Barnpolitiken - arbetet med strategin för attförverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter

Fru talman! Debatten ska nu handla om socialut- skottets betänkande Barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter. Betänkandet behandlar dels rege- ringens skrivelse Barn - här och nu, dels en rad mo- tioner från allmänna motionstiden. Det finns en stor politisk enighet i riksdagen om att barns villkor och barnens bästa ska komma i främsta rummet. Barnets bästa är också den bärande principen i FN:s konvention om barnets rättigheter, och mycket följdriktigt står det i artikel 3 att "barnets bästa ska komma i främsta rummet". Konventionen bygger på två grundläggande tankar: - att barn har fullt och lika människovärde som vuxna; de är alltså inte mindre värda än vuxna, och - att barn är sårbara och behöver särskilt stöd och skydd för att kunna åtnjuta sitt fulla människovär- de. Principen om barnets bästa ska ses som en etisk grundregel för samhället som helhet. Det betyder att barnets bästa ska vara vägledande på alla områden, inte bara i verksamheter som är särskilt avsedda för barn, utan i alla beslut på alla områden. Detta är nog alla överens om över partigränserna. Men trots det fattas hela tiden beslut som inte har barnets bästa för ögonen. Det är inte minst stora delar av 90-talet ett bevis för. Detta finns också dokumen- terat i Rädda Barnens rapport Barnfattigdomen i Sverige. Där redovisas att antalet barn som lever i fattigdom ökade dramatiskt från början av 90-talet fram till 1998, då trenden bröts och blev nedåtgående. Antalet har minskat efter 1998, men ett skrämmande stort antal barn lever fortfarande i fattigdom. Enligt rapporten och den definition som där ges handlar det om 345 000 barn. I rapporten redovisas också att barn som har ut- ländsk bakgrund löper tre gånger så hög risk som barn med svenskt ursprung att framleva sin barndom i fattigdom. Varför är det så viktigt att lyfta fram detta? Ja, för mig blir rapporten ett facit över att 90-talets ekono- miska åtstramningar inte kan sägas ha haft barnets bästa för ögonen. Fattigdomen ökade och stora grup- per av barn betalade priset. Priset var alltså fattigdom. Detta skedde trots den politiska enigheten kring barn- konventionens skrivningar om barnets bästa. Det räcker alltså inte, fru talman, med en politisk enighet om de stora orden, utan det handlar också om de konkreta åtgärderna. Vi kan också konstatera att när vi diskuterar möj- ligheten att stärka ekonomin för de barn som i dag lever i fattigdom möts vi av en debatt om marginal- och inlåsningseffekter. I den debatten har det, inte minst från borgerligt håll, lyfts fram en bild av bi- dragsfällan som den faktor som håller nere männi- skors ekonomi och handlingsförmåga. Man har på- stått att den generella välfärdens stödsystem skulle skapa incitament för människor att uppleva det som meningslöst att ekonomiskt försöka stå på egna ben. Lösningen från den sidan tycks vara extremt låga bidrag och sänkta skatter. Det resonemanget vittnar enligt vår uppfattning om en förlegad och konservativ människosyn. En sådan politik innebär att familjer med mycket små ekonomiska möjligheter låses in i en fattigdomsfälla, och det är för oss mycket allvarligare än allt tal om bidragsfällor. Vi anser att det tveklöst mest träffsäkra sättet att nå de barn som lever i fattigdom är att förstärka bo- stadsbidragen, höja barnbidragen och se till att även barn till föräldrar med försörjningsstöd får del av de höjningarna, höja underhållsstödet som varit konstant lågt alldeles för länge och, inte minst, driva en integ- rationspolitik värd namnet. Det här är frågor som vi avser att återkomma till. Fru talman! Den flyktingpolitik som bedrivs i Sverige kan inte sägas utgå från barnets bästa. I så fall skulle vi inte utvisa barn som riskerar att bli blin- da om de sänds till ursprungslandet, väntetiderna för asylsökande barn skulle inte vara så oacceptabelt långa och asylsökande barn skulle inte tas i förvar. Vi har i betänkandet reserverat oss på en rad punkter till förmån för en kd-motion som lyfter fram just flyktingbarnens situation utifrån barnkonventio- nens perspektiv på ett sätt som vi tidigare motionerat om. Vi står i betänkandet inte bakom reservation 23, som handlar om ensamkommande flyktingbarn. I stället har vi ett särskilt yttrande. Det uppdrag som utskottet hänvisar till har emel- lertid nu redovisats, och vi menar att redovisningen av vad man tänker göra inte är tillfyllest. Vid en eventuell omröstning kommer vi därför att stödja Kristdemokraternas reservation 23. Nu är det dock så lyckosamt att kammaren i går gav ett tillkännagivan- de i ärendet så detta behövs kanske inte i dag. Jag vill ändå göra en markering. Vi står också bakom reservationen om en barnbi- laga till statsbudgeten. Vi har försökt få statsbudge- tens förslag belysta ur ett barnperspektiv men miss- lyckats - inte alltid för att det har funnits en ovilja hos regeringspartiet, det förtjänar att understrykas, utan för att det saknats underlag, konsekvensanalyser m.m. som inte kunnat presteras under en snabb bud- getprocess. Vår slutsats blir att riksdagen bör ge ett tillkänna- givande om en barnbilaga så att barnperspektivet blir en naturlig del av budgetprocessen. Att det behövs visar de förskräckande spåren av 90-talets nedskär- ningspolitik sett ur ett barnperspektiv. Vi har även en reservation om behovet av en ut- redning om barns livssituation, och en reservation om nödvändigheten av att förebygga psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Det handlar om en satsning på skolhälsovård, barn- och ungdomspsykiatri m.m. Vi menar att regeringen bör lägga fram en proposition som bygger på Barnpsykiatriska kommitténs slutbe- tänkande. Frågan är redan utredd, så det är bara att skriva förslagen. Vi står också bakom en rad andra reservationer. Slutligen vill jag säga att barn inte är någon ho- mogen grupp. Det innebär att även om vi i ett inter- nationellt perspektiv lyckas bra när det gäller att för- bättra barns situation i stort i Sverige, dvs. om vi får fram ett acceptabelt medelvärde, så finns det stora grupper av barn som lever under icke acceptabla förhållanden i Sverige. Vi anser att det är dags att lyfta fram dessa grup- per. Det handlar om barn som lever i fattigdom, flyk- tingbarn, barn som lever i miljöer med psykisk ohälsa eller missbruk och barn i miljöer där misshandel förekommer. Det är dags att fokusera mera på dessa barns livsvillkor. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 5. Fru talman! Det är sommartid och det är upp- brottstid. Visserligen är det ont om tid i kammaren men jag vill ändå använda någon minut till att tacka mina vänner i socialutskottet för denna mandatperiod. Den har för mig varit intressant, lärorik och givande. Vi är ett arbetstyngt utskott, och min bild är att vi har tagit ett stort gemensamt ansvar. Tack för det! Jag vill också tacka socialutskottets kansli. Det är ett kansli med hög kompetens. Ni ska ha tack för allt vad ni har bidragit med under den här mandatperio- den.

Fru talman! Welcome to our tree of life, stod det på ett vackert konstgjort träd som jag fick se i efter- middag. Löven som hängde på trädet skickade häls- ningar till oss. Det stod: Stop child abuse, love child- ren. Jag var och besökte framtidsskeppet. Framtids- skeppet speglar unga människors hopp och drömmar inför framtiden. Det är en plats där barn och ungdo- mar från Sverige och hela världen möts för att lära av varandra om barnkonventionen och Agenda 21. Det är något som pågår nu i Globen. Det var en upplevelse att se dessa barn som ska- pade framtidsbilder och visioner och byggde samman det till en helhet. Det var barn från alla världsdelar utom Australien. Det var tusentals barn, och barn från 40 kommuner i Sverige, som möttes till något som jag tycker är ganska fascinerande. Där levde barn- konventionen. Från att ha kommit därifrån och vara uppfylld av detta kändes det lite svårt att återgå till ett betänkande. Jag har i alla fall en hälsning till er från barnen från Kenya, som hade skrivit hälsningar på löven på trädet, och jag har en hälsning från de döva barnen från Lund. De hälsade till barnministern och sade: Vi behöver fler som kan alfabetet med teckenspråket, och vi behöver fler tolkar. Vad de nu hade problem med i Globen var att få tolkar, och att få tolkar som kunde engelska. Har ni inte varit där beklagar jag det. Det tar slut i kväll. Där möttes astronauter, kosmo- nauter, indianhövdingar och mycket annat. Det var många vackra och intressanta möten. Fru talman! I mitt anförande tänker jag kort hålla mig till de reservationer som Moderaterna bifogat detta betänkande. Andra reservationer på barnområ- det inom andra utskotts område kommer några av mina kolleger förhoppningsvis att mycket kort tala om här efter mig. Fru talman! Jag yrkar redan här bifall till reserva- tion nr 1, men står självklart bakom också våra övriga reservationer. Fru talman! Vi anser att det absolut största sam- hällsproblemet i dag är arbetslivet och den gräns, den klyfta, som går mellan dem som har arbete och kan försörja sig och sin familj och dem som för en bi- dragsberoendes tillvaro. I dag finns i Sverige den största arbetslösheten i modern tid vid ingången till en ekonomisk sämre tid. Det är inte jag som säger det. Det säger AMS-chefen Anders L Johansson. Var fjärde vuxen arbetar inte. Var femte skatte- krona används i statsbudgeten för att betala alla långa sjukskrivningar, förtidspensioneringar och arbets- marknadspolitik. Det motsvarar kostnaden för alla fritidshem, grundskolor och gymnasieskolor i Sveri- ge. Det tål att begrundas. Fru talman! I väntan på hjälpmedel till de fysiskt handikappade riskerar många att få en försvårad in- validitet och funktionshinder. Detta gäller särskilt för barn och ungdomar, som dessutom riskerar att förse- nas i utvecklingen om de inte får de rätta förutsätt- ningarna. Vi anser därför i vår reservation att en stat- lig hjälpmedelsgaranti bör införas. En sådan garanti ökar dessutom valfriheten för den enskilde. Fru talman! Vi har ganska nyligen i denna kam- mare diskuterat narkotikamissbruket bland barn och ungdomar. Vi anser att det behövs snara och effektiva åtgärder. Det behövs lagändringar som underlättar att man tidigt upptäcker missbruk. Det kan vara helt avgörande för ungas framtid. Vi har tidigare anfört att vi behöver få möjlighet till provtagning på barn under tolv år, ökad undervisning i skolan om alkohol, nar- kotika och tobak samt fler enheter av typen Maria ungdom m.m. Jag behöver inte upprepa det nu. Dessutom kan jag och Ingrid Burman glädja oss över att det blev ett tillkännagivande i kammaren i går vad gäller ensamstående barn. Nu finns ett till- kännagivande, och en utredning har inkommit till regeringen. Jag hoppas att vi snart får se resultat. Som många andra här i dag kan jag konstatera att det är lite kort om tid. Jag använder en mycket liten del av min talartid till våra reservationer. De som vill läsa våra reservationer mer utförligt kan göra det i betänkandet. Jag vill också säga några ord om mobbning, som är ett av skolans största problem. En av orsakerna är att man länge valt att blunda för de problem, eller bagatelliserat de problem, som har uppstått i skolan. Det måste finnas mer konkreta åtgärder när en ung person gör sig skyldig till förseelser eller allvarliga gärningar som skulle varit straffbara om personen varit över 15 år. Fru talman! Slutligen till frågan om läs- och skrivsvårigheter till följd av dyslexi. Det kan fram- gångsrikt, eller åtminstone delvis, justeras genom habilitering. Det är emellertid viktigt att insatser sätts in tidigt i förskolan och helst ännu tidigare. Vi vill påpeka att sådana insatser förutsätter att förskole- och specialpedagogerna är utbildade för det. Men insat- serna måste också ske tillsammans med familjen och utifrån ett tvärvetenskapligt synsätt där alla kompe- tenser kring barnet tas till vara. Lägger en vetenskap beslag på vetandet kan detta få svåra konsekvenser den dagen nya fakta läggs på bordet. Jag vill också tacka kolleger i utskottet och kans- liet. Jag tycker att det har varit en spännande ny första period, och jag ser fram emot nästa.

Fru talman! Jag tänker inte använda min replik till att kommentera inlägget, utan jag tänker använda den till att korrigera mitt yrkande. Jag yrkar bifall till vår reservation nr 15. Jag förstod att det uppfattades som nr 5, men det är alltså nr 15.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 40. Vi står naturligtvis också bakom våra övriga reservationer. I förra barnskrivelsen lovade regeringen att tyngdpunkten i regeringens barnpolitik de kommande åren skulle ligga i förbättringar för barnfamiljerna. Det skulle innebära ökade resurser till skola, vård och omsorg och stöd för utsatta barn samt ökade möjlig- heter för barns och ungdomars inflytande. Sedan säger regeringen att det därutöver är viktigt att upp- märksamma frågor om barns stress och föräldrars tid för barnen. Kristdemokraterna välkomnar ett barnperspektiv i statsbudgeten. Men man kan undra vilken barnanalys regeringen egentligen gjorde när man beslutade om maxtaxan. Vi får i dag rapporter om 55 timmars ar- betstid för barn. Det rimmar dåligt med det regering- en säger om att man ämnar uppmärksamma föräldrars tid med barnen. Likadant är det med ensamföräldrars ekonomiska situation. Många ensamma mammor fick inte ta del av maxtaxan på samma sätt som kanske familjer fick som var i samma situation när det gällde antalet barn men med två föräldrar. Det kunde skilja flera tusen kronor för familjen med en ensamförälder. Var finns barnperspektivet i det? Fru talman! Jag vill uppmärksamma stödet för de utsatta barnen. Det finns många utredningar men få förslag. Samma artiklar återkommer nästan varje år. Det är väl ingen av oss som har undgått de tidnings- artiklar som en av våra kvällstidningar har publicerat den senaste tiden. Det är artiklar som beskriver hur barn till missbrukare och psykiskt sjuka har det i dag. Trots problemen uppmärksammas detta gång på gång. Man kan fråga sig vad det är som görs. Fortfa- rande är det över 100 000 barn som växer upp i fa- miljer där en eller båda föräldrarna är alkoholist eller knarkare. Känns summan igen, jag tror att jag såg samma siffror för ett par år sedan. Det är ingenting annat än en skam för oss politiker. Rubrikerna lyder: Bara ett av hundra barn får hjälp, Utred mindre och gör mer, Vi vuxna måste se de glömda barnen. Kristdemokraterna presenterade en rapport för några år sedan, Se till mig som liten är. I de offentliga utredningar som finns, och även i tidningsartiklar, pratas det om osedda barn eller de glömda barnen. Men vi måste komma ihåg att det inte finns några osedda eller glömda barn. Barn föds in i ett socialt nätverk med föräldrar, släktingar, grannar och vänner till familjen. Dessutom kantas barnets liv av en lång rad privat- och offentliganställd personal. I späd- barnsåldern möter det sjuksköterskan och läkaren på barnavårdscentralen. De flesta barn går sedan på förskola eller hos en dagmamma flera timmar varje dag. Alla går de så småningom i skolan och en del också till fritidshem. Problemet, mina kära vänner, är inte att vissa barn försvinner ur sikte utan snarare att vi ibland blundar för barnens svårigheter. Var finns vår syn på barnen? Vi måste våga fråga när vi ser att något är på tok. Det är för att visa solidaritet och för att ord som omtanke och social välfärd inte ska klinga falskt som vi, för barnens skull och för deras föräldrars och anhörigas skull, radikalt måste börja uppmärksamma alkoholens och drogernas roll som orsak till fattigdom, misär och utanförskap. De artiklar som säger att bara ett av hundra barn får hjälp är alarmerande. Men allt är inte nattsvart. Från Västra Götaland har det kommit ett pressmed- delande om att 27 miljoner kronor hade getts dit. Nu såg man hur mycket som kunde hända för 27 miljo- ner! Intresset från kommunerna var jättestort och ansökningarna har vida överstigit den summa pengar som länsstyrelsen disponerar. Här kommer alltså storebror och fördelar pengar som kommunerna så väldigt gärna vill ha. Detta ledde till att 30 samordna- re anställdes i 29 av länets kommuner. Det ledde till start av grupper för barn till missbrukare eller barn som möter våld i hemmiljön i 19 kommuner i länet och start av fyra öppna mottagningar för rådgivnings- verksamhet för ungdomar och deras föräldrar. Det ledde också till elva pågående och åtta nya öppen- vårdsprojekt för ungdomar och missbrukare i länet. Det finns ljus. Det gäller att vi är beredda att ge mer pengar så att kommunerna kan klara av detta. Detta är nämligen ett underbetyg till kommunerna; de ser inte de här barnen. I vår reservation lyfter vi fram frågan om de barn som har psykiskt sjuka föräldrar och föräldrar med missbruk. Att ständigt leva med en förälder som är psykiskt sjuk kan leda till att man inte vågar säga emot eller tänja på gränsen med risk för att det ska förvärra situationen. Vi tycker att vården ska ta an- svar för att föräldrarna uppmärksammas på barnet eller ungdomens behov vid allvarliga tillstånd hos föräldrarna. Många barn säger i dag: Varför var det ingen som såg mig eller förklarade mammas eller pappas sjukdom? Jag trodde att det var mitt fel att mamma eller pappa var sjuk. Vi tycker att det måste finnas en samordning mellan socialtjänst och sjukvård för att se till barnens bästa. I skrivelsen tar man upp familjerådslag, och det finns ett tillkännagivande. Vi tycker att man har mis- sat lite grann när det gäller familjerådslagen. Det har visat sig att de barn som placerades i samband med familjerådslag i större utsträckning blev placerade hos släktingar än barn som placerades efter traditionella utredningar. Slutligen vill jag också nämna lite om de ensam- kommande barnen. Vi tycker att det är bra att det blev ett tillkännagivande. Men vi saknar förslag på insatser för att skydda barnen från att hämtas från förlägg- ningar av obehöriga personer. ECPAT har tydliggjort detta. I vår motion tar vi upp att personal som arbetar på förläggningar snarast bör få direktiv och befogenheter i sitt arbete. Här kanske statsrådet Ingela Thalén kan ge mig ett svar på vad hon ämnar göra i frågan, för det måste ske någonting snabbt. ECPAT:s upprop om de försvunna flyktingbarnen är också en angelägen fråga. Hur kan det vara möjligt att Migrationsverket tappar bort 48 barn? Var finns förslagen om hur man ska lokalisera dessa barn?

Fru talman! Detta betänkande innehåller dels re- geringens skrivelse kring barnpolitiken, dels motioner från allmänna motionstiden. Barnpolitiken berör i stort sett alla politikområ- den, och därför behandlas de motioner om barn som inlämnats av olika utskott. Det är bara delar av Folk- partiets syn på barnpolitiken som återspeglas i detta betänkande. Jag kommer i huvudsak att ta upp de frågor som behandlas i detta betänkande. Internationellt sett har barn i Sverige det väldigt bra, men det finns tydliga djupa revor i välfärden inte minst när det gäller många barnfamiljers ekonomiska situation. Det finns också folkhälsoproblem som drabbar barn under uppväxtåren, t.ex. fysisk ohälsa, psykisk ohälsa och utveckling av beteenden som utgör hälsorisker i vuxen ålder. Folkpartiet har lagt fram en rad förslag för att förbättra barnens villkor. FN:s konvention om barnets rättigheter måste ge- nomsyra allt arbete som direkt eller indirekt rör barn på såväl det nationella som det internationella planet. Av det följer att alla barn ska ha rätt till en god tillsyn och omsorg samt utbildning anpassad till det enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar. Barnens situation påverkas av flera sinsemellan olika och av varandra oberoende beslut i riksdag, kommuner och landsting. Folkpartiet tycker därför att det vore önskvärt med en översyn av hur barnen sammantaget påverkas av alla transaktioner, parallella system m.m. som berör barnfamiljerna. Syftet med översynen bör vara att finna en helhetssyn, minska marginaleffekterna och eliminera underliga kilar i systemet. Fru talman! Jag vill i anslutning till detta yrka bi- fall till reservation nr 6. I dag finns en jättestor brist inom barn- och ung- domspsykiatrin. Väntetiderna är orimligt långa, vilket leder till att barnets psykiska hälsa försämras ännu mer. Skolhälsovården, som skulle kunna ta tag i tidi- ga problem, har skurits ned, vilket också gör att det förebyggande arbetet får stå tillbaka. Det förebyg- gande arbetet måste för barnens skull förstärkas. Invandrarbarnens situation är också allvarlig, ef- tersom den gruppen av lättförståeliga orsaker har en någon högre förekomst av psykiska och sociala pro- blem. De har ofta utsatts för sådant som barn över huvud taget inte skulle behöva uppleva. Krafttag måste alltså till för att förebygga problemen och för att förbättra för de barn som redan har psykiska pro- blem. Folkpartiet anser att regeringen snarast bör före- lägga riksdagen en samlad proposition kring barns psykiska problem. Underlag finns ju i Barnpsykiat- riska kommitténs betänkande Det gäller livet. Jag är tacksam för att Vänsterpartiet har stött vårt yrkande när det gäller detta. Fru talman! Läs- och skrivsvårigheter är i dag ett stort problem som många människor lider av. Det finns mellan 300 000 och 500 000 människor i vårt land som har svårigheter. Många barn med läs- och skrivsvårigheter har andra psykiska eller emotionella störningar, som grundläggs i frustrationen över att inte kunna läsa och skriva. Insikten om att läs- och skrivsvårigheter i en del fall beror på språkfunktio- nella svagheter, som t.ex. dyslexi, får inte tas som intäkt för att ifrågasätta möjligheterna till framgångs- rik rehabilitering. Tvärtom finns det en mycket god teoretisk och klinisk grund för påståendet att habilite- ring fungerar. Det är viktigt att hjälpen sätts in tidigt, så att det går snabbare och lättare att justera svagheterna. Helst skulle hjälpen sättas in redan på förskolenivå. Sådana tidiga insatser förutsätter att förskole- och specialpe- dagoger har fått en gedigen utbildning om dyslexi, om habiliteringsmetoder och om åtgärdsprogram. I Sverige finns flera dyslexicentra. Dessa centra ska ge specialhjälp åt personer med dyslexi, men deras resurser är otillräckliga för alla dem som behö- ver hjälp. Det behövs flera centra, så att alla barn med läs- och skrivsvårigheter kan få hjälp med sina pro- blem. Fru talman! Stamning är ett långt vanligare pro- blem än många tror. Det finns i dag ingen säker hy- potes eller teori om vad som orsakar stamning. Det finns inte heller någon medicinsk eller annan be- handling som botar stamning. Det finns dock en stor samlad kunskap hos logopederna om hur stamning kan förebyggas och om miljöns påverkan på barnets inre och yttre utveckling. Att förbättra barnets kom- munikativa miljö är en viktig del av målsättningen i den logopediska behandlingen. Det är viktigt att diagnosen ställs och att behand- lingen sätts in tidigt. Personal på barnavårdscentraler, skolhälsovårdspersonal och lärare måste därför med- vetandegöras om detta och få utbildning om stamning och om hur man kan hjälpa barn med detta problem. Resurserna för behandling av stamning måste förde- las jämnare över landet. Det är också brist på logope- der vid barnavårdscentralerna. I dag har vi en organiserad hörselvård, men vi har ingen organiserad talvård. Barn får vänta i flera år på att komma till en specialist. Vi tycker från Folkpartiet att Socialstyrelsen och Skolverket bör få i uppdrag att utarbeta ett rikstäck- ande program för hur barn och ungdomar och natur- ligtvis även vuxna som stammar ska kunna få hjälp med sina problem. På många håll i landet finns fortfarande ingenting att erbjuda barn till missbrukare. Inom de flesta verk- samheter intar barn till missbrukare en undanskymd plats. Verksamheten bedrivs ofta i projektform med osäkerhet om finansieringen. Området bollas mellan olika tjänstemän. Det här är totalt otillfredsställande och inte i linje med FN:s barnkonventions intentioner. Vi anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att tillsammans med Folkhälsoinstitutet utveckla metoder för hur arbetet med barn till missbrukare kan implementeras i olika ordinarie verksamheter inom socialtjänsten, skolan och hälso- och sjukvården. Även utbildning av olika personalgrupper om dessa barns behov måste komma till stånd. Fru talman! Vi stöder också Moderaternas reser- vation när det gäller mobbning. Våra förslag när det gäller mobbning har behandlats i ett annat betänkan- de, men vi står alltså bakom den här. Jag står bakom samtliga mina reservationer men yrkar, som jag tidi- gare har sagt, bifall endast till reservation nr 6.

Fru talman! Ledamöter i socialutskottet, där jag har fått äran att hoppa in, och åhörare! Det har i dag varit en mycket märklig "barnens dag". Det har sedan i morse varit kanske inte tidernas längsta men en av de längsta debatterna här i kamma- ren, och debatten handlade om huruvida homosexu- ella par ska få adoptera barn eller inte. Från alla parti- er och från båda lägren uttalades gång på gång: Vi brinner för barn, och vi har alla barnens bästa för ögonen. Glöm inte det, alla barn, vill jag nu hälsa, för nu är vi uppe i en debatt som handlar om barnpolitiken - arbetet med strategin för att förverkliga FN:s kon- vention om barnets rättigheter. Nu är det inte en så lång talarlista. Jag vet dessutom att alla vill att vi ska fatta oss kort, så att flertalet får åka hem. Vad beror den här skillnaden på? Jo, i den förra debatten handlade det egentligen om vuxna och inte om vilka vuxna som helst. Då blev det intressant. Det blev hetsiga känslor, och det var då lämpligt att svämma över med uttryck om hänsyn till barn. Jag tycker att det borde ha handlat mest om vuxna männi- skors skyldighet och förmåga att ta hand om, skydda och handleda barn och ge dem ett bra liv. Jag tycker att det borde ha handlat om vuxenhet, om mogenhet hos vuxna människor. Om man behöver hjälp i den rollen ska det finnas sådan. För att ingen ska miss- förstå mig vill jag säga att jag kommer att rösta ja till utskottets förslag i LU27. Nu handlar det om barnets bästa på riktigt i FN:s barnkonvention. Om jag hade tyckt att den skrivelse som vi behandlade hade visat tecken på att man ar- betar för barnets bästa hade jag inte behövt skriva någon motion, men det gör den inte, så jag har skrivit en motion. Nu är det här endast en skrivelse, och i skrivelser redogörs det ju för vad som har gjorts och för vad som görs, men inte heller det känns särskilt tillfreds- ställande. I stort sett får vi veta att det pågår ett arbete för att förverkliga barnkonventionen, men vi får inte veta hur man gör konkret. Samtidigt står det: I den ekonomiska obalans som rådde under 1990-talet var det nödvändigt att begränsa de offentliga utgifterna. Detta drabbade bl.a. ett antal verksamheter helt eller delvis riktade till barn. Det var ärligt skrivet, tycker jag. Men hade man haft en barnbilaga till budgeten, som Ingrid pratade om förut, hade man antagligen inte skurit ned så mycket. Det finns mycket kvar att göra. Hur kommer det sig t.ex. att det bildas nätverk av föräldrar och för- skollärare över hela Sverige som är förtvivlade över barnens situation på dagis? Jag var inbjuden till en manifestation som förskollärare hade ordnat med Barnverket. Regeringen var också inbjuden men kom tyvärr inte. Här är ett litet axplock från en alldeles fantastisk bra panel med många barnexperter, inklusive Stefan de Vylder som har skrivit en bok om barn och eko- nomi: Besparingar i förskola och skola har varit hutlösa. Barnen saknar skyddsombud. 1-2-åringar är oftast en eftersatt grupp som behandlas alldeles för generellt. Knappt några barn får möjligheter att bearbeta nega- tiva upplevelser under förskoletid och skoltid, upple- velser som också är orsakade av förhållanden i skola och förskola. Barn är en investering, inte en kostnad. Det är absurt att nya maskiner i en fabrik är en solklar investering medan satsning på barn är en kostnad. Staten har abdikerat från sitt ansvar för barn. Det behövs en barnrörelse. Enligt en norsk filosof är människan det enda djur som kan prioritera svaghet. Var tionde flicka i Stock- holm har försökt begå självmord. I en undersökning i Bohuslän svarar 27 % av flickorna i nian att det skulle vara bättre i världen om de inte fanns. Kunska- per om barn och barns behov har minskat under 90- talet. Kurser har t.ex. dragits in för personal på BVC, och barnläkare, barnpsykologer m.fl. har plockats bort. Medicinska rön brukar väcka lite intresse. Stress hos barn kan, precis som hos vuxna, utvecklas både till fysiska sjukdomar och till psykiska besvär. 50 % av flickorna har regelbundna psykosomatiska besvär. Stressymtom, magont, huvudvärk och depressionsbe- svär är ungefär dubbelt så vanligt hos flickor som hos pojkar. Barn som tidigt utsätts för kraftig stress riske- rar också att utveckla tidig åderförkalkning redan under tonåren. Dessutom riskerar de att drabbas av en sorts åldersdiabetes, typ 2-diabetes, samt bukfetma. Det här är inga roliga saker att läsa. Kommer någon ihåg Carlslund och hur det var ställt med barnen på flyktingmottagningen för en- samkommande barn? Då går det väl inte att säga att man håller på att jobba så där värst mycket med att förverkliga barnkonventionen. Förra fredagen hade Rädda Barnen en debatt i folkets hus i Borlänge om barnfattigdom. Rubrikerna i tidningarna var inte så där väldigt översvallande dagen därpå, och det stod ingenting om alla förslag till kommuner om att de inte skulle dra in på mu- sikskolor, bibliotek, simhallar osv. Just när det hand- lar om barnfattigdom är ju sådant så viktigt. Här fick barnen återigen stryka på foten för andra mediala händelser. Av Rädda Barnen fick jag en tröja. Jag har den inte på mig, för då skulle jag inte kunna läsa vad som står på baksidan. Räkna med mig, står det på framsi- dan, och på baksidan är det 21 punkter. Rädda Barnen är det bästa parti för barnen som jag vet, och jag yrkar bifall till alla de här 21 punkterna, men för tids vin- nande läser jag bara upp tre: Stärk barns och ungdo- mars skydd mot diskriminering! Stoppa mobbning och annan kränkande behandling i skolan! Ta bort köerna till barn- och ungdomspsykiatrin! Och i be- tänkande SoU23 yrkar jag bifall till reservationerna 7 och 28.

Fru talman! I dag är det inte fotbolls-VM som så där direkt tränger sig på, men jag hittade en historia om Kalle som kom hem från skolan och sade till pappa något som jag tyckte passade så här i fotbolls- VM-tider: Pappa! I dag har jag fått så mycket läxor, så det blir nog ingen TV för dig i kväll. Det var någon som pratade om pappas betydelse, och då tänkte jag att jag skulle ta med den där lilla historien. Jag kan säga precis som Kerstin-Maria Stalin, att i dag har barnen på ett sätt stått på agendan. I och med den här debatten kan man väl säga att det i slutet av en valperiod är bra att både summera barnfrågorna och blicka framåt. Jag kan inte heller låta bli att anta att ett av skälen till att vi har så många reservationer i det här betänkandet är att vi just är i slutet av en val- period. Det är ju inte riktigt så att vi egentligen är alldeles oense. Men det är nog ganska naturligt att vi vill visa våra skillnader i synen på barnpolitiken. Låt mig börja med barnfamiljerna och deras eko- nomi. Utgångspunkten för den socialdemokratiska familjepolitiken är barnets bästa och jämställdheten mellan kvinnor och män. Men det är också att utjäm- na ekonomiska villkor mellan dem som har och dem som inte har barn. Det krävs många samverkande åtgärder för att minska pressen på landets barnfamiljer. Den ekono- miska tryggheten måste vara god. Men det måste framför allt finnas utrymme för både mammor och pappor att variera sin arbetstid så att barnen kan få komma i första hand. Vi vill att familjepolitiken ska stödja föräldrarnas möjligheter att kombinera arbete med föräldraskap. Välfärdssystemet bygger på att de flesta arbetar. På så sätt betalar vi för välfärden tillsammans, vilket gör föräldraledighet, barnbidrag, fri mödra- och barn- hälsovård möjlig. Alla är med och bidrar med arbete, skatter och avgifter och alla får del av välfärden efter behov oavsett ekonomiska möjligheter. Barnen och deras familjer måste stå främst när vi formar politiken. Vi vill att arbetstidsförkortningen ska fortsätta. Föräldraförsäkringen har gjorts mer flexibel och förlängts till 480 dagar. Taket i föräldra- försäkringen ska höjas så att fler får ut 80 % av in- komsten vid föräldraledighet. Dessutom höjs garanti- nivån från 120 kr till 150 kr år 2003. År 2004 höjs den till 180 kr. Barnbidraget har höjts till den högsta nivån någonsin. Det finns möjlighet till deltid och tjänstledighet. Bostadsbidraget bidrar då till möjlig- heten att vara hemma längre. Vänsterpartiet efterfrågar en utredning av barns livssituation i enlighet med en socialdemokratisk motion. Jag har stor sympati för det förslaget. Samti- digt är ju det här ett arbete som pågår fortlöpande. Det centrala i sammanhanget, tror jag, är att hitta lämpliga former för samordningen av detta. Vi har tidigare beslutat här i kammaren om resur- ser för Barnombudsmannen för framtagande av sta- tistiska uppgifter om barn. Men regeringen under- stryker också i den skrivelse vi nu diskuterar att bar- nen själva bör finnas med som viktiga informatörer och kunskapsgivare om barns och ungas situation. Kanske är det detta, eller rättare sagt dem som vi behöver prioritera just nu framför ytterligare vuxna runt ett sammanträdesbord. För flera av oss i kamma- ren står det säkert klart efter barntoppmötet i New York i början av juni, då vi klart och tydligt av värl- dens barn och ungdomar fick veta att de inte längre nöjer sig med att stå vid sidan om. De vill vara med i diskussionerna på samma villkor. Fru talman! "Förverkligandet av barnkonventio- nen i Sverige är en ständigt pågående process som måste hållas levande. Arbetet med att förankra det synsätt som genomsyrar konventionen är långsiktigt." Så står det i regeringens skrivelse. Så måste det vara tycker jag, nästan som ett själv- ändamål. Efter hand som världen och vårt samhälle utvecklas, efter hand som vi höjer ribban för barnets rätt och vad som egentligen är bäst för barnen bör vi arbeta med att utveckla de lagstiftningar som har beröring med barnfrågorna. Jag tycker ändå det finns skäl att notera den mängd frågor på området som varit föremål för ut- redning eller lett till förändring eller är på förslag att ses över. Sticker man ned handen i burken och bara plockar upp några finner man där vårdnadsreformen, förmyndarskapet, den allmänna förskolan, familjeut- redning, underhållsstöd, adoption, olovligt bortförda barn m.m. Allt finns att läsa i den faktaspäckade skrift som regeringens skrivelse utgör. Vi ser med spänning fram emot den uppdatering av strategin som med femårig regelbundenhet läggs på riksdagens bord under våren. Kristdemokraterna har i två reservationer lyft fram behovet av stöd till föräldrar och familjer. I det förstnämnda fallet har regeringen gett Folkhälsoin- stitutet i uppdrag att samla fakta, beskriva och analy- sera vad som sker i dag. Jag tror inte att det finns anledning att slå in öppna dörrar i denna fråga. I stäl- let skulle vi kunna ta ett gemensamt initiativ och bjuda in Folkhälsoinstitutet att inför utskottet, när vi träffas igen i höst, berätta om arbetet och hur det fortskrider. Det bör ligga bra till då. Då kan vi också förvänta oss en proposition på förslagen från bl.a. Kommittén mot barnmisshandel. Vi föreslog ju att man skulle utreda möjligheten att öppna s.k. föräld- rastödsmottagningar. Fru talman! Så här i periodens sista barndebatt, som jag inte tänkte säga något ytterligare i, vill jag också rikta ett tack till utskottets engagerade leda- möter och kansli för ett gott samarbete. Jag tycker också att det är på sin plats att en dag som denna med en barndebatt också rikta ett tack till riksdagens talman. Jag vet nämligen av egen erfaren- het att om det inte hade varit för Birgitta Dahl så hade inte riksdagen varit en barnvänlig arbetsplats. Här hade då sannerligen inte funnits någon barnverksam- het. Jag tycker att det finns skäl för oss som försöker förena yrkesliv med föräldraliv att rikta ett alldeles speciellt tack till Birgitta Dahl en kväll som denna. Jag tror att jag frångår ordningen och också hälsar från dottern i denna fråga.

Fru talman! Jag som inte har suttit i kammaren hela dagen men ändå har lyssnat på debatten via etermedia kan instämma i de synpunkter som har förts fram om att det under alla omständigheter har varit en stor koncentration på barnen även om in- gångarna i debatten har varit lite olika. När vi frågar barn och unga i Sverige om hur de har det blir faktiskt svaret väldigt ofta att de har det ganska bra. Svenska barn och ungdomar är också kompetenta och kunniga. Om jag jämför min egen generations barndom med dagens barn och unga är det nog ingen tvekan om att deras kunskaper och insikter om vad som händer och sker, både här hem- ma och ute i världen, är väldigt goda och väldigt stora. Genom att de är unga nu är de en alldeles särskilt viktig resurs som vi vill ta vara på så bra som möjligt, inte minst när vi ska forma deras miljö, tillvaro och vardag. Jag blir ofta påmind om unga människors klokskap, även om jag inte alltid delar deras åsikter. Jag tror att det vore bra om vi vore lite fler vuxna som systematiskt lyssnade på vad barn och ungdomar har att säga. Det vore också bra om vi inte bara hör dem utan också lyssnar på dem och tar till oss deras syn- punkter. Jag tackar Cristina Husmark Pehrsson för det överlämnande ifrån de döva barnen som jag fick alldeles nyss. Den materiella standarden för våra unga är i regel sådan att de grundläggande behoven tillgodoses om man ser det ur ett svenskt perspektiv och framför allt om man ser det i ett vidare perspektiv. Föräldrar är också väldigt intresserade av sina barn. Förskola, skola, hälso- och sjukvård och barnsjukvård fungerar normalt tillfredsställande. Det är en väldigt bra grund. Vi ska inte glömma bort att vi har ett bra utgångsläge. Men det finns varningssignaler. Ni som har varit inne i debatten före mig har lyft fram dem. Vi ska vara vaksamma inför dessa varningssignaler. Vi ska lyssna på de varningssignaler som kommer från bar- nen själva i olika former, i Barnombudsmannens årliga rapporter och i andra rapporter. Vi har nyligen fått en del rapporter som också har varit föremål för debatt i kammaren. Jag tänker när- mast på det välfärdsbokslut som regeringen beställde för att svart på vitt få veta hur de påfrestningar vi gick igenom under 90-talet har påverkat alla grupper i samhället och framför allt barn och gamla. Av detta ska vi dra lärdom. Vi ska utnyttja den kunskap som de här rapporterna och slutsatserna ger oss. Det kom också alldeles nyligen en rapport från Rädda Barnen, Barnfattigdom i Sverige. Om vi använder de här varningssignalerna och rapporterna på ett bra sätt har vi också en god ut- gångspunkt för att forma det samhälle som vi vill ha och som gör det möjligt för alla barn att växa upp under goda förhållanden. Och när jag säger alla barn menar jag naturligtvis alla barn. Cristina Husmark, Rosita Runegrund och Kerstin Heinemann tog upp frågan om barn till missbrukande föräldrar och barn som lever i en riskzon. Jag vill peka på det som står under punkt 4.2.3 i regeringens skrivelse, där vi lyfter fram de 75 miljoner kronor i handlingsplanen som är avsedda att fördelas via kommunerna till förebyggande arbete och till stöd för barn i dessa familjer. Att detta arbete kommer att följas upp på ett systematiskt sätt vet jag. På nationell nivå ska det följas upp av Socialstyrelsen och Folk- hälsoinstitutet. Man ska också utvärdera hur de här pengarna har använts. Syftet är naturligtvis att stötta just de barn som lever i en speciell riskzon. Frågan om ensamkommande barn var också uppe i de tidigare inläggen. Jag vill peka på den rapport som har kommit - några av er har nämnt den - från Socialstyrelsen och Migrationsverket. De förslag som finns där har lite olika sikte. Några kan man genom- föra med mycket kort varsel, andra kanske kräver lite mer förarbete. Det som definitivt kan påbörjas snabbt är det som det också kom synpunkter på i inläggen nu, nämligen att barn ska kunna bo i mindre gruppbo- enden och i sådana boendeformer som gör att de kan få ett tryggt boende och en trygg omvårdnad, att man bygger upp specialkompetens kring detta boende och tecknar särskilda avtal med särskilda resurser till de kommuner som är beredda att ta på sig en sådan upp- gift. Jag tror att det är en av de centrala frågorna just nu. Sedan handlar det naturligtvis också om att ge de här barnen en bra god man och att det institutet kan utvecklas. Här har frivilligorganisationerna uttalat sig mycket positivt och sagt att de i det korta perspektivet kan medverka till att förstärka det system vi har i dag för att på längre sikt kanske utforma ett starkare sys- tem än de gode män vi har i dag. Fru talman! Eftersom inte allt fungerar bra i bar- nens och ungdomarnas värld är det viktigt att gå in på selektiva insatser men också att peka på de behov som finns av generella insatser. Det finns generella problem. Ett av dem är t.ex. att föräldrar är arbetslösa eller har sjukdomar vars effekter också drabbar barn och unga. Nu är fattigdom ett relativt begrepp. Det är viktigt för mig att säga att jag talar om detta gör jag det uti- från det svenska perspektivet. Det hindrar inte att jag menar att vår utgångspunkt i Sverige är mycket bättre än i de flesta andra länder. Det är de redovisningar och rapporter vi har fått som är vår utgångspunkt när vi diskuterar inkomstknapphet och resursknapphet och då kanske också använder begreppet fattigdom, även om jag vet att man i andra länder reagerar när vi talar om fattigdom i Sverige. Man upplever det inte så. Jag tror dock att det är enklare att använda detta uttryck också i vår debatt. Ett av de problem som har påpekats är att in- komstfördelningen har blivit ojämn och att fler barn därför lever i familjer med knappa resurser. Som jag sade, och som några av er också varit inne på, är naturligtvis tillgång till arbete och en fast förankring på arbetsmarknaden det centrala. Men hur vi utformar skatte- och bidragssystemen är naturligtvis också en central fråga. Jag hävdar också mycket bestämt att maxtaxan är viktig för att barn inte ska stängas ute från förskolan av ekonomiska skäl. Jag vill säga till Kerstin-Maria Stalin att även om det finns fog för att diskutera kva- litet i barnomsorgen så tillförs förskola och skola i regeringens budgetförslag och i den planering som finns framöver kvalitetsresurser för att förstärka för barn i förskolan. Jag tycker därför inte att man ska sätta maxtaxan emot kvalitetsfrågan i förskolan. Även om vi vet åtskilligt, fru talman, om hur våra barns uppväxtvillkor ser ut vet vi faktiskt alldeles för lite om hur barnen själva upplever sin situation och hur de reagerar på att leva i familjer där resursknapp- het eller fattigdom kan anses vara det största proble- met. Välfärdsbokslutet hade en del i sin analys och sina rapporter, men det finns fortfarande alldeles för lite kunskaper för att man ska kunna tala om detta i ett mer fördjupat sammanhang. Vad säger barnen själva om att aldrig kunna köpa det andra betraktar som naturligt och vardagligt eller att sällan kunna vara med om de aktiviteter de övriga i gruppen eller klassen deltar i? Vi hör en hel del kommentarer om hur föräldrar tycker att det är men väldigt lite om hur barnen själva reagerar. Den barnskrivelse regeringen har lämnat till riks- dagen syftar till att beskriva det arbete som pågår och som planeras. Arbetet med att förbättra situationen för våra barn, oavsett orsak, måste hela tiden gå vida- re. Regeringen har i sina budgetförslag prioriterat barnen. Vi vet också att staten måste se till att kun- skaper och metoder utvecklas även i den lokala verk- samheten. Vårt arbete måste hela tiden präglas av ett tydligt barnperspektiv. En viktig del av arbetet med barnkonventionen är att rapportera hur vi genomför och arbetar med kon- ventionen och hur denna rapport till FN ska se ut. Nu ska Sverige i höst skicka sin tredje rapport. Rapporten är viktig därför att Sverige faktiskt pekas ut som ett föregångsland när det gäller arbetet med barnkonven- tionen. Vid förra rapporteringstillfället fick Sverige kritik från FN:s barnkommitté för att vi inte tillräckligt belyste hur konventionen används i det direkta arbetet med barn och ungdomar. Vi har tagit åt oss av den kritiken. I den rapport som vi ska skicka in i höst kommer vi därför att ge en tydligare beskrivning av vad som händer ute i kommuner och landsting. Vi samarbetar naturligtvis med Barnombudsmannen, och vi kommer också att ha dialoger med olika företräda- re för kommunerna och landstingen. Även de frivilli- gorganisationer som arbetar med barnkonventionen är en viktig grupp. Men de som vet bäst hur det är, fru talman, är barnen själva. Vi inrättade i höstas en referensgrupp som består av ett femtiotal barn och ungdomar från hela landet. Vi har haft regelbundna möten med den gruppen, det senaste för knappt ett par veckor sedan. Det är väldigt viktigt att den här gruppens synpunkter kommer att vara bärande i den rapport vi kommer att lämna till FN. Vi genomför dessutom en serie träffar i landet för att fånga upp just synpunkterna ute om hur det fungerar. Fru talman! Barnskrivelsen är en del av redovis- ningen av barnpolitiken. Som flera av er har tagit upp är det naturligtvis också viktigt att man i budgeten har ett barnperspektiv. Vi skriver i vår skrivelse att de områden vi har barnperspektivet på kommer vi att fördjupa. Det är också vår avsikt att vidga politikom- råden för att just beskriva barnperspektivet ur ett budgetperspektiv. Nästa år kommer vi att komma till riksdagen med en uppföljning av strategin. Dess nuvarande utform- ning har vi arbetat starkt med, och vi är på god väg att få den genomförd. Men en strategi får naturligtvis inte vara statisk. Eftersom samhället förändras och vi ställs inför nya utmaningar är det viktigt att strategin utvecklas. Vi kommer alltså att starta arbetet med den nya strategin. Den kommer säkert att här och var omformuleras för att bättre kunna möta de behov och de utmaningar som samhället står inför och för att vi på det sättet ska kunna göra Sverige till ett barnvän- ligt land för alla barn och därmed också, fru talman, ett barnvänligt land som passar alla generationer.

Fru talman! I mitt anförande tog jag upp att ingen ska behöva bli diskriminerad till följd av utanförskap som familjens bristande ekonomiska resurser kan skapa. Därför bör barnfattigdom tas på största allvar. Det är vi nog helt överens om. Jag skulle vilja fråga Ingela Thalén: Varför lägger inte regeringen mycket större kraft på att förbättra för barnfamiljer med de allra smalaste ekonomiska mar- ginalerna? Det vill vi från Centerpartiet. Då kan vi ju få bort eller åtminstone kraftigt begränsa barnfattig- domen.

Fru talman! Enligt min uppfattning skyddar vi med de insatser regeringen gör också i så stor ut- sträckning vi någonsin kan barn i hushåll med knappa resurser. Vi kan säkert göra mer. Och inför det kom- mande budgetarbetet pågår naturligtvis också den här gången en avvägning så att vi kan prioritera de här barnen. Jag vill peka på grundnivån i föräldraförsäkringen som ett exempel, men också det faktum att vi nu går igenom underhållsstödet. Vi tittar också på den delen av stödet till barnfamiljerna som handlar om bostads- stödet för att på så vis se på vilket sätt vi kan rikta insatserna till familjer med barn. Ändå är den viktigaste insatsen att kunna göra det möjligt för de här familjerna att få en varaktig förank- ring på arbetsmarknaden så att de långsiktigt kan försörja sig själva på sin inkomst.

Fru talman! Alldeles uppenbart är att regeringen inte lyckas särskilt bra med sin politik eftersom situa- tionen är som den är. Många barnfamiljer har det mycket kärvt ekonomiskt. De satsningar som har gjorts tycker jag har profilen att rikta sig till dem med höga inkomster. Vi behöver kanske inte en bakvänd fördelningspolitik utan snarare en rättvis fördelnings- politik som just prioriterar barnfamiljerna med de lägsta inkomsterna. I Centerpartiets budget har vi lagt mer resurser än regeringen har gjort på familjepolitiken, och vi har ansträngt oss för att ha en profil för att underlätta för dem som har det ekonomiskt mest kärvt. Alltifrån skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare till en högre höjning av garantinivån i föräldrapenningen och en rejäl höjning av barnbidraget är vad vi aviserar för vår del, för att nämna några förslag. Jag skulle nog vilja upprepa frågan: Kan inte Ingela Thalén mer konkret redovisa förslag på vad som kan göras utifrån regeringens sätt att se för att ännu tydligare ge barn- familjerna med de allra sämsta ekonomierna ett stöd och på det viset ge alla barn i det här landet en dräglig tillvaro?

Fru talman! Jag känner väldigt stark sympati för flera av de förslag som Centerpartiet har presenterat, och regeringen kommer ju tillbaka i höst med förslag till budgeten för 2003. Men jag hävdar nog ändå att det är viktigt också för barnfamiljer med knappa resurser att helheten hänger ihop. Det är inte någon särskilt bra framgångspolitik att göra enskilda insatser för stunden som sedan stjälper de här familjerna i nästa ögonblick. Det är väldigt viktigt att de förslag som läggs fram, oavsett om det är kraftigt höjda barnbidrag eller ännu högre grundnivåer i föräldraförsäkringen, som Kenneth Johansson nämner, fogas in i en ekonomisk helhet som gör att budgeten för 2004, 2005, 2006 och 2007 också hänger ihop. Det är viktigt av just det skälet att man ser till hur skattesystemet är konstrue- rat och hur arbetsmarknadspolitiken och arbetslivets villkor är utformade tillsammans med både direkta stöd till barnfamiljer och de generella stöden för för- skola och skola.

Fru talman! Jag ska fortsätta prata om barnfattig- dom. Låt mig först konstatera att andelen barn i Sve- rige som lever med låg inkomststandard har sjunkit från 14 % till 11 % från 1997 till 1999, från 12 % till 9 % när det gäller socialbidrag från 1997 till 2000. Det tycker jag är bra. Det visar att de politiska initia- tiv som har tagits under den här mandatperioden har burit frukt, men inte i den omfattning som jag önskar och inte i den omfattning som jag tror att statsrådet önskar heller. Det Vänsterpartiet tycker är viktigt vid sidan av rätten och möjligheten till arbete, som långsiktigt är det enda riktiga, är att vi måste vidta åtgärder för att inte barn ska fortsätta att framleva hela sin barndom i fattigdom. Då handlar det om de riktade bidragen. Man kan inte låta barnen betala priset för att det tar en stund för föräldrarna att etablera sig på arbets- marknaden. Då är det två bidrag som vi vet är oerhört träffsäk- ra. De träffar just de grupper som finns i de här sys- temen. Det är bostadsbidraget. Mycket träffsäkert för stora barnfamiljer, och vi vet att det handlar om stora barnfamiljer, ofta med invandrarbakgrund. Det andra är underhållsstödet. Vi talar om de stora grupper av ensamföräldrar som finns. Det här skulle ge utslag direkt. Jag vill höra statsrådets syn på detta.

Fru talman! Jag tror att Ingrid Burman och jag är överens om det grundläggande. Det är ändå viktigt att säga det varje gång så att man inte tappar bort det. Att kunna gå från deltid till heltid, att kunna få en fast förankring på arbetsmarknaden, att veta att man lång- siktigt kan ha en löneutveckling som är bra därför att arbetslivet och arbetsmarknaden fungerar och att familjepolitiken med förskola, skola och allt det fun- gerar tillsammans. Till den direkta frågan. Jag är inte nu, Ingrid Burman, beredd att ta ställning till hur en justering av bostadsbidraget skulle kunna se ut. När det gäller underhållsstödet har vi gett en utre- dare i uppdrag att titta alldeles speciellt på hur ut- formningen skulle kunna utvecklas. Jag är väl med- veten om att utvecklingen av underhållsstödet har legat stilla och att det är väldigt träffsäkert. Men jag är inte beredd att så här inför diskussionen av priori- teringarna i budgeten säga någonting om hur det skulle kunna utformas inför 2003. Men jag är, precis som Ingrid Burman säger, väl medveten om dess träffsäkerhet. Nu finns det säkert en del annat man också skulle kunna göra för att ge ett stöd åt just de här familjerna, utöver bostadsbidrag och underhållsstöd.

Fru talman! Jag tror också att det är mycket annat som behöver göras. Jag delar som sagt statsrådets syn på vad vi långsiktigt ska göra. Det handlar om rätten och möjligheten till löneinkomster. Mitt problem är, om man enbart skulle fokusera på det långsiktiga, vilket jag vet att statsrådet Ingela Thalén inte gör, men fokus i debatten hamnar så lätt på den delen, att barn lever i fattigdom under långa perioder som för dem är mycket långsiktiga. När man dessutom tar del av Rädda Barnens rapporter och andra rapporter får man veta att många av de här barnen är barn till grupper med invandrarbakgrund. Vi vet att integrationsarbetet för dessa grupper tar oändligt mycket längre tid än vi tidigare har sett bland de grupperna. Därför tror jag att det också är nödvändigt att vi förmår fokusera ganska mycket på kortsiktiga saker som är viktiga för barn. Men jag vill lyfta fram ännu en fråga. Den handlar om kommunernas ansvar och den skillnad som finns mellan olika kommuner. Det går att se i olika rapporter att det är väldigt stor skillnad på hur barn framlever sina liv. Vi vet att en av de bästa sakerna vi har gjort under mandatperi- oden har varit att förstärka socialtjänstlagen. Det har blivit mer jämlikt över landet för barn med små mar- ginaler i levnadsvillkoren. Den kommunala mu- sikskolan har nämnts. Vi vet att kostnaderna för friti- den ser olika ut över landet. Har statsrådet några funderingar över hur vi ska säkra barns uppväxtvillkor på ett mer rättvist sätt över landet?

Fru talman! På några områden är det naturligt att man från ett riksperspektiv lägger fram mer generella riktlinjer. På andra områden är det absolut nödvändigt att man använder den parlamentariska demokratin för att påverka utvecklingen i kommunerna, dvs. våra respektive partier arbetar för det som är partiernas uppfattning i kommunerna. Det går att göra jämförel- ser på olika sätt. Med hjälp av de jämförelserna går det att föra en diskussion om just dessa medborgares intressen och engagemang. Det är naturligtvis viktigt att det finns en mer ge- nerell tolkning av socialtjänstlagen och den grundläg- gande tryggheten. Vi har gjort en del insatser. Nu talar vi om barns fattigdom, men vi har maxtaxan som ett exempel på att från ett riksperspektiv göra mer generella ingrepp. Det gäller även en annan de- batt, nämligen de äldres villkor. Det är fråga om att få mer jämförbara levnadsförhållanden över landet. I de övriga frågor Ingrid Burman nämnde är det viktigt att den kommunala och landstingskommunala demokratin fungerar.

Fru talman! Något som oroar mig mycket är barns och ungdomars psykiska hälsa och de i dag långa väntetiderna för att få hjälp och behandling. Det fanns en barnpsykiatrisk kommitté som lade fram sitt betänkande 1998. Jag vet att det har kommit fram vissa bitar ur betänkandet. Finns det planer på ett mer samlat grepp kring problemet, som tyvärr växer år från år?

Fru talman! Som framgår i regeringens skrivelse i avsnitt 4.2.3, där bl.a. utvecklingen på det barnpsyki- atriska området beskrivs, redovisar regeringen att mot den bakgrund Kerstin Heinemann beskriver - jag behöver inte läsa upp den igen - har regeringen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet i ett avtal om utvecklingsinsatser enats om att lands- tingen ska utveckla vårdinnehåll för barn och ungdo- mar med psykiska problem och samtidigt missbruk. I det avtal som har tecknats pekar man på att man ock- så tillgodoser vårdbehov hos de ungdomar som är i gränslandet mellan att vara ungdom och vuxna. Det ska inte finnas något avbrott i den vård och behand- ling de får bara för att de går över till att bli "vuxna". Insatserna mellan barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin ska samordnas på ett för barnen bra sätt. Jag vill än en gång understryka att i den resursför- delning som är gjord från stat till landstingen i an- slutning till hälso- och sjukvårdsplanen lyfter man alldeles särskilt fram stödet till barn- och ung- domspsykiatrin. Det jag sade tidigare knyter an just till resursöverföringen till landstingen. Jag utgår från att det avtal som har tecknats fullföljs på ett sådant sätt att det sker en bra metodutveckling och att ut- vecklingsinsatserna fullföljs på ett vettigt sätt.

Fru talman! Jag känner naturligtvis till avtalet. Det är bra att man har kommit en bit på väg. Men när det gäller dessa barn med psykiska problem handlar det också om att förebygga. Det berör skolhälsovår- den och kanske också andra områden. Det här är inte en fråga bara för sjukvården utan det är en fråga för hela samhället. Hur kan vi se till att våra barn mår bra även psykiskt, så att de inte så småningom slutar i en psykisk sjukdom som ger problem för hela livet? Därför behöver det tas ett samlat grepp som rör flera olika områden. På så sätt kan vi så gott det går före- bygga och när det händer något snabbt ingripa så att sjukdomen inte blir värre.

Fru talman! Jag delar Kerstin Heinemanns upp- fattning. Här är det naturligtvis viktigt med det arbete som pågår med utvecklad elevhälsa. Resursförstärk- ningen i form av 5 miljarder till utveckling av skolor och förskolor ska leda till sådana förstärkningar som gör det möjligt att också utveckla den elevsociala hälsan för att kunna uppmärksamma t.ex. barn som lever i riskzonen när det gäller psykisk eller annan ohälsa som kan utvecklas till sjukdom. Det handlar också om sådana saker som har nämnts i debatten tidigare; stress, magont och mycket annat som barn kan känna av därför att situationen till vardags är så pressad för dem. Men detta ska leda till att barn inte drabbas av långvarig ohälsa. Jag har ingen annan uppfattning än Kerstin Heinemann på den punkten. Huruvida detta ska göras genom att ta ett stort uppföljningsgrepp eller inte är jag inte beredd att ta ställning till just nu.

Fru talman! Jag var tagen av det stora mötet jag hade med Barnverket och förskollärarna. De hade krav på normer för gruppstorlek i förskola, personal- täthet och lokalytor. De ville även att arbetsmiljöla- gen ska omfatta barn under sju år. De menade på att som det är nu kunde de i stort sett bara passa barnen så att de inte springer ut, slår varandra, ramlar och slår sig. De kände att de inte kunde utöva någon pe- dagogik. De kunde inte följa skollagen, läroplanen, ingenting. Det kändes hemskt otillfredsställande. Jag vet att en del pengar har satts av, men det är jättebrådis.

Fru talman! Precis som andra nationella politiker, riksdagsledamöter och statsråd, har jag förmånen att resa runt på arbetsplatsbesök. Min mesta tid handlar om arbetsplatsbesök på förskolor och inom andra omvårdnads- och omsorgsformer. Där finns personal som arbetar med barn, gamla och med människor med olika funktionshinder. Jag möter den oro Kerstin-Maria Stalin tar upp om att barngruppernas storlek kommer att påverka barnens uppväxt på ett negativt sätt. Men den oro jag möter är inte lika deprimerande utan mer aktiv med förslag på vad som ska göras. Man pekar på att man ser förändringar - tack och lov - tack vare den resurs- förstärkning som sker både genom nya statsbidrag men också av att det i många kommuner har varit en positiv effekt av skattekraftsutvecklingen. På så sätt kan kvaliteten i förskolan och skolan utvecklas. Jag vill understryka att det är viktigt att det inte alltid är mer personal i förskolegrupperna som avgör kvaliteten utan att det är ofta färre barn i varje grupp som ger en ökad kvalitet. Varje barn blir synligt. Jag vet att det är en strävan hos alla socialdemokratiska förtroendevalda runtom i detta land - precis som det är en strävan hos mig själv - att skapa det långsiktiga ekonomiska utrymmet genom att vara noga med hur den ekonomiska politiken och skattepolitiken sköts i vårt land.

Fru talman! Jag har också varit mycket på dagis under mitt civila liv. Det var redan tidigare stressigt och för stora barngrupper. Därför blev jag orolig, om problemen nu är så mycket större. Jag började också fundera varför hela jag uppfylldes av en känsla: Kära nån! Det är bråttom! Det har lite att göra med det som Ingrid Burman också berörde. Ett till två år kan vara en väldigt lång tid för barn. Om det händer en ettåring något negativt är det fantastiskt stämplande eller förödande. Något som händer ett barn mellan ett och två år som inte är bra kan vara mycket mer förödande än vad det är för en vuxen mellan t.ex. 40 och 42 år. Det är därför jag har denna enorma känsla av att det är så väldigt bråt- tom. Jag har ett önskemål här på slutet. Det är att den här debatten inte ska bli ett tomtebloss eller ett fyr- verkeri som är glömt i morgon, utan att vi ska fort- sätta precis lika mycket nästa dag. Allra sist vill jag tacka Ingela Thalén, som är här och har förhöjt statusen på debatten. Om statsrådet är med blir det lite bättre. Jag är jätteglad för att hon är här, trots den sena timmen. Nu blev det en debatt. Jag var rädd för att det skulle bli avslaget och att alla skulle korta ned sina anföranden till nästan ingenting. Det känns som att det inte har varit så. Jag tackar väldigt mycket för närvaron.

Fru talman! Det känns naturligtvis väldigt till- fredsställande att statusen på debatten höjdes. Får jag återgälda vänligheten med att säga att jag alltid har haft förmånen att få delta i väldigt spännan- de och stimulerande debatter, både med socialutskot- tet och med socialförsäkringsutskottet, i olika sam- manhang. Vi har sällan varit överens över partigrän- serna, men hade vi varit det hade vi ju inte haft någon debatt. Jag tycker att det har varit väldigt bra. Fru talman! Kerstin-Maria Stalin sade i sin inled- ning att hon av Rädda Barnen hade fått en väldigt fin tröja. Jag kan konstatera att Rädda Barnen, som är en mycket klok organisation, har givit alla partier var sin tröja. Man är medveten om att det är viktigt att alla partier lyssnar och tar till sig de krav som organisa- tionen ställer på alla politiker för att barn ska kunna växa upp i ett barnvänligt samhälle.

Fru talman! Fru statsråd! Kolleger! Jag uppfattade att statsrådet Thalén hade lite problem med att defini- era fattigdomen. I den rapport från Rädda Barnen som många har nämnt finns det en väldigt bra be- nämning: "Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygg- het." Trygghet är viktigt i alla avseenden, och speciellt för barn. Det finns många grader av utsatthet för Sveriges barn och därmed en mångfald av insatser som måste göras. Den sittande regeringen har haft åtta år på sig att förbättra situationen för Sveriges barn. Faktum är, tyvärr, att flera av de insatser som regeringen har gjort har förvärrat förhållandena och ökat riskerna för att barn ska fara illa. Flera tidigare talare har tagit upp problemen, svå- righeterna och utsattheten i att leva i ett socialbi- dragsberoende. Att få ned socialbidragsberoendet är ett mycket viktigt arbete för att just öka tryggheten för barnen. I den rapport som har nämnts så många gånger finns resultat av hur sådant här arbete kan gå till och när det lyckas. Där kan man läsa på vilka ställen det har lyckats någorlunda, där man har kommit längre, och där man inte har lyckats. Där man inte har lyckats är i socialdemokratiskt styrda kommuner, där den socialdemokratiska politi- ken har visat sig helt verkningslös, eller där man har lyckats väldigt mycket sämre att få ned socialbi- dragsberoendet. Här i Stockholm, som är ett annat exempel, har man lyckats halvera socialbidragsberoendet sedan 1998. Man har kommit en bra bit på väg, men det återstår väldigt mycket arbete. Man måste få hjälp från statsmakterna i det fortsatta arbetet. Man måste vilja se problemen för att kunna hitta lösningar. Precis som flera av kollegerna här i kammaren deltog jag i Barnmisshandelskommittén. Tyvärr av- stod majoriteten i denna kommitté, aktivt styrd från regeringen, från att närmare studera de bakomliggan- de faktorerna till barnmisshandel. Kommittén hade tillgång till forskningsresultat, som säger att en trång ekonomisk situation med liten möjlighet att styra sin vardag ger frustrerade föräldrar. Och frustration är en stor riskfaktor när det gäller barnmisshandel. För att ha möjlighet att komma till rätta med en stor del av barnmisshandeln måste man börja med den främsta orsaken: den familjesituation som barnen lever i. Frustration urholkar tryggheten. Känslan av trygghet är viktig för alla, men framför allt för barn. Tryggheten skapas inom familjen men påverkas mycket starkt av hur samhället och staten prioriterar familjen och föräldransvaret. Den egna förmågan att försörja sin familj är en väldigt stor trygghetsfaktor i en familj. Denna faktor påverkas mycket starkt av politiska beslut. Det är faktiskt så att statsrådet Thalén under åtta år medvetet har beskattat barnfamiljerna allt hårdare. Regeringen har under de här åren fördubblat skatte- bördan för ensamstående med barn. Visserligen har man höjt vissa bidrag till barnfamiljerna, men bi- dragshöjningarna har långt ifrån kompenserat skatte- höjningen och har urgröpt den egna försörjningsför- mågan för föräldrarna. Fru talman! Dessutom har de bidrag som riktar sig till barnfamiljerna varit direkt styrande, alltså utan möjlighet för familjerna att själva styra och göra sina val i vardagen. Maxtaxan inom barnomsorgen, som vi har pratat om här, tvingar familjer att välja kommunal förskola - annars får man inte del av bidraget. Rege- ringen har direkt påverkat frustrationsgraden hos föräldrar i negativ riktning. För att komma ur den onda cirkeln måste famil- jens egen försörjningsförmåga stärkas. Det görs enk- last genom skattelättnader. Att ta hänsyn till försörj- ningsförmågan vid beskattning av föräldrar är först och främst en trygghetsbefrämjande åtgärd, inte en skattefråga. Dessutom måste övriga stöd till barnfa- miljer ge ett stort utrymme för deras egna val. Om jag något håller mig kvar vid barnmisshan- deln, är det för mig en gåta hur vår självutnämnda barnminister stillatigande kan acceptera att polisen och övriga rättsväsendet i sitt arbete inte på ett effek- tivare sätt hanterar barnmisshandelsärenden. För min del skulle jag för länge sedan ha sett till att regeringen i regleringsbrev ålade polismyndigheterna att organi- sera arbetet på ett mycket mer effektivt sätt än i dag, t.ex. i familjevåldsenheter. Men ett sådant initiativ får väl anstå, som så mycket annat. Många barn lever i familjesituationer där föräld- rarna är separerade. Här är det viktigt att politiska beslut inte förvärrar en redan rätt svår situation. De regeländringar som gjordes i föräldrabalken för fyra år sedan har definitivt gett en negativ effekt. Grundtanken att så många föräldrar som möjligt ska ha gemensam vårdnad är den rätta, och de allra flesta föräldrar kommer själva överens om en sådan inrikt- ning. Skrivningarna i lagen om den allt annat över- skuggande vikten av gemensam vårdnad har dock inneburit att barn i svensk domstol döms till att för evigt leva i en pågående konflikt mellan föräldrarna. Regeringen har varit medveten om de allvarliga pro- blem som lagändringen orsakade. Redan 1999 uppmanade riksdagen regeringen att skyndsamt utreda föräldrabalken och de ändringar som gjordes. Men ingenting har hänt sedan dess. Det skulle vara bra om Ingela Thalén i dag gav ett besked till riksdagen om när utredningen om ändringarna i föräldrabalken kommer.

Fru talman! Jag vill ta upp ett ämne som anknyter till barnkonventionens artikel 23 om funktionshindra- de och artikel 28 och 29 som gäller skolan. I den moderata reservationen nr 30 i betänkandet i dag berörs valfriheten och rätten att välja skola för alla barn. För att spara tid kommer jag att ta detta så kort som möjligt i denna sena timma. Ett grundläggande problem är att barn och ung- domar med funktionshinder inte har rätt eller möjlig- het att välja skola efter kvalitet, profil på undervis- ningen eller social miljö. I stället hänvisas man till en kommunal skola utifrån om den har hiss eller inte. Riksdagen har upprepade gånger avslagit yrkan- den från Moderaterna om att ge barn med funktions- hinder rätt att välja skola. Barn med funktionshinder hindras också aktivt från att välja skola av rena kom- munala avslagsbeslut, av utebliven information och inte minst av det faktum att det finns alldeles för få bra alternativ för dessa barn i dag. Det beror inte minst på att dagens finansieringssystem inte är gjort för att säkerställa barnens behov. Det är inte heller tänkt att uppmuntra att alternativ skapas inom skolan. Många funktionshindrade barns behov kostar sto- ra summor att tillgodose. Det är alldeles för vanligt att det viktigaste för kommunerna blir att behålla funktionshindrade barn i de egna skolorna i stället för att låta dem söka bästa tänkbara alternativa skola oavsett var den ligger eller vem som driver den. Men då utgår kommunen från fel sak. Kommunernas egna intresse av att slå vakt om verksamhet och budget ställs i vardagen mot barnens behov. Långt ifrån alla föräldrar till barn med funktionshinder känner till vilka alternativ som finns för barnen. Det bör vara så att kommunerna aktivt understöder de berörda famil- jerna och deras möjligheter att välja den skola som passar det funktionshindrade barnet och dess behov allra bäst. Vi moderater avser att skapa en statligt garanterad och finansierad rätt att välja skola för barn med funk- tionshinder. Den ska gälla kommunala skolor likväl som specialskolor eller andra skolor med särskild förmåga att undervisa i just deras situation. För att valfriheten ska vara reell måste finansiering av boen- det vid skolan också garanteras för de barn för vilka internatboende är nödvändigt. För detta anvisar vi 300 nya miljoner. Valfrihet, etableringsfrihet och möjlighet att välja profilering kommer att ge förutsättningar för en mängd nya alternativ. Föräldraföreningar, organisa- tioner och eldsjälar får då möjligheter att förverkliga sina visioner om goda skolmiljöer för barn med funk- tionshinder. Frågan om specialskolornas vara eller icke vara, som vi så många gånger har diskuterat här i kammaren, upphör då att vara en politisk fråga och blir i stället en vardagsfråga för barn och föräldrar. Om skolornas huvudmän är staten, kommuner eller privata är ointressant. Det viktiga är att alternativ av hög kvalitet växer fram. I praktiken innebär detta att en del barn, t.ex. de med multifunktionshinder, kommer att kunna ha en skolpeng på kanske 1 ½ miljon därför att det är vad det kostar att tillgodose deras behov. Ett barn med dyslexi eller hörselskada får ett annat tillägg på skol- pengen i enlighet med sina behov. Vi bibehåller re- surscentrumen. Poängen med förslaget är att resurserna följer bar- net till den skola där han eller hon vill gå. Det gör att skolans möjligheter att möta just det barnets behov ökar. För föräldrar till barn med funktionshinder kommer den ständiga kampen med hemkommunen om resurser för barnet och dess behov att upphöra. Att tillräckliga resurser anslås för varje barn blir en del av statens ansvar och åtagande. Staten har, och har länge haft, ett särskilt ansvar för skolan för barn med funktionshinder. Vi menar att beslutet att avveckla specialskolor ska upphävas. Statens huvudmannaskap för special- skolan bör kvarstå, men när en statligt garanterad rätt att välja skola införts för alla barn, och inte minst för dem med funktionshinder, kan en annan huvudman vara ett alternativ för specialskolor och regionala skolor. Föräldrar och skolans medarbetare får då ekonomiska möjligheter att driva skolan under statlig kvalitetstillsyn. Vi menar också att det är alldeles nödvändigt att tillsätta en parlamentarisk utredning för att granska den kommunala skolans kvalitet för barn med funk- tionshinder.

Fru talman! Ingrid Burman har på ett föredömligt sätt framfört Vänsterpartiets synpunkter på det här betänkandet från socialutskottet. Det behöver jag inte gå närmare in på. Jag vill göra några personliga re- flexioner utifrån mitt arbete under åren här i riksda- gen. Självklart kan ingen av oss slå sig till ro med den situation som råder för barn i Sverige eller ute i värl- den. Ingen av oss kan vara nöjd när vi vet att så många barn lever i fattigdom, att så många ensam- kommande flyktingbarn inte får det stöd och den behandling de behöver. Ingen av oss kan heller vara nöjd med det som har drabbat barnen under nedskär- ningarna på 90-talet. Det finns inte heller någon an- ledning att slå sig för bröstet när vi tittar ut i världen. 30 000 barn dör i "onödan" därför att de inte får nöd- vändig mat eller mediciner av väldigt enkelt slag. Vi vet också att det är flera 100 miljoner barn som inte har tillgång till skola. Det finns också en rad andra problem. Fru talman! Jag skulle vilja lyfta blicken och se vad som ändå har åstadkommits sedan den dag då barnkonventionen lades fast och Sverige sedan skrev under och ratificerade den här i riksdagen. Jag menar att det har skett väldigt stora framsteg under den tiden. Vi måste se vad som ändå har skett. Bara det att vi i dag har en barnpolitik är ett stort steg framåt. När jag började här i riksdagen för elva år sedan fanns ingen barnpolitik. Det var uppsplittrat på olika utskott. Det fanns ingen sammanhållen diskus- sion om hur man skulle främja barnens intresse. Den strategi som beskrivs i det här utskottsbetänkandet, och där är vi helt överens, lyfter fram rättighetspers- pektivet, delaktigheten, barnkonsekvensbeskrivningar och en rad andra centrala begrepp. Jag vill också peka på framsteg som har skett här i riksdagen. Det gäller inte bara innehållet, utan jag tänker t.ex. på Ungdomens riksdag som vi har haft vartannat år. Där har ungdomar själva fått komma till tals. På det internationella planet har också stora fram- steg faktiskt skett fast vi inte alltid ser dem varje dag på grund av de problem som finns. Jag tänker på millenniemålen som lades fast i september 2000 och de löften som avgavs där. Många sjukdomar har ut- rotats, och flera hundra miljoner fler barn får tillgång till utbildning än tidigare. Barntoppmötet har flera nämnt här. Flera av oss var närvarande där. Det var en stor besvikelse när det gäller nya åtaganden och speciellt USA:s roll när det gäller att förvägra barn och ungdomar rätten till t.ex. rådgivning om familjeplanering och en rad andra frågor. Men det som var ett stort framsteg var barns och ungdomars delaktighet. De av oss som varit med under tio års tid kan se att det har skett en markant förändring. Barn och ungdomar tar för sig och talar själva i stället för att vi alltid ska tala för dem. Jag skulle också vilja peka på hur deltagandet också har växt i vårt eget land. Cristina Husmark Pehrsson nämnde Framtidsskeppet där också jag hade möjlighet att vara med i dag. Det var fantastiskt. Man blir entusiastisk över vad som görs. Där förde man också fram att vi inte bara ska lyssna till barn och ungdomar och de konkreta råden och synpunkterna, utan deras deltagande måste också stärkas på deras egna villkor. Det känner jag är viktigt inför framtiden. Vi måste finna nya former och inte bara inbjuda dem att vara med i debatter på vårt sätt, som vi är vana vid. Därför menar jag att det är viktigt att lyssna, att försöka lyfta fram de frågorna och att inte tro att vi kan nöja oss med de former och det innehåll som vi hittills har kommit fram till. Herr talman! Jag stannar med detta. Men jag vill gärna inte bara tacka socialutskottet och dess leda- möter, som jag tidigare gjort, utan liksom tidigare talare också tacka Birgitta Dahl för det som hon som person betytt för att i riksdagen lyfta fram barnfrå- gorna och barnperspektivet. Jag vill också tacka statsrådet Ingela Thalén. Hon är ju barnminister - kan det bli så mycket bättre? Det är ett viktigt uppdrag. Herr talman! Till slut vill jag yrka bifall till reser- vation nr 7 om betydelsen av barnbilagan, som också andra har talat om. Jag vill också inför den valrörelse som kommer i gång i höst peka på Rädda Barnens krav, som jag tycker att alla partier måste studera och ta till sig. Det är kloka råd och även förslag som bör omsättas i praktiken. Men jag menar också att vi inte ska stanna där utan att partierna själva måste fundera över hur vi på ett helt annat sätt ska få med barn och ungdomar i det politiska arbetet och ändra våra egna former för detta arbete. Och ungdomar ska också få vara med om att göra upp agendan, inte bara behöva tala på våra vill- kor.

Herr talman! Jag har tidigare yrkat bifall till för- slagen i betänkandet, och jag vill nu få ordet för en liten tackstund. Jag vill rikta ett tack till Eva Zetter- berg för hennes engagemang i barnfrågor och för initiativet att söka få oss att träffas också över parti- gränserna för att finna minsta gemensamma nämnare när det gäller att lyfta fram barnfrågorna på diskus- sionsnivå. Tack för det, och lycka till fortsättningsvis!

Herr talman! Tackandet fortsätter, men jag vill inte stanna där utan vill också skicka med ett tack till Margareta Israelsson, som för det gemensamma ar- betet med barnfrågorna över partigränserna vidare. Det är ett viktigt uppdrag som ni som stannar kvar i riksdagen har att arbeta över partigränserna för att se till vad som kan göras gemensamt när det gäller att åstadkomma en bättre situation i framtiden för barnen än vad de har haft hittills.