemoria som jag har skrivit i ärendet,
daterad den 19 maj 1978, som varje styrelseledamot har fått.

Det förvånar mig att Eric Malmberg tar upp den saken inför konstitutionsutskottet,
eftersom det rör det interna styrelsearbetet, men eftersom
han har gjort det känner jag mig inte förhindrad att ordagrant återge vad som
står i den promemoria jag upprättade den 19 maj. Om konstitutionsutskottet
tillåter skall jag citera:

”1 början av december i fjol fick Telub förfrågan från libyska luftförsvaret
om vårt intresse för och våra möjligheter att i Sverige under 3 år utbilda 40
utvalda studenter för framtida kvalificerade uppgifter inom områdena:
planering, systemutformning, inköp, operation - drift och underhåll för
luftförsvarets utrustningar och system - dock ej apparatbunden utbildning.”
Med det avsågs att vi inte skulle ge utbildning på den apparatur de hade.

”Uppgiften föreföll intressant och låg väl inom företagets affärsidé. Efter
kontakt med styrelsens ordförande, UD och handelsdepartementet för
besked om eventuella hinder utarbetades snabbt ett förslag och offert. Vid
besök i Libyen 17-22 december presenterades vårt förslag och offert för
ansvarig myndighet. Telubs uppläggning etc. gillades. Beslut fattades då att
utbildningen i stället skulle omfatta 80 elever och pågå i 4 år.

Vi ombads återkomma med förslag och offert efter dessa nya riktlinjer.

I mitten på januari besökte vi på nytt Libyen.”

Det är ett hemligt dokument, och jag hade inte tänkt ta fram det, men
eftersom det har förekommit olika uppgifter i pressen om vad jag har sagt i
styrelsen har jag funnit det angeläget att få detta klarlagt. Jag lämnar gärna
över ett exemplar till sekreteraren, men jag vill inte att det kommer ut till
offentligheten i det här skicket, om jag kan få en sådan försäkran.

Olle Svensson: Det finns en minnesanteckning från samrådsgruppen i
utrikesdepartementet den 14 december 1977 av följande innehåll: Företaget
Telub vill utbilda 40 libyska militärer i Sverige. Telub, som är ett dotterbolag
till FFV, har anmält att man under en period av 3 år önskar utbilda 40 libyska
militärer i bl. a. systemteknik. Att dessa efter avslutad utbildning återgår till
krigsmakten och att de förvärvade kunskaperna är användbara t. ex. inom
luftbevakning, torde vara klart, men UD kan inte avråda. Det anmäls för
utrikesministern.

Jag vill fråga, om vad som här står kan bygga på ungefär samma
information som du lämnade styrelsen och nyss läste upp.

KU 1980/81:25

312

Benkt Dahlberg: Det bygger på samma information. Jag angav inledningsvis
det budskap som jag försökt förmedla till Groth. Den promemoria som är
publicerad i tidningarna och som Groth upprättat har jag aldrig sett. Jag
bedömer att det som står där emanerar från den promemoria han upprättade
efter mitt samtal.

Olle Svensson: Det var alltså den text som fanns i minnesanteckningar från
samrådsgruppens möte den 14 december 1977.

Bertil Fiskesjö: För Dahlbergs orientering: det var en promemoria som
gjordes upp innan föredragningen för utrikesministern skedde och som väl
inte drogs för utrikesministern.

Olle Svensson: Jag vill påpeka att det i UD:s handlingar finns en
minnesanteckning i kabinettssekreterarens kansli. I den promemoria som är
föredragen den 20 december 1977 inför utrikesministern står det antecknat:
inte någon erinran från utrikesministern. Den har rubriken Ifrågasatt
utbildning i Sverige för libysk militär. Jag behöver inte läsa upp hela, men där
finns också uppgifter om att libyerna önskar sluta avtal angående utbildning i
Sverige för 40 personer under tre läsår i elektronik och systemteknik.
Gruppen skulle utgöras av militär personal men utbildningen avser civila
ämnen - sedan är det struket.

Bertil Fiskesjö: Såvitt jag förstår står det ”elektronik och systemteknik”.

Olle Svensson: ”Syftet med utbildningen är dock att utbilda personer för
luftbevakningsuppgifter och annan elektronisk bevakning. Direktör Dahlberg
upplyser vidare att företaget kan räkna med att i framtiden sälja
konsulttjänster i Libyen.”

Detta måste bygga på det samtal som fördes mellan direktör Dahlberg och
Caj Groth. Kan man då säga att det vid den förfrågan gavs en relativt utförlig
beskrivning av den tänkta utbildningens innehåll till Groth?

Benkt Dahlberg: Groths PM är daterad den 9.12, medan samrådsgruppens
PM var av den 14.12. Jag kontaktade Groth den 5.12 och fick besked från
Groth den 15.12. Den 16.12 reste jag ner till Libyen.

Som jag inledningsvis sade beskrev jag för Groth hur jag presenterade
detta. Hur väl jag lyckades överföra mitt budskap till honom har jag kunnat
återfinna i promemorian som varit publicerad i tidningen men som jag inte
fick se. Han avstämde inte den mot mig i förväg. Hade han gjort det kunde vi
väl klarat av de nyansskillnader som fanns i uppfattningarna. Men den
återger rätt väl vad han sade. Hans ”dock” är viktigt för mig, det som han har
med när han talar om vad utbildningen syftar till. Det står i motsatsförhållande
till de civila ämnena. Han har enligt min uppfattning förstått det jag

KU 1980/81:25

313

ville säga, att det var militär personal men civil utbildning - att utbildningen
dock syftar till att de skall vara skickade för uppgifter inom luftförsvaret.

Olle Svensson: Det talades inledningsvis om att det ingår litet av semantik i
de här frågorna. Av den anledningen vill jag få klarhet på en punkt. Det är väl
riktigt såsom här har beskrivits att dessa libyska militärer skulle återgå till
libyska krigsmakten efter avslutad utbildning?

Benkt Dahlberg: Jag kan inte svara på det. Det har jag ingen bestämd
uppfattning om. Jag har utgått från att det är avsikten, men jag har svarat vid
flera tillfällen att jag inte kan uttala mig om huruvida det är militär personal
eller inte. Vi har inte haft något inflytande på uttagningen. Eftersom det är
libyska försvaret som tagit ut personalen har jag utgått från att det är militär
personal som man avsett att sedermera använda inom libyska luftförsvaret.

Sven-Erik Nordin: Vad är det för ålder på eleverna? När de kommer hit visar
de väl upp pass, förmodar jag, och av passet måste framgå yrke eller
befattning. En del har sagt att de är kadetter, andra har förklarat att de är
vanliga värnpliktiga, men nu är väl envar manlig libyer värnpliktig redan från
tonåren. Det vore intressant att veta om det finns någon dokumentation av
vad det är för slags människor: ålder, bakgrund och tjänsteställning.

Benkt Dahlberg: De har presenterat pass, och de har begärt visum. De har
alltså granskats dels på svenska ambassaden i Libyen, dels av invandrarverket
i Norrköping, som har givit dem visa för ett år i taget. Av passet framgår
åldern, som varierar från 17 till 23-24 år, om jag inte minns fel. Enligt vad jag
kan minnas framgår det inte av passen att någon har någon militär titel. Jag
tror att flertalet inte har gjort sin värnplikt utan kommer direkt från skolan.
Det är möjligt att de har haft en kort första tjänstgöring på kanske några
månader för att lära sig marschera och få grundläggande militär utbildning.

Anders Björck: Hur kom det sig att ni fick napp just i Libyen? Var det någon
aktiv ackvisition för att få affärer av det här slaget just med Libyen?

Benkt Dahlberg: Det förmedlades genom en arab, som har gått på tekniska
högskolan i Stockholm och tagit civilingenjörsexamen och arbetat som
konsult i Libyen. Han fick kontakt där nere med en gammal studentkamrat
till mig som har ett konsultföretag och också har arbetat i Libyen. Det var helt
by chance. Han kände till att vi hade ett företag som hade de här faciliteterna.
Min gamle studentkamrat var själv reservofficer. Det råkade bli så att han
ringde till mig och frågade om vi var intresserade. Vi hade inte drivit någon

KU 1980/81:25

314

ackvisition alls i Libyen. Vi har däremot besökt vissa andra arabländer men
aldrig Libyen.

Anders Björck: Det har talats om att företagets affärsidé omfattade den här
typen av utbildning. Har ni formulerat den affärsidén själva inom Telubs
styrelse och företagsledning, eller har ni fått pekpinnar från de regeringar
som suttit under den tid Telub har verkat?

Benkt Dahlberg: Den har utformats inom Telub och godkänts av Telubs
styrelse bl. a. genom att vi är delägare i det statliga utbildningsbolaget. Vi har
funnit att bästa sättet att få framtida kunder är att ge utbildning till folk som
sedermera kommer i ledande befattningar i olika länder som har behov av att
beställa. Engelsmännen har hållit på med detta länge. Idén är att genom
utbildning skaffa sig blivande kunder.

Anders Björck: Men ni har inte av någon regering eller något statsråd blivit
avrådda under 1970-talet från att satsa på Libyen?

Benkt Dahlberg: Nej.

Anders Björck: Jag har här en TT-intervju med Palme. På en fråga, om
socialdemokraterna skulle ha stoppat affären säger han: ”Ja. Jag har talat
med Sven Andersson, och vi har sagt att det här hade vi inte gått på.”

Du delar alltså inte Olof Palmes uppfattning i frågan?

Benkt Dahlberg: Jag har inte uttalat mig om det. Jag förstår inte
kopplingen.

Anders Björck: Palme har alltså sagt att utbildningen enligt hans uppfattning
inte borde ha fått förekomma.

Benkt Dahlberg: Det är politiska bedömningar. Jag vill inte göra uttalanden
i den frågan. Jag har underställt regeringen hela frågan, om det var lämpligt
eller olämpligt att vi gjorde affärer med Libyen inom det här området.

Anders Björck: Det har förekommit diskussion om affärer med Saudiarabien,
och tidningarna har även där haft en del skriverier. Har det förekommit
några motsvarande affärer som den med Libyen med andra arabländer där
det ingått militära moment?

Benkt Dahlberg: Militära moment har inte ingått t. ex. i affärerna med
Saudiarabien. Vad är militära moment?

KU 1980/81:25

315

Anders Björck: Militära applikationer av robotteknik, elektronik och
liknande?

Benkt Dahlberg: Eftersom herr Björck tar upp frågan om Saudiarabien kan
jag nämna hur hänsynslöst pressen kan uppträda.

Vad det är fråga om är unga pojkar från Saudiarabien som inte kan ett ord
engelska.

Ungdomarna kom till oss och påbörjade en kontrakterad utbildning som
skulle pågå i 8 veckor. Det visade sig att de inte orkade med mer än två
timmars undervisning om dagen. Man begärde en utvidgning av utbildningen
i ytterligare 4 månader. Man fick lära sig självförsvar. Om de blev anfallna
skulle de precis som kvinnor i dag kunna skydda sig själva med karateslag.
Sedan har det talats om en skjutbana på vinden. Det är överdrivet. De har
skjutit med luftpistol på korta avstånd.

Att vi inte vill ha insyn i den utbildningen sammanhänger med att 40
företag över hela världen lämnade offerter på sådana anläggningar. Två
företag togs ut: ett amerikanskt och Telub. Vi fick hälften och det
amerikanska företaget den andra hälften.

Det finns ytterligare arabstater som vi haft utbildning för. Vi har haft
algerier i Växjö i 6 veckor och utbildat dem på radioutrustning. De kommer
från luftfartsverkets motsvarighet. Vi har haft utbildning för egyptier och
som sagt saudiarabier och kanske för folk från ytterligare någon nation.

Anders Björck: Fick Cars eller någon i hans omgivning - krigsmaterielinspektören
har nämnts här - någon skriftlig dokumentation från Telub om det
här projektet? Fanns det någon form av promemoria som gav en
sammanfattande bild av hur ni såg på hela Telub-projektet, om jag skall
undvika det förfärliga ”affär”?

Benkt Dahlberg: Cars och krigsmaterielinspektören fick inte någon dokumentation
från oss.

Anders Björck: Vid sammanträffandet var det tydligen en upprörd stämning.
Anser direktör Dahlberg att han fick möjlighet att framföra sin syn på
ett tillfredsställande sätt och ge en helhetsbild av läget?

Benkt Dahlberg: Nej, det anser jag inte. Jag anser att det var one-way traffic.
Det var ett blockerat lyssnande från ena partens sida. Jag kanske också blev
upprörd, men jag lyckades behärska mig.

Daniel Tarschys: Huvudsyftet med det eftersträvade mötet med Cars hösten
1978, som inte blev av, var att ta upp vissa frågor kring försäljning av defensiv
krigsmateriel till Libyen. Det mötet kom inte till stånd. Hur gick det med den
saken? Blev det någon försäljning?

KU 1980/81:25

316

Benkt Dahlberg: Det är riktigt att det huvudsakliga ändamålet var att jag
skulle framföra budskapet från libyska regeringen till svenska regeringen via
handelsministern som närmast ansvarig för den typen av frågor. Jag fick så
småningom från krigsmaterielinspektören ett muntligt besked om att någon
försäljning av krigsmateriel inte kunde komma på tal, och det visste jag ju i
förväg. Telub var inte inblandat i den försäljningen. Vi tillverkar ingen sådan
materiel.

Daniel Tarschys: Syftet med den eftertraktade kontakten uppnåddes alltså
genom att man fick ett besked.

Benkt Dahlberg: Nej, det uppnåddes inte. Jag var ombedd att personligen
framföra detta till svenska regeringen, och det var inte tillfredsställande att
bli avvisad på det sättet.

Daniel Tarschys: Varför skrev inte direktör Dahlberg ett brev och insisterade
på att få företräde?

Benkt Dahlberg: Man kan säga efteråt att jag borde ha gjort det, men jag
trodde inte man skulle skriva brev när man i övrigt får nöja sig med muntliga
besked.

Daniel Tarschys: Ett genomgående tema i kontraktet var att alla möjliga
moment skulle omfatta även militära applikationer. Om detta var kontraktets
innehåll, hur var det då möjligt att inför alla möjliga grupper beskriva
utbildningen som rent civil? Det var inte bara inför konstitutionsutskottet
utan också inför krigsmaterielkommittén som utbildningen beskrevs som
rent civil. Staffan Burenstam Linder gav i riksdagen klart besked att det var
rent civil utbildning, och han byggde på information från Telub i den frågan,
om jag förstått det rätt. Hur var det möjligt att beskriva detta som rent civil
utbildning?

Benkt Dahlberg: Jag sade redan från början att för mig var det fråga om civil
utbildning i motsats till militärutbildning. Militärutbildning är någonting som
har med vapen att göra. Den utbildning det är fråga om här är utbildning i
skolsal, inte i terrängen och inte med att avfyra robotar och sådant, utan det
är en teknisk utbildning avseende viss militär materiel. Men jag har sagt att
efter det att kontraktet var underskrivet har jag inte lämnat fullständig
information.

Varför har jag inte lämnat fullständig information? Efter Expressens
skriverier, som noggrant har studerats av ledamöterna, hade jag två sidor att
kämpa mot. Dels måste jag övertyga Libyen att jag inte läckte vad som står i
kontraktet, dels försökte jag ge frågeställarna en uppfattning i frågan. Jag har
misslyckats där.

KU 1980/81:25

317

Daniel Tarschys: Min sista fråga gäller Telubs styrelse. Uppenbarligen har
Telubs styrelse i december 1980, eller när det var, fått tillgång till ny, för dem
inte känd information och reagerat så att den tagit kontakt med regeringen.
Hur vill direktör Dahlberg förklara den häftiga reaktionen i Telubs styrelse i
december 1980?

Benkt Dahlberg: Jag anser att det knappast är min sak att göra något
uttalande i den frågan inför konstitutionsutskottet. Jag tycker att det
dokument som jag läste upp nyss ger svar nog.

Gunnar Biörck: Jag har två frågor. Den ena anknyter till vad Anders Björck
var inne på.

Vilken roll har avtalet mellan den dåvarande svenska regeringen och
Jalloud kommit att spela för Telubs handlande? Har det känts förpliktande
för Telub i dess egenskap av statligt företag att så långt möjligt tillfredsställa
libyska önskemål?

Den andra frågan är: har Telub funderat på om kännedom om svensk
utbildning på det här området via Libyen kunde läcka eller vara av intresse
för militärledningar i länder närmare Sverige?

Benkt Dahlberg: På den första frågan vill jag svara att jag inte kände till att
det över huvud taget fanns ett avtal. Något avtal tror jag f. ö. inte existerar,
utan det är väl mer ett protokoll som upprättades vid Jallouds besök i
Sverige. Jag kände inte till det förrän långt senare när jag var nere i Libyen i
slutförhandlingarna och ambassadören berättade att han väntade besök av
den delegation som blev resultatet av protokollsanteckningen. Det har inte
haft något inflytande på vårt agerande.

När det gäller den andra frågan var de motiv som angavs av libyerna för
utbildning i Sverige att de inte ville vara begränsade till att få utbildning i
Ryssland, Förenta Staterna och England utan ville få utbildning i ett land som
de betraktade som neutralt. De hävdar att Libyen också är ett neutralt
oberoende land. Därför ville de få utbildning hos oss. De vill också se hur ett
demokratiskt land fungerar. De anser själva att Libyen är det mest
demokratiska landet i världen. Jag har inte alls någon uppfattning om att de
har sneglat på att utbildningen här skulle kunna via Libyen användas i något
annat land.

Gunnar Biörck: Men har ni haft någon kännedom om Libyens relationer till
öststaterna?

Benkt Dahlberg: Nej, inte annat än vad som har varit tillgängligt i
pressen.

KU 1980/81:25

318

Yngve Nyquist: Jag har en liten detaljfråga som gäller överläggningarna med
Cars. Cars skrämde då med olika åtgärder som skulle vidtas och han sade
också att regeringen skulle ge ett meddelande. Om jag förstod rätt hände
varken det ena eller det andra. Men så hette det att när så småningom
Expressen tog upp frågan föreföll det som om sättet att redogöra för frågorna
skulle vara utmejslat i ett departement. Är det handelsdepartementet som
avsågs?

Benkt Dahlberg: Jag säger: den information som fanns i kanslihuset.

Hilding Johansson: Jag har först en fråga om krigsmaterielinspektören. Jag
fattade dig så att han under och före samtalet med Cars hade givit uttryck åt
uppfattningen att projektet inte skulle fullföljas. Var det hans personliga
mening, eller talade han å handelsministerns vägnar? Fick du någon
uppfattning om det?

Benkt Dahlberg: När han ringde upp mig sade han att handelsministern
motsatte sig detta projekt och var helt omöjlig i det här fallet. Hans
personliga uppfattning delgav han inte mig på något sätt, men jag kunde
sedan förstå av handelsministerns argumentering att i den promemoria som
krigsmaterielinspektören hade upprättat inför besöket hade krigsmaterielinspektören
uttryckt egna moraliska synpunkter på projektet. Han tyckte det
var moraliskt motbjudande - just de två orden använde Cars.

Hilding Johansson: Jag har inte haft tillfälle att ta del av den promemoria
som nyss nämndes. Var det en utförlig promemoria som han hade skrivit, och
refererades det där till vad som står exempelvis i Groths skrivelse som vi nyss
har resonerat om?

Benkt Dahlberg: Jag har aldrig sett den promemorian, utan den har varit
implicerad i det som handelsministern sade. Han var den som pratade hela
tiden, så varken krigsmaterielinspektören eller Groth sade i stort sett
någonting under de tre kvart som samtalet varade.

Jag utgick från att när ett så väsentligt ärende kommer upp där en minister i
en ny regering vill riva upp ett beslut som är fattat av en tidigare regering har
man noga satt sig in i frågan och tagit del av de dokument som finns. Jag hade
utgått från att det skedde hos de ansvariga, hos Cars och hos krigsmaterielinspektören.
Cars visste om att Groth hade skrivit en promemoria, men Cars
hävdade att vad den tidigare regeringen hade beslutat kände man sig inte
bunden av.

Hilding Johansson: Du fick i alla fall det intrycket att de fakta som redovisas
i Groths promemoria var kända av Cars och krigsmaterielinspektören?

KU 1980/81:25

319

Benkt Dahlberg: Ja.

Hilding Johansson: Det förekom ett samtal med Nordbeck. Lät Nordbeck
då förstå att försvarsminister Kronmark var motståndare till projektet?

Benkt Dahlberg: Jag uppfattade inte samtalet på det sättet, och det tycker
jag också den fortsatta gången visar. Jag utgår från att om försvarsministern
hade velat konkret åstadkomma någonting annat än att få en försäkran om
att vi tänkte på sekretessynpunkterna - om han hade ytterligare önskemål om
det här projektet och han inte lyckades få igenom det via sin statssekreterare,
hade han väl tagit telefonen eller kallat mig till sig, men jag märkte ingenting
sådant.

Hilding Johansson: Det har i massmedierna påståtts att det fanns företag
som konkurrerade med Telub när projektet förbereddes. Är det sant?

Benkt Dahlberg: Ja. Samma förfrågan riktades även till det svenska
företaget Teleplan. Det offererade samma jobb, och jag har sett dess offert i
Tripoli parallellt med vår egen.

Kurt Ove Johansson: Du kommenterade en tidningsuppgift om Huss besök
i utskottet där det påstås att differensen mellan säljare och köpare av
utbildningen var så stor att man på den grunden skulle kunna avstyra affären.
Jag skulle vilja veta om du kan nämna några siffror på hur stor differensen
kunde vara mellan köpare och säljare.

Benkt Dahlberg: Den uppgiften var ny för mig. Jag vet inte varifrån han fått
den informationen. Som jag sade tidigare hade vi lämnat vårt slutbud, och
det var i princip accepterat. Det återstod vissa teknikaliteter, men i övrigt var
kontraktet klart. När Huss kom in i bilden var det ingen prisdifferens. Det
visas väl också av att jag fick beskedet den 5 mars av Huss, och den 13 mars
skrev vi på kontraktet. Jag reste ner den 9. Jag vet inte vad som förevarit
mellan Eric Malmberg och Huss.

Daniel Tarschys: Malmberg återgav en anteckning han hade gjort. Den är
inte daterad, men den lyder: ”Hela affären börjar bli för tråkig. Tveksamheten
var stor från början. Förhandlingar har pågått sedan 1977. Jag anser att
vi skall kliva ur affären. Inga nya medgivanden. Offerten endast giltig till

28.2.”

Formuleringen ”inga nya medgivanden” antyder att det har varit
differenser om villkoren, och Malmberg anser att flera sådana medgivanden
inte bör ske. När han skriver att han anser att man skall glida ur affären
antyder det att han tror att det finns någon möjlighet att komma ifrån
offerten. Det är väl det som återspeglas också i samtalet mellan Malmberg

KU 1980/81:25

320

och Huss. Malmberg har givit Huss intrycket att det fanns någon möjlighet
att glida ur affären.

Benkt Dahlberg: Jag vet inte vad som har sagts mellan Malmberg och Huss.
Det är riktigt att vårt sista bud - take it or leave it - gällde till 28.2. Redan de
sista dagarna i januari kom min medarbetare hem och talade om att det var
klart.

Olle Svensson: Det har diskuterats tidigare, bl. a. föregående år, om
regeringens möjligheter att stoppa affären i olika skeden. Det gäller dels
regeringen Fälldin I, dels regeringen Ullsten. Jag ställde frågan redan vid
föregående tillfälle om er villighet att medverka till att stoppa affären, om
regeringen kom fram till ett sådant beslut.

Nu har ju åtgärder vidtagits av regeringen Fälldin II i nära samarbete med
styrelsen. Förutsätter du att du själv och styrelsen hade på samma sätt
medverkat om ni hade fått ett klart nej, dels från utrikesministern eller första
regeringen Fälldin och dels av regeringen Ullsten?

Benkt Dahlberg: Självklart. Det är nu tre och ett halvt år efter affärens
upprinnelse. Den information som funnits från det att affären började ända
fram till den tidpunkt när kontraktet skrevs under kan samlas på ett par
A4-sidor. Efter det finns det hur mycket information som helst. Opinionsläget
har påverkat alla människor, som har blivit ”klokare” nu. En hel del
människor vill hänföra yttranden och synpunkter, som har kommit fram nu
på slutet, till tidigare stadier i processen. När man har facit är det så lätt att
veta vad man ville och tyckte skulle ha gjorts, men vid den tidpunkt när
medgivandena har gjorts och besluten har fattats var informationsläget
beträffande opinionen ett helt annat.

Fortfarande är jag tveksam om vad opinionen är. Den här frågan har
uppförstorats så våldsamt. Jag har hittills inte fått ett anonymt telefonsamtal
där man har uttryckt sitt misshag med mitt eller företagets agerande. Jag har
fått ett stort antal brev med positiva uttalanden. Jag har fått två negativa
anonyma brev - jag vet vem som är avsändare av det ena - men det är
allt.

Om regeringen verkligen hade fattat ett beslut och meddelat oss det, hade
vi självfallet agerat utifrån detta, och då är det helt klart att vi hade stoppat
projektet.

Olle Svensson: Eftersom det legala läget kan vara oklart vill jag säga att ett
sådant beslut hade kunnat fattas genom ett samarbete. Ni hade kunnat
begära att få gå ur projektet på det sätt som nu skedde när man började
omförhandla med Libyen.

KU 1980/81:25

321

Benkt Dahlberg: Ett juridiskt bindande avtal är ingenting som man kryper ur
utan vidare, och den sittande ledningen har minsann inte krupit ur avtalet
ännu. Man vet inte vilka konsekvenserna blir. Vi upplever bara den synliga
delen av isberget, men det återstår mycket. Kjell-Olof Feldt har gjort
uttalanden som visar klart att han ser betydligt mer realistiskt på möjligheterna
och farorna av att riva upp det här projektet, vilket man nu tror är så
enkelt. Vi hade självfallet gjort allt som varit möjligt om regeringen hade sagt
att vi skulle göra allt vad vi kan för att komma ur projektet, men inte enligt ett
muntligt direktiv från en minister som vill skrämma en företagare att gå ur ett
projekt som kostat många miljoner och där vi satt in de bästa av våra
resurser, som vi eljest skulle satt in på andra jobb.

Olle Svensson: Det räcker med ett besked om ett kollektivt regeringsbeslut
för att förändra avtalet?

Benkt Dahlberg: Naturligtvis, men regeringen måste ta ansvaret för
beslutet.

Per Unckel: Jag har tre frågor av vilka två har att göra med utbildningens
karaktär.

Jag vet inte om jag riktigt uppfattade direktör Dahlbergs citat ur
promemorian till styrelsen från maj 1978. I den fanns ett utkast till kontrakt
eller åtminstone till beskrivning av innehållet i utbildningen. Uppfattade jag
det rätt så att promemorian till styrelsen omfattade hela samlingen
handlingar, också den del som föreföll vara utkast till kontrakt?

Benkt Dahlberg: Ja. Försättsbladet är en promemoria. Den del som
beskriver utbildningen ingår i det underskrivna kontraktet. Det andra som
står i kontraktet är betalningsvillkor och juridiska historier, men det här är
det fundamentala i projektet.

Per Unckel: Nästa fråga sammanhänger med utbildningens karaktär. Den
har beskrivits i olika handlingar. Utbildningens karaktär beskrivs inför
styrelsen i den handling vi just fick föredragen. Utbildningens karaktär har
också beskrivits i Holmquists brev från Tripoli till utrikesdepartementet
något halvår senare. Dessutom har utbildningens karaktär beskrivits tidigare
i ungefär dessa termer - nu citerar jag ur minnet - att det är en typ av
utbildning som kan erbjudas vid varje svenskt tekniskt gymnasium. Jag har
för mig att direktör Dahlberg använt den formuleringen i något sammanhang.

Står direktör Dahlberg fortfarande fast vid uppfattningen att detta är en
civil utbildning och att det är en utbildning som kan erbjudas vid varje
svenskt tekniskt gymnasium?

21 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

322

Benkt Dahlberg: Det är viktigt att hålla isär två begrepp. Det som libyerna
ställde krav på var att nivån på utbildningen skulle motsvara gymnasieutbildning
så till vida att den skulle ge kompetens att fortsätta på teknisk
högskola. På så sätt är det en utbildning på gymnasienivå. Däremot har jag
inte sagt att det går att få den utbildningen på varje gymnasieskola. Den går
att få på olika läroanstalter i Sverige, bortsett från viss militär materiel som är
kommersiellt tillgänglig. Sjöbefälsskolor och andra skolor ger en radarutbildning
av den här karaktären, däremot inte varje gymnasieskola.

För att ange nivån på utbildningen önskade man på libysk sida att den
skulle ge kompetens för inträde på teknisk högskola. Det var viktigt, för om
de här gossarna inte skulle vilja fortsätta i det militära försvaret skulle de ha
möjlighet att skaffa sig högskoleutbildning.

Per Unckel: Skälet till att jag ställer frågan är att det är uppenbart att
direktör Dahlbergs beskrivning av utbildningen och försäkringar på förfrågningar
från olika instanser och personer har spelat en stor roll för
bedömningen av ärendet. Direktör Dahlberg har vid tidigare tillfällen
karaktäriserat utbildningen som civil. Min preciserade fråga blir: är
fortfarande, givet de informationer som nu har kommit i dagen, den här
utbildningen enligt direktör Dahlbergs mening att karaktärisera som
civil?

Benkt Dahlberg: Då skulle jag först vilja fråga: vad är militärutbildning? Jag
hävdar att militärutbildning får man i det militära försvaret. Det finns ingen
civil instans som kan ge militär utbildning. Därför är detta för mig civil
utbildning. Det har missuppfattats, eftersom den gäller militärtekniska
ämnen.

Den väsentliga informationen för att ta ställning till om vi skulle gå vidare
med projektet eller inte gäller behandlingen i UD i december 1977. Där är
det helt klart: militär personal, civil utbildning. Det framgår klart att det
gäller utbildning i militärtekniska ämnen - ”utbildningen syftar dock till
utbildning för befattningar inom luftbevakning m. m.” Det är väl tillräcklig
information för att ta ställning till projektet från politisk synpunkt.

Per Unckel: Syftet med min fråga var att få klarhet i om det som var sant då är
sant i dag.

Benkt Dahlberg: Det hoppas jag verkligen.

Per Unckel: Den andra fråga som jag vill ställa gäller en allmän bedömning
från direktör Dahlbergs sida, om man sätter in Telub-projektet i ett
perspektiv. Jag utgår från det direktör Dahlberg sade om att Telub var
inblandat i den här typen av verksamhet i flera sammanhang, inte bara i
förhållande till Libyen. Är den utbildning som Telub har offererat och

KU 1980/81:25

323

bedriver gentemot libyerna enligt direktör Dahlbergs mening exceptionell i
något hänseende, eller är det andra företag som har ägnat sig åt detta tidigare
utan den politiska uppståndelse som den här affären kommit att väcka?

Benkt Dahlberg: Mitt svar är klart ja. Det bevisas av att Telepian offererade
precis samma utbildning. Telepian hade tidigare bedrivit utbildning för höga
officerare inom luftförsvaret i klart militära ämnen. I den utbildning som vi
erbjöd hade vi även konkurrens från ett engelskt företag. Man har också visat
mig offerter från Jugoslavien, Tyskland och Frankrike. Att utbildningen
finns tillgänglig är klart. Det är ingenting exceptionellt i detta.

Varför vände man sig till Sverige? Jag talade tidigare om den motivering
som man gav: de känner en annan belastning om de får utbildning i Ryssland,
någon annan öststat eller Förenta Staterna - de har fortfarande mycket folk i
Förenta Staterna - Storbritannien eller Frankrike. Men utbildningen finns
tillgänglig på andra håll.

Per Unckel: Får j ag tolka det så att direktör Dahlberg med den goda kunskap
direktör Dahlberg haft om regeringars möjligheter hade anledning tro att
utbildningen skulle framstå som acceptabel?

Benkt Dahlberg: Det är många utlänningar som fått utbildning i det militära
försvaret: kadetter från Thailand och från Chile och ett stort antal
länder.

Torkel Lindahl: Eric Malmberg antydde att det pågick diskussioner om de
ekonomiska villkoren i avtalet ända fram mot slutet. När klarnade det? När
gick libyerna med på de ekonomiska villkoren?

Benkt Dahlberg: Vi lämnade vårt slutbud under andra hälften av januari. Vi
hade en medarbetare där nere, och vi höll kontinuerlig kontakt. Självfallet
anmälde jag de ekonomiska aspekterna för min styrelseordförande. Vi var
överens om att lämna ett slutbud, och det skulle stå till slutet av februari.

Torkel Lindahl: Antydde libyerna någon gång under den här tiden att man
ville ändra de ekonomiska villkoren?

Benkt Dahlberg: Nej, inte efter det att vi hade lagt fram vårt slutbud.

Torkel Lindahl: Om jag har förstått det hela rätt utgick direktör Dahlberg
från att Cars var informerad om vad det gällde och sedan inte fått någon
möjlighet att informera Cars personligen. Har direktör Dahlberg informerat
Cars om vad utbildningen gällde, eller utgick man från att han automatiskt
blev informerad?

KU 1980/81:25

324

Benkt Dahlberg: När jag blev kallad dit och fick besked om att Cars motsatte
sig projektet utgick jag från att statsrådet tagit del av dokumentationen.
Någon ytterligare diskussion om vad som ingick i kontraktet förekom inte. Vi
talade om nivån på utbildningen i form av gymnasieutbildning. Några
detaljer i övrigt förekom inte.

Torkel Lindahl: I den inledande redogörelsen fick vi reda på att kontrakt om
ytterligare utbildning stoppades av Burenstam Linder, som uttryckte sitt
missnöje. Vad var skillnaden när Burenstam Linder uttryckte missnöje och
när Cars gjorde det?

Benkt Dahlberg: Det är en stor skillnad. När Cars gjorde en viljeyttring var
kontraktet klart. Det som återstod var formaliteten att skriva under. I det
andra fallet hade vi inte ens börjat utarbeta vårt förslag till ett projekt.
Burenstam Linder meddelade mig att han inte ville ha ytterligare affärer med
Libyen just då. Det räckte med den här affären, och vi skulle inte ha några
ytterligare engagemang i Libyen. Då var det inga svårigheter för oss att
avveckla. Om vi fått besked från UD första gången, att vi inte skulle ha
affärer av det här slaget, hade vi inte gjort det heller.

Torkel Lindahl: Cars kom alltså enligt er uppfattning in alldeles för sent med
sina protester. Affären hade hunnit för långt. Det enda sättet att klara sig ur
det hela hade varit att fatta ett regeringsbeslut i någon form?

Benkt Dahlberg: Cars ville inte sätta sig in i frågan tidigare. Han hade
möjlighet från några dagar efter det att han hade tillträtt. Då var jag i kontakt
med krigsmaterielinspektören för att få företräde för Cars. Jag fick klart för
mig att Cars inte på länge kunde ägna sig åt frågor av den här typen. Om Cars
under hösten innan vi gick in i slutförhandlingar hade lämnat ett klart
meddelande hade vi kunnat lägga fram sådana bud att libyerna inte godtagit
dem. Men nu hade vi lagt fram ett bud som i princip var godtaget.

Torkel Lindahl: Till sist en fråga om de andra arabaffärerna, med
Saudiarabien och Algeriet. När ingicks de kontrakten?

Benkt Dahlberg: Vad gäller Saudiarabien ingicks det 1977, tror jag. Vad
beträffar Algeriet var det mera korta beställningar. Standard Radiö har sålt
viss utrustning till Algeriet och vi har hjälpt Standard Radio att utbilda folk
på den materiel Standard Radio har sålt. Jag tror det var 1978-79. Jag har inte
tillgång till de handlingarna.

Olle Svensson: Det förhållandet att Dahlberg underställde regeringen den
här frågan sammanhängde väl med att den bedömdes vara en politisk
avvägningsfråga som regeringen hade att ta ställning till.

KU 1980/81:25

325

Benkt Dahlberg: Ja.

Olle Svensson: Vidare framgår det av våra informationer att försvarsministern
bedömde frågan som allvarlig från utrikespolitisk och försvarspolitisk
utgångspunkt. Han har uppgivit inför utskottet att han ville stoppa det hela,
och då valde han att låta Gunnar Nordbeck ta kontakt med Dahlberg och
framföra sin oro och avråda från affären. Kom det fram vid Nordbecks samtal
med dig?

Benkt Dahlberg: Nordbeck framförde till mig försvarsministerns oro för
affären, som först gällde riskerna för sekretessläckor. Jag kunde lugna
Nordbeck på den punkten, och då föll den. Men det kom aldrig fram att
försvarsministern ville att vi skulle avbryta projektet.

Daniel Tarschys: Av promemorian till styrelsen i maj 1978 framgick att det
varit kontakter mellan Telub och utrikes- och handelsdepartementen. Vilka
kontakter hade förekommit med handelsdepartementet före maj 1978?

Benkt Dahlberg: Det var med krigsmaterielinspektören general Rosenius.
Jag har för mig att det var efter det att ambassadörens brev hade kommit i
mitten på januari 1978. Jag kan inte säga exakt dag, men jag hade
telefonkontakt med Rosenius i slutet av januari eller början av februari
1978.

Daniel Tarschys: Och Rosenius meddelade vid det tillfället att det inte fanns
något hinder?

Benkt Dahlberg: Ja. Rosenius ansåg att det här inte var något som föll under
krigsmaterielkungörelsen. Därför låg det inte heller på hans bord utan föll
inom annans ansvarsområde.

Kerstin Nilsson: Jag vill ställa en praktisk ekonomisk fråga. Sedan kontraktet
skrevs under byggdes nya undervisningslokaler mycket snabbt upp under
en sommar. Hur finansierades de och till vad skulle de ha använts om
utbildningsprojektet inte blivit av?

Benkt Dahlberg: Vi fick förskott från Libyen som väl täckte alla arrangemang.

Bertil Fiskesjö: Du refererade tidigare till ett dokument som vi gärna vill ha
tillgängligt i utskottet. Om vi får det bara i ett exemplar och förvarar det i
sekretariatet skulle vi kanske få låna det?

KU 1980/81:25

326

Benkt Dahlberg: Man får väl göra som i Ryssland: ge olika versioner så att
man vet varifrån det läcker.

Torkel Lindahl: År 1975 gjorde direktör Dahlberg en resa till Saudiarabien
för en kontraktsskrivning. Vad rörde det?

Benkt Dahlberg: Jag har läst det i tidningarna, men jag har inte gjort någon
resa dit. Jag har aldrig varit i Saudiarabien, men tidningarna vet så mycket
som jag inte vet. Jag hade visst uniform på mig också.

Daniel Tarschys: Vi har fått en skrivelse signerad generalmajor Dahlberg
från den 9 september 1975: ”Härmed anhåller jag om tillstånd att bära
uniform vid besök i Saudiarabien.” Vi har också kopia av ett beslut där
försvarsministern har beviljat denna anhållan.

Benkt Dahlberg: Det äger sin riktighet att jag har skrivit på det papperet.
Min medarbetare som drivit de här frågorna länge i Saudiarabien ansåg att
det var bra om jag uppträdde som general där nere, eftersom det i stort sett
bara är generaler man har att göra med. Han hade bedömt att det var lämpligt
att jag reste ner i slutfasen och hade uniformen med mig. Därför ansökte jag
om ett sådant tillstånd att ha i beredskap. Det blev inte aktuellt, och jag har
aldrig varit där. Jag har sett en bild i tidningarna, men jag vet inte varifrån de
fått den.

Daniel Tarschys: Vilken affär gällde det 1975?

Benkt Dahlberg: Det gällde den affär angående ambassaderna som jag
talade om förut. Detta visar beslutsmekanismen - det tar lång tid innan det
kommer till avtalsförhandlingar.

Anders Björck: Har direktör Dahlberg i något annat sammanhang vid besök
exempelvis i Libyen uppträtt i uniform?

Benkt Dahlberg: Sedan jag kom till Telub har jag aldrig burit uniform. Jag
har aldrig använt min militära titel i Sverige, men jag har använt den
utomlands i vissa sammanhang när jag träffat militärer, eftersom det har
underlättat diskussionen.

Bertil Fiskesjö: Jag tackar Benkt Dahlberg för den utförliga redovisningen
och för svaren på de frågor som ställts av utskottets ledamöter.

KU 1980/81:25

327

Underbilaga 9
till bilaga 13

Utfrågning av f. handelsministern Hadar Cars den 7 april 1981

Bertil Fiskesjö: Hadar Cars är välkommen till utskottet. Du har varit här
tidigare. Några av utskottets ledamöter vill ställa kompletterande frågor,
men du kanske själv vill göra några kompletteringar först till den redovisning
du givit tidigare.

Hadar Cars: Till den redovisning jag lämnade KU den 22 april 1980 rörande
min befattning med det s. k. Telub-ärendet har jag inget att ändra eller
tillägga. Jag vill emellertid gärna inför utskottet lämna några kommentarer
till vad förre Telub-chefen Benkt Dahlberg anfört i artiklar nyligen i DN
(25/3) och SvD (3/4).

1. Dahlberg har rätt, när han hävdar att Telubs utbildning av libyer är laglig.
Det finns nämligen ingen svensk lag som förbjuder - eller ger regeringen
möjlighet att förbjuda - svenska företag att ordna civil och militär utbildning
av utländsk militär i Sverige. Det är synd. Hade en sådan lag funnits hade
säkert aldrig Telub-affären kommit till stånd.

Av den utredning som leds av förre utrikesministern Sven Andersson, kan
vi vänta förslag om en sådan lag. Det är utmärkt. Det torde förhindra ett
upprepande.

2. Dahlberg har rätt, när han framhåller den olust jag öppet visade inför
tanken på en utbildning av libysk militär i Sverige.

Lagen ger regeringen möjlighet att hindra svensk export av krigsmateriel
till länder och områden där det finns allvarliga risker för krigshandlingar och
terroraktioner. Orsaken är, att de svenska statsmakterna vill förhindra att
Sverige medverkar till att öka dessa risker. Men då är det, som jag ser det,
helt ologiskt att i stället medverka till utbildningsinsatser. Jag har svårt att
finna någon avgörande skillnad mellan att utbilda president Khadaffis
soldater och att förse dem med vapen. Detta gäller också utbildning i civila
ämnen som ballistik och elektronik.

3. Dahlberg har rätt, när han hävdar att han vid det samtal jag kallade
honom till den 14 februari 1979 inte tog intryck av min argumentering.
Dahlberg åberopade det klartecken han ansåg sig ha fått av den förutvarande
regeringen för att gå vidare med förhandlingarna om avtalet. Han betonade
projektets laglighet och sin juridiska rätt att teckna ett avtal av det aktuella
slaget. Jag förklarade, att jag avsåg ta upp frågan med statsministern och att
jag för min del var beredd att pröva de lagliga möjligheter som kunde stå en

KU 1980/81:25

328

regering till buds för att förhindra att utbildningen kom till stånd.

Överläggningen hos statsministern med berörda statsråd resulterade i att
industriministern, under vilken förenade fabriksverken och dess dotterbolag
Telub närmast lyder, fick statsministerns uppdrag att till företaget framföra
regeringens ogillande av affären och dess önskan att affären inte skulle
komma till stånd. Enligt vad Erik Huss meddelade mig framfördes detta till
Telubs ordförande. Ändå undertecknades någon tid därefter kontraktet
mellan Telub och den libyska krigsmakten.

4. Dahlberg har aldrig gjort gällande att han skulle informerat mig om, att
utbildningen också innehöll en militär del. Däremot påstår han, att han av
min inställning i saken dragit slutsatsen, att jag ändå måste känt till
denna.

Så förhöll det sig emellertid inte. Av det samtal som ägde rum i mitt
tjänsterum den 14 februari 1979 framgick - som jag tidigare meddelat KU -att utbildningen avsåg militär personal men att undervisningen skulle
omfatta ämnen som också kunde undervisas i på civil teknisk skola. Detta
blev därför också utgångspunkt för den nämnda diskussionen om Telub, som
kort tid därefter ägde rum hos statsministern.

I överläggningen hos mig med Dahlberg deltog krigsmaterielinspektören,
generalmajor Bengt Rosenius, och dårvarande departementsrådet Carljohan
Groth. Bengt Rosenius är avliden men Carl-Johan Groth, nu
ambassadör i Islamabad, har per telefon till mig bekräftat att hans minnesbild
av samtalet på denna punkt överensstämmer med min.

Som jag erinrar mig saken, fann både Rosenius och Groth den planerade
utbildningen av libysk militär i Sverige olustig. Mitt intryck är också, att
Rosenius och Groth bibringats samma uppfattning som jag om utbildningens
innehåll.

5. Folkpartiregeringen tillträdde den 18 oktober 1978. Dahlberg påstår att
han den hösten förgäves sökt mig flera gånger. Det är möjligt, även om jag
inte kan erinra mig att någon informerat mig om detta. Det är nu många som
vill träffa en nytillträdd minister och dessvärre räcker inte tiden till åt allt och
alla. Men hade någon viskat i mitt öra, att en chef för ett statligt bolag ville
träffa mig för att informera om sina planer att utbilda libyska militärer i
Sverige, kan jag försäkra att han inte behövt vänta länge.

Utgår jag från att Dahlbergs uppgift att han sökt mig är riktig - och på den
punkten tror jag honom - sätter jag ändå i fråga om orsaken var att informera
mig om Telubs planerade utbildning. Varför skulle Dahlberg vara så
angelägen att träffa mig i den frågan? Han hade ju aldrig sökt min
företrädare, Staffan Burenstam Linder, för att informera honom!

Det finns en annan möjlig förklaring. Frågan om vapenexport till Libyen
aktualiserades under hösten 1978 av ett svenskt företag. Efter vad jag senare
erfarit, skulle Telub haft intresse av att den affären kom till stånd och jag

KU 1980/81:25

329

håller det troligt att det var därför Dahlberg ville träffa mig. Jag sade
emellertid klart ”nej” till begäran om vapenexport och frågan avfärdades.

6. Dahlbergs övriga - mot mig kritiska - uttalanden lämnar jag därhän. (Jag
känns dock inte vid påståendet, att jag skulle ha uttalat mig nedsättande om
den första trepartiregeringen.) Dahlberg såg utbildningsavtalet med Libyen
som en god affär för Telub och en fin exportaffär för Sverige. Min
utgångspunkt var en annan. Mot bakgrund av all den kunskap vi har om
förhållandena i landet och i regionen, anser jag inte att Sverige skulle hjälpa
till med utbildningen av libyska soldater; en utbildning som - oberoende av
sitt innehåll - syftar till militär användning.

Olle Svensson: Jag går till det uttalande som finns återgivet i vårt
granskningsbetänkande i fjol i en särskild bilaga. Där säger du att du vid
överläggningen med Dahlberg gav klart uttryck för din personliga uppfattning:
”Den var, och är, att projektet var mycket olyckligt och att det stred
inte mot bokstaven (eftersom det ju inte gällde export av materiel utan av
kunskaper) men mot tanken och andan i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport.
”

Vilket material grundade du denna uppfattning på? Hade du före
föredragningen i någon promemoria fått ett underlag från ”den föregående
reaktionära regeringen”?

Hadar Cars: Citatet står du själv för. Citatet är av Benkt Dahlberg, och jag
känns inte vid det.

Det material jag hade var, som jag minns det i dag, och jag tror min
minnesbild är korrekt, två promemorior. Den ena beskrev hur ärendet hade
handlagts i utrikesdepartementet och den andra är en promemoria från
samma hantering i försvarsdepartementet. Ordalagen kan jag inte erinra
mig, men jag har anledning tro, även om jag inte skulle kunna för utskottet
garantera detta, att den promemoria som jag hade från utrikesdepartementet
var den promemoria som sedermera har förekommit som PM för en
föredragning inför dåvarande utrikesminister Karin Söder och som varit
publicerad i ett antal tidningar.

Olle Svensson: Fanns inte också anteckningen från samrådsgruppens
sammanträde i UD?

Hadar Cars: Jag kan inte erinra mig någon sådan anteckning.

Olle Svensson: Det innebär att du hade kunskap om ett material som ändå
visar att utbildningen kunde användas med militär anknytning vid de
utbildade soldaternas hemkomst.

KU 1980/81:25

330

Hadar Cars: Jag hade den kunskap som finns återgiven i promemorian för
föredragning inför Karin Söder. För mig har det alltid varit alldeles klart att
den utbildning som de här libyska militärerna skulle få i Sverige hade ett syfte,
nämligen att förstärka den libyska krigsmakten. Därför har jag varit och är
alltjämt helt övertygad om att det är olämpligt att utbildningen bedrivs. Men
jag har av Dahlberg vid överläggning den 14 februari fått förklarat att den
utbildning som skulle ges var rent civil, att det skulle vara sådan utbildning
som man lika väl kunde få vid ett civilt gymnasium eller tekniskt institut. Jag
erinrar mig att vi talade som ett exempel om Orebro tekniska gymnasium -det skulle vara en utbildning av ungefär den karaktären. Detta var också det
som jag hade som utgångspunkt när jag tog upp frågan med statsministern
och de andra berörda ministrarna i folkpartiregeringen.

Min inställning till utbildningen var så klart avvisande under alla
omständigheter att den inte hade påverkats på ett grundläggande sätt om jag
hade haft den ytterligare information som nu finns tillgänglig. Det hade
naturligtvis varit värdefullt om jag haft den informationen vid överläggningen,
men det hade jag inte. Jag hade tvärtom motsatt information.

Olle Svensson: Du säger att du tagit del av Groths PM, eller i varje fall hade
den informationen. Meddelade du den informationen till Ullsten och de
andra folkpartistatsråden?

Hadar Cars: Jag meddelade folkpartistatsråden att jag haft detta samtal med
Dahlberg, att därav framgick att Sverige skulle utbilda libyska militärer, att
den utbildningen skulle äga rum vid Telub i Växjö, att utbildningens innehåll
skulle vara sådan som kunde förmedlas av ett tekniskt gymnasium i Sverige.
Det var den information jag hade.

Olle Svensson: Innehöll inte också den informationen att man under en
period av tre år skulle utbilda dessa militärer i civil elektronik och
systemteknik?

Hadar Cars: Ja, en utbildning som i kombination med en militär del
säkerligen skulle få militär användning.

Jag har aldrig förstått den enorma skillnad som några tycks vilja göra
mellan det ena och det andra. Jag tycker att den avgörande frågan är om vi
skulle utbilda libyska militärer i sådana ämnen som i kombination med annan
utbildning kan öka deras militära användning. Strider inte en sådan
utbildning i grunden mot den uppfattning som kommer till uttryck i
krigsmaterielkungörelsen? Men jag visste inte om att det fanns en militär del
av utbildningen.

Olle Svensson: Nu är jag inte riktigt med på noterna. Du byggde på den
information som lämnades före kontraktet, varav klart framgick att

KU 1980/81:25

331

utbildningen kunde användas av den libyska krigsmakten för bl. a. luftbevakning
när de utbildade soldaterna kom tillbaka. I den delen av ditt inlägg
här tycker jag att det närmast framstår som en semantisk fråga vad som är
militär eller civil utbildning. Du anser att utbildningen under alla förhållanden
skulle komma den libyska krigsmakten till godo?

Hadar Cars: Jag har givit uttryck i artiklar osv. för att när man utbildar
utländsk personal kan utbildningen alltid få militär användning. Om vi tar hit
en fysiker eller biolog har vi ingen garanti för att inte de kunskaper som den
personen kan få vid en civil skola i Sverige kan användas för att framställa
kemiska stridsmedel, men vår utgångspunkt vid de tillfällena är en annan.
Men om vi tar hit 100 libyska militärer och ger dem en motsvarande
utbildning måste vi utgå från att den kunskap de erhåller kommer att få
militär användning och att vi medverkar till att förstärka den krigsmakt som
de är uttagna av. Därför är jag motståndare till denna utbildning.

Olle Svensson: Det innebär alltså att du hade klart för dig på grundval av de
informationer du fått från UD-papperen att den militära kunskapsöverföring
som man nu genom lagstiftning vill stoppa skulle kunna förekomma?

Hadar Cars: Nej, på den punkten har du fel. Jag hade den information som
står där, om luftbevakning. Luftbevakning är inte en rent militär uppgift utan
förekommer på alla flygplatser. Den teknik som kan användas för detta är
också en civil teknik. Men eftersom de var militärer måste man förutsätta att
denna utbildning, om än aldrig så civil, skulle kunna få militär nytta för det
land som skickade dem till Sverige för utbildning.

Anders Björck: Förekom det under din tid som handelsminister några andra
affärer med Libyen som du hade att ta del av i en eller annan form?

Hadar Cars: Det förekom en förfrågan från dåvarande krigsmaterielinspektören
Bengt Rosenius, om jag kunde tänka mig gå med på vapenexport till
Libyen i viss form. Jag sade att det kunde jag under inga omständigheter.

Anders Björck: Förekom ingen förfrågan från Uniconsult om att bygga
skyddsrum för u-båtar?

Hadar Cars: Någon sådan förfrågan förekom inte. En information om detta
lämnades till mig vid något sammanträde jag hade med Bengt Rosenius.

Anders Björck: Hur reagerade du då?

KU 1980/81:25

332

Hadar Cars: Jag skulle inte gärna se att den affären kommit till stånd, men
det fanns inga lagliga förutsättningar för mig att ingripa.

Anders Björck: Du försökte inte stoppa affären?

Hadar Cars: Nej.

Anders Björck: Förekom det kontakt mellan dig och Uniconsult?

Hadar Cars: Jag kan inte erinra mig något samtal med någon företrädare för
Uniconsult.

Sven-Erik Nordin: Jag utgår från att du liksom andra kände till hur staten
Libyen är uppbyggd. Den är byggd på militären, och det är försvarsmakten
som styr vilka som tas ut för utbildning utomlands. Det var alltså vetskapen
om detta som gjorde att du kände olust och ansåg att varje utbildning som vi
ger förstärker den libyska krigsmakten på sikt. Var det din grundinställning? Hadar

Cars: Det förhållandet att de elever som skulle komma till
utbildningsanstalten i Växjö var uttagna av libyska krigsmakten och
sannolikt utgjordes av militär personal var motiv för mig att vilja att
utbildningen inte skulle komma till stånd.

Sven-Erik Nordin: Men det gäller faktiskt all förmedling av elever till ett land
som Sverige, eller hur? Har du inte samma synsätt på den omständigheten att
libyska staten placerar ut elever vid svenska högskolor och liknande? Det
stärker ju också den libyska krigsmakten på sikt.

Hadar Cars: Jag nämnde nyss att vi i Sverige tar emot utländska studenter
från en rad olika länder och ger dem kunskap i olika ämnen vid våra civila
skolor. De kan utbildas till medicinare, teknologer eller skogsingenjörer.
Utgångspunkten är då att den utbildning vi ger skall komma till civil
användning. Vi har ingen garanti för att den som utbildas i kemi inte
använder sina kunskaper för militära ändamål senare, men vår utgångspunkt
är en annan. Vi bör enligt mitt förmenande ställa oss positiva till ett sådant
student- och forskarutbyte. Men jag tycker det är en väldig skillnad när man
sluter ett avtal om att ta emot 100 personer i en sluten anläggning för att ge
dem en sådan utbildning. Beträffande utbildningens innehåll var Dahlberg
koncis: den var rent civil. Men som jag tidigare framhållit för utskottet var
min bedömning att denna utbildning skulle kunna få militär användning i den
meningen att den kunde stärka krigsmakten. Jag ser en skillnad mellan att
utbilda en student vid Karolinska institutet och att ordna utbildning för 100
elever vid Telub.

KU 1980/81:25

333

Sven-Erik Nordin: Du känner ingen olust över att libyska studenter finns vid
tekniska högskolor i Sverige?

Hadar Cars: I princip: nej.

Hilding Johansson: Jag har två frågor. Den första gäller en promemoria som
det har talats om här men som jag inte lyckats få klarhet i. Den skall vara
författad av Rosenius. Kan du erinra dig någon av honom upprättad
promemoria? Om du gör det, stämmer innehållet med det som står i Groths
promemoria som delgavs dig?

Hadar Cars: Jag kan bara erinra mig att jag hade dessa två handlingar inför
sammanträdet med Dahlberg. Den ena var en redogörelse för vad som hade
förekommit inom utrikesdepartementet vid föredragningen för Karin Söder.
Den andra var en motsvarande promemoria avseende Eric Krönmarks
handläggning av ärendet inom försvarsdepartementet. Jag kan inte erinra
mig med säkerhet att den promemoria som jag hade i handen och som avsåg
förhållandena i UD var exakt den som senare har funnits avtryckt i diverse
tidningar, men mitt intryck är att innehållet stämmer precis med denna
promemoria. Så jag kan mycket väl tro och utgår från att det var den
promemoria som upprättats till föredragningen inför Karin Söder. Jag kan
inte erinra mig någon annan promemoria upprättad av Rosenius. Jag kan
alltså inte ge dig ett klart belägg för detta, men jag kan inte garantera
motsatsen.

Hilding Johansson: Den andra frågan gäller vad som hände efter Erik Huss
samtal med Eric Malmberg. Återberättade Huss detta för regeringen, och
togs det upp vid något regeringssammanträde när Erik Huss kom med sitt
besked?

Hadar Cars: Det togs inte upp vid något regeringssammanträde. Jag ställde
efter en tid frågan till Erik Huss vad som hände, och då nämnde han att han
hade haft ett samtal. Som det såg ut skulle avtalet inte komma till stånd,
eftersom avtalsvillkoren uppenbarligen inte passade. Han ansåg att det fanns
goda förutsättningar för att projektet inte skulle komma till stånd. Jag
frågade också statsministern. Han sade att det var en komplicerad fråga, men
han hade talat med Erik Huss och bedömningen var att uppgörelsen inte
skulle komma till stånd på grund av avtalskonstruktionen. Sedan fick jag
efter ytterligare en tid - om det var på mitt initiativ eller om Huss meddelade
mig kan jag inte säga - vid en lunch klart för mig att avtalet var tecknat.

Hilding Johansson: Tog du, sedan du fått detta besked, upp det i regeringen
till någon överläggning exempelvis med statsministern?

KU 1980/81:25

334

Hadar Cars: Sedan beskedet lämnats mig att avtalet var tecknat har jag inte
haft någon befattning med ärendet såsom handelsminister annat än att jag
talade med Rosenius om att det i de direktiv som vi skulle skriva för
krigsmaterielexportutredningen skulle finnas ett underlag som gjorde det
möjligt för utredningen att ta upp de här frågorna och komma med förslag till
hur man skulle hantera detta. En sådan passus finns i direktiven.

Gunnar Biörck: Av vad du här har sagt framgår att du har en stark aversion
mot att Sverige bedriver utbildningsverksamhet av det här slaget. Samtidigt
är det uppenbart att du anser att Libyen är alldeles särskilt diskvalificerat.
Om den här frågan inte hade gällt Libyen utan om t. ex. Tunisien hade begärt
en sådan utbildning, hade din reaktion då varit identisk?

Hadar Cars: Jag har inte gjort skillnad mellan olika länder på annat sätt än att
jag anser att de regler vi tillämpar för krigsmaterielexport skall vi också
tillämpa för utbildning av militärer.

Bertil Fiskesjö: Det är litet delade meningar om vem som bad att få tala med
vem. Dahlberg säger: det var inte handelsministern som kallade mig, utan jag
begärde att få träffa honom eftersom jag inte kunde nöja mig med muntliga
direktiv från handelsministerns handgångne man. Enligt din uppgift var det
du som kallade Dahlberg till dig.

En liknande diskrepans finns i ett senare skede, då Dahlberg säger om
mötet, som han beskriver som ganska upprört: ”Vi skildes åt med att
handelsministern sade att regeringen skulle meddela mig sitt beslut. Jag
hörde ingenting från regeringen i det avseendet, men jag tog kontakt med
krigsmaterielinspektören, eftersom han var min ingångsman. Han hade
ingenting att meddela. Då bad jag styrelseordföranden ta kontakt med
industriministern, som var hans närmaste uppdragsgivare.”

Enligt Dahlbergs framställning är det alltså hela tiden han som har agerat
för att få besked från regeringen. Vad säger du om den beskrivningen?

Hadar Cars: Jag kan inte ha någon uppfattning om hur samtalet mellan
Rosenius och Dahlberg förflöt. Det jag sade till Rosenius var att jag ville
träffa Dahlberg. Det var för mig självklart när jag fått denna information,
vilket som jag tidigare meddelat utskottet skedde vid en överläggning på
utrikesdepartementet. Den som då gav en mycket snabb och inte särskilt
mångordig information var statssekreterare Gunnar Petri. Av honom fick jag
besked att förhandlingarna om utbildningen var i gång. Då frågade jag
Rosenius vad han visste och bad att få träffa Dahlberg, Sedan har Rosenius
ordnat träffen med Dahlberg.

KU 1980/81:25

335

Bertil Fiskesjö: När du således var så starkt emot utbildningen, varför
undersökte du inte ytterligare möjligheter att stoppa den genom att t. ex. gå
via bolagsstyrelsen och bolagsstämman?

Hadar Cars: Den första uppgiften måste vara att ta upp detta med min
statsminister och se vilken bedömning regeringen gjorde av frågan. Det
gjorde jag. Från den överläggning vi hade har jag den klara minnesbilden att
samtliga berörda statsråd fann den planerade utbildningen djupt olustig och
att denna överläggning resulterade i att statsministern gav uppdraget åt
dåvarande industriminister Erik Huss, under vilken Telub såsom dotterbolag
till Förenade fabriksverken närmast sorterade, att ge företagsledningen
regeringens uppfattning till känna. Eftersom det uppdraget hade givits till
Erik Huss fanns det inte orsak för mig att ytterligare agera i den affären.

Bertil Fiskesjö: Jag ställde frågan till Ullsten, och nu kan jag ställa den till dig:
Anser du, med hänsyn till att ni var så starkt emot utbildningen, att ert
agerande för att stoppa den var att beteckna som kraftfullt?

Hadar Cars: Jag vill på det svara att vi hade en enstämmig uppfattning om
denna utbildning. De åtgärder som vidtogs efter den överläggningen har jag
själv inte varit direkt inkopplad på. Mitt intryck var då att den information
som Erik Huss skulle lämna om regeringens inställning till affären skulle vara
fullt tillräcklig för att affären inte skulle komma till stånd.

Per Unckel: Får jag tolka ditt svar så att den grupp av statsråd som var
församlad ändå inte bedömde utbildningen som så negativ och skadlig att
man var beredd att tillgripa alla de medel som stod till regeringens förfogande
för att få den avbruten?

Hadar Cars: Det är uppenbart att man inte tillgrep de medel som kunde ha
funnits tillgängliga i form av att inkalla bolagsstämman eller så. Men
regeringens bedömning var, som jag förstod det, att om regeringens
inställning gjordes känd skulle detta påverka Telub-ledningen.

Anders Björck: Jag vill komma tillbaka till Uniconsult. Tycker du det är
någon skillnad mellan å ena sidan att utbilda människor i den typ av
utbildning som ingår i Telub-kontraktet och å andra sidan att bygga
skyddsrum för u-båtar?

Hadar Cars: Du vill testa mig på om det finns en moralisk aspekt på detta?
Det kan röra sig om gradtal. Om du frågar mig om min personliga
uppfattning tycker j ag naturligtvis inte det är önskvärt att vi medverkar till att
bygga örlogsbaser i länder som vi inte vill sälja krigsmateriel till. Men min
personliga uppfattning om en fråga som ligger till på det sättet får jag väl

KU 1980/81:25

336

inskränka mig till att ha för mig själv. Jag kunde alltså inte finna någon metod
att säga att jag tycker det inte är lämpligt eller lämpligt. Jag tycker inte en
minister skall försöka påverka på det sättet.

Anders Björck: Tror du att Uniconsult uppfattade ert handlande på
departementet som ett klartecken för att gå vidare med förhandlingar i den
här affären?

Hadar Cars: Jag kan inte erinra mig att Uniconsult har begärt handelsministerns
eller någon annans uppfattning. Så framställdes aldrig frågan för
mig. Det var inte så att Uniconsult frågade, om vi tyckte det var riktigt att
man gick vidare, utan jag fick bara information av Rosenius om att ett sådant
projekt var på gång. Då sade jag att jag tyckte det var tråkigt att sådant
projekt var på gång, men det var min personliga uppfattning som jag
uttryckte för Rosenius. Jag tror inte Rosenius vidarebefordrade den till
företaget.

Wivi-Anne Cederqvist: Jag ansluter till Bertil Fiskesjös fråga. Efter alla
utfrågningar vi har haft i utskottet framgår det att många ända sedan
december 1977 har känt olust inför Telub-affären. Jag har fått den
uppfattningen att du var den förste som reagerade och ville avbryta affären,
även om det var i elfte timmen du kom in, och att du ändå hade möjlighet
innan kontraktet var skrivet att försöka avstyra det.

Hade du en känsla av att du var ensam i regeringen om att ha den viljan?
Anser du att du kraftfullt - som Bertil Fiskesjö frågade om - försökte vidta
åtgärder? Anser du nu att du verkligen försökt vidta alla de åtgärder du
kunde för att stoppa affären?

Hadar Cars: Min bedömning efter samtalet hos statsminister Ullsten var att
regeringens uppfattning i frågan var klar, att den uppfattningen skulle
förmedlas till Telub-ledningen och att frågan därmed, som jag bedömde det,
skulle avklaras. Jag utgick från, att om Telub-ledningen hade kännedom om
regeringens inställning skulle den handla med utgångspunkt från denna.

Wivi-Anne Cederqvist: Behandlades det vid ett regeringssammanträde, så att
du föredrog det?

Hadar Cars: Nej, det behandlades vid en överläggning hos statsministern.
Efter det att jag informerat statsministern om vad jag hade fått fram om
affären kom vi överens om att vi skulle ha ett samtal om detta. En sådan
överläggning ägde rum i statsministerns tjänsterum någon tid efter mitt
samtal med Dahlberg. Jag har försökt hitta i min kalender när det ägde rum.
Jag är övertygad om att det skedde någon av de närmaste dagarna efter min

KU 1980/81:25

337

överläggning med Dahlberg. Där deltog de statsråd som jag har refererat i
mitt tidigare uttalande för konstitutionsutskottet.

Wivi-Anne Cederqvist: Kan man då anse att det klart framgick för Malmberg
och Dahlberg att det var en samlad regering som hade den uppfattningen? Hadar

Cars: Om jag uppfattat den svenska författningen rätt - den skall jag
inte tolka inför konstitutionsutskottet - är det den uppfattning statsministern
företräder som är regeringens uppfattning.

Bertil Fiskesjö: Dahlberg säger att hade han fått ett regeringsbeslut hade han
omedelbart rättat sig efter det, men han ansåg sig inte ha att ta order av ett
enskilt statsråd.

Hadar Cars: Det är helt korrekt. Det är inte en bolagschefs uppgift att ta
order av ett enskilt statsråd. Ett formellt regeringsbeslut ansåg inte den grupp
av statsråd som överläde kring det här att vi hade förutsättning att fatta. Jag
vet inte vilken paragraf eller lagbestämmelse vi skulle åberopat för att i
formell ordning i ett regeringssammanträde fatta ett beslut om att
utbildningen inte skulle komma till stånd.

Hilding Johansson: Jag fäste mig redan i fjol vid att justitieministern inte
deltog i de överläggningarna. Varför kontaktade man inte honom när det
gällde att pröva vilka formella möjligheter man hade?

Hadar Cars: Vid den överläggning som ägde rum då var det i första hand
inställningen i sak och hur vi skulle agera i sak som var föremål för diskussion.
Om ytterligare information hade ansetts behövlig angående de juridiska
möjligheterna är jag övertygad om att justitieministern skulle ha kopplats in.
Nu hade vi i den kretsen av statsråd också tillgång till Hans Blix, vars
kunskaper i sådana frågor inte är helt obetydliga.

Hilding Johansson: Jag vill inte underkänna Hans Blix kunskaper på detta
område, men Romanus var ju ändå justitieminister. Du tänkte aldrig, trots
ditt stora intresse av att bryta de här förbindelserna, på att han borde kopplas
in?

Hadar Cars: När jag lämnade överläggningen hos statsministern var min
uppfattning att det fanns en enstämmig åsikt att denna utbildning inte borde
komma till stånd och att detta skulle framföras av industriminister Huss till
Telub-ledningen. Jag ansåg inte ytterligare åtgärder behövliga vid det
tillfället.

22 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

338

Olle Svensson: Jag vill fråga om du känner till att regeringen den 12 februari
1981 under rubriken Uppdrag att följa viss utbildning vid Telub AB i Växjö
lyckades nå fram till beslut i riktning mot förhandlingar för att komma ifrån i
varje fall delar av avtalet genom ett samarbete med Telubs styrelse. Skulle
inte den modellen också kunnat tillämpas av folkpartiregeringen om
statsministern hade en så bestämd inställning?

Hadar Cars: Jag kan inte kommentera det. Jag har av självklara skäl inte
medverkat till det beslut som fattades i februari 1981. Jag har möjligen
inhämtat information om det genom pressen.

Olle Svensson: Vill du bekräfta att Dahlberg inför dig underströk att han var
beredd att acceptera ett nej, om ett sådant beslut fattades av regeringen?

Hadar Cars: Han nämner någonting sådant i sina artiklar. Min minnesbild är
inte fullständigt klar av allt vad som kan ha sagts, men uppenbart var att
Dahlberg gjorde klart att han ansåg att han hade ett medgivande av den
tidigare regeringen att genomföra affären och att han inte hade för avsikt att
avbryta affären därför att jag var emot den. Jag har inte begärt det heller. Det
vore inte riktigt att han skulle avbryta därför att ett enskilt statsråd gav sin
uppfattning till känna. Därför var det för mig självklart att jag skulle ta upp
detta med statsministern. Så hände också.

Olle Svensson: Ingav han inte dig den uppfattningen att han var beredd att
inte gå in i kontraktet om regeringen anmälde en annan uppfattning?

Hadar Cars: Jag kan inte erinra mig en sådan ordalydelse i slutet av vår
överläggning. Jag kan inte utesluta att han sagt att han inväntade ett besked
från regeringen. Men för min del var det uppenbart att jag skulle ta upp detta
med regeringen. Följaktligen skulle ett besked lämnas under alla omständigheter
om regeringens inställning.

Olle Svensson: För mig är det viktigt att få svar på frågan om du hade
intrycket att han var villig att rätta sig efter ett sådant beslut.

Hadar Cars: Jag tycker, med all respekt, att jag skall vara försiktig med att
ange uppfattningar om mina intryck av Dahlbergs villighet att rätta sig efter
olika beslut. Av det herr Dahlberg själv har anfört framgår hans egen
inställning i saken. Jag tror att ledamoten kan dra egna slutsatser av hans
inställning på basis av vad han själv har uttalat.

Sven-Erik Nordin: Jag skulle vilja få ett klarläggande av ett detaljproblem
som spelat en viss roll dels i inledningen till din redogörelse här och dels vid
fjolårets samtal med utskottet. Det gäller de åtgärder som regeringen Ullsten

KU 1980/81:25

339

vidtog för att förhindra ett återupprepande av Telub-affären. Du har här sagt
att det har man gjort genom att ge vissa direktiv till krigsmaterielexportkommittén.
Hur skall man då tolka ”1 vad mån det är befogat att betrakta
övnings- och utbildningsanordningar som krigsmateriel”? Var det direktivet
tillämpbart på utbildning av militärer och utbildning i militära ämnen?

Hadar Cars: Jag hade någon gång under våren, efter det att beslutet i
Telub-frågan var fattat, ett samtal med Bengt Rosenius där jag fäste hans
uppmärksamhet på att jag ville att en sådan möjlighet för utredningen att ta
upp frågan skulle finnas med i direktiven. Jag minns att jag senare hade något
utkast till sådana direktiv i min hand och att jag då hittade de här två eller tre
raderna. Jag hade ett samtal på snabbtelefonen där jag frågade om detta
kunde anses vara tillräckligt - jag tyckte att det möjligen var något magert.
Jag fick besked att detta var tillräckligt för att utredningen skulle kunna ta
upp frågan. Handelsdepartementet skulle ju vara företrätt i kommittén, och
det gällde bara att det fanns ett underlag för att aktualisera det. Därmed lät
jag mig nöja. Med vem jag hade det samtalet per snabbtelefon har jag försökt
erinra mig. Jag tror det var Rosenius, men det kan vara någon av de andra
handläggande tjänstemännen i handelsdepartementet. Jag skulle tro det var i
maj som det samtalet ägde rum.

Sven-Erik Nordin: Det citat jag gjorde var det avslutande beskedet vid din
föredragning den 22 april 1980. Med övnings- och utbildningsanordningar
avses ju inte i allmänt språkbruk utbildning i militära ämnen, utan med det
avses någonting helt annat, nämligen attrapper, simulatorer och sådant. Jag
ställde frågan för att reda ut hur kraftfullt man agerade med ledning av de
erfarenheter man fick av avtalet 1978. Som jag sade inledningsvis är det här
bara en detalj. Något hinder för utredningen att ta upp Telub-utbildningen
var det inte, och det har också utredningskommittén gjort. Däremot måste
jag hålla med om att det här uttrycket är ganska magert som direktiv
betraktat.

Hadar Cars: Jag kan till dels hålla med om vad ledamoten yttrar på den
punkten. Det fanns inte någon särskild anledning att i det här sammanhanget
utpeka någon viss utbildning, utan som jag såg det var det centrala att det
fanns en passus i direktiven som gjorde det motiverat för utredningen att ta
upp den här frågan. Jag är övertygad om att det fanns en sådan passus och att
den hade sådan täckning som krävdes. Jag vill erinra om att jag även tillsatte
ledamöter av utredningen. Min bedömning var vid det tillfället alldeles klar,
att frågan skulle tas upp av utredningen, och jag är tacksam för att det skett
skyndsamt.

Per Unckel: Jag vill rekapitulera några av de svar som kommit under
utfrågningens gång.

KU 1980/81:25

340

Om jag minns rätt svarade Hadar Cars på en tidigare fråga att kretsen av
folkpartistatsråd räknade med att få effekt av sin indikering till Eric
Malmberg om att man inte önskade se Telub-utbildningen fullföljd.
Uppenbarligen blev det ingen sådan effekt. Anser Hadar Cars att Malmberg
begick något fel i det sammanhanget?

Hadar Cars: Jag har ingen anledning att ha någon mening om den saken.
Efter den överläggning som jag refererade till och som ägde rum hos
statsministern har jag inte varit inkopplad på ärendets vidare handläggning.
Om man vill veta hur den handläggningen har gått till måste man vända sig till
de berörda statsråden.

Per Unckel: Hadar Cars antydde redan svaret på min nästa fråga.

Vid vår utfrågning med Eric Malmberg framkom det att han redan innan
kontraktet skrevs framförde till Erik Huss den uppfattning som han hade, att
det skulle vara svårt att stoppa projektet på det stadium där det befann sig,
dvs. att effekten av folkpartiregeringens påpekande inte kunde beräknas
komma till stånd utan handgripliga åtgärder. Hur reagerade folkpartiregeringen
när Huss rapporterade detta tillbaka till regeringen?

Hadar Cars: Jag har redogjort för de samtal som ägde rum efter
överläggningen med statsministern. Jag har ingenting att tillägga.

Per Unckel: Det förekom alltså ingen återrapportering om att den effekten
inte skulle komma att uppstå?

Hadar Cars: Någon sådan återrapportering som nått mig, annat än den jag
gav uttryck för, gavs inte.

Yngve Nyquist: Libyen är ju en ung stat med en hård ideologisk uppfattning
och en hård religiositet. Man kan konstatera att dess känslighet för hur den
behandlas i internationella sammanhang, i affärer och på annat sätt, gränsar
till överkänslighet. Hade sannolikheten för att man skulle reagera mycket
hårt inför fortsatta affärer med Sverige om den här tänkta uppgörelsen skulle
avbrytas någon betydelse när du agerade eller lät bli att agera i sammanhanget? Hadar

Cars: För min del är svaret nej.

Kurt-Ove Johansson: Den 14 februari hade du en sammankomst med
Dahlberg där du uttalade att Telub borde dra sig ur affären. Det är väl
korrekt?

Hadar Cars: Min uppfattning var att affären inte borde komma till stånd.

KU 1980/81:25

341

Kurt-Ove Johansson: När vi frågade Malmberg fick vi uppgiften att Benkt
Dahlberg den 16 februari tog kontakt med Malmberg och rapporterade om
sitt samtal med dig där du begärde att Telub skulle gå ur affären. Malmberg
tog då kontakt med handelsdepartementet och fick besked om att han skulle
få träffa dig den 20 februari. Den 19 februari meddelade emellertid Rosenius
att du inte kunde ta emot den 20 februari. Skälet till att du ville skjuta upp
sammanträdet till den 2 mars, säger Rosenius till Malmberg, skulle vara att
du ville sätta dig in i frågan. Är det också korrekt?

Hadar Cars: Jag har en anteckning i min almanacka att jag skulle träffa
generaldirektör Malmberg den 20 kl. 11. Det sammanträdet kom inte till
stånd. Däremot kom ett sådant sammanträde med Malmberg till stånd
senare. Om jag minns rätt var det i början på mars.

Min bedömning är att antingen hade överläggningen hos statsministern då
redan ägt rum och att frågan därför inte för min del längre var aktuell, eller
också fann jag inte skäl att föra överläggningar med Telubs ledning innan jag
hade statsministerns och övriga statsråds uppfattning i sakfrågan klar för mig.
Efter det att den överläggningen ägde rum var ju uppgiften att förmedla
regeringens uppfattning inte min, utan industriministerns. Då hade jag inget
skäl att själv träffa Malmberg för den frågan. Det samtal som ägde rum
senare gällde inte Telub, utan en helt annan fråga. Så Telub-historien kan jag
inte erinra mig att jag alls har diskuterat på något stadium och till något djup
med Malmberg.

Det var den 26 mars vi hade överläggningen.

Kurt-Ove Johansson: Den uppgift som Rosenius lämnade till Malmberg den
19 februari att man ville uppskjuta sammanträdet till den 2 mars på grund av
att du inte satt dig in i frågan hängde alltså inte samman med Telubaffären? Hadar

Cars: Jo. Jag hade inte det underlag som jag ansåg mig behöva för att
träffa Malmberg, innan överläggningen hos statsministern hade ägt rum. Det
hade varit värdefullt för oss alla om jag hade kunnat säga exakt vilken dag
som överläggningen hos statsministern ägde rum. Men när den hade ägt rum
fanns det inget behov för mig att träffa Malmberg i den frågan. Annars är jag
övertygad om att motivet var, att jag ville inhämta regeringens uppfattning i
saken innan ett sådant samtal skulle komma till stånd. Det är väl det
Rosenius syftar på.

Kurt-Ove Johansson: Det förefaller mig märkligt att du träffar Dahlberg den
14 februari och säger att Telub borde dra sig ur affären. Sedan när Malmberg
söker kontakt med dig säger du att du behöver tid från 20 februari fram till 2
mars för att sätta dig in i affären. Det är märkligt att man säger till en
verkställande direktör i ett statligt bolag att han skall dra sig ur affären, och

KU 1980/81:25

342

en vecka efteråt vill man ha ett par veckor på sig för att sätta sig in i
affären.

Hadar Cars: Tidpunkten den 2 mars kom de (Rosenius och Malmberg)
förmodligen överens om vid det tillfället. Det är säkert inte jag som sagt att
den 2 mars passade bra. Jag har med all sannolikhet sagt till Rosenius att av
olika skäl - säkerligen var en bidragande orsak den allmänna trängsel som
finns i kalendern hos ett statsråd - vi fick skjuta på samtalet med Malmberg,
och då har de kommit överens om den här tidpunkten. Om utgången av
ärendet hade varit den, att det varit min uppgift att informera Telubledningen,
hade jag självfallet inte väntat med att göra detta efter den
överläggning som ägde rum hos statsministern. Men efter överläggningen
hos statsministern var uppgiften att förmedla regeringens inställning i affären
ett uppdrag för industriministern och inte för handelsministern.

Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa en fråga om din distinktion mellan olika
utbildningar. Den omständigheten att man tog hit 18-19-åringar, som inte
kunde ha någon avancerad militär utbildning, och satte dem i ett tekniskt
gymnasium som skulle ge dem den utbildning som gymnasister får på fyra år i
tekniskt gymnasium gjorde dig indignerad på grund av att ungdomarna är i
värnpliktsåldern. Om däremot libyska studenter kanske med officersexamen
och civilingenjörsutbildning kommer till en svensk teknisk högskola och
börjar läsa atomfysik, är det, om jag förstod ett tidigare inlägg av dig rätt,
ingenting man behöver ingripa mot. Det är alltså viktigt att stoppa
gymnasieutbildning men däremot inte avancerad utbildning som kan
användas inom atomteknikområdet.

Hadar Cars: Herr ordföranden lägger ord i min mun som jag inte känner igen
själv. Jag har sagt att jag inte tycker man skall inskrida mot normalt forskaroch
studentutbyte. Sådant skall vi kunna ha även med länder som vi inte
exporterar krigsmateriel till. Att vi skulle stoppa utbildningssamarbetet med
alla länder som vi av politiska skäl inte anser att vi kan exportera vapen till
finner jag inte lämpligt. Alltså bör vi också kunna ha studenter från t. ex.
Libyen på svenska högskolor och institutioner utan att det är att jämföra med
utbildning av det slag som Telub genomför i Växjö. Jag tycker det är en klar
och tydlig distinktion. Man kan inte av det sagda dra slutsatsen att jag anser
det lämpligt att utbilda libyer i atomfysik vid en teknisk högskola.

Bertil Fiskesjö: Utbildningen av 18-19-åringar i konsten att läsa av en
radarskärm är alltså värd stor indignation, men om avancerade forskare lär
sig vidareutveckla atomvapenteknik är det av mera teoretiskt intresse och ett
led i ett normalt akademiskt utbyte länderna emellan?

KU 1980/81:25

343

Hadar Cars: Jag tycker frågan är något provocerande ställd. Jag tycker inte
det vore naturligt och riktigt att man upplät svenska forskningsinstitutioner
inom sådana områden du nämnt på det sättet för ett forskarutbyte,
oberoende av med vem det forskarutbytet skulle äga rum. Det finns en klar
distinktion mellan att vi medverkar i ett allmänt student- och forskarutbyte
och att vi i ett statligt företags regi bedriver utbildning av militärer, uttagna av
de militära myndigheterna, på det sätt som Telub genomför.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar dig för att du kommit hit.

KU 1980/81:25

344

Underbilaga 10
till bilaga 13

Utfrågning av ambassadör Carl-Johan Groth den 7 april 1981

Berti! Fiskesjö: Vi hälsar ambassadör Groth välkommen till konstitutionsutskottet.
Ärendet gäller Telub och vi är intresserade av din minnesbild av
handläggningen av ärendet.

Carl-Johan Groth: Mycket av det som jag kan säga i dag är inte direkta
minnesbilder, eftersom lång tid har gått och mycket har hänt. Det är snarare
så att man får olika upplysningar antingen man går tillbaka till UD:s
handlingar eller läser uttalanden i pressen och annorstädes, och då kan man
sila den informationen och säga: ”det här låter rätt, det här är som jag minns
det, det här är såsom jag brukar göra”, medan annat ter sig främmande och
mindre sannolikt.

Dahlberg ringde till UD. Att han gjorde det är kanske litet överraskande,
för när företaget hade med militära frågor att göra skulle det väl ha tagit
kontakt med försvarsdepartementet eller handelsdepartementet. Nu är
Telub inte en försvarsindustri i den meningen att det är registrerat hos
krigsmaterielinspektören, och därför hade Telub ingen löpande kontakt med
honom.

Han ringde till UD:s växel och frågade vem han skulle tala med. Man
skickade honom till mig. Jag hade aldrig hört talas om Telub när samtalet
kom. Jag antecknade vad han sade, och det återgavs sedan i en intern
föredragningspromemoria, daterad den 9 december. Han hade ringt mig
någon dag tidigare, och då hade jag gjort en blyertsanteckning.

Jag hade löpande kontakt med krigsmaterielinspektören, om inte dagligen
så i varje fall ofta, i rena krigsmaterielfrågor. Allt som gällde företag kunde
han mycket bättre än jag, så normalt skulle jag ha ringt till honom och frågat
vad Telub var. Nu ser jag att Dahlberg uppgivit att krigsmaterielinspektören
de dagarna var sjukskriven, så jag kan inte svara på om det var från honom
eller från någon annan jag fick reda på vad Telub var. Jag måste ha diskuterat
med chefen för politiska avdelningen och talat med någon som begriper sig på
juridiska frågor, vilket jag inte gör.

Fem dagar senare, den 14 december, föredrogs ärendet av Thyberg i
samrådsgruppen. Där kom man fram till att det inte fanns några bestämmelser
som täckte det här. Det var ingen tvekan i substansfrågan att det föll
utanför UD:s ram och utanför alla andra ramar - det fanns inga formella
bestämmelser som täckte detta.

Sedan säger Dahlberg - det har jag inget minne av, men det håller jag för
troligt - att han ringde mig den 15, dagen efter det att samrådsgruppen hade
sammanträtt och dagen efter det jag fått reda på vad samrådsgruppen

KU 1980/81:25

345

kommit fram till. Han sade då att han skulle åka ner. Enligt honom sade jag -det vill jag inte heller hålla för otroligt - ”Hade det varit fråga om
krigsmaterielexport hade det blivit ett absolut nej, men det som du nu har i
tankarna har vi ingen möjlighet att stoppa.”

Han måste ha fått klart för sig med tanke på det jag började att säga, att det
hade blivit nej om det funnits några bestämmelser och att det han avsåg att
göra inte rimmade väl med vad vi upplevde som klokt eller bra.

Samtidigt var jag väl inte så där förfärligt negativ i det samtalet. Visserligen
var allt som hade med Libyen att göra automatiskt känsligt, men samtidigt
fanns dock ett samarbetsavtal som hade angivit riktlinjerna. Libyen var inte
paria, utan det fanns en politisk överenskommelse som innebar grönt ljus för
sådant samarbete som var möjligt.

Sedan åkte Dahlberg ner, och så kom någon månad senare Holmquists
brev. Det berör i några få rader Telub. Där finns två aspekter som jag tidigare
inte hade hört talas om eller haft anledning att syssla med. Det ena var
sekretessaspekten: var det klokt att låta libyer komma in på ett företag som
sysslade med för det svenska försvaret så känsliga saker som Telub gör? Det
andra var den nya upplysningen att libyerna också hade planer på att söka
rekrytera pensionerade svenska officerare.

Jag gav detta snabbt en vid spridning. Det var liksom ingenting man kunde
göra någonting åt, men det var inte roligt att hålla i det. Man ville bli av med
det, men man ville få reaktioner från alla berörda. Både rekrytering av
officerare och sekretessaspekten rörde ju främst försvarsdepartementet.

Sedan fick jag tillbaka Leiflands kopia med de kommentarer han hade
skrivit i sin kammare. Jag talade med Nordbeck enligt vad han säger - det
stämmer säkert. På basis av de två samtalen satte jag ihop mina korta rader
till Holmquist.

Jag upptäcker att jag har glömt ett viktigt mellanled i redogörelsen - det
gäller föredragningen för utrikesministern som naturligtvis kom däremellan.

Jag har en minnesbild av att jag var inne med det här ärendet. Normalt
gjordes de flesta föredragningarna av chefstjänstemännen, dvs. polchefen,
kabinettssekreteraren och andra. Vi blev inkallade bara om det var
någonting som vi hade direkt beröring med, antingen det gällde en sådan här
fråga eller något besöksärende som hade handlagts på enheten, och det var
mindre vanligt att vi kom in. Som ni säkert förstår sker sådana föredragningar
alltid under stor tidspress och i allmänhet i stark konkurrens med kolleger
som också knackar på dörren. Det förekommer ofta att man visserligen
kommer in men att man också kommer ut fortare än man hoppats på. Det
sticker in ett huvud genom kabinettssekreterarens dörr eller det ringer i
telefon, och så blir man avbruten därför att någonting mera brådskande
måste hanteras. Det var uppenbarligen vad som skedde. Sedan vi lämnat
rummet sade Thyberg: ”Jag behåller det och skall ta det vid tillfälle” - han
sprang där mycket oftare än jag. Det är min minnesbild av detta.

KU 1980/81:25

346

Jag kanske skall göra ett tillägg eftersom jag tycker att detta inte är riktigt
klart i varje fall inte i pressen. Den här frågan berörde egentligen inte UD,
och UD skulle inte fatta något beslut. Om vi skulle göra någonting alls, skulle
vi ge vår allmänna bedömning. Den bedömningen grundar sig på tekniska
eller legala aspekter. Hela tjänstemannatoppen har kommit fram till att man
med gällande bestämmelser inte kunde göra någonting. Det är alltså inte
fråga om något beslut när saken tas upp inför utrikesministern. Hon skall inte
säga ja eller nej - hon skall informeras därför att ärendet är, som vi säger på
UD, något av en stinker. Det är inte ett trevligt ärende. Trots att det sakligt
sett är solklart har det aspekter som det är viktigt för en politiker att känna
till, om inte annat så för att vara beredd på eventuella rekyler. Hon har
varken anledning eller möjlighet att i föredragningsögonblicket säga ja eller
nej.

Bertil Fiskesjö: Dahlberg har givit en upplysning till oss: ”Efter några dagar
fick jag besked från UD via Groth att det inte mötte något hinder att jag
forsatte med affären.” Är det en korrekt upplysning?

Carl-Johan Groth: Det är en semantisk fråga. Hade det varit en fråga om
krigsmateriel hade det blivit ett nej, men som det nu var fanns det ingen
grund för oss att lägga oss i det.

Bertil Fiskesjö: Ansluter sammanställningen och föredragningen och över
huvud taget skeendet i UD till vad som är rutin i andra liknande
ärenden?

Carl-Johan Groth: Så till vida är det inte rutin att vi sällan får frågor direkt
från enskilda företag. Jag hade suttit på jobbet bara ett halvår när det första
gången kom upp - jag tror inte jag blivit uppringd tidigare av enskilda
företag.

Gällde det krigsmateriel, som var min egentliga uppgift, var det
krigsmaterielinspektören som var kontakt med firman, och så ringde han
mig. Ibland kunde försvarsdepartementet ta kontakt i någon fråga som
företag framställde om besök i Sverige av utländsk militär personal. Då kom
försvarsdepartementet till oss. De övriga departementen är fackdepartement,
och vi är bara något slags tyckare som sätter in frågorna i ett allmänt
utrikespolitiskt sammanhang. Liknande bedömningsärenden var vanliga,
men det var ovanligt i varje fall på min nivå att man fick dem direkt från ett
företag.

Olle Svensson: I minnesanteckningarna från samrådsgruppens möte den 14
december 1977 står det att libyerna efter avslutad utbildning skall återgå till
krigsmakten. Att de förvärvade kunskaperna är användbara t. ex. för
luftbevakning torde vara klart, men UD kan inte avråda. Det står också att

KU 1980/81:25

347

det anmäls för utrikesministern. Det grundar sig väl på de informationer som
ambassadören fått.

Sedan har vi föredragningspromemorian, som föredrogs den 20/12 under
inte riktigt klarlagda förhållanden. Såvitt jag kan bedöma mot bakgrund av
vad vi har hört av Dahlberg anges där att det rör sig om en politisk
bedömningsfråga. Visserligen redogörs först för vad utbildningen omfattar,
men sedan står det att gruppen skulle utgöras av militär personal. ”Syftet
med utbildningen är dock att utbilda personal för luftbevakningsuppgifter
och annan elektronisk bevakning.”

Carl-Johan Groth: I ett land som Libyen är försvarsmakten en stat i staten
och ofta den del som fungerar bäst och har mest i kassan, så man kan räkna
med att mycket av det som i ett mer organiserat samhälle skulle göras av
andra görs av försvarsmakten. ”Militär personal” skrev jag. Sedan har det
framgått av Dahlbergs uppgifter att det var pesonal rekryterad av försvaret.
De hade inte funnits i förband tidigare. Det står någonstans att de skulle få 40
dagars disciplinträning, bilda en grupp, lära känna varandra osv. innan de
skickades hit. Om de är militärer eller inte är en definitionsfråga, men den är
ganska ointressant, för uppenbarligen betalar inte försvarsmakten i Libyen
utbildningen om det inte är någonting som är av intresse för den.

Man måste alltid börja i botten. Det är uppenbart att libyerna har oerhört
få människor som över huvud taget kan någonting. Särskilt den som har
tjänstgjort i u-länder vet att det byggs vackra luftslott, men man kommer
sällan i verkligheten långt över tröskeln. För mig stod det klart från början -det gjorde inte heller Dahlberg någon hemlighet av - att utbildningen i
förlängningen var avsedd att tjäna försvarsmaktens intressen, men de här
pojkarna hade en låg utbildningsnivå. Han talar om systemteknik och sådant.
Jag är för gammal för att veta vad det är, men vad jag vet är att den här
sortens utbildning skulle man kunna få på vilket tekniskt gymnasium som
helst. Det är alltså en ytterst elementär utbildning.

Sedan säger Dahlberg i senare sammanhang att första året skulle de lära sig
engelska. Det var där man började. Han gjorde glasklart för mig och vidhöll
vid det senare tillfället då jag träffade honom, nämligen vid föredragningen
hos Cars, att den utbildning som gavs i Sverige var så elementär och allmän
att man, om man varit bättre organiserad och haft mindre pengar, skulle
ordna den bekvämare på annat håll. För mig tedde det sig inte främmande att
libyerna skulle ge ut stora pengar på någonting så här enkelt, eftersom de inte
såsom man gör i ett annat samhälle kan ta ut en efter en och skicka dem till
olika skolor. För att de över huvud taget skall komma i gång måste det göras i
internatform. Om de sedan - antagligen långt fram i tiden - skulle lära sig
tillräckligt mycket engelska och tillräckligt mycket enklare fysik och annat
för att så småningom kunna specialisera sig på militära ämnen, så var det inte
relevant för oss, för utbildningen i Sverige var civil.

KU 1980/81:25

348

Olle Svensson: I varje fall beskrevs problemställningen på det här sättet i
promemorian, och den uppfattades som en stinker, alltså ett känsligt politiskt
ämne som behövde anmälas för utrikesministern. Kan jag då förutsätta att
det inför utrikesministern föredrogs i stort sett vad som står både i
samrådsgruppens minnesanteckningar och i föredragningspromemorian?

Carl-Johan Groth: Det måste ni fråga Thyberg om. Jag var inte med vid
själva föredragningen.

Hilding Johansson: Jag vill flytta mig litet framåt i tiden. Det står i en rad
handlingar att dåvarande departementsrådet Groth var med i samtalet
mellan Cars och Dahlberg. Redogjorde du då för innehållet i den
promemoria som vi har fått?

Carl-Johan Groth: Det gjorde jag inte vid det tillfället. Jag blev kallad till
sammanträdet med en halvtimmes varsel. Dåvarande krigsmaterielinspektören
sade att Dahlberg skulle komma, och han ville att jag skulle vara med.
Jag sprang då över. Det enda svar jag kan ge är att jag hade väl inte kallats till
det sammanträdet om det inte hade varit känt för handelsministern att jag
tidigare hade haft med ärendet att göra. Min tidigare befattning med ärendet
var min promemoria. Men det är inte hans jobb att läsa min promemoria utan
det är krigsmaterielinspektörens jobb att före sammanträffandet med
Dahlberg redovisa för handelsministern de fakta som finns. Hur han gjorde
det vet jag inte, för jag var inte med.

Hilding Johansson: Du går alltså ut ifrån att Hadar Cars vid det tillfället hade
fått del av din promemoria?

Carl-Johan Groth: Den tror jag inte han hade hunnit läsa, utan han hade fått
en redogörelse av krigsmaterielinspektören för bakgrunden.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar dig för du kommit hit.

KU 1980/81:25

349

Underbilaga 11
till bilaga 13

Utfrågning av ambassadör Knut Thyberg den 7 april 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar ambassadör Knut Thyberg välkommen till
utskottet. Vi är intresserade av din befattning med Telub-ärendet.

Knut Thyberg: Som jag kommer ihåg hade jag befattning med det ärendet en
gång alldeles i början när frågan aktualiserats. Det var i december 1977 när
Benkt Dahlberg tog upp frågan med en av enhetscheferna, Caj Groth, som
var chef för andra enheten på politiska avdelningen.

Det var jag som tog upp frågan i samrådsgruppen på UD och där föredrog
den, och det var åt mig det uppdrogs att anmäla frågan för dåvarande
utrikesminister Karin Söder. Det är den gången som jag har ett minne av att
jag har haft med ärendet att göra.

Sedan kom det upp långt senare under folkpartiregeringens tid. Jag minns
att jag vid månadsskiftet maj/juni skrev en liten promemoria som jag tror
finns i handlingarna i den här frågan. Det var en promemoria som var baserad
på ett telefonsamtal med Benkt Dahlberg. Jag skrev promemorian för
dåvarande utrikesministern Hans Blix, som behövde den i samband med
någon föredragning - jag kommer inte ihåg vad föredragningen gällde.

Olle Svensson: Vi har tagit del av både anteckningar från samrådsgruppens
sammanträde den 14 december och föredragningspromemorian dagtecknad
den 9/12 som föredrogs den 20/12. Kan man förutsätta att den föredragning
som gjordes för Karin Söder innehöll i stort sett de uppgifter som finns dels i
minnesanteckningarna från samrådsgruppen och dels i föredragningspromemorian? Knut

Thyberg: Minnesanteckningarna från samrådsgruppen som jag kommer
ihåg dem är mycket kortfattade, och min föredragning har säkerligen
inte skett på grundval av dem. Som utskottet vet har jag anmodats för en
månad eller sex veckor sedan att yttra mig från Polen, där jag nu tjänstgör,
vilket jag har gjort i telegram till UD. Jag kommer rätt väl ihåg diskussionen i
samrådsgruppen. Jag har inget som helst minne av föredragningen för
utrikesminister Söder, men jag skulle tro att jag har föredragit ärendet på
grundval av promemorian av den 9 december och att jag därefter har
redovisat diskussionen i samrådsgruppen, som hade ägt rum bara någon
vecka tidigare. Detta är rent hypotetiskt, eftersom jag inte har något som
helst minne av det. Sedan har jag kanske sagt något i stil med: ”Det här är ett
ärende som det kan bli skriverier om, så du bör därför känna till frågan.”
Ungefär så skulle jag tro att jag har föredragit ärendet. Men det här är en

KU 1980/81:25

350

efterhandskonstruktion på grundval av vad jag vet om hur det gick till att
föredra den typen av ärenden på UD.

Olle Svensson: Det står en anteckning på föredragningspromemorian, att
den föredragits för utrikesministern, som inte haft någon erinran. Måste det
inte innebära att utrikesministern har tagit del av de faktiska uppgifter som
står här? I varje fall kan jag inte tolka det på annat sätt.

Knut Thyberg: Jag har fått frågor av journalister, om jag har visat
promemorian för utrikesministern när jag drog ärendet. Det kommer jag inte
alls ihåg, men jag skulle anse det osannolikt, utan den har jag föredragit
muntligt.

Olle Svensson: Eftersom det under samrådsgruppens möte bedömdes att
frågan skulle anmälas för utrikesministern hade den väl en viss känslighet.
Då kan man väl förutsätta att det som anmäldes är i stort sett det som har
diskuterats i promemorian?

Knut Thyberg: Ja.

Olle Svensson: Jag vill ta upp en fråga som kanske ännu inte har kommit
fram till utskottet, men vi fick begära in den här handlingen, och eftersom jag
sitter i beredningsgruppen fick jag ta del av den. Det är en promemoria från
den 1/61979 av Thyberg där det står: ”Man får utgå från att i varje fall en del
av studenterna vid återkomsten till Libyen kommer att utnyttjas inom
luftförsvaret för exempelvis service och underhåll av de egna anläggningarna.
” Det är väl ett material som bygger på de tidigare redovisningarna?

Knut Thyberg: Nej. Jag kommer mycket väl ihåg att den promemorian
baserades helt och hållet på ett samtal med Benkt Dahlberg.

Olle Svensson: Vid vilken tidpunkt?

Knut Thyberg: Samma dag som promemorian är daterad, den 1 juni 1979.
Vad som hände var att jag kallades ner till utrikesministern, som bad mig
sätta ihop en kort promemoria om det här projektet. Då ringde jag till Benkt
Dahlberg, och i denna promemoria skrev jag praktiskt taget ordagrant ner
vad han då sade till mig. Så denna promemoria är helt och hållet baserad på
uppgifter från Benkt Dahlberg, och den som behövde papperen vid tillfället
var utrikesminister Blix.

Olle Svensson: Var det du som förde minnesanteckningarna?

KU 1980/81:25

351

Knut Thyberg: Nej, men det var jag som tog upp ärendet, eftersom det hade
kommit upp på min avdelning genom telefonsamtalet med Groth. Han kom
in till mig, och jag sade att jag skulle ta upp saken i samrådsgruppen. Jag var
föredragande i ärendet i samrådsgruppen, och det uppdrogs därför åt mig att
anmäla det för utrikesministern.

Olle Svensson: Det står i minnesanteckningarna från sammanträdet, där du
var föredragande, att man hade anmält att Libyen ville under tre år utbilda
militärer. ”Att dessa efter avslutad utbildning återgår till krigsmakten och att
de förvärvade kunskaperna är användbara inom t. ex. luftbevakningen torde
vara klart.” Kabinettssekreterare Leifland redovisade minnesanteckningarna.
De stämmer ganska väl med föredragningen?

Knut Thyberg: De här ungdomarnas anknytning till försvaret var en av de
frågor som vi diskuterade i samrådsgruppen. De var mellan 18 och 22 år. En
del hade några månaders värnpliktstjänstgöring bakom sig, och en del av
dem skulle vid återkomsten till Libyen med all sannolikhet användas inom
försvaret.

Olle Svensson: Det var den libyska krigsmakten som betalade, och därför
kunde man dra den slutsatsen.

Knut Thyberg: Det här var det egentliga skälet till att vi tog upp saken i
samrådsgruppen. Det var det element som om man så vill var kontroversiellt.
Jag kommer nu inte exakt ihåg hur diskussionen gick, men vi sade oss väl
ungefär så här, att i ett land av Libyens struktur äger en stor del av den
offentliga verksamheten rum i militär regi liksom fallet hade varit i Egypten
efter revolutionen i början av 1950-talet. Det finns vissa länder där det i stort
sett är militären som sköter förvaltningen, och det var ungefär det läge som
rådde i Libyen.

Såvitt jag kommer ihåg diskuterade vi begreppet militär, som kan låta
sinistert. Det här var inte några officerare, det var inte majorer eller
överstelöjtnanter, inga yrkesmän, utan det var personer i värnpliktsåldern
som förmodligen betalades från den libyska fjärde huvudtiteln och som
sannolikt skulle gå tillbaka till det libyska försvaret efter utbildningen. Vi
ansåg att det avgörande var att de skulle få en helt civil utbildning i Sverige.
Om de lär sig fysik eller systemteknik eller engelska är det klart att det i och
för sig kan komma till användning när de sedan skall ägna sig åt
luftbevakningsuppgifter, men vi såg inte detta som tillräckligt skäl att säga till
Dahlberg att vi tyckte att saken var olämplig från utrikespolitiska synpunkter.

Olle Svensson: Det sägs här att det anmäldes för utrikesministern. Det var
väl för att fästa hennes uppmärksamhet på att detta kunde bli ett känsligt

KU 1980/81:25

352

ärende och göra det möjligt för henne att i så fall aktualisera det inom
regeringen. Kan man tolka det så?

Knut Thyberg: Att det anmäldes är just precis vad som rimligtvis skedde -det var antagligen på det sättet jag tog upp det. Jag har läst om detta i de
tidningar som jag fått ner, och man får där nästan en känsla av att UD skulle
ha givit något slags tillstånd. Det gick med all säkerhet inte till så att jag gick
in till fru Söder och sade: ”Karin, här är ett företag som vill ha tillstånd att
göra affärer med Libyen, och du skall ge tillstånd eller avslå det.” Så gick det
inte till.

Det har antagligen gått till så att jag har sagt: ”Vi har fått upp en fråga som
det kan bli tidningsskriverier om, och därför vill jag tala om det för dig så att
du är beredd på att det kan komma upp.”

I samrådsgruppen var det inte enbart den militära aspekten som vi
diskuterade utan också, om jag så får säga, den sociala aspekten: vad händer i
ett samhälle av Växjös storlek när 40 levnadsglada unga libyer drar in där?
Även den aspekten berörde vi, men inte heller det ansåg vi vara av sådan
tyngd att det fanns skäl för UD att avråda.

Får jag lägga till att vi på den avdelning där jag då tjänstgjorde ofta fick
frågor om politiska lämplighetsbedömningar. Ofta fanns det utrymme för
olika uppfattningar, men vi hade ett slags tumregel att inte säga nej bara
därför att ett ärende var obehagligt och kunde ge stora tidningsrubriker, utan
vi försökte bedöma ärendena på sakliga grunder. I det här fallet gällde det
dessutom ganska mycket pengar. Det är också en faktor som vi fick ta med i
beräkningen.

Olle Svensson: Det innebär alltså att den här informationen gick till Karin
Söder, och parallellt fördes det samtal med både försvarsministern och
utrikesministern, och senare förekom det också vid en lunchberedning. Var
ni på något sätt inkopplade i samband med detta?

Knut Thyberg: Nej, det har jag inget minne av. Jag kan tänka mig att jag
under den tiden kan ha haft några telefonsamtal med statssekreterare
Nordbeck, men det har jag heller inget minne av. Vi talade ofta med
varandra om alla möjliga frågor.

Olle Svensson: Nästa gång du hade kontakt med ärendet var för att ge
underlag åt dåvarande utrikesminister Blix?

Knut Thyberg: Ja.

Gunnar Biörck: Till dialogen mellan Olle Svensson och Knut Thyberg har
jag inte mycket att tillägga, men det har kommit upp en semantisk fråga
beträffande ordet ärende. Uppenbarligen var detta inte ett ärende i egentlig

KU 1980/81:25

353

mening. Det var ingenting som Karin Söder skulle svara ja eller nej på. Du
använde terminologin att det var någonting som Karin Söder skulle känna
till.

Uppenbarligen föreligger här ett fundamentalt missförstånd från Dahlbergs
sida, eftersom Dahlberg säger att han fått grönt ljus från UD, men UD
har inte uppfattat det på det viset. Det verkar som om man efter att ha slagit i
lagböcker har funnit att man inte kan göra någonting speciellt i detta fall. Vad
beträffar terminologin är ”ärende” ett ord man får ta med och utan
citationstecken när man skildrar händelseförloppet på UD. Är det här en
riktig tolkning av vad som har förekommit mellan Olle Svensson och
Thyberg?

Knut Thyberg: Jag skulle vilja lägga till en sak om de befogenheter UD
egentligen har i sådana här ärenden. Vi har inga befogenheter att ge tillstånd
eller att vägra tillstånd. Det finns ingen grupp människor på UD som fattar
den typen av beslut, och det är vi naturligtvis starkt medvetna om. När jag
talade med Benkt Dahlberg den 1 juni 1979 sade Benkt Dahlberg till mig -det har jag ett mycket bestämt minne av - ”En sak skall du ha klar för dig, att i
det här ärendet gör jag som jag vill under mitt ansvar som företagschef. Det
hindrar inte att jag kan höra vad ni tycker på UD om vissa aspekter.” Då
svarade jag: ”Nej, givetvis är det på det sättet.”

Hilding Johansson: När Dahlberg första gången tog kontakt med UD var det
uppenbarligen för att höra vad UD tyckte?

Knut Thyberg: Ja, just det.

Hilding Johansson: Och vad UD tyckte kan uttryckas med det som står i
minnesanteckningarna från samrådsgruppens möte den 14 december

1977.

Knut Thyberg: Ja.

Olle Svensson: Man kan få olika intryck av dialoger, men det intryck jag fått
av tidigare samtal i utskottet är att Benkt Dahlberg var fullt medveten om att
det här var en känslig sak, och när han ställde frågan ville han få veta
regeringens uppfattning. Då har han uppfattat beskrivningen att utrikesministern
inte hade någon erinran så att det var liktydigt med ett O.K. utifrån de
bedömningar som gjordes av regeringen.

Knut Thyberg: Det var Groth som lämnade det här beskedet till Dahlberg.
Jag vet inte exakt hur han uttryckte sig, men det verkar mycket tveksamt att
han då skulle ha sagt: ”Här har du regeringens godkännande.” Om jag hade
lämnat svaret hade jag antagligen sagt: ”Vi har tittat på det här, och vi har väl

23 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

354

inte funnit några skäl att från vår sida avråda.” Ungefär så skulle jag nog ha
sagt till honom. Det fanns ingenting i några författningar, ingenting i några
FN-resolutioner som kunde tänkas strida mot en utbildning av det här slaget
och det kunde heller inte anses vara uppenbarligen oförenligt med svensk
utrikespolitik. Hade vf fått den här typen av fråga som hade gällt utbildning
låt oss säga av sydafrikaner kan utskottet tänka sig vilket svar vi hade givit.
Men i det här fallet förelåg enligt vår bedömning och på grundval av vad vi då
visste inte sådana faktorer; det kan ha varit en riktig bedömning. Den kan ha
varit felaktig, men så tyckte vi då.

Dessutom hade vi några år innan ingått ett samarbetsavtal med libyerna
som gav en indikation på den riktning i vilken vi ville att relationerna med
Libyen skulle utvecklas. Jag vill inte överdriva betydelsen av det, men vi
ansåg att en utbildning av det här slaget av libyer var förenlig med det
avtalet.

Gunnar Biörck: Du använde ordet avtal. När vi frågade Benkt Dahlberg
rättade han det och sade att han inte trodde att det var ett avtal, utan ett
protokoll. Han sade också att han över huvud taget inte visste någonting om
det när han for till Libyen. Det vore bra att få veta om det var ett avtal eller ett
protokoll.

Knut Thyberg: Jag har alltid tänkt på det som ett avtal, men jag vet inte om
det finns någon rättslig skillnad. Jag skulle tro att det finns intaget i Sveriges
överenskommelser med främmande makter. Det finns mycket som kommer
in där som har olika beteckningar: avtal, konvention, skriftväxling,
protokoll. Jag tror inte rubriken är särskilt betydelsefull i det sammanhanget.

Wivi-Anne Cederqvist: Ambassadör Thyberg sade att UD inte kunde bifalla
eller avslå. Vilken formulering skulle man kunna tänka sig använda om det
gällde soldater från Sydafrika?

Knut Thyberg: Då skulle jag ha sagt till Dahlberg: ”Det begriper du väl själv
att det här inte går.” Jag tror inte ett ögonblick att Dahlberg skulle ha ställt
den frågan, men om han gjort det hade jag uttryckt mig så.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar dig för att du kommit hit och för den redovisning du
har lämnat.

KU 1980/81:25

355

Underbilaga 12
till bilaga 13

Utfrågning av socialminister Karin Söder den 8 april 1981

Bertil Fiskesjö: Utskottet hälsar socialminister Karin Söder välkommen. Du
har varit här förut i det här ärendet. Jag vill fråga om du först själv vill göra
någon komplettering till vad du framförde förra gången eller göra någon ny
sammanfattning.

Karin Söder: Nej, jag har ingenting nytt att komma med i ärendet. Den
minnesbild jag har av de föredragningar som jag har varit med om och den
handläggning jag såsom utrikesminister varit med om har inte förändrats
under den tid då det här ärendet har behandlats. De promemorior som har
varit aktuella - inte från konstitutionsutskottet men från annat håll - och som
det har sagts att jag skulle ha haft tillgång till har jag inte läst. Holmquists
brev kom över huvud taget inte till min kännedom, vilket har klarlagts av Leif
Leifland.

Jag kanske också i dag kan börja med en resumé av vad jag har
erfarit.

Min första minnesbild av ärendet var en anmälan i december 1977. Som jag
kommer ihåg det refererade man där till att det år 1974 hade ingåtts ett
utbildningsavtal mellan Libyen och Sverige under statsminister Palmes besök
och att det nu hade framkommit ett önskemål från den libyska militärregimen
om att här i Sverige få utbilda ett 40-tal unga libyer i värnpliktsåldern.
Jag beklagar att jag i en intervju - jag vet inte om det var en ekointervju -nämnde siffran 30. Det var en felsägning från min sida. Jag kommer ihåg att
antalet var att jämföra med en skolklass - en gammal lärare tänker gärna i de
termerna. Det gällde alltså ett 40-tal, och dessa skulle i Sverige få en
grundläggande teknisk utbildning i civila ämnen - det gällde elektronik och
telekommunikation. De studerande var uttagna av militärregeringen. De var
alltså i värnpliktsåldern. Knut Thyberg och jag hade ett resonemang om hur
man skall definiera detta. Vi kom fram till att det är svårt - jag tror att jag
sade det förra gången också - att skilja mellan studerande av olika slag från
en militärdiktatur som tas ut av militärregimen och att avgöra om de är att
hänföra till en militärkategori eller en civilkategori. Vi kom ändå fram till att
det här var en civil utbildning, att de inte var militärer i ordets egentliga
mening. De hade såvitt jag erfor inte någon militär utbildning bakom sig, och
de var alltså att jämföra med vanliga studerande.

Det sades också vid föredragningen att samrådsgruppen inte hade funnit
någon grund för avrådan. Det var i december 1977 som detta föredrogs för
mig. Jag tror att vi började föredragningen en gång men blev avbrutna därför
att vi kallades till ett sammanträde i regeringskansliet av någon anledning,

KU 1980/81:25

356

och sedan återupptogs föredragningen av Knut Thyberg någon dag senare.
Det är min minnesbild av hur det gick till.

Den PM som finns med Groths uppteckning har jag alltså inte läst, utan
den föredrogs muntligt. Det är det vanliga tillvägagångssättet när man
föredrar ärenden för ett statsråd. Det är mycket ovanligt att man vid
föredragningen lägger fram papperen på bordet.

Vid något tillfälle, vid en lunch i regeringen, samtalade vi om detta, men
någon föredragning gjordes inte och något beslut i ärendet har inte fattats vid
någon lunch eller i annat sammanhang. Det var inte föremål för allmän
beredning. Att så inte blev fallet grundar sig på att enligt de upplysningar vi
hade i det läget, i december 1977, om omfattningen och inriktningen av
utbildningen var den av en helt annan karaktär än vad den senare har
utvecklats till.

Olle Svensson: Du talade om föredragningspromemorian som Caj Groth har
undertecknat. I den står det att det är fråga om militär libysk personal. Efter
det att man har talat om att det är civila ämnen står det: ”Utbildningen syftar

dock till befattningar för personal för luftbevakningsuppgifter och

annan elektronisk bevakning.”

I samrådsgruppens minnesanteckningar står det: ”Företaget Telub vill
utbilda 40 libyska militärer i Sverige. Telub, som är ett dotterbolag till FFV,
har anmält att man under en period av tre år önskar utbilda 40 libyska
militärer i civil elektronik och systemteknik. Att dessa efter avslutad
utbildning återgår till krigsmakten och att de förvärvade kunskaperna är
användbara inom luftbevakning torde stå klart, men UD kan inte avråda.
Det anmäls för utrikesministern.”

Den som var föredragande i samrådsgruppen inom UD var Thyberg,
samma person som föredrog promemorian för dig. Jag skall inte gå in på i
vilken form föredragningar sker i UD, men du vill väl ändå inte göra gällande
att om en UD-tjänsteman på en föredragningspromemoria skriver ”Ingen
erinran från utrikesministern” har han inte i sak redogjort för vad som står
där.

Karin Söder: Nej, det vill jag inte påstå. Det vare mig fjärran att påstå att
någon har fört mig avsiktligt bakom ljuset. Vad jag har redogjort för inför
konstitutionsutskottet är den definition av vad detta var för ungdomar som vi
kom fram till vid föredragningen. Det är vad jag har redogjort för här. Det
var alltså unga libyska pojkar i värnpliktsåldem som i stället för att göra sin
värnplikt togs ut för studier i Sverige. Det är den minnesbild jag har av
detta.

Jag tror att detta mera är en fråga om hur man definierar militär personal.
Dessvärre kan man inte komma ihåg varje ord som har sagts, men vad jag har
försökt redogöra för är den definition, som vi kom fram till vid föredragningen,
av vad det här kunde vara för ungdomar och definitionen på den

KU 1980/81:25

357

utbildning som de skulle genomgå. Det var det som jag tyckte var viktigt att
få klarlagt. Då kom vi fram till att det var pojkar i värnpliktsåldern som togs
ut för denna civila utbildning i Sverige.

Sedan ligger det i sakens natur att om man får en utbildning i
telekommunikation av det slag som Telub kan ge så kan detta i förlängningen,
speciellt i ett land som Libyen, där man dirigerar människorna på ett
annat sätt än man gör i ett demokratiskt land som vårt, komma att användas
också för militära ändamål. Det gäller alla typer av teknisk utbildning att om
den ligger nära en militär användning så kan den, när den är fullbordad,
användas för militära ändamål. Det var jag medveten om. Oavsett vad som
sades i föredragningen ligger detta naturligtvis i förlängningen. Men det är
också självklart att sådana här kunskaper också är mycket användbara för
civila ändamål. Flygteknik över huvud taget och radarteknik används ju
också för civila ändamål, så det är ingen självklarhet att kunskaperna bara
skulle användas för militära ändamål. Det finns ett vidsträckt användningsområde
för de kunskaperna.

Olle Svensson: Du och jag skulle kanske snarast kommunicera på värmländska,
men i den politiska jargong som också används beskrev Groth när han var
här ärendet som stinking, alltså politiskt känsligt. Av det skälet skulle det
presenteras för dig. Det ansågs av sådan politisk angelägenhetsgrad att det
skulle presenteras för dig. Hur bedömde du själv den politiska känsligheten? Karin

Söder: Jag tror jag sade förra gången jag var här i KU att jag kände rätt
stor olust inför detta ärende, men jag vill referera till att vi har ett
utbildningsavtal. Det sades också i inledningen till föredragningen att vi
därmed har förpliktelse att fylla utbildningsavtalet med ett innehåll, och här
hade det kommit fram ett önskemål.

Det fanns flera skäl varför man kunde uppfatta ärendet med viss olust. Vi
vet att relationerna i den här delen av världen är känsliga. Det fanns också en
sådan sida av saken.

Olle Svensson: Det var det libyska luftförsvaret som man förhandlade med.
Reflekterade du aldrig över att då den libyska krigsmakten sänder
militärpersonal till Sverige för stora kostnader är det rimligt att anta att syftet
är att den personalen skall bli skickligare i sin militära funktion? Reflekterade
du aldrig över att det kunde vara fråga om framför allt en militär
kunskapsöverföring?

Karin Söder: Varje kunskapsöverföring som ligger nära militär användning
kan naturligtvis användas på det sättet. Däri kan också ligga svaret på den
tidigare frågan varför jag såg det här som olustigt. Men därutöver vill jag
ännu en gång referera till utbildningsavtalet. Samtidigt kunde vi konstatera

KU 1980/81:25

358

att oavsett om man skulle ha definierat detta som militär utbildning - vilket
jag inte anser att det är och inte heller ansåg då, för i så fall skulle frågan fått
en helt annan dignitet - så hade vi med den lagstiftning som gällde inte kunnat
säga nej på den grunden.

Olle Svensson: Det framgick också av den kompletterande föredragningen,
som gav en klar bild av vad som hade hänt, att du mötte det här ärendet
framför allt tre gånger.

Karin Söder: Tre gånger har jag inget minne av - två gånger.

Olle Svensson: Först har vi Thybergs föredragning. Sedan uppger Kronmark
att han hade talat med dig om detta. Han säger att du känslomässigt delade
hans olust och ansåg att utbildningen egentligen inte borde genomföras. Det
tredje tillfället var en lunchberedning där även din partiledare och
statsminister Thorbjörn Fälldin deltog.

Kändes det aldrig angeläget för dig att gå litet mer på djupet i ärendet? Vi
vet i dag att det finns åtskilligt mer av detaljer om detta i UD :s dossierer, men
du nöjde dig med den här föredragningen. Kände du aldrig behov av att gå
litet mer på djupet?

Karin Söder: Om jag hade kunnat se in i framtiden och om jag hade haft
någon kunskap om det som stod i brevet från Holmquist i januari, hade jag
med all säkerhet tagit upp frågan i en allmän beredning, men min kunskap
begränsar sig till det som jag har redogjort för här. Detta var också grunden
för mina samtal med Kronmark. Jag har redogjort för att jag hade hört att det
rörde sig om 40 unga libyer i värnpliktsåldern som skulle få civil utbildning
under tre år i Växjö. Det är på den grunden som jag hela tiden, ända fram tills
frågan kom att aktualiseras under 1979, har diskuterat det här. Man kan inte
diskutera en fråga från någon annan utgångspunkt än den kunskap man de
facto har. Hade jag haft den ytterligare kunskap som kunde ha delgivits mig i
januari är jag övertygad, i varje fall i det perspektiv som jag ser det i nu, att
jag hade tagit upp frågan på nytt. Då hade antalet som skulle utbildas
fördubblats och där hade också inkommit mycket mer specificerade
uppgifter om vad utbildningen innehöll och vad den skulle syfta till. Men den
kunskapen fick jag inte tillgång till under den här tiden.

Olle Svensson: Den kunskap du hade var vad Thyberg har berättat för dig,
och Thybergs föredragning byggde på samtal med Dahlberg. Vi har i
utskottet det material som då redovisades. Detta är sammanfattat i en
promemoria som finns i kabinettssekreterarens kansli och i UD:s dossier.

Tyckte du inte att de uppgifter som där fanns, som ändå visade att man
skulle använda utbildningen för militära funktioner i ett senare samman -

KU 1980/81:25

359

hang, var tillräckliga för att du skulle gå på djupet och aktualisera frågan i
regeringen?

Karin Söder: Jag har ingen minnesbild av att frågan om den senare
användningen utvecklades i föredragningen annat än att kunskapen naturligtvis
skulle kunna användas just för luftbevakning både i civilt och militärt
hänseende, beroende på vad de unga libyerna sedan skulle användas till.
Men utgångspunkten var att det gällde en civil utbildning. Den senare
användningen tog inte, som jag minns, någon stor del av föredragningen.
Över huvud taget var föredragningen ganska kort. Jag är inte underkunnig
om vad ambassadör Thyberg har sagt i KU om hur omfattande föredragningen
var och vilken minnebild han har av hur den gick till, men min
minnesbild är att det var en kort föredragning och att vi på min fråga gick
mycket snabbt över till att definiera innehållet i utbildningen och vilka som
skulle undergå utbildning. Det är alltså min minnesbild av vad som
passerade.

Olle Svensson: Jag vill upprepa att i minnesanteckningarna från samrådsgruppens
möte, där Thyberg var föredragande, talas det om militärer. Det
sägs att de efter avslutad utbildning återgår till krigsmakten och att de
förvärvade kunskaperna är användbara inom t. ex. luftbevakning. I föredragningspromemorian
sägs att syftet med utbildningen är dock att utbilda
personer för luftbevakningsuppgifter och annan elektronisk bevakning.

Du svarade att du inte ville påstå att en UD-tjänsteman i hög ställning kan
skriva på en promemoria ”Föredraget för utrikesministern, som inte har
någon erinran” utan att saken blev känd för dig.

Karin Söder: Det vill jag inte påstå, men å andra sidan kan jag heller inte
redogöra för annat än vad jag kan erinra mig från föredragningen, som var en
anmälan. Det var säkert, eftersom den var kort, en mycket komprimerad
sammanfattning av vad som hade passerat i samrådsgruppen. I samrådsgruppen
penetrerar man frågorna grundligt och sedan föredras de i någon form,
om man finner detta skäligt, för statsrådet. En utgångspunkt som man också
måste ha klar för sig i detta sammanhang är att samrådsgruppen inte hade
funnit grund för avrådan.

Olle Svensson: Regeringen fattade beslut den 12/2 1981 om att uppdra åt
krigsmaterielinspektören i handelsdepartementet att följa den här utbildningen
av libyska medborgare - nu är jag inne på regeringen Fälldin 2. I
anknytning därtill skickades det ut ett pressmeddelande där det sades att en
utbildning med militära eller militärtekniska inslag av libyska elever vid
Telubs tekniskskola självfallet inte är acceptabel. Du står väl helt bakom det
regeringsbeslutet?

KU 1980/81:25

360

Karin Söder: Ja, visst gör jag det.

Olle Svensson: Och vidare att regeringen på diplomatisk väg har meddelat
libyska regeringen att den del av utbildningen som skulle ha sådan inriktning
inte kan genomföras, och vidare att man hade försäkrat sig om att Telubs
styrelse vidtar åtgärder så att ingen del av utbildningen får ifrågavarande
inslag.

Med tanke på de möjligheter den här skolklassen har att utnyttja sina
kunskaper: anser du att det var riktigt att på detta sätt stoppa de här
inslagen?

Karin Söder: Jag menar att skall vi medverka till utbildning skall det vara civil
utbildning. Det har jag också hela tiden uppfattat att det var fråga om i
Telub.

Olle Svensson: Du står också bakom handelsminister Burenstam Linders
interpellationssvar i riksdagen den 13 februari 1981 som var på delning i
regeringen?

Karin Söder: Javisst.

Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa en fråga med anknytning till föredragningen nu.
Vi hade de båda ambassadörerna här i går, och det finns ingenting i vad de
har sagt som skiljer sig från vad du har sagt. Jag tror det var Knut Thyberg
som sade att han hade sagt till dig att det här var ett ärende som det kunde bli
debatt om, så det måste du känna till. Han betecknade det också som en
anmälning-jag noterade att det var det ord du använde. Det var alltså inte en
fråga som föredrogs för beslut, utan det föredrogs som anmälan för
kännedom. Är det en korrekt beskrivning?

Karin Söder: Ja.

Bertil Fiskesjö: Jag ville bara ha bekräftat att din uppfattning överensstämmer
med diplomaternas rapport.

Anders Björck: Du säger att Thyberg vid föredragningen nämnde att det
fanns ett avtal mellan Sverige och Libyen om yrkesutbildning. Jag har det
här. Det upptar, förutom samarbete på kämkraftsområdet, utbyte av
know-how och experter, också just yrkesutbildning. Hade du hört talas om
avtalet förut, eller i vilken form nämnde Thyberg det?

Karin Söder: Han inledde sin föredragning med att säga att vi hade en
förpliktelse gentemot Libyen att medverka i utbildning av olika slag. Det var

KU 1980/81:25

361

en av utgångspunkterna för diskussionen om att vi skulle medverka i
utbildning av de unga libyerna.

Anders Björck: Jag ville ha bekräftat att det var med vid första föredragningen.

Karin Söder: Ja.

Hilding Johansson: Jag har tre frågor. Den första aktualiseras av vad
Kronmark yttrade när han var här. Han talade om lunchsamtalet. Han
förklarade då att han kom ihåg att det var du och Thorbjörn Fälldin och han
själv som var där, men det fanns flera, sade han. Kan du erinra dig några
fler?

Karin Söder: Dessvärre kan jag inte medverka till att öka kunskapen i det
avseendet. Jag har faktiskt försökt återfå någon minnesbild av vilka som satt
vid bordet, men jag törs mig inte på det. Jag beklagar.

Hilding Johansson: Jag ställde frågan därför att han lämnade den öppen.

Karin Söder: Jag tror vi var mycket få kvar vid bordet när det talades om den
här frågan. Några hade troppat av, om jag minns rätt.

Hilding Johansson: Min andra fråga anknyter också till Eric Krönmarks
uttalande i utskottet. Det gäller Holmquists brev. ”När jag läste Holmquists
brev uppfattade jag det så att ambassadören och UD skulle hålla sig
utomordentligt noga informerade om detta. Därför fann jag då inte
anledning att vidta någon särskild åtgärd utan menade att skulle det bli fråga
om ett konkret projekt - det var det inte i detta läge - skulle det komma fram
information till regeringen.” Detta brev från Holmquist kom du aldrig att
läsa, om jag fattade dig rätt.

Händer det att brev av denna typ inte går till utrikesministern eller att det
inte på något sätt noteras för utrikesministern att de har kommit?

Karin Söder: Uppenbarligen gör det så. Det kommer ju en väldig mängd brev
till de olika departementen. I det här fallet hade jag inte kännedom om
brevet förrän den frågan aktualiserades 1979, då jag till min förvåning fick se
- det var i samband med att jag var i KU förra gången - att redan några veckor
efter det att jag hade fått ärendet föredraget för mig hade antalet som skulle
utbildas fördubblats. Det ägde jag ingen kunskap om förrän långt senare.

Jag hade talat med Eric Kronmark om ärendet, och som jag sade tidigare
diskuterade jag det utifrån de kunskaper jag hade. Om han diskuterade det
utifrån sina kunskaper efter Holmquists brev tror jag att varken han eller jag

KU 1980/81:25

362

är mäktig att avgöra. Jag tror att vårt samtal ägde rum i början av januari

1978.

Hilding Johansson: Uppenbarligen har Kronmark läst Holmquists brev på
grund av den delning som skedde bland statssekreterarna.

Den tredje frågan knyter an till vad du nämnde förut. Du talade om att du
uppfattade det som en anmälan. Men det händer väl att man utifrån sådana
meddelanden går vidare med ett ärende, fördjupar sig i det och går över till
regeringen med det. Anmälan kan alltså bli inledningen till en behandling av
något slag. I det här fallet har tydligen Groth uppfattat det så att han kan
underrätta Dahlberg om vad som har passerat.

Karin Söder: Det är korrekt. Det är varje statsråd obetaget att ta upp vilket
ärende man vill till vidare behandling.

Bertil Fiskesjö: Jag ber att få tacka dig för att du kommit hit igen och för de
upplysningar du har givit oss.

KU 1980/81:25

363

Underbilaga 13

till bilaga 13

Utfrågning av krigsmaterielinspektören Carl Algernon den 21 april 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar krigsmaterielinspektören Carl Algernon välkommen
till utskottet. Det gäller naturligtvis den s. k. Telub-affären. Vad vi är
särskilt intresserade av i det här skedet av vår genomgång är läget just nu och
hur förhandlingarna går. Du kanske kan börja med en redovisning.

Carl Algernon: Jag vill först nämna ett par ord om min bakgrund. Jag
tillträdde som krigsmaterielinspektör den 1 februari och var tidigare chef för
internationella enheten i försvarsdepartementet. Jag har under de två
månader som gått innehaft båda befattningarna. Min efterträdare på den
föregående posten blev utnämnd från 1/4. Den tid då jag har varit i
handelsdepartementet - sedan den 1 februari - har sammanfallit med
Telub-undersökningarna. I själva verket kallades jag dagen innan, den 31
januari, till ett sammanträde i handelsdepartementet som leddes av
handelsministern, för att sedan ha varit engagerad praktiskt taget hela tiden i
Telub-frågan.

Den 6 mars fick jag uppdraget att följa den verksamhet som pågår i Växjö.
Det var styrelseordföranden generaldirektör Olle Lund som hade begärt hos
handels- och industridepartementen att krigsmaterielinspektören skulle
anlitas för detta ändamål. Jag lade då upp en plan för hur jag avsåg att göra
inspektionen och uppföljningen av utbildningen. Den planen diskuterade jag
med generaldirektör Olle Lund i slutet av mars. Jag har också sänt en plan för
hur jag skall gå till väga till verkställande direktören i Telub, och vi har
kommit överens om att mitt första besök där skall äga rum i slutet på april, i
själva verket under resten av denna vecka.

Jag vill då orientera om hur jag tänker lägga upp undersökningen. Det är i
fem olika avsnitt som jag kommer att gå tillbaka och kartlägga verksamheten.

Det första avsnittet är förutsättningarna för utbildningen i Växjö.

Det andra är uppläggningen av utbildningen.

Det tredje är genomförandet av utbildningen.

Det fjärde är en kartläggning av hur verkställande direktören i Telub och
generaldirektör Lund fortlöpande följer utbildningen och dess resultat.

Den sista punkten är min egen uppföljning, med vilken frekvens och
periodicitet som jag skall göra den.

Om jag går tillbaka till den första punkten, förutsättningarna för
utbildningen, är det tre faktorer som konstituerar dessa förutsättningar enligt
mitt sätt att se.

Det är först själva utbildningsåtagandet: vad är det man har åtagit sig

KU 1980/81:25

364

hittills? Vilka blir avgränsningarna genom den omförhandling som nu äger
rum mellan den libyska parten och generaldirektör Lund i första hand? Kvar
blir ett återstående, av Telub bedömt tillåtet avsnitt av utbildningen. Det är
själva utbildningsåtagandet hittills och i fortsättningen.

Den andra förutsättningen är eleverna. Jag vill göra klar för mig den
eventuella anknytning som finns till försvaret, deras tidigare eventuella
utbildning inom det militära området, hur gamla eleverna är, vilken
förutbildning de har och vilka kunskaper de har i olika ämnen.

Den tredje förutsättningen är utbildningsfaciliteterna, alltså hur man har
lagt upp utbildningen, hur den är fördelad på olika linjer, hur eleverna i sin
tur är fördelade på dessa olika linjer, vad linjerna innehåller och om det finns
någon periodindelning av utbildning och i så fall om man har utbildningskontroller
i form av prov och tester i samband med övergång från en etapp till
en annan. Jag vill på den punkten, som gäller utbildningens uppläggning, bli
något utförligare.

Där har jag fått en redovisning - samma som gavs till handelsministern den
31 januari av den nya ledningen i FFV och Telub.

Man har låtit chefsjuristen i Telub gå igenom utbildningsåtagandet för att
kartlägga vad det innehåller. Det gavs alltså en redovisning den 31 januari om
detta, och den vill jag återge nu.

Utbildningen omfattar totalt 96 elever i fyra års utbildning. De är indelade
i grupper om 16 elever. Det finns alltså sex sådana grupper.

När det gäller utbildningens karaktär, alltså timantalet, kan tre olika
avsnitt särskiljas.

Det första kallar Telub allmän teknisk utbildning, och den har beteckningen
grön, alltså av tillåten karaktär. Den omfattar 83 % av hela
åtagandet.

Ett andra avsnitt är vad man betecknar som generella tillämpningar. Det
har man kallat blått, och det omfattar 3 %.

Den sista delen är alltså militär tillämpning, röd utbildning. Den omfattar
14 % av timantalet.

Den uppskattning som jag nu återger är den som den nya ledningen i Telub
med chefsjuristen och tf VD Lennart Flednert har analyserat. Jag kommer
givetvis att kontrollera det här.

Man gav också en annan karakteristik av utbildningen och talade om att
den är indelad i fem linjer:

En administrativ linje. Där är det en grupp elever, alltså 16 elever, som
utbildas. Den är till sitt innehåll helt grön.

En telekommunikationslinje, också med en grupp elever, också helt grön.
En datautbildningslinje med en grupp elever. Där är större delen grön, men
den har vissa begränsade röda inslag alltså tillämpade - den tredje
kategorin.

Den fjärde linjen är radarlinjen, också med en grupp elever. I den finns
det, utöver gröna avsnitt, både röda och blå avsnitt.

KU 1980/81:25

365

Slutligen är det robotlinjen med två grupper elever, sammanlagt 32 elever.
Den innehåller flera inslag av både blå och röd utbildning utöver den
gröna.

Man har också sagt från Telubs sida att under de första båda åren är det för
samtliga de fem linjerna endast grön utbildning, alltså allmän teknisk
utbildning. De blå och så småningom de röda inslagen kommer först år 3 och
4. Vi är nu framme i början av år 2 i den här sekvensen.

Detta är den presentation av utbildningen som man har analyserat fram i
Telub i början av januari. Jag kan inte kommentera den mer nu, utan det är
detta jag skall undersöka mera i detalj.

Jag har nu uppehållit mig vid den andra delen av redovisningen - hur man
skall lägga upp utbildningen - och det hoppas jag att jag har givit ett
klarläggande av.

Jag vill också där gå in på hur man har fördelat eleverna på olika linjer, om
eleverna har samma utbildningsstandard från början eller om man har någon
kvalitetsuppdelning av eleverna på de olika linjerna.

Den tredje punkten är den hittills genomförda utbildningen, vilka avsnitt i
de olika linjerna man har gått igenom, om man har haft speciella
utbildningsproblem, vilka resultat som har uppnåtts hittills, om man har haft
inre eller yttre störningar av olika slag - det kan gälla assimileringen för
eleverna i Växjöområdet, hur deras inre tjänst ter sig, hur ledarskapet i
gruppen omhänderhas. Detta avsnitt, den hittills genomförda utbildningen,
har man ett års erfarenhet av, och jag räknar med att kunna få välgrundade
synpunkter på de frågorna.

Den andra delen av den här punkten är den förestående utbildningen, som
naturligtvis blir föremål för ändringar i uppläggningen, eftersom till grund för
den skall ligga den reorganisation som måste äga rum efter omförhandlingen.
Angående omförhandlingen vet jag endast att den pågår med direktör Lund,
som håller i förhandlingarna med den libyska parten.

När det gäller den utbildning som nu skall komma skall jag klarlägga vilka
som ansvarar för utvärderingen av de olika avsnitten med avseende på civil
eller militär applikation. Det är en viktig del nu när man har de nya
förutsättningarna att utgå från. Jag vill också ta reda på om och hur den
ändrade utbildningen påverkar linjeindelningen eller elevernas fördelning.

Det fjärde delpaketet var hur styrelsen och VD i Telub kontrollerar sitt
eget utbildningsåtagande, om det sker genom rapporter från utbildningschefen
och i så fall med vilken periodicitet och vilken detaljeringsgrad eller om
det sker genom någon form av direkt uppföljning eller kombinationer av
dessa båda sätt.

Slutligen är det min egen uppföljning och rapportering, vad som skall
granskas. Det gäller alla de punkter jag har tagit fram: förutsättningarna för
utbildningen, uppläggningen och genomförandet. Tyngdpunkten för min del
kommer naturligtvis att ligga på genomförandet av den fortsatta utbildning -

KU 1980/81:25

366

en. Jag vill också granska resultatet av de kontroller som VD eller styrelsen
fortlöpande haft av utbildningen.

När det gäller frekvensen och periodindelningen för min egen inspektion
kommer jag att diskutera saken med styrelsen eller VD i Telub i första hand.
Personligen räknar jag med att ha en uppföljning ungefär en gång per
kvartal, men det står öppet. Det är helt beroende på vad som kommer fram i
min första granskning, om det kommer fram skäl för att jag kanske bör göra
den tätare än så.

Det som jag slutligen har att ta ställning till är rapportering till regeringen.
Med vilken periodicitet det skall ske beror delvis på vad som nu kommer
fram. Jag räknar med att göra det med samma periodicitet som jag
inspekterar i Växjö, förslagsvis varje kvartal.

Det är planen som jag har gjort upp fö/ mig själv. Jag har orienterat
generaldirektör Lund och även den nya verkställande direktören Kent Sjöö,
som jag ännu inte har träffat, som började den 1 april i Växjö.

Olle Svensson: Krigsmaterielinspektören har ju inte deltagit i några
överläggningar under tidigare skede, men med tanke på den information som
lämnades här skulle jag ändå vilja ställa frågan: finns det någon anledning att
tro, om utbildningen hade fullföljts utan ingripanden av regeringen efter
begäran från den nya Telub-ledningen, att man då hade använt materiel inom
Telub? Dahlberg har ju tidigare försäkrat att så inte skulle ha skett i den del
som berör de militära applikationerna.

Carl Algernon: Här kan jag bara bedöma att någon materiel från Telubs
servicesida, alltså den svenska vapensidan som är föremål för översyn, hade
inte kommit i fråga för utbildningen. Det har nog varit en grundläggande
förutsättning, och det är jag helt säker på. Det är ju helt skilt från skolans
område. Jag kan förmoda att den materiel som man ville ha applikatorisk
utbildning på knappast kan vara svensk.

Olle Svensson: Får jag också ställa en fråga om avtalet. Vi har inte sett det i
dess helhet. Vi har tagit del av en promemoria som Benkt Dahlberg
redovisade för styrelsen redan i maj 1978, där det mycket klart sades ut att det
blir en militär tillämpning i slutskedet av utbildningen. Enligt uppgifter från
Dahlberg flyttades de delarna sedan över från ett utkast till det avtal som blev
slutgiltigt, och det redovisades i en pärm. Det som då var den hemliga
pärmen uppdagades senare, och det ledde till att regeringen engagerade sig i
frågan. Denna s. k. hemliga pärm skulle enbart ha innehållit en specificering
av lektionerna i undervisningen. Förhåller det sig på det sättet?

Carl Algernon: Jag kan inte svara på det. Avtalet har jag inte studerat. Det
kommer jag att göra nu för att lägga upp min inspektion från vad som är

KU 1980/81:25

367

överenskommet i avtalet, och det kräver ett närmare studium av avtalet. Där
kan jag tyvärr inte kommentera mer.

Olle Svensson: Det lämnades en redovisning - var det av chefsjuristen på
Förenade fabriksverken?

Carl Algernon: Det var Telubs chefsjurist som har gått igenom avtalet i
huvudsak under januari månad. Grundad på den genomgången gjordes en
presentation i handelsdepartementet. I Telub har man gjort utvärderingen av
vad som var grönt, rött och blått. Där har man gått igenom alla de
utbildningsplansåtaganden som finns och karakteriserat dem så. Det måste
finnas en i fråga om detaljer ganska långtgående redovisning av utbildningen.

Olle Svensson: Kan krigsmaterielinspektören klargöra vad som närmast
menas med ”militär” i det här sammanhanget? Vi har fått många definitioner
på vad som är militärt. Här är avtalsparten det libyska luftförsvaret, och då
har jag förmodat att det gäller luftbevakningsuppgifter och sådant.

Carl Algernon: Ja, det är den bild också jag har utan att ha studerat det. Det
är klart att en kärnfråga är vad som är militär tillämpad utbildning. Som jag
ser det måste det vara konkret utbildning på den materiel i form av
radaranläggningar och kanske vapensystem som avses utnyttjas i Libyen.
Man måste använda apparatur av sådant slag för att man verkligen skall
kunna tala om tillämpning på ett system. Mot slutet av utbildningen, det som
av Telub är karakteriserat som rött, måste det finnas militära tillämpningar
på kanske framför allt robotsidan och radarsidan.

Olle Svensson: Det innebär alltså att när det libyska luftförsvaret har tecknat
ett avtal med Telub har det köpt tjänster åt personalen så att den bättre kan
använda sitt kunnande på luftförvarssidan i Libyen?

Carl Algernon: Jag antar att det är på det sättet.

Daniel Tarschys: Det har i pressen förekommit bilder av omslag till
kurshandböcker som har angivit olika vapengrenar. Från Telubs sida har
man sagt att de har varit från en affär som inte blev av. Är det bara att
förbereda för luftförsvaret som utbildningen syftar till, eller kan en
utbildning av det här slaget också vara av värde för marinen och flyget?

Carl Algernon: Jag kan inte kommentera det ännu. Min egen uppfattning är
grundad på vad jag hittills har nämnt, och det förefaller som om det är
luftförsvaret i första hand som är aktuellt.

KU 1980/81:25

368

Yngve Nyquist: Enligt den här beskrivningen rör avtalet till 80 % utbildning i
allmän teknologi, och 14 % rör militära avsnitt.

Nu är det inte fråga om att häva avtalet utan om att försöka modifiera det i
avseende på den militära delen. I krigsmaterielinspektörens beskrivning
hette det, om jag uppfattade rätt, att här skall göras något av en individuell
granskning av eleverna. Om nu syftet är att modifiera och ändå behålla de
83 %, kan det av den avtalsslutande parten uppfattas som kränkande att man
går in på en noggrann individuell prövning av varje elev?

Carl Algernon: Där har jag kanske uttryckt mig oklart. Vad jag velat göra
klart för mig själv, eftersom det varit så mycket diskussion, är vilken status
eleverna har, om de har någon militär utbildning förut från Libyen, vilka
utgångskunskaper de har från skolan. Jag är ledsen om det har kunnat tolkas
så att man skulle granska varje enskild elev. Jag räknar med att de elever som
har tagits ut har någorlunda jämn bakgrundsutbildning. Mer än så har jag
inte anledning att gå in på detta.

Sven-Erik Nordin: Jag skulle vilja ta upp några följdfrågor till den fråga som
Olle Svensson inledde med.

Robotlinjen rymmer de flesta röda inslagen. Vi fick klart för oss att det var
uteslutet att någon svensk materiel skulle få användas i samband med
undervisningen. Då uppstår frågan: vilken utländsk materiel skulle då
hypotetiskt kunna stå till förfogande för utbildningen i fråga? Hur skulle det
gå till att ett svenskt företag skulle kunna importera utländska robotar eller
delar av dem för åskådningsundervisning?

Carl Algernon: Det här är också för mig ytterst förvånande. Jag har dragit
samma slutsats att skall man ha en applikatorisk utbildning t. ex. på
robottyper måste man skaffa dem eller skaffa skalenliga modeller. Helst skall
det vara hard-ware, och sådan materiel kan inte importeras med mindre än
att man har tillstånd.

Anders Björck: Jag hade tänkt ställa precis den fråga som Sven-Erik Nordin
ställde. Får jag då komplettera den: finns det någon form av överenskommelse
om eller har man vidtagit några åtgärder för införsel av den typen av
materiel? Utbildningen skall pågå några år, men det tar ganska lång tid att få
de tillstånd som behövs för att föra in kvalificerad radarmateriel. Har något
sådant påträffats?

Carl Algernon: Jag ställde den frågan till ledningen när den anmälde det här
förhållandet den 31 januari. Enligt dess utsago har inte några förberedelser
vidtagits, men den hade dragit samma slutsats om anskaffningen av den
materiel som behövs för utbildningen, att det kan ta ett helt år innan man har

KU 1980/81:25

369

den på plats. Sådan materiel skulle - alltjämt enligt Telubs egen utsago - inte
behöva utnyttjas förrän efter minst två år av utbildningen.

Anders Björck: Varifrån skulle de lärare komma som man hade tänkt sig för
den röda delen av utbildningen i framför allt robotteknik? Rimligtvis kan det
inte finnas så många i Sverige som har kunskaper på just det speciella
området. Aven lärarna måste rekryteras i god tid.

Carl Algernon: Jag har själv den frågan till Telub. Jag vet att man nu har både
svenska och utländska lärare i Telub. Det man sysslar mest med nu är
språkutbildning, och där har man engelska lärare. Det är alldeles riktigt som
frågeställaren påpekar att när man kommer in på den mer tillämpade
utbildningen skulle det krävas mer kvalificerade lärare, och jag bedömer att
det är svårt att i Sverige få fram lärare när det gäller inte svenska system.

Gunnar Biörck: Skall eleverna stanna fyra år i Sverige utan någon
förbindelse med Libyen, eller far de hem på sommarlov?

Carl Algernon: Såvitt jag vet har de hittills inte lämnat Sverige. De har varit
här drygt ett år. Jag känner inte till planerna för hemkontakt, men jag skall ta
reda också på detta. Jag kan inte kommentera det. Jag skulle tro att de är
inriktade på att stanna här tiden ut. De har ett sådant system att ett par av
eleverna är senior students, alltså litet äldre elever som tar hand om de yngre.
De har börjat utbildningen med disciplinutbildning på 40 timmar eller så.
Eftersom de enligt uppgift inte har militär utbildning har de fått en form av
disciplinutbildning innan de kommit till Telub. Enligt vad jag förstått har
assimileringen i Växjö på något undantag när gått bra. De är skötsamma och
mycket populära i Växjö. Det har inte inneburit några disciplinproblem alls.
Men jag skulle tro att de behöver åka hem ibland.

Hilding Johansson: Jag har två kompletterande frågor: Vem svarade för
disciplinutbildningen som du nämnde nyss? Har några elever avbrutit sin
utbildning?

Carl Algernon: Svaret på den första frågan är att jag tror det har skett helt i
libysk regi. På den andra frågan kan jag inte svara. Jag borde ha hört om
någon hade slutat. Jag bedömer att alla är kvar.

Kerstin Nilsson: Det har gjorts en analys av utbildningen i januari i år. Jag vill
fråga om den terminologi som användes har skapats eller börjat tillämpas vid
den tidpunkten.

Carl Algernon: Gäller frågan indelningen i det man kallar allmän teknisk
utbildning, tillämpad teknisk utbildning och militär tillämpad utbildning?

24 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

370

Kerstin Nilsson: Det gäller uttrycken blå, grön och röd utbildning.

Carl Algernon: Den bedömningen har gjorts när chefsjuristen och andra gått
igenom utbildningen. De har urskilt vad som är allmän teknisk utbildning,
vad som är tillämpad teknisk utbildning och militär tillämpad utbildning. Det
var säkert i det sammanhanget - eftersom det var den nya ledningen som
reagerade - som man angav färgerna och bedömde vad som är grön
utbildning, alltså allmän, tilåten elementär utbildning. Enligt uppgift har
man fått börja mycket elementärt.

Bertil Fiskesjö: Jag får tacka krigsmaterielinspektören för redovisningen.

KU 1980/81:25

371

Underbilaga 14

till bilaga 13

Utfrågning av f. d. statssekreteraren i handelsdepartementet Bengt Dennis

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar chefredaktör Bengt Dennis välkommen till
utskottet.

Orsaken till att vi har velat ställa några frågor till dig är att vi vid
genomgång av Telub-ärendet har funnit att utbildning tidigare har anordnats
av libyer, då av Teleplan. Det förekom vissa kontakter med dig i din
egenskap av statssekreterare i handelsdepartementet. Vad vi är intresserade
av är de överväganden som gjordes i samband med att Teleplan orienterade
handelsdepartementet om denna utbildning.

Bengt Dennis: Jag fick frågan från utskottet i förra veckan på Teleplan. Min
reaktion var att jag inte kunde erinra mig att Teleplan hade aktualiserats med
mig. Jag har därefter talat med direktör Hammarström i Teleplan, och han
säger att enligt vad han kan erinra sig var han uppe hos mig i augusti-september
1975. Jag har kollat med min egen kalender från den tiden, och jag
har mycket riktigt en anteckning den 16 september att direktör Hammarström
i Teleplan besökte mig i departementet. Jag har ingen notering från
den överläggningen, inga minnesanteckningar, och jag kan inte heller erinra
mig sammanträdet.

Anders Björck: I de handlingar vi har fått står det: ”Hammarström
orienterade dåvarande statssekreteraren Dennis och KMI innan kontraktet
skrevs på och fick besked att det inte mötte något hinder från deras
sida.”

Såvitt jag förstår har det skett en beredning, för ett papper har skickats till
utrikesdepartementets politiska avdelning - till Thyberg, som var i tjänst
redan då - och infordrat yttrande. Får jag uppfatta det så att du över huvud
taget inte kommer ihåg om du gav tillstånd till affären eller inte?

Bengt Dennis: Jag kan över huvud taget inte erinra mig fallet och detta
samtal. Om det fordrades tillstånd eller inte i ett sådant här fall vet jag inte.
Jag kan inte så mycket om Teleplan. Om jag förstår rätt är Teleplan ett bolag
som säljer konsulttjänster. Det var länge sedan jag tillämpade 1971 års
lagstiftning, men om jag kommer ihåg den rätt täcker inte den tjänsteexport,
och därför skulle inte tillstånd erfordras. Men jag kan inte erinra mig att det
var någon diskussion om detta.

Anders Björck: Du har ingen uppfattning alls, om någon annan i departementet
gav klartecken, t. ex. Carl Lidbom? Det finns rätt mycket papper från

KU 1980/81:25

372

statens industriverk och andra där man har givit klartecken. Tony Hagström,
din statssekreterarkollega, har varit inkopplad, och Hammarström sade att
handelsdepartementet gav klartecken. Har du någon ledtråd?

Bengt Dennis: Det är meningslöst att jag försöker spekulera om det. Jag kan
inte erinra mig detta sammanträffande, och jag tror det vore olyckligt att
spekulera i vad som möjligen kan ha inträffat. Direktör Hammarström har
möjligen minnesanteckningar från ärendet, och jag tror att han i så fall är en
bättre källa.

Jag gjorde innan jag gick till utskottet ett överslag över hur många ärenden
som varje dag passerar statssekreteraren i handelsdepartementet. Det är
svårt att veta exakt, men om man räknar så försiktigt som att det är 30 om
dagen, blir det 10 000 om året. Jag satt i över sex år som statssekreterare. Jag
kan väl tänka mig att antalet i realiteten är fördubblat.

Antalet ärenden om export av krigsmateriel är naturligtvis begränsat i den
stora ärendeflöden, men det är ändå ett ganska stort antal ärenden. Min
kontakt med krigsmaterielinspektören skedde åtminstone en gång i veckan,
och normalt föredrar krigsmaterielinspektören också ärenden för statsrådet
en gång i veckan, eller gjorde det i varje fall på den tiden.

Många av de frågor som kom till departementet var av generell art: Finns
det en lagstiftning på det området? Finns det någonting som hindrar att vi
säljer tjänster? Finns det någonting som hindrar att vi säljer den och den
varan? Då svarar man ofta per telefon, men ibland ber någon att få komma
upp. Det är inte alltid som en sådan förfrågan utmynnar i ett ärende, och med
den lagstiftning vi har kommer krigsmaterielinspektören in bara om det
gäller en hårdvaruförsäljning. Ibland kan det vara en koppling mellan
mjukvaruförsäljning, en konsulttjänst, och en kommande hårdvaruförsäljning,
och därför var det naturligt för krigsmaterielinspektören att höra sig för
om det fanns en sådan koppling. Om det gjorde det i detta fall vet jag
inte.

Anders Björck: Här rör det sig om en affär där ett svenskt företag utbildade
libyska officerare i Libyen i radar, optronik och datorer. Eftersom affären
inte kan erinras måste min slutsats vara att handelsdepartementet ansåg det
självklart att ge klartecken till den här typen av affärer, så att det inte
behövdes någon beredning. Man behövde inte ta in underlag, utan den låg i
linje med de principer som man tillämpade inom handelsdepartementet.

Bengt Dennis: Om krigsmaterielinspektören har bedömt att det fanns en
sådan anknytning att en tolkning av 1971 års lag var nödvändig, tog han
möjligen kontakt med utrikesdepartementet. Det skedde normalt. Jag kan
inte säga om det skedde i detta fall.

KU 1980/81:25

373

Anders Björck: Jag kan svara att det skedde. Det står här med Thybergs
handstil: ”Från Thyberg till Gyllenstierna. KMI är dock misstänksam och
undersöker materielfrågan.” Men ni bedömde ändå att det inte var något
problem?

Bengt Dennis: Herr Björck, jag kan inte erinra mig fallet, och därför kan jag
inte säga att vi inte bedömde det vara något problem. Att krigsmaterielinspektören
var misstänksam kan jag se två orsaker till. För det första: om det
fanns en koppling mellan konsulttjänsten och en kommande hårdvaruförsäljning
var det ett fall för 1971 års lag. För det andra hade krigsmaterielinspektören
att hålla uppsikt över om det skulle innebära röjande av någon
försvarshemlighet- då höll han kontakt med försvarsdepartementet. Det var
normala rutiner för krigsmaterielinspektören, och jag antar att det gäller
även i dag.

Olle Svensson: För gemensam information kan sägas att det var två gånger
enligt de handlingar vi har fått som det skett förfrågningar. Den första gången
gällde det en utbildning för ett mycket begränsat antal yngre officerare under
två månader. Sedan återkom man och frågade handelsdepartementet
angående ett önskemål från libysk sida om att man skulle åta sig mer
avancerad utbildning. Både Dennis och krigsmaterielinspektören var
tveksamma beträffande omfattning och nivå. Du har lika litet minnesbilder
av båda dessa fall?

Bengt Dennis: Jag beklagar det. Jag kan inte erinra mig detta fall över huvud
taget.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar Bengt Dennis för att du har kommit hit.

KU 1980/81:25

374

Underbilaga 15

till bilaga 13

TELUB-UTREDNINGEN
(Ju 1981: A)

PROTOKOLL

1981-03-27

Stockholm

Gunnar Nordbeck anför bl. a. följande: Han var statssekreterare i
försvarsdepartementet under regeringen Fälldin I, dvs. från hösten 1976 till
hösten 1978.

Nordbeck har gått igenom sina anteckningar och sin timkalender från den
aktuella tiden men har där inte kunnat finna någon dokumentation angående
Telubaffären. Det han nu kommer att berätta hämtar han alltså direkt från
sitt minne.

Hans första kontakt med Telubärendet måste ha skett under december
1977. Han minns inte exakt vilken dag det var men han har ett klart minne av
att Groth ringde upp honom då och berättade att Dahlberg hade kontaktat
Groth i ärendet. Groth talade om att man på tjänstemannanivå i utrikesdepartementet
hade diskuterat frågan men där funnit att det inte fanns några
legala förutsättningar för att stoppa projektet men man tyckte ändå att det
var olustigt. Nordbeck minns nu inte exakt vad Groth sade vid telefonsamtalet.
Nordbeck hade dock hela tiden den uppfattningen att det gällde
utbildning av blivande militärer. Utbildningen vid Telub skulle motsvara
utbildningen på vanligt tekniskt gymnasium och omfatta 40 libyer. Nordbeck
minns emellertid inte om Groth direkt sade att det var fråga om militär
personal men Nordbeck fick i vart fall intryck av att så var fallet. Även om det
inte klart framgick av Groths uppgifter så fick i vart fall Nordbeck den
uppfattningen att eftersom det inte förelåg något legalt hinder mot projektet
så ville UD varken säga ja eller nej till Telub.

På grund av de informationer Nordbeck tillsammans med dåvarande
försvarsstabschefen Lennart Ljung hade erhållit vid ett besök i Italien hösten
1977 var han vid denna tidpunkt uppmärksam på situationen i Medelhavsområdet.
Han kommer därför väl ihåg att han efter Groths samtal kände en
allmän olust inför den uppkomna situationen. På grund av den olust han
sålunda kände efter beskedet om Telubs planer på utbildning av libyer föll
det sig naturligt för honom att informera försvarsminister Eric Kronmark om
de uppgifter han hade erhållit från Groth. Nordbeck kan nu inte exakt erinra
sig när han första gången talade med Kronmark om Telubaffären men det
skulle förvåna honom mycket om han inte informerade Kronmark om saken
ganska snart efter det att Groth hade ringt. När Nordbeck talade med
Kronmark berättade han också att han ämnade ringa upp Dahlberg och
diskutera Telubs planer med denne.

KU 1980/81:25

375

De informationer Nordbeck hade fått av Groth fick honom omedelbart att
tänka på att han borde ringa upp Dahlberg och diskutera affären med denne.
Nordbeck kände Dahlberg väl sedan tidigare. De hade båda två varit
kustartilleriofficerare och hade också tjänstgjort samtidigt i försvarsdepartementet.
Dahlberg hade t. o. m. där varit Nordbecks chef under en period.
Han försökte flera gånger komma i kontakt med Dahlberg på telefon innan
han slutligen lyckades få kontakt med denne. Nordbeck kan nu inte komma
ihåg exakt vilken dag han talade med Dahlberg och han minns således inte
om det var före eller efter det att han hade tagit del av Holmquists brev. Han
kan sålunda inte säga att det var innehållet i detta brev som fick honom att ta
kontakt med Dahlberg.

Nordbecks avsikt med telefonsamtalet till Dahlberg var att hos Dahlberg
efterhöra innehållet i den planerade utbildningen och att för Dahlberg påtala
den olust man på försvarsdepartementet kände inför projektet. Av rent
utrikespolitiska skäl kunde det vara mindre lämpligt att göra en affär med
Libyen. Denna bedömning ankom dock närmast på utrikesdepartementet att
göra. Vad som för försvarsdepartementets del var särskilt olustigt var att
Telub hade sådana uppdrag åt det svenska försvaret att man där ofta
handskades med sekret svensk försvarsmateriel. Det kunde således föreligga
risk för att hemliga militära uppgifter skulle uppenbaras för libyerna. Detta
redogjorde han för vid samtalet med Dahlberg. Dahlberg berättade att det
vid den tiden ännu inte förelåg några fastställda utbildningsplaner för
libyerna men att den utbildning som det gällde i huvudsak motsvarade
utbildningen på tekniskt gymnasium. Vidare sade Dahlberg att libyerna
skulle undervisas i en skolbyggnad som skulle ligga helt åtskilt från de
verkstäder där Telub arbetade med sekret svensk försvarsmateriel. Det
förelåg således ingen som helst risk enligt Dahlberg för att libyerna skulle
kunna komma i kontakt med svenska militära hemligheter. Nordbeck och
Dahlberg diskuterade också det faktum att en del av den svenska
försvarsmateriel som fanns på Telub var tillverkad och köpt i USA och att
detta kunde medföra en reaktion därifrån. Nordbeck påpekade för Dahlberg
att det absolut inte kunde få förekomma att några svenska militära
hemligheter fick uppenbaras. Nordbeck sade till Dahlberg att Dahlberg ju
mycket väl kände till hur man arbetade på försvarsdepartementet och att
Dahlberg ju också var väl bekant med reglerna för krigsmaterielexport.
Även om det således inte förelåg några direkta hinder i lag mot den planerade
utbildningen så betydde inte det att försvarsdepartementet godkände
projektet. Tvärtom såg man på det med stor olust och såg helst att det inte
blev av. Innebörden av Nordbecks samtal med Dahlberg var således att
redovisa försvarsdepartementets syn på den planerade utbildningen. Något
försök från Nordbecks sida att stoppa förhandlingarna var det inte fråga om.
Nordbeck hade inga formella möjligheter att göra det. Han hade inte fått
några sådana order från Kronmark och han hade heller inte sagt till denne att

KU 1980/81:25

376

han avsåg att göra ett sådant försök. Uppgifterna härom måste alltså bygga
på ett missförstånd.

Nordbeck vill påpeka att han vid samtalet med Dahlberg hela tiden hade
den bestämda uppfattningen att det gällde utbildning av militär personal
även om inte detta direkt utsädes av någon av dem.

Nordbecks samtal med Dahlberg måste ses i belysning av det förhållandet
att Nordbeck kände Dahlberg mycket väl och att Nordbeck kände till att
Dahlberg hade arbetat i försvarsdepartementet. Dahlberg var således väl
medveten om reglerna för krigsmaterielexport osv. Nordbeck hade mycket
stort förtroende för Dahlberg och samtalet färgades också av detta.
Nordbecks attityd vid samtalet var den att han ville påpeka för Dahlberg att
denne ju ändå måste tänka på de här sakerna, dvs. risken för att svenska
militära hemligheter skulle läcka ut, den amerikanska reaktionen och även
göra en allmän utrikespolitisk lämplighetsprövning. Innebörden var alltså en
uppmaning till Dahlberg att vara försiktig. Det var således inte fråga om ett
försök från Nordbecks sida att stoppa projektet.

Nordbeck diskuterade Telubärendet med Kronmark ett par gånger kring
nyåret 1977-78. Nordbeck minns inte om han direkt rapporterade om
samtalet med Dahlberg för Kronmark men det skulle förvåna honom
högeligen om han inte har nämnt samtalet för Kronmark.

Nordbeck kan inte påminna sig att han har haft mer än ett samtal med
Groth i ärendet men rimligtvis har Nordbeck ringt upp Groth med anledning
av innehållet i Holmquists brev. Allt talar för att så har varit fallet men
Nordbeck har nu inget direkt minne av detta. Nordbeck fick inte reda på att
ärendet var föredraget för utrikesministern förrän han läste om detta i
tidningarna sedan saken uppenbarats där. Nordbeck hade ingen anledning
att intressera sig speciellt för de allmänna utrikespolitiska övervägandena
utan hans uppgift var att bevaka den sekretessbelagda verksamheten vid
Telub såvitt avsåg svenska försvarshemligheter.

Nordbeck känner inte till att det skulle ha ägt rum någon lunchberedning
mellan olika regeringsledamöter i Telubärendet. Nordbeck känner heller
inte till att Kronmark skulle ha diskuterat Telubärendet med Karin
Söder.

Nordbeck har haft ytterligare en mycket ytlig kontakt med Telubärendet.
Efter regeringsskiftet hösten 1978 stannade han kvar en tid på försvarsdepartementet
som medhjälpare åt Lars de Geer och Gunnar Petri. Nordbeck
var också ordförande i försvarskommittén och hade i denna egenskap sina
arbetslokaler i försvarsdepartementet. Någon gång under hösten 1978 blev
Nordbeck uppringd av krigsmaterielinspektören Bengt Rosenius som
frågade Nordbeck om han hade haft någon kontakt med Dahlberg angående
den planerade utbildningen av libyer. Nordbeck berättade då om sitt samtal
med Dahlberg. Rosenius och Nordbeck diskuterade dock inte innehållet i
utbildningen.

KU 1980/81:25

377

Underbilaga 16

till bilaga 13

Utskrift av intervju i Radio Kronoberg av Ola Ullsten

Reporter Göran Winberg, Radio Kronoberg,
intervjuar statsminister Ola Ullsten 1979-06-18 kl. 17.00.

PÅA:

I höst kommer ett hundra unga libyer till Växjö för att studera elektronik
hos statliga Telub i Växjö.

Radio Kronoberg sökte förra veckan representanter i regeringen för en
kommentar i den här frågan.

Är det moraliskt vettigt att sälja militärt tekniska kunskaper till ett land
som aktivt stödde bl a Idi Amins krigsidéer?

Försvarsministern vill inte uttala sig i frågan, inte heller handelsministern
eller industriministern.

I dag gästar statsminister Ola Ullsten Ingelstad.

Vad säger då han i frågan om att Telub säljer elektroniska kunskaper till ett
land som militärdiktaturen Libyen?

STATSMINISTERN:

Ja, det handlar om en grundläggande teknisk utbildning så vitt jag vet, men
dessutom är det fråga om ett avtal mellan ett företag och Libyska
myndigheter som regeringen i och för sig inte har kunnat gå in och reglera i på
annat sätt än via dom lagar vi har och det förbjuder inte den här sortens
samarbete.

GW:

Dom här kunskaperna kan ju trots allt användas militärt. Är det inte
moraliskt litet knepigt det här? Vi får inte sälja vapen till Libyen men
kunskaper får vi sälja?

STATSMINISTERN:

Ja, alla kunskaper kan ju användas i destruktivt syfte och slutsatsen skulle
ju då bli att vi inte alls skulle kunna ha gäststuderanden i Sverige, utländska
studenter vid våra tekniska universitet eller vid våra tekniska högskolor eller
vid våra universitet och så långt ska vi väl ändå inte gå i rädsla för att dom här
kunskaperna ska användas på ett sätt som vi ogillar utan vi måste ju ha ett

KU 1980/81:25

378

internationellt umgänge av naturligt slag, sen kan man ogilla olika länders
utrikespolitik osv men det är en annan fråga.

GW:

Har regeringen varit informerad om den här affären?

STATSMINISTERN:

Ja, vi har känt till saken men det är alltså en affär mellan ett statligt företag
och en utländsk myndighet.

GW:

Ola Ullsten är alltså positiv till att man säljer kunskaper till Libyen. Vad
den här kunskapsförsäljningen gäller ja, det kan inte vi här på Radio
Kronoberg presentera. Är det hemligheter det handlar om? Ja, på Telub vill
man inte tala om vad utbildningen ska innehålla. Utbildningsledaren Lars
Wigert säger att han inte har tillåtelse att berätta vad han tänker att lära ut.
Men han säger vidare att all elektronik ja, den kan användas för produktion
av militär utrustning.

KU 1980/81:25

379

Underbilaga 17

till bilaga 13

UTRIKESDEPARTEMENTET PRESSMEDDELANDE

Pressbyrån 1974-03-06

Presskommuniké i samband med libyske premiärministerns, Abdessalam
Jalloud, besök i Sverige

Premiärministern i Libyska arabrepubliken, Major Abdessalam Jalloud
(medlem av Libyens revolutionsråds presidium) avlade den 4-6 mars ett
besök i Sverige.

Han åtföljdes av industriminister Jad Allah Azzuz, undersekreteraren i
ministeriet för petroleum Omar Alnumtasar, chefen för utrikesministeriets
traktats- och juridiska avdelning Mahmud Albakkush, Libyens Chargé
d’Affaires i Sverige Mohamed Maki Abuzeid, försäljningschefen i oljeföretaget
BREGAH, ställföreträdande chefen för utrikesministeriets traktatsoch
juridiska avdelning Mohamed Hamidah Almatri samt chefen för den
libyska marinen, major Fawsi Shakshiki.

Under sitt besök togs premiärminister Jalloud emot av regenten, H.K.H.
Hertigen av Halland, som också gav en lunch för den libyska delegationen.

Premiärminister Jalloud hade i flera omgånger ingående överläggningar
med statsminister Palme och träffade också utrikesminister Andersson,
socialminister Aspling, industriminister Johansson, handelsminister Feldt,
arbetsmarknadsminister Bengtsson och utbildningsminister Zachrisson.
Vidare sammanträffade den libyska delegationen med ett stort antal ledande
företrädare för svenskt näringsliv, varjämte den företog industribesök.
Premiärministern hade också samtal med företrädare för det socialdemokratiska
partiet, SSU och LO.

I samtalen mellan de båda regeringscheferna skedde ett tankeutbyte över
ett vitt fält av ämnen. Beträffande situationen i Mellersta Östern underströks
vikten av ett genomförande av FN:s resolutioner. I samband härmed
betonades det palestinska folkets legitima rättigheter och att landförvärv
genom militär erövring icke kan tolereras. De uttryckte även sitt helhjärtade
stöd för befrielserörelserna i Afrika, Asien och Latinamerika.

Man var på båda sidor överens om nödvändigheten av ett solidariskt
samarbete och ett ökat utbyte av åsikter och erfarenheter mellan de små
länderna i syfte att uppnå och bevara nationell frihet och oberoende.

I samtalen lades stor vikt vid utvecklingsländernas särskilda problem,
bl. a. förhållandet mellan de huvudsakligen råvaruproducerande länderna
och industriländerna. Båda parter uttryckte sin uppskattning av det algeriska

KU 1980/81:25

380

förslaget som kommer att leda till att ett extra möte med FN:s generalförsamling
sammankallas inom kort kring dessa frågor.

Från svensk sida betonades vikten av kontakter med Libyen och
arabvärlden. Man var överens om värdet av ett utbyte av åsikter och
erfarenheter mellan skilda stater i en gemensam strävan för ekonomisk och
social rättvisa.

Det konstaterades med tillfredsställelse att de bilaterala förbindelserna
mellan Libyska Arabrepubliken och Sverige sedan 1969 undergått en kraftig
positiv utveckling. Särskilt gäller detta på handelns och det tekniska och
industriella samarbetets område. Vid överläggningarna var man överens om
att goda förutsättningar till en ytterligare fördjupning och breddning av de
ömsesidiga (ekonomiska och industriella) förbindelserna förelåg. De bägge
regeringscheferna förklarade sig beredda att i en positiv anda verka för
detta.

För det fortsatta ekonomiska, tekniska och industriella samarbetet
utarbetades Agreed Minutes. Man beslöt att tillsätta en arbetsgrupp att
arbeta för intentionernas förverkligande. Denna skall sammanträda inom tre
månader.

Från svensk sida förklarade man att det besök som den libyske
premiärministern och hans delegation avlagt i Sverige varit utomordentligt
nyttigt och uppskattat samt ägnat att befrämja en fortsatt utveckling av de
redan nu goda förbindelserna mellan Libyska Arabrepubliken och Sverige.
Statsminister Palme accepterade med glädje en inbjudan att besöka
L.A.R.

KU 1980/81:25

381

Underbilaga 18

till bilaga 13

UTRIKESDEPARTEMENTET PRESSMEDDELANDE
Pressbyrån 1974-03-06

Överenskommet protokoll angående möjligheterna till utvidgat ekonomiskt
och industriellt samarbete mellan Libyska Arabrepubliken och Sverige

1. Under besök i Sverige av en delegation från Lybiska Arabrepubliken
under ledning av major Abdessalam Ahmed Jalloud, medlem av revolutionsrådet
och premiärminister, fördes överläggningar med en svensk
delegation under ledning av statsminister Olof Palme angående möjligheterna
till utvidgat ekonomiskt och industriellt samarbete mellan Libyska
Arabrepubliken och Sverige. Under dessa överläggningar överenskoms att
stärka och utveckla sådant samarbete, vars förutsättningar förefaller vara
speciellt gynnsamma på följande områden:

a) jordbruk

b) infrastruktur, såsom

- byggande av bostäder

- byggande av sjukhus

- byggande av skolor

- byggande av vägar

c) olika områden inom industrin, såsom

- petrokemisk industri

- livsmedelsindustri

- byggnadsmaterialindustri

- utrustning för transporter och kommunikationer

- sjukhusutrustning

- elektrisk utrustning

- kärnenergi

- andra sektorer inom verkstadsindustrin

d) yrkesutbildning

e) mineralprospektering och gruvmaterial

f) konsulttjänster

g) knowhow och experter

För genomförandet av ovanstående skall de två parterna uppmuntra sina
respektive organisationer och företag att träffa de nödvändiga överenskommelserna.

2. Under överläggningarna uttryckte båda parter stort intresse för utökad
handel med olja och oljeprodukter.

KU 1980/81:25

382

Libyska Arabrepubliken är beredd att förse Sverige med raffinerade
produkter och råolja för en period av 10 år. Med nuvarande raffinaderikapacitet
i Sverige är det svenska intresset för import av råolja från Libyska
Arabrepubliken 1-2 milj. ton per år, förutom inköp av raffinerade
produkter.

Parterna har diskuterat möjligheterna att uppföra ett gemensamt raffinaderi
i Sverige. De har överenskommit att studera möjligheterna till ett sådant
åtagande i samband med aktuella planer på en utbyggnad av raffinaderikapaciteten
i Sverige.

Parterna överenskom att fortsätta diskussionerna i dessa frågor.

3. På libysk sida uttrycktes intresse för regelbundna inköp av cement,
papper, stål och trä.

På libysk sida uttrycktes även intresse för byggande av oljetankfartyg och
torrlastfartyg i Sverige med tidigast möjliga leveranser.

På svensk sida förklarade man sig beredd att söka tillfredsställa dessa
önskemål.

4. Det överenskoms att en svensk-libysk arbetsgrupp skulle upprättas
med syfte att ytterligare utarbeta förslag till samarbete inom ovannämnda
områden ävensom inom andra områden.

Denna arbetsgrupp skall ha sitt första sammanträde inom tre månader.

Som gjordes i Stockholm den 6 mars 1974, motsvarande 12:e Safar 1394 i
officiella texter på arabiska, engelska och svenska.

För Sveriges regering
(Olof Palme)

För Libyska Arabrepublikens regering
(Abdessalam Jalloud)

KU 1980/81:25

383

Underbilaga 19

till bilaga 13

HANDELSDEPARTEMENTET 1980-04-03
Expeditionschefen

Hovrättsrådet Robert Söderblom

Konstitutionsutskottet

RIKSDAGEN

Angående viss utbildning av libyska medborgare vid Telub AB i Växjö

Med anledning av förfrågan från utskottet rörande vilka kontakter som
tagits med handelsdepartementet fram till dess företaget våren 1979
tecknade avtal angående denna affär får jag anföra följande.

Först skall framhållas att den aktuella affären varken lett till något ärende
eller beslut av regeringen eller krigsmaterielinspektören.

Av minnesanteckningar upprättade av numera avlidne krigsmaterielinspektören
Bengt Rosenius samt hovrättsassessorn Jörgen Holgersson
framgår emellertid att verkställande direktören i Telub AB Benkt Dahlberg
vid besök hos Holgersson den 20 oktober 1978 (Rosenius var sjukskriven)
omtalat att Telub sedan en tid förde förhandlingar om utbildning av libyska
tekniker i Sverige med sikte på kompetens för inträde på teknisk högskola
inom vissa teknikområden.

Studierna skulle inte vara inriktade på krigsmateriel. Enligt Dahlberg hade
UD ”gett klartecken” till Telubs engagemang i utbildningen. Vid besök i
Libyen hade Dahlberg också sammanträffat med landets försvarsminister
som därvid uttryckt intresse för kontakter och köp i Sverige av vissa slag av
defensiv försvarsmateriel. Sedan Holgersson rapporterat besöket till Rosenius,
meddelade denne Dahlberg den 2 november 1978 att all försäljning av
krigsmateriel till Libyen var utesluten.

Vid ett möte hos handelsminister Cars den 14 februari 1979, till vilket
Rosenius, dåvarande departementsrådet Groth, UD, och Dahlberg var
kallade, framhöll Cars (enligt en anteckning av Rosenius) att regeringen
motsatte sig den planerade utbildningen.

Avslutningsvis kan påpekas att samtliga aktier i Telub AB ägs av Förenade
fabriksverken (FFV) och att bolaget till följd härav ingår som helägt
dotterbolag i FFV-koncernen.

Sven Norberg

KU 1980/81:25

384

Underbilaga 20

till bilaga 13

HANDELSDEPARTEMENTET Utdrag

Gemensamt handels-, utrikes-, PROTOKOLL 8, RS

försvars- och industriärende vid regeringssammanträde

1981-02-12 2524/1980,

311/1981

Uppdrag att följa viss utbildning vid TELUB AB, Växjö

Styrelseordföranden i Telub AB, Växjö, generaldirektören Olle Lund har
vid en genomgång den 9 februari 1981 till cheferna för handels- och
industridepartementet anmält att styrelsen fått kännedom om att vissa delar i
de sista avsnitten av den fyraåriga utbildningen som ges ett nittiotal libyska
medborgare vid bolagets teknikskola i Växjö skulle ha viss militärteknisk
inriktning och att utbildningen alltså inte som tidigare har uppgivits skulle
vara helt igenom civil. Bolaget har redan inlett överläggningar med sin
libyske motpart i syfte att förhindra att någon del av utbildningen kommer att
innehålla militära eller militärtekniska inslag. Mot denna bakgrund har
bolagets styrelse beslutat begära att regeringen uppdrar åt krigsmaterielinspektören
att följa utbildningen.

Regeringen uppdrar åt krigsmaterielinspektören i handelsdepartementet
att följa den utbildning av libyska medborgare som äger rum vid Telubs
teknikskola i Växjö.

Krigsmaterielinspektören skall löpande hålla regeringen underrättad om
utbildningens innehåll och inriktning.

Bestyrkes i tjänsten
namnteckning
Utdrag till

krigsmaterielinspektören, H
TELUB AB, Växjö
utrikesdepartementet
försvarsdepartementet
industridepartementet

KU 1980/81:25

385

Underbilaga 21

till bilaga 13

HANDELSDEPARTEMENTET PRESSMEDDELANDE

INDUSTRIDEPARTEMENTET 1981-02-12

Informationssekreteraren
Bengt Lindmark

Pressmeddelande i Telub-ärendet 1981-02-12

Handels- och industriministrarna säger i ett uttalande för TT att den nya
ledningen för det statliga företaget Telub informerade regeringen den 31
januari om att nytt material hade kommit fram rörande den tekniska
utbildning av libyer som sedan våren 1980 bedrivs vid Telubs teknikskola i
Växjö. Detta material skiljer sig från vad som tidigare redovisats inför
regeringen, riksdagens konstitutionsutskott och krigsmaterielexportkommittén
vid de utfrågningar som har hållits med bolagets förra ledning.

Den nya Telub-ledningen har på grundval av det framkomna materialet
bedömt att delar i de sista avsnitten av den fyraåriga utbildningen har viss
militär-teknisk inriktning. Dessa delar står alltså i strid med Telubs tidigare
försäkran om att utbildningen skulle vara helt igenom civil.

En utbildning med militära eller militär-tekniska inslag av libyska elever
vid Telubs teknikskola är självfallet inte acceptabel. Regeringen har därför
på diplomatisk väg meddelat den libyska regeringen att den del av
utbildningen som skulle ha haft en sådan inriktning inte kan genomföras.

Regeringen har vidare försäkrat sig om att Telubs styrelse vidtar åtgärder
så att ingen del av utbildningen får ifrågavarande inslag. Telub har redan
inlett överläggningar med sin libyska motpart härom.

Regeringen har i detta sammanhang genom den nya ledningen förvissat sig
om att den utbildning som hittills har bedrivits och som f. n. bedrivs inte
innehåller några militär-tekniska element. Detsamma gäller för den utbildning
som enligt kursplanen skall ske under det närmaste året.

Regeringen har dessutom efter samråd med ledningen för Telub uppdragit
åt krigsmaterielinspektören att nära följa utbildningen vid Telubs teknikskola.

25 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

386

Underbilaga 22

Sven Andersson 1980-11-05

Strandvägen 55

115 23 STOCKHOLM

Broder,

Jag skriver till Dig i Din egenskap av ordförande i Krigsmaterielexportkommittén
i en angelägenhet som alltmer bekymrar mig.

Som Du vet hade jag för en tid sedan tillfälle att besöka Telub i Växjö. Där
får ett 90-tal libyska ungdomar en utbildning som kan användas som ett led i
militär utbildning. Utbildningen har beställts av libysk myndighet.

Detta förhållande har fått stor uppmärksamhet i den allmänna debatten.
Kritikerna har påtalat den enligt deras mening bristande konsekvensen i en
politik som å ena sidan förbjuder vapenexport till Libyen, men å andra sidan
tillåter Libyen att i Sverige köpa en utbildning som kan användas till att höja
landets militära slagkraft. De menar också att utbildningen vid Telub har en
sådan utformning att den kan användas för terrordåd i Israel. Enligt min
mening är det omöjligt att vifta bort dessa invändningar.

Jag är väl medveten om att det finns ett avtal mellan Telub och Libyen,
vilket kraftigt begränsar handlingsmöjligheterna. Jag är också medveten om
att vi inom utredningen diskuterar åtgärder för att förhindra en framtida
upprepning.

Detta löser emellertid inte det akuta problemet. Jag vill därför föreslå Dig
att utredningen tar ett initiativ för att öka samhällets insyn i vissa delar av
Telubs verksamhet, lämpligen genom att en av regeringen tillsatt särskild
utredningsman får i uppdrag att följa den aktuella utbildningen vid
företaget.

Alla borde rimligen ha ett intresse av största möjliga öppenhet kring denna
fråga.

Med vänlig hälsning

Gunnar Hjerne

KU 1980/81:25

387

Underbilaga 23

JUSTITIEDEPARTEMENTET
Gemensamt justitie-, utrikes-, försvars-,
handels- och industriärende

REGERINGSBESLUT

1981-02-26

F. d. regeringsrådet Carl Åbjörnsson

Östgötagatan 11

116 25 STOCKHOLM

Förordnande om särskild undersökning beträffande den s. k. Telubaffären Telub

Aktiebolag är ett helägt dotterföretag till FFV Företagen Aktiebolag
som i sin tur ägs av staten genom förenade fabriksverken. Telubs
huvudkontor är förlagt till Växjö, men företaget har verksamhet också på
andra håll i landet. Verksamheten omfattar bl. a. underhåll av materiel,
tekniska utredningar och utbildningsprogram för den svenska försvarsmaktens
räkning.

I mars 1979 ingick Telub ett avtal med libyska staten om att under fyra år
utbilda ett antal libyska medborgare i tekniska ämnen.

Frågan om regeringens och enskilda statsråds befattning med utbildningsärendet
togs upp i konstitutionsutskottets granskningsbetänkande vid
1979/80 års riksmöte. Av betänkandet framgår bl. a. att Telubs dåvarande
verkställande direktör vid skilda tillfällen under åren 1977 och 1978 tagit
kontakt med olika departement om den planerade utbildningen samt därvid
uppgivit att utbildningen skulle ta sikte på kompetens för inträde på teknisk
högskola och inte skulle vara inriktad på krigsmateriel. Vidare redovisas i
betänkandet uttalanden i ärendet från nuvarande och förutvarande ledamöter
av regeringen. Konstitutionsutskottets majoritet fann inte den verkställda
granskningen föranleda något särskilt uttalande från utskottets sida.
Riksdagen följde utskottet (KU 1979/80:50, 52, rskr 1979/80:321).

Uppgifterna från Telub att utbildningen inte skulle vara inriktad på
krigsmateriel har förts fram i skilda sammanhang, bl. a. i riksdagen (prot.
1979/80:68 s. 33-36 och lil s. 3-9).

Vid en genomgång den 31 januari 1981 har Telubs ledning informerat
företrädare för regeringen och regeringskansliet om att de tidigare uppgifterna
att utbildningen inte innehöll några militärtekniska inslag var felaktiga.
Av informationen framgår att det vid sidan av de tidigare företedda
utbildningsplanerna har funnits kursplaner och åtaganden mot den libyske
uppdragsgivaren som inte förut har varit kända.

KU 1980/81:25

388

Telub har tagit upp diskussioner med beställaren om att den militärtekniska
delen av utbildningen skall utgå. Efter begäran från företagets styrelse har
regeringen i beslut den 12 februari 1981 uppdragit åt krigsmaterielinspektören
att följa utbildningen av libyska medborgare vid Telub.

Med hänsyn till vad som numera har framkommit bör frågans tidigare
behandling inom regeringen och regeringskansliet granskas närmare.
Granskningen bör särskilt inriktas på att försöka få klarlagt vad som vid olika
tidpunkter var känt om innehållet i det med libyska staten träffade avtalet.
Regeringen uppdrar åt f. d. regeringsrådet Carl Åbjörnsson att verkställa en
sådan granskning. Denna bör ske genom att upplysningar inhämtas från
personer inom regeringskansliet och genom att tillgängligt material genomgås.
Även upplysningar från personer utanför regeringskansliet bör i
möjligaste mån inhämtas. Resultatet av granskningen redovisas till chefen
för justitiedepartementet.

Chefen för justitiedepartementet beslutar om sekreterare samt experter
och annat biträde åt Åbjörnsson. Beträffande ersättning till Åbjörnsson och
experter skall förordningen (1978:45) om ersättning vid kommittéuppdrag
tillämpas, om regeringen ej bestämmer annat. Kostnaderna skall belasta
andra huvudtitelns kommittéanslag.

På regeringens vägnar

Håkan Winberg

Johan Munck

KU 1980/81:25

389

Bilaga 14

Förteckning över ett antal lagar och förordningar i vilka förekommer
hänvisning till reglerna om basbeloppet i lagen (1962:381) om allmän
försäkring

giftermålsbalk

konkurslag

kommunalskattelag

lag om arvsskatt och gåvoskatt

rättegångsbalk

föräldrabalk

militärersättningslag

uppbördslag

statens pensionslöneförordning

statens allmänna tjänstepensionsreglemente

förordning med tilläggsbestämmelser till statens allmänna tjänstepensionsreglemente lag

om allmän försäkring

lag om bidragsförskott

arbetsmarknadskungörelse

lag om ändring av vissa underhållsbidrag

lag om statlig lönegaranti vid konkurs

kungörelse om sjömanspension

rättshjälpslag

studiestödslag

studiestödsförordning

förordning om statligt stöd till kommersiell service i glesbygd

lag om delpensionsförsäkring

trafikskadelag

bokföringslag

lag om arbetsskadeförsäkring

förordning om ändring av vissa statliga tjänstepensioner fr. o. m. den 1 juli
1976

förordning om utbetalning av statliga tjänstepensionsförmåner och vissa

socialförsäkringsförmåner m. m.

lag om krigsskadeersättning till sjömän

lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m.

brottsskadelag

förordning om ändring av livräntor enligt äldre statliga tjänstepensionsbestämmelser jordbruksbokföringslag förordning

om ändring av vissa underhållsbidrag
förordning om statligt stöd till glesbygd
rättsh j älpsförordning

KU 1980/81:25

390

RIKSFÖRSÄKRINGSVERKET FÖRTECKNING

1980-11-18

Författningar enligt vilka basbeloppet enligt AFL har betydelse vid fastställande
eller beräkning av förmåner som administreras av riksförsäkringsverket
och försäkringskassorna

1. Kommunalskattelagen (1928:370)

Skattereduktion för folkpensionärer och skattefrihet för livränta på
grund av personskada.

2. Lag (1950:261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring.

Storleken av vissa förmåner.

3. Förordning (1950:250) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under vistelse å anstalt m. m.

Storleken av vissa förmåner.

4. Lag (1954:243) om yrkesskadeförsäkring.

Storleken av vissa förmåner.

5. Lag (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.

Storleken av vissa förmåner.

6. Förordning (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som
till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.

Storleken av vissa förmåner.

7. Förordning (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som
till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Storleken av vissa förmåner.

8. Förordning (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret.

Storleken av vissa förmåner.

9. Lag (1956:293) om smittbärarersättning.

3 § maximering av ersättning.

10. Kungörelse (1961:457) om ersättning på grund av medverkan vid olyckor
i atomanläggningar m. m.

Storleken av vissa förmåner.

11. Kungörelse (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i
flygräddningstjänst m. m.

Storleken av vissa förmåner.

12. Kungörelse (1962:607) om ersättning på grund av verksamhet för
brandsläckning m. m.

Storleken av vissa förmåner.

13. Lag (1962:381) om allmän försäkring.

3:2,4 maximering av sjukpenning

3:9 maximering av havandeskapspenning
4:4,10,14 maximering av föräldrapenning

KU 1980/81:25

391

6:2, 7:4 storleken av folkpension i form av ålders- och folkpension

8:4 storleken av folkpension, änkepension

8:6 storleken av folkpension, barnpension

9:1 storleken av barntillägg till folkpension

9:3 förutsättningar för och storleken av handikappersättning

9:4 förutsättningar för och storleken av vårdbidrag

11:5 lägsta och högsta pensionsgrundande inkomst

11:6 beräkning av pensionspoäng

12:1 minsta antal år för rätt till tilläggspension i form av ålderspension 12:2

beräkningen av tilläggspension i form av ålderspension
13:1 förutsättningen för tilläggspension i form av förtidspension
13:2 förutsättningen för beräkningen av antagandepoäng
13:2,3 beräkningen av tilläggspension i form av förtidspension
14:1 förutsättningarna för familjepension i form av tilläggspension
14:3 storleken av tilläggspension i form av änkepension
14:5 storleken av tilläggspension i form av barnpension
19:1 underlaget för tilläggspensionsavgift
19:3 underlaget för tilläggspensionsavgift

14. Lag (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension.

1 § storleken av hustrutillägg
5 § inkomstberäkningen

15. Kungörelse (1962:393) om rätt i vissa fall för kommun eller annan att
uppbära folkpension.

4 § storleken av förbehållsbelopp.

16. Lag (1964:143) om bidragsförskott

4 § storleken av bidragsförskott

15 § betalning av underhållsbidrag till försäkringskassa, indexberäkningen
av underhållsbidrag enligt lagen (1966:68) om ändring av underhållsbidrag 18

§ förbehållsbelopp vid eftergift.

17. Arbetsmarknadskungörelse (1966:368)

20 § underlag för beräkning av dagpenning.

18. Lag (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag.

19. Lag (1969:205) om pensionstillskott.

Förutsättningarna för och storleken av.

20. Lag (1967:919) om värdesäkring av livräntor.

Värdesäkring.

21. Lag (1967:920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor som utgår av
statsmedel m. m.

Värdesäkring.

22. Kungörelse (1971:380) om avgifter vid ålderspension

2 § förbehållsbelopp.

KU 1980/81:25

392

23. Kungörelse (1971:831) om pensionsbelopp enligt första stycket lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Förbehållsbelopp.

24. Lag (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Förhöjning av förmåner.

25. Lag (1973:214) om tillägg till vissa ansvarslivräntor.

Förhöjning av förmåner.

26. Lag (1973:216) om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa
trafiklivräntor.

Förhöjning av förmåner.

27. Kungörelse (1973:218) om ändring i kungörelsen (1971:14) om tillägg till
vissa statliga skadelivräntor m. m.

Förhöjning av förmåner.

28. Studiestödslag (1973:349).

7:3 förutsättningar för rätt till vuxenstudiestöd
7:7 beräkning av vuxenstudiestöd
8 kap. Återbetalning.

29. Brandlag (1974:80).

Storleken av ersättningen.

30. Lag (1975:380) om delpensionsförsäkring

5 § värdesäkring m. m.

31. Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
3:6 maximering av sjukpenningunderlag

4:1 minsta livräntegrundande inkomstförlust

4:11 maximering av livränteunderlag

4:10 garantiregel för livränteunderlag

5:1 storleken av begravningshjälp

5:2 maximering av efterlevandelivränta

6:2 värdesäkring av livränta.

32. Värnpliktsförmånsordningen (1976:1008)

7 § maximering av dagpenning.

33. Förordning (1976:1011) om förmåner till civilförsvarspliktiga

6 § maximering av dagpenning.

34. Lag (1977:265) om statligt personskadeskydd

10 § maximering av sjukpenning och underlag för livränta
Storlek av begravningshjälp

12 § garantiregel för beräkning av livränta

13 § underlag för beräkning av särskild sjukpenning.

35. Lag (1977:267) om krigsskadeersättning för sjömän.

Beräkning av ersättning.

36. Lag (1977:268) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m.
Värdesäkring.

37. Lag (1977:269) om uppräkning av statliga yrkesskadelivräntor m. m.
Värdesäkring.

KU 1980/81:25

393

38. Lag (1979:84) om delpensionsförsäkring.

4 § förutsättningarna för delpension

8 § förutsättningar för bortseende från bisyssla

11 § värdesäkring av delpension

12 § begränsning av pensionsunderlaget (anställda)

13 § beräkning av pensionsunderlaget (företagare)

39. Vissa av Kungl. Maj:t eller regeringen beslutade livräntor utgår med viss
procent av gällande basbelopp.

KU 1980/81:25

394

Bilaga 15 A

INDUSTRIDEPARTEMENTET PRESSMEDDELANDE 1980:74
Informationssekreterare 1980-11-19

Anders Davidson, 08-763 2131

Departementssekreterare
Björn Olhans, 08-763 2268

Förhandlingarna om Ncb:s finansiering mellan staten - företrädd av
generaldirektör Bo Hedström - och de sju skogsägareföreningarna i norra
Sverige är nu avslutade. Bo Hedström redogjorde på onsdagen för resultaten
av förhandlingarna. Detta är huvudpunkterna:

• Staten skjuter till 375 Mkr och skogsägareföreningarna 25 Mkr i nytt
aktiekapital i Ncb.

• Statens ägarandel i bolaget ökar till knappt 90 procent och skogsägarnas
andel minskar till drygt 10 procent. Det producentkooperativa inslaget i
Ncb finns därmed kvar.

• Uppgörelsen mellan ägarparterna förutsätter att bolaget erbjuder inlösen
av industribevis till 40 procent av nominella värdet som alternativ till
omvandling av industribevis till aktiekapital i Ncb.

Enligt direktiven från regeringen skulle förhandlingarna syfta till att finna
en tillfredsställande finansiering och ägarstruktur för företagets fortsatta
verksamhet, detta mot bakgrund av en ändamålsenlig omstrukturering inom
Ncb. Direktiven innebar vidare att de värden ur samhällssynpunkt som en
producentkooperativ verksamhet inom skogsindustrin utgör, särskilt skulle
beaktas. I första hand skulle en lösning försöka nås där nuvarande
ägarfördelning bibehålls (staten 74 procent), skogsägareföreningarna 26
procent). I samband med förhandlingar om ägartillskott har även möjligheterna
att förbättra företagets virkesförsörjning diskuterats.

I konsortialavtalet mellan staten och skogsägareföreningarna som träffades
då staten förra året gick in i Ncb, sägs att Ncb:s verksamhet ska bedrivas
efter strikt affärsmässiga och företagsekonomiska principer. Parterna är
överens om att dessa principer ska gälla även i fortsättningen. Under de
förhandlingar som nu bedrivits har skogsägareföreningarna understrukit
vikten av att dessa principer tillämpas fullt ut. Följaktligen har skogsägareföreningarna
hävdat att bl. a. Forss och Hörnefors massafabriker avvecklas.
Parterna är överens om att Ncb bör omstruktureras i ordnade former. När
det gäller enheter inom koncernen som kan bedömas som utvecklingsbara
och där en lönsam produktion kan förutses, skall samarbete med andra
skogsföretag eftersträvas samt att i andra fall får försäljning övervägas.
Skogsägareföreningarna är inte beredda att förändra nu gällande virkes -

KU 1980/81:25

395

försörjningsavtal. Avtalet innebär att 70 procent av föreningarnas virkesfångst
skall levereras till Ncb. Avtalet gäller i ytterligare nio år.

Förhandlingarna om ägartillskott till Ncb har lett till följande resultat där
statens medverkan kräver regeringens och riksdagens godkännande:

Staten tillskjuter ett kapitaltillskott på 375 Mkr i form av nytt aktiekapital i
Ncb för att möjliggöra en snar omstrukturering i ordnade former av
företaget.

Skogsägareföreningarna tillskjuter 25 Mkr i nytt ägarkapital i Ncb.

Uppgörelsen mellan ägarparterna förutsätter vidare att bolaget erbjuder
sig att lösa in de industribevis som kan konverteras till aktier i Ncb till 40
procent av det nominella värdet. Om erbjudandet om inlösen accepteras fullt
ut ger det ett resultattillskott för Ncb på cirka 60 Mkr. De industribevis som
inte inlöses till följd av detta erbjudande konverteras till aktier i bolaget till
ett belopp av högst 10 000 kr. per innehavare och överskjutande belopp
kvarstår som industribevis. (Se anmärkning på nästa sida.)

De kapitaltillskott som enligt denna lösning skulle göras från ägarparternas
sida innebär att staten gör en större insats än vad som motiveras av den
74-procentiga ägarandelen. Resultatet blir därför att statens ägarandel i
bolaget ökar till knappt 90 procent, samtidigt som skogsägarföreningarnas
andel reduceras till drygt 10 procent. De nu gällande avtalen mellan staten
och skogsägareföreningarna upphör till följd av detta att gälla. I ett nytt avtal
mellan parterna skall skogsägarna tillförsäkras två platser i Ncb:s styrelse.

Bo Hedström framhåller att genom det kapitaltillskott skogsägarna är
beredda att göra, innebär att det producentkooperativa inslaget i företaget
finns kvar. Detta är mycket väsentligt eftersom det avgörande motivet för att
staten förra året gick in i Ncb, var just att säkerställa den producentkooperativa
karaktären i företaget.

Anmärkning: Industribevis är lån utan formella säkerheter till företaget
från i första hand enskilda personer, främst skogsägare. Över 50 000
personer är innehavare av industribevis i Ncb. Industribevisen representerar
sammanlagt ett nominellt värde på cirka 145 Mkr. Industribevisen kan enligt
gällande regler, efter en viss period och efter beslut på bolagsstämma,
konverteras till aktier i bolaget. Per den 1/1 1981 är industribevis till ett
nominellt värde om totalt cirka 100 Mkr möjliga att konvertera.

KU 1980/81:25

396

INDUSTRIDEPARTEMENTET PRESSMEDDELANDE 1980:75

Informationssekreterare 1980-11-19

Anders Davidson
Telefon: 08/763 21 31

Industriminister Nils G Åsling säger i en kommentar:

- Det är positivt att skogsägareföreningarna markerat sin uppslutning
kring Ncb genom att tillskjuta nytt aktiekapital i företaget. Därmed bevaras
det producentkooperativa inslaget i Ncb, vilket var huvudanledningen till att
staten gick in som delägare förra året. Skogsägarnas fortsatta engagemang i
företaget är inte minst viktigt ur virkesförsörjningssynpunkt.

Regeringen avser att föreslå riksdagen att godkänna förslaget till
uppgörelse och att ett statligt kapitaltillskott på 375 Mkr i form av nytt
aktiekapital ges till Ncb. Syftet med detta tillskott är att möjliggöra en
omstrukturering av företaget för att säkerställa överlevnaden for de enheter
inom koncernen som är utvecklingsbara. Enheter som inte kan bedömas som
utvecklingsbara och där inte lönsam produktion kan förutses, bör avvecklas
under ordnade former.

KU 1980/81:25

397

Bilaga 15 B

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Informationssekreterare
Anders Davidson
Telefon: 08/763 21 31

För att rekonstruera NCB avser regeringen att föreslå riksdagen att
tillskjuta koncernen 300 miljoner i nytt ägarkapital. Regeringen kommer
vidare att föreslå riksdagen att som lånekapital tillskjutes 100 miljoner.
Nuvarande aktiekapital - till 74 % statligt och till 26 % ägt av skogsägareföreningarna
- nedskrives i princip till 0. De industribevis som är omedelbart
konvertibla konverteras till B-aktier. Övriga industribevis konverteras till
B-aktier efterhand som de förfaller till konvertering.

En genomgripande omstrukturering av NCB är nödvändig. Nedläggning
eller avyttring av Dynäs såg, fabrikerna i Johannedal, Köpmanholmen och
Hörnefors bör ske så snart möjligt med hänsyn till gällande arbetsrättslig
lagstiftning. För andra enheter inom koncernen bör det mest rationella
utnyttjande av NCB:s utvecklingsbara enheter säkerställas, genom samarbete
med andra skogsföretag eller avyttring. Den nödvändiga omstruktureringen
bör genomföras inom loppet av ett par år.

Regeringens bedömning är att de utvecklingsbara enheterna inom
koncernen på detta sätt får erforderliga möjligheter att överleva.

Några ytterligare kapitalinsatser eller andra former av stödåtgärder från
regeringens sida kommer inte i fråga. Skulle det visa sig att de bedömningar
som ligger till grund för denna finansiella rekonstruktion inte håller, eller att
den föreslagna omstruktureringen och avvecklingen inte kan genomföras, får
den situation som då uppkommer lösas på vedertaget sätt. En konkurs kan då
inte uteslutas.

Regeringen är beredd att vidta erforderliga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att mildra effekterna av de nedläggningar och den omstrukturering
som förestår.

Det är regeringens bedömning, att en fortsatt skogsindustriell verksamhet
i Ådalen (Väja-Dynäs) är naturlig och önskvärd också på sikt.

PRESSKOMMUNIKÉ 1980:79
1980-12-01

KU 1980/81:25

398
Bilaga 16

PM angående regeringens handläggning av varvsfrågor med anledning av
riksdagens beslut

I. Öresundsvarvet

Enligt riksdagsbeslut i december 1978 (prop. 1978/79:49, NU 1978/79:17)
skulle kapaciteten hos de statliga nybyggnadsvarven i ett första steg minska
med 20 % jämfört med nivån vid utgången av 1977. Kapacitetsminskningen
förenades med en anställningsgaranti för de anställda vid storvarven inom
Svenska Varv AB till utgången av 1980.

Efter det att en inom Svenska Varv tillsatt strukturutredning gjort
marknads- och konkurrensförutsättningsanalyser för mitten av 1980-talet
och på grundval därav föreslagit lämplig långsiktig struktur för de olika
verksamheterna inom koncernen, fastställde Svenska Varvs styrelse den 10
januari 1980 en strukturplan för koncernens verksamhet under perioden
1980-1985 och hemställde hos ägaren - staten - att tillstyrka i planen angivet
kapital för planens genomförande. Svenska Varv överlämnade med skrivelse
den 28 januari 1980 strukturplanen till industridepartementet.

För Öresundsvarvets vidkommande innebar planen ett omedelbart beslut
om nedläggning, innefattande beslut av koncernledningen om en lämplig
avslutningsproduktion så att verksamheten kunde avslutas snarast möjligt,
dock senast år 1983. Varvets reparationsverksamhet skulle successivt under
nedläggningsperioden överföras till Kockums varv, medan dotterbolaget
Bruces Mekaniska Verkstad skulle avyttras.

I prop. 1979/80:165 anslöt sig regeringen i princip till uppfattningen att
Öresundsvarvet borde avvecklas. Regeringen intog dock en något annorlunda
ståndpunkt till awecklingstakten än vad som föreslagits av Svenska Varv i
strukturplanen. Med hänsyn till i första hand de allvarliga konsekvenser som
en nedläggning av Öresundsvarvet skulle få för de drygt 2 800 anställda vid
varvet och för hela landskronaregionen liksom för annan verksamhet som för
sin existens var beroende av varvet borde enligt propositionen avvecklingstakten
i stället bestämmas med hänsyn till möjligheterna för de anställda att
få nya arbeten. Mot bakgrund härav angavs inte någon exakt tidpunkt för
nedläggningen av varvet. Merkostnaderna för den fortsatta driften borde
enligt propositionen täckas av staten, och regeringen sade sig ha för avsikt att
återkomma i denna fråga under hösten 1980, sedan Svenska Varv utfört
nödvändiga beräkningar avseende åren 1980-1982.

Vid riksdagsbehandlingen anslöt sig näringsutskottets majoritet i allt
väsentligt till regeringens förslag men ansåg dock det nödvändigt att ange en
tidpunkt när strukturomvandlingen av Öresundsvarvet skulle vara klar och
fastslog denna tidpunkt till utgången av 1985 (NU 1979/80:69).

KU 1980/81:25

399

Vid kammarbehandlingen den 5 juni 1980 följde emellertid riksdagen inte
regeringen i fråga om en nedläggning av Öresundsvarvet. I enlighet med
förslag i en socialdemokratisk motion och en motion av två folkpartistiska
riksdagsledamöter beslöt riksdagen om fortsatt verksamhet vid varvet enligt
en inom varvet utarbetad plan. Genom riksdagsbeslutet anvisades 432
miljoner kr. till Öresundsvarvet. Härav var 275 miljoner kr. avsedda att
täcka de förluster som uppstod till följd av extraordinära nedskrivningar, och
100 miljoner skulle användas för utveckling av nya produkter.

Hösten 1980 beslöt företagsledningarna vid Svenska Varv och Öresundsvarvet
att uppta MBL-förhandlingar om en nedläggning av verksamheten vid
Öresundsvarvet. Sedan dessa förhandlingar avslutats har styrelsen i Svenska
Varv beslutat att avveckla varvet snarast eller senast i och med utgången av år
1983. Skälet härtill angavs vara, att styrelsen inte ansåg Öresundsvarvets
långsiktsplan, på vilken riksdagen våren 1980 beslutade om varvets
omstrukturering, vara genomförbar inom givna ekonomiska ramar och att
varvet inte bedömdes bli lönsamt senast år 1985.

Mot bakgrund av detta beslut av Svenska Varvs styrelse inkom Svenska
Varv AB den 25 februari 1981 till regeringen med en skrivelse, som innehöll
bl. a. en fastställd avvecklingsplan för Öresundsvarvet och kostnader för
denna plan, det ekonomiska beslutsunderlaget för styrelsens beslut samt en
hemställan om finansiellt stöd för att täcka kostnaderna för avvecklingen av
varvet.

I prop. 1980/81:131 föreslås mot bakgrund härav att till Svenska Varv för
nedläggning av Öresundsvarvet anslås 672 miljoner kr. för budgetåret
1981/82. Enligt vad som anförs i propositionen är avsikten att nedläggningen
skall vara fullbordad under första halvåret 1983. Riksdagsbeslut i frågan kan
väntas i början av juni 1981.

1980 års riksdagsbeslut innebar bl. a. följande:

a) 900 miljoner beslöts utgå till Svenska Varv AB för vissa utvecklingskostnader.
Av dessa var 100 miljoner avsedda för Öresundsvarvet. Enligt
regleringsbrev den 19 mars 1981 har regeringen efter ansökan av Svenska
Varv om att dessa pengar skulle få användas för medelstillskott till ett helägt
f. n. vilande dotterbolag som avses få firmanamnet Landskrona Finans AB,
beslutat att 50 miljoner kr. fick utbetalas tidigast den 3 april 1981.
Beträffande resterande 50 miljoner kr. sägs i regleringsbrevet att regeringen
senare kommer att efter ansökan av Landskrona Finans AB besluta om
utbetalning av dessa medel. De närmare villkoren för utbetalning av medlen
framgår av bifogade regleringbrev (bil. 1).

b) 1 055 miljoner kr. anslogs till Svenska Varv AB i form av avskrivningslån,
varav 125 miljoner kr. var avsedda för Öresundsvarvet. Dessa medel har
enligt regleringsbrev den 18 december 1980 och den 29 januari 1981 ställts till
Svenska Varv AB:s förfogande till täckande av bolagets kostnader avseende
Öresundsvarvet AB. Regleringsbrev bifogas, bil. 2 och 3.

c) 150 miljoner kr. anslogs som ett finansiellt tillskott för att täcka

KU 1980/81:25

400

driftskostnaderna vid Öresundsvarvet. Genom beslut den 24 juli 1980
uppdrog regeringen åt kammarkollegiet att till Svenska Varv AB utbetala
150 miljoner kr. Svenska Varv AB lämnade per den 1 juli 1980 ett
koncernbidrag om 150 miljoner kr. till Öresundsvarvet. Skrivelse den 13
april 1981 från Svenska Varv AB till industridepartementet bifogas (bil.

4).

Slutligen kan nämnas, att frågan om Öresundsvarvet diskuterats i
riksdagen vid flera tillfällen med anledning av interpellationer och frågor.
Beträffande dessa hänvisas till riksdagsprotokollet den 6 november 1980 nr
18, den 25 november 1980 nr 33 och den 15 januari 1981 nr 60.

II. Kalmar Varv

I slutet av augusti 1980 anmälde Kalmar Varv AB (varvet) till riksgäldskontoret
att varvet stod inför akuta betalningsproblem. Fullmäktige i
riksgäldskontoret hade tidigare beviljat varvet statliga kreditgarantier enligt
förordningen (1976:482) om fartygskreditgaranti m. m.

Mellan företrädare för riksgäldskontoret, ägaren till varvet, Kihlinvest
AB, och två beställare av fartyg under byggnad vid varvet träffades den 17
september 1980 en överenskommelse som bl. a. innebar ett statligt kapitaltillskott
till varvet. Överenskommelsen var villkorad av regeringens godkännande.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hemställde i en skrivelse till regeringen
den 9 oktober 1980 att uppgörelsen skulle godkännas och läggas till grund för
ett förslag från regeringen till riksdagen om ett statligt kapitaltillskott till
varvet. Till skrivelsen fogades ett yttrande från nämnden för fartygskreditgarantier,
som tillstyrkte framställningen.

För närmare redovisning av händelseförloppet och av innebörden i
överenskommelsen hänvisas till fullmäktiges och nämndens yttranden, bil. 5
och 6.

För att finansiera fortsatt produktion vid varvet i avvaktan på regeringens
ställningstagande till nämnda överenskommelse ansökte Kihlinvest AB hos
nämnden för fartygskreditgarantier om statliga kreditgarantier enligt förordningen
(1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag för sitt
dotterbolag Kihlbergrederierna AB. Garantierna skulle användas för att ge
varvet ett likviditetstillskott.

Nämnden beslöt hänskjuta ärendet till regeringen. Till nämndens beslut
var fogad en hemligstämplad promemoria. Enligt denna ansåg sig nämnden
inte kunna ta slutlig ställning. Det framhölls att statens risk vid bifall måste
anses betydande men att skäl kunde anföras för att åtminstone tillfälligt
godta denna risk med hänsyn till det omedelbara behovet av likviditetsstöd.
Nämndens beslut bifogas, bil. 7.

KU 1980/81:25

401

I beslut den 16 oktober 1980 lämnade regeringen ansökningen utan bifall.
Som skäl härför anfördes att de villkor som enligt beslut av riksdagen bör
ställas upp för att en statlig kreditgaranti skall kunna beviljas inte var
uppfyllda och att en kreditgivning för det avsedda ändamålet inte kunde
anses förenlig med garantigivningens syfte. Regeringsbeslutet bifogas,
bil. 8.

Enligt vad som upplysts från industridepartementet togs frågan om
kapitaltillskott till varvet informellt upp inom regeringen vid sammanträde
den 23 oktober 1980. Regeringen förklarade sig då inte kunna godkänna
överenskommelsen. Skälet angavs vara att de långsiktiga riskerna för staten
vid fortsatt engagemang hos varvet bedömdes för stora.

Samma dag ansökte varvet att det skulle försättas i konkurs.

Den 6 november 1980 lämnade regeringen en framställning av fullmäktige
i riksgäldkontoret den 9 oktober 1980 om godkännande av förhandlingsuppgörelsen
beträffande varvet utan åtgärd.

I brev den 28 november 1980 till statsminister Thorbjörn Fälldin begärde
representanter för Svenska metallindustriarbetarförbundet, Svenska industritjänstemannaförbundet
och Sveriges arbetsledarförbund ett sammanträffande
med Fälldin. I brevet påstods att regeringsbeslutet den 23 oktober 1980
fattats på felaktig grund. Brevet bifogas, bil. 9.

I bil. 10 lämnas en kortfattad redogörelse för beslutsreglerna i ärenden som
rör statligt stöd till varvs- och rederinäringarna.

Beträffande möjligheterna att erhålla statliga kreditgarantier enligt
förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag
hänvisas till bil. 11, vari återges departementschefens yttrande i prop.
1976/77:146 om vissa sjöfartsfrågor i samband med att stödformen infördes.

26 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

402

INDUSTRIDEPARTEMENTET underbilaga 1

Gemensamt industri och

budgetärende Avskrift

BESLUT 1981-03-19
432/81
Kammarkollegiet
Box 2218
103 15 STOCKHOLM

Ansökan av Svenska Varv AB om medelstillskott

Genom regleringsbrev den 26 juni 1980 ställde regeringen det för
budgetåret 1980/81 under fjortonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
G 8. Bidrag till Svenska Varv AB för vissa utvecklingskostnader av
900 000 000 kr. till kammarkollegiets förfogande för utbetalning enligt
föreskrifter som regeringen meddelar.

Svenska Varv AB har i skrivelse den 27 februari 1981 ansökt om att
100 000 000 kr. härav får användas för medelstillskott till ett helägt f. n.
vilande dotterbolag som avses få firman Landskrona Finans AB (i
fortsättningen kallat Bolaget). Svenska Varv AB har vidare ansökt om att
50 000 000 kr. omedelbart betalas ut till Bolaget. Till skrivelsen har fogats ett
den 24 februari 1981 mellan tillämnade aktieägare i Bolaget upprättat
konsortialavtal och bolagsordning för Bolaget.

Regeringen uppdrar åt kammarkollegiet att till Svenska Varv AB från det
för budgetåret 1980/81 under fjortonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
G 8. Bidrag till Svenska Varv AB för vissa utvecklingskostnader
utbetala 50 000 000 kr. tidigast den 3 april 1981. Regeringen kommer senare
efter ansökan av Bolaget att besluta om utbetalning av återstående
50 000 000 kr. Svenska Varv AB skall använda medlen för ägartillskott till
Bolaget och sätta in dem på ett av Bolaget öppnat räntebärande konto i
riksgäldskontoret.

Svenska Varv AB får dock inte ställa medlen till Bolagets förfogande
förrän Bolaget och de tillämnade aktieägarna gentemot staten skriftligen
förbundit sig att iaktta följande föreskrifter.

1. Tillskottsmedlen och vad som härflyter från dessa såsom räntor,
utdelningar m. m. får användas endast för att stödja tillskapandet av
varaktig sysselsättning inom andra branscher i Landskrona och Svalövs
kommuner (Landskronaregionen) än varvsnäringen genom att

a) lämna krediter eller garantier till företag som bedriver eller avser att
bedriva verksamhet i Landskronaregionen eller

b) förvärva aktier, företrädesvis minoritetsposter för begränsade tidsperioder,
i utvecklingsbara aktiebolag i Landskronaregionen.

Om regeringen medger det och styrelsen är enig om det får tillskottsmed -

KU 1980/81:25

403

len till viss del användas för att öka aktiekapitalet i Bolaget. Om
regeringen medger det får tillskottsmedlen vidare användas för att stödja
verksamhet utanför Landskronaregionen eller för att stödja av Svenska
Varv AB bedriven reparation av fartyg i Landskrona.

2. Tillskottsmedlen får tas i anspråk endast för verksamhet som bedöms
kunna vara eller bli företagsekonomiskt lönsam även om verksamheten
innefattar ett högt risktagande. Tillskottsmedlen får inte tas i anspråk för
verksamhet som kan finansieras med krediter på normala marknadsmässiga
villkor på den allmänna kreditmarknaden.

3. Medlen får lyftas från Bolagets konto i riksgäldskontoret först efter hand
som de behövs för att av Bolaget fattade beslut om kreditgivning eller
aktieförvärv skall kunna fullföljas eller när av Bolaget lämnad garanti
skall infrias eller i den utsträckning som erfordras för att täcka Bolagets
omkostnader.

4. Bolaget får inte utan regeringens medgivande besluta om utbetalning till
aktieägarna av Bolagets medel vare sig genom vinstutdelning eller på
annat sätt med högre belopp än som per räkenskapsår motsvarar 15 % av
Bolagets aktiekapital minskat med vad som av tillskottsmedlen kan ha
använts för ökning av aktiekapitalet.

5. Bolaget skall för varje räkenskapsår betala en avgift till staten. Avgiften
skall för det första och det andra räkenskapsåret utgå med 2 resp. 3 % av
75 % för år räknat av tillskott som har utbetalats till Bolaget. Fr. o. m.det
tredje räkenskapsåret skall avgiften utgå med 4 % av 75 % av tillskottet.
Avgiften skall inbetalas till kammarkollegiet senast inom tre månader
efter varje räkenskapsårs utgång.

6. De tillgångar som överlåts till Bolaget från Öresundsvarvet AB äger
Bolaget rätt att överlåta till annan endast efter medgivande av regeringen.
Tillgångarna skall användas för annan verksamhet än varvsverksamhet
om inte regeringen medger att de får användas av Svenska Varv AB för att
reparera fartyg.

7. En revisor i Bolaget jämte suppleant skall väljas enligt regeringens
bestämmande.

8. Om Bolaget bryter mot föreskrifterna i punkterna 1-7 eller om det mellan
aktieägarna i Bolaget upprättade konsortialavtalet ändras eller upphävs
eller om Bolagets bolagsordning ändras utan regeringens medgivande är
Bolaget skyldigt att om regeringen beslutar det, omedelbart till staten
inbetala ett belopp motsvarande högst tillskottet jämte ränta motsvarande
diskontot från dagen för tillskottet. Sådan ändring av konsortialavtalet
eller bolagsordningen som uppenbarligen saknar betydelse för staten får
dock göras utan regeringens medgivande.

På regeringens vägnar

Olof Johansson

Olle Westin

KU 1980/81:25

404

underbilaga 2

INDUSTRIDEPARTEMENTET
Gemensamt industribudgetärende AvskriftBESLUT 1980-12-18

2866/80

Dossié 582

Kammarkollegiet
Box 2218
103 15 STOCKHOLM

Ansökan av Svenska Varv AB om medelstillskott

Genom regleringsbrev den 26 juni 1980 ställde regeringen det för
budgetåret 1980/81 under fjortonde huvudtiteln anvisade reservationsanslaget
G 12. Avskrivningslån till varvsindustrin, m. m. av 1 055 000 000 kr. till
kammarkollegiets förfogande för utbetalning efter beslut av regeringen.

Svenska Varv AB har i skrivelse den 5 december 1980 ansökt om att
125 000 000 kr. utbetalas från nämnda anslag för att täcka vissa av bolagets
kostnader avseende Öresundsvarvet AB.

Regeringen uppdrar åt kammarkollegiet att till Svenska Varv AB från
fjortonde huvudtitelns anslag G 12. Avskrivningslån till varvsindustrin,
m. m. till Svenska Varv AB utbetala 125 000 000 kr. tidigast den 7 januari
1981. Svenska Varv AB skall sätta in de utbetalda medlen på bolagets konto i
riksgäldskontoret. Såsom villkor för bolagets disposition av medlen gäller att
dessa får lyftas efter beslut av regeringen i varje särskilt fall.

På regeringens vägnar
Nils G. Åsling

Christer Berggren

KU 1980/81:25

405

underbilaga 3

INDUSTRIDEPARTEMENTET

Avskrift

BESLUT

1981-01-29

Kammarkollegiet
Box 2218
103 15 STOCKHOLM

Föreskrifter för visst avskrivningslån till Svenska Varv AB

Svenska Varv AB har i skrivelse den 5 december 1980 ansökt om att
125 000 000 kr. utbetalas från nämnda anslag för att täcka vissa av bolagets
kostnader avseende Öresundsvarvet AB.

Regeringen har genom beslut den 18 december 1980 uppdragit åt
kammarkollegiet att till Svenska Varv AB från fjortonde huvudtitelns anslag
G 12. Avskrivningslån till varvsindustrin, m. m. utbetala 125 000 000 kr.
tidigast den 7 januari 1981. Svenska Varv AB skall sätta in de utbetalda
medlen på bolagets konto i riksgäldskontoret. Såsom villkor för bolagets
disposition av medlen gäller att dessa får lyftas efter beslut av regeringen i
varje särskilt fall.

Regeringen beslutar att göra följande tillägg till sitt beslut av den 18
december 1980.

Som villkor för avskrivningslånet till Svenska Varv AB gäller att det skall
vara ränte- och amorteringsfritt. Regeringen kan efter ansökan av bolaget
efterge lånet helt eller delvis. Vid sådan ansökan skall fogas redovisning för
lånemedlens användning.

På regeringens vägnar
Nils G. Åsling

Christer Berggren

KU 1980/81:25

406

underbilaga 4

Svenska Varv AB
SWEDYARDS

Hertha Bengtsson
Industridepartementet
103 33 STOCKHOLM

Ägartillskott till Öresundsvarvet AB

Enligt beslut av regeringen 1980-07-24 uppdrogs åt Kammarkollegiet att
till Svenska Varv AB från 14:e huvudtitelns anslag G 7. Medelstillskott till
Svenska Varv AB utbetala 150 Mkr. Dessa medel var enligt riksdagens beslut
avsedda för Öresundsvarvet och Svenska Varv lämnade därför per
1980-07-01 ett koncernbidrag om 150 Mkr till Öresundsvarvet AB.

Med vänlig hälsning

SVENSKA VARV AB
KONCERNSSTAB Ekonomi
Anders Ullberg

KU 1980/81:25

407

underbilaga 5

RIKSGÄLDSKONTORET

Till regeringen
(Industridepartementet)

Angående Kalmar Varv AB

I slutet av augusti i år anmälde Kalmar Varv AB till riksgäldskontoret, att
varvet stod inför allvarliga och akuta betalningsproblem förorsakade av
uppkomna förluster på varvets fartygsproduktion samt att varvets styrelse
mot bakgrund härav såg sig nödsakad att inom några dagar begära varvet i
konkurs. Det kunde därvid inom riksgäldskontoret konstateras, att en
konkurs för varvet skulle medföra avsevärd risk för slutlig förlust för staten
inom ramen för dess garantiengagemang för varvet. Förlustrisken bedömdes
främst kunna hänföras till riksgäldskontorets garantigivning för varvet
avseende byggnadsfinansiering av varvets nyb 453. Riksgäldskontorets
garantiåtagande härför uppgick till ca 60 Mkr. Med hänsyn till den relativt
långa tid som återstod för färdigställandet av detta nybygge bedömdes
förlusten kunna slutligen motsvara större delen av garantiåtagandet härför.

Med anledning av den uppkomna situationen tillsattes, i samråd med
nämnden för fartygskreditgarantier och efter underhandskontakter med
företrädare för industridepartementet, en informell arbetsgrupp under
riksgäldskontorets ledning. Arbetsgruppen skulle kartlägga den ekonomiska
situationen för varvet och undersöka huruvida ett för staten ekonomiskt
fördelaktigare alternativ till en konkurs stod att finna. Varvets styrelse
uppsköt med anledning härav planerad begäran om konkurs för varvet.
Arbetsgruppen tog därvid kontakt med varvets ägare, Kihlinvest AB, samt
beställarna av de två fartyg som f. n. är under produktion vid varvet,
nämligen partrederierna för nyb 451 och 453; dessa bedömdes i likhet med
staten kunna riskera skada av en genomförd varvskonkurs eller på annat sätt
ha intresse av att varvet kunde fortsätta verksamheten.

Arbetsgruppen kunde konstatera att ett kapitaltillskott till varvet uppgående
till ca 60 Mkr krävdes för undvikande av konkurs. I detta belopp
inkluderades en bedömd nödvändig reserv om ca 10 Mkr. Gruppen kunde
vidare konstatera att en villighet förelåg från ovan angivna intressenter att
medverka till kapitaltillskott men att storleken härav även skulle förutsätta
ett statligt kapitaltillskott motsvarande hälften av det nödvändiga totala
tillskottet. Det alternativ till en varvskonkurs som slutligen framarbetades
innebar överenskommelse med de privata intressenterna om kapitaltillskott
från dem på tillhopa ca 30 Mkr. Detta bedömdes utgöra ett maximalt möjligt
tillskott från dessa med hänsyn till deras ekonomiska läge samt risk- och

KU 1980/81:25

408

affärssituation. För statens del skulle därigenom en rekonstruktion utan
konkurs innebära ett tillskott på motsvarande belopp, dvs. 30 Mkr
(bil. A).

Nämnden för fartygskreditgarantier har inkommit till riksgäldsfullmäktige
med yttrande i ärendet. Nämnden, som tillstyrker ett godkännande av
förhandlingsuppgörelsen konstaterar därvid bl. a. att uppgörelsen avsevärt
torde reducera statens risk genom möjliggörande av att verksamheten
upprätthålles för fullgörande av i första hand nyb 451 och 453.

Fullmäktige har gjort följande bedömning i ärendet. Det kan konstateras
att statens förlustrisk vid varvskonkurs uppgår till ett belopp motsvarande
övervägande delen av statens garantiåtagande för byggnadsfinansieringen
avseende nyb 453, dvs. till ca 60 Mkr. Ett undvikande av konkurs nu torde
dels leda till lägre kostnader för staten, dels ge nödvändig tid till en eventuell
omprövning av verksamhetens framtida inriktning och omfattning vid
varvet. Såsom framgått av nämndens yttrande kan den bedömningen göras
att det framarbetade alternativet till en konkurs i vart fall torde möjliggöra en
fortsatt verksamhet under den tid som åtgår för färdigställandet av nyb 451
och 453, dvs. in på andra halvåret 1981.

Fullmäktige har funnit det särskilt väsentligt att alternativet innebär en
medverkan av privata intressenter. Härigenom skiljer sig detta från vad som
under senare år gällt beträffande statliga kapitaltillskott till varvsindustrin.
Fullmäktige anser därför, med åberopande av vad som ovan anförts, att
förhandlingsuppgörelsen bör godkännas och ligga till grund för ett förslag
från regeringen till riksdagen om ett statligt kapitaltillskott till varvet.

På riksgäldsfullmäktiges vägnar
Holger Bergqvist

Ingmar Jansson

KU 1980/81:25

409

underbilaga 6

RIKSGÄLDSKONTORET

Överenskommelsen med Kihlinvest AB innebär:

1. Kapitaltillskott till Kalmar Varv AB om 5 Mkr före årsskiftet 1980/81 mot
omedelbar eftergift av återbetalningsskyldigheten av avskrivningslån
avseende två av fartygen Boxy, Mercario Arcadia och Coppelia.

2. Överförande av Kihlinvestgruppens andelar i nyb 450 och 451 på Kalmar
Varv AB före årsskiftet 1980/81.

3. Överförande på Kalmar Varv AB av kapitaltillskott uppgående till
hälften av Kihlinvest AB:s rörelsevinst före avskrivningar för år 1981 mot
omedelbar eftergift av återbetalningsskyldigheten av avskrivningslån
avseende ett av de under 1. angivna fartygen.

KU 1980/81:25

410

underbilaga 7

NÄMNDEN FÖR FARTYGSKREDITGARANTIER (FKN)

1980-10-03

Till fullmäktige i riksgäldskontoret

Fullmäktige i riksgäldskontoret har hemställt om nämndens yttrande över
en uppgörelse för Kalmar Varv AB.

Med hänvisning till bifogade PM tillstyrker nämnden att förhandlingsuppgörelsen
godkännes.

I nämndens beslut har deltagit herrar Andrén, Boström, Håkansson, Jan
Eriksson, Mellström, Westin, Winqvist, Cullemo, Bert-Åke Eriksson,
Jörgen Holmqvist, Palmér och Thomé.

NÄMNDEN FÖR FARTYGSKREDITGARANTIER
Lars Andrén

Claes Larsson

KU 1980/81:25

411

underbilaga 8

Ansökan av Kihlbergrederierna AB, Göteborg, om utfästelse om statlig
kreditgaranti enligt förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till
svenskt rederiföretag

1980-10-03

Kihlinvest AB har för dotterbolaget Kihlberg-Rederierna AB ansökt om
likviditetsstöd om 15 milj. kr. - egentligen utfästelse om statlig kreditgaranti
enligt förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag.

Nämnden för fartygskreditgarantier har med hänvisning till 14 § förordningen
med eget yttrande hänskjutit ärendet till regeringen för prövning.

De villkor som enligt beslut av riksdagen bör ställas upp för att statlig
kreditgaranti skall kunna beviljas är inte uppfyllda, och en kreditgivning för
det avsedda ändamålet kan inte anses förenlig med garantigivningens syfte.
Regeringen avslår därför ansökningen.

På regeringens vägnar
Ulf Adelsohn

Bert-Åke Eriksson

KU 1980/81:25

412

underbilaga 9

Stockholm 1980-11-28

Statsminister Thorbjörn Fälldin

Kanslihuset

STOCKHOLM

Angående Kalmar Varv

o I slutet av augusti anmälde Kalmar Varv för Riksgäldskontoret att man
stod inför allvarliga och akuta betalningsproblem.
o Den 12 september hade Riksgäldskontoret i samarbete med representanter
för Fartygskreditnämnden och Industridepartementet utarbetat ett
alternativ till en konkurs. Detta alternativ innebar att Kalmar Varvs ägare
Kihlinvest AB och två partsrederier med fartyg under byggnad vid varvet
tillsammans skulle tillskjuta 30 milj. kr. samtidigt som staten likaledes
satsade 30 milj. kr.
o Den 16 september uttalade industriminister Nils G. Åsling att staten inte
kommer att sträcka sig längre än vad man hitintills gjort för att rädda
Kalmar Varv med 305 anställda. Vidare sade Åsling: ”Regeringen delar
Riksgäldskontorets uppfattning att det bud som lagts fram får gälla. -Ägarna och de olika beställarna måste nu ta sin del av ansvaret. Annars får
det bli konkurs.”

o Den 17 september hade alla de tre privata intressenterna godtagit statens
bud och företaget kunde upphäva sin betalningsinställelse.
o Den 23 oktober beslutade regeringen att inte ge företaget det av
industriministern på regeringens vägnar utlovade stödet. Detta innebär att
företaget måste sättas i konkurs.

Efter att ha tagit del av interpellationsdebatten i riksdagen den 24
november angående Kalmar Varv, kan vi konstatera att regeringen den 23
oktober fattade sitt beslut på ett felaktigt underlag. Vi vill därför ha ett
sammanträffande med Dig snarast möjligt. Än finns det chans att rekonstruera
Kalmar Varv - men det brådskar.

SVENSKA

METALL INDUSTRI -

SVENSKA

INDUSTRI FÖRBUNDET -

SVERIGES ARBETSLEDAREFÖRBUND -

ARBETARE FÖRBUNDET -

KU 1980/81:25

413

underbilaga 10

Kortfattad PM om beslutsreglerna i ärenden som rör statligt stöd till varvsoch
rederinäringarna

Fartygskreditgarantinämnden har enligt sin instruktion (1979:459, ändrad
och omtryckt 1980:562) till uppgift att handlägga ärenden enligt

a) förordningen (1980:561) om statligt stöd till varvsföretag m. m.

b) förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag
och

c) förordningen (1980:461) om statlig värdegaranti för fartyg.

Enligt förordningen om statligt stöd till varvsföretag har fartygskreditnämnden
att ta befatting med fem olika grupper av stöd nämligen

1) kreditgaranti

2) lån

3) kreditgaranti för finansiering av alternativ produktion

4) räntestöd

5) stöd till exportfrämjande åtgärder.

Frågor om kreditgaranti prövas av riksgäldsfullmäktige, som i vissa fall kan
hänskjuta ärendet till regeringens prövning.

Nämnden för fartygskreditgarantier kan lämna utfästelse om att garanti
kommer att utfärdas vid en senare tidpunkt mot viss säkerhet och på de
villkor som fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmer. Nämndens beslut
kan överklagas till regeringen.

Frågor om lån prövas av nämnden för fartygskreditgarantier liksom frågor
om eftergift av lån. Sistnämnda frågan skall dock i vissa fall prövas av
regeringen. Nämndens beslut kan överklagas till regeringen.

Frågor om räntestöd prövas också av nämnden för fartygskreditgarantier
och nämndens beslut kan likaså överklagas till regeringen.

Frågor om stöd till exportfrämjande åtgärder prövas av nämnden för
fartygskreditgarantier, som dock i vissa fall kan hänskjuta ärendet till
regeringens prövning.

Frågor om stöd enligt förordningen (1977:497) om statlig kreditgaranti till
svenskt rederiföretag prövas enligt riksdagens beslut av fullmäktige i
riksgäldskontoret. Nämnden för fartygskreditgarantier skulle yttra sig i dessa
ärenden. Riksgäldsfullmäktige kan i vissa fall hänskjuta ärenden till
regeringens avgörande.

Nämnden för fartygskreditgarantier kan vidare lämna utfästelse om att
kreditgaranti kommer att utfärdas vid en senare tidpunkt mot viss säkerhet
och på de villkor fullmäktige i riksgäldskontoret då bestämmer (garantiutfästelse).
Vidare skall fartygskreditgarantinämnden godkänna ställda säkerheten.

KU 1980/81:25

414

Beträffande frågor om statlig värdegaranti för faryg gäller väsentligen
samma beslutsregler som enligt redogörelsen ovan gäller för kreditgaranti till
svenskt rederiföretag.

KU 1980/81:25

415

underbilaga 11

Utdrag ur prop. 1976/77:146

Enligt min mening är det viktigt att inte sjöfartsnäringens utvecklingsmöjligheter
försämras. Det kan gälla en satsning på nya typer av fartyg eller en
utbyggnad inom speciella marknadsavsnitt.

Vad gäller denna fråga anser jag att rederiernas behov på ett godtagbart sätt
har lösts genom de förslag som lagts fram i prop. 1976/77:139 om vissa
varvsfrågor. Rederierna ges möjlighet att lägga ut nybeställningar utan att
därmed belasta sin likviditet.

Jämfört med varvsanalysgruppens förslag innebär förslagen i propositionen
en kraftig ökning när det gäller statligt stöd till fartygsbeställare.
Sålunda ökas de statliga kreditgarantierna med 1 miljard kr. till 3,1 miljarder
kr. och avskrivningslånen med 400 milj. kr. till 1,3 miljarder kr. Detta innebär
att stödet också kommer att omfatta vissa redan utlagda beställningar vid
svenska varv.

Även ett kreditstöd för andra ändamål ter sig emellertid enligt min mening
befogat. Syftet härmed skulle i första hand vara att ge rederierna möjlighet att
undvika av likviditetsskäl framtvingade omfattande försäljningar av
modernt tonnage till underpris. Jag vill emellertid betona att ett sådant stöd
måste vara selektivt och grunda sig på en ingående individuell bedömning.
Både rederi och fartyg skall befinnas vara livsdugliga inom svensk sjöfartsnäring.
Åtskilliga förändringar måste accepteras för att den svenska handelsflottan
framgångsrikt skall kunna anpassas till nya förhållanden. Försäljning
till utlandet av också förhållandevis nybyggda fartyg kan därför få godtas.
Även om försäljningspriset ter sig lågt kan det förväntade marknadsläget för
ifrågavarande typ av fartyg bedömas som sådant att det är än mer olönsamt
att behålla fartyget i svensk ägo.

Med hänsyn till vad jag har anfört föreslår jag ett tidsbegränsat likviditetsstöd
i form av statliga kreditgarantier. Det material som den interdepartementala
arbetsgruppen har ställt samman är genom den senaste tidens
bedömningar av fraktmarknadsutvecklingen inte längre helt aktuellt. I
samråd med chefen för industridepartementet har jag funnit att analysarbetet
bör slutföras inom den nämnda sjöfartspolitiska utredning som jag återkommer
till i det följande.

För nästa budgetår bör finnas möjlighet till ett begränsat statligt likviditetsstöd.
Vid den fraktmarknadsutveckling som ter sig mest sannolik kan
flera rederier komma i ett trängt likviditetsläge. Likviditetsstödet bör utgå i
form av statliga kreditgarantier inom en ram av 500 milj. kr. Härav borea 50
milj. kr. avdelas för den mindre skeppsfartens behov.

Följande villkor bör gälla. Syftet med kreditstödet är att ge garantier för
relativt kortfristiga lån. Garanti skall dock om särskilda skäl finns kunna
medges för lån med en löptid av högst fem år och med amorteringsfrihet

KU 1980/81:25

416

under högst de tre första åren av garantitiden. Som säkerhet skall lämnas icke
utnyttjade bästa säkerheter i fartyg tillhörande det företag som medges
kreditgaranti. Detta innebär att för en garanti som ges för att t. ex. undvika
försäljning av ett visst fartyg tilläggssäkerhet skall kunna lämnas i andra
fartyg. 1 många fall bör sådana säkerheter gå att få inom 60 % av
fartygsvärdena. Garanti bör emellertid kunna medges upp till 90 % av
fartygens beräknade värde.

KU 1980/81:25

417

Bilaga 17

PM angående vissa frågor rörande energipolitiken - angående avtal mellan
COGEMA och Svensk Kärnbränsleförsörjning m. m.

1. Gransknings/rågan

I en till konstitutionsutskottet ställd skrivelse den 27 oktober 1980 har
vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp påkallat utskottets granskning
av vissa frågor rörande energipolitiken. I skrivelsen görs gällande att sedan
det avtal som slutits mellan Cogéma (Compagnie Générale des Matiéres
Nucléaires) och SKBF (Svensk Kärnbränsleförsörjning AB) blivit tillgängligt
i sin helhet starka tvivel uppstått huruvida regeringen Fälldin och Ullsten
lämnat korrekt information. Påståendena att kärnkraftens avfallsfrågor
skulle vara lösta framstår, enligt skrivelsen, vid en granskning av avtalstexten
som vilseledande. I skrivelsen hävdas att medborgarna gått till valurnorna
vid folkomröstningen 1980 på grundval av otillräcklig eller direkt falsk
information. (Skrivelsen fogas som underbilaga 1 till denna PM.)

2. Angående avtalet mellan Cogéma och SKBF

Avtal mellan SKBF och Cogéma om transport, lagring och upparbetning
m. m. av använt kärnbränsle träffades den 19 april 1977. Avtalet är
sekretessbelagt. Informationer om avtalets innehåll i stort har lämnats vid
skilda tillfällen. I anslutning till konstitutionsutskottets granskning 1979
refererades i en till betänkande 1978/79:30 fogad bilaga avtalets innehåll på
följande sätt:

Avtal mellan Cogéma och SKBF om använt kärnbränsle för Ringhals 3

Avtalet omfattar transport, lagring och upparbetning m. m. av de
bränsleelement innehållande ca 20 ton uran som enligt föreliggande planer
kommer att förbrukas före 1980. Bränslehärden innehåller totalt ca 70 ton
uran, varav ca 20 ton hösten 1979 avses att tas ur reaktorn och ersättas med
nytt bränsle. Sedan bränslet uttagits ur reaktorn förvaras elementen i
befintliga bassänger vid verket i avvaktan på transport till Cogéma
upparbetningsanläggning i La Hague i Frankrike. Cogéma svarar för
transporten som skall ske tidigast 12 och senast 23 månader efter det att
avställningen av reaktorn skett. Cogéma svarar vidare för eventuell lagring i
La Hague innan upparbetning påbörjas.

Vid upparbetningsprocessen återvunnet uran och plutonium återlevereras
till vattenfallsverket. Uranet kommer att användas för framställning av nytt
bränsle. Även plutoniet kan utnyttjas härför. Före utnyttjningen av det
plutonium som utvinns av svenskt kärnbränsle avvaktas emellertid utvecklingen
av styrande riktlinjer härför. Under tiden åtager sig Cogéma att
långtidslagra plutoniet. Överenskommelse härom har träffats avseende en

27 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

418

första 5-årsperiod. Lagringen hos Cogema innebär ingen inskränkning i den
svenska förfoganderätten till plutoniet.

Det radioaktiva avfall som uppstår vid upparbetningen är vattenfallsverket
skyldigt att återta om Cogema så begär, dock tidigast 1990.

En förutsättning för återtagandet av avfallet är att det har överförts i en
form som uppfyller då aktuella franska och internationella bestämmelser för
transport och förvaring.

Cogema avser utföra upparbetningen i den s. k. UP2-anläggningen i La
Hague. Uppförandet av anläggningen påbörjades 1962.

Ett nytt avtal mellan SKBF och Cogéma träffades den 16 mars 1978. Detta
avtal tar sikte på 1980-talet. Avtalet är sekretessbelagt. I statens vattenfallsverks
kompletterande ansökan den 18 maj 1978 om ”laddningstillstånd”
för Ringhals 3 har innebörden av tilläggsavtalet redovisats på följande
sätt:

Såsom anmälts i annat sammanhang genom SKBF föreligger numera ett
avtal med Cogema för 1980-talet, dagtecknat 1978-03-16. Detta avtal har
bifogats FKA:s ansökan att tillföra reaktoranläggningen i Forsmark 1
kärnbränsle och har dessförinnan översänts till industri- och utrikesdepartementen.

Detta avtal, genom vilket statens vattenfallsverk har rätt till upparbetning
av en nominell kvantitet av 460 ton använt kärnbränsle räknat som uran,
avses att utnyttjas för bl. a. Ringhals 3. Avtalet bifogas. I avtalets Clause 16
föreskrives att avtalet skall hållas konfidentiellt. Med hänvisning till lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar anhåller
vattenfallsverket att avtalet och information därom ej delges utomstående.

Avtalet med Cogema för 1980-talet innehåller bestämmelser om att
överkapaciteten i förhållande till beräknad nominell kapacitet skall kunna
fördelas mellan Cogemas kunder. Den nominella kapaciteten är försiktigt
beräknad, varför man kan räkna med att en viss kapacitet därutöver kommer
att stå till förfogande.

Avtalet ger dessutom rätt från svensk sida att utnyttja den aktuella
upparbetningsanläggningens kapacitet även under 10 år efter den första
tioåriga driftsperioden.

Genom ovan angivna omständigheter kan den nominella kvantitet statens
vattenfallsverk förfogar över komma att åtminstone dubbleras. Även med
rimlig säkerhetsmarginal bedömer statens vattenfallsverk att dessa rättigheter
möjliggör upparbetning av fyra härdar, nämligen för Ringhals 3,
Ringhals 4, Forsmark 1 och Forsmark 2. Sammanlagda härdkvantiteterna
utgör 390 ton räknat som uran.

Informationer över dessa rättigheter lämnas i avtalet.

Statens vattenfallsverk hemställer att granskningen avseende tillstånd att
tillföra reaktoranläggningen i Ringhals 3 kärnbränsle kompletteras med
ovan lämnad information.

3. Villkorslagen

Bestämmelser om godkännande för drifttagning ges i 2 och 3 §§ som har
följande lydelse:

KU 1980/81:25

419

2 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ej ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn ej tillföras kärnbränsle utan särskilt tillstånd av
regeringen.

Tillstånd får meddelas endast om reaktorns innehavare

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
upparbetning av använt kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en
helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva
avfallet kan ske, eller

2. har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej
upparbetat kärnbränsle kan ske.

3 § Har ansökan om slutligt godkännande för drifttagning beträffande
kärnreaktorn ingivits till statens kärnkraftinspektion före den 8 oktober
1976, får reaktorn efter utgången av år 1977 eller den dag efter utgången av
september 1977 som regeringen bestämmer ej tillföras kärnbränsle eller, om
så har skett, drivas utan särskilt tillstånd av regeringen.

Tillstånd får meddelas, om reaktorns innehavare före utgången av
september 1977

1. har företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av
uparbetning av använt kärnbränsle, eller

2. har visat, att hanteringen av använt, ej upparbetat kärnbränsle kan ske
på ett helt säkert sätt.

Meddelas ej tillstånd enligt vad nu har sagts, får tillstånd meddelas endast
om reaktorns innehavare fullgör vad som föreskrives i 2 § för erhållande av
där avsett tillstånd.

4. Interpellationssvar i riksdagen den 24 november 1980

Riksdagsman Oswald Söderqvist (vpk) ställde i interpellation 1980/81:25
följande frågor till statsministern rörande Cogémaavtalet.

1. På vilka grunder och med vilka rekommendationer godkändes detta för
Sverige så dåliga avtal av regeringen 1977?

2. Hur mycket kommer den planerade upparbetningen av svenskt
kärnkraftsavfall vid Cogéma att kosta svenska staten?

3. Hur skall vi hantera och förvara det avfall i flytande form som Cogéma
eventuellt kommer att sända tillbaka till oss?

4. Hur skall vi förvara det oupparbetade avfall och de delar av maskiner
och byggnader som Cogéma likaledes kan tänkas sända tillbaka till oss?

5. Skall Sverige etablera sig som försäljare av vapenplutonium på
världsmarknaden?

Interpellationen besvarades av energiminister Carl Axel Petri som
inledningsvis anförde:

KU 1980/81:25

420

Statens vattenfallsverk ansökte i december 1977 om tillstånd enligt den
s. k. villkorslagen (1977:140) om att få tillföra reaktoranläggningen Ringhals
3 kärnbränsle. För att få tillstånd till detta krävs enligt lagen bl. a. att
reaktorns innehavare har företett avtal, som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle. Till stöd för sin
ansökan åberopade vattenfallsverket bl. a. ett avtal träffat den 19 april 1977
mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) och det franska statliga
företaget Cogéma beträffande transport, lagring och upparbetning av använt
kärnbränsle. Regeringen fann i beslut i oktober 1978 att upparbetningsavtalet
stod i överensstämmelse med villkorslagens krav.

Upparbetningsavtalet är slutet med SKBF som svensk kontraktspart, och
kostnaderna kommer att åvila kraftföretagen.

Avtalet är hemligt. Jag är därför förhindrad att här diskutera avtalets
innehåll.

Beträffande förvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall vill jag
allmänt säga att en metod som uppfyller villkorslagens krav har anvisats i det
s. k. projekt kärnbränslesäkerhet (KBS).

Svaret på Oswald Söderqvists fråga, om Sverige skall etablera sig som
försäljare av vapenplutonium på världsmarknaden, är självfallet nej.

Beträffande sekretessbeläggningen av det aktuella avtalet
anförde Söderqvist följande:

Först vill jag vända mig mot vad som sägs i interpellationssvaret om att
detta avtal fortfarande skulle vara hemligt. Handlingen har varit hemligstämplad
i industridepartementet med d:nr 2835/77, men den finns nu enligt
vad jag vet också som offentlig handling med d:nr 2552/80, således utan H.
Därför kan vi mycket väl diskutera avtalet och nagelfara det; det är i högsta
grad behövligt.

Avtalet tecknade SKBF, Svensk Kärnbränsleförsörjning, den 19 april
1977. KBS, som det också hänvisas till i svaret, gavs ut i november samma år.
KBS 1 har varit en mycket viktig handling i den svenska kärnkraftsdebatten.
Det var nämligen denna handling som låg till grund för regeringens beslut att
man skulle kunna ladda reaktorn Ringhals 3 och uppfylla villkorslagens
krav.

Energiminister Petri anförde vidare i sekretessfrågan följande:

Avtalet med Cogéma är hemligt. Den omständigheten att en privatperson
har lämnat in en handling senare ändrar inte detta förhållande. Jag kan inte
bekräfta att den handling som lämnats in är identisk med Cogémaavtalet.
Det vore fel av mig att uttala mig om detta, helt enkelt därför att de skäl som
bar upp hemligstämplingen fortfarande är för handen. Jag vill tillägga att jag
tycker det är litet anmärkningsvärt att en ledamot av riksdagen medverkar till
att på olika sätt försöka få fram uppgifter som är hemliga enligt svensk
lag.

Beträffande förutsättningar för upparbetning och slutförvaring
anförde Söderqvist bl. a. följande:

Jag har tagit upp en mängd saker i min interpellation, och jag vill också här
beröra några av dem. För det första finns det enligt avtalet möjligheter för
Cogéma att inte alls upparbeta avfallet, om inte företaget vill det. Företaget
kan skylla på, som det står i avtalet, tekniska hinder. Den svenske kunden

KU 1980/81:25

421

har inte någon möjlighet att kontrollera om det föreligger några tekniska
hinder, då Cogéma har försäkrat sig om att kunden inte kan få insyn i eller
tillträde till anläggningen.

För det andra kan Cogéma sända tillbaka sådant avfall som det av tekniska
skäl inte vill upparbeta. Och det skall betalas av kunden, dvs. av Sverige.
Cogéma har för det tredje också rätt att till Sverige sända tillbaka delar av
byggnader och annat som har blivit radioaktivt smittat. Även det skall göras
på Sveriges bekostnad. Och i händelse av ett utsläpp eller vid exempelvis en
ombyggnad skall vi ta emot byggnadsmaterial och annat från rivningen för
förvaring här i Sverige. Detta har jag också framfört i min interpellation.

Sverige måste för det fjärde ta tillbaka allt avfall efter upparbetningen. Här
kommer vi in på den intressanta frågan hur detta avfall skall se ut. Det är här
den stora skillnaden mellan avtalstexten och KBS 1 kommer fram.

I KBS 1, som kom ut på hösten 1977, låg till grund för propagandan att
man skulle kunna ladda Ringhals 3 och användes som ett argument för att
villkorslagen var uppfylld, har man hela tiden talat om att avfallet skulle
sändas tillbaka till Sverige i förglasad form. Vi kommer alla väl ihåg
diskussionerna då det sades att vi skulle få tillbaka avfallet väl paketerat,
hårdgjort. Så småningom skulle vi här i Sverige gjuta in det i de omtalade
behållarna och sätta ner det i urberget. Men det finns ingenting i avtalet som
garanterar Sverige en förglasning av avfallet. Vi kan mycket väl få tillbaka
det i flytande form i ståltankrar. Därför inställer sig frågan: Vad gör vi då?
Det är också en av frågorna i min interpellation.

Det finns tillägg till avtalet, men inte heller i dessa tillägg finns det tydligt
och klart utsagt att Cogéma på något sätt är skyldigt att förglasa eller
hårdgöra avfallet innan det sänds tillbaka till Sverige. I och med detta faller
hela KBS 1-projektet platt till marken. Man kan ju inte gjuta in flytande
avfall i behållare som skall stoppas ner för slutförvaring i det svenska
urberget.

I samma fråga anförde Pär Granstedt (c) följande:

Jag tror dock att det är viktigt att man för den debatt som nu har väckts
genom att avtalet faktiskt har blivit offentliggjort. Det är förmodligen ett
sådant upparbetningsavtal som går att få och som i strikt juridisk mening
också måste betecknas som ett godtagbart upparbetningsavtal, men vi kan
konstatera att det när det gäller upparbetningsprocessen innebär väldigt
allvarliga åtaganden från Sveriges sida. Av allt att döma innebär det att vi kan
tvingas hantera mycket stora mängder radioaktivt material i varierande
former. Det kan bl. a. innebära att svenskt plutonium forslas omkring ute i
Europa under former som vi inte kan kontrollera. Såvitt jag förstår måste
detta leda till att man allvarligt överväger om upparbetning är en rimlig
metod för framtiden eller om det inte snarare är så att vi måste avstå från
upparbetning och i stället slutbehandla avfallet i icke upparbetad form. Detta
är ju någonting som inte bara diskuterats i Sverige utan som också
internationellt har varit föremål för en mycket omfattande diskussion.

Min bedömning är alltså, med utgångspunkt från de fakta som är kända om
det här avtalet och som vi väl ändå får ta ad notam, att man borde ompröva
tanken på att upparbeta det svenska avfallet, även om vi vet att en
slutförvaring av icke upparbetat avfall är betydligt svårare.

Energiminister Petri genmälde, som framgått ovan, att avtalet med
Cogéma är hemligt varför han inte kunde gå in på avtalets innehåll. Han

KU 1980/81:25

422

anförde i sakfrågan vidare ”att i den mån avfall som inte är upparbetat
kärnbränsle skulle kunna komma att skickas tillbaka till Sverige, så kommer
det att behandlas och förvaras på liknande sätt som det högaktiva avfallet”.
Vidare anförde Petri att i det fall förglasning inte skulle komma till stånd
kommer regeringen inte att tillåta att svenskt kärnbränsle upparbetas i
Frankrike.

Avslutningsvis anförde Petri följande angående prövning av avtalet:

Den trepartiregering som först träffade avtalet bedömde avtalet som
hemligt, inte bara för att det innehöll affärshemligheter utan också med
tanke på förhållandena till främmande makt. På grundval av en ny
framställning till folkpartiregeringen gjordes samma bedömning. Även den
nuvarande regeringen har vid prövning av gällande svensk lag funnit att
avtalet är hemligt. Under sådana förhållanden kan jag inte anse det lämpligt
att här diskutera olika hypoteser om dess innehåll.

5. Beslut av regeringen med anledning av framställning att fä ta del av avtal
mellan SKBF och Cogéma

Regeringen beslöt den 6 september 1979 att lämna en framställning från

5. Anér om att få ta del av Cogémaavtalet utan bifall.

Med anledning av framställning från S. Anér om rätt att få ta del av
bilaga 6 till kärnkraftinspektionens yttrande rörande Cogémaavtalet beslöt
regeringen den 27 november 1980 att lämna framställningen utan bifall utom
beträffande vissa angivna icke hemliga avsnitt i handlingen.

6. Frågor om hantering av använt kärnbränsle har behandlats i skilda
sammanhang under de senaste åren. Här kan hänvisas till följande
material.

a) Proposition 1978/79:115 om riktlinjer för energipolitiken. (Propositionen
behandlades ej såvitt avser kärnenergifrågor med anledning av beslut om
folkomröstning utan återkallades i denna del.) I propositionen lämnades viss
redogörelse för hanteringsproblem etc. (underbilaga 2).

b) Proposition 1979180:75 om folkomröstning. Propositionens inledning
och bakgrundsteckning framgår av s. 5-8. Till propositionen var fogat som
särskild bilaga en sammanfattning av reaktorsäkerhetsutredningens överväganden.

c) SOU 1980:14 betänkandet Kärnkraftens avfall - organisation och
finansiering framlagt av utredningen om kärnkraftens radioaktiva avfall -organisations- och finansieringsfrågor.

d) Proposition 1980181:90 om riktlinjer för energipolitiken är under
behandling i näringsutskottet. I propositionen redovisas bl. a. remissbehandlingen
av betänkandena Säker kärnkraft, SOU 1979:86 och Kärnkraftens
avfall, SOU 1980:14.

KU 1980/81:25

423

Regeringsbeslut den 5 oktober 1978 med anledning av ansökan från statens
vattenfallsverk om ”laddningstillstånd” för reaktor Ringhals 3 fogas som
underbilaga 3.

7. Övrigt

I yttrande till riksåklagaren den 16 mars 1981 har generaldirektör Jonas
Norrby, statens vattenfallsverk, lämnat en redovisning rörande bl. a.
skriftväxling mellan SKBF och Cogéma. Till yttrandet, som fogas som
underbilaga 4 har bilagts det s. k. tilläggsbrevet av den 2 juni 1978 som
Cogéma sänt till SKBF.

KU 1980/81:25

424

Underbilaga 1

Till konstitutionsutskottet

Regeringens handläggning av energipolitiken har under de senaste åren
vid upprepade tillfällen varit föremål för granskning av konstitutionsutskottet.
Vid folkomröstningen den 23 mars 1980 ställdes den fortsatta energipolitiken
under folkets votum. En avgörande förutsättning för att medborgarna
därvid skulle kunna ta ställning på ett rättvisande sätt har varit att
statsmakterna, främst regeringen, korrekt redogjort för olika sakförhållanden
på energipolitikens område. När avtalet mellan COGEMA (Compagnie
Générale des Matiéres Nucléaires) och SKBF (Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB) nu blivit tillgängligt i sin helhet för den svenska allmänheten har
starka tvivel uppstått huruvida regeringarna Fälldin och Ullsten lämnat
sådan korrekt information. Påståendena att kärnkraftens avfallsfrågor skulle
vara lösta framstår vid en granskning av avtalstexten som vilseledande.
Medborgarna har alltså gått till valurnorna vid folkomröstningen på grundval
av otillräcklig eller direkt falsk information. Härför måste i sista hand
statsministrarna Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten bära ansvaret, eftersom
de som talesmän för sina respektive regeringar försäkrat att avfallsfrågan
vore löst.

Vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp anmäler härmed dessa
förhållanden för granskning av konstitutionsutskottet.

Stockholm den 27 oktober 1980
För VPK:s riksdagsgrupp
Carl-Henrik Hermansson

KU 1980/81:25

425

Underbilaga 2

Utdrag ur proposition 1978179:115

Problemen kring hantering av använt kärnbränsle och aktivt avfall som
härrör från drift av kärnreaktorer tillmäts stor betydelse. Detta återspeglas
bl. a. i tillkomsten av lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra
kärnreaktor kärnbränsle, m. m., den s. k. villkorslagen, och den ändring av
atomenergilagen (1956:306 ändrad 1978:281) som nyligen har genomförts.
Denna ändring innebär att anläggning för bearbetning, lagring eller förvaring
av använt atombränsle eller radioaktivt avfall, som uppkommer vid
användning av atombränsle eller vid bearbetning av använt atombränsle,
faller inom atomenergilagens tillämpningsområde.

Villkorslagen tillkom för att i lag reglera de villkor som bör ställas på
hanteringen av det använda kärnbränsle som erhålls vid drift av kärnkraftreaktorer.
Villkorslagen gäller de kärnreaktorer för vilka tillstånd har
meddelats enligt 2 § atomenergilagen och vilka ej har tillförts kärnbränsle
före den 8 oktober 1976. Detta innebär i praktiken att endast reaktorerna nr
6-12 i det svenska kärnkraftprogram, som beslutades år 1975, omfattas av
villkorslagen. Lagen innebär i korthet att särskilt tillstånd får meddelas
endast om reaktorinnehavaren har företett avtal, som på ett betryggande sätt
tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle, och har visat hur
och var en helt säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna
högaktiva avfallet kan ske. Om använt kärnbränsle inte avses bli upparbetat,
krävs för tillstånd att reaktorinnehavaren har visat hur och var en helt säker
slutlig förvaring av det använda bränslet kan ske.

Regeringen bemyndigade mig den 22 februari 1979 att tillkalla en
kommitté med uppgift att lämna förslag till en ny lagstiftning på atomenergiområdet.
Denna kommitté skall bl. a. utreda och lämna förslag till hur
lagstiftningen inom atomenergiområdet skall utformas för att, bättre än vad
som nu är fallet, täcka alla steg i kärnbränslecykeln. Kommittén skall även
studera vilka villkor och skyldigheter som bör förknippas med tillstånd enligt
atomenergilagen, t. ex. när det gäller omhändertagande av använt kärnbränsle
och radioaktivt avfall. Speciellt skall lagstiftningen kring kärnbränslecykeln
samordnas med de övriga lagar som reglerar verksamheten på
kärnenergiområdet.

För att visa hur villkorslagens krav beträffande använt kärnbränsle och
aktivt avfall kan uppfyllas, inledde kärnkraftindustrin under våren 1977
projekt kärnbränslesäkerhet (KBS). KBS-projektet har resulterat i två
rapporter, Kärnbränslecykelns slutsteg, förglasat avfall från upparbetning
(KBS I) och Kärnbränslecykelns slutsteg, slutförvaring av använt kärnbränsle
(KBS II). Den sistnämnda rapporten är f. n. föremål för remissbehandling.
Bl. a. KBS I har av statens vattenfallsverk och Forsmarks Kraftgrupp
AB åberopats vid ansökan enligt villkorslagen om tillstånd att tillföra

KU 1980/81:25

426

kärnkraftreaktorerna Ringhals 3 och Forsmark 1 kärnbränsle. I samband
därmed har den remissbehandlats. Remissinstanserna ansåg i allmänhet att
den föreslagna metoden för slutförvaring av högaktivt avfall svarade mot
högt ställda krav. I sitt beslut med anledning av vattenfallsverkets och
Forsmarks Kraftgrupp AB:s ansökningar konstaterade regeringen att vissa
ytterligare geologiska undersökningar är nödvändiga, för att visa förekomsten
av en tillräckligt stor bergformation på aktuellt djup och med de
egenskaper som KBS säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Kärnkraftindustrin
har efter regeringsbeslutet bedrivit arbeten som syftar till att uppfylla det
kompletterande kravet. Mot bakgrund av vad som har redovisats inför
regeringens beslut med anledning av ansökningarna enligt villkorslagen att få
ladda Ringhals 3 och Forsmark 1 måste kraftproducenternas möjligheter att
slutgiltigt uppfylla lagens krav bedömas vara goda.

F. n. räknar kärnkraftindustrin i enlighet med villkorslagen med att låta
upparbeta använt kärnbränsle som tas ut ur kärnkraftreaktorerna. För detta
ändamål har kärnkraftindustrin tecknat ett antal kontakt om upparbetning
av använt kärnbränsle m. m. Avtal har tecknats mellan Oskarshamns
Kraftgrupp AB (OKG) och British Nuclear Fuels Ltd (BNFL) och mellan
SKBF och det franska företaget Compagnie Générale des Matiéres
Nucléaires (COGEMA). Avtalet mellan OKG och BNFL avser kärnbränsle
som tas ur reaktorerna Oskarshamn 1 och Oskarshamn 2 t. o. m. utgången
av år 1980. Mellan SKBF och COGEMA har tecknats tre upparbetningsavtal.
Två avtal, de s. k. 70-talsavtalen, avser ca 55 ton kärnbränsle som tas ur
svenska reaktorer t. o. m. år 1980. Det tredje avtalet, det s. k. 80-talsavtalet,
avser 620 ton använt kärnbränsle som tas ur svenska kärnkraftreaktorer
t. o. m. utgången av år 1990.1 avtalet mellan OKG och BNFL åtar sig BNFL
att ta hand om det högaktiva avfallet. Enligt avtalen mellan SKBF och
COGEMA har upparbetaren rätt att påfordra att avfall svarande mot det
använda kärnbränslet skall återsändas för slutförvaring i Sverige.

Innan det s. k. 80-talsavtalet mellan SKBF och COGEMA kan utnyttjas,
krävs att en skriftväxling mellan de svenska och franska regeringarna
genomförs. Denna skriftväxling syftar bl. a. till att man skall överenskomma
om att inte vidta åtgärder som innebär att avtalet inte kan fullföljas. Vidare
regleras vissa frågor rörande hanteringen av det vid upparbetningen utvunna
plutoniet i skriftväxlingen. I och med att den svenska regeringen, i samband
med prövningen enligt villkorslagen om laddningstillstånd för Ringhals 3 och
Forsmark 1, bedömde att avtalet mellan SKBF och COGEMA uppfyllde
villkorslagens krav, tillkännagav den att den hade för avsikt att genomföra
skriftväxlingen.

Regeringen har även uppdragit åt statens kärnkraftinspektion att efter
samråd med berörda kraftföretag utreda och redovisa hur det plutonium som
utvinns vid upparbetning av svenskt kärnbränsle avses användas.

Regeringen har i beslut den 14 december 1978 givit SKBF tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen att uppföra ett centralt lager för använt kärnbränsle i

KU 1980/81:25

427

anslutning till Oskarshamns kärnkraftstation. Centrallagret, som är avsett
för 3 000 ton uranbränsle, skall användas för att lagra använt kärnbränsle i
avvaktan på upparbetning eller om sådan inte kommer till stånd i avvaktan på
slutlig förvaring. Centrallagret är f. n. föremål för granskning av kärnkraftinspektionen
för att tillstånd skall kunna ges enligt atomenergilagen till att
uppföra anläggningen. Centrallagret behövs om de svenska kärnkraftverken
skall kunna drivas i nuvarande omfattning efter år 1983. Vid denna tidpunkt
beräknas lagringsbassängerna i kärnkraftverken vara fulla av använt
kärnbränsle. Uppförandet av ett centrallager är även viktigt eftersom det
bevarar handlingsfriheten inför valet av metod att omhänderta det använda
kärnbränslet. I och med att ett sådant lager uppförs, skapas möjligheter att i
stor skala lagra använt kärnbränsle i Sverige. Denna lagringsmöjlighet
minskar behovet av att snabbt fatta beslut om hur man skall förfara med det
använda kärnbränsle som i dag inte är kontrakterat för upparbetning.

Även om hanteringen av använt kärnbränsle och aktivt avfall ännu inte har
nått någon större omfattning i Sverige, finns behov av att riktlinjer fastläggs
för finansiering och ansvarsfördelning m. m. för denna verksamhet. För att
utreda denna fråga har jag efter regeringens bemyndigande tillkallat en
utredare, med uppdrag att utreda organisations- och finansieringsfrågor
kring kärnkraftens radioaktiva avfall. Som riktlinjer för utredningsarbetet
gäller, att detta bör bedrivas med utgångspunkt i att det ankommer på det
företag eller den institution där det radioaktiva avfallet uppstår att svara för
omhändertagandet av avfallet. Utredaren bör samtidigt utgå från att det
långsiktiga ansvaret för det radioaktiva avfallet bör åvila staten. Utredaren
bör lämna förslag till dels hur hanteringen av aktivt avfall och använt
kärnbränsle organisatoriskt skall fördelas mellan staten och kraftindustrin,
dels avgränsningar beträffande de anläggningar där staten bör vara ägare. I
uppdraget ingår också att översiktligt redovisa den forsknings- och utvecklingsverksamhet
inom området använt kärnbränsle och radioaktivt avfall
som bedrivs och hur denna skall fortsätta. Utredaren bör vidare föreslå ett
system för finansiering av framtida utgifter för hantering och slutförvaring av
använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Utifrån resultatet av detta
utredningsuppdrag kan sedan en långsiktig lösning skapas av de organisatoriska
och finansiella problemen i samband med hantering av använt
kärnbränsle och aktivt avfall. Avsikten är att ett sådant förslag skall kunna
föreläggas riksdagen under 1980.

Det pågår ett omfattande och intensivt arbete, såväl nationellt som
internationellt, för att lösa problemen i samband med omhändertagande av
använt kärnbränsle och aktivt avfall från kärnenergianläggningar. Teknikutvecklingen
inom avfallsområdet är i dag sådan att det är olämpligt att med
de kunskaper vi i dag har, fastlägga den långsiktiga politiken på avfallsområdet.

Som jag tidigare har redogjort för finns två alternativ för att ta hand om
använt kärnbränsle, nämligen upparbetning och slutförvaring av högaktivt

KU 1980/81:25

428

avfall resp. direkt slutförvaring av använt kärnbränsle utan föregående
upparbetning.

Det är för tidigt att nu ta slutgiltig ställning i denna fråga. Innan detta kan
ske, bör remissyttrandena över KBS II föreligga. Vidare bör resultatet av
INFCE-arbetet, som jag tidigare har redogjort för, föreligga. När detta är
fallet kan det bli aktuellt att fastlägga de närmare riktlinjerna för hur det
använda kärnbränslet fortsättningsvis skall omhändertas. En prövning av
hela avfallsfrågan bör mot denna bakgrund ske 1982-1983. Då bör även
översyn av lagstiftningen på atomenergiområdet som jag tidigare har berört
vara genomförd. Denna bör ge statsmakterna möjlighet att få ett fast grepp
över hela avfallsfrågan.

I avvaktan på sådana ställningstaganden bör Sverige även fortsättningsvis,
såväl i form av nationella som internationella forskningsprojekt, bedriva
forsknings- och utvecklingsverksamhet på kärnavfallsområdet. Sverige bör
även sträva efter ett ökat internationellt samarbete inom detta område. Det
är angeläget att enhetliga internationella regler erhålls för hantering av
använt kärnbränsle och aktivt avfall. Detta för att höja säkerheten i alla
länder vid denna hantering och underlätta det internationella samarbetet på
området.

KU 1980/81:25

429

Underbilaga 3

INDUSTRIDEPARTEMENTET BESLUT

1978-10-05

Statens vattenfallsverk
162 87 VÄLLINGBY

Ansökan enligt lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor
kärnbränsle, m. m.

1977-12-06

Statens vattenfallsverk har i skrivelse den 6 december 1977 ansökt om
tillstånd enligt 2 § andra stycket 1 lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att
tillföra kärnreaktor kärnbränsle, m. m. (villkorslagen) att få tillföra reaktoranläggningen
Ringhals block 3 (Ringhals 3) kärnbränsle.

Till stöd för sin ansökan har vattenfallsverket åberopat bl. a. följande
handlingar:

- avtal träffat den 19 april 1977 mellan Svensk Kärnbränsleförsörjning AB
(SKBF) och det franska företaget Compagnie Générale des Matiéres
Nucléaires (COGEMA) beträffande transport, lagring och upparbetning
m. m. av använt kärnbränsle som uttas från Ringhals 3 efter avställning
före 1980,

- avtal träffat den 21 april 1977 mellan SKBF, vattenfallsverket och Sydkraft
AB, i vilket vattenfallsverkets rätt att utnyttja ovan angivna upparbetningsavtal
preciseras liksom parternas rättigheter och skyldigheter i
övrigt,

- redovisning av den första etappen av ett arbete inom en särskild
projektgrupp - projekt kärnbränslesäkerhet (KBS) - som behandlar
slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet.

I skrivelse den 18 maj 1978 har vattenfallsverket begärt att även ett den 16
mars 1978 träffat avtal mellan SKBF och COGEMA angående transport,
lagring och upparbetning m. m. av använt kärnbränsle som transporteras till
Frankrike under åren 1981-1990, beaktas vid handläggningen av ansökningen.

Vattenfallsverkets ansökan har remitterats för yttrande till 24 svenska
instanser. Den av verket åberopade redovisningen av KBS har dessutom
remitterats för yttrande till 23 utländska instanser.

Vattenfallsverket har inkommit med påminnelser. Verket har därvid
ytterligare åberopat Forsmarks Kraftgrupp AB:s påminnelser den 12 juni
1978 i vad avser avtalet den 16 mars 1978 med COGEMA.

KU 1980/81:25

430

Enligt 2 § andra stycket 1 i villkorslagen får tillstånd till drifttagning av
kärnreaktor meddelas endast om reaktorns innehavare har företett avtal,
som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt
kärnbränsle, och dessutom har visat, hur och var en helt säker slutlig
förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet kan ske.

Det upparbetningsavtal som åberopas i ansökningen står enligt regeringens
bedömande i överensstämmelse med villkorslagens krav. Däremot har
regeringen vid sin bedömning av förutsättningarna för helt säker slutlig
förvaring av det högaktiva avfallet funnit att viss kompletterande geologisk
undersökning fordras för att lagens krav skall vara helt uppfyllda.

Villkorslagen uppställer inte något krav på att sökanden skall ange viss
bestämd plats för slutförvaret. Lagen får emellertid i förevarande fall anses
innebära att sökanden skall visa att det finns område eller områden i Sverige
som har en sådan beskaffenhet att en slutförvaring kan ske i enlighet med de
krav lagen ställer.

Den kompletterande geologiska undersökningen bör därför visa att det
finns en tillräckligt stor bergsformation på aktuellt djup och med de
egenskaper som KBS:s säkerhetsanalys i övrigt förutsätter. Regeringen vill i
detta sammanhang erinra om att de krav som behöver ställas på bergsformationens
volym och form beror dels på avfallsmängden, dels på vilken
geometrisk konstruktion ett slutförvar ges. Den utformning av bergförvaret
som KBS ursprungligen angett kan komma att modifieras med hänsyn till
dessa krav.

Vad som sålunda fordras är enligt regeringens bedömning ytterligare
provborrningar och därav föranledda mätningar i sådana bergsområden som
enligt sökanden har de nyss angivna geologiska egenskaperna.

På grund av det anförda kan ansökningen inte f. n. bifallas.

Regeringen lämnar ansökningen utan bifall.

På regeringens vägnar
Olof Johansson

Gösta Lindh

KU 1980/81:25

431

Underbilaga 4

Statens Vattenfallsverk
Generaldirektören

Riksåklagaren 1981-03-16

Box 14119

104 41 STOCKHOLM
Dnr ÅD 54-81

Generaldirektör Jonas Norrby, Statens Vattenfallsverk, med yttrande över i
skrivelse den 16 januari 1981 av Sven Anér och Gunnar Weinberg nämnda
omständigheter

Statens Vattenfallsverk ingav till regeringen, industridepartementet,
ansökan 77-12-06 enligt lagen den 21 april 1977 om särskilt tillstånd att tillföra
kärnreaktor kärnbränsle, m m, den s k villkorslagen. I ansökan åberopas av
Svensk Kärnbränsleförsörjning AB (SKBF) 77-04-19 träffat avtal med det
franska statsägda företaget Compagnie Generale des Matiéres Nucléaires
(Cogema) beträffande transport, lagring och upparbetning av använt
kärnbränsle som uttages från Ringhals 3 efter avställning före 1980. En
sammanfattande redogörelse för innebörden av avtalet med Cogema var
fogat till Vattenfalls ansökan. Vattenfall kompletterade 78-05-18 sin ansökan
med ytterligare ett avtal av den 16 mars 1978 mellan SKBF och Cogema
angående upparbetning.

I anslutning till sistnämnda avtal hade genom skriftväxling mellan SKBF
och Cogema precisering av vissa avtalsbestämmelser skett avseende bl a
halten av fissionsprodukter. Bilagda bekräftelse den 2 juni 1978 från Cogema
på sådan precisering var tillgänglig hos industridepartementet vid ansökningsärendets
beredande.

De åtaganden som Cogema gjort i de åberopade avtalshandlingarna
beträffande upparbetning, förglasning och glasets sammansättning har vid
prövningen av Vattenfalls ansökan uppenbarligen befunnits tillfredsställande
såsom underlag för regeringens bedömande om avtalet på ett betryggande
sätt tillgodoser behovet av upparbetning av använt kärnbränsle.

För att visa hur och var en helt säker slutlig förvaring av det vid
upparbetning erhållna högaktiva avfallet kan ske, har Vattenfall i ansökan
åberopat en utredning av projekt Kärnbränslesäkerhet (KBS). Den då
föreliggande utredningen omfattade fem delar. KBS var organiserat som ett
fristående projekt inom SKBF. Arbetet har genomförts i samråd och
samverkan med organisationer, företag och institutioner som är verksamma
inom området för radioaktivt avfall eller verkar inom tekniska områden som
är av betydelse för KBS-projektet. Styrelsen för KBS-projektet hade sju

KU 1980/81:25

432

medlemmar. Under styrelsen har en projektledning svarat för projektets
genomförande och till projektledningen har en teknisk delegation varit
knuten med rådgivande funktion.

I utredningen Kärnbränslecykelns slutsteg, Förglasat avfall från upparbetning,
I Allmän del, sid 45 och 46, anges beträffande egenskaper hos förglasat
avfall, dimensioner och aktivitetsinnehåll:

Det förglasade avfallet anländer till Sverige i cylindrar av kromnickelstål.
Varje cylinder har en diameter av 400 mm, en längd av 1 500 mm och rymmer
1501 glas, se fig 5-2. Glasets densitet är 2,8 g/cm3. Varje cylinder, som väger
470 kg, innehåller högaktivt avfall från upparbetning av 1 ton uran i använt
bränsle. Detta innebär att halten fissionsprodukter i glaset sänkts från 20 till
ca 9 viktsprocent, vilket föreskrives i SKBFs upparbetningskontrakt med
COGEMA.”

Det angivna citatet återger i förkortad form vad avtalshandlingarna med
Cogema i tekniskt avseende innehåller därom. I uttrycket ”SKBFs upparbetningskontrakt”
inbegripes även de övriga avtalshandlingar och överenskommelser
med Cogema som tillkommit i anslutning till själva avtalet. Såvitt
nu är ifråga har de materiella förhållanden, som beskrivs i angivna passus i
utredningen, helt täckning i avtalet och de kompletterande avtalshandlingar
som är upprättade med Cogema.

Som bakgrund till uttalandet, att halten fissionsprodukter i glaset sänkts
från 20 till ca 9 viktsprocent, kan följande anföras.

Under den tidsperiod då utredningsarbetet inom projekt KBS pågick var
den gängse uppfattningen hos såväl Cogema som övriga kunder hos Cogema,
att halten fissionsprodukter lämpligen borde vara 20 %. Inom projekt KBS
framkom dock en annan åsikt - främst grundad på att värmeutvecklingen i
glaset ej borde bli för hög - nämligen att halten fissionsprodukter borde vara
ca 9 %. Arbetet inom KBS genomfördes också med denna förutsättning. I
förhållande till Cogema har detta bekräftats och preciserats i ovan angivna
kontraktshandlingar.

Den fissionsprodukthalt, som slutligen kommer att gälla, måste givetvis
fastställas av de myndigheter som har att ta ställning till de specifikationer på
högaktivt glas, som kommer att redovisas i Sverige, vilket ej beräknas
behöva ske förrän om några år. Det saknas teknisk anledning till att i
kontrakt, som tecknas på ett tidigt stadium, definitivt låsa specifikationen i
angivna avseende. Om så skett, skulle det inneburit bl a ett föregripande av
ansvariga myndigheters senare ställningstaganden. Att inom rimliga gränser
variera fissionsprodukthalten är tekniskt ej något problem.

De i förevarande sammanhang aktuella frågorna har i den förkortade
beskrivningen i KBS-rapporten självfallet inte kunnat ges en lika utförlig
beskrivning som i de fullständiga avtalshandlingarna, och något sådant har ej
heller gjorts gällande. Ordalydelsen i det förkortade återgivandet i utredningen
och motsvarande lydelse i de fullständiga avtalshandlingarna har de
beredande och beslutande myndigheterna själva haft möjlighet att närmare

KU 1980/81:25

433

studera och jämföra, då avtalshandlingarna i sin helhet varit tillgängliga vid
den prövning som föregick tillståndsgivningen.

Med hänvisning till vad ovan anförts får jag såsom min bestämda
uppfattning framhålla, att de i samband med ansökan lämnade uppgifterna är
helt korrekta i såväl materiellt som formellt avseende.

J V Norrby

28 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

434

COGEMA
Groupe C.F.A

Compagnie générale des matiéres nucléaires
Dr. E. Svenke

Le Plessis Robinson, 2 June 1978.

Dear Dr. Svenke,

This is to inform you concerning our position on the provision on residues
given in the Service Agreement dated March 16, 1978, Clauses 9, 10 and
Appendix 14.

With respect to liquids of high activity studies on glassification started on a
laboratory scale in 1957 and development works for conversion into glass are
presently actively continuing in COGEMA and CEA. This development is
aiming to achieve a form of residues easy to store and able to prevent release
of activity to the environment even if surveillance is withdrawn. At the time
being we wish to give you the following information about the glass arising
from fission products concentrates:

- Calcined fission products are incorporated in a borosilicate glass and
poured into a container of chromium-nickel steel, to form a solid glass
block. The container is leakproofed welded and decontamined on the
outside.

- The dimensions of the cylinder will be about 400 mm diameter, 1 500 mm
height.

- The amount of waste after conversion into glass to be returned to Sweden
can havé a volume in the range of 150 litres glass per ton U reprocessed
which means about 9 % fission products and actinides in the glass, plus 5
litres glass per kilogramme of iron dissolved.

- The amount of plutonium in the glass should not exceed 0.5 weight % of
the plutonium in the irradiated fuel.

- Measures made with samples of glass produced at Marcoule leached by
water havé shown that leachability is in the range of 10 to the minus six
(lO-^) to 10 to the minus 8 (lO-^) per g/cm2/day at 25°C with the leaching
method used in Marcoule.

- Tests havé shown that the mechanical and radiation resistance properties
of the glass are good and we expect that in future glass arising from LWR
fuel will be at least to the same standards.

Yours faithfully,

J. COUTURE

KU 1980/81:25

435

Bilaga 18

PM angående utbildningsminister Jan-Erik Wikströms handläggning av
ansökan om statlig kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB

Gransknings/rågan

Riksdagsledamoten Nils Berndtson (vpk) har för konstitutionsutskottets
granskning anmält fråga rörande utbildningsminister Jan-Erik Wikströms
handläggning av ansökan av Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB om statlig
kreditgaranti.

Det aktuella regeringsbeslutet

Regeringen beslöt den 18 september 1980 (dnr 782/80) att lämna en
ansökan från Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB, Lund, om statlig
kreditgaranti för ett lån på 900 000 kr. utan bifall. Ansökan ingavs den 31 maj
1979 till statens industriverk som med yttrande - som innebar avstyrkande -överlämnade ärendet till utbildningsdepartementet den 10 mars 1980.
Regeringsbeslutet jämte uppgift om infriade förlagslånegarantier fogas som
underbilaga 1 till denna PM.

Gällande regler för kreditgaranti till förlag och bokhandel, m. m.

Statliga kreditgarantier för lån till bokförlag utgår enligt förordningen
(1978:490) om statligt litteraturstöd. Frågan om kreditgarantier till bokförlag
prövas av statens industriverk. Dock beslutar regeringen i fråga om
garantiåtagande som medför att staten för en och samma låntagare ikläder sig
ansvar för belopp över 500 000 kr. Utdrag ur författningen i aktuella delar
fogas som underbilaga 2.

För innevarande budgetår (1980/81) får garantier beviljas intill ett belopp
av 2 milj. kr. Under nionde huvudtiteln (B 31) är anvisat 1 000 kr. som ett
förslagsanslag och samma belopp är föreslagna för nästkommande budgetår.

Interpellationsdebatt den 2 februari 1981

I en interpellation hade Eva Hjelmström (vpk) frågat utbildningsministern
om denne avsåg att vidta några åtgärder med anledning av kulturrådets
beslut om Strindbergsutgåvor och enligt vilka kriterier förlag nekas statlig
kreditgaranti.

I sitt svar redogjorde utbildningsminister Jan-Erik Wikström dels för
frågan rörande utgivningen av Strindbergs samlade verk, dels för handläggningen
av frågan om kreditgarantier. Särskild redovisning gjordes rörande

KU 1980/81:25

436

här aktuellt regeringsbeslut med anledning av Bo Cavefors ansökan 1979,
som avslogs på ekonomiska grunder.

Angående behandlingen av kreditgarantiansökningar

Stödformen infördes 1975. Enligt från utbildningsdepartementet inhämtade
uppgifter har 76 ansökningar inkommit. Av dessa har 33 beviljats, 13
återtagits och 30 avslagits, varav 19 av kulturpolitiska skäl och 11 på
ekonomiska grunder.

Behandlingen av ansökningar från Bo Cavefors Bokförlag, AB, Lund

1976-01-26 338 000 Beviljat av industriverket

1978-01-26 375 000 Beviljat av regeringen

1979-11-19)

Förlaget trädde sedermera i likvidation.

Ett nytt förlag, kallat Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB, bildades
därefter.

713 000

(varav 697 626:70 infriat

1979-01-11

1980-09-18

185 000

Beviljat av regeringen
ansökan om garanti för ett lån på

avslag på
900 000

KU 1980/81:25

437

Underbilaga 1

Avskrift

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET Beslut 91 b

1980-09-18 Dnr 782/80

Statens industriverk
Box 16315

103 26 STOCKHOLM

Ansökan om statlig kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB

Genom beslut den 26 januari 1976 beviljade statens industriverk Bo
Cavefors Bokförlag AB en statlig kreditgaranti av 338 000 kr.

Vidare beviljade regeringen genom beslut den 26 januari 1978 samma
förlag en statlig kreditgaranti om 375 000 kr. motsvarande 75 % av
lånebehovet. Regeringen förklarade sig vilja senare på särskild ansökan av
förlaget pröva frågan om ytterligare kreditgaranti.

Sedan Bo Cavefors Bokförlag AB trätt i likvidation har ett nytt bolag, Bo
Cavefors Klassiker och Förlag AB, bildats.

Genom beslut den 11 januari 1979 beviljade regeringen det nya bolaget en
statlig kreditgaranti avseende 75 procent av ett lånebehov av 250 000 kr.

Hos statens industriverk anhöll Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB i en
den 31 maj 1979 inkommen skrivelse om statlig garanti för ett lån på 900 000
kr.

Industriverket har med skrivelse den 10 mars 1980 överlämnat ärendet
angående den nya kreditgarantin till regeringen samt avgivit yttrande. Över
industriverkets skrivelse har förlaget kommit in med påminnelser.

Regeringen lämnar ansökningen utan bifall.

På regeringens vägnar
JAN-ERIK WIKSTRÖM

Wolfgang Rudel

STATENS INDUSTRIVERK

Sektionen för finansiellt stöd Dnr 420-412/80

KU 1980/81:25

438

- -O

B c

d .2

Q .5

~ OCd
O ;c

t—

u n
73 CJ

ÖO
C

C/3

-S3

-Q

*«

2 |
a.

2 •

D (D
X3

^ I

S/3 3

CQ T3

“3

•O a>
c

3 00
is* ^
> £

•c

12 oo
fl u

00 Di

-S1

-C

U -o

o i
« j

.öp

KU 1980/81:25

439

Underbilaga 2

Utdrag ur förordningen (1978:490) om statligt litteraturstöd
Inledande bestämmelser

1 § För att främja mångsidighet och kvalitet i bokutgivning kan statligt stöd
enligt denna förordning utgå till svenskt förlag här i landet.

2§ Stöd avser dels enskilda boktitlar (stöd till bokutgivning), dels kreditgaranti
för förlagsverksamhet.

Stöd till bokutgivning utgår i form av arkersättning, särskilt stödbelopp,
projektstöd, produktionsstöd och lagerstöd samt till utgivning av litteratur på
invandrar- och minoritetsspråk i form av projektbidrag och särskilt
produktionsstöd.

3 § Fråga om stöd till bokutgivning prövas av statens kulturråd.

Fråga om kreditgaranti för förlagsverksamhet prövas av statens industriverk,
om inte annat är särskilt föreskrivet.

Kreditgaranti

23 § Kreditgaranti kan lämnas för att stödja mindre förlag och för att göra
det möjligt att etablera nya förlag.

Garanti får inte beviljas, om sökanden kan erbjuda sådan säkerhet att lån
bör kunna ges av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga
grunder.

24 § Kreditgaranti får beviljas endast för lån som genom regelbundna
avbetalningar skall betalas åter inom viss tid, högst tio år från första
lyftningsdagen. Garantin får endast avse lån i bankaktiebolag, sparbank eller
annan kreditinrättning som statens industriverk godkänner som långivare.

Garantilånet får avse högst 75 procent av lånebehovet. Om synnerliga skäl
föreligger, får garantilånet efter beslut av regeringen avse hela lånebehovet.

Regeringen beslutar i fråga om garantiåtagande som medför att staten för
en och samma låntagare ikläder sig ansvar för belopp över 500 000
kronor.

25 § Staten ansvarar för utestående garantilån endast om långivaren kan visa
att han har gjort vad som skäligen bör ankomma på honom för att driva in sin
fordran.

KU 1980/81:25

440

26 § Vid beviljandet av kreditgaranti skall beaktas dels behovet av att främja
tillkomsten av olika förlagstyper och etablering av regionala förlag, dels
behovet av att underlätta bokutgivning på eget förlag till självkostnadspris
och att förbättra de språkliga minoriteternas villkor i förlagshänseende.

27 § I ärende om kreditgaranti skall statens industriverk samråda med
statens kulturråd.

I samband med beslut om kreditgaranti föreskrivs de särskilda villkor som
med hänsyn till ändamålet med garantin och i övrigt behövs.

28 § I fråga om kreditgaranti enligt denna förordning skall i övrigt
bestämmelserna om lånegaranti i 10 och 15 §§, 19 § första och andra
styckena, 20 och 21 §§ samt 22 § första och andra styckena kungörelsen
(1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri
tillämpas. Vad där sägs om företagareförening gäller därvid i stället statens
industriverk.

29 § Under garantilåns löptid får statens industriverk biträda sådan ändring
av villkor för lånet som saknar väsentlig betydelse för statens betalningsansvar.

Särskilda bestämmelser

30 § Mot beslut av statens kulturråd i ärende om stöd till bokutgivning och
mot beslut av statens industriverk i ärende om kreditgaranti får talan inte
föras.

31 § Stöd enligt denna förordning utgår inte för boktitel som har erhållit
statligt stöd i annan ordning.

Statens kulturråd får dock medge undantag från denna bestämmelse.

32 § Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas
av statens kulturråd. I fråga om kreditgaranti meddelas föreskrifterna
dock av statens industriverk.

KU 1980/81:25

441

Bilaga 19

PM angående regeringens handläggning av ärenden rörande vapenexport till
Indonesien

Gällande regler

Enligt kungörelsen (1949:614) angående förbud mot utförsel från riket av
krigsmateriel (Omtryckt 1972:202, ändrad 1974:127 och 1978:626) får
krigsmateriel inte utan tillstånd utföras till utrikes ort. Utförseltillstånd kan i
särskilda fall meddelas av chefen för handelsdepartementet. Om ärendet
gäller utförsel i större omfattning eller eljest är av större vikt skal! frågan
underställas regeringen. Vad som är att betrakta som krigsmateriel anges i
bilaga till kungörelsen.

De nu gällande riktlinjerna för svensk vapenexport antogs av riksdagen
1971 (prop. 1971:146, FöU 1971:21). Riktlinjerna tillåter inte export till stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är invecklad i
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som
har inre väpnade oroligheter.

Vid tillämpningen av dessa regler bör man - likaså enligt riktlinjerna -skilja mellan materiel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i
övrigt. Som exempel på defensiva vapen anger riktlinjerna kustartilleri- och
luftvärnsmateriel. Till stat som befinner sig i väpnad konflikt får inget slags
krigsmateriel exporteras. I övriga fall kan export tillåtas av sådant materiel
som inte kan utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen.

Vapenexporten till Indonesien

Enligt uppgifter, lämnade av den dåvarande handelsministern Hadar Cars
vid en frågedebatt i riksdagen den 18 december 1978 (riksdagsprot.
1978/79:57), exporterade Sverige under åren 1959-1962 luftvärnsartilleri till
Indonesien. 1968 gav dåvarande handelsministern tillstånd till leverans av
reservdelar till luftvärnsartilleriet. Vidare beviljade regeringen i december
1976 exportlicens för reservdelar till luftvärnsartilleri. I juni 1978 beviljade
regeringen ytterligare en licens avseende export av luftvärnsmateriel. Även
under 1980 har viss export av krigsmateriel till Indonesien ägt rum.

Handelsdepartementets rutiner m. m. vid handläggning av ärenden om
vapenexporttillstånd

Som ett led i granskningen har utskottet hört expeditionsrättschefen i
handelsdepartementet Sven Norberg. Av dennes uppgifter har framgått
bl. a. följande:

Ärenden om utförseltillstånd för krigsmateriel bereds av krigsmaterielin -

KU 1980/81:25

442

spektören. Antalet utförselärenden var år 1979 ca 1 500 varav 100 var
regeringsärenden. De sistnämnda representerade ca 95 % av exportens
totala värde. I regeringsärenden inhämtas regelmässigt yttrande från
utrikesdepartementet, ibland också från industri- eller försvarsdepartementet.
Det förekommer också att utrikesnämnden hörs i vapenexportärenden.
När det är fråga om export till andra än de nordiska länderna eller neutrala
europeiska stater tar exportföretaget som regel underhandskontakt med
krigsmaterielinspektören. Efter det att i de flesta fall yttrande inhämtats från
utrikesdepartementet, föredras ärendet för handelsministern, som i mera
svårbedömda ärenden tar upp frågan under hand i regeringen. För det fall att
underhandskontakten leder till ett positivt svar klargörs för exportören att
ställningstagandet gäller dagsläget. Detta kan ha betydelse eftersom det ofta
förflyter lång tid mellan underhandsförfrågningen och tidpunkten för
exporten. De bedömningar som görs inom handelsdepartementet eller av
regeringen grundar sig alltid på de riktlinjer som riksdagen antog år 1971. I
dessa ges t. ex. luftvärnskanoner som exempel på defensiv materiel, dock
beroende på i vilket sammanhang de skall användas. Handelsdepartementet
baserar vid beredningen sitt politiska ställningstagande på den utrikespolitiska
bedömning som görs inom utrikesdepartementet. Med hänsyn till att
företagen i stor utsträckning använder sig av systemet med underhandsförfrågningar
är det mycket ovanligt med avslagsbeslut i vapenexportärenden.

Ostra Timor-frågan

Beträffande Östra Timor-frågans läge 1978 anförde dåvarande handelsministern
vid den i det föregående omnämnda frågedebatten den 18
december 1978 följande:

Som medlem av FN:s säkerhetsråd tog Sverige i slutet av 1975 ställning mot
den väpnade aktion varmed Indonesien sökte annektera den tidigare
portugisiska kolonin Östra Timor. Sverige har sedan dessa stött de
FN-resolutioner som hävdat Östra Timors rätt till självbestämmande och
krävt tillbakadragande av Indonesiens styrkor från området. Såsom anges i
utrikesutskottets betänkande 1978/79:13 har utvecklingen mot ett allt fastare
inlemmande av Östra Timor i Indonesien emellertid inte stått att hejda.
Stödet i FN för resolutionerna om Östra Timor har efter hand minskat. Vid
årets generalförsamling röstade endast en dryg tredjedel av medlemmarna,
varibland Sverige, för resolutionen. Australien, Nya Zeeland och ASEANländerna
har uttryckligen erkänt den indonesiska överhögheten över Östra
Timor.

Motstridiga uppgifter föreligger om den faktiska situationen på Östra
Timor. Motståndsrörelsen Fredlin, som numera leds från Mozambique,
hävdar att rörelsen har en betydande kontroll över territoriet. Andra
uppgifter tyder på att Östra Timors befolkningscentra helt behärskas av
indonesierna som också skulle ha den administrativa kontrollen över landet i
sina händer.

KU 1980/81:25

443

Varken den svenska eller någon annan regering erkänner Östra Timor som
en stat. Situationen kan därför inte karakteriseras som en väpnad konflikt
mellan stater.

Den svenska regeringens nuvarande inställning till Östra Timor angavs i en
svensk röstförklaring i anslutning till FN:s resolution om Östra Timor den 3
november 1980. Röstförklaringen är återgiven på följande sätt i utrikesdepartementets
s. k. blå bok avseende bl. a. Förenta nationernas generalförsamlings
trettiofemte ordinarie möte den 16 september 1980-16 januari
1981:

I en svensk röstförklaring i utskottet framhöll förste ambassadsekreterare
Ingemar Lindahl att Sverige, som alltid värnat om principen om självbestämmanderätten,
höll fast vid sin uppfattning att Indonesien genom sin
invasion av Östra Timor 1975 och sin vägran att genomföra FN: s resolutioner
hade brutit mot denna princip. Emellertid hade svenska regeringen förra året
gjort bedömningen, att det förelåg en de factosituation på Östra Timor, till
vilket det inte fanns något realistiskt alternativ, och att humanitära
överväganden borde komma i första hand. Den senare utvecklingen
bekräftade denna slutsats. Den svenska regeringen hade vid upprepade
tillfällen betonat att det var av yttersta vikt att humanitärt bistånd omgående
nådde Östra Timors nödlidande folk. Den stödde de fortsatta internationella
hjälpansträngningarna på ön, vilkas genomförande förutsatte samarbete
med de myndigheter som faktiskt kontrollerade området. Den svenska
regeringen hade bidragit till och skulle fortsätta bidra till ansträngningarna
att bistå Östra Timors befolkning. Den förväntade sig att alla berörda parter
skulle samarbeta fullt ut vid genomförandet och utvidgningen av de
pågående biståndsoperationerna till förmån för Östra Timors folk, som var
ett oskyldigt offer för politisk rivalitet och en förvanskad avkolonialiseringsprocess.
Befolkningens välfärd innefattade såväl säkerställandet av dess
kulturarv som en lösning av flyktingproblemet, innebärande att befolkningen
garanterades fri in- och utresa till ön liksom rätten till familjeåterförening.
Mot bakgrund av den ovan givna bedömningen av den situation som för
närvarande rådde på ön hade den svenska delegationen avstått vid
omröstningen på den föreliggande resolutionen om Östra Timor.

Krigsmaterielexportutredningen

Sommaren 1979 tillkallade regeringen Ullsten en utredning med uppgift
att företa en översyn av riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport (Dir.
1979:93). Utredningen, som arbetar under förre utrikesministern Sven
Anderssons ordförandeskap, tillkom efter en framställning från riksdagen
(UU 1978/79:25, rskr 226). Kommitténs närmare uppgifter framgår av
bifogade utdrag av direktiven (bil. 1). Kommittén beräknas slutföra sitt
arbete under 1981.

Förvaltarskaps och kolonialfrågor -

KU 1980/81:25

444

Tidigare riksdagsbehandlingar

Frågan om svensk vapenexport till bl. a. Indonesien har diskuterats i
riksdagen vid flera tillfällen, t. ex. den 18 december 1978, prot. 1978/79:57 s.
18, den 7 december 1979, prot. 1978/79:57 s. 18 den 3 november 1980, prot.
1980/81:15 s. 19 samt den 9 mars 1981, prot. 1980/81:91 s. 24. Östra
Timor-frågan diskuterades i riksdagen senast den 16 januari 1981 (prot.
1980/81:61 s. 5).

445

KU 1980/81:25

Underbilaga 1

Utdrag ur krigsmaterielexportutredningens direktiv (1979:93)

Kommittén bör kartlägga och överväga de frågor som utrikesutskottet
riktar uppmärksamheten på i sitt betänkande. Sålunda bör kommittén
inledningsvis systematiskt gå igenom de erfarenheter som har vunnits vid
tillämpningen av 1971 års riktlinjer och kartlägga förekommande problem.
På grundval härav bör kommittén föreslå de förbättringar och preciseringar
av riktlinjerna som kan vara möjliga.

Bland de problem som skall tas upp är de som hänför sig till uppkomsten av
oroligheter och förtryck i köparländer, till definitioner av begrepp som ”inre
väpnade oroligheter” och ”defensiv” materiel och till gränsdragningen
mellan civil och militär materiel.

Den modernisering och precisering av riktlinjerna för tillståndsprövning
som gjordes år 1971 motiverades bl. a. av internationella politiska förändringar
som tillkomsten av nya stater och av utvecklingen mot en delvis ny typ
av konflikter. En ytterligare motivering var att mer preciserade riktlinjer var
angelägna för att underlätta för de krigsmaterielexporterande företagen att
planera och bedöma om exporttillstånd i det enskilda fallet kan påräknas.
Sedan dessa riktlinjer tillkom har den politiska frigörelseprocess som ledde
till uppkomsten av nya stater fortsatt, ofta under väpnade konflikter. Även i
länder som på ett tidigare stadium frigjort sig från kolonialt beroende har inre
spänningar lett till stora och inte sällan mycket snabba politiska förändringar.
Bedömningar av den aktuella situationen och av utvecklingstendenserna i ett
land till vilket krigsmaterielexport aktualiseras är i många fall mycket svåra
att göra trots ansträngningar att öka informationsunderlaget. Situationer
relaterade till begreppet ”inre väpnade oroligheter” tillhör de svårare
bedömningsfallen.

Den vapentekniska utvecklingen har lett till att gränsdragningen mellan
civil och militär materiel blivit alltmer komplicerad. Också frågan om vad
som är att anse som defensiv materiel vållar svårigheter trots den
restriktivitet som indikeras i riktlinjernas formulering ”materiel av utpräglat
defensiv karaktär” och den efterföljande exemplifieringen ”kustartilleri och
luftvämsmateriel”. I bedömningsfrågor av detta slag måste ofta också andra
kriterier än materielens blotta beskaffenhet vägas in. Det blir i hög grad en
fråga om prövning från fall till fall och där också den miljö i vilken materielen
skall användas måste bedömas.

Frågan om gränsdragningen mellan civil och militär materiel vill jag beröra
något närmare. Vad som skall anses vara krigsmateriel fastställs av
regeringen och anges som nämnts i särskild bilaga till kungörelsen 1949:614.
En sådan förteckning över krigsmateriel kan aldrig göras helt fullständig och
entydig. Den tekniska utvecklingen har också lett till att avgränsningen blivit
alltmer komplicerad. Problemen hänför sig särskilt till elektronisk materiel.
Vare sig denna är militär eller civil består den numera till stor del av samma
grundenheter. Det är användningsområdet och i vissa fall programmeringen
som får bestämma om materielen skall anses som krigsmateriel eller inte.

Vid tolkningen av förteckningen uppstår åtskilliga tveksamma fall. I
sådana fall brukar krigsmaterielinspektören lämna besked om en vara skall
anses som krigsmateriel eller inte. En huvudregel vid sådana avgöranden har
varit att en materielsort som är av sådan karaktär eller konstruktion att den i
huvudsak har civil användning inte skall hänföras till krigsmateriel. Som

KU 1980/81:25

446

exempel på sådan materiel som inte bedöms vara krigsmateriel kan
nämnas:

- radarmateriel för övervakning av luft- och vattenområden (sådan materiel
har civil användning bl. a. i flygledningssystem)

- radioutrustning för kommunikation, så länge den inte är integrerad i ett
stridslednings- eller eldledningssystem

- terränggående fordon så länge de inte försetts med någon installation för
vapen.

Kommittén bör närmare belysa de här berörda gränsdragningsfrågorna. I
detta sammanhang bör också diskuteras i vad mån det är befogat att betrakta
övnings- och utbildningsanordningar som krigsmateriel.

En ytterligare fråga som kommittén bör överväga gäller licenstillverkning
av svensk materiel i andra länder. Den frågan behandlades, som utrikesutskottet
påpekar, av 1970 års krigsmaterielutredning, som inte fann anledning
till någon skärpning av lagstiftningen. Kommittén bör emellertid på nytt
granska de regler och rutiner som gäller beträffande denna licenstillverkning
och pröva i vad mån försäljningen av tillverkningsrättigheter kan och bör
underställas kontroll av samma slag som krigsmaterielexporten.

Det bör vara kommittén obetaget att utöver vad jag här har anfört
behandla frågor som i sammanhanget kan vara av betydelse för analyser och
slutsatser. I likhet med utrikesutskottet anser jag dock att frågan om ett
särskilt parlamentariskt organ för vapenexporten inte skall behandlas av
kommittén.

KU 1980/81:25

447

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning 1

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m 3

Utskottets granskning

1. Parlamentarismen och regeringens beslutsformer 4

2. Remisser till lagrådet 6

3. Propositionerna

a) propositionsavlämnandet 7

b) regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket RO .... 8

4. Utgivningen av Svensk författningssamling 9

5. Regeringens utövning av normgivningsmakten 13

6. Möjligheten till resning m. m. i ärende som avgjorts av regeringen
15

7. Interpellationer och frågor 19

8. Arbetsmarknadskonflikten 1980 - några frågor 23

9. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser 26

10. Regeringens handläggning av vissa planfrågor 28

11. TELUB-ärendet 31

12. Ändrade regler för basbeloppet 52

13. Handläggningen av stödet till Norrländska Skogsägares Cellulosa

AB (Ncb) 54

14. Dispens enligt den s. k. Sydafrikalagen 60

15. Regeringens handläggning av vissa varvsfrågor 63

16. Internationella studentfonden i Genéve 66

17. Övriga frågor

a) Vissa frågor rörande energipolitiken - ang. avtal mellan
COGEMA och SKBF 68

b) Regeringens handläggning med stöd av den s. k. terroristlagstiftningen
70

c) Regeringens handläggning av ansökan om statlig kreditgaranti

till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB 71

d) Regeringens handläggning av ärenden rörande vapenexport till
Indonesien 71

Reservationer 71

Särskilda yttranden 89

KU 1980/81:25

448

Bilagedel Sid.

1. Regeringsärenden 1979 och 1980 94

2. PM ang. remisser till lagrådet 96

3. PM ang. propositionsavlämnandet till riksdagen 106

4. Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket RO 114

5. Förteckning över författningar i SFS år 1980 som utkommit från
trycket senare än två veckor före ikraftträdandet 118

6. PM betr. regeringens utövning av normgivningsmakten 120

7. Resningsansökningar betr. regeringsbeslut m. m 136

8. PM ang. interpellationer och frågor 146

9. PM ang. regeringens behandling av riksdagens skrivelser 177

10. PM ang. regeringens hänsynstagande till den fysiska riksplanering en

vid beslut om byggnadsplaner för fritidsbebyggelse 179

11. PM ang. regeringens beslut i fråga om fastställelse av förslag till
ändring av stadsplan för kv. Bryggeriet m. m., Lunds kommun 216

12. PM ang. regeringens handläggning av besvär i fråga om tillstånd till
byggnadsföretag på Brevik 1:25 i Tyresö kommun 211

13. Några data i TELUB-ärendet - utfrågningar inför utskottet

m. m 218

14. Förteckning över ett antal lagar och förordningar i vilka förekommer
hänvisning till reglerna om basbeloppet i lagen (1962:381) om
allmän försäkring 389

15. Pressmeddelanden rörande Ncb 394

16. PM ang. regeringens handläggning av varvsfrågor med anledning

av riksdagens beslut 398

17. PM ang. vissa frågor rörande energipolitiken - ang. avtal mellan
COGEMA och SKBF 417

18. PM ang. utbildningsminister Jan-Erik Wikströms handläggning av
ansökan om statlig kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och
Förlag AB 435

19. PM ang. regeringens handläggning av ärenden rörande vapenexport
till Indonesien 441

GOTAB 66953 Stockholm 1981