Banhoutskottets Memorial N:o 8 (Betänkande 1894:Bu8 bu)

Banhoutskottets Memorial N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1894, kl. 1 e. m.

Memorial, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöning sstaten för samma bank.

Sedan utskottet genomgått och granskat det för riksbankens styrelse
och förvaltning gällande, den 8 maj 1893 utfärdade reglemente med
dervid fogade aflöningsstat samt i sammanhang härmed tagit i öfvervägande
de af bankofullmägtige i hithörande ämnen gjorda framställningar,
får utskottet nu göra de uttalanden och föreslå de ändringar och tillägg
i bankoreglementet och nämnda stat, som utskottet ansett böra vidtagas.

I sitt memorial n:o 2 vid innevarande riksdag har utskottet redogjort,
bland annat, för riksbankens metalliska kassa och de vexlingar,
som i densamma inträffat under år 1893. Under behandlingen af hithörande
ärenden fästes inom utskottet uppmärksamheten derå, att, genom
den fortgående sjunkningen i silfvervärdet, skilnaden i handelsvärdet å
det i den metalliska kassan ingående silfret och dess pregelvärde mer
och mer ökats; med afseende hvarå utskottet föranledts att, hos bankofullmägtige
begära yttrande, huruvida icke det inträffade prisfallet å
silfver kunde anses böra påkalla någon ändring i § 6 af det för banken
gällande reglemente eller om någon ändring i det nuvarande bokföringssättet
kunde vara påkallad.

Ehuru utskottet af skäl, som här nedan skola angifvas, funnit sig
för närvarande icke böra eller kunna framlägga något förslag i ämnet,
Bill. till Riksd. Prot. 1884. fl Samt. 1 Afd. 7 Höft. (N:is 8—0.) 1

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

har dock utskottet funnit detsamma vara af sådan vigt för riksbanken
och hela vårt penningväsen, att utskottet icke ansett sig kunna underlåta,
att för Riksdagen nu redogöra för de förhållanden, hvilka i förevarande
fråga böra egnas särskilt beaktande.

Det af bankofullmägtige den 10 dennes afgifna yttrandet i ärendet
är af följande innehåll:

»Genom utdrag af sitt protokoll för den 6 sistlidne mars har bankoutskottet,
under erinran om det sedan längre tid pågående prisfallet å
silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och
dermed sammanhängande förhållanden, begärt fullmägtiges yttrande,
huruvida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon
ändring i 6 § af det för banken gällande reglemente, eller om någon
ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att först
och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,
som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka på de
framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl
vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är
jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af
bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att
staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling
till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så
lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i
andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf
beroende '' förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet
— synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket
bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras
från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är
liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta
hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige
veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon
bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken
riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.
Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875
§ 1, att i rikets landtränterier, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,
en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt
§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd af nötning
endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som
helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;
men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid
handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet
och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,
Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,
uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig pålagd,
och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af medel för
ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor. I hvarje
fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd eller
stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse
bort hafva sin plats.

Annorlunda har man förfarit i våra grannländer Danmark och Norge,
hvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska väsentliga
delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken ålagdt
att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla hvarje belopp
skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot är statskassan
enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med guld inlösa hvarje
belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid sådant förhållande
har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så kallade metallfond,
motsvarande metalliska kassan hos oss, inräkna sitt förråd af skiljemynt.
I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes statskassans åliggande
att till en hvar vid anfordran med guld invexla skiljemynt, och ehuru
Norges bank har genom den nya banklagen af sistlidet år fått skyldighet
att å statens vägnar besörja såväl in- och utvexling af skiljemyntet som
äfven öfriga statens kassaförrättningar, får den dock icke inräkna beloppet
af i dessa kassor inneliggande sådant i den metalliska kassan.
För de belopp skiljemynt, som af staten lemnas till banken, krediteras
statskassan på ett särskildt konto, i bankens balansräkning kalladt »statskassans
vexlingskonto», hvaremot bankens förråd af dylikt mynt upptages
bland dess tillgångar till sitt nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande
i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse
deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen
är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma
utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd
samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med
laglig kurs inom landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet.
Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes
förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

kontroll; deri har blott skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder
som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det
af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån
öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens
kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom
erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som
uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag
och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosam»^
regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt
särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.
Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens
förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån
vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se
den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande
sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens skiljemynt,
öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar
statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret
för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara
för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.
Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida
ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens
sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och föjaktligen till
inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej
blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det
stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning
af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till
ett belopp, motsvarande 1/5 af denna kassas hela belopp, borttages och
metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör
i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken skulle
nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet af
ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande
af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med
nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra
möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets
§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt får
grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet att

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde med
guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffenhet än
de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade
valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på
riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast
sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det
värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt sjunkande
pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och pregelvärde
snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen af
dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen af
riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken
gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet sålunda
erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må erhålla
lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld till
fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det
skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande
vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd retning, då
utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet. Att åter
enbart i bankoreglementet införa sådana stadgande!), som af fullmägtige
berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser, som ingå i
bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än med afseende
på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller statens skyldighet
att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva sväfvande, samt
de nya stadgandena behöfva affattas olika allt eftersom sådan skyldighet
är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att nu föreslå någon
ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och detta så mycket
hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten nu
blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen eller ofullständigheten
i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag skall bringas å bane, och
då eu lösning af densamma i sin helhet ernås.

På grund af dessa skäl får utskottet nu endast

l:o

meddela Riksdagen underrättelse, om hvad i här
ifrågavarande ärende förekommit.

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

I en till utskottet stäld skrifvelse af den 5 april 1894 hafva bankofulhnägtige
i fråga om de ändringar i bankoreglementet, som fullmägtige
ansågo böra vidtagas, anfört bland annat följande:

»I § 21 är stadgadt, att, om vid något af riksbankens afdelningskontor
till inlösen företes postvexel å större belopp än hvartill den hos
kontoret svarande behållning uppgår, afdelningskontoret skall ega att
för liqvidens verkställande utgifva assignation å hufvudkontoret, hvarvid
skall gälla till efterrättelse, hvad som i afseende å afdelningskontorens
assignering i öfrigt är eller varder stadgadt.

Rättigheten för riksbankskontoren i landsorten att å hufvudkontoret
utställa assignationer meddelades redan år 1823, då lånekontoren i Göteborg
och Malmö inrättades, och när vid 1854 års riksdag först beslöts
införande af den så kallade postremissrörelsen, som afsåg att undvika
penningeförsändningar med posterna, blefvo i fråga om inlösen af de
derför utstälda postvexlarna eller, såsom de i början kallades, anvisningarna
meddelade bestämmelser af hufvudsakligen samma lydelse, som
ofvannämnda punkt d) af § 21 i nuvarande reglemente innehåller. Ett
dylikt stadgande påkallades deraf, att för ifrågavarande rörelse skulle
föras afskild räkning, dervid föreskrefs, att de för lånerörelsen afsedda
medel ej finge med postvexelmedlen inblandas. Till följd häraf och då
lätteligen inträffade, att vid något kontor ett större antal anvisningar
eller vexlar infriades än såldes, hvarigenom kassabehållningen blef otillräcklig,
befans nödvändigt att bereda tillgång till annat betalningsmedel.
Till sådant användes då assignationer, som utstäldes i valörer
af 100, 150, 500 och 1,000 riksdaler, och hvilka ansågos såsom sedlar
och enligt särskilda kongl. kungörelser skulle mottagas i kronans uppbörd.

Utfärdande af dylika assignationer, som enligt senare bestämmelser
ej finge lyda å mindre belopp än 1,000 riksdaler eller kronor, och för
hvilka användes tryckta numrerade blanketter med handskrifna namn,
har ej sedan många år tillbaka ifrågakommit. Den sista, som här företeddes,
var utfärdad 1876 af afdelningskontoret i Göteborg å 1,000
kronor, men infriades först år 1884; hvarjemte en ännu äldre å 100
kronor, utstäld af kontoret i Luleå, fortfarande balanseras.

För samtliga afdelningskontoren är numera vid hufvudkontoret öppnad
så kallad löpande räkning, å hvilken dessa ega att utställa anvisningar,
hvarigenom de kunna använda sina vid det förra befintliga behållningar,
och ifrågakommande öfverflyttning från hufvudkontoret till
afdelningskontor af kontanta medel medför numera jemförelsevis obetydlig
tidsutdrägt, så att något skäl för bibehållande af rättigheten för

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

afdelningskontoren att utställa nu ifrågavarande slags assignationer ej
vidare förefinnes.

På grund häraf och då dylika assignationer, om de äfven skulle af
allmänheten i liqvid emottagas, torde under nuvarande förhållanden få
anses såsom mindre lämpligt betalningsmedel och i viss mån för emottagaren
kunna vålla olägenhet, i motsats till förhållandet med riksbankens
postvexlar, som, ehuru numera af särskilda skäl stälda att betalas
endast i Stockholm, lära öfverallt i landet tagas såsom valuta,
hafva fullmägtige ansett tiden vara inne att ur reglementet utesluta alla
bestämmelser, som röra afdelningskontorens nu ifrågavarande assignering
å hufvudkontoret.»

Enär genom hvad sålunda anförts, måste anses ådagalagdt, att den
åt afdelningskontoren nu medgifna rätt att å hufvudkontoret utställa så
beskaffade assignationer, som af fullmägtige omförmälts, icke vidare är
behöflig, anser utskottet, i likhet med lullmägtige, att hithörande stadganden
kunna ur reglementet utgå, samt hemställer alltså,

2:o

a) att § 63 i bankoreglementet måtte uteslutas;

Nuvarande lydelse:

§ 63.

Styrelserna ega rättighet att,
när sådant för utbetalningars verkställande
finnes nödigt, å riksbankens
hufvudkontor utfärda anvisningar,
hvarje å tusen kronor, dock
under vilkor, att anvisningarna utfärdas
endast å tryckta blanketter,
hvilka, med utsatt nummer och belopp,
från fullmägtige utlemnas; att
anvisningarna underskrifvas af ledamoten
för den dagliga förvaltningen
jemte en annan styrelseledamot samt
kontrasigneras af kamreraren; att anvisningar
icke få på förhand utskrifvas
till upptagande i behållningen, utan

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

skola underskrifvas endast i den
mån, som de för afdelningskontorets
rörelse erfordras, samt att med första
efter anvisningarnas underskrifvande
afgående post anmälan om
utfärdandet, med uppgift å nummer,
utgifningsdag och namnteckningar
å anvisningarna till hufvudkontoret
insändes.

b) att i § 21 mom. 1 punkten tZj måtte uteslutas;

Nuvarande lydelse:

d) Företes till inlösen vid någotdera
afdelningskontoret vexel å
större belopp, än hvartill den hos
kontoret varande behållning uppgår,
ege afdelningskontoret att för liqvidens
verkställande utgifva assignation
å hufvudkontoret; gällande härvid
till efterrättelse, hvad som i
afseende å afdelningskontorens assignering
i öfrigt är eller varder stadgadt.

c) att i § 21 mom. 1 punkten e) måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

e) i händelse åter de i hufvudkontoret
insatta medel skulle vid
något tillfälle vara otillräckliga för
infriande af vexlar eller sådana
assignationer, som enligt punkten

d) kunna af afdelningskontoren utfärdas,
må fullmägtige begagna förskott,
hvilket genast, då tillgången
det medgifver, återbetalas.

Föreslagen lydelse:

*e) I händelse de i hufvudkontoret
insatta medel skulle vid
något tillfälle vara otillräckliga för
infriande af postvexlar, må fullmägtige
begagna förskott, hvilket
genast, då tillgången det medgifver,
återbetalas.»

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

d) att i § 18 mom. 1 måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Vid insättningar och
liqvider i riksbankens hufvud- och
afdelningskontor kunna, utom rikets
mynt och rikbankens sedlar, användas
hufvud- och afdelningskontorens
anvisningar, assignationer och
vexlar; sedlar, utgifna af sådana
enskilda banker, som å den ort,
der insättningen eller liqviden sker,
lemna dagligt tillfälle till utbyte
af dessa sedlar mot riksbankens
sedlar, och hvilka i öfrigt af fullmägtige
pröfvas böra till emottagande
godkännas, samt vid uppvisandet
betalbara, af enskilda penningeanstalter
utstälda vexlar, som
efter vederbörande styrelses bepröfvande
anses kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda bankers sedlar ege
fullmägtige meddela föreskrifter.

Föreslagen lydelse:

»Mom. 1. Vid insättningar och
liqvider i riksbankens hufvud- och
afdelningskontor kunna, utom rikets
mynt och riksbankens sedlar, användas
hufvud- och afdelningskontorens
vexlar; sedlar, utgifna af —

— — (oförändradt) —--anses

kunna mottagas.

Om förfaringssättet med mottagna
enskilda bankers sedlar ege
fullmägtige meddela föreskrifter.»

e) att i § 18 mom. 3 måtte erhålla följande ändrade
lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mom. 3. I afdelningskontoren
mottagna afdelningskontors-assignationer
och vexlar äfvensom enskilda
penningeanstalters i Stockholm betalbara
vexlar skola genast såsom kontant
leverering till hufvudkontoret
insändas, börande förstnämnda
assignationer och vexlar före afsändningen
i afdelningskontoren
makuleras. Enskilda penninge -

Föreslagen lydelse:

»Mom. 3. I afdelningskontoren
mottagna enskilda penningeanstalters
i Stockholm betalbara vexlar
skola genast såsom kontant leverering
till hufvudkontoret insändas;
och sådana, som äro stälda att betalas
å annan ort, inkasseras, så
fort sig göra låter.»

Bill. till Jliksd. Prat. 1894. 6“ Sami. 1 Afcl. 7 Häft.

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

anstalters på annarvort än Stockholm
betalbara vexlar inkasseras, så fort
sig göra låter.

f) att, vid bifall till hvad här ofvan i denna punkt
under mom a—e) föreslagits, bankoutskottet må erhålla
uppdrag att vid sammanfattning af bankoreglementet
göra de ändringar i paragraf- och momentbeteckningar,
som af Riksdagens beslut föranledas.

Med anledning deraf att, jemlikt Riksdagens beslut, under innevarande
år ett afdelningskontor för Örebro län i Örebro trädt i verksamhet,
har den i § 25 i bankoreglementet föreskrifna distriktsindelningen
blifvit förändrad; och hemställer utskottet,

3:o

att § 25 i bankoreglementet måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

. Nuvarande lydelse:

§ 25.

Riksbankens utlåningsrörelse
drifves genom hufvudkontoret i Stockholm
för Stockholms stad och län,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Örebro, Vestmanlands och
Gefleborgs län samt den del af Kal*
mar län, som omfattar dess norra
landstingsområde eller Norra och
Södra Tjusts, Aspelands, Sevede
och Tunaläns härad; genom afdelningskontoret
i Göteborg för Hallands,

Föreslagen lydelse:

§ 25.

»Riksbankens utlåningsrörelse
drifves genom hufvudkontoret i Stockholm
för Stockholms stad och län,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Vestmanlands och Gefleborgs
län samt den del etc. — — — —
för Gotlands län; genom afdelningskontoret
i Örebro för Örebro iän
samt genom etc. — — — — —
Jemtlands län; under iakttagande
i afseende å kontoren i Kalmar,

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

Göteborgs och Bohus äfvensom för
Elfsborgs län med undantag af Redvägs
härad samt för Skaraborgs län
med undantag af Vartofta och Frökinds
härad; genom af''delningskontoret
i Malmö för Kristianstads och
Malmöhus län; genom afdelningskontoret
i Falun för Kopparbergs
län; genom afdelningskontoret i Hernösand
för Vesternorr lands län;
genom afdelningskontoret i Jönköping
för Jönköpings län jemte ofvannämnda
härad af Skaraborgs och
Elfsborgs län; genom afdelningskontoret
i Kalmar för Kalmar läns
södra landstingsområde eller Norra
och Södra Möre samt Stranda
och Hanbörds härad jemte Öland;
genom afdelningskontoret i Karlstad
för Vermlands län; genom afdelningskontoret
i Luleå för Vesterbottens
och Norrbottens län; genom
afdelningskontoret i Vexiö för Kronobergs
och Blekinge län; genom afdelningskontoret
i Visby för Gotlands
län; samt genom afdelningskontoret
i Östersund för Jemtlands län; under
iakttagande i afseende å kontoren
i Kalmar, Karlstad, Hernösand
och Falun af de vilkor och bestämmelser
beträffande lånerörelsen,
hvilka fullmägtige, enligt vid dessa
kontors inrättande lemnadt särskildt
bemyndigande af 1887, 1889, 1890
och 1891 års Riksdagar, ega föreskrifva.

Lån utan afbetalningsrätt mot
realsäkerhet samt kreditiv mot ena -

Föreslagen lydelse:

Karlstad, Hernösand, Falun och
Örebro af de vilkor och bestämmelser
beträffande lånerörelsen,
hvilka fullmägtige, enligt vid dessa
kontors inrättande lemnadt särskildt
bemyndigande af 1887, 1889, 1890,
1891 och 1893 årens Riksdagar ega
föreskrifva.

Lån utan — — (oförändradt)
—----distriktsindelning;»

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

hända slags säkerhet meddelas dock
utan hinder af här ofvan bestämda
distriktsindelning *).

*) Förestående distriktsindelning kommer
i och med öppnandet af det af 1893 års
Riksdag beslutade afdelningskontoret i Örebro
att undergå den förändring, som af stadgandena
i slutet af detta reglemente föranledes.

I sammanhang härmed och under förutsättning af bifall till hvad
i punkten 3:o här ofvan föreslagits, hemställer utskottet,

4:o

att ur reglementet måtte få utgå:

a) den till § 25 fogade noten, och

b) det vid slutet af reglementet införda tilläggsstadgandet
i fråga om inrättande under år 1894 af
ett afdelningskontor af riksbanken i Örebro.

I sin ofvanberörda skrifvelse af den 5 april hafva fullmägtige vidare
anfört:

»Riksbanken har hittills icke användt den form för lånerörelse, som
innefattas i kredit å löpande räkning. Denna låneform står nära kassakreditivet,
men skiljer sig från detta derutinnan, att den omfattar såväl
aktiva som passiva. Krediten beviljas nemligen på sådana vilkor, att
en säkerhet lemnas, med afseende å hvars storlek uttag eller trasseringar
kunna ske, med rättighet tillika för räkningshafvaren att å räkningen
få hafva innestående medel till visst belopp mot räntegodtgörele.
Räntan blir i regel olika för de medel, som uttagas, och innestående
sådana, för hvilka senare i allmänhet upp- och afskrifningsränta beräknas.
Någon särskild inträdesafgift plägar icke erläggas.

Den ifrågavarande låneformen, som länge användts i enskilda bankanstalter,
är af firmor och bolag med större affärsverksamhet gerna
anlitad såsom beredande räkningshafvaren afsevärda förmåner. För den
bank, som lemnar sådan kredit, öppnar sig genom dess beviljande godt

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

tillfälle att få diskontera solida kunders aflfärsvexlar, och hvad beträffar
exportfirmor, försäkra sig om att få köpa deras trattor på utlandet.

Då nu gällande bankoreglemente icke medgifver riksbanken att
tillgodogöra sig den möjlighet, som en kredit i löpande räkning medför
till öppnande af förbindelser med betydande och för soliditet kända
affärsmän och bolag, hafva fullmägtige ansett sig så mycket hellre höra
hemställa om ändring i sådant syfte, som, såvidt fullmägtige hafva sig
bekant, utlandets centralbanker ega en så beskaffad rättighet, som nu
är i fråga, och deraf ock begagna sig i den utsträckning, hvartill förhållandena
gifva anledning.»

Mot den af fullmägtige sålunda ifrågasatta nya låneformens användande
i riksbanken har utskottet intet att erinra, samt hemställer alltså
om följande ändringar i bankoreglementet,

5:o

a) att i § 26 punkten d) i bankoreglementet må
erhålla följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Utlåningsrörelsen omfattar — »Utlåningsrörelsen omfattar —

d) beviljande af kassakreditiv; d) beviljande af kassakreditiv och

kredit i löpande rakning;»

b) att med ändring af rubriken före § 31 så, att
densamma kommer att lyda:

d) beviljande af kassakreditiv och kredit i löpande
räkning,

till § 31 må fogas ett nytt moment af följande
lydelse:

Mom. 7. Kredit i löpande räkning kan af fullmägtige
beviljas mot den säkerhet och på de vilkor,
som af fullmägtige bestämmas. För sådan kredit erlägges
icke inträdesafgift.

c) att i §, 33 momenten 1, 2 och 3 må erhålla
följande ändrade lydelse:

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

Mom. 1. Diskontering, lån eller
kreditiv må ej beviljas:

l:o svenske medborgare, som
äro bosatte å utrikes ort;

2:o fullmägtige i riksbanken och
ledamöterna i styrelserna öfver afdelningskontoren;
samt

3:o tjensteman och betjente i
riksbankens hufvudkontor och vid
afdelningskontoren; dock ega bemälda
fullmägtige och ledamöter
samt tjensteman och betjente att
hos hufvudkontoret eller vederbörande
afdelningskontor erhålla lån
eller kreditiv mot säkerhet af publika
papper, äfvensom lån mot
pant af vågförda effekter.

Mom. 2. Diskontering, lån eller
kreditiv må ej heller beviljas annan
än den, som är inom lånedistriktet
mantalsskrifven, dock att denna inskränkning
ej gäller i afseende på
kreditiv och lån utan afbetalningsrätt,
så framt derför ställes säkerhet
i fast egendom, vågförda effekter,
aktier eller obligationer.

Mom. 3. Vexel-, förskrifningseller
invisningsutgifvare, acceptant,
endossent eller löftesman må kunna
antagas, äfven om han tillhör annat
lånedistrikt, än der diskontering,
lån eller kreditiv sökes.

Föreslagen lydelse:

T>Mom. 1. Diskontering, lån,
kreditiv eller kredit i löpande räkning
må ej beviljas etc.---

(oförändradt) —------

vågförda effekter.»

»Mom. 2. Diskontering, lån,
kreditiv eller kredit i löpande räkning
må ej heller beviljas annan
än den, som är inom lånedistriktet
mantalsskrifven, dock att denna inskränkning
ej gäller i afseende på
kreditiv, kredit i löpande räkning
eller lån utan afbetalningsrätt, så
framt derför ställes säkerhet i fast
egendom, vågförda effekter, aktier
eller obligationer.»

y>Mom. 3. Vexel-, förskrifningseller
invisningsutgifvare, acceptant,

—- — — — (oförändradt)---

lånedistrikt, än der diskontering,
lån, kreditiv eller kredit i löpande
räkning sökes.»

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Beträffande de enligt nuvarande bankoreglemente gällande bestämmelser
i fråga om riksbankens tjensteman och vaktbetjentes rätt att
vid viss högre ålder afgå från sina tjenstebefattningar med pension hafva
fullmägtige i sin ofvanberörda skrifvelse af den 5 april anfört och föreslagit: »Bland

bestämmelserna angående pensionerande af riksbankens tjensteman
och vaktbetjente saknas den under senare tider i dylika stadganden
för statens tjensteman i allmänhet meddelade föreskrift om skyldighet
för dem att efter uppnådd viss ålder och tjenstetid afgå från sin befattning.
Fullmägtige ega visserligen enligt § 90 i bankoreglementet rätt
att i vissa fall på pensionsstat öfverföra en tjensteman, oaktadt han sig
ej om afsked anmält, och kunna sålunda förhindra, att han qvarstannar
längre i tjenst, än som med bankens fördel tilläfventyrs är förenligt;
men denna bestämmelse, som synes hufvudsakligen afse dem, hvilka ej
uppnått pensionsåldern, är endast vilkorlig, och det vill synas vida lämpligare,
att en allmän bestämmelse finnes meddelad om skyldighet för
tjensteman att vid viss tjenste- och lefnadsålder afgå, med rätt för vederbörande
styrelse att efter omständigheterna medgifva undantag, än att
styrelsen i vissa fall har till åliggande att taga initiativet, dervid densamma
lätteligen kan blifva tveksam om att besluta en dylik förflyttningsåtgärd
i afseende å en äldre, välförtjent tjensteman, hvilkens åsigter
om fortfarande duglighet och förmåga att sköta sin befattning dock
kanske ej alltid kunna vara med styrelsens öfverensstämmande.

På grund häraf och då ingen anledning synes förefinnas till undantagsstadgande
för riksbankens tjensteman, i hvad rörer deras qvarblifvande
i tjenst efter uppnådd högre lefnadsålder, samt då för riksbankens
vaktbetjente gälla samma pensionsbestämmelser som för dess tjensteman,
hafva fullmägtige, med afseende derå, att vid senare löneregleringar är
för statens tjensteman bestämdt, att de skola från tjensten afgå, när de
uppnått 65 lefnadsår och tjenat minst 35 år, funnit sig böra föreslå, att
bestämmelserna i §§ 87 och 88 i bankoreglementet måtte utbytas mot
följande stadgande:

»Tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnadsår och
tjenat 35 år, vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension från
tjensten afgå; fullmäktige dock obetaget att låta med afsked anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett
tillfredsställande sätt gagna riksbanken och kan finnas villig att i tjensten
qvarstå.»

Derjemte och då i händelse af bifall till denna framställning häraf
torde följa, att bestämmelsen i nuvarande § 89 angående rätt i vissa fall

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

till afkortad pension bör ändras så till vida, att de deri omförrnälda
tjensteår bestämmas till 35, hemställa fullmägtige tillika, att de i sistnämnda
paragraf förekommande orden »fyratio» och »fyrationdedel» måtte
utbytas mot »tretiofem» och »tretiofemtedel».»

De bestämmelser, som i förevarande framställning beröras, återfinnas
i följande paragrafer:

§ 87.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som uppnått sjuttio års ålder eller
tjenat femtio år, är berättigad att flyttas på pensionsstat, med åtnjutande
i sin öfriga lifstid af hela lönen såsom pension.

§ 88.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som uppnått sextiofem års ålder
och tjenat fyratio år, eger att undfå afsked med bibehållande af hela
lönen såsom pension, då genom läkarebetyg behörigen styrkes, att han
befinnes uti ett sjukligt eller försvagadt helsotillstånd.

§ 89.

Den tjensteman eller vaktbetjent, som, efter ådagalagdt. välförhållande
i och utom tjensten, sig om afsked anmäler, är, såvida han fylt
sextio år och tjenat fyratio år, berättigad att såsom pension för lifstiden
åtnjuta tre fjerdedelar af innehafvande lön. Före uppnådda sextio lefnadsår
i förening med fyratio tjensteår kan afskedssökande endast i händelse
af bevislig oförmögenhet till vidare tjenstgöring pension erhålla.
Pensionsbeloppet bestämmes då efter tjensteåren allena, medelst afdrag
å tre fjerdedelars lön af en fyrationdedel för ''hvarje bristande tjensteår.
öfverstiga deremot tjensteåren fyratio och åldersåren sextio, ökas det
ofvan bestämda pensionsbeloppet med en fyrationdedel för hvarje Överskjutande
tjensteår, eller ock med en sextiondedel för hvarje öfverstigande
åldersår, derest detta sistnämnda beräkningssätt skulle för afskedssökanden
förmånligare utfalla.

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

§ 90.

Då sådant för göromålens säkra och skyndsamma gång finnes erforderligt,
kunna fullmägtige på pensionsstat förflytta tjensteman eller vaktbetjent,
som af ohjelpligt sjukdomstillstånd eller annan oförmögenhet är
förhindrad att vidare gagna riksbanken, oaktadt han sig ej om afsked
anmält. I sådant fall ega fullmägtige, att, efter omständigheterna, antingen
tillägga den, som afskedas, hela lönen i pension, ehvad de föreskrifna
lefnads- och tjensteåren äro uppnådda eller icke, eller ock tillämpa
de grunder för pensions bestämmande, som i nästföregående paragraf
äro faststälda.

Fullmägtige hafva visserligen rätt derutinnan, att för statens embetsoch
tjensteman på flere områden numera i regel gäller, att de skola
afgå vid fylda 65 år och uppnådd tjenstetid af 35 ar mot erhållande
af pension, men häraf kan utskottet icke finna med nödvändighet behöfva
följa, att samma bestämmelser äfven böra vinna tillämpning med afseende
på riksbankens tjensteman och detta så mycket mindre som allmänna
meningen på senare tider synes vara på väg att vilja gå i en
annan rigtning, den nemligen, att de nyssnämnda bestämmelserna för
statens embets- och tjensteman till tunga för statskassan åstadkomma
alltför hastig öfvergång till pensionsstat af tjensteman, hvilka ännu vid
65 års ålder och någon tid derefter skulle kunna väl fylla sina åligganden,
om de vore skyldige att äfven derefter egna sina krafter åt
tjensten.

Af dessa skäl finner utskottet icke anledning tillstyrka bifall till
fullmägtiges framställning i hela dess vidd; men då, ur andra synpunkter,
de nu gällande stadgandena i bankoreglementet i fråga om pensionsåldern
för riksbankens tjensteman och vaktbetjente synas vara ofullständiga
eller bristfälliga, har utskottet ansett några ändringar böra vidtagas
samt vill i sådant afseende framhålla, att bestämmelserna i §§ 87 och
90, sådana de nu äro affattade, synas hålla fullmägtiges initiativ med
afseende på tjenstemäns och vaktbetjentes förflyttande på pensionsstat
inom alltför snafva gränser. Enligt § 87 är endast stadgadt, att tjensteman
eller vaktbetjent, som uppnått sjuttio års ålder eller tjenst femtio
år, är berättigad att flyttas på pensionsstat, hvilket stadgande alltså gör
afskedstagandet vid nämnda höga ålder eller tjenstetid beroende uteslutande
af den pensionsberättigades fria vilja; ett förhållande, som uppenbarligen
icke kan anses lämpligt. Vid 70 års ålder eller vid uppnådda

Bilc. till Riksd. Prot. 1894. 6‘ Sami. 1 Afd. 7 Häft. 3

jBankoutskottets Memorial N:o 8.

45 tjensteår, höra, enligt utskottets mening, riksbankens tjensteman och
vaktbetjente vara ovilkorligen skyldige att mot pension af sin lön lemna
rum åt yngre krafter.

Uppenbarligen i syfte att motverka olägenheterna af för långt qvarstannande
i riksbankens tjenst hafva i § 90 meddelats bestämmelser om
rätt för fullmägtige att i vissa fall på pensionsstat flytta tjensteman eller
vaktbetjent, oaktadt de ej begärt afsked, men, då tillämpningen af dessa
bestämmelser gjorts beroende af, bland annat, iråkadt ohjelpligt sjukdomstillstånd
och att vederbörande icke vidare, således ej ens i allra minsta
mån och på den mest underordnade plats, kan gagna riksbanken, torde
det vara uppenbart, att fullmägtiges magt i förevarande afseende är, ur
synpunkten af riksbankens välförstådda intressen, alltför kringskuren.

Under åberopande af hvad sålunda anförts finner sig utskottet böra
i den mån biträda fullmägtiges framställning, att utskottet hemställer,

6:o.

att nedannämnda paragrafer i bankoreglementet
måtte erhålla följande ändrade lydelse:

a) § 87. »Den tjensteman eller vaktbetjent, som
uppnått sjuttio års ålder eller tjenat fyrtiofem år, skall
flyttas på pensionsstat, med åtnjutande i sin öfriga lifstid
af hela lönen såsom pension»;

och

b) § 90. »Då sådant för göromålens säkra och
skyndsamma gång finnes erforderligt, kunna fullmägtige
på pensionsstat förflytta tjensteman eller vaktbetjent,
som af sjukdom eller annan oförmögenhet är
förhindrad att vidare på ett tillfredsställande sätt gagna
riksbanken, oaktadt han sig ej om afsked anmält. I

sådant fall ega etc. —--(oförändradt)--—

äro faststälda.»

I en till utskottet stäld skrifvelse af den 1 mars 1894 hafva bankofullmägtige
anfört följande:

»Hos fullmägtige har styrelsen för afdelningskontoret i Karlstad hemstält
om framställning till bankoutskottet angående sådan ändring af

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

stadgandena i bankoreglementets § 79, att godtgörelse till vikarie för
vaktbetjent vid afdelningskontor, hvilken på grund af sjukdom erhåller
ledighet, måtte bestämmas till minst två kronor för dag.

Till stöd för denna framställning, som föranledts af ett särskildt
fall, har styrelsen åberopat ett uttalande till sitt protokoll af ledamoten
för den dagliga förvaltningen, hvilket yttrande fullmägtige tillåta sig
härhos bifoga.

Då de häruti till stöd för framställningen anförda skäl svårligen
torde kunna jäfvas och då de utgifter, som af ett bifall till densamma
kunna komma att föranledas, med temlig säkerhet torde få antagas
blifva mycket obetydliga, hafva fullmägtige funnit sig hafva anledning
hemställa, att andra punkten af § 79 i bankoreglementet måtte erhålla
följande lydelse:

3>Är vaktbetjent af sjukdom hindrad att sin tjenst förrätta, må den,
som af deputerad eller kontorsstyrelse förordnas att tjensten förrätta,
af riksbankens medel erhålla arfvode, som vid hufvudkontoret motsvarar
lägsta vaktmästarelön och vid afdelningskontor får utgå med ett
belopp af två kronor om dagen, men etc. — — — — — — (oförändradt)
•— — —---

Det i denna skrifvelse åberopade uttalandet af styrelseledamoten för
den dagliga förvaltningen vid afdelningskontoret i Karlstad är intaget
i följande

•»Utdrag af protokollet, hållet hos styrelsen för riksbankens
afdelningskontor i Karlstad den 5 januari 1894.

§ 4. S. D. Anhöll herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen
R. Norberg om ordet och anförde derpå följande:

Som styrelsen känner, insjuknade kontorets vaktbetjent förliden
månad och beviljades på grund af läkarebevis en veckas tjenstledighet.
Vid försök att anskaffa vikarie för den sjuke uppstodo emellertid stora
svårigheter, då ingen ville åtaga sig tjensten för den ringa ersättning,
som erbjöds, och, om ej den sedermera tillförordnade vikarien, extra,
poliskonstapeln Jonsson, en äldre man, af gammal vänskap till vaktbetjenten
åtagit sig förordnandet, så hade kontoret under Johannessons
sjukdom blifvit utan uppassning vid göromålen. Hvad en sådan eventualitet
medfört i svårigheter och obehag — ej minst för mig — torde
jag icke behöfva närmare utveckla.

Den ersättning, som bestås vikarien för en sjuk vaktbetjent vid de
mindre afdelningskontoren, är också i sjelfva verket alldeles otillräcklig.

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Jemlikt § 79 i bankoreglementet eger sådan vikarie nemligen endast erhålla
arfvode motsvarande högst den sjukes lön, hvilken utgår med 400
kronor om året. Delar man upp denna summa på 360 dagar, visar det
sig, att daglönen blir 1 krona 11 % öre, således långt under hvad en
boddräng eller arbetskarl här på orten förtjenar, hvilket med säkerhet
torde kunna uppskattas till minst 2 kronor.

En arbetskarl börjar och slutar sin dag på bestämda timmar, har
regelbundet återkommande måltidsraster, kan gå klädd snart sagdt hur
som helst och har ej något egentligt ansvar för sina åtgöranden.

Helt annorlunda med en bankvaktmästare.

Han är upptagen från tidigt på morgonen till sent på qvällen mången
gång till efter kl. 9, måste utan rast vara tillstädes på kontoret, tills
förmiddagsarbetena sluta, hvilket i regeln ej sker före kl. x/2 4 och icke
sällan ej förr än mellan kl. 4 och 5 e. m.

Icke heller då blir hvilan lång, ty kontorslokalerna skola vara vädrade
och i ordning att emottaga tjenstemännen för eftermidagsgöromålen,
som börja senast kl. 6. Härtill kommer, att vaktbetjenten skall vara
snyggt klädd och på sig har hyllande ett ganska betydande ansvar, då
stora penningesummor såväl vid budskickningarna bankerna emellan som
vid hemtning och afsändning af posten, måste anförtros åt hans redbarhet
och ordentlighet. Vaktbetjentens åligganden kunna följaktligen ej uppdragas
åt hvem som helst,, utan härtill fordras en stadgad man, årlig,
ordentlig och pålitlig. Då nu en vanlig arbetskarl förtjenar minst ett
par kronor om dagen och säkerligen ej vill utbyta sitt mindre magtpåliggande
och bättre betalda arbete mot ett vikariat för vaktbetjenten,
hvilket dessutom ej medför någon befordringsmerit för framtiden, huru
mycket mindre skall då härför kunna påräknas en så qvalificerad person,
som styrelsen måste fordra. Detta ligger i öppen dag.

Men äfven utan att jemförelse mellan värdet af vaktbetjentens och
en dagakarls arbete, om man blott tager den absoluta siffran af 1 krona
11 V, öre i betraktande, inses genast otillräckligheten af en sådan dagspenning.
Efter härvarande priser går 1 krona om dagen åt till föda;
för kläder och husrum återstår då ll1/, öre.

Med stöd af hvad jag anfört, och på det kontoret, om möjligt, icke
på nytt måtte blifva ‘utsatt för risken att ej kunna få vikarie för vaktbetjenten
vid inträffande sjukdomsfall, anser jag mig derför böra föreslå
styrelsen att i skrifvelse till herrar fullmägtige göra vördsam framställning
om sådan ändring i § 79 af bankoreglemente!, att arfvodet till
vikarie för vaktbetjent vid riksbankens mindre afdelningskontor kommer
att utgå med åtminstone 2 kronor för dag.

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

I anledning af hvad herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen
sålunda anfört, beslöt styrelsen hos herrar fullmägtige vördsamt
hemställa, att herrar fullmägtige täcktes till innevarande års Riksdags
bankoutskott göra framställning om den ändring i § 79 af bankoreglementet,
som af herr styrelseledamoten för den dagliga förvaltningen
nu föreslagits».

Med afseende på hvad sålunda förekommit och då det synes utskottet
vara till fullo ådagalagdt, att de nuvarande bestämmelserna om
godtgörelse åt sjuk vaktbetjents vikarie vid de riksbankskontor, der den
ordinarie vaktbetjentens lön är allenast 400 kronor, och ersättningen
till vikarien således icke får af vederbörande styrelse utbetalas efter
högre beräkningsgrund än nämnda lön, kunna vålla svårighet att erhålla
duglig sådan vikarie, finner utskottet sig böra göra framställning om
ändring i § 79 i bankoreglementet allenast med den afvikelse från fullmägtiges
förslag, att ersättningsbeloppet för vikarien bestämmes till högst
2 kronor om dagen, hvarjemte utskottet ansett en obetydlig i sak ej inverkande
redaktionsförändring böra göras.

Utskottet får derför hemställa,

7:o.

att § 79 i bankoreglementet må erhålla följande
ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

§ 79.

Tjenstledighet för öfvervaktmä,-stare eller ordinarie vaktmästare,
meddelas vid hufvudkontoret af deputerade,
vid afdelningskontor af
styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom
hindrad att sin tjenst förrätta,
må den, som af deputerad eller
kontorsstyrelse förordnas att tjensten
förrätta, af riksbankens medel
erhålla arfvode, motsvarande vid
hufvudkontoret lägsta vaktmästare -

Föreslagen lydelse:

§ 79.

»Tjenstledighet för öfvervakt mästare---—

(oförändradt)--

af styrelsen. År vaktbetjent af sjukdom
hindrad att sin tjenst förrätta,
må den, som af deputerad eller kontorsstyrelse
förordnas att bestrida
göromålen, af riksbankens medel
erhålla arfvode, motsvarande vid
hufvudkontoret lägsta vaktmästarelön
och vid afdelningskontor högst
två kronor om dagen, men sökes

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

lön och vid. afdelningskontor högst
den sjukes lön, men sökes eljest
ledighet, eller måste någon från tjensten
afhållas derför, att han till
borgenärers förnöjande sin egendom
afträdt, förordnas vikarie på den
tjenstlediges bekostnad.

— — — (oförändradt) — — be
kostnad».

I en till bankoutskottet ingifven skrifvelse den 1 sistlidne mars
hafva bankofullmäktige anfört:

»Med förmälan att bokhållaren och registratorn vid riksbankens afdelningskontor
i Visby hos styrelsen för nämnda kontor gjort framställning
om åtgärd för beredande åt honom af semester, har bemälda styrelse
i skrifvelse till fullmägtige förklarat sig icke hysa den ringaste
betänklighet att tillstyrka denna icke mer än billiga och rättvisa begäran,
som, om densamma vunne bifall, endast skulle bringa honom i likställighet
med de i enahanda befattning vid de öfriga afdelningskontoren
anstälda tjensteman, hvilka redan sedan lång tid tillbaka fått åtnjuta
denna förmån, hvarjemte styrelsen tillika yttrat, att den icke kunde finna
något giltigt skäl att i afseende å ifrågavarande tjensteman ensam skulle
tillämpas en undantagslag, som beröfvade honom en förmån, som tillkomme
alla, hvilka på grund af tjensteålder redan berättigats uppbära
ålderstillägg.

Då vid samtliga öfriga afdelningskontor ej allenast kamrerare utan
äfven innehafvare af bokhållare- och dermed förenad registratorsbefattning
numera äro i åtnjutande, af en månads semester årligen och sådan
förmån jemväl är medgifven vid de kontor, der, såsom i Visby, bokhållaren
är den lägste af de på kontorens stat upptagna tjensteman, samt
då ej gerna den omständigheten att ifrågavarande tjensteman har lägre
aflöningsförmåner än motsvarande tjensteman vid öfriga afdelningskontor,
torde böra på nu förevarande fråga inverka, har det synts fullmägtige
vara med billighet öfverensstämmande att omförmälda förmån honom
beredes, synnerligast som göromålen vid Visbykontoret numera tilltagit
och kontorstiden derstädes är längre än hvad förut varit förhållandet.

På grund häraf hafva fullmägtige ansett sig böra hemställa om sådan

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

förändring af bestämmelserna i bankoreglementets § 76 mom. 4, att densamma
komme att lyda sålunda:

Tjenstemånnen vid hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman i första
eller andra graden vid afdelningskontoren i Göteborg och Malmö samt
kamrerare och bokhållare vid de öfriga afdelningskontoren ega, såvidt
sådant utan hinder för göromålens jemna och oafbrutna gång kan ske,
hvar i sin ordning åtnjuta semester etc. oförändradt.

Derjemte och då i händelse af bifall härtill det vid afdelningskontoret
i Visby till extra biträde vid kontorsgöromålen och semestervikariat
anvisade belopp af 500 kronor behöfver i någon mån ökas, hemställa
fullmägtige tillika, att berörda anslag måtte i kontorets aflöningsstat få
upptagas till 600 kronor, att beräknas och utgå från och med innevarande
års början.»

Med tillstyrkan af hvad fullmägtige sålunda föreslagit får utskottet
hemställa,

8:o.

a) att Riksdagen måtte besluta, att § 76 mom. 4 i
bankoreglementet skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nuvarande lydelse:

Mora. 4. Tjenstemännen vid
hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman
i första eller andra graden
vid afdelningskontoren i Göteborg
och Malmö, kamreraren vid afdelningskontoret
i Visby samt kamrerare
och bokhållare vid de öfriga
afdelningskontoren ega, så vidt sådant
utan hinder för göromålens
jemna och oafbrutna gång kan ske,
hvar i sin ordning åtnjuta semester,
tjenstemännen i tredje och fjerde
graderna vid hufvudkontoret och
de i tredje graden vid afdelningskontoren
i Göteborg och Malmö
under eu och en half månad samt

Föreslagen lydelse:

»Mom. 4. Tjenstemännen vid
hufvudkontoret, kamrerare och tjensteman
i första eller andra graden
vid afdelningskontoren i Göteborg
och Malmö samt kamrerare och bokhållare
vid de öfriga afdelningskontoren
ega, så vidt sådant utan
hinder för göromålens jemna och
oafbrutna gång kan ske, hvar i sin
ordning åtnjuta semester — — —
(oförändradt)---af styrelsen.»

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Nuvarande lydelse:

öfriga ofvan omförmälda tjensteman
en månad hvarje år; dock att tjenstemännen
i lägsta graden vid hufvudkontoret
ej ega att erhålla semester
förr än de kommit i åtnjutande
af lönetillägg eller i graden
innehaft'' tjenst på ordinarie stat i
minst fem år.

Semesterindelningen för hvarje
år fastställes vid hufvudkontoret af
deputerade och vid afdelningskontoren
af styrelsen.

b) att, vid bifall till hvad i mom. a) föreslagits,
Riksdagen må medgifva, att det till extra biträde och
semestervikariat vid afdelningskontoret i Visby anvisade
belopp af 500 kronor får, räknadt från innevarande
års början, höjas med 100 kronor till 600 kronor.

Beträffande riksbankens aflöningsstat hemställer utskottet slutligen,
att den för afdelningskontoret i Örebro af fullmägtige uppgjorda interimsstat,
som är öfverensstämmande med den för det näst förut inrättade
kontoret i Falun faststälda, måtte vinna Riksdagens stadfästelse,
och föreslår följaktligen,

9:o

att aflöningsstaten för afdelningskontoret i Örebro
måtte, med iakttagande af den för de smärre afdelningskontoren
bestämda alfabetiska ordningen, näst före
kontoret i Östersund i riksbankens stat intagas så lydande: »Afdelningskontoret

i Örebro:

tre styrelseledamöter, hvardera ......... kronor 1,200: —

samt derförutom den ledamot, som
handhafver den dagliga förvaltningen
................................................... ” 2,400:

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

dock att, derest sistnämnda befattning
bestrides af någon riksbankens
tjensteman, aflöningen till honom
under tiden utgår med sammanlagdt
5,000 kronor för år räknadt,
deraf 800 kronor anses såsom
arfvode, 1,200 kronor såsom tjenstgöringspenningar
och 3,000 kronor
såsom lön, hvilket lönebelopp efter
fem års tjenstgöring i nämnda egenskap
kan förhöjas med 500 kronor
och efter 10 års med ytterligare
500 kronor,

kamreraren, tillika kassör, lön ........... kronor 1,600:

hvilket belopp kan förhöjas efter
fem års ordinarie tjenst med 500
kronor och efter tio års med ytterligare
500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar ................. » . 800: —

och missräkningspenningar..................... » 600:

bokhållaren, tillika registrator, lön ... » 1,200: —

hvilken kan förhöjas efter fem års
ordinarie tjenst med 300 kronor
och efter tio års tjenst med ytterligare
300 kronor,

samt tjenstgöringspenningar .............. » 600:

ombudsmannen, lön ................................. » 800:

till extra biträde vid kontorsgöromålen

och semestervikariat.............................. » 1,200: —

vaktbetjenten, lön ................................... » 400: —

tjenstgöringspenningar.............................. »• 100:

jemte fri bostad och vedbrand.»

Stockholm den 26 april 1894.

På utskottets vägnar:

O. R. THEMPTANDER.

Bih till Rikad. Prot. 1894. 6 Sami. 1 Afd. 7 luft. 4

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

Reservationer:

vid punkten l:o af herr Sandberg;

vid punkten 6:o af herrar Månsson och Jansson, som yttrat:

»Med anledning af bankofullmägtiges under punkten 6:o omförmälda
framställning har bankoutskottets majoritet beslutit sig för en afvikelse
från fullmägtiges enhälligt gjorda hemställan, bland annat, om sådan ändring
i bankoreglementet af den 8 maj 1893, att stadgandena i §§ 87
och 88 skulle uteslutas och ersättas med ett nytt stadgande, enligt hvilket
tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått 65 lefnads- och
35 tjensteår vara förpligtad att med oafkortad lön såsom pension från
tjensten afgå; fullmägtige dock obetaget att låta med afsked anstå, derest
och så länge den pensionsberättigade pröfvas kunna i tjensten på ett
tillfredsställande sätt gagna riksbanken och kan finnas villig att i tjensten
qvarstå.

Genom sådan ändring i nuvarande bestämmelser — hvilkas olämplighet
utskottets majoritet kraftigt framhållit — skulle vinnas öfverensstämmelse
mellan de för riksbankens och de flesta embetsverks tjensteman
gällande bestämmelser i fråga om pensionsålder, eu öfverensstämmelse,
som synes oss vara ur flere synpunkter önskvärd. Men, om äfven
häri ligger ett giltigt skäl för den af fullmägtige ifrågasatta ändringen,
bör densamma likväl icke ensamt — deri äro vi med majoriteten
eniga — ur denna synpunkt företagas. Fullmägtige hafva också
mera i förbigående berört densamma, men deremot såsom hufvudsakligt
stöd för sin framställning åberopat det olämpliga och för riksbanken
sjelf menliga deri, att det är riksbankens styrelse, som har att taga initiativ
för afskedande af en till högre ålder kommen tjensteman. Äfven utskottets
majoritet har erkänt rigtigheten häraf, men har icke velat instämma
med fullmägtige i fråga om den lefnads- och tjensteålder, då en
riksbankens- tjensteman eller vaktbetjent skall vara skyldig att från sin
tjenst afgå, om ej fullmägtige, på ansökning, medgifva uppskof med afskedet.

Det synes oss dock i hög grad betänkligt, att, i en så beskaffad
fråga som den förevarande, frångå fullmägtiges enhälligt uttalade mening,
och särskildt vill det synas oss, att bankoutskottet saknat anledning
att så, som nu skett, behandla fullmägtiges klart och med fullgiltiga skäl
motiverade förslag.

På grund af nu angifna skäl hafva vi inom utskottet yrkat bifall
till fullmägtiges framställning oförändrad samt få i enlighet härmed

Bankoutskottets Memorial N:o 8.

hemställa, att Riksdagen, i stället för de af utskottets majoritet under
punkten 6:o föreslagna ändringar i bankoreglementet, ville besluta,

a) att §§ 87 och 88 i bankoreglementet skola utgå
och i stället följande stadgande deri insättas:

»Tjensteman eller vaktbetjent skall, då han uppnått
65 lefnadsår och tjenat 35 år, vara förpligtad att
med oafkortad lön såsom pension från tjensten afgå;
fullmägtige dock obetaget att låta med afsked anstå,
derest och så länge den pensionsberättigade pröfvas
kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt gagna
riksbanken och kan finnas villig att i tjensten qvarstå».

b) att § 89 i bankoreglementet skall erhålla följande
ändrade lydelse:

»Den tjensteman eller vaktbetjent, som, efter ådagalagdt
välförhållande i och utom tjensten, sig om afsked
anmäler, är, såvida han fylt sextio år och tjenat
35 år, berättigad att såsom pension för lifstiden åtnjuta
tre fjerdecfelar af innehafvande lön. Före uppnådda
sextio lefnadsår i förening med 35 tjensteår kan
afskedssökande endast i händelse af bevislig oförmögenhet
till vidare tjenstgöring pension erhålla. Pensionsbeloppet
bestämmes då efter tjensteåren allena, medelst
afdrag å tre fjerdedelars lön af en trettiofemtedel för
hvarje bristande tjensteår. Öfverstiga deremot tjensteåren
trettiofem och åldersåren sextio, ökas det ofvan
bestämda pensionsbeloppet med en trettiofemtedel för
hvarje Överskjutande tjensteår, eller ock med en sextiondedel
för hvarje Överskjutande åldersår, derest
detta sistnämnda beräkningssätt skulle för afskedssökanden
förmånligare utfalla.»

c) att vid bifall till hvad i mom. a) och b) här
ofvan föreslagits, bankoutskottet må erhålla uppdrag
att vid sammanfattning af bankoreglementet vidtaga
nödiga ändringar eller jemkningar i paragrafbeteckningen
och hänvisningar.»