Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet
Betänkande 1992/93:AU16
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1992/93:AU16
Avreglering av arbetsförmedlingsmonopolet
Innehåll
1992/93 AU16
Sammanfattning
I detta betänkande tillstyrker utskottet regeringens förslag om avskaffande av det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet. Det sker genom att det i dag gällande kravet på tillstånd från AMS för att under vissa förutsättningar få bedriva arbetsförmedlingsverksamheten slopas. Det enda undantaget avser arbetsförmedling för sjömän, som inte får bedrivas mot ersättning. Utskottet godtar också regeringens förslag om vissa lättnader i fråga om de restriktioner som gäller vid verksamhet som innefattar uthyrning av arbetskraft. Bland annat slopas den nuvarande fyramånadersgränsen för uthyrning av en enskild arbetstagare. Vid såväl arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft skall gälla ett straffsanktionerat förbud att ta betalt av arbetssökande eller arbetstagare.
Utskottet ansluter sig till regeringens uppfattning att den offentliga arbetsförmedlingen även i framtiden bör vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. Den skall vara det centrala instrumentet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Liksom regeringen anser utskottet att arbetsgivarnas skyldighet att anmäla lediga platser till den offentliga förmedlingen bör kvarstå.
En utvärdering och analys av avregleringen bör göras efter en treårsperiod. Utskottet gör vissa uttalanden om vad som bör ingå i en sådan uppföljning.
Socialdemokraterna anser i en reservation att propositionen bör avslås. Vänsterpartiets representant är av samma uppfattning.
Propositionen
I proposition 1992/93:218 föreslår regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Börje Hörnlund -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83).
Propositionens lagförslag fogas som bilaga till detta betänkande.
Motionerna
1992/93:A8 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:218.
1992/93:A9 av Ingela Thalén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1992/93:218.
1992/93:A10 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1992/93:218 om lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft samt följdförändringar i lagen om medbestämmande i arbetslivet och allmänna tjänstepliktslagen.
1992/93:A11 av Sten Svensson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att något förbud att ta betalt av arbetssökande inte bör införas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen bör upphöra,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att den fackliga vetorätten enligt medbestämmandelagen upphör.
Utskottet
Bakgrund
Det nu gällande arbetsförmedlingsmonopolet innebär i princip att arbetsförmedlingen i Sverige är en offentlig angelägenhet. Privat arbetsförmedling får dock förekomma i viss begränsad omfattning och i noga reglerade former.
Från den 1 januari 1992 regleras den privata arbetsförmedlingen i lagen (1991:746) om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (arbetsförmedlingslagen). Med denna lag legaliserades uthyrning av arbetskraft genom att uthyrningen skildes ut ur begreppet arbetsförmedling.
Lagen innebar även i övrigt vissa uppmjukningar i förhållande till vad som hade gällt tidigare, men fortfarande är huvudregeln att arbetsförmedling inte får bedrivas i förvärvssyfte. Undantag gäller dels för arbetsförmedling till och från utlandet av musiker och sceniska artister, dels för s.k. head-hunting, dvs. förmedling av arbetstagare som skall ha företags- eller verksledande ställning. Tillstånd kan beviljas av AMS för högst ett år i sänder. Arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot ersättning får bedrivas efter tillstånd av AMS. En förutsättning för tillstånd är att det finns ett behov av verksamheten från arbetsmarknadspolitisk synpunkt.
Vid uthyrning av arbetskraft måste vissa regler iakttas. Reglerna syftar till att arbetstagare som fått arbete via uthyrningsföretag inte skall hamna i svårigheter av olika slag. Anlitande av uthyrd arbetskraft måste föranledas av ett tillfälligt behov av extra arbetskraft, och inom ramen för uthyrningsuppdraget får en enskild arbetstagare ställas till beställarens förfogande högst fyra månader. Det skall finnas ett skriftligt anställningsavtal med visst innehåll. Begränsningar gäller i förhållande till LAS när det gäller möjligheten till tidsbegränsade anställningar hos uthyrningsföretaget. Andra regler syftar till att förhindra osund rekryteringsverksamhet.
För att stärka de fackliga organisationernas möjligheter att utöva inflytande i samband med att en arbetsgivare avser att anlita icke anställd arbetskraft antogs samtidigt med den nya arbetsförmedlingslagen vissa ändringar i medbestämmandelagens förhandlings- och vetorättsregler.
Den svenska lagstiftningen om privat arbetsförmedling hämtar sitt innehåll från ILO-konventioner. Konventionen (nr 96) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, som ratificerades av Sverige 1950, förbjuder i princip privat arbetsförmedling i förvärvssyfte.
Den år 1991 antagna arbetsförmedlingslagen ersatte 1935 års lag med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Denna lag hade varit föremål för ett flertal utredningar under årens lopp och förändringar hade också genomförts. En omprövning av lagens allmänna inriktning hade emellertid avvisats av både riksdag och regering.
I den proposition om en ny småföretagspolitik (prop. 1991/92:51) som förelades riksdagen kort efter fyrpartiregeringens tillträde hösten 1991 aviserades att regeringen i syfte att avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet skulle ta initiativ till uppsägning av den nyssnämnda ILO-konventionen. Förslag om detta lades senare fram i proposition 1991/92:89, som godkändes av riksdagen våren 1992 (1991/92:AU10, rskr. 174).
Regeringen har därefter sagt upp konventionen. Uppsägningen registrerades hos ILO den 4 juni 1992, vilket betyder att Sverige är bundet av konventionen till den 4 juni 1993.
Det nu framlagda förslaget är upprättat på grundval av betänkandet (SOU 1992:116) Privat förmedling och uthyrning av arbetskraft.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, som skall ersätta 1991 års lag i samma ämne. Syftet är att åstadkomma en bättre fungerande arbetsmarknad. Det sker genom att arbetsförmedlingsmonopolet avskaffas. Enligt propositionen är det uppenbart att statligt monopol på arbetsförmedlingsområdet har spelat ut sin roll.
Den offentliga arbetsförmedlingen bör enligt propositionen även i framtiden vara anslagsfinansierad, heltäckande och avgiftsfri. Den skall bedriva en sammanhållen och effektiv arbetsmarknadspolitik samt förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärdsmedlen. Kontant stöd vid arbetslöshet skall även i fortsättningen förutsätta kontakt med den offentliga förmedlingen.
Arbetsgivarnas skyldighet enligt platsanmälningslagen (1976:157) att anmäla lediga platser till den offentliga arbetsförmedlingen bör kvarstå enligt propositionen.
Det nuvarande förbudet mot att bedriva privat arbetsförmedling mot ersättning avskaffas utom såvitt avser arbetsförmedling för sjömän. Avregleringen sker genom att kravet på tillstånd av AMS för att driva arbetsförmedlingsverksamhet slopas.
Den föreslagna avregleringen begränsas till den rent platsförmedlande funktionen. De privata förmedlingarnas roll blir att komplettera den offentliga arbetsförmedlingen i själva platsförmedlingsarbetet.
När det gäller sjömän föreslås ett fortsatt förbud mot privat arbetsförmedling, vilket straffsanktioneras. Det konstateras att Sverige är bundet av ILO-konvention nr 9/1920 angående arbetsförmedling av sjömän. Denna konvention innehåller förutom ett förbud mot avgiftskrävande arbetsförmedling bestämmelser om hur den offentliga sjömansförmedlingen skall vara organiserad. Enligt arbetsmarknadsministern bör frågan om en eventuell uppsägning analyseras närmare, och han förklarar sin avsikt att om så visar sig erforderligt återkomma senare i frågan.
Liksom i den nuvarande lagen skall sådan arbetsförmedling som sker genom skrifter, överföringar eller upptagningar på vilka tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig inte omfattas av arbetsförmedlingslagen. Regeln ges en något annan utformning i den nya lagen.
Regelverket kring uthyrning av arbetskraft förenklas. Den nuvarande begränsningen att en arbetstagare får hyras ut eller hyras in för en sammanhängande tid av högst fyra månader avskaffas, liksom inskränkningarna i förhållande till anställningsskyddslagen när det gäller möjligheten att träffa avtal om tidsbegränsade anställningar. Vidare försvinner alla krav som riktas mot beställaren, bl.a. kravet att beställaren får anlita uthyrd arbetskraft endast om detta föranleds av ett tillfälligt behov av extra arbetskraft.
Ett straffsanktionerat förbud föreslås för privata arbetsförmedlings- och uthyrningsföretag att begära, avtala om eller ta emot ersättning av arbetssökande eller arbetstagare för att erbjuda eller anvisa arbete. Förbudet mot att bedriva arbetsförmedling för sjömän mot ersättning föreslås också bli straffsanktionerat.
Även de regler som ett uthyrningsföretag skall iaktta i förhållande till sina anställda föreslås straffsanktionerade. En arbetsgivare som handlar i strid med reglerna döms till böter. Detta skall dock inte gälla i fråga om kravet på skriftligt anställningsavtal, om avvikelse från regeln är tillåten enligt ett centralt kollektivavtal.
AMS nuvarande tillsynsfunktion upphör, såväl när det gäller privat arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft. Detsamma gäller AMS nuvarande möjligheter att ingripa med vitesföreläggande och vitesförbud. Någon särskild anmälningsplikt eller något registreringsförfarande föreslås inte heller. De privata arbetsförmedlingarna skall enligt propositionen få verka utan styrning i form av arbetsmarknadspolitiska riktlinjer och liknande.
Några ändringar i sak i medbestämmandelagens förhandlings- och vetorättsregler föreslås inte. Det innebär bl.a. att arbetsgivaren alltid är förhandlingsskyldig innan han fattar beslut om att anlita uthyrd arbetskraft. I propositionen erinras om att reglerna i 38--40 §§ medbestämmandelagen för närvarande är föremål för en allmän översyn inom ramen för 1992 års Arbetsrättskommitté. Enligt direktiven till utredningen (dir. 1991:118) skall kommittén utreda förutsättningarna för ett avskaffande av den fackliga vetorätten.
Enligt propositionen torde förslagets direkta effekter på statsfinanserna bli obetydliga. Rättsväsendet avlastas ett antal ärendegrupper. Förslaget bör innebära kostnadsbesparande effekter för bl.a. AMS. Genom avregleringen skapas en effektivare arbetsmarknad vilket är positivt för samhällsekonomin.
En utvärdering och analys av effekter och konsekvenser av avregleringen bör enligt propositionen göras efter en treårsperiod. Frågor som då särskilt bör beaktas är avregleringens effekter på den offentliga arbetsförmedlingen, informationen om lediga platser (platsanmälningslagen), effekterna för särskilt utsatta grupper samt uthyrningen av arbetskraft.
Slutligen läggs i propositionen fram ett förslag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen.
De i propositionen framlagda lagförslagen har granskats av Lagrådet.
Motionerna
Fyra motioner har väckts med anledning av propositionen. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen i sina resp. motioner A9 av Ingela Thalén m.fl. (s) och A10 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Även Sten Söderberg (-) hemställer att riksdagen avslår propositionen i sin motion A8. Sten Svensson (m) begär i motion A11 tillkännagivanden rörande vissa enskilda delar av regeringsförslaget.
Socialdemokraterna framför inledningsvis synpunkter på regeringens hantering av ärendet. Enligt överenskommelsen hösten 1992 mellan Socialdemokraterna och regeringen skulle förändringar av arbetsrätten föregås av samråd i förtroendefull anda. Den nu behandlade propositionen har enligt vad som sägs i motionen förelagts riksdagen efter ett formellt möte och utan att regeringen beaktat någon av de invändningar som framförts från Socialdemokraternas sida.
Rent principiellt är det enligt Socialdemokraterna felaktigt att ändra nya lagar innan man hunnit få erfarenheter från lagens tillämpning, såvida man inte kan påvisa akuta behov av förändringar. 1991 års arbetsförmedlingslag är en bra lag och bör få verka någon tid innan ändringar övervägs, sägs det i motionen.
Socialdemokraterna anser det anmärkningsvärt att vinstsyftande privata arbetsförmedlingar skall få tillåtas utan att man utrett vilka konsekvenser detta kan få för arbetsmarknadens funktionssätt. Påståendet i propositionen att den föreslagna lagen leder till en bättre fungerande arbetsmarknad saknar helt grund. Snarare är det tvärtom. Som det fungerar i dag kan alla lediga arbeten i landet prövas mot alla arbetssökande som är anmälda till den offentliga förmedlingen. Därför har svensk arbetsmarknad fungerat mer flexibelt och mer effektivt än andra länders.
Vinstsyftande förmedlingar kommer att leda till en mer segregerad arbetsmarknad. Det finns en uppenbar risk att den offentliga förmedlingen på sikt kommer att få ta hand om de svagare på arbetsmarknaden. Det blir ingen självklarhet för arbetsgivarna att anmäla lediga arbeten till förmedlingen, oavsett vilka sanktionerna är. Arbetssökande från den offentliga förmedlingen blir mindre intressanta för arbetsgivarna. Den totala "matchningen" mellan lediga arbeten och sökande blir sämre och långtidsarbetslösheten ökar.
Socialdemokraterna motsätter sig också de föreslagna förändringarna av reglerna för uthyrning av arbetskraft. Skälen är av både samhällsekonomisk och social natur. Propositionens påstående att förslagen skulle innebära kostnadsbesparingar för samhället saknar en analys av påverkan på lönebildningen och på arbetsgivarnas handlande. Det finns enligt motionen uppenbara risker med att uthyrningsverksamhet blir något allmänt accepterat och mer vanligt förekommande på arbetsmarknaden. En ökad inhyrning i samband med flaskhalsar i produktion eller inhyrning av arbetskraft av nyckelkaraktär leder till ökad löneglidning, vilket i sin tur får andra negativa konsekvenser. Den ordinarie personalstyrkan i företagen kommer att minska. Fler kommer att arbeta i uthyrningsföretag med en ofta osäker tillfällig anställning. Tryggheten för den enskilde blir minimal. Beställaren får stora möjligheter att kringgå lag och avtal. Uthyrningsbranschen kommer att locka till sig oseriösa företag. Erfarenheterna visar att ekonomisk brottslighet och oseriös konkurrens blir följden. Det blir staten och de enskilda människorna som får bära kostnaderna och olägenheterna när företagen går omkull. Propositionen saknar en analys även av dessa förhållanden, anförs det i motionen.
Det är över huvud taget svårt att överblicka regeringens förslag, anser Socialdemokraterna. Arbetsrättskommittén har föreslagit att vetoreglerna i medbestämmandelagen avskaffas, dessutom skall ändring göras av det s.k. arbetstagarbegreppet. Bedömningen av det nu framlagda förslaget påverkas av vilka förändringar som senare kan komma att föreslås av regeringen.
På dessa skäl anser Socialdemokraterna att propositionen bör avslås.
Vänsterpartiet säger sig i motion A10 inte kunna se att några sakliga skäl ligger bakom det framlagda förslaget. Regeringens ambition måste alltså främst vara ideologisk. Propositionen passar väl in i det löntagarfientliga mönster som formas av regeringens initiativ kring arbetsrätten och socialförsäkringarna, sägs det i motionen.
Sett från internationella samarbetssynpunkter är det enligt Vänsterpartiet förkastligt att införa en ny lag i strid med ILO-konvention nr 96 i ett läge då en eventuell revidering av konventionen är upptagen på dagordningen för ILO:s arbetskonferens 1994. I motionen noteras också att EG för närvarande diskuterar ett direktiv med en 12-månadersgräns vid arbetskraftsuthyrning.
I motionen framhålls arbetsförmedlingarna som ett instrument i den svenska ekonomiska politiken som aktivt skall förstärka arbetslinjen. I detta hänseende skiljer sig Sverige från många andra länder i Europa. Arbetsförmedlingarna här har en överblick över hela arbetsmarknaden. De har inte bara förmedlande utan också vägledande uppgifter. Förmedlingarna ger service åt företag och arbetssökande, och de bidrar aktivt till omstrukturering av branscher och stimulering av förändringsprocessen på arbetsmarknaden. Flera av dessa funktioner lämpar sig inte för att hanteras kommersiellt. Den specialisering som erfordras kan ske inom ramen för nuvarande organisation.
Liksom Socialdemokraterna påtalar Vänsterpartiet risken för en segregering av arbetsmarknaden.
I fråga om uthyrning av arbetskraft anser Vänsterpartiet att sådan bör få förekomma endast i undantagsfall, och då under kort tid och med kraftiga begränsningar. Företeelsen medför en serie arbetsrättsliga problem för både individen och löntagarkollektivet. En liberalisering av regelverket urholkar anställningsskyddet och ökar risken för ekonomisk brottslighet och annan oseriös verksamhet.
Vänsterpartiet betraktar liberaliseringen av arbetskraftsuthyrningen tillsammans med de andra initiativen på arbetsrättens område som en direkt attack mot löntagarna och deras organisationer.
De av regeringen framlagda förslagen är ett stort steg tillbaka i utvecklingen, anför Vänsterpartiet avslutningsvis i sin motion.
Sten Söderberg (-) motsätter sig i motion A8 regeringens förslag med motiveringen att de inte kommer att innebära några positiva effekter. Problemen i samhället är av annat slag. Avregleringen leder snarare till förvirring, på samma sätt som hänt vid avregleringen av taxi, sägs det i motionen.
I motion A11 av Sten Svensson (m) hälsas regeringsförslaget med tillfredsställelse. Kritiska synpunkter framförs på enskildheter i propositionen. När det gäller förbudet att ta betalt av de arbetssökande säger sig motionären dela regeringens uppfattning att förmedlingarna skall ta betalt av arbetsgivarna och inte av de arbetssökande. Förbudet fyller dock i praktiken ingen funktion, eftersom berörda parter är överens om att det är arbetsgivarna som skall stå för kostnaden. Frivilliga överenskommelser bör vara tillräckliga. I vissa fall bör arbetssökanden själv kunna upphandla en kvalificerad tjänst. Den lagfästa skyldigheten för arbetsgivare att anmäla ledig plats till arbetsförmedlingen bör upphöra enligt motionen. I praktiken avsåg endast 35 % av alla nyanställningar under 1991 platser som var anmälda till förmedlingen. Förmedlingarna arbetar enligt ett traditionellt mönster, och det är främst arbeten inom tillverkningsindustri och service som förmedlas. Motionären anser slutligen att den fackliga vetorätten bör avskaffas eftersom den begränsar etableringsfriheten. Vetorätten utnyttjas inte sällan på ett godtyckligt sätt vilket leder till att många småföretag drabbas hårt. -- I motionen begärs tillkännagivanden i enlighet med det anförda.
Utskottets överväganden
Fråga om avslag på propositionen
Riksdagens godkännande av uppsägning av ILO-konventionen (nr 96) grundade sig på att de skäl som låg bakom förbudet mot förvärvssyftande arbetsförmedling inte längre kunde anses föreligga. Starka fackliga organisationer samt arbetsrättslig och social skyddslagstiftning ansågs innebära en garanti mot de missförhållanden som motiverade förbudet (prop. 1991/92:89, AU10, rskr. 174). Utskottet står fast vid detta.
Socialdemokraternas (A9) och Vänsterpartiets (A10) invändningar mot det nu framlagda förslaget om avreglering grundar sig bl.a. på att man befarar försämringar i fråga om arbetsmarknadens funktionssätt. I båda motionerna efterlyses en analys av vilka konsekvenserna kan bli i detta hänseende. Särskilt framhålls den fördel som ligger i att den offentliga förmedlingen har överblick över hela arbetsmarknaden.
I motsats till motionärerna ser utskottet det som en förbättring för arbetsmarknadens funktionssätt att avreglering sker.
Den offentliga förmedlingen bör nämligen, såsom föreslås i propositionen, även framöver vara det centrala instrumentet i den aktiva arbetsmarknadspolitiken i enlighet med de riktlinjer som statsmakterna lägger fast.
Tanken är att den offentliga arbetsförmedlingen även framgent skall ha tillgång till i princip samtliga lediga platser. En arbetssökande skall alltså fritt kunna orientera sig på arbetsmarknaden om utbudet av lediga platser. Arbetsgivarna skall också kostnadsfritt kunna få tillgång till den samlade kunskapen om var det finns ledig arbetskraft och få hjälp med att tillsätta lediga platser. Som framhålls i propositionen måste en välfungerade arbetsmarknad ha en effektiv spridning av informationen om lediga platser. Utskottet återkommer till frågan om den s.k. platsanmälningslagen i den fortsatta framställningen.
Den offentliga förmedlingen skall också förfoga över de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det är således i kontakter mellan den offentliga förmedlingen och den arbetslöse som de olika individinriktade åtgärderna diskuteras. Även kontantstöd skall förutsätta kontakt med den offentliga förmedlingen. Avregleringen begränsas till den rent platsförmedlande funktionen.
En samverkan mellan offentlig och privat förmedling skall kunna etableras, så att även de privata förmedlingarna kan få tillgång bl.a. till information om lediga platser. Ett arbete av detta slag bör, i enlighet med vad som sägs i propositionen, växa fram på frivillig väg.
Med en väl fungerande offentlig förmedling motverkas den risk för en segregerad arbetsmarknad som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet också anför som skäl mot avreglering.
Den "totala matchningen" mellan lediga arbeten och sökande har ett stort värde. Med ett tillskott av privata förmedlingar vid sidan av den heltäckande offentliga förmedlingen bör förutsättningarna öka för att de lediga platserna så snabbt som möjligt skall kunna tillsättas med rätt person.
Inte heller kan utskottet se det förhållandet att 1991 års arbetsförmedlingslag varit i kraft bara ett drygt år som ett skäl att avvakta med avregleringen, allrahelst som lagen inte innehåller några mer grundläggande förändringar i fråga om möjligheten att bedriva privat arbetsförmedling.
Utskottet kan inte heller dela de farhågor som framförs av Sten Söderberg i motion A8 för att en avreglering skulle orsaka förvirring. Jämförelsen med avregleringen av taxi ter sig enligt utskottets mening tämligen långsökt.
Av det anförda följer att utskottet inte låtit sig övertygas av de i motionerna anförda skälen mot en avreglering.
Utskottet övergår nu till förslaget om förenklade regler för uthyrning av arbetskraft och de invändningar som förs fram mot detta av Socialdemokraterna resp. Vänsterpartiet.
Som framhålls i propositionen innebär uthyrningsverksamheten både fördelar och nackdelar. Utskottet kan emellertid inte på samma sätt som Socialdemokraterna se att det skulle ligga något enbart negativt i att uthyrningsverksamheten blir något allmänt accepterat och mer vanligt förekommande. Möjligheten att anlita uthyrd arbetskraft fyller otvetydigt ett behov på arbetsmarknaden. Utskottet utgår från att uthyrd arbetskraft kommer att anlitas enbart i de fall då detta vid en helhetsbedömning ter sig som mer rationellt än att använda egna anställda. Inte minst med hänsyn till de kostnader som det innebär att hyra in arbetskraft jämfört med att låta arbetet utföras av egen personal saknas det anledning att tro att företeelsen skulle bli utbredd på ett sätt som framstod som mindre önskvärt bl.a. från de synpunkter som Socialdemokraterna framför.
De problem med oseriös verksamhet och ekonomisk brottslighet som skulle kunna vara förknippade med denna verksamhet och som särskilt framhålls i Socialdemokraternas och Vänsterpartiets motioner bör enligt utskottets mening angripas med de regler som rättssystemet i övrigt erbjuder och inte genom att de seriösa uthyrningsföretagens verksamhet försvåras.
Eftersom de seriösa uthyrningsföretagen medverkar till en effektiv arbetsmarknad bör deras verksamhet inte inskränkas mer än vad som är nödvändigt. Utskottet ansluter sig härvid till de förslag som framförs i propositionen om att ta bort vissa av de restriktioner som föreskrivs i dag.
Utskottet vill dock framhålla att det med hänsyn till den korta tid som uthyrningsverksamheten har varit tillåten kan vara svårt att göra sig någon säker bild av vilka restriktioner för verksamheten som verkligen är sakligt motiverade. Legaliseringen har dessutom i tiden sammanfallit med en allmänt lägre efterfrågan av dessa företags tjänster.
Enligt utskottets mening bör därför den utvärdering och analys av effekterna av avregleringen som enligt propositionen skall ske efter en treårsperiod även inbegripa den nu berörda frågan. I det sammanhanget bör också övervägas om straffrättsliga sanktioner är det mest ändamålsenliga vid överträdelse av regler av denna karaktär.
Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom de motionsyrkanden som innefattar avslag på propositionen. Motionerna A8, A9 och A10 avstyrks således.
Utskottet tar härefter upp en fråga som väckts i motion A11 av Sten Svensson (m). Det gäller den föreslagna nya lagens förbud mot att ta betalt av arbetssökanden eller arbetstagaren vid arbetsförmedling eller uthyrning av arbetskraft. Motionären motsätter sig ett sådant förbud.
Utskottet kan konstatera att det bland remissinstanserna i stort sett råder samstämmighet om att det är arbetsgivarna och inte de arbetssökande som skall betala för den privata förmedlingsverksamheten. Motionären anser för sin del att enigheten mellan de fackliga organisationerna, arbetsgivarna och AMS gör att förbudet i praktiken inte skulle fylla någon funktion. Frivilliga överenskommelser bör räcka, bl.a. därför att arbetstagaren bör ha möjlighet att själv upphandla en kvalificerad tjänst.
Enligt utskottets mening är den omständigheten att det råder relativ enighet i frågan ett skäl som snarast talar för ett uttryckligt förbud. Med en förbudsregel understryks principen att det inte är de arbetssökande som skall betala för att få ett arbete. Ett förbud kan också bidra till att oseriösa förmedlare utestängs. Förmedlingarna blir beroende av uppdragsintäkter från företagen som anlitar dem.
På anförda skäl avstyrks motion A11 i den nu berörda delen. Den aktuella förbudsregeln i 6 § i den föreslagna arbetsförmedlingslagen bör således antas av riksdagen.
Platsanmälningslagen och vetorätten i medbestämmandelagen
Utskottet övergår nu till de övriga frågor som tagits upp i motion A11 av Sten Svensson (m).
Utskottet har i det föregående berört skyldigheten att anmäla ledig plats till den offentliga förmedlingen. Som framgått bör enligt propositionen den s.k. platsanmälningslagen finnas kvar. I motionen begärs ett tillkännagivande om att skyldigheten bör upphöra. Motionären framhåller att endast en liten del av alla nyanställningar avser platser som varit anmälda vid förmedlingen. Främst är det arbeten inom tillverkningsindustri och service som förmedlas, sägs det i motionen.
Som framgått tidigare ställer sig utskottet bakom regeringens syn på den offentliga arbetsförmedlingens roll i framtiden, däribland att den skall vara heltäckande. Frågan om skyldigheten att anmäla lediga platser skall finnas kvar eller inte är väsentlig för bedömningen av vilka effekter ett avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet får på arbetsmarknadens sätt att fungera och på möjligheterna att driva arbetsmarknadspolitik. Platsanmälan har också stor betydelse för den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att vara heltäckande. En effektiv arbetsmarknad förutsätter en effektiv spridning av information om lediga platser. Den allmänna platsanmälan ger möjlighet till den översiktliga och snabba information om lediga platser över hela landet som den offentliga arbetsförmedlingen kan erbjuda i dag. För den enskilde arbetssökanden underlättas sökprocessen. Även arbetsgivarna bör normalt ha fördel av att få ett större antal sökande att välja mellan. Den allmänna platsanmälan är även av stor vikt för statsmakterna eftersom man därigenom kan få överblick över hur delarbetsmarknaderna ser ut och utvecklas. Flödena av nyanmälda platser är, vilket framhålls i propositionen, en tidig indikator vid bedömningen av den allmänna konjunkturutvecklingen. Den utgör underlag för t.ex. hur beslut om yrkesutbildningar skall dimensioneras. Säkerligen bidrar den obligatoriska platsanmälan till att fler grupper av sökande finner det lönt att vända sig till förmedlingen liksom den kan befrämja rörligheten på arbetsmarknaden.
Övervägande skäl talar därför enligt utskottets mening för att lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen bör finnas kvar. Liksom regeringen anser utskottet att den tidigare nämnda uppföljningen och utvärderingen bör inkludera frågan om effekterna av avregleringen på informationen om lediga platser.
Med det anförda avstyrks motion A11 i nu berört hänseende.
När det slutligen gäller det i samma motion framställda yrkandet om att den fackliga vetorätten i samband med entreprenader m.m. bör upphöra, kan utskottet konstatera att 1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05) i det delbetänkande som kommer att publiceras inom kort lägger fram förslag om att avskaffa förhandlings- och vetorättsreglerna i 38--40 §§ medbestämmandelagen. I avvaktan på regeringens beredning av frågan saknas anledning för riksdagen att göra något uttalande med anledning av motionsyrkandet, som således avstyrks av utskottet.
Förslagen i övrigt
Utskottet ställer sig bakom förslagen i proposition nr 218, i den mån de inte behandlats i den föregående framställningen. Det innebär att övriga delar av förslaget till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft samt föreslagna följdändringar i lagen om medbestämmande i arbetslivet och allmänna tjänstepliktslagen bör antas av riksdagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:218 att riksdagen avslår motionerna 1992/93:A8, 1992/93:A9 och 1992/93:A10, res. 1 (s)
2. beträffande förbud mot att ta betalt av arbetssökanden att riksdagen med avslag på motion 1992/93:A11 yrkande 1 antar 6 § i regeringens förslag till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,
3. beträffande skyldigheten att anmäla ledig plats att riksdagen avslår motion 1992/93:A11 yrkande 2, res. 2 (s) - motiv.
4. beträffande den fackliga vetorätten att riksdagen avslår motion 1992/93:A11 yrkande 3, res. 3 (s) - motiv.
5. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och lag om ändring i allmänna tjänstepliktslagen (1959:83), i den mån förslagen inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--4.
Stockholm den 4 maj 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Göran Lindblad (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Anderson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Avslag på proposition 1992/93:218 (mom. 1)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Riksdagens godkännande" och på s. 10 slutar med "avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har regeringen inte anfört några sakliga skäl som skulle motivera att man generellt tillåter privata, vinstsyftande arbetsförmedlingar. Förslaget läggs fram utan att det har gjorts någon som helst analys av konsekvenserna för arbetsmarknadens funktionssätt och utan att det på något sätt har visats hur den nya ordningen -- såsom påstås i propositionen -- skall leda till en bättre fungerande arbetsmarknad. Det är dessutom anmärkningsvärt att regeringen tänkt sig att verksamheten skall släppas fri utan någon särskild tillståndsprövning. Sverige skulle därmed gå längre i sin avreglering än många andra länder i Europa.
Som framhålls av Socialdemokraterna i motion A9 kan privata förmedlingar befaras leda till en ökad segregering på arbetsmarknaden. Det finns en påtaglig risk att den offentliga förmedlingen på sikt enbart får ta hand om de svagare och mera svårplacerade på arbetsmarknaden. Den stora fördel som ligger i att ha information om så många arbetssökande och så många lediga platser som möjligt samlad på ett och samma ställe går förlorad. Därmed blir den "totala matchningen" mindre effektiv. Risken för långtidsarbetslöshet ökar.
Inte heller kan utskottet ställa sig bakom den avreglering regeringen föreslår av uthyrningen av arbetskraft. Enligt utskottets mening finns alla skäl att hålla fast vid de regler som nu gäller för verksamheten med tanke på de nackdelar som är förenade med den. Det kan inte ligga i samhällets intresse att verksamheten blir mera allmänt förekommande på arbetsmarknaden. Som också påpekas i den socialdemokratiska motionen kan uthyrningsverksamheten nämligen leda till löneglidning för vissa grupper. Den ordinarie personalstyrkan i företagen skulle minska, och fler får en ofta osäker tillfällig anställning i uthyrningsföretagen. Till detta kommer ökade risker för oseriös verksamhet, osund konkurrens och ekonomisk brottslighet. Dessa risker uppmärksammas även i propositionen, dock utan att där föranleda närmare överväganden.
På anförda skäl instämmer utskottet i yrkandena i motionerna A8 (-), A9 (s) och A10 (v) att riksdagen skall avslå proposition 218.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på proposition 1992/93:218 att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:A8, 1992/93:A9 och 1992/93:A10 avslår propositionen,
2. Skyldigheten att anmäla ledig plats (mom. 3, motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 10 börjar med "Som framgått" och på s. 11 slutar med "lediga platser" bort ha följande lydelse:
Platsanmälan har stor betydelse för den offentliga arbetsförmedlingens möjligheter att vara heltäckande. En effektiv arbetsmarknad förutsätter en effektiv spridning av information om lediga platser. Den allmänna platsanmälan ger möjlighet till den översiktliga och snabba information om lediga platser över hela landet som den offentliga arbetsförmedlingen kan erbjuda i dag.
För den enskilde arbetssökanden underlättas sökprocessen, och arbetsgivarna bör normalt ha fördel av att få ett större antal sökande att välja mellan. Den allmänna platsanmälan är även av stor vikt för statsmakterna eftersom man därigenom kan få överblick över hur delarbetsmarknaderna ser ut och utvecklas. Den utgör underlag för t.ex. hur beslut om yrkesutbildningar skall dimensioneras. Flödena av nyanmälda platser är en tidig indikator vid bedömningen av den allmänna konjunkturutvecklingen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att övervägande skäl talar för att lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den offentliga arbetsförmedlingen bör finnas kvar.
3. Den fackliga vetorätten (mom. 4, motiveringen)
Ingela Thalén, Kjell Nilsson, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Johnny Ahlqvist och Berit Andnor (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med "När det" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
I motion A11 (m) begärs ett uttalande av riksdagen om att den fackliga vetorätten i samband med entreprenader skall upphöra. Utskottet anser att riksdagen saknar anledning att göra ett uttalande av det slaget och avstyrker motionen även i den delen.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Vänsterpartiets ställningstaganden i motion A10 överensstämmer med Socialdemokraternas, vilket innebär att jag kan instämma i de tre reservationer som deras företrädare har fogat till detta betänkande.
Bilaga