Besparingar i socialförsäkringssystemet

Betänkande 1992/93:SfU9

Socialförsäkringsutskottets betänkande 1992/93:SFU09

Besparingar i socialförsäkringssystemet

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionerna
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga 1
• Innehållsförteckning

1992/93

SfU9

FEMTE HUVUDTITELN

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet fyra propositioner som utgör
en del av det s.k. krispaket som blev resultatet av
överenskommelsen i september 1992 mellan regeringen och
socialdemokraterna. Utskottet behandlar även motioner som väckts
med anledning av propositionerna, liksom några andra
motionsyrkanden med anknytning till sådana frågor som tas upp i
betänkandet. I proposition 1992/93:31 om ändrad sjukersättning
m.m. läggs fram förslag om karensdag och sänkta
ersättningsnivåer inom sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993
samt nya nivåer inom förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 juli
1993. I proposition 1992/93:136 om allmän sjukförsäkringsavgift
läggs fram förslag om en egenavgift till sjukförsäkringen
fr.o.m. den 1 januari 1993. I proposition 1992/93:116 om
ersättningsnivåer för vissa pensionsförmåner m.m. läggs fram
förslag om reducering av pensionsutbetalningarna fr.o.m. den 1
januari 1993, om en förlängning under år 1993 av lagen
(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension
och ändrade statsbidragsregler för samma år för kommunalt
bostadstillägg till folkpension. I proposition 1992/93:134 om
förändringar i de kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m.
läggs fram förslag om kompensation till de sämst ställda
pensionärerna för att pensionsutbetalningarna skall minskas.
Kompensationen föreslås i form av höjt pensionstillskott fr.o.m.
den 1 januari 1993 och höjda bostadsbidrag fr.o.m. den 1 mars
1993.

Utskottet tillstyrker propositionerna utom på tre punkter. Den
ena avser arbetsgivarens rätt att utge sjuklön utan att
sjukpenningen minskas. Regeringen har föreslagit att
arbetsgivaren under hela sjukperioden skall kunna utge högst 10
% i sjuklön utan att en minskning av sjukpenningen sker.
Utskottet begränsar perioden med 10 % sjuklön till de första 90
dagarna. Den andra punkten avser att utskottet utmönstrar
begreppet "särskilt basbelopp" ur den föreslagna lagstiftningen.
Den tredje punkten avser att statsbidrag till KBT skall kunna
utgå för bostadskostnader upp till 3000 kronor.

Utskottet föreslår också att en motsvarande minskning som
skall göras vid pensionsutbetalningarna skall göras vid
utbetalning och återbetalning av studiestödsförmåner i de
avseenden som basbeloppet kommer till användning.

Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att
en ytterligare utredning behövs om behovet och möjligheterna att
införa en högre ersättning än 70 % av sjukpenninggrundande
inkomst vid vissa långa sjukfall. Vidare föreslår utskottet med
anledning av en motion ett tillkännagivande om problem som
uppkommer genom att kostnaderna övervältras på
arbetsskadeförsäkringen när en arbetsskadad som uppbär pension
och livränta får en minskad pensionsutbetalning.

Utskottet avstyrker i övrigt bifall till motionerna.

Till betänkandet har avlämnats fem reservationer, ett särskilt
yttrande och en meningsyttring.

Propositionerna

Proposition 1992/93:31

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:31
om ändrad sjukersättning m.m. föreslagit riksdagen att anta de i
propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
5. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
6. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
7. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
8. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
9. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i
uppbördslagen (1953:272).

Lagförslagen 1--3, 5--7 och 9 återfinns i bilaga 1 till
betänkandet.

Proposition 1992/93:116

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:116
om ersättningsnivåer för vissa pensionsförmåner m.m. föreslagit
riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
4. lag om fortsatt giltighet av lagen (1991:162) om särskilt
kommunalt bostadstillägg till folkpension.

Lagförslagen 2 och 4 återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Proposition 1992/93:134

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:134
om förändringar i de kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m.
föreslagit riksdagen att

dels anta de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
2. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott,
3. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
4. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

dels godkänna vad i propositionen anförts om statsbidrag
till kommunalt bostadstillägg till folkpension för tid fr.o.m.
den 1 mars 1993,

dels till Bidrag till kommunala bostadstillägg till
folkpension på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag på 2500000000 kronor,

dels till Förtidspensioner på tilläggsbudget 1 till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag på 29000000 kronor,

dels till Ålderspensioner på tilläggsbudget 1 till
statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag på 119000000 kronor,

dels till Efterlevandepensioner till vuxna på
tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 2000000
kronor.

Lagförslagen 1 och 4 återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Proposition 1992/93:136

Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:136
om allmän sjukförsäkringsavgift föreslagit riksdagen att anta de
i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
6. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
7. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

Lagförslagen 5 och 8 är överlämnade till skatteutskottet.

Övriga lagförslag återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:31

1992/93:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:31 om ändrad
sjukersättning m.m. enligt vad i motionen anförts om försvar av
sjukförsäkringssystemet.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:116

1992/93:Sf12 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens förslag om att minska basbeloppet
med 2 % vid beräkning av de olika pensionsnivåerna.

1992/93:Sf13 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående samordningen mellan arbetsskadelivräntor och offentliga
pensionsförmåner.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:134

1992/93:Sf20 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att pensionärerna ska få kompensation med
ökat KBT och höjt pensionstillskott från den 1 februari 1993 och
då med kompensation för januari 1993.

1992/93:Sf21 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar om ett bostadsstöd till pensionärer i enlighet med vad
som anförts i motionen.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:136

1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att den föreslagna sjukförsäkringsavgiften skall tas ut
som en icke beskattad nettoavgift, lika för alla inkomsttagare.

1992/93:Sf19 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:136 om en
allmän sjukförsäkringsavgift enligt vad i motionen anförts om
nackdelarna med ett sjukförsäkringssystem baserat på
egenavgifter och arbetslivstillhörighet.

Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:30

1992/93:Sf6 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder till förbättringar för den
enskildes rehabilitering vid arbetsskada.

1992/93:Sf7 av Ian Wachtmeister och Leif Bergdahl (nyd) vari
yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att arbetsskadade som anstränger sig för
att återvända till arbetet genom att gå på rehabilitering får
ersättning vid 90-procentsnivån.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:Sf244 av Sigge Godin och Charlotte Branting (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om köp av rehabiliteringstjänster vid
Rygginstitutet.

1991/92:Sf257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas (del) att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning genom det allmänna
försäkringssystemet och de särskilda medlen för tidig och
samordnad rehabilitering för utredning och behandling utförd av
legitimerad psykolog, av legitimerad psykoterapeut och av
psykoanalytiker.

1991/92:Sf284 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en effektivare rehabilitering.

1991/92:Sf285 av Siw Persson (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördelningen av medlen för tidig och
samordnad rehabilitering.

1991/92:Sf291 av Lena Boström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster.

1991/92:Fi209 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringens framtid.

Utskottet

Inledning

Regeringen och Socialdemokratiska arbetarepartiet träffade i
september 1992 en överenskommelse om ett antal
ekonomisk-politiska åtgärder i syfte att stabilisera ekonomin.
En närmare beskrivning av överenskommelsen och de åtgärder denna
skall föranleda har lämnats i proposition 1992/93:50 om åtgärder
för att stabilisera den svenska ekonomin.
Propositionen har behandlats av finansutskottet i betänkandet
1992/93:FiU1. De föreslagna riktlinjerna i proposition 50 för
åtgärder inom socialförsäkringsområdet innebär följande:

En beredning skall snarast tillsättas i syfte att genomföra en
ny försäkringsmodell som innebär att sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna flyttas ut ur statsbudgeten.
Arbetsmarknadens parter bör ges huvudansvaret för
försäkringarna, som skall vara generella i den meningen att
rätten till ersättning liksom grundvillkoren skall garanteras i
lag och i princip omfatta alla invånare mellan 16 och 65 år.
Finansieringen av grundvillkoren sker med enhetliga avgifter.
Från början avses finansieringen ske med statsbidrag men i
successivt avtagande omfattning. Som ett första steg i denna
riktning införs en allmän sjukförsäkringsavgift som debiteras
den enskilde.

Utöver den långsiktiga förändringen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna är snabba åtgärder nödvändiga för att
få ett bättre fungerande system och minska underskottet.

Inom sjukförsäkringen införs en karensdag och sänks
ersättningsnivåerna. En karensdag införs även inom det
lagstadgade sjuklönesystemet.

Inom pensionssystemet höjs pensionsåldern successivt till 66
år. Beräkningsgrunderna för basbeloppet som värdesäkrar
pensionerna ligger fast, men en generell reducering sker av
pensionsutbetalningarna genom att pension utbetalas till 98 % av
pensionsbeloppet. De sämst ställda pensionärerna kompenseras via
höjda pensionstillskott och kommunala bostadstillägg.

Regeringen har under hösten lagt fram fyra propositioner med
förslag om sådana åtgärder som bör genomföras snabbt. I
proposition 1992/93:31 om ändrad sjukersättning m.m. läggs fram
förslag om karensdag och sänkta ersättningsnivåer inom
sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993 samt nya nivåer inom
förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 juli 1993. I proposition
1992/93:136 om allmän sjukförsäkringsavgift läggs fram förslag
om en egenavgift till sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 januari
1993. I proposition 1992/93:116 om ersättningsnivåer för vissa
pensionsförmåner m.m. läggs fram förslag om reducering av
pensionsutbetalningarna fr.o.m. den 1 januari 1993, om en
förlängning under år 1993 av lagen (1991:162) om särskilt
kommunalt bostadstillägg till folkpension och ändrade
statsbidragsregler för samma år för kommunalt bostadstillägg
till folkpension. I proposition 1992/93:134 om förändringar i de
kommunala bostadstilläggen för år 1993 m.m. läggs fram förslag
om kompensation till de sämst ställda pensionärerna för att
pensionsutbetalningarna skall minskas. Kompensationen föreslås i
form av höjt pensionstillskott fr.o.m. den 1 januari 1993 och
höjda bostadsbidrag fr.o.m. den 1 mars 1993.

En proposition med förslag till höjd pensionsålder väntas inom
kort bli lämnad till riksdagen för att behandlas senare under
riksmötet.

Utskottet gör nedan en samlad behandling av de nu framlagda
propositionerna liksom motioner som väckts med anledning av
propositionerna. Utskottet behandlar även några andra
motionsyrkanden med anknytning till sådana frågor som tas upp i
betänkandet.

Åtgärder inom sjukpenningförsäkringen och
förtidspensioneringen

Nuvarande ordning

Den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring, AFL, och bosatt i Sverige skall vara inskriven hos
allmän försäkringskassa fr.o.m. den månad då han fyller 16 år.
Inskrivningen medför rätt till sjukpenning om den försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst uppgår till minst 6 000 kr. Den
sjukpenninggrundande inkomsten motsvarar den inkomst i pengar
eller andra skattepliktiga förmåner som den försäkrade kan antas
för år räknat komma att tills vidare erhålla av eget arbete,
antingen på grund av anställning eller genom annat
förvärvsarbete.

Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan
med minst en fjärdedel. Saknar den försäkrade arbetsförmåga
utges hel sjukpenning. I annat fall utges tre fjärdedels, halv
eller en fjärdedels sjukpenning, beroende på graden av
nedsättning av arbetsförmågan. Fr.o.m. den 1 januari 1992 kan en
fjärdedels sjukpenning under samma sjukperiod utges för högst
365 dagar. Sjukpenning kan också utges i samband med medicinsk
rehabilitering m.m.

Hel sjukpenning utgör viss andel av den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365
(kalenderdagberäknad sjukpenning). Kompensationsnivån är 65 %
för de första tre dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod och
80 % för tid därefter t.o.m. den 90:e dagen. Fr.o.m. den 91:a
dagen utgör ersättningen 90 %. För den som lider av en sjukdom
som kan antas medföra ett större antal sjukperioder under en
tolvmånadersperiod kan försäkringskassan besluta om rätt till
ersättning efter kompensationsnivån 80 % redan från första dagen
av ett sjukfall. -- De flesta anställda har genom särskilda
avtal ersättning vid sjukdom utöver den ersättning den allmänna
försäkringen ger. Sådan avtalsersättning får dock inte utgå med
mer än 10 % och endast t.o.m. den 90:e dagen. Om
avtalsersättningen överstiger den nivån minskas sjukpenningen i
motsvarande mån.

Under den första tiden av ett sjukdomsfall gäller fr.o.m. den
1 januari 1992 särskilda bestämmelser om rätt till ersättning
för försäkrade som har en sjukpenning som helt eller delvis
grundar sig på ett anställningsförhållande. Enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön skall arbetsgivaren betala sjuklön under
de första fjorton dagarna av ett sjukdomsfall
(sjuklöneperioden). Sjuklönen utgör en viss andel av lön och
andra anställningsförmåner som arbetstagaren går miste om till
följd av sjukdomen. Andelen skall normalt vara 75 % under de
första tre dagarna med sjuklön och 90 % under de återstående
dagarna. I de fall särskilt beslut av försäkringskassan
föreligger på grund av att arbetstagaren kan antas komma att
vara borta från arbetet i särskilt stor omfattning, skall dock
sjuklön utges med 90 % av förlorade förmåner även för de första
tre dagarna, och arbetsgivaren skall då ha rätt till ersättning
från sjukförsäkringen för kostnaderna för arbetstagarens
sjuklön. För tid då arbetsgivaren har att svara för sjuklön
föreligger inte rätt till sjukpenning enligt AFL grundad på
inkomsten i anställningen.

För försäkrade, som inte omfattas av bestämmelserna i
sjuklönelagen, men som ändå har en sjukpenninggrundande inkomst
som helt eller delvis grundar sig på inkomst av anställning,
beräknas sjukpenningen för de första fjorton dagarna som
tim-/dagberäknad sjukpenning. Ersättningen har anpassats till
den ordinarie arbetstiden eller motsvarande normala arbetstid då
den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete om han inte
blivit sjuk. Ersättning utges enbart för de dagar då den
försäkrade avstår från förvärvsarbete och fastställs med den
försäkrades sjukpenninggrundande inkomst som utgångspunkt.
Ersättningen per timme beräknas som kvoten av 65 % resp. 80 % av
den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst och hans
årsarbetstid, dvs. den ordinarie tid som den försäkrade beräknas
utföra förvärvsarbete mätt i timmar per år. Sedan rätten till
sjuklön införts har dessa regler för
sjukpenningberäkning sin huvudsakliga användning vid beräkningen
av tillfällig föräldrapenning.

Vid tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare om rätt till
sjuklön som gäller arbetsförmågans nedsättning eller huruvida
arbetstagarförhållande föreligger skall försäkringskassan kunna
lämna ersättning från sjukförsäkringen med ett skäligt belopp
(sjuklönegaranti).

Den som inte har rätt till sjukpenning eller som har en
sjukpenning som understiger 60 kronor (garantibeloppet inom
föräldraförsäkringen) kan genom frivilliga avgifter försäkra sig
för en sjukpenning som uppgår till lägst 20 och högst 60 kronor.

Såväl egenföretagare som frivilligt försäkrade kan välja en
karenstid av 3 eller 30 dagar och får då en motsvarande
nedsättning av avgifterna till försäkringen.

Den som fått sin sjukdom eller skada godkänd som arbetsskada
erhåller arbetsskadesjukpenning med en kompensationsgrad av 100
% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Under de 180 första
ersättningsdagarna är arbetsskadeförsäkringen dock samordnad med
sjukförsäkringen, vilket medför att endast sjukpenning enligt
AFL utbetalas för dessa dagar.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 gäller också särskilda regler om
ersättning vid arbetslivsinriktad rehabilitering. När en
försäkrad deltar i sådan rehabilitering utges
rehabiliteringspenning som utgör 100 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. Även rehabiliteringspenningen
kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
ersättning. Dessutom kan särskild ersättning utges för kostnader
i samband med rehabiliteringen.

Som sjukperiod räknas den tid under vilken en försäkrad i
oavbruten följd lider av sjukdom som föranleder rätt till
sjukpenning. Även tid då sjuklön, sjukpenning vid medicinsk
rehabilitering eller behandling och rehabiliteringspenning utges
omfattas av sjukperioden.

Om en försäkrads arbetsförmåga är varaktigt nedsatt på grund
av sjukdom eller annan nedsättning av den psykiska och fysiska
prestationsförmågan kan förtidspension utges i form av
folkpension och allmän tilläggspension (ATP). Är arbetsförmågan
inte varaktigt nedsatt men nedsättningen kan antas bli bestående
under avsevärd tid utges sjukbidrag enligt samma regler som
förtidspensionen. Sjukbidrag/förtidspension utges med hel, två
tredjedels eller halv förmån.

Förslag om ersättning vid sjukdom och ersättningsnivåer för
sjukbidrag/förtidspension

I proposition 1992/93:31 föreslås att fr.o.m. den 1 april 1993
skall i såväl sjuklönelagen som sjukpenningförsäkringen införas
ett system med karensdag den första dagen i sjuklöneperioden
resp. sjukperioden. För de två därpå följande dagarna föreslås
sjuklöne- och sjukpenningnivåerna vara oförändrade 75 resp. 65
%. En karensdag föreslås bli införd även för egenföretagare och
i den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Däremot skall någon
karensdag inte finnas när rehabiliteringspenning eller
sjukpenning i samband med medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering utges. De sjukpenningen näraliggande förmånerna
havandeskapspenning, smittbärarpenning, närståendepenning och
tillfällig föräldrapenning berörs inte av förslaget om
karensdag.

Av administrativa skäl skall karensdag beräknas för varje
arbetsgivare för sig. För den som har blandade
inkomstförhållanden skall karensdag räknas såväl när sjuklön
utges som när sjukpenning utges.

Förslaget om en karensdag inom sjuklönesystemet får betydelse
även för en försäkrad med godkänd arbetsskada som återgått till
arbetet men ånyo insjuknar i den sjukdom som föranlett rätt till
ersättning från arbetsskadeförsäkringen. För närvarande gäller
att någon ersättning från denna försäkring inte lämnas i fall av
recidiv som inträffar inom ramen för sjuklönesystemet. Enligt
propositionen bör av administrativa skäl någon särskild
anpassning till arbetsskadeförsäkringens regler inte heller ske
med anledning av att en karensdag införs inom sjuklönesystemet.
För den som inte omfattas av sjuklönesystemet kommer däremot
arbetsskadesjukpenning att utges efter samordningstidens slut
även för den första dagen i en sjukperiod.

För att karensdagen inte skall medföra att den som varit sjuk
dröjer med att återgå till arbetet för att inte riskera att
drabbas av ny karensdag föreslås i propositionen en ändring av
begreppet sjukperiod i samband med karensdag. Sålunda skall en
ny sjukperiod som börjar inom fem dagar från det en tidigare
sjukperiod avslutats betraktas som en fortsättning på den
tidigare sjukperioden när det gäller karensdag, ersättningens
storlek och sjuklöneperiodens längd.

Vidare föreslås i propositionen att ett allmänt högriskskydd
skall införas för att skydda den enskilde från ett alltför
omfattande inkomstbortfall till följd av en karensdagsregel.
Högriskskyddet föreslås bli utformat så att antalet karensdagar
under en tolvmånadersperiod blir begränsat till tio dels i
förhållande till en arbetsgivare som utger sjuklön, dels inom
sjukförsäkringen. Som första dag i tolvmånadersperioden skall
räknas den första dag då någon gått miste om sjukersättning till
följd av bestämmelserna om karensdag. För att administrationen
av högriskskyddet så långt möjligt skall kunna ske hos
arbetsgivaren föreslås att även det allmänna högriskskyddet
skall gälla för varje arbetsgivare för sig. Inte heller vid
blandade förvärvsförhållanden föreslås karensdagar hos en
arbetsgivare bli sammanlagda med karensdagar hos
försäkringskassan. Kostnadsansvaret för det allmänna
högriskskyddet skall enligt propositionen bäras inom
sjuklönesystemet av arbetsgivaren.

Det nuvarande högriskskyddet för personer som har en
omfattande och återkommmande sjukfrånvaro, och för vilket
försäkringskassan bär kostnadsansvaret, föreslås vara kvar
oförändrat som s.k. särskilt högriskskydd. Någon karensdag skall
därför inte beräknas för dem som omfattas av det särskilda
högriskskyddet.

Företag med en årlig lönesumma som -- bortsett från sociala
avgifter -- inte överstiger 90 basbelopp har i dag möjlighet att
teckna en frivillig försäkring mot höga sjuklönekostnader utom
för de två första sjuklönedagarna varje sjuklöneperiod. Denna
möjlighet föreslås finnas kvar. Eftersom införandet av en
karensdag innebär en förskjutning i tiden av de två första
sjuklönedagarna i varje sjuklöneperiod kommer effekterna av
detta att beaktas vid fastställandet av försäkringspremien för
år 1993.

I propositionen föreslås vidare att kompensationsgraderna inom
sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 april 1993 skall sänkas
från nuvarande 90 till 80 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten fr.o.m. den 91:a t.o.m. den 365:e dagen och till 70 %
av samma inkomst för tid därefter i en sjukperiod. Enligt
övergångsbestämmelserna skall vid tillämpning av den nya
bestämmelsen om sänkning av kompensationsnivån till 70 % i fall
då sjukperioden påbörjats före den 1 juli 1992 bortses från tid
före detta datum. Därigenom kommer en sänkning till nivån 70 %
att kunna ske tidigast den 1 juli 1993. Vidare föreslås att
kompensationsgraden för rehabiliteringspenning skall sänkas från
100 % till 95 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
Kompensationsgraden för sjukpenning som utges vid medicinsk
behandling eller medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b §
AFL föreslås, liksom kompensationsgraden för närståendepenning
och smittbärarpenning, höjd till 80 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten för de tre första dagarna i en
sjukperiod.

Som nämnts minskas sjukpenningen i motsvarande mån som en
arbetsgivare lämnar ersättning för bortfallet av de inkomstdelar
som grundat rätt till sjukpenningen till den försäkrade vid
sjukfall som varat längre än 90 dagar. I propositionen föreslås
i anslutning till nivåsänkningen inom sjukpenningförsäkringen
att en kompensation från arbetsgivaren med 10 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten skall kunna utges även efter den
90:e dagen i ett sjukfall utan att detta minskar sjukpenningen.
Även bestämmelserna om kompensation från arbetsgivaren för
förlust av inkomstdelar över 7,5 basbelopp ändras i motsvarande
mån.

När det gäller effekterna av förslaget om sänkta
kompensationsnivåer efter den 365:e dagen i ett sjukdomsfall
erinrar föredragande statsrådet om att bland de försäkrade som
är sjukskrivna mer än ett år finns både en grupp personer som
efter en begränsad tids behandling kommer att återgå i arbete
och en grupp personer som har livshotande sjukdomar. Han anser
därför att det kan finnas skäl att överväga om särskilda regler
skall införas för dessa båda grupper. Utformningen av en
undantagsregel i form av en särskild kompensationsgrad för dessa
situationer stöter dock, anför han, på stora problem när det
gäller att avgränsa vilka som skulle vara berättigade till högre
ersättning. En ytterligare utredning behövs om behovet av och
möjligheterna att införa sådana bestämmelser. Statsrådet avser
att återkomma till regeringen med sin bedömning i frågan innan
70-procentsnivån kommer att kunna tillämpas den 1 juli 1993.

Statsrådet framhåller vidare att det kan behövas en spärr så
att den försäkrade i ett mycket långt sjukfall inte på ett
relativt enkelt sätt kan undgå en sänkning av kompensationsnivån
genom kortare avbrott i en serie sjukdomsperioder. En sådan
spärr får dock inte vara utformad så att den motverkar
rehabilitering. Den bör vara enkel för försäkringskassan att
administrera och lätt för den försäkrade att förstå. En lösning
kan vara en bestämmelse med innebörd att vid beräkning av om en
sjukperiod förelegat under 365 dagar skall längre sjukperioder
sammanläggas om uppehållet mellan dem understiger ett bestämt
antal dagar. Även frågan om hur en sådan regel skall utformas
bör enligt propositionen närmare övervägas inom
regeringskansliet innan 70-procentsnivån börjar tillämpas.

I proposition 31 föreslås också nya nivåer för
sjukbidrag/förtidspension. Sådana förmåner skall kunna utges
i form av hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels
sjukbidrag/förtidspension. Hel förmån skall utges endast om
arbetsförmågan är helt nedsatt och inte som nu även om en ringa
del återstår. Tre fjärdedels förtidspension skall utges om
arbetsförmågan inte är helt nedsatt men är nedsatt med minst tre
fjärdedelar. Halv förtidspension skall utges om arbetsförmågan
är nedsatt i mindre grad men med minst hälften. En fjärdedels
förtidspension skall utges om arbetsförmågan är nedsatt med
mindre än hälften men med minst en fjärdedel. En fjärdedels
förtidspension bör enligt propositionen utges med restriktivitet
och främst komma i fråga när det efter en längre tids
sjukskrivning och rehabilitering konstateras en varaktig eller
för avsevärd tid nedsatt arbetsförmåga med minst en fjärdedel
till följd av sjukdom eller skada. I propositionen framhålls
särskilt att en nedsatt prestationsförmåga som har samband med
normalt åldrande inte skall ge rätt till en fjärdedels
förtidspension. Vidare framhålls i propositionen att de som
uppbär två tredjedels förtidspension när de nya reglerna träder
i kraft skall kunna behålla denna ersättningsnivå tills en
omprövning aktualiseras.

De föreslagna ändrade förtidspensionsnivåerna motiverar enligt
propositionen även en ändring vad gäller förtida resp.
uppskjutet uttag av ålderspension. En rätt till förtida resp.
uppskjutet uttag även av tre fjärdedels ålderspension föreslås
sålunda i propositionen. Vidare föreslås även rätten till
efterlevandepension bli anpassad till de nya nivåerna. För hel
efterlevandepension skall därför krävas att den efterlevande
makens möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete är helt
nedsatt.

Förslaget om ändrade nivåer kräver också anpassningar vad
gäller storleken av folkpensionen då även make erhåller pension
och förslag härom läggs fram i propositionen.

I motion 1992/93:Sf14 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkas
avslag på propositionen. Motionärerna motsätter sig bestämt att
en karensdag införs och att nivåerna för sjukpenning och
rehabiliteringsersättning sänks. Motionärerna redovisar i
stället ett alternativt besparingssätt som innebär att
inkomsttaket för sjuk- och föräldrapenningen ändras från 7,5
basbelopp till 5 basbelopp.

Utskottets bedömning

Som inledningsvis nämnts har regeringen och Socialdemokraterna
träffat en överenskommelse om att besparingar skall genomföras
inom sjukförsäkringen genom att en karensdag införs och nivåerna
för längre sjukfall än 90 dagar sänks. Utskottet ser ingen
anledning att frångå denna överenskommelse även om utskottet har
vissa synpunkter som redovisas nedan på enskildheterna i
förslagen. Utskottet anser också att de nu framlagda förslagen,
förutom den besparingseffekt de ger, har stora fördelar genom
att de på ett bättre sätt än hittills anpassar förmånsreglerna
till den situation som den enskilde försäkrade kan befinna sig
i. Härigenom kan arbetslinjen inom försäkringen hävdas.
Utskottet anser också att stor hänsyn tagits till sådana
försäkrade som skulle kunna drabbas alltför hårt av en
karensdag. Förändringen av begreppet sjukperiod och det allmänna
högriskskydd som föreslås vid sidan av det särskilda
högriskskydd, som redan finns och kommer att vara kvar, ger
enligt utskottets uppfattning ett tillfredsställande skydd mot
alltför kännbara effekter av en karensdag för personer som har
upprepade sjukdomsfall. Utskottet har således ingen erinran mot
att en karensdag införs i sjuklöne- och sjukförsäkringssystemen.
Utskottet har inte heller någon erinran mot att
kompensationsnivån vid sjukfall som varar fr.o.m. den 91:a
t.o.m. den 365:e dagen i ett sjukfall sänks till 80% med
hänsyn till att många av de försäkrade i detta tidsintervall
kommer att vara föremål för rehabiliteringsåtgärder som ger dem
en högre kompensationsnivå. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att föredragande statsrådet framhållit i propositionen
att förslagen rörande de långtidssjuka under de närmaste åren
kommer att ställa krav på ökade resurser för att tillgodose
ambitionerna såväl vad gäller rehabiliteringsarbetet som rimliga
handläggningstider för förtidspensionsärenden. Enligt honom bör
målet därvid vara att ingen långtidssjukskriven som passerar
ettårsgränsen får sin sjukpenning sänkt till 70 % utan att andra
alternativ än fortsatt sjukpenning har prövats. Utskottet
ansluter sig till denna bedömning.

När det gäller förslaget om en sänkt ersättningsnivå till 70 %
fr.o.m. den 366:e dagen i ett sjukfall kan en sådan lägre
ersättningsnivå sannolikt få till följd att omfattningen av
mycket långa sjukfall minskar. Utskottet delar också
föredragande statsrådets bedömning i propositionen att det med
nuvarande regler inte är tillfredsställande att den som bedöms
ha en klart bestående arbetsoförmåga skall övergå till
sjukbidrag efter omkring ett års sjukskrivning, medan den som
har en mer oklar rehabiliteringsprognos kan uppbära den högre
sjukpenningen under flera år.

Som framhållits i propositionen finns det bland de
långtidssjuka också försäkrade som passerar ettårsgränsen i sin
sjukdomsperiod på grund av att den medicinska rehabiliteringen
inte är avslutad och arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
därför ännu inte är meningsfulla. Det finns också försäkrade för
vilka arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder inte är
meningsfulla och för vilka sjukbidrag inte heller är aktuellt.
Utskottet förutsätter att frågan om en tillfredsställande
kompensation för dessa grupper kan få en acceptabel lösning
genom att kompletterande förslag läggs fram för riksdagen under
innevarande riksmöte, så att erforderliga regler kan träda i
kraft innan den nya nivån 70 % börjar tillämpas den 1 juli 1993.
Utskottet förutsätter också att regeringen samtidigt återkommer
med förslag om en regel som innebär en spärr mot möjligheterna
att kringgå en sänkning av kompensationsnivån till 70 % genom
att den försäkrade friskskriver sig kortare perioder. Utskottet
kan under dessa förutsättningar biträda den föreslagna
nivåsänkningen. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Utskottet biträder även förslaget om sänkning av
kompensationsgraden för rehabiliteringspenningen.

Vad gäller den tillåtna kompensationen från arbetsgivarna
efter den 90:e dagen i ett sjukfall utan att sjukpenningen skall
minskas är utskottets uppfattning att en sådan kompensation
riskerar att motverka syftena med nivåsänkningarna såväl när det
gäller de samhällsekonomiska besparingarna som när det gäller
att hävda arbetslinjen. Risken finns också att de föreslagna
nivåförändringarna inte kommer att gälla lika för alla
försäkrade. Utskottet kan förutse att en sådan rätt till
kompensation från arbetsgivarna möjligen av administrativa skäl
kan behövas i samband med att en undantagsregel om
sammanläggningar av perioder införs. Frågan härom kan dock
övervägas närmare inom regeringskansliet, och utskottet ser nu
ingen anledning att biträda propositionens förslag i denna del.

Utskottet tillstyrker de föreslagna förändringarna av nivåerna
för sjukbidrag och förtidspension liksom förslaget att en
fjärdedels sjukpenning skall kunna utges även efter 365 dagar i
ett sjukfall. Utskottet vill liksom regeringen markera att den
nya nivån en fjärdedels sjukbidrag/förtidspension inte är avsedd
att tillämpas när prestationsförmågan är nedsatt i samband med
normalt åldrande och att nivån skall tillämpas restriktivt.
Utskottet erinrar om att det i dag finns personer som till följd
av varaktig arbetsoförmåga beviljats hel förtidspension trots
att de har en restarbetsförmåga som kan uppgå till en sjättedel
av hel arbetsförmåga. Dessa pensionsfall bör enligt utskottets
uppfattning inte omprövas med anledning av de nya nivåerna, om
det inte samtidigt föreligger andra omständigheter som
föranleder en ändring av pensionsförhållandet.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion
1992/93:Sf14.

Rehabilitering

Fr.o.m. år 1992 gäller nya regler om försäkringskassornas
ansvar för arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk
ersättning till de försäkrade vid sådan rehabilitering (prop.
1990/91:141, SfU:16, rskr. 303). Genom samtidiga ändringar i
arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140, AU22) har även
arbetsgivarens ansvar för förbättringar av arbetsmiljön vidgats,
och arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt
sätt organiserad anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för
att han skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt de nya
rehabiliteringsreglerna i AFL.

Frågor om rehabilitering och rehabiliteringsersättning
regleras i 22 kap. AFL. Enligt dessa regler skall arbetsgivaren,
om det inte framstår som obehövligt, påbörja en
rehabiliteringsutredning antingen när den försäkrade till följd
av sjukdom har varit helt eller delvis frånvarande från sitt
arbete under längre tid än fyra veckor i följd eller när den
försäkrades arbete ofta har avbrutits av kortare sjukperioder
eller när den försäkrade begär det. Utredningen skall göras i
nära samråd med den anställde. I arbetsgivarens ansvar ingår
också att vidta de arbetslivsinriktade
rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i
anslutning till den egna verksamheten. Försäkringskassan skall
samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för
rehabiliteringsverksamheten och ansvara för att rehabilitering
kommer till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör
sina åtaganden. Försäkringskassan skall också upprätta en
rehabiliteringsplan om den försäkrade är i behov av någon
arbetslivsinriktad åtgärd.

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL utges när en
försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt
med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att
helt eller delvis förebygga eller häva nedsättningen av
arbetsförmågan. Rehabiliteringsersättning består av
rehabiliteringspenning som utges med 100 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten och särskilt bidrag. Utskottet
har ovan tillstyrkt att rehabiliteringspenningens
kompensationsgrad sänks till 95 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten fr.o.m. den 1 april 1993. Någon tidsgräns för hur
länge ersättning kan utges föreligger inte.

För budgetåret 1992/93 har avsatts 700 miljoner kronor för
försäkringskassornas köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster.

Några motioner som väckts under den allmänna motionstiden och
två motionsyrkanden som väckts med anledning av proposition
1992/93:30 om ändring av begreppet arbetsskada tar upp frågor om
rehabilitering.

I motion 1991/92:Sf291 av Lena Boström m.fl. (s) anför
motionärerna att det finns problem med att få arbetsgivaren att
betala utrednings- och rehabiliteringsinsatser för sina
anställda. Detta har inneburit att försäkringskassorna har
hamnat i en svår situation som finansieringsansvariga för
rehabiliteringsinsatser, och motionärerna anser att kassorna
måste kunna få en mer flexibel möjlighet att använda medlen för
yrkesinriktad rehabilitering. Motionärerna anser också att
ytterligare medel måste tillföras kassorna för finansiering av
utbildningsplatser.

I motion 1991/92:Fi209 yrkande 13 av Lars Werner m.fl. (v) och
motion 1992/93:Sf6 yrkande 2 av Berith Eriksson m.fl. (v) begärs
tillkännagivanden om åtgärder för att förbättra arbetsskadades
rehabilitering. I motionerna framhålls att ökningen av
arbetsskadorna beror på dåliga arbetsmiljöer.

Med hänsyn till att de nya reglerna om rehabilitering och
bevakning av arbetsmiljön varit i kraft endast kort tid är det
enligt utskottets uppfattning ännu för tidigt att uttala sig om
effektiviteten inom det nya systemet. Utskottet anser det
väsentligt att försäkringskassan förmår arbetsgivarna att ta det
ansvar som ålagts dem för rehabilitering och för en anpassning
av arbetsförhållandena till den enskilde arbetstagarens
förutsättningar. Utskottet anser det också -- särskilt mot
bakgrund av de förändringar av ersättningsnivåerna vid sjukdom
som utskottet ovan tillstyrkt -- väsentligt att
försäkringskassorna får erforderliga resurser för köp av
yrkesinriktade rehabiliteringstjänster. Resursbehovet får
emellertid prövas vid budgetarbetet, och någon särskild åtgärd
med anledning av motionerna 1991/92:Fi209 yrkande 13 och
1992/93:Sf6 yrkande 2 anser utskottet inte påkallad.

I motion 1992/93:Sf7 yrkande 4 av Ian Wachtmeister och Leif
Bergdahl (nyd) begärs ett tillkännagivande om att arbetsskadade
som anstränger sig att återgå till arbete genom aktiv
rehabilitering skall få högre ersättning.

I en rehabiliteringssituation är det av stor vikt att åtgärder
vidtas snarast möjligt alldeles oavsett anledningen till
situationen. Inom arbetsskadeförsäkringen gäller en
samordningstid om 180 dagar inom vilken ersättning utges med
samma belopp som inom den allmänna sjukförsäkringen. Denna
ersättning är lägre än den rehabiliteringspenning som kan utges.
Utskottet har ovan tillstyrkt att rehabiliteringspenningens
kompensationsgrad sänks till 95 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten. Efter samordningstidens slut kan dock
arbetsskadesjukpenning utges även i rehabiliteringssituationer
med ett högre belopp än denna rehabiliteringspenning. Utskottet
erinrar också om att en arbetstagare är skyldig att underkasta
sig föreslagna åtgärder och att i annat fall ersättningen kan
komma att dras in. Utskottet anser vidare att den kommande
beredningen om sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har möjlighet
att uppmärksamma de eventuella problem som kan föreligga med
rehabilitering av arbetsskadade personer. Utskottet avstyrker
med det anförda bifall till motion 1992/93:Sf7 yrkande 4.

Siw Persson (fp) riktar i motion 1991/92:Sf284 kritik mot
handläggningen av rehabiliteringsärenden, framför allt vad
gäller den låga andelen upphandlade privata tjänster. Motionären
begär ett tillkännagivande till regeringen om en effektivare
rehabilitering.

Utskottet har begärt yttrande över motion Sf284 från
Riksförsäkringsverket och även berett Försäkringskasseförbundet
tillfälle att yttra sig.

Riksförsäkringsverket anser att vad som anförs i motionen om
att rehabiliteringskonsulenternas "remissrätt" lett till en
ström av klagomål är en grov överdrift. Kassornas möjligheter
att köpa rehabiliteringstjänster har enligt verket snarare
uppfattats positivt av de sjukskrivna och lett till krav på
ökade insatser. Verket uppger att kassornas inköp av tjänster
från privata producenter under de två år som gått sedan
möjligheten infördes har ökat från 5,4 % till 24 % av det
sammanlagda köpet. Av inköpta tjänster för totalt 330 miljoner
kronor avsåg 77,5 miljoner kronor köp från privata producenter.

Försäkringskasseförbundet delar motionärens uppfattning att
det är lönsamt att satsa på tidig rehabilitering, men framhåller
att de i motionen framförda sakförhållandena ej i någon del
tycks äga generell giltighet. Förbundet uppger att även om det i
dagsläget troligtvis finns en övervikt för köp hos offentliga
producenter kan det nämnas att Stockholmskassan använt merparten
till köp hos privata rehabiliteringsproducenter. Enligt ett
yttrande från Stockholmskassan som fogats till förbundets
yttrande har 93 % av producenterna som tillhandahållit/sålt
rehabiliteringstjänster till kassan varit privata.

Försäkringskasseförbundet erinrar om att inom hela
socialförsäkringsadministrationen pågår en ständig uppföljnings-
och utvärderingsverksamhet. Vidare hänvisar förbundet till att
Riksförsäkringsverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna
särskilda uppföljningsrapporter. Förbundet anser att om man
skulle strypa tillförseln av medel för utbildning m.m. skulle
detta ge oreparerbara effekter för rehabiliteringsverksamheten
och för kassornas strävan att bringa ner ohälsotalet.
Försäkringskasseförbundet föreslår att utskottet avstyrker
bifall till motionen.

Utskottet finner, mot bakgrund av vad som framförts i
remissyttrandena och av att erfarenheterna av
försäkringskassornas arbete med rehabilitering än så länge är
relativt begränsade och fortlöpande följs upp, att motion
1991/92:Sf284 bör avslås.

I ytterligare en motion av Siw Persson (fp), 1991/92:Sf285
yrkande 2, tar motionären upp frågor om köp av
rehabiliteringstjänster, och då särskilt tjänster för
psykologisk utredning och behandling. Motionären begär ett
tillkännagivande om fördelningen av medlen i detta hänseende för
tidig och samordnad rehabilitering. Samma fråga tas upp i motion
1991/92:Sf257 (delvis) av Gudrun Schyman m.fl. (v).

Som nämnts har för budgetåret 1992/93 avsatts 700 miljoner
kronor för försäkringskassornas köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster. I utskottets betänkande 1990/91:SfU16
anges att det av proposition 1990/91:141 klart framgår att
rehabiliteringsersättning inte skall kunna utges under den tid
då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering, utan de åtgärder som berättigar till
rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och
vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den
försäkrades sida. Utskottet avstyrker med det anförda bifall
till motionerna 1991/92:Sf285 yrkande 2 och 1991/92:Sf257 i
denna del.

Motion 1991/92:Sf244 av Sigge Godin och Charlotte Branting
(fp) tar upp den betydelse Rygginstitutet har för
rehabiliteringen av personer med nack- och ländryggsbesvär.
Motionärerna erinrar om att både personer som har anställning
och sådana som är arbetslösa eller varslade remitteras till
rygginstituten. Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna om
rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag har
Riksförsäkringsverket inte jämställt utbildningen vid
Rygginstitutet med utbildning inom det reguljära
utbildningsväsendet. Kostnaderna måste därför finansieras med de
särskilda medel försäkringskassorna fått för köp av
rehabiliteringstjänster. Resultatet blir enligt motionärerna att
medlen inte räcker till. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om att det särskilda bidraget skall kunna utgå även vid
utbildning vid rygginstituten.

Regeringen har meddelat föreskrifter om
rehabiliteringsersättning vid utbildning i förordningen
(1991:1321) om rehabiliteringsersättning. Enligt denna får
rehabiliteringsersättning i form av särskilt
bidrag lämnas för ordinarie kursavgifter inom det reguljära
utbildningsväsendet och vid studieförbund.

Av Riksförsäkringsverkets rapport om rehabiliteringsarbetet
under budgetåret 1990/91 (RFV ANSER 1991:11) framgår att ca 3 %
av de särskilda rehabiliteringsmedlen eller 6 678 000 kronor
avsåg köp av tjänster från rygginstituten. Av verkets rapport
för budgetåret 1991/92 (RFV ANSER 1992:10) framgår att
motsvarande procentsats detta budgetår var 5 % och kostnaden 23
657 000 kronor.

Enligt utskottets uppfattning är det för tidigt att uttala
sigi frågan om det finns anledning att utvidga bestämmelserna
för när det särskilda bidraget inom rehabiliteringsersättningen
skall kunna utgå. En utvidgning av kretsen som omfattas av det
särskilda bidraget kan få långtgående ekonomiska konsekvenser.
Utskottet, som anser det värdefullt att sådana tjänster som
tillhandahålls vid Rygginstitutet kan användas i
rehabiliteringsarbetet, utgår emellertid från att
Riksförsäkringsverket vid sin löpande uppföljning uppmärksammar
behovet av medel för detta. Någon riksdagens åtgärd är inte
påkallad med anledning av motion 1991/92:Sf244.

Höjd arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen

Sjukförsäkringen finansieras till 85 % av socialavgifter från
arbetsgivare och egenföretagare och till 15 % över
statsbudgeten. Sjukförsäkringsavgiften från arbetsgivare utgör
7,8 % och från egenföretagare 9,6% av avgiftsunderlaget.
Skillnaden beror till en del på att arbetsgivaravgiften satts
ner i samband med att arbetsgivarna blev skyldiga att utge
sjuklön under de första 14 dagarna av ett sjukfall.

De direkta ekonomiska konsekvenserna av att en karensdag
införs uppkommer, enligt vad som redovisas i proposition 31,
till större delen inom ramen för sjuklönesystemet, eftersom det
i flertalet sjukfall numera blir fråga om ersättning i form av
sjuklön de första 14 dagarna i sjukperioden. För arbetsgivarnas
del uppgår den beräknade summan av minskad utbetalning av
sjuklön och minskad utbetalning av arbetsgivaravgift på
sjuklönen till ca 4 000 miljoner kronor. Detta motsvarar i
princip en höjning av arbetsgivaravgiften med 0,63 %. Med hänsyn
till att de föreslagna regeländringarna skall träda i kraft
först den 1 april 1993 bör avgiften till sjukförsäkringen höjas
med 0,47 procentenheter till 8,27 % av avgiftsunderlaget fr.o.m.
den 1 januari 1993 och med ytterligare 0,16 procentenheter till
8,43 % av avgiftsunderlaget fr.o.m. den 1 januari 1994. Därmed
avses förändringen bli neutral för arbetsgivarna som grupp.

Avslagsyrkandet i motion 1992/93:Sf14 synes omfatta även detta
förslag i proposition 31.

Utskottet har ingen erinran mot propositionen i denna del och
avstyrker bifall till motionen i denna del.

Allmän sjukförsäkringsavgift

I proposition 1992/93:136 föreslås att en allmän
sjukförsäkringsavgift införs av statsfinansiella skäl och som
ett första steg mot den nya försäkringsmodell som en särskild
beredning skall föreslå. Förslaget, som enligt propositionen kan
komma att bli en övergångslösning, innebär att en allmän
sjukförsäkringsavgift om 0,95 % fr.o.m. den 1 januari 1993 tas
ut på förvärvsinkomster upp till 7,5 basbelopp. Avgiften skall
betalas av den enskilde och bidra till finansieringen av
sjukförsäkringen. Underlaget för avgiften skall vara den
pensionsgrundande inkomsten. Avgiften skall inte tas ut av den
som vid årets ingång fyllt 65 år. Däremot föreslås inte någon
nedre åldersgräns. Avgift skall inte heller tas ut av den som
uppbär förvärvsinkomster som understiger 32 % av det vid årets
ingång gällande basbeloppet, dvs. samma gräns som enligt 2 kap.
4 § lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
gäller för fysiska personer vid skyldighet att lämna
självdeklaration. I propositionen erinras om att regeringen i
proposition 1992/93:50 föreslagit att gränsen för
deklarationsskyldighet skall sänkas till 25 % av basbeloppet för
år 1994. Samtidigt bör, enligt den förevarande propositionen,
även gränsen för när sjukförsäkringsavgift skall erläggas
justeras till 25 % av basbeloppet.

Underlaget för avgiften skall enligt propositionen bestämmas
av skattemyndigheten i samband med taxeringen till statlig och
kommunal skatt. Avgiften bör ingå i såväl den debiterade
preliminära skatten som i sådan preliminär skatt som betalas
genom skatteavdrag. Avgiften bör fastställas i samband med
taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt och uppbäras
enligt bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272). För att
underlätta för den som betalar avgiften och för att avgiften
skall kunna hanteras av skattemyndigheten inom ramen för den
förenklade självdeklarationen föreslås att debiterad avgift
skall dras av från den taxerade förvärvsinkomsten innan
skattemyndigheten drar av grundavdraget.

I motion 1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) motsätter sig
motionärerna att den allmänna sjukförsäkringsavgiften skall vara
avdragsgill vid taxeringen. Motionärerna anser i stället att
avgiften av rättviseskäl bör utformas som en icke avdragsgill
nettoavgift som är lika för alla, och de hemställer att
riksdagen beslutar i enlighet med detta förslag.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf19 att
riksdagen avslår proposition 136. Enligt motionärerna är det
problematiskt att låta hela sjuk- och arbetsskadeförsäkringen
övertas av arbetsmarknadens parter. De anser att det finns en
allvarlig risk för att en arbetsgivare i stället för att vidta
rehabiliteringsåtgärder väljer att försöka avhända sig ansvaret
genom förtidspensionering. Motionärerna anför vidare att
personer som av någon anledning utestängs från arbetslivet
kommer att få en sämre ställning i ett försäkringssystem som
vilar på egenavgifter och är arbetslivsanknutet.

Enligt den överenskommelse som träffats mellan regeringen och
socialdemokraterna skall en allmän sjukförsäkringsavgift
införas. Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker bifall
till motion 1992/93:Sf19. I överenskommelsen anges inte hur
avgiften tekniskt skall utformas. Med hänsyn till att
socialavgifter från såväl arbetsgivare som egenföretagare är
avdragsgilla vid beskattningen biträder utskottet den
konstruktion med avdragsrätt även för den allmänna
sjukförsäkringsavgiften som valts i propositionen. Utskottet
avstyrker således bifall även till motion 1992/93:Sf18.

Minskade utbetalningar av pensioner

Pensionerna, såväl från folk- som tilläggspensioneringen, är
liksom en del andra sociala förmåner knutna till basbeloppet
inom den allmänna försäkringen. Bestämmelserna om basbeloppet,
som fastställs av regeringen varje år, återfinns i 1 kap. 6 §
AFL. Basbeloppet är knutet till konsumentprisindex och
fastställs, efter beräkningar av SCB, varje år av regeringen.
Basbeloppet utgör 29 700 kronor multiplicerat med det tal
(jämförelsetal) som anger förhållandet mellan det allmänna
prisläget i oktober året före det som basbeloppet avser och
prisläget i oktober 1989. Därvid skall bortses från de
prisförändringar som följer av ändringar av den statliga
fastighetsskatten, av indirekta skatter och av räntebidrag inom
bostadsbidragssystemet, allt i den mån åtgärderna vidtagits för
att finansiera den sänkning av den statliga inkomstskatten som
genomförts åren 1990 och 1991. Basbeloppet uppgår för år 1993
till 34 400 kronor.

I proposition 1992/93:116 erinras om att flera
åtstramningsåtgärder har berört den yrkesverksamma befolkningen.
Mot den bakgrunden har det ansetts motiverat att åtgärder även
vidtas på pensionsområdet. I propositionen föreslås därför i
enlighet med överenskommelsen mellan regeringen och
socialdemokraterna att pensionsbeloppen fr.o.m. den 1 januari
1993 skall minskas med 2 %. Lagtekniskt kommer minskningen till
uttryck genom att pensionsutbetalningarna knyts till ett nytt
begrepp i AFL, ett särskilt basbelopp, som utgör 98 % av
basbeloppet. Detta särskilda basbelopp skall användas vid
beräkning av folk- och tilläggspension i form av ålderspension,
förtidspension, efterlevandepension och barntillägg enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, pensionstillskott enligt lagen
(1969:205) om pensionstillskott, hustrutillägg enligt lagen
(1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till
folkpension samt delpension enligt lagen (1979:84) om
delpensionsförsäkring. Däremot berörs inte de särskilda
pensionsförmånerna handikappersättning, vårdbidrag och särskilt
pensionstillägg för långvarig vård av sjukt eller handikappat
barn.

Två motioner har väckts med anledning av förslaget om minskade
pensionsutbetalningar. I motion 1992/93:Sf12 yrkar Johan
Lönnroth m.fl. (v) avslag på förslaget av konjunktur- och
fördelningspolitiska skäl. Hugo Hegeland (m) anför i motion
1992/93:Sf13 att besparingseffekterna på pensionssystemet
överförs på arbetsskadeförsäkringen genom att
arbetsskadelivräntorna är samordnade med pensionsförmånerna.
Motionären begär ett tillkännagivande om detta.

Utskottet anser att det är nödvändigt att göra besparingar
även på pensionsområdet för att ekonomin skall kunna
stabiliseras. Den reduktion av pensionsutbetalningarna som
föreslås i propositionen får emellertid ses som en tillfällig
åtgärd i detta syfte. Utskottet finner därför att det är onödigt
och även missvisande att införa ett nytt begrepp "särskilt
basbelopp" i AFL eftersom detta kan leda till att den allmänna
tilltron till att pensionssystemet även framgent skall vara
värdesäkrat genom basbeloppet kan rubbas. Utskottet anser därför
att begreppet "särskilt basbelopp" skall utmönstras ur de
framlagda lagförslagen och att den reduktion som nu är aktuell
endast skall uttryckas som en procentuell minskning vid
pensionsberäkningarna.

Det anförda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion
1992/93:Sf12.

Vad avser det problem som uppmärksammats i motion 1992/93:Sf13
medför, som motionären påpekat, en minskning av
pensionsutbetalningen att arbetsskadeförsäkringen belastas med
motsvarande utgift. Skulle detta åtgärdas genom att även
livräntorna minskas med två procent uppkommer emellertid den
effekten att kostnaden vältras över på
arbetsmarknadsförsäkringarna. Enligt trygghetsförsäkring vid
arbetsskada (TFA) skall samordning ske mellan den
arbetsskadelivränta som utgår enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring (LAF) och TFA. Även TFA-ersättningarna är
värdesäkrade genom basbeloppet i AFL. Utskottet anser dock att
det finns anledning för regeringen att uppmärksamma problemet
med kostnadsövervältringen till följd av samordningen mellan
pensionerna och arbetsskadelivräntorna, och utskottet föreslår
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf13 som sin mening
ger regeringen detta till känna.

Minskning av studiestödet

Mot bakgrund av att såväl den yrkesverksamma befolkningen som
pensionärerna får vidkännas en minskning av sin standard ser
utskottet ingen anledning att inte också de studerande skall
kunna bära en del av de nödvändiga åtstramningarna. Utskottet
föreslår därför att i de sammanhang som basbeloppet används vid
utbetalningen av studiestödsförmåner och vid återbetalning av
studielån en motsvarande minskning som föreslagits för
pensionsutbetalningarna skall ske. Utskottet föreslår en ändring
i 1 kap. 7 § studiestödslagen och en ny övergångsbestämmelse
till 8 kap. samma lag.

Enligt utskottets mening bör den ovan föreslagna reduceringen
av studiemedlen kunna ersättas med en alternativ och större
besparing inom studiemedelssystemet fr.o.m den 1 juli 1993.
Därvid bör övervägas att minska bidragsdelen inom
studiemedelssystemet med fyra procentenheter så att det totala
studiemedelsbeloppet uppgår till 176 procent av basbeloppet.
Vidare bör övervägas att slopa rätten till studiemedel vid
deltidsstudier, eftersom deltidsstuderande i regel torde ha
tillräckliga arbetsinkomster för att kunna bedriva sina studier
utan studiemedel.

Kompensation till de sämst ställda pensionärerna

Höjt pensionstillskott

Pensionstillskotten har till syfte att ge en pensionär med låg
eller liten ATP en viss lägsta garanterad nivå på
pensionsförmånerna. Till en ålderspensionär utges
pensionstillskott med högst 54 % av basbeloppet och till en
förtidspensionär med högst 104 % av basbeloppet.

I samband med överenskommelsen om åtgärder för att stabilisera
den svenska ekonomin utlovades att 500 miljoner kronor skulle
tillföras de sämst ställda pensionärerna för att mildra
effekterna av den generella reduceringen av pensionsförmånerna.
I proposition 1992/93:134 om förändringar i de kommunala
bostadstilläggen m.m. föreslås att 300 miljoner kronor används
för att höja pensionstillskotten fr.o.m. den 1 januari 1993. För
en ålderspensionär föreslås pensionstillskottet höjt till högst
55,5 % av basbeloppet reducerat med 2% och för en
förtidspensionär till högst 105,5 % av basbeloppet reducerat med
2 %.

I motion 1992/93:Sf20 (delvis) av Berith Eriksson m.fl. (v)
begärs att pensionstillskotten skall höjas den 1 februari 1993
och utges retroaktivt även för januari månad detta år.

Eftersom regeringens förslag innebär att pensionstillskotten
skall höjas redan den 1 januari 1993 föranleder motion
1992/93:Sf20 i denna del ingen åtgärd.

Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna höjningen av
pensionstillskotten.

Kommunala bostadstillägg

Förlängd giltighet av lagen om särskilt kommunalt
bostadstillägg

Särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension (SKBT)
utges sedan den 1 januari 1991 till pensionärer som är
berättigade till kommunalt bostadstillägg (KBT) och som på grund
av storleken på sin pension och utgiften för bostaden inte når
upp till Socialstyrelsens socialbidragsnorm. Lagen (1991:162) om
särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension
tidsbegränsades vid sin tillkomst i avvaktan på förslag från
kommittén för översyn av kommunalt bostadstillägg. I mars 1992
överlämnade kommittén sitt betänkande (SOU 1992:21) Bostadsstöd
till pensionärer. Betänkandet har remissbehandlats och bereds
inom regeringskansliet. Enligt proposition 1992/93:36 om vissa
frågor inom den kommunala ekonomin bedöms det förstatligande av
bostadsstödet som föreslås av kommittén inte kunna genomföras
under år 1993. Enligt proposition 1992/93:134 om förändringar i
de kommunala bostadstilläggen m.m. är avsikten att ett
förstatligande skall ske fr.o.m. år 1995.

I proposition 1992/93:116 föreslås att giltighetstiden för
lagen om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension
förlängs till utgången av år 1993.

Utskottet har ingen erinran mot förslaget.

Kommunalt bostadstillägg till folkpension för år 1993

Kommunalt bostadstillägg (KBT) är en inkomstprövad förmån. KBT
utbetalas enligt grunder som kommunen bestämmer, men
inkomstprövningen sker enligt regler som finns fastställda i
lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension. Enligt dessa regler skall förmånen minskas med
35 % av den del av den försäkrades årsinkomst som överstiger 1
000 kronor för en ensamstående pensionär resp. 1 500 kronor för
ett pensionärspar. Som inkomst räknas inte folkpension eller ATP
till den del pensionen föranlett minskning av
pensionstillskottet eller vissa andra ersättningar. För en
ålderspensionär räknas inte heller inkomst av anställning eller
intäkt av aktiv näringsverksamhet som inkomst. Däremot beaktas
förmögenhet vid inkomstprövningen.

I proposition 1992/93:134 föreslås en ändring i
inkomstprövningsreglerna som innebär att för den del av
pensionärens årsinkomst som överstiger ett och halvt basbelopp
minskas KBT med 40 %. För inkomster under detta belopp är
reglerna oförändrade.

Utskottet biträder förslaget.

Kommunerna erhåller enligt förordningen (1979:830) om
statsbidrag till kommunalt bostadstillägg till folkpension
statsbidrag med 25 % av sina kostnader för de kommunala
bostadstilläggen (KBT) under förutsättning att kommunerna täcker
minst 80 % av den del av månadskostnaden för bostaden som
överstiger 80 men ej 1 900 kronor för ensamstående och 2 050
kronor för ett pensionärspar. Statsbidrag kan också utges för
KBT till personer som bor på ålderdomshem eller sjukhem under
förutsättning att KBT:t inte täcker bostadskostnader som utgör
en del av en avgift för vars bestämmande endast pensionärens
inkomst får läggas till grund.

Statsbidrag utgår vidare enligt förordningen (1991:228) om
statsbidrag till särskilt kommunalt bostadstillägg till
folkpension med 40 % av kommunens kostnader för särskilt
kommunalt bostadstillägg (SKBT).

Under riksmötet 1991/92 beslutade riksdagen om ett nytt
statligt utjämningsbidrag till kommunerna (prop. 1991/92:150 del
II, bet. 1991/92:FiU29, rskr. 345). Härvid förutsattes bl.a. att
bostadsstödet till pensionärer skulle överföras till statligt
huvudmannaskap fr.o.m. den 1 januari 1993. För att ekonomiskt
reglera denna förändring minskades den totala statsbidragsramen
till kommunerna med 4 860 miljoner kronor för år 1993, vilket
belopp motsvarade kommunernas statsbidragsberättigade
nettokostnad för KBT under året.

I proposition 1992/93:116 föreslås att en kommun, utöver
ordinarie statsbidrag till KBT, skall erhålla statsbidrag med
75% av kommunens kostnader för KBT under år 1993. Förslaget
föranleds av att ett förstatligande av bostadsstödet inte bedöms
kunna ske under år 1993. I propositionen föreslås också att
statsbidraget till det särskilda kommunala bostadstillägget
skall utges med 100 % av kommunens kostnader för detta
bostadstillägg under år 1993.

I proposition 1992/93:134 återkommer regeringen med ett nytt
förslag till statsbidrag till KBT fr.o.m. den 1 mars 1993.
Anledningen är att regeringen bedömt att en viss del av de medel
som avsatts för åtgärder för att stärka ekonomin för de
pensionärer som har det sämst ställt skall användas för att
förbättra de kommunala bostadstilläggen. De i propositionen
föreslagna nya statsbidragsreglerna för KBT innebär att kommunen
skall erhålla statsbidrag med 70 % av sina kostnader för den
statsbidragsberättigade delen av KBT under förutsättning att
kommunen enligt sina grunder för KBT ersätter minst 85 % av
pensionärens bostadskostnader inom intervallet 150--2800
kronor/månad. Dessa regler skall vara desamma för en ensam
pensionär som för ett pensionärspar. Vidare föreslås att
statsbidrag inte skall utges för sådana delar av pensionärens
kostnad som överstiger 95 % av bostadskostnaden. I propositionen
framhålls att det i dag finns kommuner enligt vilkas grunder den
statsbidragsgrundande bostadskostnaden täcks till 85--95 %. För
att säkerställa att pensionärerna i dessa kommuner inte drabbas
av minskade KBT till följd av de ändrade statsbidragsreglerna
bör det i statsbidragsförordningen införas en bestämmelse av
innebörd att kommuner med sådana bidragsgrunder förhindras att
sänka nivåerna för sina KBT.

Enligt propositionen är den föreslagna procentsatsen för
statsbidraget beräknad så att statsbidraget motsvarar statens
kostnad för KBT enligt nu gällande regler, återläggning av de
4860 miljoner kronor som tidigare lyfts av kommunerna samt de
särskilda medel som är avsatta för åtgärder inom KBT-området för
pensionärer som har det sämst ställt. Den kostnad som skall
betalas av kommunerna motsvarar dels den kostnad kommunerna har
enligt nuvarande regelsystem, dels ytterligare 600 miljoner
kronor som tas ur det utrymme om 700--900 miljoner kronor för
ökat avgiftsuttag som kommunerna kan uppbära genom förslagen i
proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och
handikappomsorgen. Denna proposition har behandlats av
socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU12.

Någon ändring av statsbidraget till SKBT i förhållande till
vad som föreslagits i proposition 1992/93:116 föreslås inte i
proposition 1992/93:134.

Med anledning av förslaget i proposition 1992/93:134 om ändrat
statsbidrag till KBT har väckts två motioner.

I motion 1992/93:Sf21 av Doris Håvik m.fl. (s) framhålls att
det med hänsyn till de sämst ställda pensionärerna är angeläget
att riksdagen kan fatta beslut om ett nytt bostadsstöd redan
under år 1992. Motionärerna lägger fram ett alternativt förslag
till statsbidragsregler för KBT, som de anser har en bättre
fördelningsprofil och ligger inom ramen för samma ekonomiska
utrymme som regeringens förslag. Motionärernas förslag innebär
följande:
Pensionären betalar en egenavgift om 180 kronor per månad.
Pensionären får bidrag till hyreskostnaden däröver med 80 %.
Bidrag (80 %) till hyreskostnader över 3 000 kronor per månad
endast till den del av bostadsytan som är 70 kvm eller mindre.
Pensionären garanteras en minimistandard. En pensionär med
ingen eller låg ATP skall ha 3 500 kronor per månad att leva av
när hyran är betald.

Motionärerna begär att riksdagen beslutar om ett bostadsstöd
till pensionärer i enlighet med det anförda.

Berith Eriksson m.fl. (v) begär i motion 1992/93:Sf20 i denna
del ett tillkännagivande om att pensionärerna skall få
kompensation genom att KBT höjs redan fr.o.m. den 1 februari
1993 och att det högre KBT:t skall utges retroaktivt även för
januari 1993.

Utskottet har prövat om det förslag som lagts fram i motion
1992/93:Sf21 eller delar av det skulle leda till ett bättre
bostadsstöd för pensionärerna. Utskottet har funnit att
förslaget främst i den del det avser KBT för bostadskostnader
över 3 000 kronor skulle vara särskilt gynnsamt för den som har
hög inkomst och bor i en dyr lägenhet. Den föreslagna höjningen
av den undre gränsen, det s.k. golvet, skulle också medföra en
betydande fördyring för de sämst ställda pensionärerna.
Utskottet kan vid sina beräkningar av kostnaderna för förslaget
inte heller finna att dessa håller sig inom ramen för
tillgängligt utrymme för statsbidrag till KBT. Däremot har
utskottet funnit att det kan finnas utrymme för att höja den
övre gränsen i det statsbidragsberättigade intervallet till
3000 kronor och utskottet föreslår en sådan höjning. I övrigt
förordar utskottet att propositionens förslag genomförs och
avstyrker bifall till motion 1992/93:Sf21.

Utskottet kan med hänsyn till att kommunerna behöver få en
skälig tid att förbereda genomförandet av de ändrade reglerna
inte heller tillstyrka motion 1992/93:Sf20 i denna del.

Anslagsfrågor

Förslagen om ändrade statsbidrag till KBT och SKBT och höjda
pensionstillskott föranleder ökade kostnader under innevarande
budgetår för anslaget Bidrag till kommunala bostadstillägg till
folkpension med 2 500 miljoner kronor, för anslaget
Förtidspensioner med 29 miljoner kronor, för anslaget
Ålderspensioner med 119 miljoner kronor och för anslaget
Efterlevandepensioner till vuxna med 2 miljoner kronor. Medel
härför föreslås i proposition 1992/93:134 bli anvisade på
tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under
femte huvudtiteln.

Utskottet biträder förslagen.

Lagförslagen

Utskottets avstyrkan av förslaget i proposition 1992/93:31 om
att arbetsgivare skall kunna utge kompensation med 10 % när
sjukpenning utges efter den 90:e dagen i ett sjukfall föranleder
ändringar i 3 kap. 4 och 16 §§ i det i propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring.

Vidare lägger utskottet, i stället för det i proposition
1992/93:31 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1992:000) om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, fram
ett eget förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter till följd av de ändringar i samma lag som
framgår av finansutskottets betänkande 1992/93:FiU1.

Lagförslagen 5 och 8 i proposition 1992/93:136 har överlämnats
till skatteutskottet och behandlas i betänkande 1992/93:SkU18.

Utskottets förlag att utmönstra begreppet "särskilt basbelopp"
föranleder ändringar i följande lagförslag:

Lagförslagen 1 och 3 i proposition 1992/93:116

Lagförslagen 2, 3 och 4 i proposition 1992/93:134

Lagförslag 4 i proposition 1992/93:31

I utskottets lagförslag har de tre olika lagförslagen om
ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott sammanförts till
ett lagförslag.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:31 i
denna del och med avslag på motion 1992/93:SfU14 i denna del
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring med
den ändringen
dels att 3 kap. 4 § andra stycket erhåller följande lydelse:

Om den försäkrade av arbetsgivaren erhåller lön under sjukdom
för samma tid som sjukpenningen avser, skall sjukpenning som
utges till och med den nittionde dagen i sjukperioden minskas
med det belopp som lönen under sjukdom överstiger 10 procent av
vad den försäkrade skulle ha fått i lön om han varit i arbete
och sjukpenning som utges för tid därefter minskas med hela
lönen under sjukdom. Till den del lönen under sjukdom utges i
förhållande till lön i arbete som för år räknat överstiger den
högsta sjukpenninggrundande inkomst som kan beräknas enligt 2 §
skall minskning dock endast ske med belopp som överstiger 75
procent av lönen i arbete när sjukpenning utges med den
procentandel som anges i första stycket 2, 90 procent av lönen i
arbete när sjukpenning utges från och med den fjärde till och
med den nittionde dagen med den procentandel som anges i första
stycket 3, 80 procent av lönen i arbete när sjukpenning utges
från och med den nittioförsta till och med den
trehundrasextiofemte dagen med den procentandel som anges i
första stycket 3 och 70 procent av lönen i arbete för tid
därefter när sjukpenning utges med den procentandel som anges i
första stycket 4.
dels att 3 kap. 16 § sjätte stycket erhåller följande
lydelse.

Sjukpenning som betalas ut enligt denna paragraf till en
arbetsgivare skall minskas med lön under sjukdom som
arbetsgivaren utger till arbetstagaren för samma tid som
sjukpenningen avser, dock endast med den del av lönen under
sjukdom som överstiger lönen i arbetet med 75 procent när
sjukpenning utges med den procentandel som anges i 4 § första
stycket 2, med 90 procent när sjukpenning utges från och med den
fjärde till och med den nittionde dagen i sjukperioden med den
procentandel som anges i 4 § första stycket 3, med 80 procent
när sjukpenning utges från och med den nittioförsta till och med
den trehundrasextiofemte dagen i sjukperioden med den
procentandel som anges i 4 § första stycket 3 och med 70 procent
för tid därefter när sjukpenning utges med den procentandel som
anges i 4 § första stycket 4. Härvid har bestämmelserna i 4 §
tredje och femte styckena motsvarande tillämpning.

3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i
uppbördslagen (1953:272).

delssom sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ersättningsnivån 70 %,
res. 1 (s)
res. 2 (nyd)
men. (v) - delvis

2. beträffande medel för rehabiliteringsåtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf291,
1991/92:Fi209 yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2,
men. (v) - (delvis)

3. beträffande ersättning vid rehabilitering
att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf7 yrkande 4,

4. beträffande handläggning av rehabiliteringsärenden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf284,

5. beträffande rehabiliteringstjänster för psykologisk
utredning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Sf257 i denna del och
1991/92:Sf285 yrkande 2,

6. beträffande Rygginstitutet
att riksdagen avslår motion 1991/92:Sf244,

7. beträffande arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:31 i denna
del och med avslag på motion 1992/93:Sf14 i denna del antar det
av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till lag om ändring
i lagen (1992:000) om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter,
res. 3 (nyd) - villk.
men. (v) - delvis

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:136 och med
anledning av motionerna 1992/93:Sf18 samt med avslag på motion
1992/93:Sf19 antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt,
5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
6. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),
res. 4 (s)
men. (v) - delvis

9. beträffande minskade utbetalningar av pensioner
att riksdagen med anledning av proposition 1992/93:116 i
denna del och med avslag på motion 1992/93:Sf12 antar
dels det av utskottet i bilaga 2 framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

men. (v) - delvis

10. beträffande pensioner och arbetsskadelivräntor
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf13 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. beträffande studiestöd
att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 3 framlagda
förslaget till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349),

12. beträffande pensionstillskott
att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:134 i
denna del och med avslag på motion 1992/93:Sf20 i denna del
dels antar de av utskottet i bilaga 2 framlagda förslagen
till
1. lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen
(1969:205) om om pensionstillskott,
2. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter,
dels antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) med den
ändringen att p. 1 andra stycket av anvisningarna till 48 §
erhåller följande lydelse:
För gift skattskyldig, som uppburit folkpension med belopp som
tillkommer gift vars make uppbär folkpension, uppgår det
särskilda grundavdraget till 134,0 procent av basbeloppet enligt
1 kap. 6§ lagen (1962:381) om allmän försäkring, minskat enligt
tredje stycket samma lagrum. För övriga skattskyldiga uppgår
avdraget till 151,5 procent av sistnämnda belopp. Avdrag med
151,5 procent av sistnämnda belopp tillkommer också gift
skattskyldig, som under viss del av beskattningsåret uppburit
folkpension med belopp som tillkommer gift vars make uppbär
folkpension och under återstoden av året uppburit folkpension med
belopp som tillkommer gift vars make saknar folkpension.

13. beträffande särskilt kommunalt bostadstillägg
att riksdagen med bifall till
proposition 1992/93:116 i denna del antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1991:162) om särskilt kommunalt bostadstillägg till folkpension,

14. beträffande inkomstprövning
att riksdagen med bifall till
proposition 1992/93:134 i denna del antar det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

15. beträffande statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för
tid fr.o.m. den 1 mars 1993
att riksdagen med anledning av
proposition 1992/93:134 i denna del och motionerna 1992/93:Sf20 i
denna del och 1992/93:Sf21 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om statsbidrag till kommunalt
bostadstillägg till folkpension för tid fr.o.m. den 1 mars 1993,
res. 5 (s)

16. beträffande medelsanvisning
att riksdagen med bifall till
proposition 1992/93:134 i denna del
1. till Bidrag till kommunala bostadstillägg till
folkpension på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag på 2500000000 kronor,
2. till Förtidspensioner på
tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under
femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 29000000
kronor,
3. till Ålderspensioner på
tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för budgetåret 1992/93 under
femte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 119000000
kronor,
4. till Efterlevandepensioner
till vuxna på tilläggsbudget 1 till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 under femte huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag på 2000000 kronor.

Stockholm den 9 december 1992

På socialförsäkringsutskottets vägnar

Gullan Lindblad

I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik
(s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp),
Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans
Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Leif
Bergdahl (nyd), Margareta Israelsson (s), Gustaf von Essen (m)
och Widar Andersson (s).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservationer

1. Ersättning vid sjukdom m.m. (mom. 1)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Vad gäller" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:

Utskottet har ingen erinran mot förslaget i propositionen om
att arbetsgivarna skall tillåtas att kompensera arbetstagare vid
sjukdom med 10 % även efter sjuklöneperiodens slut utan att
sjukpenningen minskas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.
att riksdagen med bifall till proposition
1992/93:31 i denna del och med avslag på motion 1992/93:SfU14 i
denna del

dels antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i
uppbördslagen (1953:272),

dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ersättningsnivån 70 %,

2. Ersättning vid sjukdom m.m. (mom.1)

Leif Bergdahl (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Som inledningsvis" och på s. 13 slutar med
"1992/93:Sf14" bort ha följande lydelse:

I motion 1992/93:Fi36 (nyd) som väckts med anledning av
proposition 1992/93:50 om åtgärder för att stabilisera den
svenska ekonomin har yrkats avslag på riktlinjerna för
förändringar av sjukförsäkringen och sjuklönesystemet genom
införande av en karensdag och ändrade ersättningsnivåer. I
motionen har i stället förordats riktlinjer som innebär ett
genomförande av det förslag som lades fram under föregående
riksmöte i motion 1991/92:Fi42 som ett bättre alternativ till
karensdagar. I enlighet med vad som anfördes i denna motion
anser utskottet att ersättningen vid arbetsskada av annan
anledning än grov försummelse och vid vård av barn kan sänkas
till 80 % och vid yrkesinriktad rehabilitering till 90 %. Under
de första två veckorna skall ersättning endast utges med 67 %.

På grund av det anförda anser utskottet att förslagen i denna
del i proposition 1992/93:31 bör avslås.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.
att riksdagen med anledning av motion
1992/93:Sf14 i denna del beträffande de i proposition 1992/93:31
framlagda förslagen
dels avslår förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om
ersättning och ledighet för närståendevård,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare,

dels antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring utom i vad avser 3 kap. med undantag av 3 kap.
7 §, 4 kap., 21 kap. och 22 kap.
2. lag om ändring i lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

3. lag om ändring i lagen (1992:680) om
ändring i uppbördslagen (1953:272),

3. Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen (mom.7)
(under förutsättning av bifall till reservation 2)

Leif Bergdahl (nyd) anser

att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

7. beträffande arbetsgivaravgift till
sjukförsäkringen
att riksdagen med anledning av motion
1992/93:Sf14 i denna del avslår det i proposition 1992/93:31
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter.

4. Allmän sjukförsäkringsavgift (mom. 8)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt den" och slutar med " motion 1992/93:Sf18"
bort ha följande lydelse:

Förslaget om en ny allmän sjukförsäkringsavgift grundar sig på
överenskommelsen mellan Regeringen och Socialdemokraterna och
om en ny modell för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Avsikten
är att tillsätta en beredning för att pröva möjligheterna att
lyfta ut försäkringen ur budgeten och ge arbetsmarknadens parter
huvudansvaret för försäkringen. Ett grundläggande skydd för alla
medborgare skall garanteras i lag, och försäkringen skall i
successivt avtagande grad finansieras med statsbidrag. I takt
med att statsbidragen minskar skall finansieringsbehovet
tillgodoses med arbetsgivar- eller egenavgifter efter parternas
överenskommelse. Man åstadkommer därmed ett tydligare samband
mellan avgifter och förmåner och att villkoren automatiskt
anpassas till ekonomiska förändringar.

Den nu föreslagna sjukförsäkringsavgiften skall ses som ett
första steg mot den nya försäkringsmodellen och skall enligt
propositionen utgå med 0,95% på förvärvsinkomster upp till 7,5
basbelopp.

Som framhålls i motion 1992/93:Fi35 av Ingvar Carlsson m.fl.
(s) med anledning av proposition 1992/93:50 om åtgärder för att
stabilisera den svenska ekonomin har Socialdemokraterna genom
sin överenskommelse med regeringen lyckats avvärja planerna på
att ytterligare undergräva de offentliga finanserna och också
framgångsrikt kunna hävda viktiga fördelningspolitiska mål.
När det gäller den skisserade socialförsäkringsreformen har det
från Socialdemokraternas sida setts som angeläget att åstadkomma
en långsiktig reformering så att försäkringssystemet när det är
fullt utbyggt betalas av den arbetande delen av befolkningen.
Bördorna skall bäras av dem som är friska och har arbete, inte
av dem som är sjuka, arbetslösa eller skadade av arbetet. Enligt
utskottets uppfattning går det att genomföra den aktuella
förändringen av systemet under fördelningspolitiskt sett
acceptabla former. Dessa frågor kommer att övervägas närmare av
den kommitté som skall arbeta med dessa frågor.

När nu en allmän sjukförsäkringsavgift skall införas är det
enligt utskottets uppfattning viktigt att denna avgift utformas
på ett sätt som inte strider mot de angivna målsättningarna.
Regeringens förslag innebär att förslaget får en helt
oacceptabel fördelningsprofil. För den som har låga inkomster
blir avgiften kännbar, och höginkomsttagarna med 50% i
marginalskatt får fördelar som ej varit avsedda. Härtill kommer
ett betydande skattebortfall för kommunerna, och detta
skattebortfall måste givetvis kompenseras. Regeringens förslag
att avgiften skall vara avdragsgill vid beskattningen leder till
byråkratiskt krångel, såväl för kommunerna, statsverket,
skattemyndigheterna och de enskilda personerna. Resultatet blir
också en onödig rundgång med avgifter, avdrag och en
schablonmässig och slumpartad skattekompensation till
kommunerna. Olägenheterna med den föreslagna ordningen blir
särskilt påtagliga i övergången till det nya systemet.

När det gäller effekterna för den enskilde kan det framhållas
att skatteavdraget får väsentligt mindre betydelse för
låginkomsttagarna än för höginkomstagarna. Detta av två skäl:
dels är låginkomsttagarnas marginalskatt väsentligt lägre än
höginkomsttagarnas, dels blir skattelättnaden lägre för att den
beräknas på ett lägre belopp. Som framgår av diagrammet nedan
medför regeringens avdragskonstruktion resultat som måste
framstå som en obegriplig orättvisa.

Som anförs i motion 1992/93:Sf18 av Doris Håvik m.fl. (s) bör
avgiften av rättviseskäl utformas som en icke avdragsgill
nettoavgift som är lika för alla. Som framgår av vad som nyss
anförts finns det även andra starka skäl för motionärernas
förslag. Avgiften kan på detta sätt begränsas och bli lika för
alla. Skillnaderna mellan de båda förslagen framgår klart av
diagrammet. Ändå ger motionärernas förslag minst samma
statsfinansiella utfall.

Avgiften bör alltså utgå i form av ett nettobelopp utan
avdragsrätt vid beskattningen. Procentsatsen blir med denna
utformning 0,60 % i avrundat tal.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf18 och med
anledning av proposition 1992/93:136 samt med avslag på motion
1992/93:Sf19,
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift med den ändringen i 1 §
andra stycket att orden "0,95 procent" byts ut mot "0,6
procent",
2. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272) med de
ändringarna att 12 § utgår ur lagförslaget och att orden "avdrag
för avgift enligt lagen (1992:000) om allmän
sjukförsäkringsavgift och" utgår ut 4 §,
3. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)
dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
dels med avslag på regeringens förslag antar följande

Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att sist i 20 § andra stycket
kommunalskattelagen (1928:370) skall införas orden "avgift
enligt lagen (1992:000) allmän sjukförsäkringsavgift".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas
första gången vid 1994 års taxering.

5. Statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för tid fr.o.m.
den 1 mars 1993 (mom. 15)

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson
(alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på sid. 24
börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion 1992/93:Sf21"
bort ha följande lydelse.

Utskottet anser att den i propositionen föreslagna modellen
för ökat KBT inte tar tillräcklig hänsyn till sådana pensionärer
som har höga boendekostnader. Utskottet föreslår i stället en
annan modell för bostadsstödet som ger en bättre
fördelningsprofil. Förslaget ligger inom ramen för samma
ekonomiska utrymme som regeringens förslag och innebär att
pensionären betalar en egenavgift om 180 kronor per månad.
Pensionären får bidrag till hyreskostnader över detta belopp med
80%. För den del av hyreskostnaden som överstiger 3000
kronor per månad skall bidrag med 80% dock endast utges för
den del av bostadsytan som är 70 kvm eller mindre. Pensionären
skall också garanteras en minimistandard, som innebär att en
pensionär med ingen eller låg ATP skall ha kvar 3500 kronor
per månad att leva av när hyran är betald. Utskottet finner det
viktigt att bostadsstödet utformas så att det inte är
kostnadsdrivande. Detta uppnås genom den föreslagna modellen med
en rörlig egenavgift och ytstorlek som tak. Genom att kombinera
detta med en minimistandardgaranti blir effekten att den som har
pengar själv får bidra till sin boendestandard samt att det
minskande antalet pensionärer med låga inkomster får en reell
möjlighet till ett bra boende.

En ytterligare fördel med detta förslag är att man får den
önskvärda effekten att man kan stimulera byggandet, som därmed
kan ge en sysselsättning jämnt fördelade över landet.

Förslaget möjliggör också ett förstatligande av KBT redan
fr.o.m. den 1 mars 1993.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

15. beträffande statsbidrag till kommunalt bostadstillägg
för tid fr.o.m. den 1 mars 1993
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf21 och med
anledning av proposition 1992/93:134 i denna del samt med avslag
på motion 1992/93:Sf20 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Doris Håvik, Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik,
Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson och Widar Andersson
(alla s) anför:

Vi anser att kostnaderna för höjningen av pensionstillskotten
blivit otillfredsställande belysta i proposition 1992/93:134. Av
propositionen framgår att förslaget beräknas medföra en ökning
av kostnaderna för pensionstillskott med 300 miljoner kronor
för år räknat. Det anges vidare att förslaget föranleder
konsekvensändringar vad beträffar det särskilda grundavdraget i
dels lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
dels kommunalskattelagen (1928:370). Någon beräkning av vilka
ekonomiska konsekvenser förslaget föranleder i detta avseende
redovisas dock inte. Enligt riksdagens beslut (proposition
1991/92:150 del II bet. 1991/92:FiU29, rskr. 1991/92:345 ) skall
den s.k. finansieringsprincipen iakttas vad gäller de
finansiella relationerna mellan stat och kommun. Det innebär
att regeringsförslag inte får leda till kostnadsövervältring
från staten till kommunerna.
Vad höjningen av pensionstillskotten medför i form av minskade
skatteintäkter för kommunerna finns dock ej redovisad. En sådan
minskning av skatteintäkter för kommunernas del skall enligt
finansieringsprincipen återföras till kommunerna, och vi anser
att det borde ha funnits ekonomiska beräkningar även i det
avseendet i propositionen.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Berith Eriksson (v) anför:

Propositionerna som behandlas i betänkandet är en följd av den
överenskommelse som träffades mellan regeringen och
Socialdemokraterna om åtgärder mot den ekonomiska krisen.
Vänsterpartiet avvisar förslagen om nedsättning av nivåerna för
sjukersättning och införandet av en karensdag, minskning av
pensionsutbetalningarna och införande av en egenavgift inom
sjukförsäkringen.

Beträffande ändringarna i sjuklöne- och
sjukförsäkringssystemen anser vänsterpartiet att förslaget om en
karensdag drabbar orättvist. Det slår hårdast mot dem som har
ohälsosamma arbetsmiljöer eller sådana arbeten inom vården eller
livsmedelsindustrin där det är omöjligt att vara på arbetet med
t.ex. en förkylning. Jag anser också att nuvarande
kompensationsnivåer för sjukpenning och rehabiliteringspenning
bör behållas. Vänsterpartiet förordade redan under den allmänna
motionstiden en modell som innebar en nedsättning av
inkomsttaket för sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5
basbelopp till 5,5 basbelopp. Jag förordar att en sådan modell
skall införas, men för att få en klarare fördelningsprofil i
krispaketet föreslår jag att inkomsttaket sätts ner till 5
basbelopp. En sådan nedsättning innebär att alla som tjänar mer
än 14 000 kronor i månaden får samma sjuk- och föräldrapenning.
Detta beräknas kunna ge en besparing på 2 miljarder kronor. Ett
problem i sammanhanget är att besparingen i stor utsträckning
tillfaller arbetsgivarna på grund av systemet med sjuklön. För
att statskassan till fullo skall kunna tillgodogöra sig pengarna
måste arbetsgivaravgifterna höjas i motsvarande grad.

Mot denna bakgrund anser jag att utskottet beträffande
ersättning vid sjukdom m.m. (mom. 1) och höjd arbetsgivaravgift
till sjukförsäkringen (mom. 7) skall avslå proposition
1992/93:31.

Rehabiliteringsverksamheten (mom. 2) hindras av andra orsker
än det stora antalet arbetsskador. Jag anser att åtgärder i
första hand bör sättas in för att förbättra arbetsmiljöerna och
att ansvaret för rehabilitering i princip borde vara ett
arbetsgivaråtagande. De nuvarande rehabiliteringshindren består
bl.a. i problemen med de långa handläggningstiderna vid
försäkringskassornas prövning av arbetsskadeärendena och brister
inom sjukvården. Det finns få rehabiliteringskliniker och dessa
är dåligt utrustade. En förutsättning för att
rehabiliteringsverksamheten skall bli effektiv är att
handläggningen sker snabbt och att verksamheten inte
formaliseras. För att komma till rätta med
rehabiliteringshindren måste ekonomiska och personella resurser
tillföras sjukvården och försäkringskassorna. Vad jag anfört i
denna del bör riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi209
yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2 samt med anledning av
motion 1991/92:Sf291 som sin mening ge regeringen till känna.

Införandet av en allmän sjukförsäkringsavgift (mom. 8) är, som
jag ser det, ett led i att införa en avgiftsfinansierad och
arbetslivsanknuten sjuk- och arbetsskadeförsäkring som läggs
utanför statens budget. Jag anser att förslaget att låta hela
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen övertas av arbetsmarknadens
parter är problematiskt. Vid en eventuell förändring av systemet
måste övergången få ta tid, och det måste finnas kvar en
statligt garanterad grundnivå. Jag vill också tillägga att de
som av någon anledning utestängs från arbetslivet kommer att få
en sämre ställning i ett försäkringssystem som vilar på
egenavgifter och är arbetslivsanknutet. Mot den bakgrunden anser
jag att utskottet bort avslå proposition 1992/93:136. Om
riksdagen bifaller propositionen så anser jag att motion
1992/93:Sf18 (s) bör bifallas. Jag delar motionärernas
uppfattning att en egenavgift inom sjukförsäkringen bör vara en
icke avdragsgill avgift. En sådan modell ger en bättre
fördelningsprofil än den modell där avgiften är avdragsgill.

Förslaget att minska utbetalningar av pensioner till 98 % av
basbeloppet under år 1993 (mom. 9) kan jag inte biträda av
konjuktur- och fördelningspolitiska skäl. Även proposition
1992/93:116 bör därför avslås av riksdagen.

Krispaketets effekter leder i dag till ökade kostnader på
närmare 1000 kronor i månaden för varje student (minskad
köpkraft 140 kronor, hyreshöjningar 150--200 kronor, ingen
momssänkning tillsammans med höjd matmoms 300 kronor samt
devalveringseffekten med höjda priser på bl.a. utländsk
kurslitteratur 300 kronor). Studenterna tar alltså, liksom
pensionärer och andra svaga grupper, redan nu ett stort ansvar
för krisens effekter, och det finns ingen anledning att
ytterligare spä på den ekonomiska bördan. Studentkollektivet är
samtidigt en av de grupper i samhället som har svårast att dra
ner på de egna utgifterna, eftersom studiemedlen redan är så
knappt tilltagna att de allra flesta lever på marginalen. Många
kostnader är det dessutom snart sagt omöjliga för den enskilde
att påverka: kurslitteratur måste inköpas; den kärva
studentbostadssituationen leder till förhållandevis dyra
studentbostadskontrakt och hutlös andrahandsuthyrning; de många
ensamhushållen ger dyra hushållskostnader, och även resor till
och från hemorter långt från högskoleorten kostar pengar. Jag
motsätter mig därför en minskning av basbeloppet med 2 % inom
studiestödsområdet.

Utbildningsdepartementets öppna attityd till
högskoleprivatisering och kursavgifter ger enligt min mening ett
skrämmande framtidsperspektiv vad avser social snedrekrytering
och ekonomiska sorteringsmekanismer. Den besparing som
socialförsäkringsutskottet enats om att pröva senare avser
studiemedlens bidragsdel, vilket kommer att leda till ett den
enskilde tvingas låna mer för att kompensera sig. Många
studenter kommer att tvingas till en ytterligare ökad och mycket
dyr skuldsättning i en tid då andra samhällsgrupper uppmanas att
spara i stället för att låna.

Utskottet avser också att pröva om deltidsstudiemedlen helt
kan slopas. Om så skulle bli fallet innebär det att ekonomiskt
svaga grupper får det än svårare att studera. Många
deltidsstuderande som klarar inkomstprövningen för
deltidsstudiemedel är småbarnsföräldrar, och denna grupp stängs
med en sådan förändring ute från att påbörja eller fortsätta
högre studier.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att moment 11 i
utskottets hemställan borde ha utgått och att utskottet under
momenten 1, 2, 7, 8 och 9 borde ha hemställt:

1. beträffande ersättning vid sjukdom m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf14 i denna del
avslår de i proposition 1992/93:31 framlagda förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och
kommunalt bostadstillägg till folkpension,
4. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
6. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
7. lag om ändring i lagen (1992:680) om ändring i
uppbördslagen (1953:272),

2. beträffande medel för rehabiliteringsåtgärder
att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi209
yrkande 13 och 1992/93:Sf6 yrkande 2 och med anledning av motion
1991/92:Sf291 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

7. beträffande arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen
(under förutsättning av bifall till yrkande 1 ovan)
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf14 i denna del
avslår det i proposition 1992/93:31 framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,

8. beträffande allmän sjukförsäkringsavgift
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf19 och med
anledning av motion 1992/93:Sf18 avslår de i proposition
1992/93:136 framlagda förslagen till

1. lag om allmän sjukförsäkringsavgift,
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
4. lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
5. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
6. lag om ändring i taxeringslagen (1990:324),

9. beträffande minskade utbetalningar av pensioner
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Sf12 avslår de i
proposition 1992/93:116 framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring,

I proposition 1992/93:31 framlagda lagförslag

Bilaga 1

>SI proposition 1992/93:116 framlagda lagförslag

I proposition 1992/93:134 framlagda lagförslag

I proposition 1992/93:136 framlagda lagförslag

Av utskottet framlagda lagförslag

Bilaga 2

1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen
(1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om
socialavgifter i paragrafens lydelse enligt lagen (1992:000) om
ändring i nämnda lag samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om ändring i samma
lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §

En arbetsgivare skall på En arbetsgivare skall på
det avgiftsunderlag som anges det avgiftsunderlag som anges
i 3--5§§ för varje i 3--5§§ för varje
år betala år betala

1. sjukförsäkringsavgift 1. sjukförsäkringsavgift
med 7,80 procent, med 8,43 procent,

2. folkpensionsavgift 5,66 2. folkpensionsavgift med 5,66
procent, procent,

3. tilläggspensionsavgift 3. tilläggspensionsavgift
efter den procentsats som efter den procentsats som
anges i särskild lag, anges i särskild lag,

4. delpensionsavgift med 0,20 4. delpensionsavgift med 0,20
procent, procent,

5. arbetsskadeavgift med 1,38 5. arbetsskadeavgift med 1,38
procent, procent,

6. arbetsmarknadsavgift med 6. arbetsmarknadsavgift med
2,12 procent, 2,12 procent,

7. arbetsskyddsavgift med 0,17 7. arbetarskyddsavgift med
procent, 0,17 procent

8. lönegarantiavgift med 8. lönegarantiavgift med
0,20 procent, 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2§ andra stycket skall dock
beträffande ersättning som avses i 11 kap. 2§ första stycket m
och femte stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring betala
endast tilläggspensionsavgift.
Staten betalar inte arbetsskadeavgift.

Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1993. Äldre den 1 januari 1993. 2.
bestämmelser gäller Äldre bestämmelser
fortfarande i fråga om gäller fortfarande i
avgifter som avser tid före fråga om avgifter som avser
ikraftträdandet. tid före
ikraftträdandet. 3. Utan
hinder av 2 kap. 1 § skall
sjukförsäkringsavgiften
för år 1993 utgöra
8,27 procent.

1 Lydelse enligt
1992/93:FiU1.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring1 skall ha följande lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

1 kap.
6§2

Inom den allmänna Inom den allmänna
försäkringen skall de försäkringen skall de
beräkningar, som anges i beräkningar, som anges i
denna lag, göras med denna lag, göras med
anknytning till ett basbelopp. anknytning till ett basbelopp.
Vissa beräkningar skall Vissa beräkningar skall
dock göras med anknytning dock göras enligt vad som
till ett särskilt basbelopp anges i tredje stycket.
enligt vad som anges i tredje
stycket.

Basbeloppet fastställs av regeringen för varje år och utgör
29700 kronor multiplicerat med det tal (jämförelsetal) som
anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i oktober året
före det som basbeloppet avser och prisläget i oktober 1989.
Därvid skall bortses från de prisförändringar som följer av
ändringar av den statliga fastighetsskatten, av indirekta
skatter och av räntebidrag inom bostadsbidragssystemet, allt i
den mån åtgärderna vidtagits för att finansiera den sänkning av
den statliga inkomstskatten som genomförs åren 1990 och 1991.
Basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Det särskilda basbeloppet Det enligt andra stycket
utgör det enligt andra fastställda beloppet skall
stycket fastställda minskas med två procent vid
beloppet minskat med två beräkning av
procent och används vid
beräkning av
a) folkpension i form av ålderspension, förtidspension och
efterlevandepension enligt 6--8 kap. samt änkepension,
barnpension och barntillägg som uppbärs med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i denna
lag,
b) allmän tilläggspension i form av ålderspension,
förtidspension och efterlevandepension enligt 12--14 kap. samt
änkepension och barnpension som uppbärs med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i denna
lag.

I fråga om I fråga om
efterlevandepension som efterlevandepension som
utgörs av barnpension skall utgörs av barnpension skall
det särskilda basbeloppet någon minskning enligt
inte användas när det tredje stycket inte göras
gäller den beloppsgräns när det gäller den
som anges i 8kap. 3§ andra beloppsgräns som anges i
meningen. 8kap. 3§ andra meningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas
första gången på förmåner som beräknas med ledning av
basbeloppet för år 1993.

1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1990:656.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1992:000) om ändring i lagen
(1969:205) om pensionstillskott

Härigenom föreskrivs att 2 och 2 a §§ lagen (1969:205) om
pensionstillskott i paragrafernas lydelse enligt lagen
(1992:000) om ändring i nämnda lag samt ikraftträdande- och
övergångsbestämmelserna till lagen (1992:000) om ändring i samma
lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse1 Utskottets förslag

2§

Pensionstillskottet till Om inte annat följer av
ålderspension, bestämmelserna i andra och
omställningspension, tredje styckena eller i 2 b
särskild § är pensionstillskottet
efterlevandepension eller till ålderspension,
änkepension är omställningspension,
femtiofyra procent av särskild
basbelopppet enligt 1 kap. efterlevandepension eller
6§ lagen (1962:381) om änkepension femtiofem och
allmän försäkring, om en halv procent av basbeloppet
inte annat följer av enligt 1 kap. 6§ lagen
bestämmelserna i andra och (1962:381) om allmän
tredje styckena eller i 2 b försäkring minskat
§. enligt tredje stycket samma
lagrum.

För den som har börjat att ta ut sin ålderspension tidigare
eller senare än den månad under vilken han fyller sextiofem år
är pensionstillskottet det belopp som framkommer om det i första
stycket angivna procenttalet minskas eller ökas i motsvarande
mån som pensionen skall minskas eller ökas enligt 6 kap. lagen
om allmän försäkring.

Pensionstillskottet till Pensionstillskottet till
änkepension, som enligt 8 änkepension, som enligt 8
kap. 4 § andra eller tredje kap. 4 § andra eller tredje
stycket lagen om allmän stycket lagen om allmän
försäkring i detta försäkring i detta
lagrums lydelse vid lagrums lydelse vid
utgången av år 1989 utgången av år 1989
betalas ut med minskat belopp, betalas ut med minskat belopp,
är det belopp som är det belopp som
framkommer om det i första framkommer om det i första
stycket angivna procenttalet stycket angivna procenttalet
minskas i motsvarande mån. minskas i motsvarande mån.
Pensionstillskottet till halv Pensionstillskottet till
respektive en fjärdedels partiell ålderspension
ålderspension är är motsvarande andel av det
hälften av respektive en pensionstillskott som angetts
fjärdedel av det i första eller andra
pensionstillskott som angetts stycket. För den som har
i första eller andra partiell särskild
stycket. För den som har efterlevandepension eller har
två tredjedelar av hel änkepension, som med
särskild tillämpning av punkt 6 i
efterlevandepension eller halv övergångsbestämmelserna
sådan pension eller har till lagen (1988:881) om
änkepension, som med ändring i lagen (1962:381)
tillämpning av punkt 6 i om allmän försäkring
övergångsbestämmelserna betalas ut med viss andel av
till lagen (1988:881) om en oreducerad sådan
ändring i lagen (1962:381) pension, är
om allmän försäkring pensionstillskottet
betalas ut med viss andel av motsvarande andel av det
en oreducerad sådan pensionstillskott som angetts
pension, är i första stycket.
pensionstillskottet
motsvarande andel av det
pensionstillskott som angetts
i första stycket.

Nuvarande lydelse1 Utskottets förslag

2 a§

Pensionstillskottet till Om inte annat följer av
förtidspension är bestämmelserna i andra
etthundrafyra procent av stycket eller i 2 b § är
basbeloppet enligt 1 kap 6§ pensionstillskottet till
lagen (1962:381) om allmän förtidspension etthundrafem
försäkring, om inte och en halv procent av
annat följer av basbeloppet enligt 1 kap 6§
bestämmelserna i andra lagen (1962:381) om allmän
stycket eller i 2 b §. försäkring minskat
enligt tredje stycket samma
lagrum.

För den som har två För den som har partiell
tredjedelar av hel förtidspension är
förtidspension eller halv pensionstillskottet motvarande
förtidspension är andel av det pensionstillskott
pensionstillskottet motvarande som anges i första stycket.
andel av det pensionstillskott För den som får
som anges i första stycket. förtidspension för tid
För den som får efter det att ålderspension
förtidspension för tid upphört att betalas ut
efter det att ålderspension enligt 6 kap. 3 § lagen om
upphört att betalas ut allmän försäkring
enligt 6 kap. 3 § lagen om skall pensionstillskottet
allmän försäkring minskas i motsvarande mån
skall pensionstillskottet som förtidspensionen
minskas i motsvarande mån minskas enligt 7 kap. 4 §
som förtidspensionen andra stycket lagen om
minskas enligt 7 kap. 4 § allmän försäkring.
andra stycket lagen om
allmän försäkring.

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1993. Äldre såvitt avser 2 §
föreskrifter gäller första och andra styckena
fortfarande i fråga om samt 2 a § första
pensionstillskott för tid stycket den 1 januari 1993 och
före ikraftträdandet. i övrigt den 1 juli 1993.
Äldre föreskrifter
gäller fortfarande i
fråga om pensionstillskott
för tid före
ikraftträdandet. Lagen
tillämpas första
gången på
pensionstillskott som
beräknas med ledning av
basbeloppet för år 1993.

1 Lydelse enligt prop.
1992/93:7 och bet.
1992/93:SfU4.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6§ lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter skall ha följande
lydelse:

Regeringens förslag1 Utskottets förslag

2 kap.
6§

För den som inte haft För den som inte haft
inkomst av aktiv inkomst av aktiv
näringsverksamhet eller näringsverksamhet eller
annan inkomst av tjänst annan inkomst av tjänst
än folkpension och än folkpension och
pensionstillskott enligt 2§ pensionstillskott enligt 2§
lagen (1969:205) om lagen (1969:205) om
pensionstillskott eller pensionstillskott eller
allmän tilläggspension allmän tilläggspension
som föranlett avräkning som föranlett avräkning
av sådant pensionstillskott av sådant pensionstillskott
gäller i stället för gäller i stället för
vad som sägs i 4§ vad som sägs i 4§
första stycket 1 första stycket 1
följande. Skyldighet att följande. Skyldighet att
lämna självdeklaration lämna självdeklaration
föreligger endast om den föreligger endast om den
uppburna pensionen uppburna pensionen
överstiger för gift överstiger för gift
skattskyldig som inte under skattskyldig som inte under
någon del av året någon del av året
uppburit pension med belopp uppburit pension med belopp
som tillkommer gift vars make som tillkommer gift vars make
saknar folkpension 1,340 saknar folkpension 134,0
särskilt basbelopp enligt 1 procent och för annan
kap. 6§ lagen (1962:381) om skattskyldig 151,5 procent av
allmän försäkring och basbeloppet enligt 1 kap.
för annan skattskyldig 6§ lagen (1962:381) om
1,515 särskilt basbelopp. allmän försäkring
minskat enligt tredje stycket
samma lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas
första gången vid 1994 års taxering.

1 Lydelse enligt propositionerna 1992/93:127 (se
1992/93:SkU14) och 1992/93:134

Förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1973:349)
Bilaga 3

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § studiestödslagen
(1973:349) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 kap.
7 §

I denna lag förstås med I denna lag förstås med
basbelopp basbeloppet enligt basbelopp basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän lagen (1962:381) om allmän
försäkring. försäkring minskat
enligt 1 kap. 6 § tredje
stycket samma lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas
första gången på tilldelning och återbetalning av studiestöd som
beräknas med ledning av basbeloppet för år 1993.

Bestämmelsen i 1 kap. 7 § i dess nya lydelse skall tillämpas
också i fråga om återbetalningspliktiga studiemedel enligt 8
kap. i dess lydelse före den 1 januari 1989.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionerna 2
Motionerna 4
Utskottet 6
Inledning 6
Åtgärder inom sjukpenningförsäkringen och
förtidspensioneringen 7
Nuvarande ordning 7
Förslag om ersättning vid sjukdom och ersättningsnivåer för
sjukbidrag/förtidspension9
Utskottets bedömning12
Rehabilitering 14
Höjd arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen 18
Allmän sjukförsäkringsavgift 18
Minskade utbetalningar av pensioner 19
Minskning av studiestödet 21
Kompensation till de sämst ställda pensionärerna 21
Höjt Pensionstillskott 21
Kommunala bostadstillägg 22
Anslagsfrågor 25
Lagförslagen 25
Hemställan 25
Reservationer 29
1. Ersättning vid sjukdom m.m. (s) 29
2. Ersättning vid sjukdom m.m. (nyd) 30
3. Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen (nyd)31
4. Allmän sjukförsäkringsavgift (s) 31
5. Statsbidrag till kommunalt bostadstillägg för tid fr.o.m.
den 1 mars 1993 (s) 33
Särskilt yttrande (s) 34
Meningsyttring (v) 35
Bilaga 1 i propositionerna framlagda lagförslag 38
Bilaga 2--3 av utskottet framlagda lagförslag 78
11 § 1
Delpensionen fastställs till det belopp som motsvarar 65
procent av den försäkrades pensionsunderlag.