Fru talman! Det här är ett väldigt viktigt betänkande och ärende. Om man ska försöka förklara det här på ett så enkelt sätt som möjligt kan man säga att det handlar om att regeringen redovisar för riksdagen hur den har agerat på diverse olika beslut som vi har tagit här, exempelvis beslut om ett tillkännagivande.
Utskotten svarar sedan, och det går att läsa om den redogörelsen i det här betänkandet, på vad man tycker om det här. Ibland är vi överens om att ärenden är slutbehandlade, och ibland är vi inte det.
I de fall då riksdagen inte instämmer i regeringens bedömning bollas frågan tillbaka till regeringen, och då blir det upp till regeringen att ytterligare redovisa och vidta nya åtgärder eller säga till riksdagen: Vi avser inte att göra som riksdagen har beslutat i den här frågan på grund av de här och de här skälen. Den möjligheten finns alltid för regeringen. Ytterst blir då såklart frågan för oss i riksdagen vilket förtroende vi har för en sådan regering.
Så fungerar balansen och makten mellan riksdag och regering i de här frågorna.
Utan en sådan här redovisning och uppföljning blir dessa frågor och den här processen extremt svår att följa och ansvaret svårt att utkräva. Därför är det här betänkandet viktigt.
Vi kan titta på exempelvis justitieutskottets uttalande och redovisning här, som även min kollega var inne på. Jag tänkte lyfta fram en annan del i detta, för det finns exempel där på en fråga som justitieutskottet inte anser är slutbehandlad. Det gäller implementeringen av ändringarna av EU:s vapendirektiv.
År 2017 kom EU med ändringsdirektiv, och riksdagen beslutade om ett tillkännagivande till regeringen om att dessa ska implementeras i så liten utsträckning som möjligt. Man ska alltså inte gå längre än vad som krävs för att genomföra det här direktivet. Sverige är annars känt för att använda sig av så kallad gold-plating - vi ska vara bäst i klassen och göra betydligt mer än vad som krävs. Det går ofta ut över konkurrensen, företagandet och diverse olika verksamheter. Det vill riksdagen inte ska ske på det här området.
Regeringen har motiveringen att den lade fram en proposition om ändring av vapendirektivet 2020, och därmed har man slutbehandlat tillkännagivandet. Det är bara det, som justitieutskottet nu konstaterar, att den propositionen avslogs av riksdagen. Alltså kan detta inte vara slutbehandlat. Nu behöver alltså regeringen återkomma med ytterligare åtgärder eller förklara huruvida man avser att leva upp till tillkännagivandet eller inte.
Detta är ett ganska bra exempel som också tydliggör hur ordningen i de här frågorna ser ut.
I konstitutionsutskottet gör vi också olika statistiska redogörelser. Detta beskrivs i diverse olika tabeller i det här betänkandet. Jag skulle vilja rikta särskild uppmärksamhet mot tabellerna 3 och 4. I tabell 3 har vi en sammanställning av antalet redovisade och antalet ej slutbehandlade skrivelser. Man kan se att under de sex år som vi har haft Stefan Löfven som statsminister är över 40 procent av tillkännagivandena inte slutbehandlade: 44 procent, 43 procent, 46 procent, 44 procent, ett rekord på 49 procent förra året och i år nästan samma siffra, 48 procent.
En så här hög procentandel icke slutbehandlade tillkännagivanden har vi aldrig haft tidigare. Den tidigare toppnoteringen gjordes 2001, och den låg på 40 procent.
Behandlingen av riksdagens skrivelser
Regeringen hänvisar till två saker som svar på detta. Den ena är pandemin. Man kan ganska enkelt se att det här är siffror som har funnits länge och därmed säga att detta inte är en fullgod förklaring. Den andra är att riksdagen har utfärdat väldigt många tillkännagivanden. Det senare stämmer visserligen. Riksdagen har fattat väldigt många beslut om tillkännagivanden och har funnit skäl för att det behövs.
Man kan också utifrån tabell 4 konstatera att det även på 90-talet fattades beslut om många tillkännagivanden, faktiskt fler än i nutid. Och då var siffrorna inte desamma som i dag.
Vi kan också se att det i dag finns ganska många tillkännagivanden som har legat i över 10 år. Det är väldigt lång tid. Det finns även några som inte slutbehandlats på över 20 år. Mot bakgrund av att regeringen ska redovisa vilka åtgärder man vidtar och dessutom göra det skyndsamt blir det extra allvarligt i de fall riksdagen kan konstatera att den långa tiden beror på att regeringen inte har agerat alls. Det är skillnad om ett ärende är väldigt komplicerat, om man vidtar åtgärd efter åtgärd och det tar tid för att man behöver utreda många olika saker. Då kan riksdagen vara mer överseende med att det tar tid.
I ett flertal ärenden kan vi dock se att så inte är fallet nu, utan det finns tillfällen då regeringen helt enkelt är passiv. Det skriver vi också om i vårt ställningstagande. Det här är något som man behöver känna till och fundera särskilt på framöver.
Med det vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 juni.)