Barn och ungdom
Betänkande 1991/92:SoU1
Socialutskottets betänkande
1991/92:SOU01
Barn och ungdom
Innehåll
1991/92 SoU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas 59 motionsyrkanden, som väckts under den allmänna motionstiden 1991 och som rör olika frågor om barn och ungdom. Den övervägande delen av dessa frågor har behandlats av riksdagen tidigare, senast hösten 1990 i betänkande 1990/91:SoU7. Samtliga motionsyrkanden avstyrks, främst med hänvisning till att behandlingen av den nya regeringens kommande förslag inte bör föregripas. Motioner om barnbidrag, bidragsförskott och internationella adoptioner behandlas i betänkande 1991/92:SoU8. Motioner om barnomsorg behandlas i betänkande 1991/92:SoU12 i anslutning till propositionen 1991/92:65 om valfrihet i barnomsorgen. Vissa ungdomsfrågor behandlas också i betänkande 1991/92:SoU2.
Motionerna
1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål.
1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering av olycksfall till socialstyrelsen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom socialtjänsten och familjehemmen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av liknande krav på dokumentation som LVU, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar, 6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller ansvar och samarbetsrutiner, 8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande barnhälsovårdens ansvarsområde, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att samla flera barnfrågor under en ledning, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn blivit misshandlade, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den aviserade översynen av socialtjänstlagen.
1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (rubrik 3.7).
1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att forskning görs kring problematiken med sexuella övergrepp på barn.
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en statlig barnombudsmannatjänst inrättas och verkar för att kommunerna inrättar motsvarande tjänst på det lokala planet på hel- eller halvtid i varje kommun, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör tillse att vi får behålla den specialistutbildade personal inom barnhälsovård, barnpsykiatri, barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare mening som vi med all rätt ansåg oss ha råd med under föregående årtionde, 4. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som förhindrar sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt vad i motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som skulle varit kriminella om de utförts i Sverige.
1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns situation.
1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en tjänst som statlig barnombudsman inrättas, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en motsvarande tjänst på hel- eller halvtid inrättas i varje kommun.
1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning och klara ansvarsförhållanden mellan myndigheter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om socialtjänstens samordningsansvar, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa vårdformer till samhällsvård för problemfamiljer, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om s.k. behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov av stödåtgärder. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.
1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder, för att förhindra ungdomsbrottslighet, som ej fordrar lagstiftning. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.
1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott på sätt som anges i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju827.
1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid inandning av bilavgaser.
1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnombud, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ).
1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i eftersatta bostadsområden.
1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning på det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar.
1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om PBU-team. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf646.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om tidiga symptom på missbruk bland ungdomar.
1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredningsarbetet för inrättandet av en barnombudsmannainstitution. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U671.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att den ekonomiska situationen inte leder till att ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras.
1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en motor för denna verksamhet i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande funktion, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör anvisa föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet, 4. att riksdagen beslutar att barnavårdscentraler typ I återinförs i tätorter.
1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomsmottagningar.
1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tonårsbyråer enligt beskriven modell inrättas i varje landsting, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att specialiteten tonårspsykiatri bör införas även i Sverige.
1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar, även med organisationer och stiftelser som ansvariga.
1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnhälsovården bör överföras till primärkommunerna.
1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot buller i barnens miljö, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare forskning om bildskärmarnas inverkan på barnen och en samlad och lättbegriplig redovisning av de kunskaper som finns, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn om hur hygieniska gränsvärden skall sättas med avseende på barnen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om intensifierad forskning av hur gifter och andra stressmoment påverkar barnen.
1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp till barn med MBD, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett träningscenter för barn med MBD och för barn med andra funktionshinder.
1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomar i storstad.
1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast tillsätta en barnombudsman.
1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av barn.
1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i riskmiljöer, 8. att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka åtgärder som vidtagits för att sprida information om konventionen och om den prövning som gjorts för att få till stånd en bättre svensk överensstämmelse.
Utskottet
Förebyggande barn- och ungdomsvård
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens och den förebyggande barnhälsovårdens ansvarsområde (yrkande 8). Barnperspektivet har urholkats inom både socialtjänsten och barnhälsovården, anför motionärerna. Som exempel anges att barnsjuksköterskor ersatts med distriktssköterskor inom barnhälsovården, att en samlad socialnämnd ersatt specialnämnderna och att länsstyrelsernas barnavårdsombud avskaffats. Motionärerna ser positivt på att regeringen i årets budgetproposition ställt 8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn, men understryker vikten av att de ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper tillvaratas i detta arbete.
Motionärerna noterar också med tillfredsställelse att folkpartiet liberalerna nu fått gehör för sitt tidigare krav på översyn av socialtjänstlagen och utgår ifrån att de delar som berör insatserna för barn och ungdom ges en framskjuten plats vid utvärderingen av socialtjänstlagen (yrkande 12).
I samma motion (fp) begärs också att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att samla flera barnfrågor under en ledning (yrkande 9). En omorganisation av barnhälsovården i primärkommunal regi bör övervägas. På de orter där kommunerna i framtiden tar över ansvaret för primärvården ges kommunerna möjlighet att föra samman vissa verksamheter under en ledning. De områden som skulle beröras är framför allt barnomsorgen, barnavårdscentralerna, mödravården, skolhälsovården och barnavårdsärenden enligt socialtjänstlagen och LVU.
I motion 1990/91:So466 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barnhälsovården bör överföras till primärkommunerna. Ett delat ansvar för det förebyggande arbetet mellan landsting och primärkommuner har enligt motionärerna medfört oklarheter i ansvarsfördelningen och dålig integrering av olika förebyggande verksamheter. Tiden är därför mogen för en radikal omorganisation av hela barnhälsovården i primärkommunal regi, anser motionärerna. De förordar inrättandet av s.k. familjeservicecentraler med bl.a. barnmorska, sjuksköterskor, gynekolog, barnläkare och socialsekreterare.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör tillse att den specialistutbildade personalen behålls inom barnhälsovård, barnpsykiatri, barnsjukvård, barntandvård och annan barnomsorg i ordets vidare mening (yrkande 2).
I motion 1990/91:So425 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en motor för verksamhet i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande funktion (yrkande 1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 2), att socialstyrelsen bör anvisa föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet (yrkande 3) samt att riksdagen beslutar att barnavårdscentraler typ I återinförs i tätorter (yrkande 4).
I motion 1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vikten av att kommunerna aktivt förebygger omhändertagande av barn (yrkande 4). De resurssvaga familjerna måste enligt motionärerna ges ytterligare stöd för att undvika omhändertagande av barn. Resurserna skall bl.a. utgöras av kvalificerat familje- och nätverksarbete.
I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder för att hjälpa barn i riskmiljöer (yrkande 7). Kunskapen om de utsatta barnens situation måste förbättras för socialtjänstens personal, sjukvårdspersonal och lärare m.fl. som arbetar med barn, anför motionärerna. Täta hembesök i de s.k. problemfamiljerna, ett ökat stöd till dessa och en bättre uppföljning av varje enskilt ärende kan enligt motionärerna leda till goda resultat. Det är också angeläget att barnjourverksamheten byggs ut, påpekas det.
Bakgrund
Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken gäller själva innehållet i verksamheten, men den riktas också mot vad styrelsen anser vara betydande brister i planering, uppföljning och utvärdering av insatserna. Erfarenheter och kunskaper om barn och ungdom måste enligt socialstyrelsen i högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt måste läggas på utsatta grupper. Det sociala arvet är fortfarande en realitet, heter det. Socialstyrelsen anser att det nu krävs betydande insatser på en rad områden där socialtjänsten måste verka för att förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper. Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av socialtjänstens insatser för barn och ungdom. I rapporten behandlas bl.a. frågor om barns hälsa, förebyggande barn- och ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k. barnperspektivet. Metoder för utveckling av barn- resp. ungdomsperspektivet behöver enligt socialstyrelsen utvecklas. Olika former av samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, kan medverka till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling.
I 1991 års budgetproposition (s. 164) anförde dåvarande socialministern att hon ansåg att det krävdes en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete borde inledas i syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och familjeomsorgen. En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens situation var enligt socialministern en förutsättning för att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som är i behov av särskilt stöd. Socialstyrelsen borde enligt propositionen upprätta en plan för arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning borde ingå som en del i en sådan plan. Arbetet borde vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas erfarenheter och kunskaper borde tas till vara i utvecklingsarbetet. I propositionen föreslogs att 8 milj.kr. skulle ställas till socialstyrelsens förfogande för att öka barnkompetensen i det sociala arbetet. Riksdagen biföll förslaget (1990/91:SoU12).
I proposition 1990/91:175 om folkhälsofrågor föreslogs inrättandet av ett nationellt folkhälsoinstitut med uppgift att bl.a. driva program inriktade mot särskilt utsatta grupper -- till att börja med barn och ungdomar samt utsatta kvinnor. Programmet med inriktning mot barn och ungdom skulle i första hand stödja lokalt utvecklingsarbete och enligt propositionen därigenom bromsa de processer som ökar risken för ohälsa bland barn och ungdom från socialt utsatta familjer. Invandrar- och flyktingbarnens situation borde uppmärksammas särskilt (prop. s. 72). Riksdagen biföll förslaget (SoU23).
Här kan också nämnas att utredningen om barnombudsman nyligen lagt fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU 1991:70. I betänkandet föreslås att en ombudsman för barn och ungdom inrättas, som enligt en särskild lag skall ta till vara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. En viktig uppgift för ombudsmannen skall vara att ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta barn och ungdomar.
Den förra regeringen uppdrog våren 1991 åt socialstyrelsen att kartlägga och beskriva hur arbetet inom barnhälsovården under senare år har förändrats, bl.a. till följd av verksamhetens integrering i primärvården. I uppdraget ingår som en del att belysa barnhälsovårdens samverkan med andra verksamheter som arbetar med frågor som rör barn, t.ex. socialtjänstens individ- och familjeomsorg, barnomsorgen, barnklinikerna, barnhabiliteringen samt barn- och ungdomspsykiatrin. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 januari 1992.
I juni 1991 tillkallades en parlamentarisk kommitté för att göra en allmän översyn av socialtjänstlagen, den s.k. socialtjänstkommittén. I den del av direktiven (dir. 1991:50) som gäller socialtjänstlagens framtida inriktning och organisation (s. 19 f.) berörs särskilt samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Den kritik som riktas mot socialtjänstens omsorger om barn och ungdomar är mycket oroande, heter det i direktiven. De svåra fall av barnmisshandel som inträffat på senare tid understryker enligt direktiven bl.a. behovet av en bättre samordning mellan de verksamheter som bedrivs av kommuner och landsting. Kommittén bör därför bl.a. utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser och i dessa delar särskilt beakta behovet av samordning mellan olika verksamheter.
Vidare har den tidigare regeringen i maj 1991 beslutat om en översyn av statens insatser inom barn- och ungdomsområdet i syfte att finna mer effektiva former för samordning, utvärdering och uppföljning (dir. 1991:42). Enligt direktiven skall särskilt uppmärksammas statens relationer till kommunerna och deras insatser för barn och ungdomar. Arbetet skall vara slutfört före utgången av 1992.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So425 behandlades av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10 f.). Yttranden över motionen hade inkommit från Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk förening för allmänmedicin, som är en sektion inom Svenska läkaresällskapet. För en utförlig redovisning hänvisas till nämnda betänkande.
Utskottet ansåg bl.a. att det då pågående REBUS-projektet borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder som behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen att barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes.
Med hänvisning till det arbete som bedrevs på området avstyrkte utskottet en motion (mp) i ämnet också hösten 1990 (1990/91:SoU7, res. mp). I betänkandet behandlades också ett motionsyrkande (fp) som motsvarar yrkande 8 i So222 om att stärka barnkompetensen. Utskottet ansåg frågorna angelägna men påpekade att dessa uppmärksammats av socialstyrelsen i REBUS-projektet och redovisats i rapporten Växa i välfärdsland. Något initiativ från riksdagen behövdes inte, ansåg utskottet, som avstyrkte motionen (res. fp).
Utskottets bedömning
Som tidigare nämnts har riksdagen ställt 8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för ett arbete med att öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Med hänvisning härtill och till att utskottet inte vill föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkandena 8, 9 och 12, 1990/91:So226 (mp) yrkande 2, 1990/91:So425 (mp), 1990/91:So466 (mp), 1990/91:So631 (mp) yrkande 4 och 1990/91:So632 (c) yrkande 7.
Behovet av utbildningsinsatser
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 3). Ett problem är enligt motionärerna att socialtjänsten ofta saknar tillräckliga resurser, utbildning, fortbildning och kontinuerlig metodutveckling för olika insatser när barn far illa. Även familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra uppgifter, måste få ett bättre stöd, anser motionärerna. Kommunerna måste ta ett ansvar för utbildningen av familjehemmen. I dag sker nästan all utbildning via intresseorganisationerna.
I motion 1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av personal verksam i förskola och skola i frågor som rör missbrukarbarns situation (yrkande 2). Barnen i missbrukarhem får ofta bestående men och problem på grund av sin otrygga uppväxt. Kunskapen om sådana barns beteende måste därför finnas med i utbildningen.
Bakgrund
I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling, systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås. Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer samt genom den politiska och administrativa ledningen. Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan förverkligas (s. 169 f.).
Som ovan nämnts anfördes i 1991 års budgetproposition att socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att utveckla arbetsformer och metoder. Riksdagen har ställt 8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för denna satsning (1990/91:SoU12, rskr. 211).
Socialstyrelsen fick den 27 juni 1991 regeringens uppdrag att utreda hur behovet av vetenskapligt grundade utvärderingar av behandlingsmetoder och andra insatser inom individ- och familjeomsorgen skulle kunna tillgodoses. Inriktningen borde vara att inom styrelsen bygga upp en centrumbildning i detta syfte. Socialstyrelsen har nyligen lagt fram ett förslag till ett centrum för utvärdering av metoder i socialt arbete, med start den 1 januari 1992. Metoder för tidig upptäckt av barn som far illa samt insatser för missbrukare anförs av socialstyrelsen som exempel på angelägna områden för utvärdering. Centrumbildningen bör enligt förslaget bl.a. göra kunskapssammanställningar och bedömningar på sakliga och så långt som möjligt vetenskapliga grunder, sprida information om utvärderingsresultat, verka för att förändringar sker till bättre och mer effektiva metoder och fungera som ett kunskapscentrum.
Här kan också nämnas att riksdagens revisorer genomför ett projekt, Familjevård för barn och ungdom, där revisorerna bl.a. undersöker hur rekrytering, utbildning och handledning av familjehemsföräldrar ordnats. Projektet beräknas kunna avslutas under hösten 1991.
Tidigare behandling
Motioner (fp, c) om behovet av olika utbildningsinsatser inom socialtjänsten har behandlats flera gånger tidigare av utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet delade motionärernas inställning i fråga om betydelsen av utbildning och fortbildning av familjehemsföräldrar, av personalen vid de särskilda ungdomshemmen och inom socialtjänsten över huvud taget. Utskottet såg positivt på att socialstyrelsen avsåg att medverka till att förstärka de personalutvecklande insatserna för dessa grupper. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att det inte behövdes något initiativ från riksdagens sida. De då aktuella motionerna avstyrktes därför (res. m, fp, c).
Utskottets bedömning
Riksdagen har nyligen ställt medel till socialstyrelsens förfogande för utbildning och kompetensutveckling inom socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Mot bakgrund härav och då utskottet anser att riksdagens revisorers projekt om familjehemmen bör avvaktas innan riksdagen vidtar någon åtgärd beträffande utbildning av familjehemsföräldrar avstyrks motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So237 (c) yrkande 2.
Minimal Brain Dysfunction (MBD)
Bakgrund
Med MBD (Minimal Brain Dysfunction) avses i allmänhet barn som har problem med koncentrationsförmågan, motoriken och varseblivningen. Svår MBD förekommer enligt uppgift från Svenska läkaresällskapet hos 1,2 % av barn som just skall börja skolan. Lättare former av MBD finns hos ytterligare ca 6 %.
Motionerna
I motion 1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälp till barn med MBD (yrkande 3). Familjer som har barn med MBD måste enligt motionärerna få ett bättre stöd från samhället. Därför krävs att den personal som kommer i kontakt med barn som har MBD får erforderlig utbildning och information om dessa barns särskilda behov. Berörda myndigheter måste initiera insatser på området, heter det i motionen.
I motion 1990/91:So493 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) hemställs dels om ett tillkännagivande om hjälp till barn med MBD (yrkande 1), dels att regeringen begär förslag om inrättande av ett träningscenter för barn med MBD och för barn med andra funktionshinder (yrkande 2). Motionärerna anser att det är viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola får information och utbildning. När det gäller svåra fall av MBD behövs mer omfattande habiliteringsinsatser. Ett träningscenter med specialistkompetens för barn med handikapp som MBD och rörelsehinder bör inrättas. Centret skall enligt motionärerna också ge stöd och kunskap åt föräldrarna under barnens uppväxt.
Tidigare behandling
Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkande 1989/90:SoU10 (s. 29 f.) en motion om MBD, i vilken bl.a. togs upp behovet av information till personal om MBD samt råd och stöd till föräldrar till barn med MBD. En mer uttömmande beskrivning av sjukdomen återfinns i betänkandet. Utskottet hade inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet. För en utförlig redovisning hänvisas till detta betänkande.
Utskottet delade uppfattningen i den då aktuella motionen att anhöriga till barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola samt hälso- och sjukvård borde få information och utbildning om MBD. Information om barn med MBD borde också tas med i utbildningen för de yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i närmare kontakt med människor med detta handikapp. Utskottet delade också den uppfattning socialstyrelsen uttryckt i sitt remissyttrande, nämligen att det inte var möjligt att ange vilka insatser som kunde krävas för barn med MBD inom t.ex. barnomsorg och skola, eftersom behovet av råd och stöd varierar mycket mellan olika barn med MBD, och det är därför nödvändigt att anpassa insatserna till det enskilda fallet. Utskottet hänvisade vidare till att MBD fått ökad uppmärksamhet under senare tid. Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de berörda myndigheterna var väl medvetna om behovet av information och utbildning. Något uttalande från riksdagens sida i den delen behövdes därför inte, ansåg utskottet och avstyrkte motionen.
I betänkande 1990/91:SoU7 behandlade utskottet hösten 1990 en motion (fp) om MBD motsvarande den nu aktuella So493. Utskottet vidhöll sin uppfattning att det är angeläget att all personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp och om dessa barns särskilda behov. Liksom tidigare utgick utskottet från att berörda myndigheter var medvetna om behovet av insatser på området. Utskottet ansåg därför inte att riksdagen hade anledning att vidta några sådana åtgärder som avsågs i motionen. Motionsyrkandet avstyrktes (betr. utbildning om MBD res. fp).
Här kan nämnas att 1989 års handikapputredning föreslagit att den personkrets som skall kunna bli föremål för individinriktade åtgärder på handikappområdet även kan omfatta människor med "vissa typer av hjärnskador som kan innebära obetydliga intellektuella störningar i vissa avseenden men uttalade störningar i andra" (bet. SOU 1991:46 s. 139).
Utskottets bedömning
Utskottet utgår även nu från att berörda myndigheter är medvetna om behovet av insatser när det gäller barn med MBD. Med hänvisning härtill och då utskottet inte vill föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So223 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So493 (fp).
Barnolycksfall
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering av olycksfall till socialstyrelsen (yrkande 1) och om skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Många svåra skador hos barn kan enligt motionärerna undvikas genom förebyggande åtgärder. En förutsättning för att olyckor och skador på grund av bl.a. mobbning skall kunna förebyggas är enligt motionärerna att det finns ett enhetligt system för registrering, rapportering och uppföljning av olyckor. Tendensen har varit att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat på grund av resursbrist. Arbetet vid socialstyrelsen med ett centralt register över olycksfall är emellertid beroende av att landstingen medverkar vid registrering på lokal nivå. Registreringen av olycksfall till socialstyrelsen måste förbättras, framhåller motionärerna.
Det är vidare dubbelt så vanligt att elever drabbas av olycksfall i skolan som att vuxna skadas i arbetslivet, heter det i motionen. I många skolor fungerar redan i dag elevskyddsombud. Denna organisation bör snabbt byggas ut så att den blir heltäckande. För yngre elever och förskolebarn bör föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar motionärerna.
I motion 1990/91:So327 av Margareta Persson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordning och en satsning på det olycksförebyggande arbetet bland 15--19-åringar. Barnmiljörådet arbetar endast med frågor rörande barn upp till 14--15 års ålder, påpekar motionärerna. Eftersom rådet aldrig haft möjlighet att arbeta med de äldre ungdomarnas säkerhetsfrågor har problemen med olycksfall i denna åldersgrupp inte uppmärksammats tillräckligt. Barnmiljörådets material om de äldre tonåringarnas olyckssituation visar dock att behovet av samordning av dessa frågor är mycket stort, heter det i motionen.
Bakgrund
År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ till en central registrering av sådana skadefall hos befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.
Olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen har varit verksam sedan våren 1988. Landstingen har ansvaret för registrering, analys och utvärdering av datamaterialet samt initierandet av lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på det lokala olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig för utveckling av registreringssystemet, utveckling av metoder samt utvärdering av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för styrelsen är att följa utvecklingen av olycksfallsskador, analysera orsakerna till dessa och sprida information om olycksfallsskador i landet. I detta syfte har man utarbetat ett klassifikationssystem som skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell nivå.
Den registrering som äger rum i de olika landstingen omfattade hösten 1990 ca 20 % av befolkningen. Tendensen hade dock varit att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering hade minskat något på grund av resursbrist. Registrering av barnolycksfall har prioriterats. Hösten 1990 erfor socialutskottet att arbetet vid socialstyrelsens olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register över olycksfall alltjämt pågick samt att en viktig förutsättning för ett sådant register var landstingens medverkan vid en registrering på lokal nivå.
Barnmiljörådet inrättades 1980 och är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att handlägga frågor rörande barns miljö och barns säkerhet. Instruktion för barnmiljörådet har getts i en särskild förordning (1988:1127). Barnmiljörådet verkar för att förbättra barns miljö med inriktning på deras lek och säkerhet genom bl.a. faktainsamling och information till föräldrar och olika professionella grupper, exempelvis inom barnomsorgen, om konkreta åtgärder för att förebygga barnolycksfall. Stöd ges till det lokala barnmiljöarbetet i kommuner och landsting samt till lokala grupper och enskilda som arbetar för att förbättra barnens närmiljö i bostadsområden. Barnmiljörådet har vidare utvärderat exempelvis barnavårdscentralernas arbete med barnsäkerhetsinformation och analyserat dödsorsaker vid barnolycksfall.
Tidigare behandling
Motioner (fp) motsvarande den nu aktuella motion So222 har behandlats tidigare av utskottet, senast hösten 1990 i betänkande 1990/91:SoU7. Utskottet uttalade då att en viktig uppgift för samhället är att så långt som möjligt begränsa antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och ungdomar. För att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt att ha kunskap om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan erhållas genom att olycksfallsskadorna registreras. Utskottet såg därför liksom tidigare positivt på det arbete som pågick i syfte att få till stånd ett enhetligt system för registrering av dessa skador. Enligt utskottets mening var det av största betydelse att verksamheten med registrering av olycksfall byggdes ut och spreds till alla landsting. Vidare borde en central registrering av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet förutsatte att socialstyrelsen även fortsättningsvis aktivt skulle medverka till att påskynda en fortsatt utbyggnad av olycksfallsregistreringen.
Yrkandet om barnskyddsombud avstyrktes med hänvisning till att riksdagen borde avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö- och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan utskottet övervägde något initiativ i frågan. Motionen avstyrktes (betr. registrering res. fp, c, betr. skyddsombud res. fp).
Enligt vad utskottet erfarit kommer socialstyrelsen att redovisa resultatet av sin utredning om miljö- och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet senare under hösten 1991.
Våren 1991 beslutade riksdagen att inrätta ett nationellt folkhälsoinstitut (prop. 1990/91:175, SoU23). Därvid beslutades också att det inom folkhälsoinstitutets ram skall inrättas ett skadeprogram, som bör bygga på och utveckla det förebyggande program som socialstyrelsen hittills bedrivit. I propositionen anfördes bl.a. följande:
Erfarenheterna från (socialstyrelsens) arbete visar på behovet av fördjupade tvärsektoriella insatser. Institutet bör utgöra ett centrum för utveckling av nationella olycksfallsförebyggande program som bl.a. skall omfatta information och rekommendationer när det gäller risker i hemmet och dess omgivning samt utveckling och spridning av modeller och metoder för det lokala skyddsarbetet. En annan uppgift för institutet bör vara att särskilt uppmärksamma brister i forskning och undervisning vad gäller skadeprevention. På sikt bör programmet även innefatta våldsrelaterade skador då dessa helt saknar organisatorisk förankring när det gäller förebyggande arbete.
Enligt riksdagens beslut skall folkhälsoinstitutet verka med full kraft fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Utskottets bedömning
Som framgått av den här lämnade redovisningen beslutade riksdagen våren 1991 att inrätta ett folkhälsoinstitut som bl.a. skall överta socialstyrelsens olycksfallsregistrering samt även på andra sätt utveckla nationella olycksförebyggande program. Den närmare organisationen av folkhälsoinstitutet utreds nu av en särskild kommitté. Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas innan riksdagen överväger de förslag på det olycksförebyggande området som förordas i motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So327 (s). De nu nämnda motionerna avstyrks därför.
Sexuella övergrepp mot barn m.m.
Motionerna
I motion 1990/91:So225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär att forskning görs kring problematiken med sexuella övergrepp på barn. Med ett riktigt stöd av sakkunniga och närstående kan mycket göras för de utsatta barnen, menar motionärerna.
I motion 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda och ge förslag till åtgärder som förhindrar sexuellt utnyttjande av barn i andra länder enligt vad i motionen anförts -- det gäller sådana handlingar som skulle varit kriminella om de utförts i Sverige (yrkande 4). Motionärerna anser att de s.k. sexresorna inte borde få arrangeras.
I motion 1990/91:So250 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn. Man kan knappast tänka sig något område där det är mer angeläget att gripa in än då äldre människor med inflytande över små barn utnyttjar dem sexuellt, påpekar motionärerna, som anser att det behövs information i förebyggande syfte, och att åtgärdsmodeller måste byggas upp.
I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) (yrkande 2). Motionärerna framhåller att RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom jourverksamhet arbetar för att stödja och hjälpa offer för sexualbrott, borde få bidrag från socialstyrelsen för sin verksamhet.
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när barn blivit misshandlade (yrkande 11). Motionärerna anför att det sedan många år finns riktlinjer för handläggning av ärenden där barn misstänks ha blivit misshandlade, men att dessa på många håll fallit i glömska. Vikten av att dokumentera eventuella skador, så att underlag finns för ett eventuellt rättsintyg, betonas i motionen. Det behövs förnyad information och utbildning när det gäller myndigheternas handläggning av barnmisshandel, anser motionärerna.
Bakgrund
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas socialstyrelsens tidigare insatser när det gäller frågor om våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för samarbete mellan myndigheter -- bl.a. den s.k. Eskilstunamodellen -- redovisas likaså. För en mer utförlig bakgrund hänvisas till denna genomgång.
Socialstyrelsen har nyligen gett ut allmänna råd (1991:3) om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn. Målgruppen är personal som i sitt arbete möter barn som utsatts för, eller misstänks ha varit utsatta för, sexuella övergrepp. Skriften riktar sig bl.a. till personal vid socialbyråer, barn- och ungdomspsykiatriska kliniker/mottagningar samt till läkare som gör medicinska undersökningar vid misstankar om sexuella övergrepp. De allmänna råden innehåller bl.a. en kunskapsöversikt samt råd och rekommendationer när det gäller handläggning och utredning.
En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare för berörda myndigheter m.fl. har utrett frågor om sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppens huvuduppgift har varit att mot bakgrund av bl.a. resultaten från BRÅs forskningsprojekt ge en förbättrad information i syfte att upptäcka övergrepp, se över handläggningen av övergreppsärenden och samordningen av insatser samt bedöma om alternativa behandlingsmodeller för förövare av övergrepp bör prövas i Sverige. Gruppens resultat redovisades 1990 (BRÅ-rapport 1990:8). Kartläggning av brottsstatistik och genomgång av forskning på området utförd inom BRÅ har utgjort en del av underlaget för gruppens arbete. Forskningsprojektet har resulterat i fem delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot barn, 1991:1, redovisades våren 1991.
Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex. barnmisshandel och brott inom familjen.
I budgetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 7 s. 179) anförs som nämnts att det föreligger ett stort behov av bl.a. utbildning och metodutveckling för att öka barnkompetensen i det sociala arbetet. Av anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet skall 8 milj.kr. avsättas, vilket inkluderar bl.a. socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Riksförbundet mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) bildades 1984. Lokalföreningar finns på tre orter. Basen för verksamheten är jourgrupperna. Deras arbete har haft sin tyngdpunkt i direkta kontakter med föräldrar eller släktingar till barn som misstänks ha varit utsatta för övergrepp. Även utsatta barn ringer till jouren. Föreningen arbetar också med information och opinionsbildning. (Sexuella övergrepp mot barn, allmänna råd från socialstyrelsen 1991:3 s. 140.)
Socialstyrelsen har i december 1990 avslagit en ansökan från RMSÖ om statliga bidrag med hänvisning till att RMSÖ inte lever upp till de krav man kan ställa på ideella organisationer som arbetar för att hjälpa och stödja människor i utsatta situationer.
Tidigare behandling
Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet 1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).
Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället. Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på en bred front.
De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser därför mycket positivt på det arbete beträffande samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ. Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av övergrepp och att förbättra utrednings- och behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de aktuella motionerna -- -- --
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) behandlade utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Utskottet anförde bl.a. följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a. vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av förnyad information och utbildning till de personalgrupper som kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till åtgärdsprogram borde enligt utskottet föreläggas riksdagen. Det anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna (res s).
Hösten 1990 behandlade utskottet ånyo ett antal motioner (fp, c) om behov av åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och för att förbättra handläggningen av sådana ärenden. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning om att ett samlat förslag till åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Detta gavs regeringen till känna (res. s).
Våren 1990 behandlade utskottet en motion (vpk) vari det föreslogs att socialstyrelsen skulle ges i uppdrag att utarbeta en informationsbroschyr som beskriver "sexslaveriet" och som skulle delas ut av resebyråerna i samband med försäljning av resor till Sydostasien.
Utskottet (1989/90:SoU17, s. 42) uttalade bl.a. att det är angeläget att utlandsresenärer nås av information om den prostitution som förekommer i olika delar av världen och de smittrisker som denna prostitution för med sig. Utskottet hade dock erfarit att Nordiska rådet finansierar ett projekt med uppgift att informera nordiska utlandsresenärer om smittspridning när det gäller HIV/aids och andra sexuellt överförbara sjukdomar. Motionen avstyrktes med hänvisning härtill (res. vpk, mp).
Den nordiska arbetsgruppen för HIV/aids, som tillsattes av Nordiska ministerrådet 1986, har lagt fram flera förslag till insatser för att minimera risken för HIV-smitta vid turistresor utanför Norden.
Sedan fyra fem år tillbaka pågår i vart och ett av de nordiska länderna ett omfattande systematiskt informationsarbete som syftar till att upplysa om HIV-smitta och om hur man kan skydda sig. I särskilda kampanjer vänder man sig till den som planerar en utlandsresa. Informationsmaterial finns bl.a. på vaccinationscentraler, apotek, flygplatser och färjelägen. En kontinuerlig annonsering görs i resebyråernas kataloger och resemagasin.
Den nordiska arbetsgruppen har föreslagit att resp. nordiskt land skall etablera fördjupade kontakter med nationella organ, typ Turistråd, liksom med researrangörer för att följa utvecklingen när det gäller trender för populära resmål, så att framtida preventiva insatser kan planeras.
Utskottets bedömning
Som svar på riksdagens begäran om ett samlat förslag till åtgärdsprogram för att motverka sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn har, som tidigare nämnts, avsatts 8 milj.kr. till socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen i det sociala arbetet när det gäller utsatta barn. Detta inkluderar också socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med barn som utsatts för sexuella övergrepp.
Med hänvisning härtill och till att utskottet inte vill föregripa riksdagens kommande behandling av förslag på det socialpolitiska området avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkande 11, 1990/91:So225 (c), 1990/91:So226 (mp) yrkande 4, 1990/91:So250 (c) och 1990/91:So311 (c) yrkande 2.
Barnombudsman
Motionerna
Yrkanden om att inrätta en statlig barnombudsman framställs i motionerna 1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 1, 1990/91:So247 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkande 1, 1990/91:So337 av Karin Söder m.fl. (c) och 1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) yrkande 4.
Även i motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framförs krav på inrättande av en statlig barnombudsman, dock utan något formellt yrkande härom.
I motion 1990/91:So311 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnombud (yrkande 1). För att bl.a. skydda utsatta barn bör ett barnombud finnas i kommunerna, anförs det i motionen. Ombuden skall ha till uppgift att tillvarata barnets rättigheter i varje utredning och i övrigt se till barnets bästa och värna barnets intressen. Det bör enligt motionärerna vara socialtjänstens ansvar att inrätta en sådan tjänst. Sådana barnombud blir en bra komplettering till en centralt tillsatt barnombudsman. Också i motion So247 (mp) begärs att en kommunal barnombudsman inrättas i varje kommun (yrkande 2).
Den 20 december 1990 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredningsman för att i enlighet med riksdagens hemställan (betänkande 1989/90:SoU17) utreda de närmare förutsättningarna för och behovet av en statligt utsedd barnombudsman. Som tidigare nämnts har utredningen nyligen lagt fram sitt betänkande Ombudsman för barn och ungdom, SOU 1991:70. I betänkandet lämnas förslag till en lag om ombudsman för barn och ungdom. Lagen har till ändamål att ta till vara och främja barns och ungdomars rättigheter, behov och intressen i samhället. Regeringen föreslås utse en ombudsman för barn och ungdom som skall verka för att lagens ändamål uppfylls. Barnombudsmannen skall också företräda barn och ungdomar i den allmänna debatten och verka för att de ges möjlighet att själva delta i denna och påverka samhällsutvecklingen.
Utskottets bedömning
Betänkandet om en ombudsman för barn och ungdom remissbehandlas för närvarande. Utskottet anser att den fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till inrättandet av en statlig barnombudsman eller av kommunala barnombud. Motionerna 1990/91:So226 (mp) yrkande 1, 1990/91:So247 (mp) yrkandena 1 och 2, 1990/91:So311 (c) yrkande 1, 1990/91:So337 (c) och 1990/91:So622 (v) yrkande 4 avstyrks därför.
Familjerådgivning
Motionen
I motion 1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten (yrkande 2). Mellan 20 000 och 25 000 barn berörs varje år av separationer, anförs det i motionen. Motionärerna anser att familjerådgivning bör finnas i varje kommun, så att alla kan få stöd vid skilsmässor.
Bakgrund
I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med behandling av problem, konflikter och krissituationer i äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för verksamheten. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande i socialdepartementet. Enligt uppgift prövas frågan i anslutning till departementets beredning av betänkandet (SOU 1990:48) Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn.
I direktiven till den kommitté som tillkallats för att göra en översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50) framhålls familjerådgivningens viktiga roll bland samhällets förebyggande insatser. Enligt direktiven bör kommittén bl.a. utreda behovet av och formerna för socialtjänstens allmänt inriktade och förebyggande insatser.
Tidigare behandling
Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU 1986/87:22. Utskottet uttalade att familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan.
Med anledning av motioner (s) och (vpk) behandlades familjerådgivningen även våren 1988 och hösten 1990 i utskottets betänkanden SoU 1987/88:14 och 1990/91:SoU7. Utskottet betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna både 1988 och 1990.
Utskottets bedömning
Enligt uppgift prövas frågan om familjerådgivningsverksamheten i regeringskansliet i anslutning till beredningen av underhållsbidragskommitténs betänkande. Utskottet anser att den fortsatta beredningen av betänkandet bör avvaktas. Motion 1990/91:So622 (v) yrkande 2 avstyrks därför.
Barn- och ungdomspsykiatrin
Motionerna
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 7). Motionärerna anför att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för sluten vård ofta saknas när ungdomar, som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så att ungdomarna garanteras en adekvat vård.
I motion 1990/91:So333 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om PBU-team (yrkande 1). Flyktingbarn bär ofta på mycket svåra upplevelser, och de kan behöva särskild uppmärksamhet och behandling för att bearbeta dessa känslor och upplevelser. Därför behövs speciella vårdteam eller andra insatser av specialutbildad personal, anser motionärerna. Särskilda PBU-team med specialisering på flyktingbarn bör inrättas i landstingen och i anslutning till flyktingförläggningarna. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf646.)
I motion 1990/91:So440 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om att tonårsbyråer enligt beskriven modell inrättas i varje landsting (yrkande 1), dels om att specialiteten tonårspsykiatri bör införas även i Sverige (yrkande 2). I andra länder finns enligt motionärerna tonårspsykiatri som specialitet sedan flera decennier. Barnpsykiatrin som disciplin har unika förutsättningar att sätta in tidiga åtgärder. Utan slutenvårdsplatser för långtidsterapi och utan tonårspsykiatriska enheter har barnpsykiatrin dock svårt att nå de mest vårdbehövande och deras anhöriga. Man bör enligt motionärerna satsa på barnpsykiatri som förebyggande verksamhet mot ungdomsbrottslighet. Vidare anser motionärerna att tonårsbyråer borde inrättas. En tonårsbyrå arbetar med samma team i öppen-, dag- och eftervård i form av en obruten vårdkedja. En sådan tonårsbyrå har enligt motionärerna funnits i Östergötlands läns landsting och kunnat visa positiva rehabiliteringsresultat.
Bakgrund
Utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda, Psykiatriutredningen, skall enligt sina direktiv (dir. 1990:71) överväga och föreslå åtgärder vad gäller ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till psykiskt störda. Utredningen har våren 1991 avlämnat ett delbetänkande (SOU 1991:47), På väg -- exempel på förändringsarbeten inom verksamheter för psykiskt störda. En slutredovisning skall ske senast juni 1992.
Socialstyrelsen anser att samarbetet mellan socialtjänst och psykiatri bör förbättras bl.a. genom en bättre målstyrning, aktiva prioriteringar samt genom formaliserade avtal (SoS-rapport 1990:3 Växa i välfärdsland). I samma rapport behandlas också frågan om insatser för barn från andra länder. Enligt socialstyrelsens uppfattning måste behoven av stöd för invandrarbarn och ungdomar inta en central plats i det framtida arbetet (s. 110).
Regeringen har uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Styrelsen skall även samla information om förläggningars, kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga om dessa barn och ungdomar. Uppdraget har redovisats i SoS-rapport 1991:22 Flyktingbarn i Sverige. Rapporten sammanfattar aktuell kunskap och redovisar socialstyrelsens bedömning av tillgångar och brister i flyktingmottagandet. Den innehåller också förslag till vad som kan göras för att åstadkomma ett bättre mottagande och en bättre omsorg om flyktingbarn och flyktingungdomar. Utredningen kompletterar den kunskapsöversikt som socialstyrelsen tre år tidigare presenterat i Flyktingbarns behov av stödinsatser (SoS redovisar 1988:22).
Tidigare behandling
I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar anförde föredraganden bl.a. följande (s. 57).
Den utveckling som noteras såväl inom barn- och ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex. stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika verksamheters ansvarsområden.
I propositionen påpekades att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Om denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin måste avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.
När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde. Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp ungdomar än för andra.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion (c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande bedömning (s. 37 f.).
Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt sammanhang, övervägas närmare.
Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c, mp). Riksdagen följde utskottet.
Förra hösten behandlade utskottet en motion (fp) som motsvarar den nu aktuella So222 yrkande 7. Utskottet (1990/91:SoU7) hänvisade till det arbete som bedrivs av mentalservicekommittén (nuvarande psykiatriutredningen) och ansåg därför inte att det fanns anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen (res. m, fp, c, mp).
I samma betänkande behandlades även en motion (m) om flyktingbarnens situation. Utskottet delade motionärernas uppfattning att flyktingbarnen många gånger kräver speciell uppmärksamhet och omvårdnad från samhällets sida. Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp och lämnat förslag på hur man på olika nivåer inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som tillåts stanna i Sverige, uttalade utskottet. Medel har också ställts till styrelsens förfogande för försöks- och utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att följa utvecklingen och införskaffa information om de insatser som görs på olika områden kommer att redovisas våren 1991, konstaterade utskottet vidare och underströk vikten av att kartläggningen följs av konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att riksdagen tar ett initiativ i frågan förelåg inte, ansåg utskottet och avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande förslag på det socialpolitiska området bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So222 (fp) yrkande 7, 1990/91:So333 (fp) yrkande 1 och 1990/91:So440 (mp) yrkandena 1 och 2 avstyrks därför.
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter
Bakgrund och tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom en viss typ av organisationer. Utskottet avstyrkte motionen och uttalade följande (s. 29).
Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem till följd av sin anslutning till religiös eller liknande organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för samhällets möjligheter att påverka enskilda individers uppfattning i religiösa eller principiella frågor.
Förra hösten (1990/91:SoU7) vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning och avstyrkte två motioner (s, vpk) om psykologisk behandling vid engagemang i sekter (res. v).
Enligt en undersökning av f.d. elever vid Livets ords bibelskola uppvisade många av dessa svåra och ofta långvariga psykiska besvär. Av 43 intervjuade hade nästan hälften haft psykosliknande symptom och var fjärde hade försökt begå självmord. Ångest, skuldkänslor och emotionella störningar var vanliga. Prognosen för f.d. sektmedlemmar uppfattades dock som god på lång sikt. De flesta hade kunnat återuppta studier, arbete och normala sociala kontakter med föräldrar, syskon etc. I några fall hade rehabiliteringen varit mycket svår och ännu flera år efteråt ofullständig. (Källa: Läkartidningen 24/91 s. 2211 f.)
Motionen
I motion 1990/91:So515 av Inga-Britt Johansson och Berit Löfstedt (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kartläggning av behovet av professionell psykologisk behandling efter utträde ur sekter. Motionärerna syftar på sådana sekter som erbjuder olika former av religiöst färgad livsåskådning och som präglas av en starkt auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. När en person önskar lösgöra sig från en sådan sekt behövs ofta kvalificerad psykologisk behandling för att återuppbygga personlighet och hälsa. Tillgång till sådan hjälp saknas inom samhällets hälso- och sjukvård. Frågan om hur professionell hjälp till människor som blivit offer för sekter skall organiseras och finansieras måste utredas, anser motionärerna, som vill understryka att det gäller personer som själva vill lämna sekterna och att frågan alltså inte berör den i grundlagen förankrade religionsfriheten.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att kvalificerad psykologisk behandling finns att tillgå inom samhällets hälso- och sjukvård för dem som behöver sådan till följd av sin anslutning till religiösa och andra sekter. Motion 1990/91:So515 (s) avstyrks därför.
Vårdnadsöverflyttningar
Motionen
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar (yrkande 5) samt att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (yrkande 6). Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till familjehemsföräldrarna är enligt motionärerna särskilt viktig om barnet placerats i familjehemmet vid mycket späd ålder. Vid mycket långa familjehemsplaceringar bör socialnämnden med cirka två till tre års intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning. Ofta försämras de ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar. Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.
Gällande bestämmelser
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År 1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden, t.ex. till familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet. Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn således flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70). Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott. Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn flyttades över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det ändå kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande (prop. s. 41).
JO konstaterade i beslut den 3 mars 1986 (dnr 1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekade på möjligheten att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO ansåg att frågan borde bli föremål för fortsatta överväganden från statsmakternas sida.
Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses utan dessa insatser.
Tidigare behandling
I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att det finns fall, där man redan från början kan förutse en långvarig placering av barn i familjehem. I sådana situationer bör man skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och stabila förhållanden. Enligt propositionen torde detta i vissa fall lämpligen kunna ske genom att socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över till familjehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden, enligt föredragandens mening, i högre grad aktualisera en vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i fall där föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och det är uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i familjehemmet.
Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till familjehemsföräldrarna föreföll enligt propositionen att hittills ha utnyttjats i liten utsträckning. Föredraganden anförde att möjligheterna att kompensera familjehemsföräldrar ekonomiskt torde vara ganska goda och han ansåg det angeläget att den fortsatta utvecklingen i fråga om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes. Föredraganden utgick från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet uppmärksammade dessa frågor.
Propositionen behandlades av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet delade bedömningen i propositionen att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar borde kunna utnyttjas i större utsträckning.
Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skulle vara skyldig att med vissa bestämda intervaller överväga en vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras borde bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Utskottet ansåg att det borde vara en uppgift för socialstyrelsen att göra en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så förhållandevis få fall aktualiserat frågan om överflyttning av vårdnaden och vilka ekonomiska följdverkningar en vårdnadsöverflyttning för med sig för familjehemmet. Motionsyrkandena avstyrktes och riksdagen följde utskottet.
Senast behandlades en motion (fp) med motsvarande innehåll i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet vidhöll sin tidigare inställning och avstyrkte motionen (beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar res. fp, beträffande de ekonomiska villkoren res. fp, mp).
Socialstyrelsen gör för närvarande en undersökning av förekomsten av vårdnadsöverflyttningar till familjehem. Av undersökningen kommer bl.a. att framgå hur ersättningen efter vårdnadsöverflyttningen ordnats. Resultatet kommer enligt uppgift att publiceras hösten 1991.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att resultatet av socialstyrelsens undersökning om vårdnadsöverflyttningar till familjehem bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till förslagen i motion 1990/91:So222 (fp) yrkandena 5 och 6. Motionen avstyrks därför, såvitt nu är i fråga.
Behovet av dokumentation
Motionen
I motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av liknande krav på dokumentation som enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU (yrkande 4). Motionärerna anser att det är viktigt att dokumentationen kring ett LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid placeringar av barn och ungdom enligt socialtjänstlagen. Motionärerna påpekar att missförhållandena kan vara lika stora för den som placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU. Eftersom omsättningen av handläggare är så stor kan en bristfällig dokumentation omöjliggöra en långsiktig vårdplanering, heter det i motionen.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
I 51 § anges att vad som framkommit vid utredningen och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Regeln avser att uttrycka att dokumentationen måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).
Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan hos länsrätten om vård enligt lagen innehålla en redogörelse för den unges nuvarande situation, vilka förutsättningar som åberopas till stöd för att bereda vård enligt lagen, vilka insatser som socialnämnden tidigare har vidtagit samt det behov av vård som den unge har och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta behov. Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård ger in en specificerad vårdplan, hette det i proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar. För länsrättens prövning är det betydelsefullt att det finns en fyllig redovisning om den unge, inte minst i fråga om vilken vård som nämnden avser att anordna, framhölls det vidare (s. 109 f.).
Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig utsträckning dokumentera verksamheten inom socialtjänsten. Denna skyldighet är inte reglerad i författning utan anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och omfattningen av denna skyldighet blir beroende av vilken typ av verksamhet det gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet. Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta, när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet, framhölls det i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 433 f.).
I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland) anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i dokumentationen. Socialstyrelsen förklarar sig komma att medverka till en metodutveckling på området (rapporten s. 138 och 159).
I direktiven till den kommitté som skall göra en översyn av socialtjänstlagen (dir. 1991:50) pekar föredragande statsrådet Lindqvist på att allvarlig kritik gång efter annan riktats mot socialtjänstens sätt att utreda, dokumentera, följa upp och utvärdera olika insatser. Även om bristerna delvis handlar om resurser och utbildning bedömer statsrådet Lindqvist ändå att mångfalden av olika arbetsuppgifter i den traditionella socialsekreterarrollen förstärker de problem som finns. En tydligare gränsdragning mellan olika uppgifter och ansvarsområden inom individ- och familjeomsorgen är därför önskvärd. Det är enligt föredraganden också viktigt att ansvaret för uppföljning och utvärdering klarläggs. Enligt direktiven bör kommittén mot bl.a. denna bakgrund ta ställning till vilka uppgifter som individ- och familjeomsorgen bör ha och om delar av verksamheten kräver särskilda organisatoriska förutsättningar. Kommittén bör vidare analysera förutsättningarna för en förändring av socialsekreterarnas arbetsuppgifter och ansvarsområden och därvid särskilt uppmärksamma kompetensfrågorna.
Tidigare behandling
Likalydande motionsyrkanden (fp) har behandlats tidigare av utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU7. Utskottet betonade, då liksom tidigare, vikten av noggranna och allsidiga utredningar när det gäller barn och ungdomar som behöver vård inom socialtjänsten. Utskottet ansåg att det var positivt att socialstyrelsen hade för avsikt att medverka till en metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens sida behövdes inte, ansåg utskottet och avstyrkte den då aktuella motionen (res. fp).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Vissa brister i socialtjänstens sätt att dokumentera insatser inom individ- och familjeomsorgen har numera också påtalats i direktiven till socialtjänstkommittén. Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion 1990/91:So222 (fp) yrkande 4.
Olika brottsförebyggande insatser
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om samordning och klara ansvarsförhållanden mellan myndigheter (yrkande 1), dels om socialtjänstens samordningsansvar (yrkande 2). Det är enligt motionärerna viktigt att regeringen tar initiativ till att utarbeta övergripande strategier för brottsförebyggande insatser, särskilt bland barn och ungdom. Företrädare för skola, sociala myndigheter, kriminalvård och polis bör engageras i verksamheten. Målet för arbetet skall vara att få till stånd samordning och en ökad samsyn mellan de olika myndigheterna, när det gäller arbetssätt och arbetsmetoder samt att tydliggöra de ansvarsförhållanden som råder mellan myndigheterna centralt och lokalt. Socialtjänsten bör ha ett huvudansvar för att samordna skilda myndigheters/organisationers insatser, när det gäller brottsförebyggande arbete lokalt. Motionärerna anser att ansvaret bör regleras i lag. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So279 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet (yrkande 1), dels om åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet som ej fordrar lagstiftning (yrkande 3). Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är enligt motionärerna så tydligt att man svårligen kan tänka sig någon brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än kampen mot missbruk. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och gängbildningar, heter det vidare i motionen. En annan mycket viktig brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet. Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras. Motionärerna betonar också vikten av tidiga insatser. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju823.)
I motion 1990/91:So319 av Anneli Hulthén m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om samordnade insatser för ungdomar i eftersatta bostadsområden. Motionärerna hänvisar till ett projektarbete som skall bedrivas i syfte att genom samordnade insatser i statliga och kommunala förvaltningar samt föreningsliv ge stöd till barn och ungdomar i s.k. eftersatta bostadsområden. Dessa insatser borde enligt motionärerna samordnas med de insatser som föreslås för att begränsa ungdomsarbetslösheten.
Det projektarbete som åsyftas i motionen bedrivs av barn- och ungdomsdelegationen enligt ett regeringsuppdrag den 30 augusti 1990.
I motion 1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om information om tidiga symptom på missbruk bland ungdomar (yrkande 9). Motionärerna påtalar behovet av information till föräldrar, lärare och andra som möter ungdomar om hur man ser tidiga symptom på missbruk av narkotika och vart man kan vända sig för att få råd och hjälp.
I motion 1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om ungdomar i storstad (yrkande 5). Man kan enligt motionärerna inte nog betona den viktiga uppgift idrottsföreningar och andra frivilligorganisationer fyller, när det gäller att ge ungdomar en meningsfull fritid. Vidare måste en fungerande samarbetsform mellan ungdomarna, de sociala myndigheterna och polisen utarbetas.
Bakgrund
Enligt cirkuläret (1970:513 ändrat senast 1981:1228) till socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser, polismyndigheter, länsskolnämnder, socialnämnder och skolstyrelser om intensifierat samarbete mellan socialnämnd, skola och polis har regeringen utfärdat en rekommendation om att samverkansorgan för sådant samarbete bör finnas i alla kommuner. Initiativet bör tas av socialnämnden, och det är en uppgift för länsstyrelserna och socialstyrelsen att följa de lokala samarbetsgruppernas verksamhet.
I proposition 1989/90:28 Vård i vissa fall av barn och ungdomar (s. 47 f.) anfördes att de flesta sociala sammanhang som är viktiga för barns och ungdomars utveckling spänner över flera samhällsorgans ansvarsområden. Inom de olika sektorerna skola, socialtjänst, kultur och fritid arbetar man med många uppgifter som har stor betydelse för barn och ungdom. Inom ramen för det förebyggande arbetet hade enligt propositionen många kommuner börjat upprätta särskilda ungdomsprogram som omfattar ungdomsmottagningar och/eller uppsökande verksamhet. I propositionen hänvisades också till en av socialstyrelsen genomförd undersökning av förändringar inom missbrukarvården och ungdomsvården under år 1987. Undersökningen visade att ca två tredjedelar av landets socialdistrikt saknade särskilda ungdomsprogram.
Våren 1989 tillsattes en arbetsgrupp med företrädare för social-, justitie- och civildepartementen med uppgift att närmare studera hur socialtjänstens och rättsväsendets insatser när det gäller unga lagöverträdare lämpligen borde samordnas. Arbetsgruppen kom fram till att vidare överväganden borde ske inom ramen för en parlamentariskt sammansatt utredning. Regeringen tillkallade i juni 1990 kommittén (Ju 1990:07) med uppdrag att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga. Enligt direktiven (dir. 1990:53) skall kommittén bl.a. undersöka om samarbetet mellan polisen och de sociala myndigheterna i det lokala brottsförebyggande arbetet kan förbättras. Kommittén skall då särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade. Kommittén skall också mer allmänt belysa det förebyggande arbetets roll och betydelse för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Kommitténs arbete skall vara avslutat före utgången av september 1992.
Som tidigare omnämnts har en kommitté tillsatts för en bred översyn av socialtjänstlagen.
När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen i rapporten Växa i välfärdsland att man återigen bör ta upp frågan om arbete utanför ordinarie tjänstetid. Socialtjänsten kritiseras i rapporten för bristande kunskaper om ungdomars förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning för att få bättre kunskaper är enligt socialstyrelsen att arbetet sker flexibelt och utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att utveckla fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda exempel", bör utarbetas, anser styrelsen (SoS-rapport 1990:3, s. 105).
Socialstyrelsen gav år 1983 ut Haschboken -- en faktaskrift om hasch, som vänder sig till tonårsföräldrar. I boken informeras bl.a. om tidiga symptom på missbruk hos ungdomar. Riksförbundet Hem och Skola och Föräldraföreningen Mot Narkotika har följt upp boken på det lokala planet.
Den förra regeringen beslutade den 26 oktober 1989 att inrätta en Aktionsgrupp mot narkotika med ställning av myndighet och med uppgift att intensifiera samhällets samlade insatser mot narkotika. Aktionsgruppen har bl.a. tagit initiativ till 27 regionala konferenser med politiker, administratörer och representanter för polisen, tullen, åklagarmyndigheten, skolorna, kriminalvården och andra som är engagerade i narkotikabekämpningen. Syftet med konferenserna har varit att analysera narkotikaläget i resp. region och diskutera hur det gemensamma arbetet mot narkotikabruket skulle kunna stärkas. Aktionsgruppen har också medverkat till att utveckla samarbetet mellan skola, socialtjänst, polis och kommunernas fritidsverksamhet när det gäller arbete med ungdomar som löper risk att hamna i kriminalitet och missbruk i 13 kommuner av olika storlek och i olika delar av landet.
Aktionsgruppens arbete avslutades den 30 juni 1991. I slutrapporten Vi ger oss aldrig redovisas gruppens olika aktiviteter och speglas det narkotikapolitiska läget i landet.
Tidigare behandling
Motioner om behoven av olika brottsförebyggande åtgärder, social jour och meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdom har behandlats flera gånger tidigare av utskottet, senast hösten 1990 i betänkande 1990/91:SoU7 (s. 24--27). Bl.a. behandlades en motion med samma lydelse som den nu aktuella So279 (fp). Utskottet betonade bl.a. vikten av att olika myndigheters och organisationers insatser på det brottsförebyggande området samordnades väl samt hänvisade till sin tidigare uppfattning om värdet av en väl utbyggd social jour. Beträffande den sistnämnda frågan hade utskottet tidigare förutsatt att även de kommuner, som saknade en utbyggd socialjour arbetade med målsättningen att företrädare för socialtjänsten skulle kunna nås även utanför den ordinarie arbetstiden. De då aktuella motionerna avstyrktes (res. fp och c).
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna So276 (c) yrkandena 1 och 2, So279 (fp) yrkandena 1 och 3, So319 (s), So336 (fp) yrkande 9 och So525 (fp) yrkande 5.
Öppenvårdsinsatser
Motionerna
I motion 1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om alternativa vårdformer till samhällsvård för problemfamiljer (yrkande 4), dels om s.k. behandlingsgrupper för barn och ungdomar med särskilda behov av stödåtgärder (yrkande 5). För familjer med stora problem krävs ett omfattande stöd från de sociala myndigheternas sida, anför motionärerna. Ett alternativ till samhällsvård är enligt motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med problemfamiljerna. Avsikten är att ta till vara föräldrarnas kunskap och engagemang. Motionärerna anser att sådan kontraktsvård bör utvecklas ytterligare. För det begränsade antal barn och undomar som behöver särskilda insatser av brottsförebyggande karaktär bör behandlingsgrupper inrättas. I en sådan grupp skall föräldrarna samt företrädare för skola, skolhälsovård, polis och eventuellt sjukvård och fritids ingå. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.)
I motion 1990/91:So287 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott på sätt som anges i motionen (yrkande 4). Motionärerna anser att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste kunna ingripa mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att narkotikamissbruket inte fortsätter. (Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju827.)
Bakgrund
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom. Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och att socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att försöka motverka uppkomsten av sociala problem. I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 501) uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas enligt den tidigare barnavårdslagen (1960:97) borde ersättas av andra stöd- och hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge, hette det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var beredande av vård utanför den unges eget hem.
I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att motverka tendenser till att i ökande utsträckning döma ungdomar till påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med anledning av denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356) innebar bl.a. ändringar i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna kunde besluta om att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. I propositionen (s. 25) berördes frågan om nämnden skulle kunna besluta om att den unge lämnar urinprov regelbundet och på så sätt styrker sin drogfrihet. Det var, enligt föredragandens mening, stor skillnad mellan att den unge samtycker till att visa sin drogfrihet genom att lämna urinprover och att han blir tvingad till det. Vidare anfördes att det fanns risk för att själva provtagningen kunde komma att bli alltför integritetskränkande. Mot den bakgrunden var föredraganden inte beredd att införa bestämmelser som gav nämnden möjlighet att ställa sådana krav på den unge.
Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag (SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 § får socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den som är under 20 år till följd av missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs inte kan ges den unge med samtycke av honom själv om han fyllt 15 år och, om han står under någons vårdnad, av vårdnadshavaren.
Den förra regeringen tillsatte som tidigare påpekats en kommitté för att göra en bred översyn av socialtjänstlagen.
Tidigare behandling
I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar, behandlades bl.a. en motion (m) med samma lydelse som den nu aktuella motion So287 (m). Utskottet uttalade bl.a. att genom en satsning på förebyggande arbete och metodutveckling minskar socialnämndernas behov av att använda tvång. De åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen hade långt innan barnavårdslagen upphörde att gälla kommit att sakna praktisk betydelse, uttalade utskottet vidare och ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga. De då aktuella motionerna avstyrktes med hänvisning härtill (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Hösten 1990 behandlade utskottet åter motioner som motsvarar de nu aktuella, bl.a. en motion (c) om nya vårdformer som alternativ till samhällsvård. Utskottet (1990/91:SoU7) avstyrkte motionerna med hänvisning till den pågående utredningen om de allmännas insatser vid brott av unga (betr. vissa öppenvårdsinsatser res. m, betr. alternativa vårdformer res. fp, c).
Som ovan nämnts beslutade den dåvarande regeringen förra året att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15 år, begår brott (dir. 1990:53). Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Enligt sina direktiv skall kommittén också kunna överväga olika reaktionsformer, exempelvis av det slag som man nyligen beslutat inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k. ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika aktiviteter.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör föregripa kommande åtgärder från regeringen i dessa frågor. Utskottet avstyrker därför motionerna So276 (c) yrkandena 4 och 5 och motion So287 (m) yrkande 4.
Ungdomsmottagningar
Motionerna
I motion 1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att den försämrade ekonomiska situationen i kommuner och landsting inte leder till att ungdomsmottagningarnas verksamhet äventyras (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till ungdomsmottagningarnas betydelse för det HIV-förebyggande arbetet.
I motion 1990/91:So428 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomsmottagningar (yrkande 3). Enligt motionärerna är dagens höga aborttal ett tecken på att samhällets abortförebyggande insatser är otillräckliga. Det är därför särskilt viktigt att ungdomsmottagningarna bevaras och får erforderliga resurser.
I motion 1990/91:So451 av Karin Falkmer m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av fler ungdomsmottagningar, även med organisationer och stiftelser som ansvariga (yrkande 3). Ungdomsmottagningarna är enligt motionärerna en mycket viktig resurs i det abortförebyggande arbetet. Även sådana mottagningar som startas och drivs av organisationer och stiftelser bör stödjas av det offentliga.
Bakgrund
Socialstyrelsen har utarbetat ett förslag till program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras mot bakgrund av utvecklingen (SoS-rapport 1990:39). I rapporten framhålls bl.a. ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases, sexuellt överförbara sjukdomar). Socialstyrelsen uttalar också en avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att nå specifika målgrupper.
För att få mer kunskap om hälso- och sjukvårdshuvudmännens arbete för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar men också i syfte att minska antalet aborter har Landstingsförbundet i samverkan med socialstyrelsen genomfört en enkät som besvarats av samtliga hälso- och sjukvårdshuvudmän. Enligt Landstingsförbundet fanns i januari 1989 totalt 117 ungdomsmottagningar och 11 var under uppbyggnad. Det enda län som saknade ungdomsmottagning var Kalmar län.
Socialstyrelsen har i sitt arbete med att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning, det s.k. REBUS-projektet, även behandlat ungdomsmottagningarna och framhållit att dessas verksamhet är viktig och bör stödjas.
Tidigare behandling
I samband med 1990/91 års budgetberedning behandlades ett motionsyrkande om statsbidrag till ungdomsmottagningar (betänkande 1989/90:SoU17 s. 72). I betänkandet framhöll utskottet vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i arbetet med att förebygga spridning av könssjukdomar och abort bland ungdomarna behövdes enligt utskottet samverkande insatser från samhällets olika organ. Utskottet delade motionärernas uppfattning att det är stora fördelar med särskilda ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och med ett arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras problem. Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom kravet på ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av de särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför den då aktuella motionen. Riksdagen följde utskottet (res. mp).
I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet utförligt motioner om abortförebyggande arbete och om bl.a. ungdomsmottagningar. Utskottet framhöll bl.a. att det abortförebyggande arbetet måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det abortförebyggande arbetet, uttalade utskottet. I likhet med motionärerna och socialstyrelsen i dess abortförebyggande program ville utskottet framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna hade enligt utskottet visat sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det fanns enligt utskottet anledning att även betona att arbetet med att förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det abortförebyggande arbetet. Utskottet ansåg det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med dess omfattande förslag till abortförebyggande insatser verkligen kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsatte att regeringen snabbt skulle pröva de förslag i handlingsprogrammet som förutsatte regeringens medverkan. Vad utskottet anfört gavs regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens åtgärder för att stimulera abortförebyggande arbete bör avvaktas. Motionerna 1990/91:So424 (c) yrkande 1, 1990/91:So428 (fp) yrkande 3 och 1990/91:So451 (m) yrkande 3 avstyrks därför.
Barns talerätt i sociala mål
Motionen
I motion 1990/91:So204 av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder för att lösa frågan om barns talerätt i sociala mål. Frågan har enligt motionären utretts i 14 år och bör snarast få en lösning.
Bakgrund
En liknande motion (s) behandlades av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. För en utförligare bakgrund hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg då i likhet med motionären att det kunde finnas skäl att överväga hur barnets ställning i mål och ärenden enligt LVU skulle kunna stärkas. Utskottet hänvisade till utredningen om barnets rätt och dess betänkande (SOU 1987:7) Om barn i vårdnadstvister. Utredningens förslag innebar bl.a. att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt i både sociala mål och mål om vårdnad och umgänge samt verkställighet. Utskottet ansåg att regeringens ställningstagande till utredningens förslag borde avvaktas och avstyrkte motionen.
I proposition 1990/91:8 Vårdnad och umgänge berördes inte frågan om barns talerätt. Lagutskottet ansåg vid riksdagsbehandlingen av propositionen hösten 1990 att det hade varit önskvärt om i propositionen hade redovisats vilken inställning regeringen har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av utredningen om barnens rätt (1990/91:LU13 s. 43).
Med anledning av flera motioner om talerätt för barn i vårdnads- och umgängesmål ansåg lagutskottet att det fanns anledning att överväga en ordning som medgav att barnets uppfattning i vårdnads- och umgängesmål kunde tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad gällande rätt erbjuder. Vidare borde barnens möjligheter att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser öka. Enligt lagutskottets mening var det emellertid inte givet att en talerätt för barnet med formell partställning i processen och tillgång till offentligt biträde och ombud var den enda tänkbara lösningen. Det kunde också finnas andra tänkbara sätt att ge barnet en starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och umgängestvister. Lagutskottet var emellertid inte berett att i betänkandet ta ställning till hur frågan närmare skulle lösas. Spörsmålet borde därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det borde ankomma på regeringen att bestämma formerna härför. Vad lagutskottet anfört gavs regeringen till känna.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att riksdagen inte bör föregripa regeringens kommande åtgärder i denna fråga. Motion So204 (s) avstyrks därför.
FN-konventionen om barnets rättigheter
Motionen
I motion 1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en rapport om vilka åtgärder som vidtagits för att sprida information om konventionen och om den prövning som gjorts för att få till stånd en bättre svensk överensstämmelse med konventionen (yrkande 8). Det gäller enligt motionärerna att förverkliga konventionens normer och det kan därvid bli aktuellt att se över reglerna om frihetsberövande och barnpornografi.
Bakgrund
I betänkandet 1989/90:SoU28 behandlades regeringens proposition 1989/90:107 Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. För en utförlig bakgrund hänvisas till detta betänkande. Konventionen ratificerades av Sverige den 29 juni 1990 och trädde i kraft den 2 september samma år. För att kontrollera efterlevnaden av konventionen har FN tillsatt en särskild kommitté.
Regeringen har beslutat att från allmänna arvsfonden anvisa 10 milj.kr. per år under en treårsperiod för att bl.a. ge frivilligorganisationerna möjlighet att sprida kunskap om barnkonventionen. Hitills i år har drygt 7 milj.kr. delats ut.
En interdepartemental arbetsgrupp med socialdepartementets expeditionschef som ordförande följer tillämpningen av barnkonventionen i Sverige. Sverige skall avge rapport till FN i september 1992.
Utskottets bedömning
Mot bakgrund av den här lämnade redovisningen anser utskottet inte att motion 1990/91:So632 (c) yrkande 8 påkallar någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks därför.
Barns miljö
Motionerna
I motion 1990/91:So308 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hälsorisker för barn i storstadsmiljö vid inandning av bilavgaser (yrkande 1). Barn i storstad är enligt motionärerna speciellt utsatta. Trafiken är den stora boven när det gäller de hälsorisker som barn utsätts för, och 90--95 % av de farliga ämnena i den luft som barn inandas kommer från bilavgaser.
I motion 1990/91:So474 av Eva Johansson m.fl. (s) hemställs om tillkännagivanden om åtgärder mot buller i barnens miljö (yrkande 1), om ytterligare forskning om bildskärmarnas inverkan på barnen och en samlad och lättbegriplig redovisning av de kunskaper som finns (yrkande 2), om en översyn om hur hygieniska gränsvärden skall sättas med avseende på barnen (yrkande 3) och om intensifierad forskning av hur gifter och andra stressmoment påverkar barnen (yrkande 4). I samband med utarbetandet av ett åtgärdsprogram mot buller enligt riksdagens tidigare begäran bör barnens situation studeras särskilt. I arbetet bör också ingå att studera möjligheterna till åtgärder mot det ständiga bakgrundsljud som påverkar främst barnens hörsel. Motionärerna påpekar vidare att barn tillbringar alltmer av sin tid framför TV-apparater och bildskärmar. Kunskaper om hur bildskärmarna påverkar barnen saknas. Hygieniska gränsvärden för olika slags gifter m.m. sätts i förhållande till vad den vuxne anses tåla. Motionärerna anser att en översyn behöver göras av hur gränsvärdena bör sättas med avseende på barnen. Slutligen efterlyser motionärerna mer forskning om hur växande människor tål stress från gifter m.m., så att framtida beslut som rör barnen kan fattas på säkrare grunder än i dag.
Bakgrund
Besvär till följd av bilavgaser har undersökts av Bilavgaskommittén och statens miljömedicinska laboratorium (1983). I denna undersökning har befolkningen i Stockholm, Västerås och Umeå angett höga besvärsfrekvenser (46--61 %) till följd av bilavgaser. Andelen mycket besvärade i normalpopulationen varierade mellan 6 och 15 %. Högsta besvärsfrekvensen erhölls vid gator med stora trafikflöden. Utvärderingen gav ett kraftigt stöd för hypotesen att det föreligger ett orsakssamband mellan exponeringen för bilavgaser och besvären. Resultatet av besvärsundersökningen talar också för att betydande grupper av känsliga personer besväras väsentligt mer än genomsnittsmänniskan. (Allergiutredningens betänkande SOU 1989:76 s. 220--221.)
Genom åtgärder vid förbränningsanläggningar och framför allt införandet av katalytisk avgasrening på personbilar fr.o.m. 1989 års modeller och andra åtgärder förväntas utsläppet av kväveoxider minska med ca 20--30% under perioden 1980--1995. I tätorter är i dag trafiken den dominerande luftföroreningskällan, anför allergiutredningen. Trots skärpta krav på utsläpp från personbilar och lastbilar och bussar förväntas bilavgasproblem kvarstå i storstadsområdena. Vilka problem som kommer att finnas kvar till år 2000 beror på vilken trafikökning som kan förväntas. I storstadområdena var trafikökningen 10 % under 1986 och 1987. Enligt allergiutredningen äter trafikökningen därmed upp vinsten med den katalytiska avgasreningen.
Bl.a. från naturvårdsverket har framhållits att avgasproblemet kan minskas genom en bättre trafik- och samhällsplanering (SOU 1989:76 s. 223).
Barnmiljörådet gjorde år 1986 en enkät hos olika myndigheter om hälsorisker och andra konsekvenser för barn som sitter framför bildskärmar. En fråga som myndigheterna skulle besvara var om riskerna för barn och ungdomar vid dataanvändning var större än för vuxna. Bl.a. arbetarskyddsstyrelsen och statens miljömedicinska laboratorium svarade nej på den frågan.
Folkhälsogruppen har i sin rapport nr 8 Hela folkets hälsa bl.a. behandlat folkhälsa ur ett barn- och ungdomsperspektiv. Enligt folkhälsogruppen motiverar barns större känslighet än vuxnas att gränsvärdesättningen för tillåtna ämnen i miljön och olika produkter utgår från barn i större utsträckning än vad som i dag är fallet (rapporten s. 113).
Ett hygieniskt gränsvärde anger en högsta koncentration av en luftförorening som är godtagbar i luften på en arbetsplats. I arbetsmiljöförordningen (1977:1166) anges att arbetarskyddsstyrelsen har rätt att meddela gränsvärden för kontroll och planering av arbetsmiljön. Gränsvärdet skall gälla även för långvarigt arbete och också för grupper av arbetstagare som kan vara särskilt känsliga.
Regeringen uppdrog i juli 1989 åt arbetarskyddsstyrelsen att genomföra en utvärdering av åtgärder inom bullerområdet. Uppdraget redovisades till arbetsmarknadsdepartementet i augusti 1989 och redovisas i Arbetsmiljökommissionens betänkande, SOU 1990:49 bil. 2.
Frågan om buller i bl.a. barns miljö har behandlats på ett nordiskt seminarium "När är ett hus sunt" med deltagare från bl.a. Karolinska institutet, Institutet för miljömedicin och statens råd för byggforskning. I en rapport från seminariet, publicerad hösten 1991, föreslås normer och riktlinjer för bakgrundsbuller, för enstaka bullerhändelser och för efterklangstider i skolor och barnstugor. En sänkning av nu gällande decibeltal och efterklangstider rekommenderas. Vaksamhet skall enligt rapporten riktas mot valet av vägg- och golvbeläggningar, stolar, bord m.m. i skolor för att minimera plötsliga och oväntade ljud.
Enligt allergiutredningen är tobaksröken den viktigaste källan till luftföroreningar i byggnader där rökning förekommer. Det finns enligt utredningen ett tydligt samband mellan överkänslighetsbesvär och rökning, liksom man kan se ett samband mellan rökning och allergiutveckling. Barn är särskilt utsatta, eftersom de oftast saknar möjlighet att själva påverka situationen då vuxna röker i deras omgivning, (SOU 1989:76 s. 129). Allergiutredningen har föreslagit en lagstadgad skyldighet att ordna rökfria offentliga lokaler, transportmedel samt arbetslokaler. Allergiutredningen har i sitt utredningsarbete också påvisat att luftkvaliteten inomhus på många håll i bostäder, barnomsorgslokaler, skolor och kontor inte uppnår acceptabel standard.
I betänkandet pekar man på att utvecklingen på bygg- och materialsidan de senaste decennierna har lett till helt nya material och problem med kemikalieavgivning. Ny byggteknik och nya byggnadsmetoder har inneburit fukt och mögelskador. Energisparandet har lett till täta hus och kvalstertillväxt. I kontorslokaler och liknande har återluft och heltäckande textilmattor varit vanligt förekommande. Städningen har försämrats. Detta i kombination med dåligt fungerande ventilation och låg luftväxling har resulterat i en ur hygienisk synpunkt undermålig inomhusluft. Detta gäller i synnerhet barnens miljöer men också bostäder och kontor.
Brister i barns miljö tillmäts i allergiutredningens betänkande stor betydelse för allergiutvecklingen, dels på grund av den höga allergi-/överkänslighetsfrekvensen bland barn (vart tredje skolbarn), dels på grund av de uppenbara bristerna i barnens miljöer men också med utgångspunkt från kunskap om barns känsliga immunsystem.
Från landets största arbetsplats, skolan, med 1,3 miljoner elever och ca 200 000 anställda har det kommit många larmrapporter de senaste åren om att elever vistas i hälsovådliga lokaler. Larmen avser mögel, fukt i golv, väggar och tak och eftersatt underhåll, men framför allt dålig eller obefintlig ventilation och bristande städning. Från skolhälsovården framhålls att detta medför problem för allergiska barn i skolan (betänkandet s. 145--152).
Utskottets bedömning
Som framgått av den här lämnade redovisningen har flertalet av de frågor om barns miljö som tas upp i de nu aktuella motionerna varit föremål för utredning i olika sammanhang. Utskottet anser mot bakgrund härav att det inte behövs något initiativ av riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So308 (mp) yrkande 1 och 1990/91:So474 (s) yrkandena 1--4. Motionerna avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förebyggande barn och ungdomsvård att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena 8, 9 och 12, 1990/91:So226 yrkande 2, 1990/91:So425, 1990/91:So466, 1990/91:So631 yrkande 4 och 1990/91:So632 yrkande7,
2. beträffande behovet av utbildningsinsatser att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 3 och 1990/91:So237 yrkande 2,
3. beträffande Minimal Brain Dysfunction att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 3 och 1990/91:So493,
4. beträffande barnolycksfall att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So327,
5. beträffande sexuella övergrepp mot barn m.m. att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 11, 1990/91:So225, 1990/91:So226 yrkande 4, 1990/91:So250, 1990/91:So311 yrkande 2,
6. beträffande barnombudsman att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 1, 1990/91:So247, 1990/91:So311 yrkande 1, 1990/91:So337 och 1990/91:So622 yrkande 4,
7. beträffande familjerådgivning att riksdagen avslår motion 1990/91:So622 yrkande 2,
8. beträffande barn och ungdomspsykiatrin att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So222 yrkande 7, 1990/91:So333 yrkande 1 och 1990/91:So440,
9. beträffande psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter att riksdagen avslår motion 1990/91:So515,
10. beträffande vårdnadsöverflyttningar att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkandena 5 och 6,
11. beträffande behovet av dokumentation att riksdagen avslår motion 1990/91:So222 yrkande 4,
12. beträffande brottsförebyggande insatser att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 1 och 2, 1990/91:So279 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So319, 1990/91:So336 yrkande 9 och 1990/91:So525 yrkande 5,
13. beträffande öppenvårdsinsatser att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So276 yrkandena 4 och 5 och 1990/91:So287 yrkande 4,
14. beträffande ungdomsmottagningar att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So424 yrkande 1, 1990/91:So428 yrkande 3 och 1990/91:So451 yrkande 3,
15. beträffande barns talerätt i sociala mål att riksdagen avslår motion 1990/91:So204,
16. beträffande FN-konventionen om barnets rättigheter att riksdagen avslår motion 1990/91:So632 yrkande 8,
17. beträffande barns miljö att riksdagen avslår motion 1990/91:So308 yrkande 1 och 1990/91:So474.
Stockholm den 5 november 1991 På socialutskottets vägnar Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s) och Chatrine Pålsson (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1 Motionerna1 Utskottet6 Förebyggande barn- och ungdomsvård6 Behovet av utbildningsinsatser10 Minimal Brain Dysfunction (MBD)12 Barnolycksfall13 Sexuella övergrepp mot barn m.m.16 Barnombudsman20 Familjerådgivning21 Barn- och ungdomspsykiatrin22 Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter25 Vårdnadsöverflyttningar26 Behovet av dokumentation29 Olika brottsförebyggande insatser31 Öppenvårdsinsatser34 Ungdomsmottagningar37 Barns talerätt i sociala mål39 FN-konventionen om barnets rättigheter40 Barns miljö40 Hemställan43