Avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen m.m.
Betänkande 1995/96:UU24
Utrikesutskottets betänkande
1995/96:UU24
Avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen m.m.
Innehåll
1995/96 UU24
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas regeringens proposition 1995/96:36 angående godkännande av avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen samt godkännande av överenskommelse om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för det andra finansprotokollet till konventionen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag. En motion har väckts med anledning av propositionen. Motionen har besvarats av utskottet.
Propositionen
I proposition 1995/96:36 föreslår regeringen (Utrikesdepartementet)
1. att riksdagen godkänner avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen mellan å ena sidan Europeiska gemenskapernas medlemsstater, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission och AVS- staterna å den andra sidan,
2. att riksdagen godkänner den interna överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för det andra finansprotokollet till den fjärde Lomékonventionen.
Motionen
1995/96:U32 av Göran Lennmarker m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggningen vid nästa omförhandling av Lomékonventionen.
Utskottet
Sammanfattning av propositionen
Inledning
Lomékonventionen reglerar utvecklingssamarbete och handelspolitik mellan gemenskaperna och de 70 AVS- länderna, dvs. u-länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Den nu gällande fjärde Lomékonventionen löper mellan år 1990 och år 2000 med en översyn efter halva tiden då storleken av det finansiella stödet under den andra hälften av konventionens löptid också skulle fastställas.
Översynsförhandlingarna inleddes i maj 1994 och avslutades den 30 juni 1995. De resulterade i ett avtal om ändring av den fjärde Lomékonventionen som undertecknades i Mauritius den 4 november 1995 av representanter för Europeiska gemenskapernas medlemsstater, Europeiska unionens råd, Europeiska gemenskapernas kommission och AVS- staterna.
Som komplement till ändringsavtalet utarbetades en överenskommelse om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för det finansprotokoll som är en del av ändringsavtalet.
Sverige bidrog aktivt i arbetet med ändringsavtalet. Synpunkter inhämtades från biståndsmyndigheterna, Kommerskollegium och Statens jordbruksverk.
Bakgrund
När EEG bildades genom Romfördraget 1957 bestod större delen av Afrika söder om Sahara fortfarande av europeiska kolonier. Stater som hade kolonier verkade för att Romfördragets mål och principer skulle inbegripa också dessa utomeuropeiska territorier medan andra stater som inte hade några kolonier motsatte sig detta. Man enades om en kompromiss som innebar att samarbetet med utomeuropeiska områden med en särskild relation till de dåvarande EEG- länderna omnämndes i Romfördraget medan det ekonomiska stödet till dessa områden kom att administreras genom en särskild fond, Europeiska utvecklingsfonden (EUF), till vilken medlemsländerna gav särskilda bidrag vid sidan av sina bidrag till organisationens gemensamma budget.
År 1963 hade många av kolonierna blivit självständiga, och 18 länder söder om Sahara förhandlade gemensamt gentemot EEG-staterna, vilket resulterade i det s.k. Yaoundéavtalet som reglerade bistånd och handel under perioden 1963-68. Avtalet förnyades därefter för en sjuårsperiod. Kenya, Tanzania och Uganda fick 1971 liknande handelsförmåner genom det s.k. Arushaavtalet till vilket även Mauritius anslöt sig. I och med Storbritanniens inträde i EEG 1973 erbjöds ett tjugotal samväldesländer i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet liknande ställning som Yaoundéländerna. Samtidigt erbjöds resterande självständiga nationer i Afrika söder om Sahara, utom Sydafrika, samma status. 1974 slog sig de tre grupperna, Yaoundé-, Arusha- och samväldesländerna samman och förhandlade gemensamt fram ett avtal med EEG som undertecknades i Togos huvudstad Lomé år 1975 - den första Lomékonventionen. Denna förnyades år 1980 på fem år (Lomé II) och på ytterligare fem år 1985 (Lomé III).
Det beslöts att den fjärde Lomékonventionen av den 15 december 1989 skulle gälla en tioårsperiod. Det finansiella protokollet, som är knutet till konventionen och som anger storleken av det finansiella stödet till AVS-länderna genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF 7) och Europeiska investeringsbanken (EIB), omfattade dock endast en femårsperiod. Samtidigt innehöll den fjärde Lomékonventionen en bestämmelse om att en halvtids-översyn av konventionen skulle äga rum varvid ett nytt finansprotokoll för den resterande perioden skulle utarbetas. Det är denna halvtidsöversyn som resulterat i det ändringsavtal och den överenskommelse om finansiering och förvaltning som läggs fram för riksdagens godkännande genom föreliggande proposition.
Syftet med Lomékonventionerna har bl.a. varit att åstadkomma ett mer långsiktigt samarbete genom att definiera parternas rättigheter och skyldigheter samt åstadkomma mer förutsägbarhet och stabilitet i biståndsflödet. De syftar också till att erbjuda en stabilare miljö för ökad handel genom preferenser och handelsfrämjande åtgärder. Kretsen av samarbetsländer har successivt vidgats, och nya element och förbättringar har också införts i konventionerna. Som exempel nämns i propositionen att den fjärde Lomékonventionen medfört att allt finansiellt stöd utom det som förvaltas av Europeiska investeringsbanken lämnas i gåvoform. Genom den fjärde Lomékonventionen öppnades också en möjlighet att ge relativt omfattande strukturanpassningsbistånd. Ökad tonvikt har lagts vid respekt för de mänskliga rättigheterna och, genom ändringsavtalet, respekt för demokratiska principer.
Loméavtalet omfattar för närvarande 70 u-länder, varav 47 i Afrika, 15 i Västindien och 8 i Stillahavsområdet. 38 av dem har av FN klassificerats som minst utvecklade länder (MUL).
Lomésamarbetet har en särställning genom att Europeiska utvecklingsfonden finansieras genom särskilda bidrag och inte genom bidrag över gemenskapens budget, till skillnad från det utvecklingssamarbete som bedrivs med länder i Asien och Latinamerika och i Medelhavsområdet. Biståndet till AVS- länderna inom ramen för Lomékonventionen svarar för närvarande för knappt hälften av det sammanlagda biståndet genom gemenskapen.
I propositionen väcks frågan om det är lämpligt att i framtiden ha flera biståndssystem inom EU som bl.a. skiljer sig i fråga om finansieringen. När man inom några år måste ta ställning till Lomékonventionens framtid kommer denna fråga att aktualiseras.
Sverige har genom anslutningsfördraget av den 24 juni 1994 avseende Sveriges anslutning till Europeiska unionen (SÖ 1995:17) förbundit sig att fr.o.m. den 1 januari 1995 tillämpa bestämmelserna i den fjärde Lomékonventionen. Riksdagen har godkänt anslutningsfördraget. Vidare har Lomékonventionen införlivats med svensk rätt genom lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
Innehållet i den fjärde Lomékonventionen
Den fjärde Lomékonventionen omfattar en ingress och fem huvudavdelningar, nämligen allmänna föreskrifter för samarbetet, områden för samarbete, medlen för samarbetet, institutionernas verksamhet och slutbestämmelser. Till detta är fogat ett antal protokoll, varav ett behandlar finansiella frågor. I avtalskomplexet ingår också en slutakt med ett antal förklaringar som utgör en integrerad del av konventionen.
I det följande redovisas huvuddragen av innehållet i konventionen som bakgrund till redovisningen av ändringsavtalet.
Ingressen
Parterna bekräftar här bl.a. fasthållandet vid principerna i Förenta nationernas stadga och sin tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på alla aspekter av mänsklig värdighet och på individens värde, som den centrala kraften och förmånstagaren i utvecklingen, på lika rätt för män och kvinnor och för nationer, stora och små. Ingressen erinrar även om den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och andra deklarationer, vilka erkänner behovet av att respektera och garantera medborgerliga och politiska rättigheter och att sträva efter att åstadkomma fullt åtnjutande av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.
Del ett - allmänna föreskrifter för samarbetet
Samarbetet skall bedrivas enligt följande grundläggande principer:
- Likställdhet mellan deltagarna, respekt för deras suveränitet, intressegemenskap och ömsesidigt beroende.
- Varje stats rätt att själv välja sin politiska, sociala, kulturella och ekonomiska linje.
- Stabilitet i förbindelserna på grundval av ett överenskommet system för samarbetet.
Stöd skall lämnas till AVS-staternas ansträngningar att åstadkomma en genomgripande utveckling, vilken skall grundas på en balans mellan ekonomiska mål, rationellt tillvaratagande av miljön och förstärkning av naturresurser och mänskliga resurser.
Vikten av att respektera och främja de mänskliga rättigheterna lyfts fram på ett utförligt sätt.
Särskilda ansträngningar skall göras vad gäller utvecklingen på landsbygden, miljöskydd och bevarande av naturresurser. Stor vikt skall fästas vid regionalt samarbete. Man erkänner behovet av att ge de minst utvecklade AVS-staterna särskild behandling.
För att främja handeln har parterna enats om bl.a. allmänna regler för handeln och särskilda regler för gemenskapens införsel av vissa produkter från AVS-staterna. De skall bygga på principen om fri tillgång till gemenskapsmarknaden för varor som har sitt ursprung i AVS-staterna med särskilda föreskrifter för jordbruksvaror och en skyddsklausul.
Gemenskapen skall bidra till AVS- staternas utveckling genom finansiella resurser och lämpligt tekniskt bistånd. Stödet skall lämnas inom ramen för femåriga program.
Vikten av att stabilisera exportintäkter som grundas på jordbruksproduktion och att bistå länder som drabbas av allvarliga avbrott i gruvsektorn bekräftas.
Ett antal gemensamma institutioner har bildats för hanteringen av frågor som berör Lomékonventionen - ministerrådet, ambassadörskommittén och den gemensamma församlingen. Ministerrådet skall bl.a. dra upp huvudlinjerna för det arbete som skall utföras vid tillämpningen av konventionen, fatta de politiska beslut som behövs för att konventionens mål skall uppnås och fatta beslut på särskilda områden som anges i konventionen. Ambassadörskommittén skall bistå ministerrådet och övervaka genomförandet av konventionen. Den gemensamma församlingen, som skall bestå av medlemmar av Europaparlamentet och parlamentariker/representanter för AVS- länderna skall vara ett rådgivande organ.
Del två - områden för samarbetet
Under denna rubrik nämns och preciseras åtgärder inom följande samarbetsområden:
1) Miljön
2) Jordbrukssamarbete, säkrad livsmedelsförsörjning och landsbygdsut-
veckling
3) Utveckling av fisket
4) Samarbete om råvaror
5) Industriell utveckling, tillverkning och bearbetning
6) Utveckling på gruvdriftens område
7) Utveckling på en ergiområdet
8) Företagsutveckling
9) Tjänsteutveckling
10) Utveckling av handeln
11) Kulturellt och socialt samarbete
12) Regionalt samarbete
Del tre - instrument för samarbetet
I denna del behandlas samarbetet på handelsområdet, råvaruområdet, samarbete vad gäller utvecklingsfinansiering, förfaranden för genomförande och samarbetet med de minst utvecklade länderna, länder utan kuster och ö-stater.
På handelsområdet skall tullfrihet råda för nästan alla industrivaror. Ett antal jordbruks- och livsmedelsvaror, textilier och textilartiklar beviljas antingen tullfrihet eller nedsatta tullar. I flera fall beviljas tullfriheten bara för en begränsad importvolym.
Råvaruområdet ägnas särskild uppmärksamhet genom två finansieringssy- stem för stabilisering av exportinkomster från jordbruksproduktion (STABEX) och för stöd till AVS-stater vilkas gruvsektor drabbas av svårigheter (SYSMIN).
Konventionen ger utförliga anvisningar om hur programmeringen och hanteringen av biståndet skall gå till. Den ger mottagarlandet en central roll i programmerings- och projektförberedelsearbetet. Samtidigt har kommissionen ett väsentligt inflytande, och gemenskapens fältkontor i mottagarlandet skall spela en aktiv roll.
Konventionen gör det möjligt att ge stöd till strukturanpassning och innehåller utförliga anvisningar för hur detta stöd skall utformas.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt de minst utvecklade länderna, länder utan kuster och ö-länder.
Huvudansvaret för upphandling som finansieras genom Europeiska utvecklingsfonden skall ligga hos mottagarländerna, dock skall samråd äga rum med kommissionen. Upphandling skall normalt ske i öppen internationell konkurrens inom hela kretsen av AVS- och gemenskapsstaterna.
Del fyra - institutionernas verksamhet
I detta avsnitt ges närmare regler för ministerrådets, ambassadörskommitténs och den gemensamma församlingens verksamhet.
Del fem - slutbestämmelser
Under denna rubrik anges bl.a. att konventionen sluts för en period av tio år med början den 1 maj 1990.
Till konventionen är fogade ett antal protokoll som utgör en integrerad del av konventionen.
Ett av dessa protokoll är ett finansprotokoll som anger omfattningen av det finansiella samarbetet för en period av fem år med början den 1 mars 1990. Det totala finansiella stödet till AVS-länderna under perioden skall uppgå till 12 000 miljoner ecu. Av detta belopp skall 10 800 miljoner komma från Europeiska utvecklingsfonden (EUF 7) och 1 200 miljoner ecu vara lån från Europeiska investeringsbankens egna medel.
Ändringsavtalet och överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet
I propositionen anges att de två parterna gick in i förhandlingarna med något olika utgångspunkter. Gemenskaperna önskade öka betoningen på vikten av mänskliga rättigheter och demokratiska principer och eftersträvade en effektivisering av samarbetet inom ramen för Lomékonventionen. På handelsområdet var man beredd att tillsammans med AVS-staterna undersöka hur de sistnämnda i större utsträckning skulle kunna dra fördel av de handelsförmåner som redan fanns med i konventionen. AVS-staterna å sin sida förnekade inte vikten av mänskliga rättigheter och demokratiska principer men betonade att det var väsentligt att ha en effektiv mekanism för lösning av tvister som kunde uppkomma om eventuella kränkningar av dessa rättigheter och principer. Tonvikten lades dock vid handelsfrågor inklusive råvarufrågor, och AVS-staterna underströk också angelägenheten av att de finansiella resurser som skulle ställas till förfogande ökade väsentligt i reala termer.
Förhandlingarna inleddes formellt vid ett ministermöte i Swaziland i maj 1994. De slutfördes den 30 juni 1995.
Avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen omfattar 67 ändringar i konventionens huvuddel, vartill kommer ett nytt finansprotokoll och vissa ändringar i andra protokoll.
Ett väsentligt nytt element blev att förbindelserna avses stärkas genom en fördjupad politisk dialog som utvidgas till att omfatta frågor och problem som rör utrikespolitik och säkerhet. Vidare infördes en ökad betoning av demokratiska principer och en suspensionsklausul som gör det möjligt att avbryta samarbetet med länder som kränker de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer. På handelsområdet infördes ytterligare lättnader genom bl.a. ett visst ökat marknadstillträde för jordbruksprodukter och förbättring och förtydligande av ursprungsreglerna. Ett mer flexibelt system för programmeringen av biståndet införs också.
Uppgörelsen om finansiering finns i det finansiella protokoll som är en del av ändringsavtalet och i överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för finansprotokollet. Det finansiella protokollet anger att det sammanlagda stödet till AVS-länderna skall öka från 12 000 miljoner ecu under den första femårsperioden, varav 10 800 miljoner ecu från Europeiska utvecklingsfonden och 1 200 miljoner från Europeiska investeringsbankens egna resurser, till 14 625 miljoner under den andra femårsperioden, varav 12 967 miljoner ecu från Europeiska utvecklingsfonden och 1 658 miljoner ecu från Europeiska investeringsbanken.
Överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet anger omfattningen av det sammanlagda stödet genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och Europeiska investeringsbanken (EIB), de enskilda ländernas bidrag till Europeiska utvecklingsfonden, användningsområden och bestämmelser av mer administrativ natur om hur EUF och EIB-stödet skall förvaltas. En åttonde europeisk utvecklingsfond skall inrättas, vilken sammanlagt skall tillföras 13 132 miljoner ecu. (Att beloppet är större än vad som anges i det finansiella protokollet till ändringsavtalet beror på att finansieringsöverenskommelsen omfattar stöd både till AVS-länderna och till utomeuropeiska länder och territorier, som lyder under Danmark, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien medan det finansiella protokollet endast avser stödet till AVS-staterna.) Av det belopp som tillförs utvecklingsfonden finansieras 12 840 miljoner ecu av medlemsstaterna (Sveriges andel 350 miljoner ecu motsvarar ca 3 050 miljoner kronor). Till detta belopp kommer 292 miljoner ecu i icke utnyttjade medel från de fjärde, sjätte och sjunde utvecklingsfonderna.
1 finansieringsöverenskommelsen anges att 1 693 miljoner ecu skall tas från Europeiska investeringsbankens egna medel och ges i form av lån, varav 1 658 miljoner till AVS-staterna och resterande 35 miljoner till utomeuropeiska länder och territorier. Det sammanlagda stödet genom Europeiska utvecklingsfonden och Europeiska investeringsbanken till AVS-länderna och utomeuropeiska länder och territorier uppgår därmed till 14 825 miljoner ecu.
I avvaktan på att överenskommelsen har godkänts av medlemsstaterna och för att programmeringen skall kunna genomföras har ett beslut den 20 december 1995 fattats om provisorisk tillämpning av de delar av överenskommelsen som behandlar programmeringen av biståndet. I anslutning till detta beslut har medlemsstaterna avgett en förklaring med innebörd att beslutet om provisorisk tillämpning på intet sätt föregriper ratifikationsproceduren och att kommissionen inte kan göra några finansiella åtaganden innan finansieringsöverenskommelsen trätt i kraft.
Medelsbehovet för varje år kommer att anges i de årliga budgetpropositionerna under biståndsanslaget för Bidrag till EG:s gemensamma bistånd.
I propositionen noteras att de tre nya medlemsstaterna - Finland, Sverige och Österrike - genom sina bidrag svarar för närmare hälften av ökningen av bidragen till Europeiska utvecklingsfonden och att fondens totalbelopp ökas genom medel från tidigare utvecklingsfonder, som inte utnyttjats. Den kollektiva extra insatsen från EU-medlemsstaterna förefaller därför relativt måttlig, vilket enligt propositionen inger osäkerhet inför framtiden, särskilt med beaktande av att Lomésamarbetet främst avser fattiga u-länder.
Regeringens överväganden
Regeringen föreslår att riksdagen skall godkänna avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen och överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för det andra finansprotokollet till den fjärde Lomékonventionen. Regeringen anför att den fjärde Lomékonventionen utgör en väsentlig del i gemenskapens samarbete med u-länderna och att den innehåller många element som ligger i linje med svensk biståndspolitik.
Regeringen pekar vidare på det viktiga nya element som införs genom ändringsavtalet då man genom en bredare politisk dialog som utvidgas till att omfatta frågor och problem som rör utrikespolitik och säkerhet kommer att stärka förbindelserna. Till detta kommer en ökad betoning av respekt för demokratiska principer som komplement till vad som anges i konventionen om respekt för de mänskliga rättigheterna samt den nya suspensionsklausulen som gör det möjligt att avbryta samarbetet med en AVS-stat som inte respekterar de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer.
Ändringsavtalet präglas enligt regeringens mening också av en strävan att åstadkomma ökad effektivitet i biståndet. Det mer flexibla programmeringssystem som införs är ett uttryck för detta. Det innebär att långsiktigheten i biståndssamarbetet bevaras samtidigt som risken för att medel skall ligga outnyttjade motverkas.
Ändringsavtalet innebär ett visst ökat marknadstillträde för jordbruksprodukter och en förbättring av ursprungsreglerna och uttrycker en allmän strävan att bidra till att förbättra AVS-staternas möjligheter att ta till vara de handelslättnader och stödåtgärder som konventionen erbjuder.
I ändringsavtalet är det Europeiska gemenskapernas medlemsstater, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission som är parter å ena sidan. Avtalet är därmed ett s.k. blandat avtal. Detta innebär att avtalet även reglerar förhållanden som ligger utanför gemenskapskompetensen och därmed inom ramen för medlemsländernas kompetens. Medlemsstaterna åtar sig förpliktelser bl.a. genom stadgandet om politisk dialog och genom det finansprotokoll som är en del av ändringsavtalet och genom den särskilda överenskommelsen om finansiering. Med hänsyn till detta och till att ändringsavtalet och finansieringsöverenskommelsen är av större vikt skall de enligt 10 kap. 2 § i regeringsformen godkännas av riksdagen.
Sammanfattning av motionen
I motion 1995/96:U32 (m) hemställer motionärerna att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det med anledning av Lomékonventionens stora betydelse är angeläget att regeringen i skrivelse till riksdagen i god tid informerar om sina intentioner inför förhandlingar om den sannolikt femte Lomékonvention som följer när den fjärde löper ut. Det tullfria tillträdet till EU:s inre marknad för produkter från 70 u-länder i Afrika, Karibien och Stilla Havet är av vital betydelse för ländernas tillväxt och fattigdomsbekämpning, vilket ökar förutsättningarna för utveckling mot demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Även det finansiella stödets inriktning har betydelse. Det är därför enligt motionärernas mening viktigt att riksdagen godkänner föreliggande ändringar i Lomékonventionen och den interna överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet.
Utskottets överväganden
Utskottet delar regeringens uppfattning att den fjärde Lomékonventionen innehåller många element som ligger i linje med svensk biståndspolitik. Ändringsavtalet bidrar till att ytterligare förbättra konventionen. Utskottet noterar med tillfredsställelse att en ökad betoning görs av respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer. Utskottet anser också det vara värdefullt att ett protokoll tillkommit om hållbar förvaltning av skogstillgångar, vilket bl.a. innebär att ansträngningar skall koncentreras till skydd av hotade tropiska skogar.
I motion 1995/96:U32 (m) anförs att regeringen i god tid bör informera riksdagen om sina intentioner inför förhandlingarna när den fjärde Lomékonventionen löper ut. Utskottet finner detta vara angeläget och förutsätter att så kommer att ske på lämpligt sätt.
Därmed anses motion 1995/96:U32 (m) besvarad.
Utskottet tillstyrker med det ovan anförda att riksdagen godkänner avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen och den interna överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen
att riksdagen med bifall till propositionen godkänner avtalet om ändring av den fjärde Lomékonventionen mellan å ena sidan Europeiska gemenskapernas medlemsstater, Europeiska unionens råd och Europeiska gemenskapernas kommission och AVS-staterna å den andra sidan,
2 beträffande den interna överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet
att riksdagen med bifall till propositionen godkänner den interna överenskommelsen om finansiering och förvaltning av gemenskapsstödet inom ramen för det andra finansprotokollet till den fjärde Lomékonventionen,
3. beträffande information till riksdagen
att riksdagen förklarar motion 1995/96:U32 besvarad med vad utskottet anfört.
Stockholm den 23 april 1996
På utrikesutskottets vägnar
Nils T Svensson
I beslutet har deltagit: Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Yvonne Sandberg- Fries (s), Berndt Ekholm (s), Bertil Persson (m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Urban Ahlin (s), Eva Zetterberg (v), Carina Hägg (s), Lars Hjertén (m), Bodil Francke Ohlsson (mp), Ingrid Näslund (kds), Agneta Brendt (s), Sonia Karlsson (s), Christina Axelsson (s) och Ingbritt Irhammar (c).