Begravningslag
Betänkande 1990/91:KU14
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU14
Begravningslag
Innehåll
1990/91 KU14
Sammanfattning
I betänkandet behandlas proposition 1990/91:10 med förslag till ny begravningslag m.m. samt fyra motioner som har väckts med anledning av propositionen. Utskottet har tillstyrkt propositionen, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagstiftningen med visst undantag bestäms till den 1 april 1991. Utskottet har avstyrkt samtliga motionsyrkanden. En reservation föreligger beträffande huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser med gravplatser för icke kristna trosbekännare (m, fp, v och mp). Därutöver föreligger en reservation beträffande återlämnande av gravrätt (m).
Propositionen
Proposition 1990/91:10 vari föreslås att riksdagen antar förslag till
1. begravningslag, 2. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198), 3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Motionerna
Motion 1990/91:K1 av Sven Nygårds m.fl. (s), vari yrkas att riksdagen beslutar att konflikt mellan de efterlevande om vem som skall ordna begravningen skall handläggas på samma sätt som konflikt om kremering och gravsättning.
Motion 1990/91:K2 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts rörande dödsbevisens utformning när det gäller angivande om pacemaker avlägsnats.
Motion 1990/91:K3 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i denna del -- beslutar att då gravrätt återgår skall upplåtaren vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt och gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga, i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i denna del -- beslutar att borgerliga kommuner skall ha ansvar för att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
Motion 1990/91:K4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning angående huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna såvitt avser icke-kristna trosbekännare.
Utskottet
1. Inledning
Den nya begravningslagen bygger i sina huvuddrag i sak på den nuvarande begravningslagstiftningen. Den skall sålunda ersätta lagen (1957:585) om jordfästning m.m., lagen (1963:537) om gravrätt m.m. och till viss del begravningskungörelsen (1963:540).
Den nya lagen innehåller emellertid vissa nyheter. Bl.a. föreslås att invigning av en allmän begravningsplats inte längre skall vara obligatorisk. Stiftssamfälligheterna inom svenska kyrkan skall enligt förslaget ha ansvaret för att det finns allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. I förslaget slås också fast rätten till gravplats på en allmän begravningsplats. Enskilda begravningsplatser skall enligt förslaget bara få anordnas av trossamfund och stiftelser. En särskild ordning föreslås för att lösa konflikter mellan de efterlevande i frågor som rör kremering och gravsättning. Vidare föreslås att möjligheten att upplåta gravrätt till en juridisk person begränsas. Vid tidsbegränsade upplåtelser skall gravrättsinnehavaren innan tiden för upplåtelsen går ut underrättas om förutsättningarna för ny upplåtelse. Dödsboet efter en avliden skall enligt förslaget vara skyldigt att anmäla till vem gravrätten har övergått efter dödsfallet. Om ingen anmälan görs skall upplåtaren besluta om det fortsatta gravrättsinnehavet. Endast den som i gravboken eller gravregistret är antecknad som innehavare skall enligt förslaget få utöva gravrätten. På ett tydligare sätt än i dag slås det i förslaget fast att det är gravrättsinnehavaren som bestämmer om gravvårdar och andra gravanordningar på gravplatsen. Upplåtarens begränsande föreskrifter skall utgöra undantag från denna huvudregel. Bestämmelserna om dödsfallsanmälan och dödsbevis samlas enligt förslaget i begravningslagstiftningen. Det nuvarande dödsbeviset föreslås uppdelat på två handlingar, ett dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken.
Den nya lagstiftningen med vissa följdändringar avses enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1991. Bestämmelsen i den nya begravningslagen om stiftssamfälligheternas ansvar för den del av begravningsverksamheten som rör dem som inte tillhör något kristet trossamfund avses dock träda i kraft först den 1 januari 1993.
Till grund för propositionen ligger betänkandet (SOU 1987:16) Begravningslag av arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen.
2. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund
Propositionen m.m.
Enligt 2 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall allmänna begravningsplatser med tillräckligt antal gravplatser och andra gravanläggningar av allmänt förekommande slag anordnas och hållas av de territoriella pastoraten inom svenska kyrkan. Regeringen får vidare enligt andra stycket i paragrafen för särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats skall anordnas och hållas av kommun i stället för pastorat.
Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund skall enligt 2 kap. 2§ anordnas och hållas av stiftssamfälligheterna inom svenska kyrkan, eller i fall som avses i 1§ andra stycket av kommunen.
Enligt lagen (1963:537) om gravrätt m.m. ligger huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna i dag på svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Regeringen kan förordna att borgerlig kommun skall ha ansvaret, men detta har hittills bara skett i ett par fall.
I betänkandet (SOU 1986:17 och 18) Framtid i samverkan lade 1982 års kyrkokommitté fram förslag till en ny församlingslag. Kommittén föreslog att det i denna lag skulle tas in en bestämmelse om att svenska kyrkans stiftssamfälligheter skulle ha kompetens att anlägga och underhålla begravningsplatser för icke-kristna trosbekännare. Vid remissbehandlingen tillstyrktes förslaget av en knapp majoritet av remissinstanserna. I de negativa remissvaren ifrågasattes -- i allmänhet av religionsfrihetsskäl -- det lämpliga i att organ inom svenska kyrkan skulle ha detta ansvar.
I proposition 1987/88:31 Ny organisation på lokal- och stiftsplanet i svenska kyrkan, m.m. anslöt sig civilministern till kommitténs förslag i sak, men fann det inte lämpligt att i en ny lag som främst gäller svenska kyrkans församlingar skriva in en bestämmelse som avser förpliktelser mot icke-kristna trosbekännare. Föreskrifter om stiftssamfälligheternas ansvar för denna uppgift borde således meddelas i en särskild lag. Civilministern framhöll att han avsåg att återkomma med förslag till en sådan lag i ett annat sammanhang. Konstitutionsutskottet berörde inte särskilt denna fråga i sin behandling av propositionen (KU 1987/88:30).
Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen framhöll i betänkandet (SOU 1987:16) Begravningslag att samhället har ett övergripande ansvar för att begravningsfrågorna så långt som möjligt kan lösas även för dem som inte tillhör svenska kyrkan. Det främsta skälet för detta var enligt arbetsgruppen att grundläggande religionsfrihetsaspekter måste beaktas.
Arbetsgruppen framhöll att det emellertid också är en fråga om likaberättigande i ekonomiskt hänseende. Oavsett samfundstillhörighet betalar nämligen alla skatt till svenska kyrkan för den del av verksamheten som rör begravningsverksamheten. I arbetsgruppens uppdrag ingick inte att ta upp sådana frågor av ekonomisk natur som kan gälla trossamfundens förhållande till begravningsverksamheten. Arbetsgruppen konstaterade att de frågor i övrigt rörande begravningsverksamheten som andra trossamfund än svenska kyrkan kan uppfatta som problem väsentligen är av praktisk natur. Flertalet av dem torde enligt arbetsgruppen lösas genom tämligen enkla åtgärder som t.ex. att delar av allmänna begravningsplatser reserveras för vissa trosbekännare, att begravningskapellen utformas så att de kan användas även för icke-kristna begravningsceremonier och att det i rimlig mån tillhandahålls möjligheter att genomföra särskilda ritualer. Det torde därför ofta vara möjligt att genom samförståndslösningar mellan de berörda parterna från fall till fall komma till rätta med de problem som kan uppkomma.
I den nu aktuella propositionen framhålls att den ökade invandringen i Sverige medfört att det uppstått behov av särskilda gravplatser för i synnerhet icke-kristna trosbekännare. I allmänhet kan särskilda önskemål beträffande gravplatsernas läge och utformning inte tillgodoses inom befintliga allmänna gravplatser som ofta präglas av det kristna begravningsskicket. I de enskilda församlingarna eller pastoraten är det icke-kristna befolkningsunderlaget i allmänhet för lågt för att motivera anläggandet av särskilda begravningsplatser för dessa grupper.
Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna bör enligt föredragande statsrådet ligga hos svenska kyrkans pastorat. Dessa har då ett ansvar för att de avlidnas önskemål om begravning såvitt möjligt tillgodoses. Då det kan finnas svårigheter att åstadkomma tillfredsställande lokala lösningar på de aktuella problemen ligger det med ett bibehållet kyrkligt huvudmannaskap närmast till hands att svenska kyrkans regionala organ får ett ansvar för denna del av begravningsverksamheten. Enligt propositionen kan detta som kyrkokommittén föreslagit ske genom att ansvaret läggs på stiftssamfälligheterna. Ansvaret bör därvid omfatta dem som inte tillhör något kristet trossamfund och inte bara, som kyrkokommittén föreslagit, de icke-kristna trosbekännarna. Bl.a. för att man skall kunna tillgodose önskemål från vissa trosbekännare om att få bli begravda i jord som lämnats oberörd av svenska kyrkans invigning föreslås i propositionen att invigning av allmänna begravningsplatser inte längre skall vara obligatorisk. Det skall inte längre förekomma några bestämmelser i lag om invigning.
Stiftssamfälligheterna bör enligt propositionen kunna lösa uppgiften att anordna och hålla allmänna begravningsplatser avsedda för de avlidna som inte tillhörde något kristet trossamfund på olika sätt. De kan själva anlägga och hålla dessa begravningsplatser. De bör också kunna träffa avtal med en annan kyrklig kommun i stiftet att mot ersättning tillhandahålla särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund på redan befintliga begravningsplatser.
I sammanhanget framhålls i propositionen vikten av att de särskilda begravningsplatserna eller de särskilda områdena på allmänna begravningsplatser utformas i nära samråd med företrädare för berörda trossamfund eller andra grupper, så att deras olika önskemål kan tillgodoses. Om regeringen beslutar att borgerlig kommun skall anordna och hålla allmän begravningsplats, bör kommunen inom sitt område ha motsvarande ansvar.
Motionerna
I motionerna K3 yrkande 2 (m) och K4 (fp) ifrågasätts det från religionssynpunkt lämpliga i att organ inom svenska kyrkan skall ha förpliktelser mot icke-kristna trosbekännare.
I motion K3 (m) yrkas att propositionen i denna del avslås och att riksdagen beslutar att borgerliga kommuner skall ha detta ansvar. I motion K4 (fp) yrkas i stället att riksdagen hos regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att studera och ge förslag till eventuella förändringar i det nuvarande huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna, såvitt avser icke-kristna trosbekännare.
Utskottets bedömning
Som påtalats i motionerna finns det religionsfrihetsaspekter som talar för att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser såvitt avser gravplatser för dem som som inte tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska kyrkan. Med hänsyn till den organisation för begravningsväsendet som gäller i vårt land anser utskottet att huvudmannaskapet, som föreslås i propositionen, också i den aktuella delen i princip bör ligga hos stiftssamfälligheterna. I sammanhanget kan erinras om att alla, oavsett tillhörighet till svenska kyrkan, betalar skatt till svenska kyrkan för begravningsverksamheten.
Utskottet vill också framhålla att behovet av att anordna begravningsplats utanför svenska kyrkan kan tillgodoses genom bestämmelserna i förslagets 2 kap. 6 och 7 §§. Enligt dessa paragrafer kan trossamfund eller stiftelser om det finns särskilda skäl få tillstånd att anordna och hålla enskilda begravningsplatser. Lagförslaget ger dessutom utrymme för kommun att anordna och hålla allmän begravningsplats.
Enligt utskottets mening talar således övervägande skäl för en sådan lösning av huvudmannaskapsfrågan som föreslås i propositionen. Utskottet är alltså inte berett att förorda att frågan nu blir föremål för förnyad utredning. Utskottet vill dock understryka vad som sägs i propositionen om vikten av att berörda trossamfund eller andra grupper ges möjlighet att påverka utformningen av allmänna begravningsplatser vad gäller gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motionerna K3 yrkande 2 och K4.
3. Gravrätt
Propositionen m.m.
Kapitel 7 i förslaget till begravningslag innehåller bestämmelser om gravrätt. Enligt 5§ får en gravrätt upplåtas för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Enligt 14§ får gravrätten när en gravrättsinnehavare avlider gå över bara till någon som genom släktskap eller på något annat sätt har nära anknytning antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till någon som är gravsatt inom gravplatsen eller till allmänna arvsfonden. Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att överta den. Enligt 16§ skall den avlidne gravrättsinnehavarens dödsbo anmäla till upplåtaren vem eller vilka gravrätten gått över till eller att det inte finns någon som gravrätten övergått till. Av 19§ framgår att om det inte finns någon som gravrätten kan gå över till enligt 14§ skall gravrätten anses återlämnad till upplåtaren. Enligt 20§ skall en gravrätt som ansetts återlämnad behållas under minst 15 år från gravsättningen till förmån för den som gravsatts där. I propositionen föreslås inga bestämmelser som gör det möjligt att återta gravrätter för alltid eller att skötselavtal knutna till gravrätterna i samband med åtagandet skall upphöra att gälla. Om en gravanordning tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för framtiden skall upplåtaren enligt 37§ om möjligt lämna kvar den på gravplatsen. I denna paragraf hänvisas också till föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Kulturminneslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1989, anger att i vården av en begravningsplats skall dess betydelse som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas eller förvanskas. I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången av 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen bl.a. för att väsentligt ändra begravningsplatsen eller fast anordning där. Om riksantikvarieämbetet beslutar det skall detta gälla om begravningsplats som tillkommit efter utgången av 1939 om begravningsplatsen ligger invid en kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom sitt kulturhistoriska värde.
Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå till brukar gravrätten betecknas som vilande eller tyst. Tyst eller vilande gravrätt uppmärksammades under förarbetena till gravrättslagen. Det ansågs då att någon särskild reglering inte behövdes (prop. 1963:141 s.54). Enligt den nu aktuella propositionen bör frågan nu regleras för att det inte skall råda någon tvekan om vad som gäller i sådana fall.
Motionen
Enligt motion K3 (m) är det stötande för rättskänslan att ingångna avtal inte skulle behöva hållas. Om den föreslagna lagen genomförs får det till konsekvens att många gamla kyrkogårdar på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt förvandlas. Det kan förutsättas att en mängd gravar kommer att försvinna då gravplatserna återanvänds. Förutom att en sådan utveckling enligt motionärerna skulle anses som stötande för rättskänslan skulle den vara olycklig ur kulturhistorisk synvinkel. En begravningsplats speglar i olika avseenden den tidsålder varunder begravningsplatsen varit i bruk. Genomförs regeringens förslag riskerar dessa spår av föregående generationer att utplånas. Enligt motionen bör en upplåtare i framtiden vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt och gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga.
Utskottets bedömning
Genom 1963 års gravrättslagstiftning tillskapades en ordning som innebär att gravrätten är av offentligrättslig natur. Gravrätten grundas således inte på avtal i egentlig mening utan på en ensidig upplåtelse som verkställs av en offentlig myndighet, dvs. av myndighet som förvaltar en församlings eller kommuns allmänna begravningsplats. Gravrätten kan sägas innehålla en del drag av den civilrättsliga nyttjanderätten. Så är t.ex. fallet i fråga om upplåtelsetid eller förverkande vid vanvård. I princip skall emellertid gravrätten ses som en klart avgränsad rätt som inte är förenad med andra rättsverkningar än dem som följer av begravningslagstiftningen. Enligt den nu aktuella propositionen skall gravrättens rättsliga natur bibehållas.
Enligt 7 kap. 1 § i förslaget till begravningslag får gravrätten i princip bara utövas av den som i gravboken eller gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten. Förslaget reglerar vidare i 7 kap. 14§ vem gravrätten kan övergå till. Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå till skall den enligt 7 kap. 19§ anses återlämnad till upplåtaren.
Utskottet godtar propositionens förslag att gravrätten som föreskrivs i förslagets 7 kap. 19§ anses återlämnad till upplåtaren om det inte finns något rättssubjekt som kan vara bärare av gravrätten. I sammanhanget kan nämnas att gravrätten liksom tidigare föreslås kunna förverkas om den är uppenbart vanvårdad och att den i vissa fall kan flyttas över till annan plats.
När det gäller de i motionen framförda synpunkterna på de kulturhistoriska konsekvenserna av bestämmelsen i 7 kap. 19§ får utskottet hänvisa till det skydd kulturminneslagen ger i detta avseende. I 7 kap. 37§ görs också en hänvisning till kulturminneslagen.
Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och avstyrker motion K3 yrkande 1.
4. Konflikter rörande begravningen
Propositionen
Enligt 5 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall den avlidnes önskan om kremering och om gravsättning såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen. Om den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen, skall den enligt 5 kap. 2§ ordnas av den kommun där den avlidne senast var kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit kyrkobokförd i Sverige, av den kommun där dödsfallet inträffade. Uttryckliga bestämmelser om vem som ordnar med gravsättning och kremering skall således finnas bara för det fallet att det inte finns anhöriga eller närstående som gör det. I sådana fall skall kommunen ha ansvaret. Lagstiftningen bör enligt propositionen i stället enbart inriktas på att medverka till att uppkomna konflikter skall kunna lösas. Det är därvid viktigt att förfarandet vid konfliktlösning utformas så att det blir så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Det är krematorie- och kyrkogårdsmyndigheter som konfronteras med de problem som har sitt upphov i oenighet mellan de efterlevande.
Tvister om kremering och om gravsättning regleras enligt förslaget i 5 kap.3 och 4§§ begravningslagen. Enligt 5kap. 3§ skall i sådana fall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där den avlidne senast var kyrkobokförd på begäran medla mellan parterna. Om parterna enas skall myndigheten fastställa deras överenskommelse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i stället med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.
Lagstiftningen på området inriktas sålunda på den del av begravningen som avser gravsättning och kremering. Enligt propositionen bör begravningslagstiftningen inte innehålla regler som rör den ceremoniella delen av begravningen.
Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen föreslog att vissa typer av tvistefrågor skulle kunna bli föremål för beslut, nämligen tvist om vem som skall ordna begravningen samt tvister angående kremering och gravsättning. En huvudtanke bakom detta förslag var att det är av grundläggande betydelse att avgöra vem som skall ordna begravningen, eftersom det är denne som har bestämmanderätten. Enighet kan emellertid föreligga i denna fråga medan tvist råder i frågorna om kremering och gravsättning. Enligt arbetsgruppens förslag skulle därför myndigheten kunna besluta även i dessa frågor. Om den som ordnar begravningen också bestämmer i frågorna om kremering och gravsättning skulle man, som arbetsgruppen anför, få till stånd en samlad lösning av förekommande tvister genom ett avgörande av frågan om vem som skall ordna begravningen. I förhållande till krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna skulle ett sådant beslut kunna ges den betydelsen att den som enligt beslutet skall ordna begravningen skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och gravsättning.
Enligt föredragande statsrådet tycks detta förslag innebära att parterna skall kunna få till stånd en prövning av frågan om vem som skall ordna begravningen även i sådana fall då de är ense beträffande frågorna om kremering och gravsättning. Det är enligt propositionen tveksamt vilken rättslig betydelse ett sådant beslut skulle få. Enligt statsrådet är det tillräckligt att man genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om vem som vid kontakterna med krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och gravsättning. Detta hindrar emellertid inte att kyrkogårdsmyndigheten bistår de efterlevande med råd och försöker ena dem även i andra tvistefrågor. Denna verksamhet skulle emellertid falla utanför det lagreglerade medlingsförfarandet.
Motionen
Enligt motion K1 (s) är det inte alldeles ovanligt att tvist uppstår mellan de efterlevande om vem som skall ordna begravningen, och tvisten kan också gälla vilken begravningsbyrå som skall anlitas. Det kan t.o.m. förekomma att begravningen blir beställd hos olika begravningsbyråer. Enligt motionärerna bör även tvister om vem som skall ordna begravningen omfattas av det förfarande som föreslås för lösandet av tvister mellan de efterlevande i fråga om kremering och gravsättning.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att tvister mellan de efterlevande om vem som skall ordna begravningen kan vålla problem också för andra än krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna.
Som framhålls i propositionen måste man vid bedömningen av vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara befogade i fråga om vem som skall ordna begravningen dock utgå från att de efterlevande med beaktande av den avlidnes önskemål skall ha full frihet att bestämma om vem som skall sköta om begravningen och hur den skall ordnas. Lagstiftningen får inte uppfattas som en otillbörlig inblandning i enskildas angelägenheter och därigenom innebära en risk för att samförståndslösningar motverkas.
Utskottet anser mot denna bakgrund, i likhet med vad som anförs i propositionen, att det torde vara tillräckligt att man genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om vem som vid kontakterna med krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och gravsättning. Utskottet förutsätter att frågan följs inom regeringskansliet. Utskottet tillstyrker således propositionen också i denna del och avstyrker motion K1.
5. Dödsbevis
Propositionen m.m.
Enligt 4 kap. 6 § förslaget till begravningslag skall bevis om dödsfallet (dödsbevis) och -- med vissa undantag -- intyg om dödsorsaken utan dröjsmål utfärdas och lämnas till det pastorsämbete som skall ta emot anmälan om dödsfallet. Dödsbevis och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare. Enligt 4 kap. 11§ får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. dödsbevis och intyg om dödsorsaken.
De närmare föreskrifterna om dödsbevis finns i dag i begravningskungörelsen (1963:540). Flertalet av dem avses bli överförda till en förordning knuten till begravningslagen. Denna förordning avses enligt uppgift från regeringskansliet innehålla ett bemyndigande till socialstyrelsen att meddela närmare föreskrifter om vad dödsbevis och intyg om dödsorsak skall innehålla samt att fastställa formulär för de blanketter som kan behövas. Socialstyrelsen har i de nu gällande föreskrifterna om dödsbevis (1989:34) med hänvisning till explosionsrisken ålagt läkare att avlägsna pacemaker i de fall kremering skall äga rum.
Motionen
I motion K2 (c) framhålls att dödsbevis även bör ange om den avlidne burit pacemaker och att denna avlägsnats från kroppen. I de fall kroppen kremeras uppstår svåra explosioner om en pacemaker finns kvarlämnad. Under de senaste åren har tjugotalet olyckor inträffat av den anledningen. Detta borde kunna förhindras om den läkare som skriver ut dödsbeviset också får kryssa för en ruta med uppgift om att pacemaker är avlägsnad.
Utskottets bedömning
Enligt uppgifter som utskottet inhämtat avser socialstyrelsen att fastställa nya formulär för dödsbevis där det skall anges om pacemaker finns och i så fall om den har avlägsnats. Syftet med motionen får således anses tillgodosett. Enligt utskottets mening bör motion K2 därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
6. Propositionen i övrigt
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen också i övriga delar med undantag för bestämmelserna om ikraftträdande. Enligt utskottets mening bör ikraftträdandet inte ske så tidigt som vid kommande årsskifte eftersom berörda myndigheter och enskilda bör ges god tid för förberedelsearbete. Tidpunkten för ikraftträdande -- med undantag för 2 kap. 2§ begravningslagen -- bör i stället bestämmas till den 1 april 1991.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K3 yrkande 2 och 1990/91:K4 antar det i proposition 1990/91:10 framlagda förslaget till begravningslag, såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen, res. 1 (m, fp, v, mp) 2. beträffande gravrätt att riksdagen med avslag på motion 1990/91:K3 yrkande 1 antar 7 kap. 19 och 20 §§ i regeringens förslag till begravningslag, res. 2 (m) 3. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K1 och 1990/91:K2 antar regeringens förslag till dels begravningslag i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--2, dels lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198) och lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna -- utom såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen -- bestäms till den 1 april 1991.
Stockholm den 13 november 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Ingela Mårtensson (fp), Göran Åstrand (m) och Conny Fredriksson (s).
Reservationer
1. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund (mom.1)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar med "Som påtalats" och på s. 6 slutar med "och K4" bort ha följande lydelse:
Som påtalats i motionerna finns det starka religionsfrihetsaspekter som talar för att huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser såvitt avser dem som som inte tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska kyrkan. Det lämpliga i att ålägga kyrkan förpliktelser mot dessa grupper kan starkt ifrågasättas.
Det är enligt utskottets mening en klar brist att arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen inte gavs i uppdrag att också ta ställning till frågor av övergripande organisatorisk och ekonomisk natur, t.ex. frågor om huvudmannaskapet för verksamheten, dess organisation eller finansiering.
Enligt utskottets mening bör dessa frågor nu bli föremål för utredning när det gäller gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Utskottet anser således att en arbetsgrupp nu bör tillsättas och ges i uppdrag att undersöka och ge förslag till eventuella förändringar i det nuvarande huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna såvitt avser dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Detta bör ges regeringen till känna. Motion K4 tillstyrks således.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund att riksdagen med bifall till dels proposition 1990/91:10 såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen, dels motion 1990/91:K4 samt med anledning av motion 1990/91:K3 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en utredning angående huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna såvitt avser dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
2. Gravrätt (mom. 2)
Anders Björck, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet godtar" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det tveksamt om inte bestämmelserna i 7 kap. 19 och 20 §§ i förslaget till begravningslag står i strid mot uttalandet i propositionen att möjligheten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar i framtiden främst av religionsfrihetsskäl. Dessutom framhålls i propositionen att det strider mot grundläggande principer för vår rättsordning att bryta ingångna avtal.
Förslaget om att gravrätt i vissa fall skall anses återlämnad innebär att mängder av gamla gravar där man inte längre vet vem som har gravrätten, eller där det saknas personer som enligt lagen har rätt att inneha den, kommer att kunna återtas i strid med det tidigare ingångna avtalet. Enligt utskottets mening är det stötande för rättskänslan om inte ingångna avtal skall behöva hållas. Det innebär dessutom att många gamla kyrkogårdar på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt förvandlas. Det kan förutsättas att en mängd gravar kommer att försvinna då gravplatserna återanvänds. Detta skulle vara mycket olyckligt ur kulturhistorisk synvinkel. En begravningsplats speglar i olika avseenden den tidsålder varunder begravningsplatsen varit i bruk. Gravarnas och gravvårdarnas utformning, liksom självfallet inskrifter på gravvårdar, ger kunskaper om tänkesätt och kultur under den tid då de tillkom. Med regeringens förslag riskerar dessa spår av föregående generationer att utplånas. Kulturminneslagen ger i detta hänseende inte ett tillräckligt skydd för att nyare begravningsplatser skall kunna bevaras åt eftervärlden.
Enligt utskottets mening bör således 7 kap. 19 och 20 §§ begravningslagen inte antas. Motion K3 yrkande 1 tillstyrks följaktligen.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande gravrätt
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K3 yrkande 1 dels avslår regeringens förslag till 7 kap. 19 och 20 §§ begravningslagen, dels beslutar att 21--37 §§ i kapitlet i stället skall betecknas 19--35 §§.