Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse

Betänkande 2003/04:JUU3

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
29 oktober 2003

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. 

Hela betänkandet

PDF
Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse(pdf, 340 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2003/04:3 Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse

Beslut

Kroppsvisitation ska stoppa klotter (JuU3)

Klotter ska bekämpas genom kroppsvisitering och skärpt straff. Polisen får möjlighet att kroppsvisitera personer i förebyggande syfte. De behöver inte vara misstänkta för att redan ha klottrat. På så vis ska polisen kunna få tag på till exempel sprejburkar. I grundlagen finns ett skydd mot kroppsvisitation. Nu görs alltså ett undantag från det skyddet. Bakgrunden är att klottret ökat stort. Det innebär stora kostnader för att ta bort det, förfulning, förslumning och ökad risk för att klottrarna fastnar i kriminalitet. Vidare höjs maxstraffet för skadegörelse från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Även försök till skadegörelse blir straffbart. Lagändringarna börjar gälla den 1 januari 2004.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottet.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 9
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2003-09-18
Justering: 2003-10-16
Trycklov: 2003-10-20
Trycklov till Gotab och webb: 2003-10-21
Trycklov: 2003-10-21
Reservationer: 1
Betänkande 2003/04:JUU3

Alla beredningar i utskottet

2003-09-18

Kroppsvisitation ska stoppa klotter (JuU3)

Klotter ska bekämpas genom kroppsvisitering och skärpt straff. Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om åtgärder mot klotter och annan skadegörelse. Polisen får möjlighet att kroppsvisitera personer i förebyggande syfte. De behöver inte vara misstänkta för att redan ha klottrat. På så vis ska polisen kunna få tag på till exempel sprejburkar. I grundlagen finns ett skydd mot kroppsvisitation. Nu föreslås alltså ett undantag från det skyddet. Bakgrunden är att klottret ökat stort. Bakgrunden är att klottret ökat stort. Det innebär stora kostnader för att ta bort det, förfulning, förslumning och ökad risk för att klottrarna fastnar i kriminalitet. Vidare höjs maxstraffet för skadegörelse från fängelse i sex månader till fängelse i ett år. Även försök till skadegörelse blir straffbart. Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 januari 2004.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2003-10-29
Stillbild från Debatt om förslag 2003/04:JUU3, Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse

Debatt om förslag 2003/04:JUU3

Webb-tv: Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Susanne Eberstein (S)
Anf. 79 Susanne Eberstein (S)
Fru talman! Det här betänkandet behandlar dels propositionen Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse och fyra motioner som väckts med anledning av propositionen, dels yrkanden i fem motioner som väckts under den allmänna motionstiden åren 2002 och 2003. Under de senaste 10-15 åren har en mängd insatser mot klotter och annan skadegörelse gjorts från olika håll i samhället. Dessa har främst varit brottsförebyggande. Trots detta har antalet anmälda skadegörelsebrott ökat kontinuerligt. När det gäller anmälda klotterbrott har dessa tredubblats under åren 1996-2002. År 2002 uppgick antalet anmälda skadegörelsebrott till 140 000. Drygt 30 % av dem var klotterbrott. Denna skadegörelse orsakar stora kostnader. Som exempel kan nämnas att SL under 2002 drabbats av kostnader på 50 miljoner kronor på grund av skadegörelse enbart i form av klotter. I slutet av 80-talet var motsvarande siffra 15 miljoner. Denna brottslighet utgör alltså ett stort samhällsproblem i Sverige i dag. Det behövs ytterligare åtgärder för att komma till rätta med problemet. Propositionen innehåller tre förslag till lagändringar, nämligen att det under vissa förutsättningar ska vara möjligt att kroppsvisitera i brottsförebyggande syfte för att söka efter föremål som är ägnade att användas vid klotter eller annan skadegörelse, att straffmaximum för skadegörelse av normalgraden höjs från fängelse i sex månader till fängelse i ett år och att försök till skadegörelse av normalgraden kriminaliseras. Dessutom föreslås att effekterna av dessa lagändringar ska utvärderas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2004. Fru talman! Med denna korta inledning överlämnar jag betänkandet till debattörerna.
Alice Åström (V)
Anf. 80 Alice Åström (V)
Fru talman! När vi nu debatterar betänkandet Åtgärder mot klotter och annan skadegörelse vill jag säga att skadegörelse, bland annat i form av klotter och oönskad graffiti, är ett allvarligt problem. Det kostar både samhället och enskilda personer pengar. Och det är givetvis något som kan skapa otrivsel i vår närmiljö. Vi är helt eniga om att det här är någonting som vi faktiskt måste kunna bekämpa gemensamt, och vi måste få redskap för att förhindra det. Det förslag som nu presenteras för att komma till rätta med klotter och annan skadegörelse är inget nytt förslag, utan det har egentligen varit i riksdagen en gång tidigare. Vid förra tillfället som förslaget presenterades för riksdagen avstyrkte Lagrådet förslaget. Riksdagens justitieutskott beslöt enhälligt, efter det att man hade hört med konstitutionsutskottet, att avstyrka förslaget. Även det nu föreliggande förslaget - det tidigare förslaget kom ju för ett antal år sedan - har avstyrkts av Lagrådet. Lagrådet anser att det är alldeles för långtgående i förhållande till det starka skyddet av den kroppsliga integriteten i bland annat regeringsformen. Förslaget har också avstyrkts av ett antal remissinstanser som JO, Justitiekanslern, Brottsförebyggande rådet, Sveriges Advokatsamfund. Även Ungdomsstyrelsen, som är den myndighet som jobbar mest med den här typen av frågor, har avstyrkt förslaget. För att en inskränkning av skyddet mot kroppsvisitation ska vara acceptabel krävs det att det, utöver att det finns ett godtagbart ändamål, finns ett påtagligt behov av att använda just de här tvångsmedlen, att en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Tvångsåtgärden ska stå i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden. Då är vi återigen tillbaka till debatten om att kraven på effektivitet måste vägas mot kravet på skydd för den personliga integriteten, och skyddet för vår kroppsliga integritet betonas väldigt starkt i regeringsformen. Vi anser att regeringen i den här propositionen inte har underlag för att det skulle vara omöjligt att bekämpa klotter och skadegörelse på något annat sätt. Även om kostnaderna för brottsligheten har ökat och antalet anmälda brott har ökat, konstaterar man i propositionen att man inte är säker på om det beror på en ökad anmälningsbenägenhet eller om det beror på en ökad brottslighet. Vi i Vänsterpartiet är kritiska mot att man just öppnar upp för mer kroppsvisitation, för det handlar också om vilka grupper det är som drabbas. Man ser i propositionen att det här är ett utpräglat ungdomsfenomen. Cirka en fjärdedel av alla utredningar som görs i dag läggs ned på ett tidigt stadium för att de misstänkta är under 15 år, och är den misstänkte under 15 år får man faktiskt inte använda tvångsmedel i samma utsträckning som på vuxna. Nästan alla är ju faktiskt, enligt regeringens egen proposition, under 19 år. Det här är en grupp väldigt unga människor, och vi tar faktiskt ifrån dem deras regeringsformsskyddade personliga, kroppsliga integritet. I den tidigare debatt som vi hade om hemliga tvångsmedel och hemlig telefonavlyssning pratade vi om den grova, organiserade brottsligheten, narkotikabrottsligheten, människosmugglarna. Det är den oerhört stora, farliga, grova brottsligheten, och där ska man använda tvångsmedel. Men där fanns det ändå en kritik hos väldigt många mot att man skulle få använda sig av sådana medel. Tyvärr är det när det gäller den här propositionen enbart Miljöpartiet och Vänsterpartiet som är tveksamma till att gå emot Lagrådet, tveksamma till att öppna för att skyddet för den kroppsliga integriteten i regeringsformen faktiskt kränks. Det är också oerhört viktigt att titta på att Lagrådet faktiskt säger att den föreslagna åtgärden är ett alldeles för trubbigt instrument för att komma åt klottrare eftersom det riskerar att träffa en mängd andra människor. Det kan faktiskt användas på ett godtyckligt sätt. Det enda sätt regeringen bemöter kritiken på är att säga: Ja, den är även tänkt att träffa andra grupper, till exempel stenkastare. Det finns ingen analys i propositionen - när man säger att det här kan träffa andra, också stenkastare - av vilka gränser man egentligen kommer att sätta för att polisen ska få använda sig av kroppsvisitation. Det här tycker vi är väldigt långtgående, och det finns ingen analys på det området. Nästa fråga, som också behandlas i propositionen, är ju straffskärpningen och det här att man även kriminaliserar ett förberedelsebrott. Då ska alla vara medvetna om att förberedelsebrottet egentligen är något som vi enbart använder för väldigt grov brottslighet. Att man kriminaliserar försök till sådana här brott är faktiskt ett ganska stort problem. När det gäller straffskärpning är det ganska viktigt att tänka på vilken grupp det är vi talar om. Där delar vi i Vänsterpartiet Statens institutionsstyrelses analys i deras remissvar, att det är olämpligt att utdöma den här typen av påföljd för den typ av brottslighet som klotter handlar om. Vi i Vänsterpartiet anser att man måste följa upp det här. Vi är väldigt positiva till att BRÅ får ett uppdrag, men vi tror inte att vi bekämpar klottret genom straffskärpningar. Vi bekämpar inte klottret genom att ta ifrån människor deras rätt till sin personliga integritet, sin kroppsliga integritet, framför allt inte när det gäller så här unga människor. Därför yrkar jag bifall till reservationen och avslag på propositionen, under punkt 1.
Kerstin Andersson (S)
Anf. 81 Kerstin Andersson (S)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Under de senaste tio femton åren har ett aktivt och engagerande brottsförebyggande arbete mot klotter och annan skadegörelse pågått runtom i våra kommuner. Trots detta ökar antalet anmälda skadegörelsebrott. De anmälda klotterbrotten har tredubblats mellan åren 1996 och 2002. Skadegörelse både i form av klotter och i andra former är ett stort samhällsproblem. De ekonomiska konsekvenserna av skadegörelse på allmänna platser, privata fastigheter och gemensamma färdmedel är oerhört kännbara. Men det är också kränkande. Det skapar en känsla av otrygghet och otrivsel för oss som dagligen passerar, arbetar eller bor i dessa områden. Mycket allvarligare är dock att de ungdomar som klottrar eller gör sig skyldiga till annan skadegörelse drar på sig stora bötes- och skadeståndsbelopp. Det försätter dem i svåra personliga och ekonomiska situationer som de får bära med sig i många år. Det är en tung börda att bära för en ung människa. Att förhindra brott bland ungdomar är en av de viktigaste politiska frågorna - men framför allt en av de viktigaste medmänskliga frågorna. Vi måste göra vad som står i vår makt för att förhindra skadegörelse och förhindra att unga människor förstör sina liv. Det är mot den bakgrunden vi måste se propositionens förslag. Vi kan ju inte blunda för verkligheten. Fru talman! Jag vill ge en bild av hur vi socialdemokrater resonerar kring de här frågorna. Jag vill också kommentera reservationen från Miljöpartiet och Vänsterpartiet lite grann. Det brottsförebyggande arbete som utförs runtom i Sverige, i våra kommuner, är mycket viktigt. Det framförs också i propositionen. Men kommunerna behöver ytterligare stöd och hjälp i detta arbete. Vi är överens med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om att det brottsförebyggande arbetet ska fortsätta utvecklas. Därför har också Brottsförebyggande rådet nu ett uppdrag att ta fram och se över vad som har gjorts ute i kommuner och vilka effekter detta har fått. De ska också gå vidare och se hur man kan komma framåt med åtgärder, se över hur andra länder har arbetat med det här och se om vi kan starta ett projekt i någon kommun. Det här uppdraget kommer att redovisas redan i december i år. När det gäller den analys av omfattningen av klotter och annan skadegörelse som Vänsterpartiet och Miljöpartiet efterlyser talar ju verkligheten redan om för oss att en stor ökning har skett. Hittills har inte de åtgärder som vidtagits minskat skadegörelsen. Att då vänta och se ytterligare några år innan man tar vara på de möjligheter som den här propositionens förslag ger vore att politiskt inte ta ett ansvar och framför allt att inte ta ett gemensamt ansvar för våra barn och ungdomar. Ett brottsförebyggande samhälle tar strid både mot segregation och sociala orättvisor. Det är också ett samhälle som ger alla människor goda livschanser, trygghet och delaktighet. Det är ett samhälle där våra barn och ungdomar inte ska svikas av oss vuxna. Det är ett svek att inte våga sätta gränser, gränser kan vara till räddning, som kan reparera och som också kan ge trygghet. Det är aldrig oväsentligt vad en vuxen människa säger till en ung människa förutsatt att jag som vuxen bryr mig om och menar något med vad jag säger. Vuxna finns, ser och vågar bry sig. Det måste ungdomar kunna lita på oavsett om det är fråga om en förälder, lärare, fältassistent eller polis. Fru talman! Rättsväsendet måste ge tydliga signaler om vilka normer och gemensamma spelregler som gäller i vårt demokratiska samhälle. Det är ett samhällsintresse att skapa goda möjligheter för polisen att förebygga brott. Det är särskilt viktigt om den som har för avsikt att begå det här brottet är ung. När någon som ung aktualiseras i domstolsväsendet och kriminalvården är det ett misslyckande från samhällets sida. Men det är också en mycket olycklig start på vuxenlivet för den unga människan. I dag har polisen möjlighet att kroppsvisitera för att söka efter ett föremål som kan användas vid skadegörelse först då det finns anledning att misstänka att ett brott redan har begåtts. Fönsterrutan till affären är redan sönder, klottret på affärens vägg finns redan där. För att polisen ska kunna bedriva ett effektivt brottsförebyggande arbete är det viktigt att de också har möjlighet att stoppa de här händelseförloppen i tid. Det förslag som vi nu har att ta ställning till kommer att ge polisen ökade möjligheter - om än med en restriktiv tillämpning. Det är viktigt att säga detta. Det rör sig inte om någon rutinmässig kroppsvisitation. Denna kroppsvisitation ger inte heller samma möjligheter som exempelvis den som finns i dag att söka efter vapen eller andra farliga föremål. I utskottets betänkande tas också upp att det är självklart att polisen far fram varsamt med de unga människorna i kontakten med dem. Vi har också sagt att det är viktigt att vi nu följer upp hur polisen kommer att använda den här kroppsvisitationen, vilka utbildningsinsatser som görs för polisen och att vi måste utvärdera den här lagändringen och se om den har förbättrat polisens möjlighet att förebygga brott. Därför får Rikspolisstyrelsen också ett uppdrag här. Fru talman! Ska vi komma till rätta med klotter och skadegörelse behövs det engagemang. Det behövs insatser på många plan, och det behövs vuxna som vågar sätta gränser. Vi socialdemokrater står bakom de överväganden som görs i propositionen, och vi välkomnar särskilt att de föreslagna ändringarna stärker de förebyggande insatserna. Vi hoppas och tror att den nya lagen ska förhindra att unga personer hamnar i kriminalitet. Vi vet också att det kommer att ge en mer effektiv möjlighet att bryta det liv som den unge hamnar i. Avslutningsvis: Att ge tydliga signaler från samhället är också att visa att vi vuxna tar avstånd från en oacceptabel handling men att vi aldrig tar avstånd från den unge.
Alice Åström (V)
Anf. 82 Alice Åström (V)
Fru talman! Jag vill ställa en fråga utifrån vad man kan läsa i propositionen. När man gör denna förändring krävs det för att kroppsvisitation ska vara acceptabel utöver ett godtagbart ändamål att det finns ett påtagligt behov av att använda just detta tvångsmedel, att en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig och att tvångsåtgärden står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden - kravet på effektivitet måste alltså vägas mot kravet på skydd för den personliga integriteten. Det krävs alltså egentligen oerhört tunga skäl för att man ska få gå in på detta. Läser man i propositionen kan man konstatera att regeringen säger att en hel del av de åtgärder som har vidtagits för att komma till rätta med olika typer av skadegörelse varken har utvärderats eller på något annat sätt följts upp. Hur ska man kunna veta om andra åtgärder är möjliga och ger någon effekt om man samtidigt säger att man inte ens har kunnat göra någon samlad utvärdering? Regeringen säger också att man inte vet om det egentligen handlar om ökad brottslighet eller om det är en ökad anmälningsbenägenhet. Det är bara ett allmänt antagande. Det är också väldigt vagt om man ser till vad regeringsformen egentligen kräver för att man ska få vidta andra åtgärder. Vi i Vänsterpartiet är helt överens om att vi måste göra allt vi kan för att se till att unga människor inte hamnar i kriminalitet och brottslighet. Men vi i Vänsterpartiet anser också att man inte ska kunna kränka ungdomars rätt till personlig integritet på ett lättare sätt än vuxnas. Vi anser inte att regeringen har sett tillräckligt allvarligt på det här.
Kerstin Andersson (S)
Anf. 83 Kerstin Andersson (S)
Fru talman! Statistiken är tydlig. Alla kan se, Alice Åström, att kostnaderna har ökat och att brotten har ökat. Det är sanningen. Låt mig uppehålla mig lite vid kroppsvisitationerna. När vi som lagstiftare går in måste vi alltid göra särskilda överväganden om i vilka situationer man vill ge möjlighet till kroppsvisitation. Vi vet ju, och jag håller med Alice om det, att en kroppsvisitation ofta innebär en integritetskränkning för den som utsätts för den. Men det är också viktigt att polisen ges effektiva möjligheter att ingripa mot ett misstänkt brott eller kan förebygga att det äger rum. Båda dessa aspekter är oerhört viktiga i vårt samhälle. När vi nu genom denna lag får ett medel att försöka minska denna ökande brottslighet är jag övertygad om att det i vårt demokratiska samhälle är ett godtagbart skäl att göra ett undantag från grundlagsskyddet. Visst måste man göra en avvägning mellan intresset av att motverka skadegörelse och intresset av att skydda den personliga integriteten. Jag måste ändå få ställa en fråga till Alice Åström. Om jag som 17-årig yngling är på väg att begå ett brott och jag på ett värdigt och respektfullt sätt får genomgå en kroppsvisitation, vilket gör då mest ont, tror Alice Åström: Att jag begår mitt brott och får betala ett skadestånd på 10 000 kr, vilket inte alls är omöjligt, eller att genomgå en kroppsvisitation? Vilket gör mest ont i själen på denna unga människa?
Alice Åström (V)
Anf. 84 Alice Åström (V)
Fru talman! Med en sådan debatteknik och utifrån argumentationen om vilket som skulle göra mest ont - att man hamnar i kriminalitet och får betala skadestånd eller att man blir kroppsvisiterad - skulle man kunna vidta vilka åtgärder som helst för att förhindra att unga begår brott. Jag är helt övertygad om att man måste bemöta ungdomar med respekt. Man måste försöka hitta åtgärder som inte kränker och marginaliserar de här ungdomarna, så att man inte kriminaliserar dem ännu mer än i dag. Det tror vi snarare skulle kunna ge ökade möjligheter att faktiskt få en dialog med dessa grupper och få in dem i samhället. Nu riskerar vi snarare att skjuta dem ifrån oss ännu mer med det här lagförslaget, vilket vi ser som problematiskt. Jag tror att vi är helt överens om att man ska bekämpa detta. Återigen vill jag ta upp frågan utifrån vilka analyser och på vilken grund man säger att inga andra åtgärder är möjliga. Det krävs faktiskt en grund för att man ska få gå ifrån regeringsformen. I propositionen säger regeringen själv att man inte vet. Man säger att antalet anmälda brott har ökat och att kostnaden har ökat, men man konstaterar vidare att man inte vet huruvida antalet anmälda brott är ett resultat av ökad anmälningsbenägenhet eller en faktisk ökning av brottsligheten. Om regeringen själv beskriver det på det sättet finns det ingen glasklar analys av detta. Vi anser att det här förslaget saknar många av de grundläggande saker som måste finnas för att man ska få frångå regeringsformen och använda tvångsmedel. Uppenbarligen är man inte lika noga med analysen bara för att det till större delen är unga människor som träffas av detta. Jag hoppas att de debattörer som var kritiska i det förra ärendet och såg till den personliga integriteten när det handlade om grov brottslighet också kan se det när det gäller det här.
Kerstin Andersson (S)
Anf. 85 Kerstin Andersson (S)
Fru talman! Det var mycket på en gång. Vad gäller det brottsförebyggande arbetet, Alice, tror jag att vi är fullständigt överens om att vi kan göra betydligt mer i kommunerna. Vi hoppas att vi får lite underlag för det nu i december så att vi kan gå vidare i det arbetet. Men samtidigt behövs det tydliga signaler från samhället om att detta är något oacceptabelt. Jag har full respekt för våra barn och ungdomar i dag. Fattas bara annat! På något vis får du det att låta som om vi inte har respekt. Tvärtom vill jag inte att de ska hamna på kriminalitetens väg. Jag vill inte att en enda ska hamna där. Kan denna lagstiftning hindra en enda ung människa från att begå ett brott, som den människan sedan har med sig långt in i framtiden, tycker jag att mycket är vunnet. Ingen vet effekterna av denna lagstiftning. Därför är det viktigt att vi utvärderar den. Därför ska vi också se på hur polisen kommer att använda den. Men låt oss vänta och se och under tiden göra allt som står i vår makt för att hitta olika vägar att förebygga skadegörelse. Det är ju ändå så, Alice, att ingen har lov att utan lov klottra på någon annans egendom, oavsett om det är privat egendom eller vår gemensamma egendom. Så är det. Man har heller inte rätt att göra annan skadegörelse, krossa fönster eller slå sönder lekplatser. Det måste vi väl ändå vara överens om. Om vi genom denna lagstiftning kan ge polisen ett verktyg att försöka förhindra skadegörelse, så låt oss pröva det. Det är en väg bland alla i det brottsförebyggande arbetet.
Hillevi Engström (M)
Anf. 86 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Först vill jag bara säga något om kroppsvisitation. Det är ju betydande värden som går förlorade. Det är inte bara fråga om att den unge ska skyddas. Det är också fråga om att kunna beivra brott och få personer lagförda för brott. Jag tycker att själva ordet "klotter" för tanken fel. "Klotter" låter nästan lite oskyldigt - något spännande och lite kul - och så är det ju absolut inte. I Svenska Dagbladet fanns det en helsida den 18 oktober som handlade om klottret i Stockholm. Det är tyvärr inte bara i Stockholm som klottret har blivit ett mycket större och allvarligare problem utan överallt i vårt samhälle. Det finns uppgifter i tidningen och på andra håll som talar om att de här klottrarna, de som förstör, dokumenterar skadegörelsen på film och i böcker och tidningar som säljs och marknadsförs på Internet. Där kan man läsa ett reklamerbjudande som säger vad en film handlar om: "Mycket bra målningar på både tunnelbana och pendel, samt ett par schyssta actions gör ingen graffitiintresserad besviken." En annan film som marknadsförs lockar med artister som visar att pendeltågen inte på något sätt är omöjliga att måla. Artister - jag skulle snarare vilja kalla dem för vandaler. Den här verksamheten innebär, förutom att den skadar på många sätt, också att man tjänar pengar på själva skadegörelsen genom att sälja dokumentationen, vilket är allvarligt. Vi ser att skadegörelsen och klottret ökar väsentligt, både på privat och allmän egendom. Om man sätter på sig klotterglasögonen och verkligen ser sig omkring upptäcker man att nästan inga ytor är förskonade från denna förstörelse. Ja, det skulle vara i det här huset, för här har jag aldrig upptäckt något klotter, och det är väl välgörande det, men det är inte bara i Riksdagshuset som man har rätt att slippa se det här eländet. Det har alla medborgare rätt till, både utomhus, i sin arbetsmiljö och runtom i samhället. Att få vistas i en miljö på bussar, tåg och stationsområden utan förstörelse, förslumning och nedsmutsning är viktigt för alla, bland annat för att öka tryggheten. En orsak till den ökade förstörelsen är bland annat att det finns en väldigt liten risk för upptäckt. Polisen har tvingats nedprioritera denna brottsbekämpning på grund av bristande resurser. Inom Stockholmspolisen till exempel har man tvingats lägga ned den grupp inom tunnelbanepolisen som ägnat sig åt det här eftersom man inte har resurser. Men om en person ändå så att säga har oturen att bli haffad är milda straff i form av böter det man kan förvänta sig att få, förutom att betala för det man har gjort. Bara i Stockholm kostar klotter och skadegörelse skattebetalarna mer än 100 miljoner kronor, alltså mer än 2 miljoner kronor i veckan. Det är ofattbara summor som kunde användas på ett betydligt bättre sätt. Och det här är bara i Stockholm. Då kan ni tänka er vad det handlar om om man räknar ihop kostnaderna för förstörelse i hela landet. Förutom att förslumma ett område skapar klottret otrygghet och otrivsel. När man inte sanerar direkt verkar det som om det är fritt fram att förstöra ännu mer, och vem vill bo eller vistas i ett otrivsamt område? Det tycker inte jag att någon ska behöva göra. Jag själv fick en väldigt stark upplevelse av det negativa slaget när jag tillbringade en dag med tunnelbanepolisen här i Stockholm och SL. Vi var några politiker som åkte runt på en så kallad klottersafari i innerstaden och förorterna. Det vi upplevde var en skrämmande förslumning i form av skadegörelse på husfasader, brofundament, gång- och vägtunnlar, trafikmärken - ja, allt man över huvud taget kan tänka sig var nedsprejat. De allra värsta exemplen fanns i områden i Stockholms södra förorter som jag tror att kanske väldigt få i den här kammaren har besökt. Det såg helt enkelt bedrövligt ut. En del fastighetsägare hade uppenbarligen gett upp och avstått från att sanera. Förutom att det ser bedrövligt ut innebär nedsprejningen av brofundament och annat att betongen eroderar fortare och att hållfastheten sjunker, vilket också innebär att stora samhällsvärden står på spel. Poliserna vi pratade med vittnade om den vanmakt som finns när de inte har effektiva verktyg att möta och bekämpa brotten med. När poliserna patrullerar i en tågtunnel och ser ett gäng kända klottrare stå med sprejburkar i händerna kan de med nuvarande lagstiftning inte göra särskilt mycket. I dag har polisen inga möjligheter att ingripa innan ett brott är fullbordat. Polisen måste ta klottraren på bar gärning, vilket sällan är fallet. I den här propositionen tar regeringen ett initiativ mot klottret som vi tycker är bra. Något måste definitivt göras, och vi tror att det här kan vara ett effektivt verktyg bland andra. Självklart löser inte en ändrad lagstiftning alla problem som finns, men det är ändå en viktig signal att straffet för skadegörelse höjs till ett års fängelse. Vi har sett väldigt många milda domar på det här området. I skadegörelsens och klottrets kölvatten har det växt fram en stor mängd företag: Clean-Up, Klotter Off, Klotterkonsulten, Klottrets fiende No 1 med flera, och klottersanering utförs ofta av frivilligorganisationer som Länkarna och Bastakollektivet. Jag skulle vilja säga att det är väldigt sällan som vi moderater säger nej till ökad tillväxt, men vad gäller den här branschen vågar jag påstå att vi inte på något sätt vill att den ska expandera! Det får inte bli på samma sätt som med väktarbranschen, det vill säga att väktare och ordningsvakter ersätter en fungerande polisverksamhet. Vi moderater accepterar aldrig att det blir bara de som har gott om pengar som kan skydda sig själva och sin egendom mot brott, som klottret är ett exempel på. Det finns numera så kallade gör-det-själv-kit mot klotter, som man kan köpa för 800 kr plus moms och frakt. Man kanske till och med har råd att anlita ett företag som har certifierade klottersanerare med särskild utbildning i materialkunskap, färgkunskap med mera. Sedan kan man klotterskydda en fastighet eller en vägtunnel med en särskild behandling som gör att färgen i ett senare skede är lättare att ta bort, eller man kan teckna klotteravtal mot en viss kostnad eller varför inte en klotterförsäkring som innebär att klottret tas bort inom 36 timmar - mot betalning, förstås. Har man ännu mer pengar kan man anlita speciella företag som erbjuder klotterpatrullering. Då åker företagets personal runt och besiktar fastigheten och sanerar på löpande räkning. Det inte bara klotter som är ett problem. Det finns ett nytt påfund som heter scratchitti , och det innebär att man repar eller ristar i glas för att förstöra så mycket som möjligt, vilket också är väldigt dyrbart att sanera. Fru talman! Antingen väljer vi att ingenting göra - det är bra som det är - eller också ser vi förslagen till den här förändrade lagstiftningen som en möjlighet att tillsammans med andra åtgärder försöka få bukt med skadegörelsen. I propositionen finns ju också skrivningar om att effekterna ska utvärderas när lagen har varit i kraft ett tag. Det är också viktigt att understryka de regler som gäller för kroppsvisitation och de inskränkningar som finns. Den här lagändringen innebär ju inte att polisen får en godtycklig rätt att visitera oskyldiga personer. Om fru Karlsson till exempel har köpt sprejfärg för att måla om någonting hemma löper hon ju ingen risk att bli kroppsvisiterad eller att bli ställd till ansvar. Nej, en sådan här tvångsåtgärd är viktig, och den måste hanteras varsamt av polisen och dokumenteras. Jag litar på att polisen kan hantera det här på ett professionellt och rättssäkert sätt. Som jag tidigare sade räcker inte den förbättrade lagstiftningen, utan det fordras också att det finns poliser som faktiskt kan arbeta mot klottret. Vi moderater är inte nöjda förrän det finns fler poliser ute på gator och torg som kan ingripa mot den här verksamheten.
Johan Pehrson (Fp)
Anf. 87 Johan Pehrson (Fp)
Fru talman! Vi i justitieutskottet får till och från sopa upp där andra åtgärder har gått bet. När andra insatser har misslyckats blir det tyvärr så att det som återstår är lagstiftning där man tycker att annat borde ha hjälpt. Jag håller verkligen med Kerstin Andersson som tidigare talade om att det är det brottsförebyggande arbetet i övrigt som så trist har misslyckats. Hon tog upp orättvisor och integration. Jag skulle gärna lägga till skolan och inte minst föräldraansvar. Det är någonting som saknas och inte har satts in mot de ungdomar som har hamnat så snett. Tyvärr tycker jag att regeringen är något av ett sammelsurium av åsikter på det här området. Nu får vi det här från Justitiedepartementet. På annat håll har vi en barn- och ungdomsminister som är rätt ny som heter Lena Hallengren. Hon säger att det man har gjort i Stockholm i form av en klotterkommission och så vidare är dåligt, och det finns minsann inga samband mellan klotter och övrig brottslighet. Det är för mig ett mysterium hur man kan komma fram till det. Nu tvingas vi skärpa lagstiftningen för att andra misslyckats, för att vi tror att poliser kan förebygga brott på ett bra sätt, vilket flera har lyft fram tidigare. Man får inte försöka göra skada. Man får inte ägna sig åt försök till skadegörelse. Det är ett steg framåt. Däremot kriminaliserar vi inte förberedelse. Vi vill att den människa som har okloka tankar ska kunna komma på kloka tankar och avbryta detta. Det ska vara lätt att stiga tillbaka och vid eftertanke förstå att det man gör är fel. Vi gör det också möjligt för poliser att plocka bort sprejburkar som med all sannolikhet skulle användas för brott, då det finns starka misstankar. Det är riktigt att vi pratar mycket om ungdomar. Vi pratar om unga människors behov, behov som alla ungdomar har och som vi ska bejaka, som bygger ett bra samhälle. Det handlar om ungdomars längtan efter uppmärksamhet, ungdomars behov av spänning och deras skaparlust. Det är något vi ska bejaka. Vi ska se till att alla ungdomar får utlopp för detta på ett vettigt sätt. Men klotter, skadegörelse, är inte ett bra sätt att få utlopp för det. Det är i mycket en social fråga, något som inte är frikopplat från annan brottslighet som egendomsbrott i övrigt, drogmissbruk och så vidare. Det var jag också inne på tidigare. Dessa saker hänger faktiskt ihop, och det är ganska tydligt. Effekterna är brutala. Bara i Stockholms stad kostar den totala klottersaneringen 200 miljoner per år. Det är pengar som skulle kunna användas betydligt bättre än i dag. Jag har en stor tilltro till svensk polis. Den enskilde polismannen som jag möter ute i vardagen har i regel ett mycket bra omdöme. Det är en person som har stor empati och vill att unga människor inte ska komma tillbaka på gatan igen i olika former av kriminalitet. Man vill göra insatser för att det ska upphöra. Jag har ett stort förtroende för att man kan tillämpa den nya regeln på ett bra sätt. Man har ju i propositionen ändrat sitt ursprungliga förslag, att det ska finnas en särskild anledning att misstänka förberedelse för brott. Annars är det som att vi underkänner alla poliser, att vi inte tror att de kan göra någonting. Om de inte kan göra det här borde vi också tro att det finns mycket annat som den enskilda polismannen eller patrullen inte heller skulle kunna göra. Man ska komma ihåg att straffskärpningen gör det möjligt att anhålla och häkta. Det kan vara viktigt för att markera allvaret i brottsligheten. Det blir också lättare att rulla upp omfattande klotterhärvor. Avslutningsvis vill jag understryka att det krävs en sammanhållen politik inte minst från regeringen. Vi har här kommit till det yttersta, att vi måste använda straffrätten. Det finns så mycket som ska användas innan, som inte fungerar. Det är en vädjan till er, mina kolleger från framför allt Socialdemokraterna, att tala med regeringen och se till så att det som sägs från olika ministrar hänger ihop, när till exempel justitieministern kommer med tuffare förslag för att bekämpa brotten. Tidiga reaktioner är mycket viktigt. Det är tråkigt att se att regeringen är så splittrad.
Peter Althin (Kd)
Anf. 88 Peter Althin (Kd)
Fru talman! Jag känner inte någon överdriven glädje över att stå här och hålla med det som sägs i en socialdemokratisk proposition. Det tar emot lite, men det går. Varför går det då? Jo, det här är saker som Kristdemokraterna har motionerat om ganska länge. Det gör saker och ting lite lättare. Man ska ju förbereda sig för sådana här övningar. 1998 var det en debatt här i kammaren. Det är rätt länge sedan. Det var en debatt mellan Ragnwi Marcelind för Kristdemokraterna och Morgan Johansson, numera statsråd, där de diskuterade just klotter. Då sade Ragnwi Marcelind ungefär så här: Vi kan fortfarande inte rycka på axlarna åt detta - klottret, alltså - utan vi tycker att det är viktigt att klottret ska stävjas. För fem år sedan fanns det alltså en stor sympati från Kristdemokraterna för att försöka stävja klotter och skadegörelse. Morgan Johansson svarade då: Vi är alltid öppna för att diskutera lagparagrafer och för att ändra på någonting om det behövs. Men i det här fallet är jag inte säker på att det behövs. Jag har bara ryckt ut lite ur debatten. Jag återger inte alltsammans, för då hade min tid varit ute för länge sedan. Sedan fick det gå fem år, och så behövs det plötsligt. Då tycker vi kristdemokrater att det hade varit bättre om man lyssnat redan då, så hade det sluppit ta den tiden, i det här sammanhanget till mindre nytta. Vad är då poängen med detta? Det har framgått från flera håll här att polisen ska få möjlighet att i förebyggande syfte kroppsvisitera personer för att söka efter föremål som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och så vidare. Det är alltså en förebyggande åtgärd. Det får man inte släppa. Sedan vill man höja straffmaximum för normalgraden, från sex månader till ett års fängelse. Försök till skadegörelse ska dessutom kriminaliseras - det sades fel någonstans. Fru talman! Skadegörelse är ett jätteproblem. Det sprutas färg överallt. Jag försvarade en konstnär som sprutade färg på Moderna Museet därför att han inte fick ställa ut där. I den processen försökte jag säga att om det i stället hade varit Miró som hade målat på er fasad så kanske ni hade tyckt att det var jättefint. Nu togs det i domstolen inte riktigt på det sätt som jag hade hoppats, utan han blev fälld för skadegörelse till ett ganska stort belopp. Detta är något som ligger Kristdemokraterna mycket varmt om hjärtat, att försöka få stopp på klotter och skadegörelse i övrigt. Europakonventionens artikel 8 ger skydd för de mänskliga rättigheterna när det gäller den enskildes rätt till respekt för privatlivet. Det är en viktig del. Sedan finns undantag - om det finns lagstöd och det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att förebygga brott. Jag ska inte gå in på en massa siffror, för det har redan gjorts. Men jag såg en siffra, att 43 000 klotterbrott polisanmäldes 2002. Ni kan ju räkna själva. Det är oerhört mycket. Dessutom konstateras en konstant ökning. En tiondel, alltså 10 % av alla brottsanmälningar utgör skadegörelse. Då måste man göra någonting för att komma till rätta med situationen. När det gäller kroppsvisitation är det viktigt att man verkligen är försiktig. Det ska användas med oerhört gott omdöme och stor försiktighet. Bakgrunden har lästs upp av Alice Åström tidigare, att man först ska försöka med alla andra möjligheter. Det är viktigt att man gör det och inte bara kastar sig över gamla fru Johansson som ska hem och spreja köket och länsar henne på sprejburkarna. Det är inte säkert att det är poängen med själva lagstiftningen. Det ska göras väldigt försiktigt. Jag har stort förtroende och respekt för polisen. Men det finns ägg där också, som kan utnyttja detta. Man får vara väldigt vaksam. Men, och det är en av poängerna, det gäller i stor utsträckning ungdomar. Då kan det vara bra att försöka stoppa dem innan de har begått något brott. Det är en stor poäng. Det är förebyggande arbete, i den svåra balansakten mellan integriteten och att minska skadegörelsen. Man måste vara försiktig i den balansakten. Det kan i slutändan vara så att vi visar respekt för ungdomar genom att förhindra dem att begå brott. Jag ska avsluta detta med att säga att jag i mångt och mycket ser det här som en kristdemokratisk proposition - även om jag förstår att det inte är så - eftersom det i botten finns idéer från oss. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 89 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Den här frågan har debatterats förr inte bara i detta utskott utan även i andra. Trots att propositionen talar om klotter och annan skadegörelse handlar det också mycket om graffiti. Klotter och graffiti är varandras förutsättningar. Inte alla klottrare målar graffiti, men alla graffitimålare har klottrat. Frågan är inte särskilt enkel - i alla fall inte för mig som kommer från ett parti som brukar framhålla friheten och den personliga integriteten. Jag gillar konstnärligt nytänkande, och jag förstår ungdomar - inte minst deras behov av spänning och uppmärksamhet. Som journalist, och sedan ett år som politiker, har jag försökt förstå detta. Jag har träffat dem som kallar sig graffitikonstnärer. Jag har intervjuat redaktören för Underground Productions. Jag har gått på utställningar. Jag har läst böcker som den som jag håller upp för kammaren. Ni får gärna låna den av mig. Boken heter Overground och handlar om nio nordiska graffitimålare. Detta är, som sagt, inte enkelt. De som för debatten är inte alltid de personer vars verk, om jag får kalla dem så, upprör människor. Flera av även de mest entusiastiska målarna medger också mellan skål och vägg att det finns en hel del sociala problem förknippade med det vi kallar graffiti eller klotter. Om vi ska kunna leva tillsammans, fru talman, måste vi respektera vissa regler. Om en majoritet av svenskarna tyckte om att se klotter på väggar, skyltar, parkbänkar, bussar och tåg skulle detta inte vara något problem. Men det är inte så. De flesta människor blir väldigt upprörda när de ska åka till jobbet på morgonen i en nedbombad tunnelbanevagn, stå i en busskur som är nedslagen eller försöka se ut genom ristade rutor, eller - för den delen - får se sin husfasad nedklottrad. Jag vet inte om ni känner till det, men man håller på att bygga om på baksidan av riksdagshuset. På planket hade någon före sommaren skrivit med stora bokstäver: "Graffiti är inte ett brott - det är en livsstil. Bara fascister kan förbjuda ett sätt att leva." Det var förmodligen riktat till oss här. Förvisso är det en livsstil, och den är lika stark som en drog, vilket också framkommer av i stort sett alla intervjuer som görs med graffitimålare eller klottrare. Johan Pehrson talade om den lite kluvna inställning som finns i regeringen. Det kan jag understryka efter att ha haft en del diskussioner med Lena Hallengren som, senast i olika debattartiklar, sagt att graffiti är god ungdomskultur. Jag håller inte riktigt med om det. En bekant till mig berättade att i hans bostadsrättsförening på Söder i Stockholm har klottret ökat markant, och i fjol sanerade de för 70 000 kr. Det är mycket pengar för de boende, för det är de som får betala detta. Jag är inte så säker på att han skulle vilja beteckna sig som fascist när han inte tycker att det är särskilt roligt att ha klotter på väggarna. På Söder finns många bostadshus, liksom på Norrmalm i Stockholm och i alla andra svenska städer. Många har fått sina fasader nedklottrade eller "prydda" av denna icke önskade konst. Seriösa konstnärer ger sig inte på andra konstnärers verk. Vi har sett många exempel på sådan skadegörelse. Fru talman! Andra i kammaren har talat om de ekonomiska och juridiska aspekterna på graffiti, och jag tänker därför tala om de sociala. Det är ganska få personer som klottrar, men de som gör det är desto mer aktiva. I en helt färsk rapport från Stockholms stads klotterkommission skriver forskaren Knut Sundell, en mycket erfaren person, att 4 % av eleverna i årskurs 9 och 2 % av eleverna i gymnasiets årskurs 2 har klottrat mer än tio gånger. Rapporten är nu ute på remiss. Av slutsatserna i rapporten framgår också att klottrarna som grupp är avsevärt mer kriminella än övriga elever. Det gäller alla typer av brott, mängden brott, andel som debuterar tidigt med brottslighet och andel som åker fast för polisen. Klottrarna är också en grupp som själva ofta är offer för brottslighet. De är dessutom i högre utsträckning än andra högkonsumenter av tobak, alkohol, lösningsmedel, narkotika och dopning. De har på grund av sitt missbruk i högre utsträckning än andra haft professionella kontakter med Maria Ungdom, socialtjänsten, ungdomsmottagningarna och sjukvården. De trivs något sämre i skolan, upplever sig ha mindre kontroll över sin situation i skolan, har mindre uthållighet, är oftare arga och irriterade, skolkar och fuskar oftare i skolan samt mobbar andra och blir själva ofta mobbade. Tror någon här i salen, eller möjligen på läktaren, att det här kan lösas med legala väggar? Jag tror inte det. Klottrarna säger i intervjuerna också att det som möjligen avhåller dem från att klottra är att åka fast för polisen eller få böter. Detta får framför allt föräldrarna att reagera, för många av föräldrarna till klottrare säger: Jaja, men se bara upp så att du inte åker fast för polisen. Jag tror att om man skärpte straffet skulle kanske fler föräldrar vakna upp och inse att det inte är fråga om något litet brott. Det handlar om begynnande sociala problem - på sikt kanske allvarliga problem. Målandet är kanske inte alls en lösning utan ett symtom på att det är något annat som är fel. Det som jag nu säger gäller inte för alla. Det finns också en konstnärlig grupp som är mycket skicklig och på sikt kanske kan försörja sig på detta. Det gäller dock inte majoriteten av dem som dras till den här kulturen. Jag är skeptisk till lagliga väggar. Jag tror inte att de fungerar mer än som övningsområde. Men jag kan inte helt utesluta den möjligheten. I Norrköping finns, vad jag förstår, en vägg nere i hamnen som fungerat under cirka tio år. Den är öppen för graffitimålare. Men även där målas rätt duktigt utanför det tillåtna området - naturligtvis. Graffiti handlar ju om att tänja gränser, att inte hålla sig innanför gränserna. Norrköping är, med all respekt, en ganska liten stad. Den har ungefär 120 000 invånare. Man vet rätt väl vilka killar det rör sig om och som behöver fångas upp - för det rör sig om killar. För dem handlar det om att synas och bli beundrad, vilket förespråkaren Malcolm Jacobsson också säger i boken Overground . Norrköping har tolv ungdomsgårdar, trots att staden egentligen inte är mycket större än stadsdelen Södermalm alldeles här i närheten. Det finns en dikt av Hjalmar Söderberg som i den nämnda boken används som försvar för målarna. Ni känner alla igen den. Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Dikten används av dem som vill försvara graffitin. Den handlar om att blir sedd. Jag tycker att den lika väl kan användas för dem som inte tror att graffitin är en framkomlig väg. Jag tror egentligen inte att lösningen på klotterproblematiken ligger i en tuffare straffskala, även om det också behövs, eftersom klottrarna inte är en homogen grupp - tvärtom. I stället tror jag att lösningen framför allt ligger i förebyggande, social och kulturell verksamhet och i samarbete med skola, föräldrar, polis, studieförbund, köpmän, kyrkor och föreningar. Därför är det viktigt att också utvärdera effekterna av lagen.
Lars Ångström (Mp)
Anf. 90 Lars Ångström (Mp)
Fru talman! Ärade ledamöter i kammaren! Protokolläsarna! TV-tittarna! Inledningsvis vill jag säga att det är viktigt att göra skillnad mellan å ena sidan seriösa graffitikonstnärer och å andra sidan klottrare. Med det sagt vill jag säga att samhällets slöhet gentemot klottrare har varit förödande. Jag representerar Miljöpartiet i Stockholms län. I våra 25 kommuner i länet kostar klottret ungefär 1 miljard kronor varje år. Det är pengar som vi har långt större behov av inom andra områden, fru talman. Jag kan bara nämna nedskärningen inom landstinget och sjukvårdens behov så förstår vi vad pengarna skulle kunna användas till. Den nuvarande lagstiftningen innebär att klottrare som ses av polisen ofta släpps på plats. Så fort poliserna lämnat platsen kan de omedelbart fortsätta med klottret. Jag menar att detta är ett svek gentemot unga människor, fru talman. För det första är det för många en väg in i grövre kriminalitet. Det är vanligt att återfallsklottrare i dag döms för andra brott som narkotikainnehav, olaga vapeninnehav, hot och misshandel. Det innebär också att de när de så småningom åker fast kan dömas till stora skadestånd. Det finns många som har skadestånd och skulder som kommer att vara resten av livet. De kommer aldrig att bli skuldfria. Det är ett svek gentemot dessa unga människor att de kan fortsätta klottret. Därför är det med stor tillfredsställelse jag ser att regeringens proposition tillgodoser det förslag som jag själv lade fram i en motion för ett år sedan, Bort med klottrarna , och att man nu skärper straffskalan. Det är viktigt, fru talman. Det är en tydlig signal på brottsplatsen till dem som klottrar. En förhöjd straffskala innebär att polisen måste ta en klottrare som grips på bar gärning. De måste föra den personen till polisstation för förhör. Åklagaren måste kontaktas, brottet måste prövas mot häktningsreglerna, och man skapar möjlighet för husrannsakan. Det är viktigt att vi skapar de möjligheterna för ett förebyggande arbete för att förhindra både skadegörelse och att ungdomar hamnar i och riskerar att hamna i långt grövre kriminalitet. Det är också viktigt att samhället använder ändamålsenliga straffpåföljder. Det är inte säkert att fängelse är det bästa straffet, även om vi nu skapar möjlighet för ett längre fängelsestraff. Vi känner alla till risken att komma i kontakt med grövre kriminalitet på anstalterna. Jag tror att man ska använda sig mer av de möjligheter som står till buds som samhällstjänst. Varför inte låta en klottrare själv ta hand om det tunnelbanetåg som han, det är oftast en han, har förstört? Det handlar om att med hink, borste och såpa tvätta rent tunnelbanetåg man själv har förstört, oavsett hur lång tid det tar. Tar det ett halvår att göra rent ett tunnelbanetåg så tar det ett halvår. Jag skulle vilja se den klottrare som går ut direkt efteråt och klottrar ned ett nytt tunnelbanetåg. Det är viktigare med en konsekvent straffpåföljd där klottraren får ta konsekvensen av sin egen handling. Vi ska också försöka att korta tiden mellan att man har gripits och man faktiskt får sitt straff utdömt. I dag kan det ta ett eller två år. Det är alldeles för lång tid mellan brott och straffpåföljd. Det är inte bra. Fru talman! Jag kommer därför att rösta bifall till propositionen.
Leif Björnlod (Mp)
Anf. 91 Leif Björnlod (Mp)
Fru talman! Jag vill yrka bifall till den reservation vi har om kroppsvisiteringen och det av flera skäl. Det handlar om unga människor, precis som jag hörde när jag kom in i kammaren. I det fallet har vi en särskild bestämmelse som säger att de ärendena ska behandlas skyndsamt. Det är viktigt att man gör det. Men det förvånar mig att man ska ge möjlighet att kroppsvisitera människor innan ett brott är begånget. Här kommer en ung man som har köpt sig sex sprejburkar i färgaffären. Han lägger dem i ryggsäcken och traskar vidare. Han går förbi ett ställe som är ganska nyklottrat. En polis upptäcker det, tycker att killen ser ut som en potentiell klottrare och stoppar honom. Vad gör polisen med färgburkarna? Kan polisen ta dem i beslag? Han har inte deltagit i något brott. Han ska använda dem för att spreja sina hjulnav på bilen som står hemma i garaget. Detta känns väldigt konstigt. När vi diskuterade tidigare talade vi om rättssäkerhet och tydlighet. Jag tycker inte att det finns tydlighet. Jag funderar nästan att sätta på mig en huva en kall dag och springa runt med fyra sprejburkar i en påse, och så får vi se vad som händer. Jag har aldrig sprejat eller klottrat någonstans, om man inte kallar min lagårdsmålning för det, men det är en annan sak. Det känns rättsosäkert att man ska börja föra in sådana diffusa bestämmelser. I övrigt vill jag inte försvara klotter på något sätt. Det är viktigt att man når dessa människor och bringar dem till insikt om att det är en allvarlig skadegörelse som kan betyda otroliga kostnader för dem. Det är väldigt viktigt. Jag delar i det fallet min vördade partikamrat Lars Ångströms idé. Det är ganska viktigt att åtgärden gentemot dessa unga människor måste ha en direkt anknytning till det brott de har gjort så att de verkligen får se det. Det känns väldigt viktigt. Det skulle jag vilja se också i många andra fall. Man ska direkt för unga människor knyta samman den påföljd de får med det brott de har gjort så att de tydligt ser ett samband. Det handlar väldigt ofta om mycket unga människor. Då kommer vi fram till den konstiga historien: Hur ung får man vara för att bli kroppsvisiterad? Det känns väldigt konstigt att man ska börja kroppsvisitera väldigt unga människor bara därför att man tror att de eventuellt kan antas ha klottrat. Visserligen ska det vara särskilda och synnerliga skäl. Men det gäller personer som redan har begått brott. Då är polisen i varje fall inte förhindrad att agera. Jag yrkar bifall till den enda reservation som finns.
Tomas Högström (M)
Anf. 92 Tomas Högström (M)
Fru talman! Jag har inte begärt att få ta till orda i debatten med anledning av att jag kommer att yrka bifall till motion. Jag tycker däremot att jag bör klargöra den argumentation jag har med mitt förslag att kriminalisera förberedelse till skadegörelse. Jag vet, vilket framgår av betänkandet, att jag är ganska ensam om den uppfattningen, åtminstone i utskottet. Men jag tror dock att det är en nödvändig åtgärd på sikt. Låter vi tiden verka kommer utskottets majoritet i en framtid att samla sig kring ett sådant förslag. Det vi diskuterar är klotter och skadegörelse av den typen. Det är ett betydligt större problem än vad vi tror. Det är ett problem i den meningen att vi möter det på olika ställen, offentliga byggnader, privat egendom och nationella monument. Vi möter det i form av sönderslagna servicefunktioner som vi alla vid något tillfälle vill använda oss av. Det är den ena delen, den vi möter utan att vara direkt utsatta. Vi har också den andra delen. Det är det perspektivet som jag tycker att man ska lyfta fram mer. Det är de som drabbas av det, vars egendom slås sönder, vars egendom förstörs. Det är privatpersoner, egenföretagare, myndigheter och vi gemensamt. Det är så mycket mer. Det är det perspektivet vi ska ha när vi diskuterar hur vi får stopp på denna olägenhet. Det är en betydligt större olägenhet än vad vi tror. Vi har här hört resonemang om hur många hundra miljoner det kostar årligen. Det kostar hundratals miljoner kronor. Miljöpartisten herr Ångström sade att det kostar 1 miljard enbart i Stockholmsområdet. Jag tvivlar inte ett ögonblick på det. Jag tror att vi har kommit dithän i dag att folk ser så lite resultat för att förhindra detta så att de slutar att anmäla. Man bryr sig inte, för ingen tar det på allvar. Och de som säger sig ta det på allvar har inte verktygen som gör det möjligt att få stopp på dem som utför det här. Var och varannan har här vittnat om att det handlar om ett litet fåtal väl kända, om man bor i Norrköping, för att ta ett exempel. Likadant ser det ut i Västerås, Linköping och Uppsala - vi kan nämna vilka städer som helst. Det är samma sak i stora städer som Malmö, Göteborg och Stockholm. De här personerna är väl kända, för det är en liten grupp. De är kända av sociala myndigheter och de är kända av polis och andra. Jag menar att om de är kända så finns det förutsättningar att identifiera dem utifrån att de förbereder skadegörelse, inom ramen för vad som är accepterat som integritetsintrång för enskilda personer. Vi vet vilka de är, säger polismyndigheterna. Om vi vet det - låt oss då skaffa de verktyg som vi behöver för att kunna få stopp på dem innan de utför detta! Det är vad min motion syftar till. Man avslår den med hänvisning till att detta ska vara förbehållet brottslighet av allvarligare slag. Jag är inte ute efter att skärpa straffskalorna mer än vad som framgår av propositionen och betänkandets förslag. Jag vill kunna använda mig av en möjlighet där förberedelse till skadegörelse ska kunna användas i de här fallen. Men det vill inte ni, trots att vi vet vilka de här är. Låt mig då konstatera att det är ett välkommet förslag som återfinns i betänkandet men att det i vanlig ordning är för lite och på tok för sent.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2003-10-29
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 3, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Avslag på propositionen

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju26 och 2002/03:Ju28.
    • Reservation 1 (v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1210023
    m410212
    fp40008
    kd25008
    v02406
    c16105
    mp11006
    Totalt24435268
    Ledamöternas röster
  2. Lagförslagen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om ändring i polislagen (1984:387) och
    b) lag om ändring i brottsbalken.

    Riksdagen antar regeringens förslag till
    a) lag om ändring i polislagen (1984:387) och
    b) lag om ändring i brottsbalken.

    Därmed bifaller riksdagen proposition 2002/03:138 och avslår motion 2002/03:Ju29 yrkande 1.
  3. Handlingsplan mot klotter

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju210, 2002/03:Ju311 yrkande 1, 2003/04:Ju374 och 2003/04:Ju384.
  4. Övriga frågor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju27, 2002/03:Ju29 yrkande 2, 2002/03:Ju311 yrkande 2 och 2002/03:Ju352 yrkandena 1 och 2.