bet 1980/81 ku25 01 (Betänkande 1980/81:ku25 Konstitutionsutskottet)

KU 1980/81:25

Konstitutionsutskottets betänkande
1980/81:25

med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning

Enligt regeringsformen åligger det konstitutionsutskottet att granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. För detta
ändamål har till utskottet överlämnats de protokoll som förts i regeringen
under år 1980. Beträffande vissa ärenden har utskottet även tagit del av de
handlingar som hör till ärendena.

I det följande lämnas först en redogörelse för granskningsarbetets
omfattning och inriktning och sedan en översiktlig redovisning av regeringsprotokollens
innehåll m. m. Den verkställda granskningen och dess resultat
upptas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Till betänkandet har fogats ett
antal bilagor, vari redovisas vissa inom utskottets kansli upprättade
granskningspromemorior m. m. I bilagor till betänkandet offentliggörs också
vad som framkommit vid utfrågningarna inför utskottet vid granskning av
den s. k. TELUB-affären.

Granskningsarbetets omfattning och inriktning

Inledningsvis uppmärksammar utskottet vissa för regeringens arbete
grundläggande frågor, nämligen parlamentarismen och regeringens beslutsformer.
Detta sker med anledning av att dessa frågor aktualiseras i flera av de
särskilda granskningsärenden som utskottet behandlat.

I sedvanlig ordning har granskningen omfattat lagrådsremisserna, propositionsavlämnandet,
utgivningen av svensk författningssamling (SFS) samt
regeringens behandling av riksdagens skrivelser. Granskningen av lagrådsremisserna
har i år ett särskilt intresse med hänsyn till att nya regler gäller på
detta område sedan den 1 januari 1980.1 fråga om propositionerna har också
uppmärksammats regeringens tillämpning av den regel i riksdagsordningen
enligt vilken proposition med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget
avser. I likhet med flera tidigare år behandlas också statsrådens och
departementens befattning med interpellationer och frågor. Denna granskning
är i år mer ingående med anledning av det ökade antalet interpellationer
och frågor under senare år.

Under föregående års granskningsarbete inleddes en granskning av
regeringens utövning av sin normgivningsmakt. Denna granskning avsåg
förra året regeringsförordningar som utfärdats under åren 1978 och 1979
inom bostads- och kommunikationsdepartementens verksamhetsområden.

1 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

Årets granskning omfattar ekonomi- och budgetdepartementens förordningar
under åren 1979 och 1980.

Utskottet har i årets granskning uppmärksammat möjligheten till s. k.
extraordinära rättsmedel i ärenden som avgjorts av regeringen. Speciell
uppmärksamhet har riktats på två regeringsärenden i vilka regeringsrätten
haft att pröva ansökningar om resning.

Regeringens praxis på byggnadslagstiftningens område har tidigare
undersökts i 1978 och 1979 års granskning. I år redovisar utskottet resultatet
av en undersökning som avser regeringens handläggning av byggnadsplaneärenden
i områden som berörs av geografiska riktlinjer i den fysiska
riksplaneringen. I samband härmed behandlar utskottet två enskilda
byggnadsärenden som avgjorts av regeringen under år 1980.

Utskottet lämnar i betänkandet en redovisning av regeringens åtgärder i
samband med förra årets arbetsmarknadskonflikt, den största som inträffat
på svensk arbetsmarknad i modern tid.

Bland de särskilda ärenden som utskottet granskat står TELUB-affären i
förgrunden för intresset. Frågan behandlades i förra årets granskning. Men
bl. a. med anledning av de ytterligare uppgifter som kommit fram om
utbildningen vid TELUB har utskottet ansett sig böra ta upp frågan till
förnyad granskning. Som inledningsvis nämnts redovisas i detta ärende ett
omfattande material, bl. a. stenografiska uppteckningar av utskottets
utfrågningar av ett stort antal personer som på olika sätt har haft beröring
med ärendet.

Utskottet har också tagit upp till granskning regeringens beredning av
förslaget i den s. k. besparingspropositionen (prop. 1980/81:20) om ändrade
grunder för beräkning av basbeloppet. Vidare granskas regeringens handläggning
av frågan om finansiellt stöd till Norrlands Skogsägares Cellulosa
AB (Ncb) ur några olika aspekter. Inom det industripolitiska området
behandlas också regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbesluten
dels våren 1979 om inrättande av nationella samhällsägda utvecklingsbolag,
dels våren 1980 om Öresundsvarvet i Landskrona. I samband med den senare
frågan uppmärksammas också regeringens åtgärder med anledning av krisen
inom Kalmar Varv AB hösten 1980.

Två frågor med utrikespolitisk anknytning har även granskats. Den ena är
regeringens beslut i januari 1981 att medge undantag från förbudet mot
investeringar i Sydafrika och Namibia. Den andra frågan gäller bidragsgivningen
till Internationella studentfonden (IUEF) i Genéve.

Under rubriken Övriga ärenden behandlar utskottet till sist 1) vissa frågor
rörande avtalet mellan COGEMA och Svensk Kärnbränsleförsörjning AB,
2) handläggningen av vissa utvisningsärenden med stöd av den s. k.
terroristlagstiftningen, 3) handläggningen av ansökan av Bo Cavefors
Klassiker och Förlag AB om statlig kreditgaranti samt 4) handläggningen av
ärenden rörande vapenexport till Indonesien.

KU 1980/81:25

Översiktlig redovisning av regeringsprotokollens innehåll m. m.

På sedvanligt sätt lämnas i bilaga 1 till årets granskningsbetänkande en
redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden under åren
1979 och 1980. Utvecklingen beträffande det sammanlagda antalet regeringsärenden
under de senaste 15 åren har inneburit först en successiv minskning
från närmare 32 000 ärenden år 1966 till omkring 25 000 ärenden under åren
1969 och 1970 och därefter åter en viss ökning till drygt 28 000 ärenden åren
1973-1975. Åren 1976-1979 skedde en påtaglig stabilisering till mellan 27 000
och 28 000 ärenden. För år 1980 redovisas en minskning med närmare 2 000
ärenden.

I tabellen i bilaga 1 har regeringsärendena fördelats dels på departement,
dels på tio olika ärendegrupper. Beträffande antalet ärenden i de olika
grupperna kan konstateras att besvärsärendena under år 1980 liksom under
1979 var den största gruppen med ca 8 000 ärenden (31 % av samtliga
ärenden). Antalet besvärsärenden har dock minskat med ca 800 ärenden.
Minskningen är främst hänförlig till försvars-, kommunikations-, utbildnings-
och bostadsdepartementens områden. Den näst största ärendegruppen
med ca 7 200 ärenden (28 %) utgörs av dispens- och övriga partsärenden.
Andra större ärendegrupper är tjänsteärendena (ca 4 500) och ärenden som
gäller regleringsbrev samt anslags- och statsbidragsärenden (ca 3 200). Båda
dessa ärendegrupper har minskat med 500 resp. 300 ärenden under
föregående år jämfört med år 1979.

Inom samtliga departement utom ekonomidepartementet har antalet
avgjorda ärenden minskat. Störst är minskningarna inom utbildnings-,
arbetsmarknads-, kommunikations-, kommun- och budgetdepartementen.

Av konseljprotokollen framgår att under år 1980 hölls tre konseljer, den 9
januari, den 2 juni och den 3 oktober.

Statsministerns protokoll visar att regeringens sammansättning ändrats vid
ett tillfälle under år 1980. Med verkan från den 1 augusti entledigades
Ingemar Mundebo som budgetminister och ersattes av den tidigare
arbetsmarknadsministern Rolf Wirtén. Som arbetsmarknadsminister förordnades
statssekreteraren Ingemar Eliasson. Vidare kan nämnas att utrikesminister
Ola Ullsten utsetts till ställföreträdare för statsministern, också
fr. o. m. den 1 augusti 1980.

Slutligen skall nämnas att en ny instruktion för regeringskansliet utfärdats
under år 1980 (SFS 1980:560). Några mer omfattande förändringar i
förhållande till den gamla instruktionen av år 1965 är det emellertid ej fråga
om. Den viktigaste nyheten är att statsrådsberedningen, som tidigare lydde
under justitiedepartementet, avskiljts som en särskild administrativ enhet
inom regeringskansliet.

KU 1980/81:25

Utskottets granskning

1. Parlamentarismen och regeringens beslutsformer

I flera ärenden, som har tagits upp i årets granskning, har aktualiserats
frågor som berör parlamentarismen och regeringens beslutsformer. Utskottet
vill med anledning härav lämna en redovisning av gällande regler m. m. i
dessa frågor.

Begreppet parlamentariskt statsskick förekommer i regeringsformen
endast i det första kapitlets inledande paragraf. Där heter det bl. a. att den
svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika
rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt
statsskick och genom kommunal självstyrelse. Någon definition av parlamentariskt
statsskick eller parlamentarism finns inte i regeringsformen. I 1
kap. 6 § anges, dock utan att denna term nämns, en vanlig definition av
parlamentarism, nämligen att regeringen är ansvarig inför riksdagen.

I förarbetena finns den utförligaste diskussionen om innebörden i
begreppet parlamentarism i författningsutredningens slutbetänkande (SOU
1963:17 s. 129 ff.). Där anförs följande:

När ett statsskick betecknas som parlamentariskt, avser man därmed i
första hand att allmänt framhäva den dominerande roll som tillkommer
folkrepresentationen, parlamentet, inom detta statsskick. Det finns här icke
plats för något annat statsorgan som, när det gäller rätten att i sista hand fatta
de väsentliga politiska besluten, kan göra parlamentet rangen stridig. Att
statsskicket är parlamentariskt utsäger emellertid också något mera bestämt
om förhållandet mellan parlamentet och regeringsmakten. Eftersom parlamentarismen
historiskt växt fram i konkurrens med en självständig
regeringsmakt, innebar parlamentarismens seger att regeringen blev beroende
av parlamentet. Detta beroendeförhållande framträder på två sätt.

För det första sätter parlamentarismen sin prägel på ministärbildningen
och på ministärens ställning i förhållande till parlamentet. Ministären skall
enligt denna ordning åtnjuta folkrepresentationens förtroende. Vanligen
kommer detta att inebära, att ministärens ledamöter i stor utsträckning
hämtas ur parlamentet och att de företräder bestämda åsiktsriktningar,
partigrupper, inom parlamentet. Vid en öppen konflikt mellan parlamentsmajoritet
och ministär är ministären skyldig att avgå. Om ett förtroendeförhållande
i egentlig mening mellan ministär och folkrepresentation kan man
vanligen endast tala, då ministären kan stödja sig på en majoritet i
folkrepresentationen. När en sådan ministär ej kunnat bildas utan endast en
ministär, som utgår från en minoritet i folkrepresentationen eller en
”expeditionsministär” utan politisk förankring, har man karakteriserat
förhållandet mellan ministär och folkrepresentation icke som ett förtroendeförhållande
utan som ett toleransförhållande.

För det andra sätter parlamentarismen också sin prägel på förhållandet
mellan statschef och ministär. Det är icke endast de i ministären ingående
personerna som skall ha folkrepresentationens förtroende utan också
regeringens politik. I praktiken betyder detta att det reella inflytandet över
regeringsärendena kommer att ligga hos ministären och icke hos statschefen.

KU 1980/81:25

Om, såsom varit vanligt i stater med en monark som statschef, beslutanderätten
i regeringsärenden enligt grundlagen tillkommit monarken och
ministärens ledamöter tillagts rollen av rådgivare, har detta alltså inneburit
att enligt parlamentarismen monarken regelbundet följt sina rådgivares råd.
Endast i speciella situationer, då regeringens parlamentariska förankring
eller parlamentets representativitet för folkopinionen satts i fråga, har en
vägran att följa rådgivarnas råd ansetts förenlig med parlamentarismen. Har
statschefen därutöver en reell, självständig beslutanderätt i vissa regeringsärenden
är detta att betrakta som en inskränkning i parlamentarismen.

Vare sig i samband med den partiella grundlagsreformen 1969 eller den
slutliga reformen 1974 diskuterades parlamentarismen särskilt ingående.
Utskottet erinrade i sitt betänkande över 1973 års grundlagsproposition (KU
1973:26 s. 17) om vissa grundläggande värderingar, utifrån vilka grundlagberedningen
hade bedrivit sitt arbete och om vilka enighet hade rått i
beredningen. I fråga om parlamentarismen angav grundlagberedningen att
utgångspunkten var den partiella författningsreformen, som innebar att
regeringens beroende av riksdagen kom att framstå klarare än tidigare. I en
ny grundlag borde emellertid parlamentarismen befästas ytterligare. Ett
system med krafter som balanserar varandra skulle därför inte längre
vidhållas. I stället skulle enligt grundlagberedningen gälla att regeringen för
att kunna fungera måste åtnjuta riksdagens förtroende eller i varje fall
tolereras av denna. Statschefen skulle inte längre ha någon politisk makt.
Regeringen skulle, så länge den tolereras av riksdagen och inom den ram
riksdagens beslut bildar, kunna handla med den kraft och snabbhet som
fordras i ett utvecklat samhälle som vårt. Riksdagens dominerande ställning
skulle tydligt uttryckas i grundlagen.

Utskottet konstaterade att propositionens förslag byggde på samma
grundvalar och framhöll att även utskottet delade dessa värderingar.

I grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 179) finns också ett annat
uttalande om innebörden av begreppet parlamentarism. Uttalandet återfinns
i inledningen till avsnittet om regeringsarbetet. Föredragande statsrådet
anför där att enligt den parlamentariska praxis som vuxit fram i vårt land och
som föreslogs bli grundlagsfäst ankommer det på regeringen att under ansvar
inför riksdagen utöva vad som med en term hämtad från 1809 års RF
benämns riksstyrelsen. I parlamentarismen såsom den nu allmänt uppfattas
och kommer till uttryck i förslaget till RF ligger enligt statsrådet att
regeringen är ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får
förutsättas hållas samman av gemensamma politiska värderingar och
målsättningar.

Beträffande regeringens beslutsformer skall här antecknas följande.

Enligt RF avgörs regeringsärendena vid regeringssammanträde (7 kap.
3 §). För att ett sådant skall föreligga krävs att minst fem statsråd deltar (7
kap. 4 §). Statsministern kallar övriga statsråd till regeringssammanträdet
och är ordförande vid sammanträdet. Departementschef är som regel

KU 1980/81:25

föredragande i ärende som hör till hans departement. Protokoll skall föras
vid regeringssammanträdena, och skiljaktig mening skall antecknas i
protokollet (7 kap. 6 §). RF innehåller inga bestämmelser om förfarandet för
att avgöra vad som - när olika meningar föreligger i ett ärende - är
regeringens beslut och vad som är skiljaktig mening. Några sådana
bestämmelser finns inte heller i annan lag eller i författning i övrigt.
Regeringen har därmed frihet att - om frågan aktualiseras - själv från fall till
fall avgöra vad som är regeringens beslut och vad som är skiljaktig
mening.

En regering har också möjlighet att själv fastställa generella regler för
beslutsfattandet inom regeringen i regeringsärenden. Flittills har veterligt
ingen regering fattat beslut om särskilda förfaranderegler för avgörandet av
regeringsärendena.

Den lämnade redogörelsen ger inte anledning till uttalande från utskottets
sida.

2. Remisser till lagrådet

Utskottet har liksom tidigare år granskat regeringens remittering av
lagförslag till lagrådet. I en granskningspromemoria, som fogas som bilaga 2
till detta betänkande, lämnas en redogörelse för gällande regler på området
och lagrådsgranskningens omfattning i fråga om de propositioner som har
lämnats till riksdagen under år 1980.

Som framgår av promemorian gäller från och med den 1 januari 1980 nya
grundlagsregler om inhämtande av yttrande från lagrådet. De nya reglerna i 8
kap. 18 § regeringsformen (RF) innebär att lagförslag i vissa angivna ämnen i
princip bör granskas av lagrådet. Det gäller grundlag om tryckfriheten, lag
om begränsningar i rätten att få ta del av allmänna handlingar, annan lag som
angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och rättigheterna, lag
om kommunal beskattning, lag om svenskt medborgarskap och civilrättslig
lag, offentligrättslig lag som avses i 8 kap. 3 § RF samt lag som avses i 11 kap.
RF, t. ex. lag om rättegången. Remiss till lagrådet behöver dock inte ske om
lagen är mindre viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Detsamma
gäller om lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans
beskaffenhet eller om en lagrådsremiss skulle fördröja lagstiftningsfrågans
behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Bestämmelserna i RF
kräver emellertid att regeringen, om den utan att ha hört lagrådet föreslår
riksdagen att stifta lag som hör till någon av de angivna kategorierna, i
propositionen redovisar skälen till att yttrande inte inhämtats.

Utskottet konstaterar att de nya reglerna lett till en inte obetydlig ökning
av antalet lagrådsremisser. Antalet lagrådsavdelningar har dock hittills
kunnat hållas på samma nivå som tidigare.

Vid utskottets granskning av regeringens propositioner har som närmare

KU 1980/81:25

redovisas i promemorian påträffats ett antal lagförslag i ämne som anges i 8
kap. 18 § RF beträffande vilka regeringen varken inhämtat yttrande från
lagrådet eller motiverat varför så ej skett. Utskottet vill understryka vikten
av att det såsom föreskrivs i RF alltid lämnas en redovisning av skälen varför
lagrådet inte hörts beträffande lagförslag inom det angivna området.

Frågan om lagrådsgranskning av förslag till ändring av basbeloppsreglerna
i lagen om allmän försäkring behandlar utskottet i annat sammanhang
(avsnitt 12).

3. Propositionerna

a. Propositionsavlämnandet

Sedan mitten av 1970-talet har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet.
Detta har varit naturligt mot bakgrund av den centrala roll för
riksdagsarbetet som regeringens förslag till riksdagen utgör. Det är främst
två delfrågor som har stått i förgrunden vid granskningen. Den ena gäller
spridningen i avlämnandet. Den andra avser förhållandet mellan å ena sidan
de planer för propositionsavlämnandet som upprättas inom regeringskansliet
och som överlämnas till riksdagen i anslutning till arbetets början i januari
och oktober och å andra sidan det faktiska avlämnandet.

När gäller frågan om spridningen i avlämnandet har utskottet tidigare
framhållit att en rad olägenheter uppstår i riksdagsarbetet om avlämnandet
av propositioner koncentreras till vissa kortare perioder, t. ex. sista veckan
före utgången av resp. propositionstid (den 10 resp. den 31 mars) eller rent av
den sista dagen av dessa perioder. En påtaglig koncentration inverkar
nämligen menligt på riksdagsledamöternas möjligheter att få tillräcklig tid
för inläsning av regeringsförslagen och att hinna överväga och utarbeta
motioner med anledning av dessa. Utskottens beredningsarbete försvåras
också varjämte negativa effekter kan uppkomma för kammarens arbete,
t. ex. under vårens slutskede. Även massmediernas möjligheter att ge en
tillfredsställande redovisning av riksdagsarbetet försämras.

Beträffande frågan om förhållandet mellan de upprättade planerna och det
faktiska propositionsavlämnandet har utskottet tidigare år erinrat om att en
god överensstämmelse mellan plan och det faktiska avlämnandet är en viktig
förutsättning för att riksdagen skall kunna arbeta på ett effektivt sätt. Om
aviserade propositioner i stor utsträckning lämnas senare än planen anger
eller om en rad propositioner avlämnas som ej angivits i planen förrycks
arbetet i utskottet, och därigenom försvåras i hög grad riksdagens arbete.

I de båda berörda hänseendena har utskottet tidigare år konstaterat
påtagliga brister. De rådande förhållandena har betecknats som synnerligen
otillfredsställande, och utskottet har ansett att kraftfulla ansträngningar
måste göras från regeringens sida för att få till stånd en ordning för

KU 1980/81:25

propositionsavlämnandet som möjliggör en utjämning och en bättre
planering av riksdagens arbete, främst under vårarna.

Beträffande förhållandena under 1980 kan följande iakttagelser göras (se
bilaga 3). Andelen av vårens propositioner som avlämnats under sista veckan
före resp. propositionstids utgång har under perioden 1971-1980 varit
genomsnittligt omkring 39 %. Under föregående år var den 42 %. Om man
ser på hur stor andel av vårens propositioner som avlämnats sista dagen av
resp. propositionstid har denna under samma tidsperiod varit genomsnittligt
14 %. I fjol var den 24 %. Även om anhopningen sista propositionsveckan
under 1980 inte mer än måttligt överstiger genomsnittet för den gångna
tioårsperioden och jämfört med de närmast föregående två åren faktiskt
innebär en klar förbättring är det alltför många propositioner som avlämnats
sista dagen.

I de propositionsförteckningar som lämnas anges som regel datum för
planerat avlämnande. I några fall anges dock endast ungefärlig tid för
avlämnandet, t. ex. ”mars”. Det är med utgångspunkt i angivet datum som
utskottet gör sin planering av behandling och dag för bordläggning i
kammaren av betänkanden. Benägenheten hos vissa departement att ange
en så vag tidpunkt som t. ex. mars/april eller viss månad är därför från
planeringssynpunkt olycklig. Den leder till uppenbara svårigheter för
utskotten att beräkna när ärendebehandlingen kan påbörjas och avslutas. En
viss risk finns också att avlämnandet kommer att ske i angiven periods sista
skede. Det är därför önskvärt att departementen i fortsättningen i större
utsträckning aviserar preciserad tidpunkt.

För ett planmässigt riksdagsarbete är det av stor vikt att de tidpunkter som
anges i plan för propositionsavlämnandet i största möjliga utsträckning kan
hållas. I detta hänseende har förhållandena under år 1980 varit otillfredsställande.
Förseningen i förhållande till planen uppgår för 1980 till inemot två
veckor i genomsnitt. Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av
att departementen informerar vederbörande utskott då förseningar kan
befaras.

Som framgått ovan har förhållandena även under 1980 varit otillfredsställande
när det gällt propositionsavlämnandet. De uttalanden som utskottet
vid flera tidigare tillfällen gjort i dessa frågor är därför fortfarande
aktuella.

b. Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen

Som närmare framgår av den kanslipromemoria som fogats till detta
betänkande som bilaga 4 har utskottet i årets granskning uppmärksammat
regeringens tillämpning av reglerna i 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen
(RO). Enligt dessa regler bör proposition med förslag om nytt eller
väsentligen höjt anslag innehålla uppskattning av framtida kostnader för det
ändamål som förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för

KU 1980/81:25

längre tid än den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, bör vidare
planen redovisas.

Utskottets granskning har omfattat regeringens propositioner med förslag
till anslag på statsbudgeten för budgetåret 1980/81. Granskningen visar att
det i dessa propositioner finns flera förslag om nya eller väsentligen höjda
anslag beträffande vilka redovisning av det framtida anslagsbehovet saknas
eller redovisningen är bristfällig. Utskottet har förståelse för att det i många
fall kan vara svårt att bedöma kostnaderna på längre sikt. Detta får dock inte
hindra att så långt möjligt en redovisning lämnas av ett nytt eller väsentligen
höjt anslags framtida konsekvenser. I samband med utskottets granskning
har också noterats att reglerna i 3 kap. 2 § tredje stycket RO inte
uppmärksammas i regeringskansliets anvisningar för propositionsskrivning.

Utskottet har med anledning av vad som förekommit vid granskningen
funnit anledning att erinra om bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket
RO.

4. Utgivningen av Svensk författningssamling

I likhet med tidigare år har utskottet granskat utgivningen av Svensk
författningssamling (SFS). Granskningen avser SFS 1980 och tar i huvudsak
sikte på förhållandet mellan författningarnas ikraftträdande och tidpunkten
då de utkommit från trycket.

Bestämmelser om kungörande av lagar och vissa andra författningar finns
bl. a. i 8 kap. 19 § regeringsformen (RF), i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra författningar och i författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1977:952).

Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan
dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall
kungöras så snart det kan ske, om inte annat föreskrivs i lag.

Lagen om kungörande av lagar och andra författningar är tillämplig på
författning som beslutats av riksdagen, regeringen eller myndighet under
riksdagen eller regeringen. Enligt 3 § skall för kungörande av författningar
finnas SFS, Riksdagens författningssamling, författningssamlingar för centrala
myndigheter och en författningssamling för varje län. Författning som
utfärdats av regeringen skall enligt 4 § första stycket i princip kungöras i SFS.
Om det blir lättare att överblicka författningsmaterialet eller andra särskilda
skäl föreligger, får regeringen enligt 4 § andra stycket bestämma att en viss
regeringsförfattning skall kungöras i någon annan angiven författningssamling.
Genom ett tillägg som beslutats våren 1980 (prop. 1979/80:120, KU
1979/80:47, rskr 1979/80:271, SFS 1980:153) får regeringen, om synnerliga
skäl föreligger, bestämma att en sådan författning skall kungöras i någon
annan angiven publikation. Utskottet underströk i sitt betänkande vikten av
att denna möjlighet tillämpas synnerligen restriktivt. Enligt 4 § tredje stycket

KU 1980/81:25

kan regeringen, om utomordentliga förhållanden gör det påkallat, bestämma
att en viss författning skall kungöras på annat sätt än som anges i första
stycket, t. ex. genom att tas in i en publikation som inte har karaktären av
författningssamling eller genom meddelanden i radio och TV. Med
utomordentliga förhållanden menas krig, arbetskonflikt eller andra extraordinära
situationer som gör det omöjligt att få en författning utgiven i vanlig
ordning (prop. 1975/76:112 s. 71). Enligt 13 § skall av författning framgå när
den träder i kraft.

Närmare bestämmelser om kungörande i SFS och andra författningssamlingar
finns i författningssamlingsförordningen. Enligt 4 § förordningen
utkommer SFS varje vecka, om inte särskilda skäl föranleder annat. Om
regeringen har utnyttjat sin möjlighet att kungöra författning i annan
författningssamling än SFS eller i någon annan publikation, skall enligt 5 § en
notis om detta införas i SFS så snart det lämpligen kan ske.

Utredningen om författningspublicering föreslog i sitt betänkande (SOU
1970:48) Svensk Författningssamling att i lagen om kungörande av lagar och
andra författningar skulle tas in en bestämmelse av innebörd att författning,
om inte annat framgick av den, skulle träda i kraft två veckor efter det att den
getts ut från trycket. Departementschefen (prop. 1975/76:112) framhöll
emellertid att det i författningar som tas in i SFS regelmässigt på något sätt
anges när författningen träder i kraft. Den fyraveckorsregel som gällde då
inget annat angavs hade enligt departementschefen spelat ut sin roll och
borde därför upphävas. I stället borde med avseende på alla författningar
föreskrivas i lag att det skall framgå av författningen när den träder i kraft. En
sådan ordning var enligt departementschefen väl motiverad från rättssäkerhetssynpunkt.

Vid riksdagsbehandlingen underströks i flera motioner vikten av att en
författning kan nå sina adressater i god tid före ikraftträdandet. Med
anledning härav uttalade konstitutionsutskottet (KU 1975/76:51 s. 8)
följande:

Utskottet kan instämma med motionärerna när det gäller vikten av att
planeringen av författningsutgivningen sker med beaktande av informationsfrågorna.
Som allmän riktlinje bör härvid gälla att en författning skall träda i
kraft först efter erforderligt rådrum för information om författningens
innehåll m. m. Utskottet förordar att planeringen av arbetet med nya lagar
och andra författningar sker med utgångspunkt i att om möjligt minst fyra
veckor bör förflyta mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
Är detta ogörligt bör helst åtminstone två veckor skilja kungörandet och
ikraftträdandet. Kortare tid än en vecka bör endast kunna komma i fråga i
undantagsfall. Till de absoluta minimikraven hör att en författning skall
kungöras på ett sådant sätt att möjlighet föreligger för envar som berörs av
författningen att ta del av författningens innehåll innan den träder i kraft.

Vad utskottet sålunda uttalat gav riksdagen regeringen till känna (rskr
1975/76:362).

KU 1980/81:25

Statsrådsberedningen har i en den 6 september 1976 dagtecknad promemoria
om rutinerna vid handläggningen av regeringsärendena m. m.
beträffande ikraftträdandetiden förklarat sig förorda att den då gällande
allmänna minimitiden av en vecka mellan kungörandet (dvs. utkomstdagen
från trycket) och ikraftträdandet förlängs med en vecka och samtidigt
understrukit att denna ”tvåveckorsfrist” skall anses som en minimitid. Om
möjligt borde tiden vara längre och - liksom hittills - ikraftträdandet sättas
till en bestämd dag.

I 1976/77 års granskningsbetänkande (KU 1976/77:44) framhöll utskottet
att behovet av information om en författning självfallet varierade beroende
på ämnet för författningen. Så t. ex. pekade utskottet på att s. k.
beredskapslagar, t. ex. förordnande om prisstopp, för att vara effektiva
måste ges omedelbar verkan och att detsamma ibland kunde vara förhållandet
med skattelagstiftning. I vissa fall var vidare informationsfaktorn mindre
betydelsefull. Detta var t. ex. fallet med ändringar i verksinstruktioner och
liknande förordningar. Utskottet underströk slutligen vikten av att en så
obestämd ikraftträdandebestämmelse som att frågan överlämnas till regeringens
avgörande inte kom till användning annat än i undantagsfall och när
det av alldeles speciella skäl var motiverat.

I 1977/78 års granskningsbetänkande (KU 1977/78:35) konstaterade
utskottet bl. a. att den av statsrådsberedningen rekommenderade tvåveckorsfristen
mellan utgivning och ikraftträdande hade iakttagits för merparten
av författningarna. Drygt 20 % av författningarna hade dock utkommit
kortare tid än en vecka före ikraftträdandet. Detta föranledde utskottet att
understryka vikten av att informationskravet tillgodosågs genom att erforderlig
tid fick förflyta mellan utgivningen och ikraftträdandet.

I 1978/79 års granskningsbetänkande (KU 1978/79:30) noterade utskottet
att nästan en fjärdedel av författningarna utkommit från trycket så sent som
sju dagar eller kortare tid före ikraftträdandet. Detta kunde enligt utskottet
inte anses tillfredsställande. Utskottet förutsatte att man inom regeringskansliet
skulle öka ansträngningarna att följa de rekommendationer som år
1976 utfärdats av statsrådsberedningen, nämligen att en tidsrymd av två
veckor mellan utkomstdagen och ikraftträdandet i princip skall betraktas
som en minimitid.

I 1979/80 års granskningsbetänkande (KU 1979/80:50) konstaterade
utskottet att någon förbättring inte skett i förhållande till föregående år när
det gäller antalet författningar som utkommit från trycket senare än sju dagar
före ikraftträdandet. Av 1 212 publicerade författningar hade 405 utkommit
senare än två veckor före ikraftträdandet. Omkring 280 av dessa eller
närmare en fjärdedel av det totala antalet hade utkommit sju dagar före
ikraftträdandet eller senare. Utskottet underströk därför ånyo kraftigt vikten
av att i princip minst två veckor får förflyta mellan en författnings publicering
och dess ikraftträdande. Vid granskningen hade vidare noterats några fall där
det inte framgick när författningen träder i kraft. Utskottet framhöll med

KU 1980/81:25

anledning härav det angelägna i att beträffande samtliga författningar iakttas
bestämmelsen om att det skall framgå av en författning när den träder i
kraft.

Under år 1980 publicerades 1 143 författningar i SFS. I bilaga 5 till detta
betänkande redovisas författningar sorn utkommit senare än två veckor före
ikraftträdandet. Bilagan upptar 348 författningar. Omkring 240 av dessa,
alltså ca en femtedel av det totala antalet, utkom sju dagar eller kortare tid
före ikraftträdandet eller efter denna tidpunkt. Rättschefen i statsrådsberedningen
har påpekat att det, när det gäller författningar som varit beroende
av riksdagsbeslut, i många fall inte varit möjligt att utfärda författningen med
större tidsmarginal i förhållande till ikraftträdandet beroende på att
riksdagens beslut kommit alltför sent. Det kan noteras att bland de 349
författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet finns
91 lagar samt 47 förordningar beträffande vilka hänvisning skett till ett
riksdagsbeslut.

Vid genomgången av de författningar som publicerats under år 1980 har
liksom föregående år noterats några fall där det inte framgår när författningen
träder i kraft. Det gäller förordningen (1980:78) om inställande av
vissa inskrivningsdagar under år 1980, förordningen (1980:358) om normaltal
för full arbetstid för år 1980, förordningen (1980:650) om vissa ersättningar
vid kommunal samverkan på skolväsendets område under läsåret 1980/81,
förordningen (1980:706) om basenhet för taxeringsåret 1982 och förordningen
(1980:911) om inställande av vissa inskrivningsdagar under år 1981.

Regeringen har i ett antal fall utnyttjat möjligheten att kungöra
regeringsförfattningar i annan författningssamling än SFS. Enligt de notiser
som införts i SFS har under år 1980 94 författningar kungjorts på sådant sätt.
Den nya möjligheten att, om synnerliga skäl föreligger, kungöra regeringsförfattning
i annan publikation än författningssamling synes inte ha
tillämpats under år 1980.

Det kan slutligen noteras att förordningen (1980:259) om fortsatt giltighet
av förordningen (1980:106) om allmänt prisstopp, m. m. har kungjorts
genom att den lästs upp i radio den 8 maj 1980. Förordningen har härefter
bekantgjorts i andra hand genom att tas in i SFS. Förordningen utfärdades
under pågående arbetskonflikt vid det tryckeri som trycker och distribuerar
SFS. Kungörandet skedde med stöd av den tidigare nämnda bestämmelsen i
4 § tredje stycket lagen om kungörande av lagar och andra författningar.

Utskottet konstaterar att någon nämnvärd förbättring inte skett i
förhållande till föregående år när det gäller antalet författningar som kommit
ut från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet. Enligt utskottets
mening bör ökade ansträngningar göras inom regeringskansliet för att
minska förseningarna i författningsutgivningen. Utskottets granskning ger
inte underlag för någon säker bedömning av i vad mån förseningar i
författningsutgivningen beror på sena riksdagsbeslut. Utskottet avser att

KU 1980/81:25

närmare ta upp denna fråga i kommande års granskning. Det bör dock
understrykas att frågan i hög grad hänger samman med tidsplaneringen av
propositionsavlämnandet. Denna fråga har utskottet behandlat i avsnitt
3 a.

Vad som framkommit vid granskningen ger slutligen utskottet anledning
att liksom föregående år understryka vikten av att bestämmelsen om att det
skall framgå av en författning när den träder i kraft iakttas beträffande
samtliga författningar.

5. Regeringens utövning av normgivningsmakten

Vid årets granskning har utskottet fortsatt den undersökning av regeringens
utövning av sin normgivningsbefogenhet som inleddes förra året.
Slutsatsen blev då att normgivningssystemet enligt 1974 års regeringsform
(RF) syntes - så långt undersökningen sträckte sig - fungera tillfredsställande
och i stort sett svara mot de förväntningar och önskemål som uppställdes i
förarbetena till RF. Årets granskning ändrar inte den slutsatsen. Den ger
dock vid handen att funktionsdugligheten förutsätter att regeringen på vissa
områden i relativt hög grad tar i anspråk sina på RF grundade befogenheter
att meddela verkställighetsföreskrifter till lag resp. att delegera till myndighet
att göra detta.

Årets granskning har omfattat normgivningen inom ekonomi - och
budgetdepartementen. Den har begränsats till de författningar som intagits i
SFS åren 1979 och 1980. Granskningen redovisas i sina detaljer i bilaga

Inom de undersökta områdena är antalet lagar stort. När det gäller
budgetdepartementets skatteområde överväger lagarna. 1979 var antalet
lagar där omkring dubbelt så stort som antalet förordningar. 1980 svarade
förordningarna bara för omkring en fjärdedel av det totala antalet
författningar på området - återstoden utgjordes av lagar.

Även inom ekonomidepartementets författningar överväger lagarna stort.
När det däremot gäller budgetdepartementets löne- och personalområde -som till den helt övervägande delen ligger inom området för regeringens
restkompetens enligt 8 kap 13 § RF - är det naturligt att förordningarna helt
dominerar bilden.

Kompetensgrunden verkställighetsföreskrifter har enligt undersökningen
sin främsta betydelse inom den del av riksdagens obligatoriska lagområde
som avser offentligrättsliga föreskrifter. RF kräver att alla grundläggande
normer inom det obligatoriska lagområdet skall beslutas av riksdagen.
Riksdagsförfarandet är så pass omständligt att det inte är i praktiken möjligt
att använda det annat än i ett relativt begränsat antal fall. Liksom tidigare
måste därför regeringen och myndigheter under regeringen svara för en stor
del av den detaljinriktade normgivningen på det offentligrättsliga området.
Detta blir möjligt genom institutet verkställighetsföreskrifter.

KU 1980/81:25

Gränsen mellan föreskrift som kräver lagform och verkställighetsföreskrifter
kan inte sällan vara svår att dra. Några mera bestämda kriterier utöver de i
bilaga 6 redovisade uttalandena i grundlagspropositionen kan knappast
anges. Frågan om vad som är tillåtet som verkställighetsföreskrifter får i sista
hand avgöras i det enskilda fallet. Mot denna bakgrund är det förståeligt att -som undersökningen ger vid handen - lagstiftaren i åtskilliga fall använt sig av
s. k. kvasidelegering dvs. en bestämmelse som till formen är en delegationsregel
men som faktiskt endast markerar att på en särskilt angiven punkt
utfyllnad av lagregleringen skall göras genom verkställighetsföreskrifter.

Vid undersökningen har det inte varit praktiskt möjligt att i detalj granska
om regeringen genom de förordningar, som avsetts utgöra verkställighetsföreskrifter
till lagar, överskridit gränsen mot lagområdet. Det har inte
framkommit att regeringen beslutat föreskrifter om verkställighet av lag
utöver vad som medges enligt RF. I ett fall som närmare redovisas i bilaga 6
(s. 134) kan det dock ifrågasättas om inte regeringen överskridit sina
befogenheter. Det har gällt en ändring i strafföreskrifter som regeringen inte
får besluta enbart på grundval av den kompetens som meddelats genom 8
kap. 13 § RF. I övrigt har inte framkommit att regeringen inom de
ämnesområden som undersökningen omfattat fattat normbeslut inom
riksdagens obligatoriska lagområde.

Undersökningen ger anledning till antagande att en stor del av den totala
normgivningen inom de granskade områdena efter delegering från regeringen
ankommer på myndigheter under regeringen. Bl. a. har riksskatteverket
uppenbarligen fått omfattande normgivningsbefogenheter.

Myndigheternas normgivning har en mycket stor praktisk betydelse för
den enskilde. Denna normgivning är omfattande. Av det totala normbeståndet
i samhället härrör sannolikt flertalet från olika myndigheter. Myndigheternas
normgivning skall komplettera och fylla ut riksdagens lagstiftning och
regeringens förordningar, som den är underordnad. Den har inte granskats i
detta sammanhang. Uppsikten över denna myndighetsverksamhet får anses i
första hand ankomma på regeringen. Det är ju regeringen som genom
förordningar ger myndigheterna de erforderliga befogenheterna på området.
Om det finns anledning till det kan regeringen begränsa eller helt återta
tidigare bemyndiganden. Regeringen är också den instans som har att pröva
ev. besvär över myndighets normbeslut. Även utan besvär kan regeringen
alltid genom förordning upphäva eller ändra normer som beslutats av
myndighet. Bl. a. av dessa skäl är det väsentligt att regeringen fortlöpande
följer myndigheternas normgivning och tar de initativ som framstår som
påkallade. I sammanhanget kan erinras om att regeringen genom förordning
kan meddela generella regler för myndigheternas normgivning.

De granskade förordningarna innehåller åtskilliga föreskrifter om delegering
till myndigheter av normgivningsbefogenheter. I flertalet fall har
delegeringsbesluten - vare sig det har varit fråga om s. k. subdelegering
enligt 8 kap. 11 § RF eller delegering enligt 8 kap. 13 § tredje stycket RF -endast avsett begränsade delar av regeringens egen normgivningskompe -

KU 1980/81:25

tens. Det kan emellertid ifrågasättas om inte sådana generella bemyndiganden
som bemyndigandet i 60 a § taxeringskungörelsen för RSV att meddela
verkställighetsföreskrifter såvitt gäller kommunalskattelagen, lagen om
statlig inkomstskatt och lagen om statlig förmögenhetsskatt (se bilaga 6
s. 131) borde ha på något sätt begränsats.

Slutligen kan noteras att det av undersökningen framgår att äldre
bemyndiganden som, ehuru giltiga, inte är förenliga med RF:s normgivningssystern,
fortfarande utnyttjas på skatteområdet.

6. Möjligheten till resning m. m. i ärende som avgjorts av regeringen

Utskottet har i årets granskning uppmärksammat möjligheten till s. k.
extraordinära rättsmedel i ärenden som avgjorts av regeringen. Särskilt har
undersökts hur möjligheten att ansöka om resning i regeringsärenden har
utnyttjats. Därvid har speciell uppmärksamhet riktats på ett regeringsärende
om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen i vilket regeringsrätten beviljat
resning. Detta regeringsärende togs upp redan i förra årets granskningsarbete.
Ärendet redovisades emellertid inte i granskningsbetänkandet, eftersom
det då var föremål för prövning i regeringsrätten. Ett annat regeringsärende
som utskottet särskilt kommer att ta upp i detta sammanhang gäller
tillsättning av viss tjänst vid Musikaliska akademin. I detta ärende har
regeringsrätten avslagit en ansökan om resning.

Extraordinära rättsmedel kan tillgripas för att söka ändring i ett avgörande
sorn enligt vanliga regler är slutgiltigt, t. ex. därför att det är meddelat av
högsta instans, därför att överklagande enligt särskild föreskrift är förbjudet
eller därför att tiden för överklagande har gått ut. Resning kan beviljas på
grund av väsentliga i första hand materiella fel hos beslutet och medför att
ärendet skall tas upp på nytt av samma instans som sist beslutade i det eller i
enklare fall av den resningsbeviljande instansen. Till de extraordinära
rättsmedlen hör förutom resning återställande av försutten tid samt besvär
över domvilla och det likartade rättsmedlet nullitetsbesvär. Återställande av
försutten tid kan beviljas när någon har försuttit en klagotid och haft laga
förfall för sin underlåtenhet att klaga och medför rätt att överklaga beslutet
inom en ny tidsfrist. Besvär över domvilla och nullitetsbesvär, som i princip
anförs hos närmast högre instans, kan tillgripas i vissa fall om ett avgörande
är behäftat med vissa grova fel i första hand av formell natur.

Ill kap. 11 § regeringsformen (RF) finns en grundläggande bestämmelse
om resning och återställande av försutten tid. Enligt bestämmelsen kan
resning i avgjort ärende samt återställande av försutten tid beviljas av
regeringsrätten i fråga om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet är högsta instans samt i annat fall av högsta
domstolen. Av paragrafen framgår vidare att närmare bestämmelser om
resning och återställande av försutten tid kan meddelas i lag.

I den äldre regeringsformen fanns en motsvarande bestämmelse i 19 §.

KU 1980/81:25

Enligt denna var dock regeringsrättens kompetensområde inskränkt till
ärenden som tillhörde dess egen eller kammarrättens slutliga prövning. Den
ändring som gjorts innebär bl. a. att regeringsärendena har förts till
regeringsrätten.

I propositionen med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
m. m. (prop. 1973:90 s. 409) uttalade föredragande departementschefen
följande beträffande förslaget till reglering i 11 kap. 11 § RF:

Som grundlagberedningen har framhållit talar starka skäl för att bestämmelserna
om resning och återställande av försutten tid tas upp i en ny RF.
Högsta domstolens och regeringsrättens befogenheter med avseende på
dessa extraordinära rättsmedel är av sådan grundläggande betydelse att
bestämmelser i ämnet väl försvarar sin plats i grundlag. För bestämmelser i
detta ämne talar också det förhållandet att de nämnda domstolarnas
befogenheter i det aktuella hänseendet till stor del bygger uteslutande på 19 §
i nuvarande RF.

I remisyttrandena över grundlagberedningens förslag har bl. a. från
regeringsrättens sida förordats en viss omfördelning mellan regeringsrätten
och högsta domstolen av handhavandet av de extraordinära rättsmedlen.
Även jag anser att det lämpligen bör ankomma på regeringsrätten att bevilja
resning och återställande av försutten tid inte bara när fråga är om ärenden
för vilka regeringsrätten är högsta instans utan såvitt gäller alla ärenden där
regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta
instans. I övriga fall bör beslutanderätten liksom hittills ligga hos högsta
domstolen.

En bestämmelse av nu angivet innehåll har tagits in i förevarande paragraf.
Där föreskrivs också att närmare bestämmelser i ämnet kan meddelas genom
lag.

Förslaget och uttalandena godtogs av riksdagen (KU 1973:26, rskr
1973:265, KU 1974:8, rskr 1974:19).

Ytterligare lagregler om resning och återställande av försutten tid finns
endast i fråga om brottmål och tvistemål. Reglerna, som finns i 58 kap.
rättegångsbalken (RB), behandlar förutsättningar, tidsfrister och förfarande
när det gäller resning och återställande av försutten tid i sådana mål. För
förvaltningsärenden saknas motsvarande bestämmelser. Av regeringsrättens
praxis har dragits slutsatsen att regeringsrätten så långt möjligt söker ledning
i RB:s bestämmelser men inte anser sig helt bunden av dem. Resning har
t. ex. beviljats inte bara på grund av materiella fel som anges i 58 kap. RB
utan också på grund av väsentliga fel i förfarandet.

Frågan om ytterligare lagregler om resning och återställande av försutten
tid i förvaltningsärenden behandlas f. n. av förvaltningsrättsutredningen (Ju
1978:09), som tillkallats för att göra en översyn av förvaltningslagen m. m.
Utredningen har bl. a. i uppdrag att utarbeta närmare lagregler om resning
och återställande av försutten tid i ärende där regeringen, förvaltningsdomstol
eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. Föredragande departementschefen
anförde i direktiven (Dir. 1978:85, se 1979 års kommittéberättelse
Del II s. 60) att allmänheten i stor utsträckning torde vara okunnig om

KU 1980/81:25

de båda berörda rättsmedlen. Detta beror enligt departementschefen
säkerligen på att en närmare reglering i lag saknas. Resultatet av
förvaltningsrättsutredningens arbete i dessa delar beräknas föreligga i ett
slutbetänkande omkring årsskiftet 1981-1982.

Möjligheten till resning i regeringsärenden gäller förvaltningsärenden,
huvudsakligen ärenden som har karaktär av rättstillämpning. Rena normbeslut,
såsom beslut om författningar, kan däremot inte bli föremål för
resning. En viss motsvarighet finns dock genom reglerna om s. k. lagprövning
i 11 kap. 14 § RF. Enligt dessa regler får domstol eller annat offentligt
organ, som finner att en föreskrift står i strid mot bestämmelse i grundlag
eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende åsidosatts vid dess tillkomst, inte tillämpa föreskriften. Har
riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpning dock
underlåtas endast om felet är uppenbart.

Möjligheten att återställa försutten tid i fall där regeringen fattat beslut i ett
ärende kan bli aktuell i en situation där regeringen avvisat för sent inkomna
besvär men klaganden senare visat sig ha laga förfall (se t. ex. NJA 1971
s. 457). I fall där regeringen beslutat i sak kan det däremot inte bli fråga om
att återställa försutten tid, eftersom regeringens beslut inte kan överklagas.

Rättsmedlen besvär över domvilla och nullitetsbesvär har inte reglerats för
förvaltningsrättens del. De torde vid sidan av resningsmöjligheten sakna
aktualitet när det gäller ärenden som beslutats av regeringen. I det följande
begränsar utskottet sin redovisning till frågan om resning i regeringsärenden.

Utskottet har undersökt hur möjligheten att ansöka om resning har
utnyttjats när det gäller regeringsärenden. Undersökningen avser tiden från
den 1 januari 1975 då RF trädde i kraft. Sedan dess har enligt vad som
framkommit vid undersökningen 23 resningsansökningar som gäller beslut
av regeringen avgjorts av regeringsrätten. En förteckning över dessa ärenden
fogas som bilaga 7A till detta betänkande. Bilaga 7 B innehåller en
schematisk uppställning av det totala antalet resningsansökningar hos
regeringsrätten åren 1975-1980 med särskild uppdelning på departement av
avgjorda resningsansökningar beträffande regeringsärenden.

Bland de 23 redovisade fall i vilka regeringsrätten avgjort ansökan om
resning i regeringsärende finns endast två där ansökningen har bifallits. Det
första från år 1977 gäller ett ärende om vapenfri tjänst. I detta ärende hade
regeringen inte upptagit besvär till prövning eftersom de inkommit efter
besvärstidens utgång. Utredningen i regeringsrätten visade dock att besvären
inkommit till försvarsdepartementet före besvärstidens utgång (RÅ 1977 Bb
11).

Det andra fallet, som särskilt tagits upp inom utskottet, gäller ett ärende
om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen för EKA AB att bygga en fabrik för

2 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

tillverkning av bensylprodukter. Regeringen hade den 5 juli 1979 avgjort
ärendet utan att först inhämta yttrande från koncessionsnämnden för
miljöskydd. Regeringsrätten fann i sitt beslut den 24 april 1980 att ett sådant
yttrande skulle ha inhämtats innan tillståndsärendet avgjordes och att
ärendet således inte blivit handlagt i enlighet med föreskriften i 7 kap. 2 §RF
att vid beredning av regeringsärende behövliga upplysningar och yttranden
skall inhämtas från berörda myndigheter. Regeringsrättens beslut, som även
innehåller en avskrift av regeringsbeslutet, fogas som bilaga 7 C till detta
betänkande.

Vidare har utskottet granskat ett regeringsärende om tillsättning av ett
långtidsvikariat på tjänsten som överbibliotekarie vid Musikaliska akademins
bibliotek, i vilket regeringsrätten den 23 mars 1981 avslagit en ansökan
om resning.

Musikaliska akademin, som inte har offentligrättslig karaktär, skall enligt
sina av Kungl. Maj:t den 27 maj 1971 fastställda stadgar genom sin styrelse
utse innehavare av tjänsten som överbibliotekarie. Enligt beslut av Kungl.
Maj:t samma dag skall tillsättningsbeslutet fastställas av Kungl. Maj:t.
Resningsärendet avsåg i första hand frågan om akademin haft något enligt
regeringsformen gällande bemyndigande att besluta om statliga tjänster.
Regeringsrätten gav följande motivering till sitt ställningstagande:

I de av Kungl. Maj:t den 27 maj 1971 fastställda stadgarna för Musikaliska
akademien föreskrivs i 29 § att styrelsen för akademien efter sakkunnigförfarande
utser innehavare av tjänsten som överbibliotekarie. Kungl. Maj:t
har vidare i beslut samma dag förordnat att beslut av Musikaliska
akademiens styrelse om tillsättning av tjänsten som överbibliotekarie skall
fastställas av Kungl. Maj:t. Utseendet av överbibliotekarie får anses som
tillsättning av offentlig tjänst och därmed vara en form av myndighetsutövning.
Då Musikaliska akademien är att anse som ett enskilt rättssubjekt, skall
enligt 11 kap. 6 § tredje stycket regeringformen Musikaliska akademiens
tillsättningsbefogenhet ha stöd i lag. Emellertid gäller enligt 6. övergångsbestämmelserna
till regeringsformen att de ovannämnda föreskrifterna om
tillsättning av tjänsten som överbibliotekarie vid Musikaliska akademien
äger fortsatt giltighet även efter regeringsformens ikraftträdande den 1
januari 1975 utan hinder av att de icke har tillkommit i den ordning som
skulle ha iakttagits om gällande regeringsform tillämpats.

Utskottet, som inte har någon annan uppfattning än regeringsrätten om
hur regeringsformen skall tillämpas i detta fall, vill - med anledning av vad
som förekommit under utskottsbehandlingen - tillägga följande:

Enligt andra meningen i punkt 6 övergångsbestämmelserna till RF får
bemyndigande som beslutats av riksdagen eiler av Kungl. Maj:t och
riksdagen gemensamt utnyttjas även efter nya RF:s ikraftträdande. Motsättningsvis
följer härav, att bemyndiganden som beslutats på annat sätt inte får
utnyttjas efter nämnda tidpunkt. Denna bestämmelse syftar emellertid
enbart på normgivningskompetensen (jfr prop. 1973:90 s. 470). Regeringen
kan således inte utfärda förordningar eller överlåta förordningsmakt till
annat organ utöver vad som är tillåtet enligt 8 kap. RF, såvida regeringen inte

KU 1980/81:25

med riksdagens medverkan fått ett särskilt bemyndigande härtill före nya
RF:s ikraftträdande. Eftersom Musikaliska akademiens rätt att tillsätta
tjänsten som överbibliotekarie inte innebär någon delegering av normgivningskompetensen,
är andra meningen i punkt 6 övergångsbestämmelserna
till RF inte tillämplig.

Den lämnade redovisningen föranleder i övrigt inget uttalande från
utskottets sida. Utskottet avser emellertid att även i fortsättningen följa
frågan om resning i regeringsärenden.

7. Interpellationer och frågor

Mot bakgrund av det ökade antalet spörsmål under senare år har utskottet
i årets granskning velat lämna en mer omfattande redovisning av statsrådens
och departementens befattning med interpellationerna och frågorna. Redovisningen
grundar sig på en inom utskottets kansli upprättad promemoria,
intagen som bilaga 8 till detta betänkande. Denna promemoria innehåller en
allmän genomgång av spörsmålsinstitutens funktionssätt under enkammarriksdagens
tid.

Spörsmålsinstituten har kommit att spela en allt större roll i det
parlamentariska livet. Med tiden har interpellationerna och frågorna
utvecklats till de oftast begagnade av de instrument för kontroH av regeringen
som riksdagen förfogar över. Till skillnad från de andra kontrollmedel som
anges i 12 kap. (RF) kan en interpellation eller en fråga visserligen inte direkt
ge upphov till några statsrättsliga konsekvenser. Statsråden är inte ens
skyldiga att besvara spörsmål, även om svar i praktiken nästan alltid ges. Å
andra sidan bör det framhållas att interpellations- och frågedebatterna ofta
har stor betydelse för den allmänna debatten. Detta förhållande i kombination
med den snabbhet med vilken olika samhällsproblem kan aktualiseras i
riksdagen i spörsmålets form gör interpellationer och frågor till ett effektivt
medel för riksdagens kontroll av regeringen.

Som redan nämnts har antalet spörsmål ökat under senare år. Särskilt
markant har ökningen varit sedan 1976/77 års riksmöte. Av de båda
spörsmålstyperna är det frågorna som uppvisar en mer kontinuerlig ökning.
Utvecklingen beträffande interpellationerna är mera ojämn. En förskjutning
från interpellationer till frågor har således ägt rum under senare år. Denna
förskjutning torde i stort ha inneburit en ökad arbetsbelastning för statsråden
och departementen. Visserligen krävs i allmänhet mindre utförliga svar på
frågorna än på interpellationerna. Men detta förhållande uppväger knappast
den nackdel som ligger i det pressade tidsschemat för utarbetandet av
frågesvaren.

Stora skillnader föreligger mellan statsråden i fråga om antalet besvarade
frågor och interpellationer. Under 1979/80 års riksmöte gav industriministern
svar på flest spörsmål, nämligen 131, vilket utgör närmare en femtedel
av alla interpellationer och frågor. Kommunikationsministern besvarade 82

KU 1980/81:25

spörsmål eller drygt 10 %. Dessa båda statsråd tillsammans lämnade alltså
svar på ej mindre än ca 30 % av alla interpellationer och frågor. Åtta statsråd
besvarade färre än 20 spörsmål och tre färre än 10. De statsråd som fick
många interpellationer och frågor begagnade sig av naturliga skäl oftare än
andra statsråd av möjligheten att lämna gemensamma svar på två eller flera
spörsmål. Därmed utjämnades något den ojämna belastningen mellan
statsråden.

En uppdelning av spörsmålen på resp. departement visar att den ökning
som har ägt rum sedan 1976/77 nästan helt och hållet faller på industridepartementet.
Industridepartementet har därmed blivit avsevärt mer belastat
med spörsmål än något annat departement. I sammanhanget skall erinras om
att industridepartementet inte endast bereder frågor på industri- och
energipolitikens områden utan sedan maj 1977 också de regionalpolitiska
frågorna. En viss mindre ökning under senare år kan också noteras för
jordbruksdepartementet. För kommunikationsdepartementets del har
svängningarna mellan åren varit ganska stora. För de övriga departementen
har tillströmningen av interpellationer och frågor varit påfallande stabil
under senare år.

För beredningen av svaren på interpellationer och frågor inom departementen
finns av statsrådsberedningen utfärdade anvisningar som dock
endast avser den form av gemensam beredning som brukar kallas för delning.
Enligt dessa anvisningar skall svar på alla interpellationer och frågor delas,
dvs. cirkulera för ev. erinringar bland samtliga statsråd och vissa tjänstemän i
regeringskansliet, i samma utsträckning som propositioner, lagrådsremisser,
förordningar och kommittédirektiv.

Som redan nämnts besvarar statsråden så gott som alla spörsmål som ställs
trots att någon skyldighet att svara ej föreligger. Det kan framhållas att sedan
1975 har samtliga interpellationer besvarats. Detta förhållande skall ses mot
bakgrund av en bestämmelse i den nya riksdagsordningen enligt vilken ett
statsråd som inte besvarar en interpellation inom fyra veckor, före utgången
av denna tid måste meddela riksdagen muntligen varför svaret uteblir eller
anstår. Denna regel har också medfört att antalet interpellationer som
besvaras inom en månad numera är avsevärt större än före 1975.
Fyraveckorsregeln har således i realiteten kommit att uppfattas som en stark
rekommendation både att besvara interpellationerna och att göra det före
utgången av denna tidsfrist.

Nyssnämnda bestämmelse i riksdagsordningen kräver också att anledningen
till att svaret på en interpellation dröjer mer än fyra veckor meddelas
riksdagen. En genomgång, som har gjorts av de förseningsmeddelanden som
lämnades under 1979/80 års riksmöte, visar att i det övervägande antalet fall
anges skäl för dröjsmålet. I sju fall uppges dock ingen särskild anledning till
varför svaret dröjer. Utskottet anser det angeläget att bestämmelsen
genomgående iakttas också på denna punkt.

När det gäller frågorna rekommenderar riksdagsordningen att de besvaras

KU 1980/81:25

vid den frågestund som infaller närmast efter sex dagar från det att frågan
lämnades in. Uppgifter som har lämnats av utskottet i 1978 och 1980 års
granskningsbetänkanden visar, att andelen frågor som besvarats inom en
vecka sjunkit under senare år. Utskottet framhöll med anledning härav i 1978
års granskningsbetänkande angelägenheten av att tidsöverdrag i möjligaste
mån undviks. Inte minst från allmänhetens synpunkt är det av stor vikt att en
fråga inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras (KU 1977/78:35
s. 16-18). I stort sett samma uttalande gjordes av utskottet då saken togs upp
igen i 1980 års granskning (KU 1979/80:50 s. 13). Utskottet vill nu på nytt
understryka vikten av att riksdagsordningens rekommendation beträffande
tidpunkten för besvarande av frågor så långt möjligt följs.

När det gäller innehållet i svaren på interpellationer och frågor bör först
framhållas att de konstitutionella begränsningar som gäller för innehållet i
regeringsbesluten i lika hög grad måste gälla för innehållet i uttalanden som
statsråden gör i spörsmålssvaren. Detta följer av att de ställningstaganden
som statsråden ger uttryck för i dessa svar självfallet måste kunna omsättas i
grundlagsenliga regeringsbeslut.

Statsrådens möjligheter att fritt uttala sig i svaren på spörsmål begränsas
bl. a. av vissa allmänna bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen.
Av störst intresse i detta sammanhang är de inskränkningar som
anges i 11 kap. 7 § RF. Enligt denna bestämmelse får ingen myndighet, ej
heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet
skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning
mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Vad
detta förbud mot direktiv till förvaltningsmyndighet för särskilda fall
närmare innebär utvecklades i grundlagspropositionen på följande sätt
(prop. 1973:90 s. 398):

Förbudet bör begränsas till att omfatta förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden, medan myndigheternas faktiska handlande
lämnas utanför. Vidare bör förbudet i första hand ta sikte på sådana ärenden
som rör myndighetsutövning mot enskild. Med myndighetsutövning mot

enskild avser jag härvid utövning av befogenhet att för enskild

bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller
annat jämförbart förhållande. Det är framför allt när det är fråga om ärenden
av denna typ som det är ett starkt rättssäkerhetsintresse att förvaltningsmyndigheterna
är fullt självständiga i förhållande till överordnade organ.
Förbudet mot direktiv i särskilda fall torde emellertid böra omfatta också
myndighetsutövning mot kommun. För kommunerna är det av betydelse att
ingen myndighet och inte heller riksdagen kan bestämma hur förvaltningsmyndighet
skall besluta i ett ärende som rör en mot kommun riktad
myndighetsutövning. Förbudet mot direktiv i särskilda fall torde också böra
omfatta en del ärenden som har annan karaktär än som förut sagts.
Övervägande skäl synes nämligen tala för att förbudet bör omfatta alla
ärenden som rör tillämpning av lag. Härvid avses inte bara ärenden i vilka
viss av riksdagen beslutad lag tillämpas utan även ärenden i vilka fråga är om

KU 1980/81:25

tillämpning av verkställighetsföreskrifter till lagen som regeringen kan ha
utfärdat med stöd av 8 kap. 13 § i departementsförslaget.

När det gäller innehållet i statsrådens svar på spörsmål bör också erinras
om att enligt 12 kap. 5 § RF skall interpellationer och frågor avse
angelägenheter som angår statsrådens tjänsteutövning. I grundlagspropositionen
framhålls beträffande denna bestämmelse att endast regeringens eller
enskilt statsråds beslut och åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärd som
faller under regeringens behörighet skulle få bli föremål för interpellation
eller fråga. Andra myndigheters agerande fick inte göras till en huvudsak
vare sig i själva spörsmålet eller i den efterföljande debatten.

Bestämmelsen i 12 kap. 5 § RF riktar sig uppenbarligen i första hand till
riksdagen och dess ledamöter. Den får emellertid också ses som ett förbud
för statsråden att i svar på interpellationer och frågor uttala sig om annat än
sin tjänsteutövning. Som framgår av förarbetena är syftet med denna
bestämmelse i likhet med regeln i 11 kap. 7 § RF att skydda myndigheternas
självständighet. De förarbeten till 12 kap. 5 § RF som nyss redovisades synes
dock ge ett mer långtgående skydd än 11 kap. 7 § RF.

Den undersökning, som företagits av svaren på interpellationer och frågor
under 1979/80 års riksmöte samt under hösten 1980, visar att statsråden i de
undersökta fallen inte bara iakttar förbudet i 11 kap. 7 § RF utan också över
huvud taget undviker att uttala sig om verksamheten vid olika förvaltningsmyndigheter.
När det gäller spörsmål som på ett eller annat sätt berör
handläggningen av ett ärende inom en förvaltningsmyndighet innehåller
svaren inte i något fall en meningsyttring. Detta gäller oberoende av om
förvaltningsmyndigheternas prövning av ärendet pågår eller är avslutad.
Endast i fråga om spörsmål som gäller annat handlande av myndigheterna än
prövning av ärenden förekommer det i ett par fall att statsrådet i svaret ger
uttryck för en uppfattning. Undersökningens resultat synes således avspegla
den mer restriktiva inställning till statsrådens rätt att uttala sig om
myndigheternas verksamhet som kommer till uttryck i förarbetena till 12
kap. 5 § RF.

Frånvaron av meningsyttringar i dessa interpellations- och frågesvar
innebär i allmänhet inte att statsråden också avstår från att redovisa vissa
faktiska omständigheter av betydelse för frågeställningen i spörsmålet.
Enligt utskottets uppfattning är det en lämplig praxis att statsråden - även i
de spörsmålssvar där de inte anser sig böra uttala någon mening - lämnar
sakupplysningar i berörda hänseenden, i den mån sådana upplysningar kan
antas vara av intresse för frågeställaren.

Begränsningar i statsrådens möjligheter att i svar på interpellationer och
frågor uttala sig om förvaltningsmyndigheternas verksamhet berör ytterst
frågan om de statsrättsliga relationerna mellan regeringen och dessa
myndigheter. Utskottet vill påminna om att denna allmännare frågeställning
behandlas inom förvaltningsutredningen, som fått i uppdrag att kartlägga de
förändringar som har skett i den statliga förvaltningens organisation och mot

KU 1980/81:25

bakgrund härav beskriva och analysera nu rådande förhållanden och
problem i relationerna mellan regering, riksdag och förvaltningsmyndigheter.

Den företagna granskningen ger i övrigt inte anledning till något uttalande
från utskottets sida.

8. Arbetsmarknadskonflikten 1980 - några frågor

En utgångspunkt för förra årets avtalsrörelse var bl. a. att staten,
kommunerna och landstingen redan hösten 1979 genom den s. k. Oasen
(offentliga arbetsgivares samarbetsnämnd) beslöt att uppträda gemensamt i
den kommande avtalsrörelsen. Man konstaterade att löneskillnaderna
mellan privat och offentlig anställning i stor utsträckning hade utjämnats.
Oasen ansåg att förhandlingarna på den offentliga sektorn inte borde
avslutas förrän en uppgörelse var nådd på den privata sidan.

Den 17 mars 1980 strandade LO förhandlingarna med SAF och varslade
om förbud mot övertids- och merarbete på alla SAF:s arbetsplatser. Den 21
mars meddelade Oasen personalorganisationerna på den offentliga sektorn
att man inte kunde ta ställning till deras yrkanden i den rådande
förhandlingssituationen. Enligt de offentliga arbetsgivarna måste det ekonomiska
utrymmet för löneförbättringar främst bestämmas av exportindustrins
och den konkurrensutsatta sektorns lönebetalningsförmåga. Samma
dag förklarade personalorganisationerna förhandlingarna med de offentliga
arbetsgivarna strandade och meddelade att man avsåg att begära att
regeringen skulle tillsätta en förlikningskommission.

Regeringen tillsatte den 26 mars två förlikningskommissioner, en för
LO-SAF-området och en för den offentliga sektorn. Den 27 mars trädde
LO:s övertidsblockad i kraft.

I ett av statsrådsberedningen den 27 mars 1980 utfärdat pressmeddelande
sades bl. a. följande.

Senare tids internationella händelser hade på viktiga punkter ändrat
förutsättningarna för Sveriges ekonomiska utveckling under 1980. Ytterligare
kraftiga prishöjningar på den internationella marknaden på olja under
december och januari medförde väsentligt ökad inflationstakt. Inkomsterna
riskerade att urholkas. Ett stort budgetunderskott och bristande balans i
många länders utrikesaffärer innebar samtidigt en fortsatt press uppåt på
räntenivån. Risker uppstod därmed för att investeringsuppgången skulle
brytas och att konjunkturen på nytt skulle vända nedåt med risk för ökad
arbetslöshet.

Denna utveckling hade enligt pressmeddelandet skapat svårigheter inte
minst i avtalsförhandlingarna, trots att regeringen 1979 genomförde olika
åtgärder i direkt syfte att underlätta dem. Dit hörde i första hand
skatteomläggningen vid årsskiftet 1979-80. Även insatserna för att lätta
kommunernas ekonomiska börda borde bli av betydelse. Nu framstod
emellertid dessa åtgärder som otillräckliga. Följden hade blivit att de

KU 1980/81:25

lönekrav som förts fram inte låg inom ramen för samhällsekonomisk balans.
Skulle de förverkligas, blev det ett hot mot Sveriges internationella
konkurrenskraft och människornas välfärd. Parterna stod i dagsläget mycket
långt ifrån varandra.

I syfte att underlätta den pågående avtalsrörelsen hade regeringen mot
bakgrunden av det sagda beslutat att införa allmänt prisstopp t. o. m. den 9
maj 1980. Regeringen hade dessutom förklarat sig beredd att vidta följande
åtgärder för tiden intill årets slut, nämligen

1. förlänga prisstoppet

2. föreslå riksdagen att införa allmänt hyres- och arrendestopp

3. föreslå riksdagen att höja den särskilda skattereduktionen i inkomstskikten
ca 40 000 - ca 80 000 kr. med högst 500 kr.

4. föreslå riksdagen att införa skyldighet för företagen att avsätta 25 % av
vinsterna över en viss nivå till särskild investeringsfond

5. hindra höjning av statliga taxor. Samtidigt förutsätts att kommunerna inte
höjer de taxor som inte omfattas av allmänt prisstopp

6. hindra ersättning enligt jordbruksavtalet fram till prisstoppets införande
att slå igenom på konsumentpriserna. Någon kompensation till jordbruket
utgår inte under den tid som prisstoppet gäller.

Regeringen hade enligt pressmeddelandet genom detta program skapat
förutsättningar för en uppgörelse på arbetsmarknaden.

Avgörande för att programmet skulle kunna genomföras var att arbetsmarknadens
parter träffade avtal på i stort sett oförändrade villkor.
Regeringen hade enligt pressmeddelandet vädjat till SAF att i arbetsfredens
intresse ompröva sitt beslut och godkänna medlingsbudet.

I en promemoria upprättad den 3 april 1981 av statssekreteraren i
statsrådsberedningen som utskottet mottagit uttalas bl. a. följande.

Parterna i löneförhandlingarna verkade ännu i slutet av februari 1980 inte
ha kommit varandra särskilt nära. Det blev då enligt promemorian naturligt
att i regeringen diskutera tänkbara insatser för att underlätta en uppgörelse.
De tidigare vidtagna åtgärderna på skatteområdet framstod inte längre som
tillräckliga.

I den allmänna debatten framförde företrädare för organistionerna
samtidigt allt tätare krav på olika ekonomisk-politiska åtgärder. Från den
politiska oppositionen kom liknande yrkanden (se t. ex. Kjell-Olof Feldts
och Gunnar Nilssons inlägg i riksdagens finansdebatt den 27 februari).

Diskussionen i regeringen åtföljdes enligt promemorian av informella
kontakter med arbetsmarknadens parter. Regeringen hade samtidigt ett
intresse att närmare utröna oppositionens inställning.

Statsminister Thorbjörn Fälldin tog därför kontakt med Olof Palme och
diskuterade bl. a. sådana åtgärder som allmänt pris- och lönestopp. Något
konkret förslag angående detta hade inte utarbetats. Kontakten med Olof
Palme gav dock snabbt vid handen, att det inte skulle gå att uppnå något
samförstånd med oppositionen om konkreta åtgärder.

KU 1980/81:25

Regeringen inriktade sig då enligt promemorian på att själv lägga fram ett
ekonomiskt-politiskt ”paket” som grund för de fortsatta löneförhandlingarna.
Det fastställdes vid allmän beredning torsdagen den 27 mars och
presenterades av statsministern vid en presskonferens samma dag. Innehållet
framgår av statsrådsberedningens nyss återgivna presskommuniké.

Något formellt regeringsbeslut i frågan föreligger inte.

Den 4 april varslade SAF om en tidsbegränsad lockout. Den 10 april
strandade SACO/SR-förhandlingarna på såväl det statliga som det kommunala
området och begärdes medling. Avtalsverket och Kommunförbundet
beslutade den 17 april om lockout. Den 23 april överlämnade förlikningskommissionen
i konflikten mellan SAF och LO ett bud till parterna, som
avvisades av LO. Övertidsblockad skulle återupptas, och varsel om
punktstrejker från den 5 maj framfördes.

SAF å sin sida beslöt den 24 april att den tidigare varslade lockouten skulle
träda i kraft den 2 maj. Den 29 april lade medlingskommissionen fram ett
slutbud i konflikten SAF-LO. På den offentliga sektorn lades ett slutbud
påföljande dag. LO avvisade denna dag medlarnas bud och beslöt att de
varslade stridsåtgärderna skulle träda i kraft. SAF accepterade budet men
beslöt utlösa den varslade lockouten. På den offentliga sektorn accepterade
avtalsverket förlikningskommissionens förslag, men det avvisades av huvudorganisationerna
.

Den 9 maj lade förlikningskommissionen på båda sektorerna fram slutliga
förslag till uppgörelser i avtalstvisten. Förslagen var odelbara och kunde
endast i sin helhet antas eller förkastas. Avtalen föreslogs gälla under
1980.

Samtliga parter på den offentliga sektorn accepterade den 5 maj
förlikningskommissionens förslag till uppgörelse, och samtliga stridsåtgärder
återkallades från kl. 18 samma dag.

På det privata området accepterade LO kommissionens förslag medan det
först avvisades av SAF. Efter vädjan från regeringens sida meddelade SAF
senare samma dag att även SAF kunde godta förslaget.

I den nyss angivna promemorian av statssekreteraren i statsrådsberedningen
uttalas bl. a. följande:

De samordnade bud som ledde fram till den slutliga uppgörelsen lades
fram med begäran om svar söndagen den 11 maj. Regeringen kallades på
lördagen till ett beredningssammanträde på söndagen kl. 16.00.

Svaren innebar att förhandlarna på löntagarsidan samt de offentliga
arbetsgivarna i stort sett accepterade medlarnas bud. Detta förkastades
däremot av SAF.

När detta blev känt, beslöt regeringen att vädja till SAF att i arbetsfredens
intresse godta medlarnas bud.

Regeringens vädjan framfördes direkt till SAF-ledningen av statsministern
i närvaro bl. a. av Ola Ullsten och Gösta Bohman. Åtgärden offentliggjordes
samtidigt för pressen.

KU 1980/81:25

Senare på kvällen meddelade SAF, att organisationen efter regeringens
vädjan var beredd att acceptera medlarnas bud.

Något formellt regeringsbeslut förelåg inte.

Den lämnade redovisningen föranleder inte något uttalande från utskottets
sida.

9. Regeringens behandling av riksdagen skrivelser

Genom riksdagens skrivelser underrättas regeringen formellt om de beslut
av riksdagen vari påkallas åtgärder från regeringens sida. Utskottet har i
årets granskningsarbete på olika sätt uppmärksammat regeringens behandling
av riksdagens skrivelser. Utskottet har dels företagit en sedvanlig
översiktlig granskning av behandlingen av skrivelserna, dels mera ingående
granskat behandlingen av vissa enskilda riksdagsskrivelser.

När det gäller regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut vill
utskottet först erinra om att regeringen enligt 8 kap. 19 § regeringsformen
(RF) skall utfärda beslutad lag utan dröjsmål. Endast i dessa fall, dvs. då
riksdagsbeslutet har formen av lag, är regeringen i formellt konstitutionell
mening skyldig att verkställa beslutet. I fråga om övriga riksdagsbeslut, som
riktas till regeringen, bör enligt utskottet följande riktlinjer gälla. Efter
avslutat beredningsarbete bör regeringen så snart som möjligt ta ställning till
vad som skall göras med anledning av ett riksdagsbeslut. Skulle regeringen då
undantagsvis finna att ett riksdagsbeslut inte kan, inte bör eller inte behöver
föranleda någon åtgärd i sak från regeringens sida, får regeringen från fall till
fall överväga vilket beslut som bör fattas. I vissa fall, särskilt då regeringen
anser att någon åtgärd inte behöver vidtas, bör ett beslut att lägga skrivelsen
till handlingarna vara tillräckligt. I andra fall, t. ex. då regeringen har
kommit till en annan uppfattning än riksdagen står det bäst i överensstämmelse
med parlamentariska principer att frågan underställs riksdagen.

Vid den översiktliga genomgången (se bilaga 9) har utskottet noterat att 14
ännu ej slutbehandlade riksdagsskrivelser, som innehåller andra riksdagsbeslut
än lagbeslut, hänför sig till tiden före 1975. Flera av dessa ärenden är mer
än tio år gamla. Vidare saknas i fråga om åtskilliga äldre skrivelser närmare
uppgift om att något beredningsarbete skulle pågå. Dessa förhållanden är
enligt utskottets mening inte tillfredsställande. Regeringen bör, under
hänsynstagande till de riktlinjer som utskottet i det föregående ställt upp,
kunna slutbehandla ett stort antal äldre riksdagsskrivelser.

Utskottet har granskat regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
beslut våren 1979 (NU 1978/79:59) om inrättande av nationella samhällsägda
utvecklingsbolag, i första hand inom områdena energi, miljövård och
transportsystem. Riksdagen anvisade 5 milj. kr. i aktiekapital förvart och ett
av bolagen.

Med anledning av riksdagsbeslutet uppdrogs i september 1979 åt en

KU 1980/81:25

särskilt tillkallad sakkunnig inom industridepartementet att biträda med
vissa arbetsuppgifter rörande nationella utvecklingsbolag. Regeringen
förklarade i 1980 års budgetproposition (bilaga 17 s. 260) att några nya
utvecklingsbolag inte borde inrättas nu. I ett interpellationssvar (1979/
80:135) framhöll statsministern bl. a. att denna ståndpunkt inte innebar att
tanken som sådan var avskriven. Utskottet, som även under förra årets
granskning uppmärksammade denna fråga (KU 1979/80:50 s. 28-29),
förklarade att regeringen genom budgetpropositionen hade förelagt riksdagen
sin uppfattning i frågan och på så sätt erbjudit riksdagen tillfälle att ta upp
frågan på nytt. I en socialdemokratisk reservation anfördes frågan som ett
exempel på att regeringen inte hade efterkommit riksdagens beslut på
industri- och arbetsmarknadsområdena. Riksdagen ställde sig bakom
utskottsmajoritetens förslag till uttalande. Frågan behandlades också vid
ytterligare två tillfällen i riksdagen under år 1980 med anledning av
socialdemokratiska motionsyrkanden att inrätta bolagen utan dröjsmål. Vid
båda tillfällena avslogs detta yrkande av riksdagen (NU 1979/80:43, NU
1980/81:17). I den proposition om industripolitikens inriktning som regeringen
lade fram för riksdagen i mars 1981 (prop. 1980/81:130) anges hur
verksamheten vid de nationella utvecklingsbolagen skall inriktas och
organiseras. Propositionen har ännu ej behandlats av riksdagen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att betydande forsknings- och
utvecklingsinsatser redan görs av samhället på de områden där de nationella
utvecklingsbolagen avses få sin verksamhet. Av den nyligen framlagda
propositionen (1980/81:90) om riktlinjer för energipolitiken framgår t. ex. (s.
448) att under treårsperioden 1978/79-1980/81 har anvisats 835 milj. kr. för
energiforskning. För forskning och utveckling inom transportmedelsområdet
satsades enligt den industripolitiska propositionen (s. 82) under år 1977
44 milj. kr. Häri ingår ej universitets- och högskoleforskningen på detta
område. Däremot inkluderas forsknings- och utvecklingsverksamhet inom
vissa privata institutioner och organisationer. Till miljövårdsforskning har
riksdagen nyligen anvisat 40 milj. kr. för budgetåret 1981/82. Enligt
jordbruksutskottet svarar emellertid detta anslag endast för en del av den
totala statliga satsningen på miljövårdsforskning (JoU 1980/81:18 s. 25).

Inom utskottet har gjorts gällande att regeringen dröjt alltför länge med att
verkställa riksdagsbeslutet att inrätta nationella utvecklingsbolag. Utskottet
vill framhålla att den tid som förflutit sedan riksdagsbeslutet har använts för
den ytterligare beredning av frågan som regeringen har ansett vara
nödvändig. Riksdagen har under denna tid vid två tillfällen avvisat krav på att
bolagen skulle inrättas omedelbart. Utskottet finnér med hänsyn till nämnda
förhållanden inte skäl till någon kritik mot regeringens handläggning av detta
ärende.

Utskottets granskning av regeringens åtgärder med anledning av riksdagens
beslut om Öresundsvarvet redovisas nedan under avnittet 15. Regeringens
handläggning av vissa varvsfrågor.

KU 1980/81:25

10. Regeringens handläggning av vissa planfrågor

Den lagstiftning som reglerar byggandet i vårt land lämnar i betydande
utsträckning utrymme för lämplighetsavgöranden. Detta gäller såväl kärnan
i byggnadslagstiftningen - byggnadslagen (1947:385) och byggnadsstadgan
(1959:612) - som andra lagar som påverkar bebyggelsens lokalisering och
utformning, t. ex. naturvårdslagen (1964:822). Med den inriktning som
byggnadslagstiftningen har är det självfallet av stort värde att få kännedom
om den praxis som kommer till uttryck i myndigheternas beslut på detta
område. När det gäller regeringens praxis åvilar det naturligtvis i första hand
regeringen själv att informera om denna. Detta sker också på en rad olika
sätt, t. ex. genom det ansvariga statsrådets uttalanden, genom pressmeddelanden
och artiklar i dags- och fackpress. En för detta område mera specifik
informationskanal är s. k. praxispärmar som i första hand är avsedda för
länsstyrelserna. Dessa pärmar innehåller de principiellt mest intressanta
avgörandena av regeringen och fylls efter hand på med nya beslut.

Även utskottet har sett det som sin uppgift att i granskningssammanhang
något följa utvecklingen av tillämpningen på detta viktiga lagstiftningsområde.
Under senare år har utskottet sålunda granskat regeringens praxis i vad
gäller tillämpningen av dels det s. k. tätbebyggelseförbudet i byggnadslagen
(se KU 1977/78:35 s. 18-23), dels bebyggelseförbudet på område som
omfattas av strandskyddet i naturvårdslagen (se KU 1978/79:30 s. 19-25). I
årets granskning tar utskottet upp frågan om vilken roll de geografiska
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har haft vid beslut om byggnadsplaner
för fritidsbebyggelse. Underlaget för granskningen har varit en
undersökning av 43 byggnadsplanebeslut av angivet slag under perioden juni
1975-december 1980. Undersökningen redovisas i sin helhet i en kanslipromemoria,
intagen som bilaga 10 till betänkandet. I denna bilaga redogörs
också, som en bakgrund till undersökningen för den fysiska riksplaneringen,
för innehållet i de geografiska riktlinjerna och för riktlinjernas rättsliga
betydelse vid handläggningen av enskilda ärenden. Vidare behandlas
gällande regler för handläggningen av byggnadsplaneärenden.

Utskottet vill först erinra om att detaljplanläggning enligt byggnadslagen
sker genom upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen skall
ombesörja att byggnadsplan upprättas när tätbebyggelse uppkommit eller
kan väntas uppkomma på viss ort och omständigheterna inte föranleder att
stadsplan bör upprättas. Byggnadsplan antas av kommunfullmäktige eller,
efter delegering, av byggnadsnämnden. Den måste fastställas av länsstyrelsen
för att bli gällande. Föreligger särskild anledning, kan länsstyrelsen
underställa planen regeringens prövning. Talan mot länsstyrelses beslut
rörande fastställelse av plan skall föras hos regeringen genom besvär. Har
länsstyrelse fastställt ett av kommunfullmäktige eller byggnadsnämnd
antaget planförslag får länsstyrelsens beslut överklagas bara av sakägare vars

KU 1980/81:25

yrkande helt eller delvis lämnats utan bifall.

Vid den fastställelseprövning som staten gör av kommunala planer skall
bedömas bl. a. hur kommunen har tillgodosett de olika intressen som anges i
byggnadslagstiftningen. De bestämmelser som avses är främst 4 och 5 §§
byggnadslagen och 9-13 §§ byggnadsstadgan. Av riksdagens beslut om
riktlinjer för hushållning med mark och vatten följer att vissa specificerade
intressen skall ges särskild tyngd vid den avvägning mellan olika intressen
som kommunerna och staten har att göra enligt byggnadslagstiftningen.

Genom riksdagsbeslut 1972 (prop. 1972:111, bilaga 2, CU 35) uppställdes
särskilda riktlinjer för fritidsbebyggelse inom vissa avgränsade områden av
landet, nämligen kusterna. Öland och Gotland, fjällområdena, älvdalarna
samt vissa inlandsområden. Samtliga riktlinjer syftar till att med olika grad av
skärpa betona behovet av planering och återhållsamhet med fritidsbebyggelse
i dessa områden. Särskilt stor restriktivitet borde iakttas i de
kustområden som betecknades som obrutna och högexploaterade, på Öland
och Gotland och i fjällvärlden.

Riksdagen har sedermera beslutat om riktlinjer för fritidsbebyggelse inom
de 24 s. k. primära rekreationsområdena (prop. 1975:46, CU 1975/76:2) och
inom de 14 s. k. obrutna fjällområdena (prop. 1977/78:31, CU 8). På förslag
av regeringen beslöt riksdagen hösten 1979 om vissa mindre ändringar av
riktlinjerna (prop. 1978/79:213, CU 1979/80:6).

När det gäller den rättsliga innebörden av dessa riktlinjer bör man enligt
utskottets mening för det första ställa frågan för vilka myndigheter
riktlinjerna gäller. För de statliga myndigheternas del är det klart att
riktlinjerna gäller. Regeringen har själv uttalat att riktlinjerna gäller för
regeringen, och detta har konfirmerats genom beslut av riksdagen. Vidare
har regeringen genom utfärdandet av cirkuläret (1973:15) om beaktande av
riktlinjer för hushållningen med mark och vatten anbefallt att riktlinjerna
skall gälla för samtliga statliga myndigheter. För kommunernas del torde
däremot i strikt formell mening riktlinjerna ej gälla. Riktlinjerna har
nämligen inte högre konstitutionell valör än andra riksdagsuttalanden, som
sker utan direkt samband med lagstiftning. Å andra sidan bör framhållas att
det särskilt förutsattes i 1972 års riksdagsbeslut att riktlinjerna ”beaktas och
följs även vid kommunala beslut om markanvändningen” (CU 1972:35
s. 10).

För det andra bör man enligt utskottet klarlägga vilken rättslig effekt som
riktlinjerna har. Statsmakternas uttalanden på denna punkt formuleras
vanligen så att riktlinjerna skall vara ”vägledande” eller skall ”beaktas” i
markanvändningsbesluten. Riktlinjerna sägs sakna ”omedelbara” eller
”självständiga” rättsverkningar. Flärmed markeras att riktlinjerna kan ha
indirekta rättsverkningar i den mån de tillämpas i bl. a. kommunal
planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Det förda resonemanget leder enligt utskottet till slutsatsen att riktlinjerna
gäller för de statliga myndigheterna. Formellt sett gäller de däremot inte för

KU 1980/81:25

kommunerna även om det förutsatts att också kommunerna beaktar dem.
Den rättsliga betydelsen av riktlinjerna är att de bör beaktas som ett starkt
allmänt intresse i den avvägning av enskilda och allmänna intressen som skall
göras enligt byggnadslagen vid all planläggning. Vad beträffar de i
sammanhanget särskilt aktuella byggnadsplaneärendena bör också uppmärksammas
att kommunens beslut skall fastställas av länsstyrelsen.
Härigenom kommer planförslagen att prövas av en myndighet för vilken
även i formell mening riktlinjerna gäller.

Utskottet har uppmärksammat att den rättsliga innebörden av dessa
riktlinjer inte alltid uppfattas på ett klart och entydigt sätt. Dessa
tolkningssvårigheter är enligt utskottet knappast förvånande med hänsyn till
riktlinjernas karaktär av riksdagsuttalanden utan direkt samband med
lagstiftning. Konsekvenserna av nuvarande förhållanden kan i längden bli
bristande enhetlighet i tillämpningen och rättsosäkerhet. Utskottet har
noterat att förslag om en lagreglering av riktlinjerna aviseras i en nyligen
framlagd proposition (1980/81:183), som ännu ej behandlats av riksdagen.

Utskottet övergår härefter till att behandla regeringens handläggning av de
aktuella byggnadsplaneärendena. Inom utskottet har ifrågasatts lämpligheten
i den remitteringspraxis som utbildats under regeringen Fälldin II i
förhållande till planverket. Vidare har hävdats att regeringen Fälldin II i sina
beslut i flera av dessa ärenden inte följt riktlinjerna.

Enligt den undersökning som företagits synes antalet remisser till
planverket ha minskat under regeringen Fälldin II samtidigt som de
genomsnittliga handläggningstiderna gått ned. Statsrådet Danell har som
ansvarig för planfrågorna inom regeringen i ett interpellationssvar den 8
december 1980 berört denna fråga. Enligt hans uppfattning beror den
minskade remitteringen - särskilt till statens planverk - på att i det stora
flertalet fall föreligger tillräckligt underlag genom den utredning som
förebragts på kommunal nivå och på länsnivå för att ärendet skall kunna
avgöras utan remiss. Enligt planministerns mening är det också - såsom
framhölls i förarbetena till 10 § förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 388) - av
största vikt att handläggningen inte fördröjs genom onödiga remisser. Det
nuvarande samhällsekonomiska läget understryker enligt planministerns
åsikt ytterligare det angelägna i att man noggrant prövar om remiss behövs.
Utskottet har i denna fråga ingen annan mening än planministern.

När det gäller frågan om regeringen Fälldin II följt riktlinjerna vill
utskottet än en gång framhålla att riktlinjerna inte är bindande utan skall
uppfattas som ett visserligen starkt allmänt intresse i avvägningen mot andra
allmänna och enskilda intressen. Då regeringen i några enstaka byggnadsplanebeslut
har gått emot riktlinjerna har det också motiverats med att andra
intressen av allmän eller enskild natur efter en noggrann prövning ansetts
väga över. I det stora flertalet fall där bebyggelse genom regeringens beslut
tillåtits inom områden som omfattas av riktlinjerna är emellertid situationen
en annan. I dessa ärenden har bebyggelsen inte ansetts medföra någon

KU 1980/81:25

inskränkning i de allmänintressen som riktlinjerna skall skydda.

Utöver det anförda har den verkställda granskningen inte föranlett något
uttalande från utskottets sida.

Utskottet har också särskilt granskat regeringsbesluten i två enskilda
by ggnadsärenden.

Det ena ärendet avsåg fastställelse av stadsplan för kvarteret Bryggeriet
m. m. i Lund (se bilagall). Länsstyrelsen i Malmöhus län hade i detta ärende
beslutat att ej fastställa planen bl. a. med hänvisning till att det förelåg
allvarliga brister i fråga om boendemiljöns utformning. Länsstyrelsens beslut
var inte enhälligt. En minoritet bestående av sju ledamöter ville fastställa
planen. Länsstyrelsens beslut överklagades till regeringen. Regeringen
remitterade ärendet till statens planverk som avstyrkte bifall till besvären. I
regeringsbeslutet den 5 juni 1980 fastställdes planförslaget i det skick som det
antagits av kommunfullmäktige. I motiveringen heter det bl. a. att planförslaget
inte uppfyller alla de krav som kan vara önskvärda att ställa i samband
med en exploatering för bostadsbebyggelse. Enligt regeringens mening bör
emellertid ansvaret för utformningen av bebyggelsemiljön i första hand åvila
kommunerna. De brister som planförslaget har är enligt regeringens mening
inte av sådan beskaffenhet att kommunens önskemål om planens utformning
inte bör godtas.

Det andra ärendet gällde tillstånd till ett byggnadsföretag inom ett område
av Tyresö kommun där det råder tätbebyggelseförbud samt nybyggnadsförbud
enligt 109 § byggnadslagen, (se bilaga 12). I detta ärende hade ansökts
om tillstånd för en redan utförd tillbyggnad av ett fritidshus. Byggnadsnämnden
avslog denna ansökan. Beslutet överklagades till länsstyrelsen i
Stockholms län som lämnade besvären utan bifall. Ärendet fördes genom
besvär vidare till regeringen som i sitt beslut den 25 september 1980 uttalade
att särskilda skäl förelåg för att medge undantag från rådande byggnadsförbud.

Granskningen av dessa båda ärenden har inte givit utskottet anledning till
särskilt uttalande.

11. TELUB-ärendet

1 Inledning

Förra året tog utskottet upp till granskning fråga om viss teknisk utbildning
av ett antal libyska medborgare vid det helstatliga företaget Telub AB i
Växjö. Efter en rad förhandlingar ingicks ett avtal härom med The Military
Procurement of Directorate of the Libyan Arab Defence - dvs. den libyska
försvarsmaktens inköpsavdelning - i mars 1979. Granskningen, som avsåg
regeringens och enskilda statsråds befattning med saken, redovisades i
utskottets betänkande KU 1979/80:50 (s. 30-32 och 247-252). Betänkandet
avlämnades till riksdagen den 20 april 1980. Utskottsmajoriteten (3 c, 3 m, 2

KU 1980/81:25

fp) fann den verkställda granskningen inte föranleda något särskilt uttalande

1 frågan, medan utskottets socialdemokratiska ledamöter (7 s) framförde
följande kritiska synpunkter på handläggningen av frågan:

Ett mycket stort antal statsråd i tre regeringar har deltagit i överläggningar
om ifrågavarande utbildnings lämplighet från utrikespolitiska, försvarspolitiska,
handelspolitiska och näringspolitiska utgångspunkter. Däremot har
ingen samlad bedömning gjorts av resp. regering i dess helhet. Detta har
skapat en ofta motsägelsefylld bild av de olika regeringarnas inställning.
Sammanfattningsvis vill utskottet uttala att handläggningen av frågan
präglats av stor förvirring och oklara besked. Det har varit ägnat att skapa
osäkerhet hos dem, som har sökt råd och anvisningar från medlemmar av
regeringen.

Den s. k. dechargedebatten, varvid frågan diskuterades i kammaren, ägde
rum den 7 maj 1980. (Se riksdagens protokoll 1979/80:137-138.)

Efter det att ärendet på grund av lika röstetal vid omröstning den 7 maj
återförvisats till utskottet beslöt riksdagen den 14 maj med röstsiffrorna
164-162 att godkänna vad utskottsmajoriteten anfört i frågan.

Mot bakgrund bl. a. av vad som därefter förekommit i den allmänna
debatten om den s. k. TELUB-affären och regeringens beslut den 12 februari
1981 om att krigsmaterielinspektören skall följa utbildningen har utskottet
ansett sig böra ta upp frågan till förnyad granskning. Resultatet av denna
granskning redovisas i det följande. Som bilaga 13 till detta betänkande
lämnas några data om händelseutvecklingen i TELUB-affären.

Det skall nämnas att regeringen den 26 februari 1981 uppdrog åt f. d.
regeringsrådet Carl Åbjörnsson att verkställa en närmare granskning av
TELUB-affärens behandling inom regeringen och regeringskansliet. Till
denna utredning har knutits en parlamentarisk referensgrupp, i vilken enligt
beslut av justitieministern den 30 mars 1981 ingår följande ledamöter av
konstitutionsutskottet, nämligen Anders Björck (m), Torkel Lindahl (fp),
Sven-Erik Nordin (c) och Olle Svensson (s). Utskottet kommer genom
referensgruppen att hålla sig fortlöpande underrättad om utredningens
arbete som beräknas vara slutfört mot slutet av första halvåret 1981.

2 Utskottets handläggning

Under utskottets granskning har utskottet ånyo gått igenom en rad
handlingar - vissa sekretessbelagda - ur främst utrikes- och handelsdepartementens
arkiv angående TELUB-affären. Flera av dessa var tillgängliga
för utskottet redan i samband med förra årets granskning. En del nytt
skriftligt material har presenterats för utskottet. Så långt det varit möjligt -med hänsyn till utrikes- och försvarssekretess - kommer innehållet i dessa
handlingar att här redovisas. Ett stort antal utfrågningar av statsråd och
andra personer som haft befattning med TELUB-affären har ägt rum inför

KU 1980/81:25

utskottet. Även detta material, som består av stenografiska uppteckningar av
vad som förekom vid utfrågningarna, redovisas i allt väsentligt i bilagor till
betänkandet. I samråd med dem som utfrågats har vissa smärre uteslutningar
i materialet företagits av sekretesskäl. Dessutom har utskottet anlitat chefen
för UD:s arkiv professor Wilhelm Carlgren för genomgång av materialet ur
sekretessynpunkt.

Följande 16 personer har i angiven ordning hörts inför utskottet, nämligen
ordföranden i krigsmaterielexportkommittén förre utrikesministern i den
socialdemokratiska regeringen Sven Andersson (underbilaga 1), handelsminister
Staffan Burenstam Linder, regeringarna Fälldin I och II (underbilaga
2), försvarsminister Eric Kronmark, regeringarna Fälldin I och II (underbilaga
3), kabinettssekreterare Leif Leifland (underbilaga 4), utrikesminister
Ola Ullsten, biståndsminister i regeringen Fälldin I och därefter statsminister
i folkpartiregeringen (underbilaga 5), f. d. generaldirektören för förenade
fabriksverken (FFV) och samtidigt styrelseordförande i TELUB Eric
Malmberg (underbilaga 6), industriministern i folkpartiregeringen f. d.
landshövdingen Erik Huss (underbilaga 7), TELUB:s tidigare verkställande
direktör generalmajor Benkt Dahlberg (underbilaga 8), handelsministern i
folkpartiregeringen, nuvarande riksdagsledamoten Hadar Cars (underbilaga
9), tidigare enhetschefen inom utrikesdepartementets politiska avdelning,
numera ambassadören i Pakistan Carl-Johan Groth (underbilaga 10),
tidigare chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning, numera
ambassadören i Polen Knut Thyberg (underbilaga 11), socialminister Karin
Söder, tidigare utrikesminister i regeringen Fälldin I (underbilaga 12),
nuvarande krigsmaterielinspektören konteramiral Carl Algernon (underbilaga
13), nuvarande generaldirektören för FFV och styrelseordförande i
TELUB Olof Lund och chefsjuristen i FFV Hans Ramshorn (se s. 47 nedan)
samt förre statssekreteraren i handelsdepartementet, numera chefredaktören
i Dagens Nyheter Bengt Dennis (underbilaga 14). Vidare har utskottet
från den utredning av TELUB-frågan som bedrivs av förre regeringsrådet
Carl Åbjörnsson erhållit en utskrift av utfrågning som denna utredning haft
med statssekreteraren i försvarsdepartementet under regeringen Fälldin I
numera generaldirektören Gunnar Nordbeck, (underbilaga 15).

Under sin granskning av TELUB-affären har utskottet gjort framställningar
till Sveriges Radio med begäran om utskrifter av material som sänts i radio
och TV i denna fråga, främst intervjuer med statsråd och andra personer som
tagit befattning med frågan. Radioledningen avvisade till en början dessa
framställningar under åberopande av att Sveriges Radio medger utnyttjande
av sänt programmaterial, utöver vad som enligt lag åligger företaget, endast
för enskilt bruk. En framställning gjordes till styrelsen för Sveriges
Lokalradio AB i vilken utskottet begärde att få ta del av en intervju i Radio
Kronoberg med dåvarande statsminister Ola Ullsten, som sändes den 18 juni
1979. Lokalradiobolaget har på denna punkt tillmötesgått utskottets
3 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

önskemål och därvid anfört att den av utskottet begärda utskriften är avsedd
att utnyttjas i en parlamentarisk situation, där riksdagen som landets högsta
lagstiftande församling granskar regeringens verksamhet i en speciell fråga.

Bolaget har menat att särskilda omständigheter föreligger som innebär att
beslutet i detta fall inte är prejudicerande för framtida ställningstaganden om
utlämnande av programmaterial till Sveriges riksdag. Av avgörande betydelse
är enligt bolaget att Ola Ullsten inte haft något att invända mot
utlämnandet i fråga. Innehållet i utskriften återfinns i underbilaga 16.

3 Samarbetsavtal med Libyen m. m.

Som en bakgrund till TELUB-affären skall i korthet nämnas något om
Sveriges handelsförbindelser med Libyen. Vad först gäller export av
krigsmateriel till Libyen framgår det av utrikesdepartementets dossier över
tillstånd till in- och utförsel av vapen, ammunition och krigsmateriel för
Libyen att några förfrågningar rörande krigsmaterielexport inte förekommit
under perioden 1957-1976. I sammanhanget skall erinras om att i början av
mars 1974 avlade på libyskt initiativ en libysk delegation ett officiellt besök i
Sverige. Angående förspelet till detta besök framgår det av en rapport till
UD från dåvarande svenska sändebudet i Libyen Marc Giron den 16 januari
1974 att den libyske premiärministern major Abdessalam Jalloud avsåg att Mars 1974
företa en ”Europaturné” och därvid bl. a. besöka Sverige. Vid ett samtal
med företrädare för det libyska utrikesministeriet framförde Giron på den
svenske statsministerns vägnar att delegationen var välkommen till Sverige
och att man från svensk sida hyste ett positivt intresse för diskussioner om ett
ökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete med Libyen. Emellertid hade
man från libysk sida även framfört önskemål om diskussioner angående
militärtekniskt samarbete och leveranser av krigsmateriel. På den punkten
framhöll Giron att det inte var möjligt att tillmötesgå de libyska önskemålen.

Av en presskommuniké från .besöket den 6 mars 1974 framgår att
premiärministern bl. a. åtföljdes av landets industriminister, företrädare för
petroleumindustrin samt den libyske marinchefen. Premiärminister Jalloud
hade i flera omgångar överläggningar med statsminister Olof Palme och
sammanträffade också med utrikesminister Sven Andersson och en rad
andra ministrar samt ledande företrädare för svenskt näringsliv.

Det libyska besöket resulterade i ett protokoll rörande möjliga svenska
insatser i uppbyggnaden av Libyens infrastruktur och industri, möjligheten
till samarbete inom oljeraffinering samt regelbunden handel med olja och
oljeprodukter, cement, papper, stål och trä. Även samarbete på kärnkraftsområdet
nämns i protokollet. Angående det närmare innehållet i överläggningarna
och det nämnda protokollet hänvisas till två pressmeddelanden
båda utfärdade den 6 mars 1974 (underbilaga 17 och 18). Enligt vad
förutvarande utrikesministern Sven Andersson uppgivit vid utfrågningen
inför utskottet gjordes det från svensk sida helt klart att någon vapenexport

KU 1980/81:25

till Libyen inte kunde komma i fråga. Det skall vidare även nämnas att något
samarbete vad gäller kärnkraftsteknologi inte förekommit med Libyen.
Allmänt kan sägas att handelsutbytet med Libyen ökat under senare år.
Exportvärdet ökade t. ex. åren 1978 och 1979 från 200 milj. kr. till närmare
300 milj. kr. Viktiga exportvarugrupper är fordon, telekommunikation, trä
och pappersvaror. Importen från Libyen domineras av oljeprodukter. Här
har en kraftig ökning ägt rum åren 1978 och 1979 från ett värde av ca 150
milj. kr. till drygt 480 milj. kr. Även därefter har värdet av oljeimporten ökat
starkt. Till detta kommer verksamhet av olika slag som en rad svenska
företag bedriver i Libyen t. ex. på byggnadsentreprenadområdet.

I detta sammanhang skall nämnas något om ett utbildningsprojekt som det
svenska företaget AB Teleplan tidigare genomfört i Libyen. TELEPLAN är
ett privat företag som i likhet med TELUB bl. a. ägnar sig åt teknisk
kunskapsöverföring på sådana områden som teleteknik, elektronik och
datateknik. TELEPLAN ägs av de större svenska teleindustrierna och har
som kunder i första hand det svenska försvaret och statliga myndigheter.

Enligt vad utskottet inhämtat av handlingar som upprättats inom statens
industriverk och handelsdepartementet ingick TELEPLAN i september
1975 ett kontrakt med den libyska staten om vissa utbildningsinsatser i
Libyen. Det gällde grundutbildning i data- och radarteknik samt optronik.
Från början var det avsett att utbildningen skulle omfatta ca 250 elever och
pågå under sex månader. När utbildningen slutligen kom till stånd, vilket
skedde hösten 1977, deltog endast ett mindre antal yngre officerare från det
libyska Air Defence. Kursen pågick två månader. Innan kontraktet ingicks
1975 orienterade företagets verkställande direktör dåvarande statssekreteraren
i handelsdepartementet Bengt Dennis och krigsmaterielinspektören
om saken. Företaget fick det beskedet att projektet inte mötte något hinder
från deras sida.

Under 1975 tillfrågades TELEPLAN från libysk sida också om man kunde
åtaga sig en mera avancerad utbildning, i vilken skulle ingå s. k. militära
applikationer, främst inom stridsledningsområdet. Avsikten var att utbildningen
skulle ske i Sverige. TELEPLAN ville orientera sig om handelsdepartementets
inställning till detta. Både Dennis och krigsmaterielinspektören
var tveksamma beträffande utbildningens omfattning och nivå. Följden
blev att TELEPLAN avböjde denna utbildning. Det skall i sammanhanget
nämnas att TELUB :s tidigare verkställande direktör Benkt Dahlberg vid
utfrågningen inför utskottet uppgett, att en offert även ingetts av TELEPLAN
till Libyen angående det utbildningsprojekt som sedermera TELUB
kom att sluta avtal om.

Bengt Dennis har inför utskottet anfört att han inte kan erinra sig de
förfrågningar som gjordes i handelsdepartementet från TELEPLAN:s sida
1975.

Vad gäller utbildning i Sverige av utländsk militär i försvarsmaktens regi

KU 1980/81:25

skall nämnas att utskottet tagit del av sammanställningar över sådan
verksamhet under senare år. Det har gällt s. k. växeltjänstgöring av
officerare från de nordiska länderna men även från t. ex. USA och
Storbritannien. Även viss specialutbildning har förekommit för personal från
exempelvis Malaysia och Thailand. Man kan vidare nämna utbildning av
chilensk marinpersonal i samband med att kryssaren Göta Lejon exporterades
till Chile för ett antal år sedan. En liknande utbildning har förekommit i
samband med fartygsförsäljning till Colombia. Beträffande krigsmaterielexport
allmänt, t. ex. från Bofors AB och Saab, förekommer utbildning i
Sverige i anslutning till att vederbörande företag fått exportlicens.

4 TELUB.s verksamhet

Utskottet lämnade i förra årets granskningsbetänkande en redogörelse för
TELUB:s verksamhet. Härav framgår bl. a. att Telub AB eller Telubkoncernen,
med säte i Växjö men med verksamhet också på en rad andra håll
i landet, är ett av det statliga förenade fabriksverken (FFV genom
FFV-företagen AB) helägt dotterbolag. Bolaget är i hög grad inriktat på det
svenska försvaret. Bl. a. sysslar man med radioutrustning, optisk materiel,
radar och robotsystem för försvarets räkning. Vidare genomförs kvalificerade
tekniska utredningar och utbildningsprogram inom sådana områden
som telekommunikation, datateknik och allmän elektronik. Denna verksamhet
är i första hand inriktad på försvaret, men en marknadsbreddning mot
den civila sektorn har inletts. Ett område gäller allmän teknikinformation
som avser både den militära och den civila sektorn och ett annat regionalt
materielunderhåll med inriktning på kvalificerad elektronik, såsom dataterminaler
och minidatorer. TELUB är aktieägare i det halvstatliga SWEDEC
International AB, som förmedlar svenska utbildningsinsatser och annat
svenskt kunnande till olika u-länder.

I det följande lämnar utskottet till en början en kronologisk redogörelse
för vad som framkommit om regeringskansliets befattning med TELUBaffären,
alltså under regeringen Fälldin I, regeringen Ullsten och regeringen
Fälldin II. Till sist redovisas utskottets överväganden i frågan.

5 Fälldin /

Någon dag i början av december 1977 tog TELUB-ledningen genom sin
verkställande direktör Benkt Dahlberg per telefon kontakt med utrikesdepartementet
i saken. Samtalet togs emot av dåvarande departementsrådet
Carl-Johan Groth, som upprättade en promemoria i ämnet dagtecknad den 9
december 1977. Enligt promemorian ville TELUB-ledningen inhämta

9/12 1977

KU 1980/81:25

utrikesdepartementets uppfattning angående ett utbildningsprogram i Sverige
för libysk militär personal. Libyen önskade sluta ett avtal med TELUB
angående utbildning i Sverige av 40 personer under tre läsår (9 månader i
Sverige och 3 månader i hemlandet) i elektronik och systemteknik. Gruppen
skulle utgöras av militär personal, men utbildningen skulle avse civila ämnen.
Syftet med utbildningen var dock att utbilda personal för luftbevakningsuppgifter
och annan elektronisk bevakning. Eftersom gruppen skulle
uppträda civilt i Sverige erfordrades enligt promemorian inget tillstånd från
försvarsdepartementets kommandoexpedition. Dahlberg hade vidare upplyst
att TELUB som en följd av utbildningsprogrammet räknade med att i
framtiden få sälja konsulttjänster i Libyen.

Saken behandlades härefter den 14 december 1977 i en samrådsgrupp på
tjänstemannanivå inom utrikesdepartementet. Denna samrådsgrupp, som
vanligen träffas ett par gånger i veckan, består av UD:s chefstjänstemän,
nämligen kabinettssekreteraren, biträdande kabinettssekreteraren, cheferna
för politiska avdelningen, rättsavdelningen, administrativa avdelningen,
biståndsavdelningen och pressbyrån. Samrådsgruppens uppgift är att gå
igenom och fördela departementets ärenden och därvid bl. a. se till att
viktiga ärenden föredras för utrikesministern eller i regeringen.

Frågan om TELUB:s utbildningsprojekt i Sverige rörande 40 libyska
militärer föredrogs i samrådsgruppen av dåvarande chefen för politiska
avdelningen utrikesrådet Knut Thyberg. Samrådsgruppens överläggningar
leddes av kabinettssekreterare Leif Leifland. I minnesanteckningar från
detta möte sägs att TELUB hade anmält att företaget under en period av tre
år önskade utbilda 40 libyska militärer i - civil - elektronik och systemteknik.
Att dessa efter avslutad utbildning skulle återgå till krigsmakten och att de
förvärvade kunskaperna var användbara inom t. ex. luftbevakning torde
enligt minnesanteckningarna vara klart, men UD kunde inte avråda. Saken
skulle enligt anteckningarna anmälas för utrikesministern. Enligt vad som
framkommit vid utskottets utfrågningar med Leifland och Thyberg grundades
samrådsgruppens ståndpunkt i frågan på det förhållandet att det inte
gällde krigsmaterielexport utan kunskapsöverföring, i vilket hänseende
något förbud inte förelåg enligt svenska bestämmelser. Samrådsgruppen
kände emellertid från utrikespolitiska synpunkter viss olust inför projektet.

Dahlberg erhöll genom Groths förmedling ett besked som i sak överensstämde
med samrådsgruppens ståndpunkt. Dahlberg besökte därefter
Libyen den 17-22 december 1977 och presenterade TELUB:s utbildningsprogram.
Från libysk sida framställdes önskemål om att antalet elever skulle
ökas från 40 till 80 och att utbildningen skulle pågå i fyra år i stället för tre år.
Dessa önskemål skulle övervägas, varefter TELUB senare skulle återkomma
med förslag och ekonomisk offert.

Muntlig föredragning av TELUB-frågan inför utrikesminister Karin Söder
ägde rum den 20 december 1977 och verkställdes av Thyberg. Kabinettssek -

14/12 1977

17/12 1977

20/12 1977

KU 1980/81:25

reteraren var inte närvarande vid tillfället och inte heller Groth var där.
Enligt Thybergs uppgifter vid utfrågningen inför utskottet har han ingen
närmare minnesbild av föredragningen men har anledning att utgå ifrån att
denna skedde på grundval av uppgifterna i Groths promemoria och
diskussionen inom samrådsgruppen. Enligt en anteckning på promemorian
hade utrikesministern inte någon erinran. Enligt Karin Söders uppgifter inför
utskottet var det på sedvanligt sätt en muntlig föredragning. Den av Groth
upprättade promemorian lästets aldrig av henne.

Groth har vid utfrågningen inför utskottet bl. a. uttalat att frågan
egentligen inte rörde UD och att UD inte skulle fatta något beslut. Skulle UD
göra något var det en allmän bedömning utifrån tekniska och legala aspekter.
Det var i detta fall fråga om en information till utrikesministern eftersom
ärendet var olustigt, en s. k. ”stinker” enligt UD:s språkbruk.

Karin Söders minnesbild av föredragningen är i övrigt att det under denna
hänvisades till det samarbetsavtal som ingicks mellan Sverige och Libyen år
1974. Det hade framkommit önskemål från den libyska militärregimen att
här i Sverige få utbilda ett 40-tal unga libyer i värnpliktsåldern. De skulle få
en grundläggande teknisk utbildning i civila ämnen - det gällde elektronik
och telekommunikation. Enligt Karin Söder resonerade hon och Thyberg om
hur man skulle definiera projektet. De kom fram till att det var svårt att skilja
mellan studerande av olika slag som i en militärdiktatur tas ut av regimen och
att avgöra om de är att betrakta som militärer eller som civila. De kom ändå
fram till att det var en civil utbildning och att eleverna inte var militärer i
ordets egentliga mening. De hade såvitt Karin Söder erfor inte någon militär
utbildning bakom sig och var alltså att jämföra med vanliga studenter. Det
framgick av föredragningen att UD:s samrådsgrupp inte funnit någon grund
för att avråda från projektet.

TELUB:s dåvarande styrelseordförande Eric Malmberg har vid utfrågningen
inför utskottet bl. a. uppgett att utbildningsprojektet i fråga kom till
hans och styrelsens kännedom första gången i december 1977. Det nämndes
redan vid det tillfället att personalen skulle rekryteras från det libyska
flygvapnet och att det var fråga om ungdomar som skulle genomgå teknisk
utbildning. TELUB-styrelsen konstaterade att något hinder mot projektet
inte förelåg med hänsyn till reglerna om krigsmaterielexport etc. men att
frågan ändock var av sådan art att regeringens godkännande borde inhämtas.
I slutet av december 1977 fick styrelsen genom verkställande direktören
Benkt Dahlberg uppgift om att UD inte hade någon erinran. Det kom på
våren 1978 till styrelsens kännedom att i avslutningen av utbildningen skulle
ingå vissa ”military applications”. Styrelsen fick då enligt Malmberg en
översiktlig redogörelse av Dahlberg för vad utbildningsavtalet skulle komma
att omfatta. Det var främst ekonomiska frågor som styrelsen intresserade sig
för, men det gavs en skissartad redogörelse för innehållet i utbildningen, och
där angavs att det var fråga om en teknisk utbildning, inriktad mot vissa
bestämda områden. Det angavs också att i avslutningen av utbildningen

slutet av

december

1977

KU 1980/81:25

skulle tekniken anslutas till militära applikationer. Styrelsen klargjorde
därvid att utbildning på militär materiel var utesluten.

Dahlberg har vid utfrågningen inför utskottet sagt att han våren 1978 bl. a.
lämnat varje styrelseledamot en promemoria om utbildningen, vari framgår
att militära applikationer skulle förekomma under utbildningens slutskede.
Vidare har Dahlberg som förut nämnts uppgett att förfrågan om det aktuella
utbildningsprojektet från libysk sida även gjordes hos TELEPLAN.

Beträffande TELUB-affärens vidare utveckling skall nämnas att ambassaden
i Tripoli i en rapport till UD den 11 januari 1978 tog upp det samarbete
som inletts från bl. a. TELUB:s sida med den libyska krigsmakten. I
rapporten nämndes även att det svenska konsultföretaget Uniconsult just
hade påbörjat projektering av bergrum för den libyska marinens ryskbyggda
u-båtar. Vidare talades i rapporten om TELEPLAN:s utbildningsverksamhet
samt om förfrågningar från libysk sida om pensionerade svenska
officerare kunde vara intresserade av arbete i Libyen.

I rapporten uttryckte det svenska sändebudet ambassadören Bengt
Holmquist viss tveksamhet beträffande lämpligheten av TELUB-projektet.
Enligt Holmquist ingav tanken på libyska militära träningsläger i Sverige en
viss politisk olust. Det kunde inte uteslutas att besvärliga frågor kunde
komma att ställas både inom Sverige och på andra håll.

Holmquists rapport, som var ställd till departementsrådet Groth, delgavs
förutom UD:s chefstjänstemän statssekreterarna i försvars- och handelsdepartementen
samt krigsmaterielinspektören. Av de handlingar utskottet
tagit del av framgår att Groth i skrivelse den 1 februari 1978 till ambassdören
Holmquist omtalade att statssekreteraren i försvarsdepartementet Gunnar
Nordbeck avsåg att ta kontakt med TELUB och därvid avråda från det
libyska utbildningsprojektet.

Kabinettssekreterare Leifland liksom dåvarande utrikesministern Karin
Söder har vid utfrågningarna inför utskottet uppgett att ambassadören
Holmquists rapport till UD sannolikt aldrig delgavs utrikesministern. Enligt
Leifland tillförde rapporten strängt taget inget nytt i frågan. Utgångspunkten
för UD:s inställning till TELUB-planerna var vid den tidpunkten att det var
fråga om en relativt harmlös utbildning i civila ämnen av unga libyska
militärer. Det var därför enligt Leifland inte särskilt anmärkningsvärt att
tjänstemännen inom UD valde att inte underrätta utrikesministern om
rapporten i fråga.

Försvarsminister Kronmark har vid utfrågningen inför utskottet anfört, att
han någon gång kring årsskiftet 1977-1978 orienterades om TELUBprojektet
av dåvarande statssekreteraren Gunnar Nordbeck. Frågan bedömdes
som känslig och olustig från försvarspolitiska utgångspunkter bl. a. av
sekretesshänsyn till andra länder. Dessa synpunkter framfördes av Nordbeck
till TELUB:s verkställande direktör, som i sin tur lämnade försäkringar om
att utbildningen inte skulle vara militär. Man kom inom försvarsdeparte -

11/1 1978

1/2 1978

KU 1980/81:25

mentet fram till att det inte fanns legala grunder för att stoppa affären. På
detta stadium var det endast fråga om huruvida TELUB skulle lämna en
offert om utbildningen till den libyska försvarsmakten inte att träffa
bindande avtal.

Någon gång under januari månad diskuterade Kronmark frågan med
Karin Söder. Enligt Krönmarks minnesbild talade man vidare om saken vid
en s. k. lunchberedning samma månad, vid vilket tillfälle förutom Kronmark
bl. a. statsminister Thorbjörn Fälldin och utrikesminister Karin Söder var
närvarande. Övriga deltagande statsråd delade Krönmarks uppfattning om
projektet. Kronmark tog även del av Holmquists rapport och utgick från att
UD och ambassaden noga skulle följa den vidare händelseutvecklingen. Om
frågan skulle avancera till ett konkret projekt - vilket det på detta stadium
inte var fråga om - fick det förutsättas att regeringen informerades
ytterligare. - Av den utfrågning med Gunnar Nordbeck som ägt rum inför
förre regeringsrådet Åbjörnsson framgår att Nordbeck delade försvarsministerns
uppfattning och att han framförde försvarsdepartementets synpunkter
i saken till Dahlberg.

Benkt Dahlberg har vid utfrågningen inför utskottet bekräftat att han
kontaktades i saken av Gunnar Nordbeck och bl. a. framhållit att någon oro
för att sekretessläckor i fråga om försvarshemligheter inte var att befara i
samband med den tilltänkta utbildningen i Växjö.

6 Regeringen Ullsten

Sedan folkpartiregeringen tillträtt i oktober 1978 tog Dahlberg enligt vad
han uppgett inför utskottet kontakt med handelsdepartementet för att i
första hand informera om önskemål från libysk sida om köp i Sverige av viss
försvarsmateriel. I samband härmed avsåg Dahlberg att orientera om
TELUB-projektet. Dahlberg hade vid ett besök i Libyen i början av oktober
sammanträffat med företrädare för Libyens försvarsmakt, som uttryckt
intresse för samarbete med Sverige i fråga om defensiv försvarsmateriel.
Förfrågan om inköp av offensiv krigsmateriel hade enligt Dahlberg framförts
av premiärminister Jalloud vid dennes besök i Sverige, vilket emellertid
avvisades av dåvarande statsministern Olof Palme. Nu framställdes det så att
det var fråga om defensivt försvarsmateriel. Libyen hyste förhoppningar om
att få köpa sådan materiel i Sverige.

Något sammanträffande med handelsministern skedde inte hösten 1978.1
sammanhanget hänvisas till en promemoria den 3 april 1980 som upprättats
av expeditionschefen i handelsdepartementet (underbilaga 19). Av denna
promemoria framgår bl. a. att krigsmaterielinspektören den 2 november
1978 meddelat Dahlberg att all försäljning av krigsmateriel från Sverige till
Libyen var utesluten.

Den 14 februari 1979 ägde ett möte rum på handelsdepartementet
angående TELUB-affären. I detta deltog förutom handelsminister Hadar

Hösten 1978

14/2 1979

KU 1980/81:25

Cars, dåvarande krigsmaterielinspektören generalmajor Bengt Rosenius,
numera avliden, och departementsrådet Groth. Enligt de uppgifter Cars
lämnat till utskottet uttryckte han vid tillfället sitt starka ogillande av
engagemanget och förklarade att han avsåg att ta upp frågan med
statsministern. För egen del var Cars beredd att pröva de lagliga möjligheter
som kunde stå en regering till buds för att förhindra att utbildningen kom till
stånd. Cars hade endast kort före detta möte informerats om TELUBaffären
- sannolikt på grundval av de UD-promemorior som upprättats.
Enligt Cars hade med all säkerhet ett sammanträffande med Dahlberg
kommit till stånd redan hösten 1978 om Cars vid den tidpunkten varit
informerad om TELUB:s planer att utbilda libyska militärer i Sverige.

Dahlberg har bekräftat att han i början av februari 1979 fick besked om att
handelsminister Cars motsatte sig projektet. Vid mötet den 14 februari låg
ärendet så till att kontraktsförhandlingarna med Libyen var slutförda.
TELUB hade nämligen lämnat ett slutbud - take it or leave it. Dahlberg
förklarade för handelsministern att det var för sent att dra sig ur affären utan
att riskera skadeståndsanspråk men att TELUB självfallet skulle rätta sig
efter ett regeringsbeslut i frågan.

TELUB :s förre styrelseordförande Eric Malmberg har inför utskottet
anfört att överenskommelsen om det libyska utbildningsprojektet i stort sett
var klar i början av 1979 och att kontraktet skulle underskrivas. Malmberg
underrättades den 12 februari genom krigsmaterielinspektören om att
dåvarande statsministern Ola Ullsten önskade att TELUB skulle gå ur
affären och att handelsminister Cars kallat Dahlberg till ett möte härom den
14 februari. Malmberg begärde den 16 februari att få ett sammanträffande till
stånd med i första hand handelsministern för att klarlägga hur frågan
behandlats inom TELUB. Det bestämdes att ett sådant skulle äga rum den 20
februari men det uppsköts av handelsministern till den 2 mars. Den 1 mars
meddelade Cars’ sekreterare att handelsministern inte kunde ta emot den 2
mars. Malmberg lät då meddela att slutförhandlingarna var på gång och att
avtalet var klart för underskrift. Den 2 mars fick Malmberg ett telefonsamtal
från dåvarande industriministern Erik Huss som ville veta hur TELUBaffären
låg till och om det gick att stoppa avtalet. Malmberg förklarade att
förhandlingarna var slutförda och att styrelsen delade verkställande direktörens
uppfattning att det behövdes regeringens medverkan för att gå ur
avtalet. Något ytterligare besked från regeringens sida lämnades inte, och
avtalet undertecknades i Libyen den 13 mars 1979. Malmberg underrättade
industriministern härom den 20 mars och handelsministern den 26 mars.

Dåvarande statsministern Ola Ullsten har vid utfrågningen inför utskottet
uppgett att den första gång han hade anledning att befatta sig med
TELUB-affären vari mitten eller slutet av februari 1979. Anledningen var att
handelsminister Cars hade begärt att saken skulle tas upp. En överläggning i
frågan kom till stånd, i vilken deltog förutom statsministern och handelsministern
även utrikesminister Hans Blix, industriminister Erik Huss och

Mars 1979

13/3 1979

KU 1980/81:25

samordningsminister Carl Tham. Efter en föredragning av handelsministern
diskuterades hur frågan borde handläggas fortsättningsvis. Samtliga torde ha
varit överens om att den form av kontakt med libysk militär som
TELUB-affären syntes innebära kunde bli besvärande. Visserligen rörde det
sig om civil utbildning, men de som skulle genomgå utbildningen var av allt
att döma militär personal. Man konstaterade att verksamheten i sig inte stred
mot svensk lag men att trots detta kontakt med TELUB:s ledning borde tas.

Uppdraget att ta denna kontakt gavs muntligen åt industriministern. Att det
gavs till industriministern berodde på att TELUB som statligt företag
sorterar under industridepartementet. Syftet med kontakten var att informera
TELUB om den syn man hade på den planerade affären. Senare
informerades Ullsten om att förhandlingarna mellan TELUB och Libyen
kärvade och att det sannolikt inte skulle bli någon affär. Ytterligare en tid
senare, i mitten av mars, meddelade industriministern att ett avtal hade
slutits.

Industriministern i folkpartiregeringen Erik Huss har vid utfrågningen
inför utskottet anfört att han informerats om TELUB-affären vid den
överläggning som ägde rum med ett antal regeringsmedlemmar i februari

1979. Handelsministern omtalade därvid att TELUB lämnat en offert till den
libyska staten om utbildning i tekniska ämnen av ett antal ynglingar anknutna
till den libyska krigsmakten. De närvarande statsråden - bland dem
statsminister Ola Ullsten - konstaterade att TELUB hade full laglig rätt att
genomföra affären men att samtliga statsråd ogillade den. Statsministern
uppdrog åt Huss att framföra ogillandet till TELUB-ledningen. Detta skedde
den 2 mars vid kontakter med TELUB :s styrelseordförande Eric Malmberg.

Huss fick av Malmberg veta att saken föredragits för utrikesdepartementet
under den tidigare trepartiregeringens tid och att UD därvid inte haft någon
erinran. Vidare meddelade Malmberg att libyerna inte hade accepterat det
begärda priset för utbildningen och att det därför var möjligt eller ganska
troligt att affären inte skulle bli av. På detta svarade Huss att detta gav en
osökt anledning att avstyra det hela. Huss underrättade statsministern och
handelsministern om sitt samtal med Malmberg. Någon tid därefter fick Huss
av Malmberg veta att libyerna accepterat offerten och att avtalet var klart och
underskrivet.

Sedan avtalet slutligt ingåtts vidtogs från TELUB :s sida ytterligare
förberedelser för utbildningen i Växjö. I början av maj startades byggandet
av särskilda lokaler - en skola - för den libyska gruppen. Skolan är helt skild
från TELUB-verkstäderna i Växjö.

Inom utrikesdepartementet upprättades den 1 juni 1979 en promemoria 1/6 1979
angående utbildningen. Promemorian, som hade skrivits ned av utrikesrådet
Thyberg efter uppgifter som TELUB :s verkställande direktör Benkt
Dahlberg lämnat per telefon, innehåller i huvudsak följande: TELUB hade
med The Procurement Directorate of the Libyan Arab Defence ingått ett
kontrakt om utbildning av ett 100-tal libyska studenter under en fyraårspe -

KU 1980/81:25

riod. Utbildningen gällde en bred teknisk utbildning på följande områden:
telekommunikation, datateknik, styr- och reglerteknik, radar samt administration.
Första året skulle utbildningen koncentreras till att förmedla
grundkunskaper i engelska, matematik, fysik och elektronik. Utbildningen
var avsedd att inledas i november 1979. Eleverna var i åldern 18-22 år och
hade tre fyra månaders grundläggande militär utbildning bakom sig. Från
libysk sida hade sagts att eleverna hade ungefär studentexamenskompetens.

Enligt promemorian hade man anledning att utgå från att i vart fall en del av
eleverna vid återkomsten till Libyen skulle komma att utnyttjas inom
luftförsvaret för exempelvis service och underhåll av de egna anläggningarna.
Utbildningen i Sverige var inte militärt inriktad utan avsåg en rent teknisk
grundutbildning, som skall kunna komma till användning på många olika
områden. TELUB hade framhållit att utbildningsinsatsen inte på något sätt
var produktinriktad. Inga leveranser av TELUBis utrustning förutsågs
således. Det var alltså uteslutande fråga om att sälja utbildning. TELUB höll
för detta speciella ändamål på att bygga upp en skolorganisation, som man i
framtiden hoppades kunna använda för utbildning även i andra sammanhang.

7 Fälldin II

Den 12 november 1979 ägde ett sammanträffande rum hos handelsminister 12/11 1979
Staffan Burenstam Linder med TELUB :s styrelseordförande Eric Malmberg
och verkställande direktören Benkt Dahlberg. Enligt vad Burenstam Linder
uppgett vid utfrågningen inför utskottet var sammanträdet avsett att ge en
allmän orientering om vilka vapenaffärer som var aktuella för FFV. Under
sammanträffandet lämnades bl. a. en redogörelse förTELUB:s utbildningsprojekt.
Avtal hade träffats i mars 1979 efter olika resonemang som
resulterat i vad Malmberg och Dahlberg ansåg vara ett klartecken från
regeringen. Handelsministern fick försäkringar om att det var en helt civilt
inriktad utbildning avsedd att ge libyerna teknisk kompetens motsvarande
svensk gymnasieutbildning. Handelsministern framhöll vid tillfället att
TELUB borde avhålla sig från projekt med militär anknytning, alldeles
särskilt som sådana kunde allvarligt störa andra mycket stora projekt som ett
antal svenska företag var invecklade i.

Enligt vad Dahlberg uppgett inför utskottet var skolanläggningen i Växjö
klar i mitten av november 1979. Pressvisning av skolan förekom den 13
november. I slutet av samma månad inspekterades den av representanter för
libyska myndigheter.

I början av december 1979 förekom en del tidningsuppgifter om
TELUB-affären med uttalanden av olika statsråd rörande utbildningen i
fråga. Enligt en promemoria den 5 december 1979 upprättad inom
handelsdepartementet som utskottet tagit del av uppsöktes handelsministern
den 5 december av Libyens ambassadör i Stockholm som uttryckte visst
missnöje med TELUB-frågans behandling i den svenska pressen. Handels -

KU 1980/81:25

ministern uttalade därvid att det inte från regeringens sida fanns några planeT
på att vidta åtgärder för att häva kontraktet.

Den 6 december 1979 besökte Benkt Dahlberg på försvarsminister Eric
Krönmarks initiativ försvarsdepartementet och lämnade en redogörelse i
saken. Bl. a. var dåvarande krigsmaterielinspektören närvarande. Försvarsministern
gav uttryck för sin negativa inställning till affären, men konstaterade
att saken hade avancerat så långt att man i det läget inte kunde stoppa
avtalet. Vid tillfället redovisade Dahlberg kursplanerna. Försvarsministern
fick det intrycket att det rörde sig om en helt civil utbildning. I en
promemoria den 6 december 1979 som utskottet tagit del av och som
upprättats av försvarsministerns adjutant redogörs för händelseutvecklingen
i TELUB-affären.

TELUB-frågan behandlades också i en UD-promemoria den 3 december
1979 och ytterligare en den 6 december 1979, den senare i anslutning till ett
besök av Israels ambassadör i Stockholm hos statsminister Thorbjörn
Fälldin. Av denna promemoria framgår att Fälldin bl. a. uttalade följande:
Regeringen fick för första gången kännedom om TELUB-projektet 2 1/2 år
tidigare. Man bedömde saken som inte särskilt anmärkningsvärd då det
rörde sig om en rent teknisk utbildning. Oftast skedde utbildning i det land
som köpt utbildningstjänsterna, men i detta fall syntes det vara meningsfullt
att förlägga utbildningen till Sverige. Utvecklingen hade nu emellertid visat
att utbildningspaketet var något helt annat än man tänkt sig. Principiellt sett
fick även statliga företag själva avgöra vilka affärer de önskade göra så länge
de höll sig till vad lagarna föreskrev. Den uppståndna situationen gav
emellertid anledning att se över de svenska vapenexportreglerna. Ett sätt
vore t. ex. att jämföra den nu aktuella verksamheten med klassiska
vapenexportaffärer. Vidare framhöll Fälldin att man vid affärens upprinnelse,
som gick tillbaks till den socialdemokratiska regeringens tid, hade haft
olika länder och olika projekt på tal. Det hade emellertid visat sig att saken
hade militärt intresse och att den personal som skulle utbildas var militärer.
Den svenska lagen rörande krigsmaterielexport var uppbyggd på vissa
principer. Frågan i detta fall var hur dessa principer kunde påverkas av
sådana affärer som den aktuella. Således borde exportreglerna ses över.
Huvudsaken var att all form av vapenexport till spänningsfyllda områden
stoppades.

Krigsmaterielexportkommittén fick den 9 januari 1980 en redogörelse för
utbildningsprojektet av Malmberg och Dahlberg. Den 22 januari besvarade
handelsministern en fråga i riksdagen av Olle Wästberg (fp) om regeringen
avsåg att vidta åtgärder för att förhindra utbildningen. Handelsministern
svarade att utbildningens innehåll var civilt inriktad och att regeringen inte
såg någon anledning eller möjlighet att tvinga företaget att bryta avtalet.

I mars 1980 publicerades i pressen ytterligare material rörande TELUB av
den innebörden att utbildningen skulle ha en militär inriktning. Mot den
bakgrunden kallade handelsministern Dahlberg till ett möte som ägde rum

6/12 1979

Januari

1980

KU 1980/81:25

den 18 mars. Det försäkrades härvid att utbildningen var helt civil.
Ursprungligen var det tänkt att de libyska eleverna skulle komma till Sverige
den 15 november 1979. De anlände emellertid först den 15 mars 1980.

Den 21 april 1980 förekom ytterligare ett möte på handelsdepartementet
med Malmberg och Dahlberg. Närvarande var också bl. a. industriminister
Nils Åsling och krigsmaterielinspektören. Även vid detta tillfälle försäkrades
att tidigare lämnade uppgifter angående utbildningen var riktiga. TELUB:s
styrelseordförande har vid utfrågningen inför utskottet förklarat att hans
styrelse tidigare och handelsministern vid mötet den 21 april 1980 av
Dahlberg fått följande redovisning om innehållet i utbildningen:

Utbildningen vid Telubs teknikskola är uppdelad på fem utbildningslinjer:
fyra tekniska och en administrativ. De tekniska utbildningslinjerna omfattar
datateknik, radarteknik, styr- och reglerteknik samt telekommunikationer.
Utbildningen på de tekniska linjerna är fyraårig, medan den administrativa
linjen är treårig. Målet för utbildningen på de tekniska linjerna är att
eleverna efter genomgången utbildning skall ha uppnått svensk gymnasiekompetens
i matematik, fysik, el-lära, elektronik, telekommunikationer,
styr- och reglerteknik och engelska. Härutöver skall eleverna genom
praktiska övningar ges tillfälle att handha datorer, telekommunikations- och
reglerutrustning för att förstå problem förknippade med drift och underhåll
av sådan utrustning. Målet på den administrativa linjen är att eleverna skall
kunna medverka vid upphandling av tekniskt komplicerad utrustning.

Benkt Dahlberg har beträffande utbildningsplanläggningen inför utskottet
uttalat att han inte vid sammanträffandet med handelsministern den 12
november 1979 och försvarsministern den 6 december samma år och inte
heller senare till krigsmaterielkommittén och konstitutionsutskottet våren
1980 lämnat helt komplett information angående detaljerna i de hemliga
dokument som avser utbildningen. Detta skedde av sekretesshänsyn till den
libyske uppdragsgivaren sedan kontraktet undertecknats.

Dahlberg har för utskottet i samband med årets granskning av TELUBaffären
företett den tidigare nämnda promemorian som enligt Dahlbergs
uppgift delgavs TELUB:s styrelse våren 1978. Av promemorian framgår att
s. k. militära applikationer skall ingå i de fyra utbildningslinjer som avser
utbildning i radarteknik, robotteknik, telekommunikation och datateknik.

Eric Malmberg har i denna del anfört bl. a. följande inför utskottet: Den
12 december 1980 fick Malmberg ett brev från personalorganisationerna i
Telub som påtalade att det fanns utbildningsplaner som inte delgetts
personalorganisationerna när kontraktet skrevs eller senare och att de
sålunda hade deltagit i beslutet under felaktiga förutsättningar. De ställde
den frågan till styrelsen, om styrelsen kände till att det fanns en hemlig
utbildningsplan vid sidan av den öppna som hade redovisats i olika
sammanhang. Ett sammanträde ägde rum i Stockholm den 16 december med
Dahlberg och vice ordföranden och ytterligare en styrelsemedlem. Det
framkom då att det fanns två versioner av utbildningsplanen för den senare
delen av utbildningen, vilket kom som en stor överraskning. Vid samman -

18/3 1980
21/4 1980

12/12 1980

KU 1980/81:25

träde påföljande dag redovisade Dahlberg att det fanns två utbildningsplaner.
Han meddelade att han av sekretesskäl inte hade redovisat planerna för
styrelsen eller för personalorganisationerna eller vid de kontakter som hade
varit med krigsmaterielinspektören och handelsministern. Styrelsen beslöt
att kontakt skulle tas med krigsmaterielinspektören, vilket skedde den 22
december, då Malmberg visade upp planerna och redovisade den situation
som hade uppstått.

Den 30 januari 1981 meddelade krigsmaterielinspektören handelsminis- 30/1 1981
tern att det framkommit att det senare stadiet av den fyraåriga utbildningen
skulle ha militär-tekniska inslag. Handelsministern informerade omedelbart
statsministern, utrikesministern och industriministern om detta. Påföljande
dag informerades ekonomi- och försvarsministrarna.

Regeringen uppdrog genom beslut den 12 februari 1981 åt krigsmateriel- 12/2 1981
inspektören att följa den utbildning av libyska medborgare som äger rum vid
TELUB :s teknikskola i Växjö samt att fortlöpande hålla regeringen
underrättad om utbildningens innehåll och inriktning. I regeringsbeslutet
(underbilaga 20) uttalas vidare att styrelseordföranden i TELUB AB, Växjö,
generaldirektören Olle Lund, vid en genomgång den 9 februari 1981 till
cheferna för handels- och industridepartementen anmält att styrelsen fått
kännedom om att vissa delar i de sista avsnitten av den fyraåriga utbildningen
som ges ett nittiotal libyska medborgare vid bolagets teknikskola i Växjö
skulle ha viss militärteknisk inriktning och att utbildningen alltså inte som
tidigare hade uppgivits skulle vara helt igenom civil. Bolaget hade redan
inlett överläggningar med sin libyske motpart i syfte att förhindra att någon
del av utbildningen kom att innehålla militära eller militärtekniska inslag.

Mot denna bakgrund hade bolagets styrelse beslutat begära att regeringen
uppdrar åt krigsmaterielinspektören att följa utbildningen.

Ett pressmeddelande i saken utfärdades samma dag (underbilaga 21). I
detta uttalas bl. a. följande: Den nya ledningen för det statliga företaget
TELUB informerade regeringen den 31 januari om att nytt material hade
kommit fram rörande den tekniska utbildning av libyer som sedan våren 1980
bedrivs vid TELUB:s teknikskola i Växjö. Detta material skiljer sig från vad
som tidigare redovisats inför regeringen, riksdagens konstitutionsutskott och
krigsmaterielexportkommittén vid de utfrågningar som har hållits med
bolagets förra ledning. En utbildning med militära eller militär-tekniska
inslag av libyska elever vid TELUB:s teknikskola är självfallet inte
acceptabel. Regeringen har därför på diplomatisk väg meddelat den libyska
regeringen att den del av utbildningen som skulle ha haft en sådan inriktning
inte kan genomföras. Regeringen har genom den nya ledningen förvissat sig
om att den utbildning som hittills har bedrivits och som för närvarande
bedrivs inte innehåller några militär-tekniska element. Detsamma gäller för
den utbildning som enligt kursplanen skall ske under det närmaste året.

Handelsminister Burenstam Linder besvarade den 13 februari 1981 en

KU 1980/81:25

fråga i riksdagen av Olle Wästberg (fp) om TELUB-utbildningen. Handelsministern
hänvisade i sitt svar till de åtgärder regeringen vidtagit mot
bakgrund av de nya uppgifterna. Den 13 mars besvarade industriministern
Nils Åsling också en fråga av Olle Wästberg om TELUB-utbildningen. Även
industriministern hänvisade till de vidtagna åtgärderna. Frågan avhandlades
vidare i utrikesdebatten den 18 mars.

8 Pågående utredningar m. m.

Inför utskottet har krigsmaterielinspektören konteramiral Carl Algernon
redogjort för uppläggningen av den inspektionsverksamhet som han på
regeringens uppdrag skall genomföra beträffande den aktuella utbildningen
vidTELUB i Växjö. Utskottet hänvisar i denna del till vad som anges i bilaga
13.

TELUB:s nuvarande styrelseordförande, FFV:s generaldirektör Olof
Lund, och FFV:s chefsjurist Hans Ramshorn har inför utskottet besvarat
frågor angående innehållet i det slutliga avtalet med den libyska försvarsmakten.

Det skall slutligen erinras om att regeringen i enlighet med riksdagens
hemställan vid 1978/79 års riksmöte (UU 1978/79:25, rskr 226) den 19 juli

1979 tillkallade en parlamentarisk utredning för översyn av riktlinjerna för
svensk krigsmaterielexport (krigsmaterielexportkommittén).

Som tidigare framgått lämnade TELUB-ledningen den 9 januari 1980
genom verkställande direktören Benkt Dahlberg och styrelseordföranden
Eric Malmberg en redogörelse för utbildningsprojektet vid TELUB till
krigsmaterielkommittén. Det skall nämnas att en av ledamöterna av
kommittén, förre landstingsrådet Gunnar Hjerne, i ett brev den 5 november

1980 till utredningens ordförande, förre utrikesministern Sven Andersson,
föreslog att utredningen skulle ta initiativ till en särskild utredning om
TELUB-affären. Detta brev (underbilaga 22) vidarebefordrades sedermera
till regeringen. Som inledningsvis nämnts har regeringen genom beslut den
26 februari 1981 tillkallat en särskild utredningsman för TELUB-affären
(direktiven till denna utredning fogas som (underbilaga 23).

Krigsmaterielexportkommitténs ordförande Sven Andersson har vid
utfrågningen inför utskottet uttalat att kommittén ansett det självklart att i
sitt arbete ta upp de frågor som aktualiserats genom TELUB-affären. Några
tilläggsdirektiv härför ansågs inte erforderliga. Kommittén har sålunda
övervägt att lägga fram ett förslag till lagstiftning, som går ut på att
kunskapsöverföring med direkt militär anknytning till utländska medborgare
inte skall få förekomma i Sverige med mindre regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer lämnat sitt tillstånd. Kommittén räknar med att
under våren 1981 framlägga ett betänkande i ämnet.

KU 1980/81:25

9 Utskottets överväganden

TELUB-ärendet aktualiserar enligt utskottets mening olika spörsmål av
principiell räckvidd. En första fråga är vilka möjligheter regeringen har att
ingripa mot företagstransaktioner som från skilda synpunkter framstår som
olämpliga. En andra fråga är vilka skyldigheter regeringen bör anses ha att
ingripa i dylika fall.

Enligt 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen skall föreskrifter om bolag och om
förhållandet mellan enskilda och det allmänna liksom föreskrifter som i
övrigt avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden meddelas genom
lag. Utan stöd i lag kan regeringen inte föreskriva t. ex. att ett visst avtal inte
får tecknas eller att ett tecknat avtal inte får fullföljas. Regeringsformens
bestämmelser i detta hänseende är tillämpliga såväl för enskilt som för statligt
ägda företag.

TELUB AB är ett av förenade fabriksverken helägt dotterbolag. Enligt
vad statsmakterna flera gånger uttalat - bl. a. vid tillkomsten av Statsföretag
AB - skall ansvaret för tillsynen av indirekt ägda statliga företag åvila de
förvaltande bolagen eller affärsverken. Ansvarsfördelningen inom varje
aktiebolag följer de regler som ges i aktiebolagslagen. Dessa innebär bl. a.
att styrelsen skall svara för bolagets organisation och förvaltningen av
bolagets angelägenheter.

Såvitt utskottet har kunnat finna föreligger det tekniskt sett två möjligheter
för regeringen att på formell väg förhindra att en icke önskvärd
affärstransaktion kommer till stånd. Den ena metoden är att regeringen å
statens vägnar träffar avtal med företaget om begränsningar i företagets
handlingsfrihet. Sådana avtal torde knappast ha träffats utan stöd i
riksdagsbeslut. Den andra formella möjligheten är att sätta i gång en
tämligen komplicerad kedja av åtgärder. Regeringen kan ge det förvaltande
affärsverket ett uppdrag att i kraft av sitt aktieinnehav hos dotterbolagets
styrelse för uppgivet ändamål skriftligen begära inkallande av en extra
bolagsstämma (9 kap. 6 § ABL). Vid den extra bolagsstämman kan den valda
styrelsen avsättas och en ny styrelse utses, som därefter utser en ny
verkställande direktör. Sedan dessa åtgärder vidtagits kan den nya ledningen
annullera avgivna offerter eller bryta ingångna avtal, varvid skadeståndsskyldighet
givetvis kan komma att uppstå. Ett sådant förfarande, om än
teoretiskt möjligt, skulle i flera avseenden strida mot hävdvunna principer i
styrningen av såväl statlig som annan affärsverksamhet. Dels skulle det vara
ett avsteg från de allmänna grundsatser sohl kfatsmakterna fastlagt för de
statliga företagens verksamhet och som bl. a. innebär att staten som ägare
avstår från varje detaljstyrning av den löpande affärsverksamheten. Dels
skulle det innebära ett avsteg från den i aktiebolagslagen förutsatta
funktionsfördelningen mellan bolagsstyrelse och bolagsstämma.

Vid sidan av dessa formella möjligheter att påverka affärstransaktioner i
statliga företag kan regeringen - om lagligt stöd för ingripande saknas -

KU 1980/81:25

endast på informella vägar öva inflytande över företagens handlande.
Regeringen och dess ledamöter kan ge råd och synpunkter, men sådana
synpunkter saknar rättsverkningar och har följaktligen inga bindande
konsekvenser för företaget. När ett enskilt statsråd i auktoritativa former ger
råd till underställda myndigheter uppkommer ibland frågan om sådana
anvisningar kan uppfattas som försök till ”ministerstyre” eller usurpation av
de befogenheter som tillkommer regeringen. I förhållande till företag eller
andra från staten fristående rättssubjekt gäller emellertid att varken det
enskilda statsrådet eller regeringen har rätt att självständigt meddela
föreskrifter. Här föreligger därför knappast ens teoretiska förutsättningar för
”ministerstyre”.

Vid sidan av de hittills aldrig prövade och i flera avseenden principiellt
betänkliga formella metoder sorn ovan beskrivits har regeringen således,
såvitt utskottet kunnat finna, inga andra möjligheter att ingripa mot
transaktioner av den typ som exemplifierats i TELUB-fallet än att informellt
ge sin mening till känna. Den andra huvudfrågan är då i vilken utsträckning
som det kan anses tillbörligt och tillrådligt att regeringen utnyttjar denna
möjlighet.

Med den ansvarsfördelning som sedan länge varit vedertagen i det svenska
samhället är det ingen normal uppgift för regeringen att göra bedömningar av
enskilda affärstransaktioner. Det kan inte vara regeringens skyldighet att
mer allmänt granska företagens verksamhet och utfärda rekommendationer
om vilka typer av offerter eller order som är mer eller mindre lämpliga.
Undantag från denna huvudprincip om återhållsamhet med inblandning i
företagens självständiga verksamhet torde i första hand komma i fråga när
väsentliga politiska mål synes kunna äventyras genom företagens verksamhet.
Det är svårt att genom klara kriterier ange när så skall anses vara fallet.
De bedömningar som görs måste bygga på lämplighetsawägningar i vilka
många olika faktorer måste beaktas.

Som framgått av utskottets redovisning har TELUB-affären varit aktuell i
de tre borgerliga regeringarna efter 1976 års val, dvs. regeringen Fälldin I,
regeringen Ullsten och regeringen Fälldin II. Vad först gäller inledningsskedet
av TELUB-affären under regeringen Fälldin I erinrar utskottet om att det
redan dessförinnan hade etablerats samarbete i olika former mellan Sverige
och den libyska staten. Sålunda slöts under den dåvarande socialdemokratiska
regeringens tid i samband med att en libysk regeringsdelegation 1974
avlade ett officiellt besök i Sverige ett samarbetsavtal med Libyen i vilket
bl. a. talades om samarbete på sådana områden som konsultverksamhet,
know-how och expertinsatser. Bl. a. har Karin Söder hävdat att den
utbildning TELUB-projektet rörde sig om enligt vad som på hennes tid som
utrikesminister var känt om utbildningens innehåll låg i linje med det tidigare
träffande samarbetsavtalet. Av allt att döma förelåg samma inställning bland
utrikesdepartementets ledande tjänstemän som också konstaterade att något
hinder mot utbildningen inte förelåg enligt svenska bestämmelser för

4 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

krigsmaterielexport.

Kabinettssekreterare Leifland t. ex. har uttalat att utgångspunkten för
UD:s inställning till TELUB-planerna vid den tiden var att det rörde sig om
en relativt harmlös utbildning i civila ämnen av unga libyska militärer. Det
var vidare enligt Leifland inte särskilt anmärkningsvärt att tjänstemännen
inom UD valde att inte förete alla dokument i saken för utrikesministern,
t. ex. rapporten i början av januari 1978 från det svenska sändebudet i
Tripoli.

Eric Kronmark har inför utskottet framhållit att han - när han kring
årsskiftet 1977-1978 orienterades om TELUB-projektet av sin statssekreterare
- bedömde frågan som känslig och olustig från bl. a. försvarspolitiska
synpunkter. Bl. a. vidtogs den åtgärden från försvarsministerns sida att han
uppdrog åt statssekreteraren Gunnar Nordbeck att kontakta TELUBis
verkställande direktör i fråga om betydelsen av att inga sekretessbelagda
uppgifter om det svenska försvaret skulle uppenbaras i samband med den
ifrågasatta utbildningen. Man kom inom försvarsdepartementet fram till att
det inte fanns legala möjligheter att hindra projektet. Det var dock på detta
stadium endast fråga om en offert från TELUBis sida och inte ett bindande
avtal. Om frågan skulle avancera ytterligare utgick försvarsministern från att
regeringen skulle informeras igen. Frågan presenterades också i detta
sammanhang som en civil utbildningsinsats som kunde sägas ligga i linje med
det samarbetsavtal som ingåtts med Libyen 1974. I sammanhanget bör
nämnas den utbildning av libyska officerare som TELEPLAN planerade
1975 och genomförde hösten 1977. Mot denna framfördes ingen erinran av
den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Vad sedan beträffar regeringen Ullstens befattning med TELUB-affären
framgår det av utredningen, att handelsdepartementet i november 1978
genom krigsmaterielinspektören gjort klart för TELUBis verkställande
direktör Benkt Dahlberg att all försäljning av krigsmateriel - defensiv som
offensiv - från Sverige till Libyen var helt utesluten. Vid ett sammanträffande
med Dahlberg den 14 februari 1979 gav Cars uttryck för sitt starka ogillande
över TELUB-engagemanget och förklarade därvid att han avsåg att ta upp
frågan med statsministern.

Dåvarande statsministern Ola Ullsten och industriministern Erik Huss har
inför utskottet bekräftat att man inom regeringen känt olust inför TELUBprojektet
men samtidigt konstaterat att TELUB hade laglig rätt att
genomföra affären och att UD redan tidigare sagt sig inte kunna göra någon
erinran mot projektet eftersom det rörde sig om en rent civil utbildning. I
början av mars 1979 meddelade Huss muntligen TELUBis styrelseordförande
att man från regeringens sida ogillade affären.

Avtalet om TELUB-utbildningen undertecknades den 13 mars 1979.

Vad gäller regeringen Fälldin II så har handelsminister Staffan Burenstam
Linder vid utskottets utfrågning uppgett att han den 12 november 1979 fick
en redogörelse för TELUBis utbildningsprojekt av styrelseordföranden och
verkställande direktören, varvid det försäkrades att det var fråga om en helt

KU 1980/81:25

civilt inriktad utbildning. Motsvarande information fick försvarsministern
Eric Kronmark den 6 december samma år och krigsmaterielkommittén den 9
januari 1980.

I februari 1981 anmälde styrelseordföranden i TELUB AB till cheferna för
handels- och industridepartementet att styrelsen fått kännedom om att vissa
delar i de sista avsnitten av den fyraåriga utbildningen skulle ha viss
militärteknisk inriktning och att utbildningen alltså inte som tidigare
uppgivits skulle vara helt igenom civil. Bolaget hade inlett överläggningar
med sin libyske motpart i syfte att förhindra att någon del av utbildningen
kommer att innehålla militära eller militärtekniska inslag. Med anledning
härav uppdrog regeringen genom ett beslut den 12 februari 1981 åt
krigsmaterielinspektören i handelsdepartementet att följa den utbildning av
libyske medborgare som äger rum vid TELUB :s teknikskola i Växjö samt att
fortlöpande hålla regeringen underrättad om utbildningens innehåll och
inriktning. Vidare har regeringen på diplomatisk väg meddelat den libyske
regeringen att utbildning med militära eller militärtekniska inslag inte kan
komma i fråga.

Vid utfrågningen inför konstitutionsutskottet våren 1980 lämnade Benkt
Dahlberg felaktig information om utbildningsprogrammet. Som motiv för
detta angav Dahlberg vid utfrågningen 1981 sekretesshänsyn till den libyske
uppdragsgivaren sedan kontraktet undertecknats.

Mot bakgrund av det anförda har utskottet förståelse för att skilda statsråd
i de olika regeringarna gjort olika bedömningar av frågan om regeringen
borde försöka avråda TELUB AB från att fullfölja affärskontakten med den
libyska försvarsmakten. Väsentliga omständigheter vid företagets första
kontakt med utrikesdepartementet i december 1977 var bl. a. att det förelåg
ett ramavtal om ett brett utvecklingssamarbete med Libyen, att lagliga
möjligheter att ingripa med stöd av krigsmaterielkungörelsen inte var för
handen och att en försäljning av likartade utbildningstjänster tidigare hade
accepterats av den socialdemokratiska regeringen. Utskottet finner mot
denna bakgrund inte anledning att framställa någon erinran mot statsrådet
Karin Söder. Inte heller ser utskottet något skäl att kritisera statsrådet Eric
Kronmark, f. statsrådet Hadar Cars eller f. statsrådet Erik Huss, som på
skilda sätt framförde invändningar mot affären i syfte att begränsa dess
befarade skadeverkningar (Kronmark) eller helt stoppa den (Cars, Huss).
Beträffande statsrådet Staffan Burenstam Linder konstaterar utskottet att
denne i ett frågesvar till riksdagsman Olle Wästberg i Stockholm lämnat
riksdagen felaktiga uppgifter om innehållet i TELUB:s utbildningsprogram.
Utskottet godtar emellertid Burenstam Linders förklaring att han vilseletts
av företagets f. verkställande direktör och ser därför inget skäl att rikta någon
erinran mot statsrådet. Utskottet noterar slutligen med tillfredsställelse att
styrelsen för TELUB AB nu har inlett förhandlingar med den libyska
avtalsparten i syfte att avveckla den del av utbildningsprogrammet som är
inriktat på militära tillämpningar.

Utöver vad som anförts föranleder ärendet inga uttalanden från utskottets
sida.

KU 1980/81:25

12. Ändrade regler för basbeloppet

Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beredning av den s. k.
besparingspropositionen, såvitt gäller ändrade grunder för beräkning av
basbeloppet. Propositionen i fråga - prop. 1980/81:20 om besparingar i
statsverksamheten m. m. - förelädes riksdagen den 2 oktober 1980.
Propositionen inleds med ett anförande av statsministern vari lämnas en
redogörelse för regeringens ekonomiska politik och budgetpolitik. Härefter
redovisas i 14 bilagor departement för departement närmare de frågor om
besparingsåtgärder som föreslås inom de olika departementens ansvarsområden.

I bilaga 4 till propositionen lade socialministern fram vissa förslag till
åtgärder på socialområdet. Bl. a. föreslogs ändring av beräkningsunderlaget
för det s. k. basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Härom anfördes bl. a. följande:

Beräkningen av pensionsbelopp och andra förmåner m. m. enligt lagen om
allmän försäkring görs med ledning av ett basbelopp. Detta basbelopp
fastställs av regeringen för varje månad på grundval av konsumentprisindex
två månader före den månad basbeloppet skall gälla. Basbeloppet utgör
4 000 kr. multiplicerat med det tal som anger förhållandet mellan det
allmänna prisläget (konsumentprisindex) under andra månaden före den
som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Basbeloppet
förändras när detta jämförelsetal har ökat eller minskat med minst 3 % sedan
närmast föregående förändring av basbeloppet skedde. Basbeloppet för
oktober 1980 har fastställts till 15 400 kr. Detta belopp har varit oförändrat
sedan juli 1980.

I bilaga 6 till propositionen redovisade ekonomiministern motiv och
riktlinjer för ändrade beräkningsgrunder för fastställande av basbeloppet.
Liksom tidigare skulle jämförelsetalet följa förändringarna i det allmänna
prisläget. Vid beräkningen skulle dock i fortsättningen bortses från indirekta
skatter, tullar och avgifter men tillägg göras för subventioner. Avgränsningen
av indirekta skatter, tullar och avgifter samt subventioner skulle göras i
enlighet med de grunder statistiska centralbyrån tillämpade vid beräkning av
det s. k. nettoprisindex. Dessutom skulle vid beräkningen av jämförelsetalet
bortses från direkt inverkan på prisläget av ändrade energipriser. Ekonomiministern
angav att de föreslagna förändringarna i första hand torde påverka
folkpensioner, ATP-pensioner, delpensioner, studiemedel och bidragsförskott.
Därutöver påverkades en del mera begränsade utgiftsområden. De
nya reglerna avsågs att tillämpas första gången vid fastställande av
basbeloppet för januari månad 1981.

I propositionen framlades ett inom socialdepartementet upprättat förslag
till ändring av 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring.

Kort efter det propositionen framlagts för riksdagen påtalades i den
allmänna debatten att regeringen underlåtit att redovisa en mängd konse -

KU 1980/81:25

kvenser av de föreslagna ändringarna av basbeloppsberäkningen. I riksdagen
ställdes en rad frågor i saken till skilda statsråd. Bl. a. besvarade ekonomiministern
den 27 november 1980 frågor som framställts av Kjell-Olof Feldt
(s) och Hilding Johansson (s).

Besparingspropositionen, såvitt gällde ändringarna i lagen om allmän
försäkring beträffande basbeloppsberäkningen, hänvisades till socialförsäkringsutskottet.
Ärendet handlades i socialförsäkringsutskottet på det sättet
att utskottet inhämtade yttranden i frågan från finansutskottet, skatteutskottet
och lagutskottet samt från riksförsäkringsverket och statistiska centralbyrån.
Utskottet beredde vidare Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO) och Centralorganisationen SACO/SR tillfälle avge yttrande över
förslaget.

Den borgerliga majoriteten i resp. finansutskottet, skatteutskottet och
lagutskottet samt SAF tillstyrkte förslaget om ändrade beräkningsregler för
basbeloppet, medan LO, TCO och SACO/SR avstyrkte förslaget.

Socialförsäkringsutskottets majoritet biträdde i princip propositionen,
medan socialdemokraterna i utskottet yrkade avslag på förslaget om ändrade
beräkningsregler för basbeloppet m. m. (se SfU 1980/81:14).

Riksdagen beslöt den 11 december 1980 med röstsiffrorna 155-153 bifalla
propositionen såvitt gällde basbeloppsberäkningen i enlighet med utskottsmajoritetens
förslag.

Från ekonomidepartementet har utskottet inhämtat att besparingspropositionen
såvitt gällde nu aktuell fråga bereddes inom ekonomi-, budget- och
socialdepartementen och att propositionen delades på sedvanligt sätt, dvs.
till statsråd och chefstjänstemän inom kanslihuset. Kontakter togs även med
den s. k. indexnämnden innan propositionen förelädes riksdagen. Denna
nämnd, som tillsätts av statistiska centralbyrån (SCB), har till uppgift att
behandla principiella frågor om konsumentprisindex. I nämnden ingår
företrädare för en rad enskilda organisationer och Statliga myndigheter.
Nämnden tog därvid inte ställning till det avsedda ”rensningsförfarandet”
beträffande basbeloppsberäkningen. Sedermera uttalades från indexnämndens
och SCB:s sida att med hänsyn till basbeloppets vidsträckta användning
i avtal m. m. där en ändring i riktlinjerna inte var påkallad, borde
basbeloppet enligt de tidigare riktlinjerna beräknas och publiceras även i
fortsättningen.

Vidare har från justitiedepartmentet upplysts att fråga om vissa underhållsbidrag
- basbeloppsanknutna - ses över inom socialstyrelsen och
riksförsäkringsverket. Denna översyn avser också ev. lagändringar. Vidare
arbetar familjelagssakkunniga som kan komma in på dessa frågor. Ett
uppdrag har getts till försäkringsinspektionen i fråga om värdesäkring av
äldre livräntor - basbeloppsanknutna. Det kan vidare nämnas att regeringen
tidigare i år lagt fram förslag till riksdagen om ändrade regler för beräkning
av existensminimum (prop. 1980/81:139). Basbeloppet inverkar på bl. a.

KU 1980/81:25

detta område. Som bilaga 14 till detta betänkande fogas en förteckning som
upprättats av riksförsäkringsverket i dess yttrande till socialförsäkringsutskottet
över författningar enligt vilka basbeloppet enligt lagen om allmän
försäkring har betydelse vid fastställande eller beräkning av förmåner som
administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. I bilagan
anges ett antal andra författningar som berörs av basbeloppsförändringen.
Slutligen skall nämnas att förslaget till ändring i lagen om allmän försäkring
inte underkastades granskning av lagrådet.

Utskottet får för sin del anföra följande. Till en början bör erinras om att i
regeringsformens (RF) kapitel om regeringsarbetet (7 kap.) föreskrivs i 2 §,
att vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar att yttra sig. I förarbetena till detta
stadgande (prop. 1973:90 s. 287) underströks att det är ett karakteristiskt och
betydelsefullt inslag i svensk politisk beslutsprocess att som ett led i
beredningen av regeringsärende i stor utsträckning inhämta yttrande från
myndigheter, organisationer och andra enskilda sammanslutningar. Det var
därför enligt departementschefen naturligt att ordningen med remisser från
regeringen sorn ett led i beredningsarbetet även i fortsättningen kom till
uttryck i RF. Vilka myndigheter som är berörda och i vilken omfattning det
är erforderligt att organisationer och enskilda får tillfälle att yttra sig avgörs
av vederbörande departementschef eller annan föredragande under vanligt
konstitutionellt ansvar. RF:s remissregler gäller för alla typer av regeringsärenden.

Utskottet är medvetet om angelägenheten av de besparingsåtgärder som
regeringen föreslog i propositionen samt att det var fråga om beslut som
brådskade med hänsyn till det ekonomiska läget i landet. Utskottet har
därför inte funnit anledning att rikta kritik mot regeringens handläggning
såvitt gäller frågan om remiss till myndigheter och sammanslutningar.

Däremot anser utskottet att förslaget till ändring av lagen om allmän
försäkring borde ha underkastats granskning av lagrådet innan förslaget
lades fram för riksdagen, eftersom lagstiftningen både påverkar förhållandet
mellan enskilda (8 kap. 2 § RF) och innebär ingrepp i enskildas ekonomiska
förhållanden (8 kap. 3 § RF). I sammanhanget bör också erinras om
bestämmelsen i 8 kap. 18 § andra stycket RF, att regeringen om den i nu
angiven lagstiftning inte hör lagrådet, för riksdagen skall redovisa skälen
härtill.

13. Handläggningen av stödet till Norrländska Skogsägares
Cellulosa AB (Ncb)

Utskottet lämnar först en redogörelse för händelseförloppet i regeringens
handläggning av Ncb-frågan. Därefter behandlas de särskilda frågeställningar
som tagits upp inom utskottet.

KU 1980/81:25

Statens engagemang i Ncb går tillbaka till mars 1978 då riksdagen med
anledning av den ekonomiska situationen i företaget beslöt anvisa 400 milj.
kr. som ett lån till Ncb med villkorlig återbetalningsskyldighet (prop.
1977/78:180, NU 74). Lånets syfte var att bidra till att lösa de akuta
ekonomiska problem som uppstått i företaget.

I syfte att möjliggöra en omstrukturering i ordnade former och en
effektivisering av Ncb beslöt riksdagen i juni 1979 att skjuta till 600 milj. kr. i
form av ägarkapital. Samtidigt avskrevs det tidigare lånet med villkorlig
återbetalningsskyldighet (prop. 1978/79:150, 207, NU 61). Genom kapitaltillskottet
äger staten numera 74 % av aktierna i Ncb. Resten innehas av de
skogsägarföreningar som tidigare ägde företaget i dess helhet.

Den ekonomiska utvecklingen i Ncb var under 1979 fortsatt ogynnsam.
För räkenskapsperioden den 1 juli 1979-den 31 december 1980 beräknas en
förlust i moderbolaget om ca 160 milj. kr. före extraordinära intäkter och
kostnader. För hela Ncb-koncernen beräknas förlusten bli ca 112 milj. kr.
Ncb:s företagsledning utarbetade ett förslag till strukturplan för företaget.
Förslaget redovisades för bolagets styrelse i början av juli 1980. Styrelsen har
ännu inte fattat beslut om strukturplanen. Styrelsen har emellertid i skrivelse
den 29 augusti 1980 till Ncb:s ägare hemställt om ett kapitaltillskott till
företaget för att möjliggöra ett genomförande av nödvändiga strukturåtgärder.

I samband med att Ncb:s företagsledning redovisade sitt förslag till
strukturplan uppdrogs åt generaldirektör Bo Hedström, skogsstyrelsen, att
för statens räkning ta upp förhandlingar med berörda skogsägarföreningar.
Förhandlingarna skulle syfta till att mot bakgrund av en ändamålsenlig
omstrukturering av Ncb finna en tillfredsställande finansierings- och
ägarstruktur för företagets fortsatta verksamhet.

Resultatet av förhandlingarna redovisades den 19 november 1980.
Huvudpunkterna i uppgörelsen var att staten skulle skjuta till 375 milj. kr.
och skogsägarföreningarna 25 milj. kr. i nytt aktiekapital. Vidare skulle
statens ägarandel i bolaget öka till knappt 90 % och skogsägarnas andel
minska till drygt 10 %. Uppgörelsen förutsatte också att bolaget skulle
erbjuda inlösen av industribevis till 40 % av nominella värdet som ett
alternativ till omvandling av industribevisen till aktiekapital i Ncb. Här skall
inskjutas att industribevis är lån utan formella säkerheter till företaget från i
första hand enskilda personer, främst skogsägare.

Samma dag som resultatet av förhandlingarna redovisades, dvs. den 19
november, uttalade industriministern i ett pressmeddelande (bilaga 15 A) att
regeringen avsåg att föreslå riksdagen att godkänna förslaget till uppgörelse.
Ett statligt kapitaltillskott på 375 milj. kr. i form av nytt aktiekapital skulle
ges till Ncb.

I en presskommuniké från industridepartementet den 1 december (bilaga
15 B) sägs att regeringen ämnar föreslå riksdagen att tillskjuta 300 milj. kr. i
nytt ägarkapital och 100 milj. kr. i lånekapital. Nuvarande aktiekapital

KU 1980/81:25

nedskrivs i princip till 0. De industribevis som är omedelbart konvertibla
konverteras till B-aktier. Övriga industribevis konverteras till B-aktier efter
hand som de förfaller till konvertering.

I pressmeddelandet av den 1 december framhålls också att några
ytterligare kapitalinsatser eller andra former av stödåtgärder från regeringens
sida inte kommer i fråga. Skulle det visa sig att de bedömningar som
ligger till grund för denna finansiella rekonstruktion inte håller, eller att den
föreslagna omstruktureringen inte kan genomföras, får den situation som då
uppkommer lösas på vedertaget sätt. En konkurs kan då enligt pressmeddelandet
inte uteslutas.

Det första formella regeringsbeslutet med anledning av förslaget till
förhandlingsuppgörelse fattades den 11 december då regeringen beslöt att
bevilja Ncb en lånegaranti på 100 milj. kr. för att avhjälpa företagets
likviditetsproblem. Lånet beviljades som ett s. k. industrigarantilån. I
proposition med tilläggsbudget II till statsbudgeten för budgetåret 1980/81
(prop. 1980/81:101, bilaga 8) föreslogs att ramen för dessa industrigarantilån
ökas med 150 milj. kr. för innevarande budgetår bl. a. på grund av
regeringens åtagande mot Ncb. Riksdagen beslöt den 9 april 1981 i enlighet
med propositionens förslag (NU 1980/81:46).

Den 5 februari 1981 beslöt regeringen förelägga riksdagen proposition
1980/81:98 om medelstillskott till Ncb. I propositionen föreslås att 300 milj.
kr. anvisas för aktieteckning i Ncb samt 100 milj. kr. för lån till företaget.
Propositionen avlämnades till riksdagen den 24 februari. Näringsutskottet
(NU 1980/81:49) tillstyrkte enhälligt propositionens förslag till finansiellt
stöd till Ncb. I en socialdemokratisk reservation föreslogs dock en annan
motivering för ställningstagandet än utskottsmajoritetens. Riksdagen beslöt
den 6 maj i enlighet med utskottets förslag på denna punkt.

Inom utskottet har ifrågasatts om jäv förelegat för industriministern på
grund av hans innehav av industribevis i Ncb. Frågan har också uppkommit
om regeringen i beslutet den 11 december 1980 att bevilja Ncb industrigarantilån
på 100 milj. kr. följt föreskrifterna i förordningen om industrigarantilån
och riksdagens uttalanden i fråga om användningen av dessa
medel. Vidare har hävdats att pressmeddelanden den 19 november och den 1
december 1980 varit motstridiga och saknat tillräcklig grund i regeringsbeslut.
Slutligen har regeringens beslutsprocess i detta ärende betecknats som
onödigt långdragen.

Vad först angår det ifrågasatta jävet för industriministern har utskottet
inhämtat följande: Industriministern innehade fram till den 21 november
1980 industribevis i Ncb till ett värde av 73 000 kr. Denna dag överlät han
bevisen till sina söner. Bevisen har samband med industriministerns innehav
av en skogsfastighet, som sedan 1977 skötts av sönerna. Dessa blev den 1
januari 1980 delägare i fastigheten.

Som tidigare i korthet nämnts är industribevisen närmast att betrakta som
lån utan formella säkerheter. Vid konkurs är de således likställda med andra

KU 1980/81:25

oprioriterade fordringar. De kan efter beslut av bolagsstämman bytas ut mot
B-aktier. Det sammanlagda värdet av industribevisen uppgår f. n. till 146
milj. kr. Avdessa är bevis till ett sammanlagt värde av 98 milj. kr. möjliga att
konverteras till B-aktier. Avsikten är enligt förslag i proposition 1980/81:98
att samtliga industribevis efter hand skall bytas ut mot B-aktier.

Det kan i sammanhanget vidare nämnas att frågan om jäv kunde föreligga i
första hand på grund av industriministerns innehav av industribevis kom upp
inom regeringskansliet redan i samband med den första propositionen i
Ncb-ärendet (prop. 1977/78:180). Rättschefen i statsrådsberedningen förklarade
därvid att det förhållandevis ringa förmögenhetsvärde som industriministerns
innehav av industribevis utgjorde enligt hans mening inte konstituerade
jäv enligt förvaltningslagen.

Vid 1979 års granskning behandlade utskottet frågan om jäv för statsråd
(KU 1978/79:30). I det sammanhanget gjorde utskottet en utförlig redogörelse
för gällande jävsregler i regeringsformen och förvaltningslagen. I dessa
hänseenden hänvisas till betänkandet s. 36 f. och s. 313 ff.

Trots att förvaltningslagen inte formellt gäller för regeringen tillämpas den
dock i väsentliga delar i regeringskansliet. Särskilda anvisningar härför har
utarbetats inom statsrådsberedningen. Enligt anvisningarna bör det i princip
undvikas att ett statsråd som är jävigt i ett ärende enligt de grunder som anges
i förvaltningslagen föredrar ärendet eller eljest deltar i avgörandet. Det
rekommenderas att statsråd även i ur jävssynpunkt tveksamma fall avstår
från att delta i avgörandet.

Jävsfrågan aktualiserades särskilt i samband med att regeringen Ullsten
tillträdde hösten 1978. Det gjordes därvid från vissa håll gällande, att de
ägarintressen ett par av de tillträdande statsråden hade i det privata
näringslivet var ägnat att rubba förtroendet för dem. I anledning härav beslöt
ledamöterna i Ullstens regering att offentliggöra sina innehav av aktier i
börsnoterade företag. Det kan nämnas att även i samband med regeringsskiftet
hösten 1976 lämnade ett flertal av de nytillträdande statsråden
uppgifter till pressen om sina aktieinnehav. Sådana uppgifter publicerades
också vid tillträdet av regeringen Fälldin II. Vid regeringsskiftena 1976 och
1979 fattades inte några beslut om offentliggörande av aktieinnehav.

Det kan vidare nämnas att dåvarande statsministern Ola Ullsten i ett
pressmeddelande den 26 oktober 1978 uttalade att enligt hans mening borde
frågan om ett aktieinnehav var jävsgrundande för ett statsråd i första hand
avgöras på grundval av de allmänna principer om jäv som kommit till uttryck
i förvaltningslagen. Det borde sålunda som regel vara tillräckligt att ett
statsråd inte deltog i ett beslut där fråga om jäv för vederbörande kunde vara
aktuellt. Om detta av särskilda skäl inte bedömdes vara tillräckligt avsåg
statsminister Ullsten att överlägga med vederbörande statsråd om hur frågan
lämpligen kunde lösas. Möjliga lösningar var exempelvis avveckling av
aktieposter eller nedsättning av dem i sådant bankförvar som sköts utan

KU 1980/81:25

ägarens medverkan.

1979 års granskning föranledde följande uttalande från utskottets sida.

Det är enligt utskottet i första hand när ett nytt statsråd tillträder, antingen
det sker i samband med regeringsskifte eller eljest, som regeln i 6 kap. 9 §
andra stycket RF blir aktuell. Enligt RF utser statsministern övriga statsråd i
regeringen. Ansvaret för att ett statsråd uppfyller kraven i nyssnämnda
grundlagsbestämmelse kommer därför att i första hand ligga på statsministern.
Det måste enligt utskottets mening ankomma på honom att innan ett
nytt statsråd utses ta reda på att inga sådana omständigheter som åsyftas med
stadgandet föreligger vid utnämningen. Självfallet får det förutsättas att en
statsrådskandidat görs uppmärksam på gällande regler och själv lämnar
erforderliga upplysningar. I vilken mån exempelvis ett aktieinnehav bör ha
betydelse för statsministerns ställningstagande får enligt utskottets mening
bedömas från fall till fall. Genom att som skett på senare tid nytill trädande
statsråds aktieinnehav offentliggörs blir frågan föremål för insyn och
kontroll.

Granskningen föranleder utöver det sagda inget annat uttalande från
utskottets sida än att utskottet har för avsikt att uppmärksamt följa
regeringspraxis i jävsfrågor.

I en socialdemokratisk reservation anmärktes särskilt på utnämningen av
försvarsminister i regeringen Ullsten, eftersom valet där föll på en person
med betydande ägarintressen i en försvarsindustri. Det kunde enligt
reservationen förutsättas att statsministern därvid uraktlåtit att skaffa sig
kännedom om detta och att statrådskandidaten inte själv lämnat upplysningar
om sitt aktieinnehav. Vidare påtalades i reservationen att aktieposten i
fråga avyttrats först sedan förhållandena blivit kända genom pressen.

Som utskottet uttalade i 1979 års granskningsbetänkande får det förutsättas
att det i samband med att en ny regering bildas ägnas uppmärksamhet åt
gällande jävsregler och att statsrådskandidaterna själva lämnar de upplysningar
som kan vara av betydelse i detta hänseende. Lika självklart är det
enligt utskottets mening att enskilda statsråd i samband med handläggningen
av regeringsärenden självmant tar upp uppkommande jävsproblem till
diskussion.

Den verkställda granskningen visar att industriministern inhämtat råd hos
statsrådsberedningens juridiska expertis beträffande frågan om hans innehav
av industribevis i Ncb kunde vara jävsgrundande. Flan har därvid godtagit
bedömningen att innehavet inte kunde anses vara sådant att det utgjorde
jäv.

Utskottet, som ansluter sig till den bedömning som gjordes i statsrådsberedningen,
finner att industriministern genom att rådgöra sig i frågan på sätt
här skedde visat den omsorg som bör krävas när det gäller ställningstagande
till eventuella jäv.

När det gäller regeringens beslut att bevilja Ncb industrigarantilån skall
här först erinras om att enligt 1 § förordningen (1978:507) om industrigarantilån
får statlig garanti för lån ( lånegaranti) eller för bankgaranti

KU 1980/81:25

lämnas för att främja utvecklingen av främst små och medelstora företag.
Garantin ges på företagsekonomiska grunder med beaktande även av de
regional- och sysselsättningspolitiska mål som staten uppställer. Lån som
omfattas av garanti kallas industrigarantilån. I den kungörelse (1960:372)
som reglerade garantigivningen fram till år 1978 angavs syftet vara att främja
hemslöjd, hantverk, småindustri och därmed jämförlig verksamhet.

Även tidigare har några regeringsbeslut om industrigarantilån särskilt
uppmärksammats. Regeringen anmälde själv i 1978 års budgetproposition
(prop. 1977/78:100, bilaga 17) att regeringen i några fall tvingats bevilja
IG-lån på ett sätt som inte helt hade stämt överens med de av statsmakterna
antagna grunderna för denna stödform. Regeringen hade i dessa fall bedömt
statligt stöd som nödvändigt med hänsyn till konsekvenserna för sysselsättningen
vid ett uteblivet stöd.

I ett av de fall där IG-lånen utnyttjats för rekonstruktion av ett krisdrabbat
företag var företaget AB Järnförädling i Hälleforsnäs. Fallet granskades av
utskottet i 1979 års granskning (KU 1978/79:30 s. 32-33). Utskottet uttalade
därvid att avvecklingen av krisen i Hälleforsnäs var ett exempel på hur
regeringen i en svår situation tvingats handla på ett sätt som inte helt svarar
mot de riktlinjer som riksdagen antagit. Enligt utskottets mening var det
väsentligt att de statliga möjligheterna att bevilja företag särskilt rådrumsstöd
i akuta situationer ses över och kompletteras. Inte minst från
rättssäkerhetssynpunkt ansåg utskottet det viktigt att regeringen har
möjligheter att även i akuta krissituationer handla på formellt riktiga
grunder. I en socialdemokratisk reservation underströks ytterligare vikten av
att skaffa adekvata instrument för att bevilja företag särskilt rådrumsstöd i
akuta situationer. Denna underlåtenhet att förbereda formerna för ett aktivt
ansvar från statens sida i sådana fall hade enligt reservanterna lett till att man
i brist på bidragsformer, som var lämpade för ändamålet, tvingades ta till
olika låneformer, som användes som maskerade bidrag. Riksdagen ställde
sig bakom utskottets uttalande.

Även härefter har frågan om användningen av IG-lånen behandlats av
riksdagen. 1 1980 årsbudgetproposition (prop. 1979/80:100, bil. 17) anmälde
regeringen ånyo att stödet i ett fall (Eds Cellulosafabriks AB) använts på ett
sätt som inte helt stämde överens med de av statsmakterna antagna
grunderna för denna stödform. Med anledning härav framhöll riksdagen på
näringsutskottets förslag (NU 1979/80:43 s. 50) betydelsen av att gällande
principer för beviljande av kreditstöd enligt förordningen om garantilån
iakttas.

Frågan om en ny form av statligt stöd, s. k. rådrumsstöd, har under senare
tid varit föremål för olika utredningar. I en inom arbetsmarknadsdepartementet
utarbetad promemoria (Ds A 1979:7) Betalningsinställelse och
rådrumsstöd m. m. föreslogs bl. a. två nya stödformer, ett rådrumsstöd, samt
ett rekonstruktions- eller avvecklingsstöd. För att bl. a. ytterligare utreda
vissa frågor rörande det föreslagna rådrumsstödet tillkallades våren 1980 en
särskild utredare, som nyligen redovisat sina förslag i betänkandet (Ds I

KU 1980/81:25

1981:1) Rådrumsstöd och handläggning av obeståndsärenden.

I propositionen om industripolitikens inriktning (prop. 1980/81:130)
behandlas den särskilde utredarens förslag. Enligt föredragande statsrådets
mening har utredarens undersökningar entydigt visat att de möjligheter som
f. n. finns att då företag råkat i kris skapa rådrum för överväganden rörande
förutsättningarna för en rekonstruktion så gott som alltid är tillräckliga. Det
framstår därför som uppenbart att det inte kan komma i fråga att införa en ny
generell stödform för ändamålet.

Liksom utredaren framhåller statsrådet dock att tillgängliga medel att
skapa rådrum för ytterligare överväganden i krissituationer i vissa undantagsfall
dock inte helt motsvarar behovet. Utredarens förslag att regeringen i
vissa fall skall få möjlighet att lämna lokaliseringsstöd eller garanti för lån
(industrigarantilån) anser statsrådet vara i huvudsak väl avvägt. Det innebär
dels att stöd inte skall komma i fråga annat än i rena undantagsfall, dels att i
de fall där stöd är motiverat stödet kan anpassas efter förhållanden i det
enskilda fallet. Enligt hans mening bör det dock räcka med att industrigarantilån
får lämnas i dessa fall. Riksdagen har ännu ej behandlat
propositionen.

Utskottet konstaterar att regeringen ånyo tvingats använda industrigarantilånen
på ett sätt som inte helt överensstämmer med grunderna för denna
stödform. Situationen i dag är emellertid i viktiga hänseenden en annan än
när utskottet behandlade denna fråga våren 1979. Efter noggrann utredning
ligger nu på riksdagens bord ett förslag från regeringens sida om hur rådrum
skall kunna skapas då företag råkat i kris. Regeringen har därmed visat sin
vilja att åstadkomma en sådan förändring att den i fortsättningen kan handla
på formellt korrekta grunder i situationer av det slag som Ncb-krisen utgör
exempel på.

Beträffande pressmeddelandena från industridepartementet vill utskottet
endast framhålla att det naturligtvis bör vara möjligt att sända ut
pressmeddelanden i frågor där något formellt regeringsbeslut ännu inte
föreligger. Utskottet delar inte heller åsikten att regeringen tagit onödigt
lång tid på sig att fatta beslut i detta ärende. Tvärtom agerade regeringen
enligt utskottets uppfattning under det mest kritiska skedet av Ncb-affären
med stor skyndsamhet. Mellan tidpunkterna för redovisningen av generaldirektör
Hedströms förhandlingsuppdrag och det första formella regeringsbeslutet
om stöd till Ncb ligger endast tre veckor.

I övrigt föranleder den företagna granskningen inte något uttalande från
utskottets sida.

14. Dispens enligt den s. k. Sydafrikalagen

Utskottet har till granskning tagit upp ett beslut som meddelades av
regeringen den 29 januari 1981 om undantag enligt lagen (1979:487) om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia, vilken lag trädde i kraft

KU 1980/81:25

den 1 juli 1979. Enligt lagens 4 § kan regeringen för visst fall medge undantag
från investeringsförbudet i lagens 1 §. Medgivandet får avse viss investering
eller investeringar i visst företag under ett år. Undantag får inte göra det
möjligt för sökande att utvidga sin verksamhet i Sydafrika och Namibia.

Kommerskollegium överlämnade den 6 mars 1980 med eget yttrande till
regeringen en från Sandvik AB, Sandviken, den 21 december 1979
inkommen ansökan om undantag enligt 4 § lagen om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia. Ansökningen gällde rätt för bolagets
sydafrikanska dotterbolag Sandvik (Pty) Ltd att anskaffa två maskiner för
slipning av stift i borrkronor. Av handlingarna i ärendet framgick att
maskinerna, som kostnadsberäknats till 915 000 kr., skulle användas i
bolagets bergborrningsverksamhet och där ersätta två uttjänta maskiner för
fräsning av spår i borrkronor. Genom den planerade investeringen och den
därav föranledda utrangeringen beräknades en ökning av kapaciteten för
tillverkning av stiftborrkronor och en minskning i motsvarande grad av
kapaciteten för tillverkning av skärborrkronor.

Regeringen fann i sitt beslut att det begärda undantaget för den aktuella
maskininvesteringen inte skulle göra det möjligt för bolaget att utvidga sin
verksamhet i Sydafrika. Inte heller i övrigt fann regeringen hinder föreligga
mot bifall till ansökningen. Regeringen medgav sålunda det begärda
undantaget.

Från beslutet var samtliga folkpartistatsråd skiljaktiga och lämnade - utan
motivering - Sandviks ansökan utan bifall.

Beträffande ärendets beredning skall nämnas att av de fackliga organisationer
som fått tillfälle att yttra sig i ärendet till kommerskollegium tillstyrkte
Svenska industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges civilingenjörsförbund
och Sveriges arbetsledarförbund bifall till ansökan. SIF pekade på
riskerna för minskad sysselsättning i moderbolaget om ansökan skulle avslås.
Metallindustriarbetareförbundet förordade att Sandvik skulle inkomma med
en samlad ansökan över planerade investeringar i Sydafrika under 1980.
Endast därigenom kunde enligt förbundet avgöras om företagets kapacitet
skulle komma att ökas eller inte.

Kommerskollegium, som tillstyrkte ansökan, fann att den begärda
investeringen borde betraktas som en ersättningsinvestering och att det inte
var fråga om någon utvidgning av verksamheten. Ett bifall till ansökan fick
därför anses ligga inom ramen för den gällande lagstiftningen. Vad som i
ärendet anförts om möjligheterna för företaget att kvarstanna på marknaden
utgjorde ett ytterligare skäl för bifall.

Inom regeringskansliet handlades ärendet som gemensamt handels-,
utrikes- och industridepartementsärende. Som tidigare framgått inkom
ansökan till handelsdepartementet den 6 mars 1980. Från Sandvik AB inkom
flera kompletterande skrifter, den senaste enligt handelsdepartementets akt
den 27 november 1980. Av akten framgår att s. k. gemensam beredning ägde
rum den 17 maj 1980. Regeringens beslut fattades som tidigare nämnts den 29

KU 1980/81:25

januari 1981. Regeringen fattade denna dag beslut i tre s. k. Sydafrikaärenden.
Det var ansökningar förutom från Sandvik AB från Fagersta AB och
Rederiaktiebolaget Transatlantic. Att beslut i dessa togs under ett och
samma regeringssammanträde hängde enligt vad som upplysts från handelsdepartementet
samman med dels att ärendena var färdigberedda samtidigt,
dels att de rörde samma principfrågor. Transatlantics ansökan inom den 9
maj 1980 och Fagerstas den 25 juni samma år.

Angående förarbetena till den s. k. Sydafrikalagen hänvisas dels till
utredningsbetänkandet SOU 1978:53, dels till regeringens proposition i
ämnet 1978/79:196 (beträffande den aktuella dispensregeln se s. 38-41 och
69-71 i propositionen). Det skall nämnas att den s. k. Sydafrikautredningen
förordade att i dispensärenden av principiell betydelse borde utrikesnämnden
höras innan regeringen fattade sitt beslut. I propositionen däremot
uppställs inte något krav på hörande av utrikesnämnden i denna typ av
ärenden. Ej heller gjordes detta under riksdagsbehandlingen av propositionen.

Utskottet har behandlat främst följande frågor angående ärendets
handläggning, nämligen tiden för ärendets beredning inom regeringskansliet,
fråga om utrikesnämnden borde ha hörts i ärendet samt utnyttjandet
av reservationsrätt från folkpartistatsrådens sida, bland vilka bl. a.
utrikesministern återfinns. Utskottet får beträffande dessa frågor anföra
följande.

Vad först gäller handläggningstiden framgår det av handelsdepartementets
akt i ärendet att flera kompletterande skrifter inkom från sökanden
under ärendets beredning i regeringskansliet - den senaste den 27 november

1980. Vidare behandlades samtidigt två andra dispensansökningar, vilka
enligt handelsdepartementet rörde samma principfrågor som Sandviks
ansökan.

Som nyss sagts har inte uppställts krav på hörande av utrikesnämnden i
förevarande typ av ärenden. Den prövning det i sammanhanget rör sig om är
en tillämpning av dispensreglerna i den s. k. Sydafrikalagen. Med hänsyn till
att lagen var ny och att frågan hade principiellt intresse finns det skäl som
talar för att utrikesnämnden borde ha hörts, men frågan kan inte sägas vara
av den karaktären att regeringen varit skyldig att höra utrikesnämnden enligt
reglerna i 10 kap. 6 § RF. Det kan i sammanhanget erinras om att regeringen
jämlikt 10 kap. 7 § andra stycket RF är skyldig att sammankalla utrikesnämnden
om minst fyra av nämndens ledamöter begär det. Denna möjlighet
har inte utnyttjats i förevarande fall.

Mot den angivna bakgrunden finner utskottet inte anledning till kritik mot
regeringen för att utrikesnämnden inte hördes i det aktuella ärendet. Den
omständigheten att ett antal statsråd var skiljaktiga mot beslutet ändrar inte
denna bedömning. Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran
mot regeringens handläggning av förevarande dispensärende.

KU 1980/81:25

15. Regeringens handläggning av vissa varvsfrågor

Utskottet har till granskning upptagit regeringens handläggning av frågor
om statligt stöd till Öresundsvarvet i Landskrona och till Kalmar Varv. En
närmare redogörelse lämnas i granskningspromemorian, bilaga 16.

Öresundsvarvet

Enligt en strukturplan som i januari 1980 överlämnades från Svenska Varv
AB till industridepartementet borde ett omedelbart beslut fattas om
nedläggning av Öresundsvarvet. Nedläggningen borde förenas med ett
beslut av koncernledningen om lämplig s. k. avslutningsproduktion så att
verksamheten vid varvet kunde avslutas fortast möjligt, dock senast år
1983.

I proposition 1979/80:165 anslöt sig regeringen till uppfattningen att varvet
borde avvecklas. Någon exakt tidpunkt för när avvecklingen skulle vara
avslutad angavs dock inte. Anledningen härtill var att avvecklingstakten
borde bestämmas med hänsyn till i första hand möjligheterna för de omkring
2 800 anställda vid varvet att få nya arbeten.

Vid riksdagsbehandlingen anslöt sig näringsutskottets majoritet i allt
väsentligt till regeringens förslag men ansåg det dock nödvändigt att ange en
fast tidpunkt när strukturomvandlingen av Öresundsvarvet skulle vara klar
bl. a. därför att berörda parter behövde klara besked om vilken planering
och vilka åtgärder som krävdes. Enligt utskottet borde tidpunkten fastslås till
utgången av 1985. Härigenom skulle, ansåg utskottet, ges tillräcklig tid för att
genomföra omstruktureringar och finna sysselsättning för dem som nu
arbetar med fartygsproduktion och fartygsreparation. Under tiden borde
enligt utskottet Svenska Varv få i uppdrag att driva verksamheten vidare på
det ekonomiskt minst förlustbringande sättet. Varvets produktionsinriktning
fick dock inte skada andra enheter inom koncernen eller de privatägda
mindre och medelstora varven.

Vid kammarbehandlingen den 5 juni 1980 följde emellertid riksdagen inte
regeringens och näringsutskottets förslag att lägga ned varvet. I enlighet med
förslag i en socialdemokratisk motion och en motion av två folkpartistiska
riksdagsledamöter beslöt riksdagen om fortsatt verksamhet vid varvet enligt
en inom varvet utarbetad plan. Genom riksdagsbeslutet anvisades 432 milj.
kr. till varvet. Härav var 275 milj. kr. avsedda att täcka de förluster som
uppstod till följd av extraordinära nedskärningar och 100 milj. kr. skulle
användas för utveckling av nya produkter.

Hösten 1980 beslöt företagsledningarna vid Svenska Varv och Öresundsvarvet
att uppta s. k. MBL-förhandlingar om en nedläggning av Öresundsvarvet.
Styrelsen beslöt därefter att avveckla varvet snarast. Avvecklingen
skulle senast vara avslutad i och med utgången av 1983. Bakgrunden till
nedläggningsbeslutet var att styrelsen inte ansåg att den långsiktsplan för

KU 1980/81:25

Öresundsvarvet som låg till grund för riksdagsbeslutet våren 1980 var
genomförbar inom givna ekonomiska ramar och att varvet således inte kunde
bedömas bli lönsamt redan år 1985.

Till följd av detta beslut av ledningen för Öresundsvarvet ingav Svenska
Varvs styrelse i februari 1981 en skrivelse till regeringen med begäran om
finansiellt stöd till täckande av nedläggningskostnaderna för varvet. Detta
har därefter följts upp i proposition 1980/81:131. I denna begärs för
budgetåret 1981/82 672 milj. kr. till täckande av kostnader för nedläggning av
varvet. Enligt propositionen skall nedläggningen vara fullbordad under
första halvåret 1983. Riksdagsbeslut i anledning av propositionen kan väntas
i början av juni 1981.

Av de medel som genom riksdagsbeslutet den 5 juni 1980 ställdes till
förfogande för Öresundsvarvet har varvet såvitt kan utläsas av för utskottet
tillgängliga handlingar erhållit

1. sommaren 1980 150 milj. kr., utgörande ett finansiellt tillskott för
täckande av driftskostnaderna vid varvet,

2. årsskiftet 1980-1981 125 milj. kr., vilka medel ställts till Svenska Varvs
förfogande för att täcka bolagets kostnader för Öresundsvarvet.

Därutöver har enligt beslut den 19 mars 1981 ett av Svenska Varv helägt
t. v. vilande dotterbolag med firmanamnet Landskrona Finans AB erhållit 50
milj. kr. av de 900 milj. kr. som enligt 1980 års riksdagsbeslut ställdes till
Svenska Varvs förfogande för vissa utvecklingskostnader. Bolaget, för vilket
en styrelseordförande nyligen utsetts, kan väntas konstitueras i maj 1981.
Resterande 50 milj. kr. som var avsedda för Öresundsvarvet skall regeringen
senare utbetala till bolaget efter ansökan av bolaget. Vissa villkor är dock
förbundna härmed. Den närmare innebörden av dessa framgår av regleringsbrevet,
underbilaga 1 till kanslipromemorian, bilaga 16.

Utskottet vill med anledning av den verkställda granskningen understryka
att de 100 miljoner i utvecklingsbidrag som genom riksdagsbeslutet den 5 juni
1980 tillerkändes Öresundsvarvet var avsedda att användas för en utveckling
av nya produkter. Något initiativ i denna riktning togs aldrig från varvets
sida. Det har således inte funnits fog för regeringen att ställa medlen till
förfogande i ett tidigare skede än det nu aktuella.

I övrigt föranleder den verkställda granskningen inte något uttalande från
utskottets sida.

Kalmar Varv

Sedan Kalmar Varv i slutet av augusti 1980 anmält till riksgäldskontoret att
det stod inför akuta betalningsproblem, träffades en överenskommelse om
ett statligt kapitaltillskott till varvet. Överenskommelsen, som ingicks mellan
företrädare för riksgäldskontoret och ägaren till varvet, Kihlinvest AB, samt

KU 1980/81:25

två fartygsbeställare vid varvet, innebar att av det nödvändiga kapitaltillskottet,
uppskattat till ca 60 milj. kr., skulle staten tillskjuta 30 milj. kr. och
de privata intressenterna lika mycket. Riksgäldskontorets företrädare i
sammanhanget var byråchefen där, tillika vice ordföranden i nämnden för
fartygskreditgarantier, Lars Andrén, kanslichefen i denna nämnd Tord
Mellström och avdelningsdirektören i nämnden Claes Larsson samt departementssekreteraren
Olle Westin, industridepartementet. Som juridisk
konsult anlitades advokaten Thomas Mc Dowell. Periodvis deltog några
ytterligare tjänstemän från riksgäldskontoret. Arbetsgruppen anlitade även i
viss utsträckning en revisionsfirma för siffergranskningen.

Riksgäldsfullmäktige tillstyrkte överenskommelsen efter hörande av
nämnden för fartygskreditgarantier, som likaså tillstyrkte. Riksgäldsfullmäktiges
bedömning grundades i första hand på att statens förlustrisk vid en
konkurs skulle uppgå till det dubbla i förhållande till åtagandet enligt
överenskommelsen, dvs. ca 60 milj. kr.

Vid en interpellationsdebatt den 24 november 1980 (riksdagsprot.
1980/81:32) uppgav industriministern att industridepartementet lämnade sitt
underhandsgodkännande till uppgörelsen. Han refererade vidare till ett
uttalande som han gjort i en TT-intervju, där ”nyckelmeningen” i hans
avslutande kommentar löd: ”Ägaren och de olika beställarna måste nu ta sin
del av ansvaret - annars får det bli konkurs.”

I skrivelse till regeringen den 9 oktober 1980 hemställde riksgäldsfullmäktige
att uppgörelsen skulle godkännas och läggas till grund för ett förslag
från regeringen till riksdagen om ett statligt kapitaltillskott till varvet. Det
närmare händelseförloppet och innebörden av överenskommelsen framgår
av underbilagorna 5 och 5 a till granskningspromemorian, bilaga 16.

För att finansiera en fortsatt produktion vid varvet i avvaktan på
regeringens ställningstagande till överenskommelsen ansökte Kihlinvest AB
för sitt dotterbolags Kihlbergrederierna räkning hos nämnden för fartygskreditgarantier
om statliga kreditgarantier enligt förordningen (1977:497) om
statlig kreditgaranti till svenskt rederiföretag. Nämnden beslöt den 13
oktober 1980 att hänskjuta ärendet till regeringen (kommunikationsdepartementet).
Beslutet innehöll inte något ställningstagande från nämndens sida
men det hänvisades till en till beslutet fogad hemlig promemoria, vari bl. a.
redogjordes för Kalmar Varvs likviditetsbehov under veckorna 39-51 år
1980. Ur promemorian kan av sekretesskäl här endast redovisas att nämnden
inte ansåg sig kunna ta slutlig ställning. Det framhölls att statens risk vid bifall
måste anses betydande men att skäl kunde anföras för att åtminstone
tillfälligt godta denna risk med hänsyn till det omedelbara behovet av
likviditetsstöd.

I beslut den 16 oktober 1980 lämnade regeringen sistnämnda ansökning
utan bifall. Beslutet motiverades med att de villkor som enligt beslut av
riksdagen bör ställas upp för att en statlig kreditgaranti skall kunna beviljas
inte var uppfyllda och att en kreditgivning för det avsedda ändamålet inte

5 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

kunde anses förenlig med garantigivningens syfte.

Enligt vad som upplysts från industridepartementet togs frågan om
kapitaltillskott till varvet informellt upp inom regeringen vid sammanträde
den 23 oktober 1980. Regeringen kom då fram till att överenskommelsen inte
kunde godkännas eftersom de långsiktiga riskerna för staten vid ett fortsatt
engagemang hos varvet bedömdes bli för stora.

Samma dag - den 23 oktober 1980 - ansökte varvet om att försättas i
konkurs.

Den 6 november 1980 lämnade regeringen riksgäldsfullmäktiges framställning
den 9 oktober 1980 om godkännande av förhandlingsuppgörelsen utan
åtgärd.

Den verkställda granskningen föranleder inte något uttalande från
utskottets sida.

16. Internationella studentfonden i Genéve

Internationella studentfonden - International University Exchange Fund
(IUEF) - började sin verksamhet år 1961. Organisationen, som har haft sitt
säte i Genéve, har utgjort en sammanslutning av icke-statliga organisationer.
Efter beslut i december 1980 har IUEF numera avvecklats.

Utskottet har tagit del av ett ganska omfattande delvis hemligstämplat
material om IUEF. I det följande lämnas endast en kortfattad redovisning av
organisationens målsättning, organisation och finansiering samt de händelser
som föranlett beslutet om avveckling.

Enligt sina stadgar har IUEF haft som huvudsaklig målsättning att
tillgodose behov, särskilt inom utbildningsområdet, bland flyktingar med
speciell tonvikt på flyktingar från södra Afrika. I enlighet härmed har
organisationen lämnat ekonomiskt stöd i form av stipendier till ett stort antal
flyktingstudenter från olika afrikanska och latinamerikanska stater. Enligt
stadgarna har IUEF också haft som målsättning att hjälpa flyktingar och
deras organisationer att förbereda den framtida utvecklingen i deras
hemländer. Som en tredje punkt bland ändamålsbestämmelserna i stadgarna
har angetts att IUEF skulle bidra till den ekonomiska utvecklingen i
utvecklingsländerna, särskilt inom utbildningens område. I en fjärde punkt
har angetts att organisationen skulle kanalisera hjälp till studentorganisationer
i utvecklingsländer. Slutligen har angetts att IUEF skulle vidta åtgärder,
samarbeta med andra organ eller åta sig sådana uppgifter som understödjer
de nämnda ändamålen.

Som nyss nämnts har IUEF varit en icke-statlig organisation. Medlemmar i
organisationen har varit en mängd ungdomsorganisationer, flyktingråd och
universitetsanknutna organisationer från Danmark, Norge, Sverige, Canada,
Holland m. fl. länder. Svensk medlem har varit Sveriges Ungdomsorganisationers
Landsråd (SUL).

KU 1980/81:25

IUEF:s högsta beslutande organ har varit en församling (Assembly) som
har mötts en gång om året för att besluta om riktlinjerna för organisationens
arbete och fastställa den administrativa budgeten. Församlingen har bestått
av representanter för medlemsorganisationerna. SUL har sedan ett par år
tillbaka i första hand representerats av sin generalsekreterare Robert
Rydberg och dessförinnan av tidigare vice ordföranden Göran Färm.

IUEF har vidare haft en internationell styrelse bestående av ca 12 personer
valda av församlingen för tvåårsperioder på individuell basis. Styrelsens
uppgift har varit att granska verksamheten mera i detalj och dra upp de
riktlinjer inom vilka sekretariatet skulle verka. Den har vidare haft att utse
direktör och på hans förslag övrig handläggande personal. Svenskar som
ingått i styrelsen har under större delen av 1970-talet varit Astrid Bergquist,
jordbruksdepartementet (tidigare sekreterare i beredningen för humanitärt
bistånd) och Bernt Carlsson, Socialistinternationalen.

Sekretariatets arbete har letts av den av styrelsen utsedda direktören.
Denne har i praktiken, i vart fall under senare år, haft långtgående
självständiga befogenheter i fråga om verksamhetens inriktning. Direktör
har sedan ca 15 år tillbaka varit svensken Lars-Gunnar Eriksson. Eriksson
avgick den 1 juli 1980.

IUEF har praktiskt taget alltsedan sin tillkomst åtnjutit ekonomiskt stöd
från ett antal stater. Dessa statsbidrag har genomgående uppgått till över
90 % av organisationens totala finansiering. Av de statliga bidragen har det
svenska under senare år uppgått till en dryg tredjedel och tidigare under vissa
år varit ännu större. Svenska staten har därmed varit IUEF:s största
bidragsgivare. De svenska statliga bidragen har utbetalats av SIDA efter
vederbörliga regeringsbeslut i regleringsbrev eller från fall till fall. Bakom
utbetalningsbesluten har legat rekommendationer av beredningen för
humanitärt bistånd vars ledamöter utses av regeringen. Under de senaste
budgetåren har de svenska bidragen uppgått till följande belopp:

1974/75 2 275 000 kr.

1975/76 4 074 200 kr.

1976/77 5 600 000 kr.

1977/78 7 650 000 kr.

1978/79 11600 000 kr.

1979/80 17 500 000 kr.

1980/81 13 000 000 kr.

I januari 1980 avslöjades att en ledande tjänsteman i IUEF:s sekretariat i
Genéve var sydafrikansk polisspion. Samtidigt uppdagades allvarliga missförhållanden
i organisationens ledning och finansiella skötsel. Organisationen
befann sig i en akut ekonomisk kris. Redan tidigare hade dock brister i
den ekonomiska förvaltningen uppmärksammats av SIDA.

Härefter hölls ett flertal informella möten om IUEF:s framtid med
representanter för de bidragsgivande länderna. Från svensk sida var därvid

KU 1980/81:25

huvudmålsättningen att se till att de flyktingstudenter som erhållit bidrag
från IUEF skulle kunna fullfölja sina studier. Under våren 1980 ställdes
svensk personal till förfogande för granskning av IUEF:s finanser. Inom
organisationen tillsattes också en särskild rekonstruktionskommitté.

Sedan försök att rekonstruera IUEF misslyckats beslöt IUEF:s församling
den 17 december 1980 att upplösa organisationen. Samtliga studenter som
erhållit bidrag från IUEF har härefter överförts till andra organisationer.

Av utskottets redovisning framgår att IUEF erhållit betydande statligt stöd
från svensk sida. Av de handlingar som utskottet har tagit del av framgår
vidare att avsevärda brister förelegat i IUEF:s ekonomiska skötsel. Enligt
utskottets mening har de insynsmöjligheter i organisationen som funnits från
svensk sida inte tillräckligt unyttjats för att bevaka de statliga bidragens
användning. I motsvarande framtida situationer är det viktigt att så sker.

17. Övriga frågor

a. Vissa frågor rörande energipolitiken - angående avtal mellan COGEMA
och Svensk Kärnbränsleförsörjning, m. m.

Efter skriftlig framställning av vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp
har utskottet granskat regeringens handläggning av vissa ansökningar
från kärnkraftsproducenter om tillstånd enligt lagen (1977:140) om särskilt
tillstånd att tillföra kämreaktorer kärnbränsle, m. m. - den s. k. villkorslagen
- samt vissa frågor rörande de avtal som slutits mellan Svensk
kärnbränsleförsörjning (SKBF) och Compagnie Générale des Matiéres
Nucléaires (COGEMA).

I en till betänkandet fogad granskningspromemoria, bilaga 17, har intagits
dels vpk:s skrivelse, dels vissa uppgifter och dokument som berör den
aktuella frågan. Under granskningen har utskottet haft tillgång till industridepartementets
föredragningspromemoria och de handlingar i övrigt som
ingår i akterna till regeringsbesluten 1978 med anledning av ansökningar från
dels statens vattenfallsverk (ang. Ringhals 3) dels Forsmarks Kraftgrupp
(ang. Forsmark 1) om särskilt tillstånd att tillföra kärnkraftreaktorema
kärnbränsle. Utskottet har haft tillgång till de aktuella COGEMAa
vtalen.

Villkorslagen tillkom för att i lag reglera de villkor som bör ställas på
hanteringen av använt kärnbränsle som erhålls vid drift av kämreaktorer,
som ej tillförts kärnbränsle före den 8 oktober 1976. Lagen innebär i korthet
att särskilt tillstånd får meddelas endast om reaktorinnehavaren dels har
företett avtal, som på ett betryggande sätt tillgodoser behovet av upparbetning
av använt kärnbränsle, och dessutom dels har visat, hur och var en helt
säker slutlig förvaring av det vid upparbetningen erhållna högaktiva avfallet
kan ske eller har visat, hur och var en helt säker slutlig förvaring av använt, ej

KU 1980/81:25

upparbetat kärnbränsle kan ske.

Kärnkraftindustrin har tecknat ett antal avtal om upparbetning av använt
kärnbränsle, bl. a. de ovan nämnda avtalen mellan COGEMA och SKBF.
Två av dessa avtal, de s. k. 70-talsavtalen, avser 55 ton kärnbränsle som tas ut
ur svenska reaktorer före 1980. Ett tredje avtal, som kallas 80-talsavtalet,
avser 620 ton kärnbränsle som tas ut ur de svenska kärnkraftreaktorerna
t. o. m. utgången av 1990, det s. k. 80-talsavtalet har sedermera utökats att
omfatta 672 ton. De träffade avtalen är bindande avtal mellan två parter.
Avtalen som är att betrakta som serviceavtal omfattar en mängd skilda frågor
som t. ex. transporter, lagringsförhållanden och upparbetning av bränsleelement,
återleverans av upparbetat avfall m. m. samt finansiella villkor och
regler för hantering av frågor vid eventuell force majeur. Avtalen har
förhandlats fram i samarbete med kunder från fem andra europeiska länder
samt japanska kraftföretag som tillsammans skall finansiera COGEMAanläggningen.
Huvudkundernas intressen kan gemensamt tillvaratagas i en
samrådskommitté. I avtalen, som i stort kan betecknas som ramavtal, är
stadgat bl. a. att vissa delfrågor skall fixeras vid senare tillfälle i särskilda
specifikationer mellan kund och upparbetare. I avtalen finns vidare klausuler
som föreskriver att avtalen skall hållas konfidentiella av kommersiella skäl.
De har därför sekretessbelagts i samband med att de ingivits till regeringen.

Som stöd för sina ansökningar i december 1977 och april 1978 åberopade
de aktuella kraftföretagen det i april träffade avtalet med COGEMA. I maj
1978 inkom företagen med kompletteringar till ansökningarna, bl. a.
åberopades det nya avtalet för 80-talet. De svenska kärnkraftinnehavarna
har genom det s. k. KBS-projektet utformat förslag till hur bl. a. det vid
upparbetningen erhållna högaktiva avfallet skall omhändertas och slutförvaras
och på vilket sätt en mängd andra tekniska problem i samband härmed
bör hanteras. De resultat som projektet resulterat i har varit med vid de
bedömningar som gjorts av remissinstanserna och av regeringen vid
prövningen av om de företedda avtalen uppfyllt villkorslagens krav.

I anslutning till pågående prövning ingav SKBF i juni 1978 vissa
kompletterande uppgifter till industridepartemetet, bl. a. ett brev från
COGEMA vari vissa bekräftelser och preciseringar gjordes beträffande
halten fissionsprodukter m. m. i det avfall som avses bli återsänt till
Sverige.

Ansökningarna har varit föremål för en omfattande remissbehandling
såväl av svenska instanser som av vissa utländska.

Regeringen fann i sitt beslut i oktober 1978 att de i ansökningarna
åberopade avtalen enligt regeringens bedömning stod i överensstämmelse
med villkorslagens krav. Däremot fann regeringen vid denna tidpunkt att viss
kompletterande geologisk undersökning erfordrades för att lagens krav
skulle vara uppfyllda vad gäller slutlig förvaring.

Regeringens beslut vid förnyad prövning i juni 1979 innebar att ansök -

KU 1980/81:25

ningarna bifölls. Vid prövning av nya ansökningar beträffande ytterligare
kärnkraftreaktorer fann regeringen i april 1980 att åberopade befintliga avtal
mellan COGEMA och SKBF uppfyllde villkorslagens krav beträffande
upparbetning.

I förslag till riksdagen i anslutning till folkomröstningen 1980 lämnades
såvitt utskottet kunnat utröna inte från regeringens sida några utfästelser
beträffande upparbetningens och slutförvaringens detaljer. Det är i samband
med prövningen av förefindiga ansökningar som regeringen funnit att de
aktuella avtalen varit förenliga med villkorgslagen. Något särskilt fastläggande
eller liknande av vid skilda tillfällen aktuella specifikationer t. ex. i
enlighet med KBS-rapporten har inte givits från regeringens sida. Det har i
stället varit fråga om en bedömning av problemen och förutsättningar i vidare
bemärkelse. Däremot har olika bedömningar av hållbarheten i t. ex. förslag
och slutsatser samt rekommendationer i KBS-projektet förekommit under
folkomröstningskampanjen. I detta hänseende har det varit enskildas eller
organisationers bedömning.

Under handläggningen av förevarande granskningsfråga har utskottet
även tagit del av den prövning som företagits av riksåklagaren med anledning
av att chefen för statens vattenfallsverk av enskilda anmälts hos åklagare för
att ha gjort sig skyldig till brottsligt handlande i samband med att han i
ansökningar om laddningstillstånd hos regeringen skulle ha lämnat vilseledande
uppgifter m. m. Vissa i detta avseende aktuella handlingar har fogats
till granskningspromemorian. Riksåklagaren fann inte anledning till någon
åtgärd i ärendet.

Den företagna granskningen föranleder inte något särskilt uttalande från
utskottets sida.

b. Regeringens handläggning av vissa utvisningsärenden med stöd av den s. k.
terroristlagstiftningen

Utskottet har granskat regeringens beslut den 14 januari 1981 att utvisa
vissa i Uppsala boende palestinier. De närmare omständigheterna i ärendet
är följande:

Rikspolisstyrelsen hemställde i skrivelse till regeringen den 22 augusti 1980
att elva i Uppsala boende palestinier skulle utvisas från Sverige enligt 30 §
jämfört med 47 § utlänningslagen (1980:376) såsom misstänkta för terrorism.
Vidare begärdes att ett tidigare beslut om utvisning av en palestinier skulle
verkställas. Enligt skrivelsen hade det fastslagits att det fanns grundad
anledning anta, att de i framställningen namngivna tolv palestinierna
verkade för en terroristorganisation, som kan befaras här i riket använda
våld, hot eller tvång för politiska syften.

Genom skilda beslut den 14 januari 1981 beslöt regeringen dels att utvisa
tre av palestinierna dels att det tidigare beträffande en av dem meddelade
utvisningsbeslutet skulle verkställas. Beträffande de övriga åtta, som

KU 1980/81:25

omfattades av rikspolisstyrelsens framställning, fann regeringen att det inte
fanns tillräckliga skäl för utvisning.

Invandrarverket yttrade sig över ansökningarna och tillstyrkte utvisning av
tre av de fyra som regeringen sedermera beslöt att utvisa.

Vissa handlingar i ärendena bedömdes av regeringen vara sådana att
bestämmelserna i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) utgjorde hinder mot
att de lämnades ut till parterna eller att parterna på annat sätt lämnades
upplysningar om vad de innehöll.

Reglerna om utvisning på grund av terrorism har oförändrade överförts
från 1954 års utlänningslag till 1980 års lag. I utskottets granskningsbetänkande
1975/76:50 s. 43 lämnas en redogörelse för två då aktuella utvisningsärenden
och för de regler som gäller beträffande utvisning på grund av
terrorism. I sistnämnda hänseende hänvisas till 1975/76 års granskningsbetänkande.

Utskottet har vid sin granskning fått del av ett omfattande sekretessbelagt
material i ärendena.

Den verkställda granskningen föranleder inga erinringar från utskottets
sida mot regeringens handläggning av de aktuella utvisningsärendena.

c. Regeringens handläggning av ansökan om statlig kreditgaranti till Bo
Cavefors Klassiker och Förlag AB

Riksdagsledamoten Nils Berndtson (vpk) har för konstitutionsutskottets
granskning anmält fråga rörande utbildningsminister Jan-Erik Wikströms
handläggninga av ansökan från rubr. förlag.

Utskottet har granskat det närmast aktuella regeringsbeslutet den 18
september 1980 och dess bakgrund. Ärendet redovisas i en upprättad
granskningspromemoria, bilaga 18.

Den företagna granskningen har inte gett anledning till något särskilt
uttalande från utskottets sida.

d. Regeringens handläggning av ärenden rörande vapenexport till Indonesien Ärendet,

som liksom det föregående anmälts till granskning av Nils
Berndtson (vpk), redovisas i granskningspromemorian bilaga 19.

Den verkställda granskningen har inte föranlett något särskilt uttalande
från utskottets sida.

KU 1980/81:25

Den granskning som sålunda slutförts samt resultatet därav får utskottet
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 8 maj 1981

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck (m),
Torkel Lindahl (fp), Olle Svensson (s), Per Unckel (m), Yngve Nyqvist (s),
Sven-Erik Nordin (c), Wivi-Anne Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö
(m), Kurt Ove Johansson (s), Bengt Kindbom (c), David Tarschys (fp),
Kerstin Nilsson (s) och Sture Thun (s).

Vid beslut under följande avsnitt har:

betr. avsnitt 3 och 4 Britta Hammarbacken ersatt Bertil Fiskesjö, och Esse
Petersson ersatt Daniel Tarschys
betr. avsnitt 9 och 10 Annika Öhrström ersatt Sven-Erik Nordin
betr. avsnitt 11 Jan Prytz ersatt Per Unckel och Erik Hägelmark ersatt
Daniel Tarschys

betr. avsnitt 12 Jan Prytz ersatt Per Unckel

betr. 15 (rörande Kalmar varv) Britta Hammarbacken ersatt Bertil
Fiskesjö och Esse Petersson ersatt Daniel Tarschys.

Reservationer

av Hilding Johansson, Olle Svensson, Yngve Nyquist, Wivi-Anne Cederqvist,
Kurt Ove Johansson, Kerstin Nilsson och Sture Thun (alla s) vilka

1. beträffande avsnittet 1 Parlamentarismen och regeringens beslutsformer
anser att

den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar ”Den lämnade” och slutar
”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Mot bakgrund av den redogörelse som lämnats för innebörden av det
parlamentariska statsskicket måste utskottet konstatera att parlamentarismen
inte har fungerat på ett tillfredsställande sätt under år 1980. De av
utskottet i årets granskning undersökta ärendena visar bl. a. följande:

1. Regeringen har inte uppträtt som en enhet.

Splittringstendensen i regeringen framgår enligt utskottet särskilt tydligt i

KU 1980/81:25

handläggningen av stödet till Ncb, där industriministern var oenig med
ekonomiministern. I fråga om det ifrågasatta stödet till Kalmarvarvet hade
industriministern annan uppfattning än kommunikationsministern. När det
gäller Sandviks ansökan om dispens från Sydafrika-lagen var oenigheten så
djupgående att folkpartistatsråden fann sig föranlåtna att vidta den ovanliga
åtgärden att anmäla skiljaktig mening till regeringsprotokollet.

2. Långdragna beslutsprocesser inom regeringen.

Oenigheten inom regeringen har naturligtvis lett till att regeringen tagit
onödigt lång tid på sig för att komma fram till beslut i vissa ärenden. De under
den förra punkten angivna ärendena kan följaktligen även här tjäna som
exempel. Särskilt i Ncb-frågan och Sydafrika-ärendet har enligt utskottets
uppfattning tidsutdräkten varit anmärkningsvärt lång. Även i fråga om
verkställandet av riksdagsbeslutet om inrättande av nationella utvecklingsbolag
har regeringen dröjt alltför länge - närmare två år - med beslutet.

3. Regeringen har improviserat och brustit i beredningen av besluten.

Av de ärenden utskottet granskat framstår beredningen som särskilt

otillräcklig i fråga om de ändringar i reglerna för beräkning av basbeloppet
som föreslogs i besparingspropositionen. Utskottet anser det också anmärkningsvärt
att planministern inte brytt sig om att remittera till planverket vissa
ärenden där regeringen tillåtit privat fritidsbebyggelse inom områden av
intresse från rikssynpunkt.

4. Regeringen har flytt från ansvaret.

Utskottet vill här främst hänvisa till hur regeringen i TELUB-ärendet
åberopat att legala förutsättningar för ingripande saknats då affären i själva
verket hade kunnat stoppas enbart genom en viljeyttring från regeringens
sida. Regeringen har skyllt sin bristande handlingsförmåga på underordnade
tjänstemän eller på det kontraktsslutande statliga bolag, vars ledande
företrädare före avtalets ingående lämnat utförlig information om projektets
innebörd.

5. Regeringen har vilselett eller visat nonchalans mot riksdagen.

Utskottet har vid sin granskning funnit ett flertal exempel på detta. I

TELUB-affären har handelsminister Burenstam Linder lämnat riksdagen
vilseledande uppgifter. Industriministerns uttalande om Öresundsvarvet har
omöjliggjort ett förverkligande av riksdagsbeslutet. Genom användande av
lån främst avsedda för hantverk och småindustri har regeringen under
Ncb-krisen handlat i strid med rättsregler och riksdagens uttalade mening. I
fråga om vapenexporten till Indonesien har regeringen nonchalerat riksdagens
uttalande i samband med tillkomsten av den nuvarande lagstiftningen
om krigsmaterielexport.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

KU 1980/81:25

2. beträffande avsnittet 9. Regeringens behandling av riksdagens skrivelser
såvitt avser inrättande av nationella samhällsägda utvecklingsbolag,

anser att den del av utskottets yttrande på s. 27 börjar ”Utskottet vill” och
slutar ”detta ärende” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att regeringen dröjt alltför länge - närmare två år - att
verkställa riksdagsbeslutet att inrätta nationella utvecklingsbolag. Enligt
utskottets mening borde i stället energiska ansträngningar gjorts från
regeringens sida för att omedelbart få igång verksamheten i dessa bolag. Inte
minst med tanke på tillbakagången inom den industriella sektorn i vårt land
under senare år anser utskottet att det hade varit i hög grad önskvärt att den
samordning och stimulans av utvecklingsinsatserna inom berörda områden
som verksamheten syftar till hade kommit igång långt tidigare.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

3. beträffande avsnittet 10. Regeringens handläggning av vissa planfrågor

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar ”Enligt den”
och på s. 31 slutar ”särskilt uttalande” bort ha följande lydelse:

Utskottets undersökning visar att antalet remisser till planverket i de nu
aktuella ärendena starkt minskat under regeringen Fälldin II. Den för
planfrågorna ansvarige i regeringen, statsrådet Georg Danell, har också i ett
interpellationssvar den 8 december 1980 medgivit att så är fallet och angett
några skäl härför. Enligt hans uppfattning beror den minskade remitteringen
- särskilt till statens planverk - på att i det stora flertalet fall föreligger
tillräckligt underlag genom den utredning som förebragts på kommunal nivå
och på länsnivå för att ärendet skall kunna avgöras utan remiss. Enligt
planministerns mening är det också - såsom framhölls i förarbetena till 10 §
förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 388) - av största vikt att handläggningen
inte fördröjs genom onödiga remisser. Det nuvarande samhällsekonomiska
läget understryker enligt planministerns åsikt ytterligare det angelägna i att
man noggrant prövar om remiss behövs.

Utskottet har i sin undersökning kunnat konstatera att de genomsnittliga
handläggningstiderna för dessa ärenden gått ned under regeringen Fälldin II.
Detta sammanhänger självfallet med det minskade antalet remisser. Enligt
utskottets uppfattning är det givetvis önskvärt att handläggningstiderna
nedbringas. Det är emellertid diskutabelt om denna strävan skall få gå ut
över den centrala planmyndighetens möjligheter att ge sin uppfattning till
känna. Inte minst tveksam är denna praxis i dessa ärenden där planverket i
särskilt hög grad har riksintressen att bevaka.

När det gäller frågan om regeringen Fälldin II följt riktlinjerna vill
utskottet framhålla att dessa visserligen inte skall uppfattas som bindande i
varje enskilt fall. Däremot bör de följas i stort. Denna princip bör enligt
utskottet leda till att regeringen i sin praxis på detta område endast

KU 1980/81:25

undantagsvis bör tillåta bebyggelse inom område som omfattas av geografiska
riktlinjer. Regeringen Fälldin II har emellertid i inte mindre än 13 av 19
prövade ärenden fastställt helt eller nästan helt byggnadsplaner inom sådana
områden. Vidare har denna regering i åtta av nio ärenden där remissyttrande
från planverket förelegat gått emot verket och fastställt en byggnadsplan som
verket ej velat fastställa eller velat fastställa i mindre omfattning än
regeringen. Enligt utskottet har regeringen genom dessa beslut gett uttryck
för en syn som strider mot de tankegångar som låg bakom riksdagens
ställningstagande till den fysiska riksplaneringen. Utskottet anser att de
avsteg från riktlinjerna som gjorts är så väsentliga att de borde ha underställts
riksdagens prövning.

Utskottet har också särskilt granskat regeringsbesluten i två enskilda
byggnadsärenden.

Det ena ärendet avsåg fastställelse av stadsplan för kvarteret Bryggeriet
m. m. i Lund (se bilaga 11). Länsstyrelsen i Malmöhus län hade i detta ärende
beslutat att ej fastställa planen bl. a. med hänvisning till att det förelåg
allvarliga brister i fråga om boendemiljöns utformning. Länsstyrelsens beslut
var inte enhälligt. En minoritet bestående av sju ledamöter ville fastställa
planen. Länsstyrelsens beslut överklagades till regeringen. Regeringen
remitterade ärendet till statens planverk som avstyrkte bifall till besvären. I
regeringsbeslutet den 5 juni 1980 fastställdes planförslaget i det skick som det
antagits av kommunfullmäktige. I motiveringen heter det bl. a. att planförslaget
inte uppfyller alla de krav som kan vara önskvärda att ställa i samband
med en exploatering för bostadsbebyggelse. Enligt regeringens mening bör
emellertid ansvaret för utformningen av bebyggelsemiljön i första hand åvila
kommunerna. De brister som planförslaget har är enligt regeringens mening
inte av sådan beskaffenhet att kommunens önskemål om planens utformning
inte bör godtas.

Regeringen har alltså i detta fall överlåtit åt kommunen att ansvara för
utformningen av bebyggelsemiljön. Emellertid finns det enligt utskottets
uppfattning inget i den nuvarande byggnadslagstiftningen som säger att de
tre instanserna i stadsplaneprocessen, nämligen kommunen, länsstyrelsen
och regeringen, har skilda uppgifter. Genom att inte pröva ärendet i sin
helhet och ej med tillräcklig kraft hävda kvalitetsintressena har regeringen
enligt utskottets åsikt inte gjort den allmänna lämplighetsprövning av
stadsplanen som lagstiftningen förutsätter.

Det andra ärendet gällde tillstånd till ett byggnadsföretag inom ett område
av Tyresö kommun där det råder tätbebyggelseförbud samt nybyggnadsförbud
enligt 109 § byggnadslagen (se bilaga 12). I detta ärende hade under år
1974 i strid med ett tidigare meddelat byggnadslov byggnadsytan för ett
fritidshus utökats från 76 kvm till ca 129 kvm. Ansökan om tillstånd till den
redan utförda tillbyggnaden avslogs av byggnadsnämnden. Samtidigt anmäldes
sökanden till åtal av byggnadsnämnden för överträdelse av byggnadslovet
och dömdes sedermera av Handens tingsrätt till dagsböter. Byggnads -

KU 1980/81:25

nämndens beslut överklagades till länsstyrelsen i Stockholms län som i juli
1976 lämnade besvären utan bifall. Ärendet fördes genom besvär vidare till
kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten inhämtade yttranden från
byggnadsnämnden och från statens planverk vilka båda avstyrkte besvären. I
juni 1978 beslöt kammarrätten att överlämna målet till regeringens prövning
och hemställde att sökandens besvär skulle lämnas utan bifall. Regeringen
uttalade i sitt beslut den 25 september 1980 att särskilda skäl förelåg för att
medge undantag från rådande byggnadsförbud.

I detta ärende har regeringen således inte bara gått emot kommunen utan
också samtliga övriga instanser som under den utdragna handläggningen haft
att bedöma ärendet, nämligen länsstyrelsen, planverket och kammarrätten.
Utskottet finner planministerns handläggning av detta ärende anmärkningsvärt.

Det anförda ger utskottet riksdagen till känna.

4. beträffande avsnittet 11. TELUB-ärendet

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar ”TELUBärendet”
och på s. 51 slutar ”utskottets sida” bort ha följande lydelse.

Utskottets överväganden

Efter den nu lämnade redovisningen av händelseförloppet - så som
utskottet uppfattat det - i den inte minst i massmedierna mycket uppmärksammade
Telub-affären övergår utskottet till att beröra några frågeställningar
som särskilt aktualiserats i ärendet.

Då det av utskottets redovisning bl. a. framgår att man på regeringshåll
och bland departementstjänstemän framfört åsikten att ett regeringsingripande
mot det statliga aktiebolaget i fråga inte varit möjligt från formella
utgångspunkter, anser sig utskottet till en början böra klara ut rättsläget i
detta hänseende helt oberoende av det förhållande att hittillsvarande regler
om krigsmaterielexport inte innehåller förbud mot export av kunskapsöverföring
eller om ett regeringsingripande varit påkallat eller inte. Utskottet
återkommer till dessa frågor senare.

Det förhåller sig så att varje aktiebolag, statligt eller icke statligt,
oberoende alltså av vem som äger aktierna, är en självständig juridisk
person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman. Vid bolagsstämman
utövar aktieägarna sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter.
Bl. a. utses styrelse och revisorer för bolaget. I större aktiebolag utser
styrelsen sedan i sin tur en verkställande direktör. Denne svarar för den
löpande förvaltningen medan ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen.

För varje aktiebolag skall finnas en bolagsordning. Av denna skall framgå
vilken verksamhet bolaget bedriver. Bolagsordningen kan också innehålla
bestämmelser som styrelsen och andra företrädare för bolaget är skyldiga att

KU 1980/81:25

följa så länge bestämmelserna inte strider mot aktiebolagslagen eller någon
annan författning. Om emellertid en konflikt uppkommer mellan styrelsen
och bolagsstämman kan den senare när som helst avsätta styrelseledamöter
som valts av stämman1. Styrelsen och verkställande direktören är i princip
också skyldiga att rätta sig efter de direktiv som bolagsstämman meddelar.
Stämman får emellertid inte dirigera förvaltningen i sådan utsträckning att
styrelsen förlorar sin ställning som ansvarig handhavare av förvaltningen.
Enligt aktiebolagslagen har verkställande direktören och styrelsen förpliktelser
inte bara mot bolaget utan också mot utomstående, främst bolagets
borgenärer.

Den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger
aktierna kan alltså endast utövas på bolagsstämman. Genom bl. a. valet av
styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser
om exempelvis bolagets målsättning kan statens representanter på bolagsstämman
påverka inriktningen av bolagets verksamhet.

En annan form av styrning som kan användas i förhållande till ett statligt
bolag såväl som till varje annat fristående rättssubjekt är att i den mån anslag
beslutats för bolagets verksamhet föreskriva särskilda villkor för anslagets
användande. Bolaget kan då självfallet undandra sig styrningen genom att
avstå från att utnyttja anslaget.

Några andra former av formell styrning av statliga bolag finns inte. Det bör
dock i sammanhanget erinras om att staten självfallet kan sluta avtal med ett
statligt bolag (liksom med vilket annat fristående rättssubjekt som helst)
varigenom bolaget frivilligt går med på att inskränka sin handlingsfrihet på
sätt som staten önskar. Ett välkänt exempel härpå är avtalen mellan staten
och programföretagen inom radio och TV om reglerna för programverksamhet.
Likaså kan ett bolag gå med på att skriva in bestämmelser i
bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut skall underställas regeringen
eller annan statlig myndighet.

Av avgörande betydelse för bedömning av den s. k. Telub-affären är enligt
utskottet vilka uppgifter projektets främste tillskyndare, förre Telubdirektören
Benkt Dahlberg, redan i december 1977 lämnade UD. Då
debatten bl. a. fixerats vid sådana begrepp som ”civil” och ”militär”
utbildning är det av särskilt intresse att citera vad Dahlberg inför utskottet
sagt om hur han definierar militär utbildning:

”Jag ser i militärutbildning just det som har framställts i massmedia på
senare tid, då man visat collage av skjutande soldater, sprängämnen
osv.”

Mot den bakgrunden är det ett ointressant exercerande med rubriceringar,
då man spaltar upp utbildningen av libyerna i ”civil” och ”militär”
sådan.

Viktigare är Dahlbergs uppgifter om de ämnen, som skulle ingå i

1 Se Rodhe Aktiebolagsrätt, 8:e upplagan s. 147.

KU 1980/81:25

utbildningen: elektronik, radarteknik, robotteknik. Utbildningen syftade till
befattningar inom luftförsvaret, såsom luftbevakning och annan bevakning.
Redan i detta inledande stadium klargjordes för regeringskansliet enligt
Dahlberg att utbildningen innefattade tillämpning av kunskaper som
definitivt har militärteknisk anknytning.

Dahlbergs uppgifter får starkt stöd i anteckningarna från UD:s samrådsgrupps
sammanträde den 14 december 1977. ”Att dessa” - syftar på 40
libyska militärer - ”efter avslutad utbildning återgår till krigsmakten och att
de förvärvade kunskaperna är användbara inom t. ex. luftbevakning torde
vara klart.” Dahlbergs informationer återspeglas vidare i Carl-Johan Groths
promemoria till föredragning inför utrikesministern den 20 december 1977.
Enligt denna skulle den grupp som libyska krigsmakten ville utbilda ”utgöras
av militär personal men utbildningen avser civila ämnen”. De ämnen som
anges är elektronik och systemteknik. I linje med Dahlbergs uppgifter och
samrådsgruppens protokoll tillägger Groth: ”Syftet med utbildningen är
dock att utbilda personal för luftbevakningsuppgifter och annan elektronisk
bevakning.” Detta gjordes alltså genom föredragning känt för Karin
Söder.

Under förhandlingsperioden i Tripoli informerade Dahlberg ingående den
svenska ambassaden.

Den 11 januari 1978 skrev ambassadör Bengt Holmqvist ett brev till Groth.
Däri bekräftas uppgifterna i UD:s tidigare handlingar. ”Det statliga Telub
inledde i december förhandlingar om en fyra års kurs i Sverige i ämnet
robotteknik för ett 80-tal libyska militärer.” Holmqvists bedömning var att
affären var ”olustig” och förmedlade tecken på kritik från annat land mot att
träningsläger skulle upprättas i Sverige för libyer med militär anknytning.

Det viktigaste med Holmqvists brev var'att Telub-projektet gjordes känt
för statssekreterarna i försvars- och handelsdepartementen och den under
handelsministern ställde krigsmaterielinspektören.

Utfrågningarna i utskottet av promemorieförfattaren Groth och föredraganden
i samrådsgruppen, Thyberg, bekräftade Dahlbergs uppgifter. Groth
påpekade beträffande eleverna att om de är militärer eller inte är ganska
ointressant, ”för uppenbarligen betalar inte försvarsmakten i Libyen för
utbildningen, om det inte är något av intresse för den”. Groth tillägger att
Dahlberg inte gjorde någon hemlighet av att ”utbildningen i förlängningen är
avsedd att tjäna försvarsmaktens intressen”. Thyberg fann också att det
element som var kontroversiellt var att den libyska krigsmakten betalade.
”Det var inte några officerare .... utan det var personer i värnpliktsåldern
som förmodligen betalades från fjärde huvudtiteln och som sannolikt skulle
gå tillbaka till det libyska försvaret efter utbildningen.”

Under utskottsutfrågningen med Dahlberg blev det känt att Benkt
Dahlberg den 19 maj 1978 upprättade en promemoria, som han enligt uppgift
inför utskottet delgett hela Telubs styrelse. I denna gavs fullständig
information om utbildningens innehåll och att i slutskedet s. k. militära

KU 1980/81:25

applikationer skulle ingå i de fyra utbildningslinjer som avser skolning i
radarteknik, robotteknik, telekommunikation och datateknik.

Vad som vid denna tidpunkt enligt Dahlberg redovisades för styrelsen
innehöll huvuddragen i det avtal, som senare skulle slutas med libyska
luftförsvaret. Den ytterligare pärm, som senare upprättades och styrelsen
inte fått del av, innehåller ingenting av betydelse för den politiska
bedömningen av projektet. Däri anges lektionernas uppläggning mera i
detalj. Att utbildningen skulle i slutskedet rymma utbildning med militärteknisk
anknytning redovisades således för styrelsen våren 1978.

Sammanfattningsvis vill utskottet om den information som lämnades
under Telub-affärens första skede anföra följande. I kanslihuset fanns vid
tidpunkten för projektets lansering i Libyen tillräckligt bedömningsmaterial
för att regeringen skulle kunna pröva frågan om ja eller nej till kunskapsöverföring
med militära inslag till ett område, dit Sverige inte säljer
krigsmateriel. Detta framgår av redovisade handlingar i utrikesdepartementet.
Ytterligare kompletterande informationer hade redan våren 1978 kunnat
erhållas från ordföranden i Telubs styrelse, chefen för FFV generaldirektör
Eric Malmberg, som regeringen kontinuerligt har kontakt med. Inför
utskottet har Malmberg uppgett att Dahlberg våren 1978 gav styrelsen
information om projektets militärtekniska del.

För UD:s bedömning på tjänstemannanivå synes inte åtminstone hos
Groth och Thyberg det centrala ha varit frågan om utbildningen delgivits
militärer eller civila och ej heller om dess innehåll bestått av civila eller
militära ämnen. Eftersom Telubs avtalspartner har varit libyska luftförsvaret
har man tagit för givet att huvudsyftet med utbildningen har varit att
förbättra elevernas kunnande för deras funktion inom luftförsvaret.

Att utbildningen på tjänstemannanivå inom UD betraktats som tämligen
harmlös har tydligen berott på att den legat på relativt elementär nivå och i
sin huvuddel omfattade rent civila ämnen. Likaså har man inte ansett sig
kunna avråda Telub av det skälet att kunskapsöverföring av detta slag inte
var olaglig, även om utbildningen delvis hade militär anknytning.

I ministären Fälldin I nåddes med säkerhet tre statsråd av information om
utbildningen. Dessa var utrikesminister Karin Söder, försvarsminister Eric
Kronmark och statsminister Thorbjörn Fälldin. Trots att både statssekreteraren
i handelsdepartementet och krigsmaterielinspektören, som är föredragande
inför handelsministern i fråga om krigsmaterielexport, fick del av
ambassadörsbrevet från Tripoli, har statsrådet Burenstam Linder inget
minne av att ha blivit informerad om Telub-affären i dess första skede, Karin
Söder och Eric Kronmark har meddelat utskottet att de båda känt olust inför
Telub-projektet, vilket visar att de väl känt till frågan. Utrikeminister Karin
Söder har dock enligt Thybergs anteckning på Groths promemoria, som hon
tagit del av genom muntlig föredragning, inte haft någon erinran mot att
projektet fullföljdes. Eric Kronmark visade större oro och aktivitet, men
statssekreterare Gunnar Nordbeck, som av Kronmark ombads att tala med

KU 1980/81:25

Dahlberg, ansåg sig inte ha haft i uppdrag att stoppa eller avråda Dahlberg
från affären. Överläggningarna mellan honom och Dahlberg gällde främst
sekretessfrågor.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla det orimliga i det som bl. a.
Karin Söder gjort gällande nämligen att utbildningsprojektet vid Telub
skulle ligga i linje med det år 1974 träffade samarbetsavtalet med Libyen. Vid
den tiden gjordes det helt klart från den svenska regeringens sida att allt
militärtekniskt samarbete med Libyen var uteslutet. Helt naturligt återfinns
heller ingen hänvisning till detta samarbetsavtal i den av Groth upprättade
föredragningspromemorian. Det är lika verklighetsfrämmande att försöka
dra paralleller med den utbildning som det privata företaget Teleplan
genomförde i Libyen hösten 1977.

Inget av de statsråd som deltagit i regeringens lunchsamtal om ärendet har
någon minnesbild från överläggningen. Utskottet drar av detta slutsatsen att
statsministern måste ha blivit mycket ytligt informerad.

Det är anmärkningsvärt att Eric Kronmark och Karin Söder efter att ha
tagit del av UD-handlingarna om planerat utbildningsavtal mellan libyska
luftförsvaret och ett helstatligt svenskt bolag med stark anknytning till
försvaret inte fördjupade sig ytterligare i ärendet exempelvis genom
kontakter med styrelseordföranden Malmberg. Några svårigheter att skaffa
information förelåg inte av konstitutionella skäl, då man från bolaget sökt
kontakt och velat inhämta regeringens inställning. Med den nära kontakt
som finns mellan FFV och regeringen framstår det också som anmärkningsvärt
att avtalet av allt att döma från svensk synpunkt fick en olycklig
utformning när det gäller sådana frågor som följderna av kontraktsbrott från
någondera partens sida.

Karin Söders ansvar framstår som särskilt stort eftersom ärendet föredrogs
för henne. Enligt kabinettssekreterare Leifland har samrådsgruppen vid UD
som en av sina uppgifter att ”se till att viktiga ärenden föredras för
utrikesministern eller i regeringen”. Telub-projektet sågs som en sådan
fråga. Groth kallade inför utskottet Telub-affären en ”stinker” - med andra
ord en politiskt känslig sak, som utrikesministern borde informeras om,
därför att i den fanns aspekter ”sorn det är viktigt för en politiker att känna
till, om inte annat för att vara beredd på eventuella rekyler”.

På fråga i utskottet varför UD inte tog kontakt med statsministern svarade
Leifland att sådan kontakt bör ske via regeringen. Under sådana omständigheter
hade det enligt utskottets mening varit naturligt för utrikesministern
att föra upp frågan till regeringen i dess helhet. Det måste anses vara en
allvarlig försummelse av Karin Söder med den information hon delgivits att
hon uraktlät att inhämta hela regeringens inställning till Telub-projektet.

Försvarsminister Eric Kronmark såg allvarligt på varje samarbete med
Libyens krigsmakt. Så mycket märkligare är det att han inte visade någon
handlingskraft alls för att stoppa Telub-projektet, vilket han djupt ogillade
utifrån försvarspolitiska och utrikespolitiska utgångspunkter. Sålunda kon -

KU 1980/81:25

taktade han bland moderatstatsråden varken sin partiledare Gösta Bohman
eller den för ärenden av liknande slag närmast ansvarige, Staffan Burenstam
Linder.

Märkligt är vidare att inget av statsråden från det tredje koalitionspartiet -folkpartiet - blev informerad på detta stadium. Frågan synes sålunda inte
1977-1978 ha tagits upp med dåvarande folkpartiledaren och vice statsministern,
Per Ahlmark. Att information uteblev fick särskilt olyckliga
konsekvenser, då ministären Fälldin I avlöstes av folkpartiregeringen
Ullsten.

Under regeringen Ullsten slutförde Dahlberg förhandlingarna med libyska
luftförsvaret. Kontraktet undertecknades i mars 1979.

Av tidigare redogörelse framgår att Dahlberg nästan omedelbart efter
regeringsskiftet sökte kontakt med handelsminister Cars men att denne inte
hade tid att ta emot honom. Ett sammanträffande blev av först den 14
februari 1979.

Cars bedömning av avtalet överensstämde med UD-tjänstemännens,
Groth och Thyberg, så långt att han ansåg det uppenbart att även en
utbildning i civila ämnen skulle komma till militär användning, därför att
Telubs avtalspartner och köpare av utbildningen var libyska luftförsvaret.

Beträffande utbildningens skadlighet och frågan om man borde avråda
från den skiljde sig Cars uppfattning radikalt från de berörda UDtjänstemännens.
En kunskapsöverföring av detta slag stred enligt honom
mot andan i krigsmaterielkungörelsen och borde stoppas. Dahlberg vägrade
under den animerade överläggningen hos handelsministern vika sig för ett
enskilt statsråds, som han uppfattade det, muntliga försök att skrämma
Telub ur affären. Däremot förklarade Dahlberg - vilket Cars inte velat
bestrida - att Telub-bolaget oberoende av det rättsliga läget skulle
samarbetsvilligt foga sig i att frånträda avtalet, om regeringen i dess helhet
tog ansvaret för ett sådant beslut.

Av vad som framkommit vid utskottsutfrågningarna drar utskottet
slutsatsen att regeringen Fälldin I kunnat påverka avtalsförslagets utformning
i december 1977 så att ingen utbildning med militärteknisk anknytning
kommit att offereras och att regeringen Ullsten kunde ha stoppat avtalet före
dess undertecknande våren 1979.

Gemensamt för vad som hände i de båda borgerliga regeringarna var att
berörda statsråd lät möjligheterna till ingripanden - om de verkligen velat
göra sådana - rinna sig ur händerna.

I regeringen Fälldin I var försvarsministern djupt oroad och kände
utrikesministern olust. Frågan om utbildningens lämplighet fördes dock inte
till allvarlig bedömning hos vare sig statsministern eller regeringen i
övrigt.

I regeringen Ullsten diskuterades visserligen frågan i en större krets
statsråd med statsministern i spetsen. Det sades också att samtliga deltagare i

6 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

överläggningarna delade handelsministerns negativa inställning till projektet.
Resultatet av överläggningen blev dock att uppdraget att fullfölja
samtalen med Telub-ledningen gavs till industriministern, som var ytligt
insatt i frågan och av allt att döma inte ansåg sig ha till uppgift att aktivt verka
för att avstyra projektet.

Mot bakgrund av lämnade informationer fram till avtalets undertecknande
och statsrådens reaktioner på dessa var det rimligt att Telub-ledningen
uppfattade situationen som att man fått grönt ljus från regeringen för
Telub-projektet.

I kanslihuset fanns handlingar, som klargjorde innehållet i utbildningen.
Utbildning skulle ges i ämnena elektronik, radarteknik och robotteknik. Det
var vidare känt i kanslihuset att utbildningen syftade till militär tillämpning
inom luftförsvaret och annan bevakning. Utskottet anser det orimligt att anta
annat än att detta stod klart för kontaktade statsråd i regeringen Fälldin I och
folkpartiregeringen. Så aningslös får ingen medlem av en regering vara att
den inte förstår att om det libyska luftförsvaret sänder personal till Sverige
för utbildning till priset av höga kostnader är syftet rimligen inget annat än att
de militära rekryterna skall bli skickligare i sin militära funktion.

Under regeringen Fälldin II drogs Telub-affären inför allmänheten dels
genom massmediernas nyhetsrapportering, dels genom frågor och svar i
riksdagen. Regeringen uttalade sig inför riksdagen i flera sammanhang om
Telub-affären, likaså fattades regeringsbeslut och utsändes presskommunikéer
m. m.

Av utskottsutfrågningarna framgår att olika statsråd låtit orientera sig från
Telub-ledningen bl. a. med anledning av tidningsuppgifter. Statsminister
Fälldin har också enligt uppteckning i UD mottagit och informerat israeliske
ambassadören. Vidare har handelsministern informerat den libyske ambassadören.

De informationer som regeringen lämnat den svenska allmänheten om
Telub-avtalet har fram till den 13 februari 1981 gått ut på att utbildningen
skulle vara helt igenom civil och inte ha någon militärteknisk inriktning. I
riksdagen har vidare uppgivits att regeringen har varken anledning eller
möjlighet att stoppa utbildningen.

Utskottet måste konstatera att den lämnade informationen står i dålig
överensstämmelse med i kanslihuset faktiskt kända förhållanden.

Det är visserligen riktigt att Dahlberg inför utskottet medgett att han sedan
kontraktet underskrivits inte lämnat fullständig information till bl. a.
regeringen om utbildningens innehåll.

Detta är anmärkningsvärt men ligger utanför konstitutionsutskottets
granskning. Vad som i detta sammanhang måste framhållas är att utebliven
eller ”inte komplett” information i ett senare skede givetvis inte fråntar
regeringen dess skyldighet att inför riksdag och allmänhet lämna sanningsenliga
uppgifter om vad regeringen eller medlemmar av den genom
information på ett tidigare stadium känt till om utbildningen.

KU 1980/81:25

Utskottet har tidigare redogjort för innehållet i de handlingar, som lämnat
sådan information. En utmärkt sammanfattning av den kunskap, som
förelegat vid olika tidpunkter, lämnas i en UD-promemoria upprättad den 3
december 1979. Upplysningarna i dessa dokument sammanfattas på så sätt
att utbildningen skulle avse civila ämnen men syftet med utbildningen var att
utbilda personal för luftbevakningsuppgifter och annan elektronisk bevakning.

Dessa informationer, som varit lättillgängliga för regeringen, har konsekvent
undanhållits allmänheten. Likaså döljs det viktiga förhållandet att del
av libyska krigsmakten - luftförsvaret - genom libyska försvarets inköpstjänst
beställt och betalat utbildningen.

Utskottet konstaterar att den energiska fixeringen vid ”civil” respektive
”militär” utbildning i regeringens uttalanden och kommunikéer har använts
för att dölja att den tillåtit Libyens krigsmakt att sända personal ur sitt
luftförsvar till träningsläger i Sverige bl. a. för att lära sig hantera
kvalificerade tekniska komponenter i ett luftförsvarssystem.

Som framgår av utskottets redovisning har statsminister Fälldin, några
dagar efter det att UD:s promemoria den 3 december 1979 - med en
sammanfattning av vad som varit känt i kanslihuset sedan länge - upprättats,
inför Israels ambassadör uttalat att utbildningspaketet blivit något helt annat
än man tänkt sig. Likaså konstaterar statsministern att den personal som skall
utbildas är militärer. Denna regeringschefens syn på utbildningens innehåll
har undanhållits den svenska allmänheten. Så skedde också i handelsministerns
frågesvar i riksdagen.

Den 12 februari 1981 beslöt regeringen att uppdra åt krigsmaterielinspektören
att följa den utbildning av libyska medborgare som lämnas vid Telub. I
pressmeddelandet säger handels- och industriministrarna att nytt material
kommit fram rörande den tekniska utbildningen av libyer. Detta material
skiljer sig från vad som tidigare redovisats inför bl. a. regeringen, heter det i
meddelandet. I detta sägs vidare att delar i de sista avsnitten av den fyraåriga
utbildningen har viss militär-teknisk inriktning. Dessa delar står alltså i strid
med Telubs tidigare försäkran om att utbildningen skulle vara helt igenom
civil, framgår vidare av meddelandet. Samma information lämnades i
riksdagen av handelsminister Burenstam Linder den 13 februari 1981.

Mot bakgrund av vad som framkommit under utskottets granskning av
frågans handläggning på regeringsnivå ger pressmeddelande och frågesvar i
riksdagen ett mycket missvisande intryck av vad som passerat i tre
regeringar. Det lämnas ingen information om vad Dahlberg meddelat UD
redan i december 1977 under regeringen Fälldin I och att denna information
var känd inte bara för Karin Söder och Kronmark utan även för bl. a.
handelsministern och statsministern i regeringen Ullsten innan avtalet
underskrevs. Det är anmärkningsvärt att bland dem som deltagit i
regeringsbeslutet och utfärdat kommunikén återfinns de sedan länge

KU 1980/81:25

informerade statsråden Söder, Kronmark och Ullsten. Likaså döljs i
pressmeddelandet att det sedan lång tid tillbaka varit känt i regeringen att
Telubs motpart var libyska luftförsvaret och att de som skulle utbildas var
knutna till libyska krigsmakten.

Det är ägnat att underminera förtroendet för regeringsmakten i en
parlamentarisk demokrati om den - som skett i Telub-affären - vid
upprepade tillfällen lämnat vilseledande uppgifter. Detta är vad som inträffat
vad gäller redovisningen av regeringens kännedom om utbildningens
innehåll och syfte. Det är också ovärdigt en regering att skylla sin bristande
handlingsförmåga på underordnade tjänstemän eller det kontraktsslutande
statliga bolag, vars ledande företrädare före avtalets ingående lämnat utförlig
information om projektets innebörd. Utskottet finner att regeringen borde
ha öppet redovisat och tagit ansvaret för den utbildning med militärtekniskt
inslag som flera medlemmar av regeringen känt till men inte ingripit mot.

Regeringens hantering i slutskedet av frågan om utbildningen visar att dess
behörighet att ingripa mot ett statligt bolag inte behöver ställas på sin spets,
om det finns samarbetsvilja från båda parter. Regeringens beslut att låta
krigsmaterielinspektören följa utbildningen vid Telub fattades i februari
1981 efter begäran från bolagets styrelse. I en presskommuniké heter det att
regeringen på diplomatisk väg meddelat den libyska regeringen att den del av
utbildningen som skulle ha militär inriktning inte kan genomföras. Vidare
har regeringen, som det heter, ”försäkrat sig om att Telubs styrelse vidtar
åtgärder så att ingen del av utbildningen får ifrågavarande (militärtekniska)
inslag”.

Den valda beslutsmodellen, som bygger på samarbete mellan regering och
företag, stod öppen även under den tidigare Telub-ledningen, vilken genom
Malmberg och Dahlberg inför utskottet uttryckligen förklarat att den
självklart skulle ha rättat sig efter beslut av regeringen i fråga om innehållet i
utbildningen.

Utskottet vill erinra om att de legala förutsättningarna för ingripanden har
varit desamma under samtliga skeden av Telub-affären. Ingen av de tre
regeringarna kan åberopa konstitutionella skäl för sin passivitet.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala följande om behandlingen av
frågan om utbildningen av libyska militärer vid Telub inom regeringarna
Fälldin I, Ullsten och Fälldin II. Gemensamt för vad som hände i
regeringarna Fälldin I och Ullsten var att berörda statsråd lät möjligheterna
till ingripanden - om de verkligen velat göra sådana - rinna sig ur händerna.
Anmärkning riktas mot utrikesminister Karin Söder och försvarsminister
Eric Kronmark i Fälldin I för att de inte handlagt frågan med tillräcklig
omsorg. Särskilt bör påpekas att Karin Söder, för vilken ärendet föredrogs,
lämnade utan erinran att Telub offererade utbildning till libyska krigsmakten.
Utskottet vill också rikta anmärkning mot handelsminister Staffan
Burenstam Linder för att han i regeringen Fälldin II gett allmänheten och
riksdagen en vilseledande bild av vad som faktiskt var känt i kanslihuset om
utbildningens innehåll och syfte.

KU 1980/81:25

5. beträffande avsnittet 12. Ändrade regler för basbeloppet anser att den del
av utskottets yttrande på s. 54 som börjar ”Utskottet är” och slutar ”och
sammanslutningar” bort ha följande lydelse:

Såvitt utskottet kunnat finna har någon utredning angående konsekvenserna
av ändringen beträffande basbeloppets nya beräkning på andra
områden än vad gäller pensionsbelopp och vissa andra förmåner på
socialområdet inte företagits innan besparingspropositionen förelädes riksdagen.
Även den kortfattade redovisning som gjordes i propositionen var
bristfällig och gav ingen nöjaktig klarhet om regeringens intentioner på
pensionsområdet.

En följd härav blev att socialförsäkringsutskottet fann sig nödsakat att
föranstalta om en omfattande remissomgång till bl. a. statliga myndigheter
och enskilda sammanslutningar samt skilda riksdagsutskott.

Underlåtenheten att redovisa konsekvenserna av den nya basbeloppsberäkningen
har uppenbarligen varit ägnad att skapa stor rättsosäkerhet hos de
många grupper i samhället som berörs av basbeloppet. Mot den angivna
bakgrunden är det mot riksdagen och svenska folket synnerligen nonchalant
av regeringen att inte låta de nya reglerna få den granskning i form av ett
remissförfarande till myndigheter och sammanslutningar som förutsätts
enligt regeringsformen.

Med hänvisning till det anförda riktar utskottet anmärkning mot regeringen
för dess handläggning av basbeloppsfrågan.

6. beträffande avsnittet 13 Handläggningen av stödet till Norrländska
Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) på som på s. 58 börjar ”Sorn utskottet” och
på s. 60 slutar ”utskottets sida” bort ha följande lydelse:

Statsrådsberedningen har i sina anvisningar till förvaltningslagens tillämpning
i regeringskansliet (1979 års upplaga) uttalat följande i fråga om jäv för
statsråd:

”Det bör i princip undvikas att ett statsråd som är jävig i ett ärende enligt
någon av de jävsgrunder som angavs i 4 § förvaltningslagen föredrar ärendet
eller annars deltar i avgörandet av det vid regeringssammanträdet. Också i
tveksamma fall bör statsrådet avstå från att delta i avgörandet.”

Väsentligen samma resonemang tillämpas på statsrådets deltagande i
beredningen av ett regeringsärende.

Mot bakgrund av dessa uttalanden finner utskottet att industriminister Nils
G. Åsling får anses ha brustit i tillbörlig försiktighet när han trots sina
personliga intressen i Ncb ansvarat för beredningen av Ncb-ärendet och
deltagit i regeringsbeslutet i frågan.

När det gäller (=utskottet) ej behandlat propositionen.

Riksdagen har vid flera tillfällen kritiserat att regeringen använt industrigarantilån
för att ge företag, som råkat i kris, rådrum för överväganden om
rekonstruktion av företaget. Dessa uttalanden har fram till år 1981 inte lett

KU 1980/81:25

till andra resultat än att utredningar i frågan tillsatts. Först i mars 1981 har
riksdagen förelagts proposition i ämnet. Genom att regeringen inte följt
riksdagens uppmaning att skapa legala former för rådrumsstöd har regeringen
försatt sig i situationen att ånyo tvingas använda industrigarantilånen i
rådrumssyfte utan att ha författningsmässigt stöd härför.

I fråga om de pressmeddelanden som utsändes i Ncb-frågan från
industridepartementet kan det enligt utskottet konstateras att de uppgifter
om regeringens avsikter som lämnas i meddelandena av den 19 november och
1 december klart står i strid med varandra. I det första meddelandet sägs att
regeringen avsåg föreslå riksdagen ett statligt kapitaltillskott på 375 milj. kr. i
form av nytt aktiekapital. I det senare meddelandet har denna uppgift
ändrats till 300 milj. kr. i aktiekapital och 100 milj. kr. i lånekapital. De
sistnämnda uppgifterna överensstämmer med innehållet i den proposition
som förelagts riksdagen.

Enligt utskottet är det uppenbart att de uttalanden av industriministern om
regeringens avsikter som fanns i det första pressmeddelandet inte var
tillräckligt förankrade i regeringskretsen. Industriministern och ekonomiministern
framförde skilda uppfattningar i frågan. Utskottet anser det också fel
att konkurs nämndes som ett alternativ i pressmeddelandet den 1 december.

Utskottet finner också anledning att påtala tidsutdräkten i detta ärende.
Sedan innebörden av regeringsförslaget offentliggjorts genom pressmeddelande
den 1 demcember tog det närmare tre månader innan proposition
avlämnades till riksdagen. Detta dröjsmål med förslaget torde snarast ha
medverkat till att ytterligare försämra den utsatta ekonomiska situation som
företaget redan tidigare befann sig i.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringens handlande i Ncbfrågan
kan kritiseras i flera hänseenden. Industriministern har i jävsfrågan
inte iakttagit den försiktighet som var påkallad. I fråga om beviljande av
rådrumsstöd har det brustit när det gäller de legala förutsättningarna. Oklara
och motstridiga uppgifter om regeringens inställning har lämnats under ett
kritiskt skede av Ncb-frågans behandling. Slutligen har den långsamma
handläggningen av denna fråga förvärrat problemen inom företaget.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

7. beträffande avsnittet 14. Dispens enligt den s. k. Sydof rikalagen anser att
den del av utskottets yttrande på s. 62 som börjar ”Vad först” och slutar
”förevarande dispensärende” bort ha följande lydelse:

Utskottet är medvetet om att beslutsprocessen i en koalitionsregering kan
vara komplicerad. Ändock har handläggningstiden i detta fall varit för lång
med tanke på sökandeföretagets rätt att utan onödigt dröjsmål få besked i ett
investeringsärende av betydelse för dess företagsekonomiska dispositioner.

Som nyss (= utskottet) förevarande fall.

KU 1980/81:25

Om ärendets handläggning vill utskottet tillägga att Sandvikansökningen
hörde till kategorin principiellt viktiga. Detta framgår av den behandling
frågan fick ur utrikespolitisk aspekt i regeringen - en behandling, som
utmynnade i att utrikesministern jämte övriga fp-statsråd anmälde avvikande
mening. Statsrådens rätt att reservera sig ifrågasätts givetvis inte. Utskottet
anser sig dock böra göra en erinran om det ovanliga i att skiljaktig mening
anmäls i statsrådet i ett utrikespolitiskt ämne och det unika i att
utrikesministern befinner sig bland reservanterna.

Vad utskottet anfört ges riksdagen till känna.

8. beträffande avsnittet 15. Regeringens handläggning av vissa varvsfrågor
anser

dels att den del av utskottets yttrande under rubriken Öresundsvarvet som
på s. 63 börjar ”Utskottet vill” och på s. 64 slutar ”utskottets sida” bort ha
följande lydelse:

Som framgår av det föregående avvisade riksdagen våren 1980 regeringens
förslag att Öresundsvarvet skulle läggas ned. Detta beslut har enligt
utskottets mening inte följts upp på ett korrekt sätt från regeringens sida. Det
kan i stället med fog hävdas att regeringen sökt motverka ett realiserande av
riksdagsbeslutet. I första hand syftar utskottet på de uttalanden i frågan som
efter riksdagsbeslutet gjorts av industriminister Nils G. Åsling. Genom att
vid skilda tillfällen uttala sig synnerligen negativt om varvets möjligheter att
bestå har han i hög grad medverkat till att skapa ett försämrat klimat för
varvets verksamhet såväl när det gäller dess möjligheter att få behålla erfaren
och skicklig personal som dess förutsättningar att få lönsamma order.

Till den negativa utvecklingen har vidare enligt utskottets mening bidragit,
att varvet inte tillförts alla de medel som anslagits av riksdagen. Utskottet
finner det således anmärkningsvärt att de 100 milj. kr. som varvet tilldelats i
s. k. utvecklingsbidrag inte kommit varvet till del. Först i mars 1981 har
åtgärder vidtagits för att överföra dessa pengar till det nybildade bolaget
Landskrona Finans.

Den enligt utskottets mening allvarligaste bristen i regeringens handläggning
av Öresundsvarvsfrågan efter 1980 års riksdagsbeslut är dock att
regeringen inte återkommit till riksdagen i frågan så snart varvsledningens
planer på att lägga ned varvet blev kända.

Med det anförda riktar utskottet anmärkning mot regeringen för dess
handläggning av Öresundsvarvsfrågan.

dels den del av utskottets yttrande under rubriken Kalmar Varv som på
s. 66 börjar ”Den verkställda” och slutar ”utskottets sida” bort ha följande
lydelse:

Som framgår av det föregående har nedläggningen av Kalmar varv
föregåtts av ett grundligt utredningsarbete som lett fram till att staten borde
tillskjuta varvet 30 milj. kr. Detta ställningstagande som bekräftades av

KU 1980/81:25

riksgäldsfullmäktige och nämnden för fartygskrediter var även under hand
godkänt av industridepartementet dels genom att en representant för
departementet deltagit i utredningsarbetet dels genom offentliga uttalanden
av industriministern. På grund härav utgick självfallet såväl varvsledningen
som anställda och leverantörer från att staten skulle tillskjuta erforderliga
medel till varvet. Bl. a. ledde detta till stora ekonomiska åtaganden för
leverantörerna.

Regeringsbeslutet att inte fullfölja den träffade överenskommelsen med
varvsägarna har således fått mycket olyckliga konsekvenser för de människor
som personligen berörts av varvsnedläggelsen. Särskilt betänkligt ter det sig
enligt utskottets mening att industriministern klart förespeglat att den
föreslagna lösningen skulle genomföras trots att han uppenbarligen inte haft
regeringen bakom sig.

Med det anförda riktar utskottet anmärkning mot regeringen för dess
handläggning av frågan om medelstillskott till Kalmar varv.

9. beträffande avsnittet 17. Övriga frågor såvitt avser d. Regeringens
handläggning av ärenden rörande vapenexport till Indonesien anser att
utskottets yttrande i detta avsnitt på s. 71 bort ha följande lydelse:

Som medlem av FN:s säkerhetsråd tog Sverige i slutet av år 1975 ställning
mot den väpnade aktion varmed Indonesien försökte annektera den tidigare
portugisiska kolonien Östra Timor. Sverige har därefter under en följd av år
stött de FN-resolutioner som hävdat Östra Timors rätt till självbestämmande
och krävt tillbakadragande av Indonesiens styrkor från området. Vid den
senaste FN-resolutionen i ämnet avstod visserligen Sverige från att delta i
omröstningen om Östra Timor. Detta föranleddes emellertid enbart av
humanitära skäl. I den svenska röstförklaringen framhölls att Sverige höll
fast vid sin uppfattning att Indonesien genom sin invasion av Östra Timor
1975 och sin vägran att genomföra FN-resolutionen har brutit mot principen
om självbestämmanderätt.

Mot denna bakgrund finner utskottet det anmärkningsvärt att svensk
vapenexport till Indonesien upptagits i ökad omfattning. Utskottet kan inte
instämma i den tolkning av riktlinjerna för svensk vapenexport som gjorts
från de olika borgerliga regeringarnas sida. Utskottet vill särskilt peka på att
enligt riktlinjerna får inte ens s. k. defensiv materiel exporteras till en stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat. I övriga fall, alltså t. ex.
när en stat har inre väpnade oroligheter, kan export tillåtas av defensivt
materiel som inte kan utnyttjas för att påverka den föreliggande krissituationen.
Enligt riktlinjerna skall bedömningen i dessa frågor vara restriktiv.

Hur man än bedömer konflikten i Indonesien är mot bakgrund av det
anförda enligt utskottets mening uppenbart att export av t. ex. luftvärnskanoner
till Indonesien under pågående strider med Östra Timor inte

KU 1980/81:25

överensstämmer med de riktlinjer som riksdagen antagit för vår vapenexport.

Det anförda ges riksdagen till känna.

Särskilda yttranden

1. beträffande avsnittet 1. Parlamentarismen och regeringens beslutsformer
av Daniel Tarschys (fp) som anför följande:

En lamentation över ”parlamentarismens förfall” hör till de stående
inslagen i socialdemokraternas argumentering vid decharge-granskningen. I
år framförs denna klagan i en reservation till utskottets redogörelse för
parlamentarismen och regeringens beslutsformer. Eftersom reservationen
inte i någon nämnvärd utsträckning anknyter till utskottets framställning vill
jag i ett särskilt yttrande något kommentera socialdemokraternas synpunkter.

För det första är reservanterna påfallande vårdslösa i sitt språkbruk. Med
”parlamentarism” menas enligt vad som är allmänt vedertaget ett statsskick i
vilket regeringen är ansvarig inför riksdagen. Ett sådant ansvarsförhållande
föreligger inte i andra statsskick, t. ex. det kongressionalistiska som tillämpas
i USA eller det konstitutionellt-monarkiska som tidigare tillämpades i
Sverige. Begreppet ”parlamentarism” används följaktligen för att beskriva
relationerna mellan regering och parlament. Däremot utsäger det ingenting
om regeringens inre arbetsformer eller politiska bedömningar i konkreta
frågor. När reservanterna klagar över beredningen av enskilda ärenden är
det således en kritik som saknar samband med deras påstående om att
parlamentarismen inte skulle ha fungerat tillfredsställande.

För det andra brister socialdemokraterna i konsekvens. Den bild de
tecknar av parlamentarismens innebörd stämmer inte överens med vad de
själva i olika sammanhang har hävdat. Således tycks det plötsligt vara
oförenligt med parlamentarismen att utnyttja den i grundlagen inskriva
regeln om reservation mot regeringsbeslut. Som belägg för att regeringen
inte skulle ha ”uppträtt som en enhet” påtalas att folkpartistatsråden i det
s. k. Sydafrikaärendet fanns sig föranlåtna att anmäla skiljaktig mening till
regeringsprotokollet. Men om statsrådsreservationer skulle vara ett brott
mot parlamentarismen, varför finns det då en regel i regeringsformen (7 kap.
6 §) som öppnar möjlighet för just sådana reservationer? Socialdemokraterna
har i grundlagberedningen, regeringen, konstitutionsutskottet och
riksdagen själva varit med om att utforma denna regel, vars användande de
nu anser vara stridande mot parlamentarismen. Det kan tilläggas, att
socialdemokratiska statsråd också har utnyttjat reservationsrätten.

En tredje iakttagelse är att reservanterna i enskilda bedömningsfrågor
visar prov på en stor blåögdhet. Om Telub-affären hävdas det att den ”i
själva verket hade kunnat stoppas enbart genom en viljeyttring från

KU 1980/81:25

regeringens sida”. Det stöd som kan åberopas för detta påstående är
uttalanden som i efterhand och på betryggande avstånd från det tänkbara
tillfället för ett ingripande har fällts av företrädare för Telub AB.
Föreställningen att Telub utan ekonomiska skadeståndskrav gentemot staten
skulle ha avstått från att fullfölja affären är emellertid naiv. Den bygger också
på en bristande analys av de förvaltningsrättsliga förutsättningarna för ett
ingripande. Regeringen har - som utskottet utvecklar i sitt yttrande över
Telub-affären - ingen befogenhet att utan stöd i lag meddela direktiv till
enskilda företag, vare sig statliga eller privata.

Socialdemokraternas kritik på denna punkt är särskilt anmärkningsvärd
eftersom de sedan i fjol har svängt 180 grader i själva sakfrågan. Våren 1980
försvarade partiets talesman Telub-affären och uttalade i kammaren att
företaget hade uppfört sig alltigenom korrekt gentemot regeringen. Vad som
vid detta tillfälle lades regeringen till last var att den inte offentligt hade
stöttat upp affären. Nu däremot anklagas regeringen för att den - på basis av
samma material som i fjol föranledde socialdemokraterna att uttala sig
positivt om affären - inte tog till storsläggan för att förhindra avtalet med
Libyen. Det enda som återstår av socialdemokraternas fjolårsbedömning
tycks vara ett obrutet förtroende för företagets förre verkställande direktör.

På övriga punkter nöjer jag mig med att hänvisa till utskottets yttrande.
Det samlade intrycket är att socialdemokraterna i sina bedömningar av
regeringens funktionssätt upphöjer den socialdemokratiska enpartiregeringens
arbetsmetoder till högsta norm och utmålar varje avvikelse från detta
mönster som ett förfall för parlamentarismen. Detta vittnar både om slappt
språkbruk - eftersom en stor del av den socialdemokratiska kritiken handlar
om något helt annat än parlamentarismen - och om svag inlevelseförmåga i
de speciella betingelser som måste gälla för arbetet i en koalitionsregering.
Att det understundom uppstår meningsmotsättningar inom en sådan
regering är varken onaturligt eller något som till varje pris skall behöva sopas
under mattan. När reservanterna förebrår regeringen för att vissa meningsbrytningar
har kommit i dagen är det därför en av alla genomskådad fiktion
som de slår vakt om, en fiktion som inte gagnar vare sig parlamentarismen
eller öppenheten i det svenska statsskicket.

2. beträffande avsnittet 8 Arbetsmarknadskonflikten 1980 - några frågor av
Gunnar Biörck i Värmdö (m) som anför följande:

Såväl regeringens ”program” den 27 mars 1980 som överläggningen med
SAF:s ledning den 11 maj 1980 utgjorde väsentliga åtgärder inom ramen för
regeringens ekonomiska politik. I ingetdera fallet förelåg något formellt
regeringsbeslut.

Det förefaller mig rimligt att sådana ställningstaganden, av konstitutionella
och historiska skäl, åtminstone borde dokumenteras i regeringskansliet

KU 1980/81:25

på ett statsrättsligt mera tillfredsställande sätt än genom pressmeddelanden,
varvid även borde anges vilka statsråd som deltagit i besluten.

3. beträffande avsnittet 11. TELUB-iirendet
av Gunnar Biörck i Värmdö (m) som anför följande:

Vad konstitutionsutskottet skall granska i TELUB-frågan är statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Granskningen skall
främst avse det sätt på vilket allmänna rättsprinciper tillämpas.

Av det material som framkommit vid utskottets exempellöst omfattande
utredning i denna fråga, framgår att alla berörda statsråd och högre
departementstjänstemän, som haft med saken att göra, känt ”olust” inför
projektet men funnit

1) att det - i den utformning det presenterats för berörda personer - icke
varit stridande mot svensk lag,

2) att ett enskilt statsråd icke lagligen kunnat interferera med bolagsledningens
beslutsfattande, ehuru

3) regeringen genom agerande på bolagsstämma med TELUB hade kunnat
tillsätta en styrelse med direktiv att handla på visst sätt. (Se även KU
1979/80:50 s. 245-246)

Man kan i och för sig ha den uppfattning som ledamöter av tre regeringar
inför utskottet anfört om lämpligheten av TELUB:s ifrågavarande utbildningsprojekt.
Det är dock inte utskottets uppgift att fälla politiska
värdeomdömen utan att utreda om regeringen eller enskilda statsråd gjort sig
skyldiga till administrativa fel eller brott mot gällande lag.

Det kan då först vara skäl att utreda om TELUB-saken någonsin varit
”regeringsärende” i strikt mening. Ehuru många statsråd och högre
regeringstjänstemän konversationsvis varit sysselsatta med saken har ärendet
uppenbarligen icke protokollförts vid något regeringssammanträde och
något beslut har icke fattats i regeringen. Däremot har dåvarande utrikesministern
Karin Söder fått ärendet föredraget för sig och låtit bero därvid.
Två statsråd har vidare svarat på frågor i saken i riksdagen, efter att ha
inhämtat upplysningar från regeringskansliet.

Det har sedermera visat sig att vissa av de lämnade uppgifterna icke varit
fullständiga. Det är dock till fullo klarlagt att ansvaret härför åvilar den
tjänsteman i TELUB, från vilken upplysningarna inhämtats. Det är inte
rimligt att göra statsråd ansvariga för andra personers medvetna undanhållande
av sanningen.

En mängd personer har under utredningens gång hörts av utskottet.
Härvid har, särskilt i pressen, ordet "förhör” ofta begagnats. Det är skäl att
framhålla att det icke varit frågan om "förhör”, emedan ingen av de hörda
har varit misstänkt för brott, vare sig mot grundlagen eller mot annan lag.
Ingen anklagelse har över huvud taget framställts mot någon regeringsleda -

KU 1980/81:25

mot. Utan anklagelse kan ingen dom fällas, men heller inget frikännande
ske. Den uppfattning, som möjligen kunnat erhållas genom vissa massmedias
agerande, att riksdagen medvetet skulle ha vilseletts av regeringen eller
enskilda statsråd saknar fog och har icke framförts inom utskottet. Den
återhållsamhet, som kännetecknat handlandet under de tre regeringarna,
synes ha haft sin orsak i ett noggrant aktgivande på föreskrifterna i RF 11:6
och 7. Det skulle kanske kunna sägas, att ett kraftfullare uppträdande skulle
ha kunnat föranleda kritik mot statsråden för otillbörlig ”ministerstyrelse”,
medan ett minutiöst iakttagande av grundlagens intentioner i stället har
kommit att medföra politisk kritik med utgångspunkt från ideologiskt
utrikespolitiska betraktelsesätt.

Eftersom t. o. m. direkt militärutbildning av andra staters medborgare
tidigare förekommit i Sverige förefaller det som kritikerna inom och utom
riksdagen egentligen ifrågasatt vara den libyska regimens karaktär och
avsikter, speciellt i relation till staten Israel (vars ambassadör gjort
föreställningar i utrikesdepartementet). Om det är detta som är den
bakomliggande problematiken i Telub-saken förefaller det rimligast att
utrikesutskottet och utrikesnämnden överväger om några förändringar i
Sveriges förhållande till Libyen (och det befintliga samarbetsavtalet)
möjligen aktualiserats i samband med denna ”affär”.

En helt annan sak är att det är möjligt att man inom regeringskansliet bör
överväga, i vilken utsträckning, och på vad sätt, vederbörande regeringsledamöter
bör hållas informerade om inkommande, eller uppkommande,
ärenden, försåvitt statsråden skall kunna bära ett reellt konstitutionellt
ansvar inte blott för på dem ankommande ”regeringsärenden” utan också för
”tjänsteutövningen” i andra avseenden.

4. beträffande avsnittet 13. Handläggningen av stödet till Norrländska
Skogsägares Cellulosa AB (Ncb) av Anders Björck, Per Unckel och Gunnar
Biörck i Värmdö (samtliga m) som anför följande:

De pressmeddelanden som utsänts från industridepartementet ger oss
anledning att understryka vikten av att uttrycket ”regeringen" inte begagnas
i sammanhang där erforderlig täckning härför saknas.

KU 1980/81:25

Bilagedel

KU 1980/81:25

Bilaga 1

Regeringsärenden år 1979

Ärendegrupp	Ju UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	S
1 Proposi-tioner	37 3	4	18	9	10	39	16	11	10	11	4	24	8	2C
2 Lagrådsre-misser	13 -		_	_	_	1	_	3	1	1	1	_	1	2
3 Utfärdade författningar (SFS)1	272 8	41	121	100	40	223	182	77	75	47	44	46	45	i 3:
4 Kommitté-och utred-ningsdi-rektiv	15 1	4	11	11	4	16	22	12	9	7	8	20	11	i:
5 Reglerings-brev samt anslags- och statsbidrags-ärenden	149 120	241	229	136	27	352	587	237	82	134	179	784	249	3 5(
6 Tjänste-ärenden	685 243	499	325	158	69	1 101	701	199	147	148	76	288	522	5 1<
7 Besvärs-ärenden	293 8	501	205	980	15	637	1 456	672	90	1 965	1 615	145	212	8 7!
8 Dispens-och övriga partsärenden	2 1432 21	253	575	317	43	1 037	358	235	300	1 243	201	294	280	7 3<
9 B-protokoll-ärenden3	10 32	74	2	8		20		5	148	3	1	10	2	3
10 Övriga ärenden	49 26	38	42	46	29	82	80	68	45	32	13	97	23	6'
Totalt	3 666 462	1655	1 528	1765	237	3 508	3 402	1 519	907	3 591	2 142	1 708	1 353	27 4.

1 Inkl. 124 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.

2 Inkl. 1 945 nådeärenden.

3 Ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1980/81:25 95

geringsärenden år 1980

endegrupp	SB	Ju	UD	Fö	S	K	E	B	U	Jo	H	A	Bo	I	Kn	S:a
Proposi- tioner		31	6	5	15	17	9	28	11	11	11	11	7	14	5	181
Lagrådsre- misser		18		1	4	2	5	4		2		2		2		40
Författningar1	-	219	8	38	116	110	42	201	162	79	82	41	50	55	31	1 234
Kommitté-och utred-ningsdi-rektiv		9	1	9	14	3	3	15	3	6	1	6	4	8	5	87
Reglerings-brev samt anslags- och bidrags-ärenden		176	96	210	242	127	26	267	576	197	49	86	196	638	294	3 180
Tjänste- ärenden	2	547	184	491	301	164	97	944	656	191	155	151	57	210	390	4 540
Besvärs- ärenden		286	16	311	192	776	11	706	1 189	655	100	1 988	1 475	177	143	8 025
Dispens-och övriga partsärenden		2 2923	23	305	517	286	69	1 037	342	228	208	996	265	359	261	7 188
B-protokoll- ärenden3		13	29	72	1	2	1	23	1		178	5		7	2	334
Övriga ärenden	1	59	33	71	73	50	30	98	101,	62	49	38	21	125	23	834
Totalt	3	3 650	396	1513	1 475	1 537	293	3 323	3 041'	1 431	833	3 324 2 075	1 595	1 154	25 643

nkl. 109 författningar kungjorda i annan författningssamling än SFS.
nkl. 2 016 nådeärenden.

brenden som inte omedelbart har offentliggjorts.

KU 1980/81:25

Bilaga 2

PM angående remisser till lagrådet

De grundläggande reglerna om lagrådet finns i 8 kap. 18 § regeringsformen
(RF). Reglerna ändrades år 1979 (prop. 1978/79:195, KU 1978/79:39, rskr
1978/79:359, KU 1979/80:1, rskr 1979/80:2, SFS 1979:933). De nya bestämmelserna
trädde i kraft den 1 januari 1980.

Enligt 8 kap. 18 § RF i dess nya lydelse bör yttrande av lagrådet inhämtas
innan riksdagen beslutar lag som tillhör någon av ett antal uppräknade
kategorier. Dessa är

1. grundlag om tryckfriheten,

2. lag om begränsning av rätten att få ta del av allmänna handlingar,

3. annan lag som angår begränsning av någon av de grundläggande fri- och
rättigheterna,

4. lag om kommunal beskattning,

5. lag om svenskt medborgarskap och civilrättslig lag,

6. offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt
avser ingrepp i enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden samt

7. lag om rättegången, lag om offentligrättsliga tjänstemäns rättsställning
och annan lag som avses i 11 kap. RF.

Denna grundlagsregel om remiss till lagrådet är tillämplig, om lagen är
viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Om så inte är fallet, behöver
således yttrande av lagrådet inte inhämtas. Detsamma gäller om lagrådets
hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller om
remiss till lagrådet skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att
avsevärt men skulle uppkomma. Regeringen är dock skyldig att redovisa sina
motiv till att den lägger fram förslag till lag av någon av de uppräknade
kategorierna utan att ha hört lagrådet.

I grundlagstexten understryks vidare att det förhållandet att lagrådet inte
har hörts över ett lagförslag aldrig utgör hinder mot lagens tillämpning.
Dessutom har en uttrycklig grundlagsregel om inriktningen av lagrådets
granskning införts. Regeln innebär att lagrådet skall undersöka hur ett
lagförslag förhåller sig till grundlagarna och till rättsordningen i övrigt samt
hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens
krav. Lagrådet skall vidare överväga om förslaget är så utformat att lagen kan
antas tillgodose angivna syften och i övrigt söka belysa problem som kan
uppstå vid tillämpningen.

Liksom tidigare gäller att i lagrådet skall ingå domare i högsta domstolen
och regeringsrätten, att yttrande från lagrådet inhämtas av regeringen eller -enligt vad som närmare anges i riksdagsordningen - av riksdagsutskott samt
att närmare bestämmelser om lagrådets sammansättning och tjänstgöring
meddelas i lag.

KU 1980/81:25

I anslutning till de nya grundlagsreglerna om lagrådsgranskningen har en
ny lag (1979:368) om lagrådet antagits. Den nya lagen, som trädde i kraft den
1 januari 1980, ersätter en tidigare lag från år 1965 i samma ämne. De
viktigaste nyheterna är att varje lagrådsavdelning normalt skall bestå av tre i
stället för som tidigare av fyra ledamöter samt att antalet justitieråd och
regeringsråd på varje avdelning inte fastställs i lagen utan kan variera inom
den ram som bestäms av att såväl justitieråd som regeringsråd skall ingå i
varje avdelning. Lagrådet kan enligt den nya lagen bestå av högst fyra
avdelningar.

Konstitutionsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
(KU 1978/79:39 s. 15-16) med anledning av bl. a. förslaget till de nya
grundlagsreglerna om lagrådsgranskningen (prop. 1978/79:195 s. 43^19 och
65) att förslaget borde prövas mot bakgrund av vissa utgångspunkter om
vilka i stort sett allmän enighet råder. En väsentlig sådan utgångspunkt är,
anförde utskottet, att lagrådets verksamhet upplevs som ett värdefullt led i
arbetet på att få fram fullgoda lagförslag. Granskningen i lagrådet har enligt
utskottet setts som en garanti för att rättssäkerhetsintresset och kravet på
enhetlighet, konsekvens och klarhet iakttas. Som en annan utgångspunkt
angavs att granskningen uteslutande borde ägnas åt lagförslagens juridiska
sida och sålunda aldrig omfatta deras allmänna politiska grunder. På
omfattningen av lagrådsgranskningen måste enligt utskottet inverka att man
inte gärna kan låta lagrådsgranskningen få ta i anspråk flera ledamöter i de
högsta domstolarna än ungefär det antal som då förekom. Slutligen är man,
anförde utskottet, ense om att det inte kan komma i fråga att skapa regler
som innebär att en lag i efterhand sätts åt sidan enligt gällande principer om
lagprövning på den grunden att lagrådets yttrande inte har inhämtats.
Utifrån de angivna utgångspunkterna fann utskottet att förslaget på ett
lämpligt sätt tillgodosåg de krav som måste kunna ställas i sammanhanget.

Utskottet erinrade i betänkandet om att det nya systemet för lagrådsgranskning
inte innebär en obligatorisk granskning. Enligt utskottet kan det
snarare karaktäriseras som ett mellanting mellan ett obligatoriskt system och
ett system som det hittillsvarande med en helt fakultativ granskning.
Härigenom undviks enligt utskottet helt risken för att ett uteblivet hörande
av lagrådet över ett förslag till en lag skall kunna leda till att lagen i efterhand
genom lagprövning kan sättas åt sidan i rättstillämpningen. Utskottet
underströk härvid att det således alltid i sista hand ankommer på riksdagen
att avgöra om lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte. Enligt
utskottet borde det nya systemet leda till att lagrådet inom ramen för sin
kapacitet får granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men
inga andra.

7 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

Lagrådet har under januari-maj 1980 arbetat på tre avdelningar och resten
av året på två avdelningar.

En förteckning över de under år 1980 till riksdagen avlämnade propositioner
som har granskats av lagrådet fogas som underbilaga 1 till denna PM.
Som framgår av förteckningen uppgår det totala antalet propositioner där
lagförslagen granskats av lagrådet till 37. Som jämförelse kan nämnas att
motsvarande antal under år 1972 var 15, 1973 13, 1974 10, 1975 20, 1976 11,
1977 26, 1978 21 och 1979 23. Hela antalet propositioner som innehöll
lagförslag var under år 1980 ca 115. Motsvarande antal under år 1979 var ca
125.

Som tidigare har nämnts är regeringen skyldig att motivera varför ett
lagförslag i ämne som anges i 8 kap. 18 § RF läggs fram utan att lagrådets
yttrande har inhämtats. Godtagbara skäl är enligt de undantagsregler som
anges i paragrafen att lagen är mindre viktig för enskilda eller från allmän
synpunkt, att lagrådets yttrande skulle sakna betydelse på grund av frågans
beskaffenhet eller att en lagrådsremiss på grund av tidsutdräkten skulle
förorsaka avsevärt men. Undantagsregeln om att lagrådets yttrande skulle
sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet får sin innebörd främst
genom reglerna om inriktningen av lagrådets granskning (prop. 1978/79:195
s. 65).

En förteckning över propositioner avlämnade under år 1980 med
motivering enligt någon av undantagsreglerna fogas som underbilaga 2 till
denna PM. Förteckningen upptar 51 propositioner eller bilagedelar av
propositioner. I flertalet fall (44) har en motivering getts av innebörd att
lagrådets yttrande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet. I
två fall har angetts att lagen inte är av sådan vikt för enskilda eller från allmän
synpunkt att yttrande behöver inhämtas, medan frågans brådskande natur
har åberopats i tre fall. I två fall har åberopats såväl frågans brådskande natur
som att lagrådets yttrande på grund av frågans beskaffenhet skulle sakna
betydelse.

Vid granskningen av regeringens propositioner avlämnade år 1980 har
påträffats ett antal propositioner med lagförslag i ämne som anges i 8 kap.
18 § RF beträffande vilka regeringen varken inhämtat yttrande från lagrådet
eller motiverat varför så ej skett. En förteckning över dessa propositioner
fogas som underbilaga 3 till denna PM. Förteckningen upptar 15 propositioner
eller bilagedelar av propositioner. Det gäller dock i samtliga fall mindre
omfattande lagändringar. Förutom de propositioner som tas upp i förteckningen
har fråga uppkommit huruvida förslag i proposition 1980/81:20 bilaga
4 om ändring av basbeloppsreglerna i lagen (1962:381) om allmän försäkring
är ett lagförslag i ämne som anges i 8 kap. 18 § RF. Denna fråga behandlas i
avsnitt 12.

KU 1980/81:25

Underbilaga 1

Under år 1980 till riksdagen avlämnade propositioner som har granskats av
lagrådet

Prop. 1979/80:61
Prop. 1979/80:78

Prop. 1979/80:83
Prop. 1979/80:87
Prop. 1979/80:96
Prop. 1979/80:105
Prop. 1979/80:119
Prop. 1979/80:121
Prop. 1979/80:122
Prop. 1979/80:128

Prop. 1979/80:129

Prop. 1979/80:132
Prop. 1979/80:143
Prop. 1979/80:144
Prop. 1979/80:159

Prop. 1979/80:167
Prop. 1979/80:176

med förslag till epizootilag m. m. (jordbruksdepartementet) med

förslag till lag om skyldighet för utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader,
m. m. (justitiedepartementet)
om ändring i konkurslagen (1921:225) (justitiedepartementet) om

ändring i rättegångsbalken m. m. (justitiedepartementet) med

förslag till ny utlänningslag, m. m. (arbetsmarknadsdepartementet) om

ny instansordning i kommunalbesvärsmål
(kommundepartementet)

om preskriptionslag, m. m. (justitiedepartementet) om

ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning (justitiedepartementet)
om ordningsvakter och bevakningsföretag (justitiedepartementet) om

ställföreträdares ansvar för arbetsuppgifter
samt avveckling av den frivilliga pensionsförsäkringen,
m. m. (socialdepartementet)
om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet, m. m.
(arbetsmarknadsdepartementet)
om ändring i upphovsrättslagen (1960:729), m. m.
(justitiedepartementet)

med förslag till ny lagstiftning om handelsbolag
m. m. (justitiedepartementet)
med förslag till nya redovisningsregler för ekonomiska
föreningar m. m. (justitiedepartementet)
med förslag till ändring i lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel, m. m. (ekonomidepartementet) om

åtgärder mot vattenförorening från fartyg
(kommunikationsdepartementet)
om ändring i brottsbalken (spioneri m. m.) (Justitiedepartementet) -

KU 1980/81:25

Prop. 1979/80:178
Prop. 1979/80:179
Prop. 1979/80:180
Prop. 1980/81:1
Prop. 1980/81:8
Prop. 1980/81:10
Prop. 1980/81:17
Prop. 1980/81:28

Prop. 1980/81:32

Prop. 1980/81:35
Prop. 1980/81:36
Prop. 1980/81:43
Prop. 1980/81:44
Prop. 1980/81:45

Prop. 1980/81:48
Prop. 1980/81:57
Prop. 1980/81:61

Prop. 1980/81:68
Prop. 1980/81:74

100

om fortsatt körkortsreform (kommunikationsdepartementet) om

ändring i brottsbalken och jordabalken m. m.
(justitiedepartementet)

med förslag till lag om jaktvårdsområden, m. m.
(jordbruksdepartementet)
om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt, m. m. (justitiedepartementet)
med förslag till utsökningsbalk (justitiedepartementet) om

ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
m. m. (justitiedepartementet)
med förslag till lagom skatteflykt, m. m. (budgetdepartementet) om

följdlagstiftning till den nya sekretesslagen i
fråga om hälso- och sjukvården samt den allmänna
försäkringen (socialdepartementet)
med förslag till ändrade regler för beskattning av
realisationsvinst vid fastighetsavyttring (budgetdepartementet) om

internordiska konkurser (justitiedepartementet) med

förslag till kapitaltäckningsregler för finansbolagen,
m. m. (ekonomidepartementet)
med förslag till lag om militär grundutbildning för
kvinnor, m. m. (försvarsdepartementet)
om sänkt minimitid för fängelsestraff (justitiedepartementet) med

förslag till ändring i lagen (1978:428) om
aktiesparfonder, m. m. (ekonomidepartementet) om

dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder
m. m. (justitiedepartementet)
om hälso- och sjukvården i krig m. m. (socialdepartementet) med

förslag till ändrade regler för inkomstbeskattningen
av ägare till s. k. specialbyggnader, m. m.
(budgetdepartementet)

med förslag till ändrade regler för den skattemässiga
behandlingen av inventarier, fastigheter och
pågående arbeten, m. m. (budgetdepartementet) med

förslag till lag om radioaktiva läkemedel
m. m. (socialdepartementet)

KU 1980/81:25

101

Prop. 1980/81:76

om interneringspåföljdens avskaffande och straffet
för grovt narkotikabrott m. m. (justitiedepartementet) -

KU 1980/81:25

102

Underbilaga 2

Propositioner med motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen varför
lagrådets yttrande inte inhämtats

Prop. 1979/80:71

Prop. 1979/80:77

Prop. 1979/80:80
Prop. 1979/80:81
Prop. 1979/80:86
Prop. 1979/80:100

Prop. 1979/80:106

Prop. 1979/80:108
Prop. 1979/80:109
Prop. 1979/80:111
Prop. 1979/80:123
Prop. 1979/80:126
Prop. 1979/80:137

Prop. 1979/80:141
Prop. 1979/80:142
Prop. 1979/80:149

om godkännande av IMCO-konventionen om
säkra containrar (kommunikationsdepartementet) om

vissa ändringar i arvs- och gåvobeskattningen
av livförsäkringar, m. m. (budgetdepartementet) om

följdlagstiftning till den nya sekretesslagen
(justitiedepartementet)

om ändring i utlänningslagen (1954:193) (arbetsmarknadsdepartementet) om

taxering av industribyggnader (budgetdepartementet) med

förslag till statsbudget för budgetåret 1980/81
(bil. 8 socialdepartementet, 9 kommunikationsdepartementet,
15 arbetsmarknadsdepartementet) om

Stockholms internationella fredsforskningsinstituts
(SIPRI) organisation och verksamhetsformer,
m. m. (utrikesdepartementet)
om ändring i tullagen (1973:670) (handelsdepartementet) om

stöd till glesbygden för vissa energikostnader
(budget- och handelsdepartementen)
om ersättning vid viltskador m. m. (jordbruksdepartementet) om

ändring i lagen (1966:742) om hotell- och
pensionatrörelse (justitiedepartementet)
om arbetsmiljön på örlogsfartyg, m. m. (kommunikationsdepartementet) om

beskattning vid uthyrning av fritidshus samt
om vissa ändringar i taxeringslagen (1956:623)
(budgetdepartementet)

om ändring i stämpelskattelagen (1964:308) (budgetdepartementet) om

vissa taxifrågor (kommunikationsdepartementet) om

ändring i byggnadsstadgan (1959:612) (bostadsdepartementet) -

KU 1980/81:25

Prop. 1979/80:151
Prop. 1979/80:153
Prop. 1979/80:155

Prop. 1979/80:160
Prop. 1979/80:163

Prop. 1979/80:169
Prop. 1979/80:173
Prop. 1979/80:181
Prop. 1980 U:1
Prop. 1980/81:2

Prop. 1980/81:3
Prop. 1980/81:5
Prop. 1980/81:14

Prop. 1980/81:15

Prop. 1980/81:18
Prop. 1980/81:20
Prop. 1980/81:21
Prop. 1980/81:25

103

om ändring i förordningen (1923:116) angående
skatt för hundar (budgetdepartementet)
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar (justitiedepartementet)
om lag om förbud under viss tid mot spridning av
bekämpningsmedel över skogsmark (jordbruksdepartementet) om

fortsatt valutareglering, m. m. (ekonomidepartementet) med

förslag om upphävande av lagen (1975:171)
om förbud mot nedsmältning av mynt (ekonomidepartementet) om

reglering av priserna på fisk m. m. (jordbruksdepartementet) om

tillfälliga regler för insättning på skogskonto
(budgetdepartementet)

om insatser för att underlätta nya löneavtal
(budgetdepartementet)

om vissa åtgärder på den ekonomiska politikens
område (budgetdepärtementet)
om ändring i lagen (1978:479) om försöksverksamhet
med närradio (utbildningsdepartementet) om

handeln med skrot m. m. (handelsdepartementet) om

ändring i läkemedelsförordningen (socialdepartementet) om

fortsatt giltighet av lagen (1979:103) om

försöksverksamhet med användning av telefon vid

rättegång (justitiedepartementet)

med förslag till lag om ändring i lagen (1980:424)

om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

(kommunikationsdepartementet)

med förslag till lag om ändring i sekretesslagen

(1980:100) m. m. (justitiedepartementet)

om besparingar i statsverksamheten m. m. (bil. 1

justitiedepartementet)

om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
(kommunikationsdepartementet)
med förslag till tilläggsbudget I till statsbudgeten
för budgetåret 1980/81 (bil. 9 industridepartementet) -

KU 1980/81:25

Prop. 1980/81:33

Prop. 1980/81:37
Prop. 1980/81:38
Prop. 1980/81:39
Prop. 1980/81:42
Prop. 1980/81:46
Prop. 1980/81:47
Prop. 1980/81:49
Prop. 1980/81:50
Prop. 1980/81:54

Prop. 1980/81:58
Prop. 1980/81:60
Prop. 1980/81:69
Prop. 1980/81:70

Prop. 1980/81:82

104

om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål, m. m. (justitiedepartementet)

om upphävande av kontrollen av bankkontorseta blering

(ekonomidepartementet)

om ändring i brottsbalken, m. m. (bötesstraffen)

(justitiedepartementet)

om stimulans av aktiesparandet (budgetdepartementet) om

ändrade regler för villabeskattningen, m. m.
(budgetdepartementet)

om viss följdlagstiftning till socialtjänstlagen
m. m. (socialdepartementet)

Om ändring i konsumentförsäkringslagen
(1980:38) (justitiedepartementet)
om stöd för åtgärder för att ersätta olja m. m.
(industridepartementet)

om skatten på 1981 års inkomster, m. m. (budgetdepartementet) om

fortsatt giltighet av lagen (1975:1360) om
tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall, m. m.
(arbetsmarknadsdepartementet)
med förslag till lag om Svenska skeppshypotekskassan,
m. m. (industridepartementet)
om särskilt investeringsavdrag och förlängd tid för
särskilt forskningsavdrag (budgetdepartementet)
om ändring i taxeringslagen (1956:623) (budgetdepartementet) om

följdlagstiftning på skatteområdet med anledning
av den nya sekretesslagen m. m. (budgetdepartementet) om

åtgärder mot frilevande vildsvin m. m. (jordbruksdepartementet) -

KU 1980/81:25

105

Underbilaga 3

Propositioner med lagförslag i ämne som avses i 8 kap. 18 § regeringsformen
beträffande vilka lagrådets yttrande inte inhämtats och motivering varför så
ej skett inte lämnats

Prop. 1979/80:85
Prop. 1979/80:100

Prop. 1979/80:112

Prop. 1979/80:114
Prop. 1979/80:130
Prop. 1979/80:131

Prop. 1979/80:146
Prop. 1979/80:150

Prop. 1979/80:162
Prop. 1979/80:166
Prop. 1979/80:175
Prop. 1980 U:2
Prop. 1980/81:16

Prop. 1980/81:65

om skattelättnader vid lönsparande i aktier (budgetdepartementet) med

förslag till statsbudget för budgetåret 1980/81
(bil. 7 försvarsdepartementet, bil. 12 utbildningsdepartementet) om

fortsatt giltighet av lagen (1976:350) om
styrelserepresentation för samhället i vissa aktiebolag
och stiftelser (industridepartementet)
om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden
(handelsdepartementet)
om svenskt medlemskap i Afrikanska utvecklingsbanken
m. m. (utrikesdepartementet)
om godkännande av stadga för FN:s organisation
för industriell utveckling (UNIDO) i samband
med dess omvandling till fackorgan (utrikesdepartementet) med

förslag till skatteregisterlag (budgetdepartementet) med

förslag till slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1980/81, m. m. (kompletteringspropositionen)
(bil. 2 budgetdepartementet)
om reglering av priserna på jordbruksprodukter,
m. m. (jordbruksdepartementet)
om sjöfartspolitiken m: nr. (kommtinikationsdepartementet) om

ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa, m. m.
(handelsdepartementet)

om höjning av skatterna på alkoholdrycker och
tobak (budgetdepartementet)
om höjda räntesatser för den särskilda avgiften vid
uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgift (socialdepartementet) om

ändring i förordningen (1968:361) om avgift
vid införsel av vissa bakverk (handelsdepartementet) -

KU 1980/81:25

106

Bilaga 3

PM angående propositionsavlämnandet till riksdagen

Nuvarande regler

De nuvarande reglerna för propositionsavlämnandet finns i 3 kap.
riksdagsordningen. Enligt 2 § skall regeringen senast den 10 januari eller, om
hinder möter till följd av nyligen inträffat regeringsskifte, snarast möjligt
därefter avlämna budgetproposition för det närmast följande budgetåret.
Kompletteringsproposition skall, om hinder inte möter, avlämnas före
utgången av april månad. Annan proposition angående anslag för det
närmast följande budgetåret skall avlämnas senast den 10 mars, såvida
regeringen inte finner att propositionens behandling kan uppskjutas till
följande riksmöte. Enligt 3 § skall annan proposition än sådan som avses i 2 §
avlämnas senast den 31 mars om regeringen anser att propositionen bör
behandlas under pågående riksmöte. De nu nämnda bestämmelserna gäller
inte om budgetpropositionen med stöd av 2 § har avlämnats efter den 10
januari, eller i fråga om proposition varigenom regeringen enligt lag för
prövning underställer riksdagen en utfärdad förordning, eller om regeringen
finner synnerliga skäl föreligga att avlämna propositionen senare (4 §).
Enligt 5 § bör regeringen avlämna sina propositioner på sådana tider att
anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall
samråda med talmannen därom. Proposition kan avlämnas även när
riksmöte inte pågår. Enligt tilläggsbestämmelse 3.1.1 avlämnas proposition
genom att den ges in till kammarkansliet. Den anmäls av talmannen vid
sammanträde med kammaren efter det att den har delats ut till riksdagens
ledamöter.

Tidigare granskning av propositionsavlämnandet

Sedan år 1975 har utskottet årligen granskat propositionsavlämnandet till
riksdagen. Särskilda undersökningar har gjorts av spridning i avlämnandet av
propositioner i helårsperspektiv men framför allt av spridningen under
vårarna. Dessutom har studerats hur regeringens planering av propositionsavlämnandet
har fallit ut, liksom omfattningen av försenade propositioner
och hur stora förseningarna har varit.

Utskottet har i dessa hänseenden kunnat konstatera påtagliga brister. En
besvärande anhopning av propositioner till den sista veckan av resp.
propositionstid, den 10 resp. 31 mars, och betydande förseningar i
förhållande till upprättade planer har inneburit påfrestningar i riksdagsarbetet.
Utskottet har framhållit att kraftfulla ansträngningar måste göras från
regeringens sida som möjliggör en utjämning, vilket är viktigt för god
planering av riksdagens arbete. Riksdagsledamöterna måste enligt utskottet

KU 1980/81:25

107

få tillräcklig tid för inläsning av regeringsförslagen och kunna utarbeta
motioner med anledning av förslagen. Även massmediernas möjligheter att
ge en tillfredsställande redovisning av riksdagsarbetet påverkas menligt av
ett alltför koncentrerat propositionsavlämnande. I förra årets granskningsbetänkande,
KU 1979/80:50, anförde utskottet bl. a. följande:

Av de förteckningar som statsrådsberedningen lämnar till riksdagen vid
början av varje vår och höst framgår vilka propositioner som regeringen
avser att lämna och den beräknade tidpunkten för avlämnandet. Det bör
anmärkas att ibland anges endast en ungefärlig tidpunkt för avlämnandet,
t. ex. mars eller mars/april. Beträffande 1979 angavs ca en tredjedel för
avlämnande viss eller vissa månader. Detta innebär ytterligare en svårighet
vid planeringen av utskottens arbete. Det är angeläget att tidsangivelserna
görs mer exakta. Det är vidare önskvärt att departementen i fortsättningen i
större utsträckning aviserar utskotten i god tid om förseningar som kan
komma att uppstå.

Utskottet vill avslutningsvis understryka de allvarliga erinringar som vid
ett flertal tillfällen framförts beträffande propositionsavlämnandet. De
förhållanden som råder beträffande propositionsavlämnandet måste betecknas
som synnerligen otillfredsställande.

Årets granskningsarbete

Som underlag för årets granskning har framtagits ett statistiskt material,
motsvarande vad som skett tidigare år.

I tabell A redovisas antalet avlämnade propositioner samt spridningen i
propositionsavlämnandet under åren 1971-1980. Under 1980 avlämnades
sammanlagt 176 propositioner, ett antal som ligger nära genomsnittet för
åren 1971-1980. Därav avlämnades 67 propositioner under hösten. Av dessa
hade 19 avlämnats under sommaren.

När det gäller spridningen i propositionsavlämnandet under våren kan
konstateras, att förhållandena under 1980 innebar en viss förbättring jämfört
med de två föregående åren då det gäller anhopning till sista veckan av resp.
propositionstid.

Det var 46 av vårens 109 propositioner som lämnades under sista veckan.
Men fortfarande är anhopningen till sista dagen i resp. period påtaglig. Inte
mindre än 18 propositioner avlämnades den 10 mars och 11 propositioner den
sista mars. Genomsnittet för enkammarriksdagens tid är 15,5, och förhållandena
har varit sämre endast 1978. Under perioden 10 januari-10 mars har
endast 34 propositioner avlämnats, vilket jämförelsevis är ett litet antal.

Under 1980 har antalet propositioner som avlämnats efter propositionstidernas
utgång varit 34, vilket närmar sig en tredjedel av vårens propositioner.
Till innevarande riksmöte uppsköts behandlingen av 3 propositioner.
Under sommaruppehållet avlämnades 15 propositioner av vilka 11 aviserats i
propositionsförteckningen.

Tabell B innehåller uppgifter om propositionsavlämnandet under våren

KU 1980/81:25

108

1980 i förhållande till statsrådsberedningens förteckning 1980-01-10. Tabellen
visar att omkring 45 % av de aviserade propositionerna ej avlämnades.
Mer än tredjedelen av de aviserade och avlämnade propositionerna
avlämnades efter angiven tidpunkt.

I tabell C lämnas uppgifter om propositionsavlämnandet hösten 1980 av
motsvarande slag som i tabellen.

I tabell D belyses förseningen i propositionsavlämnandet under åren
1971-1980. Den genomsnittliga förseningstiden i förhållande till de
ursprungligen lämnade förteckningarna var under år 1980 (vår + höst) 17,9
dagar, vilket innebär att avvikelsen ligger högre än för 1970-talets
genomsnitt.

Tabell A

Antalet propositioner samt spridningen i propositionsavlämnandet under åren 1971-1980

KU 1980/81:25 109

w 03 E E -

OX) TD
03 •—«
•O ~

03 O ■S2

2
in a.

CN CO
^H O

CL o3
2 :M
0.-0

s2 2

< a.

ffl CL

H 2

cq B.

H 2

73 Q.
C O

CQ Q.

^ °°- rr o\ (N (N rn oo
't

00	O	Os	00	'3-	r-	r-		(N	OV	IO
							(N	(N	CN	lT)
										"


as	QO	IT)	U-)	(N	'et	O	ro	7 5	00
			1			,-H1				as
ro	°i		CN	T-H	av	10	•O	u- 0	't
'd-'	aT	It)	l>	0"	r-"	10	r****	'd-	VO	'et
		T~H1					(N		(N
	0	!	Os		ro	vO	0		OV
		fN		T-H	<N		ro		C4
										1
O	Tt	rN	in	(N	(N	00	O	<N		vo
							(N			r-
10	VO	Os	'et	Os		00	O	yn	00
									T-1	00
(N	VO	't	't		ro	°\	vO	Ov	O	00^
oor	aT	VO	't	ro	iri	yn	00"	1n	ri	00"
(N	ro	ro	m	ro	't	ro	't	10	't	ro
ro	0	00	m	VO	00	r-	ro	0	vo	Os
ro	'et	'd-	'et	ro	10	ro	yr)	00	't	r-
										'i-'
n	VO	VO	'f	Os	ro	Os	ro	Os	<N	ro
		(N	(N		ro		ro	ro	(N	rf
										(N
	't	(N	as	f-	yr)	00	O		-ot
<N	<N	«N			(N		(N	7	(N	ro
										(N
ro	ro	10	'=t	't	10	fr-	r-	O	'et	(N
								CN		yr)

vO	C4	C4	r-	ro	00	as	r-	O		yr)
r--	vO	00	r-	10		ro	Tet	r-	vO	rN
										vO
yr,	in	ro	VO	as		t	Ov	av	O	't
		n		<N	ro	ro	rN	ro	rN	10
										C4
ro		<N	00	ro	00	vo	VO	ret	Tt	<N
										't

				0
<N	■Tf		t-
'et-	vO	CN	ro		av	av	r-	r-	r-	»O
sa	't		vO	00	'et	vO	r-	vc	vO	yn
										vO
	m	>n	sO	00	<N	ro	TJ-
rH	T-H	O)	IO	Os	00	ro	OS	ro	Os	vO
r-»	O	ro	C4	O	Ol	0	0	't	0	r*-
	1	"■	T—1	4	T-H	T-4		T-H	T—4

	r-	'et	00	O	t"	(N	vO	0	VO
oo	't	O	00	Os	r-	r-	00		r-	CO
		<N	S-<	T-H	T-H	T-H	T-H	(N	T-H	00

_<	(N	m	'et	yr)	VO	r-	00	av	0
r-	r-	r-	f"		r-	r-	f"	U'	00	f-
Os	Os	Os	Ov	as	av	av	av	0.	av	Os
	T—•	T—1	1		T-1	T-4		T—4	T—4

/ t-h r- p Tf
c— ov u- «

Os 2 Os

si
:0 £
E £

CA V ES

5/3

• ! U.
o03

t 6

S 2
B :2

CA C

44 ca

*c ^

C/}

•> &
Q.
3

CA CA ^ CA

ti • — ti -ti .ti ^

\S «-* -ci S

3 -5, 3 .2*.3 ^

^ 4? ’-*T 4? ^

5/3 rs 5/5 r?

£ ^ ^ C:
as r- oo
-h as os r .

H H Os
Q. — —< T—1
cA 733 Ot —
a> *- *- —

-* 17, 44 ^5 -* i- '

CA C/D £ CA *S •

a 9- a ci a°w

D. 2- 3- & Q- i

3 3 3 3 3 g!

i 5

03 2

-C 40

k. u -

3 *3

+-. p

oc3

OX) ca
u. Clas
Oh
-C 3

.ti <A

3 '-3

O. cA

a. a

3 Q.
3

3 .2

5 <u ö c <u ^

3 5 3 C c c

o .2 o o o o

.2 o '3 .0 .3 .0 .3 .2

03 J c

k- -3 •

U k.

3 « -

•*-* C C 4)

C/3 — — —■

M w 2 «

o o o o
a. o. o* a

2 P 2 P

&2
=3 :Q

s a. a. c a. o._

h- 4) * 0) °<S 3

>>>>>>
£3 t3 S3 cC C3

C C C G -

OUDUUUUV

OX)OX)OX)OX)OX)OX)OX)OX)''

------ee

c .ii
O .ti

•rt CA

!§•
E* ‘-,
P CL

3 m
u- 3
4> C

.a .a .a .a os

O c
'■a -2

ca .ti
O CA

Q* o
O Q o.

T-H 00

> >
cd 03

C c

4) 4)

OX) OX)
C C

aScdaScdcöaSoSaS'

£ -o :
as c

4= 4=

4) 4) 4»

CQ CQ CQ

42 4=

4> 4) 4) 4)

CQ CQ CQ CQ

c/5 Q

so r~ 00 os o

:0 4> 4) 4)

U- CQ CQ CQ

KU 1980/81:25 110

OX)

C d>
6 oo
c

°q .=

> c

I K

^ <U

5 .o

■3 c/5

d) <>c3
^3 b
C w
3 ed

1“
:2 *

> *"*
53 U

°Q ‘C =

^ °2
^ §1

”8 §"2
Q £ <4-.

ft, O

S-S I »

— cd . .52

2 c a >
B E O -< i2 a o

ed vo
7?

cd —

l-S =

0 = o.

.2 T3

u j= c

« h !!

■S 2 >

Uh .- 00

• o
O. 00
O Os
w* —4

^ C

<D O

*9 Js

cd °<?
u. >

! s
si

•— 3

a »i o

d) 'ed ^

-a c 2

2 £

o :ed

g i "2

«- *2 ^4

a> a) c
* ■- 3

o oj) a

, •a
c

<U <U c

•O -I 1

£ oo a

S s3
•= > i

> oo a

3 SS

S 1 | c
:3 :ed .a 3
■o c oo a

c ,

2 g-o

3 « -S N
2; 5 c 3

2 i> d> c
:cd .!= .> 3
•a 13 oo a

i 03 in H - ^ OO N vo

■fOOat><NvO«N<N On (N

i i i

oi ok

OOOOOOIO^I-HO^H^OO

u-imrao-^-ovOfSf^fnc^»—i-^to

lOOOOOrl-OvOXNVOfN'

inm(M<N<Nmcsovmr-oorooNTr

(N r-H i-l CO —•

-. Q :C5 ^ o c

^Du!co^wcaD°I<co«^

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”mars-april”).

2 Med tidpunkt avses datum eller ”början, mitten eller slutet” av viss månad.

3 Vissa frågor som aviserats i icke avlämnade propositioner kan i några fall ha framlagts i annan avlämnad proposition.

KU 1980/81:25 lil

^ u.

Os l—i

§ <D

!0 —
-SJ C
X -O

o -S

■O

.o ja
o

|å

^ w

4> O ■

« o ° u

— eo . .2

=2 c q. >
c E o « a
<2 o/u 2

03 —

c *■* Xa
^•8 g

s1! ■§-

O _

T3 ^

2 c

ed o

e 73
3 c
< 3

fe o

12 oo
o « ^

■o c H
2E =

0> :<3

.*2 *5 00
5 « ig

3 . -C
•— 0? w,

ed <u

c E -2

C ^5

<D C

> 3

CD Q.

. "O

Saa
I > I

* od a

ra c S
,-, se c

ed ,
<u "O
(-1 '3

r^ooo^—(«—ifNiooo

w >• i w r i t ^ i/ j

lO 1—I 1/1 <N r-t Tf

4 J. 4 4 1 4 i J

m ro oo

voeNomioi—isoof^eNO—i^h<n

c*-)—i^—

O^—irOOOCN’—'OOCNO

oooooooooooooo

hnrOfNXrn^ONiriiDnfNOr)

^§£«^ueQD^E<a3«^

1 Inom parentes antalet propositioner för vilka ej någon bestämd tidpunkt angetts (t. ex. endast ”oktober”).

2 Under sommaruppehållet avlämnades 19 propositioner av vilka 8 inte hade aviserats i vårens propositionsförteckningar.

Antal av- Antal prop. av- Total försening Total försening Genomsnittlig för- Försening
lämnade lämnade senare enligt SB:s ur- enligt SB:s re- sening för prop. av- har varierat
prop. än enl. SB:s ur- spr. förteck- vid. förteck- lämnade senare än enl. mellan

spr. eller revid. ning (dagar) ning (dagar) SB:s urspr. förteck- (dagar)
förteckning ning (dagar)

KU 1980/81:25

112

mom

m (N m

I I I

00 in 00
m rf i/->
I I I

I 00

°l **1
cd oo r-d

vo Tf

o»" <n

O ^ IG
sd o-" cd

o co om
o" *-T

<N O V O

o-~ o^ ci

Tf <N i-h

«-T m" of

cn in *o
o-~ oc" o~"

m m ® o oo oc oo oo

mim o l o oio o\ i 0\
oi o) in rnoi oj oi oi

lO 1

3 0 Tf
Ol 00

o o o

MOM
OO M O

O OJ OJ

h m m
VO Tj- o

M m io
O ■'t ■'3-

io m oo

on OJ OJ
't 0\ OJ
io IO —•

0“ ^ ' 1-H

r- O X O

OJ OJ OJ

o- o- o Os

Os Os

m m m
o- o- o Os

Os Os

't 't

o- o- o Os

Os Os

io IO IO
0-0 0-On O O

VO O vO
O-O-OOn
Qn Oi

O-O-O0-0-0-On
Oi 0\

00 00 00
0- 0- o Os

Os Os

-c

•S

■ S (75 <u

10 In h

t/) O ort

oeo :0 1>
>11

2 ’3 i) .2 oj .2 ’i/5 a>

1A U ofl OO 4) ort

i_ £ —

ort :0 U

> X X

z- 2 —

ort :0 0)

> X X

ort :0 D

> K X

— <D

_ r"

— — ort

ort :0 V
>11

ort :0 <U

>xx

ort :0 d)

> X X

« l-H

c S DRI
" s -

ort :0 1)
>11

Försening i propositionsavlämnandet åren 1971-1980 (forts.)

KU 1980/81:25

00 fe
c

c ^ c u'

<D > cO CO

£ oa

•n fe 4>

£ 5 E s

4-1 Q. «

58 g
c ^ 1)

fe CO
Cl OO
w /) CO

”O 2 TO

5 g?! 3 “
c -S Jj » ao

o; c E m c

O S*“c

*3 .2?^ oo

o c 72, .5
H <L> > c

L- c
S 0.-S

<U tn C

> g,

> c
: m

> o

CO 73

lo c
B B

< i£2

o r IT)

rf in

I I I

i-H CN

>o n a
of ro i-T

0\ ON C\ o o o

r- r-" r-" oo oo oo

0\ On On 0\ 0\ Os

^ o

o- oo

On On

c5'«

°c0 :0 4»

> X X

a g •»

a t» is

»BI !0 V

> X X

8 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

1 Sessionsindelningen har upphört fr. o. m. 1975.

2 1975 års riksmöte (dvs. t. o. m. 1975-05-31).

3 Del av 1975/76 års riksmöte (t. o. m. 1975-12-31).

KU 1980/81:25

114

Bilaga 4

Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen Tredje

stycket i riksdagsordningens (RO) 3 kap. 2 § har följande
lydelse:

Proposition med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag bör innehålla
uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget avser. Om
förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än den för vilken anslaget
har beräknats i propositionen, bör planen redovisas.

Grundlagberedningen anförde i sin motivering till dessa bestämmelser (se
SOU 1972:15 s. 171) att syftet med dem var att stärka riksdagens möjligheter
att delta i de långsiktiga bedömanden som ofta är de reellt styrande. Sålunda
borde enligt beredningen proposition med förslag om nytt eller väsentligt
höjt anslag innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål
som förslaget avser. Om förslag till anslag grundar sig på plan för längre tid än
den för vilken anslaget har beräknats i propositionen, borde vidare planen
redovisas där.

Den första punkten blir enligt grundlagberedningen tillämplig i praktiken
särskilt när det gäller ett nytt projekt vars omfattning i tiden redan från
början kan beräknas. I fråga om många förslag till anslag, där livslängden
inte kan beräknas i förväg, blir regelns räckvidd enligt beredningen mera
begränsad. När det talas om ”framtida kostnader” avses i första hand statens
kostnader. Beredningen framhöll emellertid att det naturligtvis är önskvärt
att också övriga kostnader redovisas, i den mån så kan ske. Huruvida
anslaget avser utbetalningar, utgifter eller kostnader saknar enligt beredningen
direkt betydelse i nu förevarande sammanhang. Stadgandet har fått
en fakultativ utformning. Beredningen underströk att kostnadsberäkningar
på längre sikt alltid blir mer eller mindre osäkra.

Den andra punkten innebär enligt grundlagberedningen att den flerårsplanering
eller de flerårsstudier som faktiskt ligger till grund för en begäran
om anslag för det närmaste budgetåret på lämpligt sätt bör redovisas för
riksdagen när anslaget begärs. Riksdagens ”beslutshorisont” borde inte vara
kortare än regeringens och de underordnade myndigheternas.

Grundlagberedningen framhöll slutligen att de föreslagna bestämmelserna
i 3 kap. 2 § tredje stycket RO inte innebär att riksdagen skall fatta bindande
flerårsbeslut. Det gäller enligt beredningen bara att söka säkerställa att
beslutsunderlaget inte blir onödigt kortsiktigt.

I proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
m. m. anförde föredragande departementschefen bl. a. följande i
fråga om redovisning av underlag för riksdagens långsiktigare bedömningar
(s. 222-223):

KU 1980/81:25

115

Nära samband med budgetsystemets utformning har den statliga långtidsplaneringen.
Önskemålen om ett utbyggt planeringssystem har vuxit fram ur
insikten att beslut under den årliga budgetbehandlingen ofta har konsekvenser
också på längre sikt och att som följd härav den faktiska bundenheten vid
den årliga utgiftsprövningen kan vara ganska omfattande på grund av
tidigare års beslut.

Ett utbyggt system för planering kan införas endast successivt och under
hänsynstagande till föreliggande olikheter mellan skilda sektorer av den
statliga verksamheten. Planeringsarbetet bör ledas av regeringen. Men det är
givet att studier på flerårssikt är av utomordentligt intresse också för
riksdagens del. Då det gäller att ta ställning till formerna för riksdagens
deltagande i planeringsprocessen, måste man beakta planeringens karaktär.
Först och främst bör naturligtvis riksdagen få del av information som utgör
resultat av studierna och som kan vara av betydelse för beslut som riksdagen
skall fatta. De av beredningen i 3 kap. 2 § RO föreslagna bestämmelserna
syftar till att trygga en sådan information. I övrigt bör riksdagens medverkan i
det väsentliga få formen av insyn i planeringsarbetet. Enligt riktlinjer, som
statsmakterna godtog 1972, har det parlamentariska deltagandet i försvarsplaneringen
huvudsakligen karaktär av insyn i viktiga planeringsmoment.
Ett insynsförfarande kan emellertid åstadkommas inom ramen för riksdagens
nuvarande arbetsformer och kräver inte några särskilda föreskrifter i
RF eller RO.

Hittills har varit tal om en planering som endast redovisar beslutsunderlag.
I vissa fall måste emellertid riksdagen fatta ekonomiska beslut som utgör
bestämda led i en fixerad handlingsplan för framtiden. Det rör sig alltså här
om en mera bindande planering. Det är en självklarhet att riksdagen i sådana
fall skall ha del av och i allmänhet ta ställning till hela det ifrågavarande
projektet. Så sker redan nu. I beredningens förslag har upptagits bestämmelser
som anvisar flera olika former i vilka riksdagen kan fatta beslut med
ekonomisk verkan utöver budgetåret. Riksdagen kan sålunda direkt besluta
om anslag för längre tid än ett budgetår. Den kan vidare bemyndiga
regeringen att utlägga beställningar eller företa andra investeringar för vilka
utgifterna belöper på flera budgetår. Riksdagen kan också i samband med
budgetbehandlingen eller i andra sammanhang besluta om ”riktlinjer för viss
statsverksamhet”, dvs. fatta s. k. princip- eller organisationsbeslut. Jag vill
också nämna att lagbeslut av riksdagen inte sällan kan inkludera ekonomiska
åtaganden för framtiden. Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna
har jag inte någon erinran (jfr 9 kap. 3 § andra stycket, 7 § och 10 § första
stycket i departementsförslaget till RF). Däremot kan det enligt min mening
inte komma i fråga att i RF ange bestämda fall då planer, som avses bli
bindande, skall underställas riksdagens prövning eller då riksdagen annars
skall ha att fatta beslut som gäller tid utöver det närmast följande budgetåret.
Inte heller beredningen har föreslagit några bestämmelser härom.

Vad jag har framhållit i det föregående leder till slutsatsen att RF inte bör
innehålla bestämmelser om flerårsplanering eller flerårsstudier och inte
heller andra föreskrifter om riksdagens avgöranden på flerårssikt än dem
som beredningen har föreslagit.

Vid riksdagsbehandlingen framfördes ingen erinran mot de föreslagna
bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket RO (KU 1973:26, rskr 1973:265,
KU 1974:8, rskr 1974:19).

I en motion (mot. 1980/81:1123) av Daniel Tarschys (fp) till årets riksmöte

KU 1980/81:25

116

föreslås att bestämmelsen om uppskattning av framtida kostnader i 3 kap. 2 §
tredje stycket RO utvidgas till att gälla även s. k. riktlinjepropositioner av
den typ som avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (RF). Finansutskottet har i ett
yttrande (FiU 1980/81:6 y) till konstitutionsutskottet tillstyrkt att bestämmelsen
i RO kompletteras i den riktning motionären föreslår.

Förvaltningsutredningen har uppmärksammat bestämmelsen i RO om
uppskattning av framtida kostnader i sitt huvudbetänkande (SOU 1979:61)
Förnyelse genom omprövning (s. 105). Enligt utredningen är redovisningen
bristfällig i många propositioner. Utredningen anser att det är väsentligt att
bestämmelsen i RO tillämpas.

När det gäller tillämpningen av bestämmelserna i 3 kap. 2 § tredje stycket
RO kan till att börja med nämnas att det i statsrådsberedningens anvisningar
för propositionsskrivning inte finns någon erinran om bestämmelserna. Inte
heller i budgetdepartementets cirkulärskrivelser till de andra departementen
har bestämmelserna särskilt berörts.

En genomgång har gjorts av regeringens förslag till anslag på statsbudgeten
för budgetåret 1980/81. Bland de förslag till nya eller väsentligen höjda
anslag som har lämnats finns ett inte obetydligt antal som saknar sådan
redovisning av framtida kostnader som avses i första meningen i 3 kap. 2 §
tredje stycket RO. Som grundlagberedningen framhöll har dock bestämmelsen
sin huvudsakliga betydelse i fråga om anslag till tidsbegränsade projekt.
När det gäller förslag till sådana anslag synes endast ett mindre antal sakna
uppskattning av det framtida anslagsbehovet. I underbilaga till denna PM ges
exempel på förslag där en tillämpning av första meningen i 3 kap. 2 § tredje
stycket RO synes ha bort leda till en mer fyllig redovisning av det framtida
anslagsbehovet än den som lämnats i propositionen till riksdagen.

Det har inte närmare undersökts hur bestämmelsen i andra meningen i 3
kap. 3 § tredje stycket RO har tillämpats. Det kan dock noteras att särskilda
planer för längre tid förekommer bl. a. när det gäller det militära försvarets
utgifter av olika slag.

KU 1980/81:25

117

Underbilaga

Exempel på förslag om nya eller väsentligen höjda anslag där redovisning av
framtida kostnader saknas eller är bristfällig

Proposition

1979/80:88

1979/80:100 bil. 8
1979/80:100 bil. 11

1979/80:100 bil. 13

1979/80:100 bil. 17
1979/80:166

Anslag

B 5. Bidrag till Stiftelsen Institutet för

Företagsutveckling

F 1. Allmän hälsokontroll

C 4. Kostnader för 1981 års allmänna

fastighetstaxering

F 10. Bidrag till stiftelsen Statshälsan
H 15. Bidrag till kalkning av sjöar och
vattendrag

G 2. Kostnader för kronotorp
I 17. Transportforskningsdelegationen

KU 1980/81:25

118

Bilaga 5

Förteckning över författningar i SFS år 1980 som utkommit från
trycket senare än två veckor före ikraftträdandet

Utkom från trycket
13 dagar före ikraftträdandet

11 dagar före ikräftträdandet
10 dagar före ikraftträdandet

9 dagar före ikraftträdandet
8 dagar före ikraftträdandet

7 dagar före ikraftträdandet

6 dagar före ikraftträdandet

5 dagar före ikraftträdandet

4 dagar före ikraftträdandet
3 dagar före ikraftträdandet

Nr i SFS Antal

412, 413, 414, 415, 416,417, 418,

419, 420, 421, 422, 423, 428, 429,

430, 431, 432, 433, 434, 435, 436,

437, 438, 439, 441, 442, 443, 444,

445, 646, 647, 673, 674, 785, 798,

799, 847 37

44, 45, 753, 754, 755, 759 6

348, 616, 618, 998, 999, 1000,

1001, 1002, 1003, 1004, 1005,

1006, 1007, 1008, 1009, 1010,

1011, 1012, 1013, 1014, 1015,

1016, 1017, 1018, 1019, 1021,

1022, 1023, 1024, 1025, 1026,

1027, 1028, 1029, 1030, 1031,

1032, 1033, 1034, 1035, 1036,

1038, 1039, 1040, 1041, 1042,

1043 47

120 1

4, 5,446, 448,698, 700, 701, 702,
703,704,751 11

7,67,73,74,79,80,81,83,88,89,

90, 108, lil, 121, 138, 361, 368,

440, 449, 450, 451, 452, 453, 454,

455, 456, 458, 459, 460, 461, 462,

463, 464, 465, 466, 467, 468, 469,

470, 471, 472, 473, 474, 475, 478,

479, 480, 481, 598, 642, 666,

1130 52

59, 360, 482, 483, 484, 485, 486,

487, 488, 489, 490, 491, 492,493,

495, 497, 498,499, 500, 501, 502,

503, 504, 505, 506, 507, 508, 509,
511,512,514,515,517, 518,519,

520, 649, 651, 652, 653, 654, 672,

718 43

305, 306, 522, 523, 524, 525, 526,

527, 528, 529, 531, 532, 533, 534,

535, 536, 537, 538, 540, 541, 542,

544, 545, 546, 547, 548, 549, 550,

551, 555, 556, 950, 951 33

51, 292, 293, 769, 773 5

1047, 1048, 1049, 1050, 1051,

1052, 1053, 1054, 1055, 1056,

1057, 1058, 1059, 1060, 1061,

1062, 1063, 1064, 1065, 1066,

1067, 1068, 1069, 1070, 1071,

1072, 1073, 1075, 1078, 1083,

1084, 1085, 1086, 1087, 1088,

1089, 1090, 1091, 1092 39

KU 1980/81:25

119

Utkom från trycket
2 dagar före ikraftträdandet

1 dag före ikraftträdandet

1 dag efter ikraftträdandet

2 dagar efter ikraftträdandet

3 dagar efter ikraftträdandet
5 dagar efter ikraftträdandet
8 dagar efter ikraftträdandet

Nr i SFS Antal

126, 136, 142, 143, 676, 849, 850,

1093, 1095, 1096, 1097, 1098,

1099, 1100 14

6, 34, 37, 47, 77, 106, 112, 132,

149, 150, 267, 269, 272, 304, 407,

457, 539, 557, 558, 561, 562, 563,

565, 566, 567, 569, 570, 571, 572,

577, 655, 656, 697, 709, 717, 719,

760, 761, 845, 846, 925, 953, 954,

966, 1076, 1077, 1141 47

660, 661, 820, 844 4

313 1

54 1

33,633 2

855, 1119, 1120, 1121, 1127 5

KU 1980/81:25

120
Bilaga 6

PM beträffande regeringens utövning av normgivningsmakten

(ekonomi- och budgetdepartementen)

1979/80 års granskning

1 1979/80 års granskningsbetänkande (KU 1979/80:50) redovisade utskottet
en undersökning av regeringens utövning av sin normgivningsmakt enligt
den nya regeringsformen (RF) och enligt riksdagens med stöd av RF fattade
beslut om delegering av normgivningsbefogenheten. Granskningen omfattade
två departement - kommunikations- och bostadsdepartementen - och
avsåg åren 1978 och 1979.

I den i betänkandet intagna kanslipromemorian (bilaga 7, s. 86-144)
redovisades bl. a. utförligt RF:s regler om normgivningsmakten samt vissa
följdförfattningar och delegeringsbeslut. I sistnämnda delar behandlades
särskilt de båda granskade departementen. Kanslipromemorian tog i övrigt
främst upp frågor i anslutning till författningsmaterial från dessa departement.
Granskningen resulterade i följande allmänna uttalande från utskottets
sida.

Under förarbetena till RF framkom från olika håll farhågor för att
normgivningssystemet i RF inte skulle komma att fungera tillfredsställande i
praktisk tillämpning.

Den verkställda undersökningen har varit i hög grad begränsad till sin
omfattning. Så långt den sträcker sig har normgivningssystemet enligt 1974
års RF visat sig fungera tillfredsställande. Såvitt undersökningen utvisar
synes systemet sålunda i stort sett svara mot de förväntningar och önskemål
som uppställdes i förarbetena till RF.

Vid granskningen har uppmärksammats (se bilaga 7 s. 104) att regeringen i
ett fall har i förordning meddelat en föreskrift som innebär intrång i det skydd
som enligt 2 kap. 6 § RF lämnas mot husrannsakan och liknande intrång.
Begränsning av detta skydd får emellertid enligt 2 kap. 12 § RF endast göras
genom lag.

Ett väsentligt led i kompetensregleringen för normgivningsområdet är -som närmare framgår av bilaga 7 - riksdagens beslut att delegera
normgivningsbefogenheter. Ett relativt stort antal delegeringsbeslut har
redan vid olika tillfällen fattats av riksdagen. Någon samlad redovisning av de
beslut som riksdagen fattat i denna del finns f. n. inte.

För att underlätta möjligheterna till kontroll och överblick på detta
område för både riksdag och regering är det enligt utskottets mening
önskvärt att samtliga bemyndiganden i normgivningshänseende som riksdagen
hittills lämnat och i fortsättningen kommer att lämna samlas, systematiseras
och hålles tillgängliga på lämpligt sätt. Med hänsyn till statsrådsberedningens
övergripande uppgifter inom regeringskansliet - bl. a. med gransknings-
och anvisningsverksamhet - är detta organ uppenbarligen väl ägnat att
svara för en sådan uppgift.

Det är utskottets avsikt att även fortsättningsvis i samband med sin

KU 1980/81:25

121

granskning ägna uppmärksamhet åt frågor i anslutning till regeringens
normgivning.

Årets granskning

Som utskottet förutskickade i samband med redovisningen av sin
granskning föregående år skall granskningen av regeringens normgivning
fortsätta. Utskottet har beslutat att vid årets granskning ta upp frågor som
kan vara aktuella i samband med regeringens normgivning inom ekonomioch
budgetdepartementens verksamhetsområde. Granskningsmaterialet
skall vara de författningar som härrör från de nämnda departementen och
som har utkommit från trycket i SFS åren 1979 och 1980.

I årets granskningspromemoria redovisas inte ånyo material som tagits in i
förra årets granskningsbetänkande. I stället hänvisas till detta.

Budget- och ekonomidepartementen's verksamhetsområden

Ekonomi- och budgetdepartementen tillkom hösten 1976 i samband med
regeringsskiftet. Dessa båda departement ersätter det tidigare finansdepartementet.
Under folkpartiregeringen 1978-1979 hade båda departementen
samma chef (statsrådet Mundebo).

Ekonomidepartementet

Enligt departementsförordningen (1963:214, senaste lydelse SFS
1980:559) ankommer det på ekonomidepartementet att handlägga följande
lagstiftningsärenden:
lagstiftning i frågor rörande kredit- och fondväsendet, dock icke lagstiftning
angående kreditinrättningars konkurs; lagstiftning angående aktiefonder;
lagstiftning angående förenklad aktiehantering och registrering av
aktieinnehav; kreditpolitisk lagstiftning; lagstiftning angående valutareglering;
lagstiftning angående det affärsmässiga försäkringsväsendet, krigsförsäkring
och krigsskadeersättning samt angående understödsföreningar;
lagstiftning angående styrelserepresentation för de anställda i bankinstitut
och försäkringsbolag;

Ärenden angående förordningar skall handläggas av departementet inom
följande områden:

Ärenden rörande

de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och den principiella
inriktningen av finans- och kreditpolitiska åtgärder;

tillämpning av 11-18 §§ reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning; kredit- och fondväsendet i övrigt i den mån sådana ärenden ej
ankomma på annat departement;

det affärsmässiga försäkringsväsendet, krigsförsäkring och krigsskadeer -

KU 1980/81:25

122

sättning; understödsföreningar, i den mån sådana ärenden ej ankomma på
annat departement;

tillämpning av 19 § lagen om styrelserepresentation för de anställda i
bankinstitut och försäkringsbolag;

förenklad aktiehantering;

tillämpning av aktiefondslagen, lagen om aktiesparfonder och lagen om
registrering av aktieinnehav;

myntväsendet;

statistik;

internationellt ekonomiskt samarbete, i den mån sådana ärenden ej
ankomma på annat departement.

Ekonomidepartementets huvuduppgift är den ekonomiska politiken. Som
ett led häri har departementet ansvaret för bl. a. kredit- och fondväsendet.
Normgivningen inom departementets ansvarsområde är till stor del sådan
som avses i 8 kap. 2 och 3 §§ RF, dvs. den faller inom riksdagens
primärområde och skall således i första hand meddelas genom lag. När det
gäller lagstiftning enligt 8 kap. 3 § RF öppnar dock RF möjlighet för en
vittgående delegation från riksdagens sida. Enligt 8 kap. 7 § första stycket 3
kan riksdagen i lag bemyndiga regeringen att genom förordning meddela
föreskrifter som avser bl. a. in- eller utförsel av pengar eller av andra
tillgångar, kreditgivning och näringsverksamhet. Föreskrifterna får dock inte
avse skatt.

Riksdagen har vid olika tillfällen lämnat regeringen vissa normgivningsbemyndiganden
inom de angivna områdena. Flertalet återfinns i ännu
gällande lagar som tillkommit innan nya RF trädde i kraft. Som exempel kan
nämnas lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker,
lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelser, lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
och lagen (1974:722) om kreditpolitiska medel. I samband med
beslutet 1975 om följdlagstiftning med anledning av den nya RF:s bestämmelser
om normgivning (prop. 1975:8, KU 1975:10) tillkom lagen (1975:90)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid
yrkesmässig försäljning av bilar. Ytterligare bemyndiganden har lämnats
därefter. 1980 tillkom t. ex. lagen (1980:523) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp. De bemyndiganden
som lämnats är som regel begränsade till vissa särskilt angivna och klart
avgränsade förhållanden. I flertalet fall medges inte i bemyndigandena
subdelegation till myndighet.

Budgetdepartementet

Enligt departementsförordningen (1963:214) i dess senaste lydelse (SFS
1980:559) skall budgetdepartementet handlägga följande lagstiftningsärenden,
nämligen

lagstiftning angående statliga och kommunala skatter och angående

KU 1980/81:25

123

taxering, uppbörd och folkbokföring; lagstiftning angående skattebrott;
lagstiftning angående bevissäkring för skatte- och avgiftsprocessen; lagstiftning
angående betalningssäkring för skatter .tullar och avgifter och angående
säkerhet för skattefordringar; lagstiftning angående förmånsrätt för skattefordringar;
lagstiftning angående arbetstagare i offentlig anställning.

På budgetdepartementet ankommer enligt samma förordning följande
ärenden angående förordningar som avser följande ämnen, nämligen
budgetregleringen samt den allmänna förvaltningen och redovisningen av
statsmedlen;

statens skatteväsende; expeditionsavgift;

det kommunala skatteväsendet; kommunal upplåning och fondbildning;
rationaliserings- och upphandlingsfrågor i allmänhet rörande statsförvaltningen
samt förvaltningsrevision;

statens mark och byggnader, i den mån sådana ärenden ej ankomma på
annat departement;

statens egendom i övrigt, i den mån den ej är upplåten till särskild
förvaltningsgren;

helt eller delvis statsägda bolag för tillverkning av samt parti- och
detaljhandel med drycker;

etablering av butiker för försäljning av spritdrycker, vin och starköl
(systembutiker);
folkbokföringen;

samhällsinformation, i den mån sådana ärenden ej ankomma på annat
departement;

hov- och slottsstaterna; till Konungens och Konungahusets bruk anslagen
fast och lös egendom;

avstående av arv, som tillfallit allmänna arvsfonden; försäljning av
fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden;

jordeboksväsendet samt de jord eller lägenheter åtföljande rättigheterna
och skyldigheterna, i den mån sådana ärenden ej ankomma på annat
departement;

arbets- och anställningsvillkor i offentlig anställning, i den mån sådana
ärenden ej ankomma på annat departement;

personaladministrativ planering, personalhälsovård och personalsocial
verksamhet inom det statligt reglerade förvaltningsområdet, i den mån
sådana ärenden ej ankomma på annat departement;

olika former av samverkan mellan staten och dess arbetstagare samt
medbestämmandefrågor som rör offentlig anställning, i den mån sådana
ärenden ej ankomma på annat departement;
jämställdhet mellan kvinnor och män såvitt rör offentlig anställning;
utbildning av statens arbetstagare, i den mån sådana ärenden ej ankomma
på annat departement.

Enligt p. 6 första stycket andra meningen övergångsbestämmelserna till
RF får ett av riksdagen (eller av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt)

KU 1980/81:25

124

beslutat bemyndigande utnyttjas även efter nya RF:s ikraftträdande. Detta
gäller även om bemyndigandet går utöver vad som är möjligt enligt nya RF.
Sådana äldre bemyndiganden kvarstår på skatteområdet och utnyttjas
fortfarande, t. ex. i samband med dubbelbeskattningsavtal.

Budgetdepartementets verksamhetsområde kan anses omfatta två huvuduppgifter:
1) skatter och därmed sammanhängande frågor, inklusive budgetregleringen,
samt 2) frågor som gäller det statligt reglerade förvaltningsområdet
i allmänhet, inklusive arbets- och anställningsvillkor i offentlig
anställning (löne- och personalområdet).

Det första huvudområdet faller till största delen inom riksdagens
obligatoriska lagstiftningsområde. På skatteområdet är sålunda enligt RF
möjligheterna till delegering från riksdagens sida ytterst begränsade. Enda
undantagen är föreskrifter om tull på införsel av vara (8 kap. 9 § första
stycket RF) eller om anstånd med att fullgöra skatteförpliktelse (8 kap. 8 §
RF). I tullförordningen (1973:979), som beslutats av riksdagen, finns
åtskilliga bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om tull. På
skatteområdet har regeringen också enligt 8 kap. 13 § första stycket 1 RF
möjlighet att meddela föreskrifter om verkställighet av lag. Enligt andra
stycket i angiven paragraf kan regeringen överlåta åt underordnad myndighet
att meddela bestämmelser i ämnet. Som närmare kommer att belysas
nedan begagnar regeringen i relativt stor utsträckning sin befogenhet att
meddela verkställighetsföreskrifter. Delegering av normgivningsbefogenheter
till myndigheter förekommer också relativt ofta.

Budgetdepartementets andra huvudområde hör i normgivningshänseende
i huvudsak till regeringens primärområde. Regeringen får sålunda besluta
föreskrifter med stöd av ”restkompetensen” enligt 8 kap. 13 § första stycket 2
RF. Paragrafen medger att regeringen i förordning överlåter åt underordnad
myndighet att meddela bestämmelser i ämnet. Denna möjlighet har
utnyttjats i begränsad omfattning.

Antalet författningar m. m.

Under år 1979 utgjorde totala antalet författningar som intogs i SFS 1 212.
Av dessa har 41 författningar utfärdats inom ekonomidepartementet och 209
inom'budgetdepartementet.

Ekonomidepartementets författningar kan fördelas på följande sätt. 26 är
lagar (sex nya, 20 ändringar). En av lagarna avser att sätta annan lag
(valutaförordningen) i tillämpning. 12 är förordningar (10 nya, två ändringar).
Tre av författningarna har rubricerats tillkännagivanden.

Av budgetdepartementets författningar är 103 lagar (11 nya, 90 ändringar i
äldre lag och två upphävande av äldre lagar) och 106 förordningar (30 nya, 70
ändringar och sex upphävande av äldre förordningar). Till skatteområdet i
vidsträckt bemärkelse hör 100 lagar och 53 förordningar. Till civilstatsområdet
m. m. hör 3 lagar och 53 förordningar.

KU 1980/81:25

125

Under år 1980 utgjorde totala antalet författningar som togs in i SFS 1 143.
Av dessa har 41 författningar utfärdats inom ekonomidepartementet och 185
inom budgetdepartementet.

Ekonomidepartementets författningar utgörs av 32 lagar (fyra nya, 27
ändringar och en med upphävande av äldre lag), åtta förordningar (fem nya
och tre ändringar) och ett tillkännagivande.

Budgetdepartementets författningar utgörs av 92 lagar (12 nya och 80
ändringar) och 93 förordningar (31 nya, 57 ändringar och fem med
upphävande av äldre förordningar). Till skatteområdet kan hänföras 92 lagar
och 32 förordningar. Till civilstatsområdet m. m. hör en lag och 61
förordningar.

Verkställighetsföreskrifter

Såsom angetts i det föregående har regeringen enligt 8 kap. 13 § första
stycket 1 RF behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av lag.
Behörigheten avser alla slags lagar, också sådana som faller inom riksdagens
obligatoriska lagområde.

Beträffande innebörden av begreppet verkställighetsföreskrifter anförde
departementschefen i grundlagspropositionen (1973:90 s. 211) bl. a. följande: En

fråga som förtjänar särskild uppmärksamhet gäller regeringens
behörighet att besluta föreskrifter om verkställighet av lag. Enligt (grundlag)beredningen
är gränsen flytande mellan sådant som bör avhandlas i själva
lagen och sådant som bör betraktas som verkställighetsföreskrifter. Det är,
fortsätter beredningen, klart att huvudreglerna alltid måste tas upp i själva
lagen. Hur långt lagen skall gå i detaljer måste däremot vara riksdagens sak
att bedöma. Ju mera detaljbetonad lagen blir, desto mindre blir utrymmet för
reglering genom verkställighetsföreskrifter. Beredningens syn på hithörande
frågor illustreras av dess framställning av regleringen av tystnadsplikten.
Enligt beredningen skulle endast straffbestämmelsen och det huvudsakliga
angivandet av de intressen som skall skyddas genom denna plikt behöva
anges i lag. Att i detalj ange de fall då tystnadsplikt skall iakttas skulle
däremot enligt beredningen på grund av bestämmelsen om regeringens
behörighet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag kunna ankomma
på regeringen.

Det har under remissbehandlingen påpekats att det, om man accepterar
beredningens nu angivna synsätt, blir möjligt att få till stånd en långtgående
faktisk delegation av normgivning till regeringen vid sidan av den i
grundlagen förutsatta och därmed sätta hela dennas kompetensfördelning ur
kraft. Det skulle vara tillräckligt att riksdagen begränsade sig till att besluta
mycket allmänt hållna lagregler vilka sedan fylldes ut av regeringen med
”verkställighetsföreskrifter”. Jag delar de kritiskt inställda instansernas
uppfattning att någon sådan möjlighet självfallet inte bör finnas. Med
föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand
förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss
utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta, att regeringen
med stöd av sin behörighet att besluta verkställighetsföreskrifter i materiellt

KU 1980/81:25

126

hänseende ”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig
inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att regeringen skall
få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall
kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt
genom den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens
form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt
åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej
föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Jag anser exempelvis att regeringen inte på grund av sin behörighet att
besluta föreskrifter om verkställighet av lag bör kunna utfärda sådana
föreskrifter om tystnadsplikt som beredningen nämner.

Något särskilt bemyndigande från riksdagen att besluta om verkställighetsföreskrifter
behöver regeringen alltså inte. Det har dock emellanåt
ansetts önskvärt att genom en bestämmelse som har formen av ett
bemyndigande klargöra att en lagregel inte är avsedd att tillämpas direkt utan
kräver utfyllnad av regeringen och, om regeringen så bestämmer, av en
myndighet. I ett sådant fall brukar man tala om kvasidelegation.

I olika sammanhang har riksdagen haft att ta ställning till frågan om vilken
räckvidd RF:s behörighetsregel för regeringen beträffande verkställighetsföreskrifter
kan anses ha.

Med anledning av förslaget till konsumentköplag (prop. 1976/77:123)
uttalade lagrådet (prop. s. 358) att det vad gäller området för den egentliga
civilrättsliga lagstiftningen (8 kap. 2 § RF) i allmänhet torde vara uteslutet att
meddela verkställighetsföreskrifter. Den reglering som avses skall enligt
lagrådet meddelas i lagen med den utförlighet som anses påkallad. I den mån
det uppkommer frågor som inte är direkt reglerade i lagen måste det
överlämnas åt rättstillämpningen att ta ställning till hur de skall lösas.
Departementschefen (prop. s. 372) underströk att det i princip inte
föreligger något hinder enligt RF mot att regeringen meddelar verkställighetsföreskrifter
också till sådan lag som avses i 8 kap. 2 § RF, dvs. främst
civillag. I praktiken kan det, enligt departementschefen, endast i särskilda
undantagsfall komma i fråga att utnyttja denna möjlighet. Verkställighetsföreskrifterna
kan endast få innebära en precisering inom ett snävt område av
lagregleringen. Kan verkställighetsföreskrifter meddelas enligt det sagda
föreligger det inte något hinder mot att föreskrifterna får en uttömmande
karaktär.

Mot detta uttalande av departementschefen gjordes ingen erinran under
riksdagsbehandlingen (LU 1977/78:5).

I samband med 1979 års lagstiftning om fastighetstaxering (prop.
1979/80:40, SkU 1979/80:17) fick riksdagen anledning att pröva frågan om
verkställighetsföreskrifter på skatteområdet.

Till grund för lagstiftningsärendet låg 1976 års fastighetstaxeringskommittés
betänkande Fastighetstaxering 81 (SOU 1979:32). Kommittén föreslog
betydande formella ändringar i fastighetstaxeringens regelsystem. De

KU 1980/81:25

127

materiella reglerna hade däremot i sina huvuddrag samma innehåll som vid
1975 års fastighetstaxering.

I direktiven till utredningen hade erinrats om att nya RF inte lämnar
samma möjligheter som den gamla RF att delegera rätten att utfärda
föreskrifter till myndigheter. Enligt direktiven måste därför undersökas vilka
följder detta får för förfarandet vid kommande fastighetstaxering. En
genomgång av hela regelkomplexet borde därför göras. I ett särskilt avsnitt i
betänkandet behandlades fastighetstaxeringsreglerna i förhållande till nya
RF. I denna del anfördes följande (bet. s. 166 ff.).

För fastighetstaxeringen innebär RF att man har att röra sig med olika
regeltyper som skall beslutas i olika ordning. De regeltyper som kommer i
fråga är dels de som faller inom lagområdet och som skall beslutas av
riksdagen, dels regler som kan beslutas av regeringen utan delegation från
riksdagen, dvs. de regler som hör till regeringens primärområde samt regler i
form av verkställighetsföreskrifter, dels föreskrifter som efter delegation
från regeringen beslutas av myndighet under regeringen, dels regler i form av
anvisningar.

Vad beträffar de regler som faller inom det obligatoriska lagområdet skall
dessa beslutas av riksdagen och således ingå i FTL. Dessa regler bör avse
ramen för de beslutande organens och de olika befattningshavarnas
verksamhet i såväl materiellt som processuellt och administrativt avseende.
Samtidigt bör reglerna göras så detaljerade att de kompletterande bestämmelser
som behövs inte kommer att innebära några nya åligganden för den
enskilde.

Med hänsyn till den speciella karaktär regler för fastighetstaxering måste
ha är det lämpligt att inte riksdagen skall besluta i detaljerna. Reglerna
härom bör meddelas i form av verkställighetsföreskrifter. Riksdagen kan
som tidigare nämnts inte uppdra direkt till RSV att besluta om sådana
föreskrifter.

Kommittén förutsätter emellertid att regeringen i huvudsak delegerar sin
normgivningsrätt till RSV så att ett förfarande som liknar det nuvarande i
praktiken blir tillämpligt även i framtiden. Verkställighetsföreskrifter, som
rör fastighetstaxering, bör således kunna meddelas dels i form av en
förordning beslutad av regeringen, dels i form av föreskrifter utfärdade av
myndighet under regeringen.

Termen anvisning används om de regler som t. ex. RSV kan utfärda och
som man inte ansett vara helt bindande. Sådana anvisningar, dvs. de som
skall främja en enhetlig tillämpning av en viss författning eller som skall bidra
till en viss utveckling i praxis, bör enligt departementschefens uttalande i
prop. 1975/76:112 s. 66 ses som en utfyllnad av de bakomliggande sanktionerade
föreskrifterna och anses falla inom ramen för begreppet författning.

Kommittén förutsätter att även anvisningar för fastighetstaxeringen
meddelas.

Beslut av förvaltningsmyndighet som skall lända till allmän efterrättelse
får överklagas, om inte annat stadgas särskilt. Beslut av myndighet under
regeringen om verkställighetsföreskrifter om värdering bör enligt kommitténs
mening inte få överklagas.

Beslut om regler, som inte är bindande, dvs. anvisningar, kan inte
överklagas. Fastighetstaxeringsinstanserna kan därför i varje enskilt ärende

KU 1980/81:25

128

eller mål pröva riktigheten av anvisningen och avgöra om den skall tillämpas
eller frångås.

Som framgår av senare avsnitt i betänkandet föreslår kommittén att
övervägande delen av de värderingsregler, som inte ges i FTL eller i
förordning som beslutas av regeringen, skall meddelas i form av verkställighetsföreskrifter
av myndighet under regeringen och således vara bindande.

Kommitténs förslag fick ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen.
I det närmaste samtliga remissinstanser tillstyrkte kommitténs
förslag att samla de huvudsakliga reglerna om fastighetstaxeringen i en lag.
De hade inte heller någon erinran mot den föreslagna fastighetstaxeringslagens
principiella utformning. När det gällde kommitténs förslag att regler om
riktvärden och liknande skulle ges i form av verkställighetsföreskrifter hade
den helt övervägande delen av de remissinstanser som tillstyrkte den
principiella lagtekniska uppbyggnaden av fastighetstaxeringslagen inte
någon erinran. Några remissinstanser var emellertid tveksamma, bl. a. Svea
hovrätt och kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall. Svea hovrätt erinrade
om departementschefens uttalande i förarbetena till konsumentkreditlagen
att verkställighetsföreskrifter till sådan lag som avses i 8 kap. 2 § RF endast
kan få innebära en precisering inom ett snävt område av lagregleringen.
Samma synpunkt torde, enligt hovrättens mening, böra anläggas på
verkställighetsföreskrifter inom skatteområdet. Hovrätten ansåg det tveksamt
om inte utfyllnad enligt förslaget sker i sådan omfattning att den strider
mot grundlagens förbud mot delegation på skatteområdet.

I propositionen (prop. 1979/80:40) anförde departementschefen följande: Den

föreslagna uppbyggnaden av FTL har så gott som genomgående
bemötts mycket positivt. Jag anser också att de lagtekniska förslagen bör
godtas i sina väsentliga drag.

Utöver det anförda berördes inte i propositionen de konstitutionella
frågeställningarna i ärendet.

På en punkt frångick departementschefen kommitténs förslag. Den gällde
omfattningen av de regler som skall utfärdas i form av föreskrifter och därför
bli bindande. Departementschefen ansåg att slutprodukten i det föreslagna
värderingssystemet, dvs. riktvärdena, liksom vid föregående fastighetstaxering
bör meddelas i anvisningsform och inte i form av bindande föreskrifter.

Det i propositionen framlagda förslaget till fastighetstaxeringslag innehöll
i 7 kap. Allmänna värderingsregler följande bemyndigande:

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall besluta
om närmare föreskrifter om indelning i värdeområden, klassindelning av
värdefaktorer, klassindelningsgrunder, värdeserier och värdetabeller för de

KU 1980/81:25

129

byggnadstyper och ägoslag som anges i 8-15 kap. Mot sådant beslut får talan
ej föras.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs i huvudsak propositionens förslag. I
skatteutskottets skrivning (SkU 1979/80:17) erinrades om att betydande
formella ändringar föreslogs i fastighetstaxeringens regelsystem, bl. a. i syfte
att anpassa detta till den nya RF:s krav. Utskottet noterade att förslaget bl. a.
innebar att de grundläggande reglerna om allmän fastighetstaxering samlas i
en ny fastighetstaxeringslag (FTL). Denna behandlar allmänna taxeringsoch
värderingsfrågor samt frågor om fastighetstaxeringens organisation och
förfarandet vid allmän fastighetstaxering. FTL kompletteras genom särskilda
verkställighetsföreskrifter och anvisningar. Dessa skall, konstaterade
utskottet - utan erinran eller kommentar i övrigt - utfärdas av regeringen och
riksskatteverket.

I övrigt behandlade skatteutskottet inte särskilt det föreslagna regelsystemets
förhållande till grundlagens regler. Inte heller kommenterades förslaget
i 7 kap. 7 § FTL att normbeslut av riksskatteverket inte skulle få
överklagas.

Riksdagen biföll skatteutskottets enhälliga betänkande, som alltså innebar
tillstyrkan av propositionens förslag såvitt nu är i fråga.

Det är värt att framhålla att lagrådet inte hördes i lagstiftningsärendet. Inte
heller inhämtades under riksdagsbehandlingen yttrande från konstitutionsutskottet
över de konstitutionella frågeställningarna i ärendet.

Regeringen utfärdade fastighetstaxeringslagen (1979:1152) och fastighetstaxeringsförordningen
(1979:1193) den 20 december 1979.

I fastighetstaxeringsförordningen (1979:1193) uppdras i flera olika sammanhang
åt riksskatteverket att meddela föreskrifter och lämna anvisningar i
ett stort antal särskilt angivna frågor. Dessutom föreskrivs i 9 kap. 6 § att
riksskatteverket skall meddela de ytterligare verkställighetsföreskrifter som
behövs till bestämmelserna i fastighetstaxeringslagen (1979:1152).

Det har i doktrinen varit omstritt i vilken utsträckning institutet
verkställighetsföreskrifter kan begagnas på skatteområdet. Genom riksdagens
beslut att anta fastighetstaxeringslagen får riksdagen anses ha definitivt
godtagit att lagstiftningen på detta område i betydande utsträckning får
utfyllas genom verkställighetsföreskrifter som meddelas av regeringen eller -efter regeringens bestämmande - av myndighet. Den omständigheten att
skattelagstiftningen liksom civilrätten tillhör riksdagens obligatoriska lagområde
innebär alltså inte att samma princip skall gälla för möjligheten att
meddela verkställighetsföreskrifter. I stället går skiljelinjen uppenbarligen
mellan civilrättslig och offentligrättslig reglering.

Som framgår av t. ex. förarbetena till konsumentköplagen skall stor
restriktivitet tillämpas på det civilrättsliga området när det gäller vad som får
utfyllas genom verkställighetsföreskrifter. På det offentligrättsliga området
finns det däremot ett betydande utrymme för utfyllnad genom verkställig 9

Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

130

hetsföreskrifter. Detta gäller inte minst på skatteområdet. En annan sak är
att möjligheten att utan särskilt krav på restriktivitet utfärda verkställighetsföreskrifter
inom ett visst område naturligtvis aldrig fritar från kravet att följa
de grundläggande förutsättningarna för sådana föreskrifter. Verkställighetsföreskrifter
får aldrig användas på ett sådant sätt att det i realiteten blir fråga
om delegering. Författningsregleringen av en fråga får sålunda inte heller på
det offentligrättsliga området genom en verkställighetsföreskrift tillföras
något väsentligt nytt, något som kan upplevas som ett nytt åliggande för
enskilda eller något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande
ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

Delegering till myndighet

Enligt RF kan en myndighet erhålla kompetens att besluta om föreskrifter
på två sätt, genom s. k. subdelegation från riksdagen via regeringen (8 kap.
11 §) eller genom delegation från regeringen (8 kap. 13 § st. 3).

Bestämmelsen i 8 kap. 11 § RF har följande lydelse:

11 § Bemyndigar riksdagen enligt detta kapitel regeringen att meddela
föreskrifter i visst ämne, kan riksdagen därvid medgiva att regeringen
överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser
i ämnet. I fall som nu sagts kan riksdagen också uppdraga åt förvaltningsmyndighet
under riksdagen att meddela sådana bestämmelser.

Enligt 8 kap. 13 § tredje stycket RF får regeringen i förordning, som är
grundad på den i första stycket angivna kompetensen (verkställighetsföreskrifter,
restkompetensen) ”överlåta åt underordnad myndighet att meddela
bestämmelser i ämnet”.

I specialmotiveringen till 8 kap. 11 § RF anför departementschefen i
grundlagspropositionen följande:

Den normgivningskompetens som enligt den föreslagna paragrafen skall
kunna delegeras vidare till förvaltningsmyndighet eller kommun är visserligen
formellt inte begränsad till närmare bestämmelser i ämnet utan avser
bestämmelser över huvud taget i detta. Det måste emellertid förutsättas att
subdelegationen i allmänhet kommer att omfatta endast en del av den
normgivningskompetens som regeringen erhållit genom bemyndigandet. En
sådan ordning överensstämmer också bäst med den föreslagna bestämmelsens
ordalydelse. Såvitt gäller föreskrifter om vissa avgifter, där normgivningskompetensen
delegerats till regeringen med stöd av 9 § andra stycket,
kan det dock vara ändamålsenligt att rätten att besluta om avgifterna i sin
helhet av regeringen överlämnas till förvaltningsmyndighet eller kommun.
Lagtexten är inte avsedd att lägga hinder i vägen härför. Straffbestämmelser
bör enligt min uppfattning inte bli föremål för subdelegation. Eftersom
rätten till subdelegation bygger på medgivande av riksdagen, kan riksdagen
utsträcka eller begränsa subdelegationsmöjligheten på det sätt som riksdagen
finner lämpligt.

Beträffande 8 kap. 13 § tredje stycket RF anför departementschefen
följande:

KU 1980/81:25

131

Tredje stycket ger regeringen rätt att inom sitt primärområde delegera
normgivningskompetens till underordnad myndighet. Som jag anfört i
samband med behandlingen av 11 § bör regeringen ha delegationsmöjligheter
inom hela sitt kompetensområde. Den normgivningskompetens som kan
delegeras till underordnad myndighet är inte heller här formellt begränsad
till närmare bestämmelser i ämnet utan avser bestämmelser över huvud taget
i detta. Också när det gäller delegation enligt denna paragraf måste man i
allmänhet räkna med att regeringen till den underordnade myndigheten
överlåter inte hela utan bara en del av sin normgivningskompetens.
Beträffande föreskrifter om avgifter som faller inom ramen för regeringens
restkompetens kan det dock vara ändamålsenligt att rätten att besluta om
avgifterna i sin helhet läggs i händerna på underordnad myndighet. Avsikten
är att detta skall vara tillåtet.

De granskade författningarna innehåller åtskilliga föreskrifter om delegering
till myndigheter. Det är härvid fråga om såväl subdelegering enligt 8 kap.
11 § som delegering enligt 8 kap. 13 § tredje stycket RF. I ekonomidepartementets
förordningar kan nämnas t. ex. förordningen (1979:997) med
bemyndigande för bankinspektionen att meddela föreskrifter om fondkommissionärs
provision. I detta fall är det fråga om s. k. subdelegation, där
huvudbemyndigandet från riksdagen till regeringen finns i 42 § lagen
(1949:749) om Stockholms fondbörs.

I budgetdepartementets förordningar finns också exempel på subdelegering.
Ett är förordningen (1979:1196) med bemyndigande för riksskatteverket
- RSV - att meddela anvisningar för hur redovisningsskyldigheten enligt
jordbruksbokföringslagen (1979:141) skall fullgöras. Huvudbemyndigandet
återfinns i 25 § st. 1 i den angivna lagen. Ett annat exempel är
skatteregisterförordningen (1980:556) med viss subdelegering till RSV med
föreskrift om samråd med datainspektionen i vissa fall. Huvudbemyndigandet
finns i skatteregisterlagen (1980:343).

Betydligt vanligare inom budgetdepartementets författningsmaterial är
dock delegering enligt 8 kap. 13 § tredje stycket RF. Flertalet sådana
delegeringsföreskrifter avser bemyndiganden för RSV. Utan anspråk på
fullständighet anges nedan ett antal förordningar av detta slag som alla tar
sikte på RSV.

Förordningen (1979:27) med bemyndigande för riksskatteverket att
utfärda föreskrifter för beräkning av avdrag för framtida utgifter för
hantering av utbränt kärnbränsle m. m. Bemyndigandet bör ses mot
bakgrund av en s. k. kvasidelegering i punkten l.b. i anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen, se SFS 1978:974.

Förordningen (1979:45) om ändring i taxeringskungörelsen (1957:513),
som innehåller en ny paragraf - 60 a § - av följande lydelse:

60 a § Riksskatteverket skall meddela de ytterligare verkställighetsföreskrifter
som behövs till bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) om
taxering för inkomst och förmögenhet. Verket skall också meddela de
verkställighetsföreskrifter som behövs till de skatteförfattningar som anges i
1 § taxeringslagen.

KU 1980/81:25

132

De i 1 § taxeringslagen (1956:623) angivna skatteförfattningarna är
kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
och lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt.

Förordningen (1979:305) med bemyndigande för riksskatteverket att
meddela föreskrifter i fråga om mervärdeskatt i vissa fall avser tillämpningen
av punkt 14 i övergångsbestämmelserna till lagen (1979:304) om ändring i
lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Förordningen (1979:494) om ändring i uppbördskungörelsen (1967:626). I
en ny 67 § föreskrivs att RSV skall meddela ”de ytterligare verkställighetsföreskrifter
som behövs till uppbördslagen (1953:272)”.

Fastighetstaxeringsförordningen (1959:1193), där det i 9 kap. 6 § stadgas
att RSV skall meddela de ytterligare verkställighetsföreskrifter som behövs
till bestämmelserna i fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Förordningen har
ändrats genom SFS 1980:457.

Förordningen (1980:763) med bemyndigande för riksskatteverket att
fastställa föreskrifter för beräkning av produktionskostnad för djur på
jordbruksfastighet eller i renskötselrörelse. Bemyndigandet anknyter till en
s. k. kvasidelegering i punkt 2 femte stycket av anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen (1928:370), som infördes genom SFS 1979:612.

De ovan angivna förordningarna ger vid handen att de av regeringen i
förordningar meddelade bemyndigandena för RSV - ehuru de alla i
konstitutionellt hänseende enligt sin ordalydelse eller sitt sakinnehåll tar
sikte på verkställighetsföreskrifter som avses i 8 kap. 13 § tredje stycket RFi
praktiken kan sägas vara av två slag. Det ena avser utfyllnad av den i lag
givna skattebestämmelsen. Att en sådan utfyllnad har avsetts av lagstiftaren
markeras ofta genom en uttrycklig delegation till regeringen i huvudstadgandet
med bemyndigande till subdelegation. Då bemyndiganden på
skatteområdet enligt RF aldrig kan omfatta annat än det som inryms i
verkställighetsföreskrifter är det alltså i huvudstadgandet fråga om s. k.
kvasidelegation. Det andra slaget bemyndigande för RSV saknar närmare
specifikation i förordningstexten och torde i första hand syfta till att göra det
möjligt för RSV att meddela tillämpningsföreskrifter av rent administrativ
karaktär. De generella bemyndiganden av detta slag som lämnats är
emellertid inte på något sätt begränsade. Genom ett sådant bemyndigande
får RSV därför formellt sett befogenhet att utfärda verkställighetsföreskrifter
i RF:s mening över hela fältet till den lag som avses med bemyndigandet.

Särskilt anmärkningsvärt är det bemyndigande för RSV som getts i SFS
1979:45. Där har RSV - utan att lagarna ens direkt namngetts i förordningen
- tillagts behörighet att utan någon som helst begränsning meddela
verkställighetsföreskrifter såvitt gäller de tre grundläggande lagarna på den
direkta beskattningens område, nämligen kommunalskattelagen, lagen om

KU 1980/81:25

133

statlig inkomstskatt och lagen om statlig förmögenhetsskatt. Ett sådant
bemyndigande synes vara mindre väl förenligt med grundlagspropositionens
uttalanden om att delegation till myndighet i allmänhet bör begränsas till
bara en del av regeringens normgivningskompetens.

Med den behörighet som RSV fått genom SFS 1979:45 kan det hävdas att
alla senare förordningar av den typ, som SFS 1980:763 är ett exempel på, är
onödiga. RSV har ju redan genom SFS 1979:45 den behörighet som den
senare förordningen enligt sin lydelse avser att ge.

I detta sammanhang bör ånyo erinras om de i det föregående berörda s. k.
kvasidelegeringarna. Deras främsta betydelse är som nämnts att klargöra att
en lagregel inte är avsedd att tillämpas direkt utan kräver utfyllnad genom
verkställighetsföreskrifter. Förordningar med bemyndiganden till myndighet
som ansluter till en i lag intagen kvasidelegering har däremot normalt en
verklig, konstitutionell funktion. I de fall som åsyftats i det närmast
föregående stycket - dvs. där det redan föreligger ett bemyndigande för
myndigheten som täcker också den med kvasidelegationsregeln avsedda
frågan - är delegeringsbesluten emellertid konstitutionellt sett onödiga. I
dessa fall har de sålunda enbart samma informativa funktion som kvasidelegeringarna
själva. Det granskade författningsmaterialet ger vid handen att
det är praxis att särskilda förordningar med specificerade bemyndiganden
brukar utfärdas i dessa fall. Starka praktiska skäl talar uppenbarligen för en
sådan ordning.

Slutligen bör här erinras om att myndighets normgivningskompetens har
den grundläggande begränsningen att den är underordnad riksdagens och
regeringens normgivning. Ett underordnat normgivningsorgan får inte
meddela normer som står i strid med vad som föreskrivits av ett överordnat
organ. Ett formellt obegränsat normgivningsbemyndigande från regeringens
sida till myndighet begränsas sålunda reellt genom de föreskrifter på området
som regeringen meddelar i förordningar. Ju mer ingående regeringens
reglering är, desto mindre blir myndighetens faktiska normgivningsområde.
En fylligare lagreglering på området minskar också de underordnade
normgivningsorganens handlingsutrymme.

Straff öreskrifter

I regeringens på 8 kap. 13 § RF (restkompetensen; verkställighetsföreskrifter)
grundade normgivningskompetens ingår inte att meddela strafföreskrifter.
Alla föreskrifter om straff - också sådana som innebär att en
straffbestämmelse lindras eller upphävs - är ju i sig hänförliga till 8 kap. 3 §
RF och kan därför aldrig meddelas av regeringen utan stöd av ett
bemyndigande från riksdagens sida. I detta hänseende innebar RF att
regeringens befogenheter inskränktes i förhållande till vad som gällde enligt
tidigare praxis. I åtskilliga äldre författningar som beslutats av Kungl. Maj:t
inom områden, som i kompetenshänseende numera täcks enbart av

KU 1980/81:25

134

bestämmelserna i 8 kap. 13 § RF, förekommer strafföreskrifter. Med stöd av
övergångsbestämmelserna till RF (p. 6 första stycket första meningen) gäller
dessa föreskrifter också efter RF:s ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna
medger emellertid endast att en sådan bestämmelse får kvarstå i
oförändrat skick. Den får därför inte ändras eller upphävas av regeringen
utan att bemyndigande föreligger från riksdagens sida. Avsikten är att
sådana av Kungl. Maj:t beslutade strafföreskrifter, som inte står i överensstämmelse
med RF successivt skall upphävas och - i förekommande fall -ersättas av föreskrifter som tillkommit enligt RF:s regler om normgivningsmakten.

Vid granskningen av de inom budgetdepartementet år 1979 utfärdade
förordningarna har uppmärksammats förordningen (1979:396) om ändring i
vägtrafikskattekungörelsen (1973:776). I kungörelsen, som beslutats av
Kungl. Maj:t år 1973, ingår vissa straffbestämmelser i 56 § (bötesföreskrifter).
De genom förordningen vidtagna ändringarna i kungörelsen avser bl. a.
straffbestämmelserna. Ändringarna är huvudsakligen men inte enbart av
formell karaktär. Vägtrafikskattekungörelsen ansluter till vägtrafikskattelagen
(1973:776) och utgör verkställighetsföreskrifter till denna. I vägtrafikskattelagen
finns visserligen ett uttryckligt bemyndigande för Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att meddela föreskrifter om
”betalning och indrivning av skatt enligt denna förordning samt de
föreskrifter som behövs i övrigt för tillämpningen av förordningen”.
Bemyndigandet kan emellertid inte anses ge regeringen någon behörighet att
besluta normer på området utöver vad som följer av 8 kap. 13 § RF. Däri
ingår som nämnts inte att besluta i fråga om straffbestämmelser. Genom
ändringen i 56 § vägtrafikskattekungörelsen - åtminstone i den mån denna
har saklig och inte enbart formell betydelse - synes regeringen därför ha
överskridit sina normgivningsbefogenheter.

Förbudet mot retroaktiv skattelag

Den förstärkning av rättighetsskyddet i RF som beslöts 1979 och som
trädde i kraft den 1 januari 1980 avsåg bl. a. ett principiellt förbud mot
retroaktiv skattelag. Enligt 2 kap. 10 § andra stycket RF får sålunda - utom i
vissa angivna undantagssituationer - skatt eller statlig avgift inte uttas ”i
vidare mån än som följer av föreskrift, som gällde när den omständighet
inträffade som utlöste skatte- eller avgiftsskyldigheten”. Föreskriften riktar
sig i första hand till de rättstillämpande myndigheterna. Den skall dock
självfallet beaktas också inom normgivningen.

Genomgången av 1980 års författningar ger vid handen att de nya
bestämmelserna i 2 kap. 10 § andra stycket RF har beaktats.

KU 1980/81:25

135

Dubbelbeskattningsavtal

Åtskilliga av budgetdepartementets förordningar avser s. k. dubbelbeskattningsavtal.
Med stöd av bemyndigande i 72 § kommunalskattelagen
utfärdar sålunda regeringen förordning om att avtal för att undvika
dubbelbeskattning skall lända till efterrättelse för Sveriges del. Avtalet, som
dessförinnan har godkänts av riksdagen (jfr 10:2 RF), fogas som bilaga till
förordningen. Förordningen brukar även innehålla anvisningar för tillämpningen
av avtalet.

Då dubbelbeskattningsavtal träder i stället för svensk skattelag skall de
enligt nya RF införlivas med den svenska rättsordningen genom lag och inte
genom förordning. Bemyndigandet i kommunalskattelagen - som alltså inte
överensstämmer med RF:s regler - får emellertid enligt punkten 6 första
stycket andra meningen i övergångsbestämmelserna till RF fortfarande
utnyttjas. Detta gäller ”tills riksdagen bestämmer annorlunda”. Bemyndigandet
synes ha utnyttjats i följande fall åren 1979 och 1980, nämligen
1979:26 Förordning om avtal mellan Sverige och Norge angående

grunderna för fördelningen av beskattningen av LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolags inkomster
1979:57 Förordning om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och

Rumänien

1980:864 Förordning om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och
Tjeckoslovakien

1980:1131 Förordning om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Nya
Zeeland

1980:1142 Förordning om ändring i kungörelsen (1968:769) om tillämpning

av avtal den 28 juli 1960 mellan Sverige och Storbritannien och
Nordirland för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter.

Det kan tilläggas att en sådan omläggning av praxis, när det gäller sättet att
införliva dubbelbeskattningsavtal med svensk rätt, som RF:s regler kräver,
inte torde leda till några större praktiska svårigheter. Lag om införlivandet
kan sålunda beslutas av riksdagen samtidigt som den godkänner avtalet.
Erforderliga anvisningar för avtalets tillämpning kan som regel meddelas av
regeringen som verkställighetsföreskrifter.

KU 1980/81:25

136

Bilaga 7 A

Av regeringsrätten avgjorda resningsansökningar beträffande regeringsbeslut -

Besluts dag Ärende (regeringsbeslut) Utgång

Målnummer

1976-06-02 flyttningsbidrag enligt arbetsmarknads- avslag

(556-1976) kungörelsen

(1974-07-26, arbetsmarknadsdepartementet) 1976-11-17

trafiktillstånd avslag

(1087-1975) (1974-10-25, kommunikationsdepartemen tet) 1977-02-10

ansökan om vapenfri tjänst bifall

(3450-1976) (1976-08-12, försvarsdepartementet)

1977-03-18 tillstånd till expropriation avslag

(4212-1976) (1973-10-12, civildepartementet numera

bostadsdepartementet)

1977-05-11 tjänstetillsättning avslag

(1334-1977) (1977-02-24, försvarsdepartementet)

1978-11-20 tjänstetillsättning avslag

(4064-1978) (1978-08-03, utbildningsdepartementet)

1978-12-19 tjänstetillsättning avslag

(4641-1978) (1978-09-21, försvarsdepartementet)

1979-02-15 fastställelse av förslag till stadsplan avslag

(5663-1978) (1978-10-05, bostadsdepartementet)

1979-03-29 byggnadslov avslag

(677-1979) (1978-11-16, bostadsdepartementet)

1979-05-29 ändring av stadsplan avslag

(1903-1979) (1977-09-22, bostadsdepartementet)

1979-06-14 fastställelse av stadsplaneförslag avslag

(1783-1979) (1978-07-06, bostadsdepartementet)

1979-10-08 föreläggande enligt naturvårdslagen avslag

(3220-1979) (1979-02-22, jordbruksdepartementet)

KU 1980/81:25

137

1979-10-24 tillstånd till expropriation

(198-1979) (1977-11-17, bostadsdepartementet)

1979-11-01 tjänstetillsättning

(2330-1979) (1979-04-26, socialdepartementet)

1979-12-06 byggnadslov

(4221-1979) (1978-11-16, bostadsdepartementet)

1980-03-26 beslut att icke hålla protokollfört förhör

(3777-1979) (1979-05-23, kommundepartementet)

1980-04-24 tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen

(4513-1979, (1979-07-05, bostadsdepartementet)

4570-1979,

4642-1979,

36-1980)

1980-12-04 fastställelse av byggnadsplan

(1834-1980) (1980-02-28, bostadsdepartementet)

1981-01-13 tillstånd till expropriation

(2815-1980) (1977-11-24, bostadsdepartementet)

1981-03-23 tillsättning av långtidsvikariat på tjänsten

(3435-1980) som överbibliotekarie vid Musikaliska aka demin (1980-07-10,

utbildningsdepartementet)

avslag

bifall

avslag

Resningsansökningar hos regeringsrätten åren 1975-1980

KU 1980/81:25

138

Bilaga 7 B

■Q

ffi

f—

in \o h- od o

t~~ t-~ t~~ i" oo

Os Os Os Os Os Os

KU 1980/81:25

139

Bilaga 7 C

REGERINGSRÄTTENS BESLUT
4513-1979, 4579-1979
4642-1979, 36-1980

den 24 april 1980

på ansökan av Gösta Eriksson, Gunnar Magnusson, Margareta Augustsson
och Ewa Persson om resning i ärende angående tillstånd enligt 136 a §
byggnadslagen, i vilket ärende regeringen (bostadsdepartementet) meddelat
härvid fogade beslut den 5 juli 1979.

Svenska Naturskyddsföreningen, Länsförbund O, har i egen skrivelse
instämt i Erikssons och Magnussons resningsansökning.

Som skäl för resningsansökningarna åberopas bl. a. att yttrande inte
inhämtats från koncessionsnämnden för miljöskydd innan regeringen
avgjorde ärendet.

Regeringen har avgivit yttrande i målet.

Regeringsrätten beslutar följande.

Såsom sökandena påstått har ifrågavarande ärende om tillstånd enligt 136
a § byggnadslagen avgjorts av regeringen utan att koncessionsnämnden för
miljöskydd avgivit yttrande i ärendet. Regeringen har inhämtat yttrande
endast från Ale kommun.

Enligt 136 a § byggnadslagen ankommer det på regeringen att pröva frågor
angående tillkomsten och lokaliseringen av viss industriell och liknande
verksamhet. Regeringens prövning är bindande vid koncessionsnämndens
prövning enligt miljöskyddslagen. Har regeringen avslagit en ansökan om
tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen, får koncessionsnämnden således inte
tillåta verksamheten. Om regeringen bifallit ansökningen, måste koncessionsnämnden
lämna tillstånd enligt miljöskyddslagen. Nämnden har därvid
att föreskriva de villkor för verksamheten som krävs från miljöskyddssynpunkt,
i den mån sådana frågor inte är reglerade i regeringens tillståndsbeslut.

Lagstiftarens syfte med denna år 1972 införda ordning - som grundar sig på
förslag i en inom civildepartementet upprättad promemoria (Ds C 1972:1)
Lagstiftning om fysisk riksplanering - har varit att på ett tidigt stadium i
planeringen få till stånd en för koncessionsnämnden och planmyndigheterna
bindande, allsidig lokaliseringsprövning hos regeringen av viss verksamhet,
innefattande en sammanvägning av bl. a. miljöskyddssynpunkter med
arbetsmarknadspolitiska, regionalpolitiska och näringspolitiska synpunkter
(prop. 1972:111 Bil. 2 s. 364). Under remissbehandlingen av promemorian
framfördes farhågor för att koncessionsnämndens sakkunskap beträffande
miljöskyddsfrågor inte skulle bli utnyttjad i önskvärd utsträckning. Med
anledning härav förordade vederbörande departementschef, i enlighet med

KU 1980/81:25

140

ett under remissbehandlingen framfört förslag, den lösningen att koncessionsnämnden
gavs uppgiften att såsom remissinstans göra utredningar och
avge yttrande innan regeringen avgjorde lokaliseringsfråga, såvida det inte
genast på grund av föreliggande material kunde avgöras att ansökan inte
kunde bifallas. I anslutning härtill yttrade departementschefen vidare.
”Syftet med koncessionsnämndens medverkan vid beredningen av ärendet
hos regeringen är att den skall ge en allsidig belysning av miljöskyddsaspekterna.
Det kan ske bl. a. genom att koncessionsnämnden håller sammanträde
på den plats som är aktuell i lokaliseringsärendet. Vid sådana
sammanträden kan olika intressen komma till tals. Nämnden kan vidare
verkställa besiktning samt i mån av behov föranstalta om utredningar.
Koncessionsnämndens yttrande bör inriktas på att belysa det ifrågavarande
företagets lokalisering på den aktuella platsen med hänsyn till de krav som
ställs i miljöskyddslagen. Sådana villkor för verksamheten i frågor som är av
väsentlig betydelse från miljöskyddssynpunkt bör också belysas av nämnden.
” I annat sammanhang uttalade departementschefen ytterligare att
regeringen för att kunna närmare bestämma den tillåtna verksamhetens
omfattning och art också med hänsyn till de försiktighetsmått som skall
iakttas från miljöskyddssynpunkt regelmässigt måste inhämta yttrande från
bl. a. koncessionsnämnden (a. prop. Bil. 2 s. 368). Civilutskottet upprepade
vid sin behandling av propositionen att förslaget beträffande koncessionsnämnden
innebar att nämnden gavs uppgiften att såsom remissinstans göra
utredningar, bereda ärendet i denna del och avge yttrande i frågorna innan de
avgjordes om det inte var uppenbart att en ansökan skulle avslås, att syftet
med nämndens medverkan i beredningen var att den skulle ge en allsidig
belysning av miljöaspekterna samt att nämndens yttrande borde inriktas på
att belysa företagets lokalisering på platsen med hänsyn till de krav som
ställdes i miljöskyddslagen. Med anledning av motioner syftande till att
ytterligare hävda miljöaspekterna uttalade utskottet, att motionärernas
intresse kunde anses tillgodosett genom koncessionsnämndens förutsatta
medverkan och bevakning av krav inom miljöskyddslagens område (CU
1972:35 s. 41). Regeringens förslag i denna del antogs utan ändring av
riksdagen (rskr 348).

Enligt 14 § miljöskyddslagen skall koncessionsnämnden sörja för fullständig
utredning av ärende som kommer under nämndens prövning. Därvid
skall nämnden bl. a. bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga
verksamheten tillfälle att yttra sig och samråda med de statliga och
kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan.
Enligt uttrycklig föreskrift i lagrummet skall denna ordning följas också när
koncessionsnämnden skall avge yttrande till regeringen i ärende enligt 136 a §
byggnadslagen.

Koncessionsnämnden har numera, genom beslut den 14 februari 1980,
lämnat tillstånd enligt miljöskyddslagen till den i regeringsbeslutet avsedda
verksamheten för tillverkning av bensylprodukter. Nämnden har därvid

KU 1980/81:25

141

förordnat att frågan om de slutliga villkor och andra föreskrifter som skall
gälla för tillståndet skall upptas till prövning av nämnden efter det att
fabriken - som tekniskt sett befinner sig på planeringsstadiet - efter
erforderlig intrimning varit i kontinuerlig drift under minst ett år. I sin
motivering för beslutet yttrade koncessionsnämnden bl. a. följande. Någon
tillverkning av bensylprodukter har hittills ej bedrivits inom landet.
Ifrågavarande anläggning är sålunda den första i sitt slag som prövas enligt
miljöskyddslagen. Bolagets uppgifter om processer, föroreningsutsläpp,
driftsstörningar m. m. grundas på erfarenheter från två japanska fabriker,
vilka enligt uppgift varit i drift under ca tio år. Remissmyndigheter och
sakägare har gjort gällande att verksamheten vid bensylproduktfabriken
kommer att omfatta hantering av kemikalier med betydligt högre potentiell
miljöfarlighet än de kemikalier som skulle användas vid den tidigare
medgivna produktionen av tvättmedelsråvaror, att flera av de produkter och
biprodukter som nu skall framställas är i hög grad toxiska och vissa av dem
även cancerframkallande samt att till följd härav även små föroreningsutsläpp
kan medföra risker för miljön. Koncessionsnämnden delar myndigheternas
och sakägarnas uppfattning i berörda hänseenden och konstaterar att
den nu avsedda och enligt 136 a § byggnadslagen medgivna tillverkningen av
bensylprodukter kännetecknas av en hög grad av miljöfarlighet. Koncessionsnämnden
finner för sin del en förläggning av sådan verksamhet till Stora
Viken-området inge betänkligheter från miljöskyddssynpunkt. - Koncessionsnämnden
uttalade vidare, att utredningen i flera avseenden är mycket
knapphändig och att detta är otillfredsställande med tanke på verksamhetens
miljöfarliga karaktär och bristen på inhemska erfarenheter av sådan
verksamhet.

EKA AB har i yttrande över resningsansökningarna anfört att den
verksamhet som avses med regeringens beslut den 5 juli 1979 helt ligger i linje
med tidigare verksamheter inom området vartill tillstånd givits och att det
därför inte fanns skäl till en ny stor remissomgång. Koncessionsnämndens
uttalanden i beslutet den 14 februari 1980 visar dock att det yttrande
nämnden avgivit i det tidigare ärendet om tillstånd för bolaget att anlägga
fabriker för tillverkning av fozzil m. m. i Stora Viken-området inte varit
tillfyllest som underlag för bedömning från miljöskyddssynpunkt av bolagets
ansökan att där få tillverka bensylprodukter.

Mot bakgrund av vad sålunda upptagits finner regeringsrätten, att
regeringen på sätt som har förutsatts vid tillkomsten av 136 a § byggnadslagen
skulle ha inhämtat yttrande från koncessionsnämnden innan tillståndsärendet
avgjordes. Ärendet har således inte blivit handlagt i enlighet med
föreskriften i 7 kap. 2 § regeringsformen att vid beredning av regeringsärende
behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas från berörda myndigheter.
Tillståndsbeslutet har härigenom fattats utan att en väsentlig
förutsättning för prövningen förelegat.

På grund av det anförda anser regeringsrätten att möjlighet bör öppnas till

KU 1980/81:25

142

förnyad prövning av det genom regeringens beslut den 5 juli 1979 avgjorda
ärendet om tillstånd för EKA AB enligt 136 a § byggnadslagen att i Stora
Viken nyanlägga en fabriksenhet för produktion av bensylprodukter. Med
beviljande av resning undanröjer regeringsrätten beslutet och visar ärendet
åter till regeringen (bostadsdepartementet) för ny handläggning.

Sten Lindbäck

I avgörandet har deltagit: regeringsråden Lidbeck, Nordlund, Hultqvist,
Delin och Björne
Föredragande regeringsrättssekreterare: Lindbäck

KU 1980/81:25

143

Underbilaga

Dnr

BOSTADSDEPARTEMENTET Datum

1979-07-05

Fl. 653/79

EKA AB

att: Direktör Lennart Hagberg
Aktiebolaget Iggesunds Bruk
825 00 IGGESUND

Ansökan av EKA AB om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att nyanlägga
en fabrik för tillverkning av bensylprodukter i Stora Viken, Ale kommun,
Älvsborgs län

EKA AB har i skrivelser till bostadsdepartementet den 26 mars och den 9
maj 1979 redovisat planer på att uppföra en anläggning för tillverkning av
bensylprodukter (bensylklorid, bensalklorid, bensylalkohol och bensaldehyd)
i Stora Viken, Ale kommun. Högsta årliga produktionskapaciteter i
anläggningen anges bli 12 000 ton organiska klorider, 4 000 ton organiska
hydrolysprodukter och 11 500 saltsyra (32 %-ig). Bolaget har i skrivelsen den
26 mars hemställt om undantag från prövningsskyldigheten enligt 136 a §
byggnadslagen för ifrågavarande anläggning. I skrivelse den 29 maj 1979 har
bolaget alternativt hemställt om tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen till
nämnda anläggning.

Ale kommun har den 28 juni 1979 beslutat tillstyrka att tillstånd enligt 136
a § byggnadslagen lämnas till bolagets ansökan.

Regeringen har i beslut den 6 april 1978 lämnat bolaget tillstånd enligt 136
a § byggnadslagen till bl. a. att i Stora Viken nyanlägga dels en fabriksenhet
för tillverkning av en produkt benämnd fozzil, dels en fabriksenhet för
mekanisk blandning av kemiska produkter. För tillståndet föreskrevs vissa
villkor. I skrivelse den 26 mars 1979 uppger bolaget att man ännu inte har
tagit i anspråk tillståndet till verksamheterna i Stora Viken samt att bolaget
inte har bestämt någon tidpunkt för ianspråktagande av tillståndet. Enligt
regeringens beslut den 6 april 1978 skall de byggnads- och anläggningsåtgärder
som erfordras för den med tillståndet avsedda verksamheten ha vidtagits
senast den 1 juli 1982.

KU 1980/81:25

144

Regeringen finner inte skäl medge undantag från prövningsskyldigheten
enligt 136 a § byggnadslagen beträffande den av EKA AB planerade
nyanläggningen för produktion av bensylprodukter i Stora Viken.

I beslut den 6 april 1978 förutsatte regeringen att bolaget beaktar de förslag
till åtgärder som i ärendet framfördes av SGU och SGI bl. a. vad gäller
förstärkningsarbeten och särskild geoteknisk utredning om en kajanläggning
byggs ut vid Göta älv. Regeringen förutsatte vidare i beslutet att bolaget
beaktar de synpunkter som framfördes av vägverket beträffande planerad
intern kommunikationsled mellan Bohus och Stora Viken samt långsamtgående
fordon på riksväg 45 mellan anläggningarna. I samma beslut förutsatte
regeringen även att samråd sker med länsarbetsnämnden och arbetstagarnas
organisationer då det gäller rekrytering av arbetskraft till såväl anläggningsarbetena
som driften. Regeringen fann det därvid vara lämpligt att bolaget
efter sådant samråd upprättar och till länsarbetsnämnden inger rekryteringsplan
samt fortlöpande underrättar nämnden om nödvändiga avsteg från
planen.

Regeringen finner att med nu aktuell ansökan avsedd nyanläggning för
produktion av bensylprodukter i Stora Viken, Ale kommun, kan tillåtas
enligt 136 a § byggnadslagen under ovan angivna förutsättningar enligt
beslutet den 6 april 1978. Regeringen finner det även i detta fall vara lämpligt
att bolaget upprättar och till länsarbetsnämnden inger rekryteringsplan efter
samråd som förutsatts i sagda beslut.

Bolaget avser att föra allt processavloppsvatten från den i förevarande
ärende aktuella verksamheten till Ryaverket via kommunens spillvattennät.
Regeringen finner av samma skäl som i beslutet den 6 april 1978 att inga
utsläpp av förorenade vatten från nu ansökt verksamhet får ske till Göta älv
eller Nordre älv. Regeringen finnér vidare att skyddsåtgärder i övrigt vad
gäller utsläpp till vatten och luft kan föreskrivas av koncessionsnämnden för
miljöskydd vid prövningen enligt miljöskyddslagen. För att tjäna som
underlag för koncessionsnämndens prövning bör den i nämnda beslut
föreskrivna beredskapsplanen kompletteras för att även visa hur utsläpp av
förorenade vatten till Göta älv eller Nordre älv skall förhindras vid eventuella
haverier eller driftstörningar vid den nu ifrågavarande anläggningen.

Regeringen fann i beslutet den 6 april 1978 att bolaget bör samråda med
sprängämnesinspektionen beträffande erforderliga skydds- och säkerhetsavstånd
kring planerade anläggningar. Regeringen finner att sådant samråd bör
ske även för nu ifrågavarande anläggning.

Regeringen medger inte undantag från prövningsskyldigheten enligt 136 a
§ byggnadslagen beträffande den nyanläggning i Stora Viken som EKA AB:s
framställning avser.

KU 1980/81:25

145

Regeringen lämnar EKA AB tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen att i
Stora Viken nyanlägga en fabriksenhet för produktion av bensylprodukter i
huvudsaklig överensstämmelse med ansökningen. Tillståndet avser de årliga
produktionskapaciteter som har angetts i ansökningen.

Som villkor för tillståndet skall gälla följande.

Från den med tillståndet avsedda verksamheten får inga utsläpp av
förorenade vatten ske till Göta älv eller Nordre älv.

Bolaget skall till koncessionsnämnden för miljöskydd, som underlag för
nämndens prövning enligt miljöskyddslagen av den med tillståndet avsedda
verksamheten, redovisa en komplettering avseende denna verksamhet av
den beredskapsplan som föreskrivits i beslutet den 6 april 1978.

Bolaget skall innan byggnads- och anläggningsarbetena för den med
tillståndet avsedda verksamheten påbörjas samråda med sprängämnesinspektionen
beträffande erforderliga skydds- och säkerhetsavstånd kring nu
tillståndsgiven anläggning.

De byggnads- och anläggningsåtgärder som erfordras för den med
tillståndet avsedda verksamheten skall ha vidtagits senast den 1 juli 1982.
Tillståndet förfaller beträffande den del av den tillåtna verksamheten för
vilka erforderliga åtgärder inte har vidtagits vid denna tidpunkt. Bolaget
skall senast den 1 april 1982 till regeringen ange i vilken omfattning nämnda
åtgärder har vidtagits.

På regeringens vägnar
Gabriel Romanus

Kjell Svensson

10 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

146

Bilaga 8

PM angående interpellationer och frågor

Kort historik1

Möjligheten att ställa interpellationer till statsråd infördes i båda kamrarna
vid den första tvåkammarriksdagen 1867. För andra kammarens del inskrevs
bestämmelser om förfarandet i ordningsstadgan. I väsentliga hänseenden var
det samma bestämmelser som alltjämt gäller, nämligen att en interpellation
skall vara skriftlig, ha bestämt innehåll samt kräva kammarens beslut för att
få framställas. I likhet med vad som ännu gäller förutsattes besvarandet av
interpellationer kunna leda till en debatt, men däremot ej till någon
omröstning. I första kammaren förblev förfarandet oreglerat till 1912 då
samma bestämmelser som gällde i andra kammaren infördes. Någon
förankring i grundlag fick emellertid inte spörsmålsinstitutet förrän 1949.

Under 1800-talet översteg antalet interpellationer per år aldrig två i första
kammaren och sju i andra kammaren. Utvecklingen under 1900-talet (se
diagram 1) kännetecknas av en fortlöpande ökning som dock var mycket
måttlig under de fyra första decennierna. En tillfällig stegring, särskilt
markerad i andra kammaren, kan noteras för de politiskt oroliga åren kring
1920.

I syfte att förbättra riksdagens kontroll av regeringen infördes år 1938 i
bägge kamrarna möjligheten att framställa enkla frågor till statsråden.
Liksom interpellationerna skulle de enkla frågorna vara skriftliga och ha ett
bestämt innehåll. Något beslut av kammaren för att få framställa en enkel
fråga krävdes ej. De skulle i stället inges till talmannen som vidarebefordrade
dem till vederbörande statsråd. Till skillnad från interpellationerna fick de
enkla frågorna inte vara försedda med särskild motivering. En annan
skillnad, som stadfästes 1949, gällde debatterna. I frågedebatterna skulle
som regel endast den frågande och det svarande statsrådet deltaga. Någon
motsvarande begränsning har inte funnits för interpellationsdebatterna.

Det nya institutet kom att utnyttjas mycket sparsamt under 1940-talet. I
stället innebar krigsåren 1939-1945 ett ordentligt uppsving för interpellationerna.
Denna ökning kvarstod även efter krigsslutet.

Tanken att anordna en s. k. frågetimme hade aktualiserats vid flera
tillfällen under 1940- och 1950-talen innan ett första försök gjordes 1955.
Närmast var det frågetimmen i norska stortinget som hade tjänat som
förebild. Enligt konstitutionsutskottets rekommendation skulle enkla frågor
besvaras på regelbundet återkommande tider några få dagar efter det att
frågorna framställts. För att skapa allmänt intresse för frågetimmen borde

1 Avsnittet bygger i huvudsak på N. Andrén, Interpellationer och enkla frågor.
Samhälle och Riksdag II, Stockholm 1966.

KU 1980/81:25 147

Första kammaren

100 r

...

1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970

1900

300 r Andra kammaren

250 t -

200 i -

150

100

1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970

Diagram 1. Interpellationer och enkla frågor 1900 (1938)—1970. Heldragen linje =
interpellationer, streckad linje = enkla frågor.

Källor: N. Andrén a.a. s. 212 (tiden 1900-1963)

Statistisk årsbok 1971, tab. 462 (tiden 1963-1970)

KU 1980/81:25

600 !*

148

500

400

300

200

100

rV: T

V- •. :-V

• ^ j

71 72 73

75/76 ?o/'?7 77/70 73/79 79/80

Diagram 2. Interpellationer och frågor 1971-1979/80(1975 års riksmöte ej medtaget).
Heldragen linje = interpellationer, streckad linje = frågor.

både statsråd och frågeställare frivilligt ålägga sig en snäv tidsbegränsning, så
att varje yttrande inte pågick mera än två eller tre minuter.

Resultatet av försöket blev ganska blandat. I andra kammaren skedde en
tydlig ökning av antalet enkla frågor. Från att tidigare ha legat på mellan 20
och 40 frågor per år kom antalet enkla frågor under perioden 1955-1963 att
variera mellan 50 och 70. Konstitutionsutskottets rekommendationer följdes
emellertid bristfälligt. Första kammaren deltog t. ex. inte alls i försöket att få
till stånd en frågetimme. Här skedde inte heller någon ökning av
frågefrekvensen.

När frågetimmen på nytt aktualiserades år 1964 skedde det på initiativ av
regeringen. Beslutet fattades av talmanskonferensen som uppställde fyra
krav på en frågestund: 1) frågorna skulle användas endast för inhämtande av
upplysningar och påkallande av åtgärder, inte för att öppna principdiskus -

KU 1980/81:25

149

sioner, 2) svaren skulle lämnas vid för ändamålet särskilt anordnade
sammanträden, 3) alla frågor som inlämnats senast tredje dagen före
sammanträdet skulle besvaras samt 4) tiden för anförande i frågedebatten
skulle begränsas till två å tre minuter. Frågestunderna skulle omfatta högst 60
minuter och förläggas till tisdagseftermiddagar. De första frågestunderna
enligt den nya ordningen hölls tisdagen den 21 april 1964.

Det nya> försöket slog så till vida väl ut som att det medförde en avsevärd
ökning av frågefrekvensen. I första kammaren ökade frågorna från ett
dussintal per år till mellan 70 och 90 under tvåkammarsystemets sista år. I
andra kammaren uppgick antalet enkla frågor vid 1960-talets slut till närmare
300. Redan samma år som den nya ordningen infördes blev de enkla frågorna
populärare än interpellationerna i båda kamrarna. Någon minskning av
interpellationerna var det dock inte fråga om. däremot en viss stagnation.

Övergången till enkammarriksdagen hade ingen märkbar påverkan på
antalet interpellationer och frågor. Trots det något lägre ledamotsantalet -350 jämfört med 384 - ställdes det i enkammarriksdagen under dess första år
ungefär lika många spörsmål som i de båda kamrarna sammanlagt under
tvåkammarsystemets sista år. År 1973 (se diagram 2) skedde en viss nedgång i
antalet interpellationer, som i stort sett blev bestående under resten av
1970-talet. Mer påtaglig var dock ökningen av frågorna fr. o. m. 1976/77 års
riksmöte. Utvecklingen under 1970-talet kommer att analyseras närmare
nedan.

Gällande regler och praxis

Syfte

Någon utförligare diskussion om syftet med spörsmålsinstitutet finns inte i
förarbetena till nu gällande bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen.
Enligt grundlagsberedningen (SOU 1972:15 s. 287) ligger frågeinstitutens
betydelse i de möjligheter som de ger riksdagen, särskilt
oppositionen, till information, till debatt, till framförande av skilda intressen
och till kritik av regeringen. Ännu mer kortfattad är grundlagspropositionen
(prop. 1973:90 s. 427) där det endast slås fast att spörsmålsinstitutet inom det
parlamentariska systemet fyller en viktig funktion genom de möjligheter som
det ger riksdagen till information och debatt.

Enligt Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar betraktas spörsmålen
i RF främst som ett medel för parlamentarisk kontroll. Karaktären av
kontrollmedel är, menar författarna, särskilt framträdande i fråga om
interpellationerna, som enligt RO 6:1 bör väckas ”endast i angelägenhet av
större allmänt intresse”. I kommentaren erinras om att benämningen på
frågorna i den tidigare riksdagsordningen - ”enkla frågor för upplysningars
inhämtande” - antyder att syftet med dem var att inhämta information mera
än att utöva kontroll. Enligt Petrén/Ragnemalms kommentar brukas
institutet i olika syften, framför allt för att skaffa fram upplysningar om

KU 1980/81:25

150

regeringens planer och för att kritisera regeringen men också för att bereda
en regeringsledamot tillfälle att närmare förklara sina åtgärder.

Begränsningar

I den tidigare regeringsformen (90 §) stadgades att förbud för kamrarna
och utskotten att behandla - utom då grundlagarna särskilt föreskrev det -”frågor om ämbets- och tjänstemäns till- och avsättande, regerings- och
domaremakternas beslut, resolutioner och utslag, enskilda medborgares och
korporationers förhållanden, eller verkställigheten av någon lag, författning
eller inrättning”. Bestämmelsen ansågs innebära att frågor av detta slag inte
heller kunde bli föremål för interpellationer och enkla frågor. Förbudet
tillämpades i praktiken så att spörsmål eller överläggning inte tilläts
beträffande ett konkret fall medan samma fall kunde åberopas som exempel
vid diskussion om en allmän princip som berördes av fallet.

Grundlagberedningens förslag till stadgande i regeringsformen innehöll
ingen annan begränsning än att en interpellation eller fråga till en minister
skulle gälla ”angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning”. Enligt
beredningen (s. 208) skulle ministrarna svara inför riksdagen för hela sin
ämbetsutövning. Något hinder att ta upp enskilda regeringsärenden till
granskning genom interpellation eller fråga borde inte finnas. I motsatt fall
kunde man enligt beredningen befara att man skulle motverka strävandena
att låta konstitutionsutskottets granskning få teknisk-administrativ snarare
än politisk inriktning.

Åtgärder och avgöranden av särskilda ärenden av andra myndigheter än
regeringen skulle enligt beredningen inte få göras till föremål för interpellation
eller fråga. Den fick gälla endast den befattning som ministern hade
tagit eller borde ha tagit med ärendena eller med de föreskrifter som reglerar
handläggningen av dem. Beträffande domstolars och andra rättstillämpande
myndigheters avgöranden innebar detta enligt beredningen att ingenting
annat kunde tas upp i en interpellation eller fråga än statsrådets åtgärder med
och inställning till de föreskrifter som reglerar handläggningen eller
avgörandet av ärendena.

I grundlagspropositionen (s. 428) instämde justitieministern i beredningens
synpunkter. Han underströk emellertid samtidigt den begränsning av
spörsmålsinstitutets användningsområde som följer av att spörsmål skulle
avse statsråds ämbetsutövning. Endast regeringens eller enskilt statsråds
beslut och åtgärder eller underlåtenhet att vidta åtgärder som faller under
regeringens behörighet skulle få bli föremål för interpellation eller fråga.
Andra myndigheters agerande fick inte göras till en huvudsak vare sig i själva
spörsmålet eller i den efterföljande debatten. Han tilläde att hindret att i
interpellation eller fråga direkt till behandling ta upp avgörande av domstol
eller annan rättstillämpande myndighet naturligtvis inte fick kringgås på det
sättet att ett statsråd tillfrågas om han anser ett visst avgörande lämpligt eller i
överensstämmelse med gällande rätt. En annan sak är att ett myndighets -

KU 1980/81:25

151

beslut kan få bilda utgångspunkt för en diskussion om behovet av ändring i
lag eller annan författning.

Justitieministern ansåg det inte uteslutet att rätten att rikta spörsmål till
statsråd också beträffande partsärenden kan leda till att enskilda personer
blir föremål för en uppmärksamhet som upplevs som kränkande. Men han
framhöll att också i detta avseende skulle diskussionen i riksdagen vara
inriktad på regeringens agerande. Direkt kritik mot eller direkta omdömen
om enskilda borde inte få förekomma. Han erinrade också om det allmänna
förbudet mot otillbörliga uttalanden i förslaget till RO (RO 2:12) m. m.

Grundlagsförslaget föranledde på denna punkt ingen kommentar under
riksdagsbehandlingen.

Genom riksdagsbeslutet intogs bestämmelsen att interpellation och fråga
skall avse angelägenhet som angår statsråds tjänsteutövning i RF 12:5, den
enda paragraf i regeringsformen som behandlar spörsmålsinstitutet.

Hur denna bestämmelse tillämpas i praxis är självfallet en fråga av stort
intresse. Av naturliga skäl är det emellertid svårt att bilda sig någon närmare
uppfattning om vilka spörsmål som av konstitutionella skäl inte har fått
framställas. Fall där talmannen vägrat proposition på en interpellationsframställning
torde inte ha inträffat sedan 1950-talet1 och i varje fall inte under
senare år. Däremot förekommer det enligt uppgift från riksdagsdirektören
inte sällan att ett spörsmål efter samråd med kammarkansliet omformuleras
innan det framställs.

För att i någon mån belysa gränsdragningen mellan tillåtna och otillåtna
spörsmål har en genomgång företagits av frågorna och interpellationerna
under 1979/80 års riksmöte samt under hösten 1980. Därvid har sådana
spörsmål valts ut för närmare granskning där gränsdragningsfrågorna särskilt
kunde tänkas aktualiseras. Endast själva interpellationerna och frågorna
samt svaren på dessa har studerats, däremot ej debatterna.

I framställningen behandlas först spörsmål där olika myndigheters
prövning av ärenden som rör enskildas förhållanden aktualiseras. Här görs
en indelning i sådana ärenden där prövningen ännu pågick vid svarstillfället
och sådana ärenden som avgjorts. Därefter behandlas spörsmål om
myndigheters verksamhet i övrigt. Slutligen redovisas spörsmål om statliga
och enskilda företag.

Först behandlas således ärenden där prövningen på ett eller annat sätt ej
kan anses vara avslutad och som gäller enskildas förhållanden. I samtliga
exempel i denna kategori har statsråden ej uttalat sig.

I två fall avsåg prövningen tillämpning av lag. Den ena frågan (1980/
81:152) gällde ändring i lagstiftningen för att möjliggöra för kommunerna att
införa vårdnadsbidrag mot bakgrund av att länsstyrelsen i Västerbotten
upphävt ett beslut om kommunal vårdnadsersättning. Socialministern

1 Se Nils Stjernquist, Riksdagens arbete och arbetsformer. Samhälle och Riksdag IV,
Stockholm 1966 s. 89-90.

KU 1980/81:25

152

svarade bl. a. att länsstyrelsens beslut hade överklagats och att frågan således
skulle behandlas av regeringsrätten vars prövning borde avvaktas (RD
1980/81:48 s. 96). Den andra frågan (1980/81:162) gällde initiativ till
åtgärder för att garantera kvinnor rätt till sjukvårdsersättning i samband med
sterilisering. Frågan ställdes med anledning av att berörda myndigheter
kommit till olika uppfattningar i ett aktuellt fall. Socialministern hade
inhämtat att riksförsäkringsverkets ombudsenhet hade för avsikt att gå in
som part i dessa mål för att försöka få fram en enhetlig praxis. Socialministern
ansåg sig inte ha anledning att f. n. vidta några åtgärder på området (RD
1980/81:49 s. 8).

I vissa andra fall synes ärendeprövningen inte gälla tillämpning av lag. I ett
fall tillfrågades justitieministern om han avsåg vidta åtgärder för att förhindra
att polismän tvångsförflyttas på grund av samarbetssvårigheter mot bakgrund
av ett beslut att två polismän i Storumans polisdistrikt skall
kommenderas att tjänstgöra i ett annat polisdistrikt (1979/80:412 och 413).
Justitieministern svarade bl. a. att kommenderingen prövades av JO. Vidare
var frågan fortfarande föremål för behandling. Justitieministern fann därför
ej anledning till uttalande (RD 1979/80:129 s. 11).

I ett annat fall gällde frågan en planerad flyttning av anställda i AMS
egenregiverksamhet (1979/80:483). Arbetsmarknadsministern anförde i sitt
svar bl. a. att det ankom på AMS att självt - i enlighet med de riktlinjer som
har getts av regering och riksdag - bestämma i vilken utsträckning
beredskapsarbeten skall utföras i AMS egen regi. Ett visst riksdagsuttalande
som frågeställaren åberopat skulle ges AMS till känna i regleringsbrevet för
det kommande budgetåret. Översyn av frågorna pågick inom AMS (RD
1979/80:156 s. 19).

I ett tredje fall rörde frågorna länsstyrelsernas tillämpning av ett
riksdagsbeslut om taxitrafiken (1980/81:143 och 154). I sitt svar hänvisade
kommunikationsministern till bestämmelsen i RF 11:7 enligt vilken varken
regering eller riksdag får bestämma hur en förvaltningsmyndighet skall
besluta i särskilda fall i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild
eller tillämpning av lag (RD 1980/81:46 s. 11).

När det gäller ärenden rörande enskildas förhållanden som slutgiltigt
avgjorts av myndigheterna visar undersökningen att statsråden inte heller
anser sig böra uttala sig om dessa ärenden. En fråga i maj 1980 (1979/80:449)
gällde om arbetsmarknadsministern avsåg att vidta åtgärder som medverkar
till att arbetsförmedlingen iakttar förutsatt neutralitet i arbetskonflikter vid
förmedling av beredskapsjobb samt att uraktlåtenhet från arbetsförmedling
att lämna skriftlig anvisning inte drabbar beredskapsarbetena. Frågan var
föranledd av beslut som fattats inom arbetsmarknadsverket under arbetskonflikten.
Arbetsmarknadsministern svarade att de riktlinjer som skall
gälla för myndigheternas handlande i samband med arbetskonflikter redan
lagts fast. I vanlig ordning ankommer det sedan på myndigheterna att efter
självständigt bedömande tillämpa dessa riktlinjer. Några ytterligare åtgärder

KU 1980/81:25

153

var enligt arbetsmarknadsministern mot denna bakgrund inte aktuella (RD
1979/80:146 s. 133).

Ett annat exempel är en interpellation från hösten 1980 (I 1980/81:33) i
vilken industriministern bl. a. ombads ge en förklaring till varför fartygskreditnämnden
inte följer riksdagens beslut om likställighet i räntehänseende
mellan svenska och utländska beställare. Industriministern ansåg sig
förhindrad att svara på denna fråga med hänvisning till att regeringskansliets
juridiska expertis konstaterat att åtgärder och avgöranden av andra
myndigheter än regeringen inte får bli föremål för interpellationer (RD
1980/81:43 s. 35).l

Ytterligare ett exempel gäller en fråga (1980/81:151) vari sydafrikanska
tennisspelares visum för medverkan i tennisturnering Stockholm Open i
november 1980 ifrågasattes mot bakgrund av FN:s resolution om apartheid
inom idrotten. Utrikesministern meddelade som svar på frågan bl. a. att det
tillkom invandrarverket att ensamt fatta beslut i enskilda viseringsärenden.

När det gäller annan verksamhet vid en myndighet än prövning av ärenden
ger de observerade fallen en mera otydlig bild i fråga om statsrådens
benägenhet att uttala sig. På en fråga (1979/80:222) som gällde en broschyr
från konsumentverket uttalade handelsministern att verkligheten gav föga
underlag för vad som framfördes i en viss del av denna broschyr (RD
1979/80:61 s. 29).

I ett annat fall tillfrågades kommunikationsministern om han ville
medverka till att en planerad förändring av postområdena inom Arvika
kommun inte skulle komma till stånd (1979/80:287). Kommunikationsministern
anförde i sitt svar bl. a. att han fann det naturligt att postverket
fortlöpande prövade möjligheterna att bättre anpassa sin organisation till
verkets uppgifter inom ramen för de av statsmakterna fastställda riktlinjerna.
Han meddelade också att postverket inte hade fattat beslut i dessa frågor
(RD 1979/80:83 s.29).

Ett tredje exempel gäller en fråga om sjuksköterskeutbildningen (1980/
81:161). Frågeställaren ifrågasatte det riktiga i att, som förordats i ett förslag
till utbildningsplan, grundläggande ämnen i sjuksköterskeutbildningen
(anatomi, fysiologi, mikrobiologi) skars ned. Utbildningsministern hänvisade
i sitt svar till den gällande befogenhetsfördelningen mellan olika
myndighetsnivåer inom högskolan enligt vilken det i detta fall skulle vara
UHÄ och SÖ som hade ansvaret för utbildningens innehåll. Det aktuella
förslaget stod enligt utbildningsministern inte i strid med de övergripande
riktlinjer som regering och riksdag har fastställt för den nya studieorganisationen.
Det ankom därför inte på honom att uttala någon uppfattning med

1 Formuleringen är ordagrant hämtad från grundlagberedningen (s. 208) med
undantag av att det i GLB:s betänkande heter ”avgöranden av särskilda ärenden”.

KU 1980/81:25

154

anledning av den framställda frågan1 (RD 1980/81:49 s. 4).

Möjligheten att uttala sig om verksamheten inom olika företag framställs i
svaren på interpellationer och frågor genomgående som starkt begränsad.
Vad först beträffar statliga företag framlade industriministern sin principiella
syn i svaret på en fråga (1979/80:260) som gällde skyldigheten för
företagsledningarna i statliga företag att rätta sig efter de intentioner för
företagandet som regering och riksdag anger. Industriministern anförde i sitt
svar följande (RD 1979/80:75 s. 10):

Rune Ångströms fråga är av stor principiell och praktisk betydelse,
eftersom den rör de grundläggande principerna för statligt företagande. Vad
Rune Ångström ytterst önskar få belyst är statsmakternas möjlighet att
generellt, eller i ett enskilt fall, styra ett statsägt aktiebolags handlande. Jag
vill därför inledningsvis slå fast att ett aktiebolag, oberoende av vem som äger
det, är ett fristående rättssubjekt. Verksamheten regleras bl. a. av aktiebolagslagen
vari anges t. ex. hur beslut skall fattas inom ett bolag. En stor del av
lagens regler går ut på att skydda bolagets långivare och övriga fordringsägare.

I ett aktiebolag finns tre beslutsorgan som är av intresse i detta
sammanhang, nämligen bolagsstämman, styrelsen och verkställande direktören.
Kompetensfördelningen mellan dessa organ kan kortfattat beskrivas
på följande sätt. Bolagsstämman är det överordnade, i sista hand beslutande
organet. Förvaltningen av bolagets angelägenheter ankommer på styrelsen
och verkställande direktören, varvid verkställande direktören svarar för den
löpande förvaltningen, medan ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen. Styrelseledamöternas och verkställande direktörens ställning
som förvaltande organ medför att de har förpliktelser inte bara mot bolaget
utan även mot t. ex. borgenärer.

Bestämmelser om bolagets verksamhet och verksamhetens syfte kan tas in
i bolagsordningen, förutsatt att bestämmelserna inte strider mot aktiebolagslagen
eller annan författning. Bolagsordningens föreskrifter är bindande för
bolagets styrelse och andra företrädare för bolaget. Beslut om ändring i
bolagsordningen fattas av bolagsstämman.

Aktieägarnas rätt att besluta i bolagets angelägenheter utövas vid
bolagsstämman. Statens ägarinflytande gör sig sålunda normalt gällande
genom bolagsstämman genom bl. a. val av styrelse och möjlighet att i
bolagsordningen ta in särskilda bestämmelser om exempelvis målsättning för
bolagets verksamhet, m. m. Statsmakterna kan vidare förbehålla sig ett mer
långtgående inflytande över ett aktiebolags verksamhet genom att i samband
med beslut om anslag uppställa villkor för användningen av lämnat
kapitaltillskott. Vidare kan avtal ingås mellan staten och aktiebolaget.

Justitieministern redovisar samma uppfattning som industriministern i ett
svar på en annan fråga (1979/80:321) som avsåg vilka konstitutionella
möjligheter regeringen har att tillmötesgå riksdagens uttalanden om att
särskild hänsyn bör tas till regionalpolitiska synpunkter när det gäller
strukturrationaliseringar. Beträffande bolagsstämmans befogenheter görs i

1 Det är svårt att komma från slutsatsen att utbildningsministern i det föregående
faktiskt har uttalat en uppfattning, nämligen i fråga om förslagets överensstämmelse
med de övergripande riktlinjerna.

KU 1980/81:25

155

justitieministerns svar följande komplettering till industriministerns svar
(RD 1979/80:96 s. 13):

Styrelsen och verkställande direktören är i princip också skyldiga att rätta
sig efter de direktiv som bolagsstämman meddelar. Stämman får emellertid
inte dirigera förvaltningen i sådan utsträckning att styrelsen förlorar sin
ställning som ansvarig handhavare av förvaltningen. Det bör särskilt
framhållas att styrelsen och verkställande direktören enligt lagen har
förpliktelser inte bara mot bolaget utan också mot utomstående, främst
bolagets borgenärer. Lagen förbjuder uttryckligen den som är ställföreträdare
för ett bolag att efterkomma föreskrifter som strider mot aktiebolagslagen
eller bolagsordningen.

Spörsmål rörande enskilda företag gällde under den studerade perioden
genomgående planerade nedläggningar och strukturrationaliseringar. Ett
typiskt exempel är en fråga (1979/80:32) om vad regeringen har gjort och vad
regeringen kommer att göra för att förhindra nedläggningen av Esseltes
tillverkningsenhet i Gävle. I svaret framhåller industriministern att regeringen
inte har några formella möjligheter att förhindra att ett enskilt företag
efter lagstadgat samråd med de anställda beslutar om nedläggning av en
produktionsenhet (RD 1979/80:16 s. 68). Liknande svar lämnades bl. a. på
frågorna 1979/80:70 och 314 (se RD 1979/80:22 s. 78 resp. 96 s. 7).

Ett enskilt företag med speciell ställning är Sveriges Radio. Som svar på en
fråga (1979/80:195) angående Sveriges Radios medlemskap i Svenska
arbetsgivareföreningen betonar utbildningsministern att Sveriges Radio är
ett fristående icke-statligt företag och att det inte ankommer på staten att ge
Sveriges Radio några direktiv om vilken arbetsgivarsammanslutning som
företaget skall tillhöra. När frågor om programmens innehåll aktualiserades i
två frågor (1979/80:322 och 539) hänvisade utbildningsministern till att det
inte tillkom honom att lägga synpunkter på programverksamheten (RD
1979/80:98 s. 6 resp. 167 s. 126).

Resultatet av denna genomgång är alltså att uttalanden om verksamheten
vid olika myndigheter endast förekommit när det gäller handlande av
myndigheterna som inte har samband med prövning av ärenden. Även i de
påträffade fall där ärendeprövningen är avslutad avstår eller vägrar
statsråden att uttala sig. Också i frågor som rör verksamheten vid olika
företag - oavsett om de är statliga eller privata - anses det föreligga hinder
mot att uttala sig.

Här bör kanske påpekas att frånvaron av meningsyttringar inte innebär att
statsråden också avstår från att redovisa vissa faktiska omständigheter av
betydelse för frågeställningen. Endast i ett fall - industriministern om
fartygskreditnämnden - lämnas inte heller denna typ av information.

Konsekvenser

Som grundlagberedningen påpekade (s. 208-209) kan en interpellation
eller fråga aldrig utmynna i ett ställningstagande av riksdagen. I interpellationsdebatter
där företrädare för alla partierna uppträder, kan dock

KU 1980/81:25

156

emellanåt en uppfattning om opinionsläget i riksdagen i dess helhet erhållas
även utan en omröstning.1

I Holmberg/Stjernquists grundlagskommentar framhålls i sammanhanget
att yrkande om misstroendeförklaring mot statsråd kan framföras under
interpellations- och frågedebatter. Ett sådant yrkande måste emellertid
bordläggas vid minst ett och högst två sammanträden innan det prövas.

Väckande av spörsmål

Enligt såväl tidigare (före 1975) som nu gällande bestämmelser skall
interpellation ha bestämt innehåll, vara försedd med motivering och beslutas
av riksdagen utan föregående överläggning. För att få till stånd en
”rationellare användning av frågeinstituten” föreslog grundlagberedningen
bl. a. (s. 288) införande i riksdagsordningen av en rekommendation som
innebar att interpellation bara borde väckas i angelägenhet av större allmänt
intresse. Beredningen föreslog också att en interpellation skulle mångfaldigas
och distribueras till ledamöterna innan den anmäldes i kammaren och att
den obligatoriskt skall bordläggas en gång. Ändringarna borde enligt
beredningen något bidra till att göra riksdagens prövning av anhållan att få
ställa interpellation mera reell. Beredningen ville vidare betona vikten av att
ledamöterna visade återhållsamhet med att väcka interpellationer mot
riksmötets slut och föreslog därför en bestämmelse om att en interpellation
som lämnas efter utgången av april skall uppta skälen till att spörsmålet reses
först vid denna sena tidpunkt. Beredningens förslag på dessa punkter
godtogs av regering och riksdag.

Ändringarna av reglerna för väckande av interpellationer synes knappast
ha gjort riksdagens prövning av interpellationsframställningarna mera reell.
Liksom tidigare fattas interpellationsbesluten undantagslöst utan omröstning.

Bestämmelsen att skäl måste uppges då en interpellation ingetts till
kammarkansliet efter utgången av april månad kan ha bidragit till
minskningen under senare år av den redan förut mycket låga interpellationsfrekvensen
under maj månad (se underbilaga 1). En genomgång av de
interpellationer som ingetts under maj månad sedan 1975 visar att de
vanligaste skälen för att en interpellation ställts vid denna tidpunkt är att en
händelse som åberopas i interpellationen har inträffat efter april månads
utgång. I några fall säger sig interpellanterna först i maj fått kännedom om
förhållanden som existerat tidigare. I två fall kan det diskuteras om något
skäl över huvud taget uppgetts (interpellation 1976/77:147 och 1978/
79:184).

1 Mera som en historisk notis kan nämnas att under slutet av 1800-talet och början av
1900-talet förekom i samband med några interpellationsdebatter s. k. massinstämmanden
som fick samma politiska betydelse som en omröstning. Se Andrén a.a. s. 208
ff.

KU 1980/81:25

157

Även reglerna om väckande av fråga kvarstår i huvudsak oförändrade i
den nya riksdagsordningen. Liksom tidigare skall fråga ha bestämt innehåll
och behöver ej beslutas av riksdagen. För att främja en övergång från
interpellationer till frågor föreslog grundlagberedningen (s. 288) att också
frågan skulle kunna ges en motivering som i förslaget till riksdagsordning
betecknades som en ”kort inledande förklaring”. Ändringen föranledde
ingen erinran under den fortsatta behandlingen av förslaget till riksdagsordning.

Besvarande av spörsmål

Liksom tidigare föreligger ingen skyldighet för statsråd att besvara
interpellationer och frågor. Till skillnad mot före 1975 måste dock ett
statsråd, som inte besvarar en interpellation inom fyra veckor, före utgången
av denna tid muntligen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår. Ett
sådant meddelande får ej följas av överläggning. En annan nyhet i de nu
gällande bestämmelserna är att interpellationer och frågor förfaller om de
inte har besvarats vid det riksmöte då de väcktes.

Några rekommendationer beträffande tidpunkten för besvarande av
interpellationer finns inte. För frågorna gäller att de skall besvaras vid en
eller två frågestunder varje vecka, om inte särskilda skäl föranleder annat.1
Enligt grundlagberedningen (s. 289) bör som särskilt skäl räknas möjligheten
att samtidigt lämna svar på en interpellation och en fråga som har nära
samband med interpellationen. En fråga bör vidare besvaras vid den
frågestund som infaller närmast efter sex dagar från det att frågan lämnades
in.

Enligt såväl tidigare som nu gällande bestämmelser kan svaret på en
interpellation delas ut till ledamöterna i förväg. I sådana fall kan statsrådet
begränsa sitt anförande till en sammanfattning av svaret. Bestämmelsen har
inte tillämpats under enkammarriksdagens tid.

Möjligheten att lämna interpellationer och frågor obesvarade har under

1970-talet utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. Antalet obesvarade
interpellationer under perioden 1971-1974 uppgick årligen till mellan en och
tre. Från och med 1975 års riksmöte har alla interpellationer besvarats vilket
får sättas i samband med införandet av fyraveckorsregeln (se ovan). Antalet
frågor som ej besvarats varierar mellan noll (1975/76 och 1976/77) och åtta
(1971). De flesta obesvarade frågorna har ställts mot slutet av vårar och
höstar. I några fall från senare år är det uppenbart att frågeställningarna
förfallit efter det att frågorna ställts. Det gäller t. ex tre frågor från januari

1 Enligt talmanskonferensens beslut 1978-11-15 skall under en normalvecka interpellationer
i första hand besvaras måndagar och fredagar (med början kl. 11 resp. 9),
frågor vid frågestund tisdagar (ev. mer än 1 timme med början kl. 15) och torsdagar
(högst 1 timme med början kl. 12).

KU 1980/81:25

158

1979 rörande virkesklausulen i det avtal med Norge som inte blev av.

Under åren 1971-1973 besvarades ca 40 % av interpellationerna inom 30
dagar.1 Under åren 1977 och 1979 - de enda år från senare tid för vilka denna
typ av statistik är tillgänglig - lämnades meddelande om att interpellationer
inte kunde besvaras inom fyra veckor i 27 resp. 16 % av fallen. Andelen
interpellationer som besvarades före utgången av tidsfristen var följaktligen
73 resp. 84 %.2 Fyraveckorsregeln har således i realiteten kommit att
uppfattas som en stark rekommendation att lämna svar på interpellationerna
före utgången av denna tidsfrist.

Bestämmelsen i riksdagsordningen kräver också att anledningen till att
svaret på en interpellation dröjer eller uteblir anges. En genomgång, som
gjorts av de förseningsmeddelanden som lämnades under 1979/80 års
riksmöte, visar emellertid att i sju fall har inget särskilt skäl angetts till varför
svaret dröjer.3 Som särskilt skäl har då i tre fall accepterats att svaret på
interpellationen enligt överenskommelse med interpellanten lämnas i
samband med svaret på en annan interpellation, en annan fråga eller i
samband med behandling av ett ärende. De återstående 24 meddelandena
fördelar sig tämligen jämnt mellan skäl som rör statsrådens förhållanden,
främst tjänsteresor, och sådana som gäller att interpellanten inte kan närvara
och motta svaret vid en tidpunkt då statsrådet avsett att lämna svaret.

Uppgifter beträffande tidpunkterna för besvarande av frågor lämnades i
utskottets granskningsbetänkande förra året (KU 1979/80:50 s. 146). Uppgifterna
avsåg hösten 1975, våren 1976, hösten 1977, våren 1979 och hösten
1979. Det framgick bl. a. att andelen frågor som besvarades inom en vecka
hösten 1975 och våren 1976 var omkring 60 %. Motsvarande andel låg under
hösten 1977 samt under år 1979 mellan 40 och 45 %. Det noterades samtidigt
att antalet frågor ökat mellan hösten 1975 och höstarna 1977 samt 1979 med
drygt 40 % och mellan våren 1976 och våren 1979 med drygt 50 %.

Beträffande utskottets uttalanden om dröjsmål vid besvarande av interpellationer
och frågor hänvisas till s. 37-38 nedan.

Spörsmälsdebatterna

För interpellationsdebatterna gäller inga särskilda regler utan endast de
allmänna reglerna i RO 2:10-15. Frågedebatterna är liksom tidigare

1 Källa: kammarkansliets statistik.

2 Källa: KU 1977/78:35, bilaga 11 och 1979/80:50, bilaga 8.

3 Dessa meddelanden återfinns i protokollet på följande ställen:

RD 57 s. 209 (Petri, meddelandet lämnat av 2:e vice talmannen)

RD 98 s. 5 (Söder)

RD 105 s. 5 (Wikström)

RD 108 s. 141 (Ullsten)

RD 132 s. 3 (Bohman)

RD 131 s. 87 (Ullsten)

RD 146 s. 125 (Ullsten).

KU 1980/81:25

159

begränsade till den som framställt frågan och det svarande statsrådet. Deras
yttranderätt är vidare begränsad på visst sätt. Det första anförandet från
varje talare får räcka högst tre minuter, det andra längst två minuter och
varje följande anförande längst en minut.

De nuvarande reglerna för frågedebatterna infördes genom riksdagsbeslut
hösten 1972 (KU 1972:33). Under 1971 och våren 1972 gällde att tiden för
varje anförande inskränktes till tre minuter och antalet inlägg från
frågeställaren begränsades till två. Bestämmelserna betingades av farhågor
att plenitiden i enkammaren kunde bli hårt ansträngd. Enligt utskottet var
den lösning som valts vid enkammarriksdagens start emellertid inte att
betrakta som definitiv. De nya reglerna, som föreslagits såväl av grundlagberedningen
som i en motion (fp, c, m, vpk), erbjöd enligt utskottet en väl
avvägd form att vidga replikrätten i frågedebatterna utan att förrycka dessa
debatters karaktär av korta replikskiften i begränsade ämnen.

Beträffande interpellationsdebatterna skall här nämnas att den genomgång
som gjorts av 1979/80 års riksmöte ger vid handen att i drygt en tredjedel
av interpellationsdebatterna deltar andra riksdagsledamöter än de som har
ställt interpellationerna. De interpellationer som under 1979/80 lockade de
flesta antalet debattörer gällde missbruk av alkohol (7 debattörer)1 och
våldspornografiska bilder (6 debattörer).2 I den senare av dessa debatter
deltog representanter för samtliga partier, i den förra alla utom vänsterpartiet
kommunisterna. Mer omfattande (räknat i antal inlägg) än den längsta av
dessa båda debatter - alkoholdebatten - var emellertid debatten om
sysselsättningen i Lessebo och andra orter i Småland,3 där debatten dock
gällde samtidigt lämnade svar på tre interpellationer och tre frågor.

Beträffande frågedebatterna skall endast påpekas att det emellanåt
förekommer att frågeställaren i debatten ersätts av annan riksdagsledamot
från samma parti.4 Riksdagsordningen tillåter egentligen inte sådana
byten.

Utvecklingen under enkammarriksdagen

Utvecklingen under 1970-talet kännetecknas av en viss förskjutning från
interpellationer till frågor (tabell 1). Under de två första riksmötena utgjorde
interpellationerna mellan 35 och 40 % av hela antalet spörsmål. Därefter har
det endast inträffat under 1975/76 års riksmöte att andelen interpellationer
överstigit 30 %. Som redan framhållits hänger denna förskjutning till en
mindre del samman med en stagnerande interpellationsfrekvens, till en
större del med en ökande frågefrekvens.

1 Interpellation 65 (samtidigt svar på fråga 129) RD 54 s. 61.

2 Interpellation 138 RD 97 s. 185.

3 Interpellation 75, 80, 81 (samtidigt svar på frågorna 140, 150 och 152) RD 55
s. 113.

4 Se t. ex. RD 1979/80:167 s. 127, 140, 143 och 190.

KU 1980/81:25 160

Tabell 1. Antal ställda interpellationer och frågor 1971-1979/80

	Interpell.	Frågor	Summa	Andel Interpell.
1971	222	410	632	35 %
1972	238	365	603	39%
1973	164	374	538	30%
1974	164	396	560	29%
1975'	66	216	282	23%
1975/76	180	382	562	32 %
1976/77	147	492	639	23 %
1977/78	172	519	691	25 %
1978/79	1562	5562	712	22%
1979/80	1883	5233	713	26%

1 1975 års riksmöte omfattade endast våren.

2 28 interpellationer och 32 frågor som ej besvarades på grund av regeringsskiftet har ej
medräknats.

3 9 interpellationer och 15 frågor som ej besvarades på grund av regeringsskiftet har ej
medräknats.

Minskningen i interpellationsfrekvensen inträder vid 1973 års riksmöte, då
antalet interpellationer går ned från 238 året före till 164. Interpellationerna
har vid flera tillfällen senare legat över denna siffra men aldrig över 200. Den
förskjutning till frågeinstitutet som därmed ägt rum kan tolkas så att
spörsmål som tidigare skulle ha ställts som interpellationer fr. o. m. 1973 blir
föremål för frågor. Den förändrade inställningen skulle kunna ses som ett
resultat av grundlagberedningens, av utskottet understrukna, uppmaning till
partierna att använda frågeinstituten på ett rationellare sätt (se nedan). Men
viktigare har troligen varit den liberalisering av reglerna för frågedebatterna
som riksdagen antog hösten 1972. Då beslöts att avskaffa den begränsning till
två inlägg från frågeställaren som hade införts vid övergången till enkammarriksdagen.
I stället infördes de nu gällande bestämmelserna.

Den ökade frågefrekvensen är särskilt tydlig fr. o .m. 1976/77 års
riksmöte. Mellan riksmötena 1975/76 och 1976/77 ökar antalet frågor från
382 till 492. Därefter har antalet frågor varit mer än 500 per riksmöte med ett
maximum hittills på 556 under 1978/79 års riksmöte. Förändringen har denna
gång inget att göra med regeländringar utan beror på partiernas förändrade
”roller” efter regeringsskiftet hösten 1976.

I tabell 2 har enkammartiden indelats i fem perioder med hänsyn till

1) mandatfördelningen mellan partierna, som normalt endast förändras i
samband med val,1 och 2) regeringens sammansättning. För varje riksmöte
har, för att utjämna effekten av partiernas olika ledamotsantal, antalet
interpellationer och frågor per ledamot beräknats.

1 Utbrytningen av två ledamöter från vpk skedde under 1976/77 års riksmöte. Tiden

före denna utbrytning har inte betraktats som en särskild period i tabell 2.

KU 1980/81:25

161

Tabell 2. Antal ställda interpellationer och frågor per ledamot och riksmöte
1971-1979/80. (1975 års riksmöte ej medtaget.) Partivis.
(^Interpellationer, F=Frågor)

	m		fp		c		s		vpk		apk
	I	F	I	F	I	F	I	F	I	F	I	F
1971-1973	0,9	1,9	1,1	2,4	0,8	0,9	0,2	0,3	1,7	3,7	_	_
1974 och 1975/76 0,8	1,5	0,6	2,9	0,7	1,2	0,1	0,4	1,3	2,8	-	-
1976/71-1917178	0,2	0,9	0,5	1,7	0,4	1,0	0,4	1,4	1,6	5,9	3,8	2,0
1978/79	0,4	1,9	0,2	0,7	0,5	1,5	0,3	1,4	1,6	5,1	5,5	1,5
1979/80	0,4	0,9	0,6	1,6	0,5	1,4	0,4	1,3	2,6	5,6	-	-

Om vi först ser på frågorna kan man konstatera att några större skillnader i
frågefrekvens inte finns mellan perioden 1971-1973 och perioden 1974 och
1975/76. Regeringsskiftet 1976 innebär att frågefrekvensen inom moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet sjunker, medan den stiger
kraftigt hos socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna. Regeringsskiftet
1978 får till resultat att antalet frågor per folkpartiledamot
ytterligare sjunker medan det genomsnittliga antalet frågor från moderata
och centerpartistiska ledamöter åter ökar. Frågefrekvensen bland ledamöter
från s, vpk och apk förändras inte särskilt mycket. Under den senaste
perioden, som omfattar riksmötet 1979/80, har frågefrekvensen inom
folkpartiet åter stigit, inom moderata samlingspartiet och centerpartiet på
nytt sjunkit, i centerpartiets fall dock högst obetydligt. Socialdemokraternas
och vänsterpartiet kommunisternas frågefrekvens ligger tämligen stilla.

När det gäller interpellationerna är tendenserna i stort sett desamma. I
flera fall är emellertid skillnaderna inte lika tydliga som för frågorna.

Spörsmålsfrekvensen för de enskilda partierna varierar således med deras
ställning som regerings- eller oppositionsparti. Då ett parti förändras från ett
regeringsparti till ett oppositionsparti ökar frekvensen. Motsatsen gäller
genomgående då ett parti övergår från oppositionsställning till regeringsställning.

För den totala frågefrekvensen skulle det emellertid inte spela någon roll
med ett regeringsskifte, under förutsättning för det första att regeringsunderlagets
storlek i riksdagen var detsamma för både den avgående som den
tillträdande regeringen och för det andra att skillnaden i frågefrekvens var
densamma för alla inblandade partier.

Vid regeringsskiftet 1976 ersattes en regering med 156 mandats underlag i
riksdagen av en annan regering som vilade på ett stöd från 180 ledamöter.
Den första förutsättningen för oförändrad frågefrekvens var alltså inte
uppfylld men det större parlamentariska underlaget för regeringen Fälldin I
borde ha lett till ett mindre antal frågor. Nu ökade tvärtom frågorna och detta
hänger samman med att den andra förutsättningen klart inte gällde. Den

11 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

162

ökade frågefrekvensen för s kompenserades inte fullt ut av minskningen för
m, fp och c. Nettoresultatet av detta blir en ökning av antalet frågor. Till
denna ökning bidrog i hög grad också att ledamöter av vänsterpartiet
kommunisterna, som stod utanför båda regeringsbildningarna, frågade mera
under regeringen Fälldin I än under regeringen Palme.

Vid regeringsskiftet hösten 1978 är det uppenbart att det är regeringsunderlagets
kraftigt minskade storlek som för med sig att antalet frågor ökar.
Regeringen Fälldin I med stöd av 180 ledamöter ersattes av regeringen
Ullsten med stöd av 39 ledamöter. Den motsatta förändringen - ett
regeringsunderlag som ökar från 39 till 175 ledamöter - förklarar minskningen
av antalet frågor efter regeringsskiftet 1979.

Ett annat sätt att studera utvecklingen under enkammarriksdagens tid är
att se hur tidsåtgången i kammaren för interpellationer och frågor har
förändrats. Tabell 3 utvisar i stort sett samma tendenser som tabellen över
antalet interpellationer och frågor (tabell 1). Tidsåtgången för interpellationer
tenderar att minska mot 1970-talets mitt men ökar åter något mot slutet
av decenniet. Debattiden för frågorna förändras ganska litet under de första
åren men går upp starkt efter regeringsskiftet 19761. Anledningen till den
nära överensstämmelsen mellan tabell 1 och tabell 3 är att den genomsnittliga
längden av interpellations- och frågedebatterna förändras högst obetydligt
under 1970-talet (se tabell 3, högre halvan). Interpellationsdebatterna varar i
genomsnitt omkring en halvtimme och frågedebatterna ca 7-8 minuter.
Under de senaste riksmötena kan möjligen skönjas en tendens till en viss
ökning av spörsmålsdebatternas längd.

Tabell 3. Tidsåtgången (i timmar) för interpellations- och frågedebatter

1971-1979/80

	Inter pell.	Frå- gor	Summa	Andel av riks-dagens totala sammantr.-tid	Per inter- pell.	Per fråga	Per spörsmål
1971	105	47	152	25 %	0,48	0,12	0,25
1972	lil	43	154	24 %	0,48	0,12	0,26
1973	74	44	118	19 %	0,46	0,12	0,22
1974	79	41	120	23 %	0,49	0,11	0,22
1975*	31	24	55	15 %	0,47	0,11	0,20
1975/76	87	33	120	19%	0,48	0,09	0,21
1976/77	72	90	162	30%	0,49	0,18	0,25
1977/78	83	58	141	22 %	0,48	0,11	0,21
1978/79	86	73	159	25 %	0,55	0,13	0,22
1979/80	99	67	166	28%	0,52	0,13	0,24

Källa: Kammarkansliets statistik

* 1975 års riksmöte omfattade endast våren.

1 Uppgiften för debattiden för frågorna under 1976/77 års riksmöte torde dock vara för
hög.

KU 1980/81:25

163

Av betydelse för arbetsplaneringen i både riksdagen och regeringskansliet
är hur spörsmålen fördelar sig i tiden. Om tillströmningen av interpellationer
och frågor är jämn under den tid riksdagen är samlad underlättas självfallet
arbetet med spörsmålen i kanslihuset samtidigt som det blir lättare att få
utrymme i riksdagens arbetsschema för spörsmålsdebatterna. Med hjälp av
två tabeller skall spörsmålens fördelning dels mellan vår och höst (tabell 4),
dels mellan de månader då riksdagen är samlad (tabell 5) belysas.

Tabell 4. Spörsmålens fördelning mellan vår och höst åren 1971-1979

	Antal	Interpellationer därav Vår Höst	Frågor Antal	Vår	därav Höst
1971	222	56%	44 %	410	67%	33%
1972	238	57 %	43 %	365	62%	38%
1973	164	54%	46 %	374	64%	36%
1974	164	51 %	49%	396	59%	41 %
1975	141	47%	53 %	373	58%	42%
1976	170	62%	38 %	388	58%	42%
1977	186	44%	56%	554	59%	41 %
1978	162	42 %	58 %	507	58%	42%
1979	166	37 %	63 %	565	61 %	39%
1971-1979	1613	50%	50 %	3 932	61 %	39%

Av samtliga interpellationer under 1970-talet har hälften ställts under
våren och hälften under hösten. Fördelningen för frågorna är i genomsnitt
60 % på våren och 40 % på hösten. Tabellen visar också att det under

1970-talet skett en förskjutning mot hösten. Denna förskjutning är för
interpellationernas del kontinuerlig. Andelen interpellationer på hösten
ökar med ett par procent för varje år bortsett från 1972 och 1976. Tendensen
är inte lika tydlig när det gäller frågorna.

Förskjutningen hänger till stor del samman med omläggningen av
riksdagsåret. Av den månadstatistik som presenteras i underbilaga 1
framgår att det knappast ställdes några interpellationer under december
månad före 1975. Anledningen var självfallet att utsikterna att få svar före
riksdagens slut, då interpellationen i praktiken förföll, inte var stora. Efter
1975 har andelen interpellationer som ställts under denna månad ökat
påtagligt samtidigt som interpellationsfrekvensen under januari minskat.

Tabell 5 visar att mönstret i fördelningen av interpellationer och frågor
över året är olika. För interpellationernas del är frekvensen högst under
januari och oktober och därefter sjunkande under våren resp. hösten.
Tendensen är särskilt markant under hösten. Det högsta månadsvärdet
noteras för oktober då 28 % av interpellationerna väcks.

För frågornas del är variationerna inte lika starka. Under vårmånaderna är
i själva verket tillströmningen av frågor mycket jämn. Hösten är något

KU 1980/81:25

164

Tabell 5. Spörsmålens fördelning mellan de månader som riksdagen sammanträder Totalt

för åren 1971-1979.

	Interpellationer Antal %	Frågor Antal	%
Jan	232	14	484	12
Feb	201	13	482	12
Mars	191	12	520	13
April	155	10	405	10
Maj	32	2	490	13
Juni	3	0	-	-
Okt	448	28	600	15
Nov	281	17	706	18
Dec	70	4	245	6
Summa	1613	100	3 932	99

ojämnare med november som en topp (18 %), inte bara för hösten utan även
för hela året. Olikheterna mellan interpellationerna och frågorna beror
självfallet på skillnaderna i reglerna för besvarandet.

Spörsmålens fördelning på statsråd och departement

En interpellation eller en fråga riktas till det statsråd som i regeringen
ansvarar för det område inom vilket spörsmålet faller. Om den som fått
interpellationen eller frågan inte är det statsråd som med hänsyn till de
regler1 som uppställts inom regeringen för arbetsfördelningen mellan
statsråden skall besvara spörsmålet, överlämnas spörsmålet till ”rätt”
statsråd. Sådana överlämnanden förekommer inte sällan och torde vanligen
bero på att det inte från början är klart vilket statsråd som skall besvara
spörsmålet därför att frågeställningen i interpellationen eller frågan knyter
an till flera statsråds ansvarsområden.

Som bekant får statsråden högst olika antal frågor och interpellationer. Av
tabell 6, som avser 1979/80 års riksmöte, framgår att industriministern fick
flest spörsmål, närmare en femtedel av alla interpellationer och frågor.
Kommunikationsministern kom därnäst med drygt 10 % av alla besvarade
spörsmål. Dessa båda statsråd svarar tillsammans för 30 % av alla
interpellationer och frågor.

1 Departementsförordningen (1963:214) samt statsministerns förordnanden enligt
RF 7:5 att ärende eller grupp av ärende, som hör till visst departement, skall
föredragas av annat statsråd än departementschefen.

KU 1980/81:25

165

Tabell 6. Antalet interpellationer och frågor som besvarats av resp. statsråd
vid 1979/80 års riksmöte. Rangordnade efter spörsmålsfrekvens

Statsråd	Inter- pell.	Frågor	Summa	%	Svar	I % av summa spörsmål
Industrimin.	44	87	131	18,5	92	70,2
Kommunikationsmin.	13	69	81	11,5	71	87,7
Jordbruksmin.	18	44	62	8,8	55	88,7
Utrikesmin.	16	33	49	6,9	42	85,7
Arbetsmarknadsmin.	11	34	45	6,4	44	97,8
Justitiemin.	9	36	45	6,4	39	86,7
Utbildningsmin.	9	26	35	5,0	35	100
Budgetmin.	5	26	31	4,4	29	93,5
Britt Mogård	10	20	30	4,2	29	96,7
Elisabet Holm	8	21	29	4,1	22	75,9
Carl Axel Petri	4	23	27	3,8	27	100
Handelsmin.	3	23	26	3,7	24	92,3
Socialmin.	11	14	25	3,5	22	88,0
Statsmin.	2	14	16	2,3	15	93,8
Bostadsmin.	6	10	16	2,3	13	81,3
Försvarsmin.	4	11	15	2,1	14	93,3
Karin Andersson	1	11	12	1,7	11	91,7
Kommunmin.	4	7	11	1,6	11	100
Ekonomimin.	5	2	7	1,0	7	100
Olof Johansson	2	5	7	1,0	7	100
Georg Danell	3	3	6	0,8	6	100
Summa	188	519	707	100	615	87,0

Tabellen visar också i vilken utsträckning som statsråden gav gemensamma
svar på två eller flera spörsmål. För alla de 707 spörsmålen gäller att de
besvarades genom 615 svar. Antalet svar uppgick alltså till 87 % av antalet
spörsmål. De statsråd som fått många interpellationer och frågor kunde av
naturliga skäl begagna sig av denna möjlighet oftare än statsråd med få
spörsmål. Industriministern minskade sålunda antalet svar från tänkbara 131
till faktiska 92 (ca 30 %) vilket är mer än för något annat statsråd.
Möjligheten att besvara flera spörsmål gemensamt utjämnar följaktligen
något den ojämna arbetsbelastningen mellan statsråden i fråga om interpellationer
och frågor.

Fördelningen av spörsmålen mellan statsråden är naturligtvis en följd av
den dagspolitiska utvecklingen och varierar därför sannolikt år från år. Det
är därför av intresse att följa utvecklingen under en något längre tid. Denna
redovisning skall emellertid göras på departements- och inte på statsrådsnivå,
beroende bl. a. på att statsrådens ansvarsområden har förändrats mer
under senare år än departementens.

Uppgifterna i diagram 3 avser perioden sedan de senaste större förändringarna
i departementsindelningen företogs vilket skedde den 1 januari
1974. Från redovisningen har dock undantagits 1975 års riksmöte som ju

KU 1980/81:25

166

Diagram 3. Antal besvarade spörsmål departementsvis 1974-1979/80 (1975
års riksmöte ej medräknat).

Staplarna representerar från vänster räknat: 1974,1975/76,1976/77,1977/78,
1978/79, 1979/80.

Streckad stapeldel = antal interpellationer
Ofylld stapeldel = antal frågor

100

.49

Alf

52T -

,24 25 25

—I |161

15.

333

Social

Försvar

Utrikes

Justitie

120

100 - W

55,

18 19

Ekonomi + Budget
(före 1976/77
Finans)

■ ■Kommunikation

Utbildning

170

Jordbruk

Handels

180

157

160

140

120

10S

100

Arbetsmarknad Bostad Industri

1 Inkluderar spörsmål besvarade av samordningsministrar.

Kommun

KU 1980/81:25

167

endast omfattade våren 1975. Även efter den 1 januari 1974 har departementsindelningen
ändrats en gång, nämligen när finansdepartementet i
november 1976 delades upp på ekonomi- och budgetdepartementen. För att
få jämförbarhet med perioden före uppdelningen har därför i diagram 3
siffrorna för ekonomi- och budgetdepartementen lagts samman. Vissa
ärendeomfördelningar har också ägt rum mellan departementen under
senare år. De enda av dessa som kan ha någon betydelse för jämförelsen
mellan åren är att de regionalpolitiska frågorna (inkl. frågor om hantverk,
företagarföreningar m. m.) flyttades från arbetsmarknads- till industridepartementet
den 1 maj 1977, de kyrkliga frågorna från utbildnings- till
kommundepartementet den första juni 1977 samt alkoholfrågorna (utom
tillverkning och försäljning) från budget- till socialdepartementet den 1
januari 1978.

Av diagram 3 kan utläsas att den ökning av spörsmålen som ägt rum sedan
1976/77 (jfr tabell 1) nästan helt och hållet faller på industridepartementet.
Under de två första riksmötena som undersökts bereddes ett förhållandevis
litet antal interpellationer och frågor inom industridepartementet. Fr. o. m.
1976/77 har industridepartementet haft det klart högsta antalet spörsmål.
Under 1978/79 och 1979/80 var antalet ungefär dubbelt så stort som för
kommunikationsdepartementet som hade näst flest spörsmål.

Vissa mindre ökningar under undersökningsperioden kan också urskiljas
för jordbruksdepartementet och möjligen för arbetsmarknads- och kommundepartementen.
För kommunikationsdepartementets del har vidare
svängningarna mellan åren varit ganska stora. Huvudintrycket i övrigt är
emellertid att situationen för flertalet departementet har varit påfallande
stabil när det gäller tillströmningen av interpellationer och frågor.

Beredningen av svaren på spörsmålen

För beredningen av svaren på interpellationer och frågor finns för samtliga
departement gemensamma anvisningar endast i fråga om delning. Enligt
dessa anvisningar (daterade 1979-11-07) skall svar på interpellationer och
frågor delas i samma utsträckning som propositioner, lagrådsremisser,
förordningar och kommittédirektiv. Handläggningen torde även i övrigt följa
ungefär samma mönster i de olika departementen. En redogörelse skall
lämnas för handläggningen inom de två mest belastade departementen,
industri- och kommunikationsdepartementen.

Inom industridepartementet har expeditionschefen upprättat promemorior
om besvarande av interpellationer resp. besvarande av frågor. Av dessa
båda promemorior framgår att när en interpellation eller fråga kommer in till
industriministern, registreras den av statsrådets sekreterare. Sekreteraren
utser även handläggare, som skall utarbeta förslag till svar, och bestämmer
datum för besvarandet. Spörsmålet delas sedan inom departementet till
samtliga chefstjänstemän, enhets- och sekretariatschefer m. fl. Handlägga -

KU 1980/81:25

168

ren utarbetar därefter ett förslag till svar som först går på intern delning inom
departementet. Efter att synpunkter kommit in utarbetar handläggaren ett
nytt förslag till svar som sedan skall gå på delning inom regeringskansliet.
Tiden, inom vilken erinringar mot svaret skall lämnas, bör enligt dessa PM
vara ett par dygn för interpellationer och minst ett dygn för frågor. En slutlig
version av svaret utarbetas därefter. Senast 24 timmar före interpellationssvarets
avlämnande skall riksdagen erhålla svaret. För frågesvar gäller att
riksdagen skall ha svaret senast en timme före frågestundens början. Svaren
läggs i tre olika kuvert, som genom riksdagens försorg distribueras till
interpellanten/frågeställaren, kammarkansliet och massmedia. Hos statsrådets
sekreterare arkiveras interpellationen/frågan, det slutgiltiga svaret,
bakgrundsmaterial, det förslag till svar som gått på delning i regeringskansliet
samt återsända delningsexemplar med ändringsförslag. Från kommunikationsdepartementet
har lämnats följande uppgifter om handläggningen
av interpellationer och frågor.

Ett spörsmål som kommit in till kommunikationsministern registreras först
av statssekreterarens sekreterare och fördelas på enhet. Det kopieras till
bl. a. statsrådet, statssekreteraren, informationssekreteraren och chefen för
den enhet som berörs. En handläggare vid enheten får i uppgift att utarbeta
förslag till svar. Förslaget föredras för statssekreteraren, vid behov för
kommunikationsministern. Det eventuellt omarbetade svaret går därefter på
den föreskrivna delningen inom regeringskansliet och departementet.

Delningstiden för frågesvar är, om möjligt, tre fyra dagar men många
gånger måste delningstiden göras kortare. För interpellationssvar är
delningstiden längre. Då reaktionerna inkommit utarbetar den ansvarige
handläggaren den slutliga versionen av svaret och föredrar detta inför
statsrådet, som ger ”klarsignal”.

Svar på interpellationer tillhandahålls riksdagen dagen innan kommunikationsministern
lämnar svaret i kammaren, vid behov sänds svaret till
hemadressen, exempelvis i samband med helger.

Svar på frågor tillhandahålls tre timmar före frågestundens början.

Svaren läggs i tre olika kuvert, som genom riksdagens försorg distribueras
till interpellanten/frågeställaren, kammarkansliet och referentläktaren.

I arkivet som finns hos statssekreterarens sekreterare läggs förutom
spörsmålet och svaret även den promemoria som i allmänhet upprättas samt
vissa viktigare delningsexemplar t. ex. statsrådsberedningens och samordningskansliernas.
De arkiverade delningsexemplaren gallras ut efter ett
år.

För de handlingar som departementen upprättar och infordrar i samband
med utarbetande av svar på spörsmål gäller reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.
Ett yttrande eller en promemoria över ett spörsmål som infordras
utanför regeringskansliet t. ex. från en myndighet blir sålunda allmän i och
med att yttrandet eller promemorian kommit in till departementet.
Handlingar som kommer till inom regeringskansliet t. ex. arbetspromemo -

KU 1980/81:25

169

rior, förslag till svar, delningsexemplar blir inte allmänna såvida de inte tas
om hand för arkivering.

Problem och reformförslag under 1970-talet

Grundlagberedningen (s. 287) fann anledning till kritik mot frågeinstituten
i främst två hänseenden. För det första ansåg man inom beredningen att
det förelåg ett visst missbruk av frågeinstituten. Enligt utredningen hade
interpellationen inte till fyllest markerats som och lämpats till ett instrument i
angelägenheter av mera allmänt intresse. Interpellationsformen används inte
sällan i fall då den enkla frågan hade bort anlitas, och vice versa. För det
andra menade beredningen att spörsmålen blivit ett problem vid riksdagens
arbetsplanering. Enligt beredningen tillgodosåg de dåvarande föreskrifterna
inte tillräckligt ett behov att hålla inom rimliga gränser den tid som i
riksdagen sammanlagt kunde anslås till att besvara frågor och interpellationer.

Mot denna bakgrund utarbetades inom utredningen ett förslag som
innebar övergång till ett system med tre frågeformer: interpellationer, frågor
försedda med en kortare motivering och enkla frågor. Enligt förslaget skulle
det krävas anslutning från minst tio riksdagsledamöter för att en interpellation
skulle få framställas. Vid remiss av förslaget till riksdagens partigrupper
fick förslaget ett blandat mottagande. Mot den föreslagna utformningen av
interpellationsinstitutet riktades kritik som bl. a. gick ut på att begränsningen
av rätten att interpellera kunde tänkas leda till att högst välmotiverade
aktioner av enskilda ledamöter stoppades. Från flera håll vitsordades
emellertid att användningen av frågeinstituten inte var konsekvent.

Beredningen övervägde därefter uppslaget att överlåta åt ett förtroendevalt
organ att ge tillstånd till interpellationer. Man tänkte sig att redan en
minoritet inom detta organ skulle kunna bevilja tillstånd. Beredningen fann
emellertid att inte heller detta förslag skulle gå fritt från kritik.

Beredningen nöjde sig i detta läge med att föreslå vissa mindre
förändringar för vilka tidigare redogjorts. Beredningen ansåg sig kunna
räkna med medverkan från partigruppernas sida för att få till stånd en
rationellare användning av frågeinstituten. Enligt beredningen borde
riksdagen avvakta verkningarna av dessa förändringar innan mera genomgripande
reformer av spörsmålsinstitutet övervägdes. Även utskottet
(KU 1973:90 s. 87) underströk vikten av att partigrupperna verkar för en
rationellare användning av frågeinstituten.

I ett par motioner från senare år diskuteras den arbetsbelastning för
statsråden som besvarandet av ett ökande antal spörsmål innebär. Enligt
motionen 1978/79:1102 av Gunnar Richardson (fp) skulle det finnas
anledning att undersöka hur frågeinstitutet skulle kunna utvecklas ytterligare
utan att det leder till att statsrådens arbetstid i än högre grad skulle komma
att bindas till riksdagens frågestunder. Den möjlighet som då står till buds är

KU 1980/81:25

170

enligt motionären att låta statsråden besvara vissa frågor skriftligt. Konstitutionsutskottet
(KU 1978/79:29) avstyrkte enhälligt motionen med motiveringen
att en begränsning av riksdagsledamöternas möjligheter att få till
stånd muntlig debatt med statsråd i aktuella politiska frågor skulle leda till en
inskränkning i riksdagens kontrollmakt. Utskottet ville dock inte utesluta att
frågeinstitutets praktiska tillämpning kan behöva ses över i framtiden.
Riksdagen följde utskottet.

I motion 1979/80:457 av Anders Gernandt (c) uttalas förhoppningen att
det skulle kunna uppnås en viss återhållsamhet i antalet interpellationer och
frågor. En övergång till enbart skriftliga svar är enligt motionären helt
orimligt. En förkortning av debattiden skulle eventuellt kunna övervägas. I
konstitutionsutskottets betänkande (KU 1979/80:44) upprepas i stort sett
argumenteringen från föregående år. En begränsning av riksdagsledamöternas
möjligheter att få till stånd muntlig debatt med statsråd borde enligt
utskottet inte komma i fråga utan mycket starka skäl. Den praktiska
tillämpningen, t. ex. vad gäller debattreglerna, kunde dock behöva prövas.
Utskottet erinrade i sammanhanget om den arbetsgrupp som tillsatts inom
utskottet för att se över frågor om riksdagens arbetsformer. På utskottets
enhälliga förslag avslogs motionen av riksdagen.

Ett annat problem, som varit föremål för diskussion i riksdagen vid flera
tillfällen under senare år, gäller dröjsmål med besvarande av interpellationer
och frågor. Problemet togs upp i en fråga (1976/77:431) till statsminister
Fälldin av herr Pettersson i Lund (s) i maj 1977 (RD 1976/77:132 s. 101).
Frågeställaren, som åberopade statistik från 1976 och 1977, ansåg att det
hade skett en försämring sedan den borgerliga regeringen trätt till.
Statsministern svarade att en genomgång som han själv låtit göra visade att
många frågor hade besvarats efter den tid på en vecka som riksdagsordningen
rekommenderat. Enligt statsministern var det troligt att förseningarna i en
del fall berodde på att det hade visat sig svårt att finna en tid för svar som
passade både frågeställare och statsråd. Det hade också hänt att frågestunden
inte hade räckt till för de svar som har varit klara att avlämnas.
Statsministern pekade också på att antalet frågor ökat med 25 % från de fyra
första månaderna 1976 till samma period 1977.

Problemet med försenade svar på frågor och interpellationer har därefter
tagits upp av konstitutionsutskottet under granskningsarbetet 1978 och 1980.
Vid 1978 års granskning (KU 1977/78:35 s. 16-18) anförde utskottet bl. a.
följande:

Enligt utskottet är det självfallet omöjligt att helt undvika vissa tidsöverdrag
när det gäller besvarandet av interpellationer och frågor. Det kan t. ex.
vara sjukdomsfall eller utrikes tjänsteresa som nödvändiggör senareläggning
av svar, vilket i sin tur sammanhänger med antingen vederbörande statsråds
eller frågeställares förhållanden. Även måste hänsyn tas till det stora antalet
interpellationer och frågor som förekommit under senare år. Det kan särskilt
under mycket arbetstyngda perioder vara svårt att vid planeringen av

KU 1980/81:25

171

kammarens arbete få tid för alla interpellation- och frågedebatter. Utskottet
vill dock framhålla angelägenheten av att tidsöverdrag i möjligaste mån
undviks. Inte minst ur allmänhetens synpunkt är det av stor vikt att en fråga
inte har förlorat sin aktualitet när den besvaras.

I en reservation (7 s) föreslogs bl. a. följande tillägg till utskottets skrivning
på denna punkt:

Utskottets granskning har som tidigare framgått givit vid handen att
påfallande många tidsöverdrag beträffande svar på frågor förekommit under
hösten 1977. Inte mindre än 48 frågor besvarades först inom tre veckor eller
längre tid, i några fall efter hela 5-7 veckor. Utskottet anser denna utveckling
oroande och synnerligen otillfredsställande.

Riksdagen anslöt sig till utskottets skrivning.

I stort sett samma synpunkter anfördes av utskottet då frågan togs upp igen
i 1980 års granskning (KU 1979/80:50 s. 13). Utskottet var denna gång
enhälligt.

Bland de andra frågor som har varit aktuella under 1970-talet skall här
endast nämnas två som togs upp i följdmotioner till grundlagspropositionen
våren 1973. I motion 1973:1886 av herr Molin (fp) föreslogs som en
ytterligare förenkling av kammararbetet att beslut om att interpellation får
framställas skall fattas av talmannen i stället för av riksdagen. Konstitutionsutskottet
(KU 1973:26 s. 87) erinrade om att en interpellation, innan den
anmäls av talmannen, skall delas ut till ledamöterna. Enligt utskottet skulle
riksdagens ställningstagande till frågan om en interpellation skall få
framställas härigenom underlättas. Utskottet avstyrkte enhälligt motionen. I
ett särskilt yttrande av herr Molin, vilket rörde direktiven till den utredning
om riksdagens arbetsformer som utskottet hade förordat, framhölls att den
föreslagna utredningen även borde pröva detta uppslag i syfte att förenkla
riksdagsarbetet.

I den andra motionen, 1973:1862 av herr Ahlmark m. fl. (fp), kritiserades
förslaget att meddelande från statsråd varför svar på interpellation uteblir
eller anstår inte får följas av överläggning. Motionärerna ansåg att
överläggning om meddelande om interpellation borde få äga rum, dock endast
mellan statsrådet och interpellanten och med samma tidsbegränsningar som
gäller vid frågedebatt. Utskottet (KU 1973:26 s. 88) framhöll att regeln om
att debatt ej får följa på dessa meddelanden har visst samband med regeln om
att skyldighet inte föreligger för ett statsråd att besvara en interpellation.
Sistnämnda regel skulle enligt utskottet bli verkningslös om någon form av
debatt tilläts när dessa meddelanden lämnas. Utskottet erinrade även om en
interpellants möjlighet att vid uteblivet svar i stället rikta en fråga till
statsrådet. På utskottets enhälliga förslag avslogs motionen av riksdagen.

KU 1980/81:25

172

Internationell utblick1

Spörsmålsinstitut av något slag finns i de flesta länder med parlamentariskt
styrelseskick. Särskilt i länder som bygger på den brittiska parlamentariska
traditionen utgör spörsmålsinstituten ett av de mest karakteristiska inslagen i
parlamentets kontroll av regeringen. I länder med s. k. maktbalanssystem
(makten delad mellan en folkvald president och parlamentet) saknas i
allmänhet spörsmålsinstitut. Så är t. ex. fallet i Förenta staterna.

Alla nordvästeuropeiska länder har liksom Sverige mer än ett spörsmålsinstitut.
I flera fall rör det sig om tre eller flera frågeformer. Den principiellt
sett viktigaste skillnaden mellan dessa olika frågeformer är om de inbegriper
någon sanktionsmöjlighet, t. ex. en omröstning. I de flesta andra länder i
Nordvästeuropa finns till skillnad från i Sverige ett spörsmålsinstitut som
tillåter att debatten avslutas med en votering som gäller regeringens
handlande i den fråga som debatterats eller parlamentets förtroende för
regeringen över huvud taget. Denna frågeform kallas i allmänhet för
interpellation. Interpellation i den svenska formen, dvs. med möjlighet till
allmän debatt men ingen förtroendeomröstning eller annan sanktion, finns
endast i Österrike. Trots skillnaden skall dock det svenska interpellationsinstitutet
jämföras med dess namne i andra länder.

Frågor

Som så många andra parlamentariska sedvänjor uppstod frågeinstitutet i
Storbritannien. En särskild procedur har funnits sedan 1849, då svaren
började lämnas vid särskilda frågestunder (question time). 1902 infördes
möjligheten att begära skriftliga svar. Sedan detta år har det också varit
tillåtet för ministrarna att vid tidsbrist lämna skriftliga svar.

Liksom i Storbritannien finns i flera andra länder möjlighet för frågeställaren
att begära skriftligt i stället för muntligt svar på frågor. Så är t. ex. fallet
i Danmark och Norge. I Finland kan frågor ställas muntligt eller skriftligt. De
skriftliga frågorna kan besvaras skriftligt eller muntligt, de muntliga endast
muntligt.

Muntliga svar lämnas i de flesta länder vid en frågetimme en gång i veckan.
Så är fallet i Danmark, Nederländerna, Norge och Västtyskland. I det
engelska parlamentet anordnas en frågestund fyra gånger i veckan.

Den tid som ministrarna får på sig att förbereda frågesvaren varierar
starkt. En ytterlighet representeras av det österrikiska nationalrådet där
svaren på muntliga frågor måste lämnas vid det sammanträde då frågorna
ställs. I Danmark skall muntliga svar lämnas på frågor som inlämnats senast
48 timmar före frågetimmen. Skriftliga svar skall lämnas inom sex dagar.
Liknande regler finns i Storbritannien. Skriftliga svar får i vissa länder ta lång

1 Avsnittet bygger i huvudsak på uppgifter ur Parliaments of the World, ed. by V.
Herman & F. Mendel, London: Macmillan, 1976. Tabell 64.

KU 1980/81:25

173

tid, två veckor i Västtyskland och tre i Nederländerna. I Finland där svaren
på skriftliga frågor kan vara både skriftliga och muntliga får svaren dröja upp
till 30 dagar.

I flertalet länder tillåts frågeställaren att ställa en eller två kompletterande
frågor. Knappast något land har dock så generösa regler för ytterligare inlägg
från frågeställaren som Sverige.

Begränsningar i parlamentsledamöternas rätt att ställa frågor är inte
vanligt förekommande.

I Västtyskland kan en ledamot inte ställa fler än två muntliga frågor per
vecka. Skriftliga frågor (kleine Anfragen) kräver anslutning från minst 26
ledamöter.

I Storbritannien finns flera slags begränsningar i möjligheterna att få
muntliga svar.1 En ledamot får t. ex. inte ställa mer än ett visst antal frågor
för muntligt besvarande under en period av tio sammanträdesdagar. F. n. får
åtta frågor ställas under en sådan period, dock ej fler än två frågor någon viss
dag och inte mer än en fråga till en viss minister. En annan begränsning gäller
ämnet för frågorna. På liknande sätt som i Sverige måste spörsmålen handla
om frågor som ministrarna är ansvariga för eller som de kan göras ansvariga
för genom lagstiftningsåtgärder eller administrativa avgöranden. Vidare får
en viss fråga inte ställas mer än en gång under en parlamentssession. Detta
förbud gäller dock inte om frågan förblivit obesvarad efter tre månader.
Slutligen tillämpas ett system för besvarande av frågor som i stora drag
innebär följande. Departementen delas upp i fyra grupper. Varje grupp av
departement har en viss fast dag i veckan (måndag, tisdag, onsdag eller
torsdag) då frågorna till dessa departement skall besvaras. Då tiden för
besvarande av frågorna, 45-55 minuter per dag, i allmänhet är för kort i
förhållande till antalet frågor, måste man också fastställa i vilken ordning
frågorna skall tas upp. Detta sker genom att de departement som ingår i
gruppen ordnas i en viss följd, som sedan roteras vecka för vecka. Om t. ex.
en viss grupp består av departementen A, B, C och D besvaras den första
veckan frågorna i ordningen A, B, C och D. Om då endast svar lämnas på
frågorna till departementen A och B kommer departementen vid nästa
frågestund en vecka senare att tas upp i ordningen C, D, A och B. Lämnas då
endast svar på frågorna till C-departementet, blir ordningen mellan
departementen vid den därpå följande frågestunden D, A, B, C etc.
Systemet för gruppindelning av departementen och ordningsföljden mellan
dem revideras i allmänhet flera gånger om året. Till sist skall nämnas att
något tvång att besvara ställda frågor ej föreligger. Till skillnad från i Sverige
utnyttjas denna regel för att åstadkomma ytterligare starka begränsningar i
besvarandet av frågor.

1 Detta avsnitt bygger på R. Borthwick, ”Questions and Debates” i The House of
Commons in the Twentieth Century ed. by S. A. Walkland (Oxford: Clarendon Press,
1979) och N. Chester ”Questions in the House” i The Commons in the Seventies ed.
by. S. A. Walkland & M. Ryle (Glasgow: Fontana/Collins; 1977).

KU 1980/81:25

174

Interpellationer

I flera länder krävs anslutning från mer än en ledamot för att en
interpellation skall få väckas. Av de nordiska länderna är det dock endast
Finland som har en sådan regel. Där krävs att minst 20 ledamöter har
undertecknat interpellationen. I Västtyskland och Österrike finns liknande
bestämmelser. I båda dessa länder finns två former av interpellationer. Den
ena innebär att ett frågesvar övergår i en allmän debatt på begäran av ett visst
antal ledamöter (i Västtyskland 26). Den andra formen är ett självständigt
institut, i Förbundsdagen kallat Grosse Anfrage. Ett antal ledamöter (i
Västtyskland 26) riktar en fråga till regeringen och frågesvaret följs av
debatt.

Som framhölls tidigare har de flesta länder regler som möjliggör att en
interpellationsdebatt avslutas med en förtroendeomröstning. Så är fallet i
Belgien, Danmark, Finland och Nederländerna. I Norge kan förslag
framställas under interpellationsdebatten. Förslaget kan överlämnas till ett
utskott, till regeringen, bli bordlagt för senare behandling eller behandlas
genast. Liknande regler gäller för Grosse Anfrage i Förbundsdagen.

Gemensamt för interpellationsinstitutet i dessa länder är att det begagnas
tämligen sparsamt och endast i frågor av större politisk betydelse.

KU 1980/81:25 175

Underbilaga 1 A

Interpellationernas fördelning mellan de månader som riksdagen sammanträtt åren

1971-1979

	J	F	M	A	M	J	O	N	D	Summa
1971	33	29	35	18	8	1	65	32	1	222
	15 %	13%	16 %	8 %	4 %	0%	29%	14%	0%	99%
1972	34	43	24	31	3	-	63	40		238
	14%	18%	10 %	13%	1 %		26%	17 %		99%
1973	27	26	16	16	2	2	52	23		164
	16%	16%	10%	10%	1 %	1 %	32%	14%		100%
1974	29	12	22	15	5	-	64	17		164
	18 %	7 %	13 %	9%	3 %		39%	10%		99%
1975	27	12	7	18	2	-	45	26	4	141
	19%	9%	5 %	13 %	1 %		32%	18%	3 %	100%
1976	25	35	25	17	3	-	30	27	8	170
	15 %	21 %	15 %	10%	2 %		18%	16%	5%	102%
1977	23	17	25	15	2	-	60	25	19	186
	12%	9 %	13 %	8%	1 %		32%	13 %	10%	98%
1978	20	11	19	15	3	-	33	44	17	162
	12%	7%	12 %	9%	2%		20%	27%	10%	99%
1979	14	16	18	10	4	-	36	47	21	166
	8%	10%	11 %	6%	2%		22%	28%	13 %	100%
Summa	232	201	191	155	32	3	448	281	70	1 613
	14%	13%	12 %	10%	2%	0%	28%	17%	4%	100%

KU 1980/81:25 176

Underbilaga 1 B

Frågornas fördelning mellan de månader som riksdagen sammanträtt åren 1971-1979

	J	F	M	A	M	J	O	N	D	Summa
1971	39	54	82	40	61	_	60	60	14	410
	10%	13 %	20%	10%	15 %		15 %	15%	3 %	101 %
1972	34	68	46	48	30	-	57	68	14	365
	9%	19%	13 %	13%	8 %		16%	19%	4%	101 %
1973	62	53	50	32	41	-	40	85	11	374
	17%	14%	13 %	9%	11 %		11 %	23 %	3%	101 %
1974	49	43	48	32	62	-	79	76	7	396
	12%	11 %	12 %	8%	16%		20%	20%	2%	101 %
1975	60	42	28	54	32	-	74	64	19	373
	16%	11 %	8%	14%	9%		20%	17%	5 %	100%
1976	51	48	46	40	40	-	52	69	42	388
	13 %	12%	12 %	10%	10%		13%	18%	11 %	99%
1977	64	63	78	48	76	-	115	62	48	554
	12%	11 %	14 %	9%	14%		21 %	11 %	9%	101 %
1978	46	49	56	66	77	-	58	113	42	507
	9%	10%	11 %	13 %	15 %		11 %	22%	8%	99%
1979	79	62	86	45	71	-	65	109	48	565
	14%	11 %	15 %	8 %	13 %		12%	19%	8%	100%
Summa	484	482	520	405	490	-	600	706	245	3 932
	12%	12%	13 %	10%	13 %		15%	18%	6%	99 %

KU 1980/81:25

177

Bilaga 9

PM angående regeringens behandling av riksdagens skrivelser

I en skrivelse som regeringen årligen lämnar till riksdagen samtidigt med
budgetpropositionen redovisas behandlingen av riksdagsskrivelser under
perioden 1 december näst föregående år-30 november föregående år.
Skrivelsen, som ej utskottsbehandlas, läggs regelmässigt till handlingarna
samma dag som den anmäls i riksdagen.

I föregående års granskningsbetänkande (KU 1979/80:50 s. 27-28) ställde
sig utskottet bakom en omläggning av redovisningsperioden som hade

föreslagits av statsrådsberedningen. Enligt detta förslag skulle skrivelsen
omfatta regeringens beslut under tiden fr. o. m. ett riksmötes början till
nästa riksmötes början och överlämnas till riksdagen i månadsskiftet
oktober-november. Utskottet ansåg att den planerade omläggningen borde
kombineras med en förbättring på vissa punkter av skrivelsens uppläggning
och innehåll. Från statsrådsberedningen har erfarits att omläggningen
kommer att ske under innevarande år. Den första skrivelsen enligt den nya
ordningen kommer alltså att lämnas i månadsskiftet oktober-november
1981.

I sedvanlig ordning har en översiktlig granskning företagits av årets
skrivelse (1980/81:102) med redogörelse för behandlingen av riksdagens
skrivelser till regeringen. I tabell 1 redovisas antalet slutbehandlade och ej
slutbehandlade riksdagsskrivelser, fördelade på de år då skrivelserna kom in
till regeringen.

Tabell 1. Regeringens behandling under perioden 1 december 1979-30
november 1980 av riksdagens skrivelser

Riksdagsskrivelsen	Slutbehandlad	Ej slutbehandlad
inkommit till	1979-12-01—
regeringen	1980-11-30
Före 1975	1	14
1975	2	5
1976	2	10
1977	3	14
1978	14	13
1979	45	42
1980 1	339	77
Summa	406	175

1 Inkommit före 1 december.

12 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

178

Av tabellen framgår bl. a. att antalet skrivelser som ej slutbehandlats
t. o. m. den 30 november 1980 uppgick till 175. Motsvarande siffra för de fem
senaste åren har varit:

1975 108

1976 141

1977 148

1978 157

1979 150

Balansen av ej färdigbehandlade riksdagsskrivelser steg alltså med 25
skrivelser under föregående år.

KU 1980/81:25

179

Bilaga 10

angående regeringens hänsynstagande till den fysiska riksplaneringen vid
beslut om byggnadsplaner för fritidsbebyggelse

Undersökningen avser regeringens praxis vid beredning och beslut i
byggnadsplaneärenden som innebär utbyggnad av enskild fritidsbebyggelse i
områden som berörs av geografiska riktlinjer i den fysiska riksplaneringen. I
samråd med bostadsdepartementet har vissa viktigare ärenden som avgjordes
under tiden juni 1975-december 1980 valts ut. De utvalda ärendena är
samtliga byggnadsplaneärenden av detta slag där bostadsdepartementets
planenhet, som handlägger dessa ärenden, har samrått med departementets
enhet för fysisk riksplanering. Sammanlagt ingår i undersökningen 43 beslut
(se underbilaga 1), varav 12 fattades av regeringen Palme, 8 av regeringen
Fälldin I, 4 av regeringen Ullsten samt 19 av regeringen Fälldin II.

Som bakgrund till undersökningen redovisas i de fyra följande avsnitten: 1.

En översikt av den fysiska riksplaneringen.

2. Geografiska riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.

3. Riktlinjernas betydelse för handläggningen av enskilda ärenden.

4. Gällande regler för handläggningen av byggnadsplaneärenden.

Undersökningens resultat redovisas i avsnitt 5.

1. Den fysiska riksplaneringen - en översikt

Arbetet med den fysiska riksplaneringen påbörjades i slutet av 1960-talet.
Bakgrunden var bl. a. att det i skilda delar av landet hade uppstått knapphet
på vissa typer av naturtillgångar och konflikter om deras användning. För att
lösa sådana konflikter och i syfte att hushålla med landets mark- och
vattentillgångar krävdes ställningstaganden från nationella utgångspunkter.

Regeringen redovisade i proposition 1972:111 bilaga 2 förslag till riktlinjer
för hushållning med mark och vatten och till former för en fortlöpande fysisk
riksplanering. I propositionen anges tre huvuduppgifter för en fortlöpande
fysisk riksplanering. En första huvuduppgift är att kartlägga dels de
långsiktiga önskemål som skilda intressen riktar mot mark och andra
naturtillgångar, dels de tillgångar som svarar mot anspråk som kan förutses.
En andra huvuduppgift är att analysera i vilken utsträckning det föreligger
konflikter mellan olika anspråk och klarlägga konsekvenserna av alternativa
sätt att utnyttja naturresurserna. Den tredje huvuduppgiften är att, i den mån
det är motiverat av riksintresse, dra upp riktlinjer för hushållningen med

KU 1980/81:25

180

sådana naturtillgångar som är eller kan väntas bli efterfrågade av skilda
intressen eller som är särskilt känsliga för miljöpåverkan.

Förslagen i propositionen godtogs i allt väsentligt av riksdagen i december
1972 (CU 1972:35, rskr 1972:348). Arbetet med att fullfölja och vidareutveckla
riktlinjerna har därefter gått vidare i ett programskede och ett
planeringsskede.

Under programskedet redovisade kommuner och länsmyndigheter hur
man avsåg att följa upp den fysiska riksplaneringens intentioner i främst den
kommunala planeringen. Efter yttranden från organisationer och myndigheter
tog regeringen i beslut län för län ställning till programförslagen. I
proposition 1975/76:1 redovisade regeringen resultatet av programskedet.
Riksdagen hade inga erinringar mot programarbetets resultat och godkände
de av regeringen föreslagna principerna för det fortsatta arbetet (CU
1975/76:1, rskr 1975/76:45).

Efter yttranden från organisationer och myndigheter tog regeringen under
slutet av år 1978 och början av år 1979 i beslut län för län ställning till
kommunernas och länsstyrelsernas arbete under planeringsskedet.

I proposition 1978/79:213 redovisade regeringen resultatet av arbetet i
kommuner och län under planeringsskedet. Riksdagen hade inga erinringar
beträffande regeringens redovisning och godkände regeringens förslag
beträffande utformningen av riktlinjerna för hushållning med mark och
vatten, vad avser hushållning med jordbruksmark samt utveckling av
fritidsbebyggelse i områden med geografiska riktlinjer (CU 1979/80:6, rskr
1979/80:87).

I statsmakternas ställningstagande till resultatet av arbetet under planeringsskedet
konstateras, att den genomförda planeringen och de vidtagna
åtgärderna i övrigt har inneburit att intentionerna i den fysiska riksplaneringen
har kunnat fullföljas i betydelsefulla delar. Arbetet borde emellertid
drivas vidare med beaktande av de utgångspunkter som anges i regeringens
beslut. Besluten innebär att planeringsskedet förlängs med en andra etapp
som har inriktats på en fortsatt fördjupad planering för vissa speciella
områden. Detta planeringsarbete bedöms i proposition 1978/79:213 till
huvuddelen kunna vara genomfört under år 1982. Regeringen har uppdragit
åt länsstyrelserna att under detta år lämna regeringen en redovisning av hur
långt arbetet då har fortskridit när det gäller behandlingen av jordbruksmarks-
och fritidsbebyggelsefrågor, planeringen för vissa områden som
särskilt anges i regeringens beslut för varje län och för primära rekreationsområden,
fortsatta studier av områden i inlandet för lokalisering av sådan
industri som behandlas i den fysiska riksplaneringen samt andra frågor som
länsstyrelserna bedömer att regeringen bör informeras om. Vissa länsstyrelser
har under slutet av år 1980 redovisat för regeringen hur långt arbetet har
fortskridit.

Under progam- och planeringsskedena, som har haft sin tyngdpunkt på
lokal och regional nivå, har vissa åtgärder även vidtagits på central nivå för

KU 1980/81:25

181

att vidareutveckla den fysiska riksplaneringen. I detta sammanhang bör
nämnas de propositioner om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa
s. k. obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31) och för vattendrag i norra
Svealand och Norrland (prop. 1977/78:57) som riksdagen behandlade i
december 1977 (CU 1977/78:8 och 9, rskr 1977/78:99 och 100). Därefter har
riksdagen även tagit ställning (CU 1980/81:14, rskr 1980/81:155) till
regeringens proposition om avgränsning av obrutna fjällområden (prop.
1980/81:71), vilken främst behandlar vissa avgränsningsfrågor i anslutning till
två aktualiserade vägar i Västerbottens och Norrbottens län.

Enligt nu gällande ansvarsfördelning för den fysiska riksplaneringen
ankommer det i första hand på de myndigheter som företräder olika
sektorintressen att redovisa de anspråk av betydelse från rikssynpunkt som
varje sektor ställer på användningen av landets mark- och vattentillgångar.
Mot bakgrund av bl. a. sådana redovisningar av sektoriella riksintressen har
riksdagen angett riktlinjer för hur dessa intressen bör beaktas i den fysiska
planeringen och vid ställningstaganden till enskilda tillståndsfrågor, s. k.
verksamhetsanknutna riktlinjer. Exempel på sektorer som omfattas av
verksamhetsanknutna riktlinjer är jordbruk, skogsbruk, fiske, renskötsel,
naturvård, friluftsliv och kulturminnesvård. Mot bakgrund av en bedömning
av konflikterna mellan olika anspråk som skilda intressen riktar mot mark
och andra naturtillgångar har riksdagen också angett riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten i vissa områden, s. k. geografiska riktlinjer.
Dessa riktlinjer anger hur från rikssynpunkt markanvändningen bör
prioriteras i vissa områden, t. ex. kuster, fjällområden, outbyggda älvar och
älvsträckor samt vissa områden som har särskilda förutsättningar för
industriell verksamhet. För att åstadkomma en god hushållning med mark
och vatten i enlighet med den fysiska riksplaneringens intentioner har
statsmakterna dessutom för områdena som berörs av de geografiska
riktlinjerna samt för vissa andra områden angett att det från rikssynpunkt är
angeläget med fysisk planering, planeringsriktlinjer.

De former som har valts för den fysiska riksplaneringen medför att
planeringsarbetet engagerar ett stort antal organ på olika nivåer. Kommunerna
har grundläggande uppgifter genom att riktlinjerna förutsätts bli
behandlade i ett kommunalt programarbete och komma till uttryck i bl. a.
kommunernas fysiska planer. Ämbetsverkens uppgifter består i att utarbeta
underlagsmaterial för den kommunala planeringen, delta i samråd samt
ställa samman och analysera kommunernas planer. Verken har därvid också
till uppgift att i enlighet med sina instruktioner företräda vissa allmänna
intressen. Länsstyrelserna har förmedlande uppgifter mellan kommunerna å
ena sidan samt regeringen och ämbetsverken å den andra när det gäller frågor
av betydelse för den fysiska riksplaneringen. Länsstyrelserna har också
ansvar för rådgivning till kommunerna och för samordning av planeringen
mellan kommunerna. Vidare har länsstyrelserna till uppgift att i samråd och
vid fastställelseprövning av planer m. m. bevaka olika nationella intressen

KU 1980/81:25

182

samt att med stöd i speciallagstiftningen inom främst naturvårdsområdet
säkerställa skyddet av olika riksintressanta objekt och områden.

Riktlinjerna för hushållning med mark och vatten är inte förenade med
några direkta rättsverkningar. Riktlinjerna är emellertid vägledande för
regeringens och de statliga myndigheternas handlande vid alla beslut om
sådan markanvändning som riktlinjerna avser (prop. 1972:111, CU 1972:35,
rskr 1972:348). Det har också förutsatts att riktlinjerna beaktas vid
kommunala beslut om markanvändningen. I cirkulär (SFS 1973:15) har
regeringen anbefallt samtliga statliga myndigheter att beakta de riktlinjer
som statsmakterna har dragit upp för hushållningen med mark och vatten.
Regeringen har enligt 10 a § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775,
10 a § ändrad senast 1975:439) (BL) befogenhet att under vissa förutsättningar
föreskriva att kommunen skall upprätta generalplan, som tillgodoser
ett visst riksintresse.

2. Geografiska riktlinjer i den fysiska riksplaneringen

Den följande genomgången begränsas till riktlinjer av betydelse för
fritidsbebyggelse. Riktlinjer som tar sikte på industri- och vattenkraftsutbyggnad
redovisas ej.

Enligt 1972 års proposition angående hushållning med mark och vatten
(prop. 1972:111 s. 162) skulle de områdesanknutna riktlinjerna utgå från de
allmänna riktlinjerna för hushållningen med mark och vatten och bara avse
de delar av landet där konkurrensen om de fysiska resurserna redan var eller
inom en snar framtid kunde väntas bli särskilt framträdande och där
överregionala aspekter hade särskild vikt. Detta gällde enligt propositionen
främst kusterna men också fjällområdet och vissa älvdalar.

Kusterna indelades i propositionen i tre kategorier:

1) De obrutna skärgårdskusterna med stora naturvärden och goda
förutsättningar för friluftsliv, låg fritidsbebyggelsetäthet samt utan stora
miljöstörande industrier och tätorter.

2) De högexploaterade kusterna som likaledes har stora naturvärden men
där fritidsbebyggelse, tätorter och industri konkurrerar om marken och
redan har tagit en betydande del av de naturliga förutsättningarna för
friluftsliv i anspråk.

3) Övriga kuster med mindre utpräglade naturförutsättningar för friluftsliv,
med vissa miljöstörningar från industrier samt med en spridd fritidsbebyggelse
av inte obetydlig omfattning.

De obrutna kusterna - norra Bohusläns skärgårdskust från Brofjorden
till norska gränsen, norra Kalmar läns och Östergötlands skärgårdskust
från Simpevarp till Bråvikens mynning och Ångermanlands brantkust mellan
Ångermanälven och Köpmanholmen - har fått sin beteckning på grund av att
de är stora sammanhängande miljöer av särskilt värde för friluftslivet. De
representerar också stora värden för kulturminnesvården och den veten -

KU 1980/81:25

183

skapliga naturvården.

Som riktlinjer för dessa områden borde enligt propositionen gälla att
områdena genom skyddsåtgärder och utvecklingsplanering disponeras så att
ett allsidigt utnyttjande för fritidsändamål blir möjligt. I fråga om den
enskilda fritidsbebyggelsen skulle återhållsamhet iakttas i kustbandet. Vissa
områden - främst de ytterskärgårdar som bara är obetydligt påverkade av
exploatering - borde med hänsyn till flora och fauna helt undantas från
ytterligare bebyggelse och friluftsliv i intensivare former. I andra områden
borde, efter en omsorgsfull naturvårds- och bebyggelseplanering, kunna
rymmas åtskillig ytterligare fritidsbebyggelse, som dock borde förläggas så
att stränderna inte togs i anspråk.

Dehögexploaterade kusterna - Stockholms- och Göteborgsregionernas
kustområden, Skåne-, Hallands-, Blekingekusterna samt Bråvikenområdet-
rymmer enligt propositionen såväl högfrekventerade, tätortsnära
rekreationsområden som områden av närmast orörd karaktär, t. ex.
Stockholms ytterskärgård. I dessa områden borde den enskilda fritidsbebyggelsen
inte få ta i anspråk ytterligare mark som har stort värde för det rörliga
friluftslivet. Tillgängligheten till attraktiva strandområden borde ökas, vilket
speciellt underströks beträffande de storstadsnära områdena, och tillräckliga
arealer borde reserveras för anordningar för turism och friluftsliv. Frågan om
fritidsbebyggelsens lokalisering fick enligt föredragande statsrådet klargöras
närmare vid den fortsatta konkretiseringen av riksplaneringens intentioner
på det regionala och kommunala planet. En huvudprincip borde dock vara
att allmänhetens möjligheter att nå attraktiva kustområden inte försämras
och att mark som erfordras för andra övernattningsformer än enskild
fritidsbebyggelse reserveras i atttraktiva lägen.

Beträffande de övriga kusterna föreslogs riktlinjer som syftade till
att skydda de förhållandevis fåtaliga områdena med stora naturvärden.
Dessa kusters relativa brist på områden som är attraktiva för friluftsliv
motiverade enligt propositionen en omsorgsfull planering som tog sikte på att
hushålla med de värdefulla resurser som ännu stod till förfogande, bl. a.
genom en väl avvägd fördelning mellan fritidsbebyggelsens, friluftslivets och
naturvårdens intressen. Särskild uppmärksamhet borde ägnas Norrbottenkusten
med dess unika sandskärgård samt Kalmarkusten.

Behovet av planering framstod enligt propositionen som särskilt angeläget
för Öland och Gotland. Planeringen borde inriktas på att möta den
ökande turismens anspråk samtidigt som öarnas speciella karaktär bevarades
och en alltför kraftig förändring eller skadligt slitage förhindrades. Öarna
rymmer enligt propositionen både vetenskapliga, kulturella och rekreativa
värden, och åtgärder för skydd och utveckling bör därför samordnas.

Vad beträffar fjällområdena underströks behovet av en fortsatt
planering. I rapporten (SOU 1971:75) Hushållning med mark och vatten
föreslogs att fem s. k. väglösa vildmarksområden undantas från all tyngre
exploatering samt att de inre delarna av dessa områden - de s. k.

KU 1980/81:25

184

vildmarkskärnorna - i allt väsentligt undantas från utbyggnad av leder med
övernattningsstugor. Vidare föreslogs att två orörda områden i skogslandet
inte utnyttjas för skogsbruk eller utsätts för annan tyngre exploatering. Tills
vidare borde enligt propositionen de avgränsningar och restriktioner som
föreslogs i rapporten gälla som riktlinjer för planeringen.

Tills vidare borde således området Råsto-Tsåktso, Kebnekaiseområdet,
området Sarek-Piteälven, området Tärna-Graddis och området Sylarna-Helags
undantas från a'l tyngre exploatering, t. ex. vägdragning och
vattenkraftsutbyggnad. Rogenområdet och Pessinkiområdet borde dessutom
undantas från skogsbruksdrift. Inom de s. k. vildmarkskärnorna borde
ytterligare övernattningsstugor för turism inte uppföras. Ett mer detaljerat
förslag borde utarbetas av planverket och naturvårdsverket i samarbete med
berörda länsstyrelser och kommuner. Vad beträffar älvdalarna konkretiserades
i propositionen att dessa förändras inte bara genom vattenkraftsutbyggnader
utan också av att kulturlandskapet upphör att brukas om
fritidsbebyggelse kommer till. För att säkra vetenskapliga, kulturella och
rekreativa värden krävdes enligt propositionen en översiktlig planering som
omfattar huvudälvarnas dalgångar.

Beträffande övriga inlandsområden framhölls behovet av planering
inom de för friluftsliv och fritidsbebyggelse mest attraktiva områdena
t. ex. vid de större insjöarna och de sjörika skogsområdena samt i känsliga
kulturlandskap.

Riksdagen (CU 1972:35 s/ 19-26) godkände förslagen till geografiska
riktlinjer.

Fritidsbebyggelse inom områden som berörs av de geografiska riktlinjerna
behandlades i den promemoria som upprättades inom bostadsdepartementet
i februari 1975 i anslutning till regeringens beslut om fullföljande av
riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen. I denna PM framhölls att
restriktivitet borde tillämpas i fråga om ytterligare fritidsbebyggelse inom
dessa områden i avvaktan på översiktliga markanvändningsplaner som
beaktar den fysiska riksplaneringens riktlinjer. Särskilt stor återhållsamhet
borde iakttas vid de obrutna och högexploaterade kusterna, på Öland och
Gotland samt i fjällvärlden. Kommunerna borde vidare enligt promemorian
under planeringsskedet förbättra sin planeringsberedskap inom områden där
fritidsbebyggelse borde kunna komma till stånd.

Promemorian redovisades för riksdagen i proposition sommaren 1975 om
programskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1975/76:1). Civilutskottet
(CU 1975/76:1, s. 20) underströk därvid de bedömningar som gjordes i
promemorian.

I en proposition (prop. 1975:46) som behandlades samtidigt av riksdagen
föreslogs vissa riktlinjer för planering och samordning av samhällets insatser
för rekreation och turism. I propositionen angavs 24 områden med särskilda
förutsättningar för rekreation och turism, s. k. primära rekreationsområden.
Civilutskottet (CU 1975/76:2 s. 7) föreslog att för dessa områden skulle som

KU 1980/81:25

185

särskild riktlinje i den fysiska riksplaneringen gälla att planeringen skall utgå
även från syftet att områdena skall kunna på ett ändamålsenligt sätt användas
för rekreation och turism. Markanvändningsplaneringen inom området skall
enligt utskottet utgå från detta och innebära en vägning därav mot
riksplaneringens övriga riktlinjer. Rekreationssyftet innebär bl. a. att
betydande områden kan behöva avsättas för det rörliga friluftslivet men även
för vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård. Riksdagen gav regeringen
till känna vad utskottet anfört om innebörden av att ett område utses till
primärt rekreationsområde.

I proposition hösten 1977 (prop. 1977/78:31) föreslog regeringen att 14
relativt orörda områden i fjällvärlden, s. k. obrutna fjällområden, även
framgent borde undantas från tyngre exploateringsföretag. Avgränsningen
av områdena lades i propositionen inte fast i detalj. Länsstyrelserna skulle få i
uppdrag lämna förslag i denna fråga. Riktlinjerna för bebyggelse i områdena
innebar enligt propositionen att endast sådan byggnads- och anläggningsverksamhet
bör få komma i fråga som har samband med de areella
näringarna, den vetenskapliga forskningen, fjällräddningen och den lättare
turismen. Viss komplettering av bebyggelse för fast bosättning kan dock få
ske. Områden som nu är obebyggda bör däremot inte tas i anspråk. I centrala
delar av områdena, vildmarkskärnorna, bör i avvaktan på ytterligare
utredning gälla att de undantas också från utbyggnad av ytterligare
övernattningsstugor för turism. - Riksdagen hade inga erinringar mot
förslaget (CU 1977/78:8 s. 6).

Efter förslag i propositionen våren 1979 med redovisning av planeringsskedet
i den fysiska riksplaneringen (prop. 1978/79:213 s. 35-37, CU
1979/80:6 s. 9—10) har riktlinjerna för fritidsbebyggelse med propositionens
ord förtydligats på följande sätt:

För de obrutna kusterna, för Öland och för Gotlands
kust skall gälla att fritidsbebyggelse endast medges om den är förenlig med
naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen och om bebyggelsen sker i
former som möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation
och turism.

För de högexploaterade kusterna skall gälla att enskild
fritidsbebyggelse i princip bör medges endast i form av mindre kompletteringar
av befintlig bebyggelse. Om i vissa områden större tillskott av
bebyggelse kan medges bör sådana former för bebyggelsen väljas som
möjliggör ett högt utnyttjande av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar
för fritidsboende också för sådana grupper av befolkningen som inte
äger fritidshus.

För övriga kuster, för de större sjöarna och älvdalarn
a skall gälla att man bör iaktta återhållsamhet med att tillåta fritidsbebyggelse
och att sådan bebyggelse bör medges bara om den inte minskar
strändernas tillgänglighet samt om naturvårdens, friluftslivets, kulturminnesvårdens
och de areella näringarnas intressen samtidigt kan tillgodoses.

KU 1980/81:25

186

För f j ällvärlden utanför de obrutna fjällområdena skall
gälla att fritidsbebyggelse bör undvikas i områden som ligger i anslutning till
obrutna fjällområden och i andra områden som har särskild betydelse för
naturvård, friluftsliv och rennäring. I de områden där bebyggelse kan medges
bör i första hand sådana former för bebyggelsen väljas som medger ett högt
utnyttjande av fritidsbostäderna och som ger förutsättningar för fritidsboende
också för sådana grupper av befolkningen som inte äger fritidshus.

För de delar av de primära rekreationsområdena som inte
täcks av de förut nämnda riktlinjerna skall fritidsbebyggelse medges bara om
naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens intressen samtidigt kan
tillgodoses och om den möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för
rekreation och turism.

I alla de nämnda områdestyperna och i andra områden av särskild
betydelse för naturvård, friluftsliv, kulturminnesvård m. m. skall man i
planeringen sträva efter att bevara större sammanhängande områden
obebyggda.

De förtydligade riktlinjerna avsågs inte ersätta de relativt detaljerade
utgångspunkterna för planeringsarbetet som regeringen hade tagit in i de
länsvisa besluten med anledning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen.
Dessa utgångspunkter angavs ha härletts ur de dittills uppställda
riktlinjerna för de berörda områdena (prop. s. 35).

Mot bedömningarna i länsbesluten riktades kritik i vissa motioner.
Civilutskottet (s. 12) fann för sin del inte annat än att länsbesluten i här
aktuella delar låg inom de ramar som gavs av även hittills gällande, mer
allmänt hållna riktlinjer. På utskottets förslag avslog riksdagen motionerna.
Den hemställan som ansluter till dessa uttalanden gäller utformningen av
vissa länsbeslut (pkt 4) och innehåller endast yrkande om avslag på
motionerna.1

Sammanfattning. Genom riksdagsbesluten 1972, 1975 och 1979 har
riktlinjer uppställts för fritidsbebyggelse inom vissa avgränsade områden av
landet, framför allt kusterna. Riktlinjerna är olika formulerade för olika
områden. Det kan i och för sig diskuteras om det, sakligt sett, är så stora
skillnader mellan riktlinjerna för de olika områdena när det gäller
inställningen till fritidsbebyggelse. Samtliga riktlinjer syftar till att med olika

11 flera av de granskade regeringsbesluten åberopas de utgångspunkter som angetts i
regeringens beslut län för län om fullföljandet av den fysiska riksplaneringen. Mot
dessa utgångspunkter sägs riksdagen vid behandlingen av prop. 1978/79:213 ”inte haft
någon erinran” (besluten nr 27-29, 31, 49-42 i underbil. 1). I ett fall (beslut nr 35)
uppges riksdagen ha ”godtagit” uttalanden av regeringen i ett länsbeslut. Eftersom
dessa utgångspunkter inte på annat sätt var underställda riksdagens prövning måste
dessa påståenden referera till de uttalanden av civilutskottet som redovisats i detta
stycke. Civilutskottets uttalanden ger knappast underlag för påståendet att riksdagen
inte haft någon erinran mot utgångspunkterna. I varje fall kan inte påstås att riksdagen
godtagit uttalanden i besluten.

KU 1980/81:25

187

grad av skärpa betona behovet av planering och återhållsamhet med
fritidsbebyggelse i dessa områden. I sammanhanget bör man komma ihåg att
riksdagen 1975 underströk ett uttalande av regeringen att restriktivitet borde
tillämpas i fråga om ytterligare fritidsbebyggelse inom alla områden som
berörs av de geografiska riktlinjerna. Särskilt stor återhållsamhet borde
iakttas vid de obrutna och högexploaterade kusterna, på Öland och Gotland
samt i fjällvärlden, dvs. i samtliga områden med geografiska riktlinjer utom
de övriga kusterna, älvdalarna och vissa inlandsområden.

En inbördes gradering av områdena i fråga om riktlinjernas inställning till
fritidsbebyggelse är därför en vansklig uppgift. Däremot bör det vara möjligt
att konstatera om riktlinjerna för de områden som omfattas av såväl 1972
som 1979 års beslut har förändrats.

Vad beträffar de obrutna kusterna synes 1972 års riktlinjer i jämförelse
med 1979 års vara mindre inskränkande för fritidsbebyggelse men samtidigt
mer precisa. I 1972 års riktlinjer angavs att vissa områden kunde rymma
åtskillig ytterligare bebyggelse under förutsättning att stränderna inte togs i
anspråk. Från ytterligare bebyggelse undantogs främst ytterskärgårdarna.
Enligt 1979 års riktlinjer skall fritidsbebyggelse endast medges om två
tämligen allmänt hållna villkor är uppfyllda. Dessa villkor är att bebyggelsen
skall vara förenlig med naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen och
ske i former som möjliggör ett allsidigt utnyttjande av områdena för
rekreation och turism.

För Öland och Gotland uppställdes i 1972 års beslut särskilda riktlinjer
som dock var av mycket allmän karaktär. Enligt 1979 års beslut omfattas
Ölands och Gotlands kust av samma riktlinjer som gäller för de obrutna
kusterna. Här har alltså en precisering skett.

När det gäller de högexploaterade kusterna synes, i motsats till vad som var
fallet med de obrutna kusterna, riktlinjerna ha förändrats så att 1979 års
riktlinjer är mer precisa än 1972 års. Enligt 1972 års riktlinjer borde den
enskilda fritidsbebyggelsen inte få ta i anspråk ytterligare mark som har stort
värde för det rörliga friluftslivet. Allmänhetens möjligheter att nå attraktiva
kustområden borde inte försämras. Mark skulle reserveras i attraktiva lägen
för andra övernattningsformer än enskild fritidsbebyggelse. 1979 års
riktlinjer anger klarare när fritidsbebyggelse är möjlig. Den bör enligt
riktlinjerna i princip endast medges i form av mindre kompletteringar av
befintlig bebyggelse. Liksom enligt 1972 års riktlinjer skall i vissa områden
annan fritidsbebyggelse än enskilda fritidsbostäder kunna tillåtas. Beträffande
inställningen till fritidsbebyggelse är det svårt att utläsa någon förändring.

För vissa andra områden finns riktlinjer i 1979 års beslut men inte i 1972
års. Detta gäller de övriga kusterna, området kring de större sjöarna och
älvdalarna som i 1972 års beslut i stort sett inte omfattades av några särskilda
riktlinjer. Planeringsbehovet betonades dock. För dessa områden gäller
enligt 1979 års beslut att man bör iaktta återhållsamhet med att tillåta

KU 1980/81:25

188

fritidsbebyggelse. Sådan bebyggelse bör medges bara om den inte minskar
strändernas tillgänglighet samt om naturvårdens, friluftslivets, kulturminnesvårdens
och de areella näringarnas intressen samtidigt kan tillgodoses.

Även beträffande fjällvärlden utanför de obrutna fjällområdena finns
riktlinjer 1979 men ej 1972. I 1972 års beslut underströks dock för samtliga
fjällområden behovet av fortsatt planering. Enligt beslutet 1979 bör
fritidsbebyggelse undvikas i sådana fjällområden som ligger i anslutning till
obrutna områden. Också i andra områden som har särskild betydelse för
naturvård, friluftsliv och rennäring bör fritidsbebyggelse undvikas. Liksom
inom de högexploaterade kustområdena bör i fjällvärlden annan fritidsbebyggelse
än enskilda fritidsbostäder prioriteras.

Det bör erinras att för de obrutna fjällområdena finns sedan 1977 riktlinjer
som i princip innebär att ingen enskild fritidsbebyggelse inom dessa områden
kan komma i fråga.

De 24 områden som i riksdagsbeslutet 1975 utpekades som primära
rekreationsområden inkluderar både områden som omfattas och inte
omfattas av geografiska riktlinjer. 1 1975 års beslut angavs som riktlinjer för
samtliga primära rekreationsområden att planeringen inom dessa skall utgå
även från syftet att områdena skall kunna användas på ett ändamålsenligt sätt
för rekreation och turism. Rekreationssyftet innebar bl. a. att betydande
områden kan behöva avsättas för det rörliga friluftslivet men även för
vetenskaplig naturvård och kulturminnesvård. En viss precisering av dessa
riktlinjer skedde i 1979 års beslut där särskilda riktlinjer angavs för de delar
av de primära rekreationsområdena som inte täcks av andra geografiska
riktlinjer. Dessa riktlinjer är dock allmänt hållna och innebär att fritidsbebyggelse
skall medges bara om naturvårdens, friluftslivets och kulturminnesvårdens
intressen samtidigt kan tillgodoses och om den möjliggör ett
allsidigt utnyttjande av områdena för rekreation och turism. Dessa riktlinjer
är praktiskt taget identiska med dem som enligt 1979 års beslut gäller för de
obrutna kusterna, för Öland och för Gotlands kust.

3. Riktlinjernas betydelse för handläggningen av enskilda ärenden

Regering och riksdag har vid flera tillfällen uttalat sig om de rättsliga
effekterna av riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen.

I 1972 års proposition om hushållning med mark och vatten (prop.
1972:111 bilaga 2) gjordes vissa grundläggande preciseringar. Bl. a. framhölls
(s. 140) att de riktlinjer som angavs var mycket översiktliga. Avsikten
var således att de i det fortsatta planeringsarbetet inom län och kommuner
skulle detaljeras och preciseras till sin innebörd. Detta skulle ske i ett samspel
mellan stat och kommun. Väsentliga avsteg från riktlinjerna borde emellertid
inte ske utan riksdagens hörande.

I propositionen (s. 302) utvecklas också närmare riktlinjernas betydelse
för markanvändningsbesluten:

KU 1980/81:25

189

Riktlinjerna får inga omedelbara rättsverkningar. Det följer redan av att
de till sin natur är sådana att de för konkreta ställningstaganden rörande
markanvändningen behöver preciseras eller vidareutvecklas antingen genom
fortsatt planering eller i samband med mer detaljerade lokaliseringsbeslut.
Härtill kommer att gällande lagstiftning - och härutinnan förordas ingen
ändring i nu föreliggande förslag - inte förutsätter förekomsten av
övergripande planbedömningar som skulle binda Kungl. Majit eller myndigheterna
i enskilda beslut rörande markanvändningen.

Skall emellertid riktlinjerna, såsom jag nu har angett, bli föremål för
riksdagens ställningstagande, är det naturligt att de också, jämte de
yttranden som riksdagen kan komma att avge, blir vägledande för Kungl.
Majit vid alla beslut om sådan markanvändning som riktlinjerna avser. Det
kan knappast komma i fråga att inom ramen för det nu aktuella, partiella
lagstiftningsarbetet ge uttryck härför i lagstiftningen. Enligt min mening är
det inte heller behövligt. Jag förutsätter nämligen att riktlinjerna jämte
riksdagens yttrande utan särskild föreskrift får en sådan vägledande effekt.
Det ligger i sakens natur att samma riktlinjer som enligt vad jag sagt nu blir
vägledande för Kungl. Majit kommer att iakttas också av myndigheterna.

Civilutskottet (CU 1972:35 s. 10) anslöt sig till uppfattningen att
riktlinjerna borde bli vägledande för Kungl. Majit och underställda
myndigheter. Enligt utskottet fick det också förutsättas att de beaktas och
följs även vid kommunala beslut om markanvändningen. Då riktlinjerna
konkretiserats direkt eller i en fortsatt planering borde enligt utskottet
planeringsintentionernas genomförande säkras genom lagstiftning. Utskottet
hänvisade (s. 29) till att den då pågående bygglagutredningen prövade hur
man mer generellt skall kunna förknippa beslut grundade på den fysiska
riksplaneringen med direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda.

I cirkulär (1973:15) till samtliga statsmyndigheter om beaktande av
riktlinjer för hushållningen med mark och vatten anbefalls dessa myndigheter
att som vägledande vid varje beslut som är av betydelse för användningen
av mark eller vatten beakta de riktlinjer som statsmakterna dragit upp för
hushållningen med dessa naturtillgångar.1

I propositionen sommaren 1975 med redovisning av programskedet i den
fysiska riksplaneringen (prop. 1975/76:1) gavs den aktuella frågeställningen
ingen utförligare behandling. Föredragande statsrådet tog dock upp (s.
156-157) innebörden av begreppet riktlinje, som ”i viss utsträckning
upplevts som oklar”. Statsrådet underströk att begreppet riktlinje var avsett
att markera att de intentioner som kom till uttryck på central nivå, dvs. i
statsmakternas beslut, behövde preciseras i den regionala och kommunala
planeringen på det sätt som skett i programarbetet. Enligt statsrådet antydde
det inte någon vaghet i intentionernas syfte. Särskilt de geografiska
riktlinjerna borde gälla som klara anvisningar för hur de berörda områdena

1 Utfärdandet av cirkuläret synes stå i strid med ovan citerade uttalande i
propositionen att riktlinjerna jämte riksdagens yttrande "utan särskild föreskrift” får
en vägledande effekt. Vad som har fått regeringen att ändra inställning i denna fråga är
inte känt.

KU 1980/81:25

190

skall utnyttjas. Detta synsätt hade också enligt statsrådet präglat regeringens
handlande vid tillämpningen av de fastlagda riktlinjerna.

Detta resonemang kommenterades inte närmare under riksdagsbehandlingen
(CU1975/76:1). I samband med propositionen behandlades en motion
med krav på att den fysiska riksplaneringens syfte fortlöpande borde bevakas
även i enskilda planbeslut under planeringsskedet. Civilutskottet (s. 8)
framhöll att det självfallet var av mycket stor vikt att inte äldre preliminära
planöverväganden får leda till att den fysiska riksplaneringens riktlinjer
uppluckras. Utskottet erinrade om att vikten av att även äldre detaljplaner
ses över hade betonats i propositionen. Riksdagen gav regeringen till känna
vad utskottet hade anfört i denna fråga.

I propositionen om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s. k.
obrutna fjällområden (prop. 1977/78:31) betonas på nytt att de riktlinjer för
markanvändningen som läggs fast blir vägledande för de beslut som fattas av
statliga och kommunala myndigheter inom ramen för gällande lagstiftning.
Riktlinjerna innebär enligt propositionen inte i sig att någon ny tillståndsplikt
införs. Därtill fordras särskilda beslut av statliga eller kommunala myndigheter
enligt tillämpliga lagar som t. ex. naturvårdslagen eller byggnadslagen.
Riktlinjerna får enligt propositionen självfallet stor betydelse för myndigheternas
beslut både vid införande av sådan tillståndsplikt och vid efterföljande
tillåtlighetsprövning. Om någon önskar vidta en åtgärd som omfattas av
tillståndsplikt och ansökan avslås, gäller självfallet de för resp. lag tillämpliga
ersättningsreglerna. - Resonemanget kommenterades inte under riksdagsbehandlingen
(CU 1977/78:8 s. 4).

I 1978 års granskning behandlade konstitutionsutskottet regeringens
beslut i några enskilda planärenden, där åkermark berördes av planförslaget
(KU 1977/78:35 s. 22-23). Utskottet kom i detta sammanhang in på frågan
vilken inverkan riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen kunde få på statliga
myndigheters beslut vid fastställelse av stads- och byggnadsplaner. Enligt
utskottet innebar statsmakternas beslut på detta område att de av riksdagen
fastlagda riktlinjerna utan uttryckligt lagstadgande skulle bli vägledande för
regeringen och underställda myndigheter vid alla beslut om sådan markanvändning
som riktlinjerna avser. Dessa riktlinjer var enligt utskottet av
sådant slag att det vid fastställelseprövningen av stads- och byggnadsplaner
ankom på de statliga myndigheterna att bevaka att de beaktades.

Frågan om den fysiska riksplaneringens betydelse vid handläggning av
enskilda ärenden behandlades också i propositionen våren 1979 med
redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop.
1978/79:213 s. 65-67). Föredragande statsrådet fastslog inledningsvis att de
riktlinjer som angavs i den fysiska riksplaneringen inte var förenade med
några omedelbara rättsverkningar. Inte heller hade formerna för planeringen
reglerats i författning. Statsrådet erinrade om att i statsmakternas beslut
om den fysiska riksplaneringen förutskickades att frågan om hur man
generellt skulle förknippa beslut grundade på den fysiska riksplaneringen

KU 1980/81:25

191

med direkta rättsverkningar för kommuner och enskilda skulle behandlas i
arbetet med översynen av byggnadslagstiftningen.

Föredragande statsrådet anförde vidare följande:

De riktlinjer som ställs upp i den fysiska riksplaneringen får således
inverkan på efterföljande planering och beslut. En stor del av den
kommunala planering som har genomförts med utgångspunkt i riktlinjerna
för hushållning med mark och vatten har redovisats i s. k. kommunöversikter.
Dessa regleras inte i byggnadslagen. Regeringen har emellertid förordat
att de översiktliga planer som upprättas som ett led i arbetet med den fysiska
riksplaneringen bör handläggas enligt de regler som anges i byggnadsstadgan
(1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1978:369) beträffande generalplan.
Så har också skett i stor utsträckning. Således har kommunöversikterna
som regel varit föremål för samråd med statliga myndigheter, de har varit
utställda för att ge allmänheten tillfälle att framföra synpunkter och de har
antagits efter sedvanlig behandling i kommunala organ.

Därefter återgavs två utslag av högsta domstolen från 1977 och 1978 där
riktlinjerna berördes. I det ena fallet, ett avstyckningsärende i Norrtälje
kommun i Stockholms skärgård, fann HD att den begärda avstyckningen
stred mot föreliggande riktlinjer i kommunöversikten beträffande
bebyggelseutvecklingen inom det aktuella området. Avstyckningen måste
därför anses föranleda olämplig bebyggelse och motverka lämplig planläggning
av området.

I det andra fallet, ett tillståndsärende enligt vattenlagen, fann HD med
hänvisning till bl. a. riktlinjerna för hushållning med mark och vatten att
kulturminnesvårdens intressen borde tillmätas sådan betydelse att en i
ärendet begärd utfyllnad inte fick genomföras.

Statsrådet berörde också något frågan om karaktären av de beslut som
regeringen fattade för varje län hösten 1978 och våren 1979 om fullföljandet
av riktlinjerna för hushållning med mark och vatten:

Regeringens uttalanden i länsbesluten utgör självfallet inte några direktiv
till länsstyrelserna för dessas beslut i enskilda ärenden. Uttalandena får
däremot betydelse på så sätt att de anger hur regeringen kan komma att
bedöma de aktuella frågorna i den mån de underställs regeringens prövning.
De uttalanden som regeringen har gjort i besluten för varje län utgör således
regeringens översiktliga bedömning av vad som mot bakgrund av riktlinjerna
för hushållning med mark och vatten är en från allmän synpunkt lämplig
markanvändning.

I civilutskottets betänkande (CU 1979/80:6 s. 6) framhölls bl. a. att det
redan från början varit klart att de översiktliga riktlinjerna som sådana inte
avsetts ha självständig rättslig verkan. En sådan verkan kunde enligt
utskottet uppstå först i den mån riktlinjerna tillämpades i bl. a. kommunal
planläggning enligt byggnadslagstiftningen.

Riktlinjernas betydelse för beslut om detaljplaneärenden togs också upp
av statsrådet Georg Danell då han den 8 december 1980 besvarade Ingvar
Carlssons (s) interpellation om regeringens handläggning av plan- och

KU 1980/81:25

192

byggnadsärenden (1980/81:48, RD 1980/81:43 s. 20-34). Planministern
framhåller i svaret bl. a. (s. 20-21) att det redan från början har varit klart att
riktlinjerna som sådana inte har någon självständig rättslig betydelse.
Byggnadslagstiftningens regler om avvägning mellan de olika intressen som
kan stå mot varandra i enskilda fall gäller också när intressen som har kommit
till uttryck i den fysiska riksplaneringen är med i bilden. Det är enligt
planministerns mening regeringens skyldighet att göra sådana avvägningar
även inom områden som omfattas av de riktlinjer som riksdagen har
antagit.

Avslutningsvis kan nämnas att riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen
enligt förslaget till ny plan- och bygglag (SOU 1979:65-66) skall föras in i
lagen. I den nyligen avlämnade propositionen om fortsatt fysisk riksplanering
(prop. 1980/81:183) förklarar planministern att även han anser att
riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bör lagregleras. En
lagreglering skulle enligt planministern innebära att den osäkerhet om
riktlinjernas rättsliga innebörd som nu finns undanröjs. Härigenom får hela
den process som den fysiska riksplaneringen innebär en ökad stadga, som i
sin tur ger förutsättningar för förenklingar i planerings- och beslutsprocessen.
Enligt uppgift i propositionen övervägs f. n. i regeringskansliet dels
frågan om den närmare utformningen av lagregleringen beträffande såväl de
verksamhetsanknutna som de geografiska riktlinjerna, dels förslagen i
rapporten om ändrade och nya geografiska riktlinjer.

Propositionen är ännu ej behandlad av riksdagen.

Sammanfattning. Den frågeställning som belysts i detta avsnitt genom
olika uttalanden av statsmakterna gäller alltså riktlinjernas rättsliga betydelse
för beslut i enskilda ärenden. Här bör för det första klargöras vilka slags
ärenden som närmare avses. Riktlinjerna bör naturligtvis i första hand ha
betydelse för de beslut i markanvändningsfrågor som fattas inom ramen för
den fysiska riksplaneringen. Härmed avses t. ex. regeringens länsvisa beslut i
program- och planeringsskedena. I andra hand kan riktlinjerna ha betydelse
för de beslut i markanvändningsfrågor som fattas i enlighet med bestämmelser
i vissa lagar, t. ex. byggnadslagen, naturvårdslagen. I detta sammanhang
är det beslut av det senare slaget som avses. Närmare bestämt är det
riktlinjernas betydelse för byggnadsplanebeslut som är av intresse. Som
framgår av nästa avsnitt öppnar byggnadslagstiftningen möjlighet till en
sådan påverkan.

För det andra bör fastställas för vilka myndigheter riktlinjerna gäller. Som
kommer att framgå mer i detalj i nästa avsnitt är myndigheter på såväl
kommunal, statlig regional som statlig central nivå inblandade i byggnadsplanebesluten.
I fråga om de statliga myndigheterna torde rättsläget vara
klart. Regeringen har själv uttalat att riktlinjerna gäller för regeringen, och
detta har konfirmerats genom riksdagsbesluten. Vidare har regeringen
genom utfärdandet av cirkuläret om beaktande av riktlinjer för hushållningen
med mark och vatten anbefallt att riktlinjerna skall gälla för samtliga

KU 1980/81:25

193

statsmyndigheter. Problemet är att fastställa om riktlinjerna i någon mening
kan sägas gälla för kommunerna. I strikt konstitutionell mening torde detta
knappast vara fallet. Riktlinjerna har inte högre konstitutionell valör än
andra riksdagsuttalanden, som sker utan samband med lagstiftning. Å andra
sidan bör framhållas att det särskilt förutsattes i 1972 års riksdagsbeslut att
riktlinjerna ”beaktas och följs även vid kommunala beslut om markanvändningen”.
Frågan om riktlinjernas giltighet för kommunerna har emellertid
rönt förvånansvärt liten uppmärksamhet i de citerade uttalandena.

För det tredje bör klarläggas vilken rättslig innebörd som riktlinjerna har
då de myndigheter för vilka de gäller beslutar om byggnadsplaner. I de
redovisade dokumenten finns uttalanden om både vilken innebörd som
riktlinjerna har och inte har. När det gäller de positiva uttalandena är
formuleringen vanligen att riktlinjerna bör vara ”vägledande” eller bör
”beaktas” i markanvändningsbesluten. Någon gång skymtar skarpare
formuleringar såsom när det sägs i prop. 1975/76:1 att de geografiska
riktlinjerna bör gälla som ”klara anvisningar för hur de berörda områdena
skall utnyttjas”.

De negativa uttalandena innebär oftast att riktlinjerna sägs sakna
”omedelbara” eller ”självständiga” rättsverkningar. Härmed markeras att
riktlinjerna kan ha indirekta rättsverkningar. I prop. 1977/78:31 betonas
t. ex. att riktlinjerna ”inte i sig innebär att någon ny tillståndsplikt införs.
Därtill fordras särskilda beslut av statliga eller kommunala myndigheter
enligt tillämpliga lagar som t. ex. naturvårdslagen eller byggnadslagen.”
Samma synpunkt återfinns i civilutskottets betänkande 1979/80:6 då det
framhålls att en rättslig verkan kan uppstå ”i den mån riktlinjerna
tillämpades i bl. a. kommunal planläggning enligt byggnadslagstiftningen”.

De preciseringar som här gjorts leder alltså till slutsatsen att riktlinjerna
gäller för de statliga myndigheterna. Formellt sett gäller de däremot inte för
kommunerna. Den rättsliga betydelsen av riktlinjerna är att de bör beaktas
som ett starkt allmänt intresse i den avvägning som skall göras enligt
byggnadslagen vid byggnadsplanebeslut. Däremot har riktlinjerna inga
rättsverkningar direkt utan endast om hänsyn tagits till dem i planläggningsbeslut
enligt gällande lag.

4. Gällande regler för handläggningen av byggnadsplaneärenden 1

Detaljplanläggning sker enligt byggnadslagen, BL, (1947:385, omtryckt
1972:775) genom upprättande av stadsplan eller byggnadsplan. Frågan om
detaljplan skall upprättas i form av stadsplan eller byggnadsplan är främst
beroende av samhällets intresse av att planen blir genomförd. Stadsplan ger

1 Avsnittet bygger i huvudsak på redogörelser som lämnas i bygglagutredningens
betänkande Markanvändning och byggande (SOU 1974:21).

13 Riksdagen 1980181. 4 sami Nr 25

KU 1980/81:25

194

kommunen lösningsrätt till mark som behövs för gator och i stor utsträckning
också för annan mark som behövs för plangenomförandet. I fråga om
byggnadsplan saknas däremot bestämmelser om skyldighet för kommunen
att svara för vägar och om lösen av mark. Genomförandet av byggnadsplan
ankommer i allt väsentligt på markägarna.

Enligt 107 § skall kommunen ombesörja att byggnadsplan upprättas när
tätbebyggelse uppkommit eller kan väntas uppkomma på viss ort och
omständigheterna inte föranleder att stadsplan bör upprättas. Byggnadsplan
antas av kommunfullmäktige eller, efter delegering, av byggnadsnämnden.
Den måste fastställas av länsstyrelsen för att bli gällande (108 §). Föreligger
särskild anledning, kan länsstyrelsen underställa planen regeringens prövning.
Sådan underställning skall alltid ske, om planen avviker från
generalplan som efter föreskrift av regeringen enligt 10 a § andra stycket
blivit fastställd och avvikelsen inte är ringa. Underlåter kommun att vidta
erforderliga åtgärder för upprättande av byggnadsplan där sådan behövs kan
länsstyrelsen låta upprätta och fastställa sådan plan för det område som är i
fråga. Enligt 110 § får nybyggnad inte ske i strid mot byggnadsplan. Från
förbudet kan dispens meddelas av länsstyrelsen och enligt av regeringen
meddelade föreskrifter av byggnadsnämnden.

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan kan länsstyrelsen enligt
109 § första stycket meddela förbud för viss tid - högst ett år - mot nybyggnad
inom området. Förbudets giltighetstid kan förlängas med högst två år i
sänder. Undantag från förbudet får medges av länsstyrelsen eller, enligt av
regeringen meddelade föreskrifter, av byggnadsnämnden (109 § andra
stycket).

I 149-151 §§ meddelas bestämmelser om talan mot vissa beslut i
planärenden och andra ärenden enligt BL. Enligt 149 § får särskild klagan
inte föras över kommunfullmäktiges eller byggnadsnämnds beslut rörande
stadsplan, byggnadsplan eller tomtindelning som för att bli gällande skall
fastställas av regeringen eller länsstyrelsen. Talan mot länsstyrelses beslut
rörande fastställelse av plan eller mot annat beslut av länsstyrelse skall, utom
i vissa fall angående medgivande att bibehålla byggnad som inkräktar på
gatumark, föras hos regeringen genom besvär (150 §). Har länsstyrelse
fastställt ett av kommunfullmäktige eller byggnadsnämnd antaget planförslag
får länsstyrelsens beslut överklagas bara av sakägare vars yrkande helt
eller delvis lämnats utan bifall.

I byggnadsstadgan, BS, (1959:612, omtryckt 1972:776) finns vissa allmänna
bestämmelser om planläggning. Bestämmelserna har i huvudsak följande
innehåll. Planläggning skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt
lämplig utveckling inom det område som planen skall avse. Tillbörlig hänsyn
skall tas till förhållandena inom angränsande områden samt till behov som är
gemensamma för riket. Också enskildas intressen skall tillbörligen beaktas.
Mark skall, om inte särskilda förhållanden föranleder annat, avses för det
ändamål vartill den är mest lämpad med hänsyn till läge, terräng- och

KU 1980/81:25

195

grundförhållanden samt övriga omständigheter. Till bebyggelse får inte avses
mark som inte är lämpad för sådant ändamål från sundhetssynpunkt, med
hänsyn till samfärdseln, möjligheterna att anordna vattenförsörjning och
avlopp, faran för vattenförorening eller eljest från allmän synpunkt. Vissa
områden skall såvitt möjligt bevaras, nämligen områden med särskild
naturskönhet eller säregna naturförhållanden, bebyggelse med särskilt värde
från historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt samt
områden som är lämpade och behövliga för friluftsliv (9 § BS).

De allmänna bestämmelserna i BS om planläggning kompletteras i viss
utsträckning genom materiella bestämmelser för särskilda planformer.
Sålunda föreskrivs för stadsplan i huvudsak följande. Planen skall tillgodose
de anspråk som från olika synpunkter skäligen kan ställas på en väl ordnad
bebyggelse. Därvid skall tillses att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i
övrigt lämpligt sätt. Samfärdselns och trafiksäkerhetens krav skall tillbörligen
beaktas, erforderlig trygghet mot brandfara vinnas samt hänsyn tas till de
fordringar som bör ställas upp från sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.
Skälig hänsyn skall tas till bestående äganderättsförhållanden,
fastighetsgränser, servitut och andra omständigheter som kan inverka på
planens genomförande (12 § BS).

För byggnadsplan gäller i huvudsak följande bestämmelser. Planen skall
tillgodose de krav som med hänsyn till de särskilda förhållandena inom det
tillämnade planområdet skäligen bör ställas på en väl ordnad bebyggelse.
Särskild hänsyn skall tas till bebyggelsens art, äganderättsförhållandena samt
markägarnas möjligheter att genomföra planen. Jordbruk, skogsbruk eller
annan dylik näring får inte onödigtvis hindras eller försvåras. Mark får tas
upp i planen för jordbruksändamål - vilket är möjligt i byggnadsplan men
inte i stadsplan - bara i den mån det behövs för planens lämpliga utformning.
I övrigt gäller för byggnadsplan bestämmelserna om stadsplan i tillämpliga
delar (13 § BS).

Enligt 14 § BS skall den som upprättar förslag till plan samråda med
kommunstyrelsen eller annat organ, som kommunfullmäktige bestämmer,
länsstyrelsen samt övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda
personer som kan ha ett väsentligt intresse av frågan.

I 15 och 16 §§ ges bestämmelser om vilka handlingar som skall upprättas
och åtfölja planförslag. Enligt 15 § skall sålunda förslag till stadsplan eller
byggnadsplan upprättas på grundval av en för ändamålet avsedd karta över
det område som berörs av förslaget (grundkarta). I en särskild förteckning
(fastighetsförteckning) skall redovisas de fastigheter, samfälligheter och
andra områden som berörs av förslaget, deras ägare samt servitut och andra
särskilda rättigheter som kan ha betydelse för eller beröras av planläggningen.

Innan förslag till plan antas skall det enligt 17 § under viss tid vara utställt
till granskning. Under granskningstiden får den som inte åtnöjs med förslaget
framställa anmärkning mot detta. Avser förslaget generalplan som skall

KU 1980/81:25

196

fastställas, stadsplan eller byggnadsplan skall byggnadsnämnden före granskningstidens
början sända underrättelse om utställandet till markägare,
innehavare av servituts- eller arrenderätt och andra som kan beröras av
planläggningen.

Sedan förslag till generalplan, stadsplan eller byggnadsplan blivit utställt i
enlighet med föreskrifterna i 17 §, skall byggnadsnämnden granska förslaget
jämte inkomna anmärkningar och yttranden (18 §). Därefter skall byggnadsnämnden,
om den inte själv äger besluta i ärendet, överlämna handlingarna
med eget utlåtande till kommunfullmäktige.

Sammanfattningsvis framgår av översikten av gällande rätt att byggnadsplan
antas av kommunfullmäktige eller, efter delegation, av byggnadsnämnden.
Lagen intar sålunda principiellt den ståndpunkten att ett områdes
läggande under byggnadsplan är en kommunal angelägenhet. Kommunen är
dock skyldig att upprätta och anta byggnadsplan i den mån kommunens
utveckling påkallar det. Planen skall för att bli gällande fastställas av
länsstyrelsen. I vissa fall åligger det länsstyrelsen att underställa planen
regeringens prövning. Planen kan också komma under regeringens prövning
med anledning av besvär över länsstyrelsens fastställelsebeslut. Som ett
uttryck för principen att planläggning av ett område är en kommunal
angelägenhet gäller att länsstyrelsen eller regeringen vid fastställelseprövningen
inte kan göra några ändringar i planförslaget utan i princip endast kan
säga ja eller nej till detta.

Vad gäller de statliga myndigheternas uppgift vid fastställelseprövningen
av en byggnadsplan eller en stadsplan saknas närmare bestämmelser i BL
som anger vad denna prövning skall avse. I propositionen om 1947 års
byggnadslag (prop. 1947:131) framgår att denna prövning skall avse både
lagligheten av kommunernas planbeslut och att enskildas rätt inte trätts för
när. Vidare framhåller departementschefen att all planläggning måste ske
under hänsynstagande till viktiga intressen som är gemensamma för hela
landet. Från allmän social synpunkt samt på kommunikationernas, bostadspolitikens,
hälsovårdens, försvarets, friluftslivets och naturskyddets områden
finns sålunda starka riksintressen att bevaka vid planläggning av
bebyggelsen. Ett inflytande för de statliga myndigheterna betingas även av
de starka intressemotsättningar som kan uppkomma mellan olika kommuner
vid en för flera kommuner gemensam planläggning. Enligt departementschefen
behöver detta dock inte medföra ett åsidosättande av den kommunala
självstyrelsen. Man har i stället sökt utforma byggnadslagstiftningen så, att
den tillförsäkrar de statliga myndigheterna erforderligt inflytande utan att
beröva de kommunala organen deras hävdvunna, centrala ställning vid dessa
frågors avgörande.

KU 1980/81:25

197

5. Undersökningens resultat

Som angavs inledningsvis omfattar undersökningen sammanlagt 43 beslut.
12 av dessa fattades av regeringen Palme (föredragande statsråd Ingvar
Carlsson), åtta av regeringen Fälldin I (föredragande statsråd Elvy Olsson),
fyra av regeringen Ullsten (föredragande statsråd Birgit Friggebo) samt 19 av
regeringen Fälldin II (föredragande statsråd Georg Danell). Antalet undersökta
ärenden ger visst underlag för uttalanden om den praxis som
regeringarna Palme och Fälldin II tillämpat i dessa ärenden men knappast för
de båda övriga regeringarna. Den osäkerhet som följer av detta drabbar
särskilt de statistiska delarna av undersökningen.

Det stora flertalet av de undersökta ärendena (37) avser besvär över
länsstyrelses beslut att fastställa eller inte fastställa en byggnadsplan.
Resterande ärenden har initierats hos regeringen genom att en länsstyrelse
har underställt regeringen förslag om byggnadsplan.

Beredningen. De myndigheter som har kommit i fråga för remiss är i första
hand länsstyrelser samt statens planverk. I ett par ärenden förekommer
dessutom remiss till statens naturvårdsverk. Av tab. 1 framgår remitteringspraxis
till länsstyrelserna och planverket i de ärenden som avgjorts av de
olika regeringarna.

Tab. 1

Remisser till länsstyrelserna och statens planverk. Avgjorda ärenden.

Regering	Antal avgjorda ärenden	Därav remitterade till Länsstyrelse Planverket
Palme	12	9	8
Fälldin I	8	4	7
Ullsten	4	3	3
Fälldin II	19	1	9
Summa	43	17	27

Remiss till länsstyrelse har alltså förekommit under hela undersökningsperioden
i 17 ärenden (40 %) och till planverket i 27 ärenden (63 %). Det
framgår också att andelen ärenden som har remitterats till dessa myndigheter
minskat under den nuvarande regeringen.

Tabellen ger inte en helt rättvisande bild av de olika regeringarnas
remitteringspraxis eftersom ärendena klassificerats efter vilken regering som
har avgjort dem. Detta behöver självfallet inte vara samma regering som har
tagit ställning till remissfrågan. Som bekant sker detta som regel i
inledningen av beredningsprocessen. I tab. 2 har därför ärendena klassificerats
på den regering under vilken ärendet kom in.

KU 1980/81:25

198

Tab. 2

Remisser till länsstyrelserna och statens planverk. Inkomna ärenden.

Regering	Antal inkomna ärenden	Därav remitterade till Länsstyrelse Planverket
Palme	20	14	14
Fälldin I	7	3	5
Ullsten	6	-	6
Fälldin II	10	-	2
Summa	43	17	27

Tabellen visar att minskningen av antalet remisser till länsstyrelse inträdde
tidigare än vad som framgick av tabell 1. Över hälften av de ärenden som kom
in under regering Palmes tid remitterades till länsstyrelse. Under regeringen
Fälldin I, då dock materialet endast utgörs av sju ärenden, sjönk
remissandelen till under hälften. Under de två senaste regeringarna har inga
ärenden remitterats till länsstyrelse. När det gäller remisser till planverket
synes remitteringspraxis ha varit tämligen oförändrad fram till den nuvarande
regeringens tid. Under denna regering har antalet remisser gått ned
starkt.

Självklart innebär remittering att den totala handläggningstiden för ett
ärende förlängs. Den minskade frekvensen av remisser till länsstyrelserna
och planverket under senare tid borde alltså leda till förkortade handläggningstider.
Av tabell 3 framgår att detta också är fallet. Den genomsnittliga
handläggningstiden för de ärenden som avgjorts av den nuvarande regeringen
är ca 14 månader mot omkring 20 månader för tidigare regeringar. Det
kan vidare nämnas att fem ärenden av den nuvarande regeringen har avgjorts
på kortare tid än sex månader. Ärenden med så kort handläggningstid
förekommer inte tidigare under undersökningsperioden.

Tab. 3

Handläggningstider1. Avgjorda ärenden.

Regering	Genom-	Antal ärenden med handläggningstid av
	snittlig	Mindre 1-2 år	Över Summa
	handlägg-	än	2 år
	ningstid	1 år
	(i mån)

Palme	19	3	5	4	12
Fälldin I	18	1	5	2	8
Ullsten	24	1	-	3	4
Fälldin II	14	10	6	3	19
Summa	17	15	16	12	43

1 Eftersom besvärsskrivelsens ankomstdag inte anges i regeringsbeslutet har handläggningstiden
schablonmässigt beräknats med utgångspunkt från att skrivelsen inkom
en månad efter länsstyrelsens beslut.

KU 1980/81:25

199

Beträffande reglerna på detta område kan först erinras om 7 kap. 2 § RF,
som lyder sålunda:

Vid beredningen av regeringsärendena skall behövliga upplysningar och
yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.

Departementschefen betecknade i 1973 års grundlagsproposition (prop.
1973:90 s. 286) remissförfarandet som ett betydelsefullt moment i beredningen
av regeringsärenden.

Vidare innehåller även förvaltningslagen en bestämmelse om remissförfarandet
(10 §) i vilken det bl. a. heter att ”innan myndighet inhämtar yttrande
genom remiss skall myndigheten noga pröva behovet av åtgärden”.

Departementschefen framhöll i förvaltningslagspropositionen (prop.
1971:30 s. 388) att remissförfarandet hade en central plats vid utredningen av
förvaltningsärenden men att det var av största vikt att handläggningen inte
fördröjdes genom onödiga remisser. Denna synpunkt har, när det gäller
regeringsärendena, vid flera tillfällen inskärpts av konstitutionsutskottet. I
statsrådsberedningens anvisningar om tillämpningen av förvaltningslagens
principer framhålls att flera av de krav som utskottet fört fram torde bli
tillgodosedda, om förvaltningslagens bestämmelser om remissförfarandet
tillämpas hos regeringen.

Beträffande bostadsdepartementets remitteringspraxis i besvärsärenden
har i annat sammanhang inhämtats att remiss sker till beslutsmyndigheten,
dvs. i de nu aktuella ärendena till länsstyrelse, endast om besvärsskrivelsen
innehåller nya omständigheter i ärendet.

Den nuvarande regeringens principer för remiss av ärenden i byggnadsoch
planfrågor berördes även i statsrådet Daneils interpellationssvar den 8
december 1980. Planministern uttalade då bl. a. att minskningen av
remitteringen av ärenden - särskilt till statens planverk - hänger ihop med
synen på frågor om plankvaliteten. Enligt planministern förekommer det i
besvärsärenden ofta att man ifrågasätter den kommunala bedömningen i
detta avseende. I det stora flertalet sådana fall föreligger enligt hans mening
tillräckligt underlag genom den utredning som förebragts på kommunal nivå
och på länsnivå för att ärendet skall kunna avgöras utan remiss till exempelvis
planverket.

I interpellationssvaret citeras också ovan redovisade departementschefsuttalanden
i samband med tillkomsten av 10 § förvaltningslagen. Planministern
säger sig helt dela denna syn på remissförfarandet och tillägger att det
nuvarande samhällsekonomiska läget ytterligare stryker under det angelägna
i att man noggrant prövar om remiss behövs.

KU 1980/81:25

200

Besluten. Innebörden av regeringens beslut i de undersökta ärendena
redovisas översiktligt i tabell 4.

Tab. 4

Beslutens innebörd

Regering	fastställd helt eller nästan helt	Byggnadsplan delvis fast- ställd	endast fast-ställd i obe-tydlig om-fattning eller ej alls	Summa
Palme	2	1	9	12
Fälldin I	3	-	5	8
Ullsten	2	-	2	4
Fälldin II	13	3	3	19
Summa	20	4	19	43

Antalet beslut som inneburit fastställelse av byggnadsplan har alltså ökat
väsentligt under regeringen Fälldin II. I sex av de 13 fallen av fastställelse
under den nuvarande regeringen har besluten vidare inneburit bifall till
besvär över länsstyrelses beslut att inte fastställa byggnadsplanen. Besvär
med denna innebörd har inte bifallits vid något tidigare tillfälle under
undersökningsperioden. I flertalet övriga fall av fastställelse är denna utgång
resultatet av att regeringen har avslagit besvär över länsstyrelses fastställelsebeslut.
I ett fall under regeringen Fälldin I fastställdes en byggnadsplan
som en länsstyrelse hade underställt regeringen.

Av de regeringsbeslut som innebär att byggnadsplanen ej har fastställts
beror utgången i det stora flertalet fall på att besvär med yrkande om
fastställelse avslagits av regeringen. I två fall (från maj 1976 resp. från
februari 1977) upphävde regeringen med bifall till besvären länsstyrelsens
fastställelsebeslut. Vidare har i fyra av de sex fall, där länsstyrelse har
underställt regeringen byggnadsplanen, regeringen beslutat att ej fastställa
planen.

I fyra ärenden har regeringen beslutat att delvis fastställa byggnadsplanen.
Ett ärende är ett underställningsärende, de andra är besvärsärenden.

Besluten skall analyseras ytterligare. Först skall vissa av de berörda
myndigheternas inställning i ärendena redovisas. Därefter undersöks motiveringarna
i regeringsbesluten mot bakgrund av riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen.

Den berörda kommunen har uttryckt sin mening i dessa ärenden genom att
anta planförslaget och vidarebefordra det till länsstyrelsen för fastställelse.
Vägrar länsstyrelsen att fastställa planen kan man undantagsvis tänka sig att
kommunen böjer sig för länsstyrelsens uppfattning. I normalfallet torde
emellertid kommunen stå fast vid sitt förslag. Att föra frågan vidare genom
besvär till regeringen är dock en handlingslinje som att döma av den gjorda

KU 1980/81:25

201

undersökningen är mera ovanlig. I endast fem av de 22 ärenden, där besvären
avser en länsstyrelses beslut att ej fastställa en byggnadsplan, har den
berörda kommunen överklagat länsstyrelsens beslut. I tre av dessa fem
ärenden har regeringen i likhet med länsstyrelsen vägrat fastställelse. I två
fall har regeringen ändrat länsstyrelsens beslut och fastställt byggnadsplanen.
De två senare ärendena härrör sig från den nuvarande regeringens tid, de tre
avslagsärendena från tidigare regeringar.

Som framgått ovan har flertalet av de undersökta ärendena remitterats till
planverket. Följande tabell, tabell 5, visar förhållandet mellan planverkets
och regeringens ståndpunkter i de remitterade ärendena.

Tab. 5

Planverkets (SPV) och regeringens ståndpunkter. Avgjorda, remitterade
ärenden

Regering	SPV och reg. sam-ma stånd-punkt	SPV vill ej fastställa; reg. fast-ställer1	SPV vill fastställa; reg. fast-ställer ej2	Summa remitte- rade
Palme	5	2	1	8
Fälldin I	3	2	2	7
Ullsten	1	1	1	3
Fälldin II	1	8	-	9
Summa	10	13	4	27

1 Här ingår också ärenden där SPV velat fastställa byggnadsplanen i mindre omfattning
än regeringen.

2 Här ingår också ärenden där SPV velat fastställa i större omfattning än regeringen.

Överensstämmelse mellan planverkets och regeringens bedömning har
alltså förelegat i tio av de sammanlagt 27 ärendena. I övriga fall har
bedömningarna gått isär. I de flesta fallen uttrycker regeringens ståndpunkt
en mer generös inställning till fritidsbebyggelse. Men i några fall har
regeringen intagit en mer restriktiv inställning än planverket.

Utvecklingen går klart i riktning mot minskad överensstämmelse i
uppfattningar mellan planverket och regeringen. Fram till den nuvarande
regeringen synes skillnaderna i inställning inte vara entydiga. Under
nuvarande regeringen innebär emellertid de skilda uppfattningarna genomgående
att regeringen har iakttagit en mindre restriktiv inställning till
fritidsbebyggelse än planverket.

Om man vill undersöka hur regeringen tagit hänsyn till de geografiska
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen, torde det vara riktigast att redovisa
besluten uppdelade på de olika områden som riktlinjerna omfattar.
Visserligen har ovan hävdats att det är svårt att urskilja klara skillnader
mellan riktlinjerna för olika områden när det gäller inställningen till
fritidsbebyggelse. Men i praxis kan naturligtvis sådana skillnader framträda.

KU 1980/81:25

202

Tab. 6

Beslutens innebörd. Uppdelade på olika områden.

Område1	fastställd helt eller nästan helt	Byggnadsplan delvis fastställd	endast fast-ställd i obe-tydlig om-fattning eller ej alls	Summa
Obruten kust	4	1	1	6
Högexploaterad	5	1	13	19
kust Insjöområden	5	_	3	8
m. m. Fjällområden	5	2	1	8
Primärt rekrea-tionsområde (en-bart)	1		1	2
Summa	20	4	19	43
Därav primärt re-kreationsområde (i eller utan kom-bination med an-nat område)	11	3	7	21

1 För avgränsningen av dessa områden och riktlinjerna inom dessa, se ovan avsnitt
2.

Det kan först konstateras att ärendena är ojämnt fördelade mellan
områdestyperna. Bortåt hälften av ärendena gäller byggnadsplaner inom
primära rekreationsområden. 19 av dessa ärenden avser dock ett område
som också omfattas av andra områdesriktlinjer. En nästan lika stor grupp
bildar de ärenden som rör byggnadsplaner inom högexploaterade kustområden.
Övriga områdestyper är inte så väl företrädda i materialet. Det skall
också nämnas att samtliga regeringar haft att pröva ärenden inom alla
områdestyper med undantag för fjällområdena. Ärenden inom dessa
områden har i huvudsak endast prövats av regeringen Fälldin II.

Uppgifterna i tabellen tyder på att det skulle finnas vissa skillnader i
beslutspraxis mellan områdestyperna. Det alldeles övervägande antalet
planförslag inom de högexploaterade kustområdena har således ej fastställts
medan motsatsen gäller för de övriga områdestyperna.

En närmare genomgång områdestyp för områdestyp skall göras. Beträffande
riktlinjerna för de olika områdestyperna hänvisas till avsnitt 2
ovan.

Inom områden som karakteriserats som obruten kust faller sex ärenden.

I ett av dessa ärenden från maj 1976 (ärende 8 i ärendeförteckningen,
underbilaga 1) upphävde regeringen länsstyrelsens fastställelsebeslut under
hänvisning till att lokalisering av ny bebyggelse till de obrutna kusterna borde

KU 1980/81:25

203

föregås av markanvändningsplanering som utifrån av riksdagen angivna
utgångspunkter bl. a. klarlägger vilka områden som bör avsättas för andra
ändamål än enskild fritidsbebyggelse. Sådan planering hade ännu inte
redovisats för det berörda området. Planverket hade i detta ärende tillstyrkt
att planen fastställdes.

I ett annat ärende från oktober 1980 (ärende 39) fann regeringen att det
skulle strida mot de av riksdagen angivna riktlinjerna rörande exploatering
av obrutna kustområden att tillåta bebyggelse, i den omfattning som anges i
planförslaget. Delvis i överensstämmelse med planverkets uppfattning
godtog dock regeringen att bebyggelse fick ske inom vissa delar av
planområdet.

I återstående fyra ärenden (ärendena 11, 20, 23, 43), vilka alla hänför sig
till olika regeringar, har byggnadsplanen fastställts. - I det första av besluten
(från 1976-09-16) hänvisas till de särskilda omständigheterna i ärendet och till
att de aktuella riksintressena är tillfredsställande tillvaratagna. Planverket
ville i detta ärende undanta huvuddelar av planen från fastställelse. - I det
andra ärendet (februari 1978) ansåg regeringen i likhet med planverket att
strandens tillgänglighet och dess användning som friluftsområde inte skulle
komma att inskränkas genom nybebyggelse enligt byggnadsplanen. - I det
tredje ärendet (juni 1979), som är det största av dessa fyra ärenden med ca
200 tomtplatser, gjorde regeringen väsentligen samma bedömning som
länsstyrelsen. Enligt regeringen utgör bebyggelsen en utbyggnad av ett
befintligt samhälle. Vidare tar bebyggelsen inte i anspråk mark som bedöms
vara av större intresse för det rörliga friluftslivet. Planverket föreslog i detta
ärende en mindre utbyggnad än den som regeringen godtog. - I det fjärde
ärendet (november 1980) ansåg regeringen att den aktuella planen var den
enda plan för enskild fritidsbebyggelse som var att vänta inom området.
Planområdet är tämligen avskilt beläget på en glest bebyggd del av Höga
kusten. Lokaliseringen av en mindre bebyggelsegrupp till det aktuella
området innebar enligt regeringens mening inte någon nämnvärd inskränkning
för det rörliga friluftslivet eller väsentlig påverkan på naturvärdena i
området som helhet. Ärendet remitterades ej till planverket. - Gemensamt
för motiveringen i dessa fyra ärenden synes således vara bedömningen att det
rörliga friluftslivets intressen inte skulle skadas i alltför stor utsträckning
genom bebyggelsen.

Sammanlagt 19 ärenden hänför sig till de högexploaterade kustområdena.
Som redan nämnts har regeringen i det övervägande antalet fall, 13, inte
fastställt den aktuella byggnadsplanen. Regeringen Palme vägrade fastställelse
i sex av åtta prövade ärenden, regeringen Fälldin I i tre av fyra ärenden,
regeringen Ullsten i båda de ärenden som prövades och regeringen Fälldin II
i två av fem avgjorda ärenden. I praktiskt taget samtliga fall där regeringen
inte fastställt byggnadsplaner motiverades det med att ett fastställelsebeslut
skulle föregripa pågående markanvändningsplanering i området. En närmare
redovisning av dessa ärenden saknar därför intresse.

KU 1980/81:25

204

Antalet ärenden där regeringen helt eller delvis fastställt en byggnadsplan
inom ett högexploaterat kustområde uppgår alltså till sex. Argumentet att
den föreslagna bebyggelsen ansluter till redan befintlig bebyggelse förekommer
i fem av ärendena, vanligen i kombination med påståendet att
planområdet inte är av särskilt stor betydelse för friluftsliv och naturvård
(ärende 1, 12, 26, 34). I ett av dessa ärenden (ärende 34 från april 1980) är
själva förhållandet att den föreslagna bebyggelsen innebär en komplettering,
dock omstridd. Länsstyrelsen hävdade i motsats till regeringen att så inte var
fallet.

I ett ärende (nr 33, mars 1980) används ett resonemang som påminner om
det föregående men motiveringen torde likväl ha en annan innebörd.
Regeringen erinrade i detta beslut om att området redan är bebyggt i stor
utsträckning och närmast är att betrakta som ett tätbebyggt område. Med
hänsyn härtill måste enligt regeringen intresset att bevara ännu obebyggda
områden till förmån för ett rörligt friluftsliv vara att anse som lokalt och
därmed väsentligen utgöra en kommunal angelägenhet. Regeringen fann
därför inte anledning att göra en annan avvägning mellan intresset att
bebygga området och de önskemål som kan finnas att bevara det obebyggt än
den som kommunens beslut att anta planförslaget innebär. - Det kan nämnas
att den totala handläggningstiden för detta ärende är ca 3 år och 7 månader.
Handläggningstiden efter avslutad remissbehandling är drygt 3 år.

I endast ett av de ärenden där regeringen fastställt en byggnadsplan inom
högexploaterat kustområde används en helt annan argumentering än i det
föregående. I likhet med det ärende som nyss redovisades åberopas
kommunens bedömning. I beslutet som är från januari 1977 (nr 16) anges att
kommunen ansett det lämpligt att ett visst område, som varit reserverat för
handelsändamål, får tas i anspråk för fritidsbebyggelse. Regeringen fann att
förändringen av planen kan komma att inverka negativt på möjligheterna att
fullfölja intentionerna i den fysiska riksplaneringen. Inverkan är enligt
regeringen i detta fall inte av så allvarlig art att fastställelse bör vägras.

I de åtta ärenden som rör insjöområden m. m. har regeringen fastställt
byggnadsplan i fem ärenden och vägrat fastställelse i tre.

I fråga om de tre ej fastställda byggnadsplanerna som daterar sig från maj
1976, november 1976 och februari 1977 (ärendena 5, 13 och 17) anslöt sig
regeringen i samtliga fall till planverkets avvisande inställning. Motiveringarna
anknyter i stor utsträckning till förhållanden som är specifika för dessa
ärenden och saknar därför intresse i sammanhanget.

Av de fastställda byggnadsplanerna hänför sig en till regeringen Fälldin I
och fyra till regeringen Fälldin II. I det ärende som avgjordes av regeringen
Fälldin I (nr 19) ansåg regeringen i likhet med planverket att av
kommunfullmäktige antagen dispositionsplan inte uppfyller ställda krav.
Men enligt regeringen gav en samlad bedömning vid handen bl. a. att
planområdet är beläget i anslutning till mark som redan tagits i anspråk för en
slalombacke med lift och att området med dess servicecenter knyter an till

KU 1980/81:25

205

befintliga och planerade vandringsleder. Byggnadsplanen kunde därför inte
anses föregripa ställningstaganden inom den fysiska riksplaneringen.

Tre av fyra ärenden som avgjordes av regeringen Fälldin II (ärende 27,28,
29) hänger nära samman med varandra geografiskt. Motiveringarna är också
desamma. Enligt regeringen utvisade ett av den berörda kommunen ingivet
underlag för en översiktlig markanvändningsplan att dessa tre områden är i
stort sett de enda där fritidsbebyggelse kan bli aktuell i denna trakt.
Planverket hade i dessa tre ärenden föreslagit fastställelse i mindre
omfattning än vad regeringen beslöt. -1 det fjärde ärendet som avgjordes av
regeringen Fälldin II (ärende 38) hade planverket funnit att planförslaget
inte anslöt till intentionerna i den fysiska riksplaneringen. Enligt planverket
innebar planförslaget närmast en fördubbling av den befintliga bebyggelsen
och dessutom ett ianspråktagande av en stor del av den fria stranden för
båtbryggor. Regeringen hänvisade till att den befintliga bebyggelsen är
lokaliserad på ett sådant sätt att visst tillskott får bedömas som i och för sig
möjligt och lämpligt. Det tillskott som förslaget innebär bedömdes av
regeringen inte inkräkta på naturvårdens eller det rörliga friluftslivets
intressen.

Som redan framgått är ärendena inom fjällområdena koncentrerade till
regeringen Fälldin II. Dessförinnan finns endast ett ärende (nr 24, beslutsdag
79-08-30). I detta ärende fastställdes planförslaget under hänvisning till att
regeringen i likhet med planverket ansåg att den förtätning som åsyftas med
planförslaget är att föredra från markhushållningssynpunkt framför att
annan mark tas i anspråk. Detta ärende hade stora likheter med det första av
de ärenden som avgjordes av regeringen Fälldin II. Även i detta ärende (nr
25) delade regeringen planverkets uppfattning att det rörde sig om en
begränsad utbyggnad av ett redan ianspråktaget område. I ett annat ärende
som avgjordes av regeringen Fälldin II (nr 36) tog regeringen endast upp
vissa detaljfrågor med anledning av besvär över länsstyrelsens beslut att
fastställa byggnadsplanen. Besvären lämnades utan bifall.

Resterande fem ärenden avser samtliga byggnadsplaner som ligger inom
Älvdalens kommun och inom det primära rekreationsområdet Dalafjällen.
För dessa ärenden skall lämnas en mer ingående redogörelse.

A Fjätdalen 4:17 i Idre socken (beslutsdag 80-03-27)

Planområdet, omfattande 93 tomter för enskild fritidsbebyggelse, är
beläget omedelbart öster om Stor-Fjätan, ca 1 km från gränsen mot
Jämtlands län. Någon omfattande bebyggelse finns inte i trakten. Planområdet
ingår i område för vilket ansökan om bildande av naturreservat
föreligger.

Länsstyrelsen bedömde att bebyggelsen strider mot de ur rikssynpunkt
uppställda riktlinjerna för markanvändning inom fjällområdet och ej heller
ligger i linje med intentionerna i statsmakternas beslut om det primära
rekreationsområdet. Det behov av stöd för sysselsättning och service som

KU 1980/81:25

206

föreligger ur lokal synpunkt borde enligt länsstyrelsens uppfattning f. n.
tillgodoses inom andra områden där risken för konflikter med andra
samhällsintressen bedöms mindre. Länsstyrelsen beslöt att ej fastställa
planen.

Över beslutet anförde Rolf Klang AB besvär. Regeringen förklarade sig
dela länsstyrelsens uppfattning och lämnade besvären utan bifall.

B Idre 55:5 (beslutsdag 80-07-10)

Planområdet, omfattande 18 tomtplatser, är beläget i Höstsäterns by ca 8
km nordväst om Idre.

Länsstyrelsen bedömde att bebyggelsen ej motverkade de ur rikssynpunkt
uppställda riktlinjerna för markanvändningen inom området och att
bebyggelsen med hänsyn till dess omfattning och lokalisering i anslutning till
befintlig bebyggelse bör kunna inordnas i en lämplig områdesplanering i
enlighet med intentionerna i statsmakternas beslut om de primära rekreationsområdena.
Ur lokal synpunkt bedömdes den tilltänkta exploateringen
dessutom utgöra ett stöd för sysselsättning och service. Länsstyrelsen
fastställde således byggnadsplanen.

I besvär yrkades att planförslaget skulle revideras på visst sätt. Regeringen
ansåg inte att de påtalade förhållandena medförde olägenheter av sådan
omfattning att planförslaget inte borde antas i föreliggande skick. Besvären
lämnades utan bifall.

C Gördalen 11:5 m. fl., Särna socken (beslutsdag 80-10-16)

Planområdet gränsar i väster till Härjehågna-Rödfjället-Drevfjället för
vilket område förordnande enligt 19 § naturvårdslagen gäller samt i öster till
Fulufjällets naturreservat. Byggnadsplanen omfattar 150 tomter för enskilda
fritidshus samt ca 20 hus i en stugby. Fem av tomterna är bebyggda.

Länsstyrelsen bedömde att bebyggelsen på grund av sin omfattning,
inriktning och lokalisering strider mot de ur rikssynpunkt uppställda
riktlinjerna för markanvändningen inom fjällområdet och ej heller ligger i
linje med intentionerna i statsmakternas beslut om de primära rekreationsområdena.
Det behov av stöd för sysselsättning och service som föreligger ur
lokal synpunkt borde enligt länsstyrelsens uppfattning f. n. tillgodoses inom
andra områden där risken för konflikter med andra samhällsintressen
bedöms mindre. Länsstyrelsen beslöt att ej fastställa planen.

Besvär anfördes av bl. a. kommunen. Kommunen yrkade i första hand att
det av kommunfullmäktige antagna planförslaget fastställs i sin helhet och i
andra hand att del eller delar av planen fastställs.

Regeringen fann att det från lokal synpunkt förelåg ett omedelbart behov
av stöd för sysselsättning och service i trakten. Regeringen var inte beredd att
föregripa den pågående översiktliga planeringen genom att fastställa hela
planen i området. Regeringen fann dock vid en intresseavvägning mellan att
inom en snar framtid få igång en viss byggnadsverksamhet i området och att
inte föregripa den översiktliga markanvändningsplanen, att det lokala
intresset av stöd och sysselsättning i detta fall måste anses väga över.
Regeringen fastställde därför delvis planförslaget, ca 40 tomter.

KU 1980/81:25

207

D Floåsen 15:1 och 11:3 i Storsäterns by (beslutsdag 80-10-16)

E Floåsen 9:2, 9:4, 9:6 m. fl., Storsätern (beslutsdag 80-10-16)

Planområde D, omfattande 80 tomter, är beläget i Gröveldalen strax
väster om ån Grövlan mittemot Storsäterns by. I väster begränsas
planområdet av Långfjällets naturreservat. 1 anslutning till planområdet på
den västra sidan av ån Grövlan finns redan två utbyggda detaljplaneområden
för fritidsbebyggelse. Planområde E, som omfattar 90 tomter, ligger norr om
och i omedelbar anslutning till planområde D.

Länsstyrelsen bedömde att bebyggelsen i planområdet D strider mot de ur
rikssynpunkt uppställda riktlinjerna för markanvändningen inom området
och ej heller ligger i linje med intentionerna i statsmakternas beslut om de
primära rekreationsområdena. Det behov av stöd för sysselsättning och
service som föreligger ur lokal synpunkt borde enligt länsstyrelsens
uppfattning f. n. tillgodoses inom andra områden där risken för konflikter
med andra samhällsintressen bedöms mindre. Länsstyrelsen beslöt att ej
fastställa planen för område D.

Beträffande planområde E gjorde länsstyrelsen samma bedömning när det
gällde bebyggelsens oförenlighet med riksintressena. Länsstyrelsen ansåg
emellertid att ett behov av stöd för sysselsättning och service föreligger. Med
hänsyn härtill och då ett tjugotal tomter som gränsar till befintlig
fritidsbebyggelse i den västra delen av planområdet bedömdes kunna
inordnas i en lämplig områdesplanering borde enligt länsstyrelsen ändå
denna mindre del av planförslaget kunna fastställas.

Dala-Ljusna AB anförde besvär över beslutet rörande planområde D.
Över beslutet rörande planområde E anfördes besvär med yrkande att den
del av planen fastställs som omfattar Floåsen 13:49 och som möjliggör 12
ytterligare tomtplatser.

Statens planverk framhöll i remissyttrande att planförslaget innebär att ett
hittills obebyggt naturskönt beläget område av betydelse för friluftsliv och
naturvård tas i anspråk för enskild fritidsbebyggelse. Den bebyggda delen av
Storsäterns by skulle därmed utvidgas på andra sidan Grövlan mot det
naturreservat som i väster avgränsar planområdet. Planverket ställde sig
tveksamt till en sådan exploatering och avstyrkte bifall till besvären.

Regeringen förklarade i skilda beslut att planförslagen är belägna inom ett
område, vilket delvis är utbyggt och exploaterat för fritidsändamål och för
vilket det preliminära översiktliga planeringsunderlaget medger ytterligare
exploatering. Vid sådant förhållande var enligt regeringen frågan hur
exploateringen skall utföras främst en lokal angelägenhet. Kommunens
mening härvidlag måste tillmätas stor betydelse. Regeringen fann i detta fall
inte anledning att göra en annan bedömning än den som kommunen gjort
genom att anta planförslaget. Regeringen fastställde planförslag D i sin
helhet och planförslag E delvis.

I dessa fem ärenden fastställdes således byggnadsplanen helt i två fall och
delvis i två fall. I ett fall fastställdes planen ej. Argumenten är, som framgår,
ungefär desamma i alla ärendena men sammanvägningen av dem leder till ett
annat resultat i det först refererade ärendet än i de övriga ärendena. Detta
beror enligt uppgift från bostadsdepartementet på att omständigheterna var
olika. Beträffande Fjätdalen ingick planområdet i område för vilket ansökan
om naturreservat förelåg. Det berördes också av nytt förslag till avgränsning

KU 1980/81:25

208

av obrutet fjäll. Vidare berörde planområdet rennäringens viktigaste
intresseområde. I Fjätdalen fanns inte heller någon by i närheten.

Sammanfattning. På grundval av undersökningen kan följande huvudsakliga
konstateranden göras:

1. Remitteringspraxis har under den undersökta perioden ändrats på det
sättet att remisser tillbaka till beslutsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen, helt
upphört och remisser till planverket starkt minskat under regeringen Fälldin
II.

2. Handläggningstiden har gått ned under regeringen Fälldin II.

3. Antalet beslut som har inneburit fastställelse av byggnadsplan har ökat
påtagligt under regeringen Fälldin II.

4.1 fråga om förhållandet mellan planverkets och regeringens ståndpunkter
har utvecklingen klart gått i riktning mot minskad överensstämmelse. Under
regeringen Fälldin II innebär skillnaderna i uppfattning genomgående att
regeringen har intagit en mindre restriktiv inställning till fritidsbebyggelse än
planverket.

5. Alla regeringar har varit mera återhållsamma med att fastställa
byggnadsplaner inom högexploaterade kustområden än inom andra områden
som omfattas av riktlinjer i den fysiska riksplaneringen.

En genomgång av argumenteringen i de ärenden där byggnadsplaner inom
högexploaterade kustområden fastställs visar att argumentet att den
tillkommande bebyggelsen utgjorde en komplettering är det allra vanligaste.

6. Ett mycket ofta förekommande skäl för att ett planförslag avvisas är att
markanvändningsplanering pågår. Detta argument har redan blivit och
kommer också att bli svårare att använda allteftersom tiden går och fler
markanvändningsplaner kommer fram.

7. Den berörda kommunens inställning och andra lokala intressen har
tillmätts större betydelse av regeringen Fälldin II än av tidigare regeringar.
Det visar sig dels genom att regeringen har fastställt byggnadsplaner i
ärenden där en kommun besvärat sig, dels genom att kommunens inställning
och lokala intressen åberopas i motiveringen för vissa fastställelsebeslut.

KU 1980/81:25

209

Underbilaga 1

Byggnadsplaner som innebär utbyggnad av enskild fritidsbebyggelse i områden som
berörs av geografiska riktlinjer i FRP. Regeringsbeslut juni 1975 - dec. 1980 i ärenden
där samråd skett med enheten för fysisk riksplanering

Ären- de nr	Dnr	Besluts- datum	Plats	Kommun	Län	Ansv. stats- råd
1	P1 2487/74	750626	Beddinge	Trelleborg	M	IC
2	P1 2991/74	751009	Finnagården	Kungsbacka	N	IC
3	P1 3698/74	751127	Ölmanäs	Kungsbacka	N	IC
4	P1 809, 810/74 760311	Källvik	Nyköping	D	IC
5	P1 959/75	760506	Krångholmen	Mora	W	IC
6	P1 2287/74	760513	Lavö Ostergård	Orust	O	IC
7	P1 433/74	760526	Mälby	Norrtälje	AB	IC
8	P1 3835/74	760526	Dala	Valdemarsvik E	IC
9	P1 1317/75	760623	Axelstorp m. fl.	Båstad	L	IC
10	P1 1624/75	760916	Kovik	Östhammar	C	IC
11	P1 2788, 2796/74	760916	Jore m. fl.	Tanum	O	IC
12	P1 3528/74	760916	Öster-Mörtarö	Östhammar	C	IC
13	P1 267/76	761111	Kalmar Kyrkby etc.	Håbo	c	EO
14	P! 533/76	761215	Skrea	Falkenberg	N	EO
15	P1 3959/74	761215	Boberg	Falkenberg	N	EO
16	P1 3574/74	770120	Olofsbo	Falkenberg	N	EO
17	P1 3283/74	770224	Skarpemon	Mullsjö	R	EO
18	P1 366, 416/76 770414	Skällentorp	Falkenberg	N	EO
19	P1 939, 1012/76	770922	Grönklitt	Orsa	W	EO
20	P1 2530, 2563/76	780202	Kvarnåkershamn	Gotland	I	EO
21	P1 2605/76 m. fl.	790315	Björkö-Arholma Norrtälje (5 planer)	AB	BF
22	P1 2136, 2155/76	790420	Yngsjö strand-skog	Kristianstad	L	BF
23	P1 1889/76 m fl.	790614	Källvik (3 planer)	Västervik	H	BF
24	P1 2437, 2502/78	790830	Klippen	Storuman	AC	BF
25	P1 2058/78	800124	Joesjö	Storuman	AC	GD
26	P1 2436/78	800131	Restenäs ö	Uddevalla	O	GD
27	P1 3010/77 m. fl.	800306	Hjulbäcks by	Leksand	W	GD
28	P1 2476/78 m. fl.	800306	Lundbjörkens fäbod	Leksand	W	GD
29	P1 2583/78	800306	Olsnäs fäbod	Leksand	W	GD
30	P1 2597/78	800327	Hummeldal	Östhammar	C	GD
31	P1 2760/79	800327	Säbytorp	Kil	s	GD
32	P1 2367/79	800327	Fjätdalen	Älvdalen	w	GD
33	P1 1544/76	800327	Smådalarö	Haninge	AB	GD
34	P1 2437/79	800417	Harg	Norrtälje	AB	GD
35	P1 2347, 2450/79	800417	Vagnsunda	Norrtälje	AB	GD

14 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

210

Ären-	Dnr	Besluts-	Plats	Kommun	Län	Ansv.
de		datum				stats-
nr						råd
36	P1 2287/79	800710	Stora Blåsjön	Strömsund	Z	GD
37	P1 407/80	800710	Höstsätern	Älvdalen	w	GD
38	P1 829/78 m. fl.	801009	Stora Skagene	Hammarö	s	GD
39	P1 1286/79	801009	Stora Askö	Västervik	H	GD
40	P1 2627, 2659/79	801016	Gördalen	Älvdalen	W	GD
41	P1 2149/79	801016	Floåsen	Älvdalen	W	GD
42	P1 2163/79	801016	Floåsen	Älvdalen	W	GD
43	P1 2827/79	801127	Berg	Kramfors	Y	GD

KU 1980/81:25

211

Bilaga 11

PM angående regeringens beslut i fråga om fastställelse av förslag till ändring
av stadsplan för kv. Bryggeriet m. m., Lunds kommun

Kommunfullmäktige i Lund antog den 27 april 1978 ett förslag till ändring
av stadsplanen för kvarteret Bryggeriet m. m. i Lund. Förslaget avsåg
bostadsbebyggelse i 5-8 våningar i kvarteret som är beläget strax norr om
stadskärnan. Förutom vissa mindre utrymmen för kontor och servicebutik
medgav planen också att ett s. k. lägenhetsdaghem skulle inrymmas i
kvarteret. Det i kvarteret belägna bryggeriet avsågs bli bevarat och
motsvarande del av planförslaget hade därför undantagits från antagande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län beslöt den 16 januari 1979 att ej fastställa
planen. Länsstyrelsen framhöll sammanfattningsvis att den inlämnade
planen redovisade allvarliga brister i fråga om boendemiljöns närmare
utformning. Planen var enligt länsstyrelsen inte godtagbar främst på grund av
dess brister i fråga om tillgången på friytor, trafiksäkerhet och ljudnivån.
Planen uppfyllde därför inte de i 12 § byggnadsstadgan angivna kraven på vad
som skäligen bör iakttas i fråga om sundhet, skönhet och trevnad. -Länsstyrelsens beslut var inte enhälligt. En minoritet bestående av sju
ledamöter ville fastställa planförslaget. I den skiljaktiga meningen anfördes
bl. a. att många städer, däribland Lund, under senare år genom en ny och i
och för sig berättigad syn på jordbruksmark som en naturtillgång som i
största möjliga utsträckning bör bevaras för livsmedelsproduktion, kommit i
en utomordentligt besvärlig planeringssituation. Några städer, inte minst
Lund, brottades dessutom med problemen att tillgodose bevarandekrav som
tog sikte på att bibehålla en kulturellt värdefull stadsmiljö och att samtidigt
sörja för en bibehållen levande stadskärna. Även om miljöaspekter och
önskemålet om en blandning av olika kategorier av boende kunde tala mot
förslaget fick det enligt reservanterna i nöjaktig grad anses tillgodose de
miljökrav för bostäder i Lunds stadskärna som med hänsyn till kommunens
speciella problem, såvitt gäller främst bevarandeintressena, rimligen kunde
uppställas.

Bostadsrättsföreningen Bryggeriet, ägare till fastigheterna Bryggeriet 3
och 4, överklagade beslutet till regeringen. Föreningen bemötte länsstyrelsens
argumentation för att vägra fastställelse och framhöll bl. a. att
exploateringen minskade till hälften i stället för ökade, att gatukorsningarna
var försedda eller skulle komma att förses med trafiksignaler, att tillgänglig
friyta var större än vad länsstyrelsen menat, att senare mätningar visade lägre
bullernivåer och att den föreslagna bebyggelsens utformning väl anslöt till
omgivningen.

Ärendet remitterades till statens planverk, som i yttrande den 24 januari
1980 avstyrkte bifall till besvären. Planverket förklarade sig dela reservan -

KU 1980/81:25

212

ternas i länsstyrelsen uppfattning att det aktuella förslaget måste ses i relation
till de problem som skapas av att Lunds tätort är omgiven av jordbruksmark
och har en stadskärna som är av riksintresse för kulturminnesvården. Verket
framhöll i fortsättningen bl. a. följande:

De starka bevarandeintressena i Lunds stadskärna innebär att för
bostadsbeståndet i denna del många gånger mycket speciella egenskaper hos
boendemiljön måste accepteras av rent kulturhistoriska skäl. Det gör det
desto angelägnare att eftersträva en hög grad av allmängiltighet, dvs.
användbarhet för alla kategorier av boende, i de tillskott till bostadsbeståndet
som kan åstadkommas genom nyexploatering. Om så inte sker innebär
det på lång sikt en försvagning av möjligheterna att hävda bevarandeintressena.
Förslaget tenderar sålunda att motverka de kulturhistoriska bevarandeintressena
i stadskärnan. Avgörande blir därigenom huruvida intresset av
att bevara jordbruksmark skall anses utgöra motiv för att ändå fastställa
förslaget.

Enligt de principer för prövning av om jordbruksmark skall få tas i anspråk
för tätortsutbyggnad som riksdagen antagit ankommer det på kommunen att
visa att alternativ saknas som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser
utbyggnadsbehovet. Då det aktuella förslaget inte innebär att någon
jordbruksmark tas i anspråk redovisas inte någon analys av alternativa
utbyggnadsmöjligheter i ärendet. Planverket kan därför inte utesluta
möjligheten att tillfredsställande alternativ skulle stå att finna inom den
nuvarande tätortens gränser. Om emellertid så inte skulle vara fallet
föreligger en situation där jordbruksmarkintresset bör vika. Enligt planverkets
mening är boendemiljön i förslaget så uppenbart undermålig enligt de
bedömningskriterier för tillämpningen av 12 § BS som redovisas i Bostadens
grannskap att detta icke kan anses utgöra ett tillfredsställande alternativ till
ett ianspråktagande av jordbruksmark. Intresset av att bevara jordbruksmark
kan därför inte utgöra argument för att fastställa förslaget.

En fastställelse av förslaget skulle med hänsyn till vad som sagts endast
kunna uppfattas så att förslaget som sådant motsvarar de anspråk som kan
ställas på tillämpningen av 12 § BS i planer för bostadsbebyggelse. Ett beslut
med den innebörden skulle därför enligt planverkets mening innebära att
kommunerna i andra liknande fall vare sig behöver eller kan hävda rimliga
anspråk på bebyggelsemiljöns utformning gentemot motstående intressen.

Planverkets remissyttrande delgavs klaganden, som vidhöll vad som
anförts i besvärsinlagan. Även Lunds kommun bereddes tillfälle att yttra sig
över planverkets remissvar. Kommunstyrelsen beslöt den 4 mars 1980 att
tillstyrka bifall till besvären under åberopande av ett yttrande från
byggnadsnämnden. Beslutet fattades med röstsiffrorna 7-6. Reservation till
förmån för avstyrkande avgavs. I byggnadsnämnden var meningarna delade
på samma sätt som i kommunstyrelsen. I byggnadsnämndens yttrande, som
helt följer stadsarkitektkontorets förslag, anförs bl. a. följande:

Kommunen är medveten om att kvarteret har begränsningar vad gäller
användbarheten för vissa boendekategorier på grund av friytornas omfattning.
Dessa är emellertid i hög grad beroende av de speciella förutsättningar
som råder för Lunds stadskärna och är således motiv för att angivna
riktvärden kan underskridas.

KU 1980/81:25

213

I kommunens strävan att spara jordbruksmark har icke bebyggda
restområden inom stadsbygden inventerats och större delen av dessa
tillsammans med möjliga saneringar ca 1 100 lägenheter finns upptagna i
löpande bostadsförsörjningsprogram. Efter programperioden återstår uppskattningsvis
250-350 lägenheter dvs. mindre än en årsproduktion, vilket
visar hur begränsade möjligheterna att spara jordbruksmark i realiteten
är.

Planverket tar i sitt yttrande huvudsakligen upp friytefrågan, men det finns
även andra kvalitetsfaktorer som är viktiga för den bostadssökande och bör
värderas vid en bedömning av en stadsplan såsom närhet till stora
arbetsområden och service av olika slag. I dagens situation är dessa faktorer
väsentliga för den bostadssökande.

I regeringsbeslutet den 5 juni 1980 (bostadsdep. nr 23) fastställdes
planförslaget i det skick som det antagits av kommunfullmäktige. I
motiveringen heter det:

Av utredningen framgår att planförslaget inte uppfyller alla de krav som
kan vara önskvärda att ställa i samband med en exploatering för bostadsbebyggelse.
Enligt regeringens mening bör emellertid ansvaret för utformningen
av bebyggelsemiljön i första hand åvila kommunerna. De brister som
planförslaget för kvarteret Bryggeriet har är enligt regeringens mening inte
av sådan beskaffenhet att kommunens önskemål om planens utformning inte
bör godtas.

I skrivelse från statens planverk till länsstyrelsen i Malmöhus län
(underbilaga 1) har planverket bl. a. framhållit att av regeringens beslut kan
inte utläsas mera än att bristerna i det aktuella fallet inte ansågs vara av sådan
beskaffenhet att kommunens önskemål om planens utformning inte kunde
godtas.

KU 1980/81:25

214

Underbilaga 1

STATENS PLANVERK 1980-12-11 2843/80

Till länsstyrelsen i Malmöhus län
Fack

201 10 MALMÖ

Nuvarande byggnadslagstiftning syftar till att åstadkomma en från olika
synpunkter så lämplig lokalisering och utformning av bebyggelsen som
möjligt. Därvid är det en lång rad krav och önskemål som skall beaktas. En
översiktlig redovisning av olika materiella krav ges i 9-13 §§ BS. Det bör
betonas att uppräkningen i författningstexten inte är uttömmande utan
endast exemplifierande. Redovisningen i 1947 års stadga (26-33 §§) var långt
utförligare. I förarbetena till 1959 års stadga betonades dock att ingen
ändring i sak var avsedd utan att den nya författningstexten endast avsåg att
söka mera kortfattat sammanfatta de olika kraven.

Många av de krav som ställs kan inte samtidigt tillgodoses fullt ut, utan
avvägningar mellan sinsemellan motstridiga krav måste ske i det enskilda
fallet med beaktande av tyngden i de olika intressena. Därvid bör också
enskilda intressen tillbörligen beaktas i enlighet med stadgandet i 4 § BL.
Riksdagens uttalanden i skilda sammanhang bör också utgöra ledning.

Den primära avvägningen mellan skilda hänsyn och intressen sker i det
kommunala planarbetet. Därvid skall kommunen finna rimliga avvägningar
och kompromisser. Planläggning utgör emellertid en rättstillämpning och
rättsutövning av sådant slag att det ansetts nödvändigt med en statlig
kontroll, vilken sker genom fastställelseprövningen. Om en kommunal
avvägning i en antagen plan inte befinnes motsvara en rimlig tolkning och
avvägning av lagstiftningens krav skall fastställelse vägras.

Det bör betonas att såväl kommunen som den statliga fastställelsemyndigheten
skall göra en allsidig bedömning. Något utrymme för kommunen att
helt bortse från vissa i lagstiftningen angivna krav, förebärande att de är rent
statliga intressen, finns inte lika litet som det finns något utrymme för staten
att helt bortse från vissa stadgeenliga krav under förebärande av att de är rent
kommunala frågor och att kommunens tolkning alltid skall godtas. Såväl
kommunen som fastställelsemyndigheten skall efter bästa förmåga göra en
allsidig bedömning.

I några fastställelsebeslut har länsstyrelsen nu påtalat klara brister i
kommunala planer men samtidigt tolkat ett nyligen meddelat regeringsbeslut
så att det numera inte skulle åligga länsstyrelsen att vid fastställelseprövningen
väga in alla i lagstiftningen angivna krav på hänsyn. Sålunda anger
länsstyrelsen:

KU 1980/81:25

215

”Länsstyrelsen har i samrådsyttrande den 16 november 1978 påtalat att
tillgången till närbelägna friytor för lek- och fritidsverksamhet enligt
förslaget inte ens uppgår till en fjärdedel av vad som enligt Bostadens
grannskap rekommenderats som riktvärde för en god boendestandard.
Kommunen uppskattar motsvarande värde till något mer än en fjärdedel.
Med hänsyn till att denna fråga numera av regeringen anses vara en
huvudsakligen kommunal angelägenhet kan den påtalade bristen emellertid
inte anses utgöra hinder för fastställelse.”

(Beslut 1980-10-07 avseende ändr. spl. för kv. Kung Karls varv i Landskrona.
)

”Sammanfattningsvis uppvisar planförslaget brister i flera avseenden.
Med beaktande av regeringens beslut den 5 juni 1980 i ett likartat planärende
(där regeringen bl. a. framfört att ansvaret för utformningen av bebyggelsemiljön
i första hand åvilar kommunen) anser sig länsstyrelsen inte kunna
vägra fastställelse.”

(Beslut 1980-11-11 avseende ändr. spl. för kv. Höken m. m. i Malmö.)

Enligt planverkets mening har länsstyrelsen dragit alltför vittgående
slutsatser av det regeringsbeslut som länsstyrelsen åberopat i motiveringen
till sitt ställningstagande i ifrågavarande planärenden. Av regeringens beslut
kan inte utläsas mera än att bristerna i det aktuella fallet inte ansågs vara av
sådan beskaffenhet att kommunens önskemål om planens utformning inte
kunde godtas. Därav föl jer givetvis inte att länsstyrelsen generellt skall godta
kommunala uppfattningar i planförslag.

Med anledning av länsstyrelsens beslut vill planverket framhålla att nu
gällande byggnadslagstiftning inte ger utrymme för länsstyrelsen att skjuta
ifrån sig ansvaret för en allsidig planprövning. Att kommunala bedömningar
skall tillmätas stor betydelse vid en sådan prövning innebär inte att
länsstyrelsen kan underlåta att pröva dem.

Beslut om denna skrivelse har fattats av planverkets styrelse. Därvid har
deltagit, jämte undertecknad Holm, ledamöterna Billing, Landberg, Nordlander
och Oredson. Vid den slutliga handläggningen har även närvarit
personalföreträdarna Bengtsson och Lindgren, tekniske direktören Essunger,
byråchefen Carlberg, tf byråchefen Eklöf och tjf byråchefen Egnell samt
tekniske direktören Heimburger, föredragande.

Lennart Holm

Peter Heimburger

KU 1980/81:25

216

Bilaga 12

PM angående regeringens handläggning av besvär i fråga om tillstånd till
byggnadsföretag på Brevik 1:25 i Tyresö kommun

För området, där fastigheten ligger, gäller tätbebyggelseförbud och
nybyggnadsförbud enligt 109 § byggnadslagen.

Byggnadsnämnden (BN) i Tyresö kommun beviljade den 1 oktober 1970
sökanden byggnadslov för ett fritidshus i ett plan om 76 kvm byggnadsyta och
ett uthus i ett plan utan källare om 20 kvm byggnadsyta. Byggnaderna
uppfördes under åren 1970-1971 efter det att befintliga byggnader rivits. Den
2 maj 1974 konstaterade BN vid besiktning att de nya byggnaderna hade
förlagts i annat läge än det som hade angivits i byggnadslovsansökningen
1970. Uthuset hade också försetts med källare. Vidare hade under år 1974
skett en tillbyggnad av ett rum i vardera änden av fritidshuset, som
härigenom fick en byggnadsyta av ca 129 kvm.

Med anledning av avvikelserna från byggnadslovet beslöt BN den 6 juni
1974 att anmäla sökanden till åtal och vid vite av 50 000 kr. förelägga honom
att före den 1 oktober 1974 bringa fritidshuset och uthusbyggnaden i
överensstämmelse med byggnadslovet. Sökanden överklagade beslutet om
vitesföreläggande till länsstyrelsen i Stockholms län.

Dagen efter BN:s beslut dvs. den 7 juni inkom ansökan om byggnadslov
för tillbyggnaden. Denna ansökan avslogs av BN med åberopande av att
fritidshuset erhållit sådan storlek, att det utan vidare kunde utnyttjas som
permanentbostad. Även detta beslut överklagades till länsstyrelsen.

Den 7 april 1975 dömdes sökanden av Handens tingsrätt att utge 40
dagsböter å 100 kr. Domen vann laga kraft.

I beslut den 9 juli 1976 avslog länsstyrelsen besvären över det vägrade
byggnadslovet med hänvisning till att anordnandet av källare under uthuset
och tillbyggandet av fritidshuset kunde bli styrande för framtida ställningstaganden
och försvåra kommande planläggning. I vitesföreläggandet gjordes
de ändringarna att föreläggande beträffande placeringen av fritidshuset togs
bort samt att tidpunkten för fullgörandet framflyttades till den 1 januari 1977.
Beslutet överklagades till kammarrätten i Stockholm.

Kammarrätten inhämtade yttranden från BN och från statens planverk
vilka båda avstyrkte besvären. Den 2 juni 1978 beslöt kammarrätten att
överlämna målet till regeringens prövning och hemställde att sökandens
besvär skulle lämnas utan bifall. Dock skulle den tid inom vilken
föreläggandet skulle vara fullgjort bestämmas till fyra månader efter det att
sökanden fått del av regeringens beslut.

Regeringen uttalade i sitt beslut den 25 september 1980 (bostadsdep. nr 39)
att särskilda skäl förelåg för att medge undantag från rådande byggnadsförbud.
Regeringen fann att varken tillbyggnaden av fritidshuset eller källaren
under uthuset kunde anses föregripa eller försvåra en kommande planlägg -

KU 1980/81:25

217

ning med hänsyn till den speciella karaktären hos det redan förut utbyggda
området och till att fastigheten var omgiven av stora fastigheter, bebyggda
med hus om minst 150-200 kvm och i många fall större.

Rättsläget

Inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan får byggnadslov
ej ges till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse. Undantag görs
dock dels för nybyggnad för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets,
skogsskötselns eller därmed jämförligt behov, dels för tätbebyggelse av
mindre omfattning (56 § 1 mom. 4 st. byggnadsstadgan). Länsstyrelsen har
emellertid fått befogenhet att, om särskilda skäl föreligger, lämna tillstånd
till nybyggnadsföretag av detta slag. Denna befogenhet kan under vissa
förutsättningar även anförtros byggnadsnämnden (136 § byggnadslagen, 67 §
byggnadsstadgan). Innebörden av begreppet tätbebyggelse anges närmare i
byggnadslagen (6 §).

Har fråga väckts om upprättande av byggnadsplan för visst område eller
om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen för viss tid, högst ett år,
förordna att nybyggnad inom området inte får företas. Länsstyrelsen får
förlänga förbudets giltighetstid med högst två år i sänder. Undantag kan
medges av länsstyrelsen eller, enligt av regeringen meddelade föreskrifter, av
byggnadsnämnd (BL 109 §).

För det aktuella området rådde nybyggnadsförbud enligt denna bestämmelse
sedan 1973. Det senaste av länsstyrelsen meddelade förbudet gällde
från och med den 14 mars 1979. Länsstyrelsens beslut hade överklagats till
regeringen, som i beslut den 30 april 1980 (bostadsdep. nr 39) lämnade
besvären utan bifall. I detta beslut yttrade regeringen bl. a. följande:

Länsstyrelsens beslut om förlängning av förbudet har föranletts av en
framställning från byggnadsnämnden i Tyresö kommun. Därigenom får
frågan om planläggning alltjämt anses vara aktuell. Visst arbete, syftande till
planläggning, har också bedrivits. Det kan inte anses uteslutet att planläggningen
skulle försvåras om nybyggnadsförbudet hävdes. Besvären skall
därför inte bifallas.

Syftet med ett byggnadsförbud är att ge kommunen erforderligt rådrum för
planläggningsarbete. Bl. a. härav följer att förbudstiden inte bör vara längre
än vad som är nödvändigt för detta arbete, vilket bör bedrivas skyndsamt.
Regeringen finner därför att en i kommunens politiska organ behandlad
tidplan för planläggningen med beaktande av kommunens beräknade
resurser är nödvändig för att klargöra vid vilken tidpunkt förbudet kan
komma att avvecklas. Framställning om ytterligare förlängning av förbudet
bör alltså vara underbyggd bl. a. av en av kommunen antagen tidplan för
planläggningen. Regeringen finner det också angeläget att kommunen i varje
särskilt fall noga överväger möjligheterna att ge dispens från nybyggnadsförbudet.
I vissa fall kan de enskilda intressena kräva att dispens medges i
större utsträckning än vad som angivits i de av kommunfullmäktige den 31
maj 1979 antagna riktlinjerna för byggnadslovsgivning, även om detta
innebär att den från planeringssynpunkt bästa möjliga lösningen inte kan
uppnås.

KU 1980/81:25

218

Bilaga 13

Några data i TELUB-ärendet

1974

6/3

Regeringen Palme

Samarbetsavtal med Libyen i samband med besök i Stockholm
av libysk delegation.

1977

9/12

14/12

17/12

20/12

Fälldin I

TELUB tar kontakt med departementsrådet Groth. Promemoria
upprättas.

TELUB-frågan behandlas i UD:s samrådsgrupp.

Benkt Dahlberg besöker Libyen och diskuterar projektet
(ökning av antalet elever från 40-80 och längre utbildningstid
från tre till fyra år).

Muntlig föredragning av Groths promemoria för Karin
Söder.

1978

början

11/1

1/2

2/11

TELUB:s styrelse får kännedom om att militära applikationer
skall ingå i utbildningen.

Rapport till UD (Groth) från sändebudet i Tripoli (tveksamhet
om lämpligheten).

Frågan behandlas också vid lunchberedning troligen jan.
med Thorbjörn Fälldin, Eric Kronmark och Karin Söder.
Skrivelse från Groth till sändebudet i Tripoli (statssekreterare
Nordbeck skall avråda TELUB).

Regeringen Ullsten

TELUB får besked från krigsmaterielinspektören att all
försäljning av krigsmateriel till Libyen är utesluten.

1979

14/2

mitten av
feb.

2/3

13/3

Möte hos handelsminister Cars. TELUB-chefen får besked
om att handelsministern ogillar projektet och att saken skall
tas upp med statsministern.

Möte med Ola Ullsten, Hans Blix, Hadar Cars, Erik Huss
och Carl Tham. Man ogillar affären. Ullsten uppdrar åt
Huss att framföra ogillandet till TELUB.

Huss framför ogillandet till TELUB:s styrelseordförande.
Avtalet om TELUB-utbildningen undertecknas i Tripoli.

KU 1980/81:25

219

20/3 1

26/3 I Huss resp. Cars underrättas om att avtalet undertecknats,

maj En skola för utbildningen börjar byggas i Växjö.

1979 Fälldin II

12/11 Redogörelse av Benkt Dahlberg för projektet för handels minister

Burenstam Linder.

6/12 Motsvarande för försvarsminister Eric Kronmark.

Möten och redovisningar på handelsdepartementet.

1980

9/1 Motsvarande för krigsmaterielexportkommittén.

22/1 Handelsministern besvarar fråga i riksdagen (civil utbild ning).

15/3 Eleverna anländer till Växjö. Utbildningen börjar.

18/3 )

21/4 )

20/4 Könstitutionsutskottet avger sitt granskningsbetänkande till

riksdagen.

19/12 TELUB:s personalorganisationer påtalar att det finns andra

utbildningsplaner.

1981

12/2 Regeringsbeslut, uppdrag åt krigsmaterielinspektören att

följa utbildningen. På diplomatisk väg meddelande till
libyska regeringen att militära inslag inte får förekomma.

13/2 Frågesvar i riksdagen av handelsminister Burenstam Lin der.

13/3 Frågesvar i riksdagen av industriminister Nils Åsling.

KU 1980/81:25

220

Underbilaga 1

till bilaga 13

Utfrågningar

inför konstitutionsutskottet under behandlingen av TELUB-ärendet
(underbilaga 1-15)1

Utfrågning av Sven Andersson den 24 februari 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar Sven Andersson välkommen till utskottet för att
tala om TELUB-affären.

Vi har bett dig komma hit i din egenskap av ordförande i den utredning
som skall försöka få fram nya regler för handläggning av ärenden om
krigsmaterielexport. Jag tänker mig att utskottets ledamöter är speciellt
intresserade av hur ni ser på utbildningsinsatserna jämfört med ren
krigsmaterielexport.

Sven Andersson: Jag kanske först skall tala om hur krigsmaterielexportkommittén
har behandlat TELUB-frågan.

I våra direktiv finns ingenting om det som kallas kunskapsöverföring i
militära frågor. Så fort TELUB-affären blev aktuell hade jag ett samtal med
handelsminister Burenstam Linder, och vi kom då överens om att kommittén
skulle behandla denna fråga. Det behövdes inga skriftliga tilläggsdirektiv;
direktiven var så skrivna att vi hade möjlighet att ta upp frågan, vilket vi
också gjorde genom att låta verkställande direktören i TELUB Benkt
Dahlberg och ordföranden i TELUB generaldirektör Malmberg med
medarbetare komma till utredningen. Vi ägnade en förmiddag åt diskussion
med dem. Jag tror det var ungefär samtidigt som konstitutionsutskottet
behandlade frågan förra våren.

De uppgifter som vi då fick fram var att detta var ett avtal som träffats med
militära myndigheter i Libyen. Utbildningen, som skulle försiggå under fyra
år, motsvarade den som ges i våra tekniska gymnasier. Man gick punkt för
punkt igenom vad det var för utbildning. Den hade ingen annan militär
anknytning än att den på samma sätt som all annan sådan utbildning
självfallet kan få militär användning. I det här fallet förnekade man inte den
möjligheten med hänsyn till att eleverna var utsedda av den libyska
krigsmakten. På alla våra frågor fick vi ett klart svar: det fanns ingen direkt
militär anknytning, utan utbildningen måste betraktas som civil.

En av utredningens ledamöter, Gunnar Hjerne, som representerar
folkpartiet, besökte i samband med en resa för annat ändamål Växjö och fick

11 de fall sekretessbelagda uppgifter lämnats eller berörts har dessa utelämnats i de
tryckta texterna.

KU 1980/81:25

221

höra särskilda föredragningar om utbildningen. När han kom tillbaka och för
utredningen redovisade sina intryck överensstämde de med de uppgifter som
utredningen redan hade fått av ledningen, att det inte förekom direkt militär
utbildning. Genom förfrågningar fick han dock reda på att det vid sidan om
den schemalagda utbildningen, som sköttes i huvudsak av svenska lärare,
förekom i varje fall en militär fostran genom att man på fritiden visade
militära filmer, övade pistolskjutning osv. under libysk ledning, om jag
förstått rätt.

För oss stod det ganska klart att det som flera regeringsledamöter hade sagt
i riksdagen var riktigt, att det inte finns någon lagstiftning som reglerar sådan
kunskapsöverföring. Vi inriktade oss redan från början på att undersöka om
det förelåg behov av särskilda regler, och vi fann snart att behovet var
uppenbart. Vi har också utarbetat ett lagförslag som i stort sett är färdigt att
tryckas, och jag skulle tro att det kommer att överlämnas till regeringen i maj
eller möjligen i början av juni. Lagförslaget innebär att kunskapsöverföring
av detta slag, om den har direkt militär anknytning - vi har inte kunnat hitta
på något bättre begrepp än militärt inriktad utbildning av utländska
medborgare - inte får inom riket anordnas utan tillstånd av regeringen eller
den som regeringen bestämmer.

Nu är detta en ganska besvärlig lagstiftning, eftersom sådan utbildning
ändå bör tillåtas på några områden. Om regeringen medger export av
krigsmateriel, t. ex. ett fartyg, är det normalt att de som skall handha dessa
svenska vapen får utbildning inom Sverige. Dessutom tillåter den svenska
krigsmakten efter beslut av regeringen att utländska officerare och underofficerare
kan få utbildning vid svenska militära skolor. Det är särskilt
officerare från de nordiska länderna som får utbildning vid militärhögskolor
och liknande.

Vidare har vi en mycket omfattande utbildning på det tekniska området av
ungefär samma karaktär eller på högre nivå än den som sker i Växjö i
TELUBS regi, nämligen av utländska medborgare som studerar vid våra
tekniska högskolor, tekniska gymnasier, universitet osv.

För att det inte skall bli en omfattande byråkratisering inom utbildningsområdet
har vi föreslagit undantag i lagstiftningen för dessa tre områden.
Sådan utbildning som sker vid universitet och högskolor och sådan utbildning
som anordnas av statliga myndigheter - inte statliga företag - föreslås
undantagna från lagen. Lagförslaget är under överarbetning, men jag tror att
det i stort sett kommer att innehålla sådana bestämmelser. Svårigheterna
finns där, och vi arbetar med den text som skall åtfölja lagförslaget.

Gunnar Hjerne har varit mycket aktiv - det har alla ledamöter varit, men
särskilt han. Han skrev i höstas till utredningen och hemställde att vi i vår tur
skulle skriva till regeringen och begära att det skulle tillsättas en särskild
utredningsman för att gå igenom avtalet om utbildning. Utan att ta ställning
till förslaget skickade vi över det till regeringen. Vi ansåg inte att

KU 1980/81:25

222

vapenexportkommittén borde företa en sådan utredning, utan det borde ske
genom regeringens försorg. Nu har en utredningsman tillsatts.

Bertil Fiskesjö: Den utfrågningen ni hade av Dahlberg gav samma resultat
som konstitutionsutskottets utfrågning, att han försäkrade att det gällde civil
utbildning och antydde inte att det fanns hemliga avtal eller liknande?

Sven Andersson: Precis.

Bertil Fiskesjö: Skulle även ett sådant här fall undantas från tillämpningen av
lagen, eftersom det rör sig om ett aktiebolag?

Sven Andersson: Företag som har exporttillstånd faller utanför. Om t. ex.
Karlskronavarvet eller Bofors har fått vapenexporttillstånd skall de ha rätt
att ge utbildning. Då gäller det ett land som har godkänts för vapenexport,
och det skulle såvitt jag förstår aldrig kunna tänkas ske i fallet Libyen.

Olle Svensson: Vid vilken tidpunkt översändes brevet från Hjerne till
regeringen?

Sven Andersson: Jag minns inte datum, och sekreteraren är ledig denna
vecka, så jag kunde inte få ut handlingarna. Hjerne skrev brevet i samband
med den presskonferens som hölls här i huset när Hedlunds bok kom ut. Vi
behandlade brevet inom 14 dagar, skulle jag tro. Jag tror att presskonferensen
hölls i oktober, och antagligen behandlade vi det i oktober-november.

Olle Svensson: Var det efter hans resa till TELUB?

Sven Andersson: Den gjorde han långt tidigare.

Olle Svensson: Såvitt jag fattade har den lagstiftning som utarbetats av
utredningen inte begärts i några skriftliga direktiv från regeringen, utan det
var mer en överenskommelse.

Sven Andersson: Man kan säga att det var muntliga direktiv. Vi var överens
med handelsministern om att det var självklart att man skulle ta upp
TELUB-affären. Det står inte i de skriftliga direktiven, men handelsministern
behövde inte ge oss tilläggsdirektiv.

Olle Svensson: Jag frågar därför att det har funnits olika uppgifter tidigare
och har sagts att folkpartiregeringen skulle ha tagit initiativ till att man tog
upp detta med utbildning.

KU 1980/81:25

223

Sven Andersson: Det står ingenting om detta i direktiven. Jag har dem
här.

Olle Svensson: Det är samma uppfattning som ledamoten Nordin har hävdat
i riksdagen.

Bertil Fiskesjö: Jag föreställer mig att utredningen har noga gått igenom vad
den nu gällande lagstiftningen tillåter och inte tillåter vid en strikt juridisk
bedömning. Skulle man kunna stoppa en utbildning av det här slaget med
hittills gällande lagstiftning?

Sven Andersson: Nej, vi har gjort den bedömningen att det inte går med
gällande lagar. Sedan finns det andra möjligheter om det gäller ett statligt
företag. Med ministerstyre kan man säkert åstadkomma det, men det är ju
inte tillåtet.

Bertil Fiskesjö: Det innebär att icke-statliga företag skulle ha kunnat starta
och driva en sådan utbildning utan att samhället kunnat ingripa? Där
förekommer ju inte något ministerstyre.

Sven Andersson: Ja, såvitt jag förstår. Eljest skulle den lag vi föreslår vara
onödig. Trots att det företagits flera utredningar på detta område har ingen
utredning berört det ämnet, eftersom en sådan utbildning inte har varit
aktuell. Det förekommer mycket omfattande utbildning på alla möjliga civila
områden utomlands, och det står nästan varje dag i tidningarna hur Sverige
engageras för att utbilda byråkrater i andra länder. Det gäller också teknisk
utbildning. Nu är det fråga om militär utbildning, och det är ju en annan sak.
Vi har inte tänkt att sådana problem skulle kunna uppstå, och tidigare har de
inte varit aktuella.

Bertil Fiskesjö: Har ni sett på den typ av utbildning som bedrivs vid
universitet och högskolor? Den är säkert betydligt mer avancerad än den
utbildning som kan bedrivas av TELUB. Har ni någon uppfattning om
huruvida det förekommer utbildning av sådant slag som skulle kunna
diskrimineras med hjälp av den lagstiftning som kommer, om riksdagen
följer éra intentioner?

Sven Andersson: Nej, men vi är helt på det klara med att de kunskaper som
meddelas i utbildningen kan få militär användning. Vi ger oss inte in på den
saken, eftersom vi inte tror att man kan inskrida mot den utbildning som ges
utländska medborgare och som inte är av direkt militär beskaffenhet, även
om de kunskaper som meddelas kan utnyttjas i rent militärt syfte i ett annat
land. TELUBs företrädare sade att eleverna från Libyen mycket snabbt
skulle kunna lära sig att sköta radarsystem och olika installationer av militärt

KU 1980/81:25

224

slag, men alla utlänningar som får utbildning i dessa ämnen vid våra tekniska
gymnasier och högskolor har samma eller större möjligheter i den vägen. De
libyska soldaterna står på en låg kunskapsnivå. Mycket av tiden får användas
för att lära dem språk, så de får inte lika stora kunskaper som de som studerar
motsvarande ämnen vid tekniska högskolor.

Bertil Fiskesjö: Förslaget till ny lagstiftning kommer alltså att innebära
möjligheter att stoppa sådana utbildningspaket men skall inte hindra att
utländska elever vid högskolor lär sig t. ex. avancerad atomfysik?

Sven Andersson: Nej.

Anders Björck: Jag vill ställa två frågor i anslutning till Sven Anderssons
tidigare uppgifter såsom försvars- resp. utrikesminister.

Den 4-6 mars 1974 hade vi besök av Libyens premiärminister major
Jalloud, som enligt de handlingar vi fått var inbjuden av Olof Palme. Med på
resan var chefen för den libyska marinen. Det framgår av presskommunikén
att överläggningar ägde rum med ett antal dåvarande statsråd, bl. a.
industriministern och utrikesministern. Tog libyerna vid denna tidpunkt upp
frågan om ett samarbete av den här karaktären?

Sven Andersson: Nej, inte av den här karaktären. De ville köpa vapen, och
det fick de ett direkt nej på. Jalloud var nog här bl. a. för att köpa vapen från
Sverige. Jag hade flera samtal med honom om varför vi inte kunde sälja
vapen till arabvärlden och Israel, och han var ganska sur. Vi träffade vid den
här tiden flera avtal med arabstater, det första med Algeriet, om bl. a.
teknisk utbildning, men inte militär. Vi har sagt klart nej i det fallet till
arabvärlden och Israel.

Anders Björck: Min andra fråga gäller den omtalade Benkt Dahlberg. Om
jag har förstått rätt rekryterades han från försvarsdepartementet. Man skall
vara försiktig med tidningsuppgifter, men Expressen har upprepade gånger
skrivit att han var överstelöjtnant vid försvarsmakten - han hade väl någon
civil befattning som kansliråd eller liknande - och plötsligt blev generalmajor
i samband med att han 1970 blev chef för TELUB. Är det en korrekt
beskrivning?

Sven Andersson: Nej, den är inte korrekt. Benkt Dahlberg var inne i en rask
karriär. Eftersom han var kustartillerist avsågs han enligt de planer som fanns
inom krigsmaktens högsta ledning att hamna som stabschef inom marinstaben
så småningom. Han var då i försvarsdepartementet, och det var där han
på förslag av militära myndigheter i vederbörlig turordning utnämndes till
generalmajor. Först därefter erbjöd AB Statsföretag honom att bli chef för
det nystartade TELUB, som ägdes 50-50 av staten och av L M Ericsson,

KU 1980/81:25

225

Philips, Standard Radio osv. Till min stora överraskning åtog han sig det. Jag
tyckte att han inte borde ha gjort det, men jag tror han hade privata skäl.
Hans fru dog, och han ville inte bo kvar i Stockholm. Dessutom fick han
mycket mer betalt än vad en generalmajor har, och han antog erbjudandet.

Yngve Nyquist: Vid gymnasielinjen för teleteknik ingår undervisning i
elektronik och systemteknik. Har man tänkt att genom den nya lagstiftningen
begränsa utlänningars möjligheter att få gymnasie- eller högskoleutbildning
i dessa ämnen? Den som studerat teleteknik kan uppenbarligen i hög
grad använda sina kunskaper inom försvaret. Det är väl nästan omöjligt att
göra en avgränsning. Har man prövat den tanken?

Sven Andersson: Vi har utgått från att det är omöjligt. Då skulle man slå
sönder den utbildning som Sverige generöst erbjuder många utländska
medborgare. Därför föreslås all den utbildning som står under tillsyn av
skolöverstyrelsen eller universitets- och högskoleämbetet vara undantagen
från denna lagstiftning. Men där förekommer ingen militär utbildning. När
det är fråga om militär utbildning kommer det in hemliga saker, och redan på
grund av sekretessbestämmelserna måste regeringen ta ställning till om
sådan utbildning över huvud taget skall förekomma och om utländska
medborgare skall få ta del av utbildning som omfattar sekretessbelagda
uppgifter. Vi tycker att hela fältet är täckt.

Äver. om sådan utbildning som förekommer i TELUB kan bli vanligare i
framtiden utgår vi från att den blir så ovanlig att det är mycket enkelt att hålla
isär sådan utbildning och annan. Därför talar vi i lagförslaget bara om ”i
huvudsak militärinriktad utbildning av utländska medborgare”. Längre har
vi inte vågat gå efter att ha talat med universitets- och skolmyndigheter, som
är rädda för inskränkningar. Därför begränsas lagförslaget till att gälla
statliga och privata företag som kan tänkas vilja anordna sådan utbildning.
Det påstås ju att det byggs upp företag i Sverige som har som huvudsaklig
uppgift att sköta utbildning av utländska medborgare.

Olle Svensson: Anders Björck ställde en fråga som hade anknytning till Sven
Anderssons tidigare uppgifter, och jag skulle vilja ställa en kompletterande
fråga som avser underställande. Vi kan tänka oss att chefen för ett bolag,
trots att han formellt har möjlighet att handla utan att fråga regeringen, ändå
vill underställa exempelvis utrikesministern ett utrikespolitiskt eller säkerhetspolitiskt
känsligt ärende och utrikesministern ger till känna sin bedömning
att det inte är ett lämpligt förfarande och chefen för bolaget rättar sig
efter detta. Skall man då rubricera det som ministerstyre?

Sven Andersson: Nej, att ge goda råd är inte ministerstyre. Nu när man har
fått veta sanningen förstår man bättre varför Benkt Dahlberg går till en

15 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

226

regeringsledamot. Han är osäker och har kanske t. o. m. haft bråk i sin
styrelse, eller styrelsen kan ha sagt till honom att han måste ha regeringens
medgivande. Jag känner inte till hur mycket han har meddelat utrikesdepartementet.
Hade han sagt hela sanningen till utrikesdepartementet är det
troligt att man där hade bestämt avrått, och han säger själv att han skulle ha
följt ett sådant råd.

Olle Svensson: Det finns alltså en promemoria inom utrikesdepartementet
som innehåller vissa uppgifter, men naturligtvis inte det som man vet nu
efteråt. När regeringen underställs sådana frågor har den väl möjlighet att
göra en något friare prövning som inte är beroende av lagstiftning.

Sven Andersson: Om ordföranden, generaldirektör Malmberg i FFV, hade
kallats till regeringen och regeringen hade bestämt sagt nej, undrar jag om
han inte med hänsyn till förhållandet till regeringen i fortsättningen skulle ha
övervägt det. Men när man inte själv varit inne i ärendet och inte vet hur det
har föredragits, kan man bara gissa.

Anders Björck: Det är ju vanligt att det sker ett utbyte mellan länder
beträffande utbildning. En lång rad personer, inklusive nuvarande ÖB, har
utbildats utomlands under en del av sin karriär, och vi har i Sverige utbildat
åtskilliga tusen militärer, delvis på hög nivå. Hur har det gått till när man
fattat sådana beslut? Har regeringen fattat beslut om utbildning av militär
personal från Thailand eller Chile under senare år, alltså som gammaldags
konseljbeslut, eller har de fattats av försvarsministern i samråd med
utrikesministern, eller har det ansetts vara rent militära ärenden?

Sven Andersson: Det är regeringsärenden. Besluten kan fattas på olika sätt,
t. ex. efter samråd - som det heter - mellan olika departement. Jag skulle
förmoda att beslutet om utbildningen t. ex. av den besättning som förde Tre
Kronor till Chile fattades av regeringen. Det gällde en ovanlig sak. Eljest
förekom samråd mellan utrikesministern och försvarsministern, och så
fattades besluten i konselj på försvarsministerns föredragning. Underordnad
myndighet har inte fattat beslut i sådana frågor, som inte är så vanligen
förekommande, utan det är regeringsärenden. När Thailand för länge sedan
köpte båtar i Sverige var det ett vapenexportärende som beslutades av
regeringen, och i beslutet ingick att besättningarna skulle utbildas vid
Karlskronavarvet. Det är så det går till.

Anders Björck: Det förekommer utbytesutbildning. Norska militärer går på
Karlberg, och svenska militärer får utbildning i Norge.

Sven Andersson: Det är försvarsministern

KU 1980/81:25

227

Anders Björck: I form av kommandomål tidigare?

Sven Andersson: Jag skulle tro att det var kommandomål. Besluten innebär
att deltagarna inte får vara med i utbildning som rör svenska sekretessbelagda
uppgifter. Ibland begär cheferna för militärhögskolor att norska eller
danska officerare trots denna bestämmelse skall få vara med på en övning
som omfattar vissa sekretessbelagda uppgifter. Det är kommandomål hela
vägen.

Hilding Johansson: Förekommer det ofta att företrädare för statliga bolag
uppsöker utrikesdepartementet för att få råd i utbildningsfrågor?

Sven Andersson: Att utbildning förekommer i sådana sammanhang är
ovanligt, och jag kan inte erinra mig att jag någon gång fått besök i ett ärende
av det slaget. Däremot är det vanligt i vapenexportärenden.

Bertil Fiskesjö: Svenska företag kan ju arbeta utomlands, och det finns en
del som är verksamma i Libyen. Har man tänkt sig att den kommande
lagstiftningen skall föreskriva motsvarande procedur för godkännande av
insatser på främmande ort, eller är det en sak mellan företaget och den stat
där det arbetar? Det har stått i tidningsartiklar att något företag har sprängt
bergstunnlar i Libyen för militärt bruk.

Sven Andersson: Det finns ingen sådan lagstiftning. Det är många svenska
företag som arbetar med flygfält för militära ändamål, krigssjukhus,
bergtunnlar, hamnar osv. Det finns ingen lagstiftning som kräver godkännande
av regeringen för civila företag.

Bertil Fiskesjö: Om det bedrivs viss utbildning i det sammanhanget, kan man
säga att det är ungefär samma sak som att utbilda i Sverige?

Sven Andersson: Det är en komplikation som vi är medvetna om. Det kan
man inte stoppa. Därför står det i vårt förslag att i huvudsak militärinriktad
utbildning av utländska medborgare inte får anordnas inom riket.

Bertil Fiskesjö: Om TELUB hade förlagt sin utbildning till Libyen?

Sven Andersson: Komplikationen finns där, men om vi ger oss in på vad som
inte får ske utomlands måste vi tänka på att en rad svenska företag nu arbetar
i Saudiarabien, Kuwait, Libyen m. fl. länder. Före revolutionen i Iran fanns
det svenska företag som byggde anläggningar där, t. ex. flygfält, som var
avsedda att utnyttjas militärt.

KU 1980/81:25

228

Olle Svensson: Lagstiftningen avser företag och innehåller inga speciella
bestämmelser för statliga företag?

Sven Andersson: Nej, det är företag - statliga och privata.

Olle Svensson: Man måste väl förutsätta att det i gränsfall förekommer ett
visst samråd mellan regeringen och statens representant i styrelsen för
företaget när det gäller sådan här utbildning. Han måste alltid vara känslig
för frågor av det slaget. Det skulle ha varit högst olämpligt om ett statligt
företag förlagt militär utbildning till Libyen.

Sven Andersson: Det har aldrig varit på tal att anordna militär utbildning
utomlands. Men det finns områden som inte täcks av lagstiftningen. Vårt
förslag täcker bara det som sker inom Sverige.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar dig för att du velat komma hit och för de värdefulla
upplysningar du har givit oss.

KU 1980/81:25

229

Underbilaga 2

till bilaga 13

Utfrågning av handelsminister Staffan Burenstam Linder den 10 mars
1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar handelsministern välkommen till utskottet. Ärendet
är välkänt: Telub-affären. Vi ser gärna att du inledningsvis ger din syn på
vad sig tilldragit haver innan ledamöterna ställer frågor.

Staffan Burenstam Linder: Det började för min del den 12 november 1979.
Då hade jag ett sammanträffande med Erik Malmberg, generaldirektör i
förenade fabriksverken, FFV. Sammanträdet var avsett att ge en allmän
orientering om vilka vapenaffärer som var aktuella för FFV. Malmberg hade
bett att få medföra Benkt Dahlberg, VD i Telub, ett statligt bolag i vilket
Malmberg var styrelseordförande. Jag hade tidigare aldrig träffat Dahlberg.
Det kan påpekas att Telub ej har tillstånd att tillverka krigsmateriel och att
företaget ej heller vid något tillfälle ansökt om tillstånd att exportera sådan
materiel. Företaget har därför ej normalt att göra med krigsmaterielinspektionen
eller chefen för handelsdepartementet.

Under sammanträffandet lämnades bl. a. en redogörelse för ett utbildningsprojekt
för ett 90-tal libyer. Avtal hade träffats i mars samma år efter
olika resonemang som resulterat i vad Malmberg och Dahlberg ansåg vara
klartecken från regeringen. Dahlberg redogjorde samtidigt för ett antal
andra kontakter med Libyen som bl. a. avsåg försäljning av krigsmateriel.
Detta hade dock inget samband med utbildningen i Växjö.

Vad beträffar utbildningsprojektet fick jag försäkringar inte bara av
Telubs VD utan även av bolagets styrelseordförande, som jag kände sedan
länge, att det var helt civilt inriktat och avsett att ge libyerna teknisk
kompetens motsvarande svensk gymnasieutbildning. Detta var första gången
jag hörde talas om detta projekt. Jag erfor att den föregående regeringen och
vissa statsråd i den första trepartiregeringen varit informerade. Jag
konstaterade att ett bindande avtal var ingånget.

Därmed kom huvuduppmärksamheten den gången att gälla saker som
berörde mig, dvs. tänkbar export av hårdvara, som till skillnad från
utbildning faller inom ramen för de bestämmelser som vi har om vapenexport,
och då gällde det sådana saker som inte redan var avtalade.

Vad beträffar de andra libyska kontakter som Dahlberg berörde förklarade
jag att vapenexport till Libyen var utesluten. Jag underströk att något
besök av libyska militärer bara skulle leda till missuppfattningar på ömse håll
och inte kunde ges officiellt stöd. Jag framförde också som min mening att
Telub över huvud taget borde avhålla sig från projekt med militär
anknytning, särskilt som sådana kunde allvarligt störa andra mycket stora
projekt som ett antal svenska företag var invecklade i.

KU 1980/81:25

230

I början av december 1979, alltså några veckor senare, förekom en del
tidningsskriverier med uttalanden av olika statsråd rörande utbildningen.
Inom regeringen diskuterades detta, och jag såsom ansvarig för våra
handelsrelationer med Libyen åtog mig att utåt svara på frågor. Beslutet att
jag skulle svara på frågor fattades mot bakgrund av att ett möte med den
svensk-libyska blandade kommissionen angående handelsutbytet mellan
länderna skulle äga rum i Libyen i mitten av december 1979. Den libyske
ambassadören i Stockholm framförde protester mot tidningsskriverierna,
som innehöll en del, såsom libyerna tyckte, nedsättande omdömen. I dessa
länder har man ofta den uppfattningen att statsmakterna dirigerar vad som
står i tidningarna, och man protesterade mot det. Jag svarade då på
regeringens vägnar.

Även om det här utbildningsprojektet enligt vad som försäkrades var helt
civilt inriktat aktualiserades genom debatten den principiella frågan, som
skulle kunna tänkas uppstå, om man skulle införa sådana bestämmelser att
militärt inriktad utbildning vid svenska företag till skillnad från nuvarande
lagstiftning skulle falla under tillståndsplikt. Jag ringde därför ungefär den 10
december ordföranden i krigsmaterielexportkommittén för att förhöra mig
om i vad mån han ansåg sig behöva tilläggsdirektiv för att utreda det
principiella problemet.

Sedan en fråga ställts i riksdagen i januari 1980 om Telubs utbildning
besvarade jag den efter beredning inom regeringen och i regeringskansliet.
Under beredningsperioden erfor jag att Telubs VD och styrelseordförande
den 9 januari hade en föredragning inför krigsmaterielexportkommittén. Vid
det tillfället försäkrades bl. a. att utbildningsprojektet var helt civilt inriktat.
Det svar jag avgav i riksdagen gick som bekant ut på att utbildningens
innehåll var civilt och att regeringen inte såg någon anledning eller möjlighet
att tvinga företaget att bryta avtalet.

I mars 1980 publicerades i Expressen ytterligare material rörande Telub av
den innebörden att utbildningen skulle ha militär inriktning. Mot den
bakgrunden kallade jag den 18 mars på nytt till mig Dahlberg samt då också
två av hans chefstjänstemän. Samtliga försäkrade mig att utbildningen var
helt civil. Det material Expressen publicerade gällde enligt deras uppgift
arbete på olika offerter som hade avbrutits efter det att jag i november
föregående år rekommenderat Telub att avstå från projekt med militär
anknytning.

I anslutning härtill kan jag hänvisa till en promemoria upprättad den 26
mars 1980 av Göran Ramfors, marknadschef vid Telub, vari bl. a. sägs
följande: ”Någon gång under sista veckan i november 1979 föredrogs
omfattningen i stort” av olika då aktuella offerter - det är mitt tillägg - ”för
VD, som beslöt att offertarbetet skulle avbrytas omedelbart med hänsyn till
att han av handelsministern vid föredragning den 12 november 1979 ombetts
ligga lågt med ytterligare engagemang med den libyska staten”.

För att försöka bringa ytterligare klarhet uppdrog jag åt dåvarande

KU 1980/81:25

231

krigsmaterielinspektören Olin att besöka Telub, vilket han gjorde den 21
mars. Slutsatsen av hans undersökning var att inga militära ämnen och ingen
militär materiel ingår i utbildningen.

Den 21 april 1980, en månad därefter, ordnades på mitt initiativ ytterligare
ett möte på handelsdepartementet med Malmberg och Dahlberg. Jag hade
också bett industriminister Åsling närvara, eftersom Telub är ett statligt
bolag som sorterar under industridepartementet. Även vid det tillfället
försäkrades att tidigare lämnade uppgifter angående utbildningen var
riktiga.

Sedan kommer vi till fredagen den 30 januari 1981. Då informerades jag av
krigsmaterielinspektören Olin att det framkommit att det senare stadiet av
den fyraåriga utbildningen skulle ha militärtekniska inslag. Jag informerade
omedelbart statsministern, utrikesministern och industriministern om detta.
Dagen därpå informerade jag ekonomi- och försvarsministrarna.

Jag sammankallade också till lördagen den 31 januari ett möte på
handelsdepartementet med den nya ledningen för Telub och representanter
för olika departement för att få en bättre bild av sakläget. Det är mot den
bakgrunden som ett pressmeddelande har utsänts av mig och industriministern
efter vederbörlig ytterligare beredning i regeringen.

Olle Svensson: Vi kanske kan börja med den kommuniké som sändes ut från
regeringen, närmast från handels- och industriministrarna. Där talas om att
regeringen på diplomatisk väg meddelat den libyska regeringen att den del av
utbildningen som skulle ha haft en sådan inriktning inte kan genomföras och
vidare att regeringen försäkrat sig om att Telubs styrelse vidtar sådana
åtgärder att ingen del av utbildningen blir av ifrågavarande slag.

Innebär detta att du anser att regeringen har möjlighet, även innan man
har fått en sådan lagstiftning som Sven Anderssons kommitté arbetar med,
att försäkra sig om att ingenting blir gjort av ett statligt företag?

Staffan Burenstam Linder: Regeringen har inte sådana möjligheter. Om det
är ett statligt bolag kan regeringen självfallet genom att med hjälp av
bolagsstämman avsätta styrelsen och ändra ledningen för företaget till sist
genomdriva ett sådant beslut, även om det är en svår operation. Det är
åtminstone den uppfattning jag har att det skulle vara möjligt att göra så.
Men innan jag skulle gå i författning om att vidta en sådan åtgärd i ett bolag
som sorterar under handelsdepartementet - det finns också sådana - skulle
jag noga förvissa mig om att det var möjligt att göra på det viset.

På det möte som jag sammankallade den 31 januari redovisade ledningen
förTelub att man avsåg att förfara på detta sätt. Det är det som skall inläsas i
ordet ”försäkrade”. Vi hade genom försäkringar från bolaget kommit till den
uppfattningen att man avsåg att gå i författning om att förhandla med
libyerna. Det var en slutsats som överensstämde med vad regeringen ansåg
vara en riktig uppläggning i den situation som man hade kommit i.

KU 1980/81:25

232

Olle Svensson: Du anser alltså att man har möjlighet att genomdriva detta
om bolaget och regeringen har kommit till samma uppfattning?

Staffan Burenstam Linder: Jag säger fortfarande att regeringen inte
genomdriver någonting i ett sådant fall. Jag är inte jurist, så jag skulle innan
jag fattade ett sådant beslut konsultera jurister, men min uppfattning är att
regeringen ingalunda kan genomdriva ett sådant beslut mot ledningens vilja i
ett privat bolag och inte ens i ett statligt bolag annat än genom att gå omvägen
att avsätta styrelsen. Däremot kan regeringen be ledningen för ett företag
komma upp, som jag gjorde den 30 januari, och redogöra för läget. Jag kan
då lyssna och höra om den anser att man bör söka omförhandla ett avtal. Jag
kan alltså försäkra mig om att jag har hört rätt på den punkten, och om man
frågar mig om min uppfattning kan jag ge det rådet, som också gavs, att detta
nog är klokt.

Olle Svensson: Grundar sig den formulering jag läste upp - att regeringen på
diplomatisk väg har meddelat den libyska regeringen att utbildningen inte
kan genomföras - på beslut av regeringen?

Staffan Burenstam Linder: Den grundar sig inte på något formellt regeringsbeslut.
Däremot har vi ansett att om saken skall kunna få en någorlunda
rimlig upplösning bör den hederligheten iakttas att man på diplomatisk väg
meddelar libyerna och att inte bara bolaget gör detta.

Jag vill understryka att vi har stor anledning att försöka finna former i
umgänget med libyerna som är rimliga ur deras synvinkel. Det föreligger
faktiskt ett bindande avtal, träffat i mars 1979, och svenska företag arbetar
med omfattande affärsprojekt. Svenska företag har stora fordringar och stort
intresse av att kontrakten inte bryts av libyerna. Ett stort antal svenskar är
också verksamma i Libyen. Alla dessa överväganden kommer självfallet in i
bilden. Det görs ibland i tidningarna gällande - senast i Expressen i går - att
den tredje chansen regeringen hade att avbryta affären var när ledningen för
Telub träffade mig ett halvår efter det att avtalet var skrivet. Det är en något
lättsinnig inställning till vad avtal innebär. I affärer med arabstaterna är
avtalen vanligtvis så utformade att uppkomna tvister skall avgöras enligt
islamisk rätt.

Hilding Johansson: Jag har två frågor, och den första gäller närmast en
bekräftelse. Jag fattade det så att du inte var informerad om det här ärendet
under den första regeringen Fälldin. Har jag fattat det rätt?

Staffan Burenstam Linder: Det är helt riktigt. Jag har aldrig fått någon
föredragning av detta. Jag har läst i tidningarna och hört av Karin Söder att
när hon haft sin första föredragning i december 1977 hade saken berörts vid
en lunch i regeringen. Nu är ju inte alla statsråd närvarande vid alla

KU 1980/81:25

233

luncherna, och jag har inget som helst minne av att jag har hört detta vid
någon sådan lunch. Vad som är absolut klart är att jag inte genom de kanaler
som jag förstått att en och annan av konstitutionsutskottets värderade
medlemmar anser skulle ha använts via krigsmaterielinspektören skulle ha
hört talas om detta. Dåvarande krigsmaterielinspektören general Rosenius
är död, men vissa anteckningar finns. Såvitt jag förstår hade han hört det
omnämnas via UD eller försvarsdepartementet i början av 1978. Den första
föredragningen för Karin Söder var i december 1977. Man kan då fråga sig
varför han inte fört detta vidare till handelsministern. Svaret är väl att den
lagstiftning som vi har inte omfattar utbildning. Gäller det t. o. m. helt civil
utbildning, finns det ingen anledning att föra detta vidare till statsråden. Det
uppgavs vara civil utbildning, och inte ens militär utbildning faller under
krigsmaterielinspektörens fögderi. Vidare lär han ha avrått från att man
skulle anordna denna utbildning. - Det var väl den bekräftelse som Hilding
Johansson ville ha.

Hilding Johansson: Den andra frågan gäller någonting som jag läst i
tidningen i dag, nämligen att regeringen genom Åsling kommer att svara att
den här utbildningen skall fortsätta. Finns det regeringsbeslut om detta?

Staffan Burenstam Linder: Det fanns aldrig något formellt beslut -och kunde
självfallet heller aldrig ha fattats något sådant - när jag första gången i
riksdagen förklarade att civil utbildning, som det här försäkrades vara, kan
fortgå och att regeringen inte finner någon anledning eller möjlighet att bryta
det avtal som är ingånget. Den linjen finns också redovisad i det
pressmeddelande som herr Svensson tidigare läste ur, och det är en linje som
regeringen bör följa med hänsyn till de överväganden som jag redan har
angivit: att det är ett bindande avtal, att det finns stora andra svenska
affärsintressen och att ett antal svenskar är verksamma i Libyen. Det är en
linje som jag tror att herr Åsling kommer att redovisa när han på fredag
svarar på frågan i riksdagen, men det finns inte något formellt regeringsbeslut
i konstitutionell bemärkelse.

Hilding Johansson: Men svaret har givetvis gått på delning på vanligt
sätt?

Staffan Burenstam Linder: Svaret är på delning, men att ett svar är på delning
är inte samma sak som att det är finaliserat.

Hilding Johansson: Jag har läst detta i två tidningar i dag. Det innebär alltså
att man fullföljer utbildningen i varje fall tills vidare - får jag tolka det

så?

KU 1980/81:25

234

Staffan Burenstam Linder: Man får inte tolka det så att utbildningen fullföljs.
Den militärtekniska delen av utbildningen kommer först på ett sent stadium.
Någon sådan utbildning har ännu inte ägt rum och är inte aktuell åtminstone
inom den närmaste tolvmånadersperioden. Vid en avvägning av de olika
intressen som här finns har de resonemang som förts gått ut på att det är
rimligt att fortsätta den helt civila delen av utbildningen. Det får inte tolkas så
att utbildningen kan fortgå ostört i enlighet med de först uppdragna
riktlinjerna.

Yngve Nyquist: Handelsministern har betonat vikten av att avtal som har
ingåtts skall hållas, och den uppfattningen delar jag givetvis. Detta är mycket
känsligt för utrikeshandeln. Skall det göras ändringar i ett ingånget avtal
måste det ske med stor försiktighet och framför allt så att den främmande
parten inte känner sig kränkt. Det skulle mot den här bakgrunden vara
intressant att höra om handelsministern kan göra någon exposé över de avtal
som är ingångna med libyerna eller som eventuellt kan vara under
förhandling.

Staffan Burenstam Linder: Jag instämmer till hundra procent i att ärendet
måste hanteras med respekt för att det är ett bindande avtal. Ibland blir man
förvånad över hur lätt en del människor anser att man kan ta på avtal, inte
minst när ett statligt företag har ingått ett avtal.

Nu har jag inte belamrat mig med en mängd papper när jag skulle gå till
konstitutionsutskottet, så jag kan inte ge någon exakt beskrivning. Jag kan
inte heller omedelbart avgöra i vilken mån det är fråga om affärshemligheter
för de stora svenska företagen, men så mycket kan jag väl säga att
Cementgjuteriet är invecklat i utomordentligt stora byggnadsprojekt bl. a.
inom ramen för handikappåret, med rehabiliteringsanläggningar och sådant.
Asea har stora kontrakt på generatorer eller liknande produkter för flera
hundra miljoner kronor. ABV är i slutstadiet av förhandlingar om stora
byggnadskontrakt som gäller en hel ökenstad. L M Ericsson har omfattande
beställningar och förhandlar om ytterligare. Detta är några affärer som
nyligen har avtalats eller är så nära avtal att man bara väntar på att
exportkreditnämnden skall ge de garantier som behövs. Flera stora affärer är
redan genomförda, och svenska företag och EKN har stora fordringar på
några hundra miljoner kronor. Att de svenska fordringarna inte är större i
förhållande till omfattningen av de totala affärerna beror på att Libyen tillhör
de länder som i stor utsträckning betalar kontant. Att man har korta krediter
är i dagens läge ytterligare en fördel. Kreditvolymerna blir annars alltmer
omfattande, och man vet inte hur det går med det ena eller andra landets
betalningsförmåga på sikt.

Esse Petersson: När redovisades utbildningsplanen för första gången för
departementet?

KU 1980/81:25

235

Staffan Burenstam Linder: Det var vid mötet den 18 mars 1980. Bakgrunden
var att Expressen hade publicerat ytterligare material som gick ut på att
utbildningen var militärt inriktad. Utskottets ledamöter kanske drar sig till
minnes att det fanns vinjetter med stridsflygplan och robotar. Vi blev häpna
och tog upp ytterligare kontakter. Det var mot den bakgrunden som herrarna
från Telub hade med sig den pärm som redogör för utbildningsplanerna. Det
säger sig självt att jag inte på rak arm kunde bedöma innehållet i en tjock
pärm. Jag gav krigsmaterielinspektören i uppdrag att gå igenom materialet,
eftersom han har mer tid och mer kunskap på området. Han vara nere i Växjö
och gick igenom materialet ytterligare, och han fick en promemoria
upprättad om utbildningens innehåll. Slutsatsen var, som jag angav här, att
inga militära ämnen och ingen militär materiel ingår i utbildningen.

Den förklaring som gavs till vinjetterna i Expressen och som jag faktiskt
tror stämmer med verkligheten, fastän jag inte vet det, var att vinjetterna
härrörde från andra utbildningsprojekt som hade diskuterats men som
avbrutits och som händelsevis inte hade redovisats när dessa herrar var uppe
hos mig första gången, i november 1979.

Om jag nu får framhäva mig själv - det kan man behöva göra någon gång -vill jag säga att jag vid det möte som vi hade i november 1979 framhöll för
dessa herrar att det inte var lämpligt att hålla på med utbildning som har
militär anknytning. De ville exportera en del vapen, och uppenbarligen hade
de i huvudet en del mer militära utbildningsprojekt. Jag underströk starkt för
dem att det fanns anledning att avhålla sig från allt som hade militär
anknytning, eftersom det kunde störa affärerna. Att exportera vapen var
fullständigt otänkbart av alla möjliga skäl.

Denna min insats hade uppenbarligen viss verkan att döma av promemorian
från Ramfors - marknadschef i Telub - som skrev att offertarbetet skulle
avbrytas omedelbart med hänsyn till att handelsministern den 12 november
1979 bett honom ligga lågt i förhandlingar med den libyska staten. Det kan
behöva påpekas att en del saker faktiskt har åstadkommits i denna historia.
När jag kom i kontakt med den förelåg ett bindande avtal, och enligt olika
försäkringar som givits gällde det helt civil utbildning.

Esse Petersson: Det är tacknämligt att en sådan aktion ger resultat, men
pärmen ställdes väl aldrig till regeringens förfogande. Är det rätt uppfattat? Staffan

Burenstam Linder: Det är inte rätt uppfattat. Pärmen stod till
förfogande för mig, men eftersom jag inte har praktiska möjligheter eller
kompetens att bilda mig en uppfattning om innehållet bad jag krigsmaterielinspektören
gå igenom den. Sedan uppdagades det att det fanns ytterligare
en pärm.

Esse Petersson: Skrevs promemorian ut av Telub eller av krigsmaterielinspektören? -

KU 1980/81:25

236

Staffan Burenstam Linder: Krigsmaterielinspektören rapporterade från sin
undersökning där nere. Han hade då dessutom en promemoria om
utbildningen som Telub hade gjort i ordning.

Esse Petersson: Hur hanterade Telub vid överläggningarna den 18 mars den
extra pärm som kom fram senare?

Staffan Burenstam Linder: Om den då redan var iordningställd vet jag inte,
men i den mån den fanns i sinnevärlden redovisades den i varje fall inte.

Olle Svensson: Upplevde du vid de samtal du redogjorde för här att det hos
företaget fanns en öppenhet och beredvillighet att samråda med statsråden
trots att företaget hade formella möjligheter att handla helt självständigt?

Staffan Burenstam Linder: Jag kan bara svara för mig själv. Jag har ingen
uppfattning om vilka attityder som har förelegat i kontakterna med andra
statsråd. Min uppfattning är att det beträffande den utbildning som nu är i
gång avseende de 90 libyerna fanns föga beredvillighet att ge riktig
information. Det gavs alltså felaktig information. Det är dessutom min
uppfattning att det på andra punkter slirade i informationsgivandet. Jag har
ytterligare en tredje uppfattning, att man hade diskuterat ett antal projekt
som man lade ner efter kontakterna med handelsministern den 12 november
1979.

Daniel Tarschys: När Dahlberg träffade Cars blev han också avrådd från att
fortsätta kontakterna med libyerna, och då var han replik att det krävdes ett
ordentligt regeringsbeslut. Hade han sådana önskemål när han träffade dig i
november 1980?

Staffan Burenstam Linder: Han hade icke några sådana önskemål. Om jag
skall utvidga svaret till herr Tarschys till att gälla vad det kan bero på så är en
möjlighet att Dahlberg berättade när han träffade mig tillsammans med
Malmberg att han hade bett att få företräde hos handelsministern, men det
hade varit svårt eftersom handelsministern inte haft tillfälle att ta emot
honom. Då hade offertarbetet fortsatt, och när man träffade handelsminister
Cars i februari 1978 var förhandlingarna mycket långt framskridna och man
var nära ett avslut. Verkställande direktören för Telub kan då ha ansett att
det var svårt att gå baklänges när man kommit så långt i diskussionerna och
att det därför fordrades ett mer formellt ställningstagande av regeringen.
Detta är spekulationer, men de grundar sig på vad herr Dahlberg sade i
närvaro av herr Malmberg.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar dig för att du kommit hit och för de upplysningar vi
fått.

KU 1980/81:25

237

Underbilaga 3

till bilaga 13

Utfrågning av försvarsminister Eric Kronmark den 17 mars 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar försvarsminister Eric Kronmark välkommen till
utskottet. Vi brukar göra så att de som är här för utfrågning först själva
lämnar en redovisning av det ärende som de har kallats hit för att belysa, och
sedan får utskottets ledamöter ställa frågor.

Eric Kronmark: Jag ber att få tacka för att jag får komma hit till utskottet och
lämna den här redogörelsen. Jag beklagar att utskottet inte hade tillfälle att
höra mig för ett år sedan - då hade exempelvis vissa yttranden som gjorts i
debatten nog varit annorlunda. Jag läste dechargedebatten med förundran -där hade man med all sannolikhet haft ett otillräckligt informationsunderlag.

Vad mig beträffar är Telub-affären indelad i tre skeden. Skede 1 varade
från det att frågan först aktualiserades i december 1977 och fram till någon
gång i februari 1978. Skede 2 började hösten 1978 och sträckte sig fram till
våren 1979. Skede 3 räknar jag från den 1 december 1979 - då har jag som
utgångspunkt Expressens artikel - fram till dagens datum.

Jag har varit i kontakt med Telub-ärendet under skedena 1 och 3, medan
skede 2 ligger helt utanför mina informationer.

Först bakgrunden: min syn på Libyen och Telubs samröre med Libyen.
Den kan jag ge här eftersom jag vet att vad man säger inom dessa väggar är
sekret.

Jag orienterades om den aktuella affären av min dåvarande statssekreterare
Gunnar Nordbeck. Jag kan nu, tre år efteråt, inte erinra mig dagen, men
det måste ha varit kring årsskiftet 1977/78 - sannolikt efter årsskiftet, men det
är kanske av mindre betydelse i sammanhanget. Eftersom vi hade samma
informationer om Libyen blev vi båda bekymrade. Vi menade att det ur
svensk synpunkt inte var önskvärt med några kontakter på det militära planet
med Libyen. Vi diskuterade vad man kunde göra, och vi kom snabbt fram till
att detta inte var reglerat i gällande lagstiftning. Det fanns inte några formella
möjligheter att hindra det hela. Enda möjligheten var att jag hade överträtt
gränserna till ministerstyre. Därför valde vi att Gunnar Nordbeck, som
kände Benkt Dahlberg mycket väl som tidigare arbetskamrat, skulle
kontakta Benkt Dahlberg och avråda honom från affären och framföra vår
oro.

Gunnar Nordbeck talade med Dahlberg och framförde de här synpunkterna.
Alla visste att det inte fanns några formella lagliga möjligheter att
stoppa det hela, men han hade fått försäkringar från Benkt Dahlberg att
utbildningen inte var militärutbildning, utan utbildning av militärer. Det
kanske låter egendomligt inom denna krets, men inom försvarsdepartemen -

KU 1980/81:25

238

tet skiljer man på de två begreppen även om de i debatten i stor utsträckning
blandats samman. Det var alltså en utbildning av militärer i rent civila
ämnen, en utbildning som man i annat fall skulle kunna meddela på ett
svenskt tekniskt gymnasium.

En annan försäkran som gavs var att det inte skulle ske något
kunskapsutflöde från Telubs hemliga del. Det skulle byggas en utbildningscamp
på betryggande avstånd från Telubs anläggning, och det skulle
garanteras att det inte skulle förekomma något samröre mellan Telubs
ordinarie verksamhet och utbildningsverksamheten.

Nordbeck har meddelat mig att sedan han mottagit detta hade han
konstaterat med beklagande att det inte fanns någon laglig grund att stoppa
det men att detta förhållande inte innebar något som helst accepterande från
försvarsdepartementets sida av att Telub träffade ett sådant avtal. Det var i
det fallet inte aktuellt med ett avtal, utan det var fråga om huruvida Telub
skulle lämna en offert till det libyska försvaret på utbildningen.

Någon gång under januari månad diskuterade Karin Söder och jag denna
fråga. Jag kan inte efter drygt tre år erinra mig dagen och har ingen
anteckning om det, men det var ett allmänt resonemang sedan UD hade
konstaterat det formella sakläget. Jag framförde givetvis mina dubier, och
jag vet att även Karin Söder fann det hela mycket olustigt.

Jag har därutöver en klar minnesbild av att detta behandlades också vid en
lunchberedning under januari månad. Min minnesbild anger bara klart att tre
var närvarande och deltog i diskussionen: Karin Söder, Thorbjörn Fälldin
och jag. Det var flera statsråd närvarande, men jag kan inte nu erinra mig
vilka. Det har alltså handlagts också vid en lunchberedning, och där drog
man exakt samma slutsats som jag har redovisat för min egen del.

Därefter kommer Holmquists brev in i handlingen. Det är avstämplat i UD
den 18 januari och kan teoretiskt ha anlänt till försvarsdepartementet tidigast
den 19. Jag kan inte alls säga när jag fick det brevet. Ofta är det så att ett brev
går först till statssekreteraren och därefter till statsrådet. I mitt fall är det
ibland så att samtidigt som det går till statssekreteraren får jag en kopia. Det
är tydligen olika hur UD klassar intresset hos olika brev. I det här fallet är
dokumentet rivet. Eftersom jag rev det i och med att jag avgick som
försvarsminister hösten 1978 kan jag inte verifiera det, men jag har aldrig
förnekat att jag läste brevet.

Jag fann det tveksamt men inte sensationellt, eftersom det inte gav mer än
jag visste genom kontakterna med utrikesdepartementet. Till yttermera
visso vill jag påpeka slutstycket i brevet, där ambassadör Holmquist efter att
ha talat om att man skulle ha kontakt med företag i Libyen skriver: ”Vi har
bett dem” - alltså de aktuella företagen - ”hålla oss informerade om den
vidare utvecklingen. Med tanke på ämnesområdets känsliga natur bedömer
jag detta vara särskilt viktigt.” När jag läste Holmquists brev uppfattade jag
det så att ambassadören och UD skulle hålla sig utomordentligt noga
informerade om detta. Därför fann jag då inte anledning att vidta någon

KU 1980/81:25

239

särskild åtgärd utan menade att skulle det bli fråga om ett konkret projekt -det var det inte i detta läge - skulle det komma fram information till
regeringen. Därmed slutar min kontakt med Telub-ärendet i skede 1.

Skede 3 enligt min tideräkning tar sin början den 1 december 1979, då
artikeln publicerades i Expressen. Då gjordes det även en intervju med mig.
Jag hade blivit uppringd av Hedlund någon eller några dagar dessförinnan.
Jag uppfattade det som något av en alarmklocka och kallade omedelbart till
mig Benkt Dahlberg. Anledningen var att det var frågan om sekretesskyddet,
som ju ur min synpunkt var utomordentligt viktigt. Jag ville ha en
fullständig redovisning. Benkt Dahlberg var hos mig på eftermiddagen den 6
december 1979 och gjorde då en föredragning inför mig. Närvarande var
också statssekreterare Hirdmän, chefen för internationella enheten konteramiral
Algernon och min adjutant Pedersson. Den senare gjorde en
uppteckning av den hearing jag hade med Dahlberg, och jag kommer efter
detta att överlämna denna till utskottet. Jag förmodar att stora delar av det
som står där är tidigare känt för utskottet, eftersom Dahlberg har varit i
utskottet.

Han gör en tillbakablick på när det började 1977. Efter det skriver han att
utbildningen togs upp första gången av Teleplan den 2 december 1977. Sedan
redogör han för sin kontakt med Groth, och så säger han att vid samtal med
statssekreterare Nordbeck meddelade denne att han inte var betjänt av
projektet men inte kunde motsätta sig detta. Det är fråga om hur man
uttrycker ett sakläge. Nordbeck ville bromsa och Dahlberg tvärtom gå framåt
- därför kan det vara olika versioner av detta samtal.

Han sade att han därefter besökt Libyen för att påbörja projektering av
utbildningen, och den gällde då områdena radar, stridsledning och telekommunikation.
Han sade att det var unga elever. Jag har från början sagt att
detta är militärer eller i varje fall personer med militär anknytning. Han
meddelade att det skulle vara ungdomar i åldern 19-20 år med 40 dagars
disciplinär utbildning. Det innebär väl ungefär samma sak som det första
skedet i militär utbildning här i Sverige, alltså hur man uppträder i uniform
och sådana saker.

Sedan redogjorde Dahlberg för vad som inträffade under skede 2 - det var
första gången jag fick information om det. Det står i handlingarna att man
hade haft kontakt med Libyens försvarschef - som inte var försvarsminister -och hänvisade till samtal mellan dåvarande statsminister Palme och någon
representant för Libyen i samband med Jallouds besök i Sverige.

Sedan meddelade han att Dahlberg återvände ungefär när trepartiregeringen
avgick. Han hade då begärt företräde för dåvarande handelsminister
Cars men inte fått det förrän i februari 1979. Sedan är allting känt för
utskottets ledamöter.

Därutöver redogjorde han för vissa känsliga saker - de ekonomiska
konsekvenserna av att bryta avtalet.

Frågan var känslig därför att handelsminister Burenstam Linder inom en

KU 1980/81:25

240

mycket nära framtid skulle resa till Libyen som ledare för handelsdelegationen
i enlighet med samarbetsavtalet. Man befarade att libyerna på grund av
skriverierna här skulle vara mycket negativa och det fanns risk att andra
företag skulle drabbas.

Jag konstaterade vid det tillfället att avtalet var slutet och att det var alltför
långt gånget för att man i det läget skulle kunna stoppa avtalet och att man
inte heller kunde hävda att det stred mot svenska bestämmelser, men jag
påpekade hur viktigt det var att utbildningen av de libyska ungdomarna hölls
helt skild från Telubs verksamhet för det svenska försvaret. Så slutade jag
med att erinra om Sven Anderssons utredning. Jag sade att jag hoppades att
man skulle få det här reglerat så att det inte skulle behöva inträffa sådana
incidenter i fortsättningen.

Vid det tillfället redovisade Benkt Dahlberg kursplanen för mig - han hade
med sig pärmar. Jag läste inte kursplanen, men jag läste stommarna i
kursplanen och ämnesindelningen, och jag konstaterade att de uppgifter jag
fått tidigare var riktiga, att det här var rent civil utbildning i fysik, kemi,
engelska och övriga ämnen. Dahlberg uppträdde ganska starkt affekterat och
ansåg sig vara beskylld för att vara ohederlig. Vid det tillfället ingav han i
varje fall mig en bild av stor trovärdighet. Det kan nu efteråt konstateras att
jag inte var nog kritisk, men jag vill ärligen säga att han framförde
redogörelsen på ett mycket övertygande sätt.

Olle Svensson: Vi har fått en redogörelse som är indelad i tre skeden, och vi
kan väl behandla ett skede i taget.

Det första skedet var mellan december 1977 och februari 1978. Under den
tiden fanns det väl möjligheter att stoppa tanken på att ingå ett sådant här
avtal?

Eric Kronmark: Ja. Om man hade gjort det till ett regeringsärende och
överlämnat det till industriministern och sagt att detta absolut inte får ske, då
hade det funnits en möjlighet, men det bedömde i varje fall jag som en
exceptionell åtgärd. Vi snuddade kanske vid tanken men fann att det var
utomordentligt svårt att göra så.

Olle Svensson: Den skildring som här lämnas ter sig för mig en aning
motsägande. Vi har här i utskottet fått en promemoria från den 9 december
1977. Den föredrogs inför utrikesminister Karin Söder den 20 december
1977. Enligt den promemorian hade Benkt Dahlberg velat inhämta
utrikesdepartementets uppfattning om utbildningens lämplighet. Rubriken
är ”Ifrågasatt utbildning i Sverige för libysk militär personal”. Det står i
promemorian att den lämnades av Karin Söder utan erinran.

Samtidigt säger du att du hela tiden ville stoppa projektet - du tyckte det
var olustigt, och du framförde genom Gunnar Nordbeck önskemål om att det

KU 1980/81:25

241

inte skulle bli någonting av. När du och Karin Söder diskuterade frågan intog
ni olika ståndpunkter. Hur kunde ni slita det?

Eric Kronmark: Jag kunde inte stoppa - det vore ministerstyre - utan kunde
bara avråda; det anser jag att man som minister kan göra. Vi gjorde den
distinktionen att om jag ringde till Dahlberg kunde han uppfatta det som
ministerstyre, och därför var det statssekreteraren som skulle göra det.
Statssekreteraren talade å mina vägnar i alla fall.

Enligt vad jag kan erinra mig nu hade Karin Söder och jag samma
känslomässiga uppfattning, men hennes tjänstemän i departementet fann att
man inte kunde stoppa projektet, och Karin Söder ansåg att hon ingenting
kunde göra. Hur hon i övrigt har uttryckt sig här vill jag absolut inte uttala
mig om, utan det tycker jag att hon själv skall göra.

Olle Svensson: Ni hade olika uppfattningar, om ett ingripande var möjligt
eller ej. Hur kom diskussionen att gå vid lunchberedningen? Den du med
bestämdhet kommer ihåg som deltog utöver er två var Fälldin. Diskuterades
det på lunchberedningen hur man skulle kunna göra för att stoppa denna och
du ansåg olustiga affär?

Eric Kronmark: Vi fann att det inte fanns någon formell grund att stoppa det
och att det skulle vara en civil utbildning. Så vill jag påpeka att det inte var
fråga om att Telub skulle få tillstånd. Man hade orienterat om att man avsåg
att ta kontakt med de libyska myndigheterna för att offerera ett utbildningspaket.
Det var inte fråga om ett avtal under hela skede 1. Enligt vad jag
förstod av Dahlbergs redogörelse hade han knappast haft några som helst
kontakter med de lybiska myndigheterna vid det laget, utan det var en idé
han hade.

Olle Svensson: Du talade med statsministern. Talade du också med vice
statsministern folkpartiledaren Ahlmark?

Eric Kronmark: Jag har inget som helst minne av att jag talade med
dåvarande vice statsministern.

Olle Svensson: Sedan skulle jag vilja ta upp ytterligare en fråga som berör
relationen mellan regeringen och ett statligt företag som Telub. Vad
hindrade 1979 att man praktiserade en ordning med regeringsbeslut,
beredning och presskommuniké på samma sätt som förekom i samband med
regeringsbeslutet nu under det sista skedet - vi har ju ett regeringsbeslut här.
Diskuterades det inte redan vid det här stadiet att tillämpa den metodiken?
Du ansåg ju att det var en så olustig affär.

16 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

242

Eric Kronmark: Nu är vi inne på skede 3. Då måste jag göra ett instick om vad
som har inträffat nu.

Regeringen har inte fattat formellt beslut att avbryta utbildningen, utan
det är ett intitativ av den nya ledningen i Telub, som har inhämtat regeringens
mening. Regeringen har sagt att det är ett lämpligt tillvägagångssätt att den
nya ledningen i Telub tar upp förhandlingar för att komma ifrån den militära
delen av avtalet. På samma sätt är det med att KMI numera har insyn i Telubs
utbildningspaket - det är inget regeringsbeslut, utan det är Telubs styrelse
som begärt att KMI skall få insyn. Regeringen har ingen laglig grund för
sådana beslut, utan det är företaget självt som efter det att styrelsen fick
informationerna har agerat på ett som jag tycker riktigt sätt.

Olle Svensson: Jag har framför mig utdrag ur protokoll från regeringssammanträde
1981-02-12. Där står det att regeringen uppdrar åt krigsmaterielinspektören
i handelsdepartementet att följa den utbildning av libyska
medborgare som äger rum vid Telub i Växjö. Vid det beslutet finns ett referat
av de kontakter som hade förekommit med Telub AB och dessutom knöts till
beslutet ett pressmeddelande där det dels sägs att man på diplomatisk väg har
vänt sig till Libyen för att informera om detta och dels sägs att man har
försäkrat sig om att Telubs styrelse vidtar åtgärder så att ingen del av
utbildningen får ifrågavarande inslag. Att jag hoppade över till skede 3 beror
bara på att jag ville fråga om den metodik som användes i skede 3 inte hade
kunnat användas i skede 1, eftersom du fann affären så olustig, alltså att över
huvud taget hindra att det ingicks något avtal och gavs offert.

Eric Kronmark: Det var en tankelapsus hos mig. Det är inte mitt ärende.
KMI fick uppdraget, men det var på Telubs styrelses begäran - i annat fall
hade regeringen inte haft någon formell grund att fatta beslutet. Pressmeddelande
är inget regeringsbeslut, utan bara information.

Formellt hade väl detta varit möjligt i skede 1 om man hade tagit kontakt
med företagets ledning och då fått den införstådd med att den inte skulle göra
det. I övrigt anser jag, som jag ser det nu, att regeringen i det fallet måste ha
gått till riksdagen och skaffat sig ett lagrum för att motivera det. Det är min
uppfattning när jag sitter här vid bordet och inte har penetrerat frågan
djupare rent konstitutionellt.

Olle Svensson: Vi har tyvärr inte någon stenografisk uppteckning av vad
Benkt Dahlberg sade inför utskottet, men jag håller gärna med dig att han
ingav också oss stort förtroende när han framträdde.

Eric Kronmark: Det gläder mig att höra.

KU 1980/81:25

243

Olle Svensson: Med tanke på den föredragning som på hans begäran skedde
inför Karin Söder - han bad ju om utrikesdepartementets uppfattning -ställde jag då följande fråga till honom: om beskedet inte hade blivit en
klarorder från utrikesministern utan hon hade avrått, hade då du följt det
rådet? Han svarade ja. Det tyder på att man väl kanske hos honom eller hos
ordföranden Malmberg kunde fått samma samarbetsanda som visats under
skede 3 från den nya ledningen?

Eric Kronmark: Det är en bedömningsfråga. Jag fick ett referat av samtalet
mellan Nordbeck och Dahlberg, och det verkade som om Dahlberg var
mycket angelägen om affären. Telub hade då rätt stora lönsamhetsproblem
på grund av minskad volym, och dessutom hade man haft en förlustaffär när
man köpte Lindells vågfabrik i Jönköping. Han var mycket angelägen om att
göra en vinstgivande affär, som den här hade blivit om den hade fullföljts.
Vad som är verklighet och vad som är efterrationaliseringar i det fallet vet jag
inte.

Olle Svensson: Om jag uppfattade dig rätt blev aldrig Åsling inkopplad, han
som var Telubs högste chef. I varje fall uppfattade jag det inte så att du hade
kontakt med honom i skede 1.

Eric Kronmark: Det hade jag inte. Det kan sägas efteråt att man skulle ha
gjort det, men jag poängterar att det inte var fråga om att godkänna ett avtal
om utbildning, utan det var fråga om att Telub skulle få offerera en
utbildning.

Hilding Johansson: Under första skedet befann sig ärendet på offertstadiet -är det rätt uppfattat?

Eric Kronmark: Ja.

Hilding Johansson: Som fackstatsråd avrådde du, om jag skall uttrycka mig
enkelt, från detta, men regeringen som sådan gav aldrig något avrådande till
styrelsen exempelvis efter någon lunchberedning?

Eric Kronmark: Nej, i och med att man hade funnit att det var en rent civil
utbildning - av, som jag då hade en klar uppfattning om, militär personal -var det ingen direkt avrådan mer än den som gjordes vid Gunnar Nordbecks
samtal. Olle Svensson säger att man kanske hade avbrutit verksamheten om
man hade fått en sådan signal från regeringen. Jag vill påstå att om
statssekreteraren i försvarsdepartementet som representerar den helt
dominerande kunden för Telub, meddelar att han ser med olust och avråder
från ett engagemang, synes det mig vara i alla fall en stark påverkan på
företagsledningen.

KU 1980/81:25

244

Olle Svensson: Jag fick ett intryck av att den dialog som fördes mellan
Nordbeck och Dahlberg ändå mynnade ut i att man kom överens om att det
inte gick att göra någonting åt saken. Var det så?

Eric Kronmark: Ja, av formella skäl gick det inte. Men jag har en klar
minnesbild av att Gunnar Nordbeck meddelade mig efter samtalet att han
hade poängterat att detta att det inte gick att göra någonting åt det inte var att
betrakta som godkännande från försvarsdepartementets sida.

Anders Björck: I den här frågan har ju mycket berott på vad Dahlberg har
sagt och inte sagt. Hans information har över huvud taget varit en av
primärkällorna för ställningstagande till om projektet var militärt eller civilt.
Du sade här att han hade affekterat förnekat att det var fråga om någon
militär utbildning. Fanns det någon anledning att inte tro på vad han sade
med hänsyn till hans bakgrund som anställd på försvarsdepartementet eller i
annat avseende?

Eric Kronmark: Nej. I det läget tillskrev jag honom utomordentligt stor
trovärdighet. Han är inte vilken kommersiell VD som helst. Han är tidigare
officer med utomordentlig utbildning. Han har varit tjänsteman i försvarsdepartementet
som chef för planerings- och budgetsekretariatet, kanske den
näst viktigaste tjänsten i hela departementet näst statssekreterarens. Han var
biträdande sekreterare i 1964 års försvarsutredning och utnämnd generalmajor
i kustartilleriets reserv. Jag hade verkligen all anledning att tro att han,
om någon, hade förmåga att bedöma de här frågorna. I det läget hade jag
stort förtroende för honom.

Anders Björck: Han hade alltså haft ett antal viktiga poster före 1970. Du
sade att Dahlberg hade besökt Libyen i samband med offertförhandlingarna,
och det är väl naturligt. Uppenbarligen hade Telub dålig ekonomi - man
hade gjort dåliga affärer och var intresserad av att bredda sin marknad och
göra goda affärer. Känner ni till några andra resor som han har gjort i världen
för att ackvirera för sitt företag den här typen av utbildning eller någonting
annat?

Eric Kronmark: Jag har nu givetvis sett vad som har förevarit från
departementet. Låt mig inom de här väggarna säga att jag hade hört rykten
om att Dahlberg hade besökt Libyen och haft tillstånd att bära uniform,
vilket jag då fann uppseendeväckande, vadan jag låtit kontrollera detta. Det
visade sig faktiskt att Dahlberg märkligt nog har fått tillstånd 1975, när han
var civil VD för Telub, att bära uniform vid ett besök i Saudiarabien.

Anders Björck: Hur går sådant till? Det är väl tämligen ovanligt att en svensk
generalmajor åker till ett arabland i full uniform. Det måste rimligtvis gå på

KU 1980/81:25

245

remiss. Är det UD eller kommandoexpeditionen som beslutar i den typen av
frågor?

Eric Kronmark: Ett sådant ärende är ett särskilt regeringsärende som
beslutas av försvarsmakten. I det här fallet var ansökan avstyrkt av
utrikesdepartementet och avstyrkt av försvarets kommandoexpeditions
dåvarande chef konteramiral Arvas, men sedan hade departementsledningen
ingripit, och dåvarande försvarsministern hade givit detta tillstånd genom
särskilt regeringsbeslut. Jag har inte numret, men det är ett öppet beslut
1975.

Anders Björck: Det var alltså Eric Holmqvist.

Teleplan förekom i brevet från Bengt Holmquist. Det står att man skulle
ha en kurs i elementär datateknik och liknande i Libyen. Hur hänger den
affären ihop med den nu aktuella? Teleplan var verksam relativt snabbt där
nere efter beslutet 1974. Har den verksamheten föregåtts av någon beredning
i försvarsdepartementet? Hade ni varit inkopplade på den, eller vilken statlig
instans har varit med om att ge Teleplan möjlighet att arbeta i Libyen?

Eric Kronmark: Teleplan är ju ett konsultföretag som ägs av svensk
försvarsindustri med elektronikgrenen som huvudintressent. Enligt uppgift
har företaget fått detta tillstånd av regeringen i september 1975. Det är
handlagt av handelsdepartementet. Jag känner inte till detaljerna, men i den
mån utskottet har behov av att veta det får man vända sig till dem som då var
ansvariga i handelsdepartementet och dåvarande KMI general Lage
Thunberg. Det gällde en två månaders utbildning, godkänd av dåvarande
regeringen, av 15 libyska officerare i de tre ämnena datorteknik, radarteknik
och optronik. Även den utbildningen lär ha varit av grundläggande natur.
Det är alltså inte militärutbildning, utan utbildning av militärer.

Anders Björck: När regeringen - det bör ha varit Carl Lidbom - gav det
tillståndet 1975, hade det föregåtts av någon beredning inom regeringskansliet
eller andra statliga verk?

Eric Kronmark: Det känner jag inte till. Man får i så fall vända sig till de
ansvariga i den regeringen. Men en reflexion är att det inte heller i det fallet
förelåg några lagliga hinder. För mig är det tämligen självklart att
utrikesdepartementet i varje fall måste ha varit inblandat.

Anders Björck: Jag tror det finns anledning återkomma till det i annat
sammanhang. När det gäller affärerna med Libyen under det inledande
skedet har det i massmedia förekommit - och förekommer även i en del
material här - informationer om att Uniconsult skulle vara sysselsatt med att
bygga skyddsrum till ubåtar i Libyen.

KU 1980/81:25

246

Är Uniconsult-affären en motsvarighet till Teleplan-affären så att godkännande
har lämnats från svenska myndigheter, och är det enligt din mening att
betrakta som militära installationer av ett slag som kolliderar med
krigsmaterielexportkungörelsen?

Eric Kronmark: Det här projektet står, som utskottets ledamöter känner till,
nämnt i Holmquists brev. Låt mig då säga följande om min kontakt med det
ärendet.

I april 1978 - den 28 april, vill jag minnas - gjorde represenanter för
Uniconsult en uppvaktning hos mig med en begäran om att ett antal höga
libyska officerare skulle få besöka Muskö-anläggningen. Skälet var att
Uniconsult skulle projektera en marinbas av ungefär samma klass som
Muskö med verkstäder, tunnlar, hamnar och ledningscentraler. Man var
mycket angelägen, eftersom svenska byggnadsfirmor skulle kunna få
entreprenaden, och det skulle innebära stora exportintäkter för landet. Jag
sade i det fallet nej.

Jag kom i kontakt med ärendet ytterligare en gång när jag var nytillträdd
försvarsminister efter oktober 1979. Då kom det igen en begäran att libyska
officerare skulle få besöka för det första Muskö, för det andra vår
sjöförsvarscentral på Gotland. Men det blev inte så - rent formellt avskrevs
ärendet.

Anders Björck: Det bör erinras om att chefen för libyska marinen var med på
besöket i Stockholm, så det kan väl finnas vissa förbindelselinjer där.

Har frågan om krigsmaterielexport till Libyen under din tid som
försvarsminister varit uppe på din nivå i form av önskemål från libyer som har
framförts direkt eller indirekt om att få köpa svensk krigsmateriel, och hur
har du i så fall reagerat?

Eric Kronmark: Nej det har inte funnits något sådant ärende hos mig. Det är
ju handelsdepartementets ärenden, men som regel samråder det med
försvarsdepartementet. Det finns ingenting sådant under min tid.

Sven-Erik Nordin: Det är klarlagt att det har existerat utbildning av libysk
militär före Telub-affären. Nu har det skymtat i samband med utfrågningar i
Telub-affären att Telub skulle ha haft en svensk konkurrent- det kan ha varit
det företag som nämndes, det kan också ha varit ett annat. Det har sagts att
Telub förhandlade om en annan art av utbildning som skulle vara mer
avancerad och där det skulle ha ingått militära inslag. Förekom det i dina
eller Nordbecks resonemang med Dahlberg några mer detaljerade uppgifter
om vad det rörde sig om?

KU 1980/81:25

247

Eric Kronmark: Nej, under de kontakter jag har haft har det hela tiden
förnekats att det varit någon militär utbildning, så i det fallet har jag inga som
helst kunskaper eller informationer.

Sven-Erik Nordin: Det verkade alltså inte då som om man valde ett vitare
projekt än ett mera diskutabelt när man märkte regeringens olust?

Eric Kronmark: Jag kan inte bedöma det. Jag kan inte utesluta möjligheten,
men eftersom jag inte har några kunskaper kan jag inte uttala mig om
det.

Yngve Nyquist: När statsrådet och statssekreteraren vid årsskiftet 1977/78
förde de samtal som ledde till avrådande av affären grundades det tydligen på
ett par viktiga skäl. Det ena var det militärpolitiska läget i Medelhavsområdet,
det andra var Telubs ställning. Företaget hade bl. a. service på
robotar, och man var i det avseendet bunden av en rad sekretesskyddsavtal.
Var det i det senare fallet en teknisk bedömning som föranledde avrådande,
eller hade departementets jurister varit inkopplade för att ge några råd till
statsråd och statssekreterare?

Eric Kronmark: Nej, vi hade ingen anledning att koppla in departementets
jurister.

Bertil Fiskesjö: Jag skulle vilja beröra en annan fråga som har förekommit i
debatten - det gäller vad du och Karin Söder resonerade om. Om jag förstod
din skildring rätt hade du inte tillgång till Holmquists brev förrän efter
samtalet med Karin Söder.

Eric Kronmark: Det är min bestämda minnesbild.

Bertil Fiskesjö: Det har förekommit andra uppgifter i pressen. Det var bra att
få bekräftat att det förhåller sig på det sättet.

Om jag fattat dig rätt hade Karin Söder och du samma uppfattning av
affären. Är det riktigt?

Eric Kronmark: Javisst. Jag hade ett klart intryck av att vi hade samma
känslomässiga inställning.

Olle Svensson: Om du skulle ha fått en föredragning av samma innehåll som
Karin Söders, skulle du också då svara: ingen erinran?

Eric Kronmark: Det här var en muntlig föredragning och jag vet inte hur
detaljerad den var, så det kan jag inte säga.

KU 1980/81:25

248

Olle Svensson: Har du inte tagit del av föredragningspromemorian?

Eric Kronmark: Jo, av promemorian. Det finns ofta skriftligt underlag, men
sedan brukar föredraganden göra kommentarer bredvid. Jag har ingen
uppfattning om hur föredragningen gick till.

Olle Svensson: Kan jag ha tolkat dina tidigare uttalanden så fel att det varit
möjligt att du svarat ”ingen erinran”?

Eric Kronmark: Det hade jag inte kunnat göra. Om jag hade varit i det läget
hade jag avrått. Det var min grundinställning från början, eftersom jag hade
dessa kunskaper om Libyen.

Olle Svensson: Svar har ju vid flera tillfällen lämnats i riksdagen på frågor om
Telub-affären, och du har genom delning naturligtvis fått tillfälle att påverka
svaren. Ställer du dig helhjärtat bakom ordalydelsen i de svar som har
avlämnats av regeringen, och har du föreslagit några ändringar i de
ursprungliga texterna?

Eric Kronmark: Jag kan inte erinra mig konkreta ändringsförslag i varje läge.
De skriftliga svaren är ju på delning i kanslihuset. De skriftliga svar som
avgivits står jag bakom, och jag har funnit att de varit korrekta utifrån de
kunskaper jag haft.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar försvarsministern för besöket och för de uppgifter vi
har fått.

KU 1980/81:25

249

Underbilaga 4

till bilaga 13

Utfrågning av kabinettssekreterare Leif Leifland den 17 mars 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar kabinettssekreterare Leif Leifland välkommen.
Ämnet är Telub-affären. Vi vill gärna höra vilken befattning du och UD haft
med ärendet, och efter det vill säkert utskottets ledamöter ställa frågor.

Leif Leifland: Första gången som utrikesdepartementet eller någon tjänsteman
på utrikesdepartementet har fått kännedom om Telub-affären bör ha
varit någon gång i början av december 1977, då verkställande direktören för
Telub generalen Benkt Dahlberg ringde till chefen för andra politiska
enheten på utrikesdepartementet Caj Groth - f. n. sedan några år tillbaka
ambassadör i Islamabad.

Att Benkt Dahlberg valde att ringa till Caj Groth kan ha berott på många
omständigheter - möjligen kände de varandra - men det ter sig rätt naturligt
med tanke på att chefen för andra politiska enheten enligt utrikesdepartementets
arbetsordning har att svara för bl. a. krigsmaterielexportärenden.
Även om Telub-affären såsom den då presenterades för Caj Groth inte var en
fråga om export av krigsmateriel var det likväl ett ärende som låg sakligt sett
nära export av krigsmateriel. Det var därför naturligt att Benkt Dahlberg
valde att ringa till chefen för Pol. 2 Caj Groth för att informera honom om de
kontakter som Benkt Dahlberg hade haft med libyska myndigheter om
utbildning av libyer i Växjö.

Någon uppteckning av detta telefonsamtal mellan Benkt Dahlberg och Caj
Groth finns såvitt jag vet inte i utrikesdepartementets dossierer. Inte heller
finns i våra diarier någon anteckning om det telefonsamtalet.

Vad Dahlberg sade till Caj Groth avspeglades emellertid i två handlingar
som finns på departementet. En handling finns i utrikesdepartementets
centrala arkiv. Den andra handlingen, som mera har karaktären av
minnesanteckningar, finns bevarad i kabinettssekreterarens kansli. Den
första av dessa två handlingar är en minnesanteckning från ett sammanträde
med utrikesdepartementets s. k. samrådsgrupp den 14 december 1977. Det
andra papperet är en föredragningspromemoria den 20 december 1977. Låt
mig något uppehålla mig vid dessa två handlingar.

Den första handlingen var, sade jag, en minnesanteckning av vad som
hände vid ett sammanträde med departementets s. k. samrådsgrupp den 14
december 1977.

Samrådsgruppen är en informell grupp inom departementet som sammanträder
tre gånger i veckan - måndag, onsdag och fredag kl. 10. Sammanträdena
varar regelmässigt en timme. Medlemmar av samrådsgruppen är
chefstjänstemän: kabinettssekreteraren, biträdande kabinettssekreteraren,
cheferna för politiska avdelningen, rättsavdelningen, administrativa avdel -

KU 1980/81:25

250

ningen och biståndsavdelningen samt slutligen chefen för pressbyrån.

Som jag sade tidigare är det ett informellt organ - det finns inte ens
omnämnt i vår arbetsordning eller i andra officiella papper. Det är ett slags
samarbetsorgan som jag antar finns i de flesta departement, större bolag och
centrala styrelser, där chefstjänstemännen samlas för att gå igenom och
fördela ärenden så att inget ärende hamnar mellan två stolar, att se till att
viktiga ärenden föredras för utrikesministern eller i regeringen, att enligt
instruktioner från regeringen eller utrikesministern ge information till
utlandsmyndigheterna - över huvud taget ett organ där chefstjänstemän
samlas för att planera arbetet och fatta beslut i sådana frågor som inte enligt
instruktion eller sakens natur måste föredras för regeringen eller utrikesministern.

Sammanträdena är informella, och det förs inget protokoll i arkivstadgans
mening. Däremot brukar en tjänsteman föra minnesanteckningar, som
emellertid inte finns i utrikesdepartementets dossier utan sandas i en mapp
på kabinettssekreterarens kansli.

Från sammanträdet i samrådsgruppen den 14 december finns också
minnesanteckningar, och jag skulle till herr ordföranden gärna vilja överlåta
dessa minnesanteckningar från den 14 december 1977, det tillfälle då
samrådsgruppen för första gången fick kunskap om att Telub förde dessa
förhandlingar med de libyska myndigheterna.

Får jag betona att jag har låtit hemligstämpla detta papper, inte därför att
vad som står där i och för sig är av sådan natur att det inte skulle kunna
komma till allmänhetens kännedom. Jag kommer själv i den mån jag
tillfrågas av pressen att tala om vad som står i papperet men kommer inte att
utlämna det - det är en stor skillnad mellan att utlämna en handling och att
tala om huvudinnehållet. Jag skulle vilja hemställa att även utskottet och dess
ledamöter ville iaktta samma diskretion, dvs. ingen hemlighet kring vad som
står i papperet men icke utlämna papperet som sådant.

Där står att det är utdrag ur minnesanteckningar från samrådsgruppens
möte den 14 december 1977. ”Företaget Telub vill utbilda 40 libyska
militärer i Sverige. Telub, som är ett dotterbolag till FFV, har anmält att man
under en period av tre år önskar utbilda 40 libyska militärer i civil elektronik
och systemteknik. Att dessa efter avslutad utbildning återgår till krigsmakten
och att de förvärvade kunskaperna är användbara inom t. ex. luftbevakning,
torde vara klart, men UD kan inte avråda. Det anmäls för utrikesministern.
”

Som framgår av dessa minnesanteckningar, som jag förutsätter speglar
debatten inom samrådsgruppen, tyckte vi inom samrådsgruppen att affären
allmänt sett var olustig, även om det enligt vad general Dahlberg hade sagt till
Caj Groth rörde sig om utbildning i civila ämnen. Några lagliga möjligheter
att avstyra projektet såg vi inte. Då gällde liksom nu de av riksdagen
fastställda riktlinjerna för export av krigsmateriel. Men dessa riktlinjer avsåg
inte, och avser fortfarande inte, överföring av teknisk know-how, av

KU 1980/81:25

251

vetenskapliga synpunkter och skolutbildning, och vi hade självfallet att följa
de av riksdagen fastställda riktlinjerna. Vi fann då inte, och jag kan
fortfarande inte finna, att en rimlig tolkning av riksdagens riktlinjer gav oss
någon legal grund att ingripa och säga stopp. Men vi tyckte - och det framgår
väl av minnesanteckningarna - att affären allmänt sett från utrikespolitisk
synpunkt var så olustig att ärendet borde föredras för utrikesministern.

Så skedde också den 20 december 1977. Inför denna föredragning
upprättades en föredragningspromemoria. Den skrevs av Caj Groth - jag
upprepar: chef för andra politiska enheten, den person som haft samtal med
general Dahlberg och den person som enligt UD:s arbetsordning hade att
svara för ärenden rörande export av krigsmateriel och som också enligt UD:s
arbetsordning hade att svara för föredragning inför utrikesministern av dessa
frågor.

Promemorian som låg till grund för föredragningen är daterad den 9
december 1977, och den har tillställts utskottets ledamöter den 15 april
1980.

Får jag göra en parentes. Jag tror att ett fel kan ha insmugit sig i dateringen
av det papper som jag överlämnade. Jag skall kontrollera om verkligen
sammanträdet i samrådsgruppen ägde rum den 14 december 1977. Om jag
inte återkommer och rättar uppgiften, stämmer den. Möjligen har det ägt
rum tidigare, men det spelar ingen roll för den sakliga behandlingen.

Denna promemoria är alltså daterad den 9 december 1977, upprättad av
Caj Groth och föredragen för utrikesministern den 20 december. I
föredragningspromemorian har Caj Groth nedtecknat vad han hört av
Dahlberg, att det rör sig om utbildning i Sverige av 40 personer under tre
läsår. Personalen skulle vara militärer, men utbildningen skulle avse civila
ämnen som elektronik. Eftersom gruppen skall uppträda civilt fordras inget
tillstånd från FKE.

Vilka som var närvarande vid föredragningen den 20 december kan inte
exakt fastställas av tillgängligt material på utrikesdepartementet. Vi vet att
promemorian föredrogs av dåvarande chefen för politiska avdelningen Knut
Thyberg - i dag ambassadör i Warszawa - och han har med bläck skrivit
följande anteckning på promemorian: ”Föredragen för utrikesministern den
20 december 1977, som inte har någon erinran” och så hans paraf. Möjligen
har också någon eller några andra varit närvarande vid föredragningen,
möjligen har Caj Groth, som enligt arbetsordningen hade att svara för dessa
ärenden, varit närvarande, men det framgår inte av någon anteckning.

Själv kan jag fastslå med hjälp av min timdagbok att jag den dagen befann
mig på tjänsteresa i Washington och alltså inte har varit närvarande vid
föredragningen. Jag har heller inte fått någon kopia av denna föredragningspromemoria
efteråt.

Detta hände i december 1977.

Nästa viktiga etapp är ett brev från vår ambassadör i Libyen Bengt
Holmquist, dagtecknat den 11 januari 1978, inkommet till utrikesdeparte -

KU 1980/81:25

252

mentet den 16 januari 1978, handlagt på utrikesdepartementet av Caj Groth
och av honom den 18 januari 1978 vidarebefordrat till ett antal tjänstemän
inom regeringskansliet. Det är det här brevet som Expressen vid ett par
tillfällen har tryckt av i faksimil. Brevet är undertecknat av ambassadören i
Tripoli - fortfarande vår ambassadör där - Bengt Holmquist, men det
framgår av en anteckning längst upp till vänster att det är författat av
ambassadsekreteraren Elvemar. Det står nämligen ”Handläggare: ambassadsekreterare
El vernar”.

Brevet handlar endast till en mindre del om Telub-affären. I brevet talas
om en hel rad kontrakt som slutits mellan svenska företag och det libyska
försvaret. Det gäller L M Ericsson, SRA, Uniconsult, Saab-Scania, AGA
och Barracuda-verken. Det talas t. ex. om att L M Ericsson fått ett kontrakt
på 50 miljoner för sambands- och kommunikationsutrustning samt tyfonanläggningar.

Sedan kommer brevet in på vad Bengt Holmquist kallar ett samarbete av
något känsligare slag. Han nämner där två olika affärer, dels en kurs av
Teleplan i elementär datateknik och dels Telubs förhandlingar om ”en fyra
års kurs i Sverige i ämnet robotteknik för ett 80-tal libyska militärer”, som
skulle genomföras i Växjö.

I brevet talas slutligen om att förfrågningar framförts till pensionerade
svenska officerare, om de skulle vara beredda att arbeta i Libyen. I brevet
heter det: ”Bortsett från att värvning i Sverige för annan krigsmakt vä! är
olaglig inger tanken på libyska militära träningsläger i Sverige och svenska
militära rådgivare i Libyen - samarbetande med sovjetiska och kubanska
kolleger, kan man tro - en viss politisk olust.”

Som jag sade tidigare och som framgått av massmedia har detta brev från
Bengt Holmquist delgivits en rad tjänstemän inom kanslihuset: statssekreterarna
i försvars- och handelsdepartementet, inspektören för krigsmaterielexport
och vidare ett antal tjänstemän i utrikesdepartementet, däribland mig
själv.

Av en tillfällighet har jag kvar det exemplar som jag fick - det bör ha varit
ungefär den 20 januari 1978. Jag tror t. o. m. att jag rätt väl kommer ihåg att
jag läste det hemma i Bromma en weekend med lagboken inom räckhåll. Jag
har försett mitt exemplar med en del bläckanteckningar, och jag ber att få
överlämna Bengt Holmquists brev i den mig delgivna kopian med mina
bläckanteckningar. Jag hemställer att det behandlas på samma sätt som det
papper jag överlämnade nyss. Jag har försett papperet med hemligstämpel.
Det betyder inte att vad som står där inte kan spridas utanför dessa väggar.
Jag kommer också, tillfrågad av pressen, att tala om vad det står men
kommer inte att överlämna handlingen.

Låt mig tala om vad jag har skrivit på papperet. Jag har alltså högst upp till
vänster på första sidan skrivit ”Polchefen”. Det betyder att jag lämnat ut
papperet till min sekreterare. Hon ser till att det går vidare till polchefen - det
var då nuvarande ambassadören i Warszawa Knut Thyberg. Jag har därefter

KU 1980/81:25

253

skrivit följande tre saker. För det första: ”Det här får vi väl hålla ögonen på.
Sade vi inte i samrådsgruppen OK till Växjö-affären? Leif L.” För det andra
en bläckanteckning på andra sidan i marginalen till de meningar som handlar
om att svenska officerare skulle kunna knytas till den libyska krigsmakten
men att det skulle vara olagligt. Jag har satt ett frågetecken med bläck och
skrivit: ”Brottsbalken 19:12 talar om krigstjänst-förutsätter alltså att någon
form av väpnad konflikt föreligger såvitt jag kan förstå. Leif L.” Slutligen har
jag på s. 2 ringat in ordet ”robotteknik” och i kanten satt ett utropstecken.

Dessa var alltså mina reaktioner hemma en weekend med lagboken inom
räckhåll. Jag har uppenbarligen slagit upp brottsbalken och letat fram 19:12
och sagt mig att på den punkten kan nog Bengt Holmquist inte ha rätt.

Vad har hänt med det exemplaret? Jag måste ha lämnat ut det till min
sekretare, som skickat det vidare till polchefen. Det framgår av UD:s
tjänstgöringsuppgifter för januari 1978 att ordinarie chefen för politiska
avdelningen Knut Thyberg var borta på tjänsteresa mellan 23 och 26 januari,
och därför har papperet gått inte till honom, men till tjänsteförrättande
chefen för politiska avdelningen, dåvarande chefen för tredje politiska
avdelningen, nuvarande chefen för protokollet Jan af Sillén. Jan af Sillén har,
när han fått mitt exemplar försett det med en ytterligare påteckning. Jag har
här en fotokopia. Jag vill fästa uppmärksamheten på vad som står längst till
vänster i mitten på första sidan. Där har Jan af Sillén skrivit: ”Polchefen:
chefen Pol II, chefen Pol I, IK”, dvs. tjänsteförrättande polchefen har ansett
att de här fyra personerna borde läsa mina bläckanteckningar och agera
enligt dem.

Som ni finner är det endast två personer som har fått del av mitt exemplar
med dessa bläckanteckningar, eftersom endast två personer har satt ut sin
paraf: chefen för andra politiska enheten Caj Groth, och vidare IK, Ingemar
Karlsson - han var en tjänsteman som då tjänstgjorde på tredje politiska
enheten och sysslade med arabländerna; han är i dag vår chargé d’ affaires i
Damaskus. De två andra personerna som Jan af Sillén tyckte borde läsa mina
bläckanteckningar har inte satt sin paraf på papperet. Det betyder att de
aldrig nåtts av detta papper - jag vet inte varför. En rimlig spekulation med
kännedom om människans psyke är att papperet blivit liggande i en byrålåda
något år eller två och därefter nått mig efter en rensning. Men det vet jag inte.
Det enda jag kan konstatera är att några av de personer som enligt mina
bläckanteckningar skulle ha haft detta papper aldrig fått det utan att det
fastnat på vägen från två andra personer.

Det betyder inte att det inte har tagits någon hänsyn till mina synpunkter i
bläckanteckningarna. Tvärtom, Caj Groth tog hand om dem och har väl inte
med anledning bara av mina bläckanteckningar tyckt att brevet allmänt sett
var sådant att man måste åtgärda det. Han tog kontakt med dåvarande
statssekreteraren i försvarsdepartementet Gunnar Nordbeck. Dessa kontakter
gav underlag för ett brev som han den 1 februari 1978 skickade till Bengt

KU 1980/81:25

254

Holmquist som svar på Bengt Holmquists brev.

Jag behöver kanske inte gå närmare in på Groths brev till Bengt Holmquist
- utskottet har fått del av det den 22 april 1980. Låt mig bara nämna att han
tar upp mitt frågetecken för huruvida det skulle vara stridande mot svensk lag
att svenska pensionerade officerare tog anställning i den libyska krigsmakten,
och han åberopar den av mig åberopade § 12 i brottsbalkens kapitel 19
och säger att det inte kan vara lagstridigt. Han säger också att Gunnar
Nordbeck sagt honom att Gunnar Nordbeck avsåg att ta kontakt med Telub
och avråda från affären med libyerna.

Låt mig försöka sammanfatta något som jag tidigare sade. Som framgår av
det överlämnade papperet kände jag personligen olust inför Telubaffären
när den seglade in på UD:s landamären år 1977. Jag ansåg liksom mina
kolleger att det var självklart att ärendet borde föredras för utrikesministern,
även om det, som vi ansåg då och som jag anser fortfarande, inte fanns några
lagliga möjligheter på grundval av riksdagens direktiv att stoppa affären.

Föredragningen inför utrikesministern ägde rum den 20 december
1977.

Affären blev sedan på nytt aktuell i departementet när vi fick del av Bengt
Holmquists brev den 11 januari. Även detta brev gav uttryck för ungefär
samma känsla av olust som vi själva hade haft t. ex. i samrådsgruppen, men
vid de kontakter som Caj Groth hade med Dahlberg i början av december
och sedan fortsatte och i de kontakter med Gunnar Nordbeck som redovisas i
brevet till Bengt Holmquist den 1 februari fick vi försäkringar att även om det
gällde libyska militärer, låt vara i gymnasieåldern, hade utbildningen en civil,
icke militär inriktning.

I det läget, när vi fick försäkringar om att det gällde en utbildning i civila
ämnen, fann vi det naturligt att sätta tilltro till de uppgifter som vi fick av
Benkt Dahlberg, som tidigare såsom general hade tjänstgjort i försvarsdepartementet.

Vi fäste alltså tilltro till de uppgifter vi fick om att utbildningen, ehuru den
gällde unga militära personer, avsåg civila ämnen. Jag tror det kan göras
gällande att det var en någorlunda rimlig bedömning av departementsledningen
på grundval av de uppgifter som då stod oss till buds.

Frågan har ställts, inte av utskottet, men av massmedia och senast i
Expressen i dag, huruvida jag eller någon annan på departementet visade
utrikesministern Karin Söder detta brev. Svaret torde vara nej. Jag har ingen
anteckning om att jag skulle ha visat det, jag har heller inget minne av att jag
skulle ha visat det, och det finns inte i departementets arkiv någon anteckning
om att någon annan skulle ha visat det. Detta innebär inte att inte någon -bl. a. jag själv - kan ha visat Karin Söder detta brev, men eftersom det inte
finns någon anteckning om det och eftersom man inte skall lita på sitt eget
minne, vill jag upprepa att svaret på frågan huruvida Karin Söder läst detta
brev torde vara nej.

Man kan föra frågan ett steg längre: borde Karin Söder ha läst detta brev?

KU 1980/81:25

255

Det är lätt att i dag säga att Karin Söder borde ha sett brevet. I dag vet vi en
del som vi inte visste i december 1977 eller januari 1978 - jag tänker på senare
framkomna uppgifter om de utpräglat militära delarna av utbildningsprogrammet.
Men jag vidhåller på grundval av vad vi då kände till och på
grundval av kontakterna mellan Groth och Dahlberg att jag och de andra
tjänstemännen på departementet i december 1977 och januari 1978 inte
kunde inse att det var särskilt anmärkningsvärt att brevet inte visades för
Karin Söder.

Jag kan inte se att det brev som Bengt Holmquist skrev den 11 januari
tillförde ärendet någonting nytt, någonting som vi inte visste om efter Caj
Groths samtal med Benkt Dahlberg. I själva verket innehåller Holmquists
brev uppgifter som han eller hans medarbetare Elvemar i sin tur hade fått av
Benkt Dahlberg. Benkt Dahlberg hade vi på nära håll i Stockholm, och vi
hade kontakt med honom både direkt och indirekt via Gunnar Nordbeck.
Vid de kontakterna fick vi försäkringar om att det var fråga om en relativt
harmlös utbildning i civila ämnen av unga libyska militärer. Jag upprepar att
jag inte kan se att det är särskilt anmärkningsvärt eller uppseendeväckande
eller dramatiskt att vi i det läget valde att inte underrätta statsrådet Söder om
Bengt Holmquists brev till utrikesdepartementet.

Sven-Erik Nordin: I utdraget ur minnesanteckningarna från samrådsgruppen
i december 1977 heter det avslutningsvis: ”men UD kan inte avråda”. Det
ligger nära till hands att ur den formuleringen utläsa att samrådsgruppen har
enats om ett råd för den föredragning som senare skedde för departementschefen.
Är det vanligt att samrådsgruppens resonemang slutar i ett sådant
försiktigt ställningstagande?

Leif Leif land: Ja. Det är inte bara så att vi registrerar de ärenden som vi
tycker skall föredras för utrikesministern. Vi försöker också efter diskussion
komma fram till en rekommendation från tjänstemännen till statsrådet,
vilket jag tycker är naturligt. Det är ingenting anmärkningsvärt i att vi i detta
fall uppenbarligen har kommit till en samlad bedömning och sagt oss att vi
bör delge utrikesministern denna samlade bedömning.

Sven-Erik Nordin: Det här är alltså ett typiskt utlåtande från samrådsgruppen
- så här ser de i stort sett ut när de går vidare till departementschefen? Leif

Leifland: Det är svårt att svara på om föredragningen, när den väl ägde
rum den 20 december, verkligen utmynnade i en rekommendation.
Föredragningspromemorian innehåller inte någon rekommendation, utan
bara en naken redogörelse för det samtal som Carl-Johan Groth hade med
Benkt Dahlberg. Det finns inte någon promemoria eller minnesanteckning
om vad som faktiskt hände vid Knut Thybergs föredragning. Huruvida

KU 1980/81:25

256

Thyberg bara har redogjort för fakta och överlåtit åt utrikesministern att dra
en slutsats eller huruvida han har redogjort för fakta och avslutat med en
egen rekommendation framgår inte av papperen. Jag tror inte vi i dag kan få
svar på den frågan.

Sven-Erik Nordin: Men det är väl sannolikt att Groth framförde ungefär vad
samrådsgruppen hade sagt?

Leif Leif land: För det första vill jag fästa uppmärksamheten på att det inte
var Groth utan Knut Thyberg, som gjorde föredragningen hos Karin Söder.
För det andra vågar jag inte gissa något svar på frågan huruvida det är
sannolikt eller inte. Det är möjligt att så skedde, men i dag kan vi inte
fastställa detta, och jag vill inte ge mig in på hypoteser.

Sven-Erik Nordin: Normalt går det till på det sättet?

Leif Leifland: Jag hoppas att jag inte brister i respekt för utskottet, men det
är alldeles för känsligt för mig att uttala någon gissning. Det kan bara bli en
helt oansvarig gissning. Jag håller mig till vad som finns i papperen.

Olle Svensson: Jag skulle också vilja ställa en fråga med anledning av
promemorian som föredrogs för Karin Söder. Om en sådan promemoria
underställs utrikesministern och sedan arkiveras, kan man då förutsätta att
innehållet i dess helhet har gjorts känt för statsrådet och att anteckningen
”ingen erinran” betyder, om jag får uttrycka mig slarvigt, ett O.K. till vad
som står i promemorian om utbildning av libyska militärer?

Leif Leifland: Olika saker kan hända: a) att papperet överlämnas till
statsrådet, som läser papperet, b) att föredraganden läser upp papperet från
A till O, c) att föredraganden ger en redovisning av vad som står i papperet,
och denna redovisning kan självfallet vara fullständig eller mindre fullständig
beroende på om statsrådet är överhopad av andra ärenden.

Normalt sett måste man utgå från att en så kort föredragningspromemoria
har föredragits för statsrådet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som
står i papperet, men jag vill ogärna ge mig in på spekulationer om hur det i
detta fall har gått till. Jag skulle vilja föreslå att utskottet, för det fall utskottet
vill fullfölja den frågan, kallar nuvarande ambassadören i Warszawa Knut
Thyberg hem för en utfrågning. Jag är knappast rätt man att svara på denna
fråga, eftersom jag, när papperet föredrogs, befann mig på andra sidan
Atlanten.

Olle Svensson: Däremot står det klart att man på samrådsgruppens
sammanträde, som du deltog i och ledde, gick i huvudsak igenom de
uppgifter som Groth hade inhämtat av Dahlberg?

KU 1980/81:25

257

Leif Leifland: Det är en rimlig gissning. Minnesanteckningarna är mycket
kortfattade. Det står ofta bara att ett ärende föredrogs, och så beslut.

Olle Svensson: Jag säger detta därför att Karin Söder i ett radiouttalande har
berättat att hon bara fick en förfrågan, om denna utbildning var förenlig med
svensk lag. Då talades det om att ordna elementär grundutbildning för ett
30-tal yngre män. Däremot säger hon att det inte hade talats om libysk militär
personal. Men i föredragningspromemorian står redan i rubriken ”Ifrågasatt
utbildning för libysk militär personal”. Skall vi veta exakt hur föredragningen
gick till måste vi alltså fråga Thyberg?

Leif Leifland: Det var åtminstone två personer närvarande: chefen för
politiska avdelningen Thyberg och statsrådet Karin Söder. Möjligen har
också någon annan varit närvarande. Exakt vad som skedde vågar jag inte
uttala mig om - det skulle vara oansvarigt av mig att gissa vad som förevarit.
Jag får föreslå att utskottet för det fall ni vill klarlägga det kallar in Karin
Söder och/eller Knut Thyberg.

Olle Svensson: Du sade att man vid närmare begrundan kommit fram till att
det rörde sig om en tämligen harmlös sak, men uppenbarligen gjordes en
annan bedömning både av försvarsminister Kronmark och av Nordbeck.
Kom inte de bedömningarna fram till utrikesdepartementet, och föranledde
inte de bedömningarna, som delvis byggde på en utrikespolitisk bedömning,
att ni fick anledning att ta upp Holmquists brev med utrikesministern?

Leif Leifland: Som jag sade tidigare kände vi på tjänstemannanivå i
departementet olust inför projektet. Denna olust skulle självfallet ha varit
oändligt mycket större och blivit något annat än en olust för det fall vi hade
fått information om att det också gällde utbildning i militära ämnen. Det
visste vi inte - tvärtom fick vi försäkringar om att det inte gällde militära
ämnen. Vad vi visste då och fick försäkringar om var att det gällde utbildning
i civila ämnen. Vi tyckte det var olustigt, men i relation till vad vi i dag vet om
de militära delarna av utbildningen tedde det sig relativt harmlöst. I relation
till vad vi sedan har fått veta tycker vi att det inte var så uppseendeväckande.

Olle Svensson: Vi hade tidigare en utfrågning av försvarsministern, och han
bedömde det inte som harmlöst, utan som allvarligt. Fördes aldrig den
synpunkten fram till UD:s tjänstemän av exempelvis Nordbeck?

Leif Leifland: I det brev som Caj Groth skrev till Bengt Holmquist den 1
februari står det att Gunnar Nordbeck har ringt till Caj Groth och sagt att han
avsåg att ta kontakt med Telub och avråda från arbetet med libyerna. Det är
väl ungefär vad herr Svensson är ute efter. Vi fick aldrig den informationen

17 Riksdagen 1980/81. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

258

från försvarsdepartementet att man skulle ta kontakt med libyerna och
avråda.

Olle Svensson: I slutorden står det: ”Vi vidhåller att det är olustigt”. Var det
av samma anledning som UD inte tog kontakt med statsministern?

Leif Leifland: Det normala hade varit att kontakt med statsministern hade
tagits via regeringen - herr Kronmark eller någon annan. Det är oortodoxt
att tjänstemän tar kontakt direkt med statsministern. Det finns ett både
politiskt och byråkratiskt led däremellan som jag tror tjänstemännen är
angelägna att iaktta.

Anders Björck: I de två sista meningarna i brevet från Holmquist till Groth
står det: ”Däremot ger vi självfallet de angivna företagen samma allmänna
kommersiella service som andra svenska företag och vi har bett dem hålla oss
informerade om vidare utveckling. Med tanke på ämnesområdets känsliga
natur bedömer jag detta vara särskilt viktigt.”

Har ambassaden i Tripoli givit tillfredsställande information och specialrapporterat
om detta område så att det nått fram till utrikesledningen?

Leif Leifland: Det har kommit en del rapporter från ambassaden i Tripoli.
Jag har framför mig ett brev av den 22 mars 1979, alltså drygt ett år efter det
att Bengt Holmquist skrev brevet den 11 januari: ”Efter ett års segslitna
förhandlingar undertecknades i lördags ett kontrakt mellan statliga Telub
och libyska försvarets inköpsorganisation. Kontraktet innebär att 80 libyer
kommer att genomgå en fyraårig teknisk utbildning i Växjö med början i
november 1979. Det rör sig om militärer eller blivande sådana. Kontraktets
slutliga värde är ej bekant, men det torde komma att uppgå till 200 miljoner.
Det ingår bl. a. uppförande av särskild kurslokal i Växjö.”

Sedan finns ett ytterligare brev avsänt i oktober 1979 från Bengt Holmquist
till UD där han talar om exportmöjligheterna till det libyska försvaret. Han
hänvisar till Telubaffären och säger: ”Vi har tidigare redogjort för de
ansträngningar, inte utan resultat, som en del svenska exportörer företagit
för att etablera affärer med det libyska försvaret. Den mest intressanta
affärsuppgörelsen är Telubs försäljning av ett stort utbildningspaket. Tack
vare kontakter som Telub knutit har andra svenska företag upptagit
kontakter med försvaret.” Så står det att Telub beredvilligt har ställt sina
erfarenheter till förfogande för sex andra företag som arrangerat ett
delegationsbesök, som kom till stånd i Libyen i oktober 1979 - det var,
förutom Telub, Skånska Cement, Viac, SRA, Stal-Laval, ASEA och SLT.
Bengt Holmquist skriver att när aktiviteterna kommit i gång innebär det att
en del krav ställs på ambassaden och att han anser det rimligt att de företag
som förhandlar med försvaret erbjuds en viss kommersiell service från
ambassaden. Den libyska marknaden är besvärlig, säger han, och ambassa -

KU 1980/81:25

259

dens medverkan krävs. För denna service talar möjligheten att skapa
kontakter i viktiga kretsar. Som bilaga till brevet finns ett program för
delegationens studieresa till Libyen i oktober 1979. Sedan finns en
skriftväxling mellan departementet och ambassaden där vi säger att
ambassaden kan ge sedvanlig kommersiell service.

Jag tror att detta är vad som finns om Telub-affären.

I marginalen till Telub-affären har också en del andra projekt varit
aktuella, och jag kanske får ta utskottets tid i anspråk några minuter
ytterligare med dem.

Jag har också i mina papper ett annat kontrakt, som gäller utbildning av
20-25 libyska militära kartritare på lantmäteristyrelsen. Bakom detta stod
konsultföretaget Viac, som begärde besked före november månads utgång
1979. Förfrågan till mig har kommit via statssekreteraren i försvarsdepartementet
Sven Hirdmän. Jag svarade enligt ett meddelande den 4 december,
ställt till statssekreterare Mats Svegfors i bostadsdepartementet, att utrikesministern
avrått från att Viac fortsatte utbildningsprojektet.

Gunnar Biörck: Kan man säga att samrådsgruppens ståndspunktstagande
var baserat på någon allmän policy visavi Libyen efter den libysk-svenska
överenskommelse som träffades under den föregående regeringens tid? Var
detta ett av flera led som UD skulle handlägga som en konsekvens av
avtalet?

Leif Leifland: Det svensk-libyska samarbetsavtalet slöts på hösten 1974. Vi
fick nästan omedelbart känning av den punkt som handlar om kärnkraftssamarbete.

Efter kärnkraften kom sedan detta projekt om Telub. Jag vet inte i vilken
utsträckning detta var eller inte var ett utflöde, en spillover, av avtalet 1974-därom vågar jag inte ha någon uppfattning. Däremot är det uppenbart att de
kontakter vi hade våren 1975 framför allt med Israel och sedan med Libyen
om kärnkraft var en direkt konsekvens av avtalet, men jag kan bara
spekulera i huruvida libyernas kontrakt med Telub var en konsekvens av
avtalet 1974. Även ett brittiskt företag deltog i konkurrensen om detta
projekt. Det var tre företag som lämnade anbud till Libyen - Telub och
ytterligare ett svenskt företag - jag vet inte vilket - och ett brittiskt
företag.

Anders Björck: Det skulle vara utmärkt om vi kunde få de handlingar som
belyser de kärnkraftsteknologiska resonemangen.

Får jag sedan anknyta till Gunnar Biörcks fråga. Som resultat av besöket
1974 tillsattes en blandad kommission - på svenskt initiativ, som jag
förmodar. Det är ett normalt sätt att följa upp ingånga avtal. Hur har arbetet
förflutit i den kommissionen? Har det under kommissionens existens förts
fram andra krav på den nivån om utbyte mellan Sverige och Libyen i militära

KU 1980/81:25

260

eller därmed närbesläktade ämnen eller på kärnkraftsområdet? Kommissionen
har sammanträtt helt nyligen.

Leif Leifland: Punkt 1: Kan jag fatta det som ett önskemål från ordföranden
eller utskottet i dess helhet?

Bertil Fiskesjö: Vi brukar försöka tillgodose önskemål från utskottets
ledamöter. Om vi får dessa papper först kan vi sedan bedöma om det behövs
en föredragning.

Leif Leifland: Den biandkommission som upprättades enligt avtalet 1974
lyder under och administreras av handelsdepartementet. Själv är jag
osedvanligt okunnig om vad som har hänt vid dess sammanträden. Jag har ett
minne av att ett sammanträde ägde rum för bara något år sedan i Tripoli och
att Sverige då representerades av handelsminister Staffan Burenstam Linder,
men jag måste öppet redovisa en total avsaknad av kunskap om vad som hänt
vid dess sammanträden.

Anders Björck: Får jag formulera frågan så: har det i kontakterna mellan
Sverige, representerat av utrikesdepartementet, och Libyen, representerat
exempelvis av ambassaden i Stockholm, förekommit under de år som
Telub-affären varit känd eller dessförinnan under den tid som vi kan
överblicka sedan 1974 några propåer om militärt eller militärtekniskt eller
därmed besläktat samarbete? I besöket 1974 deltog ju bl. a. chefen för den
libyska marinen, och det framfördes till dåvarande utrikesministern önskemål
- som avvisades av Sven Andersson - om samarbete på det här området.
Har den frågan kommit upp igen?

Leif Leifland: Innan den libyska delegationen besökte Stockholm år 1974
gick vår ambassadör i Tripoli Marc Giron - numera avliden - upp till libyska
utrikesministeriet och sade i mycket klara ordalag att ingen typ av svensk
export av militär materiel till Libyen kunde komma i fråga. Jag tror därför
inte att libyerna kan ha haft några illusioner vare sig vid besöket i Stockholm
eller senare om att de skulle kunna få köpa krigsmateriel i Sverige eller inleda
någon annan typ av samarbete på det militära området som Sverige såsom
neutral stat inte kan tänka sig med ett land som Libyen.

Jag tror att svaret på herr Björcks fråga är att vad vi har märkt i fråga om
kontakterna på det militära eller semimilitära området med libyer gäller
t. ex. den svenske överbefälhavarens ifrågasatta besök i Libyen eller Viacs
projekt att utbilda kartritare i Gävle.

Hilding Johansson: Får jag föra fram detta till vad som hände i februari 1979.
Då var tydligen utrikesdepartementet inkopplat med anledning av att frågan
kommit upp på nytt, och åtminstone Hans Blix och Groth deltog. Har du

KU 1980/81:25

261

något minne av vad som hände vid den tidpunkten? Förutvarande
handelsministern Hadar Cars var här i fjol och han lämnade då över en
promemoria av vilken framgår att man hade haft vissa överläggningar om
möjligheten att bryta projektet vid den tidpunkten. Vad gav utrikesdepartementet
för råd i det stycket? Utrikesministern deltog i varje fall enligt
Cars.

Leif Leifland: Jag tror att herr Cars syftar på ett sammanträffande som ägde
rum mellan Cars, Blix, Huss och Tham och dåvarande statsminister Ullsten.
Jag var inte närvarande och har inte något minne av att utrikesdepartementet
före detta sammanträde tillförde diskussionen något papper. Jag tror att
detta sköttes av handelsdepartementet.

Hilding Johansson: Innan dess hade det förekommit ett sammanträffande på
handelsdepartementet den 14 februari. Då deltog Bengt Rosenius och Groth
från UD enligt Cars’ promemoria. Dessförinnan hade det förekommit en
överläggning den 9 februari, då i varje fall Hans Blix deltagit.

Leif Leifland: Jag har inget minne av att jag själv deltog. Det var 1979? Det
finns ingenting i dossiererna om detta. Om herr Groth har varit närvarande
bör det stå i protokollet.

Hilding Johansson: Det står i promemorian, men jag kan inte gå i god för
den.

Leif Leifland: Om herr Groth har varit närvarande, har det inte satt spår efter
sig i dossieren.

Sven-Erik Nordin: Jag vill återknyta till händelseutvecklingen i UD i
december 1977. Jag är på det klara med att bedömningarna görs utifrån vad
man vet. Grundas den bedömning som man då gör exempelvis i samrådsgruppen
eller av utrikesministern på en prövning strikt med hänsyn till UD:s
speciella diplomatiska funktion, dvs. relationerna till främmande stater?

Leif Leifland: Utrikesdepartementets och utrikesministerns uppgift är att
göra en allmän utrikespolitisk bedömning av olika frågor. Telub-affären har
självfallet förgreningar som leder till andra departement. Jag antar att
bostadsdepartementet var inkopplat när det gällde att bygga nya bostäder för
de libyska studenterna i Växjö. Jag antar att industridepartementet hade sitt
ansvar, eftersom Telub lyder under industridepartementet. Jag antar att
handelsdepartementet hade sitt ansvar, eftersom krigsmaterielexporten
lyder under handelsdepartementet. Dessa fackdepartement bevakar sina
bitar. Utrikesdepartementets uppgift är att göra en allmän utrikespolitisk

KU 1980/81:25

262

bedömning, hur våra relationer till Libyen påverkas och hur detta uppfattas i
omvärlden.

Bertil Fiskesjö: Då kan man säga att den slutsats som samrådsgruppen kom
till var en sammanfattning av hur man värderade affären i relation till de
uppgifter som du nämnde?

Leif Leifland: Ja, det var en sammanfattning av den allmänt utrikespolitiska
bedömningen men också mot bakgrund av gällande regler för krigsmaterielexport.
Den bedömningen har sammanfattats i orden: olust, men vi kan inte
avstyra, och vi måste föredra det för utrikesministern.

Daniel Tarschys: Har frågan om Sveriges förbindelser med Libyen under
senaste åren varit uppe i utrikesnämnden eller överläggningar med
partiledarna?

Leif Leifland: Jag är visserligen ex officio med vid utrikesnämndens
sammanträden men anser mig av tystnadsplikten förhindrad att svara på
frågan. Huruvida det varit uppe i samtal med partiledarna vet jag inte - jag är
själv inte partiledare. Fråga partiledarna!

Bertil Fiskesjö: Vi ber att få tacka dig för att du kommit hit och för de
upplysningar du har lämnat.

KU 1980/81:25

263

Underbilaga 5

till bilaga 13

Utfrågning av utrikesminister Ola Ullsten den 24 mars 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar i dag utrikesminister Ola Ullsten välkommen till
oss. Ärendet är bekant: vi är intresserade av din och folkpartiregeringens
handläggning av Telub-ärendet.

Ola Ullsten: Jag har skrivit ihop två sidor som jag med herr ordförandens
tillstånd skall läsa upp:

Första gången jag hade anledning att befatta mig med Telub-ärendet var i
mitten eller slutet av februari 1979. Handelsministern i folkpartiregeringens.
Hadar Cars, hade bett att få tala med mig om saken.

Ett möte arrangerades på mitt tjänsterum. Jag hade utöver handelsministern
även bett utrikes-, industri- och samordningsministrarna att närvara.

Efter handelsministerns föredragning diskuterade vi dels den sakfråga det
gällde, dels hur den borde handläggas fortsättningsvis. Samtliga som yttrade
sig var, såvitt jag minns, överens om att den form av kontakt med libysk
militär som det tycktes vara fråga om kunde bli besvärande.

Av handelsministerns föredragning hade framgått att det visserligen rörde
sig om rent civil utbildning, men att de som skulle genomgå utbildningen av
allt att döma var militär personal.

Samtidigt konstaterade vi att verksamheten i sig inte stred mot svensk lag.
Vi kom likväl fram till att kontakt borde tas med Telubs ledning. Uppdraget
att ta denna kontakt gavs till industriministern eftersom Telub som statligt
företag sorterar under industridepartementet. Syftet med kontakten skulle
vara att informera Telub om vår syn på den planerade affären.

Senare informerades jag om att förhandlingarna mellan Telub och den
libyske kunden kärvade och att det sannolikt inte skulle bli någon affär.
Ytterligare en tid senare, i mitten av mars, uppgav industriministern för mig
att ett kontrakt hade slutits.

I juli samma år tillsatte regeringen en utredning med uppgift att se över
reglerna för krigsmaterielexport. I direktiven uppdrogs åt utredningen att
också bedöma frågan om ”det är befogat att betrakta övnings- och
utbildningsanordningar som krigsmateriel”. I november 1980 bad jag
folkpartiets representant i krigsmaterielkommittén att i kommittén föreslå
att utbildningen vid Telubs anläggning i Växjö skulle följas noga. Den nya
Telub-ledningen har senare bett att även krigsmaterielinspektören skall följa
verksamheten i Växjö.

De åtgärder som vidtagits sedan den nya Telub-ledningen upptäckt
tidigare okända delar av kontraktet har initierats av företaget. Företagsledningen
har hela tiden hållit regeringen underrättad om sina åtgärder.

KU 1980/81:25

264

Just nu pågår, som bl. a. framgått av svar på enkla frågor i riksdagen,
förhandlingar om det aktuella avtalet mellan Telub och den libyske
kunden.

Anders Björck: När ni fem folkpartistatsråd träffades i slutet av februari
1979, vilket underlag hade ni fått för att ta den ställning som ni gjorde, dvs.
att ge uppdraget till Huss?

Ola Ullsten: Vi hade handelsministerns muntliga föredragning som underlag.

Anders Björck: Det fanns alltså inga skriftliga dokument?

Ola Ullsten: Det fanns givetvis skriftliga dokument.

Anders Björck: Formulerades det uppdrag som Huss fick på något särskilt
sätt, skriftligt eller muntligt?

Ola Ullsten: Det var ett muntligt uppdrag han fick vid det tillfället.

Anders Björck: Han rapporterade också tillbaka muntligt?

Ola Ullsten: Ja.

Olle Svensson: Jag vill gå tillbaka till ministären Fälldin I. Förhåller det sig så
att varken du eller din företrädare som vice statsminister och folkpartiledare
blev informerad i regeringen Fälldin I?

Ola Ullsten: Jag har inget som helst minne av att saken fördes på tal då. Hade
den förts på tal hade jag säkert mints det.

Olle Svensson: Kronmark och Burenstam Linder har sagt att det skulle
förekommit någon form av lunchberedning.

Ola Ullsten: Det har jag inget minne av. Nu är lunchberedning ingen formell
del av beredningsprocessen utan en mycket informell sådan. Det händer
också att konversationer tas upp i slutet av en lunch då bara ett par, tre
ledamöter är kvar, men det fattas givetvis inga beslut. Gäller det känsliga
frågor ser man till att de dras i beredning där ledamöterna känner till att
ärendet skall upp och där alla som kan är närvarande.

Olle Svensson: Jag förstår din föredragning på så sätt att det aldrig förekom i
folkpartiregeringen någon föredragning från utrikesdepartementet - där

KU 1980/81:25

265

fanns ju olika handlingar - för vare sig utrikesministern eller någon annan i
folkpartiregeringen.

Ola Ullsten: Jag utgår från att det nog också diskuterades i utrikesdepartementet
i samband med det möte som jag just redogjorde för i informell
ordning och att man noterade vad som förevarit och vad man kunde och inte
kunde göra. Men det finns enligt vad jag känner till ingen nedteckning inom
departementet från den tiden. På den punkten kan jag minnas fel. Jag tror jag
har läst om detta i handlingarna, men jag har inget minne av någonting
sådant.

Olle Svensson: Vi har föregående år hört handelsministern i folkpartiregeringen,
Hadar Cars. Han skildrade då den överläggning som du också
beskrev - det finns som bilaga 13 C till vårt granskningsbetänkande. Där
skriver han följande om den första föredragningen med Dahlberg:

”Jag gav vid överläggningen klart uttryck för min personliga uppfattning.
Den var, och är, att projektet var mycket olyckligt och att det stred inte mot
bokstaven (eftersom det ju inte gällde export av materiel utan av kunskaper)
- men mot tanken och andan i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport.
Jag angav också min avsikt att ta upp frågan till diskussion inom
regeringen.

Någon tid därefter kom också på mitt initiativ en sådan diskussion till stånd
i statsministerns tjänsterum. I denna deltog Ola Ullsten, Hans Blix,
dåvarande industriministern Erik Huss, dåvarande samordningsministern
Carl Tham och jag. Det framgick att ingen av de nämnda personerna tidigare
hade varit orienterad i ärendet. De delade samtliga i sak min inställning.
”

Får detta tolkas så att du också ansåg att utbildningen stred mot tanken och
andan i riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport?

Ola Ullsten: Det kan formuleras på olika sätt, men jag tyckte det var
betänkligt att man skulle ha ett - som det i varje fall syntes - militärt
samarbete med en stat till vilken vi inte skulle kunna exportera vapen. Det
var på den grunden jag menade att det fanns skäl att meddela Telubs ledning
hur vi såg på saken. Men samtidigt kunde vi konstatera att det inte fanns
något lagrum att åberopa mot affären, som ju vid den tidpunkten för övrigt
hade kommit långt. Avtalet träffades som bekant inom loppet av tre veckor
eller någonting sådant från föredragningen. Om jag inte minns fel träffades
avtalet den 16 eller 17 mars.

Olle Svensson: Både du och Hadar Cars har nämnt utredningsdirektiven. Jag
kan inte finna att de hade någonting med den här saken att göra. Det
handlade där om att granska i vad mån det är befogat att betrakta övningsoch
utbildningsanordningar som krigsmateriel. Enligt de informationer

KU 1980/81:25

266

utskottet har fått från ordföranden i utredningen, Sven Andersson, var det
efter en muntlig överenskommelse mellan handelsministern i Fälldin II -Burenstam Linder - och Sven Andersson som man tog itu med de här
sakerna, inte med anledning av folkpartiregeringens intitiativ. Kan du
bekräfta det?

Ola Ullsten: Det beror på vad jag skall bekräfta. Utredningsdirektiven skrevs
av dåvarande handelsministern. Regeringen beslöt om dem, och där står den
mening jag citerade nyss. Det svar vi fick av Sven Andersson, som blev
ordförande i kommittén, var att den formuleringen gjorde det möjligt för
kommittén att också bedöma huruvida den här typen av kontakter med
främmande stater skall kunna granskas med stöd av en förändrad krigsmaterielexportkungörelse.

Olle Svensson: Jag har inte uppfattat det som att man inom utredningen
betraktade detta som ett direktiv som gav den möjlighet att ta upp just de här
frågorna.

Ola Ullsten: Det är den uppfattning jag har fått, och utredningen har de facto
gjort det.

Olle Svensson: Jag håller med om att förhandlingarna var i ett långt
framskridet stadium när ni diskuterade detta, men såvitt jag förstår var man
inom den här gruppen av statsråd ganska enig om att det var en olustig sak
som stred mot andan i vad som gällde och att man i varje fall helst borde
stoppa den. Ni framförde också den synpunkten till Telub. Men resultatet av
överläggningarna mellan Eric Malmberg, ordförande i Telubs styrelse, och
Huss, som var industriminister, var väl ändå att det faktiskt blev en klarorder
- ni gjorde inget ingripande. Det var väl också så att ni aldrig kontaktade
t. ex. justitieminister Romanus eller någon av juristerna i statsrådsberedningen
för att utreda möjligheterna att stoppa den här saken?

Ola Ullsten: Det finns jurister i alla departement, och jag utgår från att de var
tillfrågade av sina departementschefer. Men för övrigt är saken ganska klar,
att företaget hade rätt att göra den här affären. Om regeringen ville gå på en
annan linje hade man antingen att övertyga företagsledningen om det
lämpliga i den eller att se till att företagsledningen byttes ut eller att vidta
någon annan åtgärd av övergripande slag - lagstiftning eller så - som skulle
hindra företaget, dvs. man skulle illegalisera verksamheten. Nu kanske
ledamöterna av detta utskott känner till bättre än jag om man kan göra
sådant i efterhand.

Olle Svensson: Min fråga är föranledd av att utredningen under Sven
Andersson som nu har tillsatts ännu inte har lagt fram något förslag, och

KU 1980/81:25

267

något beslut har heller inte fattats av riksdagen. Ändå har regeringen den 12
februari 1981 genom ett regeringsbeslut faktiskt funnit metoder att stoppa i
varje fall den del av utbildningen som man anser vara olämplig. Kunde man
inte använt ungefär samma modell i samarbete med den dåvarande ledningen
vid det här tillfället? Tror du att den inte hade varit samarbetsinriktad på det
sättet att man skulle kunna genomföra ett sådant beslut?

Ola Ullsten: Situationerna är ju olika. I det ena fallet var det en affär som
utrikesdepartementet hade givit klartecken för i december 1977, som man
hade förhandlat om mellan företaget och den libyska kunden, och man var
praktiskt taget framme vid att sluta kontrakt när vi hade detta möte.

I det andra fallet upptäcker en ny Telub-styrelse en av verkställande
direktören tidigare inte redovisad handling av vilken framgår att det gäller en
helt annan sorts utbildning. Dessutom inser företaget i detta sammanhang att
det inte är lämpligt för företaget och initierar de åtgärder som sedan kommer
att vidtas och vidtar alla dessa åtgärder i samförstånd med regeringen och på
ett sätt som regeringen har anledning att gilla, inte minst vi som hela tiden
ansett att detta var en, om icke lagstridig, så dock olämplig affär.

Olle Svensson: Du beklagar väl då att Dahlbergs ansträngningar att träffa
folkpartiregeringen på ett tidigare stadium, då han begärde tid hos
handelsminister Cars, inte lyckades och att det dröjde så länge innan ni fick
kontakt med ärendet? Han gjorde ändå ansträngningar att få kontakt med
folkpartiregeringen på ett tidigare stadium då man inte var så bunden som
när det kom upp i en vidare statsrådskrets.

Ola Ullsten: Jag kan tyvärr inte redogöra för anledningen till att Benkt
Dahlberg inte fick träffa handelsministern vid den tidpunkt han önskade.
Sådant förekommer i de bästa regeringar, allra helst om man inte vet vad
ärendet gäller. Men jag vill samtidigt göra den observationen att om Telubs
ledning vore angelägen om att få regeringens stöd för att stoppa affären, hade
man säkert kunnat nå fram till regeringen via olika kanaler.

Olle Svensson: Om de inte ville ha stöd för att stoppa affären - det tror jag
inte på - men var så medvetna om affärens känslighet att de ville underställa
den regeringen, kan det väl uppfattas som en positiv sak. Om folkpartisterna
i regeringen Fälldin I hade varit lika informerade som Eric Kronmark och
Karin Söder, hade ni då verkat för att offerten hade fått en annan
utformning?

Ola Ullsten: Jag vill inte betygsätta andra statsråds agerande. Frågan är
hypotetisk. Jag har här bara velat redogöra för hur j ag och de statsråd som jag
informerade om saken eller som redan var informerade såg på det hela.

KU 1980/81:25

268

Anders Björck: Förekom det någon gång under folkpartiregeringen att
Telub-affären behandlades inför hela regeringen i allmän beredning?

Ola Ullsten: Det framkom inga sådana upplysningar.

Anders Björck: En annan affär från våren 1979 som har skymtat i det här
sammanhanget men som dess bättre inte blev av var att Uniconsult skulle
bygga skyddsrum för ubåtar i Libyen. Såvitt mig är bekant hade detta företag
ett flertal kontakter med handelsminister Cars i den frågan. Föredrogs det
ärendet för statsministern eller för någon annan krets av regeringsledamöter? Ola

Ullsten: Ärendet drogs inte för statsministern, men väl för utrikes- och
försvarsdepartementen på någon annan nivå. Mina informationer säger mig
att försvarsdepartementet var klart emot att de besök skulle äg? rum som det
närmast gällde, dvs. att en delgation från Libyen som ville besöka
Muskö-basen inte skulle få göra det. Det blev heller ingenting av.

Anders Björck: Du vet inte vilket besked Cars gav Uniconsult?

Ola Ullsten: Det kan jag inte svara på. Jag vet inte om saken föredragits för
handelsministern. Det förefaller inte vara ett ärende för handelsdepartementet.
Jag vet bara att utrikesdepartementet och försvarsdepartementet har
tillställts den begäran som det gällde och avslagit den. Vad gäller
försvarsdepartementet hade man avslagit ansökan om besöket på Musköbasen,
och det är närmast i försvarsdepartementet man kan bedöma
betydelsen av ett sådant besök.

Anders Björck: Så du har svårt att föreställa dig att man kunde givit ett
klartecken?

Ola Ullsten: Det gavs inget klartecken.

Anders Björck: Förekom det under folkpartiregeringens tid andra kontakter
från libysk sida angående samarbete om militärpersonal eller byggprojekt
med militär anknytning som föredrogs för dig eller andra statsråd i
folkpartiregeringen?

Ola Ullsten: När frågan formuleras så, är svaret nej. Om frågan gäller
huruvida kontakter har förekommit mellan libyska myndigheter och Sverige
förefaller det sannolikt med tanke på det samarbetsavtal som en gång ingicks
mellan den svenska och den libyska regeringen. I det sammanhanget var
ingen av de tre regeringar vi nu diskuterar inblandad, utan det var under den
socialdemokratiska regeringens tid. Där uppmuntrades olika kontakter med

KU 1980/81:25

269

Libyen, och det avsatte resultat. Det är vad vi alltid önskar att sådana
överenskommelser skall göra.

Anders Björck: Du känner inte till någon annan typ av projekt utöver Telubs
och Uniconsults som var av sådan omfattning att det kom upp på
regeringsnivå?

Ola Ullsten: Jag har ett dunkelt minne av att vi i regeringen har diskuterat
frågan om leverans från Sverige av viss utrustning för smärre båtar som skulle
byggas på Cypern, men jag är inte säker på att det var under folkpartiregeringens
tid. Den affären var, som man bedömde den från militärt håll, av
tämligen ofarligt slag.

Anders Björck: Jag vill ställa en sista mer generell fråga till dig i den egenskap
av utrikesminister nu. Det har förekommit mycket tal i debatten om att
Telub-affären och försöken av den nuvarande regeringen att ställa saker och
ting till rätta skulle ha lett till stora förluster för svenska företag, att många
kontrakt har uppsagts av den libyska regeringen. Har det på officiell nivå -mellan Libyen som stat och den svenska regeringen - förekommit några
påtryckningar i det avseendet?

Ola Ullsten: Jag kan inte svara för annat än vad som gäller de kontakter som
man har haft direkt med utrikesdepartementet via sin representation i
Sverige, vilken nu är av en speciell karaktär såsom är känt i den här kretsen.
Det är svårt att värdera vilken karaktär de informationerna har, men att visst
missnöje har uttryckts av dem som här i Stockholm för närvarande
representerar den libyska staten är riktigt. Till informationen kanske bör
tilläggas apropå den första delen av din fråga att enligt i varje fall
tidningsuppgifter, som jag antar är riktiga - sådant förekommer ju - har ett
stort svenskt företag nyligen ingått ett ganska stort kontrakt med Libyen.

Får jag bara göra en allmän reflektion till detta om eventuella effekter på
svenska handelsförbindelser och investeringar att utrikespolitiken måste få
föras ostörd av den sortens intressen. Vi kan inte ha en utrikespolitisk linje
som underordnas ekonomiska intressen. Därmed är inte sagt att inte
utrikesdepartementet bland sina övriga uppgifter också har att befrämja
svensk handel, men vi har också att vårda oss om våra relationer med andra
länder och upprätthålla huvudlinjerna och grundsatserna i den svenska
utrikespolitiken.

Sven-Erik Nordin: Jag skulle vilja anknyta till händelseutvecklingen under
februari 1979. Av föredragningen framgick att industriminister Huss fick ett
muntligt uppdrag att ta kontakt med Telub. Jag skulle vilja få ett litet fylligare
redogörelse för den återrapportering som industriminister Huss gjorde till
regeringen efter den kontakten. Om jag uppfattade rätt skulle Huss när han

KU 1980/81:25

270

kom tillbaka ha sagt att det sannolikt inte skulle bli någon affär. Om det var
rätt uppfattat ger det anledning att fråga hur återrapporteringen såg ut i sin
helhet.

Ola Ullsten: Den är inte utförligare än som jag har lämnat den. Jag har
dessutom inte sagt att det var industriministern som gav den rapporten. Jag
vet att jag fick information om att det kärvade i förhandlingarna, att det hade
med prisfrågor att göra och att det möjligen inte skulle bli något avtal. Det
var den information jag fick. Exakt på vilket sätt den lämnades kommer jag
inte ihåg, och det jag inte kommer ihåg vill jag inte heller skriva under.

Sven-Erik Nordin: Var det inte sensationellt att man först får uppgifter om att
det sannolikt inte skall bli någon affär och bara någon eller några veckor efter
får man klart för sig att affären är gjord och är så definitiv att det inte finns
någonting att göra åt den? Måste man inte då börja fundera över om
informationerna som Telub lämnade kanske t. o. m. var vilseledande?

Ola Ullsten: Nej, det behöver de inte ha varit. Alla som deltagit i
förhandlingar vet att det kan kärva till sig, men sedan kan man likväl bli
överens. Jag tycker inte att ett sådant meddelande var särskilt uppseendeväckande.
Däremot noterade jag det med viss tillfredsställelse och hoppades
att det skulle fortsätta att kärva sig, om jag får uttrycka mig så
vanvördigt.

Sven-Erik Nordin: Jag menar: att det var uppseendeväckande att affären
blev definitiv så snabbt efteråt?

Ola Ullsten: Det hade att göra med vid vilken tidpunkt vi hade kommit in i
affären. Den hade pågått sedan hösten 1977, och vi är nu på våren 1979.
Förhandlingarna var i praktiken slutförda, men det fanns vissa delar
utestående - så har jag uppfattat det.

Sven-Erik Nordin: Det finns ingen som helst minnesbild av vem som lämnade
informationen? Det gjordes alltså inte av Huss?

Ola Ullsten: Jag vågar inte svara på det. Men det kan ha varit han som lämnat
uppgiften. Det väsentliga var att jag fick uppgiften och noterade den.

Får jag för klarhetens skull säga att vi betraktade detta som en affär mellan
Telub och en libysk kund, en affär som regeringen inte hade någon
konstitutionell grund att lägga sig i på annat sätt än via mer informella
kontakter av den typ jag redogjorde för. Det var helt klart enligt vår
bedömning och enligt våra experters bedömning att det inte handlade om
någonting olagligt. Det handlade om att personal - vi vet egentligen inte i
vilken utsträckning den är militär - skulle utbildas i civila ämnen i Sverige.

KU 1980/81:25

271

Jag tror att kabinettssekreterare Leif Leifland sade i utskottet att vi ganska
ofta har militär personal på utbildning i Sverige.

Sven-Erik Nordin: Jag ställde frågan närmast med anledning av Cars
försäkringar om att han hade arbetat för att hejda den planerade
utbildningen.

Ola Ullsten: I och med att jag uppdrog åt industriministern att handlägga
frågan ansåg sig väl handelsministern befriad från ansvaret.

Hilding Johansson: I klarhetens intresse skulle jag vilja ställa två frågor på
vilka svaren delvis framgått av det föregående. Du anser att UD hade givit
klartecken i december 1977 åt Telub?

Ola Ullsten: Det finns belagt i de handlingar som har överlämnats.

Hilding Johansson: Men du tolkade handlingarna så?

Ola Ullsten: Ja, i den form som framgår av handlingarna.

Hilding Johansson: Den andra frågan gäller det som hände under folkpartiregeringens
tid. Jag uppfattade det så att man i statsrådskretsen kände
allmän olust och helst hade velat stoppa affären men att man inte ansåg sig
kunna göra detta eller ha de instrument som behövdes annat än att man
kunde ta upp ett samtal som industriministern gjorde.

Du sade som svar på Olle Svenssons fråga nyss att du utgick från att man
hade haft kontakter med de jurister som finns inom respektive departement.
När Hadar Cars var här i fjol fäste jag mig vid att justitieminister Sven
Romanus inte varit närvarande. Är den bild som Cars har tecknat av
närvaron riktig, och har Sven Romanus över huvud taget ställts utanför den
här historien?

Ola Ullsten: Jag vet att Sven Romanus inte var närvarande vid detta tillfälle,
och jag har inget minne av att ha talat med honom om saken vare sig tidigare
eller senare.

Får jag tillägga att den konstitutionella ordningen hade vi någorlunda klar
för oss, och det var mera fråga om hur man inom ramen för den
arbetsfördelning som finns mellan statsmakten och statliga företag skulle
handlägga ärendet. Vi ansåg att det i det läge saken befann sig i var naturligt
att ta en kontakt av det slag jag har beskrivit men knappast aktuellt att vidta
några mer drastiska åtgärder.

Hilding Johansson: Inte heller statssekreteraren i statsrådsberedningen
deltog i dessa överläggningar?

KU 1980/81:25

272

Ola Ullsten: Nej. Det är bara de som jag har namngivit som deltog, om det
inte fanns någon som var dold.

Per Unckel: Jag anknyter till det du tidigare sade att ni vid sammanträffandet
er fem emellan gav Huss i uppdrag att framföra den kretsens uppfattning till
Telub-ledningen. Vad var den uppfattningen exakt?

Ola Ullsten: Att vi ansåg affären besvärande.

Per Unckel: Ni gav alltså inte Huss i uppdrag att undersöka förutsättningarna
att övertyga Telub om att affären inte borde fullföljas?

Ola Ullsten: Det får anses ligga i uppdraget och diskussionen att det hade
varit önskvärt att affären hade kunnat stoppas.

Per Unckel: Bad ni Huss framföra till Telub att regeringen gärna såg att
affären inte kom till stånd?

Ola Ullsten: Det är ingen dålig tolkning.

Per Unckel: Vad hävdade Huss när han rapporterade tillbaka Telubledningens
reaktion?

Ola Ullsten: Det är det som jag har berättat om. Såvitt jag minns redogjorde
han inte mer utförligt för sitt samtal med herr Malmberg men han meddelade
att förhandlingarna var inne i ett besvärligt skede. Sedan hörde jag ingenting
förrän avtalet redan var slutet.

Per Unckel: Du efterhörde inte i det sammanhanget genom Huss hur
Telub-ledningen hade reagerat på regeringens tydliga önskan om att avtalet
inte skulle komma till stånd?

Ola Ullsten: Nej.

Per Unckel: En tredje fråga: Kontraktet slöts uppenbarligen i mitten av mars.
Jag har tolkat dig så att regeringen ändå bedömde det här som ett ärende av
viss vikt. Såg du därefter till att du eller någon annan i regeringen blev
informerad om hur relationerna i fråga om avtalet fortskred, eller var detta
sista gången du mötte ärendet under folkpartiregeringens tid?

Ola Ullsten: Jag föreställer mig att vi samtalade om saken senare men ansåg
den utagerad i och med att kontraktet hade ingåtts.

KU 1980/81:25

273

Kurt Ove Johansson: Jag skulle också vilja uppehålla mig vid sammankomsten
i mitten av februari 1979 när Cars informerade dig om Telub-affären. Ni
kom tydligen fram till att den borde stoppas men att ni inte kunde göra det. Vi
har också genom din redovisning här fått reda på vilka som var med vid
överläggningen.

Ni kom alltså fram till att det inte gick att stoppa affären. Däri ligger ett
slags osäkerhet - ni hade inte resonerat med juridisk expertis. Då uppstår
frågan varför ni inte tog kontakt med sakkunniga inom departementen och
förvissade er om att det verkligen inte gick att stoppa. Vilka åtgärder vidtog
ni för den sammankomsten?

Ola Ullsten: Vi hade tillgång - och utskottet har också haft tillgång - till de
handlingar som funnits i ärendet under lång tid och av vilka framgår att
affären inte är lagstridig, om än man på olika håll långt innan vi hade det här
sammanträdet har bedömt den som delvis besvärande ur utrikespolitisk
synpunkt. Det skall inte uppfattas så att vi vid det sammanträde som jag hade
med vissa av mina ministrar bestämde oss för att till varje pris stoppa denna
affär - i så fall hade vi givetvis kunnat vidta drastiska åtgärder av olika slag.
En affär som i och för sig är laglig och där förhandlingar pågår och nästan är
klara kan man betrakta som olämplig - sedan har den kommit att betraktas
som mycket olämplig - men man måste ge frågan en viss valör. I dag är alla på
det klara med det olämpliga i affären, men på den tiden såg man den i ett
mindre dramatiskt perspektiv. Det är väl en psykologisk eller politisk
förklaring till att man inte övervägde de drastiska åtgärder som en regering
alltid har till förfogande för att stoppa ungefär vad som helst, förutsatt att den
har riksdagen med sig.

Kurt Ove Johansson: Jag har här en tidningsartikel där TT tydligen frågat
några av de inblandade vad som försiggick den dagen. Det står klart att
justitieminister Sven Romanus inte var tillfrågad eller kontaktad. Hade det
inte varit naturligt, när den här gruppen så hett önskade få stopp på affären,
att man hade kontaktat regeringens justitieminister och förhört sig om vilka
möjligheter som stod till buds att åstadkomma en så hett eftertraktad
sak?

Ola Ullsten: Jag tror inte han hade kunnat ge andra upplysningar än vi redan
kände till. Hade man då vetat vad man nu vet hade agerandet givetvis fått en
annan karaktär, men jag såg inget behov just då av att höra honom. Det var
kanske dumt, men jag har svårt att tro att han kunnat ge oss annat besked än
att antingen måste vi komma överens med företagsledningen eller också
måste vi acceptera affären.

Kurt Ove Johansson: Du är medveten om att det finns åtminstone tre olika
sätt för regeringen att stoppa ett statligt företag?

18 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

274

Ola Ullsten: Det finns många sätt att ingripa i näringslivet, egentligen alltför
många. Vad gäller den konstitutionella sidan finns de vägar som är angivna i
bolagsordningar och andra statuter om möjligheter att inkalla ny bolagsstämma
och byta ut ledningen. Jag föreställer mig att det finns möjlighet att
göra tillägg till bolagsordningen. Men det är mycket drastiska åtgärder. För
att man skall vara beredd att vidta sådana åtgärder i ett skede när
förhandlingarna var praktiskt taget klara måste man bedöma att saken är
mycket allvarlig. Jag förmodar att de flesta åtgärderna skulle vara mycket
tidsödande.

Kurt Ove Johansson: TT har också kontaktat rättschefen i statsrådsberedningen
Claes Eklundh. Han har fått den fråga som du fick nyss och har
tydligen svarat på samma sätt som du har gjort, men han har svarat ja på
frågan om man hade de här tre möjligheterna att stoppa affären.

Ola Ullsten: På samma sätt som jag har svarat ja på den frågan har han svarat
ja.

Gunnar Biörck: Mycket av det vi nu har diskuterat gäller avtalet. Finns
avtalet inlåst i något hemligt skrin på Telub, eller har regeringen tagit del av
det, och har konstitutionsutskottet någon möjlighet att få ta del av det?
Möjligen kan vi där fråga oss vad de bestämmelser som eventuellt finns i
avtalet om möjligheter att häva det kan ha haft för betydelse för
diskussionen. Jag vill minnas att Burenstam Linder antydde att det var
ganska mycket sanktioner förknippade med avtalet och även att han
förutsatte att avtalet skulle bedömas enligt islamisk lag. Vill utrikesministern
kommentera detta eller ge upplysningar om det?

Jag skulle vilja koppla till den frågan någonting som inte har direkt med
saken att göra. Utrikesministern använde formuleringen ”de nuvarande
företrädarna för den libyska staten”. Vilken status har denna ambassad, som
inte längre är någon ambassad?

Ola Ullsten: Vi har i Tripoli förvissat oss om att den s. k. folkkommitté som
finns i Stockholm är representant för den libyska regeringen. Samtidigt har vi
klargjort att vi inte känner någon form att umgås med fler än en person som
representant för ett främmande land. En sådan person har också utpekats.

Avtalet har ingåtts mellan Telub och den libyske kunden och finns alltså
hos båda dessa parter. Jag utgår från att det är inlåst. Om du frågar huruvida
konstitutionsutskottet kan få ta del av det kan inte jag svara, men

Telub-ledningen kan säkert svara.

Gunnar Biörck: Har regeringen

KU 1980/81:25

275

Ola Ullsten: Jag har själv aldrig sett avtalet. Jag har fått det beskrivet för
mig.

Olle Svensson: Jag vill försöka skapa klarhet i vad som sägs i bilagan om en
uppteckning av vad Hadar Cars meddelade utskottet i fjol. Där sägs att som
ett resultat av handläggningen av de här frågorna som ni hade diskuterat
inom folkpartiregeringen kom man fram till att det saknades konstitutionella
möjligheter för regeringen att inskrida. Den uppfattningen delar inte du,
såvitt jag förstår av de svar som i dag har lämnats.

Ola Ullsten: Svar måste läsas ihop med frågorna, och jag vet inte hur frågan
formulerades. Men om frågan gällde huruvida regeringen kan mot ett statligt
eller privat företags ledning genom ett ensidigt dekret hävda att en viss åtgärd
inte får vidtas, är svaret att till detta saknar regeringen konstitutionella
möjligheter. Om däremot frågan ställs så här: ”Finns det generellt sett
möjlighet för en regering att ingripa i statlig företagsverksamhet?” är svaret
ja. Det svaret har TT uppenbart fått av åtskilliga rättslärda.

Olle Svensson: Det var inte svar på min fråga, som gällde innehållet i den
promemoria som Hadar Cars har tillställt oss.

Det avgörande för beslutet om man skulle låta affären löpa eller ej var hur
allvarlig den bedömdes. Då vill jag ännu en gång kontrollera om Cars
bedömning av hur seriös affären var är likartad med din. Cars sade så här
enligt promemorian: ”Jag gav vid överläggningen klart uttryck för min
personliga uppfattning. Den var, och är, att projektet var mycket olyckligt
och att det stred inte mot bokstaven men mot tanken och andan i riktlinjerna
för svensk krigsmaterielexport.” Han påstod att denna inställning delades av
er andra - var det riktigt?

Ola Ullsten: Det kan man säga. Jag har redogjort för hur vi såg på saken och
vilka åtgärder vi vidtog, och det är svar på din fråga.

Jag kan komplettera svaret med att påpeka att regeringen, liksom för
övrigt också riksdagen, ibland och kanske rentav ofta ställs inför situationer
där man upplever att någonting som är politiskt och ur allmän synpunkt
olustigt likväl måste accepteras.

Utan att dra parallellen alltför långt vill jag säga att jag ogillar förbindelser
med Sydafrika, men jag gillar frihandelsprincipen och vissa universella
regler. Jag tvingas acceptera handel både med Sydafrika och med andra
länder som jag tycker det skulle vara bättre om vi slapp ha kontakt med. Det
förekommer också i mindre dramatiska frågor där man kan tycka att
någonting är politiskt olämpligt utan att man har medel eller utan att man
önskar använda de medel man har att ingripa. Detta kan föranleda en lång
filosofisk debatt, men det kan ses som en bakgrund till relationerna mellan
att tycka att någonting är olämpligt och att vidta åtgärder mot det.

KU 1980/81:25

276

Bertil Fiskesjö: Ni gav ett uppdrag till Huss att kontakta Telub och framföra
vissa synpunkter. Anser du att det uppdraget innebar att Huss skulle göra
allvarliga försök att stoppa avtalet?

Ola Ullsten: Svaret finns i den text som jag läste upp: ”Syftet med kontakten”
- med Telub - ”skulle vara att informera Telub om vår syn på den planerade
affären.”

Bertil Fiskesjö: Det var alltså inte något uppdrag att övertyga Telub att
kontraktet inte borde slutas?

Ola Ullsten: Om en företagsledning får veta att regeringschefen och ett antal
berörda statsråd ogillar en affär, tror jag att företagsledningen själv kan dra
slutsatsen att om den vill vara följsam mot regeringen bör den försöka ta sig
ur detta.

Bertil Fiskesjö: Den naturliga slutsatsen för Telubs ledning efter den
kontakten hade alltså varit att inte ingå avtalet?

Ola Ullsten: Det var klart för Telubs ledning att regeringen helst sett att
affären inte kom till stånd.

Bertil Fiskesjö: De kände inte någon tveksamhet på den punkten?

Ola Ullsten: Det utgår jag från.

Bertil Fiskesjö: Det var alltså ett kraftfullt ingripande från regeringen?

Ola Ullsten: Den karaktäristiken kan jag inte stå för.

Bertil Fiskesjö: Jag ställer frågan mot bakgrund av att de ledamöter av
folkpartiregeringen som vi talat med ger intrycket att man verkligen tyckte
att det här var obehagligt och helst ville att affären inte hade kommit till
stånd. Har du sedan affären kommit till stånd diskuterat den utförligt i mer
positiva ordalag och ställt utbildningen i relation till andra typer av utbildning
som förekommer i Sverige?

Ola Ullsten: Nej, jag kan inte påminna mig att jag har bedömt Telub-affären i
positiva ordalag. Eftersom jag ogillar den förefaller det inte sannolikt.

Bertil Fiskesjö: Jag hörde en intervju med dig i Radio Kronoberg när du var i
Växjö. Radion har i varje fall hittills vägrat att lämna ut sådana reportage,
men jag har ett minne av att du då sade att det här i sig inte är någon särskilt
märkvärdig historia, att vi måste ha utbildningsutbyte med olika länder och

KU 1980/81:25

277

att sådant förekommer vid universitet och tekniska högskolor. Är min
minnesbild felaktig?

Ola Ullsten: Jag har ett minne av att jag blev intervjuad av Radio Kronoberg,
det massmedium som först torde ha observerat frågan. Som svar på en allmän
fråga har jag givit ett allmänt svar om värdet av internationellt utbyte på
utbildningsområdet utan att närmare gå inte på Telub-affären. Den var då ett
faktum. Det är inte alldeles orimligt att regeringen, närén sådan affär väl har
ingåtts och man har accepterat att så är fallet, på annat sätt än som senare har
skett och redovisats för utskottet förklarar sitt ogillande. Man får ju ta ansvar
för det man bevittnar eller medverkar till.

Bertil Fiskesjö: Har du något minne av när denna intervju i Radio Kronoberg
gjordes?

Ola Ullsten: Jag har ett minne av att den gjordes på sommaren. Jag var i
Växjö för att studera en anordning för att utvinna energi från solen.

Bertil Fiskesjö: I det sammanhanget hade du ingen kontakt med Telub på
orten?

Ola Ullsten: Nej.

Olle Svensson: Står du bakom ordalydelsen i de olika interpellationssvar som
har lämnats av handelsministern? De har varit på delning såvitt jag
förstår.

Ola Ullsten: De skriftliga svaren är alltid på delning. Vad som i övrigt
sägs. . .

Olle Svensson: Jag syftar självfallet enbart på de skriftliga svaren.

Ola Ullsten: Jag kan inte garantera att jag själv läst alla svar, men de har
granskats utifrån de synpunkter som varit mina.

Olle Svensson: Jag fick ett intryck av att du ville reservera dig för yttranden av
statsråd under debatterna.

Ola Ullsten: En viss frihet har även statsråd, och det som sägs i replikskiften
är inte delat, som termen lyder, utan är mera sprunget ur statsrådets
spontana känslor.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar Ola Ullsten för besöket och för de upplysningar vi
har fått.

KU 1980/81:25

278

Underbilaga 6

till bilaga 13

Utfrågning av generaldirektör Eric Malmberg den 24 mars 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar generaldirektör Eric Malmberg välkommen till
konstitutionsutskottet. Vi ber dig lämna en redogörelse för din uppfattning
av den s. k. Telub-affärens utveckling.

Eric Malmberg: Jag antar att det är meningen att jag skall koncentrera mig
på de kontakter som jag har haft med ledamöter av de regeringar som har
suttit under den här perioden, men först kanske jag får säga någonting om
min roll i detta sammanhang, eftersom det har talats om FFV:s ställning i
frågan.

Min roll har varit styrelseordförande i Telub. Telub har hela tiden haft det
operativa ansvaret för det här ärendet, och det har inte varit ett ärende för det
statliga verket eller det statliga verkets styrelse. Det har självfallet varit uppe
till diskussion i anslutning till styrelsesammanträden i FFV, men det har där
inte givit anledning till någon formell behandling, och det finns ingen
notering om den här frågan i FFV:s styrelseprotokoll från denna tid. Det har,
som jag ser det, en viss betydelse för kontaktytan gentemot olika
departement. Det innebär att frågan inte togs upp med industridepartementet
eller industriministern i det tidiga skedet.

Frågan kom till min och styrelsens kännedom i december 1977, då
verkställande direktören i Telub informerade mig som styrelseordförande
om att det hade förekommit och förekom kontakter med Libyen för att
diskutera en medverkan från Telubs sida i utbildningen av libysk personal.
Det nämndes redan vid det tillfället att personalen skulle rekryteras av det
libyska flygvapnet och att avtalet som skulle träffas med det libyska
flygvapnet innebar att ungdomar skulle genomgå en teknisk utbildning i
Sverige.

Frågan var både för mig och därefter för styrelsen av sådan art att det
uppstod en diskussion om lämpligheten av att genomföra någonting sådant.
Den slutade med att vi konstaterade - vilket jag tror är riktigt - att det inte
fanns formella hinder som skulle ansluta till krigsmaterielexportförordningen
eller liknande, men frågan och landet var av sådan art att styrelsen krävde
att regeringen skulle ge sitt godkännande.

Vi fick ett meddelande relativt snabbt från verkställande direktören att
frågan hade tagits upp med utrikesdepartementet. Jag har inte gjort någon
anteckning om det, men vi var införstådda med att detta i första hand var en
fråga för utrikesdepartementet och handelsdepartementet. Vi fick i slutet av
december ett meddelande om att utrikesdepartementet hade givit sitt
godkännande. Jag har en notering som inte har riktigt den lydelsen, men jag
har noterat att utrikesdepartementet inte hade någonting att erinra.

KU 1980/81:25

279

Styrelsen gav verkställande direktören godkännande att fortsätta förhandlingarna
med motparten, som redan pågått innan vi fick reda på dem.

Vi fick i styrelsen en översiktlig redogörelse för vad avtalet skulle komma
att omfatta. Det var då främst ekonomiska frågor som styrelsen intresserade
sig för, men det gavs en skissartad redogörelse för innehållet i utbildningen,
och där angavs att det var en teknisk utbildning, inriktad mot ett antal olika
teknikområden. Det angavs också att i avslutningen av utbildningen skulle
tekniken anslutas till militära applikationer.

Den sista frågan blev föremål för en viss diskussion. Styrelsen klargjorde
att utbildning på militär materiel var utesluten, eftersom Telub inte hade
tillgång till materielen, och även av andra skäl skulle den inte kunna
genomföras. Det finns här en sak som alltid kan diskuteras. Den teknik som
ingick i programmet är en teknik som används på civila produkter lika
mycket som på militära produkter. Viss utrustning som används av militärer
finns inte i listan i krigsmaterielförordningen, t. ex. radioapparater, det är ett
område som svävar mellan områdena för civil och för militär materiel.

Det blev inte någon ytterligare diskussion i den frågan, utan inställningen
var att det i programmet kunde finnas utbildning på teknikområden som har
militära applikationer.

Därefter var ärendet uppe på varje styrelsesammanträde under 1978 i form
av bara korta redogörelser för hur kontakterna fortsatte. Det blev en långt
utdragen process, mycket längre än som angavs när vi fick höra talas om det
från början.

Förhandlingarna drevs sedan, och vi fick ett meddelande från verkställande
direktören i Telub, Benkt Dahlberg, att man var i stort sett klar med
överenskommelsen och det närmade sig ett underskrivande i början av
1979.

Den 12 februari blev jag uppringd av krigsmaterielinspektören, som
meddelade mig att dåvarande statsminister Ullsten ville att vi skulle gå ur
affären. Rosenius meddelade att Benkt Dahlberg var kallad till handelsministern
den 14 december.

Jag fick en rapport av Benkt Dahlberg den 16 februari, då han
rapporterade om sitt samtal med handelsminister Cars. Cars hade begärt att
Telub skulle gå ur affären. Dahlberg meddelade då att han hade svarat att
affären hade drivits så långt att han personligen, med de engagemang han
hade gjort i Libyen, inte ansåg att Telub kunde gå ur affären utan att
regeringen medverkade.

För att demonstrera atmosfären i styrelsen kring affären vill jag citera ur
mina anteckningar - ursäkta det kryptiska språket. ”Hela affären börja bli
för tråkig. Tveksamheten var stor från början. Förhandlingarna har pågått
sedan 1977. Jag anser att vi skall glida ur affären. Inga nya medgivanden.
Offerten endast giltig till 28/2.”

Med hänsyn till i första hand att handelsminister Cars hade fört in FFV och
dess styrelse i diskussionen han hade med Dahlberg begärde jag den 16
februari att få ett sammanträffande med handelsministern i första hand för

KU 1980/81:25

280

att klarlägga hur frågan behandlats inom Telub och den anknytning som
egentligen inte fanns till FFV. Jag fick ett meddelande att jag skulle få träffa
honom den 20 februari.

Den 19 februari meddelade Rosenius att Cars inte kunde ta emot mig den
20 februari. Han hade uppskjutit sammanträdet till den 2 mars på grund av
att han måste sätta sig in i frågan. Han hade givit Rosenius i uppdrag att ta
fram material från Telub som visade vilken betydelse avtalet hade för Telub
och vilka Telubs arbetsuppgifter var.

Jag vill i det sammanhanget säga att när vi tog ställning till om styrelsen
skulle gå med på affären anslöt det till den uppläggning som vi hade
diskuterat i styrelsen, att Telub skulle engagera sig i utbildning av personal
från u-länder. Det anslöt också till den diskussion som pågick mellan
regeringen och Industriförbundet om att bilda ett aktiebolag för teknisk
utbildning i u-länderna, i vilket bolag Telub också kom att ingå.

Jag vill framhålla att det i detta sammanhang självfallet inte diskuterades
eller såvitt jag känner till fanns någon tanke på att det skulle ingå utbildning
av militär personal.

Nästa skede i kontakten var att jag meddelade verkställande direktören att
jag hade fått en tid hos handelsministern den 2 mars och att han skulle
avvakta och inte vidta några åtgärder.

Den 1 mars meddelade mig Cars sekreterare att han inte kunde ta emot
mig den 2 mars utan skulle återkomma. Jag lät då meddela genom hans
sekreterare att slutförhandlingar var på gång och att avtalet var klart och
färdigt för underskrift. Läget var således tidsmässigt sett pressat.

Den 2 mars blev jag uppringd från riksdagen av industriministern, som då
meddelade mig att handelsministern hade tagit upp frågan med honom, och
industriministern ville veta hurdant läget var. Han frågade mig om det gick
att stoppa avtalet. Jag gav då det svaret att förhandlingarna var slutförda och
att jag och styrelsen delade verkställande direktörens uppfattning, att för att
gå ur avtalet behövdes regeringens medverkan. Det innebar att regeringen
skulle säga nej till att avtalet skulle underskrivas.

Han var då i riksdagen. Vi hade tidigare överenskommit att träffas på
eftermiddagen, och vi kom överens om att fortsätta diskussionen på
eftermiddagen den 2 mars.

Det sammanträffandet rörde helt andra frågor som var bestämda tidigare,
men vi kom självfallet tillbaka till den här frågan. Jag gav då industriministern
en mera ingående redogörelse för styrelsens uppfattning med utgångspunkt
från det krav som ställdes i december 1977 att vi skulle få ett
godkännande från regeringen. Jag påpekade för honom igen att vi måste få
en medverkan och ett utslag från regeringen. Vi betraktade detta som en
besvärande fråga. Verkställande direktören i Telub hade personligen
engagerat sig hårt i detta. Det viktigaste var kanske den inverkan den kunde
ha på Telub och de effekter ett ingripande kunde ha på den svenska
industrins kontakter med Libyen. Det kunde också få diplomatiska

KU 1980/81:25

281

konsekvenser, ansåg vi i styrelsen. Vi ansåg oss kunna göra den bedömningen
och framförde att regeringen borde försöka komma på något konstruktivt
sätt att gå ur affären.

Mitt samtal med Huss stannade egentligen där. Jag har gjort en kort
notering om att vi diskuterade vad som skulle hända, om det kunde hända
någonting i slutförhandlingarna, eftersom avtalet inte var underskrivet. Jag
sade att jag hade svårt att se det, men det kunde tänkas att libyerna skulle
ställa ytterligare ekonomiska krav som skulle vara negativa för Telub. Vi
hade beslutat att ytterligare medgivanden inte skulle göras, och i det läget
kunde det ge anledning för Telub att stiga av. Någonting sådant inträffade
inte. Sedan fick vi inga ytterligare kontakter.

Jag hade den 8 mars kontakt med krigsmaterielinspektören, då han ringde
mig i ett annat ärende. Jag informerade om mitt samtal med industriministern.
Jag meddelade att jag fortfarande inte hade hört någonting från
handelsministern och att Dahlberg reste till Libyen den 9 mars för att skriva
under avtalet. Den 13 mars undertecknades avtalet. Jag hade ytterligare en
kontakt i annat sammanhang med industriministern den 20 mars, då han på
en fråga blev informerad om att avtalet var underskrivet.

Mitt sammanträffande med handelsministern ägde rum den 26 mars.
Huvudinnehållet vid det sammanträffandet var att ge honom en orientering
om FFV:s exportaffärer med krigsmateriel, eftersom den frågan då redan
hade kommit över till ett underskrivet avtal.

I anslutning till att vi gick igenom FFV:s exportaffärer ställde handelsministern
en fråga hur det nu var med avtalet med Libyen. Jag bekräftade det
besked som krigsmaterielinspektören hade fått redan den 20, att avtalet var
underskrivet. Handelsministern uttryckte då sitt missnöje över att det hade
gått på detta sätt, vilket föranledde mig att redogöra för de svårigheter som
jag redan har nämnt för utskottet.

Efter den här tidpunkten, den 26 mars, hände ingenting av någon
betydelse i avseende på kontakt med departementet. Jag nämnde vid något
tillfälle avtalet för industridepartementet, men varken vi eller departementet
betraktade detta som en fråga för industridepartementet.

Jag hade sedan i november 1979 begärt ett sammanträffande med
handelsminister Burenstam Linder efter regeringsskiftet för att ge honom en
orientering om FFV:s krigsmaterielexport. Vi lämnar redogörelser tid efter
annan - till handelsdepartementet och därmed krigsmaterielinspektören
löpande och till handelsministern med längre mellanrum. Jag bad att jag
skulle få ta med mig Benkt Dahlberg. Anledningen var inte utbildningsfrågor,
utan det var andra kontakter som pågick med Libyen och som var av den
arten att jag ansåg att Benkt Dahlberg skulle få tillfälle att redogöra för dem.
Huvuddelen av tiden hos handelministern gick åt till den frågan om FFV:s
krigsmaterielexport. I anslutning till detta lämnades en redogörelse för
Telub-affären, som inte har med utbildningen att göra.

Jag har inte gjort någon anteckning om att utbildningen då berördes, men

KU 1980/81:25

282

jag kan mycket väl tänka mig - och det var väl en självklarhet - att man vid
detta sammanträffande med handelsministern även behandlade övriga
kontakter med Libyen. Den bild som i så fall redovisades inför handelsministern
måste enligt min uppfattning ha överensstämt med den information
som styrelsen hade vid ett styrelsesammanträde i anslutning till detta. Det
finns en mycket kort sammanfattning av följande lydelse: ”Libyen-projektet
omfattar att utbilda ungdomar i språk, engelska, och grundläggande tekniska
ämnen, matematik, fysik, elektricitetslära och elektronik under minst två år
med stort inslag av praktisk verksamhet såsom laborationer m. m., enkla
apparatbyggen, övningar i mättekniska tillämpningar, felsökning och
reparationer på konventionell materiel samt efter hand som elevernas
färdighet och kunskapsnivå medger det undervisning i tillämpad teknik
såsom radar, telekommunikation, dator- och reglerteknik. Den totala
utbildningstiden uppgår till fyra år. Utbildningen ligger således helt i linje
med bolagets affärsidé att exportera utbildning och näraliggande tjänster till
utvecklingsländer. ”

Jag kan således inte här för utskottet säga att detta är den exakta lydelsen,
men jag kan - utan att jag har en minnesanteckning - med skäl anta att det var
den bild som gavs den dåvarande handelsministern. Detta föranledde då inga
ytterligare kommentarer eller ingripanden.

Sedan växte debatten fram i massmedia på bekant maner. I ett annat
sammanhang hade jag då ytterligare en kontakt med en medlem av
regeringen - det var med försvarsminister Kronmark, som ofta diskuterar
frågor som sammanhänger med leveranser av FFV:s materiel till det svenska
försvaret.

Vi hade den 9 januari 1980 en genomgång i krigsmaterielexportkommittén.
Kommittén hade särskilt begärt att få en redogörelse från Benkt
Dahlberg om utbildningsprojektet. Jag har heller inte där något dokument
eller någon direkt anteckning om vad som sades om utbildning, men jag
menar att beskrivningen av utbildningen kunde ha samma karaktär som den
jag nyss läste upp.

Som väl också är bekant för utskottet kom det fram ytterligare affärer med
Libyen som föranledde mig såsom styrelsens ordförande att begära en
ingående redogörelse för alla de kontakter som fanns med Libyen, inklusive
utbildning, vid det tillfället. Jag skall be att få läsa upp vad som i huvudsak
sades i avseende på utbildning den 27 mars.

”Utbildningen vid Telubs teknikskola är uppdelad på fem utbildningslinjer:
fyra tekniska och en administrativ. De tekniska utbildningslinjerna
omfattar datateknik, radarteknik, styr- och reglerteknik samt telekommunikationer.
Utbildningen på de tekniska linjerna är fyraårig, medan den
administrativa linjen är treårig. Målet för utbildningen på de tekniska
linjerna är att eleverna efter genomgången utbildning skall ha uppnått svensk
gymnasiekompetens i matematik, fysik, el-lära, elektronik, telekommunikationer,
styr- och reglerteknik och engelska. Härutöver skall eleverna genom

KU 1980/81:25

283

praktiska övningar ges tillfälle att handha datorer, telekommunikations- och
reglerutrustning för att förstå problem förknippade med drift och underhåll
av sådan utrustning. Målet på den administrativa linjen är att eleverna skall
kunna medverka vid upphandling av tekniskt komplicerad utrustning.”

Handelsministern kallade Benkt Dahlberg och mig till en sammankomst
den 21 april 1980. Där var också industriminister Åsling och en representant
för utrikesdepartementet och krigsmaterielinspektören närvarande. Sammankomsten
var avsedd att ge en total beskrivning av kontakterna med
Libyen. I avseende på utbildningen gav Benkt Dahlberg en allmän
beskrivning av vad utbildningen innehöll, som jag antar - utan att jag gjort
några anteckningar om det - överensstämde med den som styrelsen redan
hade fått. Uppläggningen var sådan att Benkt Dahlberg gjorde sina
föredragningar, och jag blev tilifrågad om jag hade något att tillägga. I
avseende på utbildningen hade jag ingenting att tillägga. Jag tillåter mig dra
den slutsatsen av att jag inte hade någonting att tillägga att redogörelsen
överensstämde med den redogörelse som hade givits i styrelsen tidigare.

Handelsministern ställde ett par frågor. Jag har noterat att han frågade
Benkt Dahlberg om eleverna kom från försvaret och vart de skulle ta vägen
efter utbildningen. Dahlberg svarade enligt mina anteckningar att de var
studenter som inte gjort sin värnplikt och att det inte fanns några direkta
planer för vart de skulle ta vägen - en del hade uttryckt önskemål att bli
lärare.

Därefter hände ingenting i utbildningsfrågan som jag har noterat.
Utbildningen startade, och eleverna kom dit. Styrelsen koncentrerade sig på
de administrativa och ekonomiska frågor som hängde ihop med denna.

Den 12 december 1980 fick jag ett rekommenderat brev avsänt från
personalorganisationerna i Telub, som i denna skrivelse säger att det fanns
utbildningsplaner som inte delgivits personalorganisationerna när kontraktet
skrevs eller senare och att de hade deltagit i beslutet under felaktiga
förutsättningar. De ställde en fråga till styrelsen, om styrelsen kände till att
det fanns en hemlig utbildningsplan vid sidan av den öppna som hade
redovisats i olika sammanhang.

Det här var en fredag. Jag hade kontakt med en del av styrelsens
medlemmar, bl. a. vice ordföranden, under helgen. Personalorganisationerna
skrev att de hade kommit överens med verkställande direktören Benkt
Dahlberg att han skulle kontakta mig. På måndagen hade han inte tagit
kontakt, varför jag beordrade honom till sammanträde i Stockholm den 16
tillsammans med vice ordföranden och ytterligare en styrelsemedlem.
Sammanträffandet ägde rum på eftermiddagen den 16. Det visade sig att det
fanns två versioner av utbildningsplanen för den senare delen av utbildningen.
Det kom som en stor överraskning. Vi hade redan tidigare bestämt ett
styrelsesammanträde i Telub till den 17 och vi beslöt vid sammanträdet på
tisdagen att ärendet skulle föredras i styrelsen av verkställande direktören,
vilket också gjordes.

KU 1980/81:25

284

Vid styrelsesammanträdet redovisade verkställande direktören att det
fanns två utbildningsplaner. Han meddelade också att han av, som han
angav, sekretesskäl inte hade redovisat planerna för styrelsen eller för
personalorganisationerna eller vid de kontakter som hade varit med
krigsmaterielinspektören och handelsministern. Anledningen var igen att
han ansåg att han inte kunde göra det av sekretesskäl.

Styrelsen beslöt att jag omedelbart skulle ta kontakt med krigsmaterielinspektören.
Jag gjorde det och fick ett sammanträffande med krigsmaterielinspektören
på förmiddagen måndagen den 22 december, då jag visade upp
planerna och redovisade den situation som hade uppstått. Jag redogjorde för
att styrelsen hade beslutat att den då vid styrelsesammanträdet omedelbart
tillsatta tillförordnade verkställande direktören skulle fördjupa sig i utbildningsplanen
och att om han fann att dessa utbildningsplaner efter ytterligare
genomgång inte överensstämde med den redovisning som givits styrelsen,
krigsmaterielinspektören och delar av regeringen skulle kontak» omedelbart
tas med kunden för att diskutera en ändring.

Jag överlämnade det beskedet till den tillsatta tillförordnade direktörenDahlberg
hade omedelbart avgått. Därmed lämnade jag styrelsen. Jag gick i
pension den sista december, och enligt planer som fanns lämnade jag då
styrelsen.

Eftersom den sista delen av debatten kring den här frågan har rört sig om
utbildningens innehåll vill jag rekapitulera att på ett tidigt stadium, i början
av 1978, gavs den här skissen om att det fanns militära anknytningar i
utbildningsplanen på det sättet att man skulle kunna undervisa i applikationer
av tekniken som hade en militär anknytning. Jag känner inte till om det
har givits någon sådan redovisning av innehållet i utbildningen eller om det
över huvud taget diskuterades vid den kontakt som då hade funnits med
utrikesdepartementet där det sades att man inte hade någonting att erinra,
vilket föranledde att vi fortsatte affären.

Vid redovisningen av avtalsunderskriften redogjordes det för det allmänna
innehållet i den första delen. Det angavs att utbildningsplanerna skulle
successivt utarbetas i samförstånd med kunden. Vi hade därefter inga
redovisningar av utbildningsplanerna. Den första mer teoretiska utbildningen
pågick då. Den hade blivit besvärligare på grund av att eleverna inte hade
den standard som förutsatts, och det kunde tänkas att den skulle bli förlängd.
Det kom således som en överraskning när det visade sig att den hemliga
pärmen var överenskommen med kunden redan i december 1979.

Det har i varje fall i den allmänna debatten och jag tror även politiskt varit
uppe till diskussion vad man i ett sådant fall gör med bolagsstyrelsen. Det är
väl självklart att en aktieägare, vem han än är, kan, om bolagsstyrelsen inte
följer de intentioner som aktieägaren har, kalla till en extra bolagsstämma
och ersätta styrelsen. Jag talar här i styrelsens egen sak, men jag har sökt
belysa med den redovisning jag har gjort att det inte fanns någon motspänstig
styrelse. Det saknades en konstruktiv diskussion om hur man skulle lösa det

KU 1980/81:25

285

besvärliga problemet. Därmed har jag väl inte mycket mer att säga om
det.

Jag tror att jag skall stanna vid detta. Jag har försökt begränsa
framställningen av denna invecklade affär till det som jag bedömt vara av
intresse för konstitutionsutskottet.

Olle Svensson: Jag tänkte gå i kronologisk ordning, och min första fråga
gäller styrelsens inställning på projektstadiet. Kan du bekräfta att om
regeringen i december 1977 hade avrått från affären, så hade Telubs styrelse
följt det rådet och inte visat sig motspänstig, som du sade?

Eric Malmberg: Eftersom vi hade ställt det kravet har jag svårt, med den
inställning styrelsen hade till en sådan affär, att tro att vi då skulle ha gått
vidare.

Får jag göra det tillägget att man tar intryck av den debatt som uppstått i
massmedia. Det kan bli efterhandskonstruktioner, men jag vill påstå att det
ändå skulle gått till så här, eftersom vi ställde det som villkor. Vi hade en
diskussion där vi sade att vi inte utan regeringens godkännande kan ta hit 80
libyer till landet, även utan militär anknytning. Vi måste ha regeringens
godkännande.

Olle Svensson: Jag var kanske ouppmärksam, men det är inte lätt att hänga
med i de många turerna. Det gällde den kunskap man hade om avtalets
innebörd på ett relativt tidigt stadium, 1978. Du sade att tekniken skulle
kunna anslutas till militära applikationer. Klargjordes detta för folkpartiregeringen
under de kontakter ni hade före avtalets undertecknande?

Eric Malmberg: Du var observant på den punkten. Jag skulle ha sagt:
utbildningens innehåll. När jag talade med industriminister Huss och senare
med handelsminister Cars berördes aldrig utbildningens innehåll. Jag har
inte deltagit i någon av mig noterad diskussion om utbildningens innehåll före
sammanträffandet med handelsminister Burenstam Linder i april 1980. Dock
har som jag tidigare nämnt Telub-affären berörts i november 1979.

Olle Svensson: Men denna redogörelse finns dokumenterad i ett öppet
protokoll från Telubs styrelse. Det har väl rapporterats inför Telubs styrelse
om de militära möjligheterna?

Eric Malmberg: Det finns inte angivet i något protokoll. Däremot står det i
mina anteckningar att i början av år 1978 lämnades redovisningen att militära
applikationer skulle ingå i den senare delen av utbildningen. Som jag sade
nämndes också i min redogörelse vid det tillfället att man bör ha tillgång till
militär materiel, men den diskussion som fördes innebar att man inte kunde

KU 1980/81:25

286

det. Så släpptes den frågan. Nästa skede var att utbildningsplanerna skulle
successivt tas fram sedan avtalet var underskrivet.

Olle Svensson: Det gäller dina kontakter med Erik Huss efter det att frågan
hade diskuterats i folkpartiregeringen av ett stort antal statsråd, som hade
varit mycket negativa till affären. Fattar jag detta rätt, att ni var villiga att
stoppa det hela trots att det befann sig på ett så framskridet stadium, om
regeringen ville ge sin medverkan?

Eric Malmberg: Vid samtalet med Erik Huss den 2 mars redogjorde jag för
situationen och sade då att det enligt verkställande direktörens uppfattning,
som styrelsen då delade, inte var möjligt att gå ur affären om inte regeringen
sade att den inte ville att affären genomfördes. Det finns noterat.

Olle Svensson: Det innebär alltså att om man fått klart besked från
folkpartiregeringen att affären inte skulle fullföljas hade man följt det?

Eric Malmberg: Hela tiden var inställningen att vi inte kunde göra en sådan
sak om det gjordes ett uttalande av regeringen. Jag har inte deltagit vid något
tillfälle då ett statsråd givit uttryck för att han inte ville detta, men jag delade
verkställande direktörens uppfattning att vi behövde ett besked från
regeringen.

Olle Svensson: Om det beskedet hade kommit från Huss så hade ni lojalt
rättat er efter det?

Eric Malmberg: Jag kan inte se annat än att beslutet hade blivit sådant. Får
jag göra ett litet mer känslobetonat tillägg. Här har byggts upp en atmosfär av
att det var en tråkig sak för alla parter. Brister kan finnas på båda sidor. Jag
erkänner gärna nu efteråt att även vi möjligen skulle kunnat reagera hårdare,
men vi sade att vi ville ha ett besked från regeringen.

Olle Svensson: Som framgick av redogörelsen var du i tidsnöd i slutskedet av
förhandlingarna när man stod inför undertecknande av kontraktet. Du var
angelägen om att så snabbt som möjligt få lämna information till handelsminister
Cars, men det var svårt att träffa honom, eftersom det blev uppskov
flera gånger.

Eric Malmberg: Ja, det blev det. Min huvudavsikt var att tillrättalägga en
uppfattning som han hade att FFV och dess styrelse var inblandade. Det var
den primära anledningen till att ta kontakt med honom. Jag ansåg inte att jag
hade något nytt att tillägga utöver det som Benkt Dahlberg hade sagt till mig
att han redovisat för handelsministern.

KU 1980/81:25

287

Hilding ■.Johansson: Under tidigare samtal har det nämnts att Eric Kronmark
under eftervintern 1978 hade genom sin statssekreterare kontakter med
Telub där han avrådde från den här affären. Vad har du för minnesbild av
detta?

Eric Malmberg: Jag har ingen notering om att Gunnar Nordbeck har varit i
kontakt med mig i den här frågan. Däremot har jag en notering att
försvarsminister Kronmark i ett annat sammanhang nämnde att han var
orolig för affären. Det är de noteringar jag har och de kontakter jag kan
erinra mig att jag haft med försvarsdepartementet i den här frågan.

Hilding Johansson: Här nämndes tidigare att Gunnar Nordbeck hade haft
den kontakten. Då drar jag slutsatsen att det var direkt med Dahlberg och att
han inte hade kontakt med dig i denna fråga.

Eric Malmberg: Han har inte haft kontakt med mig. Det är en andrahandsuppgift
jag fått att Nordbeck varit i kontakt med Dahlberg.

Hilding Johansson: Detta har styrelsens ordförande fått reda på i efterhand,
och det har inte behandlats av styrelsens ledamöter i övrigt?

Eric Malmberg: Jag kan inte säga mera i detalj hur samtalet mellan Dahlberg
och Nordbeck har gått till.

Anders Björck: Om jag förstått rätt var det en stor överraskning för styrelsen
när beskedet sent omsider kom om militär utbildning. Får jag tolka det så att
ingen i styrelsen hade sett kontraktet mellan Telub och Libyen?

Eric Malmberg: En skissartad redovisning av avtalets uppläggning lämnades
redan tidigt 1978 vid ett styrelsesammanträde. Vid undertecknandet av
avtalet hade diskussionen i styrelsen i stor utsträckning rört sig om de
ekonomiska frågorna. När avtalet hade undertecknats lämnades det en
redogörelse inför styrelsen. Kontraktet lämnades inte ut - det var hemligstämplat
- utan det lämnades en översiktlig redogörelse för kontraktets
innehåll.

Anders Björck: Det var hemligt även för styrelsens ledamöter? Det måste
vara ovanligt att styrelsen inte tar del av handlingarna i en affär på hundratals
miljoner kronor.

Eric Malmberg: Det var ett stort och omfattande kontrakt. Det är kanske
inte ovanligt att styrelsemedlemmar inte har möjlighet eller förmåga att sätta
sig in i ett så omfattande kontrakt. De kunde anse att en redogörelse av

KU 1980/81:25

288

verkställande direktören för kontraktets innehåll skulle vara tillräcklig för att
styrelsen skulle ta ställning till frågan.

Anders Björck: Du sade att styrelsen hade diskuterat frågan framför allt från
ekonomisk synpunkt. Var det ur ekonomisk synpunkt för Telubs del i hög
grad önskvärt att affären kom till stånd i det läget?

Eric Malmberg: Om man bortser från att den skulle kunna ha ett militärt
innehåll överensstämmer den med de principer styrelsen hade för att driva
utbildning. Kontraktet var ekonomiskt förmånligt. Det var bäst från början
och blev något sämre under förhandlingarnas gång, men fortfarande var det
en ekonomiskt fin affär. Genom den här affären skulle stora investeringar
kunna betalas som sedan skulle kunna användas för fortsatt utbildning enligt
de principer som styrelsen hade godtagit.

Anders Björck: Har det under din tid och under Dahlbergs tid någon gång i
styrelsen förts mer principiellt inriktade diskussioner om export av teknologi
i form av utbildning med militär anknytning?

Eric Malmberg: Nej, jag kan inte erinra mig någon militär inriktning. De
diskussioner som innebar att bolaget gick in som delägare i det statligt/privata
utbildningsbolaget anslöt i huvudsak till de delar som är av rent civil
karaktär. Vi skall ha klart för oss att 50 procent och mer av Telubs
verksamhet är civil, och man har där satsat på datorer och underhåll av dem.
Det har aldrig varit någon diskussion som innebar att vi skulle exportera
militär utbildning.

Anders Björck: Har ni någon gång under den tid du kan överblicka fått några
instruktioner från någon av de regeringar som suttit under 1970-talet om vad
ni skall göra och inte göra på detta område eller blivit varnade för faran att
kollidera med krigsmaterielexportkungörelsen? Ni har hela tiden varit
inriktade - vilket är bra - på utbildning i u-länderna. Har ni fått några signaler
från någon regering?

Eric Malmberg: Nej, inte som jag känner till. Det ligger kanske inte så nära
till. Vi har en bolagsordning som är godkänd av regeringen, och inom ramen
för den opererar bolaget ganska fristående.

Anders Björck: Så några pekpinnar har inte förekommit i det avseendet?

Eric Malmberg: Inte vad jag känner till.

KU 1980/81:25

289

Anders Björck: Den 28 februari 1979 gick tydligen offerten till Libyen ut. Ni
försökte träffa handelsminister Cars innan, men han kunde inte ta emot er
förrän den 2 mars.

Eric Malmberg: Den 26 mars.

Anders Björck: Kontraktet skrevs den 13 mars. Det var 13 dagar efter det att
offerten hade gått ut. Det hade alltså strikt formellt funnits möjlighet att dra
sig ur affären?

Eric Malmberg: Förhandlingarna löpte naturligtvis med ett önskemål från
den verkställande direktörens sida att den här affären ändå skulle kunna
genomföras. Det blev inte ett absolut stopp.

Anders Björck: Du omnämnde i din redogörelse utbildning med vissa
militära applikationer. Vad syftade det på? Militära applikationer av olika
former av modern teknik kan innebära vad som helst. Hade ni någon
uppfattning om vilken typ av militära applikationer det handlade om?

Eric Malmberg: I den skissartade redogörelse som lämnades i början av 1978
talades det om radar. Radar är ett många gånger vagt begrepp. Det finns civil
radar, men det finns militär radar som omfattar delar som inte behöver
användas i civil radar. Mer kritiskt var att det fanns uppgivet i skissen att det
skulle omfatta robotar.

Torkel Lindahl: Såvitt jag förstår ställde sig styrelsen tveksam till affären
och tyckte att den var allmänt olustig och ville frånträda den, men man ville
ha besked från regeringen. Hur skulle det beskedet ha sett ut?

Eric Malmberg: Hur regeringen skulle ha formulerat detta har jag självfallet
svårt att säga, men avsikten var att vi skulle kunna gå till kunden och säga i
någon form att svenska regeringen inte är med på det. Man skulle väl försöka
formulera detta i sådan form att det störde våra förbindelser med Libyen så
litet som möjligt. Men en sådan diskussion kom aldrig till stånd.

Torkel Lindahl: För att tala klartext ville ni skylla på regeringen i
förhållande till kunden?

Eric Malmberg: Ja.

Torkel Lindahl: Det var inte tillräckligt att regeringen för er hade
tillkännagivit sin åsikt, utan ni ville ha ett besked från regeringen att vifta
med inför kunden?

19 Riksdagen 1980181. 4 sami. Nr 25

KU 1980/81:25

290

Eric Malmberg: Ditt uttryckssätt att vi ville krypa bakom regeringen är väl
ganska riktigt.

Gunnar Biörck: Jag har tre små frågor. Den första ansluter sig till den
senaste diskussionen. Det kan hända att jag inte riktigt uppfattat det, men
vad hade industriminister Huss sagt i februari 1979? Hur hade han lagt fram
det här för Telub? Nu var det tydligen framfört i en sådan form att ni inte
kunde använda det för att säga till kunden att regeringen tryckte på.

Jag fäste mig vid att generaldirektör Malmberg talade om vad som skulle
hända om regeringen sagt si eller så. Är det för Telubs del någon skillnad ur
konstitutionell synpunkt om regeringen hade sagt det eller om det var ett
statsråd?

Slutligen: vem eller vilka undertecknade kontraktet? Var det Dahlberg
ensam? Man kan väl tänka sig att åtminstone de som undertecknat
kontraktet borde ha läst de.

Eric Malmberg: Vid samtalet med Huss lämnade jag honom en redogörelse,
eftersom vi inte hade talat om det här tidigare, för hur det hade utvecklat sig.
Jag sade att situationen för Telub enligt verkställande direktörens uppfattning,
som vi inom styrelsen delade, var så bunden att vi måste ha ett besked
från regeringen för att gå ur affären.

Gunnar Biörck: Vad svarade Huss? Kunde han ge det beskedet?

Eric Malmberg: Svaret stannade vid ett jaså. Jag antar att han då inte kunde
säga vare sig ja eller nej för regeringens del utan avsåg att diskutera
vidare.

Kontraktet har undertecknats av Dahlberg, som åkte ner för att
underteckna det. Om det var någon mer som skrev under kontraktet för
Telubs del kan jag inte svara på.

Daniel Tarschys: Var det en bindande offert som lämnades till Libyen, och
när hade den lämnats?

Eric Malmberg: Den sista frågan, om tidpunkten, kan jag inte svara på.
Bindningen består såvitt jag kan förstå i att det hade pågått förhandlingar
under ett år, och enligt den uppgift som jag fick hade offerten denna
giltighetstid. Hur själva bindningen juridiskt sett var formulerad kan jag inte
svara på.

Daniel Tarschys: Den andra frågan gäller samtalet med Huss. Gjorde Erik
Huss klart för generaldirektören att regeringen ogillade affären och helst såg
att den inte kom till stånd?

KU 1980/81:25

291

Eric Malmberg: Jag har ingen anteckning om det.

Olle Svensson: Jag delar Eric Malmbergs uppfattning att vad vi här granskar
är regeringens ansvar och inte någon annans.

Jag vill ställa en fråga om samarbetsvilligheten hos den gamla styrelsen,
eller i varje fall hos styrelseordföranden under perioden fram tills det blev
byte på den posten. Det finns i ett regeringsprotokoll från den 12 februari
1981 en modell för hur man kunde omförhandlat avtalet. Där redovisas först
bolagets inställning, och man låter krigsmaterielinspektören följa utbildningen,
och vidare sände man efter samtalen ut en presskommuniké som går ut på
att man på diplomatisk väg underrättade Libyen att detta inte skall fortsätta.
Diskussionerna mellan regeringen och styrelsen stoppade, men om de hade
fortsatt, tycker du då att en modell av den här typen kunnat användas i ett
tidigare skede för att få bort de delar man fann olustiga?

Eric Malmberg: Jag har litet svårt att svara på vad det innebär mera i detalj.
Någon utarbetad plan fanns inte för hur en sådan kontakt skulle ha tagits i
början av 1979, då kontakterna med folkpartiregeringen pågick. Så långt gick
aldrig diskussionen. Jag skulle nog behöva sätta mig mer in i detaljerna för att
säga om det är lämpligt.

Olle Svensson: Om det fanns en villighet hos båda parter, skulle det
arrangemanget lätt kunna ordnas?

Eric Malmberg: Ja, absolut. Men ännu en gång tylar jag i styrelsens sak: det
fanns inte någon ovillighet att diskutera frågan.

Olle Svensson: Om regeringen föreslagit ett sådant arrangemang hade man
med lätthet kunnat ordna det?

Eric Malmberg: Då fanns det inget avtal, så situationen hade varit en helt
annan.

Sven-Erik Nordin: Fanns det i förhandlingarnas slutskede i februari 1979
några tecken som tydde på att förhandlingarna skulle kunna spricka med den
libyske kunden?

Eric Malmberg: Det pågick ganska länge en diskussion som gällde om de var
villiga att acceptera de ekonomiska villkoren. Den redogörelse jag och
styrelsen fick i slutskedet gick ut på att man ville förhandla om de
ekonomiska villkoren. Det är angeläget för mig att säga att vid samtalet med
industriminister Huss ställdes frågan, om man av legala, juridiska skäl kunde
kliva ur. Jag sade att om man skulle kräva nya medgivanden fanns det

KU 1980/81:25

292

anledning att inte gå med på dem, och avtalet skulle därigenom kunna
stoppas. Nu blev det inte på det sättet.

Sven-Erik Nordin: Vid vilken tidpunkt klarnade det?

Eric Malmberg: Det samtal som jag hade med Erik Huss var den 2 mars.
Efter det skedde inga ändringar i avtalet, utan såvitt jag förstår skrevs det
under i det skick som redan var klart då.

Sven-Erik Nordin: Det går inte till så i affärsförhandlingar. Sedan man gått
med på en sak kan man inte ställa nya krav utöver vad man redan har
accepterat. Jag är helt införstådd med att man går från trappsteg till
trappsteg, och det tillhör hederligheten att man inte backar ur.

Bertil Fiskesjö: Vi tackar Eric Malmberg för denna ingående redovisning
och för de svar vi har fått på våra frågor.

KU 1980/81:25

293

Underbilaga 7

till bilaga 13

Utfrågning av f. industriministern Erik Huss den 31 mars 1981

Bertil Fiskesjö: Vi hälsar Erik Huss välkommen till utskottet. Vi är särskilt
intresserade av att höra din redovisning av din befattning med Telubärendet,
och sedan har utskottets ledamöter säkert frågor att ställa.

Erik Huss: Telub-affären aktualiserades för min del någon gång under andra
hälften av februari 1979 - när exakt vet jag inte eftersom jag inte har några
handlingar i ärendet och nästan inga anteckningar, med ett undantag.

Det aktualiserades därigenom att dåvarande handelsminister Cars ordnade
ett sammanträffande efter en regeringslunch med statsminister Ullsten
och mig och ytterligare ett par statsråd. Därvid omtalade Cars att Telub hade
lämnat en offert till den libyska staten om att utbilda ett antal ynglingar,
anknutna till den libyska krigsmakten, i tekniska ämnen. Någon militär
utbildning var inte på tal.

Vi konstaterade att Telub hade full rätt att göra en sådan affär och att det
inte var någonting som kunde bli föremål för ett regeringsbeslut, men att vi
samtliga ogillade affären. Fastän affären ju till sin innebörd inte var någon
industrifråga utan snarare fick bedömas ur utrikespolitiska synpunkter
uppdrog likväl statsministern åt mig att på lämpligt sätt till företaget framföra
vårt ogillande. Orsaken var att han fann det mest korrekt att man gick genom
den departementschef under vilken Telubs moderbolag förenade fabriksverken
sorterade.

Därefter tog jag kontakt med Telubs styrelseordförande, generaldirektör
Malmberg i förenade fabriksverken. Det framgår av min fickalmanack att det
skedde den 2 mars - det är den enda anteckning jag har om affären. Det står i
och för sig inte om Telub, men det framgår ändå att det var då vi talade om
saken. Det skedde i två omgångar genom att jag på förmiddagen från mitt
tjänsterum i riksdagen ringde till Malmberg och framförde vårt ogillande av
affären och vår önskan att den inte skulle bli av. Men samtalet avbröts snabbt
därför att jag kallades in till kammaren för att avge ett interpellationssvar -det står också i min fickalmanack. Precis hur långt vi hade hunnit då vet jag
inte, och det är likgiltigt, för det föll sig så att vi mot slutet av eftermiddagen
den dagen hade ett tidigare uppgjort sammanträffande om olika angelägenheter
som rörde förenade fabriksverken. Jag sade då i telefon att vi fick
fortsätta när vi träffades, och så skedde.

Malmberg förklarade då att innan offerten avgavs hade den här saken
föredragits för utrikesdepartementet - av vem vet jag inte - under den
dåvarande trepartiregeringens tid och att UD därvid hade lämnat affären
utan erinran. Så hade en offert avgivits.

Han meddelade mig också att libyerna inte hade accepterat det begärda

KU 1980/81:25

294

priset för utbildningen, som de fann för högt, och att det därför var möjligt
eller ganska troligt att någon affär inte skulle bli av. Till detta svarade jag då
att det gav en osökt anledning att avstyra det hela. Sedan underrättades
herrar Ullsten och Cars om Malmbergs svar.

Slutligen min sista beröring med ärendet: någon tid därefter - jag minns
inte när - träffade jag Malmberg och frågade honom då vad som hade hänt
med Telub-affären. Han svarade att det hade träffats en uppgörelse. Jag
uttryckte förvåning över detta och undrade hur det hade kunnat bli så. Då
svarade han att libyerna hade uppgivit sina invändningar och accepterat den
lämnade offerten.

Detta är min befattning med Telub-ärendet.

Olle Svensson: Jag skulle först vilja fråga rent allmänt, om din bedömning
grundade sig också på de företagsekonomiska argument som skulle ha
kunnat anföras till förmån för Telub-affären. Telub hade rätt stora
lönsamhetsproblem, har det uppgivits för utskottet, på grund av minskad
volym, och man hade en förlustaffär bakom sig. I och för sig skulle det kunna
vara vinstgivande att ge sig in i detta. Påverkades du av de förhållandena i din
bedömning av affären?

Erik Huss: Nej, av det enkla skälet att några sådana argument inte
framfördes vid de samtal jag hade med Malmberg. Jag kom in i affären i ett
skede då vi konstaterade att vi ogillade saken, och jag framförde det till
honom. Jag har inget minne av att Malmberg anförde ekonomiska skäl.
Däremot tror jag mig minnas - men jag kan inte påstå det bestämt - att han
framhöll att det var ganska svårt att på ett anständigt sätt komma ifrån en
offert som var lämnad men att priset kunde erbjuda en möjlighet.

Jag påverkades alltså inte av argumenten av det skälet att jag inte hört
dem.

Får jag tillfoga att jag vid den tidpunkten hade mycket liten kunskap om
Telub. Jag hade haft åtskilligt med förenade fabriksverken att göra, särskilt
beträffande den s. k. Norma-affären, då fabriksverken köpte projektilfabriken
Norma för att samordna med sin egen tillverkning i Karlsborg, men
Telub hade jag över huvud taget inte haft att göra med, och jag kände inte till
Telubs situation.

Olle Svensson: Hur uppfattade du vid den statsrådsöverläggning du redogjort
för Cars inställning? Jag får intrycket att hans engagemang var några grader
hetare än ditt gentemot den här affären såsom du nu beskriver det.

Erik Huss: Cars var den ende av oss som över huvud taget hade hört talas om
och kände till affären. Av tidningspressen har framgått att han hade haft ett
antal samtal i frågan. Den låg på något sätt också närmare handelsdepartementet,
som sysslar med liknande frågor. Det är ingen skillnad i sak, men han

KU 1980/81:25

295

var den som kände saken och som tog upp den för att så att säga få stöd för en
negativ inställning.

Olle Svensson: Enligt hans uppfattning, skriftligen redovisad i utskottet förra
året, skulle Telub-affären ha stridit mot tanken och andan i riktlinjerna för
svensk krigsmaterielexport. Kommer du ihåg om han särskilt drev den
åsikten?

Erik Huss: Nej, det kommer jag inte ihåg, vilket inte hindrar att han kan ha
gjort det.

Olle Svensson: Hur som helst var det du som fick uppdraget att ta kontakt
med Telub-ledningen. Hur formulerade statsministern det uppdraget?

Erik Huss: Som jag nyss sade minns jag över huvud taget inte formuleringar
utan bara den allmänna strategin och innebörden. Jag kan inte på någon
punkt säga att det eller det ordet användes.

Olle Svensson: I vilken form skedde återrapporteringen från dig till
regeringen i övrigt efter dina kontakter med Malmberg?

Erik Huss: Jag minns att jag återrapporterade men inte när och hur.

Olle Svensson: Och innebörden var då att det inte gick att stoppa
affären?

Erik Huss: Innebörden var först och främst att det fanns goda förhoppningar
att den inte skulle bli av. Såvitt jag minns hade vi redan vid det första samtalet
konstaterat att Telub hade rätt att göra en sådan här affär.

Olle Svensson: När det sista beskedet kom från ordföranden att kontraktet
redan var ett faktum, fördes det senare något samtal i regeringen med Ullsten
eller andra om detta?

Erik Huss: Det förmodar jag. Jag kan inte erinra mig det, men det är rimligt
att tro att jag berättade detta.

Olle Svensson: Men då betraktade man det här som ett fait accompli som det
inte fanns någon möjlighet att göra någonting åt.

Erik Huss: Det meddelande jag fick var att avtal var skrivet om en affär som,
väl att märka, enligt vår kunskap inte innehöll någon utbildning i militära ting
utan gällde en teknisk utbildning, möjligen också utbildning i engelska
språket.

KU 1980/81:25

296

Hilding Johansson: Meddelade du vid det första samtalet du hade med Eric
Malmberg direkt att regeringen ansåg att avtalet inte skulle träffas?

Erik Huss: Jag skulle inte tro att jag använde uttrycket regeringen, utan att
några statsråd hade diskuterat saken och funnit att den inte var
önskvärd.

Hilding Johansson: Hur reagerade Eric Malmberg då?

Erik Huss: Det jag framför allt minns från det samtalet är hans svar: ”De
tycker att vi är för dyra och de har inte accepterat offerten.” Jag sade att det
var förträffligt och att man kunde på ett osökt sätt komma ifrån det hela -plus, som jag nyss har nämnt, att han åberopade att UD godkänt affären,
vilket jag måste medge dämpade mig något, för detta var egentligen ingen
industri fråga.

Gunnar Biörck: Har du något minne eller intryck av hur du upplevde den här
saken med hänsyn till en eventuell anklagelse för ministerstyre?

Erik Huss: Jag har inte något minne av det, men det var en synpunkt som var
present för mig under hela statsrådstiden. Jag har då och då både före och
efter denna tid haft tankar i den riktningen, så jag föreställer mig att det
ganska automatiskt kom in i bilden.

Gunnar Biörck: Vad jag menar är: innebar de tankar som du hade under hela
statsrådstiden ett slags begränsning eller hämning av vad du ansåg dig kunna
säga eller göra?

Erik Huss: Allting här i livet är som bekant inte principer. Hade vi då haft den
fullständiga bild som vi har nu hade vi naturligtvis gått hårdare fram. Man
måste göra en avvägning.

Per Unckel: Får man tolka det svar som du nu har givit så att ni vid de
överläggningar som denna grupp av statsråd hade inte diskuterade några
andra möjligheter än att råda Telub-ledningen att avstå från affären?

Erik Huss: Jag kan inte erinra mig att det fördes några samtal om inkallande
av extra bolagsstämma eller andra sådana drastiska åtgärder som pressen på
senare tid har nämnt. Jag får återigen erinra om att varje handlande måste
bedömas utifrån de förutsättningar som då råder och är kända.

Anders Björck: När du första gången kom i kontakt med frågan vid den
beredning som skedde med ett antal statsråd, förekom det då, eller senare

KU 1980/81:25

297

under din befattning med frågan, någon skriftlig dokumentation om
problemet?

Erik Huss: Nej.

Anders Björck: Tog Telub-ledningen - Dahlberg eller Malmberg - någon
gång under din tid som industriminister kontakt med dig för att diskutera
principen om företagets utbildningsverksamhet i främmande länder? Den
var aktiv inte bara i Libyen utan även på andra områden.

Erik Huss: Nej. Dahlberg har jag över huvud taget knappast sett - jag lär ha
varit på en mycket stor middag samtidigt med honom, men jag har inte bytt
ett ord med honom vare sig i denna fråga eller i andra. Min kontakt har varit
styrelseordförande Malmberg, en person som jag relativt ofta hade beröring
med i hans egenskap av företagschef på förenade fabriksverken.

Torkel Lindahl: Gav Malmberg i det första samtalet om Telub ett intryck av
att han ville komma ifrån affären?

Erik Huss: Jag har inget starkt minne åt någotdera hållet. Han framhöll att
affären befann sig i ett sådant läge att det var svårt att komma ifrån den, men
jag har inget minne av att han vare sig var angelägen att komma ifrån den
eller var starkt engagerad av den som det har framgått att hans verkställande
direktör var.

Torkel Lindahl: Bad han på något sätt om regeringens hjälp för att komma
ifrån det hela?

Erik Huss: Inte som jag minns.

Olle Svensson: Fick du ett intryck av att Malmberg ändå var samarbetsvillig
så att om regeringen hade klart givit uttryck för att Telub-affären skulle
stoppas hade han varit villig att diskutera arrangemangen för detta?

Erik Huss: Jag kan inte svara på det precisa sättet, men allmänt
karakteriserades våra relationer av samarbetsvilja. Mer än så kan jag inte
erinra mig.

Olle Svensson: Vi har under tidigare utfrågningar fått det beskedet att
eftersom affären i ett senare skede var så långt framskriden krävdes
regeringens medverkan för att stoppa den. Framförde Malmberg den
synpunkten till dig vid något tillfälle?

KU 1980/81:25

298

Erik Huss: Nej. Jag tog dock ett initiativ för att meddela honom vårt
ogillande, och jag har efteråt frågat mig varför han inte sökte kontakt med
mig i det läget då Libyen accepterade offerten. Här kan jag bara spekulera,
och egentligen skall väl detta vara ett vittnesmål, men jag har ett intryck av
att han uppfattade det så att huvuddepartementet i regeringen för en sådan
här fråga var UD och handelsdepartementet. Det har framgått av pressen
och på annat sätt att det hade förekommit olika kontakter med handelsdepartementet,
dit krigsmaterielinspektören är knuten. Uppenbarligen har
Malmberg uppfattat det så att jag gav honom ett besked men att jag inte var
den som i regeringen skulle handlägga sådana frågor.

Olle Svensson: Hur förklarar du att du av statsministern fick uppdraget att
fullfölja kontakterna med Telub-ledningen? Som du själv säger har du varit
ganska flyktigt insatt i frågan. Diskuterades det inte inom regeringen att
kontakta exempelvis justitieministern för att skaffa sig ett bättre underlag
innan man gick till Telubs ledning?

Erik Huss: Budskapet var ett ogillande och att affären inte borde komma till

1 . o o

stånd. Mitt minne är att jag fann det naturligt att det skulle gå så att säga den
korrekta vägen genom chefen för det departement till vilket den här
företagsgruppen hörde. Det var säkert en administrativ tanke hos statsministern,
som jag också fann naturlig trots att jag inte hade kunskap i
ämnet.

Bertil Fiskesjö: Malmberg har sagt till oss att han var medveten om att för att
man skulle stoppa affären krävdes ett ingripande från regeringens sida,
eftersom det kunde bli diplomatiska konsekvenser vad gällde kontakterna
med Libyen. Han sade till oss att han framfört till dig att regeringen borde
försöka komma på något konstruktivt sätt att gå ur affären. Men din
minnesbild är inte tillräckligt klar för att du skall kunna redovisa att han
verkligen framställde något sådant krav till dig?

Erik Huss: Jag minns bara den konstruktiva vägen att låta priset omintetgöra
affären. Det var ju en elegant väg.

Torkel Lindahl: Han talade inte om att vid ert samtal hade offerten redan
löpt ut?

Erik Huss: Jaså, hade den det? Det var en nyhet.

Per Unckel: Du sade just att vägen via priset var en elegant väg. Ändå måste
den vägen ha från både din och Malmbergs utgångspunkt varit behäftad med
osäkerhet. Du har inget minne av att du aktualiserade någon annan väg än
denna?

KU 1980/81:25

299

Erik Huss: Nej, jag har inget minne av det. Om han hade meddelat att
offerttiden hade gått ut hade det legat närmare till att pröva en annan väg.
Men jag har inget som helst minne av detta. När Torkel Lindahl frågade nyss
var det första gången jag hört talas om detta.

Det är ingalunda säkert att Telubs styrelseordförande, som ju inte höll i
frågan på samma sätt som VD Dahlberg, heller visste vid den tidpunkten hur
det förhöll sig med offertens utlöpande.

Olle Svensson: Kan man tolka det så att du redovisade för Malmberg en
metod att stoppa affären, nämligen att begära ett oantagbart pris?

Erik Huss: Han hade själv sagt att man var oense om priset, och mitt minne är
att han ansåg det övervägande sannolikt att det inte skulle bli någon
affär.

Anders Björck: I referatet av den utfrågning vi hade med Malmberg
häromdagen står det så här - offerten löpte alltså ut den 28/2 - ”Den 1/3
meddelade mig Cars sekreterare att han inte kunde ta emot mig den 2/3 utan
skulle återkomma. Jag lät då meddela genom hans sekreterare att
slutförhandlingar var på gång och att avtalet var klart och färdigt för
underskrift, läget var således tidsmässigt sett pressat.”

Informerade Cars dig om att läget var pressat med hänsyn till offertdatum
och datum för kontraktsskrivningen?

Erik Huss: Nej. Det som Björck nyss citerade ger ju stöd åt förklaringen till
att Malmberg inte återkom till mig innan man gjorde upp: han uppfattade det
uppenbarligen så att det fanns en annan huvudman i regeringen för denna
fråga.

Per Unckel: Något sammanträffande kom uppenbarligen inte till stånd vid
denna tidpunkt. Skedde det någon kontakt mellan Cars å ena sidan och
Telub-ledningen å den andra?

Erik Huss: Därom kan jag inte vittna.

Per Unckel: Det har Malmberg bekräftat för oss. Ändå gavs ledamöter av
regeringen indirekt information om det pressade tidsläget. Den informationen
fördes aldrig vidare till dig?

Erik Huss: Nej. Jag vet inte ens om den fördes till Cars av hans
sekretariat.

Får jag på nytt säga att jag antar att utskottet inser svårigheterna att - utan
anteckningar, för jag har inga sådana - två år efteråt göra ordagranna referat.
Man uppfattar en viss strategi och den allmänna innebörden, men jag kan

KU 1980/81:25

300

inte återge vad sorn sades och inte sades. Det är inget försök att slingra sig
undan, utan bara ett försök att vara sanningsenlig när jag på åtskilliga frågor
måste svara att jag inte kan erinra mig hur det var. Om ni skulle anställa ett
förhör om Luxor-affären skulle jag kunna berätta ungefär 50 gånger mer,
men inte heller där skulle jag kunna åta mig att efter två år återge
ordalydelser.

Bertil Fiskesjö: Vi har förståelse för de svårigheterna.

Vi tackar för att du kommit hit och för dina svar på frågorna.