Bankoutskottets Memorial N:o 12 (Betänkande 1902:Bu12 bu)

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

Nro 8 3.

Ant. till Riksd. kansli den 13 maj 1902, kl. 12 midd.
Memorial, i fråga om ändringar i banköreglementet.

Sedan bankoutskottet numera genomgått det för riksbanken gällande
reglemente samt dervid jemväl till pröfning företagit af bankofullmäktige
med skrifvelse af den 27 sistlidne mars till utskottet öfverlemnadt förslag
till ändringar i samma reglemente, får utskottet härmed till Riksdagen
afgifva yttrande och förslag i följande till bankoreglementet hörande frågor.

Beträffande innehållet i § 14 hafva fullmäktige anfört: »Hittills har
det galt såsom regel, att endast sedlar af sådana enskilda banker, som
lernnat dagligt tillfälle till sedlarnas invexling å den ort, der afdelningskontor
af riksbanken finnes, fått af de respektive afdelningskontoren emottagas.
Sedan flera enskilda banker numera afstått från sin sedelutgifningsrätt,
hafva förhållandena förändrats derhän, att det på åtskilliga platser
icke mer finnes banker, som äro villiga ombesörja denna invexling,
och har riksbanken sjelf nödgats på en del orter öfvertaga den inlösning,
som förut varit aftalad med privata banker. En omredigering af paragrafen
synes derför önskvärd; och få fullmäktige föreslå, att stadgandet i
reglementet inskränkes dertill, att mottagande af enskilda bankers sedlar
göres beroende af fullmäktiges pröfning. Äfven torde beträffande förfaringssättet
med inlösta enskilda penninganstalters vexlar samma föreskrift
höra lemnas, som i fråga om sedlar hittills varit gällande.»

Under anslutning till hvad fullmäktige sålunda anfört och i öfverensstämmelse
med ett af fullmäktige gjordt förslag till ändring af förevarande
bestämmelser får utskottet hemställa,

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 6 Sami. 1 Afä. 10 Höft. (N:o 12).

§ U.

Bankout''skottets Memorial N:o 12.

1:6)

att § 14 i bankoreglementet måtte erhålla följande
lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

Mom. 1. Vid insättningar och
liqvider i riksbankens hufvud- och
afdelningskontor kunna, utom rikets
mynt och riksbankens sedlar, användas
dels hufvud- och afdelningskontorens
vexlar, dels sedlar, utgifna af
sådana enskilda banker, som å den
ort, der insättningen eller liqviden
sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte
af dessa sedlar mot riksbankens
sedlar och hvilka i öfrigt af
fullmäktige pröfvas böra till emottagande
godkännas, dels ock, efter
fullmäktiges pröfning, vid uppvisandet
betalbara, af enskilda penningeanstalter
utstälda vexlar.

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda bankers sedlar ega fullmäktige
meddela föreskrifter.

Mom. 2. Finnes å ort, der afdelningskontor
af riksbanken är förlagdt,
icke tillfälle till utbyte af enskilda
bankers sedlar mot riksbankens,
ega fullmäktige, när sådant
pröfvas för lättnad i allmänhetens
beröring med kontoret behöfligt,
medgifva, att de enskilda bankers
sedlar, som dertill af fullmäktige
godkännas, må i kontoret mottagas,
men böra derjemte så förfoga, att
till kontoret inkomna dylika sedlar

(.Föreslagen lydelse.)

Vid insättningar och liqvider i
riksbankens hufvud- och afdelningskontor
kunna, utom rikets mynt och
riksbankens sedlar, användas dels
hufvud- och afdelningskontorens vexlar
dels af enskilda banker utgifna
sedlar, hvilka af fullmäktige pröfvas
böra till emottagande godkännas, dels
ock. efter fullmäktiges pröfning, vid
uppvisandet betalbara, af enskilda
penningeanstalter utstälda vexlar.

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda penningeanstalters sedlar
och vexlar ega fullmäktige meddela
föreskrifter.

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

(Nuvarande lydelse.)

varda, så fort lämpligen ske kan,
emot ldksbankens utbytta.

Mom. 8. I afdelningskontoren
mottagna enskilda penningeanstalters
i Stockholm betalbara vexlar skola
genast såsom kontant leverering till
hufvudkontoret insändas, och sådana,
som äro stälda att betalas å annan
ort, inkasseras, så fort sig göra låter.

Då i § 19 mom. c sägs, att för uttagning å upp- och afskrifnings- § ,g mom. d.
räkning i riksbanken skall begagnas check samt med anledning deraf jemväl
i mom. d af samma paragraf uttrycket check torde böra användas
och ordet vexel deremot utbytas, hemställer utskottet enligt fullmäktiges
förslag,

2:o)

att § 19 mom. d i bankoreglementet måtte erhålla
följande lydelse:

(.Nuvarande lydelse.)

(.Föreslagen lydelse.)

d) vexel är betalbar vid uppvisandet,
under förutsättning att å
räkningen tinnes behållning, motsvarande
vexelns belopp.

d) å räkningen utstäld check är

betalbar vid uppvisandet,under förutsättning
att å räkningen finnes behållning,
motsvarande checkens belopp.

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

§ 20 mom
och 3.

I fråga om § 20 mom. 2 och 3 hafva fullmäktige yttrat sig sålunda:

»Med hänsyn till de af riksbanken i öppet förvar mottagna värdepapper
gälde förr den regel, att för hvarje deponent utfärdades endast
ett insättningsbevis, derå alla förändringar i depositionen successivt antecknades.
Beviset kom sålunda att utgöra en kontokurant eller upp- och
afskrifningsräkning öfver dels uttagna, dels inlemnade nya värdepapper.
Då emellertid härigenom öfverskådligheten af räkningarna och i viss mån
kontrollen af desamma försvårades, blef sedermera föreskrifvet, att nytt
värdepapper icke finge mottagas annorlunda än mot nytt förvaringsbevis.
I samband härmed, och för att förändringen icke skulle för deponenterna
medföra dyrare vilkor, afskaffades den förutvarande minimiafgiften af 10
kronor. När derefter i medlet af 1890-talet en omreglering af förvaringsafgiften
egde rum, faststäldes den nuvarande afgiften af 50 öre för hvarje
tusental kronors kapitalvärde, hvarvid dock å nyo infördes en minimiafgift,
ehuru densamma då bestämdes till endast 2 kronor. För öfrigt gäller,
att om insättaren uttager sin deposition före betalningstidens utgång, eger
han ej rätt att återbekomma erlagd afgift, men om han före samma tids
utgång åter inlemnar värdepapper i öppet förvar, beräknas ej för den nya
depositionen, till den del dess värde ej öfverstiger den uttagnas, afgift förr
än från utgången af den tid, för hvilken betalning erlagts för den äldre.

Ehuru genom den antydda förändringen, att nya värdepapper endast
få mot nytt depositionsbevis mottagas, en väsentlig förenkling åstadkommits
och kontrollen underlättats, synes dock härmed icke all den öfverskådlighet,
vunnits, som man torde böra fordra. Det qvarstår ännu möjligheten
att på ett och samma bevis värdepapper af olika slag och beskaffenhet
insättas, och när sedermera utlottningar af obligationer egt rum eller
värdepapper af annan orsak uttagits och anteckningar härom successive
gjorts å beviset, lemnar detsamma ingalunda mer en lätt öfverskådlig bild
af depositionens qvarvarande belopp.

Ju mer denna gren af riksbankens rörelse utvidgas, desto nödvändigare
blir det, att erforderliga bevis och dertill hörande räkenskaper
anordnas så enkelt som möjligt. Det synes fullmäktige derför önskvärdt,
att ett nytt steg må tagas i rigtning att åstadkomma en ytterligare förenkling,
och att den regel, som redan länge i detta afseende tillämpats i
de tyska och franska centralbankerna, må vid riksbanken införas, eller att
framgent hvarje depositionsbevis må omfatta endast ett slag af obligationer,
aktier eller andra värdepapper. Genom en dylik anordning komme
visserligen förvaringsbevisens antal att högst betydligt ökas, och utskrif -

BanlcoutsJcottets Memorial N:o 12.

vandet af desamma och bokföringen skulle antagligen komma att kräfva
något mer arbete än hittills, men fördelen af, att man i hvarje ögonblick
utan svårighet kunde öfverblicka hvarje enskild depositions ställning och
sålunda utöfva eu effektiv kontroll, torde för riksbanken vara afgörande.
För allmänheten synes förändringen icke heller böra medföra någon olägenhet,
ty om ock en deponent kunde komma att erhålla flere förvaringsbevis
än för närvarande, komme deremot dessa bevis att jemväl för honom
möjliggöra en lättare öfversigt än nu, då han kanske har färre bevis,
men hvarje sådant omfattande flere olika slag af papper, och der kanske
vid olika tidpunkter en mängd uttag än af ett, än af ett annat slag af
dessa papper noterats.

Vunne detta fullmäktiges förslag bifall, torde minimiafgiften för ett
och samma bevis böra nedsättas till 1 krona, men å andra sidan ett tillgodoräknande
af redan erlagd afgift vid nya depositioner inskränkas till
de fall, då obligation utbytes mot annan af samma, slag och beskaffenhet
i följd af utlottning eller uppsägning till återbetalning. Vid konvertering
och afstämpling bibehållas i regeln de gamla värdepapperen, och någon
omskrifning af depositionen skulle i dessa fall naturligen icke ega rum.
Fn så vidsträckt rättighet, som nu inedgifves, att utan någon afgift utbyta
deponerade värdepapper mot andra af helt olika slag, torde nemligen
icke hafva skäl för sig, enär den afgift, riksbanken uppbär, till en väsentlig
del får anses utgöra ersättning för det arbete och besvär, depositionens
bokföring föranleder, och ett ombyte af värdepapper förorsakar
sjelffallet åtminstone lika mycket bokföring som en ny deposition.

De nya bestämningarna torde böra tillämpas successivt och för hvarje
deposition från utgången af den tid, för hvilken betalning redan erlagts.))

Då utskottet i likhet med fullmäktige finner den föreslagna ändringen
med afseende å depositionsbevisen skola medföra större öfverskådlighet,
öfver hvarje enskild depositions ställning och derigenom ökad lätthet att
utöfva en effektiv kontroll utan att för allmänheten innebära någon olägenhet,
får utskottet, i enlighet med fullmäktiges förslag, hemställa,

3:o)

att § 20 inom. 2 och 3 i bankoreglementet måtte
erhålla följande lydelse:

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

[Nuvarande lydelse.)

a) uppgift å värdepapperens antal,
utgifningsdag och belopp samt
serie, nummer eller annan beteckning
för hvarje slag af värdepapper
jemte derå satt värde, detta senare,
så vidt ske kan, upptaget efter gällande
pris å papperen; och

b) förbindelse för riksbanken
att, mot bevisets återbekommande
och betalning af nedan bestämda
förvaidngsafgift, återställa de i förvar
mottagna handlingarna eller
lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp eller ock utbetala
det värde, som för det eller
de felande papperen, efter de i beviset
bestämda pris, belöper.

Mom. B. Afgiften för i förvar
lernnadt guld, silfver eller värdepapper
utgör för år räknadt ’/30
procent af det deponerades i beviset

(.Föreslagen lydelse.)

Mom. 2. När, jemlikt det i
mom. 1 åberopade stadgande i lagen
för Sveriges riksbank, till förvar
i riksbankens hufvudkontor mottagas
obligationer, aktier eller andra
värdepapper af de slag, fullmäktige
bestämma, skall likaledes derom utfärdas
bevis till viss person, hvarvid
bör iakttagas, att hvarje slag af
obligationer, aktier eller andra värdepapper
anses såsom en särskild deposition,
och att cl ett bevis således endast
upptagas värdepapper af samma slag
och beskaffenhet. I (ifrigt bör beviset
innehålla:

a) uppgift å värdepapperens antal,
utgifningsdag och belopp samt
serie, nummer eller annan beteckning
jemte å papperen satt värde,
detta senare, så vidt ske kan, upptaget
efter gällande pris; och

b) förbindelse för riksbanken
att, mot bevisets återbekommande
och betalning af nedan bestämda
förvaringsafgift, återställa de i förvar
mottagna handlingarna eller
lemna andra af samma slag, beskaffenhet
och belopp eller ock utbetala
det värde, som för det eller
de felande papperen, efter det i beviset
bestämda pris, belöper.

Mom. 3. Afgiften för i förvar
lernnadt guld, silfver eller värdepapper
utgör för år räknadt ''/so
procent af det deponerades i beviset

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

(Nuvarande lydelse.)

upptagna värde, hvarvid del af
tusental beräknas som helt. Utan
afseende på förvaringstidens längd
skall vid inlemnandet afgift erläggas
för minst ett år. Afgiften för hvarje
särskild deposition må i intet fall
understiga två kronor för år räknadt.

Derest depositionen ej på årsdagen
af insättningen återtages, anses
den såsom på ett år förnyad
på då gällande vilkor.

Uttager insättare depositionen
före utgången af den tid, för hvilken
afgift blifvit erlagd, eger han
likväl ej rätt att återbekomma erlagd
afgift; men om från honom
före samma tids utgång åter mottagas
värdepapper i öppet förvar,
beräknas för den nya depositionen,
för hvad dess värde ej öfverstiger
den uttagnas, icke afgift förr än
från utgången af den tid, för hvilken
betalning erlagts för den äldre.

(Föreslagen lydelse.)

Derest depositionen ej på årsdagen
af insättningen återtages, anses
den såsom på ett år förnyad på
då gällande vilkor.

Uttager insättare depositionen
före utgången af den tid, för hvilken
afgift blifvit erlagd, eger han
likväl ej rätt att återbekomma erlagd
afgift; utlottadt eller till betalning
uppsagdt värdepapper må dock
kunna mot annat eller andra af samma
slag och beskaffenhet sa?nt intill samma
belopp af gifts fritt utbytas. Om utbyte
mot annat värdepapper på nyss antydt
sätt icke eger rum, bör nytt förvaringsbevis
å återstående beloppet
kostnadsfritt utfärdas för den tid,
afgift redan erlagts.

Uti ett den 6 sistlidne mars afgifvet yttrande öfver en af herr 1). § 20 mom. 4.
Persson i ''fjällberg inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 19, deri
föreslagits uteslutande ur lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
af den i lagens § 19 intagna bestämmelsen, att gods under försegling (s.
k. slutna deposita) må kunna i riksbanken till förvar mottagas enligt
bankoreglementets närmare föreskrifter, hafva bankofullmäktige anfört,
bland annat, följande:

»Det förnämsta skälet för ett upphäfvande af denna rörelsegren är
naturligtvis, att riksbanken kan komma att till förvar få mottaga gods,

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

hvars förvarande kan medföra fara eller olägenhet för banken; men ehuru
en dylik farhåga väl näppeligen torde vara befogad, synes dock äfven i
detta hänseendet det anmärkta förhållandet kunna rättas, om i reglementet
den föreskrift lemnas, att det till förvar anmälda godset skall af deponenten
förseglas i riksbanken och inför en dess tjensteman, efter det denne
förvissat sig om att godsets beskaffenhet eller paketets innehåll ej utgör
hinder för depositionen. Ett liknande stadgande återfinnes i reglementet
för franska banken, der det bestämmes, att smycken och liknande värdeföremål,
som inlemnas till förvar, skola öppet ingifvas, samt den låda,
der de förvaras, sedermera förseglas med deponentens sigill, hvarefter
banken endast ansvarar för att lådan återlemnas med obruten försegling.))

Då det icke ansågs lämpligt att fråntaga allmänheten den sedan lång
tid tillbaka medgifna förmånen att i riksbankens förvar öfverlemna gods
under försegling samt faran af att i riksbanken skulle mottagas gods,
hvars bevarande kunde medföra våda eller olägenhet, syntes kunna fullständigt
undanrödjas genom den af bankofullmäktige föreslagna reglementsförändringen,
vann herr D. Perssons förenämnda motion icke Riksdagens
bifall.

Med anledning af hvad i denna fråga förekommit, får utskottet, under
anslutning till bankofullmäktiges förslag, hemställa,

4:o)

att § 20 mom. 4 i bankoreglementet må erhålla
följande lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

Mom. 4i Hafva fullmäktige
på grund af sista punkten i § 19 i
lagen för Sveriges riksbank af den
12 maj 1897 medgifvit mottagande
till förvar i hufvudkontoret af paket
eller annan flyttbar egendom under
försegling och utan att uppgift lemnas
om innehållet, skall bevis om
mottagandet utfärdas till viss person
och i öfrigt innehålla:

(Föreslagen lydelse.)

Hafva fullmäktige på grund
af sista punkten i § 19 i lagen för
Sveriges riksbank af den 12 maj
1897 medgifvit mottagande till förvar
i hufvudkontoret af paket eller
annan flyttbar egendom, skall det till
förvar anmälda, sedan en af fullmäktige
dertill utsedd tjensteman förvissat
sig om, att innehållets beskaffenhet ej
utgör hinder för mottagande, inför

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

(Nuvarande lydelse.)

a) beskrifning å det till förvar
aflemnades yttre skick och rymd;
och

b) förbindelse för riksbanken
att, mot återställande af beviset och
erläggande af nedan bestämda afgift,
återlemna godset; dock utan
ansvarighet å riksbankens sida för
oförvållad skada eller tillfällig
olycka.

(Föreslagen lydelse.)

samma tjensteman inom riksbankens
kontor förseglas med deponentens sigill,
samt fOrvaringsbevis utfärdas. Beviset,
som skall ställas till viss person,
bör i öfrigt innehålla:

a) beskrifning å det till förvar
aflemnades yttre skick och rymd;
och

b) förbindelse för riksbanken
att, mot återställande af beviset och
erläggande af nedan bestämda afafgift,
återlemna godset med obruten
försegling; dock utan ansvarighet
å riksbankens sida för oförvållad
skada eller tillfällig olycka.

På anmodan af utskottet hafva bankofullmäktige angående distrikten
för de blifvande afdelningskontoren i Venersborg och Yesterås, hvilka enligt
Riksdagens beslut år 1899 skola inrättas under innevarande år, den
9 denna månad afgifvit följande yttrande:

))Då två nya kontor, i Venersborg och Vesterås, skola under instundande
år öppnas, blir det nödigt att fastställa distrikten för desamma och
dervid göra de jemkningar i afseende å närbelägna kontorsdistrikt, som
kunna föranledas af de nya kontorens inrättande.

Med hänsyn härtill och med föranledande af bankoutskottets anmodan
i protokoll af den 3 sistlidna mars hafva fullmäktige anhållit, att Kong!.
Majtts befallningshafvande i vederbörande län ville, efter länsinvånarne
lemnadt tillfälle att i frågan sig yttra, meddela fullmäktige hvad länsstyrelsen
kunde finna skäl att i ämnet anföra.

Sedan sådana yttranden inkommit från Kong! Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs, Skaraborgs, Vestmanlands, Upsala samt Göteborgs
och Bohus län, få fullmäktige, efter tagen kännedom om hvad handlinBih.
till Biksd. Prof. 1902. 6 Sami. 1 Åfd. 10 Häft. (N:o 12). 2

§ 21.

flan ko 11 Isko tte ts Memorial N:o 12.

gärna innehålla och pröfning i öfrigt af ifrågavarande ärende, för sin del
föreslå,

att till Göteborgskontorets distrikt fortfarande må höra dels de delar
af Elfsborgs län, som med afseende å läge och kommunikationer kunna
antagas hafva fördel att få anlita det kontoret, nemligen Yätle, Ale,
Vedens, Bollebygds, Marks och Kinds härad samt det vestra länsmansdistriktet
af Kullings härad, dels och de härad, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs län föreslagits att flyttas till Venersborgsdistriktet,
nemligen Inlands Torpe, Inlands Fräkne och Lane härad, hvilka,
enligt hvad under hand inhemtats, nu hafva eller komma att hafva mesta
beröringen med Göteborg, särskildt sedan den nya längdbanan genom
Bohuslän blifvit öppnad;

att deremot till Venersborgskontorets distrikt må J läggas närmast
liggande härad af Skaraborgs län, Åse, Viste, Laske och Barne;

samt att Venersborgskontorets distrikt må omfatta, utom de senast
nämnda häraden af Skaraborgs län, Elfsborgs län, med undantag af dels
här ofvannämnda härad och länsmansdistrikt, dels ock det till Jönköpingskontoret
lagda Redvägs härad.

Hvad beträffar Vesteråskontoret, synes det fullmäktige, med fäst afseende
derå att distriktet ej må till sin vidd för mycket inskränkas, vara
lämpligt, att detsamma må omfatta Vestmanlands län, med undantag af
dels Våla härad, som bör tilläggas kontorets i Gefle distrikt, dels ock
Torstuna härad, hvilket senare bör ännu tillhöra hufvudkontorets distrikt,
men flyttas till Upsalakontorets, när detta blifver öppnadt, hvilket -ej lär
kunna ske förr än längre fram under år 1908.

I sammanhang med den nu ifrågasatta ändringen af kontorsdistrikten
anhålla fullmäktige få anmäla, att från riksdagsmannen för Åkers och
Selebo härad af Nyköpings län framställning blifvit gjord om förflyttande
af nämnda båda härad från Nyköpingskontorets distrikt till hufvudkontorets.
Då de skäl, som härför blifvit förebragta, synas fullmäktige giltiga,
tillåta sig fullmäktige förorda bifall till den föreslagna förflyttningen.»

Då utskottet vid granskning af tillgängliga handlingar funnit de af
fullmäktige föreslagna områdena för de blifvande kontoren i Venersborg
och Vesterås jemte angränsande lånedistrikt vara bestämda med hänsyn
till de särskilda orternas beqvämaste förbindelser med vederbörande afdelningskontor,
kan utskottet ej annat än biträda fullmäktiges förslag härutinnan
och får derför hemställa,

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

5:o)

att Riksdagen måtte medgifva:

a) att till Göteborgskontorets distrikt må fortfarande
höra Yätle, Ale, Vedens, Bollebygds, Marks och
Kinds härad samt vestra länsmansdistriktet af Kullings
härad inom Elfsborgs län;

b) att distriktet för afdelningskontoret i Venersborg
må omfatta Elfsborgs län, med undantag af dels
förenämnda härad och länsmansdistrikt, dels ock det
till Jönköpingskontoret lagda Redvägs härad, äfvensom
af Skaraborgs län Åse, Viste, Laske och Barne härad,
som fråntagas området för kontoret i Mariestad;

c) att distriktet för afdelningskontoret i Vesterås
må omfatta Vestmanlands län med undantag af Våla
och Torstuna härad;

d) att Våla härad af Vestmanlands län må tillläggas
Geflekontorets distrikt;

e) att Torstuna härad af Vestmanlands län må
fortfarande tillhöra hufvudkontorets distrikt; samt

f) att Åkers och Selebo härad af Södermanlands
län öfverflyttas från Nyköpingskontorets distrikt till
hufvudkontoret.

Vid bifall härtill vill utskottet vid sammanfattningen af bankoreglementet
vidtaga de ändringar i § 21 mom. 1 bankoreglementet, som af
Riksdagens beslut föranledas.

Angående § 23 hafva fullmäktige yttrat:

»Enligt nuvarande lydelse af momentet 1 skall vexel, betalbar å inrikes
ort, för att af riksbanken diskonteras, vara dragen på svensk undersåte,
bosatt inom riket. Denna föreskrift är i hufvudsak hemtad från
1896 års reglemente för bankoverkets styrelse och förvaltning, medan
ditintills eu ännu större inskränkning egt rum, i det diskontering varit
tillåten »allenast af vexel — — dragen af inom riket bosatt svensk undersåte
på annan inländsk man -—• —».

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

§ 11 i lagen för Sveriges riksbank af den 12 maj 1897 medgifver
emellertid riksbanken »att köpa och sälja vexlar, dragna å firma i utlandet
eller utomlands bosatt person — — — samt betalbara å utrikes
eller inrikes ort — — —», och § 18 i samma lag berättigar riksbanken
att drifva utlåningsrörelse medelst »diskontering af accepterade å inrikes
ort betalbara vexlar».

Då det enligt fullmäktiges åsigt icke finnes skäl att i reglementet
bibehålla den fordran, att inrikes betalbar vexel, för att af riksbanken
diskonteras, skall vara dragen å svensk undersåte, bosatt inom riket, utan
tvärtom allt talar för att reglementet i denna del må affattas i lika allmänna
ordalag som lagen, få fullmäktige föreslå en ändring af reglementet
i sådant syfte.

Enligt momentet 2 skall inrikes vexel, som i riksbanken diskonteras,
vara betalbar å »ort, der bankanstalt är förlagd». Så länge antalet banker
i landet var ringa och dessa till öfvervägande flertal utgjordes af
jemförelsevis stora och välkända solidariska banker med relativt få afdelningskontor,
torde detta stadgande icke gifvit anledning till anmärkning.
Sedan dock numera det ekonomiska lifvet i allmänhet och bankverksamheten
i synnerhet erhållit en betydande utveckling inom landet är ifrågavarande
moments affattning icke mer fullt tillfredsställande. Man saknar
nemligen en närmare bestämning om hvad med »bankanstalt» i detta fall
skall förstås, och ehuru riksbankens styrelse sjelffallet måste ega rätt att
pröfva, om eu bankanstalt å viss ort må af riksbanken kunna ombetros
med inkassering af vexlar, eller, derest andra skäl tala för en sådan åtgärd,
kunna utesluta viss ort från de antagna bankplatserna, finnes dock
icke något sådant förbehåll antydt i reglementet. I många länder, särskild!
i Tyskland och Frankrike, gäller såsom regel, att vederbörande
centralbank icke till diskontering antager andra vexlar än sådana, som
äro betalbara å plats, der centralbanken sjelf har kontor, enär dessa banker
icke vilja anlita annan bank för inkassering af de diskonterade vexlare.
Hvilka fördelar denna princip än må kunna erbjuda för en centralbank,
torde densamma dock icke kunna ifrågasättas i vårt jemförelsevis
glest befolkade land med relativt få riksbankskontor, men deremot torde
det böra klart uttalas, att det är öfverlemnadt åt riksbankens styrelse att
sjelf afgöra, å hvilka inrikes orter vexlar må vara betalbara för att af
banken diskonteras.

Momentet 2 innehåller slutligen äfven den bestämning, att, när acceptanten
icke är »bosatt å diskonteringsorten eller i Stockholm eller å ort,

BanJcoutskottets Memorial N:o 12.

der afdelningskontor af riksbanken eller annan bankinrättning finnes, skall
å vexeln uppgifvas namnet på en å diskonteringsorten eller annan ort,
der bankanstalt är förlagd, boende person, hos hvilken betalningen vid
förfallotiden tillhandahålles».

Tidigare och ännu i 1860 års reglemente var det föreskrifvet, att,
då acceptanten icke var bosatt å diskonteringsorten, skulle i accepten uppgifvas
namnet på en derstädes, d. v. s. å diskonteringsorten, boende person,
hos hvilken betalningen skulle ega rum. På grund af enskild motion vid
1862 — 1863 års riksdag förändrades detta derhän, att om acceptanten icke
var bosatt »å diskonteringsorten eller i Stockholm eller å ort, der lånekontor
eller filialbank — — —3> funnes, skulle vexeln på ofvan angifvet sätt domicilieras
hos en person, boende å diskonteringsorten. Vid 1886 års riksdag
erhöll momentet slutligen sin nuvarande lydelse, enligt hvilken domicilieringen
finge ske hos person boende antingen å diskonteringsorten eller å
annan ort, der bankanstalt är förlagd.

Af motiveringen till de tid efter annan gjorda förändringarna synes
det fullmäktige tydligen framgå, att lagstiftaren endast velat medgifva en
acceptant, som icke är bosatt å diskonteringsorten, den förmån, att, om å
hans boningsort finnes ett riksbankskontor eller annan bankanstalt, få betala
vexeln derstädes, och, derest ett bankkontor icke finnes å hans boningsort,
få göra vexeln betalbar å den bankplats, som bäst lämpar sig
för honom, äfven om detta icke är diskonteringsorten. Såsom stadgandet
blef i reglementet affattadt, kom det emellertid att innebära något väsentligen
annat, enär det nu lemnas öppet för en acceptant å plats, der bankkontor
finnes, att göra vexeln betalbar äfven å annan bankplats än den,
der han sjelf bor, utan att uppgifva någon person å betalningsorten, af
hvilken betalningen skall erläggas, medan en acceptant, bosatt å ort, som
Icke är bankplats, skall på föreskrifvet sätt domiciliera sin vexel hos bestämd
person.

Det torde icke finnas anledning att göra denna skilnad eller låta
vexelns domiciliering vara beroende utaf den omständigheten, huruvida
acceptanten är bosatt å bankplats eller icke, utan synes föreskrift böra
lemnas derom, att i hvarje fall, då vexel är stäld att betalas å annan
ort än der acceptanten bor, bör i vexeln angifvas, hos hvem betalningen
skall å betalningsorten tillhandahållas?).

Utskottet, som i anslutning till hvad fullmäktige sålunda andragit,
anser det önskligt, att ifrågavarande reglementsbestämmelser affattas i lika

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

allmänna ordalag som motsvarande föreskrift i banklagen, hemställer i
öfverensstämmelse med ett af fullmäktige affattadt förslag,

6:''

att § 28 i
jande lydelse:

[Nuvarande lydelse.)

Mom. 1. Vexel, som af riksbanken
diskonteras, skall vara stäld
i svenskt mynt, accepterad och betalbar
å inrikes ort inom sex månader
efter diskonteringsdagen samt
dragen på svensk undersåte, bosatt
inom riket.

Mom. 2. Är acceptanten icke
bosatt å diskonteringsorten eller i
Stockholm eller å ort, der afdelninvskontor
af riksbanken eller annan

bankinrättning finnes, skall å vexeln
uppgifvas namnet på en å diskonteringsorten
eller annan ort, der
bankanstalt är förlagd, boende person,
hos hvilken betalningen vid
förfallotiden tillhandahålles.

bankoreglementet måtte erhålla föl (Föreslagen

lydelse.)

Mom. 1. Vexel, som af riksbanken
diskonteras, skall vara utstäld
i svenskt mynt, accepterad samt
betalbar inom sex månader efter diskonteringsdagen
å sådan inrikes ort,
som af fullmäktige såsom bankplats
godkänts.

Mom. 2. År vexel stäld att betalas
å annan ort än der acceptanten
bor, skall å vexeln uppgifvas namnet
på en å betalningsorten bosatt person
eller firma, hos hvilken betalningen
vid förfallotiden tillhandahålles.

§ u mom. i. J fråga om § 24 mom. 1 hafva fullmäktige anfört att, i den man
riksbanken utvecklade sig till landets verkliga centralbank, det för vinnande
af mera enhetliga principer för utlåningen vid bankens olika kontor
torde blifva önskligt, att bestämmandet af de värdepapper af olika
slag och beskaffenhet, som finge i riksbanken belånas, och belåningskursen
lades i den centrala styrelsens hand, samt med anledning häraf föreslagit
tillägg till momentet i sådant syfte,

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

Delande denna af fullmäktige uttalade uppfattning hemställer ut skottet,

7:o.

att § 24 mom. 1 i bankoreglementet måtte få
följande lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Utlåning sker mot förbindelse till
återbetalning antingen å bestämd
tid af högst sex månader eller ock
efter högst tre månaders uppsägning
samt mot pant af obligationer,
aktier eller andra värdepapper. Bet
tillkommer fullmäktige att bestämma
hvilka värdepapper äro i riksbanken
belåningsbara samt den kurs, till hvilken
de må belånas.

Beträffande § 26 mom. 7 hafva fullmäktige framhållit, att sista me-§
ningen i momentet, så lydande: »För sådan öfverföring erlägges ej afgift»
afsåge, att någon extra. provision icke skulle till riksbanken betalas för
öfverföring af resterande skuld från ett äldre kreditiv till ett nytt, samt,
då några liknande provisioner ej förekomme i riksbanken, men paragrafens
nuvarande ordalydelse kunde gifva anledning till den missuppfattning,
att ej ens vanlig kreditivafgift beräknades för det belopp, som sålunda
öfverfördes, föreslagit, att anförda ilning i momentet måtte
få utgå.

Med anledning häraf hemställer utskottet,

8:o)

att § 26 mom. 7 i bankoreglementet måtte erhålla
följande lydelse:

§57 mom.

§ 70.

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

Nuvarande lydelse.

Mom. 7. Kreditivtagare, som vid
utgången af kreditivtiden erhållit
nytt kreditiv att omedelbart derefter
begagnas, är berättigad att
låta till det nya kreditivet öfverföra
vid kreditivtidens utgång tilläfventyrs
befintlig kapitalskuld, i
mån som denna icke öfverstiger det
nya kreditivets belopp. För sådan
öfverföring erlägges ej afgift.

Föreslagen lydelse.

I sitt memorial med förslag till den nya lönestaten för riksbanken
bar utskottet, lika med fullmägtige, ansett särskildt arfvode ej vidare
böra förekomma till de styrelseledamöter vid afdelningskontoren, som besörja
handeln med vexlar på utlandet, ej heller ersättning till deras biträden,
och torde derför härom i § 57 mom. 2 förekommande stadgande
kunna utgå ur reglementet.

Utskottet hemställer således,

9:o)

att § 57 mom. 2 i bankoreglementet måtte utgå,
samt att nuvarande tredje momentet i paragrafen
måtte erhålla ordningsnummer 2.

I den till utskottet afgifna framställning med förslag till den nya
lönestaten för riksbanken hafva fullmägtige anfört, att de extra vaktmästare,
som inkallades vid behof, särskildt vid förfall för de ordinarie
vaktmästarne, för sin tjenstgöring erhölle ersättning beräknad efter lägsta
lön eller 700 kronor, d. v. s. för dag 1 krona 92 öre, men att det visat
sig förenadt med svårigheter att för denna ersättning erhålla lämpliga
personer, samt derför föreslagit arfvodets höjande till 2 kronor 50 öre om
dagen.

Bankoutskottets Memorial N:o 12.

Då detta torde hafva sin tillämpning särskild! i fråga om hufvudkontoret,
finner utskottet, att det stadgande, som i denna fråga förekommer
i bankoreglementets § 70, bör i öfverensstämmelse med fullmägtiges
förslag ändras, hvarför utskottet hemställer,

10:o)

att § 70 i bankoreglemente! måtte erhålla följande
lydelse:

(Nuvarande lydelse.)

Tjenstledighet för öfvervaktmästare
eller ordinarie vaktmästare
meddelas vid hufvudkontoret af deputerade,
vid afdelningskontor af
styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom
hindrad att sin tjenst förrätta,
må den, som af deputerad eller
kontorsstyrelse förordnas att bestrida
göroinålen, af riksbankens medel erhålla
arfvode, motsvarande vid hufvudkontoret
lägsta vaktmästarelön
och vid afdelningskontor högst 2
kronor om dagen, men sökes eljest
ledighet eller måste någon från
tjensten afhållas derför, att han till
borgenärers förnöjande sin egendom
afträda förordnas vikarie på den
tjenstlediges bekostnad.

Stockholm den 13 maj 1902.

(.Föreslagen lydelse.)

Tjenstledighet för öfvervaktmästare
eller ordinarie vaktmästare
meddelas vid hufvudkontoret af deputerade,
vid afdelningskontor af
styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom
hindrad att sin tjenst förrätta,
må den, som af deputerad eller
kontorsstyrelse förordnas att bestrida
göromålen, af riksbankens medel erhålla
arfvode, motsvarande vid hufvudkontoret
högst 2 leronor 50 öre
om dagen och vid afdelningskontor
högst 2 kronor om dagen, men sökes
eljest ledighet eller måste någon
från tjensten afhållas derför, att
han till borgenärers förnöjande sin
egendom afträdt, förordnas vikarie
på den tjenstlediges bekostnad.

På bankoutskottets vägnar:
ER. GUST. BOSTRÖM.

Bih. till Biksd. Prot. 1902. 6 Sami. 1 Afd. 10 Haft.