Avyttring av donerade museiföremål

Betänkande 1988/89:KrU5

Kulturutskottets betänkande
1988/89:KrU5

Avyttring av donerade museiföremål

Sammanfattning

I betänkandet redovisar utskottet med anledning av en motion sina synpunkter
på vilka principer ett museum bör tillämpa då det gäller avyttring
av föremål som tillförts detta genom donationer. Motionen avstyrks.

Motionen

1987/88:Kr260 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag om en översyn av de regler som gäller för donationer
till våra museer för att främja och underlätta ett framsynt uppbyggnadsarbete
av samlingar inom konst, kulturhistoria, teknik etc.

PM om urvalsbegränsning och gallring, m.m.

Den i motionen upptagna frågan tillhör de frågor som behandlas i promemorian
(Ds U 1982:1) Föremålssamlingarnas tillväxt — Några synpunkter
och förslag rörande urvalsbegränsning och gallring. Syftet med promemorian
som upprättats av en särskild utredningsman (Åke Kromnow) var att
ge synpunkter på möjligheterna att begränsa samlingarna i de statliga och
statsunderstödda museerna. Tyngdpunkten lades på gallringsfrågan.

I promemorian definieras inledningsvis begreppen vid insamling och
gallring. Urval har använts för den sovring som sker vid insamling eller
mottagande av gåva och deposition, och gallring för borttagande av föremål
ur redan befintliga föremålsbestånd. Gallring hos museerna kan resultera
i att föremål förstörs (kassation) eller byts, skänks bort eller försäljs.

Alternativ till gallring är deposition hos eller långlån till annan institution
eller placering på billigaste sätt, t.ex. i mindre kostnadskrävande magasin
("fjärrdepå”).

Strävandena att reducera samlingarna kan ske på företrädesvis fyra plan:
genom av statsmakterna fastställd ansvarsfördelning mellan vissa centralmuseer,
genom ansvarsfördelning mellan centralmuseer och regionala mu- 1

mm

M

1988/89

KrU5

1 Riksdagen 1988/89. 13 sami. Nr 5

seer, miljömuseer och specialmuseer, genom ett strängare urval av museer- 1988/89:KrU5

nas egen insamling samt genom utgallring av föremål i redan befintliga

samlingar.

Här må anmärkas att, sedan promemorian lades fram och remissbehandlats,
riksdagen har behandlat prop. 1986/87:97 om de centrala museernas
uppgifter och ansvar. Innehållet i propositionen berörs i följande avsnitt.

I promemorian framhålls bl.a. vikten av att varje museum noga betänker
vad det skall samla, vad det saknar och vad det eventuellt kan sortera ut ur
sina samlingar. Varje museum bör ha en aktuell plan för sin insamlingsplanering.
Klar målsättning, genomtänkta urvalsprinciper (prioriteringsprinciper)
bör finnas. Ett passivt mottagande av depositioner och gåvor bör
undvikas.

Det understryks, att den effektivaste begränsningen av tillflödet av föremål
till museet sker genom ett restriktivt, noga genomtänkt urval vid det
enskilda museets insamling. Ett sådant urval är en vida viktigare faktor vid
försöken att begränsa mängden av föremål än gallring i redan befintliga
samlingar.

I promemorian framhålls att museerna, trots att kostnaderna för att bygga
magasin och för konservering stigit, inte behövt gallra i nämnvärd utsträckning.
Det framhålls emellertid också att de ökade magasins- och konserveringskostnaderna
kräver ökad uppmärksamhet på föremålstillväxten
och gallringsfrågan. Om magasinen fylls och nya inte kan anskaffas, förhindras
nya accessioner, vilket kan leda till lika stor skada som felaktig
gallring. Prioritering blir omöjlig.

Flera statliga museer har yrkat på en utredning om rätten att gallra. Det
konstateras att de statliga museernas rätt att i dag ur sina egna samlingar
gallra ut och kassera eller gallra ut och sedan byta, skänka eller försälja
föremål är oreglerad. Instruktionernas föreskrifter om vård och förvaring
talar mot fri rätt till en sådan gallring. Av vad som framgår av promemorian
behövs en reglering.

I promemorian lämnas förslag till en förordning att utfärdas av regeringen
om gallring av föremål i statlig museisamling. Förslaget ger statlig myndighet,
som har till uppgift att bevara och vårda en museisamling, rätt att
efter eget bedömande gallra ut och förstöra material, som saknar musealt
värde eller forskningsvärde. Likaså bör sådan statlig myndighet få rätt att
gallra ut och till annan statlig, kommunal eller enskild statsunderstödd
museiinstitution i Sverige överlåta — genom byte, gåva eller försäljning —
föremål, som bedöms böra sorteras ut från samling. För ovannämnda åtgärder
skall krävas beslut av institutionens styrelse (eller motsvarande). Åtgärder
får givetvis inte strida mot riksdagsbeslut eller mot avtal eller donationsbestämmelser.

Av promemorian framgår att avhändande till annan enskild än enskild
statsunderstödd museiinstitution eller till utlandet bör kräva regeringsbeslut.

Stor försiktighet rekommenderas beträffande gallring av föremål, som
mottagits som gåva så att inte allmänhetens förtroende skall rubbas. Finns i
donationsurkund förbud mot avhändande, är gallring givetvis utesluten.

Kan eller bör av lämplighetsskäl integallringstillstånd från donator inhäm- 2

tas eller gåva återlämnas, torde lämplig åtgärd vara att söka placera de 1988/89:KrU5

föremål, som önskas utsorterade, i en särskild mindre kostnadskrävande

depå. Föremålen är då kvar men belastar inte dyrbarare utrymmen, anförs

det i promemorian. Det erinras i sammanhanget om den möjlighet som

finns att ansöka om permutation av skänkt föremål.

1 promemorian ges sex exempel på gallringskriterier (redovisade i K.rU
1982/83:24 s. 67).

I ett särskilt avsnitt tas upp frågan om behandling av utgallrat material. I
avsnittet diskuteras byte, gåva, försäljning och kassation. Bl.a. anförs följande
(s. 74—75):

1. Byte

Byten med annan statlig institution, t.o.m. med institution i utlandet, har
som nämnts förekommit. Arbetsgruppen vid Julitasymposiet var ej enig om
lämpligheten av byte mellan institutionerna. Några menade att byte, dvs.
överförande av äganderätt ej bör förekomma. Andra fann byte i vissa fall
lämpligt.

Frågan om byte bör här som oftast bedömas från fall till fall. Riksmuseet
byter med fördel objekt med utländsk institution och medelhavsmuseet
finner på motsvarande sätt lämpligt byta delar av en samling mot mera
önskade objekt från museum i utlandet. Någon större betydelse i gallringssammanhang
torde dock byte inte ha. Deposition eller långtidslån kan ofta
vara bättre utvägar att bortplacera materialet.

Anm. Julitasymposiet redovisas närmare i promemorian.

2. Gåva

Arbetsgruppen vid Julitasymposiet avvisade gåvor mellan institutionerna.
Jag finner inte heller här några principiella skäl mot att föremål skänkes
bort till annan institution, om det kommer till bättre nytta där. Emellertid
kan man liksom vid byte nå sitt syfte lika bra om man i stället för bortgivande
deponerar föremålet eller lämnar det som långlån. Man har i de båda
sistnämnda fallen givetvis kvar ansvaret för föremålet.

Vad ovan sagts, gäller gåva inom landet. Gåva till utlandet bör, ej minst
av opinionsskäl, undvikas därest inte alldeles särskilda skäl skulle tala för
överlåtelse.

3. Försäljning

Försäljning av föremål är självfallet en utväg som endast bör prövas i undantagsfall
och om sådana omständigheter föreligger, att försäljningen inte
kan misstolkas. Göran Webe påpekar i sin "Sjöhistoriska museer och samlingar”
1980, att när ett museum i mellersta Sverige sålde vissa konstverk,
detta väckte stort uppseende och att misstro därigenom väcktes mot alla
museer. Den förtroendekris som händelsen skapat, skall ha märkts genom
minskat antal gåvor till museerna under flera år. Som redan framhållits är
försäljning av gåva ej tillrådlig och av deponerat föremål helt utesluten.

Skall försäljning ske, bör denna gälla endast sådant föremål som institutionen
själv köpt. Det är svårt att inse varför t.ex. ett konstmuseum inte skulle

kunna avyttra en samling som det själv köpt men senare finner överflödig, 3

I * Riksdagen 1988/89. 13 sami Nr 5

om försäljningen sker på rätt sätt. Myntkabinettets försäljning av mynt är 1988/89:KrU5
tidigare nämnd.

Remissinstanserna var i huvudsak positiva till förslagen i promemorian. I
här aktuellt avseende — rätten att gallra föremål i befintliga samlingar,
m.m. — gavs i proposition 1982/83:100 bil. 10 (s. 693) i huvudsak följande
redovisning för remissutfallet.

Kammarkollegiet föreslår att det införs rutiner för att museerna i framtiden
inte utan vidare tar emot donationer med särskilda föreskrifter. Av promemorian
framgår att en mycket stor del — numera omkring 85% — av de
föremål som tillförs museerna är gåvor från enskilda. Huvuddelen av dessa
gåvor lämnas utan villkor. Enligt kollegiets mening krävs inte permutation
för att gallra en sådan ovillkorad donation. När det gäller ett föremål som
givits med särskilda skriftliga förbehåll av donatorn, får emellertid museet
inte utan permutation hantera föremålet i strid mot donatorns bestämmelser.

Naturhistoriska riksmuseet framhåller att ett skäl mot gallring är att ny
teknik och nya frågeställningar kan ge nytt värde åt material, som i dag
anses tämligen ointressant och därför kanske möjligt att gallra bort. Ett
ytterligare argument är att kvantitetskriterier bör utnyttjas alltmer även
inom den kulturhistoriska forskningen, vilket innebär att ”dubblett”-begreppet
måste omvärderas. De bärande skälen för att gallra i samlingar är
enkla och krassa, nämligen platsbrist, som gör att viktig nyaccession inte
kan ske om inte inneliggande samlingar minskas, och bristande kapacitet
att vårda föremålen, varigenom de snart kommer att förstöras och då lika
gärna kan avföras ur samlingen. Riksmuseet vill understryka, att en dylik
situation med alla medel måste undvikas när det gäller samlingar — kulturhistoriska
eller naturhistoriska — vilka över huvud taget kan anses användbara.
Problemet från vetenskaplig synpunkt är i stället att våra samlingar
för de flesta kvalificerade forskningsändamål fortfarande inte är för stora
utan för små. Problem med trängsel i magasinen bör i första hand lösas med
goda tätpacksystem, i andra hand med tillbyggnad och i tredje hand genom
etablering av "fjärrdepåer”.

Statens sjöhistoriska museum poängterar vikten av att alla gallringsåtgärder
motiveras och dokumenteras. Länsmuseernas samarbetsrdd framhåMer
att gallring av samlingar utgör ett tidskrävande arbete och kommer endast i
mindre utsträckning att ge effekter på föremålshanteringen. Det är därvid
av största betydelse att för landet gemensamma registreringssystem genomförs
så att jämförelsen mellan föremål i olika samlingar kan göras i samband
med gallring. Först i samband med nyregistrering kan en medveten
gallring äga rum.

Promemorian tar i ett särskilt avsnitt upp frågan om behandling av utgallrat
material. I avsnittet tas upp gåva, byte, försäljning och kassation.

Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSH) anser
att byte av registrerade föremål med andra institutioner inte är en lämplig
utväg. Däremot kan depositioner eller långtidslån — och detta i generös
utsträckning — vara ett alternativ till gallring. Inte heller anser LSH att
gåvor är en lämplig utväg. LSH poängterar vidare att försäljning av gåva
inte endast är ”ej tillrådlig" utan att den inte alls bör förekomma. De flesta
museer är beroende av gåvor och en försäljning av i museet registrerade
föremål kan skapa en misstro mot museet som kan leda till allvarliga konsekvenser.
Däremot anser LSH att det inte är uteslutet att kassation, dvs.
förintelse, av ett föremål som bedöms som oanvändbart för musealt syfte,

kan bli nödvändig. Orsaken är i allmänhet långvarig förvaring i ett dåligt 4

magasin, som museet är tvunget att utnyttja. Ett kassationsärende bör då 1988/89:KrU5
behandlas enligt noggranna regler och med utförlig dokumentation enligt
ett fastställt schema.

Jämtlands läns museum delar inte uppfattningen att museiföremål skall
kunna säljas. Man skulle då i ekonomiskt trängda lägen frestas att realisera
delar av samlingarna.

I promemorian tas även upp frågan om alternativ till utgallring.

Statens konstmuseer framhåller att depositionsförfarandet vid konstmuseerna
och vid flertalet andra museer inte kan betraktas som ett alternativ
till gallring. Omfattande administrativa rutiner och kontrollåtgärder kringgärdar
de utlånade föremålen. Ett deponerat konstverk ingår i museernas
samlingar och utnyttjas i utställnings- och forskningsverksamhet i lika hög
grad som övriga samlingar.

LSH vill påpeka att det bästa alternativet till gallring är ett strängt och
medvetet urval vid insamlingen, då man också skall överväga om föremålet
kan ersättas av ett fotografi eller annan dokumentation som är mindre
utrymmeskrävande. Eftersom frågan om gallring i första hand har blivit
aktuell på grund av brist på goda och tillräckligt stora magasin är det LSH :s
mening att detta inte skall få vara avgörande när det gäller en för museerna
så centra] fråga som föremålsbeståndet.

Riksdagsbehandling av gallringsfrågan

I proposition 1982/83:100 bil. 10 (s. 86) bereddes riksdagen tillfälle att ta del
av vad föredragande statsrådet anfört om principer för begränsning av de
statliga museernas samlingar. Statsrådet anför att det är viktigt att en bättre
balans uppnås mellan bevarandeambitionerna å ena sidan och konserverings-
och lokalresurser å andra sidan. Den obalans som nu råder på många
håll kan delvis bearbetas på det sätt som framhålls i promemorian, nämligen
genom ett strängare urval vid insamlandet och genom gallring av föremål
i redan befintliga samlingar.

Enligt kulturministerns mening utgjorde förslagen och synpunkterna i
promemorian en god grund för de ställningstaganden som varje museum
har att fatta i dessa frågor. Han avsåg att senare föreslå regeringen att meddela
bestämmelser i ämnet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU 1982/83:24 (s. 68) anslöt
sig utskottet till uppfattningen att det är viktigt att en bättre balans uppnås
mellan bevarandeambitionerna å ena sidan och konserverings- och lokalresurser
å andra sidan. Med anledning av en motion utgick utskottet från att
förordningsförslaget jämkades så till vida att överlåtelse borde få ske — inte
bara till annan statlig, kommunal eller enskild statsunderstödd museiinstitution
i Sverige — utan även till hembygdsförening och liknande institution.
Utskottets hemställan mynnade ut i att vad som anförts i propositionen
inte skulle föranleda något riksdagens uttalande utöver vad som innefattades
i den hemställan som avsåg motionen.

Någon förordning med anledning av förslaget därom i promemorian Ds
U 1982:1 har inte utfärdats. Promemorian har emellertid överlämnats för

kännedom till statliga och regionala museer. 5

Synpunkter i rapport från statens kulturråd, m.m. !988/89:KrU5

Förslagen i proposition 1986/87:97 om de centrala museernas uppgifter
och ansvar byggde på ett utredningsarbete som gjorts av statens kulturråd.
Resultatet av arbetet presenteras i tre rapporter, bland dem Museiförslag
(Rapport från kulturrådet 1986:3). Eftersom frågan om urvalsbegränsning
och gallring redan var under utredning i utbildningsdepartementet, behandlades
inte gallringsfrågan närmare i nämnda rapport. Det finns dock
anledning att från ett av avsnitten (Samlingsområden) redovisa följande
uttalanden (s. 61 resp. s. 67).

Under de senaste decennierna har medvetenheten ökat om att museerna
behöver kunna styra och planera insamlingen. Det gäller både det enskilda
museet och för museer tillsammans. Det har bl.a. lett till ökat samarbete i
insamlingsfrågorna.

Kulturrådet anser att museerna måste ha en genomtänkt insamlingspolicy
utformad utifrån ett långsiktsperspektiv. Museerna bör på frivillig väg samordna
sin insamling inbördes inom samlingsområdena. Inom den samtida
kulturhistorien sker redan en sådan samordning genom SAM DOK. Inom
övriga områden anser rådet att basmuseerna bör ha i uppgift att verka för
att samordning kommer till stånd.

I avsnittet Museerna som informations- och kunskapskälla anger kulturrådet
att fördelen med ett bra informationssystem bör vara att, då det gäller
museernas insamling, systemet ger möjlighet till överblick över samlingarna,
vilket är en förutsättning för förbättrad samordning av insamlingsverksamheten
och möjliggör både en minskning av den framtida accessionen
och en medveten gallring.

I proposition 1986/87:97 anförde kulturministern — utan erinran från
riksdagen (KrU 1986/87:21) — bl.a. följande under avsnittet Samlingsområden.

Jag delar kulturrådets uppfattning att det är väsentligt att centralmuseerna
har klara och långsiktigt formulerade program i fråga om insamling av
föremål och övrig dokumentation. Regeringen fastställer i instruktioner
resp. stadgar samlingsområdenas omfattning i relativt allmänna ordalag.
Därutöver är det en uppgift för museerna själva att ta fram program för
verksamhetsinriktning, insamling och dokumentation.

Det bör ankomma på ansvarsmuseerna att vid behov medverka till att klara

ut gränsdragningen mellan olika centralmuseer samt samordningen och
ansvarsfördelningen inom resp. anvarsområde.

Museietiska regler

Vid den internationella museisammanslutningens, International Council
of Museum, ICOM, världsmöte i Buenos Aires 1986 antogs enhälligt en
"Code of Professional Ethics”. Dess antagande hade förberetts av en inter -

nationel] grupp museimän där också Norden hade haft en representant. 1988/89:KrU5

Förra året beslöt Svenska museiföreningens styrelse att låta publicera
”Code of Professional Ethics” på svenska för att i tillämpliga delar kunna
användas som yrkesetiska riktlinjer också för svenska museianställda. Styrelsen
ville därvid särskilt betona att det endast är frågan om allmänna
yrkesetiska riktlinjer. En museistyrelse avgör naturligtvis själv om den önskar
anta kodexen. Publicerandet av denna på svenska kommer att ske inom
kort. I det följande redovisas innehållet i kodexen i de avseenden som bedömts
vara av särskilt intresse för bedömningen av den fråga som tas upp i
motionen.

Då det gäller riktlinjer för samlandet gäller bl.a. att varje museiledning bör
anta och publicera riktlinjer för insamlingsverksamheten, att de föremål
som förvärvas skall överensstämma med museets syften och verksamhet, att
museerna inte får utom då mycket speciella omständigheter föreligger, förvärva
sådant som museet inte bedöms kunna katalogisera, vårda, magasinera
eller ställa ut på tillbörligt sätt, aMförvärv som ligger utanför de riktlinjer
som gäller för museet skall göras endast i mycket speciella fall och då
efter moget övervägande i styrelsen och med beaktande av ifrågavarande
föremåls intresse från nationell synpunkt för kulturarvet och med hänsyn
till de specialintressen som andra museer här kan ha.

1 fråga om förvärv med förbehåll och andra speciella omständigheter gäller att
gåvor, arv och lån endast kan accepteras om de stämmer överens med museets
beslutade insamlings- och utställningspolitik och att ett museum kan
tvingas avslå erbjudanden förknippade med speciella förbehåll om dessa
kan anses strida mot museets och dess publiks intressen på lång sikt.

Beträffande den allmänna uppfattningen om samlingarnas permanenta status
gäller bl.a. att en av nyckelrollerna för nästan varje typ av museum
definitionsmässigt är att förvärva föremål och bevara dem för eftervärlden,
att det därför måste finnas den största sannolikhet för att ett museum inte
avyttrar förvärvade föremål, att alla slag av avyttring, vare sig i form av
gåva, byte, försäljning eller kassation, endast får ske efter det att en bedömning
gjorts på hög fackmannamässig nivå och bör godkännas av styrelsen
endast efter det att frågan blivit grundligt belyst av experter och jurister.

1 ett avsnitt redovisas vad som ur bl.a. juridisk synpunkt gällerför överlåtelse
av föremål.

Beträffande överlåtelsepolitik och överlåtelserätt gäller bl.a. att när ett museum
har juridisk rätt att överlåta ett föremål, beslutet om försäljning eller
överlåtelse av material från samlingarna bör fattas endast efter noggrant
övervägande och föremålet bör först erbjudas andra museer som bytesobjekt,
gåva eller köp, innan man överväger att sälja föremålet på auktion
eller avhända sig det på annat sätt.

Utskottet

I motionen framhålls inledningsvis att framgångsrika museer ofta har lyckats
skapa en klart utmejslad profil i sina samlingar och att en uppbyggnad
av samlingarna måste bygga på en långsiktig politik.

7

Våra museer erhåller konstverk och andra föremål genom donationer. 1988/89:KrU5
När donationerna mottages har de förmodligen ansetts vara till gagn för
samlingarna, men efter något eller några decennier händer det inte så sällan
att de donerade föremålen inte passar in i museets långsiktiga utveckling,
anförs det i motionen. Det naturliga vore att möjligheter, som nu inte föreligger,
finns att sälja eller byta även donerade konstverk eller föremål, anför
motionären vidare.

De svenska museernas framtida uppbyggnadsarbete skulle främjas, om
reglerna vad gäller donerade föremål skulle kunna ändras så att en större
rörlighet i samlingarna enklare skulle kunna uppnås. Samtidigt skulle —
anförs också i motionen — möjligheterna att satsa på unga, ännu okända
och oprövade kulturskapare underlättas dels genom att museerna genom
försäljningar skulle erhålla medel för nya inköp, dels därför att ofta betydande
kostnader för en säker och utrymmeskrävande förvaring av föremål,
beståndsredovisning etc. skulle minska.

Motionen mynnar ut i ett yrkande om att riksdagen skall begära förslag
om en översyn av de regler som gäller för museidonationer i syfte att främja
och underlätta ett framsynt uppbyggnadsarbete av samlingar inom bl.a.
konst, kulturhistoria och teknik.

Utskottet kan till en början konstatera att en mycket stor del av de föremål
som i dag tillförs museerna utgörs av egendom som erhållits genom
testamente eller gåva. Den i motionen upptagna frågan är därför av betydelse
för museernas verksamhet.

I vissa fall är en överlåtelse av föremål till ett museum förknippat med
särskilda föreskrifter. I sådana fall krävs för att föremålet skall kunna avyttras
att beslut om permutation meddelas enligt permutationslagen
(1972:205). Det kan enligt utskottets mening inte komma i fråga att förorda
en ändring av reglerna i lagen, som skulle avse museiområdet, och detta
torde inte heller vara motionärens avsikt.

Den fråga som motionären väckt vill utskottet karaktärisera som frågan
om vilka etiska principer ett museum bör tillämpa då det gäller avyttring av
föremål som tillförts detta genom donationer från enskilda.

Den i tidigare avsnitt lämnade utförliga redovisningen visar att frågan
direkt och indirekt ägnats stor uppmärksamhet under det senaste årtiondet.

Utskottet redovisar i det följande sin bedömning av vad som anses gälla och
bör gälla mot bakgrund av bl.a. de synpunkter som redovisats i en av en
särskild utredningsman upprättad promemoria och vid remissbehandlingen
därav. Vid sin bedömning har utskottet också beaktat bl.a. innehållet i de
museietiska regler som antagits av den internationella museisammanslutningen
1COM. Utskottets synpunkter står väl i överensstämmelse med vad
kulturministern anförde i den förra året behandlade propositionen om de
centrala museernas uppgifter och ansvar, såvitt den aktuella frågan togs
upp i propositionen.

Det är nödvändigt för ett museum att ha klara och väl genomtänkta
riktlinjer för sin insamlingspolitik. Dessa måste fastställas med utgångspunkt
i museets syfte och verksamhetsinriktning. Museet bör genom inköp,
gåva eller annat förvärv i princip inte tillföra samlingarna andra föremål än

sådana som bedöms kunna vårdas och ställas ut på ett sätt och i en utsträck- 8

ning som står i överensstämmelse med god museietik. Som framhållits i den 1988/89: KrU5
tidigare nämnda promemorian är ett restriktivt, noga genomtänkt urval vid
insamlingen vida viktigare för att begränsa mängden av föremål än gallring
i den befintliga samlingen. Som där också anförs bör ett passivt mottagande
av depositioner och gåvor undvikas. För egen del vill utskottet understryka
att det inte sällan kan finnas fall, då en donation är aktuell, där museet
måste klargöra att donationen kan tas emot endast under förutsättning att
den sker helt utan villkor och att det därtill kan bli aktuellt att avyttra
donerade föremål för att museets verksamhet skall gagnas. Utskottets allmänna
utgångspunkt är emellertid att om en donation tas emot skall föremålen
i princip behållas. Utskottet anser att det endast med en insamlingspolitik
med detta innnehåll är möjligt att upprätthålla förtroendet hos allmänheten
för museet och dess verksamhet. Om det blir känt bland allmänheten
att donerade föremål avyttras kan också möjligheterna att framdeles
förkovra samlingarna genom donationer allvarligt försämras. I detta sammanhang
vill utskottet starkt understryka att det — med hänsyn till vikten
av att allmänheten behåller förtroendet för museet — ofta kan vara lämpligare
att ett museum deponerar föremål hos exempelvis andra museer än
säljer dem. Föremål som ett museum tillförts på annat sätt än genom en
donation bör få avyttras i enlighet med de regler som antagits av ICOM.

Utskottet anser att motionen får anses besvarad med det anförda. Utskottet
vill tillägga att det måste ankomma på de enskilda museerna att mera i
detalj ta ställning till den fråga, som här behandlas. Den redovisning utskottet
lämnat i de inledande avsnitten kan härvidlag ge viss ledning för bedömningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1987/88:Kr260.

Stockholm den 24 november 1988
På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m). Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s),
Jan-Erik Wikström (fp), Jan Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark
(m). Erkki Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Lars Ahlström (m). Margareta
Fogelberg (fp), Stina Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (vpk). Kaj
Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla Samuelsson (s) och Eivor Husing
(s).

9

■ •

■i-ii

'

-i

: ■

loirn 1988