Banko-Utskottets Betänkande N:o 15 (Betänkande 1873:Bu15 bu)

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Mo tö.

Ank. till Riksd. Kansli den 8 Maj 1873, kl. 8 e. m.

Betänkande, med förslag rörande afdelningarne 1 och 2 i bankoreglementet.

Såsom i Utskottets Betänkande N:o 12 erinrats, stå åtskilliga ibland
de bestämmelser, som innehållas i lista och 2:dra afdelningarne af
bankoreglementet, i nära sammanhang med frågan om ett nytt myntsystem,
hvadan Utskottet först nu, sedan Riksdagen i denna fråga fattat
beslut, kommit i tillfälle att till slutlig behandling företaga nämnde delar
af bankoreglementet.

Då emellertid det nya myntsystemets införande, ehuru af Riksdagen
för dess del beslutadt, ännu, såsom i första rummet beroende på
det beslut, Norges storting kan komma att fatta i afseende på den
emellan de tre skandinaviska rikenas regeringar den 18 December sistlidet
år afslutade konvention, ej kunnat erhålla Kongl. Maj:ts stadfästelse,
men Utskottet, i anseende till den långt framskridna tiden för
Riksdagens sammanvaro, icke ansett sig kunna afvakta det slutliga afgörandet
af myntfrågan, och då för öfrigt det nya myntet jemte derpå
grundade sedlar först efter någon tid kan hinna att i rörelsen utgifvas
samt fördenskull de angående hittills gällande mynt och sedlar i bankoreglementet
befintliga föreskrifter tills vidare måste tillämpas, har Utskottet
icke nu kunnat föreslå upphäfvande eller ändring af dessa föreskrifter. Men
då å andra sidan, för den förutsättning att det nya myntsystemet varder
definitivt beslutadt, bestämmelser erfordras, hvilka böra träda i tillämpning
i mån som nytt mynt kan åt rörelsen tillhandahållas, har Utskottet
uppgjort förslag till nödiga ansedda öfvergångsstadganden, innehållande
Bih. till Riksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 A/d. 13 Hä/t. 1

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

föreskrifter om hvad Riksbanken har att åtgöra i och för verkställighet
af de nya lagarne, derest desamma komma att träda i verkställighet,
samt beträffande mottagning och utlemnande af det nya myntet och
derpå grundade sedlar m. m.

För öfrigt har Utskottet inskränkt sig till sådana förändringar,
som blifvit en följd af Riksdagens redan fattade beslut eller eljest, i
några detaljer, ansetts önskvärda till befordrande af lättnad för allmänna
rörelsen eller af Riksbankens egen fördel.

Reglementets § 4 innehåller bestämmelse angående bankens reservfond.
Denna § måste nu ändras i följd af Riksdagens, uppå Utskottets
hemställan i utlåtandet N:o 9 fattade beslut: »att i Riksbanken skall
bildas, utöfver dess genom Kongl. kungörelsen af den 19 April 1864
bestämda grundfond, en reservfond; att till denna fond skola anvisas
dels de af förra Riksdagen afsätta två millioner riksdaler, dels hela den
för år 1872 upplupna bankovinst; att reservfondens medel skola användas
till inköp af goda utländska statspapper, samt att reservfonden
icke får minskas i annat fall, än att banken gör förluster, som ej af
vinsten betäckas.»

I det Utskottet afgifver förslag till reglementsstadgande i öfverensstämmelse
med detta beslut, bör Utskottet fästa uppmärksamheten
derpå, att, utöfver det belopp, som beslutats skola till reservfonden för
närvarande afsättas, eller 3,523,861 R:dr 66 öre, finnes utaf ännu odisponerade
bankovinstmedel från åren 1866—1870 ett belopp af 306,527 R:dr
72 öre. Detta belopp anser Utskottet höra uppföras såsom »reserverade
medel till framtida förfogande» och har i paragrafen om reservfonden
infört föreskrift härom.

Utskottet hemställer sålunda,

l:o.

att § 4 i bankoreglementet må erhålla följande lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 4. Från föregående åren reserverad
och under löpande året
uppkommande behållen vinst, som
icke erfordras för att ersätta möjligen
inträffad kapitalförminskning

Riksbankens reservfond utgöres
för närvarande af 3,523,861 riksdaler
66 öre.

Åtminstone så stort belopp af
bankens tillgångar, som motsvarar
reservfonden, skall användas till inköp
af goda utländska statspapper.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

i grundfonden, utgör Riksbankens Skulle Riksbanken göra större
reservfond. förlust, än att den kan ersättas med

inkomsterna för året samt möjligen
befintliga särskildt reserverade medel,
skall det, som ytterligare erfordras
till betäckande af sådan förlust,
tagas från reservfonden, som
icke i annat fall får förminskas.

Det kapitalöfverskott Riksbanken
utöfver grundfonden och reservfonden,
enligt senast uppgjorda
bokslut, eger, utgör: »reserverade
medel till framtida förfogande».

I det Betänkande, N:o 16, hvaruti sistlidne års Riksdags Bankoutskott
afgaf förlag till nytt bankoreglemente, yttrade Utskottet, att
det ansåg sig icke böra då framställa något mera genomgripande förslag
angående sedelutgifningsrättens bestämmande efter andra grunder, än
de dittills varande.

Emellertid hade inom Utskottet uttalats och i viss mån gjort sig
gällande en åsigt, att det stadgande, hvarigenom Riksbankens sedelut.
gifning hufvudsakligen är bestämd, eller att sedelstocken får utgöra
30 millioner riksdaler utöfver metalliska kassan samt utrikes stående
behållningar, icke hvilade på riktiga grunder och måhända icke heller
kunde anses under alla förhållanden fullt betrygga den så vigtiga säkerheten
för inlösen vid anfordran af Riksbankens sedlar. Då en åsigt om
behöfligheten af andra grunder för sedelutgifningen uttalats bland Utskottets
ledamöter, syntes det, som om tiden vore inne att åt detta
ämne egna en sådan utredning, att detsamma vid 1873 års riksdag kunde
på allvar komma under behandling; men då en riktig lösning af den
vigtiga frågan väsendtligen berodde dels på noggrann! öfvervägande af
de allmänna grundsatserna för penningeväsendet och särskildt beträffande
myntrepresentativ, dels på kännedom af de förhållanden i landet, hvilka
kunde komma att beröras af en förändring i förevarande afseende, samt
så väl af denna orsak som för frågans lösning i öfrigt det vore af vigt
att fullmäktige deråt egnade en närmare uppmärksamhet och meddelade
sina åsigter, anmodade Utskottet fullmäktige att taga i öfvervägande
huruvida det kunde för landets penningeväsende öfver hufvud anses
ändamålsenligt och af vigt att någon mera genomgripande ändring vidtoges
uti nuvarande bestämmelser angående grunderna och gränserna för

Bankö-Utsköttets Betänkande N:o 15.

Riksbankens^ sedelutgifning samt möjligen äfven uti andra dermed sammanhang
egande stadganden, äfvensom att till näst sammanträdande
Riksdags Banko-Utskott afgifva utlåtande, jemte det förslag till ändrade
bestämmelser, hvartill fullmäktiges åsigter i nyssnämnde afseenden kunde
föranleda.

I följd häraf hafva fullmäktige till nu församlade Riksdags Bankoutskott
under den 6 sistlidne Mars inkommit med ett utlåtande, hvilket
Utskottet anser sig böra meddela Riksdagen, ehuru Utskottet, lika med
fullmäktige och med afseende på de förhållanden, som i slutet af fullmäktiges
utlåtande anföras, finner ändring i bestämmelserna angående
Riksbankens sedelutgifning icke för närvarande böra ifrågakomma.

Fullmäktiges utlåtande är af följande lydelse:

Då, för fullgörande af det fullmäktige sålunda gifna uppdrag, angeläget
vore att söka bereda sig grundad öfvertygelse, huruvida och
hvilka af de särskilda föreskrifter, som, angående sättet för beräkning af
sedelstock och metallisk kassa, äfvensom tillåten högsta sedelutgifning, i
Riksbanken tjenat till efterrättelse från den tid, då denna bank senast
återtog invexlingen af sina sedlar med mynt, må kunna anses, med stöd
af den sedermera vunna erfarenheten, allt framgent betrygga Riksbankens
förmåga att äfven under hastigt inträffande och starka kastningar i penningemarknaden
och oberoende af enskilda bankernas sedelutgifning samt
andra inverkande omständigheter orubbligen uppehålla myntvexlingen, eller
om möjligen några jemkningar i dessa föreskrifter eller, till och med, helt
och hållet nya bestämmelser kunde för det vigtiga ändamålets vinnande
vara erforderliga, och, i sistnämnda fall, huruvida af de stadgar, som i
fråga om grunderna och gränserna för sedelutgifning äro gällande i utländska
banker, säker ledning vore att hemta om hvad härutinnan rätteligen
borde stadgas; men den som följd häraf erforderliga utredning förutsatte
nödvändigheten af en mängd ganska tidsödande förarbeten, hvilka
otvifvelaktigt komme att sakna önskvärd enhet och fullständighet, derest
arbetet skulle af flera förberedas, uppdrogo fullmäktige utarbetandet af
ett förslag till yttrande åt en af sina med-fullmäktige, undertecknad
Skogman, hvars afgifna yttrande fullmäktige ansett sig böra i sin helhet
här återgifva, så lydande:

»Vid efterkommande af Banko-Utskottets sålunda framställda anmodan
torde det vara skäl att först i minnet återkalla de stadganden angående
Riksbankens sedelutgifning, hvilka voro gällande från senaste realisation
till 1845, då de nuvarande antogos.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Bankoreglementet af 1835 innehåller angående sedelstockens beräkning
följande stadganden:

§ 125. Såsom sedelstock skola hädanefter uti beräkningarne öfver
bankens ställning upptagas och anses alla densammas förfallna skulder,
deruti således inberäknade:

a) Bankens egna utelöpande sedlar;

b) den på särskild läkning i vexelbanken insatta fond, motsvarande
beloppet af utelöpande riksgäldssedlar jemte de från Riksgälds-kontoret
utgifna kopparskiljemyntspolletterna;

c) depositioner i allmänhet, innefattande allmänna och enskilda verks
eller personers, för insatte medel på räkning i vexelbanken, derstädes
innestående behållningar; och

d) aviserade, men icke inlösta assignationer å beviljade kreditiv uti
banken.

Från den sålunda beräknade sedelstocken skulle enligt samma §
vissa afdrag göras för lemnadt förskott till inlösen af förslitna sedlar
m. m., men då beloppet af dessa afdrag icke är af någon betydelse för
bankens förmåga att inlösa sina sedlar, kan det saklöst lemnas åsido.

Angående sedelstockens förhållande till metalliska kassan, uti hvilken
endast den här på stället befintliga metalliska tillgången ingick, stadgas
i § 127:

»Då metalliska kassan ej öfverstiger två femtedelar af sedelstocken,
må denna sistnämnda i intet fall genom någon af banko-styrelsen beroende
åtgärd, ökas.»

Samtliga dessa stadganden qvarstå oförändrade uti 1841 års bankoreglemente,
endast att efter den 1836 vidtagna förändringen af bankens
kontor och expeditioner den nyinrättade depositionsafdelningen trädt uti
den förra vexelbankens ställe (§§ 118 och 120).

En granskning af Riksbankens ställning under de år, dessa föreskrifter
voro gällande, skall visa, hvilka svårigheter de medförde vid
tillämpningen, som under vissa förhållanden blef rent af omöjlig.

Sedan med 1840-talets ingång, förutom andra påkänningar på metalliska
kassan till följd af klena skördar och deraf föranledd införsel af
spanmål, som måste betalas med silfver, äfven de i Finland kringlöpande
svenska banksedlarne börjat i stora belopp hitsändas, dels till omedelbar
invexling vid bankluckan, dels till inköp på Stockholms börs af vexlar
på utlandet, sjönk hastigt denna kassa, så att den, efter att vid början
af 1842 hafva utgjort B:ko R:dr 16,803,061, vid årets slut uppgick
till endast B:ko R:dr 11,081,528. Enligt det gifna förhållandet af
metalliska kassan till sedlestocken som 2 till 5, skulle utom de
B:ko R:dr 5,721,533 uti sedlar, hvilka ingingo för det uttagna silfret,

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15,

hafva dragits utur rörelsen det ansenliga beloppet af B:ko R:dr 8,582,300,
eller nära 13 millioner Runt, en indragning, som under lånerörelsens dåvarande
beskaffenhet innebar en fullkomlig omöjlighet och som äfven nu
för tiden, sedan Riksbanken temligen fritt förfogar öfver sina tillgångar
och dessutom den allmänna rörelsen kan för sina kreditbehof anlita de
många olikartade låneanstalter, hvilka sedan den tiden uppstått, säkerligen
skulle blifva mycket känbar och bereda ekonomisk undergång åt mången
näringsidkare. Visserligen hade banken vid årets början ett öfverskott
i metalliska kassan af B:ko R:dr 3,718,171, motsvarande en obegagnad
sedelutgifning af icke mindre än B:ko R:dr 9,295,428, med hvithet
belopp indragningen således kunde minskas, men icke desto mindre
var vid årets slut sedelstocken nära B:ko R:dr 700,000 utöfver hvad som
enligt gällande bestämmelser var medgifvet. Det kan ej förnekas, att
mot bankstyrelsens åtgärder under året 1842 åtskilligt må vara att anmärka,
enär en icke obetydlig tillökning i utlåningen egt rum, uppgående
till omkring B:ko R:dr 1,800,000, hvarjemte fordringar hos staten
och på obligationer ökats med B:ko R:dr 408,000; men den förstnämnda
tillväxten låg hufvudsakligast i jernlån — de hade från B:ko R:dr
985,096 stigit till 2,787,741 — hvilka då för tiden obegränsadt utgingo
utan annan pröfning än den om lånehandlingarnes riktighet och öfverensstämmelse
med gällande föreskrifter. Under år 1843 nedgick metalliska
kassan ytterligare med B:ko R:dr 3,189,142, hvaremot skulle hafva
svarat en minskning i sedelstocken af B:ko R:dr 7,972,855, eller förutom
det genom invexling ingångna beloppet i sedlar, ej mindre än B:ko R:dr
4,783,713 eller mera än 7 millioner Runt. Under de förhandenvarande
omständigheterna, när vid årets början ingen obegagnad sedelutgifning
fanns, hvarmed beloppet kunnat minskas, var en sådan indragning en
omöjlighet. Det vissa är att bankoreglementet icke lagt utvägar dertill
uti fullmäktiges händer, hvarföre också vid 1843 års utgång sedelstocken
med B:ko R:dr 5,622,730, eller nära S1^ millioner Runt, öfversteg det
maximum, som efter 2:5 var för densamma medgifvet, motsvarande en
brist uti metalliska kassan af 21|4 millioner R:dr B:ko. (Se fullmäktiges
ber. 1844 sid. 25.)

Visserligen kan man tänka sig sådana förutsättningar, att likartade
föreskrifter kunna tillämpas, och sådana finnas äfven gällande för åtskilliga
utländska banker. Dervid erfordras dock, dels att utlåningen hufvudsakligast
består i vexeldiskontering och endast till mindre del i försträckningar
i annan form och dessa endast på korta tider; dels att man
har en ansenlig portfölj af utländska vexlar, hvilka genom diskontering i
utlandet och beloppets skyndsamma indragande inom kort tid kunna för -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

vandlas till metallisk kassa; dels slutligen att metalliskt mynt i betydligare
mån bildar landets omsättningsmedel, i hvilken händelse sådant, om
diskontering och utlåning inskränkes eller afbrytes, snart inströmmar till
banken, som dessutom kan emot sådant afyttra inneliggande värdepapper.
Men äfven under sådana omständigheter som de angifna torde det emellanåt
falla sig svårt att efterkomma föreskrifterna härutinnan, såvida man
icke, när metalliska kassan är någorlunda hög och sedelstocken således
betydlig i förhållande till landets vanliga behof af kontanta medel, håller
sedelstocken ansenligt under maximum. Här i Sverige deremot, der metalliskt
mynt endast i mycket ringa belopp finnes i rörelsen och deraf
således intet är att påräkna vid liqvider till Riksbanken, utan sådant
nästan uteslutande hemtas från utlandet; der lånerörelsen städse till en
betydlig del innefattar och väl hädanefter kommer att innefatta försträckningar
och förlag för bruks- och skogsrörelse, hvilka, beroende af årstiderna,
endast efter en längre tids förlopp återgälda de lemnade förskotten,
synes den här ofvan omhand^ade multipel-metoden för bestämmande
af sedelstockens maximum mindre lämplig. Åtminstone torde det kunna
tagas för gifvet att genom dess återupptagande betydande svårigheter för
Riksbanken komma att uppstå för beviljande af kreditiv till mera betydande
belopp, en rörelsegren, som spelar eu mycket vigtig rol i hela vårt
kreditväsen samt tvifvelsutan varit och är till stort gagn för näringarne.

Af hvad här ofvan blifvit visadt angående Riksbankens ställning
under de första åren på 1840-talet, torde få anses ådagalagdt, att den
då gällande föreskriften om förhållandet emellan metalliska kassan och
sedelstocken icke under dåvarande omständigheter kunde iakttagas och
tillämpas. Det är för öfrigt ögonskenlig^ att vid en sådan proportion
som den antagna af 2 till 5, dess tillämpning, äfven om denna ej sker
till sin fulla utsträckning, skall leda till en öfverdrifven sedelutgifning,
då metalliska kassan stiger, och till en våldsam strypning, så snart densamma
af en eller annan orsak i någon betydligare mån minskas. Men
det är just vid en hög sedelstock och således ymnig tillgång på penningar
som, enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, häftiga rubbningar
i värden och pris inträffa, oförsigtiga och äfventyrliga företag inledas,
under inflytande af hvilket allt produktionsprisen å landets skeppningsvaror
lätt stiga till den höjd, att dessa ej mera med vinst kunna i utlandet
afyttras, på samma gång som förbrukningen af utlandets alster
hastigt ökas. Snart framkallas sålunda en s. k. penningekris, då en
skyndsam liqvidation af eu mängd affärer inom eller utom landet måste
ske, vexelkurserna stiga, Riksbankens metalliska kassa anlitas för att fylla
bristen på utrikes vexlar, räntefoten höjes och utlåningen strypes, till

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

följd af hvilket allt en mängd företag byggda på mycket utsträckt kredit
måste afbrytas, värdet å fastigheter och produkter råka i starkt sjunkande
och först efter en längre tid samt mångens ekonomiska undergång
värden och pris återgå till sina naturliga siffror.

Om deremot sedelstocken, i stället för att utgöra en multipel af
metalliska kassan, endast tillätes att öfverskrida densamma med ett visst
belopp — man kan kalla denna beräkningsmetod differensmetoden — blir
vid metalliska kassans stigande den medgifna tillökningen i sedelstock
vida mindre än vid multipel-metoden, nemligen endast lika stor som tillökningen
i nämnda kassa. Icke heller måste man vid inträffadt sjunkande
af kassan för hvarje riksdaler, hvarmed denna minskats, derutöfver
utur rörelsen draga ytterligare en eller ett par riksdaler, allt naturligtvis
under antagande, att man vid den ena eller andra metoden begagnat sig
af den medgifna sedelutgifningsrätten så långt den efter siffran räckt,
hvilket väl dock i allmänhet icke kommer att vara förhållandet, allraminst,
när metalliska kassan är hög, då den motsvarande sedelmassan af
brist på lånesökande sannolikt icke kan utsläppas. Men man finner tydligt,
hurusom, vid måttlig kassa och någorlunda anlitad sedelutgifning,
eu minskning i kassan, hvilken för öfrigt ingalunda vore egnad att väcka
några farhågor, såsom t. ex. om genom instäldt- utgifvande af sedlar på
små valörer ett större belopp af mynt blef nödvändigt för den dagliga
småhandeln och således uttogs från Riksbanken, multipel-metoden lätt
nog kan leda derhän, att man i hast måste göra en ej obetydlig indragning
i utlåningen, under det att man vid differensmetoden icke vore
dertill förbunden, såvida ej indragningen af andra omständigheter påkallades,
och man kunde i alla händelser, utan att gällande föreskrifter
öfverträddes, vid den tilläfventyrs erforderliga indragningen gå till väga
med vida mer aktsamhet än i förra fallet. För en vaksam och försigtig
styrelse finnas för öfrigt vid den senare metoden lika många och kraftiga
utvägar att hindra metalliska kassans sjunkande, som vid den förra,
men vida större utrymme att vid deras begagnande mildra de våldsamma
brytningar, hvilka vid den förra lätt komma att inträffa, om gällande
föreskrifter skola noga iakttagas. Visserligen kommer sannolikt vid låg
metallisk kassa differensmetoden att visa ett mindre förmånligt förhållande
emellan kassa och sedelstock än multipel-metoden under likadana
omständigheter, men förhållandet blir omvändt vid hög metallisk kassa.
Ett par exempel härå må här få finna plats; de deruti begagnade bestämmande
siffrorna äro hemtade från de bankoreglementen, som varit
gällande, nemligen de af 1835 och 1841 å ena sidan, de sedan 1845 utfärdade
å den andra.

Banko-Vtskottets Betänkande N:o 15.

a) Metalliska kassan 10 millioner.

Sedelstockens maximum 5j2 ....................................... 25 millioner.

d:o d:o med 30 mill. öfverskott 40 »

b) Metalliska kassan 20 millioner.

Förra alternativet........................................................... 50 »

Senare d:o ............................................................ 50 »

c) Metalliska kassan 30 millioner.

Förra alternativet ....................................................... 75 »

Senare dito ....................................................... 60 »

Dessa siffror visa, huruledes, vid kassans sjunkande under t. ex. ett
år från 30 millioner till 20, ett sjunkande, som ganska lätt kan inträffa
genom sammanträffande missväxt och dålig afsättning för våra skeppningsvaror,
i ena fallet man skulle vara nödsakad att, utöfver de 10
millioner, som genom vexling ingått, draga 15 millioner utur lånerörelsen,
såvida sedelutgifningen förut varit i sin fulla utsträckning begagnad
och det uppgifna förhållandet emellan kassa och sedelstock skulle
iakttagas, under det att i senare fallet ingen indragning af lånerörelsen
erfordrades och ställningen ändock vore ganska tillfredsställande. Visserligen
torde i verkligheten sakerna icke någonsin på långt när komma att
gå till en sådan ytterlighet som den här framställda, enär erfarenheten
visat att man svårligen kan vid metallisk kassa af 30 millioner i låneväg
fortfarande placera 30 millioner, och således ännu mindre de 45 millioner,
som multipel-metoden enligt förhållandet 2 :5 skulle medgifva. Hvad
åter beträffar det oförmånliga förhållande differensmetoden medgifver vid
låg metallisk kassa, så bör ihågkommas, dels att alla bankoreglementen
sedan 1845 innehållit särskilda föreskrifter om minskning af lånerörelsen,
när kassan visar benägenhet att sjunka ned emot 10 millioner, dels att
erfarenheten på det bestämdaste visat, huruledes, vid så ringa verkligen
utelöpande sedelstock som 30 millioner, efter det begagnade sättet för
sedelstockens beräkning, svårigheten att hopsamla stora belopp i sedlar
för uttag af silfver hastigt växer, så att man snart kommer till en punkt,
der endast mycket tvingande omständigheter, såsom fortgående missväxt
och deraf framkallad stark införsel af spanmål, kan utur rörelsen frampressa
dylika belopp.

Det var på dessa af teorien angifna och af erfarenheten styrkta förhållanden,
som man grundade det förslag om bestämmande af sedelstockens
maximum till ett visst belopp öfver metalliska kassan, hvilket 1845
antogs och sedermera varit hufvudsakligen gällande, både till öfverskottssiffran
30 millioner samt beträffande metalliska kassans och sedelstockens
beräkning.

Bill., till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 A/d. 13 Hä/t.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Då emellertid Riksbanken under de snart fullbordade tre årtionden,
som förflutit sedan 1845, haft att genomgå flera ganska bekymmersamma
skeden, under penninge- och handelskriser, som våldsamt
skakat kreditförhållandena uti flera af Europas rikaste länder, men Riksbanken
lyckligt genomgått alla dessa skakningar, utan att dess invexlingsförmåga
sväfvat. i fara eller dess kredit varit rubbad, torde erfarenheten
från dessa flydda år så mycket mera synas gifva en borgen för
att Riksbankens framtida bestånd är förenligt med nu gällande stadganden
om dess sedelutgifningsrätt, som åtskilliga omständigheter, icke så
litet hindersamma för rörelsens handhafvande och i icke ringa mån inskränkande
bankstyrelsens förmåga att under svåra tider kunna handla
med kraft och eftertryck, numera nästan försvunnit och snart synas
komma att qvarstå endast i minnet.

Den våldsamma handels- och penningekrisen af 1857 skonade naturligtvis
ej heller Riksbanken, men medförde icke något äfventyr för
dess ställning och realisationens bestånd; de utomordentliga åtgärder,
hvilka strax vid krisens utbrott vidtogos, voro mindre påkallade af någon
oeftergiflig omsorg om bankens bestånd, än af en tvifvelsutan berättigad
önskan att skydda densamma mot en hotande ansenlig förlust,
på samma gång som derjemte lindring i ögonblickets betryck bereddes
ett större antal affärsfirmor. Vid nämnda års ingång hade Riksbanken
här på stället en metallisk tillgång af nära 30 millioner R:mt mot 47
millioner i utelöpande sedlar och uti öfriga i sedelstocken inräknade
poster; dessa siffror voro vid årets utgång respektive 17, 393[4 och
13 millioner, allt i runda summor; deremot uppgingo behållningarne i
utlandet samt utrikes vexelportföljen sammanlagdt till nära 6 millioner
emot ’|2 vid årets början. Ställningen, ehuru betydligt försämrad, var
dock icke ens brydsam; mot en beräknad sedelstock af 53 millioner
hade man en metallisk tillgång, i mynt, plantsar och vexlar, af 23 millioner,
eller nära 2|5. Efter hand och under inflytandet af ett par års
gynnande årsväxt förbättrades ställningen ej obetydligt; vid 1860 års
utgång uppgick metalliska kassan till 23 millioner, deraf 8 millioner i
utrikes tillgodohafvanden och vexlar; sedelstocken utgjorde litet öfver
52 millioner och obegagnade sedelutgifningen 900,000 R:dr.

Årtiondet 1861—1870 var redan i sin början i mera än ett afseende
missgynnande. Otjenlig väderlek med starka regn och svåra froster
vållade, att de ansenliga kostnader, hvilka under det näst föregående
årtiondet nedlagts och fortfarande nedlades på jordbrukets förbättrande,
endast långsamt blefvo fruktbärande. Väl hade redan nu en ganska
ansenlig skeppning af hafre börjat, men deremot uppgick införseln af

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

råg under åren 1861—1864 i årsmedium till nära 21|2 millioner kubikfot,
under det att den 1858—1860 endast utgjort 2—300,000 kubikfot. Jernvägsarbetena
äfvensom många andra allmänna arbeten drefvos med ifver
och drogo till sig ett stort antal arbetare, eu omständighet som, efter
hvad erfarenheten här i Sverige och i åtskilliga andra länder gifvit vid
handen, vanligen förorsakar en betydligt ökad förbrukning af kolonialvaror
och dylikt, som måste med metallisk valuta i en eller annan form
betalas. Men dessa samma jernvägar hade ännu endast obetydligt kunnat
inverka till produktionens ökande och framskaffande i marknaden,
medan af våra skeppningsvaror en af de hufvudsakligaste, jern, stod i
lågt pris med trög afsättning. Den metalliska tillgång de upptagna utrikes
lånen lemnat utgick åter till större delen i betalning för inköpt
jernvägsmateriel och i annuiteter, återstoden medtogs genom den förbrukning
af importvaror, hvarom nyss är nämndt. Derpå drabbades landet
under åren 1866, 1867 och i868 af klena skördar, till vissa delar af
verklig missväxt. Under inflytandet af alla dessa omförmälda missgynnande
förhållanden var Riksbankens metalliska kassa under dessa år stadd
i ett nästan oafbrutet fortgående sjunkande. Ett anförande af alla dit
hörande siffror torde få anses öfverflödigt; det må vara nog att nämna,
det vid 1865 års utgång metalliska kassan endast var 16 millioner, hvarpå
under förra delen af 1866 följde ett ytterligare fall till 12 millioner
samt i Augusti till 10,7 millioner. Det jernvägslån, som sistnämnda år
upptogs i Tyskland, förmådde ej mycket öka tillgångarne, hvilka fortfarande
togos i anspråk dels för de redan nämnda behofven, dels för
liqviderande af införd spanmål, hvaraf under åren 1867,1868 och 1869 inkom
nära 12 millioner kubikfot råg och öfver 2 millioner centner rågmjöl,
annat att förtiga. Den 30 Juni 1868 var metalliska kassan endast 10,66
millioner, men också de utelöpande sedlarnes belopp endast något öfver
22 millioner, öfriga i sedelstocken ingående poster nära 9,5 millioner.
Det under sommaren 1868 upptagna lånet i sterling gjorde sedermera
någon lättnad; vid årets slut var metalliska kassan redan öfver 16 millioner.
Förra hälften af 1869 syntes åter ogynsamt; kassan var i Juni
åter nere vid 12 millioner; men årets goda skörd och lättad afsättning
på landets skeppningsvaror förorsakade en snar förbättring i alla afseende^
som raskt fortgick under 1870, så att metalliska kassan vid utgången
af detta, både vid sin början och i sin fortgång bekymmersamma
årtionde stod vid 24 millioner, emot en beräknad sedelstock af 41,6, deraf
endast 26 i utelöpande sedlar.

Till de här ofvan omförmälda svårigheterna, af allmän natur och
oberoende af bank- eller annan lagstiftnings omedelbara inverkan, koramo

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

under denna tidrymd andra, helt och hållet beroende af de för Riksbankens
förvaltning utfärdade föreskrifter, men likväl icke egande något
omedelbart med det sätt, på hvilket gränsen för sedelstockens maximum
blifvit uppdragen. Utom de vid årtiondets början ännu fortgående fastighetslånen,
uppgående till öfver 8 millioner, de sedan längre tid till
manufakturdiskonten och jernkontoret anvisade kreditiven, till belopp af
3,150,000, vanligen till största delen utestående, samt den till omsättningslån
anslagna och oafbrutet till fullo upptagna fonden af nära 10
millioner, hade nemligen till de från och med 1852 inrättade filialbankerna
betydliga summor blifvit anvisade, dels såsom lån, dels i form af
kreditiv. Sålunda voro vid 1861 års ingång till 18 filialbanker anvisade
8,880,000 R:dr, så att med tillägg af de förut uppgifna beloppen mera
än 30 millioner voro så godt som alldeles undandragna bankstyrelsens
förfogande, kreditivet till Riksgälds-kontoret på l1j2 million oberäknad!.
Visserligen innehålla de under dessa år utfärdade bankoreglementen utförliga
föreskrifter om de åtgärder, fullmäktige hade att anlita vid större
uttag af metallisk kassa eller i öfrigt brydsamma omständigheter, men
man finner lätt att dessa föreskrifter voro nästan omöjliga att med åsyftad
hastig verkan tillämpa. Först sedan utlåning och diskontering från
handels- och näringsdiskonten blifvit helt och hållet inställd samt de å
densamma beviljade kreditiv till inbetalning inom tre månader uppsagda,
var det inedgifvet att röra vid utlåningen från omsättningsfonden, hvarå
någon nämnvärd minskning för öfrigt endast efter lång tid kunde ernås,
enär beviljade lån vanligtvis lågo hvilande för att i sinom tid utgå, men
hvilka, eu gång beviljade, icke kunde återtagas. Först efter den rundeliga
tid, som åtgått till alla dessa utvägars anlitande, kunde fullmäktige
uppsäga de åt Kommers-kollegium och jernkontoret anslagna kreditiv,
men som uppsägningstiden var nio månader, kunde af eu dylik åtgärd
icke gerna någon hjelp vara att vänta. Lika litet var sådan att emotse
genom indragning af de åt filialbankerna anvisade kreditiv, hvilka
efter skedd uppsägning skulle med 1|s hvar sjette månad inbetalas. Nu
först kom ordningen till fastighetsbelåningen. Fn lättnad uti förhållandena
kan väl sägas hafva inträffat, när utlåningen från fastighetsfonden
upphörde och samtliga å densamma utestående lån med 1865 års
ingång öfvertogos af allmänna Hypoteksbanken till belopp af R:dr
6,280,832: 56, hvarå årlig inbetalning af 400,000 R:dr följde, men denna
lättnad var naturligtvis af ganska underordnad betydelse. Mera ingripande
var den mot årtiondets slut inträdande minskningen uti de åt
filialbankerna anvisade medel. Dessa banker hade från 1861 ytterligare
ökats till 22, med anvisade 9,351,000 R:dr. Sedan med 1866 vidare

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

anvisande af försträckningar till sådana banker upphört och oktrojerna
för de redan befintliga lupo till ända, minskades hastigt de uti denna
rörelsegren fastade belopp, så att vid 1870 års utgång endast återstodo
3,870,000 R:dr, fördelade på 9 banker.

Denna korta skildring af Riksbankens ställning under det senast
förflutna årtiondet samt det obestridliga faktum, att banken genomgått
de under denna tidrymd rådande missgynnande både yttre och inre förhållanden,
utan att dess vexlingsförmåga varit rubbad, ja, utan att man
behöft genom några våldsammare åtgärder till utlåningens förminskning
störa kreditförhållandena inom landet, synas gifva vid handen att 1845
års föreskrifter angående metalliska kassan samt om sedelstockens bestämmande
och beräkning icke varit ett alster af ett tillfälligt hugskott,
utan att de hvila!, på klart tänkta grunder och en noggrann kännedom
om landets behof vid tiden för deras affattande. Vidare torde man
kunna deraf draga den slutsats, att med den numera skäligen fria möjligheten,
att vid påträngande behof genom räntefotens höjande och utlåningens
förminskande betrygga Riksbankens ställning, några allvarsamma
betänkligheter emot bibehållande i det hufvudsakliga af dessa föreskrifter
icke gerna kunna förefinnas, helst då genom det vid senaste riksdag
vidtagna uteslutandet af utrikesvexelportföljen utur de för sedel utgifning
medgifva tillgångar, ytterligare trygghet hlifvit beredd och det missbruk
förebygdt, till hvilket dennas inberäknande tvifvelsutan lemnade tillfälle,
i det att helt och hållet fingerade valutor kunde, utan att föreskriften i
formelt hänseende öfverträddes, göras gällande såsom metalliskt underlag
för sedelutgifning. Men om sålunda sättet för bestämmande af sedelstockens
maximum medelst ett tillägg till de för sedelutgifning medgifna
tillgångarne befunnits fullt ut lika betryggande som bestämmandet af
samma maximum på något annat sätt, hvarjemte äfven handhafvande! af
de för denna differensmetod afsedda föreskrifter visat sig i alla afseenden
vida enklare och lättare än den af de förut gällande på multipelmetoden
grundade, så följer deraf icke nödvändigtvis att siffran för den
medgifna högsta skilnaden emellan meranämnda tillgångar och sedelstockens
maximum skall vara för alla tider och förhållanden densamma.
Med afseende härpå torde några omständigheter böra tagas i skärskådande.

Om den högsta medgifna skilnaden emellan hvad som ansetts utgöra
metallisk kassa å ena sidan och sedelstockens maximum å den andra
varit satt till 30 millioner, så hvilar denna bestämmelse naturligtvis
på det antagande, att, sedan afdrag gjorts för de å räkning i depositionskontoret
stående och de å anvisade kreditiv outtagna medlen, det öfriga
beloppet var för omsättningen inom landet så nödvändigt, att endast

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

utomordentligt tvingande orsaker kunde drifva någon större del deraf in
i Riksbanken för uttag af silfver. Men landets omsättningsmedel utgöres
numera ej af Riksbankens sedlar; deruti ingå äfven till ansenligt belopp
enskilda bankers sedlar; det lilla i omlopp varande beloppet af klingande
mynt torde härvid knappast behöfva afses, icke heller de af mera tillfällig
beskaffenhet varande betalningsmedel, som kunna inbegripas under
postvexlar, invisningar o. d., hvilka dessutom, om än de frigöra motsvarande
belopp i sedlar och vid några tillfällen kunna uppgå till en
temligen betydande siffra, dock i den dagliga omsättningen icke nedtränga
på långt när så djupt som banksedlarne, icke ens som de å de
största valörerna. Men beloppet af de år 1845 befintliga 6 enskilda bankernas
sedlar gick endast till 12 millioner Runt, emot hvilka 6''milloner,
i Riksbankens sedlar lågo bundna i samma bankers kassor; den egentliga
tillökningen i omsättningsmedel, hvilken genom deras sedelutgifning
uppstått, var således 6 millioner R:mt. Enligt qvartalsrapporten för den
31 December 1872 voro åter siffrorna följande:

Mill. Bunt.

utelöpande sedlar (26 enskilda bankers).......................... 57,3

afgår: inneliggande riksbanksedlar ........................... 24,4

d:o andra enskilda bankers d:o ... 2,5 26,9

återstå ........................................................................................ 30,4

eller om man äfven afdrager de å bankernas räkning

i Riksbanken stående 3 millioner................................... 27,4,

hvarmed sedelstocken i landet således blifvit ökad genom de enskilda
bankernas sedelutgifning.

En jemförelse med Riksbankens månadsuppgift för samma tidpunkt
visar att af denna hanks utelöpande sedlar, utgörande 45 millioner, mera
än hälften var fästadt i de enskilda bankernas kassor, åtminstone för
den dagen. Medtagas i räkningen äfven Skandinaviska Kredit-aktiebolaget
och Stockholms Handelsbank med en kassa af tillsammans 2,1 millioner,
blir det i samtliga dessa anstalters kassor fastade beloppet 26,5 millioner,
eller icke långt ifrån hela det belopp sedlar, Riksbanken eger att utgifva
utöfver metalliska kassan och utrikes stående behållningar. En
annan jemförelse visar att vid den sistnämnda tidpunkten såsom vid den
förstnämnda det sammanlagda beloppet af de enskilda bankernas kassors
riksbanksedlar och det af deras utelöpande sedlar ej mycket afvek från
förhållandena 1:2. Det är långt ifrån att under mellantiden detta förhållande
alltid varit herrskande; enligt de uppgifter, som finnas vidfogade
1860 års underdåniga komitébetänkande om bankväsendet i riket,

O 1

finnes förhållandet 1: 3 till och med stundom öfverskridet; för en eller an -

Banko-Utskottets Betänkande N:ö 15.

nan bank har det stundom gått ända till 1: 6. Men under de senaste
åren hafva afvikelserna på det hela ej varit mycket betydande. Sålunda
finnes i medeltal för samtliga banker

	luta qvart.	2:dra qvart.	3:dje qvart.	4:de qvart.	Årsmed.
1869	0,45	0,37	0,40	0,44	0,42 =	1 :	: 2,38-
1870	0,44	0,53	0,40	0,46	0,46 =	1 :	: 2,17.
1871	0,44	0,44	0,43	0,47	0,44 =	1 :	: 2,25.
1872	0,50	0,52	0,49	0,46	0,49 =	1 :	: 2,03.

Af detta förhållande kan man dock icke med någon tillförlitlighet
draga den slutsatsen, att en minskning i Riksbankens utelöpande sedlar
skall förorsaka eu dubbelt så stor minskning i de enskilda bankernas.
Allraminst kan sådant påräknas, om förstnämnda minskning blir betydlig,
enär vid låg sedelstock rörelsen envisare qvarhåller det utevarande beloppet
än vid låg sedelstock. Genom att från förhållandet emellan sedelstock
och kassa af 1: 0,50 nedgå till en lägre siffra, kunna de enskilda
bankerna fortfarande hålla sin sedelstock vid samma belopp som förut,
äfven om hela minskningen i riksbanksedlarne uteslutande drabbat deras
kassor, intet deraf det återstående utelöpande beloppet. Om t. ex. Riksbanken
har utelöpande sedlar till belopp af 35 mill. hvaraf 25 ligga i enskilda
bankers kassor, hvilka banker emot dem hafva i omlopp, med förhållande
1: 2, 50 mill., så vore det i rörelsen kringlöpande sedelbeloppet 35 -f- 50
— 25 = 60 mill. R:dr. Antoges nu att af riksbanksedlarne 10 mill. ingingo,
vare sig genom invexling och vexelköp eller genom indragning å
lånerörelsen, eller begge dessa orsaker i förening, och de enskilda bankernas
kassor sålunda nedgingo till 15 mill., så stode det dem alltid
öppet att genom ändring af ;nyss anförda förhållande till 1: 3 likafullt
hålla 45 mill. ute, endast detta belopp kunde utan äfventyr i lånerörelsen
användas. Total-sedelstocken skulle då utgöra 25 -f- 45 — 15 = 55
mill. eller endast 5 mill. mindre än förut. Det är dock antagligt, att,
vid större rubbningar i de ekonomiska förhållandena, svårighet inträder
att kunna på säkra händer utlåna oförändradt samma belopp som förut,
och att således omtanken för egen fördel skulle föranleda någon minskning
äfven uti de enskilda bankernas sedelutgifning, helst dessutom vid
dylika tillfällen räntefoten plägar stiga.

Då de enskilda bankernas inverkan på Riksbankens ställning icke
lärer kunna förnekas samt dessutom Banko-Utskottets skrifvelse uttryckligen
framhåller nödvändigheten att vid lösningen af den vigtiga frågan
taga i noggrannt öfvervägande de allmänna grundsatserna för penningeväsendet
och särskildt beträffande myntrepresentativ, har det för efter -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

kommande af denna del af det leranade uppdraget varit oundvikligt att
vidröra nyss omhandlade ämne, ehuru något bedömande i öfrigt af de
enskilda bankerna och deras verksamhet eller något förslag till förändring
uti de för dem gällande lagstadganden torde få anses ligga alldeles utom
gränsen för fullmäktiges utlåtande.

För att nu återgå till sjelfva hufvudfrågan, ordnandet af Riksbankens
sedelutgifning, så är det tydligt, att om man anser den alltsedan
1845 följda differensmetoden för bestämmande af sedelstockens maximum
innebära lika mycken trygghet som multipel-metoden och derjemte vara i
tillämpningen vida enklare, deraf dock icke nödvändigtvis löljer, att den
siffra, som, lagd till beloppet af metalliska kassan och andra för sedelutgifnings
grundande medgifna tillgångar, bestämmer sedelstockens högsta
gräns, skall vara densamma som hittills. Det kan icke förnekas, att det
belopp af 30 millioner obetäckta sedlar, som 1845 bestämdes, hufvudsakligen
grundade sig på eller härflöt utur då förhandenvarande omständigheter
och nödvändigheten att icke mycket förminska bankens förmåga att i låneväg
komma näringarne till bistånd. Att siffran var lyckligt vald torde
dock framgå utur den skildring af Riksbankens ställning, som här ofvan
blifvit framlagd, och någon våda kan ej gerna anses härflyta utur dess
bibehållande, om föreskrifterna angående sedelstockens beräkning och bankens
handhafvande i öfrigt lemnas oförändrade. Då likväl numera så
många utvägar till erhållande af lån och försträckningar på andra håll
öppnats, och någon farhåga för brist på tillräckligt belopp af omsättningsmedel
knappast kan uppstå, synes också lagstiftningen för Riksbanken
mera än förr kunna vända sig åt det håll, på hvilket ökad trygghet för
dess vexlingsförmåga under alla händelser är att söka, nemligen nedsättning
uti det meranämnda beloppet af SO millioner.

En sådan inskränkning skulle dock i andra afseenden medföra
ganska känbara olägenheter. Så länge nemligen Riksbanken beviljar
kassakreditiv till betydligare belopp, måste sedelutgifningen i vanliga fall
hållas ansenligt under det medgifna maximum, om man ej skall löpa fara
att detta maximum kommer att öfverskridas vid de tider på året, då
samtliga enskilda penningeanstalter med all ifver söka att fylla sina kassor
med Riksbankens sedlar, helst som vid åtminstone en eller annan af
samma tidpunkter äfven kreditiven tagas starkt i anspråk för enskilda
liqvider. Nedsättes nu det medgifna maximum, måste således ett motsvarande
belopp dragas utur utlåningen från handels- och näringsdiskontmedlen,
såvida man icke föredrager att i samma förhållande inskränka
kreditiven, framförallt dem som på de sista åren till mera betydande be -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

lopp lem nät den större rörelsen. Äfven med detta försigtighetsmått skall
det lätt nog kunna inträffa att Riksbanken vid vissa tidpunkter blir förhindrad
att köpa utrikes vexlar, då sådana numera icke inräknas uti de
fonder, hvarå Riksbanken eger utgifva sedlar; denna omständighet förtjenar
så mycket mera att beaktas, som dylika vexlar då vanligen kunna
erhållas till förmånlig kurs, hvarjemte rörelsen då skulle komma att sakna
den lättnad, som hittills vunnits genom Riksbankens förmåga att äfven i
denna riktning gå henne tillhanda. Såsom stöd lör den åsigt, som angående
dessa alla omständigheter blifvit uttalad, torde det vara tillräckligt
att hänvisa till uppgifterna om Riksbankens metalliska kassa m. m. för
de senaste månaderna, hvilka visa, hurusom den obegagnade sedelutgifningsrätten
från 9,4 null. den 30 November till den 31 December nedgått
till endast. 3,4 null., från hvilket låga belopp den dock till den 31 Januari
steg till 6,3 inill. Det å kreditiven lyftade belopp var vid dessa tidpunkter
respektive 4,98, 7,02 och 5,86 millioner.

Af de skäl, hvilka sålunda blifvit anförda, synes för närvarande
anledning saknas att föreslå någon nedsättning uti det nu tillåtna maximum
af obetänkt sedelstock äfvensom att förorda någon förändring uti
öfriga gällande föreskrifter rörande sedelutgifningen.

En annan fråga, som derjemte kan väckas och som förtjenar allt
afseende, är den om beskaffenheten af de valutor eller »effekter», af
hvilka det utgifna obetäckta sedelbeloppet skall motsvaras och uppbäras.
Innan denna fråga tages i skärskådande, torde det tillåtas att i korthet
vidröra de bestämmelser, hvilka såväl i detta afseende som beträffande
sedelutgifningen äro gällande för en del utländska banker. Det är för
öfrigt klart, att, så snart en bank upphör att >ara endast en vexel-och
girobank, i hvilket fall något utlemnande af sedlar icke sker utan emot
inlemnad metallvaluta, och hvarvid förvaltningskostnaden betäckes antingen
genom några för ändamålet särskildt afsätta tillgångar eller genom
afgifter af kunderna, såsom folio-afgifter, det i Hamburger-banken förr
brukliga s. k. bank-agiot, eller dylikt, så måste emot de utlemnade sedlarne
vara inlemnadt något annat, ty annars skulle dessa sedlar vara
bortskänkta, hvilket ju icke kan komma i fråga. Emot de metalliskt
obetäckta sedlarne finnas således alltid valutor, effekter eller hvad man
vill kalla dessa vederlag; frågan skulle nu således handla derom: huru
böra de valutor eller effekter vara beskaffade, hvilka skola såsom sådant
vederlag godkännas? Svaret härpå kommer dock att vända sig hufvudsakligen
om den formela beskaffenheten af dessa vederlag, deras
verkliga duglighet blir alltid till en stor del beroende af bankstyrelsens
klokhet och förutseende.

Bih. till Riksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Raft.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Det kan måhända synas öfverflödigt att vid den redogörelse för
utländska banker, hvarom nyss blifvit ordadt, ens omnämna Englands
bank, dels emedan denna anstalts omfång och inflytande äro allt för
olika Riksbankens för att hvarje sammanställning eller jemförelse dem
emellan ej skall blifva skef eller haltande, dels emedan engelska förhållanden
i allmänhet äro af så egendomlig art-, att deras efterbildning i
andra länder endast undantagsvis är verkställbar.

Då icke desto mindre den för Englands bank ännu gällande s. k.
Peelska banklagen af den 19 Juli 1844 till eu viss grad varit förebild
till de för Riksbanken sedan 1845 gällande föreskrifterna angående hvad
till scdelut.gifningen hörer, saknas icke allt skäl att beröra äfven denna
stora inrättning, helst en och annan densamma rörande omständighet
kan förtjena uppmärksamhet, äfven om hufvuddragen af 1844 års banklag
äro allmänt kända.

Såsom grundval för den metalliskt obetäckta sedelstocken anslogs
genom nyssnämnda banklag ett belopp af 14 millioner pund sterling,
utgörande en statens skuld till banken, och skulle utöfver detta belopp
banknoter icke få utgifvas annorledes än emot till banken inlemnadt
guld eller silfver, myntadt eller omyntadt, med den inskränkning, hvad
omyntadt silfver beträffar, att dess belopp icke fick öfverstiga 1|4 af det
guld utgifnings-afdelningen vid samma tid innehade. Det uppgifna gränsbeloppet,
14 millioner, fick ökas endast i det fall att förutvarande enskild
sedelbank upphörde att utgifva sedlar, då Englands bank i stället
finge öka sin sedelutgifning med 2[s af den upphörda bankens sedelutgifningsrätt,
emot nedsättande i utgifningsafdelningen af säkerheter till
motsvarande belopp. De 14 millionerna hafva på detta sätt växt till 15.
Af de för detta sistnämnda belopp afsätta säkerheterna består dock den
post, som i bankrapporterna med pund sterling 11,015,000 upptages under
rubrik »government debt», endast uti en bokförd fordran hos staten,
icke representerad af några handgripliga valutor, de der vid behof kunna
afyttras, och hvilken således väl lemnar full visshet om sedlarnes slutliga
inlösen, men knappast kan begagnas till förstärkande af bankens
kassa vid ett tillfälligt trångmål. Vid många tillfällen, senast under den
nyss förflutna hösten, vid den då rådande höga räntefot, hafva i skrifter
yrkanden framställts, att dessa 11 millioner, på hvilka banken uppbär
3 procent ränta, borde omsättas i partial-obligationer, som vid behof
kunde afyttras; ja, till och med, att hela beloppet borde af statsverket
till banken inbetalas, och att banken skulle derför inköpa andra än engelska
statspapper, att vid påkommande penningekriser användas till att
från utlandet anskaffa metallisk tillgång i och för förstärkande af ban -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

kens reserv. För öfrigt torde förtjena omnämnas, hurusom af de många
anmärkningar vid den Peelska banklagen, hvilka tid efter annan framkommit
i Englands banklitteratur, de ojemförligt flesta varit riktade mot
den snafva och omedgörliga begränsning för sedelutgifningen den uppställer,
hvilka hindra banken att vid våldsammare penningekriser komma
den allmänna rörelsen till bistånd. Dessa begränsningar hafva också vid
några tillfällen varit för kortare tid upphäfva, så att det varit banken
medgifvet att utsläppa sedlar till högre belopp, hvarpå städse en lättnad
i ställningen följt. Deremot hafva både lagens anhängare och dess vedersakare
sammanstämmande medgifvit, att ett hufvudändamål med densamma,
sedlarnes inlösen under alla förhållanden, blifvit fullständigt ernådt,
och att bankens fasthet och kredit således blifvit ställda öfver allt
tvifvel.

Stadgarne för Frankrikes bank innehålla intet om metalliska kassans
eller sedelstockens belopp eller om deras förhållande till hvarandra.
Banklagen af den 22 April 1806 innehåller om sedelutgifningen fart. 17)
endast att bankens »conceil général», sammansatt af guvernören, de två
underoruvernörerne, de femton rearenterne och de tre censorerne, egfer att
besluta om utgifvande af banksedlar, betalbara till innehafvarne vid anfordran,
samt att bestämma dessa sedlars utseende och de underskrifter,
hvarmed de skola vara försedda.

Enligt en senare lag (af den 16 Januari 1808) hafva censorerne ej
rösträtt i generalrådet (art. 43), men deremot rättighet att till protokollet
framställa förslag om åtgärder, som de anse gagneliga för banken.
Uti art. 35 stadgar sistnämnde lag, att generalrådet bestämmer det belopp,
som får användas i diskontering; senare lagar stadga detsamma
angående beloppet af försträckningar på franska publika papper, af hvilka
valutor ända till 1834 endast de med bestämd förfallotid togos. Såsom
bekant är, har vid diskontering såsom regel alltid gällt att vexlarne
skola vara försedda med minst tre godkända namn, endast med det undantag
att två namn finge gälla, om diskontenten dertill lade en transport,
till samma belopp som vexeln, af bankaktier eller vissa statspapper,
hvilka naturligtvis återställdes efter skedd inlösen af vexeln. Man finner
häraf att föreskrifterna för Frankrikes bank i afseende på sedelstocken
lemnat siffrans bestämmande helt och hållet i bankstyrelsens händer,
men deremot uppställt noggranna bestämmelser angående de slag af effekter,
emot hvilka sedlar fingo i låneväg utlemnas, eller, om man så
vill, angående portföljens beskaffenhet. De särskilda lagstadganden om
sedelstockens begränsning till siffran, hvilka blifvit utfärdade dels under
republiken af 1848, dels under den af 1870, hafva endast afsett det för -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

hållande, att under dessa tider inlösen af bankens sedlar varit på befallning
af landets styrelse inställd.

För Preussiska Banken har den föreskrift varit gällande att af utelöpande
sedelstocken. 2jc skola vara betäckta med mynt eller plansar, s|6
med vexlar och återstoden med s. k. lombard-fordringar emot goda säkerheter.
Sedelstocken var förr begränsad inom 21 mill. Thaler, men
denna inskränkning är numera upphäfd, och banken hade emot slutet af
1872 nära 300 mill. riksmynt eller 100 mill. Thaler utelöpande.

Norges Bank erbjuder icke något, som kan tjena till förebild för
bestämmelsen rörande Riksbanken, och för Finlands Bank synas föreskrifterna
angående metalliska kassan och sedelutgifningen hafva till en stor
del blifvit bildade efter Riksbankens såsom mönster. Deremot torde några
meddelanden om Danska Nationalbanken icke sakna intresse.

Nationalbankens stiftelse daterar sig från år 1818, då den trädde
i den förut befintliga Rigsbankens ställe och öfvertog dess fordringar och
förbindelser, bland de sistnämnda äfven inlösen af de utelöpande Rigsbankssedlarne,
hvilkas allmänna invexling emot silfver dock först år 1845
inträdde. I afseende på bankens sedelutgifning hafva tid efter annan
olika föreskrifter varit gällande, ehuru skiljaktigheterna mera legat i siffran
än i sjelfva grunderna.

Genom Kongl. Reskript af den 11 Juli 1840 bestämdes sedelstockens
hela belopp, ehvad den är i omlopp eller liggande i bankens kassa, till
högst 161!, mill. Rigsbankdaler. För inlösen af dessa sedlar skulle banken
hålla en särskild »realisationsfond» af silfver, till hälften af sedelstocken.
Af denna fond skulle minst hälften bestå af landets gångbara silfvermynt,
hvaremot den andra hälften kunde bestå af plansar eller hamburger
banko, det sistnämnda i tillgodohafvanden å räkning eller i vexlar,
dock att beloppet af hamburger banko ej fick'' öfverstiga 1|4 af realisationsfonden.
De i bankens kassa liggande sedlar, som ingått för uttaget silfver,
kunde äfven läggas till realisationsfonden, dervid dock räknades två
rgdr i sedlar såsom en i silfver. Emot den del af sedelstocken, hvilken
icke motsvarades af realisationsfonden, skulle banken hafva i skuldfri ego,
d. v. s. efter afdrag af skulder för å räkning stående medel m. in., »effekter»
till belopp af minst 150 0|0 af samma s^delbelopp; nedgick effektförrådet
derunder, fick ingen vinstutdelning ske, förrän det stadgade mimimum
åter var anskaffadt. Ibland effekterna fick inräknas de banken lemnade,
på »|s af bankräntan af jord och tionde i Danmark funderade 3 °J0 s. k.
Kongl. obligationer, efter deras namnvärde; beloppet af dylika obligationer
var vid bokslutet den 31 Juli 1872 1,516,100 Rgdr. Direkta
»prioriteter» eller inteckningar i fast egendom fingo icke ingå i beräk -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

ningen, om deras belopp öfverskred *|4 af totalbeloppet. Genom Kongl.
Reskript af den 4 Juni 1847 höjdes sedelutgifningen till 20 mill. Rgdr,
hvarvid sedlarne å 1 Rgdr indrogos. Vilkoren blefvo i öfrigt oförändrade,
dock att uti de effekter, som skulle innehafvas emot den obetäckta
delen af sedelökningen, direkta prioriteter icke fingo ingå. Kongl.
Reskriptet af den 23 Januari 1849 medgifver, att en del af behållningen
i utrikes vexlar, såvidt den ingår i realisationsfonden, får bestå i sådana
på sterling samt att utländskt mynt må, efter sin silfverhalt, inberäknas
uti plantsförrådet.

Ett nytt tillägg till sedelstocken af 4 mill. Rgdr medgafs genom
Kongl. Reskriptet af den 4 Oktober 1854, men deremot skulle realisationsfonden
ökas med samma belopp metallisk valuta, dock så att x|4 deraf
fick hållas i vexlar på hamburger banko eller sterling; af de öfriga 3 mill.
skulle eu vara i mynt, de öfriga kunde alternativt bestå i mynt eller
plantsar. Slutligen borttogs genom Reskriptet af den 21 Oktober 1859
all begränsning för sedelstocken, så att Nationalbanken kunde utgifva sedlar
till huru stort belopp som helst, dock att, hvad de första 24 mill.
Rgdr beträffar, de uti föregående Kongl. Reskript stadgade bestämmelser
fortfarande skulle gälla, under det att banken för det Överskjutande sedelbeloppet
skall i »skuldfri ego» hafva mynt eller plantsar till samma
belopp, daler emot daler.

Af det ofvanstående synes, att, hvad de effekter beträffar, hvilka
skola utgöra vederlag för den metalliskt obetäckta delen af sedelstocken,
inga andra bestämmelser finnas än, att direkta inteckningar i fast egendom
endast till visst relativt belopp deruti få ingå. Att de s. k. Kongl.
obligationerna med 3 °]0 ränta få till sitt fulla namnvärde inräknas, är
icke en inskränkning, utan ett medgifvande, enär de icke synas vara af
beskaffenhet att motsvara anspråk på lätt säljbarhet till detta pris. Utom
dessa innehade Nationalbanken vid senaste bokslut andra »obligationer och
aktier» till bokfördt värde af 4,066,600 Rgdr. Det synes emellertid, att
man icke ryggat tillbaka för det antagandet, att effekternas hela massa,
med nyssnämnda medgifna undantag, kunde komma att bestå af handelspapper,
såsom äfven är förhållandet uti Frankrikes Bank och Preussiska
Banken, af hvilka åtminstone den förstnämnda af mången anses såsom en
mönsterbank. Det är också alldeles otvifvelaktigt, att en banks soliditet
icke endast och allenast är beroende af mera eller mindre utförligare
bestämmelser angående de omhandlade ämnena, utan äfven och kanske
hufvudsakligast af en klok och omtänksam förvaltning. På beskaffenheten
af de lånehandlingar, som bilda hvad man kallar en banks portfölj,
och särskildt på den större eller mindre lätthet, hvarmed de emot den -

BankchUtskottets Betänkande N:o 15.

samma utestående medlen åter kunna utur rörelsen indragas, inverkar
dock väsendtligt arten af den lånerörelse, som erbjudes och som är beroende
af landets industriela och handels-förhållanden. I Köpenhamn,
med eu större och jemnare varuomsättning än hvad i allmänhet är förhållandet
i Sverige, kan lånerörelsen lättare än här hållas inom diskontering
af verkliga affärsvexlar, utställda i liqvid för omsatta varor; att
sådana papper äro de som hastigast och punktligast ingå, utan att behöfva
omsättas eller i smärre poster afbetalas, är ett af all erfarenhet bekräftadt
faktum. Här i Sverige åter gifva de för bruks- och skogsrörelsen
nödiga stora försträckningarne, hvilka endast långsamt åter ingå, lånerörelsen
en egendomlig karakter, hvilken kanske funnit sin mest utpräglade
form i kassakreditiven, en kreditform, som är alldeles främmande
för Nationalbanken i Köpenhamn äfvensom för bankinrättningar uti de
flesta af Europas länder och utom i Sverige egentligen förekommer endast
uti Skotland. De krediter andra länders banker bevilja pläga ställas
uti en helt annan form. Att emellertid kassakreditiven för bruksegaren,
jordbrukaren, ja nästan för hvarje näringsidkare bereda mycken
fördel och beqvämlighet lärer icke kunna förnekas. En framstående författare
inom Englands banklitteratur, sjelf dessutom mycket erfaren uti
bankrörelsens praktiska handhafvande (Gilbart) framhåller kreditivs beviljande
såsom just eu af de gagneligaste sidorna af Skotlands äfven i
andra afseende! berömda bankväsen; ja, hvad som för mången torde
förefalla ganska oväntadt, han omnämner med särskild berömmelse, huruledes
de skottska bankerna bevilja kreditiv äfven utan annan säkerhet än
den af två välkända löftesmän, hvarigenom utväg öppnas äfven för den
ringare och obemedlade näringsidkaren, endast att han är känd såsom
arbetsam och rättrådig, att få tillgodonjuta de fördelar ett väl ordnadt
bank- och kreditsystem erbjuder.

För Sveriges Riksbank hafva icke heller några särskild! uppställda
föreskrifter funnits angående beskaffenheten af de effekter, hvilka ingå
uti dess portfölj, ehuruväl sådant dock varit omedelbarligen bestämdt
derigenom att vissa fonder eller belopp varit anvisade till särskilda uppgiga
ändamål. Något bestämdt belopp obligationer, hvilket skulle af
Riksbanken innehafvas, har icke på länge funnits uti bankoreglemente!
omförmäldt, men vid olika tider hafva olika belopp varit anvisade till
fastighetslån, till omsättningslån, till kreditiv åt hvarjehanda inrättningar,
till förlag för handels- och närings-diskonten, det sistnämnda med eller
utan föreskrift derom, att kassa-kreditiv skulle beviljas å någon betydligare
del af den anslagna fondens tillgångar. Af denna fördelning blef
lånehandlingarnes forinela beskaffenhet en naturlig följd. Det måste an -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

ses såsom alldeles gifvet, att, sedan denna uti enskildheter gående fördelning
numera hunnit till största delen försvinna, utväg blifvit beredd att
förskaffa banken en portfölj af vida handterligare papper och således ett
vida större välde öfver sina fonder och tillgångar än förut, och man kan
då äfven med skäl sätta i fråga, huruvida några särskilda föreskrifter
må erfordras om den formela beskaffenheten eller de slag af valutor eller
effekter, hvilka skola utgöra vederlag för den metalliskt obetäckta delen
af sedelstocken.

Vid sistlidne års utgång uppgick denna sistnämnda del af sedelstocken,
postvexlar samt de å samtliga räkningar innestående medel inberäknade
till R:dr 26,547,253: 98.

Såsom betäckning eller vederlag derför innehade Riksbanken:

Utrikes vexlar

Obligationer ................................

Fordran hos hypoteksbanken.

Stadsfastighetslån m. m...........

Diskonterade vexlar .................

Lån mot diverse säkerheter: .

D:o på vågförda effekter..........

Lyftadt å kreditiven .................

Omsättningslån.............................

Utestående hos 4 filialbanker.,
hvarifrån afgå:

Depositmedel................................

Diverse .........................................

6,541,932:

11,280,498:

5,063,718:

441,287:

6,249,256:

13,048,453:

976,177:

7,025,837:

5,899,881:

712,126:

27.

66.

79.

41.

28.

99.

51.

68.

64.

77.57,239,171:

1,998,230: —

330,262: 57 2,328,492:57.

lemnande ett öfverskott af...................................... R:mt 54,910,678: 43,

eller mera än dubbla beloppet af de metalliskt obetäckta sedlarne. Äfven
efter afdrag af fordran hos Hypoteksbanken, stadsfastighetslånen samt
omsättningslånen, qvarstå omkring 43,5 millioner, eller omkring 3^ millioner
mera än l1^ gång de obetäckta sedlarnes belopp, den siffra, hvilken enligt
hvad här ofvan finnes ineddeladt är uti förevarande afseende gällande
för Nationalbanken i Köpenhamn.

Men äfven om nu beloppet af de här ofvan upptagna fordringshandlingarne
anses fullt betryggande, kan fråga väckas, huruvida icke någon
föreskrift borde finnas angående dessas art och beskaffenhet, såsom att
någon viss qvot af det hela borde bestå af obligationer, af utrikes vexlar
o. s. v.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Hvad först obligationer beträffar, så möter naturligtvis ingen egentlig
svårighet vid att till inköp af sådana använda en del af Riksbankens
obegagnade sedelutgifning eller, om denna ansåges icke vara större än
försigtigheten fordrade, utur lånerörelsen småningom indraga tillräckligt
belopp för ändamålets vinnande. Då emellertid obligationer uti utländskt
myntslag, hvilka vid behof lättare än de å svenskt mynt lydande kunna
i utlandet afyttras, torde anses böra ega företräde, och då af landets egna i
sådant mynt utställda till större delen äro spridda i utlandet, blefve det
nödvändigt, likasom i fall andra länders statspapper skola anskaffas, att
för inköpet använda Riksbankens i utlandet stående behållningar eller
utrikes vexlar, här inköpta för de indragna medlen. Till hvilken siffra
obligationsförrådet skall bestämmas lärer väl emellertid blifva till eu viss
grad beroende af subjektivt tycke. I alla händelser torde det dock vara
lämpligare att utsätta ett visst belopp, som i allmänhet skulle finnas och
som, i händelse det vid något tillfälle behöfde till någon del anlitas, vid
åter kommande gynnande ställning åter borde fullständigas, än att stadga
att obligationsbeloppet skall utgöra en viss qvot af sedelstocken, enär
det i sistnämnda fall, om föreskriften göres ovilkorlig eller strängare bindande,
det lätt kunde inträffa att vid en starkare förminskning af den
utelöpande sedelstocken genom vexling och genom indragning å utlåningen,
bankens styrelse kunde blifva nödsakad afyttra en del obligationer
endast för att fullgöra en föreskrift i bankoreglementet, utan att dock en
sådan åtgärd i verkligheten vore af behofvet påkallad.

Hvad åter sedermera förrådet af utrikes vexlar vidkommer, kunna
några bestämmelser angående dess belopp näppeligen uppställas, enär möjligheten
att uppehålla detsamma helt och hållet beror af den på landets
börser befintliga tillgången på dylika. Vid efterfrågan på valutor för
liqvider i utlandet blir förrådet af utrikes vexlar, då sådana finnas, hvilka
nalkas sin förfallotid, alltid den tillgång som först anlitas, enär genom
deras omedelbara försäljning man inbesparar de kostnader för provision
och stämpelafgift, hvilka drabba Riksbanken i händelse de remitteras till
inkassering och vexlar emot dem dragas. Beloppet af utrikes vexelportföljer
måste således öfverlemnas till bankstyrelsens bestämmande, med
iakttagande af förhanden varande omständigheter.

Då således särskilda bestämmelser i dessa afseenden dels icke visat
sig alldeles oumbärliga, åtminstone under nuvarande omständigheter; då
ganska skiljaktiga åsigter kunna framläggas angående beskaffenheten af
dylika bestämmelser; och då dessutom, med de oinskapningar af landets
mynt- och penningeväsen, hvilka synas vara att förvänta, skäl icke saknas

att

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

att afvakta, huru dessa gestalta sig och hvilka erfarenheter de må komma
att lemna, hemställes att man tills vidare må låta vid de nu gällande
föreskrifterna bero.»

I de åsigter, hvilka, angående lämpligheten af den vid 1845 års
riksdag antagna bestämmelsen lör begränsning af Riksbankens sedelutgifning,
i förestående yttrande blifvit uttalade, instämma fullmäktige
hufvudsakligen, men böra dock icke fördölja att sättet för beiåkning af
sedelstocken, fastän under den derefter förflutna tiden i flera afseeriden
förändradt och jemväl förbättradt, ännu kunde påkalla någon jemkning.

Den närvarande torde dock ej vara rätta tiden, hvarken för vidtagandet
af någon förändring i berörda syftning och ej heller för framläggandet
af några särskilda grunder för bestämmande af säkerheterna
för den sedelutgifning, som icke motsvaras af tillgången i metallisk
kassa och i fordringar på utrikes orter. Förslag är nemligen af Kongl.
Maj:t framstäldt om öfvergång från silfver till guldvaluta och en sådan
förändring lärer väl snart blifva nödvändig. Det torde icke kunna undvikas
att vid densamma Riksbankens metalliska tillgångar komma att
hårdt anlitas, särdeles om guldmynt skulle af allmänheten anses vara
ett så beqvämt rörelsemedel, att det utträngde någon större del af de
lägre sedelvalörerna. Om härigenom en betydligare mängd verkligt
mynt komme att i rörelsen utgå och vid liqviders fullgörande begagnas
samt jemväl nuvarande lägre sedelvalörer indroges, skulle de förhållanden,
hvilka på sedelutgifningsrättens ordnande böra ega synnerligt inflytande,
antagligen inom kort tid komma att undergå betydliga förändringar,
egnade måhända att snart göra hvad nu kunde stadgas under
öfvergången svårtillämpligt och efter de nya förhållandena ej längre
tidsenligt. Af sådan anledning synes det vara ändamålsenligast att nu
låta de gällande, till sina hufvudgrunder en längre tid pröfvade bestämmelserna
fortfara, derunder söka så ordna Riksbankens fonder, att de,
så vidt ske kan, på en gång lemna afkastning, men likväl, om behof
göres, kunna hastigt användas för anskaffande af medel för infriande af
Riksbankens förbindelser och att, när sig visat, huru hithörande förhållanden
komma att gestalta sig, ånyo företaga den vigtiga frågan.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och

då öfvergång från silfver- till guldvaluta måste anses snart förestående; Bih.

till Biksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

då till följd deraf verkligt mynt torde komma att i vida större
mängd, än nu är förhållandet, ingå i allmänna rörelsen;

då härigenom förändringar torde föranledas i bestämmelserna så
väl om Riksbankens som om de enskilda bankernas sedelvalörer; och

då dessa förändringar synas kunna i väsendtlig mån inverka på
de förhållanden, hvilka vid bestämmandet af gränsorna för Riksbankens
sedelutgifning böra tagas i betraktande,

anse fullmäktige, att den nuvarande tidpunkten icke är lämplig
för vidtagande af förändring i föreskrifterna angående Riksbankens sedelutgifningsrätt.
»

Såsom redan blifvit antydt, anser Utskottet frågan om möjligen
önskvärda ändringar i grunderna och gränserna för sedelutgifningen böra
för det närvarande anstå, intilldess verkningarne på cirkulationsmedlet
af de vid innevarande riksdag fattade besluten rörande landets mynt
hunnit för de bestämmelser i detta vigtiga ämne, som kunna finnas
ändamålsenliga, lemna en praktisk vägledning, utan hvilken tillämpningen
af teoretiska grunder blifver alltför vansklig.

Sedan Riksdagen gillat Utskottets i dess Betänkande N:o 12 vid
punkten 35:o gjorda framställning att köp och försäljning af utländska
vexlar för Riksbankens räkning måtte kunna få ega rum vid samtliga
afdelningskontoren, bör den inskränkning till allenast Stockholm, Göteborg
och Malmö, som nuvarande § 12 mom. 1 innehåller, borttagas;
och Utskottet hemställer fördenskull,

2:o.

att reglementets § 12 mom. 1 må erhålla följande
lydelse:

(Nuvarande lydelse:) Mom. 1. Fullmäktige bemyndigas

att köpa och åter försälja vexlar,
§ 12 mom. 1. Fullmäktige be- betalbara å utrikes ort, etc. — —

myndigas att i Stockholm, Göteborg--— oförändradt.

och Malmö köpa och åter försälja
vexlar, betalbara å utrikes ort etc.

—--oförändradt.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

I följd af Riksdagens bifall till Utskottets hemställan i punkten
7:o af Betänkandet N:o 12: att å sedlar af en riksdalers valör båda
namnteckningarne skola anbringas medelst tryck; att, med bibehållande
af en tryckt och en handskrifven namnteckning å 5-riksdalerssedlarne,
likaledes en tryckt och en handskrifven namnteckning må anbringas å
10-riksdalerssedlarne, samt att, liksom hittills, båda namnteckningarne å
öfriga valörer skola vara handskrifna, får Utskottet hemställa,

3:o.

att mom. 2 af § 15 må få denna lydelse:

((Nuvarande lydelse:)

§ 15 mom. 2. Dessa sedlar förses
med namnteckning af två Riksbankens
tjensteman; den ena namnteckningen
å sedlar af de två lägsta
valörerna anbringad genom tryck.

Dessa sedlar förses med namnteckning^
två Riksbankens tjensteman.
A sedlarne af En riksdalers
valör anbringas båda namnteckningarne
genom tryck; å sedlarne af
Fem och Tio riksdalers valör anbringas
en tryckt och en handskrifven
namnteckning, men å de öfriga valörerna
handskrifvas båda namnteckningarne.

Enligt § 18, hafva hittills vid insättningar och liqvider i Riksbankens
hufvud- och afdelningskontor fått utom rikets mynt och Riksbankens
sedlar användas, bland annat, sådana af enskilda penningeanstalter
utgifna vexlar, som varit ställda att betalas i Stockholm, men
deremot icke dylika vexlar, betalbara å andra orter.

Riksbankens säkerhet synes emellertid icke äfventyras, om äfven
på andra orter, än Stockholm, betalbara vexlar finge mottagas, då vederbörande
styrelse i allt fall eger pröfva huruvida vexlarne må anses säkra;
och ännu mindre torde det i någon mån ökade besvär, som dylika
vexlare inkassering förorsakar, vara afsevärdt. För allmänheten beredes
deremot en icke obetydligt ökad beqvämlighet i dess beröring med
Riksbanken, om den kan undvika att först på annat ställe förvandla vexeln
i kontanta penningar; och Utskottet hemställer fördenskull,

4:o.

att en ändring i reglementets § 18 mom. 1. må vidtagas
sålunda, att denna § erhåller följande lydelseJ

BanJcö-Utslcottets Betänkande N:o 15.

(Nuvarande lydelse:)

§ 18 inom. 1. Vid insättningar
och liqvider i Riksbanken och lånekontoren
kunna, utom rikets mynt
och Riksbankens sedlar, användas:
Riksbankens, lånekontor ens och filialbankernas
anvisningar, assignationer
och vexlar; sedlar, utgifva af
sådana enskilda banker, som å den
ort, der insättningen eller liqviden
sker, lemna dagligt tillfälle till utbyte
af dessa sedlar mot Riksbankens
sedlar och hvilka i (ifrigt af
fullmäktige pröfvas böra till mottagande
godkännas, samt vid uppvisandet
i Stockholm betalbara, af
enskilde penningeanstalter utställda
vexlar, som efter vederbörande styrelses
bepröfvande anses kunna mot -

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda bankers sedlar ega
fullmäktige meddela föreskrifter.

Vid insättningar och liqvider i
Riksbankens hufvud- och afdelningskontor
kunna, utom rikets mynt och
Riksbankens sedlar, användas: hufvud-
och af delning skontor ens samt
filialbankers anvisningar, assignationer
och vexlar; sedlar, utgifna
af sådana enskilda banker, som å
den ort, der insättningen eller liqviden
sker, lemna dagligt tillfälle till
utbyte af dessa sedlar mot Riksbankens
sedlar och hvilka i öfrigt
af fullmäktige pröfvas böra till emottagande
godkännas, samt vid uppvisandet
betalbara, af enskilda penningeanstalter
utställda vexlar, som
efter vederbörande styrelses bepröfvande
anses kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda bankers sedlar ega
fullmäktige meddela föreskrifter.

I fall detta förslag af Riksdagen antages, bör mom. 2 af samma
§, som föreskrifver huru skall förfaras med mottagna assignationer och
vexlar, ändras, och Utskottet hemställer derföre,

5:o.

att, under förutsättning att näst föregående punkt af

Riksdagen bifalles,
lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 18 mom. 2. I /dnekontoren
mottagas lånekontors- samt filialbanks
assignationer och vexlar, äfvensom
enskilda penningeanstalters vexlar

mom. 2 af § 18 må erhålla följande

I af delning skontor en mottagna
af delning skontors- samt filialbanksassignationer
och vexlar, äfvensom
enskilda penningeanstalters i Stockholm
betalbara vexlar skola genast
såsom kontant leverering till Imf -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

skola genast såsom kontant levere- vuclkontoret insändas; börande förstling
till Riksbanken insändas; bö- nämnda asssignationer och vexlar
rande förstnämnda assignationer och före afsändningen i afdelningskonvexlar
före afsändningen i/ane-kon- toren makuleras. Enskilda pentoren
makuleras. ningeanstalters på annan ort, än

Stockholm, betalbara vexlar inkasseras
så fort sig göra låter.

Innan Utskottet går vidare till förslag rörande ändringar i öfriga,
till andra afdelningen hörande föreskrifter torde Utskottet nu få återkomma
till de öfvergångsstadganden, som i anledning af de beslutade lagarne
angående myntet och öfvergången till det nya myntsystemet erfordras.

Enligt § 1 i sistnämnda lag, är det genom Riksbankens försorg, som
de nya mynten skola den allmänna rörelsen tillhandahållas; och fördenskull
torde Riksdagen böra lemna fullmäktige uppdrag att, så fort nödiga
förberedande bestämmelser blifvit af Kongl. Maj:t meddelade, gå i
författning om anskaffande af erforderligt förråd, för att kunna börja utgifningen
af det nya myntet. Då emellertid, hvad beträffar skiljemyntet så väl af
silfver som brons den med Norge och Danmark vilkorligt afslutade konvention
stadgar, att sådant präglas endast på regeringarnes omedelbara föranstaltande
och för de respektive staternas räkning; då vidare lagen om öfvergången
till det nya myntsystemet icke innehåller någon bestämmelse, som gifver
Riksbanken rätt att i afseende på skiljemynt fungera för statens räkning
och uttrycken i första punkten af § 1 i nämnda lag äro sådana, att de
fullkomligt stå tillsammans dermed, att staten lemnar Riksbanken skiljemynt
att tillhandahållas allmänna rörelsen; då sålunda samt vid det förhållande
att Riksbankens ställning till myntverket, beträffande den förras
rätt att få reqvisitioner å myntning utförda, torde behöfva blifva närmare
bestämd, än nu är fallet, och då slutligen utmyntning af hufvudmyntet
till erforderligt belopp torde medtaga så mycken tid, att någon
myntning af skiljemynt knappast lärer medhinnas före nästa riksdag, — har
Utskottet ansett uppdraget för fullmäktige att ombesörja anskaffande af
det nya myntet för närvarande endast böra afse guldmynt, helst fullmäktige
icke desto mindre blifva oförhindrade att, i den mån ske kan,
äfven anskaffa skiljemynt.

Att, när det nya myntet varder satt i omlopp, riksbanken äfven
bör börja att utgifva sedlar, lydande å guldmynt, torde få anses så
gifvet, att något framläggande af skälen derför ej behöfves. Deremot
kunna meningarne vara delade i fråga om hvilka valörer böra för sed -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

larne bestämmas och särskilt om den minsta sedelvalören. Den åsigten
har uttalats, att sedlar icke borde utgifvas ens på det belopp, som
motsvarar det minsta guldmyntet, och ännu mindre på lägre belopp;
och man har på denna grund ansett att, då minsta guldmyntet blifver
tio kronor, sedlar åtminstone icke borde utgifvas å lägre valör, än som
motsvarade nämnda guldmynt. Emellertid torde, utom den allmänna
vanan och förkärleken för sedlar å små valörer med flera omständigheter,
böra tagas i betraktande, att till en början och innan tillräckligt
förråd af de nya mynten hunnit anskaffas och blifva spridda öfver'' landet,
svårigheter skulle kunna uppstå, om icke tillgång fortfarande funnes
på de hittills så mycket använda sedlarne å små valörer; och då
dertill kommer, att de enskilda bankerna, så länge deras nuvarande
oktrojer räcka, ega utgifva sedlar å fem riksdaler eller kronor, synes
Riksbanken tillsvidare böra bibehållas vid utgifvande af samma sedelvalörer,
som hittills.

Utskottet har alltså stannat vid det beslut att föreslå Riksdagen,
det sedlar må, åtminstone tills vidare, af Riksbanken få utgifvas såväl å
en krona som fem kronor samt för öfrigt å 10, 50, 100 och 1000 kronor.
Utskottet har, i öfverensstämmelse med af fullmäktige uttalad mening,
uteslutit valören 500, dels emedan denna valör hittills visat sig
vara mindre efterfrågad, dels af tekniska skäl, som här icke torde behöfva
anföras.

Beträffande texten å sedlarne, eller den förbindelse till deras inlösen,
som desamma böra innehålla, kunde ifrågasättas om icke, då sedlar
å en och fem kronor icke kunna en och en i sender inlösas med
guldmynt, emedan sådant å motsvarande valör icke linnes, texten å
dessa sedlar behöfde vara en annan, än å de större sedelvalörerna, hvilka
hvar för sig äro inlösbara med guldmynt. Skälen emot att hafva olika
text å särskilda sedelvalörer äro emellertid lätt insedda, och då den text,
Utskottet här nedan föreslår, är så affattad, att den kan anses tillämplig
äfven på sedlar å en och fem kronor, samt i öfrigt torde vara svarande
mot ändamålet, har Utskottet föredragit att föreslå enahanda text för
alla valörer.

För Utskottets förslag att utgifning af sedlar å riksdaler x-iksmynt
bör upphöra, så snart sedlar å guldmynt sättas i omlopp, torde någon
utveckling af skälen icke vara erforderlig.

I reglementets §§ 10, 11, 15, 16 och 20 äro bestämmelser gifna
rörande mottagning och utlemnande af mynt och sedlar, köp och försäljning
af omyntadt silfver och guld samt mottagande på räkning af
silfvermynt, riksbankens sedlar och karoliner. Såsom Utskottet i början

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

af detta betänkande erinrat, måste dessa föreskrifter tills vidare förblifva
gällande, medan å andra sidan vissa mot dem svarande bestämmelser
måste finnas till efterrättelse i mån som det nya myntsystemet hinner
träda i tillämpning; och Utskottet föreslår fördenskull äfven i dessa
afseenden vissa öfvergångsstadganden.

Ett af dessa innefattar en förändring i sak af ganska mycken betydelse,
och Utskottet bör fördenskull fästa uppmärksamheten derpå
samt angifva skälen derför.

Hittills har Riksbanken, när omyntadt silfver eller guld inlemnats
antingen till Riksbanken direkt eller för dess räkning å Kongl. myntverket^
så fort profning och värdering derstädes skett och attest deröfver
i Riksbanken företetts, utgifvit betalning för det inlemnade partiet, utan
afvaktan på dettas utmyntning. Utskottet föreslår deremot nu, att betalningen
. för inlemnadt guld icke i allmänhet skall erläggas, förrän
guldet blifvit i myntadt skick från myntverket till Riksbanken aflemnadt:
ehuru med rättighet för fullmäktige att, efter pröfning i hvarje
fall, medgifva betalningens erläggande tidigare. De ganska giltiga invändningar,
som kunna göras emot förstnämnda bestämmelse, har Utskottet
icke förbisett, men tror det föreslagna förbehållet vara berättigadt af
hänsyn dertill, att, då Riksbanken i afseende på tillgången å mynt är
beroende af myntverket och, synnerligast till en början, svårighet kan
möta mot erhållande af tillräckligt stort förråd, Riksbanken skulle kunna
blifva ur stånd att med mynt i förskott liqvidera inlemnade guldpartier,
om sådana å betydliga belopp förekomme.

Under åberopande af hvad nu blifvit anfördt, hemställer Utskottet,

6:o.

att Riksdagen må besluta följande öfvergångsstadganden,
att tillämpas i den mån verkställigheten af de
vid innevarande riksdag beslutade lagarne om rikets
mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet
dertill föranleda:

l:o). Derest de af Riksdagen antagna lagar om rikets mynt och
om öfvergången till det nya myntsystemet varda af Kongl. Maj:t gillade
och fastställda, åligger det fullmäktige:

a) att, så snart Kongl. Maj:t meddelat de i § 11 af förstnämnda
lag omförmälda bestämmelser rörande myntstyckenas yttre utseende samt
om ordningen för inlemnande till myntverket af guld till myntning, i
öfverensstämmelse med § 1 af lagen om öfvergången till det nya mynt -

BanTco-UtsIcottets Betänkande N:o 15.

systemet, skyndsamt låta å myntverket prägla guldmynt enligt lagen om
det nya myntet;

b) att, när tillräckligt förråd af guldmynt finnes att börja utgifvande
deraf i allmänna rörelsen, samtidigt dermed utgifva sedlar å en
kronas, samt fem, tio, femtio, etthundra och ettusen kronors valör; skolande
texten å dessa sedlar lyda sålunda: »Sveriges riksbank inlöser, vid
anfordran, denna sedel å 00 kronor med guldmynt enligt lagen om rikets
mynt af den — •— —»; och skall, i afseende på namnunderskrifning af
dessa sedlar iakttagas hvad i afseende på namnunderskrifning å motsvarande
sedlar i riksdaler riksmynt är stadgadt;

c) att, så snart sedlar å guldmynt börjat utgifvas, upphöra med
allt utlemnande till allmänheten af sedlar å riksdaler riksmynt samt
skyndsamt låta obrukbart göra det förråd af sistnämnda slags sedlar, som
då i Riksbanken finnes och derefter dit ingår.

2:o. De sedlar, Riksbanken i enlighet med punkten l:o) litt. b)
kan komma att utgifva, är Riksbanken skyldig att vid anfordran enligt
ordalydelsen inlösa.

3:o. Så snart de vid innevarande riksdag beslutade lagar om rikets
mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet trädt i gällande
kraft, skall, med upphäfvande af hvad i § 10 mom. 3 är föreskrifvet
derom, att fullmäktige ega bestämma pris för guld i plants samt annat
omyntadt guld, sådant guld, när dylikt till Kongl. Myntverket för Riksbankens
räkning, eller till något af Riksbankens afdelningskontor aflemnas,
af Riksbanken, enligt från Kongl. Myntverket, efter verkställd profning
och värdering, aflemnadt bevis, inlösas med guldets värde i svenskt
mynt efter afdrag af myntskatt och andra kostnader till myntverket;
dock är Riksbanken icke skyldig att erlägga betalningen, förrän guldet
blifvit i myntad form från myntverket till Riksbanken aflemnadt; egande
likväl fullmäktige att, efter särskild pröfning för hvarje fall, när de finna
sådant för Riksbanken fördelaktigt, ej mindre medgifva att betalningen
tidigare erlägges, än äfven befria säljaren från såväl myntskatt, som särskilda
kostnader till myntverket; hvarförutan det tillkommer fullmäktige
att i afseende på emottagande af omyntadt guld vid afdelningskontoren
och insändandet derifrån meddela de särskilda föreskrifter, fullmäktige
anse behöfliga.

4:o. När ofvan nämnda nya lagar trädt i gällande kraft skall,
med ändring af hvad i mom. 1 och 2 af § 10 nu om mottagning af
svenskt guldmynt är föreskrifvet, äldre svenskt guldmynt i Riksbankens
hufvud- och afdelningskontor inlösas efter dess värde i det nya myntet,

hvaremot

BanJco-UtsJcöttets Betänkande N:o 15.

hvaremot skyldigheten för Riksbanken enligt mom. 3 af samma paragraf
att inlösa omyntadt silfver efter värdet i svenskt mynt skall upphöra och
åt fullmäktige öfverlemnas att, när silfver till inköp erbjudes, bestämma
huruvida och på hvilka vilkor inköp må ske.

5:o) Sedan det nya guldmyntet börjat i rörelsen utgifvas, skola
fullmäktige tillse att nödigt förråd deraf alltid i hufvudkontorets kassor
förefinnes, äfvensom fullmäktige böra föranstalta att vid afdelningskontoren
i Göteborg och Malmö tillgång finnes till fullgörande af den genom
16 § i lagen om rikets mynt föreskrifna invexlingsskyldighet; börande
derjemte tillgång i hufvudkontoret äfvensom, så vidt ske kan, i alla afdelningskontoren
beredas till utvexling mot guldmynt af silfvermynt å 2
R:dr och lägre valörer, intilldess tillgång på silfvermynt, prägladt i enlighet
med den nya myntlagen, hunnit blifva tillgängligt.

6:o) Efter det guldmynt i enlighet med den vid innevarande riksdagbeslutade
lag om rikets mynt börjat utgifvas, skall räkning öfver medel,
som af staten samt dess allmänna verk och kassor med flere enligt § 20
i bankoreglementet å deposition utan ränta insättas, föras allenast i det
genom nu beslutade myntlag bestämda mynt, eller krona och öre.

7:o) Der i bankoreglementet belopp äro utsatta i riksdaler riksmynt,
skola, jemlikt § 3 i den om öfvergången till det nya myntsystemet antagna
lag, dessa belopp och samma belopp af guldmyntet krona räknas
med hvarandra lika;

Kommande derjemte, jemlikt samma paragraf, silfvermynt, prägladt
i enlighet med Kong!, förordningen den 3 Februari 1855 och äldre författningar,
att, äfven sedan nytt mynt börjat utgifvas, i Riksbankens
hufvud- och afdelningskontor emottagas till det värde, som i nyssnämnde
paragraf är bestämdt.

Inom Utskottet har, på förekommen anledning, framställning gjorts
om beredande af tillfälle för den, som sådant önskade, att få i Riksbankens
hufvudkontor deponera utländskt guldmynt på sådant sätt, att han
erhölle bevis om det deponerades värde, hvilket icke nu kan ske, då enligt
reglementets § 20 endast svenskt mynt får på deposition utan ränta
mottagas, och enligt § 22 paketer eller annan flyttbar egendom får emottagas
till förvar endast under försegling.

Detta förslag har Utskottet för sin del gillat, och tillstyrker förlåt.
till Iliksd. Prot. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Haft. 5

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

denskull, efter att hafva från fullmäktige inhemtat yttrande om de närmare
bestämmelser och vilkor, som kunde anses behöfliga, i öfverensstämmelse
med hvad fullmäktige föreslagit, att ett dylikt stadgande må
införas i 22 § af reglementet.

I sådant fall torde likväl öfverskriften öfver den underafdelning, till
hvilken paragrafen hörer, behöfva ändras, och Utskottet hemställer i sådant
afseende,

7:o

att öfverskriften framför reglementets § 22 må erhålla
denna lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

D. Om mottagning af paketer och D. Om mottagning af utländskt

annan flyttbar egendom. guldmynt, paketer och annan flytt bar

egendom.

Vidare hemställer Utskottet,

8:o

att, med bibehållande af nuvarande § 22 såsom mom.
2 i motsvarande paragraf, såsom mom. 1 må införas
följande stadgande:

I Riksbanken emottages till förvar utländskt guldmynt
af de slag, fullmäktige bestämma, och mot bevis,
som, utstäldt å viss person, skall innehålla icke allenast
antal och valör af hvarje slag, dettas vigt äfvensom
värde i caroliner, eller i mynt, om och när guld
varder till rikets mynt antaget, utan ock förbindelse för
Riksbanken att mot bevisets återställande och betalning
af nedan bestämda förvaringsafgift, återställa det till
förvar emottagna myntet eller, om sådant ej kan ske,
detsammas värde, om i Caroliner utfördt, efter deras
för tillfället gällande invexlingspris; kommande härvid
hufvudsakligen att tjena till efterrättelse följande:

a) vid myntets uppvägning eger inlemnaren att närvara.
personligen eller genom ombud, om så önskas;

b) åtnöjes icke inlemnare eller hans ombud med
det myntet i beviset åsätta värde, emottages myntet ej
till förvar; och

Banko-Utskottets Betänkande N:o lo.

c) afgiften, som vid myntets inlemnande erlägges,
utgör för hvarje fullt l,OOÖ:detal riksdaler af värdet,
enligt beviset, en riksdaler för en förvaringstid af högst
tre månader, dock att lägre afgift än femton riksdaler
icke beräknas; och skall, om depositionen fortfar längre
än tre månader, afgiften utgå med en tredjedels riksdaler
eller en tredjedel af minimiafgiften för hvarje
börjad månad, hvilken afgift årligen infordras, derest
förvaringstiden öfverstiger ett år;

och eg a fullmäktige att meddela de närmare bestämmelser,
som i och för denna rörelses bringande till
verkställighet må anses erforderliga.

Utlåning mot pant af vågförda effekter har hittills, enligt § 30, fått
ske endast vid hufvudkontoret och afdelningskontoret i Göteborg. För
den händelse emellertid, att dylik säkerhet skulle erbjudas vid något af
de andra afdelningskontoren, torde det icke vara skäl att genom reglementet
lägga hinder för densammas antagande, för hvilket ändamål utur
mom. 1 af § 30 böra uteslutas orden »i Riksbanken och lånekontoret i
Göteborg». I öfrigt erfordras dels i mom. 1, dels i mom. 5 af samma §
en i sak icke inverkande redaktionsförändring.

Utskottet hemställer,

9:o.

att reglementets § 30 må få följande lydelse:

(Nuvarande lydelse:)

§ 30. Mom. 1. Utlåning sker
i Riksbanken och lånekontoret i Göteborg
mot lånsökandes förbindelse
och pant, enligt medföljande, på
Riksbanken eller lånekontoret öfverlåten
vågattest;

l:o. — — — — — — etc.

Mom. 5. Riksbankens och lånekontor
ens styrelser ega, hvar för sitt
lånedistrikt, så ofta och på det sätt
styrelsen finner lämpligast samt för
Riksbankens säkerhet nödigt, låta

Mom. 1. Utlåning sker mot
lånsökandes förbindelse och pant enligt
medföljande, på Riksbankens hufvudkontor
eller vederbörligt afdelningskontor
öfverlåten vågattest;

l:o. — — — — oförändradt.

Mom. 2, 3 och 4 oförändrade.

Mom. 5. Vederbörande styrelse
eger, hvar för sitt lånedistrikt, så
ofta och på det sätt styrelsen finner
lämpligast samt för Riksbankens säkerhet
nödigt, låta anställa invente -

36 Banko-Utskottets Betänkande N:0 15.

anställa inventeringar å de på vå- ringar å de på vågarne för Riksgarne
för Riksbankens räkning pant- bankens räkning pantsatta effekter,
satta effekter.

Enligt § 31 får kassakreditiv beviljas:

a) Riksgälds-kontoret; b) Kongl. Kommers-kollegium till manufakturernas
och fabrikernas understödjande; c) Jernkontoret; d) Sparbanker,
som äro försedda med stadgar, stadfästade af vederbörlig myndighet; e)
Bolag, ehvad de äro grundade på Kongl. Förordningen af den 6 Oktober
1848 angående aktiebolag, eller delvis eller till det hela solidariska,
med undantag allenast af sådana, som drifva bankrörelse med rätt att
utgifva egna banksedlar; samt f) enskilda personer; — och är vidare
stadgadt: att kreditiv till Kommers-kollegium och Jernkontoret för år
1873 finge utgöra en million R:dr för det förstnämnda och 300,000 R:dr
för det sistnämnda, och att kreditivafgift för dessa kreditiv ej skall erläggas;
äfvensom i § 36, att räntan å desamma beräknas till fyra procent.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 100, har Herr
O. Wijk anfört: att 1868 års Riksdag på en af Banko-Utskottet gjord
hemställan beslutat en årlig minskning af manufakturdiskontens kreditiv,
så att detta efter hand blefve helt och hållet indraget; samt att denna
successiva minskning allt sedan egt rum med 250,000 R:dr årligen, så att
kreditivet, som under 1868 ännu utgick med 2,250,000 R:dr, för år 1873
utgjorde endast 1,000,000 R:dr. För ett hastigare uppnående af det
åsyftade målet, eller kreditivets fullkomliga indragning, ansåg motionären,
att vid innevarande riksdag en större minskning än hittills borde kunna
utan olägenhet verkställas. I följd af den ymniga penningetillgången, som
under sednare tiden varit och fortfarande vore rådande, hade manufakturdiskonten
allt mindre anlitats af de till lån från samma fond berättigade
näringsidkare, så att, oaktadt den successiva minskningen i kreditivbeloppet,
den odisponerade behållningen derå alltjemt ökats, i hvilket afseende
motionären åberopat den uppgift härutinnan, hvilken af sist församlade
revisorer i deras berättelse lemnats, samt den af revisorerne uttalade
mening, att en ytterligare och möjligen ännu större nedsättning,
än hittills, syntes kunna utan svårighet ega rum. Mot en sådan nedsättning
hade Kongl. Kommers-kollegium, i sitt utlåtande öfver revisionsberättelsen,
förklarat sig icke hafva något att erinra, så mycket mindre,
som den olägenhet, en större nedsättning möjligen kunnat medföra med
hänseende till den vidsträcktare lånerätt, som tillförene varit förunnad
manufakturisterna i Eskilstuna och deras förläggare, blifvit undanröjd

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

derigenom, att Kong!. Maj:t bemyndigat Kollegium att, efter sig företeende
omständigheter, lämpa och bestämma sagda lånerätt.

Med afseende på dessa förhållanden, ansåg motionären en nedsättning
af 500,000 R:dr kunna vid denna riksdag ega rum, i följd hvaraf
kreditivet för år 1874 skulle komma att utgöra 500,000 R:dr. Men då,
derest nedsättningen skulle verkställas före slutet af det år, hvarunder
den beslötes, kunde, efter hvad revisorerne upplyst, uppstå svårighet i
följd deraf att, enligt gällande reglemente, de till lån i manufakturdiskonten
berättigade, hvilkas lånerätt bestämmes vid årets början och
alltså innan kreditivets minskning blifvit beslutad, kunna när som helst
och således äfven först mot slutet af året uttaga sina lån på den i reglementet
medgifna tid af ända till 9 månader, föreslog motionären derjemte,
att tiden för inbetalning till Riksbanken af det belopp, hvarmed
ifrågavarande kreditiv kunde för år 1874 varda nedsatt, måtte utsträckas
till den 30 Juni nämnda år.

Vitsordande riktigheten af motionärens uppgifter och godkännande
det af honom framställda förslag, afgifver Utskottet här nedan förslag
till den lydelse, mom. 3 af § 31 i följd deraf bör erhålla.

Kreditivet till Jernkontoret har, liksom det nyssnämnda till manufakturdiskonten,
årligen minskats, så att detsamma, år 1868 utgörande
900,000 R:dr, efter nedsättning hvarje år med 150,000 R:dr,|för innevarande
år utgör allenast 300,000 R:dr.

För kreditivet har Jernkontoret varit befriadt från skyldighet att
ställa säkerhet, och då denna inrättning har ett högst betydligt eget kapital,
torde sådan befrielse utan all fara äfven för framtiden kunna medgifvas.
Men i öfrigt anser Utskottet undan tagsförmåner, som hittills för
detta kreditiv egt rum, uti befrielse från kreditiv-afgift och en lägre ränta
än för kreditiv i allmänhet, böra upphöra, liksom det torde böra öfverlemnas
åt vederbörande kontrahenter att öfverenskomma om kreditivets
belopp; och föreslår Utskottet i öfverensstämmelse härmed erforderliga
ändringar i mom. 2 och 3 af § 31 samt i mom. 2 af § 36.

Inom Utskottet har framstälts förslag, att det förbud, ofvan anförda
punkt e) i mom. 1 af § 31 innefattar mot beviljande af kassakreditiv åt
sådana bolag, som drifva bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,
måtte undanröjas.

Anmodade att öfver detta förslag yttra sig, hafva fullmäktige anfört
följande:

»Möjligheten för Riksbanken att under tider af ymnig penningetillgång
kunna fördelaktigt använda sina för utlåning tillgängliga medel
är i ej ringa mån beroende af de föreskrifter, som tjena liiksbankens

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

styrelse till efterrättelse vid utlåningens verkställande. Äro dessa föreskrifter
i ett eller annat hänseende bindande, kan styrelsen derigenom
sättas ur stånd att åt lånerörelsen gifva önskvärd utsträckning just då en
sådan utgör enda medlet för beredande åt Riksbanken af skälig afkomst
i dess fonder; hvaremot, om dessa föreskrifter lemna för styrelsen mera
utrymme i handlingsfrihet, sådant bör, särdeles under vissa förhållanden,
leda till största fördel för Riksbanken. Genom det väckta förslaget afses,
såsom det vill synas, att lossa på ett af de band, hvarmed nuvarande ut~
låningsföreskrifter omgärda den utlånande myndigheten, och betraktadt
ur denna synpunkt torde förslaget vara förtjent af uppmärksamhet.»

»Men ehuru sålunda det oinskränkta förbud, reglementet nu innehåller
emot meddelande af kreditiv åt enskild sedelutgifvande bank, efter
fullmäktiges mening kunde utan skada borttagas, synes det dock ej fullmäktige
välbetänkt om föreskrifterna så affattades, att de sedelutgifvande
bankerna, hvilka genom sedelutgifningsrätten redan erhållit en för deras
rörelses bedrifvande ganska stor förmån, skulle i fråga om erhållande af
kreditiv i Riksbanken blifva likställda med andra bankinrättningar och
jemväl med enskilda personer. Dessa banker äro dessutom till antalet
26, och då de icke kunna vara betjenta med kreditiv i mindre belopp,
skulle summan af deras sammanlagda kreditiv, om alla kunde göra anspråk
derpå, lätteligen blifva ganska betydlig. Åt föreskriften bör derföre
gifvas en uppställning, i sig innebärande icke rättighet, men väl
möjlighet för sådan bank att erhålla kreditiv i Riksbanken. Det är äfven
antagligt att, om enskilda kreditivhafvande banker finge obehindradt
anlita kreditiven vid qvartalsafslutningar, då, efter hvad sig visat, Riksbanken
äfven från andra håll har ganska starka påkänningar i kassan,
svårighet skulle kunna för Riksbankens styrelse uppstå att vid sådana
tider hålla sedelutgifningen inom stadgade gränser, och böra fullmäktige
derföre berättigas att beträffande sättet för kreditivens begagnande fästa
särskilda vilkor, hvarföre ock pröfningsrätten af dylika frågor uteslutande
bör åt dem förbehållas.»

»Derjemte och då det torde vara med billighet förenligt, att de
sedelutgifvande enskilda banker, som erhålla kreditiv hos Riksbanken,
för sådant kreditiv erlägga eu högre inträdes- eller kreditivafgift, än som
för tillfället må vara för kreditivsökande i allmänhet bestämd, samt i öfrigt
såväl för kreditiv åt andra bankinrättningar, som i vissa fall äfven
för andra kreditiv å större belopp, en högre kreditivafgift än den vanliga
skäligen kunde och borde till Riksbankens fördel betingas, torde ett
tillägg, i syftning att lemna fullmäktige större frihet i afseende på kreditivafgiftens
bestämmande, vara nödigt i mom. 2 af reglementets 31 §.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Visserligen innehåller detta moment allenast, att inträdes- eller kreditivafgiftens
belopp bestämmes af fullmäktige, hvilka ord skulle kunna anses
innebära frihet för fullmäktige att sätta afgiften olika för olika kreditivsökande,
men denna tolkning af föreskiften hafva fullmäktige icke ansett
öfverensstämma med lagstiftarens mening.»

Det är naturligt, att någon ovilkorlig rättighet till erhållande af
kreditiv i Riksbanken icke bör ifrågakomma för de enskilda sedelutgifvande
bankerna, lika litet som andra enskilda bolag eller personer lära
kunna på grund af reglementets bestämmelser göra något dylikt anspråk
gällande, utan lärer det böra få bero på vederbörande styrelse att pröfva
och i hvarje särskildt fall besluta, huruvida en ansökning må kunna bifallas
eller icke. Under denna förutsättning skulle ett öfverlemnande åt
fullmäktige af tillåtelse att bevilja kassakreditiv åt enskilda sedelutgifvande
banker kunna blifva för banken skadligt endast i det fall, att fullmäktige
läte hänföra sig att bevilja kreditiv antingen till större belopp,
än tillgångarne medgåfve, eller mot otillräcklig säkerhet. Men någon betänklighet
af detta slag kan Utskottet så mycket mindre tillerkänna vigt,
som densamma då borde gälla lika mycket i andra delar af Riksbankens
verksamhet och för öfrigt vore alldeles stridande mot den grundsats,
hvilken allt mera gjort sig gällande, att åt styrelsen af Riksbanken lemna
en af reglementsföreskrifter så litet som möjligt kringskuren frihet i
förvaltningen. Hvad fullmäktige anfört om önskvärdheten af att åt Riksbankens
rörelse kunna gifva en utsträckning, som någorlunda motsvarar
bankens stora kapital och derå kan bereda en skälig inkomst, är utan
allt tvifvel riktigt. Behofvet att eftersträfva en sådan utsträckning'', visar
sig mycket tydligt vid jemförelse af det omfång, ett par af de enskilda
bankinrättningarnes utlåningsrörelse eger i jemförelse med motsvarande
delar af Riksbankens rörelse, och ännu mera vid en jemförelse af Riksbankens
upplåning på upp- och afskrifning samt depositionsräkning med
de enskilda bankernas upplåning. Om åt fullmäktige öfverlemnas ej
allenast att pröfva huruvida och till hvad belopp kreditiv må beviljas,
utan äfven att föreskrifva vilkor för kreditivs begagnande, torde de betänkligheter,
som kunde hysas i afseende på summornas storlek och antagandet
att de enskilda bankerna möjligen skulle, genom det sätt, hvarpå
de använda sina kx^editiv, åstadkomma stalla ryckningar i Riksbankens
rörelse, förlora den största delen af deras vigt.

Utskottet drager, på nu antydda skäl, icke i betänkande att tillstyrka
det ifrågavarande förslaget under de vilkor, fullmäktige föreslagit,
och anser sig tillika böra tillstyrka den framställning, fullmäktige gjort
om rätt att sätta olika kreditivafgift för särskilda kreditiv; och får Ut -

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

skottet, på grund af hvad nu, beträffande hittillsvarande § 31 i reglementet,
blifvit anfördt, hemställa,

10:o.

(Nuvarande lydelse:)

§ 31 mom. 1. Kassakreditiv beviljas: a)

Riksgäld-skontoret;

b) Kongl. Kommers-kollegium till
manufakturernas och fabrikernas understödjande; c)

Jernkontoret;

d) Sparbanker, som äro försedda
med stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet;

e) Bolag ehvad de äro grundade
på Kongl. förordningen af den 6
Oktober 1848 angående aktiebolag
eller delvis eller till det hela solidariska,
med undantag allenast af sädana,
som drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar; samt

f) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på
högst ett år, mot säkerhet, som af
vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet
äro Riksgälds-kontoret och
Jernkontoret befriade, hvaremot
Riksbanken för kreditivet till Kongl.
Kommers-kollegium skall ega säkerhet
i manufakturdiskontens alla for -

att nämnda § 31 må erhålla följande
lydelse:

Mom. 1. Kassakreditiv beviljas:

a) Riksgälds-kontoret;

b) Kong]. Kommers-kollegium till
manufakturernas och fabrikernas understödjande; c)

Jernkontoret;

d) Sparbanker, som äro försedda
med stadgar, stadfästade af vederbörlig
myndighet;

e) Bolag, ehvad de äro grundade
på Kongl. förordningen af den 6
Oktober 1848 angående aktiebolag
eller delvis eller till det hela solidariska,
och således äfven sådana
bolag, som drifva bankrörelse med
rätt att utgifva egna banksedlar; dock
ankommer det ensamt gå fullmäktige
att bestämma icke allenast huruvida
och till hvilket belopp bolag af sistnämnda
slag må erhålla kreditiv,
utan äfven de särskilda vilkor och
förbehåll, hvarunder kreditivet får
begagnas; samt

f) enskilda personer.

Kreditiv beviljas hvarje gång på
högst ett år, mot säkerhet, som af
vederbörande styrelse godkännes.

Från skyldigheten att ställa säkerhet
äro Riksgälds-kontoret och
Jernkontoret befriade, hvaremot Riksbanken
för kreditivet till Kongl.
Kommers-kollegium skall ega säkerhet
i manufakturdiskontens alla fordringar -

Bankc-Utslioltets Betänkande N:o 15.

dringar samt egna behållna tillgångar.

Mom 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens
belopp bestämmes af fullmäktige.

Från erläggandet af sådan afgift
äro Riksgälds-kontoret, Kong], Kommers-kollegium,
jernkontor et, sparbanker
och s. k. folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger
att begagna ett kreditiv af 1,500,000
R:dr.

Kreditiven till Kongl. Kommerskollegium
och jernkontoret bestämmas
för år 1873 till en million R:dr för
det förra och 300,000 R:dr för det
sednare.

Kreditiv må beviljas — — etc.

dringar samt egna behållna tillgångar.

Mom. 2. Inträdes- eller kreditivafgiftens
belopp bestämmes af fullmäktige
och kan vara olika för de
särskilda kreditivhafvarne.

Från erläggandet af sådan afgift
äro Riksgälds-kontoret, Kongl. Kommers-kollegium,
sparbanker och s. k.
folkbanker befriade.

Mom. 3. Riksgälds-kontoret eger
att begagna ett kreditiv af 1,500,000
R:dr.

Kreditivet till Kongl. Kommerskollegium
bestämmes för år 1874
till femhundratusen R:dr, men med
återbetalningen till Riksbanken af de
500,000 R:dr, hvarmed det för år
1873 beviljade kreditiv sålunda blifva
minskadt, eger Kongl. Kommerskollegium
begagna uppskof intill den
30 Juni 1874, ä hvilken dag nämnde
belopp med derå upplupen ränta
senast skall vara till Riksbanken inbetaldt.

Kreditiv må beviljas — — oförändradt.

Mom. 4, 5 och 6 oförändrade.

För fullmäktige samt ledamöterne i styrelserna vid lånekontoren
har det alltid varit förbjudet att såsom kommissionärer taga befattning
med ansökningar om försträckning. Detta förbud utsträcktes vid förra
riksdagen, genom mom. 2 i § 35, till de tjensteman, hvilka af allmänheten
emottaga diskonterings-, låne- eller kreditivhandlingar, bereda dem
till föredragning eller hafva dem under vård, äfvensom till ombudsmännen
och de i ombudsmansexpeditionen vid hufvudkontoret anställde tjensteman,
hvarjemte åt fullmäktige öfverlemnades att, i den mån sådant
läte sig verkställa, utsträcka enahanda förbud jemväl till öfrige tjensteman,
och innehaller samma moment tillika föreskrifter om äfventyret för
öfverträdelse af hvad sålunda stadgats.

Bih. till Riksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 Å/d. 13 Bä/t.pg

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

r 42

Med tillkännagifvande, att förbudet för tjenstemännen att befatta
sig med lånekominissioner före detta års utgång torde kunna erhålla full
utsträckning, samt med erinran, att någon särskild ansvarighetslag för
styrelseledamöter vid afdelningskontoren, när dessa utses af fullmäktige,
icke torde kunna ifrågakomma, hafva fullmäktige föreslagit en förändrad
lydelse för ifrågavarande föreskrift, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvilket förslag Utskottet, under förutsättning att det af Sammansatta Bankooch
Lag-Utskottet i dess betänkande N:o 5 afgifna förslag att särskild
ansvarighetslag för styrelserna vid Riksbankens afdelningskontor icke vidare
skulle finnas, hemställer,

1 l:o

(Nuvarande lydelse:)

§ 35 mom. 2. Såväl fullmäktige
i Riksbanken och ledamöter af lånekontorsstyrelserna,
som de tjensteman
i Riksbanken och lånekontoren, hvilka
af allmänheten emottaga diskonterings-,
låne- eller kreditivhandlingar,
bereda dem till föredragning eller
hafva dem under vård, äfvensom ombudsmännen
i Riksbanken och lånekontoren
och de i ombudsmansexpeditionen
anställde tjenstemän vare det
uttryckligen förbjudet att såsom
kommissionärer taga någon befattning
med vexeldiskontering, eller
med anskaffande af lån eller kreditiv
i Riksbanken och lånekontoren; ankommande
det för öfrigt på fullmäktige
att, i den mån sådant låter sig
verkställa, utsträcka enahanda förbud
jemväl till öfrige tjenstemän inom
Riksbanken och lånekontoren.

Finnes förbudet vara öfverträdt
af fullmäktig eller ledamot af lånekontorets
styrelse, göres derom anmälan
hos fullmäktige, som förordna

att reglementets § 35 mom. 2 inå
erhålla följande lydelse:

Såväl fullmäktige i Riksbanken och
ledamöter af styrelserna för afdelningskontoren,
som tjenstemännen vid
Riksbankens hufvud- och afdelningskontor
vare det uttryckligen förbjudet
att såsom kommissionärer taga
någon befattning med vexeldiskontering
eller med anskaffande af
lån eller kreditiv i Riksbankens hufvud-
och afdelningskontor.

Finnes förbudet vara öfverträdt
af fullmäktig, göres derom anmälan
hos fullmäktige, som förordna angående
åtal i enlighet med gällande
ansvarighetslag. öfverträdes åter
förbudet af ledamot i afdelningskontors
styrelse eller af tjensteman,
anmäles förhållandet i förra fallet hos
fullmäktige, som från uppdraget genast
entlediga den felaktige ledamoten
och förordna angående hans åtalande
inför vederbörlig domstol, och
i sednare fallet hos fullmäktige eller
vederbörande styrelse, hvilka ega att
antingen för alltid eller för viss tid

Banko- Utskottets Betänkande N:o 15.

angående åtal i enlighet med gällande
ansvarighetslag.

öfverträdes åter förbudet af tjensteman,
anmäles förhållandet hos fullmäktige
eller vederbörande styrelse,
som ega att antingen för alltid eller
viss tid af minst sex månader skilja
den felaktige från befattningen och
densamma åtföljande förmåner.

Då emellertid föreskrifterna i nu anförda moment, om de godkännas,
komma att tillämpas, hvad angår styrelesledamöterne vid afdelningskontoren,
först med nästa års ingång, samt fördenskull den nu i mom.
2 af 35 § befintliga bestämmelsen i fråga om bemälde styrelseledamöter
bör fortfara att gälla under innevarande år, torde ett öfvergångsstagande
härom böra vidfogas reglementet.

Enahanda är, såsom Utskottet i dess betänkande N:o 12 vid punkten
33 redan anmärkt, förhållandet med den af Utskottet i nämnde punkt
föreslagna och af Riksdagen godkända föreskrift rörande sättet för utseende
af styrelseledamöter vid afdelningskontoren med mera, och Utskottet
hemställer derföre,

af minst sex månader skilja den
felaktige från befattningen och densamma
åtföljande förmåner.

12:o

att till bankoreglementet må fogas följande öfvergångsstadgande: De

i § 35 mom. 2 och § 87 af bankoreglementet
den 13 Maj 1872 intagna föreskrifter komma att tillämpas
intill slutet af innevarande år i hvad de angå styrelserna
vid afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och
Wisby; kommande alltså de i nu fastställda bankoreglemente
uti §§ (35 mom. 2 och 87) gifna bestämmelser
att träda i tillämpning först med ingången af år 1874.

Under åberopande af hvad ofvan blifvit anfördt rörande kreditiv
till jernkontoret, för hvilket kreditiv Utskottet ansett den hittills varande
undantagsförinånen af en lägre ränta, än för kreditiv i allmänhet, böra
bortfalla, hemställer Utskottet,

B anJcG-UtsJcottets Betänkande N:o 15.

13:o

(Nuvarande lydelse:)

§ 36 mom. 2. För de summor,
som lyftas eller insättas å kassakreditiv,
beräknas å kreditiven till Riksgälds-kontoret,
Kongl.Kommers-kollegium,
jernkontor et, sparbanker och
s. k. folkbanker fyra procent ränta,
men å öfriga kreditiv den ränta,
fullmäktige med afseende å penningeställningen
hafva att bestämma.

att mom. 2 af § 36 må erhålla
följande lydelsen

För de summor, som lyftas eller
insättas å kassakreditiv, beräknas å
kreditiven till Riksgälds-kontoret,
Kongl. Kommers-kollegium, sparbanker
och s. k. folkbanker fyra procent
ränta, men å öfriga kreditiv
den ränta, fullmäktige med afseende
å penningeställningen hafva att bestämma.

Då afdelningskontoret i Luleå och de öfriga afdelningskontoren numera
blifva, hvad angår deras organisation, alldeles likställda med hvarandra,
bör föreskriften i § 37 göras tillämplig äfven på det förstnämnda;
och Utskottet hemställer fördenskull.

14:

(Nuvarande lydelse:)

§ 37. Diskontering och utlåning
sker i Biksbanken samt vid lånekontoren
i Göteborg och Malmö alla söknedagar
samt vid lånekontoret i
Wisby minst två dagar i veckan.

Kassakreditiv etc. — — — -—

att nämnde § 37 må erhålla följande
lydelse:

Diskontering och utlåning sker i
Riksbankens liufvudkontor samt vid
afdelningskontoren i Göteborg och
Malmö alla söknedagar samt vid
afdelningskontoren i Luleå och Wisby
minst två dagar i veckan.

Kassakreditiv etc. — — — —
oförändradt.

Stockholm den 8 Maj 1873.

ARVID GUMiELIUS.

Utskottets vice Ordförande.

Banko-Utskottets Betänkande N:o 15.

Reservationer:

Vid punkten 6:

af Herrar Friherre von Schwerin, A. Peyron, Berg, J. O. Geijer, J.J.
Ekman och Wijkander mot utgifvande af sedlar å en kronas valör;

af Herr Gumcelius mot den föreslagna texten å de nya sedlarne;

af Herr Hceggström deremot, att texten för sedlar å 5 kronor och
derunder föreslagits lika med den för sedlar å 10 kronor och deröfver;

af Herr A. Peyron: »Emot Utskottets beslut i denna punkt för såvidt
derigenom föreslagits, att betalning för omyntadt guld, som af Riksbanken
inlöses, icke skall erläggas, innan guldet blifvit i myntad form från
myntverket till Riksbanken aflemnadt, finner jag mig föranlåten att afgifva
min reservation.

Jag anser ett dylikt beslut principielt oriktigt, hvarjemte detsamma,
enligt min åsigt, kan leda till minskning i de tillfällen till fördelaktiga
inköp af myntmetall, som förut egt rum.

Enligt min förmening, borde Riksbanken liqvidera sådant i fråga
varande guld, så snart Kongl. Myntverkets bevis öfver verkställd profning
och värdering af detsamma blifvit aflemnadt.»

hvarjemte Herr Rosensvärd anmäler, att han ej varit närvarande
vid beslutet om de nya sedlarnes valör.

Vid punkten 10:

af Herrar G. Jonsson och Å. Andersson mot rättigheten för enskilda
sedelutgifvande banker att kunna i Riksbanken erhålla kreditiv.

Bill. till Biksd. Prof. 1873. 6 Sami. 1 Afd. 13 Håft.