Bankoutskottets Memorial N:o 9

Betänkande 1892:Bu9

Bankoutskottets Memorial N:o 9.

13

g) En tjensteinnehafvare i tredje graden får qvarstå
på gamla staten, till dess omflyttning kan ske;

h) Nya staten tillämpas i öfrigt från och med den 1
juli 1892.

Stockholm den 28 mars 1892.

På utskottets vägnar:
G. S. ÅKERHIELM.

N:o 9.

Ank. till Iiiksd. kansli den 28 mars 1892, kl. 3 e. in.

Memorial, i anledning af gjord ansökning om utbekommande af
ränta å ett i riksbanken deponeradt, men ej i behörig tid
uttaget penningebelopp.

I ingifven skrift har snickeriarbetaren Carl Johan Andersson hos utskottet
gjort framställning om utbekommande af ränta å ett af honom
under den 9 december 1885 enligt depositionsbevis n:o 21,851 i riksbanken
insatt belopp af 800 kronor med förskrifven 4 procent ränta, hvilket belopp
på grund af uppsägning från riksbankens sida förföll till betalning
den 21 maj 1888 och till följd deraf efter nämnda tid stått räntelöst, till
dess detsamma under den 19 sistlidne september af egaren uttogs; varande
till stöd för denna ansökan af Andersson hufvudsakligen anfördt, att han,
som vore strängt upptagen af sitt yrke och till följd deraf hade föga eller

14

Bankoutskottets Memorial N:o 9.

ingen tid att läsa tidningarna, varit i fullkomlig okunnighet om den af
riksbanken vidtagna åtgärden att genom kungörelse i tidningarna till återbetalning
uppsäga ifrågavarande depositionsbevis; att han varit i den tro,
att räntan utan hans åtgörande lades till kapitalet, samt att hans ekonomiska
ställning vore sådan, att han ej hade råd att förlora något.

öfver berörda ansökning hörda, hafva fullmägtige i anledning af densamma
yttrat följande: »Enligt lydelsen af ifrågavarande slags depositions bevis

har riksbanken uttryckligen förbehållit sig rätt att, på sätt i förevarande
fall egt rum, få verkställa uppsägning af sådant genom kungörelse
i allmänna tidningarna, och sökanden eger sålunda ej något som helst
rättsanspråk för sin anhållan.

Med afseende såväl å den nu ifrågavarande depositionens obetydliga
belopp som ock å de särskilda svårigheter, Indika för sökanden i hans
ställning torde hafva förefunnits att uppmärksamma den genom tidningarna
gjorda uppsägningen, få dock fullmägtige förklara, att fullmägtige
ej hafva något att erinra, om sökanden för omförmälda deposition beviljas
riksbankens belöpande depositionsränta efter 3 procent för år, beräknadt
för tiden, hvarunder medlen i riksbanken stått räntelösa, eller från och
med den 22 maj 1888 till och med den 19 september 1891.»

Med anledning af hvad fullmägtige sålunda yttrat, och då Riksdagen
under senare tid, när särskilda skäl och omständigheter dertill föranledt,
funnit godt lemna bifall till framställning af likartad beskaffenhet som den
nu förevarande, har utskottet velat hemställa,

att å det enligt bevis n:o 21,851 i riksbanken under
den 9 december 1885 insatta och till betalning den 21
maj 1888 förfallna belopp af 300 kronor måtte få godtgöras
insättaren 3 procent årlig ränta från sistnämnda
tidpunkt till och med den dag, då medlen uttogos, eller
den 19 september 1891.

Stockholm den 28 mars 1892.

På utskottets vägnar:

• G. S. ÅKERHIELM.