Barn och ungdom
Betänkande 1990/91:SoU7
Socialutskottets betänkande
1990/91:SOU07
Barn och ungdom
Innehåll
1990/91
SoU7
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet ett knappt sextiotal motionsyrkanden, som väckts under den allmänna motionstiden 1990 och som rör olika frågor om barn och ungdom. Bl.a. behandlas frågor om sexuella övergrepp mot barn, förebyggande barn- och ungdomsvård, särskilda insatser för flykting- och invandrarbarn samt olika brottsförebyggande åtgärder. I betänkandet behandlas också motioner som rör vården av ungdomar vid hemmen för särskilt noggrann tillsyn (de särskilda ungdomshemmen).
Med anledning av motioner (fp och c) om problem och brister när det gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen erinrar utskottet om sitt tidigare tillkännagivande i frågan. Utskottet vidhåller denna inställning och uttalar att åtgärder behövs för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade, platser vid särskilda ungdomshem så att även de svårt störda ungdomar som i dag lämnas utan vård och behandling skall få den vård som de behöver. Vad utskottet anfört om dessa hem föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Vidare föreslår utskottet, med anledning av ett antal motioner (fp, c och mp), att riksdagen ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en utvärdering och ett åtgärdsprogram när det gäller socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor. Utskottets s-ledamöter reserverar sig och hänvisar till det arbete som för närvarande pågår på området.
Med anledning av två motioner (s och vpk) konstaterar ett enhälligt utskott att familjerådgivningen är viktig och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur verksamheten skall tryggas. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats ett tjugotal reservationer.
Motionerna
1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.
1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.
1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att män engagerar sig för ungdomar, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till samhällsvård av barn med problem, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdom, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om statens ansvar för samordning över landstingsgränserna av § 12-hemmen, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ till § 12-hemmen, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av utbildningen av personal för § 12-hemmen, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd för barn som utsatts för sexuella övergrepp. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.
1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny LVU-lag i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hur organisationen för omhändertagande av unga skall vara utformad, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om andra lämpliga åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.
1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en tryggad och samordnad familjerådgivningsverksamhet.
1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av försöksverksamhet för barn med sociala störningar.
1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem på sätt som anges i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på sätt som anges i motionen, 4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård- och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i hemmet, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott på sätt som anges i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju814.
1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna.
1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser för att bekämpa ungdomsvåldet.
1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i enlighet med vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf636.
1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om statligt huvudmannaskap för § 12-hem på sätt som anges i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på sätt som anges i motionen, 4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård- eller hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i hemmet, 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott på sätt som anges i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju820.
1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten.
1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnombud, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn.
1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnens situation. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.
1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om professionell hjälp och psykologisk behandling när någon omyndig engagerat sig i sekter.
1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utredning avseende resurser för professionell psykologisk behandling vid engagemang i s.k. sekter.
1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en motor för denna verksamhet i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande funktion, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje landsting för förebyggande psykosocialt arbete, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet, 5. att riksdagen beslutar att BVC typ I återinförs i tätorter.
1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och skola bör få utbildning om MBD, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inrättande av ett träningscenter för barn med handikapp.
1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om registrering och uppföljning av kroppsskador, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dokumentation av skador i fall av misstänkt barnmisshandel, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av utbildning av personal angående skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp och misshandel av barn och kvinnor, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en samarbetsmodell för handläggning av mål och ärenden av sexuella övergrepp mot barn, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom socialtjänsten och familjehemmen, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av liknande krav på dokumentation som LVU, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar, 9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård och boende, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om differentierat vårdutbud i hem för särskild tillsyn, s.k. § 12-hem, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller ansvar och samarbetsrutiner, 14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde, 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionala specialistteam.
1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen beslutar att en statlig barnombudsmannatjänst inrättas och att varje kommun bör ha en motsvarande tjänst på hel- eller halvtid (delvis).
Utskottet
Inledning
I betänkandet har utskottet samlat ett stort antal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i år om barn och ungdom. Flera frågor om barn och ungdom har dock utskottet redan tidigare i år behandlat. Vissa motionsyrkanden motsvaras av yrkanden som utskottet i januari i år behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15. I det betänkandet behandlades regeringens proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar, om bl.a. en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Frågor om inriktningen av socialpolitiken i stort, liksom samtliga anslagsyrkanden från den allmänna motionstiden avseende innevarande budgetår, har behandlats av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU17. I det sammanhanget tog utskottet bl.a. ställning till en rad motioner om inrättande av en statlig barnombudsmannatjänst. Betänkandet behandlades av riksdagen i början av april.
I betänkandet 1989/90:SoU28 våren 1990 behandlade utskottet, med anledning av proposition 1989/90:107, Godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter, flera övergripande frågor om barnens ställning i samhället. Motioner om barnbidrag behandlades av utskottet i samband med en proposition om höjning av de allmänna barnbidragen (1989/90:SoU27). Ett stort antal motioner, som också väckts under den allmänna motionstiden i år och som berör barnet och familjen, framför allt barnomsorgsfrågor, har nyligen behandlats i ett familjepolitiskt betänkande (1990/91:SoU2). Vissa enstaka motionsyrkanden, som rör barnet och sjukvården, behandlades i utskottets betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor (1990/91:SoU4).
Sedan 1988 har socialstyrelsen haft regeringens uppdrag att utvärdera socialtjänstens insatser för utsatta barn och ungdomar. Socialstyrelsen har nu slutredovisat sitt uppdrag genom ett antal rapporter, som berör barns och ungdomars levnadsförhållanden. Utredningens arbetsnamn har varit REBUS-projektet. Huvuddelen av uppdraget har redovisats i rapporten Växa i välfärdsland (SoS-rapport 1990:3). De frågor som rör barn och ungdomar, som omhändertagits av samhället, har presenterats i rapporten Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Ytterligare en del av uppdraget har tidigare redovisats genom rapporten Familjerådgivning, Samarbetssamtal (SoS-rapport 1989:10).
Socialstyrelsen har för avsikt att använda dessa rapporter som bas för olika utbildningsinsatser inom socialtjänsten. Vissa delar av materialet bereds i socialdepartementet.
Barnolycksfall
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs om tillkännagivanden om registrering och uppföljning av kroppsskador (yrkande 1) och om skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Motionärerna anför att en förutsättning för att bl.a. olyckor skall kunna förebyggas är att det finns ett enhetligt system för registrering, rapportering och uppföljning av olyckor. Det är viktigt, menar motionärerna, att statistiken utformas så att den fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste rutiner för uppföljning av skador utarbetas, så att förebyggande åtgärder vidtas. Enligt motionärerna finns det i dag en öppenhet och beredskap för åtgärder mot olycksfall, som gör att man med relativt enkla medel bör kunna bygga upp en effektiv skyddsorganisation. Organisationen för elevskyddsombud bör byggas ut så att den blir heltäckande. För mindre barn bör föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar motionärerna.
Tidigare behandling m.m.
År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ till en central registrering av sådana skadefall hos befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.
En världskonferens om olycksfallsepidemiologi och skadeprevention, i vilken socialstyrelsen var medarrangör, ägde rum i Sverige förra hösten. I flera sidokonferenser behandlades frågor om barnolycksfall.
Frågan om rapportering och registrering av skador på grund av olycksfall behandlades utförligt i utskottets betänkande SoU 1986/87:2 om barnsäkerhet med anledning av en motion om sådan rapportering och registrering. För en fullständig bakgrund hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg i likhet med motionärerna att det var angeläget att ett väl utbyggt och enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom till stånd, eftersom detta är ett väsentligt led i utvecklingen av det skadeförebyggande arbetet. Utskottet uttalade att motionen fick anses vara tillgodosedd genom att regeringen gett socialstyrelsen det tidigare nämnda uppdraget, och motionen påkallade därför inte någon åtgärd av riksdagen.
Våren 1989 behandlade utskottet, i betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 5 f.), ett motionsyrkande (fp), som motsvarar det nu aktuella yrkande 1. Utskottet hade erfarit att olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen då varit verksam i drygt ett år och påbörjat verksamheten med olycksfallsregistrering. Det angavs att landstingen har ansvaret för registrering, analys och utvärdering av datamaterialet samt initierandet av lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på det lokala olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig för utveckling av registreringssystemet, utveckling av metoder samt utvärdering av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för styrelsen är att följa utvecklingen av olycksfallsskador, analysera orsakerna till dessa och sprida information om olycksfallsskador i landet. I detta syfte har man utarbetat ett klassifikationssystem. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det var angeläget att ett väl utbyggt och enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom till stånd, och det var därför, enligt utskottets mening, tillfredsställande att socialstyrelsen tagit initiativ till en central registrering av olycksfall. Utskottet ansåg motionen i den aktuella delen tillgodosedd och avstyrkte motionen (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Enligt socialstyrelsen är huvudsyftet med det klassifikationssystem som har utarbetats att dess användning skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell nivå. Som ett komplement till klassificeringen av olycksfallsskador har en handbok för olycksfallsregistrering utarbetats. Utskottet har erfarit att den registrering som för närvarande äger rum i de olika landstingen omfattar ca 20 % av befolkningen. Tendensen har dock varit att landstingens verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat något under den senaste tiden på grund av resursbrist. Registrering av barnolycksfall har prioriterats. Arbetet vid socialstyrelsens olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register över olycksfall pågår alltjämt. En viktig förutsättning för ett sådant register är dock landstingens medverkan vid en registrering på lokal nivå.
Även yrkanden som motsvarar det nu aktuella yrkande 2 har tidigare behandlats av utskottet. I betänkandet SoU 1986/87:2 hänvisade utskottet till att det i propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181) bl.a. understrukits att det skadeförebyggande arbetet kräver ett direkt engagemang av medborgarna, folkrörelser och ansvariga samhällsorgan för att bli framgångsrikt. Utskottet erinrade om att regeringen gett socialstyrelsen i uppdrag att även utreda miljö- och hälsoskyddsnämndens skadeförebyggande verksamhet. I uppdraget låg också att belysa möjligheterna att utveckla en aktiv medborgarmedverkan. Utskottet förutsatte att socialstyrelsen därvid skulle komma att ta till vara bl.a. de erfarenheter som vunnits i de olika projekt där föräldrar och andra frivilliga engagerats som barnmiljöombud. Mot bakgrund av den sålunda inledda utredningen var utskottet inte berett att ta ställning till de närmare formerna för bekämpande av barnolycksfall.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 5) vidhöll utskottet uppfattningen att riksdagen borde avvakta resultatet av socialstyrelsens utredning om miljö- och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet innan något initiativ i frågan övervägdes. Utskottet avstyrkte en motion (fp) i ämnet och riksdagen följde utskottet (res. fp).
Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer resultatet av styrelsens utredning att redovisas senare under hösten.
Utskottets bedömning
En viktig uppgift för samhället är att så långt som möjligt begränsa antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och ungdomar. För att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt att ha kunskap om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan erhållas genom att olycksfallsskadorna registreras. Utskottet ser därför liksom tidigare positivt på det arbete som pågår i syfte att få till stånd ett enhetligt system för registrering av dessa skador. Enligt utskottets mening är det av största betydelse att verksamheten med registrering av olycksfall byggs ut och sprids till alla landsting. Vidare bör en central registrering av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet förutsätter dock att socialstyrelsen även fortsättningsvis aktivt medverkar till att påskynda en fortsatt utbyggnad av olycksfallsregistreringen. Utskottet avstyrker därför motion So625 (fp) yrkande 1.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att riksdagen bör avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö- och hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan utskottet överväger något initiativ i frågan om barnskyddsombud. Motion So625 (fp) yrkande 2 avstyrks.
Förebyggande barn- och ungdomsvård
Motionerna
I motion 1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen beslutar att H-byrån på socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en motor för verksamheten i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande funktion (yrkande 1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje landsting för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 2), dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 3) och dels om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet (yrkande 4). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att BVC typ I återinförs i tätorter (yrkande 5). Motionärerna anför att vi under de senaste decennierna för varje år fått allt större problem med stegrade kostnader för sjukvård och socialvård. Dessa kostnader har nått sådana dimensioner att de hotar att spräcka förutsättningarna för hela välfärdssamhället. Vi har enligt motionärerna fått en helt ny klass av socialt nedtrampade människor, som utgör 10--15 % av befolkningen. Barnen är värst utsatta, och när det gäller barn och ungdomar måste enligt motionärerna den onda cirkeln brytas och stora resurser sättas in. Det krävs intresse och engagemang för att arbeta socialt förebyggande bland barn och ungdomar i alla åldrar. Motionärerna tar upp frågor om arbetet på barnavårdscentraler, inom barnomsorgen och skolan m.m.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde (yrkande 14) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om regionala specialistteam (yrkande 15). En rad åtgärder på skilda områden skulle enligt motionärerna stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett åtgärdsprogram bör innehålla förslag till åtgärder för att utveckla kompetensen och höja socialsekreteraryrkets status. Det handlar, förutom om lönesättning, om metodutveckling, arbetsorganisation, politiskt förankrade målinriktade program och formaliserade modeller för samverkan. Vidare hänvisar motionärerna till de regionala specialistteam som finns när det gäller handläggning av ärenden om sexuella övergrepp på barn och anser att specialistteam över kommungränserna, som är inriktade även på andra problemgrupper, bör inrättas.
Bakgrund
Socialstyrelsens folkhälsoenhet följer hälsoutvecklingen i Sverige och ger underlag till hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande insatser. En samlad beskrivning och analys av hälsoutvecklingen för olika befolkningsgrupper, förändringar i levnadsvanor och miljöfaktorer av betydelse för hälsan m.m. redovisas vart tredje år i en folkhälsorapport. Enheten svarar också för de nationella hälsoregistren och för stöd och samordning i statistikfrågor inom socialstyrelsen. Enheten arbetar med hälsopolitiska underlag och program. Verksamheten bedrivs genom allmänna råd och annan vägledande information, uppföljning och utvärdering, analyser av samhälls- och miljöförhållanden, sammanställning av fakta, metodutveckling m.m.
Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken gäller själva innehållet i verksamheten, men den gäller också betydande brister i planering, uppföljning och utvärdering av insatserna. Erfarenheter och kunskaper om barn och ungdom måste i högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt måste enligt styrelsen läggas på utsatta grupper. Det sociala arvet är fortfarande en realitet, framgår det. Det sägs vidare att vi kan komma att gå in i det två tredjedelssamhälle som utvecklats i andra länder, med en grupp (1/3) som kommer alltmer på efterkälken. Socialstyrelsen bedömer att det nu handlar om att ta ett andra steg för att förverkliga de goda mål som gäller för verksamheten enligt lagstiftningen. För att uppnå målen krävs emellertid betydande insatser på en rad områden där socialtjänsten i alla delar måste bringas att med stor målmedvetenhet verka för att förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper. Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av socialtjänstens insatser för barn och ungdom, anförs det.
I rapporten behandlas bl.a. frågor om barns hälsa, förebyggande barn- och ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k. barnperspektivet. Metoder för utveckling av barn- resp. ungdomsperspektivet behöver enligt socialstyrelsen utvecklas. Olika former av samverkansmodeller, t.ex. regionala specialistteam, kan medverka till kunskapsuppbyggnad och metodutveckling.
Rapporten övervägs för närvarande i regeringskansliet.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So482 behandlades av utskottet förra hösten i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10 f.). Yttranden över motionen hade inkommit från Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund och Svensk Förening för allmänmedicin, som är en sektion inom Svenska läkaresällskapet. Landstingsförbundet konstaterade bl.a. att motionärernas och förbundets intentioner avseende behovet av förebyggande insatser för barn och ungdom stämmer väl överens. I landstingens uppgifter ingår att inom ramen för sin verksamhet bedriva hälsovård och att i samverkan med organisationer och myndigheter på bred front förebygga ohälsa och skador. Detta arbete pågår kontinuerligt och omfattar också åtgärder som motionärerna behandlar i sin motion, angavs det. Svenska läkaresällskapet stödde motionärernas förslag att specialkompetensen återuppbyggs inom social barn- och ungdomsvård. Sveriges läkarförbund delade motionärernas uppfattning att socialstyrelsen bör ges resurser så att den både kan ha en aktiv roll i dessa frågor och utöva tillsyn över verksamheten. Man ansåg det dock tveksamt om nya ledningsgrupper i kommun och landsting bör inrättas för verksamhet som barnhälsovård resp. socialtjänst i dag ansvarar för. Det syntes enligt förbundet bättre att i stället ge dessa organisationer resurser att klara sin verksamhet enligt direktiv och förslag från socialstyrelsen. Motionärernas förslag att BVC typ I återinförs i tätorterna ansågs vara ett sätt att återfå resurser och bibehålla kompetens inom verksamheten.
För en mer utförlig redovisning hänvisas till nämnda betänkande. Frågor om barnhälsovården behandlades också utförligt i betänkandet.
Utskottet framhöll vikten av att barnens och ungdomarnas situation i dagens samhälle uppmärksammas och diskuteras. Särskilt gäller detta i fråga om de socialt mest utsatta barnen och ungdomarna, uttalade utskottet. Samverkande insatser fordras för att nå ett gott resultat. Det är av stor vikt att tillräckliga resurser ställs till förfogande för det förebyggande barn- och ungdomsarbetet och att dessa insatser samordnas, hette det vidare. Utskottet hänvisade till socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och ungdom och till Folkhälsogruppens arbete. Vidare hänvisades till en särskild utredning (dir. 1989:48) som skall behandla ungdomars villkor på 1990-talet (Ungdomsutredningen, C 1989:06). Utskottet anförde slutligen att samarbetet mellan olika huvudmän är av stor betydelse för det förebyggande barn- och ungdomsarbetet. Utskottet ansåg att det utredningsarbete som pågick borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder som behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen att barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes (res. mp).
Utskottets bedömning
Förra hösten redovisade utskottet sin inställning till de frågor som aktualiseras i motion So482. Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor. Socialstyrelsen har slutredovisat sitt uppdrag att utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande utsatta barn och ungdomar. Styrelsen har därvid angett att den aktivt skall ta del i arbetet med att förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden och bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av socialtjänstens insatser för barn och ungdom. Med hänvisning till det arbete som för närvarande bedrivs på området avstyrker utskottet motion So482 (mp) yrkandena 1--5.
Utskottet anser att de frågor som tas upp i motion So625 är angelägna. Frågorna har dock redan uppmärksammats av socialstyrelsen i rapporten Växa i välfärdsland. Rapporten övervägs för närvarande i regeringskansliet. Något initiativ från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker sålunda motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.
Minimal Brain Dysfunction (MBD)
Motionen
I motion 1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp) hemställs om tillkännagivanden dels om att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola bör få utbildning om MBD (yrkande 1), dels om inrättande av ett träningscenter för barn med handikapp (yrkande 2). Det är enligt motionärerna angeläget att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola får utbildning om handikapp och om barn som har MBD. Vidare måste kraven på olika behandlingsformer observeras. Det kan gälla alternativa former av pedagogik, extra insatser avseende musik, drama, dans, gymnastik och social träning. Motionärerna anser att ett träningscenter för barn med handikapp som MBD och för andra rörelsehindrade barn bör inrättas. Centret skall också fungera som stöd för föräldrarna under barnens uppväxt och ge kunskap i de fall kompetens hos andra instanser saknas.
Tidigare behandling
Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 29 f.) utförligt en motion om MBD av samma motionärer. En beskrivning av sjukdomsbegreppet MBD återfinns i betänkandet. Utskottet hade inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska läkaresällskapet. Enligt socialstyrelsens uppfattning är det viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola får utbildning om olika handikapp och då framför allt om barn med MBD. Kunskap om barn med MBD skall tas med i utbildningsplanerna för alla yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i närmare kontakt med människor med handikapp. Särskilt viktig anser man informationen till förskollärare, lärare samt skol- och barnavårdspersonal vara. Styrelsen anförde att man är medveten om behovet av information om MBD samt att en bok om barn med MBD i serien Arbeta i barnomsorgen planeras. Landstingsförbundet ansåg bl.a. att det är angeläget att de kunskaper om MBD som finns, och som successivt tillkommer, ges spridning inom förskola, skola, habiliteringsorganisation och annan barninriktad verksamhet. MBD-barn kan också få hjälp på barn- och ungdomspsykiatriska kliniker/mottagningar och på så sätt kan såväl de direkta insatserna för barnen som informationen och stödet till föräldrarna utvecklas, anfördes det. Svenska läkaresällskapet anser att det finns ett behov av ett brett spektrum av åtgärder. Barnmedicinska, barnpsykiatriska och barnhabiliteringsmottagningar bör enligt läkaresällskapet ta hand om de lätta fallen av MBD när det gäller diagnostik, behandlingsplanering och uppföljning. Resurserna finns delvis, men utbildningsbehovet anses mycket stort. Svåra fall av MBD remitteras i allmänhet till barnhabiliteringen. Resurserna där räcker dock enligt läkaresällskapet inte för adekvat omhändertagande. Det framhålls att det behövs förbättrade resurser inom såväl barnhälsovården som barnsjukvården, habiliteringen, barnpsykiatrin och skolan. Läkaresällskapet anser att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen inom de närmaste åren bör utarbeta riktlinjer och rekommendationer för screeningverksamhet inom barn- och hälsovård när det gäller MBD.
Utskottet delade uppfattningen i motionen att anhöriga till barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola och hälso- och sjukvård bör få information och utbildning om MBD. Information om barn med MBD bör också tas med i utbildningen för de yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i närmare kontakt med människor med detta handikapp. Som framhållits av socialstyrelsen i remissyttrandet är det inte möjligt att ange vilka insatser som kan krävas för barn med MBD inom t.ex. barnomsorg och skola, anförde utskottet. Behovet av råd och stöd varierar mycket mellan olika barn med MBD, och det är nödvändigt att anpassa insatserna till det enskilda fallet. MBD har fått ökad uppmärksamhet under senare tid, uttalade utskottet vidare. Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de berörda myndigheterna är väl medvetna om behovet av information och utbildning och ansåg det sålunda obehövligt med något uttalande från riksdagens sida i den delen. Motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att all personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp och om dessa barns särskilda behov. Det är också mycket vikigt att olika personalgrupper samverkar, när det gäller insatserna för dessa barn. De olika personalkategorierna kan på så sätt ta del och lära av varandras kunskaper och erfarenheter. Liksom tidigare utgår utskottet från att berörda myndigheter är medvetna om behovet av insatser på området. Utskottet anser därför inte att riksdagen har anledning att vidta några sådana åtgärder som avses i motion So542 (fp) yrkande 1. Motionsyrkandet avstyrks således.
Utskottet anser inte att yrkande 2 i motion So542 (fp) bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
Sexuella övergrepp mot barn m.m.
Motionerna
Flera motioner behandlar frågan om behov av åtgärder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn och för att förbättra handläggningen av sådana ärenden.
I motion 1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn. Motionärerna anmärker att det knappast finns något område där det är mer angeläget att omedelbart ingripa, än då äldre människor med inflytande över små barn barbariskt utnyttjar dem sexuellt. Det behövs information i förebyggande syfte, och dessutom måste åtgärdsmodeller byggas upp, anförs det.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas ett tillkännagivande om stöd för barn som utsatts för sexuella övergrepp (yrkande 13). Olika undersökningar pekar på att upp till vart tionde barn kan ha utsatts för incest, anförs det i motionen. Förutom åtgärdsprogram behövs forskning på en rad områden, bl.a. när det gäller vilka som är gärningsmän, vilken form av behandling/påföljd som ger bäst resultat samt trovärdigheten av barns vittnesutsagor. Det planerade projektet vid BRÅ, Brott mot barn, bör enligt motionärerna komma i gång snarast. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder (båda c) hemställs om tillkännagivanden beträffande vad som anförts i motionen dels om barnombud (yrkande 1), dels om bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) (yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att barn, som utsatts för sexuella övergrepp från en vuxen i familjen, har stort behov av hjälp och stöd. I förebyggande syfte och för att skydda utsatta barn bör det finnas barnombud i kommunerna, och socialtjänsten bör ha ansvar för att inrätta sådana tjänster. Barnombudet skall ha till uppgift att ta till vara barnens rättigheter i varje utredning och i övrigt se till barnens bästa och värna barnens intressen. Motionärerna framhåller vidare att RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom jourverksamhet arbetar för att stödja och hjälpa offer för sexualbrott, borde ha möjlighet att få bidrag från socialstyrelsen för sin verksamhet.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas tillkännagivanden dels om dokumentation av skador i fall av misstänkt barnmisshandel (yrkande 3), dels om åtgärder för att tillgodose behovet av utbildning av personal angående skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp och misshandel av barn och kvinnor (yrkande 4) och dels om en samarbetsmodell för handläggning av mål och ärenden om sexuella övergrepp mot barn (yrkande 5). Alla skador skall enligt motionärerna dokumenteras noggrant, så att ett utförligt underlag finns tillgängligt, när ett eventuellt rättsintyg skall utfärdas. Motionärerna påpekar vidare att riktlinjer för handläggning av ärenden, där barn misstänks ha blivit utsatta för misshandel, redan finns, men att det behövs förnyad information och utbildning. Det är enligt motionärerna mycket angeläget att sexuella övrgrepp mot barn kommer till myndigheternas kännedom, så att erforderliga åtgärder kan vidtas. Socialförvaltningarna måste därför åläggas anmälningsskyldighet till polismyndigheten vid dessa brott. Det är vidare nödvändigt med en samordning av rättsväsende, socialförvaltning och aktuella vårdinstanser. En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst kunna garantera en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som rättsliga åtgärder. Det arbete som för närvarande bedrivs vid BRÅ bör, enligt motionärernas mening, påskyndas.
Frågan om kommunala barnombudsmän tas även upp i motion 1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp), vari yrkas att riksdagen beslutar att varje kommun bör ha en barnombudsmannatjänst på hel- eller halvtid (delvis).
Bakgrund
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas bl.a. socialstyrelsens tidigare engagemang när det gäller frågor om våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för samarbete mellan myndigheter -- bl.a. den s.k. Eskilstunamodellen -- redovisas likaså. För en mer utförlig bakgrund hänvisas till denna genomgång.
En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med företrädare för berörda myndigheter m.fl. utreder för närvarande sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppen, som utsågs 1985, skulle följa de insatser som görs för att komma till rätta med övergreppen och utarbeta förslag om hur personal inom främst socialtjänst, sjukvård och rättsväsende skall kunna förbättra och effektivisera sina insatser. Gruppen behandlar frågan om den information som behöver ges till vissa yrkesgrupper för att dessa skall kunna upptäcka sexuella övergrepp, om hur dessa problem handläggs av myndigheterna och om hur alternativa behandlingsmetoder skall kunna utvecklas. Gruppens resultat kommer, enligt uppgift från BRÅ, att redovisas under hösten 1990.
En kartläggning av brottsstatistik och genomgång av forskning på området utförd inom BRÅ utgör en del av underlaget för gruppens arbete. Beträffande den del av arbetet som avser forskning och kartläggning har projektet hittills resulterat i fyra delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot barn, 1990:6, redovisades sommaren 1990. Ytterligare en rapport är under utarbetande och kommer troligtvis att utges senare under hösten.
Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex. barnmisshandel och brott inom familjen.
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147 och 158) anfördes att det finns ett stort behov av att bl.a. följa upp de resultat som BRÅ kommer fram till i ett utvecklingsarbete inom området. Inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården saknas tillräckliga kunskaper och tillräckligt utvecklade utrednings- och behandlingsmetoder när det gäller barn, som utsatts för sexuella övergrepp. För att stimulera ett utvecklingsarbete föreslogs två milj.kr., vilket innebär en uppräkning med en milj.kr. De organisationer som bedriver arbete
för barn i utsatta situationer har stor betydelse, anfördes det vidare. De ideella organisationerna har medverkat till att dra fram problem, som barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn, i ljuset. Även de föreningar som organiserar familjehemsföräldrar bedriver en i sammanhanget viktig verksamhet. För bidrag till dessa organisationer föreslogs en ökning med en milj.kr. till drygt två milj.kr.
Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) erhåller, enligt uppgift från socialstyrelsen, för närvarande inte några statliga bidrag för sin verksamhet.
Socialstyrelsen kommer inom kort att ge ut allmänna råd om handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn. Särskilt kommer handläggningsrutinerna inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården samt olika former av samarbete mellan myndigheterna att behandlas.
Socialnämnden har inte någon generell rätt och inte heller någon lagstadgad skyldighet att anmäla begångna brott. Enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller med vissa undantag sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Presumtionen är således för sekretess. Av 14 kap. 2 § sekretesslagen framgår att hinder mot polisanmälan, från dessa utgångspunkter, inte föreligger rörande vissa brott mot underåriga, dvs. barn som är under 18 år. Dessa brott är angivna i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken och gäller bland annat misshandel eller annat brott mot liv eller hälsa, brott mot frihet och frid samt sexualbrott. Detta innebär således att socialnämnden får göra polisanmälan vid sådana övergrepp.
I socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2, LVU, anförs bl.a. att nämnden omsorgsfullt bör överväga för- och nackdelar med en polisanmälan mot misstänkta eller konstaterade övergrepp. Omständigheterna i det enskilda fallet får fälla utslaget. Socialnämnden bör dock alltid handla med utgångspunkt från barnets bästa, anförs det (s. 79).
I promemorian (Ds 1989:6), med förslag till ändringar av vissa bestämmelser i brottsbalken om sexualbrott, anges att vissa ändringar syftar till att på ett tydligare sätt markera hur allvarligt man måste se på sexuella övergrepp mot barn. Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för beredning inom justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet 1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).
Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället. Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på en bred front.
De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser därför mycket positivt på det arbete beträffande samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ. Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av övergrepp och att förbättra utrednings- och behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de aktuella motionerna -- -- --
Motionerna avstyrktes varvid utskottet även erinrade om det lagstiftningsarbete som pågår och som syftar till skärpta straff för övergreppen. Riksdagen följde utskottet.
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 ff.) behandlade utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Bl.a. behandlades motioner som motsvarar de nu aktuella So327 och So625 yrkandena 4 och 5. Utskottet anförde bl.a. följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a. vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av förnyad information och utbildning till de personalgrupper som kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen, uttalade utskottet. Det anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna (res s).
I betänkandet 1989/90:SoU15 om vård i vissa fall av barn och ungdomar behandlade utskottet ett motionsyrkande (m) om sammanställning och värdering av uppgifter kring barn utsatta för våld och sexuella övergrepp. Utskottet konstaterade att frågan om insatser mot våld och sexuella övergrepp mot barn och kvinnor i hemmet nyligen hade behandlats av utskottet. Utskottet vidhöll vad som då framfördes men ansåg inte att det var motiverat med något nytt tillkännagivande från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därmed motionen.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 9 f.) behandlades ett motionsyrkande (mp) om inrättande av en kommunal barnombudsmannatjänst. Utskottet hänvisade till socialtjänstlagens bestämmelser och konstaterade att kommunerna inom ramen för denna lag har möjlighet att inrätta tjänster som barnombudsmän i den utsträckning de anser detta påkallat.
Utskottets bedömning
Barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn är företeelser som väcker avsky och indignation. För att kunna förebygga och upptäcka sådana övergrepp och för att kunna ge adekvat behandling krävs insatser från samhället på bred front. Alla myndigheter, som kommer i kontakt med barn, måste vara öppna och lyhörda för tecken, som tyder på att ett barn är utsatt för övergrepp i hemmet. När fråga har uppkommit om ett barn utsätts för t.ex. misshandel, måste myndigheterna kunna agera snabbt, professionellt och på ett för barnet skonsamt sätt. Att olika personalkategorier samarbetar om dessa åtgärder är nödvändigt. En fast modell för samverkan bör vara en självklar bas för de insatser som skall sättas in.
Riksdagen gav förra hösten regeringen till känna vad utskottet anfört om bl.a. behovet av en utvärdering av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor. Därvid uttalades att ett samlat förslag till åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So202 (c), So213 (c) yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena 3--5 och So629 (mp)(delvis).
Insatser för flyktingbarn
Motionen
I motion 1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om barnens situation (yrkande 2). Många flyktingbarn har svåra upplevelser bakom sig, och därför bör speciell hänsyn tas till dessa barn såväl vid flyktingmottagandet som vid integreringen i samhället, anför motionärerna. Verksamheten bör enligt motionärerna inriktas på förebyggande verksamhet och psykosocialt stöd. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de barn som kommer ensamma till Sverige. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.)
Bakgrund
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett flyktingbarnens behov av stöd och hjälp från socialtjänsten och hälso- och sjukvården. I sin rapport Socialstyrelsen redovisar 1988:22 framhåller styrelsen att flyktingbarn i allmänhet bör betraktas som en utsatt grupp i behov av stöd och hjälp från såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Bland flyktingbarn finns också grupper som behöver uppmärksammas särskilt. Hit hör barn till föräldrar som länge levt under extrem stress, barn med egna traumatiska upplevelser i hemlandet, barn utan vårdnadshavare, handikappade barn och barn som under lång tid levt i ovisshet om de får stanna i Sverige. Många flyktingbarn är aktuella vid barnmedicinska och barnpsykiatriska mottagningar. Från skolvärlden rapporteras om ökade svårigheter att integrera flyktingbarn i klasserna. Det görs stora insatser från socialtjänstens sida för att underlätta tillvaron för barnen och deras familjer. Ett adekvat mottagande av barnen då de kommer till landet är ett nödvändigt förebyggande arbete, främst av mänskliga skäl men också för att bespara såväl flyktingarna som samhället framtida problem, anförs det.
Första delen av socialstyrelsens rapport handlar om hur flyktingbarn påverkas av sina egna eller föräldrarnas traumatiska upplevelser. I den andra delen ges förslag på hur man på olika nivåer, inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården, kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som tillåtits stanna i landet. Det är viktigt att utveckla ett väl fungerande samarbete mellan olika sektorer som kommer i kontakt med barnen. Med tanke på den bakgrund många flyktingbarn har, anser socialstyrelsen att det är synnerligen viktigt att socialnämnderna tar ett aktivt ansvar för flyktingbarnen genom att erbjuda föräldrarna en kartläggning av varje barns individuella erfarenheter och behov för att, på grundval av denna, kunna planera för det enskilda barnet och uppmärksamma de barn som är i behov av särskilt stöd. Behovet av en omfattande satsning på kunskap och metodutveckling framhålls också.
Även i SoS-rapport 1990:3, Växa i välfärdsland, behandlas frågan om insatser för barn från andra länder. Enligt socialstyrelsens bestämda uppfattning måste behoven av stöd för invandrarbarn och ungdomar -- och hur man möter behoven -- inta en central plats i det framtida arbetet (s. 110).
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147 f.) anfördes bl.a. att det, genom den utredning om flyktingbarns behov av stöd och hjälp som socialstyrelsen genomfört på uppdrag av regeringen, har framkommit att det finns behov av att utveckla nya metoder inom socialtjänsten för stöd och hjälp till utsatta flyktingbarn och flyktingungdomar. Vidare föreligger ett stort behov av att förstärka samarbetet mellan olika myndigheter. För dessa ändamål disponerade socialstyrelsen 2 milj.kr. Under senare tid har det framkommit att problemen är betydande även för invandrarungdomar som inte är flyktingar. Arbetslösheten är betydligt högre bland invandrarungdomar än bland svenska ungdomar. Andra generationens invandrare är överrepresenterade bland de ungdomar som är intagna på landets ungdomsvårdsinstitutioner. Signaler kommer om ett ökat missbruk bland invandrarungdomar. Sammantaget visar dessa uppgifter att det finns anledning till oro över hur ungdomar med invandrarbakgrund har det i vårt land. Mot bakgrund härav föreslog föredraganden att ytterligare 2 milj.kr. ställdes till socialstyrelsens förfogande för försöks- och utvecklingsverksamhet när det gäller barn och ungdomar vars föräldrar är flyktingar eller invandrare. Särskild uppmärksamhet borde i sammanhanget riktas mot att utveckla det uppsökande och förebyggande arbetet bland invandrarungdomar, sades det. Den senaste tidens kraftiga ökning av antalet asylsökande har ställt flyktingmottagandet inför avsevärda svårigheter. Mot bakgrund härav och mot bakgrund av de problem som socialstyrelsen tidigare beskrivit i sin utredning av flyktingbarnens behov fann regeringen behov av aktuell kunskap på området. Regeringen har därför uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Styrelsen skall även samla information om förläggningars, kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga om dessa barn och ungdomar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att flyktingbarnen många gånger kräver speciell uppmärksamhet och omvårdnad från samhällets sida. Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp och lämnat förslag på hur man på olika nivåer inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som tillåts stanna i Sverige. Medel har också ställts till styrelsens förfogande för försöks- och utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att följa utvecklingen och införskaffa information om de insatser som görs på olika områden kommer att redovisas nästa vår. Utskottet vill understryka vikten av att kartläggningen följs av konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att riksdagen tar ett initiativ i frågan föreligger således inte, och utskottet avstyrker motion So409 (m) yrkande 2.
Särskilda åtgärder för invandrarungdomar
Motionen
I motion 1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar. Motionärerna anser att det krävs ett sammansatt åtgärdsprogram för att stötta de arbetslösa invandrarungdomar som är, eller håller på att bli, utslagna. Ett socialt stödprojekt bör enligt motionärerna organiseras så att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. De invandrare som skall arbeta med verksamheten måste enligt motionärerna ges en grundlig utbildning för att finna sig väl till rätta bland svenska institutioner. Detta är, framhåller motionärerna, nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta stöd de behöver i olika situationer. För dessa stödprojekt bör resurser ställas till kommunernas förfogande. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf636.)
Bakgrund
I föregående avsnitt har redovisats de insatser som nämndes i budgetpropositionen när det gäller stöd till flyktingbarn och invandrarungdomar.
I regeringens skrivelse till riksdagen 1989/90:69 om ungdomsfrågor sägs bl.a. att invandrar- och flyktingungdomens situation på arbetsmarknaden behöver ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningen om ungdomars villkor på 90-talet (Ungdomsutredningen) skall särskilt ta fram en heltäckande bild av invandrarungdomens situation i förhållande till övriga ungdomar, anförs det. Föredragande statsrådet har också för avsikt att i samråd med berörda fackdepartement söka få till stånd särskilda projekt för barn och ungdomar i invandrartäta områden. En samordning av insatserna i dessa bostadsområden är nödvändig, heter det i skrivelsen.
I samarbete med Barn- och ungdomsdelegationen har Ungdomsutredningen helt nyligen tagit fram en debattskrift med titeln Murar att rasera. Ett delbetänkande om invandrar- och flyktingungdomarnas situation kommer enligt uppgift att presenteras i maj 1991. Betänkandet skall behandla frågan om huruvida invandrar- och flyktingungdomar missgynnas, särskilt i fråga om utbildning, arbete, bostäder och fritidssysselsättning.
Tidigare behandling
Utskottet har behandlat likartade yrkanden flera gånger tidigare. I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 25 f.) angavs bl.a. att regeringen i april 1988 gett socialstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att gemensamt ta initiativ till insatser i syfte att förstärka och utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen i landets kommuner. Avsikten med initiativet, upplyste utskottet, var bl.a. att stärka ungdomars anknytning till arbetsmarknaden. Satsningen avsåg i hög grad invandrarungdom. Utskottet ansåg mot bakgrund av det anförda inte att motionen borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionen avstyrktes.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 11 f.) behandlade utskottet en motion som motsvarar den nu aktuella. Utskottet ansåg, i likhet med motionärerna, att det är angeläget att invandrarungdomarnas situation i Sverige uppmärksammas mer. Utskottet hänvisade till regeringens skrivelse 1988/89 om ungdomsfrågor och till statens ungdomsråd och konstaterade att de frågor som motionärerna aktualiserat hade uppmärksammats av de ansvariga myndigheterna, som också gjort vissa insatser. Utskottet ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens initiativ och avstyrkte därför motionen (res. vpk). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
De problem som förs fram i motionen behandlas för närvarande av Ungdomsutredningen, som under första halvåret 1991 skall avlämna ett delbetänkande om invandrarungdomarnas sociala situation. Riksdagen bör därför inte överväga något initiativ med anledning av motionen. Motion So292 (vpk) avstyrks sålunda.
Familjerådgivning
Motionerna
I motion 1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av en tryggad och samordnad familjerådgivningsverksamhet. Motionärerna anför att familjerådgivningen under flera år har befunnit sig i en akut krissituation. Det saknas ett övergripande ansvar för verksamheten och frågan om huvudmannaskapet är fortfarande olöst, anförs det. Rådgivningsverksamheten är, till följd av bristande resurser, nedläggningshotad på många håll i landet. Socialstyrelsens kartläggning av familjerådgivningsverksamheten visar att väntetiderna dessutom är långa, ofta flera månader. För att avhjälpa uppenbara brister och för att åstadkomma en nödvändig, slagkraftig och övergripande organisation av verksamheten med någon form av samlat eller samordnat huvudmannaskap krävs enligt motionärerna skyndsamma initiativ i frågan.
I motion 1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande 3). Motionärerna anser att den kommunala familjerådgivningen bör byggas ut, så att alla kan få stöd vid separationer. Med en utbyggnad kan man enligt motionärerna få fram bra och för barnen fungerande samarbetssamtal när föräldrarna skiljer sig.
Bakgrund
Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU 1986/87:22. Utskottet uttalade att familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen beslutade enligt utskottets hemställan. Med anledning av en motion (s) behandlades familjerådgivningen även våren 1988 i utskottets betänkande SoU 1987/88:14 (s. 11 f.). Utskottet betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna med anledning av motionen (res. s).
I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport 1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med behandling av problem, konflikter och krissituationer i äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för verksamheten.
Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och bereds för närvarande i socialdepartementet.
I promemorian Ds 1989:52, Vårdnad och umgänge föreslås att kommunerna skall åläggas att hålla en verksamhet med samarbetssamtal i samband med skilsmässokonflikter och liknande situationer. I promemorian hänvisas till familjerådgivningssekretessen, och det anförs att det framstår som lämpligast att samarbetssamtalen inte uppfattas som en integrerad del av en utredning om vårdnad eller umgänge utan som en insats inom socialtjänstens ram vid sidan av denna utredning.
Promemorian har resulterat i en proposition, som helt nyligen har avlämnats (prop. 1990/91:8, Vårdnad och umgänge). I propositionen föreslås att socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse om att kommunerna skall vara skyldiga att bereda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal. Vidare föreslås att en domstol, i mål om vårdnad och umgänge, skall få uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal mellan föräldrarna.
Utskottets bedömning
Familjerådgivningen är en mycket viktig verksamhet genom sitt stöd och sin hjälp åt familjer i kris. Familjerådgivningen har även ett stort värde för barnen i familjen, som ofta utsätts för stora påfrestningar när föräldrarna har relationsproblem. I likhet med motionärerna anser utskottet att det nu är ytterst angeläget att familjerådgivningen tryggas. Utskottet har vid upprepade tillfällen tidigare uttalat att regeringen skyndsamt bör ta upp denna fråga till behandling.
Utskottet vidhåller sin inställning att familjerådgivningen är viktig och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur verksamheten kan tryggas. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So239 (s) och So324 (vpk) yrkande 3.
Olika brottsförebyggande åtgärder
Motionerna
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas tillkännagivanden om vikten av att män engagerar sig för ungdomar (yrkande 1) och om meningsfulla fritidsaktiviteter för ungdom (yrkande 8). Vuxna måste agera konsekvent och tydligt i förhållandet till barn och ungdomar, anför motionärerna. De unga behöver vuxna av båda könen som förebilder. Många ungdomar saknar dock manliga förebilder, påpekar motionärerna och hänvisar till ett projekt som pågår där det gäller att finna "nya pappor" som kan engagera sig i vilsna ungdomar. Liknande projekt bör enligt motionärerna initieras på andra håll i landet. Ungdomars engagemang, när det gäller olika ideella verksamheter, är enligt motionärerna positivt och utvecklande för ungdomarna. Det är också ett effektivt skydd mot en negativ gängbildning och kriminalitet. Det är därför viktigt att samhället på olika sätt stöder barn- och ungdomsverksamhet. (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs om tillkännagivanden om insatser mot alkohol- och narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet (yrkande 1) och om andra lämpliga åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning (yrkande 3). Sambandet mellan alkohol- och narkotikamissbruk å ena sidan samt kriminalitet å andra sidan är enligt motionärerna så tydligt att man svårligen kan tänka sig någon brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än kampen mot missbruk. Att pressa ned alkoholkonsumtionen är därför en av de allra viktigaste åtgärderna för att hejda ungdomsbrottsligheten, anför motionärerna. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och gängbildningar, anförs det vidare. En annan mycket viktig brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet. Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av ökade insatser för att bekämpa ungdomsvåldet. Motionärerna förespråkar bl.a. en ökad satsning på att få fler vuxna till daghem, fritidshem och skola. Föräldrarna bör få kortare arbetsdag och därigenom ökade möjligheter att umgås med sina barn. Arbetet inom vård och omsorg bör enligt motionärerna uppvärderas. Dessutom föreslås ett ökat stöd till organisationer och folkrörelser.
Bakgrund
I regeringens skrivelse 1989/90:69 om ungdomsfrågor redovisas inriktningen på ungdomspolitiken inför 1990-talet. Insatserna skall enligt skrivelsen koncentreras på de mest utsatta ungdomsgrupperna. Den särskilda ungdomsutredningen skall ge förslag till åtgärder för att stärka demokratin och jämlikheten för ungdomar. Barns och ungdomars egna aktiviteter och möjligheter till inflytande uppmuntras genom särskilda projektmedel till organisationer som bedriver barn- och ungdomsverksamhet. Stödet till ungdomsorganisationerna förbättras genom en tydligare inriktning på aktiviteter och uppföljning. Särskild uppmärkamhet bör enligt skrivelsen ägnas barn- och ungdomskulturen samt folkrörelsernas del i denna. När det gäller ungdomar och våld måste föräldraansvaret förtydligas och stödjas, sägs det. Ungdomens eget ansvar och engagemang skall betonas liksom allmänna förebyggande samhällsåtgärder mot våld.
Skrivelsen har behandlats av kulturutskottet i betänkandet 1989/90:KrU14.
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 15, civildepartementet, s. 141 ff.) anfördes bl.a. att Barn- och ungdomsdelegationen sedan 1987 disponerar 30 milj.kr. årligen ur allmänna arvsfonden till utvecklingsarbete bland ungdomar. Stöd utgår främst för ungdomslokaler och försöksprojekt till ungdomar som inte tidigare varit föreningsaktiva. Särskilt prioriteras projekt som rör miljö, kultur (bl.a. rockmusik) och socialt utsatta samt projekt mot våld och droger. Statens ungdomsråd har till uppgift att främja fritidsverksamhet och kulturell verksamhet bland barn och ungdomar samt att redovisa utvecklingen när det gäller ungdomars villkor i samhället. Statsbidrag till ungdomsorganisationerna utgår enligt förordningen (1988:374) om statsbidrag till ungdomsorganisationer. Bidraget utgår till central och lokal ungdomsverksamhet. Det totala stödet till ungdomsorganisationerna uppgår, enligt ett pressmeddelande från civildepartementet i januari 1990, till 92 milj.kr.
När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen att man återigen bör ta upp frågan om arbete utanför ordinarie tjänstetid. Socialtjänsten kritiseras för bristande kunskaper om ungdomars förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning för att få bättre kunskaper är att arbetet sker flexibelt och utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att utveckla fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda exempel", bör utarbetas (SoS-rapport 1990:3, s. 105).
Stiftelsen Fryshuset bedriver sedan januari i år ett projekt som går ut på att intresserade vuxna vistas i olika ungdomsmiljöer runt om i Stockholms city under fredag- och lördagkvällar. Ca 60 personer, de flesta män men även en del kvinnor, är engagerade i projektet som benämns Farsor på stan. De föräldrar som deltar i projektet arbetar helt ideellt.
Tidigare behandling
Våren 1989 behandlade utskottet i betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 10 f.) en motion (fp) om fritidsaktiviteter för ungdomar i storstad. Utskottet uttalade bl.a. att det åligger kommunernas socialtjänst att tillse att insatser görs för att undvika uppkomsten av olämpliga ungdomsmiljöer. Utskottet pekade vidare på det arbete som bedrivs av statens ungdomsråd. Motionen avstyrktes.
I utskottets betänkande 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar behandlades regeringens proposition 1989/90: 28 om en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. I betänkandet behandlades också motionsyrkanden (c) om bl.a. sambandet mellan ungdomsbrottslighet och droger, en god barnomsorg, skolans roll för att förebygga ungdomsproblem och vikten av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar utslagning av ungdomar. Utskottet uttalade (s. 65) att trygga uppväxtförhållanden, goda föräldrarelationer och även i övrigt positiva vuxenkontakter är av grundläggande betydelse för ett barns utveckling och anpassning i samhället. Det är vidare, även i detta sammanhang, av den största vikt att omsorgen om barnen, under den tid föräldrarna förvärvsarbetar, kan tillgodoses på ett fullgott sätt. Skolan har också stor betydelse när det gäller unga människors möjligheter att få en gynnsam uppväxt och i det brottsförebyggande arbetet, sades det. Betydelsen av att ha arbete och sysselsättning kan inte heller nog värderas i detta sammanhang, uttalade utskottet. Insatser mot ungdomars missbruk av alkohol och andra droger har också stor betydelse för att förebygga brott och sociala problem. Samhällets insatser på detta område har under hösten 1989 ingående behandlats av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU2. Sammanfattningsvis ansåg utskottet att insatser på en rad olika områden kan bidra till att skapa gynnsamma uppväxtbetingelser för barn och ungdomar och härigenom förebygga brott och sociala problem. I detta sammanhang betonade utskottet återigen vikten av att myndigheters och organisationers insatser samordnas väl. Utskottet ansåg dock inte att riksdagen hade anledning att ta några sådana initiativ som förordades i motionen. Denna avstyrktes (res. c).
I betänkandet behandlades också en motion (fp) om social jourverksamhet. Utskottet redogjorde därvid för vad som sades i socialtjänstpropositionen om värdet av en väl utbyggd social jour. Utskottet förutsatte (s. 67) att även de kommuner som fortfarande saknar en utbyggd socialjour arbetar med den målsättningen att företrädare för socialtjänsten vid behov skall kunna nås även utanför den ordinarie arbetstiden. Motionen avstyrktes.
Flera motioner (s, fp, vpk) tog upp frågan om samordning mellan olika myndigheter. Utskottet uttalade bl.a. följande (s. 53 f.).
Det bör enligt utskottet återigen framhållas hur viktigt det är att förebyggande åtgärder av olika slag kommer till stånd på ett tidigt stadium. Socialtjänsten måste kunna erbjuda de unga en positiv och utvecklande miljö i stället för en destruktiv gängtillvaro som kan leda till kriminalitet och social utslagning.
För att samhällets insatser för unga lagöverträdare skall bli effektiva krävs det att alla de myndigheter som kommer i kontakt med en ung lagöverträdare samarbetar. Den unge har tidigare ofta inte haft några gränser uppsatta för sitt handlande eller sett några konsekvenser av detta handlande. Han har behov av att de vuxna nu uppträder enigt, att de har en gemensam målsättning och att de är tydliga i sina kontakter med honom. I likhet med motionärerna vill utskottet vidare betona vikten av att samhällets reaktion på ett brott, som begåtts av en ung människa, kommer snabbt och att det finns en direkt koppling mellan brottet och reaktionen. Åtgärderna bör vara anpassade efter den unges behov och vara ett resultat av ett samarbete mellan bl.a. den unge, föräldrarna, socialtjänsten och dess institutioner, skolan, polis, åklagare och kriminalvård.
Utskottet avstyrkte motionerna (res. fp, vpk). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har i flera olika sammanhang behandlat sådana frågor som aktualiseras i motionerna. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning, bl.a. om vikten av att olika myndigheters och organisationers insatser samordnas väl. Olika förebyggande åtgärder för ungdomar har getts hög prioritet av ansvariga myndigheter. Den särskilda ungdomsutredningen, som regeringen tillkallat, skall belysa ungdomars villkor på 90-talet. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion So234 (fp) yrkandena 1 och 3.
Riksdagen har inte anledning att nu ta något initiativ med anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 1 och 8 samt So291 (s). Motionerna avstyrks.
Öppenvårdsinsatser
Motionerna
I motion 1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny LVU-lag i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna efterlyser den stegvisa åtgärdslista som fanns i den gamla barnavårdslagen, vilken gav barnavårdsnämnderna en reell möjlighet att reagera och agera. Både föräldrar och unga var medvetna om att åtgärderna skulle trappas upp om inga förändringar till det bättre ägde rum. Nu kommer socialnämndernas agerande överraskande, och det dröjer ofta alltför länge innan nämnden ingriper, heter det i motionen.
I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott (yrkande 5). (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju814) I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) finns ett likalydande yrkande (yrkande 5). (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju820) Motionärerna anför att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste kunna vidta åtgärder mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att ett tidigare narkotikamissbruk inte fortsätter.
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2 delvis). Motionärerna anser att det krävs ytterligare reaktioner från samhällets sida även vid lindriga förseelser samt att alla ungdomar som begår brott eller grips för fylleri bör bli föremål för uppmärksamhet under någon tid. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om behovet av försöksverksamhet för barn med sociala störningar. Motionärerna anser att man genom vårdinsatsernas mångfald splittrar den som är i behov av hjälp. Det vore enligt motionärerna värdefullt om socialstyrelsen tog initiativ till en försöksverksamhet där erfarna socialsekreterare får vara stödpersoner till barn med grava sociala problem. Stödpersonen skall följa barnet i barnomsorg, skola och familj och fungera som en extraförälder. Antalet utredningar m.m. borde därmed minska, hoppas motionärerna.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till samhällsvård av barn med problem (yrkande 2). En ny metod som prövats som alternativ till samhällsvård är enligt motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med problembarnets föräldrar. Avsikten är att föräldrarna skall engagera sig i barnens situation. Vårdformen är en form av hjälp till självhjälp. Motionärerna anser att nya vårdformer som alternativ till samhällsvård bör utredas. (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju607.)
Bakgrund
Den tidigare barnavårdslagen (1960:97) hade ett regelsystem som var delvis annorlunda utformat än det som gäller för närvarande. När det gällde barn och ungdomar som utvecklades ogynnsamt eller på annat sätt for illa, kunde barnavårdsnämnden på ett tidigt stadium dels vidta olika former av frivilliga hjälpåtgärder för barnet eller dess familj, dels omhänderta barnet för s.k. frivillig samhällsvård. Grunden för att lämna allmänt stöd fanns i 3 § barnavårdslagen, vari bl.a. föreskrevs att nämnden särskilt skulle uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt. Den frivilliga samhällsvården kunde beslutas i två fall, dels på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke, dels beträffande övergivna barn (31 § barnavårdslagen). Om förhållandena för barnet eller den unge var allvarliga, var det emellertid inte aktuellt att tillämpa de angivna bestämmelserna. I stället blev 25--29 §§ barnavårdslagen tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser var barnavårdsnämnden skyldig att vidta åtgärder i vissa angivna situationer. Nämnden skulle då om möjligt försöka åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder (26 §). Dessa var 1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, 2. förmaning och varning, 3. föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt 4. övervakning. Om förebyggande åtgärder bedömdes gagnlösa, eller om man redan prövat sådana åtgärder utan resultat, skulle nämnden omhänderta den unge för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen.
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom. Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att försöka motverka uppkomsten av sociala problem.
I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 501) uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas enligt barnavårdslagen, enligt föredragandens mening, borde ersättas av andra stöd- och hjälpåtgärder, som socialnämnden kan erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sitt syfte bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge, anfördes det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var beredande av vård utanför den unges eget hem.
I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att motverka tendenser att i ökande utsträckning döma ungdomar till påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med anledning av denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356) innebar bl.a. ändringar i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna kunde besluta om att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. Med anledning av en motion (m), vari det efterlystes en kedja av förebyggande åtgärder, erinrade utskottet om socialtjänstens karaktär av ramlag. Socialtjänstlagen anger över huvud taget inte vilka åtgärder som skall vidtas i ett särskilt fall, utan detta skall alltid avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det individuella fallet, anfördes det. Utskottet ansåg det olyckligt om man skulle frångå denna principiella uppläggning och i stället binda sig för en viss kedja av åtgärder. En förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst behövs i ett enskilt fall var, enligt utskottets mening, den bästa garantin för att barn och ungdomar i risksituationer snabbt får adekvat hjälp.
I propositionen (s. 25) berördes frågan om nämnden skulle kunna besluta om att den unge lämnar urinprov regelbundet och på så sätt styrker sin drogfrihet. Det var, enligt föredragandens mening, stor skillnad mellan att den unge samtycker till att visa sin drogfrihet genom att lämna urinprover och att han blir tvingad till det. Vidare anfördes att det fanns risk för att själva provtagningen kunde komma att bli alltför integritetskränkande. Mot den bakgrunden var föredraganden inte beredd att införa bestämmelser som gav nämnden möjlighet att ställa sådana krav på den unge.
Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag (SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 § får socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den som är under 20 år till följd av missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs inte kan ges den unge med samtycke av honom själv, om han fyllt 15 år, och, om han står under någons vårdnad, av vårdnadshavaren. Det skall finnas en behandlingsplan när ett beslut om sådan tvångsåtgärd meddelas. Nämnden skall med längst sex månaders mellanrum pröva om en beslutad tvångsåtgärd skall upphöra.
I juni 1990 beslutade regeringen att en parlamentariskt sammansatt kommitté skulle tillkallas för att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15 år, begår brott (Dir. 1990:53). Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Enligt sina direktiv skall kommittén också kunna överväga reaktionsformer, exempelvis av det slag som man nyligen beslutat inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k. ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika aktiviteter.
Tidigare behandling
I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av barn och ungdomar, behandlades motioner (m) som motsvarar vissa av de motioner som nu är aktuella. Utskottet uttalade (s. 45) bl.a. att det är mycket viktigt att socialnämnden arbetar förebyggande samt att ett ingripande med tvång i allmänhet inte bör komma överraskande. Socialnämnderna har ett ansvar också för att utveckla metoderna i arbetet med socialt utsatta ungdomar. Genom en satsning på förebyggande arbete och metodutveckling minskar behovet av att använda tvång, anförde utskottet. De åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade långt innan barnavårdslagen upphörde att gälla kommit att sakna praktisk betydelse, uttalade utskottet vidare och ansåg att de i propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga. Motionerna avstyrktes (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att socialnämnden arbetar förebyggande och -- när det gäller insatser i ett enskilt fall -- att det görs en förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som är erforderliga. Vidare har utskottet uttalat att metoderna för socialtjänstens arbete i detta avseende bör utvecklas och att socialnämnden inte bör vara bunden av en viss kedja av åtgärder, som skall vidtas i det individuella fallet. Utskottet vidhåller sin inställning i dessa frågor och anser inte att det inträffat något som bör föranleda en ändrad bedömning från utskottets sida i frågan. Utskottet avstyrker därmed motionerna So226 (m) yrkande 5, So261 (m) yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5.
Mot bakgrund av den utredning som för närvarande pågår, när det gäller regelsystemet för unga lagöverträdare och frågan om alternativa vårdformer för dem, avstyrker utskottet motionerna So213 (c) yrkande 2, So234 (fp) yrkande 2 delvis och So258 (s).
Särskilda ungdomshem
Motionerna
I motion 1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten. Motionärerna hänvisar till innehållet i motion So298 (se nedan) och poängterar att vården vid de s.k. § 12-hemmen måste förbättras, så att de mest kriminellt belastade ungdomarna kan tas om hand. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.)
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas tillkännagivanden dels om statens ansvar för samordning över landstingsgränserna av § 12-hemmen (yrkande 9), dels om alternativ till § 12-hemmen (yrkande 10). Motionärerna anför att resurserna till hemmen för särskild tillsyn enligt 12 § LVU måste förstärkas, bl.a. för att få till stånd fler platser, fler personliga vårdare och en utveckling av vårdmetoderna. Staten bör ta ansvar för att planera och samordna verksamheten över landstingsgränserna. Enligt motionärerna måste man också pröva alternativ till de särskilda ungdomshemmen, t.ex. behandlingshem som drivs av ideella organisationer. Staten bör därför med särskilda stimulansbidrag medverka till utformningen av sådana behandlingsformer. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2 delvis). Bristen på § 12-hem måste hävas säger motionärerna, som anser att det krävs en ökad regional samordning. Motionärerna anför vidare att ingen skall kunna "straffa ut sig" från LVU-vård genom att uppföra sig alltför våldsamt. En möjlighet är enligt motionärerna att inrätta något eller några LVU-hem med särskilt hög bevakningsgrad, eventuellt med staten som huvudman. En annan möjlighet är att placera de svåraste ungdomarna inom kriminalvården. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning dels om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem (yrkande 1), dels om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem (yrkande 2) och dels om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap (yrkande 3). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård- och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas vid hemmet (yrkande 4). (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju814). I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) finns likalydande yrkanden (yrkandena 1--4).(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju820). Motionärerna hänvisar bl.a. till brister som påvisas i en JO-undersökning av hemmen 1987. Det är enligt motionärerna förhållandevis få personer som är i behov av den kvalificerade vård som hemmen är avsedda att ge. Det är därför lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör överföras till staten. Det bör vidare bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till längre tid än två månader för att garantera att de unga inte avviker, innan man hunnit motivera dem till en ordnad livsföring, anförs det. Motionärerna redovisar även ett förslag till särlösning för ungdomar över 15 år, som dömts av domstol för brott. Dessa ungdomar bör omhändertas på särskilda ungdomsvårdsskolor under kriminalvårdsstyrelsen. Denna form av huvudmannaskap är logisk, eftersom det är en av domstol utdömd påföljd för brott, anser motionärerna. Resultatet blir att de mest belastade ungdomarna omhändertas och således förhindras att begå ytterligare brott. Dessutom kommer hemmen att få en avskräckande effekt på unga personer, som överväger att begå brott, menar motionärerna. Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och våldsamma ungdomar bör enligt motionärerna upphävas.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om differentierat vårdutbud i hem för särskild tillsyn (yrkande 11). Snabba insatser behövs enligt motionärerna för att bl.a. utagerande kriminella ungdomar, drogberoende tonårsflickor i kris och vissa invandrarungdomar skall kunna erbjudas ett differentierat vårdutbud.
Gällande bestämmelser
Enligt 22 § socialtjänstlagen skall socialnämnden sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Enligt 23 § skall behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området. Landstingskommunerna och kommunerna är enligt samma lagrum skyldiga att gemensamt upprätta en plan över behovet av sådana hem och fördelningen av ansvaret för deras inrättande och drift. Planen skall redovisas för länsstyrelsen. Den skall bygga på en kartläggning av behov av vård och behandling inom socialtjänsten och på en planering av resurser för att tillgodose dessa behov (7 § socialtjänstförordningen).
Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vården skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. I 17 § socialtjänstförordningen anges att inskrivning i hem för vård eller boende sker efter ansökan. Huvudregeln är att föreståndaren för hemmet beslutar om inskrivning. Huvudmannen kan dock besluta om en annan ordning för inskrivningen (18 §). I 21 § anges bl.a. att utskrivning från ett hem för vård eller boende skall ske när det behov som har föranlett inskrivning i hemmet inte längre föreligger. Om en klient vårdas med stöd av LVU får han, enligt 23 § samma förordning, inte skrivas ut från ett hem för vård eller boende med mindre socialnämnden har begärt eller medgett det.
Vissa av de unga som omhändertas för vård med stöd av LVU behöver särskilt kvalificerad vård och behandling. I 12 § LVU anges att för vård av unga, som på någon grund som anges i 3 § (missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende), behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, skall det finnas särskilda ungdomshem. Socialstyrelsen beslutar, enligt regeringens bemyndigande, om vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn. Enligt 15 § får den intagne underkastas vissa begränsningar i rörelsefriheten. I 26 § socialtjänstförordningen stadgas att den unge under vissa förutsättningar får tas in på en enhet som är låsbar eller på annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Vård på sådan låsbar enhet får pågå högst två månader i följd. Undantagsvis kan vården vid låsbar enhet pågå under längre tid, om den unge samtidigt bereds tillfälle till vistelse i öppnare former eller utanför hemmet.
Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för dessa institutioner från staten till landstingskommuner och primärkommuner. De förutvarande ungdomsvårdsskolorna ersattes av de hem som avses i 12 §.
När det gäller frågan om enskilda hem för vård eller boende anges i 69 § socialtjänstlagen att en enskild person eller sammanslutning, som vill inrätta ett hem för vård eller boende, skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Därutöver har länsstyrelsen enligt 68 § samma allmänna tillsyn som för de hem för vård eller boende som har landstingskommunal eller kommunal huvudman. Ytterligare bestämmelser meddelas i 29--34 §§ socialtjänstförordningen. Med stöd av 34 § får socialstyrelsen meddela närmare föreskrifter om hem för vård eller boende som drivs av enskilda. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande sådana hem finns i socialstyrelsens författningssamling, SOSFS (S) 1982:56.
I regeringens proposition om socialtjänsten (prop. 1979/80:1, del A) framhöll föredraganden att de enskilda institutionerna även i framtiden skall kunna vara ett komplement till offentliga institutionsresurser. Det poängterades att institutioner, som skall tillgodose vårdbehov, som faller inom socialtjänstens ansvarsområde, inte bör få inrättas utan offentlig kontroll (s. 352).
Enskilt drivna ungdomshem enligt 12 § LVU förekommer inte. Utan uttryckligt lagstöd torde det heller inte vara möjligt att överlåta till ett enskilt rättssubjekt att fungera som ett särskilt ungdomshem. Från socialstyrelsen har inhämtats att styrelsen också har intagit den ståndpunkten att ett hem för vård eller boende, som drivs av en enskild person eller sammanslutning, inte skall kunna vara ett särskilt ungdomshem. Detta skulle, enligt uppgift från socialstyrelsen, vara klart olämpligt med hänsyn till den myndighetsutövning som bedrivs vid de särskilda ungdomshemmen.
Utredningar
I SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet redovisas den del av REBUS-projektet som rör barn och ungdomar, som omhändertagits av samhället. Socialstyrelsen föreslår en rad olika åtgärder för att komma till rätta med problemen vid de särskilda ungdomshemmen (s. 19 f.). Enligt styrelsen bör följande åtgärder vidtas: --utveckla regional samverkan --samordna intagningen på regional basis --underlätta flexibel vård genom att i LVU införa regler om vård utanför § 12-hemmet enligt mönster från den gamla VUSK (Vård utom skola) --tydliggöra behandlingsansvaret genom att ge § 12-hemmen eget beslutsansvar på samma sätt som LVM-hemmen. En politiskt ansvarig styrelse för hemmet skall ta ansvar för att besluten är vårdpolitiskt förankrade och att de görs i samråd med ansvarig socialnämnd --uppmuntra "skräddarsydda" lösningar av vårdproblem hos ungdomar där t.ex. behandling i grupp inte passar. § 12-hemmets föreståndare bör få långtgående befogenheter att finna sådana lösningar inom ramen för en modern VUSK --som komplement till traditionell § 12-hemsvård behöver det också skapas kvalitativt goda verksamheter i form av exempelvis små behandlingshem. Sådana hem som drivs inom socialtjänsten bör inte enbart rymma social kompetens utan också innefatta tillgång till psykiatrisk kompetens. Dessutom behöver den befintliga § 12-hemsvården förstärkas i dessa avseenden så att hemmen blir bättre rustade för att ta emot och behandla den klientgrupp som nu inte får vård på grund av att de anses "för svåra".
En viktig roll för styrelsen är att bearbeta och verka för att huvudmännen utvecklar framför allt de institutioner som skall ta emot de mest vårdkrävande ungdomarna, sägs det vidare. Styrelsen har för avsikt att kartlägga målgruppen för att på så sätt få ett bättre underlag för överväganden om åtgärder. Detta är särskilt viktigt när det gäller ungdomar med speciell problematik, framhålls det i rapporten. Vidare avser socialstyrelsen att medverka till att utbildningsmöjligheterna för personal vid dessa institutioner blir bättre. Slutligen avser styrelsen att ta initiativ till de författningsändringar som behövs för att verksamheten vid socialtjänstens institutioner skall kunna bedrivas ändamålsenligt (s. 20).
I en rapport den 29 juni 1990 framlades dels resultatet av den behovsinventering som under våren 1990 genomförts av socialstyrelsen, dels övriga bakgrundsfaktorer, som bedömts relevanta för en första bedömning av resursbehoven. I rapporten görs vidare vissa preliminära bedömningar av möjliga lösningar och deras ekonomiska konsekvenser. Rapporten har utarbetats av socialstyrelsen i samråd med företrädare för Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Socialstyrelsen och de båda förbunden är överens om att under hösten 1990 fortsätta arbetet med en fördjupad analys av situationen.
Av rapporten framgår bl.a. följande.
Alla rapporter och undersökningar, inklusive socialstyrelsens efterfrågeundersökningar, visar entydigt att platsantalet vid § 12-hemmen är otillräckligt. Det är dock inte enbart en fråga om kvantitativa brister. Det är dessutom tydligt att hemmen brister i förmåga att tillgodose alla de skiftande vård- och behandlingsbehov som klienterna har. Även i fråga om förmågan att tillgodose tillsynsbehovet finns stora brister, vilket inte minst den s k värstingdebatten visat. Förutom ett rent platstillskott krävs därför en översyn av differentiering och regelsystem.
-- -- --
När det gäller den kvalitetsmässiga delen av utbyggnadsbehovet ger framför allt efterfrågeundersökningen underlag för bedömningen att akutresurserna bör byggas ut samt att de slutna avdelningarna bör bli flera och ges en sådan utformning att även de mest svårbehandlade ungdomarna kan få adekvat vård och behandling. De slutna avdelningarna bör också förstärkas när det gäller behandlingsinnehållet för att motverka s k utstraffning och överströmning till kriminalvården.
Socialstyrelsen bedömer att det med stor sannolikhet finns ett behov av 150--200 nya platser vid de särskilda ungdomshemmen utöver redan planerad utbyggnad. Vidare anför styrelsen bl.a. följande. För att säkerställa att regional planering och samverkan kommer till stånd omkring den tunga missbrukar- och ungdomsvården bör övervägas att socialtjänstlagen § 23 och socialtjänstförordningen § 7 ändras på ett sådant sätt att kommuner och landsting blir skyldiga att genomföra länsövergripande planering av vårdresurser för sådana vårdbehov som är svåra att tillgodose med länet som planeringsbas.
Vidare anförs beträffande huvudmannaskapet för länsövergripande vårdresurser att det torde krävas att någon form av enhetligt huvudmannaskap för varje region eller för hela landet utvecklas. Frågan kommer att bli föremål för närmare studium i det fortsatta arbetet. Resursansvar och intagningsansvar måste ligga på samma organ och på hög nivå. Endast genom att lägga intagningsbesluten centralt hos huvudmannen kan denne nås av signaler om ändrade resursbehov i så god tid att nödvändiga åtgärder kan vidtas när det behövs.
Den i november 1989 tillsatta Våldskommissionen har i juni i år bl.a. överlämnat promemorian Ungdomar och brott till justitieministern. I promemorian tar kommissionen upp frågor, som rör samhällets behandling av de mest brottsbelastade ungdomarna. Våldskommissionen föreslår att det inrättas ett eller flera särskilda ungdomshem med staten som huvudman. Hemmet bör ha hela landet som upptagningsområde och vara utformat så att det är svårt att rymma därifrån. Det skall vara helt uteslutet att någon intagen på grund av sitt eget uppträdande släpps ut därifrån eller inte tas emot där. Intagning på ett sådant hem, som skall ha resurser för att vårda och hålla kvar de unga, skall ske efter förordnande av allmän domstol i brottmålsprocessen. Som en påföljd för brott skall domstolen, i samband med att den unge överlämnas för vård inom socialtjänsten, kunna förordna att den unge skall tas in på ett statligt särskilt ungdomshem under viss tid, normalt sex månader och högst ett år. Vården av den unge skall i övrigt följa bestämmelserna i LVU. Tiden på det statliga ungdomshemmet, som bör ha forsknings- och utvecklingsresurser, skall bl.a. utnyttjas till att i samråd med den unge, hans föräldrar och socialnämnden planera den fortsatta vården. Socialstyrelsen bör ges ansvaret för verksamheten. För de ungdomar det gäller -- de mest brottsbelastade och utagerande ungdomarna -- behövs en mycket långvarig behandling. Det är nödvändigt att omgärda en del av denna med ett starkt yttre tvång, t.ex. på ett statligt särskilt ungdomshem. Genom den föreslagna ordningen får påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten en skarpare straffrättslig profil, anförs det.
Våldskommissionen utvecklar sin syn på dessa frågor bl.a. på följande sätt (s. 43 f.).
Våldskommissionen anser i likhet med riksdagen att det är nödvändigt med ett ökat antal platser och en mer differentierad vård på de särskilda ungdomshemmen. Kommissionen vill emellertid ifrågasätta om det inte också är nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder när det gäller den grupp ungdomar som här diskuteras, nämligen de mest brottsbelastade. När det gäller dessa måste också skyddsaspekterna särskilt uppmärksammas. Det går inte att blunda för att deras kriminalitet är utomordentligt kostsam för samhället och för den enskilde medborgaren som drabbas av den. Det bör inte heller döljas att prognosen för dem är mycket dyster. De ungdomsbrottslingar vi här talar om är svåra att rehabilitera med den vård de får under sina sporadiska vistelser på särskilda ungdomshem. Mycket talar för att de kommer att förbli vanekriminella och att de så småningom vid myndig ålder tas över av kriminalvården. Vid en så omfattande och grov kriminalitet som det här är fråga om måste skyddet för samhällsmedborgarna tillåtas komma i förgrunden. Hänsynstagandet till samhällsskyddet står inte heller i någon motsatsställning till de ungas behov av vård och behandling. Socialtjänstens oförmåga att hålla dem inlåsta äventyrar inte bara den enskilde medborgarens säkerhet, utan omöjliggör också den vård och behandling som de unga brottslingarna behöver.
Våldskommissionen har också tagit upp en fråga som rör såväl det föreslagna statliga som de vanliga särskilda ungdomshemmen, nämligen reglerna om vård på låsbar enhet. I promemorian anförs bl.a. följande (s. 59).
Med hänsyn till att villkoret för vistelse på låsbar enhet är att den intagne är rymningsbenägen eller att han utgör en fara för sig själv, personalen eller andra intagna, är det rimligt att vistelsen får vara så länge som risken för rymning eller faran för egen eller andras hälsa består. 26 § socialtjänstförordningen bör ändras i enlighet med det sagda.
Kommissionens förslag borde enligt kommissionen, efter beslut av riksdagen under hösten 1990, kunna realiseras redan under första halvåret 1991. Åtminstone ett statligt särskilt ungdomshem borde då kunna tas i drift, anförs det. Kommissionen fortsätter sitt arbete och avser att i slutrapporten, som skall vara klar senast den 15 november 1990, ta upp frågor om bl.a. normöverföring till barn och ungdom.
I juni 1990 beslutade regeringen, som nämnts, att en parlamentariskt sammansatt kommitté skulle tillkallas för att utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15 år, begår brott (dir. 1990:53). Våldskommissionens promemoria Ungdomar och brott har överlämnats till kommittén. Dess arbete bör vara avslutat före utgången av september 1992.
I socialdepartementet pågår för närvarande vissa överväganden om statsbidragets utformning när det gäller de särskilda ungdomshemmen och om regelsystemet på området. Regeringen har för avsikt att inom kort återkomma till riksdagen i dessa frågor.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har, som nämnts, tidigare i år behandlat regeringens proposition (prop. 1989/90:28), Vård i vissa fall av barn och ungdomar, i vilken det föreslogs en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. I propositionen diskuteras bl.a. de särskilda ungdomshemmen. I utskottets betänkande 1989/90:SoU15 behandlades propositionen samt ett stort antal motionsyrkanden (s, m, fp, c) om problem och brister när det gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen. Bl.a. redovisar utskottet utförligt JOs undersökning (ämbetsberättelsen 1987/88, s. 144 f.) om de särskilda ungdomshemmen. Även i proposition 1989/90:25 med förslag om tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 (SoU14, rskr. 91) behandlades -- i samband med frågan om en ny konstruktion av statsbidragen för missbrukarvården och ungdomsvården -- problemen vid de särskilda ungdomshemmen. Det föreslagna nya statsbidragssystemet tar särskilt hänsyn till bl.a. de mest utslagna ungdomarna, framhölls det i propositionen. Vidare angavs att det borde ske en länsövergripande planering av resurserna. En rikstäckande inventering av behov och möjliga lösningar med belysning av ekonomiska konsekvenser förutsattes vara genomförd den 1 juli 1990. Det nya statsbidragssystemet trädde i kraft den 1 januari 1990 och skall gälla under tre år.
I betänkandet SoU15 (s. 33 ff.) uttalade utskottet bl.a. att det ansåg situationen oacceptabel. Ungdomar med ofta svåra sociala problem och behov av kvalificerad vård under mycket lång tid får i många fall överhuvudtaget ingen vård, eller en helt otillfredsställande sådan. Dessutom sker inte den nödvändiga reaktionen från samhällets sida när en ung person begått brott eller hamnat i missbruk, konstaterade utskottet.
Utskottet underströk vikten av att de utredningar, som ligger till grund för ansökningar om vård, är så noggranna och allsidiga att valet av vård blir riktigt. Särskilt viktigt är det, enligt utskottets mening, att ungdomar med psykiska problem undersöks noggrant så att rätt diagnos kan ställas och de kan få den vård som de behöver.
För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna krävs inte enbart ett tillräckligt antal platser på hem för vård eller boende. En betydligt mer differentierad vård än för närvarande måste kunna erbjudas. Det får vidare enligt utskottet inte förekomma någon tvekan om fördelningen av ansvaret landsting och kommuner emellan. Det är helt nödvändigt att en samverkan på riksnivå om denna vård nu kommer till stånd, framhöll utskottet. För vissa typer av vård bör övervägas att inrätta hem som har hela riket som upptagningsområde. Hemmen bör ha resurser och kapacitet för en mycket individuellt anpassad vård. De bör också kunna ta emot akuta placeringar under kort tid. I sammanhanget bör också övervägas vilka möjligheter som bör finnas att vårda utagerande ungdomar på låsbara enheter. När det gäller inskrivning i hem för särskild tillsyn finns det enligt utskottet skäl att överväga en annan ordning än den nuvarande. Vidare måste garantier skapas för att den länsövergripande planering som nu skall ske verkligen leder till det önskade resultatet. Den inventering som skulle vara slutförd den 1 juli 1990 borde enligt utskottet bedrivas med stor skyndsamhet och, om möjligt, slutföras tidigare.
Utskottet ansåg vidare att statsbidragen i ett avseende borde kunna utnyttjas bättre som styrinstrument, nämligen när det gäller att stimulera uppbyggnaden av en mer differentierad vård i hemmen för särskild tillsyn. Regeringen bör enligt utskottet ta upp nya diskussioner med kommun- och landstingsförbunden och därefter återkomma till riksdagen med förslag till förändringar av statsbidragets konstruktion för åren 1991 och 1992. En justering av statsbidragen, när det gäller uppbyggnaden av differentierad vård i dessa hem, bör vidare i princip ske direkt genom beslut av regering och riksdag och inte i form av ett godkännande av resultatet av förhandlingar mellan stat och kommun, menade utskottet. Vad utskottet anförde om hemmen för särskild tillsyn föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Mot bakgrund av vad utskottet anfört om redan vidtagna förändringar av statsbidragssystemet och de övriga förändringar som enligt utskottet borde komma till stånd fanns det inte anledning att ompröva huvudmannaskapet för hemmen, ansåg utskottet (beträffande huvudmannaskapet res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
I socialutskottets betänkande i början av detta år med anledning av propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar behandlades även ett stort antal motioner om problem och brister när det gäller vården vid de särskilda ungdomshemmen. Förutom att det råder platsbrist på dessa hem, konstaterade utskottet att det finns ett uttalat behov av en mer differentierad vård än den som för närvarande kan erbjudas vid hemmen. Det påpekades bl.a. att det krävs en samverkan på riksnivå och vidare att statsbidragen borde kunna utnyttjas som styrinstrument, när det gäller att stimulera uppbyggnaden av en mer differentierad vård vid hemmen. Vad utskottet anförde då gav riksdagen regeringen till känna.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Åtgärder behövs för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade, platser vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda ungdomar som i dag lämnas utan vård och behandling, skall få den vård som de behöver.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 9 och 10 samt So625 (fp) yrkande 11.
Riksdagen har därmed inte anledning att ta något initiativ med anledning av motion So234 (fp) yrkande 2 delvis, som därför avstyrks.
Utskottet kan inte ställa sig bakom förslagen i motionerna So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m) yrkandena 1--4. Motionerna avstyrks.
Tillsynen av familjehem och enskilda hem för vård eller boende
Motionerna
I motion 1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna. Det finns enligt motionärerna risk för att det ekonomiska utbytet betyder mer för familjehemmet än en önskan att ge meningsfull vård. Eftersom de placerade barnen är en mycket utsatt grupp, ibland totalt värnlös, bör reglerna för samhällets tillsyn av familjehemmen skärpas. Tjänstemännen bör ha tätare kontakter med familjehemmen samt med daghemspersonalen och andra som kommer i kontakt med det placerade barnet.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård och boende (yrkande 10). Motionärerna anför att utvecklingen har gått mot ett ökat utnyttjande av hem för vård eller boende i enskild regi. Både kvaliteten och vårdavgifternas storlek varierar. Regler för vilka krav som skall vara uppfyllda för tillstånd att driva hem för vård eller boende måste enligt motionärerna införas. Vidare måste tillsynen fungera.
Bakgrund
Utskottet har i föregående avsnitt redogjort för de bestämmelser som reglerar hemmen för vård eller boende i enskild regi.
Av SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet framgår bl.a. följande. Sedan socialtjänstlagens tillkomst har vården i familjehem till viss del minskat i omfattning. Tydligast syns detta om man tittar på första placeringsform. När lagen trädde i kraft 1982 anlitades familjehem som första placeringsform i 73 % av alla placeringar. År 1988 utgjorde de endast 63 %. Familjehem har minskat för alla åldrar, dock minst uttalat för de yngsta barnen. Det har i stället skett en ökad intagning av barn på institutioner, vilket framför allt gällt frivilliga placeringar, anförs det. De offentliga institutionerna har utnyttjats mer än tidigare, vilket lett till hög beläggning och brist på vårdplatser (s. 10--11). När den offentliga vården lagt ned platser eller underlåtit att utveckla befintligt vårdutbud har det uppstått ett utrymme för privat marknad vad gäller utsatta barn och ungdomar, anförs det vidare.
Utvecklingen när det gäller hem för vård eller boende i enskild regi har i vissa fall fått oönskade effekter. Det går enligt styrelsen inte att förbise att det under senare år uppstått hem där syftet är en lönande affärsverksamhet snarare än att stödja barn och ungdomar i behov av vård och omsorg. Socialstyrelsen anser att det finns skäl att överväga en lagändring, som förtydligar de kvalitetskrav som skall ställas på ett hem för att det skall kunna få tillstånd. Tillståndet bör tidsbegränsas till maximalt fem år. Enligt styrelsens uppfattning bör nya föreskrifter och allmänna råd utfärdas, som tydligt markerar vilka kvalitetsvillkor som bör vara förenade med tillståndet att driva hem för vård elller boende. Tillstånd att driva sådana hem bör inte uppfattas som en garanti för bra vård eller behandling för det enskilda barnet. Vid placering av barn i sådana hem görs dock inte alltid den noggranna utredning och bedömning av hemmet utifrån det enskilda barnets speciella behov som vid placering i familjehem. De missförstånd som eventuellt uppstått hos nämnderna i detta avseende kan troligen rättas till genom att socialstyrelsen går ut med förtydligad information om vilka krav man bör ställa när det gäller utredningar i ärenden, som rör såväl familjehemsplaceringar som placeringar i hem för vård eller boende. Ytterligare ett antal författningsändringar föreslås också av socialstyrelsen (s. 13, 16--18).
Det är vidare enligt socialstyrelsen viktigt att socialnämnden har en kontinuerlig kontakt med de enskilda hemmen och att tillsynen kan utvecklas till ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter och kunskaper och inte i första hand att kontrollera verksamheten. Socialnämnden har dock -- liksom länsstyrelsen -- rätt att inspektera verksamheten. Att följa upp hur de olika hemmen tillgodoser barnens behov får anses vara en mycket angelägen fråga för socialnämnden. Det är vidare angeläget att socialnämnden och länsstyrelsen samarbetar i tillsynen över de enskilda hemmen, sägs det i rapporten (s. 108 f.).
Ett särskilt problem är enligt styrelsen frågan om ersättning vid placering i familjehem resp. hem för vård eller boende. Det är socialstyrelsens uppgift att påtala behovet av att i de enskilda fallen undersöka om de höga avgifterna verkligen motsvaras av ett seriöst intresse att fullgöra en uppgift inom socialtjänsten. Om avgifternas storlek är direkt relaterad till en uppkommen bristsituation finns det risk för att det mera är fråga om en spekulativ verksamhet än en verksamhet baserad på socialt engagemang och erfarenhet. Socialstyrelsen anser rent allmänt att frågan om sambandet mellan avgiftens storlek och kvaliteten i vården bör ägnas ökad uppmärksamhet framdeles (s. 122).
Mot bakgrund av att nära 50 % av institutionerna inom missbrukar- och ungdomsvården drivs av enskilda huvudmän har regeringen i december 1989 uppdragit åt socialstyrelsen att, med utgångspunkt från befintlig kunskap, analysera utvecklingen vad avser verksamhet i enskild regi inom missbrukarvården samt barn- och ungdomsvården. Socialstyrelsen skall därvid analysera för- och nackdelar med den utveckling som hittills skett. Uppdraget kommer att redovisas till regeringen i början av år 1991.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1989/90:SoU15 (s. 39) behandlades en motion (c) om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på alternativa vårdhem. Utskottet ansåg att socialstyrelsens utvärdering borde avvaktas, innan utskottet övervägde några åtgärder i frågan. Motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Enskilda hem för vård eller boende står under tillsyn av såväl socialnämnden som länsstyrelsen. Socialstyrelsen meddelar föreskrifter och allmänna råd beträffande dessa hem. De problem som aktualiseras i motionerna har nyligen behandlats av socialstyrelsen i rappporten Vård utom hemmet. Styrelsen har därvid uppmärksammat de särskilda åtgärder som behöver vidtas när det gäller metoder för offentlig kontroll av enskilda hem för vård eller boende. Socialstyrelsen kommer även fortsättningsvis att följa dessa frågor. Mot bakgrund härav avstyrker utskottet motion So625 (fp) yrkande 10.
Med hänsyn till den uppmärksamhet som ansvariga myndigheter ägnar frågan om tillsynen av familjehemsvården och ersättningen till familjehemsföräldrarna, anser utskottet inte att något initiativ från riksdagens sida behövs med anledning av motion So289 (s). Motionen avstyrks således.
Barn- och ungdomspsykiatrin
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 12). Motionärerna anför att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för sluten vård ofta saknas, när ungdomar, som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så att ungdomarna garanteras en adekvat vård.
Bakgrund
I proposition 1989/90:28 anförde föredraganden bl.a. följande (s. 57).
Den utveckling som noteras såväl inom barn- och ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex. stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika verksamheters ansvarsområden.
Det påpekades att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Om denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens egna behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin måste avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.
När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde. Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp ungdomar än för andra.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion (c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande bedömning (s. 37 f.).
Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt sammanhang, övervägas närmare.
Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c, mp). Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen har punktvis sammanfattat sitt förslag när det gäller samarbete mellan socialtjänst och psykiatri. Styrelsen anser att samarbetet bör förbättras bl.a. genom en bättre målstyrning, aktiva prioriteringar samt genom formaliserade avtal. Styrelsen erinrar vidare om den nyligen tillsatta utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda (den s.k. mentalservicekommittén), som bl.a. skall omfatta insatser för barn och ungdom (SoS-rapport 1990:3, s. 183 och 158).
Mentalservicekommittén (S 1989:01) skall enligt sina direktiv (dir. 1989:22) kartlägga situationen inom psykiatrin och utvärdera effekterna av den förändring från slutna till öppna vårdformer som skett under 1980-talet. Utredningen skall bl.a. överväga behov och utformning av en samordnande funktion för tidigt störda barn och ungdomar.
Utredningen beräknar avge sitt slutbetänkande under år 1992.
Utskottets bedömning
I mentalservicekommitténs uppdrag ingår att överväga hur en bättre samordning av insatserna för tidigt störda ungdomar kan uppnås. Utskottet anser därför inte att det finns anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion So625 (fp) yrkande 12, vilken sålunda avstyrks.
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter
Motionerna
I motion 1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om professionell hjälp och psykologisk behandling när någon omyndig engagerat sig i sekter och i motion 1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt Johansson (båda s) hemställs om ett tillkännagivande om behovet av utredning avseende resurser för professionell psykologisk behandling vid engagemang i s.k. sekter. Motionärerna hänvisar till sådana sekter som har det gemensamt att de har en religiöst grundad livsåskådning och dessutom en starkt auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. För vissa unga människor kan mötet med -- och även frigörelsen från -- en sådan sekt leda till allvarliga psykiska problem. Dessa människor behöver enligt motionärerna kvalificerad psykologisk hjälp och behandling. Frågan om hur sådan professionell hjälp skall organiseras och vilka satsningar som behöver göras inom ramen för den allmänna hälso- och sjukvården samt socialtjänsten måste utredas, anser motionärerna.
Tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom en viss typ av organisationer. Utskottet uttalade följande (s. 29).
Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem till följd av sin anslutning till religiös eller liknande organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för samhällets möjligheter att påverka enskilda individers uppfattning i religiösa eller principiella frågor.
Utskottet avstyrkte sålunda motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna fråga och avstyrker därmed motionerna So451 (vpk) och So470 (s).
Vårdnadsöverflyttningar
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs dels om ett tillkännagivande om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar (yrkande 8), dels att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (yrkande 9). Möjligheten till vårdnadsöverflyttning är enligt motionärerna speciellt viktig om ett barn placeras i familjehem vid mycket späd ålder. Socialnämnderna bör åläggas att, med ca två till tre års intervaller, överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning vid mycket långa familjehemsplaceringar av barn och unga. Ofta försämras de ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar. Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.
Gällande bestämmelser
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År 1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden t.ex. till familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet. Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn således flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70). Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott. Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn flyttas över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det ändå kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande (prop. s. 41).
JO konstaterar i beslut den 3 mars 1986 (dnr 1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekar på möjligheten att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO anser att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden från statsmakternas sida.
Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses utan dessa insatser.
Tidigare behandling
I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar (prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att det finns fall, där man redan från början kan förutse en långvarig placering. I sådana situationer bör man skapa förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga och stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen kunna ske genom att socialnämnden tar initiativ till att vårdnaden om barnet flyttas över till familjehemsföräldrarna, anfördes det. Också i fall där barnet efter en långvarig placering har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden, enligt föredragandens mening, i högre grad aktualisera en vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i fall där föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och det är uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i familjehemmet.
Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till familjehemsföräldrarna förefaller enligt propositionen hittills ha utnyttjats i liten utsträckning. Huruvida en bidragande orsak till detta är de ekonomiska förutsättningarna torde vara svårt att uttala sig om utan någon närmare undersökning, anförde föredraganden. Han tillade att möjligheterna att kompensera familjehemsföräldrar ekonomiskt torde vara ganska goda och ansåg det angeläget att den fortsatta utvecklingen i fråga om överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes. Särskilt viktigt är det att utröna vilka faktorer det är som styr dels socialnämnderna när det gäller att ta upp frågan om en vårdnadsöverflyttning, dels familjehemsföräldrarnas inställning till att bli vårdnadshavare, anfördes det. Föredraganden utgick från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet uppmärksammar dessa frågor.
Propositionen behandlades, som tidigare nämnts, av utskottet i betänkandet 1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet uttalade i sammanhanget (s. 49) att trots att målsättningen alltid bör vara att föräldrar och barn skall kunna återförenas, kan man inte bortse från att det förekommer fall där en återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk. När ett litet barn har beretts vård utanför det egna hemmet, vuxit upp och funnit sig väl tillrätta i ett familjehem, förekommer det att barnet känner en större trygghet och känslomässig förankring i familjehemmet än i det egna hemmet. De känslomässiga bindningarna mellan barnet och familjehemsföräldrarna kan ha blivit väl så starka som banden mellan barnet och dess biologiska föräldrar, uttalades det vidare. Utskottet delade bedömningen i propositionen, nämligen att möjligheterna att få vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar bör kunna utnyttjas i större utsträckning.
Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skall vara skyldig att, med vissa bestämda intervaller, överväga en vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras bör bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Utskottet ansåg att det bör vara en uppgift för socialstyrelsen att göra en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så förhållandevis få fall aktualiserat frågan om överflyttning av vårdnaden och vilka ekonomiska följdverkningar en vårdnadsöverflyttning för med sig för familjehemmet. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och riksdagen följde utskottet (beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar res. fp, beträffande de ekonomiska villkoren res. fp, c, mp).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar och avstyrker därmed motion So625 (fp) yrkande 8.
Utskottet vidhåller uppfattningen att det bör vara en uppgift för socialstyrelsen att analysera vilka ekonomiska konsekvenser en vårdnadsöverflyttning får för familjehemmet. Med anledning härav avstyrks motion So625 (fp) yrkande 9.
Behovet av dokumentation inom socialtjänsten
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av liknande krav på dokumentation som LVU (yrkande 7). Motionärerna anför att det är viktigt att dokumentationen kring ett LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid sådana placeringar av barn och ungdom som sker enligt socialtjänstlagen, framhåller motionärerna. De påpekar att missförhållandena kan vara lika stora för den som placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.
I 51 § anges, beträffande dokumentationen, att vad som framkommit vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Regeln avser att uttrycka att dokumentationen, för att vara godtagbar, måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).
Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan om vård enligt lagen innehålla en redogörelse för den unges nuvarande situation, vilka förutsättningar som åberopas till stöd för att bereda vård enligt lagen, vilka insatser som socialnämnden tidigare har vidtagit samt det behov av vård som den unge har och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta behov. Det är lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård ger in en specificerad vårdplan, anförs det i proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungomar. För länsrättens prövning är det betydelsefullt att det finns en fyllig redovisning om den unge, inte minst i fråga om vilken vård som nämnden avser att anordna, framhålls det vidare (s. 109 f.)
Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig utsträckning dokumentera verksamheten. Denna skyldighet är inte reglerad i författning utan anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och omfattningen av denna skyldighet blir beroende av vilken typ av verksamhet det gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med klienterna, behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet. Vård- och behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om klientens förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är särskilt viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta, när en annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet, framhålls det i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 433 f.).
I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland) anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i dokumentationen, anförs det. Socialstyrelsen kommer att medverka till en metodutveckling på området (s. 138 och 159).
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 54 f.) behandlade utskottet ett likalydande motionsyrkande (fp). Utskottet delade motionärernas inställning om vikten av noggrann och allsidig utredning när det gäller samtliga barn och ungdomar, som behöver vård inom socialtjänsten. Allt som kommer fram under en sådan utredning, och som är av betydelse för prövningen av ärendet, skall dokumenteras. Detta följer av socialtjänstlagen och allmänna förvaltningsrättsliga principer, uttalades det. Det fanns dock, enligt utskottets uppfattning, inte anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen. Motionsyrkandet avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning om vikten av nogranna och allsidiga utredningar när det gäller barn och ungdomar, som behöver vård inom socialtjänsten. Utskottet anser därför att det är positivt att socialstyrelsen har för avsikt att medverka till en metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So625 (fp) yrkande 7.
Behovet av utbildningsinsatser
Motionerna
I avsnittet om sexuella övergrepp mot barn behandlas ett motionsyrkande (fp) om behovet av personalutbildning. Ytterligare några motioner som rör frågan om utbildning har väckts.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas ett tillkännagivande om översyn av utbildningen av personal vid § 12-hemmen (yrkande 11). Motionärerna anser att den utbildning som ges i dag är helt otillräcklig. För att höja vårdarnas kunnande och för att motverka "utbrändhet" hos dem behövs en mer planmässig utbildning. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2 i resterande del). Fortbilningen av den personal som är verksam inom familjehemmen, hemmen för vård eller boende samt de s.k. § 12-hemmen måste enligt motionärerna förstärkas. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs om ett tillkännagivande om utbildning och fortbildning inom socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 6). Socialtjänsten måste enligt motionärerna ha tillräckliga resurser samt tillgång till utbildning, fortbildning och kontinuerlig metodutveckling för insatser när barn far illa. Även familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra uppgifter, måste få erforderligt stöd. Kommunerna måste ha ett utbildningsansvar och familjehemsföräldrarna måste tillerkännas en rimlig social och ekonomisk trygghet, anför motionärerna.
Bakgrund
I JOs ämbetsberättelse 1987/88 (s. 144 f.) underströks betydelsen av att socialstyrelsen verkar för att personalen vid § 12-hemmen ges den utbildning och fortbildning som är nödvändig för att hemmen skall kunna tillgodose behoven hos de mest utsatta ungdomarna.
Som framgått ovan avser socialstyrelsen att medverka till att utbildningsmöjligheterna för personal vid de särskilda ungdomshemmen blir bättre (SoS-rapport 1990:4, Vård utom hemmet).
I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling, systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås. Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer samt genom den politiska och administrativa ledningen. Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan förverkligas (s. 169 f.).
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 50) behandlade utskottet ett antal motionsyrkanden (fp, c) om behovet av utbildningsinsatser. Utskottet anförde att resultatet av socialtjänstens arbete med socialt utsatta familjer och ungdomar givetvis är beroende av vilken kunskap och vilket engagemang den egna personalen har. Utskottet erinrade om att det tidigare i betänkandet framhållit vikten av att familjehemsföräldrar ges stöd och handledning i sitt arbete samt att utskottet hade uttalat sig positivt till att socialtjänstens handläggande personal får del av personalutvecklande insatser och kvalificerad handledning. De stödjande och personalutvecklande insatserna bör kunna utformas på så sätt att arbetsmetodiken hela tiden utvecklas, anfördes det. Utskottet ansåg sålunda att all personal, som arbetar med vård av barn och ungdomar, bör ha tillgång till lämplig fortbildning. Utskottet utgick från att regeringen följer utvecklingen på området. Något initiativ från riksdagens sida ansåg utskottet inte nödvändigt. Motionerna avstyrktes och riksdagen följde utskottet (res. m, fp, c).
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas inställning i fråga om betydelsen av utbildning och fortbildning av familjehemsföräldrar, av personalen vid de särskilda ungdomshemmen och inom socialtjänsten överhuvudtaget. Det är därför, enligt utskottets mening, mycket positivt att socialstyrelsen avser att medverka till att förstärka de personalutvecklande insatserna för dessa grupper.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något initiativ från riksdagens sida med anledning av nu aktuella motioner. Utskottet avstyrker därför motionerna So213 (c) yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i resterande del och So625 (fp) yrkande 6.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande registrering av kroppsskador att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 1, res. 1 (fp, c)
2. beträffande skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 2, res. 2 (fp)
3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård att riksdagen avslår motion 1989/90:So482 yrkandena 1--5 res. 3 (mp)
4. beträffande en förstärkt barnkompetens att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkandena 14 och 15, res. 4 (fp)
5. beträffande utbildning om MBD att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 1, res. 5 (fp)
6. beträffande ett träningscenter för barn med handikapp att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 2,
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So202, 1989/90:So213 yrkande 13, 1989/90:So327 yrkandena 1 och 2, 1989/90:So625 yrkandena 3--5 samt 1989/90:So629 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 6 (s)
8. beträffande insatser för flyktingbarn att riksdagen avslår motion 1989/90:So409 yrkande 2,
9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar att riksdagen avslår motion 1989/90:So292, res. 7 (v, mp)
10. beträffande familjerådgivningen att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So239 och 1989/90:So324 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. beträffande åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkandena 1 och 3, res. 8 (fp)
12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkandena 1 och 8 samt 1989/90:So291, res. 9 (c)
13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So226 yrkande 5, 1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5, res. 10 (m)
14. beträffande alternativa vårdformer att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 2, 1989/90:So234 yrkande 2 delvis och 1989/90:So258, res. 11 (fp, c)
15. beträffande de särskilda ungdomshemmen att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213 yrkandena 9 och 10 samt 1989/90:So625 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande organisationen för omhändertagande av unga att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkande 2 delvis,
17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So209, 1989/90:So261 yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 yrkandena 1--4, res 12. (m)
18. beträffande enskilda hem för vård eller boende att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 10, res. 13. (fp)
19. beträffande tillsyn av familjehemsvården att riksdagen avslår motion 1989/90:So289,
20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 12, res. 14. (m, fp, c, mp)
21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i sekter att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So451 och 1989/90:So470, res. 15. (v)
22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 8, res. 16 (fp)
23. beträffande de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 9, res. 17 (fp, mp)
24. beträffande behovet av dokumentation att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 7, res. 18. (fp)
25. beträffande behovet av utbildningsinsatser att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 11, 1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och 1989/90:So625 yrkande 6. res. 19 (m, fp, c)
Stockholm den 13 november 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).
Reservationer
1. Registrering av kroppsskador (mom. 1)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "En viktig" och slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande lydelse:
En grundförutsättning för att barnolycksfall och skador på grund av mobbning skall kunna förebyggas är att det finns ett enhetligt system för registrering, rapportering och uppföljning av olyckor. På riksdagens initiativ har socialstyrelsen inlett en central registrering av olycksfallsskador. Det är viktigt att dessa insatser påskyndas och att statistiken utformas så att den fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste rutiner utarbetas för uppföljning av registreringen, så att förebyggande åtgärder kan vidtas. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion So625 (fp) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande registrering av kroppsskador att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "2 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns starka skäl att, med hjälp av skyddsombud, försöka minska skadorna hos barn. Organisationen för elevskyddsombud bör snabbt byggas ut och bli heltäckande. För de mindre barnen är det lämpligt att föräldrar utbildas till barnskyddsombud. Regeringen bör snarast överväga formerna för en utbildning av föräldrar till skyddsombud. Vad utskottet här anfört med anledning av motion So625 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Förebyggande barn- och ungdomsvård (mom. 3)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Förra hösten" och slutar med "yrkandena 1--5." bort ha följande lydelse:
Stora resurser måste enligt utskottet sättas in när det gäller socialt förebyggande arbete bland barn och ungdomar. Socialstyrelsen bör snarast ta initiativ till inrättandet av nya grupper för förebyggande psykosocialt arbete i såväl kommuner som landsting. I likhet med motionärerna anser utskottet vidare att barnavårdscentralerna har en mycket viktig roll i det förebyggande arbetet. Barnavårdscentralerna måste därför garanteras tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt arbete. Enligt utskottet bör barnavårdscentraler typ I återinföras i tätorterna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So482 (mp) yrkandena 1--5.
dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:
3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So482 yrkandena 1--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. En förstärkt barnkompetens (mom. 4)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "14 och 15." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är angeläget att finna former för metodutveckling, utbildning och utvärdering av arbetet med barn som far illa. En rad åtgärder på skilda områden skulle kunna stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett samlat förslag till åtgärdsprogram bör därför föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande en förstärkt barnkompetens att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkandena 14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utbildning om MBD (mom. 5)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är mycket angeläget att personalen inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt skolan får kunskaper om handikapp och om barn som har sjukdomen Minimal Brain Dysfunction (MBD). Kunskap om barn med MBD bör också tas med i utbildningen för alla yrkesgrupper, som i sitt arbete kommer i kontakt med människor med handikapp. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So542 (fp) yrkande 1 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande utbildning om MBD att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So542 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Sexuella övergrepp mot barn (mom. 7)
Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 19 som börjar med "Riksdagen gav" och slutar med "(delvis)." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att flera olika myndigheter för närvarande är djupt engagerade i de frågor som tas upp i motionerna. Brottsförebyggande rådet kommer inom kort att lämna förslag på hur olika instanser skall kunna förbättra och effektivisera sina insatser. Socialstyrelsen står i begrepp att ge ut allmänna råd beträffande bl.a. socialtjänstens handläggning av misstänkta övergrepp mot barn. Med hänsyn till vad utskottet nu anfört får syftet med de aktuella motionerna i huvudsak anses vara tillgodosett. Motionerna So202 (c), So213 (c) yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena 3--5 och So629 (mp)(delvis) avstyrks följaktligen.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn att riksdagen avslår motionerna So202 (c), So213 (c) yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena 3--5 samt So629 (mp)(delvis),
7. Särskilda åtgärder för invandrarungdomar (mom. 9)
Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med "De problem" och slutar med "avstyrks sålunda." bort ha följande lydelse:
För att kunna hjälpa arbetslösa invandrarungdomar, som är på väg att bli utslagna, krävs det ett sammansatt åtgärdsprogram, anser utskottet. Ett stödprojekt bör organiseras så att invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. De invandrare som skall arbeta med verksamheten måste ges en grundlig utbildning för att finna sig väl till rätta bland svenska institutioner inom olika områden. Detta är nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta stöd som de behöver i olika situationer. Utskottet anser att resurser bör ställas till kommunernas förfogande för sådana stödprojekt. Detta bör ges regeringen till känna med anledning av motion So292 (vpk).
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So292 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet (mom. 11)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "1 och 3." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att kampen mot missbruk är en av de viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Stora resurser måste därför avsättas för sådana insatser. Framför allt är det viktigt att ungdomar ges goda alternativ till missbruk och kriminalitet. När det gäller att erbjuda ungdomar en meningsfull fritid har såväl kommuner som folkrörelser ett stort ansvar. Vidare bör de sociala fältinsatserna öka. Genom att vara tillsammans med ungdomarna i deras egna miljöer, även efter kontorstid, kan socialarbetare i många fall förhindra att de unga begår brott.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att ingripa tidigt, när en ung person uppvisar ett asocialt beteende. Samhället måste redan när en ung människa begår sin första förseelse klart markera att det inte accepterar ett kriminellt beteende. Vidare måste de olika myndigheternas insatser för de unga samordnas väl. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So234 (fp) yrkandena 1 och 3.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So234 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Olika brottsförebyggande åtgärder (mom. 12)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med "Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att vuxna bör vara konsekventa och tydliga i sitt förhållande till barn och ungdomar. Vuxenkontakterna är över huvud taget mycket viktiga för unga människor, vilka bör ha vuxna av båda könen som goda förebilder. Den verksamhet som för närvarande pågår, när det gäller att engagera män i arbetet med ungdomar, bör stödjas och ges spridning till olika delar av landet.
Ungdomars engagemang i idrottsrörelsen och i annan ideell verksamhet måste uppmuntras. Folkrörelsernas barn- och ungdomsverksamhet är en effektiv brottsförebyggande verksamhet. Det är därför av särskilt stor vikt att samhället på olika sätt ger sitt stöd till organisationer, som verkar för att ge ungdomar en meningsfull fritid.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So213 (c) yrkandena 1 och 8. Härmed tillgodoses enligt utskottet även det huvudsakliga syftet med motion So291 (s). Denna motion avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So213 yrkandena 1 och 8 samt med avslag på motion 1989/90:So291 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Vissa öppenvårdsinsatser (mom. 13)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger ett behov av den stegvisa åtgärdslista som fanns i barnavårdslagen. Möjligheten att vidta åtgärder såsom hjälpåtgärder i form av råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter om den unges levnadsförhållanden samt övervakning skulle kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera, anser utskottet. Såväl den unge som föräldrarna blir därmed medvetna om att åtgärderna kan komma att trappas upp, om inte förändringar till det bättre äger rum. Utskottet anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om en mer preciserad lagstiftning när det gäller socialnämndernas skyldighet att vidta förebyggande åtgärder. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So226 (m) yrkande 5, So261 (m) yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5 ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So226 yrkande 5, 1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Alternativa vårdformer (mom. 14)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "So258 (s)." bort ha följande lydelse:
Det förebyggande arbetet för ungdomar i riskzonen måste bli bättre. När ungdomar begår brott eller grips för fylleri bör de bli föremål för samhällets uppmärksamhet under en tid. De mest problemfyllda familjerna kräver omfattande stöd och insatser från de sociala myndigheterna. Det är dock viktigt att också aktivera de naturliga nätverk som finns omkring en familj. Ett alternativ till samhällsvård, som bör prövas, är att socialsekreteraren skriver kontrakt med problembarnets föräldrar. Avsikten med kontraktet, som är en form av hjälp till självhjälp, är att föräldrarna skall bli mer engagerade i barnets situation. Denna och andra alternativa vårdformer bör utredas. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med anledning av motionerna So213 (c) yrkande 2 och So234 (fp) yrkande 2 delvis. Härmed tillgodoses enligt utskottet även det huvudsakliga syftet med motion So258 (s). Denna avstyrks.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande alternativa vårdformer att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213 yrkande 2 och 1989/90:So234 yrkande 2 delvis samt med avslag på motion 1989/90:So258 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen m.m. (mom. 17)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 40 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:
För att kunna möta efterfrågan på vård för de svårast störda ungdomarna krävs det inte enbart fler vårdplatser utan också att vården är betydligt mer differentierad än för närvarande. Det bör övervägas att inrätta särskilda ungdomshem, som har hela riket som upptagningsområde. Utskottet kan konstatera att det är förhållandevis få personer, som är i behov av den kvalificerade vård som ett sådant hem är avsett att ge. Det är därför lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör därför, enligt utskottets mening, överföras till staten. Vidare bör det bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till längre tid än två månader, för att garantera att de unga inte avviker innan man hunnit motivera dem till en ordnad livsföring. Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och våldsamma ungdomar bör upphävas. För ungdomar över 15 år, som blivit dömda för brott, bör det finnas särskilda ungdomshem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m) yrkandena 1--4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So209 (m), 1989/90:So261 (m) yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 (m) yrkandena 1--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Enskilda hem för vård eller boende (mom. 18)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 42 som börjar med "Enskilda hem" och slutar med "yrkande 10." bort ha följande lydelse:
Hem för vård eller boende i enskild regi har kommit att utnyttjas i allt högre grad. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det bör uppställas krav, som skall vara uppfyllda innan tillstånd ges att driva sådana hem. Vidare måste samhällets tillsyn av dessa hem fungera tillfredsställande. Detta bör riksdagen, med anledning av motion So625 (fp) yrkande 10, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:
18. beträffande enskilda hem för vård eller boende att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Barn- och ungdomspsykiatrin (mom. 20)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med "I mentalservicekommitténs" och slutar med "sålunda avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottet helt otillfredsställande att ungdomar, som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänsten och psykiatrin, inte får den hjälp och behandling som de behöver. Det är av största vikt att barn- och ungdomspsykiatrins ansvar klargörs. Vidare måste samarbetsrutiner utarbetas, så att dessa ungdomar garanteras en adekvat vård. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So625 (fp) yrkande 12.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Psykologisk behandling vid engagemang i sekter (mom. 21)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "So470 (s)." bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att samhället måste kunna erbjuda unga människor, som drabbats av psykiska störningstillstånd på grund av sitt engagemang i olika slags sekter, ett sakkunnigt psykologiskt omhändertagande. Hjälp och stöd bör ges inom ramen för samhällets hälso- och sjukård samt socialtjänst. Frågan om vilka insatser som särskilt behövs, när det gäller psykologisk behandling av dessa ungdomar, bör utredas, anser utskottet. Detta bör riksdagen, med anledning av motionerna So451 (vpk) och So470 (s), ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:
21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i sekter att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So451 och 1989/90:So470 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar (mom. 22)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med "Utskottet vidhåller sin" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande lydelse:
Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till familjehemsföräldrar är särskilt viktig om barnet har placerats i familjehemmet vid mycket späd ålder. I likhet med vad som anförs i motionen anser utskottet att socialnämnden bör vara skyldig att regelbundet överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning. Vid mycket långa familjehemsplaceringar bör socialnämnden därför åläggas att med ca två--tre års intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion So625 (fp) yrkande 8, ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:
22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. De ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (mom. 23)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med "Utskottet vidhåller uppfattningen" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är angeläget att utvecklingen följs när det gäller socialnämndernas benägenhet att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Mycket tyder på att de ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrar försämras när de övertar vårdnaden, genom att de då går miste om ersättningen som familjehemsföräldrar. Den ekonomiska situationen för familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, bör därför utredas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion So625 (fp) yrkande 9, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Behovet av dokumentation (mom. 24)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 49 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:
Utskottet är ense med motionärerna om att utredningarna bör vara noggranna och allsidiga när det gäller samtliga barn och ungdomar, som behöver vård inom socialtjänsten. Missförhållandena kan vara lika allvarliga för de barn och ungdomar som placeras med stöd av socialtjänstlagen som för dem som bereds vård enligt LVU. Även för möjligheterna att genomföra en långsiktig vårdplanering har dokumentationen stor betydelse. Samma krav bör således ställas på dokumentationen när ett barn eller en ung människa kommer i fråga för vård, oavsett om placeringen sker med stöd av LVU eller socialtjänstlagen. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So625 (fp) yrkande 7.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande behovet av dokumentation att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Behovet av utbildningsinsatser (mom. 25)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 50 som börjar med "Mot denna" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill särskilt understryka att det behövs ökade insatser för utbildning och fortbildning av den personal som arbetar med vård av barn och ungdomar. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motionerna So213 (c) yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i resterande del och So625 (fp) yrkande 6.
dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:
25. beträffande behovet av utbildningsinsatser att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213 yrkande 11, 1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och 1989/90:So625 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna2
Utskottet6
Inledning6
Barnolycksfall7 Motionen7 Tidigare behandling m.m.7 Utskottets bedömning9
Förebyggande barn- och ungdomsvård9 Motionerna9 Bakgrund10 Tidigare riksdagsbehandling11 Utskottets bedömning12
Mimimal Brain Dysfunction (MBD)12 Motionen12 Tidigare behandling13 Utskottets bedömning14
Sexuella övergrepp mot barn m.m.14 Motionerna14 Bakgrund15 Tidigare behandling17 Utskottets bedömning18
Insatser för flyktingbarn19 Motionen19 Bakgrund19 Utskottets bedömning20
Särskilda åtgärder för invandrarungdomar21 Motionen21 Bakgrund21 Tidigare behandling22 Utskottets bedömning22
Familjerådgivning22 Motionerna22 Bakgrund 23 Utskottets bedömning24
Olika brottsförebyggande åtgärder24 Motionerna24 Bakgrund25 Tidigare behandling26 Utskottets bedömning27
Öppenvårdsinsatser28 Motionerna28 Bakgrund29 Tidigare behandling31 Utskottets bedömning31
Särskilda ungdomshem32 Motionerna32 Gällande bestämmelser33 Utredningar35 Tidigare riksdagsbehandling38 Utskottets bedömning39
Tillsynen av familjehem och enskilda hem för vård eller boende40 Motionerna40 Bakgrund40 Tidigare behandling42 Utskottets bedömning42
Barn- och ungdomspsykiatrin42 Motionen42 Bakgrund42 Utskottets bedömning44
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter44 Motionerna44 Tidigare behandling44 Utskottets bedömning44
Vårdnadsöverflyttningar45 Motionen45 Gällande bestämmelser45 Tidigare behandling46 Utskottets bedömning47
Behovet av dokumentation inom socialtjänsten47 Motionen47 Gällande bestämmelser m.m.47 Tidigare behandling48 Utskottets bedömning49
Behovet av utbildningsinsatser49 Motionerna49 Bakgrund49 Tidigare behandling50 Utskottets bedömning50
Hemställan50
Reservationer53