Avvittringen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker (Betänkande 1989/90:BoU12 Bostadsutskottet)

Bostadsutskottets betänkande
1989/90: BoUl 2

Awittringen i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker 1989/90

BoU12

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet två motionsyrkanden (m, fp, c) och
(vpk) om en översyn av awittringens slutförande i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionerna från i betänkandet
angivna remissinstanser.

Utskottet gör med anledning av motionerna ett tillkännagivande om
information om awittringsförfarandet och om en översyn av ströängarna.

Motionerna

1988/89:Bo408 av Hans Dau m.fl. (m, fp, c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av awittringens slutförande inom
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

1988/89:Bo514 av Paul Lestander och Maggi Mikaelsson (båda vpk)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av awittringens slutförande
inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker.

1 de båda motionerna anförs att berörda sakägare inom angivna län
ofta ifrågasatt nuvarande områdesgränser och om de överensstämmer
med de lagar och förordningar som låg till grund för awittringen. I
trepartimotionen sägs vidare att grundläggande handlingar enligt ifrågasatt
uppgift saknas, vilket medfört att sakägare inte fått acceptabla
svar på sina frågor hos berörda myndigheter, att tvister om jakträtt och
markanvändning är vanliga och att en allmän känsla av rättsosäkerhet
råder.

1 Riksdagen 1989/90. 19 sami. Nr 12

Remissyttranden m.m.

1989/90:BoU12

Över motionerna har bostadsutskottet inhämtat yttrande från justitiekanslern,
hovrätten för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen,
domänverket, kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västerbottens län,
länsstyrelsen i Norrbottens län, statens lantmäteriverk och statens
vattenfallsverk.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Landsförbundet Svenska Samer
(LSS) och Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening har beretts
tillfälle att avge yttrande.

Yttranden har inkommit från samtliga remissinstanser. Skogsstyrelsen
har bifogat yttranden från skogsvårdsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län har bifogat yttranden
från skogsvårdsstyrelsen i länet och från fastighetsbildningsmyndigheten
i Arvidsjaurs lantmäteridistrikt.

Därutöver har yttranden inkommit från SKOGSÄGARNA Norrbotten,
SKOGSÄGARNA Västerbotten—Örnsköldsvik, Lantbrukarnas
Riksförbund, som bifogat yttrande från Lantbrukarnas Länsförbund i
Norrbotten, Lantbrukarnas Länsförbund i Västerbotten, Föreningen
för Jämtlands läns Fjällbygd och Ambjörn Grahn, Vilhelmina.

Utdrag ur remissyttrandena har som bilaga fogats till detta betänkande.

I ärendet har också inkommit skrivelser m.m. från Landsförbundet
Svenska Samer (LSS) genom Tomas Cramér och Riksförbundet Sveriges
Glesbygdsförening. Tomas Cramér har vidare inför utskottet framfört
synpunkter i ärendet.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Kronan eftersträvade i äldre tider att ödemarkerna i norra Sverige
skulle befolkas och uppodlas. Ett kungl, plakat år 1673 angående
lappmarkernas bebyggande hade till syfte att uppmuntra bosättning i
lappmarkerna. Genom tillkomsten av 1749 års lappmarksreglemente
tog kolonisationen fart på allvar. Den som ville kunde se ut en tjänlig
plats för bosättning och begära tillstånd att bosätta sig där. Syneförrättning
verkställdes för att tillse att platsen var lämplig. Några bestämda
gränser för nybygget drogs inte upp. I syneprotokollet antecknades att
det fanns tillräcklig mark för odling och upptogs också de ängar som
nybyggaren anvisades och som ansågs skulle tilläggas nybygget. I avvaktan
på att marken skulle odlas upp fick nybyggaren också rätt till
höavkastningen från på kronomark utspridda utängar. Dessa var ofta
belägna långt från nybygget. Rätten till utängarna gällde tills vidare
och syftade till att tillgodose ett, som det förväntades, kortvarigt behov
av höavkastningen. Nybyggarna fick också viss rätt till jakt och fiske.
Reglementet saknade bestämmelser om rätt att begagna skogen men
det har ändå ansetts som självklart att nybyggarna fick ta skog till

husbehov på kronomark. Efter ett antal friår skulle det ske en gränsbestämning
och en skattläggning. Så småningom blev också vissa nybyggen
skattlagda.

Den slutliga regleringen av hemmanen och nybyggena i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker skedde först genom en särskild
awittringslagstiftning under slutet av 1800-talet och början av
1900-talet. Då reglerades kronans och de enskildas rätt i förhållande
till varandra. För att skydda samernas existens fastställdes en gräns,
ovanför vilken marken ansågs otjänlig för odling och nybyggesanläggningar
i princip inte vidare skulle tillåtas (odlingsgränsen). Nybyggen
kom dock att tillåtas om de inte hindrade renskötseln.

Awittringslagstiftningen syftade inte bara till att genom gränsbestämning
avskilja inägoområden från kronans mark. Vid behov skulle
nybyggena även tilldelas mark av kronan. Ett annat syfte var att ge
enskilda visshet om rätten till sina ägor. Inom ramen för avvittringen
skedde en uppdelning av den avvittrade marken mellan de enskilda
delägarna, och vissa samfälligheter kunde upptas för bydelägarnas
gemensamma behov. Samtidigt skedde en skattläggning. Skattetalet
bestämdes med hänsyn till den uppskattade årliga höavkastningen från
den odlings- och ängsmark, som hävdades för hemmanet eller nybygget.

För awittringsförrättningar i nu aktuella områden har stadgan den
30 maj 1873 (nr 26) om awittring i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker legat till grund. Åtskilliga tilläggsbestämmelser tillkom
senare genom Kungl. Maj:ts brev och kungörelser. De viktigaste
är kungörelserna den 20 april 1906 (nr 36) om vissa ändringar i
gällande bestämmelser rörande avvittringen inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker och den 5 juni 1909 (nr 54) innefattande
ytterligare föreskrifter angående avvittringen inom nämnda lappmarker.

Enligt avvittringsstadgan skulle genom allmän awittring från kronans
marker nödiga områden tilldelas hemman och nybyggen. Kronan
och andra skogsägare skulle tillförsäkras rätt till flottning i vattendrag,
och kronan skulle också förbehållas rätt till vissa strömfall. Mark
skulle avsättas till kronoparker. Frågan om utängarna skulle bibehållas
under hemmanet eller nybygget skulle också prövas. Avvittringsstadgan
föreskrev att ägorna skulle läggas samman till ett visst antal skiften.
För fler än fyra skiften fordrades länsstyrelsens tillstånd. Ägobyten
kunde ske för att få en lämplig skiftesläggning. Mark som inte var
uppodlad och som inte behövdes för hemmanets eller nybyggets bestånd
var innehavaren skyldig att avstå ifrån utan vederlag. Denna
bestämmelse träffade närmast de avlägset belägna utängarna, de s.k.
ströängarna. Det visade sig emellertid ganska snart att jordbruket inte
hade utvecklats i den takt som hade förutsatts och att ströängarna
alltjämt behövdes för hemmanens eller nybyggenas bärgning. Detta
medförde svårigheter vid tillämpningen av stadgan och dess bestämmelser
om skiftesläggningen. Efter framställningar förklarades därför i
brev från Kungl. Maj:t att i de fell inom kronopark belägna spridda
ängslägenheter inte kunde bytas mot annan mark sådana lägenheter

1989/90: BoU12

1* Riksdagen 1989/90. 19 sami. Nr 12

tills vidare skulle fa behållas under hemmanet eller nybygget och
under tiden beräknas som endast ett skifte. Vidare medgavs att det
virke som behövdes till hägnader, hässjor och hölador vid dessa
ströängar tills vidare fick kostnadsfritt efter revirförvaltarens anvisningar
tas från kronoparken.

Awittringsstadgan saknade bestämmelser om rätt till jakt och fiske.
Jakt och fiske hade tidigare i princip bedrivits fritt. Efter awittringen
har — i den mån annat inte bestämdes vid awittringen — dessa
rättigheter ansetts inskränkta till det område som hade tilldelats byn
eller hemmanet (NJA 1942 s. 336 och 339).

Enligt awittringsstadgan skulle varje enhet tilldelas skog inte bara
till husbehov utan även till avsalu. Stadgan saknade bestämmelser om
avsättande av beviljade skogsanslag till gemensam allmänning. Detta
kunde dock ske genom frivilliga överenskommelser. Genom 1906 års
kungörelse blev avsättandet av allmänningar obligatoriskt i de områden
i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker (med undantag
av Karesuando socken), beträffande vilka länsstyrelsen inte hade meddelat
avvittringsutslag. Hemmanen och nybyggena skulle tilläggas endast
vad som kunde anses erforderligt för husbehov, och återstoden
skulle avsättas till allmänning för delägarnas gemensamma nytta. I
1909 års kungörelse reglerades hur skogstilldelningen skulle verkställas,
om skifte i sammanhang med awittringarna (åbodeining), hur
samernas intressen bättre skulle tillvaratas samt inhysningslägenheternas
ställning, dvs. de ovan odlingsgränsen utan tillstånd anlagda nybyggena.
I kungörelsen gavs närmare föreskrifter om skogsanslagets fördelning
i samfälld husbehovsskog och allmänning.

Awittringsförrättningarna verkställdes sockenvis av särskilda awittringslantmätare
med biträde av gode män under ledning av en särskilt
förordnad styresman. Denne granskade de förslag som lantmätarna
upprättade och sände dem till Kungl. Maj:ts befallningshavare i länet,
som prövade förrättningarna och meddelade utslag. Uppkomna äganderätts-
och gränstvister prövades av domstol. Både länsstyrelsens fastställelse
och domstolens avgörande kunde överklagas.

Den allmänna awittringen genomfördes i trakter där awittring inte
tidigare ägt rum. Genom särskild awittring eller efteravvitlring utbröts
nybyggen som kommit till efter den allmänna awittringens fullbordan
på den odisponerade kronomarken. Awittringen kompletterades med
en fristående förrättning, tilläggsavvittring, för indragning av ströängar
mot vederlag. Så skedde i först Dorotea och Sorsele socknar genom
1916 års kungörelse angående tilläggsawittring i vissa delar av Västerbottens
läns lappmark (nr 603). Genom ändringar i kungörelsen kom
bestämmelserna om tilläggsawittring också att gälla för de övriga
skifteslagen ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Enligt dessa bestämmelser
skulle ströängar som var belägna på kronomark, allmänningsskogar
och samfällda husbehovsskogar indras till kronan. Genom
lagen (1921:378) om ströängars indragande till kronan reglerades
ströängar på kronomark i övriga delar av Västerbottens läns lappmarker
samt för områdena nedom odlingsgränsen i Norrbottens läns

1989/90: BoU 12

lappmark, jämte Jukkasjärvi socken. Ingen av författningarna medgav
indragning av ströäng belägen inom enskild fastighets område, och
1921 års lag avsåg inte heller ströängar inom allmänningsskogar.

Den allmänna avvittringen genomfördes först i Västerbottens län
nedom odlingsgränsen och i Norrbottens län utom Karesuando och
fastställdes för de olika socknarna under 1880- och 1890-talen. Avvittringsförrättningar
för trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län
igångsattes först senare, i Sorsele socken år 1894, i Stensele och Tärna
socknar år 1896, och i Dorotea samt Vilhelmina socknar år 1901.
Awittringsberedningen i dessa trakter pågick därefter med vissa avbrott
fram till år 1916 i Sorsele och Dorotea socknar då utslag
fastställdes. För övriga delar fastställdes utslagen åren 1917 och 1918. I
utslagen gjordes i enlighet med beslut vid 1916 års riksdag (Riksdagens
skr år 1916 nr 230) förbehåll att hemmansägare eller nybyggare skulle
vara skyldig att, i den mån så genom tilläggsawittring bestämdes, till
kronan mot ersättning avstå slåtterängar (ströängar) utanför hemmanens
eller nybyggenas egentliga ägoområde.

Samtliga de utslag som fastställdes åren 1916, 1917 och 1918 överklagades.
Regeringsrätten biföll besvären i de fall de avsåg viss rätt till
vattenområden, som hade undantagits för kronans räkning trots att
klagandena ägde strandfastigheten. Awittringsärendet för övre Vilhelmina
avvittringslag återförvisades till länsstyrelsen för ytterligare utredning
i frågan om vissa vattenområden. Besvären i övrigt lämnades utan
bifall.

Rätten till vattenområden kom att bli olika för de enskilda beroende
på om de hade överklagat utslaget eller inte och vilken ändring som
hade yrkats. På initiativ av lantmäteristyrelsen tillkom därför lagen
(1926:322) om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län.
Lagen syftade till att i fråga om strand- och vattenrätt likställa samtliga
hemman på de områden av Västerbottens läns lappmark för vilka
awittringsutslag meddelats efter utgången av år 1915. I lagen förordnades
bl.a. att, utan hinder av vad avvittringsutslaget innehöll, till varje
vid avvittringen utbrutet område, som låg vid vatten, skulle höra den
del av vattenområdet och däri befintliga holmar, som var närmast det
utbrutna områdets strand.

Genom förrättningar enligt bl.a. 1916 års kungörelse om tilläggsavvittring
och enligt 1921 års lag om ströängars indragande till kronan
kom vissa ströängar att överföras i kronans ägo medan andra fick
behållas av innehavaren med äganderätt. Ströängar som varit föremål
för sådana förrättningar brukar kallas reglerade ströängar. De ingår
som en del i den fastighet vartill de hör. Det finns dock alltjämt
ströängar som aldrig har berörts av någon förrättning, s.k. oreglerade
ströängar. Med innehav av en oreglerad ströäng har enligt rättspraxis
inte ansetts följa lika oinskränkta rättigheter som med innehav av en
reglerad ströäng. Genom rättsfallet NJA 1986 s. 165 har slagits fast att
oreglerade ströängar innehas med en rätt som närmast är jämförlig
med äganderätt. Oreglerade ströängar förekommer framför allt i Norrbottens
län, men i någon mån också i Västerbottens län. Tilläggsawittringen
och ströängsindragningen avslutades år 1933.

1989/90:BoU12

Sammanfattning av remissyttrandena

1989/90:BoU12

De flesta remissinstanser har ansett att en översyn av avvittringsförfarandet
inte är erforderlig.

Enligt justitiekanslern kan inget sägas ha framkommit som visar att
angivna områdesgränser skulle ha satts ut oriktigt eller att själva
gränsdragningen skulle vara ifrågasatt. Hovrätten för Övre Norrland
har uppgett att det vid de processer som under de senaste decennierna
drivits inte framkommit något som skulle ifrågasätta avvittringens
giltighet eller redovisningen hos länsstyrelsen. Lantbruksstyrelsen har
inte erfarit att gränserna för de privata markerna skulle vara så oklara
eller felaktiga att detta i sig skulle motivera att generella åtgärder
vidtas. Inte heller skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har enligt ett
yttrande till skogsstyrelsen varit med om att förrättningar måst ställas
in på grund av tveksamhet om rågångar eller ägoinnehav. Domänverket
och lantmäteriverket har anfört att awittringsförrättningarna i
regel är ordentligt dokumenterade och att verken inte känner till att
grundläggande handlingar helt skulle saknas. Länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län har anfört att kartor och handlingar i
arkiven redovisar awittringarnas resultat och att det inte är känt att
det skulle finnas awittringshandlingar med annat innehåll.

Skogsstyrelsen har förordat någon form av översyn och information
om awittringsförfarandet. Även andra remissinstanser, däribland
Svenska Samers Riksförbund (SSR), har framhållit behovet av information
om bl.a. awittringsförfarandet.

Landsförbundet Svenska Samer (LSS), Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening
och övriga s.k. intresseföreningar har samtliga ansett att
en översyn är nödvändig för att bringa klarhet i bl.a. områdesgränsernas
sträckning.

Glesbygdsföreningen efterlyser i sitt remissyttrande kartor och andra
handlingar som visar en uppdelning av byamark och kronans mark
ovan odlingsgränsen i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.
Föreningen anser att den redovisning som har skett i bl.a. Sorsele,
genom awittringsutslag år 1916 och därefter, avser sämjodelning, åbodelning
eller laga skifte men inte avser den uppdelning som enligt
föreningen hade skett tidigare av stamhemmanens hela ägovälde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett att en viss översyn av
avvittringens slutresultat i Norrbottens lappmarker kan vara befogad
och att en sådan skulle kunna ske inom ramen för fastighetsbildningslagens
regler. Ett väsentligt inslag bör enligt länsstyrelsen vara att
slutgiltigt reglera ströängarna. Även domänverket har tagit upp frågan
om ströängarnas avveckling och anfört att det finns fog för uppfattningen
att rättsläget delvis är oklart och att åtgärder av awittringskaraktär
skulle kunna övervägas.

Utskottet

Awittringar i Västerbottens och Norrbottens län har i olika sammanhang
under åren varit föremål för utredningar vid domstolar och
myndigheter efter framställningar från enskilda. De frågor som aktualiseras
har rört bl.a. gränstvister, avgränsningen mellan statens och
enskildas rättigheter utefter bl.a. vattendragen och rätten till jakt och
fiske. Enligt hovrätten för Övre Norrland, som prövat ett antal sådana
tvister, har därvid inget framkommit som skulle ifrågasätta awittringens
giltighet. Inte heller har det enligt hovrätten saknats gällande
awittringshandlingar hos länsstyrelsen. Vissa andra myndigheter som
yttrat sig har givit uttryck för samma uppfattning som hovrätten.

Vad som framkommit i yttranden bl.a. från de rättsvårdande remissinstanserna
och vid utskottets beredning av ärendet ger inte belägg för
att awittringsförrättningarna inte skulle ha verkställts i enlighet med
de bestämmelser som gällde. Inte heller finns stöd för uppfattningen
att awittringshandlingar saknas utom i något enstaka fell.

Rättssäkerheten synes ha varit väl tillgodosedd med de möjligheter
som fanns för den enskilde att bevaka sin rätt och att få en överprövning
till stånd av de fastställda utslagen och den slutliga utstakningen. I
stort sett samtliga awittringsutslag ovan odlingsgränsen har varit föremål
för sådana överprövningar.

Awittringsutslagen är rättskraftigt avgjorda och awittringen är avslutad.
Innehållet i utslagen kan inte ändras genom en översyn utan
först genom beslut som har rättsverkan eller genom ny lagstiftning.
Fastighetsägare kan alltjämt få sin rätt prövad genom talan vid domstol
om bättre rätt än kronan till visst markområde eller genom lantmäteriförrättning.
Ändringar av gränsdragningar kan ske genom fastighetsbestämning.
Om fastighetsindelningen visar brister från lämplighetssynpunkt
finns möjlighet att genom fastighetsreglering ändra indelningen.

Flera remissinstanser har framhållit vikten av att information sprids
om bl.a. awittringsförfarandet. Genom remissyttrandena till bostadsutskottet
bekräftas att frågorna är många om awittringarna och väsentliga
för flera berörda fastighetsägare. Möjligheterna till missförstånd är
stora på grund av att frågorna kring awittringarna är komplicerade.
Inte minst genom att awittringsförfarandet ifrågasatts bl.a. i de nu
behandlade motionerna kan det enligt utskottets mening finnas anledning
att genom en bred information klargöra den för awittringarna i
Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker grundläggande lagstiftningen
och dess syften samt awittringarnas resultat och rättsverkan.
Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder så att den nu förordade
informationen kommer till stånd. Riksdagen bör inte närmare binda
formerna för dessa insatser. Emellertid får det anses motiverat och
naturligt att de statliga regionala organen — främst länsstyrelserna i de
båda länen och lantmäteriverket — kommer att delta i arbetet. Vad nu
anförts om information om awittringen bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Resultatet av informationsinsatserna bör i
lämplig form redovisas för riksdagen.

1989/90: BoU 12

1** Riksdagen 1989190. 19 sami. Nr 12

Ett i sammanhanget särskilt problem, som inte direkt berörs i
motioner men väl i flera remissyttranden, är frågan om en avveckling
av ströängarna. Denna fråga har varit föremål för flera utredningar
och behandlas bl.a. i SOU 1957:30 Ströängar. Lantbruksstyrelsen har
därefter på uppdrag av regeringen utrett frågan. I en skrivelse till
regeringen den 19 december 1985 har styrelsen lämnat förslag till
riktlinjer för det fortsatta arbetet för en avveckling av ströängarna.
Frågan om ströängars avveckling togs upp i en interpellation så sent
som i februari 1988. Jordbruksministern anförde i sitt svar bl.a. att
frågan är juridiskt och administrativt komplicerad men att utgångspunkten
är att saken, som rymmer olägenheter för såväl enskilda som
det allmänna, måste bringas till en slutlig lösning. Frågan skulle enligt
jordbruksministern övervägas vidare inom regeringskansliet. Från jordbruksdepartementet
har sedermera upplysts att en översyn borde göras
med syfte att se över bl.a. de juridiska förutsättningarna och hur en
avveckling av ströängarna lämpligast bör ske.

Bostadsutskottet delar uppfattningen att ströängsproblematiken bör
lösas. Det är enligt utskottets mening angeläget att så sker med hänsyn
till bl.a. de oklarheter som Anns om ströängarnas läge och avgränsning.
Det är även angeläget att frågan löses bl.a. mot bakgrund av de
nackdelar som ströängarna medför inte bara för rennäringen utan
också för ett rationellt skogsbruk. Inte minst viktigt är det att klarhet
skapas om vilka rättigheter som finns för dem som bor i området. En
översyn av ströängarnas slutgiltiga reglering bör således enligt utskottets
mening komma till stånd. Det bör dock överlåtas åt regeringen att
bedöma i vilken form översynen skall göras. Även vad nu anförts om
översyn av ströängarna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Bo408
och 1988/89:Bo514 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om

1. information om awittringen

2. översyn av ströängarna.

Stockholm den 5 april 1990
På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

1989/90:BoU 12

Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus Persson
(s), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil
Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s), Gunnar Nilsson
(s), Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c), Jan
Strömdahl (vpk), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s) och Eva Goés
(mp).

1989/90:BoU12

Utdrag ur remissyttrandena

Remissinstanserna

Justitiekanslern:

— — — Eftersom avvittringsbesluten vunnit laga kraft kan de gränsbestämningsåtgärder
som vidtogs inte med rättsverkan ändras genom
någon översyn av avvittringen. Ändringar av gränsdragningar och
områdesbestämningar kan endast åstadkommas genom förrättning om
fastighetsbestämning eller genom tvist om bättre rätt till fastighet (jfr
NJA 1944 s. 279).

Enligt vad jag helt formlöst inhämtat från överlantmätarna i Västerbotten
och Norrbotten förhåller det sig inte alls så att de grundläggande
handlingarna till avvittringen saknas. Handlingar i anslutning till
awittringarna återfinns i överlantmätarmyndigheternas förrättningsarkiv.

När awittringarna i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
företogs var det inte de första avvittringsåtgärderna som företogs i
landet. Lantmäteriet hade vid denna tidpunkt erfarenhet av awittringsförrättningar.
Vilken grunden skulle vara för att beslut och åtgärder
inte var i överensstämmelse med lagen har inte angetts av motionärerna.

I justitiekanslerns verksamhet kan inte något sägas ha framkommit
som visar att angivna områdesgränser skulle ha satts ut oriktigt eller att
själva gränsdragningen skulle vara ifrågasatt.

Enligt min bedömning kan en översyn av avvittringen — vilket för
övrigt skulle vara ett gigantiskt arbete — inte få någon betydelse med
rättsverkan. Även om en översyn kommer till stånd kan slutligt
avgörande i dessa frågor, om oenighet fortfarande föreligger eller
klarhet inte nås, inte ske på annat sätt än genom beslut som har
rättsverkan.

Att tvister om jakträtt och markanvändning inom lappmarkerna
förekommer, och kanske främst ovan odlingsgränsen, är känt. Det
torde i många fell knappast förhålla sig så att dessa tvister har sin
grund i de beslut som fettats som en följd av awittringsstadgan och
därtill anknytande författningar.

I några fall synes tvisterna snarare ha sin grund i de motstridiga
intressen som finns mellan samer och andra befolkningsgruppers önskemål
att fa utnyttja marker både i förvärvssyfte och för fritidsändamål.
Nya motsättningar synes ha uppstått eller förstärkts som en följd
av den nya jaktlagens (1987:259) regler om helt licensierad älgjakt. För
renskötselområdena — dvs i stor utsträckning lappmarkerna — har
detta lett till vissa meningsmotsättningar om utnyttjandet även av de
privata markerna (jfr prop. 1986/87:58 s. 45-48). Den samerna tillkommande
renskötseln — dvs. rätten att begagna mark och vatten för
renbete, jakt, fiske och visst skogsfång — innebär emellertid en rätt att
på vissa tider begagna även privat mark i lappmarkerna. Genom

1989/90:BoU12

Bilaga

högsta domstolens dom i skattefjällsmålet har klargörande uttalanden
om innebörden av renskötselrätten gjorts. Även samerättsutredningens
betänkande Samerätt och sameting (SOU 1989:41) klargör den särskilda
rätt till annans fastighet som renskötselrätten utgör. —

Hovrätten för Övre Norrland:

2. Rättssäkerhetsfrågor

Det kan konstateras att avvittringarna genomfördes i enlighet med
gällande lagar och författningar. De utfördes som lantmäteriförrättningar
som handlades sockenvis. Därefter fastställdes förrättningarna
av länsstyrelsen. I ett antal fell skedde överprövning av regeringsrätten
med anledning av besvär. I frågor rörande gränsbestämning och äganderättstvister
hänsköts prövningen till domstol och i vissa fall överprövning
via hovrätt och högsta domstol. Enligt hovrättens uppfattning
handlades dessa olika slag av förrättningar helt i enlighet med gällande
processordning och med en fullt betryggande grad av rättssäkerhet.

Under de senaste decennierna har ett antal processer drivits där man
ifrågasatt kronans äganderätt till områden som enligt awittringen
utlagts till kronomark. Detta har skett i form av gränstvister, processer
om olovlig jakt eller fiske eller vid vattenkraftsutbyggnad. Vid dessa
processer har inte framkommit något som skulle ifrågasätta awittringens
giltighet. Inte heller har det därvid saknats gällande avvittringshandlingar
hos länsstyrelsen.

Vad gäller ströängarna har olika rättslägen förelegat beroende på om
det varit oreglerade ströängar (Norrbotten) eller ströängar som blivit
kvar vid tilläggsawittringen (ströängsindragningen). — Där tilläggsavvittring
skett är rätten till ströängar och rätt till vatten, jakt och fiske
klarlagd genom rättspraxis (jfr NJA 1944 s. 133). — Vad gäller oreglerade
ströängar har rättsläget varit mycket oklart och vållat ett flertal
rättstvister. Genom ett HD-avgörande 1986 (1986:30 s. 165) konstateras
att ängarna innehas med en rätt jämförlig med äganderätt. Hovrätten
för Övre Norrland har sedan i utslag 1987 (1987:UÖ 2116) konstaterat
att det är en delad äganderätt där dels ströängsinnehavaren och dels
staten (normalt) har äganderätt. Utslaget har överklagats och HD har
lämnat prövningstillstånd.

Genom dessa rättsavgöranden har ströängsinnehavarna av de oreglerade
ströängarna i Norrbotten fatt en helt förändrad rätt, i stora delar
jämförbar med den som de reglerade ströängarna har, vilket också fått
stor uppmärksamhet i massmedia. Därigenom har det uppstått missförstånd
i de delar av lappmarkerna där tilläggsawittring skett och då
framför allt i Västerbotten. En del fastighetsägare har trott att samma
förhållande råder som för de oreglerade ströängarna. Således att alla
gamla ströängar finns kvar med rättigheter knutna till dem med
bortseende från tilläggsawittringen där de flesta ströängarna drogs in.

1989/90:BoU12

Bilaga

Inte heller när det gäller ströängar finner hovrätten att det föreligger
någon oklarhet rörande tillämpningen av lagar och förordningar eller
redovisning hos länsstyrelsen.

3. Varför har det uppstått tvivel om awittringens riktighet?

Ett av de viktigaste skälen är att det skett flera generationsväxlingar
och andra ägarbyten sedan awittringen genomfördes. Därigenom har
gamla processer, oavsett utgången, kommit att ge grogrund för tvivel
och tagits upp till debatt vid byastämmor och genom inlägg i tidningarna.
Inte minst kan förhållanden av det slag som det förut redovisats
rörande ströängar ge anledning till missförstånd.

En annan viktig omständighet är i detta sammanhang att myndigheterna
inte på ett tillfredsställande sätt fått ut information om awittringarna
vid de tillfållen då dessa ifrågasatts.

4. Slutsatser

Hovrätten anser sammanfattningsvis att det inte finns anledning att
ifrågasätta awittringarnas giltighet. De har skett i enlighet med lagar
och förordningar och de har handlagts på ett fullt tillfredsställande

sätt.

Att det trots detta har kunnat uppstå frågor om rätta sträckningen av
en gräns och andra äganderättsfrågor är naturligt efter den långa tid
som gått sedan awittringarna. Dessa frågor får liksom när det gäller
andra lantmäteriförrättningar lösas genom fastighetsbestämningar eller
andra åtgärder enligt fastighetsbildningslagen eller genom äganderättstvister.

Hovrätten konstaterar vidare att det finns ett stort behov av information
hos ortsbefolkningen om hur awittringen gått till och hur den är
dokumenterad och om dess rättsverkningar. Initiativ till en sådan
information kan lämpligen tas i anslutning till riksdagens behandling
av de nu aktuella motionerna.

Lantbruksstyrelsen:

— — — Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna berörs av motionerna
främst i fråga om handläggning av ärenden rörande upplåtelser
av mark, jakt och fiske med stöd av 32 § rennäringslagen (1971:437).

I sin verksamhet har lantbruksstyrelsen erfarit att det missnöje som
finns hos vissa privata markägare inom ifrågavarande trakter till stor
del har samband med missförstånd om den rättsliga innebörden av
awittringarna, missförstånd och oklarhet om samernas särskilda rättigheter
samt oklarhet om ströängarnas gränser och vilka rättigheter som
tillkommer innehavare av olika slag av ströängar. Missnöjet kan i
någon mån också ha samband med att den tidigare jordbrukande
befolkningen fått uppleva hur förutsättningarna att försörja sig på den
awittrade marken genom jordbruk drastiskt försämrats, medan möjligheterna
att försörja sig på de ursprungliga samiska näringarna (bl.a.
renskötsen ofta i kombination med jakt och fiske) består.

1989/90: BoU12

Bilaga

Frånsett ströängarna har lantbruksstyrelsen inga närmare erfarenheter
om att gränserna för de privata markerna skulle vara så oklara eller
felaktiga att detta i sig skulle motivera att generella åtgärder vidtas.

Jägare och fiskare som söker upplåtelse enligt 32 § rennäringslagen
hävdar inte sällan att de har rätt att jaga eller fiska inom sökt område.
Denna paradoxala argumentation förenas ibland med missnöje över att
myndigheten saknar uppgifter som styrker deras uppfattningar. Sådana
argument från sökandena talar självfallet inte för bifall av ansökningarna.

Före awittringarna jagade och fiskade nybyggarna liksom samerna
inom områden som inte begränsades av formella fastighetsgränser.
Föreskrifter och awittring saknade uttryckliga regler om markägarens
rätt till jakt och fiske. Det förhållandet att samernas rättigheter inte
berördes av awittringen och därför lämnades oinskränkta också på de
nybildade privata områdena och att ingen hänsyn togs till markens
värde från jaktsynpunkt torde ha medverkat till att vissa nybyggare
trodde att de liksom samerna hade lika jakträttigheter som före avvittringen
(NJA 1942 s. 336).

Påståendena om bättre rättigheter än som framgår av hos myndigheterna
tillgängliga uppgifter gäller i stort sett att nybyggarna på grund av
urminnes hävd skulle ha rätt att jaga och fiska på kronans mark
utanför gränserna för de privata fastigheter som uppkom genom awittringen.
Sådana påståenden har förekommit under lång tid. Många fall
har prövats av domstol.

Frågor om awittrings verkan på jakträtt prövades i rättsfallen NJA
1903 s. 564 och 1942 s. 336. Awittring och fiskerätt behandlades bl.a. i
fallen NJA 1942:339, 667 och 1956 s. 161. Genom awittringen ville
man fa till stånd en reglering av jordäganderättsförhållandena i lappmarkerna.
Awittringen skulle inte ha haft någon större mening om
man med åberopande av urminnes hävd fått stöd för ortsbornas
ursprungliga och självtagna förfoganden över statens marker.

Ortsborna har inte heller givits någon rätt till jakt eller fiske på
dessa marker på grund av urminnes hävd. Ändå har det sedan länge
varit känt att de oberoende av awittringen fortsatt att förfoga över
statens egendom (SOU 1952:13 s. 30). Berörda myndigheter skall
självfallet inte acceptera en olaglig markanvändning. Det missnöje som
varit framträdande under senare år torde bl.a. ha som grund den
uppmärksamhet som uppkommit till följd av ökad konkurrens och
myndighetskontroll i fråga om markanvändningen i aktuella trakter.
Missnöjet riktar sig bl.a. mot lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
som inte fortlöpande kan avsätta tid för att diskutera detaljerna i
varje enskild fastighets tillkomst och rättsliga situation.

Problem med de till gränserna ofta oklara ströängarna behandlas
bl.a. i SOU 1957:30, hållpunkter i ströängsproblematiken (Ulf Thorselius,
jordbruksdepartementet, 1978) och rättsfallen NJA 1964 s. 346
och 1986 s. 165. I skrivelse den 19 december 1985 till regeringen
föreslog lantbruksstyrelsen att ströängarna skulle avvecklas. Detta har
ännu ej skett.

1989/90:BoU12

Bilaga

Lantbruksstyrelsen vill i sammanhanget erinra om en promemoria
från december 1968 (stencil Jo 1968). Där föreslogs att ägare eller
brukare av vid awittring bildad jordbruksfastighet inom Norrbottens
läns lappmarker som är bosatt i den kommun där fastigheten är
belägen och som inte på egen eller av honom brukad fastighet har för
sig och sin familj tillräckligt fiske skall efter ansökan hos myndighet
som handhar förvaltningen av kronans vatten i orten avgiftsfritt erhålla
erforderlig rätt till fiske på kronans vatten. Förslaget godtogs av chefen
för jordbruksdepartementet enligt prop. 1971:51 s. 135 och beslutades
av riksdagen. Det torde dock inte ha fått någon väsentlig praktisk
betydelse.

Sammanfattningsvis anser sig lantbruksstyrelsen inte ha skäl att
tillstyrka att en översyn görs av awittringen i Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker. — — —

Skogsstyrelsen:

— — — Skogsstyrelsen har inhämtat yttrande från skogsvårdsstyrelserna
i Västerbottens och Norrbottens län. — — —

Uppenbart är att flera markägare känner otillfredsställelse med att
deras fastigheters gränser upplevs som osäkra. Mot bakgrund av vad
som anförts från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län kan det möjligen
ifrågasättas huruvida omfattningen av problemet praktiskt sett är
så stort. Sannolikt kan emellertid ett ökande intresse för problematiken
på olika sätt komma att leda till att fler människor än i dag börjar
ifrågasätta nuvarande gränser. Med hänsyn härtill och till att största
möjliga klarhet med avseende på fastighetsgränserna givetvis är av godo
tillstyrker skogsstyrelsen att någon form av översyn beträffande awittringen
görs. Det bör dock vid planeringen av översynens utformning
och omfattning betänkas att det sannolikt i många fall kommer att bli
svårt att få fullständig klarhet. Det bör därför inte vid översynens
presentation förespeglas att alla problem kommer att lösas. Skogsstyrelsen
finner de förslag som lämnats från skogsvårdsstyrelserna vara goda
utgångspunkter för hur en översyn skulle kunna utformas. — — —

Domänverket:

— — — Vid awittringsförrättningarna var nybyggarna sakägare och
hade möjlighet att framföra sina synpunkter. De kunde föra sin sak till
KB och i sista hand få den prövad av Kungl. Maj:t. Awittringsförrättningarna
är i regel ordentligt dokumenterade. Domänverket känner
inte till att grundläggande handlingar helt saknas.

Mot bakgrund härav vill domänverket påstå att det saknar egentlig
mening att ifrågasätta nuvarande områdesgränsers riktighet — i all
synnerhet om man beaktar awittringens karaktär. Staten ägde marken
och statsmakterna kunde i kraft härav medge att nybygge fick anläggas
och sedermera — genom politiskt beslut — föreskriva hur mycket
skogsmark som nybygget skulle tilldelas. Verkställigheten skedde genom
awittringsförrättning på sätt ovan beskrivits. Om gräns vid awitt -

1989/90: BoU 12

Bilaga

ringen blivit utstakad och utmärkt på sätt som avviker från kartan
gäller i princip utmärkningen på marken enligt 1 kap. 3 § jordabalken.

Det förekommer att nuvarande ägare av fastighet som tillkommit vid
awittring inte har klart för sig avvittringens verkan att utsläcka tidigare
rättigheter till jakt, fiske m.m. på de marker som utlades som
kronoparker och kronoöverloppsmarker. Dessa rättigheter — på den
tiden nästintill av allemansrättslig karaktär — utövades inom vidsträckta
områden. Genom awittringen begränsades utövningsområdet för
sådana rättigheter till det tilldelade området men blev i gengäld exklusiva.

Härvidlag föreligger entydig rättspraxis. Förfrågningar från fastighetsägare
i lappmarkerna besvarar domänverket i enlighet härmed. Dessa
svar accepteras inte alltid. Överträdelser beivras och leder stundom till
rättsprocess, vilket är den naturliga vägen att avgöra denna typ av
tvister. En översyn av avvittringens slutförande, som motionärerna
föreslår, skulle innebära ett mycket komplicerat och omfattande arbete

— med orimliga insatser i förhållande till de fåtaliga och små problem
som föreligger. Motionen berör inte primärt frågan om ströängar —
härvidlag finns fog för uppfattningen att rättsläget delvis är oklart och
att åtgärder av avvittringskaraktär skulle kunna övervägas. —

Kammarkollegiet:

— — — Kammarkollegiet avstyrker motionerna — Tillvägagångssättet
för att genomföra awittringsförrättningarna måste med dagens
synsätt i och för sig betecknas som omständligt. Väsentligt är att den
enskilde hade goda möjligheter att bevaka sin rätt. Exempelvis skulle
alla äganderättstvister, som uppstod vid awittringen och inte kunde
lösas i godo, avgöras av ägodelningsrätten. Såväl vid områdestilldelning,
skattläggning m.m. som i samband med den slutliga utstakningen
av det avvittrade området hade den missnöjde möjlighet att klaga till
länsstyrelse och Kungl. Maj:t.

Det är mer än 100 år sedan awittringen började inom de aktuella
områdena, och i dag finns helt naturligt inte sådana kunskaper om
dåtidens lokala förhållanden att en översyn av awittringen framstår
som meningsfull. Det är vidare fråga om en resursinsats av sådan
omfattning att motionärernas förslag inte kan anses realistiskt — en
mycket stor del av vårt land berörs. För kollegiet framstår det som
naturligt att eventuella tvister löses i den takt de uppkommer.

Antalet förfrågningar och utredningar om awittringen hos kollegiets
arkiv är begränsade till enstaka ärenden och bekräftar således inte de
påstådda problemen. Det är emellertid för kollegiet väl känt att det
genom seklerna — och så även i dag — tvistats om renbetesrättens
utsträckning inom områden nedanför odlingsgränsen.

I sammanhanget må nämnas att kammarkollegiet tidigare hade den
rättsliga vården av de s.k. avvittringsundantagen, dvs. områden som vid
awittringen undantogs för sådana allmänna ändamål som vägar, tim -

1989/90: BoU 12

Bilaga

merupplagsplatser, skolor m.m. På kollegiets initiativ har förvaltningen
av dessa områden förts över till domänverket med tillämpning fr.o.m.
1989-07-01.

Länsstyrelsen i Västerbottens län:

Awittringens laglighet

Länsstyrelsen konstaterar att awittringarna genomförts i enlighet med
gällande lagar och författningar.

Berörda socknar var indelade i awittringslag för vilka lantmätarna
tillsammans med awittringsstyresmannen upprättade awittringsförslag
som insändes till länsstyrelsen. Länsstyrelsens awittringsutslag kunde
efter besvär från Kronans ombud eller enskilda överprövas av regeringsrätten
vilket bl.a. framgår av tidigare redovisning. Länsstyrelsen
kunde även på egen hand återförvisa eller undanröja hela eller delar
av awittringsförslaget.

Besvären över tilldelningen av vattenområden, dvs. tillämpningen av
7 § awittringsstadgan och de efterföljande besluten anser länsstyrelsen
vara ett bra exempel på awittringens lagenlighet. I detta fall förmådde
inte staten — elkraftexploatören, i strid mot staten — domstolen,
vända innebörden i 7 § till något annat än vad som avsetts.

Under åtskilliga år har i länet ett antal processer drivits för att få
Kronans äganderätt prövad. De har avsett såväl land- som vattenområden
i kombination med frågor om jakt- och fiskerätt. Inget har
framkommit i samband med dessa som påverkar awittringens giltighet.

För fyra av dessa har HD nyligen (jan. 1990) vägrat resning/prövningstillstånd.
Nya fakta om awittringen åberopades. HD:s
målnummer: 0584-586/86 samt 0842/88.

Frågan om enskilda fastighetsägare kan hävda jakt- och fiskerätt
inom Kronans markområden har aktualiserats under de senaste åren.
Enskilda i området boende menar att man i awittringen kan finna
stöd för att så skulle vara fallet.

1 denna fråga anser länsstyrelsen att awittringen medförde att varje
enskild fastighetsägares jakträtt på Kronans mark upphörde och att
jakträtten därmed begränsades till den egna fastigheten. Jakträtt som
grundar sig på nybyggesforfattningarna kan inte gälla efter det att
awittringen avslutats. Samma förhållande gäller fisket.

Länsstyrelsen anser sig ha stöd för denna uppfattning i två HDdomar
(NJA 1942:85-86). Att denna förändring i jakt- och fiskerätten
var känd redan vid awittringens slutförande framgår bl.a. av besvären
som anfördes av enskilda över awittringsutslagen.

Om samernas rätt att jaga och fiska finns särskilda bestämmelser.

På uppdrag av Tärnabygdens LRF-avdelning har LRF:s jurist L-G
Lövgren 1978 utrett awittringens laglighet, men inte kommit till andra
slutsatser än att den är lagligen beskaffad.

1989/90:BoU12

Bilaga

Handlingar och kartor

I åtskilliga domstolsprocesser, skrivelser till länsstyrelsen och andra
myndigheter har påståtts att kartor och handlingar som upprättats och
visar awittringens rätta resultat skulle saknas.

Någon saklig grund för dessa påståenden har inte redovisats för
länsstyrelsens tjänstemän. Förhållandet påstås gälla kartor och handlingar
berörande den övre avvittringen.

De kartor som förvaras i länsstyrelsens arkiv är de s.k. konceptkartorna.
Dessa kartor utgör originalkartorna till avvittringen och överensstämmer
med lantmäteriverkets arkiverade renovationer.

För övrigt gäller för arkivet som helhet att handlingar upprättade
före Umeå stads brand 1888 endast undantagsvis finns bevarade. Arkivet
är i förekommande fall kompletterat med kopior från lantmäteriverkets
arkiv i Gävle.

Vad som kan uppfattas som oklarheter i avvittringen

Redovisade oklarheter i jakt- och fiskefrågan på kronomark kan bero
på att staten inte förmått/önskat beivra jakt och fiske från ortsbornas
sida.

HD:s avgörande 1986 angående äganderätten till oreglerade ströängar
i Norrbotten har skapat osäkerhet hos många i Västerbotten. Dels
undrar man om de ströängar som bibehölls till fastigheten efter
"ströängsindragningen" fortfarande innehas med äganderätt, dels vill
man gärna se att de ströängar som indrogs till Kronan vid samma
förrättning med någon sorts retroaktiv verkan klassas som oreglerade.

1926 års lag om vissa vattenområden i Västerbottens län innebar ju
att övervägande antalet gränser i vattenområdena som de redovisats på
awittringskartorna inte längre var gällande. Gränsernas läge skulle i
stället enligt lagens lydelse bestämmas med stöd av principerna i
dåvarande jordabalken 12 kap 4 §.

Dessa gränser har tills rätt nyligen inte funnits redovisade i något
allmänt kartverk. I samband med utgivande av ekonomiska kartan för
Västerbottens fjälldalar har den emellertid inlagts med ett schematiskt
maner.

Olika tolkningar av 1926 års lag utanför Kronans utmål föranledde
år 1962 en interpellation i riksdagens andra kammare (prot. 1962 nr
15 och 23).

Hos den personal som lämnar service och utredningar ur länsstyrelsens/lantmäterienhetens
arkiv har man den uppfattningen att man i
flertalet fall kan lämna klargörande besked som också uppfattas som
riktiga av den som frågat.

1989/90:BoU12

Bilaga

Slutsatser

Länsstyrelsen anser mot bakgrund av vad som redovisats att awittringarna
har genomförts i enlighet med då gällande lagar och förordningar.
Besluten har vunnit laga kraft.

Kartor och handlingar i länsstyrelsens arkiv redovisar awittringarnas
rätta resultat. Några grundläggande handlingar som visar annat är inte
kända.

Frågor om gränsernas rätta läge får avgöras genom fastighetsbestämning
enligt fastighetsbildningslagen.

Länsstyrelsen bekräftar motionärernas uppfattning att frågan om
awittringarna av enskilda uppfattas som väsentliga och att ytterligare
klarlägganden är önskvärda. Till en del beror detta på att frågorna är
svåra och komplicerade.

Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen i likhet med hovrätten för
Övre Norrland att det kan vara motiverat med särskilda åtgärder för
att informera ortsbefolkningen, markägare och andra berörda om
awittringsbeslutens bakgrund, syften och rättsverkningar. —

Länsstyrelsen i Norrbottens län:

Awittringens laglighet

Awittringarna i Norrbottens läns lappmarker skedde som lantmäteriförrättningar
enligt 1873 års awittringsstadga. De berörda socknarna
var indelade i mätningsdistrikt i vilka förrättningarna handlades av
avvittringslantmätare, som upprättade förslag till awittringens genomförande.
I varje socken fanns en styresman för awittringen, som
granskade lantmätarnas förslag och insände dem till länsstyrelsen för
fastställelse. Över länsstyrelsens fastställelseutslag kunde besvär anföras
till Kungl. Maj:t. Som framgår av ovanstående redovisning av awittringsförrättningarna
i de olika socknarna har förrättningarna i alla
berörda socknar utom Arvidsjaur varit föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Detta var naturligt då de frågor som avgjordes var både
kontroversiella och ingripande. Det är naturligt att det missnöje som
rådde vid tiden för awittringen lever kvar ännu i dag. Vår bedömning
är dock entydig att awittringarna genomfördes enligt gällande lag och
att detta därtill prövades noga redan vid tiden för awittringen av såväl
länsstyrelsen som Kungl. Maj:t.

Handlingar och kartor

Kartor och handlingar avseende awittringslantmätarnas förslag till
awittring förvaras i länsstyrelsens lantmäterienhets arkiv. Länsstyrelsens
utslag är däremot arkiverade i landsarkivet i Härnösand.

Undantagsvis har kartorna blivit utsatta för sådan förslitning att de
ersatts med fotokopior. Aven dessa original finns dock kvar men
förvaras separat för att inte utsättas för onödigt slitage. Det förtjänar

1989/90:BoU12

Bilaga

också påpekas att efterawittringen redovisades på bestyrkta avritningar
av awittringens originalkartor. Originalkartor från efterawittringen
kan därför lätt tas för avritningar.

I arkivet saknas en karta över Loholm i Arjeplogs socken. Det är
inte känt för oss att flera kartor eller handlingar skulle saknas i
länsstyrelsens arkiv. Renovationer av awittringskartor finns dessutom i
lantmäteriverkets arkiv i Gävle. Även där saknas dock kartan över
Loholm.

Jakträtt och markanvändning

Tvister om jakträtt i området ovan odlingsgränsen är vanliga. Framför
allt gäller detta i anslutning till s.k. ströängar, vilket är förståeligt med
hänsyn till att ströängarnas avgränsning oftast är mycket oklar. Det har
också länge varit oklart vilka rättigheter som följer med en s.k.
oreglerad ströäng, dvs en ströäng som ej prövats i en förrättning för
ströängsindragning. Ströängsrättens innehåll har numera belysts i
Högsta Domstolens dom den 25 mars 1986 (NJA 1986:165) i ett
brottmål angående ifrågasatt olovligt utnyttjande av oreglerade ströängar
till hemmanet Ladnivaara 1:1 i Gällivare kommun. Av domskälen
framgår att ströängsrätten närmast är en med äganderätt jämförlig rätt,
som emellertid begränsas, förutom av skyldigheten att när det påfordras
frånträda ängen mot vederlag i ersättningsmark, också av vad som
kan anses följa av villkoret om frånträdande.

Ett klarläggande av ströängarnas omfattning kan numera ske som
fastighetsbestämning enligt fastighetsbildningslagen (FBL), som trädde i
kraft 1972.

Ströängarna försvårar ett rationellt skogsbruk eftersom de ligger
insprängda i skogsfastigheter, som tillhör staten, bolag eller allmänningar.
Det är därför en angelägen åtgärd att överföra ströängarna till
angränsande fastighet. Detta har efter 1972 skett, dock i liten omfattning,
med tillämpning av bestämmelserna om fastighetsreglering i
FBL. Två ärenden avseende ett flertal ströängar, som överfördes till
angränsande fastigheter, har varit föremål för prövning av hovrätten
för Övre Norrland. Hovrätten har i båda follen med hänvisning till
Högsta Domstolens dom angående Ladnivaara 1:1 konstaterat att överföring
av ströängarna i och för sig kan ske som fastighetsreglering. I
båda ärendena har man sökt prövningstillstånd. Det ena fallet avseende
ströängar i Adolfsström i Arjeplogs kommun har Högsta Domstolen
avgjort genom att inte lämna prövningstillstånd, varför hovrättens
avgörande står fast. Det andra fallet är ännu ej avgjort av Högsta
Domstolen. Det avsåg överföring av ströängar i Jokkmokks kommun
till Jokkmokks sockenallmännings fastighet Allmänningsskogen 1:1. I
detta ärende prövas också frågan om staten som markägare till ströängen
har rätt att begära fastighetsreglering för överföring till allmänningen
fastighet. Staten hävdar i målet äganderätt till ströängarna jämsides
med den äganderätt, som ströängsinnehavaren har (delad äganderätt).

1989/90:BoU12

Bilaga

Enligt länsstyrelsens uppfattning är fastighetsbildningslagens regler
tillräckliga för att genomföra de marköverföringar av ströängar som är
nödvändiga.

Även i övrigt är tvister om jakträtten vanliga. Markägarna ovan
odlingsgränsen hävdar ofta jakträtt inom de områden som vid awittringen
lämnades för statens räkning. Detta kan väl förklaras därav att
staten under lång tid efter awittringen på många platser underlåtit att
beivra att ortsborna jagade och fiskade på statens mark. Efterhand har
genomgående även i dessa fall börjat krävas formella upplåtelser inte
minst som en följd av den under senare år starkare fokuseringen mot
rennäringens rättigheter på statens marker.

Slutsatser

Med stöd av det anförda kan konstateras att awittringen enligt vår
uppfattning har genomförts i enlighet med de lagar och förordningar
som gällde för den och att awittringsbesluten vunnit laga kraft.

En viss översyn av awittringens slutresultat i Norrbottens lappmarker
kan vara befogad. En sådan översyn kan ske inom ramen för
fastighetsbildningslagens regler om fastighetsreglering och fastighetsbestämning.
Ett väsentligt inslag i en sådan översyn borde vara att
slutgiltigt reglera ströängarna. De oklarheter som kan finnas på olika
platser kan i samband därmed klarläggas genom fastighetsbestämning.
En sådan åtgärd kräver emellertid så pass omfattande utredningar att
kostnaderna vida överstiger vad som är rimligt för de enskilda markägarna.
Detta förhållande har hittills gjort att åtgärderna oftast inte
kommit till stånd. Det är länsstyrelsens uppfattning att samhället bör
ställa särskilda medel till förfogande för detta. —

Statens lantmäteriverk:

Awittringarna i Norrbotten och Västerbotten får sammanfattningsvis
anses väl genomförda. De problem som avvittringslantmätarna
brottades med är generellt sett ovanligt väl dokumenterade i handlingarna.
En hel del för den tiden moderna hjälpmedel användes vid
awittringsförrättningarna, t.ex de första optiska tuberna. Skogskartorna
ritades dock i skalan 1:20 000 vilket givetvis inte kunde ge samma
detaljnoggrannhet som den för skogsmark annars vanliga kartskalan
1:8 000.

Awittringarna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
har i flera olika sammanhang under 1960-, 1970- och 1980-talen varit
föremål för utredningar vid domstolar och myndigheter. I allmänhet
har utredningarna föranletts av framställningar från enskilda personer
från trakten.

Den gemensamma bakgrunden till de olika framställningarna synes
vara missnöje hos personer tillhörande den jordägande befolkningen
med resultatet av awittringarna, särskilt den avgränsning som gjordes
mellan statens och de enskildas rättigheter efter vattendragen i en tid
då vattenkraften blev alltmer intressant. På senare tid har även frågorna
om rätten till jakt aktualiserats.

1989/90: BoU12

Bilaga

Gällande fastighetsindelning kan ibland ge upphov till tvister och
diskussioner. Detta är emellertid inget för avvittringstrakterna speciellt
utan kan inträffa var som helst i landet. Oklarheter och tvister kan
lösas med tillämpning av tillgängliga rättsmedel, i första hand fastighetsbestämning.
Behov av förbättringar i fastighetsindelningen i områden
där brister finns från lämplighetssynpunkt kan också tillgodoses
med tillgängliga ordinära metoder, bl.a. fastighetsreglering. Av de
motiv som anförs i motionerna för "en översyn av awittringens
slutförande" i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker framgår
inte och kan inte heller dras några direkta slutsatser om vari de
åsyftade bristerna skulle bestå. Det går därför inte att utläsa motionärernas
bevekelsegrunder i frågan om behovet av utredning eller lagstiftning
för att rätta till eventuella missförhållanden.

1 uttrycket "awittringens slutförande" i motionärernas hemställan
kan möjligen ligga underförstått den meningen att awittringsförrättningarna
inte blivit fullbordade. En sådan åsikt framfördes på 1950-talet,
se härom i lantmäteristyrelsens yttrande den 12 januari 1968 s. 15
och vad styrelsen anförde i sammanhanget.

Uppgiften i motion 408 att sakägare inte fått acceptabla svar på sina
frågeställningar hos berörda myndigheter torde bl.a. ha den bakgrunden
att det hos vissa markägare tycks ha funnits en föreställning om
existensen av vissa kartor eller annat offentligt arkivmaterial som
faktiskt inte har existerat (se t.ex. LMVs yttrande den 5 juni 1980 s. 3).
I övrigt bör noteras att såväl LMV som överlantmätarmyndigheten i
Västerbottens län vid flera tillfållen har gjort relativt omfattande
arbetsinsatser för att på bästa sätt besvara inkomna frågor.

Enligt LMVs mening bör motionerna inte föranleda någon ytterligare
åtgärd. —

Statens vattenfallsverk:

— — — Det är viktigt att konstatera att awittringen genomfördes för
mer än en mansålder sedan med det allmänna regelverk som då gällde.
Vattenfall förutsätter att awittringen genomfördes på ett riktigt sätt.
Att nu så här långt efteråt genomföra en översyn utifrån dagens synsätt
men med en mer än 100 år gammal stadga som bas är givetvis inte lätt.

Vattenfall motsätter sig dock inte en sådan översyn om den bedöms
som önskvärd ur allmän synvinkel. —

Svenska Samernas Riksförbund (SSR):

— — — De olika lappmarksawittringarna samt awittringen i Jämtland
och Härjedalen måste sättas i sammanhang med behandlingen av
renskötselrätten som en fastighetsrätt även om awittringen som sådan
inte varit avsedd att verka inskränkande på renskötselrätten. Ett bifall
till motionerna medför följaktligen en rättshistorisk utredning av betydande
omfattning.

1989/90: Bo U12

Bilaga

Oberoende av ställningstagande till nu föreliggande motioner vill
riksförbundet peka på att förhållandena i Härjedalen, där olika markägare
aviserat processer om sedvanerätten, kan föranleda särskilda
åtgärder i lagstiftningssammanhang.

Riksförbundet vill avslutningsvis med hänvisning till yttrande avgivet
av hovrätten för Övre Norrland instämma i det som anges om
behovet av information, då inte begränsat till frågor om awittringen
utan även till den rättsliga innebörden av renskötselrätten både som en
näringsrätt och en fastighetsrätt. Det kan inte uteslutas att det är
okunnighet om renskötselrättens innebörd, som till viss del ligger
bakom de synpunkter som återges i föreliggande motioner beträffande
awittringen. — — —

Landsförbundet Svenska Samer (LSS):

— — — Förhållandet synes emellertid vara det att statliga myndigheter
drivit sitt nit alltför långt när det gällt att främja vad man uppfattat
vara statens intresse. Sålunda framgår det av föreliggande dagböcker
från awittringslantmätarnas verksamhet att dessa lantmätare ägnat lång
tid åt att på karta lägga byars och hemmanens yttergränser. Dessa
kartor har ej sedermera kunnat återfinnas och de har påståtts vara
förlorade.

Samma sak har uppgivits beträffande handlingarna till en länskungörelse
i Västerbotten 1913 angående fastställda gränser och insyningar
beträffande länets lappskatteland. Genom välvilligt tillmötesgående
från vederbörande landshövding har emellertid omfångsrika handlingar,
utgörande förarbeten till denna kungörelse, numera kunnat återfinnas.
Det finns förhoppningar att saknat material från awittringen ovan
odlingsgränsen, innefattande bestämda yttergränser för byar och hemman,
genom liknande insatser kan återfinnas och därmed erforderlig
klarhet och rättssäkerhet skapas. Mångåriga ansträngningar i detta syfte
har emellertid varit förgäves och i detta fall är staten en stark intressent
och part. Man kan ej utan vidare utgå ifrån att läns- och
riksmyndigheter, som länge haft att värja sig mot allt mera bestämda
påståenden om oegentligheter i det förgångna, utan vidare skall öppna
sig för undersökningar. Det måste därför bli fråga om en medborgarkommission,
vari som ledamöter måste ingå historiker/rättshistoriker/andra
experter. Först genom en kommission vari dylik expertis
har ledamotsställning kan dessa invecklade förhållanden bli
belysta på ett sätt som tillfredsställer rättssäkerheten.

Särskilt angeläget synes vara att urbefolkningens förhållanden undersökes
på allvar med hänsyn till tvångsförflyttningarna som föranlett
stora rättsförluster — — — Även denna viktiga samerättsliga fråga bör
undersökas i den storstädning av de fastighetsrättsliga förhållandena
ovan odlingsgränsen som nu måste företagas och som under lång tid
har varit av nöden. —

1989/90: BoU 12

Bilaga

Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening:

— — — Först vill vi understryka att vårt yttrande och synpunkter
endast berör markområden ovan odlingsgränsen. — — — Awittringen
har förvisso skett enligt awittringsstadgan från 1873 § 1. Hemmanen
var redan anlagda och många av dessa hade genomgått hemmansklyvning.
Någon fullständig redovisning till berörda jordägare, av awittringens
resultat, har aldrig kommit berörda parter tillhanda.

Redovisning av en sämjodelning, åbodelning eller laga skifte, har
skett av den brutna jorden, dvs jord för odling och skog för
husbehov. Någon redovisning av stamhemmanets hela ägovälde har
aldrig skett, trots att endast en del av jorden har delats.

I en kungörelse 1909-06-05, nr 53, framgår att endast en del av byns
areal skiftades. I denna kungörelse anges att 1/2 arealen för Juckasjärvi
område fick utskiftas och 1/3 av Karesuando område fick skiftas.
Kungörelsen 1909-06-05, nr 54, tillämpades olika i Västerbotten och
Norrbotten. För båda länen är dock konstaterat att redovisningen av
awittringen aldrig har skett.

Den redovisning som jordägarna har fatt gäller redovisning av
sämjodelning, åbodelning eller laga skifte över inrösningsjorden. Denna
redovisning har skett på kartor, som har upprättats med ledning av
arbetskartor och mätningskartor och denna del av redovisningen är
helt korrekt. Den upprättade awittringskartan över hemmanens ägovälde
har, enligt kungörelsen från 1921, överlämnats till länens lantmäterikontor
för förvaring och slutlig redovisning. Kan awittringskartor
för Västerbotten och Norrbotten redovisas, är det en enkel åtgärd
att korrigera de brister som finns för närvarande. — — —

Samtliga byar inom Västerbotten och Norrbotten, ovanför odlingsgränsen,
har som sagts aldrig tagit del av upprättad awittringskarta
över byaområden. När kopia på awittringskarta beställes hos lantmäterimyndighet
erhålles en kopia av mätningskarta, som på intet sätt
beskriver den förrättning som har skett vid awittringsarbeten från
slutet av 1800-talet och början av 1900-talet till 1920-talet.

Arbetet i vårt förbund har i snart två år inriktats på forskning efter
dokument som beskriver hur arbetet med awittringen har bedrivits.
Till vår disposition har vi fatt fram awittringslantmätarnas dagböcker,
upprättade hävdeförteckningar, områdestilldelningar, ägouträkningar,
upprättande av konceptkartor och beskrivning av byar mm. Med de
kunskaper vi här har fått, har vi kunnat gå ut i markerna och direkt
kartlägga olika byar genom de rå och rör som finns och de upphuggna
rågångar som omger marken.

Vid ett riksdagsbeslut, om en översyn och redovisning av sakförhållandena,
har Riksförbundet Sveriges Glesbygdsförening möjlighet att
ställa upp med den kunskapsbank vi har skaffat oss. Vissa handlingar,
som har framkommit i den forskning vi har bedrivit, saknar tyvärr
verklighetsbeskrivning. Handlingar är kopior av ej bestyrkta dokument.

1989/90: BoU 12

Bilaga

Övriga

SKOGSÄGARiNA Norrbotten:

— — — Motionerna tar upp förhållanden som har skapat stor irritation
bland många av våra medlemmar, då det gäller äganderättsfrågor
som berör bl.a. jakt, fiske och ett aktivt bedrivande av skogsbruk å den
egna fastigheten.

Det är därför synnerligen angeläget att en översyn och ett klarläggande
kommer till stånd. Vid en sådan översyn borde det dessutom
vara naturligt att företrädare för markägare får möjlighet att aktivt
medverka i denna översyn.

SKOGSÄGARNA Västerbotten — Örnsköldsvik:

— — — De sakförhållanden som motionerna belyser har för varje år
fått en ökad aktualitet. Irritationen bland berörda markägare är stor
och många har lagt ner stor möda för att på egen hand försöka bringa
klarhet i förhållandena. Mot ovan angiven bakgrund är det synnerligen
angeläget att den begärda översynen kommer till stånd och att företrädare
för markägare i området får möjlighet att aktivt medverka i detta
arbete. —

Lantbrukarnas riksförbund:

— — — LRF skulle med tillfredsställelse se att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av awittringens slutförande inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Förbundet har länge på olika sätt
registrerat att lantbrukare inom dessa län med stigande irritation
ondgjort sig över vissa områdesgränsers riktighet. Det hör till bilden att
det är svårt att på egen hand tyda gamla förrättningshandlingar och
beslut. Dessutom görs det gällande att vitala handlingar ibland saknas
hos berörda myndigheter delvis på grund av att när awittringskontoret
exempelvis i Umeå lades ned 1924 så skedde ingen riktig slutredovisning
av originalhandlingar till lantmäteriet.

Missnöjet över rådande osäkerhet om gränsers rätta sträckning har
enligt vad LRF erfarit medverkat till att många människor funderar
över möjligheter till att föra problemen inför domstol. Eftersom ett
rättegångsförfarande är uppslitande och leder till stora kostnader vore
det mera lämpligt att staten utsåg några kvalificerade jurister och
tekniker som tillsammans med företrädare för intresserade markägare
fick möjlighet att bilägga de tvistigheter som föreligger.

Lantbrukarnas Länsförbund i Västerbotten:

— — — Vi ser det som mycket angeläget att den översyn av awittringens
slutförande som motionärerna hemställer om kommer till stånd.

1989/90:BoU12

Bilaga

Föreningen för Jämtlands läns Fjällbygd:

— — — Föreningen för Jämtlands läns Fjällbygd vill med kännedom
om de oklarheter som råder inom de två nordligare länen härmed
instämma i motionärernas hemställan om att en grundlig översyn av
awittringens slutförande å det snaraste kommer till stånd.

Ambjörn Grahn, Vilhelmina:

— — — 1. Awittringens ändamål var att bestämma byars och hemmans
områden i skog och mark. Byars och hemmans gränser blev vid
awittringen bredhuggna och rörlagda. Kartor och handlingar över
byars och hemmans rågångar och totala arealer upprättades. Ifrågavarande
kartor och handlingar har icke ännu redovisats. Dessa kartor
och handlingar inlämnades både för Västerbottens och Norrbottens län
till länslantmäterikontoret i Umeå under september månad 1924.
Varken lantmäterikontoret i Umeå eller i Luleå kan visa upp kartor
och till kartor hörande originalhandlingar.

2. Eftersom awittringens originalkartor och originalhandlingar synes
ha kommit bort i hanteringen måste nya kartor och handlingar
upprättas för byar och hemman. Hår rör det sig om kostnader, som ej
bör belastas jordägarna. Staten bör alltså bistå med de kostnader, som
uppkommer i samband med upprättande av nya kartor och handlingar.
Jordägarna själva är villiga att bistå med utvisning av gränser m.m.

1989/90:BoU12

Bilaga

■

gotab 96435, Stockholm 1990