Barns rätt att komma till tals, m.m.
Betänkande 1995/96:LU2
Lagutskottets betänkande
1995/96:LU02
Barns rätt att komma till tals
Innehåll
1995/96 LU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1994/95:224, Barns rätt att komma till tals. Vidare behandlas tretton motioner, varav två väckts med anledning av propositionen och elva under den allmänna motionstiden år 1995.
I propositionen föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adop- tionsärenden och i namnärenden. När en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vidare föreslås att den som verkställer ut- redning i sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten. I propositionen föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet i mål och ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. För barn som inte har fyllt 15 år skall den som är offentligt biträde enligt rättshjälpslagen också vara barnets ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård. De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
I de med anledning av propositionen väckta motionerna föreslås bl.a. införande av talerätt för barn som fyllt 12 år i mål om vårdnad och um- gänge. De motioner som väckts under den allmänna motionstiden gäller olika frågor om vårdnad och umgänge.
Lagutskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande över propositionen och de motioner som väckts med anledning av den. Yttrandet är fogat som bilaga 2 till betänkandet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats fem reservationer och ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 1994/95:224 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet - att riksdagen antar de i propositionen framlag- da förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i namnlagen (1982:670),
3. lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
4. lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.
Lagförslagen har intagits som bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:224
1994/95:L50 av Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en talerätt omfattande en argumentations- och klagorätt för barn som fyllt 12 år i mål om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken samt i mål om verkställighet av domar och beslut i sådana mål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en sänkning av åldersgränsen för barns processbehörighet från 15 till 12 års ålder i de fall talerätt föreligger samt där så önskas en rätt att få ett offentligt biträde för dessa barn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolens skyldighet att i de fall talerätt inte föreligger i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad när domstolen skall avgöra vad som är bäst för barnet.
1994/95:L51 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ge barn från 12 års ålder talerätt i mål och ärenden om vårdnad och umgänge liksom verkstäl- lighet,
2. att riksdagen beslutar sänka åldersgränsen för processrätt i sociala mål till 12 år,
3. att riksdagen beslutar utöka kretsen som kan förordna offentligt biträ- de för barn till att gälla barnet, vårdnadsutredaren, någon annan person barnet närstående samt socialnämnden enligt vad i motionen anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolars kompetens om barn och barns rättigheter.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L402 av Ingbritt Irhammar och Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en snar lösning av reglerna vad gäller reskostnader i sam- band med umgänge.
1994/95:L404 av Birgit Henriksson och Elisabeth Fleetwood (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avtal vad gäller utlämnande av kidnappade barn,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till lag som gör det möj- ligt att kunna utvisa den förälder, som kidnappat sitt barn, men som inte bor tillsammans med barnet utan överlåter vårdnaden till andra,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och information till sociala myndigheter så att de bättre kan ta till vara oroliga mödrars och barns intressen.
1994/95:L405 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av sekretesslagstiftningen vad gäller umgängesförälder.
1994/95:L407 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en barnbalk, enligt vad i motionen anförts om ett samlat regelsystem till barns skydd och stöd.
1994/95:L410 av Gustaf von Essen (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjenämnd och interimsavtal i samband med separation och skilsmässa.
1994/95:L413 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, m, fp, v, mp, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att initiera ett lagstiftningsarbete som förändrar familjerättslagstiftningen så att den endast bygger på gemensam vårdnad som juridiskt vårdnadsbegrepp.
1994/95:Ju624 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya regler för umgäng- esrätt och vårdnad.
1994/95:Ju807 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen att nya regler för umgängesrätt och vårdnad införs.
1994/95:Ju809 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag i enlighet med vad i motionen anförts om barnens rätt till båda föräldrarna.
1994/95:So618 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utformning av bidrag till umgängesresor.
1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio- nen anförts om gemensam vårdnad som juridiskt vårdnadsbegrepp vid skilsmässor mellan småbarnsföräldrar.
Utskottet
Allmän bakgrund
Den svenska familjerätten har under de senaste årtiondena varit föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området har präglats av strävanden att tillgodose barnets intressen i relationen till föräldrarna (se prop. 1973:32, bet. LU20 och prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Strävanden mot ett större hänsynstagande till barnet har också kommit till uttryck på det internationella planet. År 1989 antog Förenta nationernas generalförsamling en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och bereda barn skydd mot övergrepp och ut- nyttjande. I konventionen berörs bl.a. frågor om vårdnad och umgänge. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den 2 september 1990. År 1992 lämnade Sverige en första rapport till FN om hur Sverige följer kon- ventionen. Rapporten har granskats av FN:s kommitté för barnets rättighe- ter. Enligt kommittén återspeglar den svenska lagstiftningen såväl konven- tionens bestämmelser som de generella principer som tjänar som vägled- ning för dess tillämpning.
Ett viktigt steg i det inhemska reformarbetet togs år 1990 då riksdagen fattade beslut om vissa ändringar i bl.a. föräldrabalkens (FB:s) regler om vårdnad och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13). Lagändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991, syftade särskilt till att underlätta en utveck- ling mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrå- gorna skall lösas. De nya reglerna innebär att s.k. samarbetssamtal i vård- nads- och umgängesfrågor skall erbjudas föräldrar i alla kommuner. Vida- re kan domstolen i ett mål om vårdnad och umgänge ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd. Även FB:s regler om gemensam vård- nad ändrades. Gemensam vårdnad skall numera komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. Ogifta föräldrar kan få gemensam vårdnad genom en anmä- lan till socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs. För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell, utan endera föräldern skall anför- tros vårdnaden, skall domstolen liksom tidigare avgöra frågan vem av föräldrarna som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Reg- lerna om umgänge kompletterades med en föreskrift om att vårdnadshava- ren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.
Hösten 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare för att utvärdera 1991 års reform av FB:s regler om vårdnad och umgänge. I direktiven (dir. 1993:13) framhölls att utvärderingen särskilt skall inriktas på frågan hur satsningen på samarbetsavtal har inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Utredningen, som antog namnet Vårdnadstvistut- redningen, överlämnade i augusti 1995 sitt betänkande (SOU 1995:79) Vårdnad, boende och umgänge. I betänkandet redovisas en utvärdering av samarbetssamtal mellan tvistande föräldrar. Vidare behandlar utredningen frågor och lägger fram förslag om nya regler beträffande handläggningen av vårdnadstvister samt om gemensam vårdnad, barnets boende och bar- nets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med. Vårdnadstvistutredningens betänkande är nu föremål för remissbehand- ling. Remisstiden går ut den 15 januari 1996.
I både de familjerättsliga och socialrättsliga regelsystemen är det numera självklart att barnets bästa sätts i centrum. I vissa avseenden har dock nuvarande ordning kommit att kritiseras. Kritiken har gällt barnens ställ- ning i processer. Det har därvid satts i fråga om gällande rätt tillgodoser barnets behov av att komma till tals. Av intresse i detta sammanhang är artikel 12 i FN-konventionen om barnets rättigheter. I artikeln föreskrivs att barn skall ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det och att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.
I samband med 1990 års riksdagsbeslut om vissa ändringar i FB:s regler om vårdnad och umgänge behandlades frågor om barns ställning i mål om vårdnad och umgänge med anledning av flera motionsyrkanden. Utskottet redovisade därvid förslag om barns talerätt samt rätt till ombud och biträde som hade lagts fram år 1987 av Utredningen om barnens rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt. Utredningens förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall kunna få offentligt biträde som i egenskap av särskild ställföreträdare får föra barnets talan inför domstol och andra myndigheter. Enligt utskottet hade det varit önskvärt om det i den då aktuella proposi- tionen hade redovisats vilken inställning som regeringen hade till de för- slag om talerätt m.m. som lagts fram av Utredningen om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen var inriktade på samförståndslösningar ansåg utskottet att man inte kunde avskriva de synpunkter som Utredningen om barnens rätt framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka erfarenheterna av tillämpningen av de föreslagna nya reglerna i FB. I linje med vad som framhölls i en av de då aktuella motionerna ansåg därför utskottet att det fanns anledning att överväga en ordning som medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare bor- de barnens möjligheter att få grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt utskottets mening var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med en formell partställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde också, anförde utskottet, finnas andra sätt att ge barnet en star- kare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Ut- skottet var emellertid inte berett att då ta ställning till hur frågan närmare bör lösas. Spörsmålet borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sam- manhang. Enligt utskottet borde det ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad utskottet sålunda anförde gav riksdagen regeringen till känna (bet. 1990/91:LU13, rskr. 53).
Önskemål om förbättringar när det gäller barns ställning i mål om vård- nad och umgänge har därefter tagits upp i flera motioner. Utskottet har då hänvisat till att frågan varit föremål för överväganden inom Justitiedepar- tementet och ansett att några nya tillkännagivanden inte varit erforderliga (bet. 1992/93:LU22 och 1993/94:LU19).
I förevarande proposition tar regeringen upp de frågor som omfattas av riksdagens ovan redovisade tillkännagivande år 1990. Propositionen grun- dar sig på en inom Justitiedepartementet upprättad departementsprome- moria (Ds 1994:85), Barns rätt att komma till tals - Regler för familje- rättsliga och sociala mål och ärenden. Promemorian har remissbehandlats.
På lagutskottets begäran har justitieutskottet yttrat sig över propositionen jämte de motioner som väckts med anledning av den. Yttrandet är fogat som bilaga 2 till betänkandet.
I det följande kommer lagutskottet - efter en redovisning av propositio- nens huvudsakliga innehåll - att under skilda rubriker ta upp de frågor som aktualiserats genom de med anledning av propositionen väckta motionerna eller eljest har tilldragit sig utskottets uppmärksamhet. Därefter behandlas under rubriken Övriga frågor under den allmänna motionstiden år 1995 väckta motioner som berör olika spörsmål som gäller vårdnad och um- gänge.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Syftet med propositionen är att skapa garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i domstolar. Enligt Konventionen om barnets rättig- heter från år 1989 skall barn ha rätt att uttrycka sin åsikt och få den respek- terad.
I propositionen föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adop- tionsärenden och i namnärenden. När en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Vidare föreslås att den som verkställer utredning i sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
I propositionen föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barn i mål och ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För barn som inte har fyllt 15 år skall den som är offentligt biträde enligt rättshjälpslagen också vara barnets särskilda ställ- företrädare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Det offentliga biträdet kan därigenom föra barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Mål och ärenden om vårdnad och umgänge samt mål om verkställighet av sådana avgöranden
Nuvarande regler i FB om vårdnad och umgänge innebär att barnet i regel saknar talerätt och processbehörighet i sådana mål och ärenden. En änd- ring i fråga om vårdnaden kan sålunda endast komma till stånd på talan av en av föräldrarna eller båda föräldrarna (6 kap. 4-6 §§ och 15 §). I vissa mål har också socialnämnden talerätt (6 kap. 7, 8, 10 och 15 §§). I ären- den enligt 6 kap. 9 § andra stycket, som reglerar de fall där den enda vård- nadshavaren dör, har barnet emellertid i praxis ansetts ha rätt att genom behörig ställföreträdare föra talan som part. Även om barn alltså saknar talerätt i de flesta mål om vårdnad och umgänge har man dock på annat sätt sökt tillförsäkra barnen en rätt att komma till tals. Detta har skett dels genom motivuttalanden om att barnens önskemål skall beaktas (prop. 1981/82:168 s. 66 och 75), dels genom en särskild bestämmelse om att barnet i vissa fall kan höras inför rätten (6 kap. 19 § tredje stycket) och dels genom bestämmelser om vårdnads- och umgängesutredningen (6 kap. 19 § första stycket). I enlighet med förarbetsuttalanden hörs emellertid barn mycket sällan inför rätten (prop. 1981/82:168 s. 78, 88 och 91, bet. 1982/83:LU17 s. 28). Trots att det är förutsatt att den som gör en vård- nads- eller umgängesutredning skall inhämta synpunkter från barnet sak- nas uttryckliga lagbestämmelser härom.
När det gäller mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge saknar FB uttryckliga regler om vilka som är parter i sådana mål. Det står dock klart att barn som är föremål för verkställighetsåtgärder saknar talerätt. Barnet har emellertid ett slags vetorätt. Verkställighet får nämligen inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt 12 år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt (21 kap. 5 §). Av bestämmelsen följer att domstolen är skyldig att ta reda på barnets vilja och i vissa fall rätta sig efter den. Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall länsrätten finner att verkställigheten är nödvändig för barnets bästa. På samma sätt som gäller i vårdnads- och umgängesmål får barnet höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras (21 kap. 12 § andra stycket).
I propositionen gör regeringen bedömningen att det inte bör införas nå- gon talerätt för barn i mål och ärenden om vårdnad och umgänge. Inte heller i mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad och umgänge bör enligt regeringen införas någon talerätt för barn. Däremot föreslår rege- ringen att det i FB förs in en erinran om att rätten är skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beak- tande av barnets ålder och mognad. Den som verkställer en vårdnads- eller umgängesutredning åläggs en skyldighet att, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
I motion 1994/95:L50 erinrar Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (båda kds) om att Utredningen om barnens rätt föreslagit att barn skall ha talerätt i form av argumentations- och klagorätt i de mål och ärenden som det här är fråga om. Enligt motionärernas mening uppfyller detta förslag på ett mer tillfredsställande sätt artikel 12 i FN:s barnkonvention. Ett barn som fyllt 12 år är, enligt motionärernas mening, fullt medvetet om vad som händer och bör få möjlighet att påverka sin framtid. Motionärerna vill därför ha till stånd en ordning som innebär att barn som uppnått denna ålder skall ha talerätt omfattande argumentations- och klagorätt i mål om vårdnad och umgänge samt i mål om verkställighet av domar och beslut i sådana mål (yrkande 1). Vidare yrkas ett tillkännagivande om domstolens skyldighet att i de fall talerätt inte föreligger i mål och ärenden om vård- nad, i mål om umgänge, i adoptionsärenden och i namnärenden ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad när domsto- len skall avgöra vad som är bäst för barnet (yrkande 3).
Tanja Linderborg m.fl. (v) anför i motion 1994/95:L51 att de förslag som läggs fram i propositionen inte är tillräckliga för att barnets åsikter skall få erforderlig tyngd. Några skäl för att inte ge barnen en formell talerätt har inte framkommit. Genom att ge barn över 12 år en sådan rätt möjliggörs för dem att påverka sin livssituation. I motionen yrkas att riks- dagen hos regeringen skall begära förslag som innebär att barn fr.o.m. 12 år får talerätt i mål och ärenden om vårdnad och umgänge liksom i mål om verkställighet av sådana avgöranden (yrkande 1).
Som skäl för sin bedömning att inte föreslå någon talerätt för barn anför regeringen att en sådan rätt kan innebära att föräldrarna i större utsträck- ning försöker påverka barnet att ta ställning på ett visst sätt. Därmed kan, enligt regeringens mening, en formell talerätt få negativa konsekvenser för barnet och dess förhållande till föräldrarna. En formell talerätt kan dess- utom i många fall medföra att barnet konfronteras med tvisten på ett onö- digt närgånget sätt och pressas att välja sida. Som ytterligare skäl för sin ståndpunkt pekar regeringen på att de lagändringar som genomförts på senare år har inriktats på att underlätta samförståndslösningar. Från den utgångspunkten framstår det enligt regeringen närmast som ett steg i fel riktning att nu införa talerätt för barn. Ytterligare ett argument som rege- ringen för fram är att en talerätt för barnet kan komma att ytterligare komplicera målen genom att fler personer skall delta i processen.
Justitieutskottet förklarar sig i sitt yttrande ha en positiv grundinställning till regeringens förslag. Utifrån sina utgångspunkter kan utskottet inte finna anledning till annan åsikt än den som förts fram i propositionen. Justitieutskottet pekar även på att flera remissinstanser betonat att en tale- rätt kan få betydande negativa konsekvenser för barnet och för dess förhål- lande till föräldrarna. Utskottet nämner också att ett införande av talerätt för barn i mål och ärenden om vårdnad och umgänge skulle leda till vä- sentliga kostnadsökningar när det gäller det allmännas rättshjälpskostnader och att reformarbetet på rättshjälpsområdet under senare år syftat till att minska statens kostnader för rättshjälpen i stort. Också när det gäller frå- gan om talerätt för barn i verkställighetsmålen delar justitieutskottet rege- ringens bedömning. De lojalitetskonflikter som barnet kan drabbas av i sådana mål, om det får ställning som part, kan på samma sätt som i mål och ärenden om vårdnad och umgänge störa barnets framtida förhållande till föräldrarna eller någon av dem. Justitieutskottet menar att det i ärendet inte har framkommit något behov av talerätt för barn i verkställighetsmå- len. Utskottet förordar att regeringens förslag tillstyrks och att motionerna 1994/95:L50 och 1994/95:L51 i nu berörda delar avslås.
Lagutskottet vill för sin del först framhålla att FN:s barnkonvention inte innebär någon skyldighet att ge barn en formell talerätt i de mål och ären- den det här är fråga om. I artikel 12 föreskrivs nämligen, som tidigare redovisats, att barn skall ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det och att barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Vad som föreslås i propositionen ligger således helt i linje med konventionen.
Enligt utskottets mening bör ett ställningstagande till frågan om barns talerätt göras med utgångspunkt i vilka resultat som uppnåtts genom de år 1990 beslutade lagändringarna. Som tidigare redovisats syftade dessa till att underlätta samförståndslösningar. Enligt vad som numera redovisats av Vårdnadstvistutredningen i betänkandet (SOU 1995:79) Vårdnad, boende och umgänge har lagändringarna fallit väl ut. Utvärderingen visar att sam- arbetssamtal är ett bra instrument för att lösa vårdnadskonflikter och att de utnyttjas i ökad utsträckning. Omkring 25 procent av alla föräldrar som separerade år 1993 hade, enligt vad utredningen redovisar, kontakt med socialtjänsten i samband med en separation eller skilsmässa. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större omfattning kommer överens om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbetssamtal före ett domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten resursåtgång. Ungefär 80 procent av dessa samtal ledde år 1993 till att föräldrarna kom överens. Föräldrar som i andra sammanhang inte tar kontakt med socialtjänsten gör det när de behöver råd och stöd i samband med en separation eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har medfört att antalet vårdnads- och umgängesutredningar minskat. Ut- värderingen innehåller även en samhällsekonomisk analys. Denna visar, anför utredningen, att samarbetssamtalen är samhällsekonomiskt lönsam- ma. Härtill kommer enligt utredningen kvalitativa effekter, som påverkan på barns och föräldrars hälsa och livskvalitet i övrigt.
För att öka användningen av samarbetssamtal rekommenderar utred- ningen att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida information om den service som kommunerna kan ge. Kommunerna bör arbeta med att stärka kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal. För att lyfta fram samarbetssamtalen och markera att föräldrar skall försöka lösa sina tvister om barnen genom samförståndslösningar innan rättsliga åtgär- der vidtas, föreslår utredningen att det i 6 kap. FB införs en bestämmelse som erinrar om denna möjlighet. Denna bestämmelse bör också enligt utredningen ses som en uppmaning till advokater och övriga juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförståndslösning.
Mot denna bakgrund kan utskottet i likhet med regeringen och justitieut- skottet inte finna annat än att det framstår som ett steg i fel riktning att nu införa en talerätt för barn i mål och ärenden om vårdnad och umgänge. Vid denna bedömning kan utskottet givetvis inte heller förorda att talerätt införs för barn i verkställighetsmålen.
Enligt utskottets mening tillgodoser regeringens förslag det lagstift- ningsbehov som utskottet tidigare ansett föreligga. Förslaget innebär enligt utskottets bedömning en tillräcklig garanti för att barn får komma till tals i vårdnads- och umgängesmål samtidigt som man undviker att att barnen utsätts för obehörig påverkan eller pressas att ta ställning i en konflikt mellan föräldrarna. Vad särskilt gäller yrkande 3 i motion 1994/95:L50 kan utskottet inte finna annat än att motionsyrkandet är tillgodosett med regeringens förslag.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del samt avstyrker bifall till motionerna 1994/95:L50 yrkandena 1 och 3 samt 1994/95:L51 yrkande 1.
Andra familjerättsliga mål och ärenden
Frågor om barns talerätt och rätt för barnet att i övrigt komma till tals uppkommer också i andra familjerättsliga mål och ärenden. I ärenden angående adoption (4 kap. FB) har barnet inte talerätt. Den som har fyllt 12 år får emellertid inte adopteras utan eget samtycke. Denna vetorätt är emellertid inte absolut. Undantag görs för fall då barnet är under 16 år och skulle skadas av att tillfrågas och för fall då barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk störning eller något annat liknande förhållande (4 kap. 5 §).
I mål och ärenden enligt namnlagen (1982:670) kan ett barn vara part. Anmälan eller ansökan skall dock för den som är under 18 år göras av vårdnadshavaren. Barnet saknar således processbehörighet. Om barnet fyllt 12 år, får dock anmälan eller ansökan göras utan barnets samtycke endast om barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke på grund av psykisk störning eller på grund av något annat liknande förhållande (48 §). Barnet
har alltså här, på samma sätt som i verkställighetsmålen och adoptions- ärendena, en vetorätt.
När det gäller dessa familjerättsliga mål och ärenden innebär regeringens förslag att det i FB och namnlagen förs in erinringar om att rätten vid bedömningen av om det är lämpligt att adoption äger rum resp. om ett namnbyte är förenligt med barnets bästa skall tas hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Vidare föreslås att social- nämnden åläggs en skyldighet att söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Utskottet konstaterar att förslaget i dessa delar överensstämmer med vad som föreslagits beträffande mål och ärenden om vårdnad och umgänge. Även om förhållandena i denna typ av ärenden inte är helt likartade med vårdnads- och umgängesmålen ser utskottet det som positivt att förslaget genomförs. En adoption är i allmänhet en ingripande händelse i ett barns liv, och det kan givetvis förekomma situationer där barnet känslomässigt är motståndare till en adoption. Utskottet delar regeringens bedömning att det är viktigt att också i sådana ärenden klargöra barnets inställning och att det bör skapas garantier för att barnets synpunkter och vilja kommer fram och beaktas. När det gäller namnärenden kan det vid första påseende tyckas att sådana ärenden inte har samma ingripande betydelse som ett vårdnads- eller umgängesärende eller en adoption. I sammanhanget måste emellertid beaktas namnets personliga betydelse för barnet och att barnet kan fästa stor betydelse vid utgången i ärendet. Utskottet ser det därför som angelä- get att barnet även i dessa ärenden får möjlighet att få sina synpunkter och sin vilja framförda och beaktade.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag i nu behandlad del.
Sociala mål
Med sociala mål avses i detta sammanhang mål om vård av barn enligt socialtjänstlagen (1980:620) (StjL) och mål enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Som exempel på sådana mål kan nämnas mål om socialnämnds medgivande att en underårig tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör vare sig någon av barnets föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om den underårige (25 § StjL). Ytterligare exempel är mål om förbud för en person att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig (27 § StjL) samt mål om vård enligt 2-4 §§ LVU.
I sociala mål är barnet part och har talerätt (56 § StjL resp. 26 § LVU). Detta sammanhänger med att det i dessa mål är det allmänna genom soci- alnämnden som är den enskildes motpart. Om barnet fyllt 15 år, är det dessutom processbehörigt och kan själv föra sin talan i processen. De yngre barnen däremot har inte en sådan behörighet. Av lagstiftningen framgår att de bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras (56 § andra stycket StjL resp. 36 § andra stycket LVU). När socialnämnden gör en utredning om tvångsomhändertagande skall nämnden ge den unge, om han fyllt 15 år, tillfälle att yttra sig över vad som framkommit under utredningen (54 § StjL). Den som skall ges tillfälle att yttra sig har också rätt att få företräd inför nämnden om inte särskilda skäl föranleder annat (55 § StjL).
I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp kostnadsfritt genom offentligt biträde. Reglerna om offentligt biträde finns i rättshjälps- lagen (1972:429) (RHL). Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i LVU-målen av den förvaltningsdomstol som handlägger målet eller, för ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd, av den länsrätt som kan komma att behandla ärendet. Rättshjälp genom offentligt biträde bevil- jas enligt 43 § första stycket RHL efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Barn som är 15 år eller äldre kan själva ansöka om rättshjälp. Yngre barn företräds i sådana ärenden av sin legala ställföreträdare, i all- mänhet vårdnadshavaren. Det offentliga biträdet är ett språkrör för barnet i processen. Enligt 45 § RHL kan biträdet ta initiativ till en utredning för tillvaratagande av barnets rätt, om sådan inte kan fås genom den myndig- het som handlägger målet eller ärendet. Biträdet kan emellertid inte över- klaga ett beslut och inte heller företa andra processhandlingar utan full- makt. Om barnet är processbehörigt - dvs. fyllt 15 år - kan fullmakt läm- nas av barnet. I annat fall lämnas fullmakt av barnets legala ställföreträda- re.
RHL är nu föremål för ett översynsarbete. I augusti 1995 överlämnade 1993 års Rättshjälpsutredning betänkandet (SOU 1995:81) Ny rättshjälps- lag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. I betänkandet föreslås bl.a. att bestämmelserna om offentligt biträde bryts ut ur RHL och förs in i en särskild lag. Frågan om när offentligt biträde skall kunna förordnas skall enligt förslaget regleras i resp. materiell lagstiftning. Betänkandet är nu föremål för remissbehandling.
I propositionen gör regeringen bedömningen att den nuvarande ålders- gränsen för processbehörigheten i de sociala målen inte bör sänkas. Där- emot föreslås en bestämmelse i LVU som innebär att den som är förordnad enligt RHL som offentligt biträde för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, utan särskilt förordnande skall vara den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.
I motion 1994/95:L50 yrkar Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (båda kds) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ål- dersgränsen för processbehörigheten i de sociala målen skall sänkas från 15 år till 12 år (yrkande 2).
Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkar i motion 1994/95:L51 att riksdagen skall besluta att sänka åldersgränsen för processrätt i sociala mål till 12 år (yrkande 2).
De förslag som framförs i motionerna framfördes år 1987 av Utredning- en om barnens rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt. Av proposi- tionen framgår att majoriteten av de remissinstanser som yttrade sig över utredningsförslaget ansåg att åldersgränsen borde ligga kvar vid 15 år. Som skäl anfördes att barn som är yngre än 15 år inte är mogna att föra talan på egen hand. I den promemoria som ligger till grund för förevarande proposition görs samma bedömning. Remissinstanserna har nu ingen an- nan uppfattning.
Justitieutskottet har i sitt yttrande förklarat sig sakna anledning till annat ställningstagande i frågan om åldergränsen och föreslår att lagutskottet avstyrker bifall till motionerna.
Inte heller lagutskottet finner att det föreligger några skäl för att sänka åldersgränsen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna 1994/95:L50 yrkande 2 och 1994/95:L51 yrkande 2.
Utskottet övergår därmed till att behandla förslaget såvitt gäller särskild ställföreträdare för icke processbehöriga barn. I propositionen pekar rege- ringen på att det ofta är brister i barnets hemförhållanden som är orsak till att det blir aktuellt med vård enligt LVU. Grunden för en ansökan om vård är ofta att föräldrarna påtagligt har åsidosatt sina skyldigheter mot barnet och att de inte samtycker till att barnet får vård. Även när barnets eget beteende åberopas som grund för vård enligt LVU finns ofta, när det gäller de mindre barnen, ett samband med hemförhållandena. Barnets rätt till goda uppväxtförhållanden ställs då ofta mot föräldrarnas intresse av att ha barnet hos sig. Det ligger således i dessa måls karaktär att motstridiga intressen kan finnas mellan barn och föräldrar och att det är mindre lämp- ligt att barn är beroende av föräldrarnas vilja när det gäller t.ex. att över- klaga ett beslut. De yngre barnen kan därför enligt regeringens mening ha ett behov av en särskild ställföreträdare.
Den föreslagna regeln innebär att för det fall ett offentligt biträde för- ordnats för den unge enligt RHL, biträdet automatiskt också blir den unges särskilda ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Detta medför att barnet får en självständigare ställning gentemot vård- nadshavaren i vissa mål och ärenden enligt LVU. Sålunda kan barnet genom sin ställföreträdare överklaga domstolens avgörande och vidta andra processhandlingar. Ställföreträdaren skall tillvarata barnets intressen, och han bör alltså framföra de synpunkter och de önskemål barnet har. Skulle ställföreträdaren ha en annan uppfattning än barnet bör han, enligt vad som framgår av propositionen, med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattning som han anser bäst tjänar barnets intressen.
Justitieutskottet konstaterar i sitt yttrande att i de fall då det finns en in tressekonflikt mellan barn och föräldrar saken hittills lösts genom att en god man förordnats för barnet enligt 11 kap. 2 § FB. Justitieutskottet, som dock godtar förslaget, utgår från att de krav på ökad kompetens hos biträ- det som den föreslagna ordningen kan komma att ställa övervägs i sam- band med den pågående översynen av RHL.
Lagutskottet anser för sin del att förslaget innebär en önskvärd förstärk- ning av yngre barns ställning i mål enligt LVU. Utskottet tillstyrker försla- get också i denna del.
En fråga som gäller kretsen av personer som kan ansöka om offentligt biträde enligt RHL för barnet tas upp av Tanja Linderborg m.fl. (v) i mo- tion 1994/95:L51. I motionen begärs - såsom motionen får förstås - att riksdagen skall besluta att kretsen av personer som kan ansöka om offent- ligt biträde för barn i LVU-mål skall utökas till att gälla barnet, vårdnads- havaren, någon annan närstående person samt socialnämnden (yrkande 3).
Justitieutskottet erinrar i sitt yttrande om att gällande regler innebär att rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas om det inte kan antas att behov av biträde saknas och att biträde förordnas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Utskottet påpekar vidare att enligt specialmo- tiveringen till gällande bestämmelser (prop. 1979/80:1 del A, s. 630) ve- derbörande myndighet alltid måste pröva frågan om rättshjälp ex officio. Ansökningen tjänar närmast syftet att underrätta myndigheten om hur sökanden själv ser på rättshjälpsbehovet och att över huvud taget tillföra myndigheten material till belysning av rättshjälpsärendet. Det sagda inne- bär, anför justitieutskottet vidare, att t.ex. socialnämnden har skyldighet att anmäla till länsrätten att barnet har behov av biträde oavsett om någon ansökan om biträde föreligger. Justitieutskottet erinrar vidare om att 1993 års Rättshjälpsutredning föreslagit en särskild lag om offentligt biträde. När offentligt biträde skall kunna förordnas skall enligt förslaget regleras i resp. materiell lagstiftning. Avsikten med förslaget är att ansvaret för det materiella regelsystemet, reglerna för offentligt biträde och kostnaderna för offentligt biträde skall följas åt. I utredningens förslag till lag om offentli biträde föreslås att gällande presumtionsregel för att förordna offentligt biträde fortfarande skall gälla. Ansökan kan enligt förslaget göras av den som biträdet skall förordnas för eller av annan som får föra talan i målet eller ärendet. Detta betyder, anför justitieutskottet, att kretsen av personer som kan ansöka om offentligt biträde för barnet i LVU-mål ökar. Någon särskild motivering till förslaget i denna del går inte enligt justitieutskotte att utläsa ur betänkandet. Justitieutskottet anser för sin del att riksdagen i nuvarande beredningsläge inte bör uttala sig i det spörsmål som tas upp i motionen. Utskottet konstaterar vidare att gällande rätt i stort tillgodoser ändamålet med motionsyrkandet. Justitieutskottet föreslår därför att lagut- skottet avstyrker bifall till motion 1994/95:L51 i nu berörd del.
Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning. Utskottet avstyr- ker därför bifall till motion 1994/95:L51 yrkande 3.
Mot de delar av propositionen som inte särskilt har berörts har utskottet ingen erinran. Utskottet tillstyrker att förslagen genomförs.
Övriga frågor
Utbildning av domare
I den med anledning av propositionen väckta motionen 1994/95:L51 tar Tanja Linderborg m.fl. (v) upp en fråga som gäller utbildning av domare som handlägger mål och ärenden där barn är inblandade. I motionen be- gärs ett tillkännagivande från riksdagens sida om domstolars kompetens när det gäller barn och barns rättigheter. Motionärerna ser det som mycket angeläget att domstolens ledamöter får en kontinuerlig utbildning på om- rådet i syfte att kunna utröna barnets inställning och verkliga vilja (yrkande 4).
Frågor om utbildning av domare som handlägger mål och ärenden om vårdnad och umgänge har tidigare behandlats av riksdagen med anledning av motioner med liknande innehåll som den nu aktuella. Motionerna har därvid avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet (se bet. 1990/91:LU13 och 1992/93:LU22). När frågorna behandlas hösten 1990 anförde utskottet att det självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation. Vidare pekade utskottet på att Domstolsverket kontinuerligt anordnar kurser och semina- rier som riktar sig till domstolspersonal. Vid behandlingen av samma frågor våren 1993 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning. Utskottet hänvisade därvid till ett av Domstolsverket utarbetat programförslag till ett seminarium som skulle äga rum samma vår. Av förslaget framgick att det vid seminariet skulle komma att behandlas frågor om vårdnadsutredningar och samarbetssamtal, psykiaters erfarenhet om barn och föräldrar vid skilsmässa, handläggningen av vårdnadsmål i Finland och Norge m.m. Bland de medverkande i seminariet märktes företrädare för psykiatrisk sjukvård, socialförvaltning och Socialstyrelsen samt erfarna domare från såväl allmän domstol som förvaltningsdomstol och en advokat med mång- årig verksamhet på familjerättens område. Utskottet förutsatte att liknande seminarier och annan värdefull utbildning också fortsättningsvis kommer till stånd. Mot bakgrund av det anförda fann utskottet att de då aktuella motionerna inte påkallade någon riksdagens åtgärd.
Av justitieutskottets yttrande framgår att Domstolsverket fortsatt sin seminarieverksamhet. Det senaste seminariet genomfördes i mars 1995, och ett nytt seminarium är planerat att äga rum våren 1996. I sitt yttrande förklarar sig justitieutskottet dela lagutskottets tidigare uppfattning att det självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och um- gänge har erforderlig kompetens. Justitieutskottet vill här, liksom tidigare, allmänt anföra att det i första hand måste ankomma på de myndigheter som är verksamma på området att ta ställning till vilka utbildningsinsatser för personalen som bör prioriteras. Rent allmänt gäller vidare, anför justi- tieutskottet, att domare inte kan förväntas ha expertkunskaper inom alla de olika områden som kan bli föremål för prövning i domstol. Detta löses genom att domstolen har möjligheter att inom ramen för rättegången höra experter i de frågor saken gäller. Yttranden från olika myndigheter m.fl. i vårdnads-ärenden fyller enligt justitieutskottets mening samma funktion. Härutöver vill justitieutskottet tillägga att den svenska rättsordningen präglas av en grundsyn som innebär att sådana sakfrågor, t.ex. om vårdnad eller vård enligt LVU, som aktualiseras i detta ärende alltid skall avgöras efter vad som är bäst för barnet. Här uppfyller den svenska lagstiftningen de krav som FN:s barnkonvention ställer. Mot bakgrund av det anförda föreslår justitieutskottet att lagutskottet avstyrker bifall till motion 1994/95:L51 såvitt rör yrkandet om utbildningsinsatser för domare när det gäller barn och barns rättigheter.
Lagutskottet vidhåller sin tidigare uppfattning om vikten av utbild- ningsinsatser vad gäller barn och barns rättigheter och vill i sammanhanget åter understryka betydelsen av att Domstolsverkets kurs- och seminarie- verksamhet fortsätter. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1994/95:L51 yrkande 4.
Vårdnad och umgänge
I fyra motioner framställs önskemål om åtgärder från riksdagens sida som innebär att gemensam vårdnad skall komma till stånd i större utsträckning än för närvarande. I motion 1994/95:L413 av Andreas Carlgren m.fl. (c, s, m, fp, v, mp, kds) begärs att riksdagen skall ta initiativ till lagstiftning so innebär att annat än gemensam vårdnad i princip aldrig skall komma i fråga. Endast i de fall där den ena föräldern är uppenbart olämplig att ha del i vårdnaden skall domstolen kunna fastställa att den gemensamma vårdnaden upphävs under viss tid. Ändringar i lagstiftningen i enlighet med det anförda bör enligt motionärernas mening bli föremål för utred- ning.
Olof Johansson m.fl. (c) yrkar i motion 1994/95:Ju809 att riksdagen skall begära lagförslag som ger barnen rätt till båda sina föräldrar (yrkande 4). Vid en skilsmässa måste utgångspunkten vara, menar motionärerna, att båda föräldrarna tar ett aktivt ansvar för barnet.
I motion 1994/95:A802 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs att gemen- sam vårdnad bör vara utgångspunkten som vårdnadsbegrepp och att en- skild vårdnad endast bör förekomma i undantagsfall. Enligt motionärernas mening bör umgängesrätt kunna fastställas inom ramen för en gemensam vårdnad med beaktande av resp. förälders förmåga och beredskap att sam- arbeta och underlätta barnets kontakt med båda föräldrarna. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts om gemensam vårdnad (yrkande 14).
Gustaf von Essen (m) anför i motion 1994/95:L410 att det föreligger behov av att förnya och utveckla det juridiska förfarandet i samband med separationer och skilsmässor. Enligt motionärens mening borde det över- vägas att införa en särskild familjenämnd bestående av familjeterapeut, barnpsykolog, jurist, ekonom och andra lämpliga personer, som på tings- rättens uppdrag skall avge yttrande i vårdnads- och umgängesfrågor. Ut- gångspunkten skall vara att ena parterna om att ha gemensam vårdnad om barnen samt reglera rättigheter och skyldigheter i avtal. Först om familje- nämnden inte lyckas ena parterna skall tingsrätten avgöra ärendet. Därut- över bör möjligheter finnas att sluta särskilda avtal för att reglera vad som skall gälla i ett initialskede i samband med en separation. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som sålun- da anförts om familjenämnd och interimsavtal i samband med separation och skilsmässa.
Utskottet konstaterar att - som inledningsvis redovisats - gemensam vårdnad numera kan komma i fråga inte bara när föräldrarna är ense om det utan också då ingen av dem utesluter denna vårdnadsform. I syfte att undvika s.k. umgängessabotage finns en särskild regel, 6 kap. 6 a § FB, som slår fast att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av vårdnadshavare i de fall gemen- sam vårdnad inte kan komma till stånd. Bestämmelserna, som infördes genom 1991 års reform, syftar till att bana väg för en utveckling i riktning mot att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt skall komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor. Ett viktigt inslag i reformen var en sats- ning på samarbetssamtal, vilken innebar att föräldrarna skall kunna erbju- das samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad och umgänge.
Vidare vill utskottet erinra om att Vårdnadstvistutredningen i sitt betän- kande (SOU 1995:79) Vårdnad, boende och umgänge föreslagit ändringar i bestämmelserna om gemensam vårdnad. Förslagen innebär att domstolen, mot en förälders önskemål, kan vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna om sådan vårdnad. Är gemensam vårdnad bäst för barnet, skall rätten, om föräldrarna har gemensam vårdnad, låta denna bestå eller i annat fall förordna om gemensam vårdnad, även om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. Enligt utredningens mening innebär den föreslagna ändringen en ytterligare betoning av den gemensamma vårdna- den och ger dessutom större flexibilitet åt regelsystemet. För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvudregel föreslår utred- ningen vidare att domstolen skall kunna besluta om vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut förutsätter att föräldrar- na har gemensam vårdnad om barnet, att föräldrarna inte bor tillsammans samt att föräldrarna inte kan enas om var barnet skall bo eller av någon anledning vill få ett beslut om boende. Utredningen föreslår också att barnets rätt till umgänge och annan kontakt med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram i FB. Enligt utredningen betonas därmed föräldrarnas ömsesidiga skyldighet att tillse att barnets behov av umgänge och kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med tillgodo- ses. Härigenom understryks också, anför utredningen, att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en skyldighet att umgås med och på annat sätt hålla kontakt med barnet. Enligt utredningen skall domstolen i särskilda fall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan barnet och en förälder som det inte bor tillsammans med, t.ex. när en direkt kon- takt mellan barnet och en förälder kan vara skadlig för barnet eller när det föreligger hinder för umgänge på grund av risk för bortrövande av barnet. Beslut om umgänge skall kunna meddelas även i de fall föräldrar har ge- mensam vårdnad om barnet.
Ett annat förslag som Vårdnadstvistutredningen fört fram gäller avtal om vårdnad m.m. Förslaget innebär att föräldrar som träffat avtal om vårdnad, vem av föräldrarna barnet skall bo tillsammans med och om umgänge kan få ett sådant skriftligt avtal godkänt av en tjänsteman som socialnämnden utsett att pröva avtal. Vid prövningen av föräldrarnas avtal skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal skall, enligt utred- ningsförslaget, gälla på samma sätt som ett lagakraftvunnet domstolsavgö- rande.
Vad särskilt gäller motion 1994/95:L410 vill utskottet peka på att Vård- nadstvistutredningen, som tidigare redovisats, föreslagit en bestämmelse i 6 kap. FB som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt socialtjänstla- gen att genom samarbetssamtal nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Bestämmelsen bör enligt utredningen införas för att markera att föräldrar skall försöka lösa tvister om barnen genom samförståndslös- ningar innan rättsliga åtgärder vidtas. Därtill kommer att Vårdnadstvistut- redningen uttalat att det kan finnas anledning att närmare utreda förutsätt- ningarna för att tillskapa ett system med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar och konsekvenserna härav. En omständighet som talar för detta är enligt utredningen betydelsen av att det finns särskild kunskap av olika slag - juridisk, psykologisk m.m. - tillgänglig vid avgörande om vårdnad, boende och umgänge. Enligt utredningen är det ingenting som hindrar att man slår in på en sådan väg och i ett senare sammanhang tar upp frågan om ett system med familjenämnder eller särskilda familjedom- stolar. De ändringar som föreslås skulle enligt utredningen kunna bli ett steg på vägen mot ett nytt system med - om inte precis familjedomstolar - någon form för samordnad behandling av samtliga frågor som kan upp- komma vid skilsmässa eller separation.
Vårdnadstvistutredningens betänkande är nu, som tidigare redovisats, föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 15 januari 1996.
Utskottet kan inte finna annat än att de förslag som Vårdnadstvistutred- ningen lagt fram ligger helt i linje med önskemålen i motionerna 1994/95: L410, 1994/95:L413, 1994/95:Ju809 och 1994/95:A802. Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet avvaktas. Några tillkännagivanden eller andra åtgärder från riksdagens sida kan därför inte anses påkallade.
I två motioner - 1994/95:Ju807 (yrkande 9) av Birger Schlaug m.fl. (mp) och 1994/95:Ju624 (yrkande 1) av Ewa Larsson m.fl. (mp) - begärs förslag till lagstiftning som innebär att gemensam vårdnad och umgänges- rätt skall kunna upphävas och inte komma i fråga i fall då en förälder gjort sig skyldig till misshandel och sexuella övergrepp m.m.
Inte heller dessa motioner bör, enligt utskottets mening, medföra någon riksdagens vidare åtgärd. Utgångspunkten i FB:s regler om vårdnad och umgänge är att alla beslut skall fattas efter vad som är bäst för barnet. Nuvarande bestämmelser innebär givetvis också möjligheter att vid behov ändra vårdnads- och umgängesavgöranden. Av 6 kap. 7 § FB framgår att om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling, rätten skall besluta om ändring i vårdnaden. Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller bristerna i omsorgen om barnet en av dem skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra föräldern ensam. Brister också denne i omsorgen om barnet skall rätten flytta över över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade förmyndare. Står barnet under endast en förälders vårdnad skall rätten vid bristande omsorg flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förord- nade förmyndare. Frågor om ändring i vårdnaden kan prövas på talan av socialnämnden eller en av föräldrarna. När det gäller umgänge framgår av 6 kap. 15 § FB att rätten vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligt bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.
Med det anförda kan utskottet inte finna annat än att syftet med motio- nerna får anses tillgodosett redan genom gällande rätt. Motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 1 och 1994/95:Ju807 yrkande 9 bör därför avstyr- kas.
Kostnader för umgänge med barn
Enligt 7 kap. 2 § FB skall föräldrar fullgöra sin underhållsskyldighet ge- nom att betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern inte har vårdna- den om barnet. Detsamma gäller om vårdnaden om barnet är gemensam med den andra föräldern, men barnet endast varaktigt bor tillsammans med den andra föräldern. Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal.
När en umgängesberättigad förälder är bosatt på annan ort än barnet kan utövandet av umgängesrätten vara förenat med särskilda kostnader. FB innehåller inte några bestämmelser som reglerar föräldrarnas inbördes ansvar för umgängeskostnader. I rättspraxis har sådana kostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag (se rättsfallet NJA 1992 s. 93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att särskilda villkor för umgänget kan föreskrivas för var umgänget skall påbörjas respektive avslutas eller vem av föräldrarna som skall svara för reskostnader och andra utgifter i samband med umgänget (se rättsfallet NJA 1990 s. 219). Något särskilt offentligt stöd för umgängeskostnader finns inte. I viss utsträckning finns dock rätt till socialbidrag för sådana kostnader. En förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag har emellertid rätt till avdrag (s.k. umgängesavdrag) på bidraget, om han eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av underhållsbidraget för varje dygn som barnet vistas hos föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstolen bestämma andra villkor för denna avdragsrätt (7 kap. 11 § FB). Föräldrarna kan också själ- va avtala om andra villkor.
Frågor som gäller kostnader för umgängesresor tas upp i två motioner. I motion 1994/95:L402 betonar Ingbritt Irhammar och Rune Backlund (båda c) vikten av att barn har kontakt med båda föräldrarna. Om avståndet mel- lan föräldrarnas bostadsorter är långt kan det viktiga umgänget försvåras och i vissa fall omöjliggöras på grund av höga resekostnader. Enligt mo- tionärernas mening är det orimligt att ekonomiska skäl skall lägga hinder i vägen för en bra kontakt med båda föräldrarna, och det är därför påkallat med en snar lösning. I motionen yrkas tillkännagivande härom.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion 1994/95:So618 att det behövs en rad insatser för att umgängesrätten skall fungera. Motionärerna föreslår bl.a. att barn som skall umgås med en förälder som inte bor på samma ort som barnet skall vara berättigat till bidrag till umgängesresor. I motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag härom (yrkande 6).
Frågor om kostnader för umgängesresor har behandlats av riksdagen åt- skilliga gånger tidigare med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella. Redan hösten 1990 ansåg utskottet (bet. 1990/91:LU13) att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan till närmare övervägande och därefter återkomma med förslag till riksdagen. Vad utskottet sålunda an- förde med anledning av de då aktuella motionerna gavs regeringen till känna (rskr. 53). När spörsmålet behandlades senast våren 1994 (bet. 1993/94:LU19) hänvisade utskottet till att regeringen år 1993 tillkallat en särskild utredare i vars uppdrag ingick att undersöka om bestämmelserna om underhåll kan utformas så att ansvaret för umgängeskostnaderna kan fördelas mellan föräldrarna. Utskottet fann med hänsyn härtill inte erfor- derligt att riksdagen gjorde något nytt tillkännagivande i saken och av- styrkte därför bifall till de då aktuella motionerna.
Den utredning som utskottet hänvisade till våren 1994 har nu avslutat sitt arbete. I mars 1995 överlämnade Underhållsbidrags- och bidragsför- skottsutredningen -93 sitt betänkande (SOU 1995:26) Underhållsbidrag och bidragsförskott. I betänkandet föreslås bl.a. en regel om att föräldrarna skall dela på de resekostnader som uppstår i samband med att barnet träf- far en förälder som bor på en annan ort än barnet. Kostnaderna skall i princip delas lika mellan föräldrarna efter deras ekonomiska förmåga. Avsikten är att föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga skall utnyttjas bättre än i dag. Något förslag om stöd från det allmänna till resekostnader läggs däremot inte fram. Utredningen föreslår vidare att reglerna om um- gängesavdrag ändras så att det inte längre skall krävas att barnet har vistats hos den bidragsskyldige i fem hela dygn i en följd. I stället skall varje dygns vistelse räcka för ett umgängesavdrag under förutsättning att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i minst sex hela dygn under en kalen- dermånad. Utredningens tanke är att avdragen skall komma dem till godo som bäst behöver dem och att de skall vara utformade så att de uppmuntrar till ett vardagsumgänge i stället för till umgänge endast under längre sam- manhängande perioder. Betänkandet har varit föremål för remissbehand- ling.
Mot bakgrund av vad som redovisats kan utskottet konstatera att det nu föreligger ett färdigt förslag till lösning av de fortfarande angelägna frå- gorna om umgängeskostnader som tas upp i motionerna. Enligt utskottets mening bör resultatet av det fortsatta beredningsarbetet av utredningsför- slaget avvaktas. Utskottet förutsätter att arbetet bedrivs med erforderlig skyndsamhet. Något ytterligare tillkännagivande i saken kan inte anses erforderligt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1994/95:L402 och 1994/95:So618 yrkande 6.
Sekretesskydd för barn
I motion 1994/95:L405 anför Tuve Skånberg (kds) att sekretesslagstift- ningen bör ändras så att umgängesföräldern har rätt att få ta del i sitt barns skolgång och besöka sitt barn i skolan, likaså att vid sjukhusvistelse ha rätt att bli underrättad om barnets sjukdom och behandling. Blir barnet förmål för sociala myndigheters ingripande bör även umgängesföräldern ha rätt att bli upplyst om sitt barns brottsliga förehavanden. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av sekretesslagstiftningen vad gäller umgängesföräldrar (yrkande 1).
Som tidigare redovisats infördes den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:8, bet. LU13) en särskild regel i 6 kap. 15 § FB av innebörd att vårdnadshavaren skall vara skyldig att lämna umgängesföräldern bl.a. sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda skäl talar emot det.
Utskottet har vid åtskilliga tillfällen, senast våren 1993 (bet. 1992/93: LU22), behandlat motionsyrkanden om att båda föräldrarna, oberoende av om de är vårdnadshavare eller inte, bör vara jämställda i sekretessamman- hang. Utskottet framhöll därvid att det informationsbehov som en um- gängesberättigad förälder kan ha om sitt barn i allmänhet torde kunna tillgodoses genom att vårdnadshavaren i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 15 § FB ger den information som bestämmelsen förutsätter. När det gäller bestämmelserna i sekretesslagstiftningen underströk utskottet att dessa regler kommit till för att skydda barnet och att inte ens vårdnadsha- varen har en oinskränkt rätt att få ta del av alla sekretessbelagda uppgifter om barnet. Vidare erinrade utskottet om att det är viktigt att umgängesför- äldern hålls underrättad om barnets förhållanden och anförde att bestäm- melsen i 6 kap. 15 § FB tar sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande sätt påverkar barnets nuvarande eller framtida situa- tion. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa, skolgång, uppe- hållsort, feriearbete eller särskilda fritidsintressen. Genom denna bestäm- melse har, anförde utskottet, skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar om barnet till umgängesföräldern tydligt markerats. Utskottet konstaterade även att bestämmelsen varit i kraft i drygt två år och enligt utskottets mening borde en utvärdering komma till stånd. Det förutsattes från utskottets sida att regeringen vid lämpligt tillfälle tar initiativ härtil
Vårdnadstvistutredningen har i sitt betänkande varit inne på frågan om en eventuell ändring av lagstiftningen som gäller upplysningar om barnet. Utredningen har emellertid gjort den bedömningen att någon ytterligare bestämmelse utöver den som finns i 6 kap. 15 § FB om rätten för en föräl- der som barnet inte bor tillsammans med att få upplysningar om barnet inte bör införas. Utredningens förslag beträffande gemensam vårdnad, boende och umgänge kommer, anför utredningen, att medföra att ännu fler barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas vårdnad. Som en följd av detta kommer de föräldrar som inte har samma möjlighet att få information beträffande sitt barn som vårdnadshavare att bli färre. De fall i vilka vårdnaden om barnet inte kommer att bli gemensam kan enligt ut- redningen antas vara sådana att konflikten mellan föräldrarna är så djupgå- ende att en informationsmöjlighet skulle kunna komma att missbrukas och användas i annat syfte än det tänkta. Detta skulle enligt utredningens be- dömning i sin tur leda till processer där såväl vårdnadshavaren som social- nämnden tvingas vidta åtgärder för att begränsa den inte vårdnadshavande förälderns rätt att få information om barnet. Med hänsyn härtill och till riksdagens tidigare ställningstaganden har Vårdnadstvistutredningen stan- nat för att inte föreslå någon ytterligare reglering. Utredningen pekar också på vissa svårigheter att göra en utvärdering av bestämmelsen i 6 kap. 15 § FB. Dels är det svårt att få kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas, dels är bedömningen av vad som är sådana viktiga uppgifter att de skall lämnas rent subjektiv. Enligt utredningens uppfattning bör en utvärdering av bestämmelsen anstå till efter det att utredningens förslag i övrigt genomförts.
Mot bakgrund av det anförda saknas enligt utskottet mening anledning för riksdagen att ta initiativ till några åtgärder i denna fråga. Utskottet avstyrker således bifall till motion 1994/95:L405 yrkande 1.
Olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden
Med olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden avses framför allt fall då en förälder utan lov för med sig sitt barn till ett annat land. Hit hör också fall då en förälder olovligen håller kvar barnet i ett annat land efter utgången av en umgängestid eller efter det att en domstol bestämt att den andra föräldern skall ha vårdnaden om barnet. I båda fallen är ändamålet att hindra den andra föräldern från att ha vårdnaden om bar- net eller att utöva umgängesrätt.
År 1980 tillkom två konventioner, Europarådskonventionen och Haag- konventionen, i syfte att få till stånd ett internationellt samarbete för att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella förhållanden. Enligt konventionerna skall ett beslut om vårdnad i barnets hemland normalt verkställas, och barnet skall enligt huvudregeln flyttas dit. Med barn avses i båda konventionerna den som är under 16 år. Sverige har anslutit sig till de båda konventionerna, och dessa har införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn. För Sveriges del är konventionerna i kraft gentemot ett 40-tal länder.
I motion 1994/95:L404 begär Birgit Henriksson och Elisabeth Fleet- wood (båda m) att riksdagen skall vidta vissa åtgärder i syfte att förhindra och beivra olovliga bortföranden av barn från Sverige till andra länder. I motionen yrkas tillkännagivanden om att ytterligare internationella avtal bör komma till stånd vad gäller utlämnande av kidnappade barn (yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till lag- stiftning som gör det möjligt att utvisa den förälder, som kidnappat sitt barn, men som inte bor tillsammans med barnet utan överlåtit vårdnaden till andra (yrkande 2). Därutöver vill motionärerna ha till stånd ett tillkän- nagivande från riksdagens sida som går ut på ökad utbildning och infor- mation till sociala myndigheter så att de kan ta till vara oroliga mödrars och barns intressen när det gäller frågor om olovliga bortföranden av barn (yrkande 3).
Frågor om olovligt bortförande av barn behandlades ingående av utskot- tet våren 1993 varvid bl.a. anordnades en offentlig utskottsutfrågning. Vid utfrågningen deltog företrädare för Justitiedepartementet, Utrikesdeparte- mentet, Kulturdepartementet, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Länsrät- ten i Uppsala, Stockholms socialnämnd, Sveriges advokatsamfund, Rädda barnen, Föreningen BRIS, Bortrövade barns förening, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Umgängesföräldrarnas förening, Söndagsför- äldrarnas i Stockholm förening och Organisationen Mullvadarna. Vad som framkom vid utfrågningen finns i relevanta delar redovisat i betänkandet 1992/93:LU22. I betänkandet behandlades också motioner med liknande yrkanden som de nu aktuella. Utskottet konstaterade därvid att problemet med bortföranden av barn i internationella förhållanden inte alltid kan lösas genom internationella överenskommelser. Sådana överenskommelser innebär, anförde utskottet, att vi från svensk sida måste vara beredda att erkänna och verkställa andra länders domar och beslut rörande vårdnad och umgänge, även om de grundats på en rättsordning som är helt främ- mande för svenska värderingar. En ordning som innebär att vi från svensk sida skulle vara skyldiga att medverka till att verkställa domar som enligt svenskt synsätt är klart olämpliga för barnet kan, anförde utskottet, inte komma i fråga. Utskottet konstaterade vidare att arbete pågick inom rege- ringskansliet med att på detta viktiga område få till stånd ytterligare inter- nationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning. Även frågan om stöd till de föräldrar vars barn olovligen bortförts konstaterades vara föremål för uppmärksamhet i olika sammanhang, bl.a. inom Social- styrelsen. I övrigt hänvisade utskottet dels till ett i ärendet tillstyrkt förs till ändring av 6 kap. 15 § FB varigenom en uttrycklig bestämmelse inför- des om att domstolen när den bedömer en umgängesfråga skall beakta risken för att barnet olovligen bortförs, dels till en då nyligen beslutad skärpning av fängelsestraffet för egenmäktighet med barn. Riksdagen följde utskottet och avslog motionen. När liknande motionsyrkanden be- handlades ånyo våren 1994 hänvisade utskottet till sina tidigare ställnings- taganden. Också denna gång avslogs yrkandena på utskottets hemställan (bet. 1993/94:LU19).
Enligt vad utskottet nu inhämtat har arbetet med att få till stånd ytterliga- re internationella avtal gett resultat. I september 1994 träffades ett bilate- ralt avtal mellan Sverige och Tunisien. Enligt avtalet skall upprättas en konsultativ kommission bestående av företrädare för Justitie- eller Utri- kesministerierna i var och en av de båda staterna. Kommissionen skall ha i uppdrag att bl.a. verka för respekt för den rätt som tillkommer det barn som är skilt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta stider mot barnets bästa. Vidare skall kommissionen under- lätta umgängesrätt för den förälder som inte har vårdnaden om barnet. Kommissionen får dessutom föreläggas individuella fall för att underlätta uppgörelser i godo. Arbetet med att få till stånd ytterligare bilaterala över- enskommelser med andra länder fortsätter.
I sammanhanget vill utskottet också hänvisa till det arbete som under senare år utförts av Socialstyrelsen och som år 1994 publicerats i rapporten Olovligt bortförd - Om bort- och hitförda barn i vårdnads- och umgänges- konflikter. Rapporten innehåller bl.a. en kartläggning av barn som i sam- band med en vårdnadskonflikt förts från eller till Sverige. I rapporten redovisas vilka faktorer som leder till att föräldrar olovligen bortför sina barn. Vidare belyses vilka insatser som socialtjänsten kan göra för att förhindra att bortförande sker. Rapporten är också avsedd att inspirera och utveckla arbetet med att ge stöd och hjälp till drabbade barn och föräldrar.
Vidare vill utskottet peka på att Vårdnadstvistutredningen i sitt före- nämnda betänkande framlagt förslag till en ny bestämmelse i FB om till- stånd till barns utlandsvistelse. Utredningens förslag innebär att en vård- nadshavare inte får ta med sig barnet utomlands för längre sammanhäng- ande tid än 30 dagar utan tillstånd av en förälder som inte är vårdnadsha- vare. Ett sådant tillstånd skall dock fordras endast om det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och föräldern. Motsätter sig den förälder som inte är vårdnadshavare att vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan rätten på talan av vårdnadshavaren lämna tillstånd till utlandsvistelsen. Utredningen konstaterar att den yttersta konsekvensen av att en vårdnads- havare utan tillstånd för ett barn ut ur landet kan bli att vårdnaden bör föras över till den förälder som alltjämt är bosatt i Sverige. Som tidigare nämnts är Vårdnadstvistutredningens betänkande nu föremål för remissbe- handling.
Utskottet förutsätter att man från regeringens sida fortsätter arbetet med att få till stånd ytterligare internationella överenskommelser, där sådana utgör en lämplig lösning, samt att det arbete som Socialstyrelsen utfört kommer att ge resultat.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte skäl för riksdagen att nu ta några ytterligare initiativ när det gäller olovliga bortfö- randen av barn i internationella förhållanden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1994/95:L404.
Ytterligare reformarbete
I motion 1994/95:L407 yrkar Tanja Linderborg m.fl. (v) att riksdagen hos regeringen skall begära förslag till en barnbalk med ett samlat regelsystem till barns skydd och stöd. I en sådan balk bör, enligt motionärernas me- ning, ingå FN-konventionen om barnets rättigheter, regler om umgänge, vårdnad, barns hälsa och säkerhet samt ett regelsystem till skydd för barn som utsätts för fysiska och psykiska övergrepp.
Som utskottet konstaterat tidigare har FB under de senast 20 åren varit föremål för en fortlöpande reformering med strävanden mot ett allt större hänsynstagande till barnets intressen och barnets bästa. Som ett led i detta arbete tillsattes år 1977 en parlamentarisk utredning - Utredningen om barnens rätt - med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka bar- nets rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt sina direktiv kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar borde komma i fråga. Utredningen bedrev sitt arbete fram till år 1987. Under den tioårs- period Utredningen om barnens rätt arbetade avgav utredningen betänkan- dena (SOU 1978:10) Om förbud mot aga, (SOU 1979:63) Om föräldra- ansvar m.m. och (SOU 1987:7) Barnets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. Utredningens förslag har i väsentliga delar lett till lagstiftning. Sålunda bygger bl.a. en del av de ändringar i FB som genom- fördes hösten 1990 på förslag som ursprungligen lagts fram av Utredning- en om barnens rätt. Också de i detta ärende förordade ändringarna som gäller barns rätt att komma till tals har sin upprinnelse i förslag från denna utredning. Utredningens förslag om den underåriges sekretesskydd i för- hållande till vårdnadshavaren genomfördes år 1989 genom en ändring i sekretesslagen (prop. 1988/89:67, bet. KU34). Förslag från utredningen om en kontaktperson för underåriga har år 1993 föranlett en ändring i StjL (prop. 1992/93:129, bet. SoU12). Barn som fyllt 15 år har numera rätt att även mot vårdnadshavarens vilja få en kontaktperson utsedd av social- nämnden.
Den 1 juli 1993 trädde en lag om Barnombudsman i kraft (prop. 1992/93:173, bet. SoU21). Barnombudsmannen har till uppgift att bevaka frågor som angår barns och ungdomars rättigheter och intressen. Ombuds- mannen skall särskilt uppmärksamma att lagar och andra författningar samt deras tillämpning stämmer överens med Sveriges åtaganden enligt FN-konventionen om barnets rättigheter. Om Barnombudsmannen i sin verksamhet får kännedom om att någon som är under 18 år misshandlas i hemmet eller om det i annat fall måste antas att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd skall Barnombudsmannen genast göra anmälan därom till nämnden. Enligt vad som upplyses i förevarande pro- position övervägs för närvarande inom Socialdepartementet frågan om rätt till socialt bistånd för eget boende mot vårdnadshavarens vilja.
Lagstiftningsarbetet på detta angelägna område har ingalunda avstannat. Som tidigare redovisats har Vårdnadstvistutredningen nyligen lagt fram olika förslag till ytterligare ändringar i FB med syftet att sätta barnets bäst i centrum. Vidare har Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen i början av år 1995 föreslagit regler i syfte att lösa de problem som kan uppkomma när det gäller kostnader för umgängesresor.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna att det för närvarande fö- religger något behov av ytterligare översynsarbete av regelsystemet. På samma sätt som utskottet gjort tidigare när liknande motioner behandlats (bet. 1991/92:LU30) utgår utskottet från att man från regeringens sida följer den fortsatta utvecklingen på området och vid behov föranstaltar om de åtgärder som kan vara påkallade i syfte att ytterligare stärka barnens ställning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1994/95:L407.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande barns rätt att komma till tals
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:L50 yrkandena 1 och 3 samt 1994/95:L51 yrkande 1 antar regeringens förslag till dels lag om ändring i föräldrabalken, dels lag om ändring i namn- lagen (1982:670),
res.1 (v, mp)
2. beträffande sociala mål
att riksdagen dels avslår motionerna 1994/95:L50 yrkande 2 och 1994/95:L51 yrkande 2, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga,
res.2 (v, mp)
3. beträffande övrigt lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap,
4. beträffande ansökningar om offentligt biträde
att riksdagen avslår motion 1994/95:L51 yrkande 3,
5. beträffande utbildning av domare
att riksdagen avslår motion 1994/95:L51 yrkande 4,
6. beträffande gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L410, 1994/95:L413, 1994/95:Ju809 yrkande 4 och 1994/95:A802 yrkande 14,
res.3 (c)
7. beträffande upphävande av vårdnad och umgänge
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Ju624 yrkande 1 och 1994/95: Ju807 yrkande 9,
8. beträffande kostnader för umgänge med barn
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L402 och 1994/95:So618 yrkande 6,
res.4 (v)
9. beträffande sekretesskydd för barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:L405 yrkande 1,
10. beträffande olovliga bortföranden av barn
att riksdagen avslår motion 1994/95:L404,
11. beträffande ytterligare reformarbete
att riksdagen avslår motion 1994/95:L407.
res.5 (v)
Stockholm den 14 november 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kron- blad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Göran R Hedberg (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Kerstin Heinemann (fp).
Reservationer
1. Barns rätt att komma till tals (mom. 1)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Som skäl" och på s. 10 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är en talerätt för barn den bästa lösningen för att tillskapa reella möjligheter för barnen att få ett grundläggande inflytan- de i vårdnads- och umgängesmål. Utskottet anser således att regeringens förslag inte är tillräckligt långtgående. Som skäl för detta ställningstagande vill utskottet anföra följande.
När det gäller ekonomiska förhållanden över huvud taget har barn ge- nomgående talerätt. Vidare anses barn ha talerätt, och således rättsord- ningens skydd för sina intressen, i vissa mål som gäller personliga förhå- landen men inte i andra. Således betraktas barnet som part i mål om vård enligt LVU. När det gäller den antalsmässigt största gruppen av mål som rör barn, nämligen den där föräldrarna efter en skilsmässa eller i annat sammanhang gör upp om eller tvistar om vårdnad och umgänge, har barnet däremot inte talerätt. Även om det ganska länge har varit hänsynen till barnets bästa som skall avgöra utgången i en vårdnadstvist, handlar dock vårdnadsprocessen fortfarande ofta om vem av föräldrarna som skall ha rätt till barnet. Enligt utskottets mening är nu tiden mogen för att bryta detta synsätt och i stället se barnet som en självständig part med egna intressen.
Det är en självklarhet att frågor om vårdnad och umgänge i högsta grad angår barnens intressen på samma sätt som t.ex. ett mål om barnets eko- nomiska förhållanden eller mål enligt LVU. Mot den bakgrunden måste det ses som naturligt att barn i mål om vårdnad och umgänge ges samma möjlighet som i dag tillkommer deras föräldrar, och i förekommande fall socialnämnden, att påverka avgörandet i processer av detta slag. Det finns således starka principiella skäl, enligt utskottets mening, att barn tiller- känns en generell rätt att föra talan i mål och ärenden som angår deras person. Därtill kommer att en talerätt för barn också i vårdnadsfrågor skulle medföra ett mer enhetligt synsätt inom olika rättsområden. Utskottet ser det som svårt att motivera att barnet skall ha talerätt i vissa mål och ärenden men inte i andra.
Huvudargumentet som regeringen för fram mot att inte införa talerätt för barn är att en sådan rättighet skulle medföra risk för att konflikten mellan föräldrarna trappas upp. Enligt utskottets mening har denna risk överdri- vits. Om föräldrarna vet att barnet kan komma att uppträda som part i processen kan detta medföra att de drar sig för att starta en vårdnads- eller umgängesprocess. Genom att ge barnet talerätt får det dessutom, som utskottet tidigare anfört, en betydligt bättre garanti för att det får komma till tals i processen och framföra sina synpunkter. Härigenom får barnet en mer central ställning i processen än det kommer att få med regeringens förslag.
Utskottet ställer sig mot bakgrund av det anförda helt bakom de tanke- gångar som förs fram i motionerna 1994/95:L50 och 1994/95:L51 att ge barn talerätt i form av argumentations- och klagorätt. Enligt utskottets mening måste man emellertid av naturliga skäl sätta en åldersgräns för när barnen själva skall kunna agera som parter i en rättegång. Enligt utskottets mening torde en lämplig gräns vara 12 år. Ett barn är fr.o.m. denna ålder fullt medvetet om vad som händer och bör, såsom framhålls i motionerna, få möjlighet att påverka sin framtid och livssituation.
I likhet med vad som föreslagits av Utredningen om barnens rätt skall det alltid finnas ett offentligt biträde som hjälp och stöd för barnet. Of- fentligt biträde skall vara kostnadsfritt för barnet. Att barnet görs till part vårdnads-, umgänges- och verkställighetsmålen skall inte heller i något annat hänseende få leda till att barnet belastas med kostnader för rätte- gången.
Mot bakgrund av det anförda förordar utskottet att regeringen snarast möjligt framlägger ett förslag om talerätt för barn över 12 år. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till motionerna 1994/95:L50 yrkande 1 och 1994/95:L51 yrkande 1.
När det däremot gäller barn under 12 år anser utskottet att regeringens förslag innebär en klar förbättring och därför bör godtas. Härigenom får yrkande 3 i motion 1994/95:L50 anses vara tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande barns rätt att komma till tals
att riksdagen dels med bifall till motionerna 1994/95:L50 yrkande 1 och 1994/95:L51 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om talerätt för barn över 12 år, dels med anledning av motion 1994/95:L50 yr- kande 3 antar regeringens förslag till dels lag om ändring i föräldrabalken, dels lag om ändring i namnlagen (1982:670).
2. Sociala mål (mom. 2)
Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "De för- slag" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att åldersgränsen för process- behörigheten i de sociala målen bör sänkas till 12 år. Redan enligt gällande lagstiftning har barnet tillagts ett materiellt inflytande i åtskilliga frågor det personliga planet. Sålunda har barnet, som tidigare redovisats, en veto- rätt från 12 års ålder när det gäller verkställighet av beslut om vårdnad eller umgänge. Detsamma gäller i fråga om adoption och i namnärenden. Det är vidare praxis i domstolarna att man i mål om vårdnad och umgänge tar hänsyn till barnets önskningar om det är över 12 år. Något sakligt skäl för att i vissa sammanhang tillämpa en 15-årsgräns och i andra en 12- årsgräns kan utskottet inte finna. Vid 12 års ålder har tillräckligt många barn nått den mognad och erfarenhet att de kan ta ställning och fatta beslut också i de sociala målen, i synnerhet som barnet i den typen av mål regel- mässigt har tillgång till ett offentligt biträde. Det finns därför, enligt ut- skottets mening, goda grunder för att det förslag som motionärerna för fram bör genomföras.
Mot bakgrund av det anförda förordar utskottet att regeringen omgåen- de, och då lämpligen i samband med förslaget om talerätt för barn över 12 år i vårdnads- och umgängesmål, framlägger erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1994/95:L50 yrkande 2 och med anledning av motion 1994/95:L51 yrkan- de 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande sociala mål
att riksdagen dels med bifall till motion 1994/95:L50 yrkande 2 och med anledning av motion 1994/94:L51 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda be- stämmelser om vård av unga.
3. Gemensam vårdnad (mom. 6)
Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "anses påkallade" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att de förslag som Vård- nadstvistutredningen lagt fram överensstämmer med de önskemål om förändrad lagstiftning i fråga om vårdnad som förts fram i de nu aktuella motionerna. Enligt utskottets mening bör utredningsförslaget snarast möj- ligt läggas till grund för en proposition med förslag till ändrade regler om gemensam vårdnad.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju809 yrkande 4 samt med anledning av motionerna 1994/95:L410, 1994/95:L413 och 1994/95:A802 yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande gemensam vårdnad
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju809 yrkande 4 samt med anledning av motionerna 1994/95:L410, 1994/95:L413 och 1994/95:A802 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Kostnader för umgänge med barn (mom. 8)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar med "Mot bak- grund" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det nu gått fem år sedan riksdagen gav rege- ringen till känna att frågan om kostnader för umgängesresor borde tas upp till närmare överväganden. Något förslag från regeringen i denna för många barn och föräldrar synnerligen angelägna fråga har ännu inte fram- lagts. Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna annat än att det nu är påkallat med ett nytt initiativ i frågan från riksdagens sida.
I sammanhanget vill utskottet även peka på att det anmärkningsvärt att de utredningsförslag som hittills presenterats inte närmare tagit upp frågan om möjligheten till någon form av stöd från det allmänna till umgängesre- sor. Barnens behov av goda och nära relationer till båda föräldrarna bör enligt utskottets mening motivera att ett sådant stöd inrättas.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att problemet med re- sekostnader vid utövande av umgängesrätten nu snarast får en lösning i enlighet med det ovan anförda. Regeringen bör omgående förelägga riks- dagen ett lagförslag härom.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motion 1994/95:So618 yrkande 6 och med anledning av motion 1994/95:L402 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande kostnader för umgänge med barn
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So618 yrkande 6 och med anledning av motion 1994/95:L402 som sin mening ger rege- ringen till känna vad utskottet anfört.
5. Ytterligare reformarbete (mom. 11)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som börjar med "Som ut- skottet" och på s. 26 slutar med "motion 1994/95:L407" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förts fram i motion 1994/95:L407. Trots det omfattande lagstiftningsarbete och utredningarbete som bedrivits under de senaste åren saknas det fortfarande ett samlat regelsystem som är uppbyggt kring barnet. I likhet med vad som framförts av Utredningen om barnens rätt anser utskottet att det finns goda skäl till mer långtgående förändringar i regelsystemet. Enligt utskottets mening brister det nuvaran- de regelsystemet inte minst i överskådlighet. Det präglas också i mycket av numera övergivna synsätt. Redan namnet på det centrala regelverket på området, föräldrabalken, avspeglar detta. Enligt utskottets mening borde balken i stället heta barnbalken och innehålla ett samlat regelverk - inklusive FN:s barnkonvention - till barns skydd och stöd. I balken bör vidare ingå bestämmelser om barns hälsa och säkerhet samt regler som syftar till att skydda barn mot fysiska och psykiska övergrepp.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen omgående bör påbörja ett lagstiftningsarbete med den inriktning som nu förordas och därefter återkomma till riksdagen med erforderliga lagförslag.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till motion 1994/95:L407 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande ytterligare reformarbete
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L407 som sin mening ger regeringen till känna vad ut- skottet anfört.
Särskilt yttrande
Upphävande av vårdnad och umgänge
Yvonne Ruwaida (mp) anför:
Enligt min mening är det av största vikt att man skyddar barnen, och jag vill poängtera att man i större utsträckning bör använda sig av rätten att besluta om ändring i vårdnaden när vårdnadshavaren har gjort sig skyldig till misshandel och sexuella övergrepp, särskilt om brotten är riktade mot barn. Om man beslutar att upphäva vårdnaden eller umgängesrätten bör detta kunna bli föremål för kontinuerlig omprövning.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalke
2 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1982:670
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av ung
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1117) om registrerat partnerska
Justitieutskottets yttrande
1995/96:JuU1y
Barns rätt att komma till tals
Till lagutskottet
Inledning
Proposition 1994/95:224 om barns rätt att komma till tals i mål och ären- den i domstolar har hänvisats till lagutskottet. Lagutskottet har berett justi- tieutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen och de med anledning av propositionen väckta motionerna 1994/95:L50 av Michael Stjernström och Chatrine Pålsson (båda kds) och 1994/95:L51 av Tanja Linderborg m.fl. (v).
Justitieutskottet, som har beslutat att avge yttrande i ärendet, får anföra följande.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås uttryckliga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, i mål om umgänge, i adoptions- ärenden och i namnärenden. När en domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Vidare föreslås att den som verkställer utredning i sådana mål och ären- den skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
Det föreslås också en regel om särskild ställföreträdare för barnet i mål och ärenden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). För barn som inte har fyllt 15 år skall den som är offentligt biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429) också vara barnets särskilda ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser. Det offentli- ga biträdet kan därigenom föra barnets talan och t.ex. överklaga ett beslut om vård.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.
Allmänt om förslaget
Som framförs i propositionen har synen på barn förändrats starkt under 1900-talet och barnens rättställning har successivt förbättrats. Numera är det självklart att barnets bästa står i centrum i de lagregler som nära berör barn. Det gäller både de familjerättsliga och socialrättsliga regelsystemen. Samma grundsyn kommer till uttryck i FN:s barnkonvention, som för Sveriges del trädde i kraft den 2 september 1990. Utskottet har tidigare (1994/95:JuU14 s. 22) uttalat att barnkonventionen självklart skall sätta sin prägel på allt arbete som rör barn, inte minst inom rättsväsendet. Här är det emellertid i första hand en fråga om att regelsystemet uppfyller konventio- nens krav. Enligt vår rättstradition kan konventionen som sådan inte till- lämpas som svensk lag. Däremot har Sverige åtagit sig att se till att svensk lagstiftning stämmer överens med konventionens bestämmelser. Utskottet ser med tillfredsställelse att FN:s kommitté för barnets rättigheter uttalat at redan den nu gällande svenska lagstiftningen återspeglar såväl konventio- nens bestämmelser som de generella principer som tjänar som vägledning för dess tillämpning.
För att barnets bästa verkligen skall kunna uppnås i mål och ärenden som berör barnet har det ansetts viktigt att barnet ges möjlighet att komma till tals. I detta avseende har reglerna kritiserats, bl.a. vad gäller barnets ställning i processer om vårdnad och umgänge (jfr 1990/91:LU13). Frå- gorna har fått ökad vikt genom förändringarna under senare år i fråga om upplösning av familjegemenskaper. Utskottet vill redan här lägga fast att utskottet har en positiv grundinställning till regeringsförslaget som syftar till att skapa garantier för att barn får komma till tals i mål och ärenden i domstolar. Till enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.
Mål och ärenden om vårdnad och umgänge
Gällande regler om talerätt i mål om vårdnad och umgänge bygger på uppfattningen att vårdnaden är en rättighet och en skyldighet för föräldrar- na. Därför är det normalt bara föräldrarna som är parter och har talerätt i dessa mål. Detta kommer direkt till uttryck i flera av bestämmelserna om vårdnad och umgänge i 6 kap. föräldrabalken. En ändring i fråga om vård- naden kan sålunda i allmänhet komma till stånd bara på talan av en av föräldrarna eller båda. Däremot har barnet i regel möjlighet att yttra sig i sådana mål. Socialnämnden har vidare talerätt i vissa fall. Det finns inga bestämmelser om barns processbehörighet i 6 kap. föräldrabalken.
Utredningen om barnens rätt föreslog i betänkandet (SOU 1987:7) Bar- nets rätt 3 Om barn i vårdnadstvister - talerätt för barn m.m. att barnet skall ha ställning som part och ha talerätt i mål om vårdnad och umgänge enligt föräldrabalken. Enligt utredningen harmonierar det med den allmän- na principen i vår rättsordning att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse också har talerätt rörande det intresset. Enligt förslaget
skulle barnets talerätt vara i princip obegränsad. Dock skulle barnet inte kunna väcka talan om ändring i fråga om vårdnaden eller umgänget. Ut- redningen föreslog vidare att åldersgränsen för barns processbehörighet skulle bestämmas till tolv år.
I propositionen läggs inte fram något förslag om talerätt för barnet i des- sa mål, i stället föreslås att det i föräldrabalken förs in en erinran om att rätten är skyldig att i mål och ärenden om vårdnad och umgänge ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Den som verkställer en vårdnads- och umgängesutredning åläggs en skyldighet att, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.
I motion L50 begärs ett tillkännagivande om talerätt för barn över tolv år i mål om vårdnad och umgänge. Talerätten skall omfatta argumentations- rätt och klagorätt. För yngre barn skall propositionens förslag med uttryck- liga bestämmelser om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad och umgänge gälla. I motion L51 begärs att riksdagen hos rege- ringen begär förslag om talerätt för barnet i dessa mål från tolv års ålder.
Inledningsvis vill utskottet, när det gäller reglerna om talerätt i de famil- jerättsliga statusprocesserna, erinra om att dessa normalt motiveras av familjesociala skäl. Utskottet kan utifrån sina utgångspunkter därför inte finna anledning till annan åsikt än som framförs i propositionen när det gäller där anförda principiella skäl mot en talerätt för barnet. Även när det gäller de argument av praktisk natur som talar mot en sådan talerätt delar utskottet regeringens mening. Sålunda skulle en talerätt för barnet i nu aktuella mål t.ex. kunna innebära att föräldrar i större utsträckning försöker påverka barnet att ta ställning på ett visst sätt. Därmed kan en talerätt få betydande negativa konsekvenser för barnet och för dess förhållande till föräldrarna. Flera remissinstanser betonar också den risken. Att nu införa talerätt för barn skulle vidare stå i strid med den inriktning som senare tids lagändringar på området syftat till, nämligen att underlätta samförstånds- lösningar när det gäller vårdnad och umgänge.
Utskottet kan inte heller undgå att nämna att ett införande av en talerätt för barnen i nu aktuella mål skulle leda till väsentliga kostnadsökningar när det gäller det allmännas rättshjälpskostnader. Utskottet vill här peka på att reformarbetet på rättshjälpsområdet under senare år syftat till att minska statens kostnader för rättshjälpen i stort (jfr 1994/95:JuU19 s. 28 f).
Utskottet föreslår att lagutskottet med bifall till propositionen avstyrker bifall till motionerna L50 och L51 i nu behandlade delar.
Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge
Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut om vårdnad, umgänge eller överlämnade av barn, dvs. åläggande för någon att överlämna barnet till vårdnadshavaren, regleras i 21 kap. föräldrabalken.
Där regleras även vissa verkställighetssituationer som inte grundas på domar eller beslut ( 21 kap. 7 och 8 §§). Verkställighet söks hos länsrätten.
Det finns inte några uttryckliga regler om vilka som är parter, dvs. har talerätt, i sådana mål. Klart är dock att barn som är föremål för verkställig- hetsåtgärder saknar talerätt. Verkställighet får inte ske mot barnets vilja, om barnet har fyllt 12 år eller nått en sådan mognad att dess vilja bör beak- tas på motsvarande sätt (21 kap. 5 § FB). Barnet har alltså en vetorätt i dessa fall. Av bestämmelsen följer att domstolen ofta är skyldig att ta reda på barnets vilja och i vissa fall rätta sig efter den. Undantag från barnets vetorätt gäller för de fall då länsrätten finner att verkställigheten är nöd- vändig av hänsyn till barnets bästa.
Utredningen om barnens rätt föreslog i sitt ovannämnda betänkande (SOU 1987:7) att barnet skall ha ställning som part med talerätt i mål om verkställighet av domar och beslut i mål om vårdnad och umgänge. Vidare föreslog utredningen att åldersgränsen för barns processbehörighet be- stäms till tolv år.
I propositionen läggs inte fram något förslag om talerätt för barnen i verkställighetsmålen. Det konstateras vidare att det inte behövs några andra lagändringar för att tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i målen.
I motionerna L50 och L51 begärs att talerätt införs i verkställighetsmå- len för barn över tolv år .
Utskottet kan utifrån sina utgångspunkter här dela regeringens bedöm- ning. Som framförs i propositionen är nu aktuella verkställighetsmål alltid tvistiga. De lojalitetskonflikter som barnet kan drabbas av i sådana mål, om det får ställning som part, kan på samma sätt som i mål och ärenden om vårdnad och umgänge störa barnets framtida förhållande till föräldrar- na eller någon av dem. Även de övriga synpunkter som anförs i proposi- tionen och som talar mot en talerätt för barnet i sådana mål gör sig gällan- de i verkställighetsmålen. Det har heller inte i ärendet framkommit något behov av talerätt i dessa situationer. Utskottet ansluter sig till uppfattning- en att det inte bör införas någon talerätt för barn i verkställighetsmålen. Utskottet föreslår att lagutskottet avstyrker bifall till motionerna L50 och L51 i här berörda delar.
Sociala mål
Med sociala mål avses i detta sammanhang mål om vård av barn enligt socialtjänstlagen (1980:620; SOL) och mål enligt LVU. I sociala mål och ärenden har barn talerätt. Det sammanhänger med att barnet är motpart till det allmänna. Det är därför andra hänsyn som skall tas i dessa fall än i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Talerätten innebär inte att barnet alltid har initiativrätt. I bl.a. mål om vård enligt LVU saknar barnet en sådan rätt. Barnet kan alltså inte väcka talan om att bli ställd under vård. Barn som har fyllt 15 år är processbehöriga i sociala mål och får alltså själva föra si
talan (56 § SOL och 36 § LVU). Barnets talan förs av vårdnadshavaren om barnet är under 15 år.
Utredningen om barnets rätt föreslog i sitt ovannämnda betänkande att åldersgränsen för processbehörighet sänks till tolv år.
I motion L50 och L51 begärs ett tillkännagivande resp. beslut om att processbehörigheten för barn skall inträda vid tolv års ålder i de sociala målen.
Av propositionen framgår att majoriteten av de remissinstanser som ytt- rade sig över den ovannämnda utredningens förslag ansåg att åldersgrän- sen för processbehörigheten borde ligga kvar vid 15 år. Som skäl anfördes att barn som är yngre än 15 år inte är mogna att föra talan på egen hand. Regeringen har för närvarande inte någon annan uppfattning.
Utskottet saknar anledning till annat ställningstagande och föreslår att lagutskottet avstyrker bifall till motionerna L50 och L51 i berört hänseen- de.
Ansökan om offenligt biträde i LVU-mål
I vissa mål och ärenden enligt LVU kan barnet få rättshjälp genom offent- ligt biträde. Reglerna om offentligt biträde finns i rättshjälpslagen (1972:429; RHL).
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i LVU-målen av den för- valtningsdomstol (länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätten) som handläg- ger målet eller för ärenden hos socialnämnd eller social distriktsnämnd av den länsrätt som kan komma att få ärendet.
I mål om LVU kan såväl barnet som vårdnadshavaren beviljas rättshjälp genom offentligt biträde om det ej måste antas att behov av biträde saknas (42 § RHL).
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas enligt 43 § första stycket RHL efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan om rättshjälp får göras av barnet. Barn har talerätt i sådana mål från 15 års ålder och kan själv ansöka om rättshjälp genom offentligt biträde. Mindre barn företräds i sådant fall av sin legale ställföreträdare, i allmänhet vård- nadshavaren. Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.
I motion L51 begärs - såsom motionen får förstås - att kretsen av perso- ner som kan ansöka om offentligt biträde för barn i LVU-mål utökas till att omfatta barnet, vårdnadsutredaren, någon annan barnet närstående person samt socialnämnden.
Som framgått ovan skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Offentligt biträde förord- nas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Enligt specialmoti- veringen till gällande bestämmelser (prop. 1979/80:1 del A, s. 630 f) måste vederbörande myndighet därför alltid pröva frågan om rättshjälp ex offi- cio. Ansökningen tjänar närmast syftet att underrätta myndigheten om hur den sökande själv ser på rättshjälpsbehovet och att över huvud taget tillfö- ra myndigheten material till belysning av rättshjälpsärendet. Det sagda innebär att t.ex. socialnämnden har skyldighet att anmäla till länsrätten att barnet har behov av biträde oavsett om någon ansökan om biträde förelig- ger.
En av regeringen särskilt utsedd utredare har nyligen gjort en översyn av rättshjälpslagen. Utredaren har avgivit betänkandet (SOU 1995:81) Ny rättshjälpslag. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
I betänkandet föreslås bl.a. att bestämmelserna om offentligt biträde bryts ut ur rättshjälpslagen och förs in i en särskild lag om offentligt biträ- de. När offentligt biträde skall kunna förordnas regleras i respektive mate- riell lagstiftning. Avsikten med förslaget är att ansvaret för det materiella regelsystemet, reglerna för offentligt biträde och kostnaderna för offentligt biträde skall följas åt. I utredarens förslag till lag om offentligt biträde föreslås att gällande presumtionsregel för att förordna offentligt biträde fortfarande skall gälla. Ansökan kan enligt förslaget göras av den som biträde skall förordnas för eller av annan som får föra talan i målet eller ärendet. Detta betyder att kretsen av personer som kan ansöka om offent- ligt biträde för barnet i LVU-mål ökar. Någon särskild motivering till förslaget i denna del går inte att utläsa ur betänkandet.
Utskottet anser för sin del att riksdagen i nuvarande beredningsläge inte bör uttala sig i det spörsmål som tas upp i motionen. Utskottet kan vidare konstatera att gällande rätt i stort tillgodoser ändamålet med motionsyr- kandet. Myndigheterna skall ju, som ovan framgått, ex officio ta ställning till om behov av offentligt biträde föreligger. Socialnämnden har vidare skyldighet att till länsrätten anmäla när behov av sådant biträde föreligger. Utskottet föreslår därför att lagutskottet avstyrker bifall till motion L51 i nu berörd del.
Avslutningsvis vill utskottet i frågor som tas upp i propositionen och som berör offentligt biträde erinra om följande.
I rättshjälpslagen (44 §) ställs inte upp några andra krav på den som skall förordnas till offentligt biträde än att han eller hon skall vara lämplig för uppdraget. I praktiken förordnar dock domstolarna så gott som alltid jurister till offentliga biträden i mål enligt LVU. I propositionen föreslås att dessa bestämmelser inte skall ändras.
1993 års rättshjälpsutredning har i sitt ovannämnda betänkande (SOU 1995:81) föreslagit att samma kvalitetskrav skall ställas på offentliga bi- träden som på rättshjälpsbiträden. Det innebär enligt förslaget att som offentligt biträde i första hand skall förordnas advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Endast om det finns särskilda skäl skall någon annan kunna förordnas.
Det sagda innebär att kraven på det offentliga biträdets formella kompe- tens kan komma att prövas på nytt inom kort. I avvaktan härpå bör några ändringar inte företas.
I propositionen föreslås vidare att den som är offentligt biträde enligt rättshjälpslagen i ett mål eller ärende enligt LVU för ett barn som inte har fyllt 15 år skall utan särskilt förordnande samtidigt vara barnets ställföre- trädare i det mål eller ärende som förordnandet avser.
Avsikten med detta förslag är att vidga barnets möjligheter att överklaga ett beslut och vidta andra processhandlingar även mot vårdnadshavarens vilja. Hittills har, när det finns en intressekonflikt mellan barn och föräld- rar, saken lösts genom att en god man (11 kap. 2 § FB) förordnats för barnet. Regeringsförslaget innebär i denna del en nyordning. Utskottet, som godtar förslaget, utgår från att de krav på ökad kompetens hos biträdet som denna ordning kan komma att ställa övervägs i det nyssnämnda arbe- tet.
Domstolens kompetens i mål som rör barn
I motion L51 förespråkas ett tillkännagivande om att domstolens ledamöter kontinuerligt skall få utbildning om barn och barns rättigheter. För att bättre kunna ta ställning i t.ex. vårdnadsmål krävs, enligt motionärerna, ingående kunskap om barns sätt att fungera och om barns utveckling och mognad.
Riksdagen har tidigare avslagit liknande motioner. Lagutskottet har vid sina ställningstaganden (jfr 1992/93:LU22) anfört att det självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har er- forderlig kompetens och erfarenhet, men frågan om kvalifikationskraven måste, anser lagutskottet, lösas inom ramen för vad som är möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation. Lagutskottet har pekat på att Domstolsverket kontinuerligt anordnar kurser och seminarier som riktar sig till domstolspersonal. Vid verket finns en särskild utbildningssektion som fastställer utbildningsprogram för varje budgetår. Återkommande varje år ordnas seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol och vid förvaltningsdomstol samt till advokater med erfa- renhet av vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium är att ge delta- garna tillfälle att utifrån sina olika erfarenheter diskutera handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering om bl.a. förslag till ändrad lag- stiftning och handläggningen av sådana mål i andra nordiska länder.
Enligt vad justitieutskottet inhämtat genomförde Domstolsverket ett så- dant seminarium senast i mars i år. Vid seminariet behandlades vårdnads- utredningar och samarbetssamtal, orientering om islamsk rätt, särskilt familjerätt, psykiaterns erfarenheter om barn och föräldrar vid skilsmässa, handläggningen av vårdnadsmål i Danmark och Vårdnadstvistutredningens arbete. Ett nytt seminarium planeras att äga rum i mars 1996.
Utskottet delar lagutskottets uppfattning att det självfallet är viktigt att domare som handlägger mål om vårdnad och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet när det gäller barn. Som framgått ovan sker fortlöpande utbildning av domare i nu aktuella frågor genom Dom- stolsverkets försorg. Utskottet vill här liksom tidigare allmänt anföra att det i första hand måste ankomma på de myndigheter som är verksamma på området att ta ställning till vilka utbildningsinsatser för personalen som bör prioriteras. Rent allmänt gäller vidare att domare inte kan förväntas ha expertkunskaper inom alla de olika områden som kan bli föremål för prövning i domstol. Detta löses genom att domstolen har möjlighet att inom ramen för rättegången höra experter i de frågor saken gäller. Yttran- den från olika myndigheter m.fl. i t.ex. vårdnadsärenden fyller samma funktion.
Härutöver vill utskottet tillägga att den svenska rättsordningen präglas av en grundsyn som innebär att sådana sakfrågor, t.ex. om vårdnad eller vård enligt LVU, som aktualiseras av detta ärende alltid skall avgöras efter vad som är bäst för barnet. Här uppfyller den svenska lagstiftningen såle- des, som redan inledningsvis konstaterats, de krav som barnkonventionen ställer.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att lagutskottet avstyrker bifall till motion L51 såvitt rör yrkandet om utbildningsinsatser för domare när det gäller barn och barns rättigheter.
Stockholm den 26 oktober 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s), Christin Nilsson (s), Nalin Baksi (s) och Michael Stjernström (kds).
Avvikande mening
1. Mål och ärenden om vårdnad och umgänge
Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Michael Stjernström (kds) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Mål och ärenden om vårdnad och umgänge som börjar med "Inledningsvis vill" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som framförs i motionerna L50 och L51 att barn skall ha talerätt i mål och ärenden om umgänge och vårdnad. Som framfördes av Utredningen om barnens rätt (SOU 1987:7) harmonierar detta med den allmänna principen i vår rättsordning att var och en som har ett av rättsordningen skyddat intresse också har talerätt rörande det intres- set. Mål om vårdnad och umgänge skall avgöras i enlighet med barnets bästa, och en talerätt för barnet i dessa mål är därför en naturlig ordning. Barnet skall dock inte kunna ta initiativ till en process mot föräldrarna om att vårdnaden skall tas ifrån föräldrarna eller endera av dem. Talerätten skall gälla för barn som fyllt tolv år. För barn under tolv år anser utskottet att den av regeringen nu föreslagna möjligheten att komma till tals i sådana ärenden skall gälla. Regeringen bör få i uppdrag att genast till riksdagen återkomma med förslag till lagstiftning om talerätt för barnet i enlighet med vad utskottet anfört.
Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet att lagut- skottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna L50 och L51 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
2. Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge
Alice Åström (v), Kia Andreasson (mp) och Michael Stjernström (kds) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad eller umgänge som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Även i denna fråga delar utskottet den uppfattning som framförs i mo- tionerna L50 och L51. De skäl motionärerna anfört till stöd för införande av en talerätt för barnet i vårdnads- och umgängesmålen har bäring även på verkställighetsmålen. Motionsförslagen har sin grund i det arbete som Utredningen om barnens rätt utfört. Utredningens förslag om talerätt för barn i verkställighetsmålen bör därför genomföras. Talerätten skall dock, i enlighet med vad som framförs i motionerna, gälla från det barnet fyllt tolv år. För barn under tolv år bör regeringens förslag om rätt att komma till tals gälla även i verkställighetsmålen. Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med lagförslag med det innehåll som utskottet nu redogjort för.
Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet att lagut- skottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna L50 och L51 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
3. Sociala mål
Alice Åström (v) och Michael Stjernström (kds) anser att den del av ut- skottets yttrande i avsnittet Sociala mål som börjar med "Utskottet sak- nar" och slutar med "berört hänseende" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som framförs i motionerna L50 och L51 anser utskottet att åldersgränsen för barns processbehörighet i de sociala målen bör sänkas till tolv år. En processbehörighet från denna ålder uppfyller enligt utskot- tets mening på ett mer tillfredsställande sätt barnkonventionens krav i artikel tolv. Ett barn som fyllt tolv år är fullt medvetet om vad som händer och bör få möjlighet att påverka sin framtid. Utskottet anser sålunda att barn skall få öva inflytande över sin situation i så stor utsträckning som möjligt. Utskottet har tagit fasta på att barnet redan enligt gällande lag- stiftning fr.o.m. tolv års ålder har tillagts materiellt inflytande i åtskillig frågor på det personliga planet. Barnet har getts en principiell vetorätt från denna ålder när det gäller verkställighet av beslut om vårdnad och i adop- tions- och namnärenden. Enligt vad Utredningen om barnens rätt anför är det vidare kutym i domstolarna att i mål om vårdnad och umgänge ta hän- syn till barnets önskningar om det är över tolv år. Regeringen bör få i uppdrag att snarast till riksdagen återkomma med förslag till lagstiftning med det innehåll som utskottet nu förordat.
Under hänvisning till det anförda föreslår justitieutskottet att lagutskottet hemställer att riksdagen med anledning av motionerna L50 och L51 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
Särskilt yttrande
Domstolens kompetens i mål som rör barn
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Jag anser i likhet med utskottet att det skall ankomma på Domstolsverket eller den enskilda domstolen att i första hand ta ställning till vilken ut- bildning för personalen som bör prioriteras. Jag vill emellertid särskilt understryka behovet av utbildning i olika frågor som rör barn. Mål som rör barn och barns levnadsförhållanden är tunga målgrupper i både de allmän- na domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta motiverar enligt min mening att stora utbildningsinsatser görs på detta område. Jag välkomnar därför att Domstolsverket planerar ett nytt seminarium för domare när det gäller vårdnadstvister att äga rum i mars 1996. Jag vill också understryka att det är viktigt att sådana utbildningsinsatser åter- kommer med regelbundenhet.
Innehållsförteckning
Gotab, Stockholm 1995