Åtgärder mot familjeseparation inom migrationsområdet

Herr talman! Betänkandet Åtgärder mot familjeseparation inom migrationsområdet är ytterligare ett betänkande levererat av Regeringskansliet som tenderar att upplevas som migrationspolitisk jenka. Förslaget tenderar att få effekten att man tar några hopp framåt och sedan något hopp bakåt. Det må så vara att förflyttningen är framåtsyftande, men upplevelsen för dem som drabbas och inte får följa med på hoppen framåt blir i stället besvikelse och desperation. I diskussionen mellan utskottsbehandlingen och dagens debatt kan jag av uttalanden förstå att några av majoritetens företrädare anser att förslaget inte nått ända fram. Förslaget öppnar för vissa grupper men inte för dem som redan har drabbats och har svårigheter utifrån sin bakgrund. Frågan om konsekvenserna för dem som inte nås av förslaget blir hängande kvar i luften när utskottsmajoritetens företrädare beskriver det framlagda förslaget. I detta betänkande, liksom i tidigare betänkande, lämnas utsatta grupper utanför förslagets positiva ambitioner. I frågan om försörjningskrav vid anhöriginvandring var undantagen i förslaget så många att de fyllde hela sidor i betänkandet. Trots detta träffades redan hårt drabbade av lagstiftningens konsekvenser. I detta betänkande, Åtgärder mot familjeseparation inom migrationsområdet, täcker förslaget vissa personer som i dag tvingas lämna landet och söka uppehållstillstånd utifrån, trots att det är uppenbart för handläggande myndighet att uppehållstillstånd kommer att beviljas. Tankarna kring förslaget är inte nya för socialförsäkringsutskottet, men de uppkomna konsekvenserna har tenderat att öka, och ansvarig myndighets signaler har blivit tydliga. Regeringens bedömning är i detta läge helt riktig, men undantagen från en snabbare och enklare hantering som räknas upp i betänkandet förtar de positiva ambitionerna och drabbar alltför många. Rubriksättningen på betänkandet skapar förhoppningar, men slutprodukten tenderar att ge helt andra effekter. Herr talman! Jag är i grunden positiv till betänkandets grundinställning men konstaterar att resultatet blir långt ifrån de förväntningar jag haft. I reservationen till utskottsbetänkandet föreslår den rödgröna oppositionen att förslaget borde ha tagit hänsyn till det förhållandet att många inte haft förutsättningar att tillhandahålla giltiga passhandlingar för att kunna styrka sin identitet. I reservationen pekas på situationen för bland annat personer som kommer från Afghanistan. Utskottsmajoriteten åberopar i betänkandet att Migrationsverket genom tidigare ställningstaganden här i riksdagen har vägledning för sin handläggning vad gäller att möta denna problematik. Vår bedömning och erfarenhet är att så inte är fallet. Det förelagda förslaget kommer därför att lämna stora grupper utanför den möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd inifrån landet som majoriteten åberopar ska vara gällande. Jag förstår därför att utskottsmajoriteten mellan utskottsbehandlingen och dagens kammardebatt har uttalat: Vi når många med förslaget men inte alla. Ett bifall till reservationen kan göra att detta konstaterande kan undanröja problematiken. För många som har haft stora förhoppningar på det framlagda betänkandet blir det ett steg tillbaka - därav min inledande diskussion om migrationspolitisk jenka. Förslaget ger goda förutsättningar för vissa men lämnar alltför många utanför möjligheten till den enklare hantering som betänkandet i grunden tycks handla om. Betänkandet har alltför många begränsningar för att leva upp till rubriken. Vill man, som i gjorda uttalanden, gå längre för att underlätta för de berörda finns det förutsättningar för det i den rödgröna reservationen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr talman! "Äntligen" hade jag velat säga. Nu kan jag inte riktigt göra det, och jag ska återkomma till varför. Jag vill börja med någonting ganska, låt oss säga, ovanligt och ändå betydelsefullt, nämligen att ge beröm till regeringen. Här är man nu, trots allt, i kammaren. Man har släpat sig hit en fredagsförmiddag med ett förslag som för en gångs skull går i rätt riktning. Det tycker jag att man ska vara tydlig nog att säga. Det tycker jag att man ska vara ärlig nog att erkänna och välkomna. Här har det under flera år funnits ett reellt problem. Människor har separerats från varandra helt i onödan. Alla har vetat att ett uppehållstillstånd kommer att beviljas. Alla har vetat att familjen kommer att få återförenas, och ändå har man varit tvungen att åka tillbaka till sitt hemland för att ansöka om det tillstånd man vet att man kommer att få. Det är fullkomligt onödigt förstås. Herr talman! Det har ju varit en lite märklig debatt de senaste åren i de här frågorna. Vi hade kunnat agera betydligt tidigare. Vänsterpartiet har föreslagit det, och andra partier har emellanåt också instämt i detta att vi redan långt tidigare än i dag borde ha tagit detta, och ett ännu längre, steg. Migrationsverket har skyllt på gällande lagstiftning och sagt: Lagen förhindrar oss att hantera ärenden som vi egentligen anser att man borde hantera i Sverige. Samtidigt har regeringen sagt att det finns ett utrymme. Det finns ett utrymme redan i dag enligt den tidigare gällande lagstiftningen att göra undantag från huvudregeln om ansökan från utlandet. Och så har vi stått där. Den ena har skyllt på den andra, och den andra har skyllt på den ena, och ingenting har kunnat hända. Därför är det välkommet att det nu faktiskt ändå tas ett initiativ, om än sent, från regeringen. Situationen att man skyller på varandra, som jag också ska återkomma till, är egentligen bara ett slags politiskt moras där man inte tar ansvar för vilken politik man vill ska föras i det här landet när det gäller migrationsområdet. Jag ska förstås återkomma med några exempel till där jag tycker att regeringen borde ta liknande initiativ för att klargöra vilken politik som ska gälla. Med detta sagt, herr talman, vill jag säga att detta inte är tillräckligt bra. Nu förstår jag ju att migrationsministern inte är här för att göra mig glad sådär i allmänhet, och han är inte här för att göra Vänsterpartiet nöjt med migrationspolitiken. Vi står på olika sidor, Moderaterna och Vänsterpartiet. Det är Tobias Billström förmodligen glad för. Jag vet att jag är det. Men låt oss vara lite mer seriösa än all denna mer eller mindre slapphänta retorik. Det löser faktiskt inte problemen för ett antal personer som jag tror att i vart fall flera företrädare för regeringspartierna vill lösa problemen för. Vi kommer även när den här lagen börjar gälla att få ett antal fall där människor kommer att tvingas från varandra fastän det är uppenbart att de kommer att kunna få sitt tillstånd beviljat. Jag tror att det är ett misstag av regeringen att inte gå längre när man nu har möjligheten. Vi kommer att stå här om ett år igen - kanske inte just de här personerna, men i vart fall företrädare för de här partierna - och säga: Det blev inte riktigt så bra som vi trodde och hoppades att det skulle bli. En sådan fråga är bevisfrågan när det gäller identitet. Det är det vi kritiserar från oppositionens sida i en gemensam reservation som jag härmed också yrkar bifall till. Jag läser innantill i utskottets ställningstagande: "Vad gäller motionärernas farhågor om att kravet på pass m.m. kommer att utgöra hinder i vissa fall vill utskottet särskilt framhålla att redan enligt nuvarande regler gäller att hänsyn ska tas till de svårigheter som en sökande kan möta när det gäller att återvända till hemlandet för att där ge in en ansökan." Redan enligt nuvarande regler finns det svårigheter! Då tar vi här nu, det är själva grundtanken med det här förslaget, fram ett förslag för att lösa de problemen. Att då hänvisa till att redan enligt nuvarande regler borde den här möjligheten finnas är att leva kvar i den här uppdelningen där man skyller på varandra. Det här kan man ju lösa redan i dag, i vart fall när det gäller den här frågan. Det hade varit mycket bättre, och det är det vi föreslår, att faktiskt tydliggöra det här redan från början och vidga ramen något ytterligare för vilka ansökningar som ska beviljas från Sverige i stället för att leva kvar med den här osäkerheten och med den här tvetydigheten. Framför allt är det olyckligt att utskottet hänvisar till nuvarande regler eftersom det är just nuvarande regler som är problemet, och det är därför vi över huvud taget står här. Herr talman! Det är ett steg i rätt riktning men inte bra nog. Det är inte tillräckligt tydligt. Det är för få som omfattas, och det kommer att innebära svåra gränsdragningar. Det är grunden för vår reservation från de tre rödgröna partierna. Vi vill att man bifaller propositionen. Vi vill inte försena den här processen, utan vi vill att man tar det här nu men sedan också ger regeringen i uppdrag att återkomma med ytterligare en vidgning. Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå varför inte fler av allianspartierna trots allt kan tänka sig att gå med på det. Moderaterna kanske inte är så intresserade, för vi står ju som sagt grundläggande på olika sidor i synen på hela flykting- och migrationspolitiken. Men Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet är ju ändå partier som emellanåt närmar sig de ståndpunkter som de tre rödgröna partierna nu gemensamt håller på att omfatta. Därför är det kanske till och med så att vi egentligen har en majoritet här i dag i kammaren för det förslag som utgör en reservation. Så kan det politiska spelet ibland se ut. Jag är väl medveten om att man ibland måste gå med på något för att man fick igenom något annat. Men det här är en av de sista omröstningarna vi har i kammaren. Är det ändå inte lockande för alliansledamöterna här att med bara några få röster i kammaren kunna göra ett förslag som är hyfsat ännu lite bättre? Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att situationen att lagstiftaren och de som fattar beslut i myndigheter och domstolar skyller på varandra eller i vart fall, om man ska uttrycka det lite sjystare, i myndigheternas fall hänvisar till en lagstiftning som förbinder dem att göra på ett visst sätt och inte ett annat och från lagstiftarens sida hänvisar till myndigheterna som de som fattar besluten och att man inte som lagstiftare ska lägga sig i de enskilda ärendena eller besluten, är inte unikt för den här situationen. Det ser vi på en rad olika områden. Jag ska inte trötta kammaren med att dra alla exempel, men synen på väpnad konflikt är ett sådant, liksom synen på barns särskilda asylskäl, begreppet synnerligen ömmande omständigheter och hbt-flyktingars och kvinnors asylskäl. Det är några av de fall där vi har en diskussion, och en ganska tydlig sådan, där vi många gånger här i kammaren från flera av allianspartierna och från oss på den rödgröna sidan har sagt: Det här är inte riktigt som det var tänkt. Domstolar och myndigheter gör inte riktigt som lagstiftaren hade som intention att de skulle göra. Därför är den avgörande frågan till Tobias Billström först och främst: Varför inte redan nu öppna för en vidgad tolkning och titta på det här en gång till och se om det inte kommer att vara så att vi trots allt behöver göra ytterligare vidgningar? Och förstås också: Varför inte återkomma och ta politiskt ansvar också för alla de andra fall där lagstiftaren och den som fattar beslut står och skyller på varandra? Dra också detta exempel i kammaren! Lämna politiska förslag med era åsikter, och låt oss se till att vi får en överensstämmelse mellan lagen, intentionerna bakom lagen och hur den används i praktiken!

Herr talman! Det finns ett stycke i propositionstexten som jag tycker är väldigt intressant. Det är den del som beskriver bakgrunden till hur regleringen för anhöriginvandring har utvecklats under åren. Där står: "När en anknytning genom äktenskap eller sammanboende uppkommit efter inresan i Sverige krävdes fram till den 1 juli 1995 - för att uppehållstillstånd skulle beviljas efter inresan - antingen att parterna sammanbott cirka ett år eller att de hade eller väntade barn tillsammans (prop. 1994/95:179 s. 35). Tillämpningen utsattes för allvarlig kritik i den allmänna debatten eftersom det ansågs stötande att någon som söker uppehållstillstånd efter inresan i landet och som uppenbart skulle ha beviljats tillstånd om prövningen gjorts före inresan, tvingades återvända till ett kanske avlägset hemland för att därifrån ge in ansökan. Frågan togs upp i prop. 1994/95:179 Ändringar i utlänningslagen m.m. Där anfördes bl.a. att undantagsbestämmelserna som anger när uppehållstillstånd får beviljas efter inresan hade kommit att få en alltför snäv utformning. I propositionen föreslogs därför att möjligheterna att få uppehållstillstånd efter inresan i Sverige skulle vidgas till att omfatta fall där det var uppenbart att tillstånd skulle ha beviljats om prövningen gjorts före inresan (a. prop. s. 43). Den nya ordningen infördes den 1 juli 1995 genom ändringar i 2 kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen (1989:529) och omfattade fall av familjeanknytning där utlänningen var nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller som annars hade särskild anknytning till Sverige (bet. 1994/95:SfU16, rskr. 1994/95:401, SFS 1995:773). Regeringen gav i juni 1996 Utlänningsnämnden i uppdrag att utvärdera lagändringarna. Nämnden fann att de lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1995 i vissa fall hade lett till oklarheter samt att de i några fall hade lett till att uppehållstillstånd vägrats där tillstånd tidigare skulle ha beviljats därför att parterna bott tillsammans minst ett år (Utlänningsnämndens utvärdering den 31 oktober 1996, dnr UD1996/1631/MP). Regleringen utsattes vidare för kritik för att personer tvingades återvända till länder där de kunde förvänta sig svårigheter av olika art för att ge in en ansökan om uppehållstillstånd. Mot denna bakgrund föreslog regeringen att huvudvikten när det gäller undantag från kravet på uppehållstillstånd före inresan skulle läggas vid om det är skäligt att kräva att utlänningen återvänder till ett annat land för att ge in ansökan där och inte vid om det är uppenbart att tillstånd ska ha beviljats om prövningen gjorts före inresan (prop. 1999/2000:43 s. 59). Riksdagen godtog förslaget och ändringarna trädde i kraft den 1 juli 2000." Det vi kan se är alltså att riksdagen vid två tillfällen har försökt göra det lättare för anhöriga att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. Det handlar om personer som ändå kommer att få det om de söker från hemlandet. Men varje förbättring som har gjorts har ändå lett till motsatsen, det vill säga försämringar för de anhöriga. I dag står i praxis knappt ens skälighetsfrågan i centrum. I praxis har det kommit att handla om en tidsperiod om sex månader som anses skälig oavsett om man har barn eller ej. I de tidigare förarbetena nämns som exempel på omständigheter som kan utgöra grund för undantag från kravet på uppehållstillstånd före inresan att sökanden efter hemkomsten kan antas få svårigheter att få pass eller utresetillstånd och att detta beror på någon form av trakasserier från hemlandets myndigheter. Det efterlevs sällan i praktiken. Ett annat fall kan vara att sökanden måste fullgöra en mycket lång värnpliktstjänstgöring eller tjänstgöring under osedvanligt stränga förhållanden. Det kan även röra sig om att behöva återvända till ett land där det inte finns någon svensk utlandsrepresentation och där det är förenat med stora praktiska svårigheter och betydande kostnader att resa till ett grannland för att ge in en ansökan. Göte Wahlström tog tidigare upp fallet med Afghanistan. Afghanerna kommer att få det jättetufft med den nya reglering som nu föreslås och som i och för sig är ett steg på vägen. Enligt Migrationsverket gäller undantagsreglerna inte dem som tidigare varit asylsökande och som fått avslag men ännu inte utvisats från landet. Jag tycker att det är svårt att förstå varför det ska vara skillnad mellan en som har sökt asyl och fått avslag och en som har förälskat sig här på semestern och vill stanna här av den anledningen. Jag ställde därför en fråga till riksdagens utredningstjänst. Så här svarade de: Något stöd för att tidigare asylsökande är uteslutna från möjligheterna att göra en ansökan om uppehållstillstånd från Sverige, det vill säga att dessa inte skulle kunna omfattas av utredningsreglerna, har utredningstjänsten inte funnit. Men att någon har befunnit sig här i landet utan tillstånd ses ändå som en försvårande omständighet, förmodligen med grund i ett domstolsutslag avseende en man från Gambia som inte tidigare hade varit asylsökande, inte hade några problem i hemlandet och som hade goda möjligheter att på ett enkelt sätt söka uppehållstillstånd från hemlandet. Jag antar helt enkelt att det är det domstolsutslaget som Migrationsverket lägger till grund för att inte låta regeln omfatta före detta asylsökande, trots att det egentligen handlar om två helt skilda saker. Herr talman! Det vi i dag ska besluta om är att än en gång försöka göra det lättare för anhöriga, i det här fallet föräldrar och barn, att söka från Sverige, men regeringen väljer att bara förbättra en liten smula. Det är bra att tanken är att det ska bli bättre för några få, men de förarbeten vi nu har fått ger ett så brett tolkningsutrymme att vi riskerar att än en gång få en ännu tuffare tillämpning. Nu ska Migrationsverket i sin bedömning beakta konsekvenserna av en separation för barnet. Med tanke på att myndigheterna vid tillämpningen av den tillfälliga lagen menade att barn var spädbarn ända upp till fyra års ålder blir jag väldigt orolig. Inget står om att bibehålla den sexmånadersgräns som nu är praxis. I propositionen talas också om övriga krav som ska ställas vid ansökan, som både Göte och Kalle varit inne på tidigare, till exempel giltigt pass och styrkt identitet. Det sorterar effektivt ut många av dem som väntar på besked i sina asylärenden, ibland sedan många år, och som därför inte har något giltigt pass kvar. De kommer dessutom från länder där de inte kan få några nya pass, och de vågar kanske inte heller vända sig till sin ambassad här i landet, och absolut inte till myndigheterna därhemma. Det sorterar också bort alla dem vars identitetshandlingar är sådana som Migrationsverket inte godtar, även om de är de enda som de kan få i sina hemländer. Och, som sagt: Afghaner kommer att få det tufft. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet anser att det hade varit bättre om regeringen hade föreslagit ett regelverk som utgår från det som var lagstiftarens mening redan år 1995 i stället för att göra detta lilla tillrättaläggande av en lagstiftning som regeringen själv i propositionstexten tydligt beskriver tolkas på ett annat sätt än det var tänkt. Med den erfarenhet vi har av hur otydligheter i förarbetena kan ge upphov till andra tolkningar än dem vi tänker oss anser vi också att uppdraget ska vara mycket tydligt och att vi ska ge Migrationsverket och domstolarna tydlig ledning. Herr talman! Vårt förslag är att undantag från huvudregeln ska kunna göras när utlänningen har barn i Sverige, kvinnan i förhållandet är gravid eller sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad, även när det finns ett avlägsnandebeslut som har vunnit laga kraft och när utlänningen har gjort vad som rimligen kan krävas för att styrka sin identitet och uppvisa ett giltigt pass. Det är tydligt, och det är vad vi skulle vilja att regeringen återkommer till oss här i riksdagen med ett förslag om. Jag yrkar bifall till vår reservation.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionen. Bilden av en alliansregering blir mycket tydligare av att vi vill ha ordning och reda. Vi har under mandatperioden infört möjligheter att komma till Sverige för att arbeta, möjligheter för människor att förverkliga sina drömmar, möjligheter för företagare att få den kompetens man behöver och också möjligheten att på ett sätt hantera den demografiska situation när allt färre kommer att behöva försörja fler. Vi har vågat vårda den nya instans- och processordningen. Vi har från regeringens sida tillsatt en utredare som ska se över synnerligen ömmande omständigheter, framför allt vad gäller barn. Vi ser också över Migrationsöverdomstolens roll. Migrationsverket har nu en snitthandläggningstid på 122 dagar, vilket är betydligt kortare än tidigare. Under flera år har det varit ungefär sju till tio månader. Det här står i bjärt kontrast till vänsteroppositionen, som svajar vad gäller den reglerade invandringen och inte vet vad man tycker om EU och harmoniseringen. Vänsterpartiet vill inte vara med i EU, Miljöpartiet backar in och Socialdemokraterna står där någonstans och vill vara kvar, tror jag. På arbetskraftsinvandringsområdet har man inte heller samma syn. Detta betänkande är ytterligare ett steg mot en tydlig, human och generös migrationspolitik. I det här fallet gäller det åtgärder mot familjeseparation. Det är inom utlänningslagstiftningen en grundregel att alla tillstånd ska vara på plats innan man kommer till landet. Det finns dock några undantag. Det tydligaste undantaget är att man kommer som flykting. Då har man av naturliga skäl lite svårt att söka tillstånd. Men också på detta område är det om man har en stark anknytning till någon som är bosatt i Sverige inte skäligt att man ska behöva åka tillbaka till sitt hemland. Problemet är att hitta den rimliga avvägningen mellan upprätthållandet av den reglerade invandringen och intresset för en sammanhållen familj. Det är viktigt att den som inte sköter sig inte ska komma i bättre position än den som sköter sig och har tillstånden i ordning. Därför är det viktigt att man begränsar den här gruppen till klara fall, där det är väldigt tydligt och klart att personen skulle ha fått sitt tillstånd om han hade varit i sitt hemland eller utanför Sverige, och att man också avgränsar personkretsen till barn till personer boende i Sverige och personer som har barn eller väntar barn. Det som vi nu gör är att lägga mycket större tyngd vid hur barnet påverkas av en familjeseparation. Det är klart att det kan förändras beroende på hur lång man bedömer att separationen kommer att vara och hur gammalt barnet är. Det handlar om de sammantagna konsekvenserna. Ett barn behöver sina föräldrar. Ett barn behöver närhet och trygghet. Även föräldrarna behöver kunna hjälpa varandra för barnets omsorg. Med detta beslut kommer vi att ha ett mycket tydligt barnperspektiv och stärker det perspektivet inom utlänningslagstiftningen. Propositionen ändrar däremot inte förutsättningarna för uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Regeringen säger att vi får återkomma till det i ett annat sammanhang. Det känner jag mig nöjd med. Det jag däremot är lite tveksam till och inte riktigt förstår är motionen. Jag tänkte jag skulle få ytterligare förtydliganden om den. Om jag har läst och förstått rätt är det tre rekvisit som i sig är självständiga: att man har barn, att kvinnan är gravid eller att man skulle ha fått ett ja. Är det så att alla som skulle få sin ansökan beviljad kan söka inifrån är det ett stort avsteg från reglerad invandring. Jag tror också att ni menar att man ska ta bort skälighetsbedömningen. Då går man tillbaka till den ordning som gällde före år 2000, precis som Bodil Ceballos var inne på. Jag skulle vilja ha några förtydliganden på det här området om vad ni menar med er motion.

Herr talman! För att börja med det som Mikael Cederbratt frågade oss om kan jag svara att det som vi föreslår är att man ska göra det som riksdagen beslutade om redan 1995, när det i den allmänna debatten ansågs stötande att människor som ändå skulle få lov att komma till Sverige med uppehållstillstånd måste åka hem och söka hemifrån. Det är det vi föreslår, ingenting annat. Det jag vill fråga Mikael Cederbratt om är barnen och konsekvenserna för dem. Med tanke på att Migrationsverket vid den tillfälliga lagen menade att man var spädbarn upp till fyra års ålder är min farhåga att man även i detta fall kommer att tolka konsekvenserna för barnen på ett väldigt märkligt sätt. Jag kan inte på något vis mena att ett barn är ett spädbarn upp till fyra års ålder, men det menade Migrationsverket vid den tiden. Frågan är hur de kommer att resonera i det här fallet. Någon tydlig ledning finns det inte i förarbetena. Jag har i alla fall inte hittat någon sådan tydlig ledning. Om Mikael Cederbratt kan visa mig var i propositionstexten den ledningen finns blir jag väldigt tacksam för det, men jag har inte hittat det.

Herr talman! Den farhåga som Bodil Ceballos ger uttryck för behöver man inte hysa, tycker jag. Propositionen och betänkandet har ett så otroligt tydligt fokus på att det nu är barnets behov som ska vara gällande. Utifrån ett lagstiftningsperspektiv känner jag mig ganska lugn. Men naturligtvis får vi följa praxis. Jag vill återkomma till min tidigare fråga, som Bodil Ceballos har möjlighet att besvara i nästa replik. Om en person som skulle ha fått ett ja om personen hade varit utanför Sveriges gränser med automatik får ingå i undantagen om personen är i Sverige, är inte detta ett ganska rejält avsteg från reglerad invandring? Jag kan citera lite grann. Jag tittade på vad Jan O Karlsson, före detta migrationsminister, skrev i svaret på en skriftlig fråga: Det är väldigt viktigt att man inte gör den här typen av undantag för att kunna upprätthålla en reglerad invandring. Det ska vara mycket särskilda omständligheter. Detta hade socialdemokratin som argument. Jag säger samma sak. Gör man alltför mycket undantag har man ingen reglerad invandring. Jag vill ha ett väldigt tydligt svar på det.

Herr talman! Det här betänkandet handlar om anhöriginvandring, inte arbetskraftsinvandring. Det är också vad vårt förslag utgår från. Det handlar om anhöriginvandring. Varför behöver vi inte oroa oss för att Migrationsverket ska kunna tolka frågan om konsekvenserna för barnet på ett sätt som vi inte gärna skulle vilja? Jag säger detta med tanke på de tolkningar som har skett tidigare. Vi har försökt underlätta för anhöriga att få söka från Sverige, vare sig de haft barn eller ej. Det räckte med att man hade levt tillsammans i ett år tidigare; då kunde man söka inifrån Sverige. Varför behöver vi inte vara oroliga? Det finns ingen tydlig och klar ledning för Migrationsverket i propositionstexten. Vi har många gånger fått kritik från Migrationsverket för att förarbetena inte är tillräckligt tydliga. När vi sedan kommer och säger att det inte var så vi tänkte oss det är det vår skuld. Om vi ger så stort manöverutrymme att det kan tolkas på ett sätt som inte vi vill, då är det vår skuld. Vi måste vara tydligare nästa gång. Vi ska inte begå samma misstag om och om igen. Det är vad jag vill ha svar på från dig. Var står det att det inte till och med kommer att bli sämre, att konsekvenserna för barn inte kommer att tolkas på ett helt felaktigt sätt?

Herr talman! Hela lagstiftningen bygger på att barnens behov ska ges en större tyngd i beslutsfattandet. Eftersom det tydliggörs i propositionen är jag inte orolig för att inte Migrationsverket kommer att göra en betydligt bättre bedömning utifrån barns behov och barnperspektivet. Jag är inte orolig för detta. Vad gäller min fråga om man från vänsteroppositionen står bakom en reglerad invandring är jag lite orolig. Jag vet att ni från Miljöpartiet och Vänsterpartiet gärna har fri invandring, även om ni verbalt brukar använda ordet "reglerad". Men socialdemokratin har åtminstone hittills stått bakom en reglerad invandring. Jag har inte fått svar på frågan om ni som opposition fortfarande står bakom en reglerad invandring.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i det betänkande som socialförsäkringsutskottet har lämnat till kammaren och som vi nu diskuterar. Det handlar om att undanröja en del av de hinder som finns för framför allt barnfamiljer som kommer till landet. Vi har kunnat se ett antal uppmärksammade fall i medierna genom åren där mammor har kunnat avkrävas att åka hem till sitt hemland och lämna sitt barn här för att sedan kunna komma tillbaka i de situationer där man har gjort bedömningen att de med sannolika skäl ändå skulle komma att få ett uppehållstillstånd. Det är vad vi egentligen diskuterar här i kammaren. Jag instämmer i Mikael Cederbratts anförande om det bakomliggande. Sedan tänker jag argumentera kring den process som vi har nu och varför jag inte är orolig för att Migrationsverket skulle göra en hårdare bedömning. Den lagstiftning vi har utgör själva normen och grunden. När vi, precis som Bodil Ceballos har sagt, har sett att man inte har gjort den generösare bedömning på fler punkter som vi som politiker har menat har vi på ett antal punkter under våren kommit att lyfta fram delförslag som ska komma att korrigera detta. Det handlar i grund och botten om att vi har en relativt ny lagstiftning om många av migrationsbitarna som har varit gällande under några få år. Vi har en ny rätts- och processordning som behöver få en verkan så att vi kan få vägledande beslut innan vi kan börja agera. Det kan inte vara så att vi antar en helt ny ordning för hur vi hanterar migrationsärenden och sedan bara ett och ett halvt eller två år efteråt ger oss i kast med att ändra lagstiftningen, vilket kommer att påverka efterkommande utfall i högre instans och därmed de vägledande besluten. Vi måste låta processen gå ett antal år för att vi ska se varthän det lutar. Nu har processen varit rullande i några år. Vi kan se ett antal punkter där vi inte är nöjda. Därför har vi tittar på några punkter. En av dem är den som handlar om familjeseparationer. Jag vill göra ett förtydligande angående de farhågor som Bodil Ceballos har lyft fram här vad gäller personer från Afghanistan. Det är inte en skärpning av kraven på pass eller att sannolikgöra sin identitet. Det handlar inte om att skärpa några krav över huvud taget. Det enda vi diskuterar är att möjliggöra en ändring för ett antal särskilt ömmande fall där jag inte tror att en enda person här i kammaren tycker att utfallet i dess konsekvenser har varit rimliga. Det har hittills i diskussionen framstått lite som att vi gör en skärpning och försvårar för ett antal människor att kunna söka inifrån landet. Men det är vad vi diskuterar. Det vi har på bordet att debattera är ett underlättande för ett antal fall där det framför allt finns en familjebild med små barn. När man från de rättsvårdande myndigheterna ser till lagstiftningen har de en ramlagstiftning att tolka. Till sin hjälp har de, och tyvärr tidigare lagt för lite tyngd vid, att ta hänsyn till utskottens betänkanden, som ofta har varit lite klarare än regeringens skrivelser. Det gäller till exempel de synnerligen ömmande fall som vi har diskuterat här i kammaren flera gånger. Vi gör därför ett förtydligande här. Regeringen har lagt fram en proposition, och vi tillstyrker den. Vi är också tydliga i argumenteringen från utskottet med att det handlar om att skydda dessa familjer och barnen och att det inte ska bli svårare. Är det så att Migrationsverket skulle tolka detta som att det är en åtstramning, en tillknipning eller ett försvårande har vi ett betydligt större problem än bara den här frågan. Då har vi uppenbarligen en myndighet som väljer att inte lyssna på vare sig regeringen, utskottet eller kammaren. Det är då en helt annan författningsdiskussion som vi kommer att behöva framöver. Jag har lite större tilltro till Migrationsverket än att det skulle välja att tolka detta på något sätt som att det är en hårdare skrivning än i övrigt. Jag vill också välkoma att regeringen har kommit med förslaget. Det är helt oacceptabelt när vi ser att det i enskilda fall innebär att en mamma skulle kunna tvingas att lämna sitt barn. Vi vet att det inte alltid är så enkelt som för oss att röra oss i världen. Vi kan hyfsat enkelt röra oss åka till andra sidan jorden för att snart komma tillbaka. Vi vet att byråkratin i många länder är under all kritik och att människor har svårighet att få ut sina handlingar och så vidare. Det är en del av grundproblematiken. Det är därför som jag är glad att vi har kunnat komma med detta förslag. Jag tror inte jag ska argumentera så mycket i övrigt. Jag vill bara vara tydlig med att detta inte på något sätt är någon skärpning av ett passtvång eller att sannolikgöra sin identitet. Det är ett klart steg i rätt riktning. Sedan kan vi ha olika uppfattningar om exakt hur långt man ska gå. När det gäller den sista delen skulle jag vilja ställa en fråga till oppositionen. Jag har inte riktigt förstått er reservation och den sista delen som ni skriver där. Det handlar om hur långt ni är beredda att gå i bedömningen av de fall där den sökande med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad. Vi är inne och tittar lite på detta, och ni är inne och tittar på detta. Frågan är: Hur långt ska vi gå? Det finns också ett problem rent rättsmässigt här som man bör respektera och ha en seriös diskussion om. Vi kan inte som lagstiftare avkräva av alla våra myndigheter som ska tolka lagen och agera myndighetsutövare att göra en bedömning och agera på ett sätt innan man har fattat ett beslut. Jag ska vara tydlig. När man till exempel ska fatta beslut om att dra gasledningen i Östersjön kan man inte tillåta någon att göra det innan man har fattat beslutet. Jag bedömer här att vi har en avgränsning från regeringens och majoritetens sida som är tydlig och inte gör för stora nagganden i kanten på den grundläggande principen. Ifall ni begär replik skulle jag vilja be er att utveckla detta lite. Vi är ändå inne på någonting som skulle kunna börja liknas vid ett sluttande plan. Det vore tragiskt om vi gick alltför långt här. Då har vi uppmanat våra rättsvårdande myndigheter att föregå besluten och agera som att beslut redan var verkställda. Jag har en sista sak jag skulle vilja säga till Bodil Ceballos. Är det så att man har fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd eller vad det nu vara månde kan det inte vara rimligt att det är i Sverige man ska återförenas om man har fått ett beslut om att man ska återvända till sitt hemland. Det är också en viktig del av en migrationsprocess som har en tydlig början och ett tydligt slut så att man vet när processen är slut och vad beslutet gäller. Du lyfte fram det som ett av dina exempel i ditt inledningsanförande. Det kan inte heller vara poängen i oppositionens linje att man ska kunna återförenas här med hela sin familj även om det är så att man har fått ett avslagsbeslut.

Herr talman! Självklart måste det även göras avvägningar med vårt förslag. Jag tyckte jag hörde på dig att det nästan fanns en liten invit till att försöka hitta en lösning. Ni kanske är lite inne på samma spår att vi egentligen borde öppna för fler att kunna söka inifrån landet utan att behöva söka från hemlandet. Det är då lite konstigt om inte de som varit asylsökande och som fortfarande befinner sig här i landet trots ett avslagsbeslut inte skulle få ingå i den gruppen. Om jag förstod dig rätt försökte du nästan säga det alldeles nyss. Det som jag tycker är viktigt är att vi måste vara tydliga i förarbetena till lagstiftningen. Jag har läst upp vad som står i er proposition om vad lagstiftaren ville 1995 och hur det blev, och det var precis tvärtemot. Det blev svårare. Man försökte göra det lättare, och så blev det svårare igen. Nu försöker vi att göra det lättare, och risken är att det blir svårare igen. Det finns en sådan uppenbar risk om vi inte lär oss av misstagen och skriver tydligt så att domstolarna och Migrationsverket inte kan misstolka. Vi får då leva med att vi hela tiden får en sämre standard i stället för en bättre standard. Jag tycker inte att det är bra att få läsa det som skedde 1995, långt innan jag var med i politiken. Det som då beslutades blev någonting helt annat. Nu står vi här och försöker rätta till det som myndigheterna aldrig tillämpade av det riksdagen då sade. Det är inte acceptabelt. Jag skulle vilja att vi tillsammans hittade tillbaka till den lösningen där människor slipper tycka att det sätt som våra myndigheter tillämpar lagstiftningen är stötande.

Herr talman! Om vi har en grundläggande farhåga från kammaren när vi fattar beslut om nya steg i rätt riktning att det ska gå åt andra hållet har vi ett problem rent författningsmässigt. Jag gör den bedömningen att det är tydliga skrivningar. Jag tror att vi är tydliga från alla sju partierna att grundhållningen och riktningen är rätt. Migrationsminister Tobias Billström är tydlig med att det är den riktningen som gäller. Jag vågar lita till att detta är steg i rätt riktning som kommer att få effekt ute hos Migrationsverket och i domstolarna. Är det inte så ska jag ge Bodil Ceballos rätt, och så ska jag vara högst delaktig i skrivningar nästa mandatperiod som försöker kommer till rätta med detta. Men vi gör bedömningen att detta rimligen är vad vi behöver göra för att komma åt rätt håll. Däremot finns det en stor skillnad när det kommer till personer som har fått avslag. Är det så att någon har kommit till Sverige och har ansökt om att få stanna men fått avslag innebär det att personen ifråga ska lämna landet. I annat fall har vi uppluckrat hela processen där man söker och sedan får bifall eller avslag. Då kan det inte vara rimligt att man ska ingå i ett lagförslag om familjeåterförening som detta handlar om: att säkerställa att familjen kan vara enad. Om mamman eller pappan faktiskt inte har rätt att uppehålla sig i Sverige kan det heller inte vara rimligt att man får ta hit sina barn, utan då är det faktiskt så att hela familjen ska lämna landet. Jag önskar att vi levde i en värld där alla kunde få stanna, men så länge vi har en reglerad invandring kommer en del personer som inte har giltiga skäl att få avvika. Det innebär också att om man inte har lagliga grunder för att vara här kan man inte omfattas av lagstiftning om att hålla familjen samman i Sverige.

Herr talman! Jag tycker inte att det är tydliga förarbeten. Jag tycker inte att vi är tillräckligt tydliga gentemot Migrationsverket och myndigheterna i det här fallet. Om Fredrick Federley tycker att det är tydligt är jag glad för hans skull, men jag tycker inte att det är tydligt. När det gäller dem som har fått avslag har vi alltså en situation i Sverige i dag där en del människor har väntat väldigt många år på att få sina asylansökningar prövade. Under tiden har de många gånger hunnit bilda familj och få barn. De kommer från länder dit det är väldigt svårt att återvända och dit de inte vågar återvända. Även om våra myndigheter inte anser att de har skyddsbehov enligt vår lagstiftning har de själva en annan uppfattning. Det finns människor som lever i Sverige i dag som är gifta med svenska medborgare eller infödda svenskar där hela familjerna lever gömda därför att den här personen inte kan åka tillbaka till hemlandet för att söka uppehållstillståndet därifrån. En sådan situation ska vi naturligtvis inte ha. Det finns människor som inte kan åka hem och söka. Det finns de som kan det, och de flesta som kan det gör det, för det är enklast så. Men dem som inte kan måste vi också på något sätt värna, för de har också barn. De har också familjer, och vi kan inte lämna människor i sticket på det sättet. Det är inhumant.

Herr talman! Jag förstår mycket väl vad Bodil Ceballos säger när det kommer till förarbetena, men vi i majoriteten gör bedömningen att detta är tillräckligt tydliga skrivningar. Där är vi helt eniga, och även om ni i oppositionen har lagt fram en egen reservation och skrivit en motion på propositionen innebär det ju inte att ni är emot själva innehållet utan att ni vill gå vidare. Det är en tydlig signal från sju partier och en regering om att detta är den riktning vi vill gå i. Den dag vi får tydliga och klara bevis för att vi har myndigheter som inte är beredda att utföra regeringens vilja är jag beredd att ta upp den diskussionen. Då har vi ett grundläggande demokratiskt problem i det här landet. Jag personligen är beredd att diskutera ministerstyre. Det är många andra som inte vill det, men jag tror att det ibland kunde vara bättre.

Herr talman! Nu lägger Alliansen fram ännu ett förslag med barn- och familjeprofil. Barn och föräldrar ska inte i onödan skiljas åt. Ibland uppstår det emellertid konflikter mellan olika principer. Dessa principer får dock inte innebära rent orimliga konsekvenser i verkligheten. Jag tycker att sunt förnuft också måste prägla lagstiftningen när det framstår som direkt oklokt eller orimligt att en princip motverkar sitt eget syfte. Det borde framstå som självklart att en asylsökande person som kommer att få uppehållstillstånd och samtidigt har små barn och familj i Sverige inte ska behöva återvända till ursprungslandet för att söka det uppehållstillstånd han eller hon ändå skulle få. Den ändring som här föreslås borde givetvis ha genomförts för länge sedan. Tyvärr har detta inte varit möjligt under tidigare regeringar. Oppositionen har i en reservation lyft fram farhågor om möjligheten att inte få tillgång till identitetshandlingar för att kunna söka uppehållstillstånd. Den farhågan är nog till största delen obefogad, för det finns även andra sätt att styrka sin identitet som kan vara tillfredsställande. Frågan om möjlighet till ansökan om uppehållstillstånd efter att ett beslut om avvisning trätt i kraft kommer också att beredas av regeringen vilket framgår av betänkandet. Kristdemokraterna, som särskilt värnar barnen och familjen inom olika politikområden, har i åratal vid ett flertal tillfällen motionerat och lämnat in skriftliga frågor och agerat för att få en ändring till stånd i den här frågan. Svaret från tidigare regeringar har varit att visa kalla handen. Det är därför intressant att notera att Socialdemokraterna nu i opposition plötsligt uppvisar en tidigare obefintlig insikt om rimliga regler för familjer. Det blir alltmer tydligt att oppositionsrollen är en mer passande roll för detta parti. Det möjliggör för nya konstruktiva förslag från en alliansregering. Herr talman! Om man nu lyfter blicken från detaljerna i det här betänkandet framstår det för mig som alltmer tydligt att arbetet för att säkra freden måste intensifieras, samtidigt som den svenska migrationspolitiken måste ligga i framkant. Det allra största bekymret som jag ser det är inte svenskt utan att respekten för mänskliga rättigheter är liten eller obefintlig i delar av vår värld. Här måste Sverige fortsätta att vara en aktiv part och en röst för människovärdet. Med detta korta inlägg yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Jag är helt säker på att Kristdemokraterna har gjort vad de har kunnat för att få det här betänkandet så bra som möjligt med grund i den politik som Kristdemokraterna vanligtvis för. Därför har jag en fråga utifrån det som Lars Gustafsson sade om sunt förnuft. Självklart måste lagstiftning, tolkning och tillämpning utgå från sunt förnuft, men problemet är ju att även sunt förnuft tolkas väldigt olika beroende på vem man frågar. För den ena är sunt förnuft att ingen ska få stanna; för den andra är sunt förnuft att alla ska få stanna. Sunt förnuft kan alltså vara väldigt många olika saker. Jag skulle vilja fråga Lars Gustafsson på vilket sätt han anser att propositionstexten är tillräckligt tydlig och ger tillräckligt tydlig ledning för Migrationsverket och de tillämpande myndigheterna.

Herr talman! Jag satt och läste här under de olika replikväxlingarna, och jag kan läsa innantill. Om uppehållstillstånd efter lagakraftvunnet beslut står det som sista rad i utskottsbetänkandet: "Även med beaktande härav måste dock barnets intresse av en sammanhållen familj anses väga tungt." Om sunt förnuft får väga tungt ger det myndigheten möjlighet att kunna bedöma detta på ett korrekt sätt. Sedan är det alltid så som sagts tidigare, att om vi har fattat beslut i den här kammaren som myndigheter uppenbarligen inte följer är det ett annat och mycket större problem. Det är också så att genom den nya processinstansen har vi faktiskt möjlighet att lyfta upp mer principiella frågor till Migrationsöverdomstolen att pröva dem. Kalle Larsson slutade läsa där, för det var behagligt då, men så här står det längst ned i utskottets slutkläm: "Utskottet noterar dock att regeringen har förklarat att det i ett annat sammanhang kan finnas anledning att överväga om bestämmelserna i 5 kap. 3 och 3 a §§ UtlL är ändamålsenligt utformade eller om de leder till omotiverade skillnader mellan olika grupper av föräldrar och barn. Utskottet ser positivt på detta och förutsätter att regeringen låter utreda frågan så snart som möjligt." Jag tycker att det är samma sak som ett uppdrag till regeringen, och då tycker jag nästan att frågorna är besvarade. Jag tror att Migrationsverket lyssnar på vad vi säger. Ibland behövs dock ytterligare förtydliganden, och eftersom det har tagit från 1995 till 2010 att göra detta förtydligande är jag väldigt glad att denna regering nu har gjort det.

Herr talman! Tidigare regeringar har också försökt göra det bättre, men det blev inte så i alla fall. Jag tycker inte att den mening som du läste upp är tillräckligt tydlig i alla fall. Det talas om barnets behov av en sammanhållen familj. Men när man tidigare har menat barn - spädbarn är man upp till fyra år - kan jag inte riktigt förstå det. Redan i dag är det egentligen möjligt att man kan omfattas av undantagen i lagstiftningen. Man kan få söka härifrån. För inte så länge sedan skickades en man från Kongo till Kongo. Han kommer att missa sitt eget barns födelse. Är det inte också viktigt att hans fru har möjlighet att ha pappan i närheten när hon ska föda barn? Han kommer alltså inte att kunna komma tillbaka hit i tid till förlossningen för han måste vänta i tre månader i Kongo. Jag tycker att det redan i dag skulle ha varit möjligt för honom att inom ramen för de undantagsregler som finns få stanna i Sverige och söka härifrån, eller att man åtminstone skulle snabba på hanteringen av hans ärende i Kongo och hos Migrationsverket här så att han skulle kunna få vara med vid förlossningen. Jag skulle tro att Kristdemokraterna egentligen har samma uppfattning, men jag vill gärna fråga om det förhåller sig så eller inte.

Herr talman! Jag tycker ändå att detta är ett steg i förtydligande riktning när det gäller Migrationsverkets inriktningsbeslut. En kortare process kommer vi också att få genom detta. Det står tydligt att man ska beakta barns situation. Skulle barn betraktas som spädbarn längre tid borde det vara ännu mer angeläget att beakta detta. Det väger givetvis ännu tyngre än i beaktandet av ett äldre barn. Om tidigare regeringar inte har lyckats göra det som vi lyckas göra nu beklagar jag detta, men jag anser givetvis att man ska beakta det som vi beslutar i kammaren. Jag tycker ändå att när man talar om det som jag läste upp, tungt vägande skäl, är det ett sätt att poängtera att den bedömning som har gjorts hittills inte duger. Jag tror ändå att det handlar om en utbildningsfråga. Landinformation är avgörande, exempelvis i passfrågor och andra frågor. Man bör veta hur det ser ut så att man inte blir hindrad när man åker tillbaka till sitt land och blir borta i flera år. Bodil Ceballos och jag vet väl att det är den stora och viktiga frågan och att detta också vägs in. Vi har nyligen kunnat se en ganska stor problematik med kristna i Irak, ska ni veta. Jag tycker att man hela tiden måste vara uppdaterad från verkets sida och göra nödvändiga justeringar efterhand som världen utvecklar sig. Det är min uppfattning. Sedan kommer vi tillbaka till att den här frågan också handlar om regelverk kring synnerligen ömmande omständigheter, som faktiskt involveras i hur man ska bedöma detta. Jag är nöjd med den här utvecklingen. Jag går gärna ett steg vidare under nästa mandatperiod om jag får tillfället.

Herr talman! Jag har under många år haft möjlighet att följa Kristdemokraternas utveckling när det gäller det migrationspolitiska området. Jag tror inte att Lars Gustafsson behöver vara speciellt orolig över den socialdemokratiska utvecklingen. Det har varit en ganska rak utveckling. Däremot har jag kunnat se och följa ganska kraftfulla kast från Kristdemokraternas sida när det gäller utfallet av politiken. Sedan må det vara att jag upplever att Kristdemokraterna, såväl i debatten här i kammaren som utanför kammaren, intar en något annorlunda och mer human hållning till den politiska utvecklingen på det här känsliga området. Jag blir något förvånad över Lars Gustafssons uttryck om sunt förnuft. Detta begrepp är naturligtvis ganska brett. Det är därigenom som riksdagen som lagstiftande organ utformar lagstiftning som innebär att sunt förnuft i så fall blir det som svensk riksdag och Sverige ska leva efter. Det borde kanske göras något mer förtydligande från Lars Gustafssons sida när det gäller det här politikområdet, specifikt vad sunt förnuft står för i just det här ärendet. Jag tror att såväl jag själv som Kalle Larsson och Bodil Ceballos har visat på den oro vi känner inför den tolkning som kan bli om sunt förnuft ska få gälla utan ett tydligt regelsystem från oss som lagstiftare. Men Lars Gustafsson kanske kan redovisa lite grann mer av vad han tänker om sunt förnuft.

Herr talman! Jag talade om oss som lagstiftare. Jag talade faktiskt inte bara om myndigheterna. Jag talar om att vi fattar beslut om regler som kan få folklig acceptans. Om vi stiftar lagar i den här kammaren som ingen tycker är acceptabla kommer vi inte att få genomslag för dem. Det tror jag att vi begriper allihop. Sunt förnuft är ju också att man måste titta på hela den bredd lagstiftningen har och inte plocka ut delar. Jag tycker att Lollofallet är lysande. Häromdagen fick vi höra att vederbörande plötsligt får stanna, utan att något sakligt har hänt. Vederbörande blir bara sämre. Då har vi en lagstiftning som inte använder sunt förnuft. Den är inte begriplig, folk kan inte förstå vad det är fråga om. Alliansregeringen försöker föra saker och ting till att det är rimligt att man får en möjlighet att söka ett arbete här om man har förutsättningar. Det är också rimligt att man inte ska behöva återvända om man befinner sig i situationen att familjen är i ett känsligt läge. Det är också rimligt att vi, om beslut om synnerligen ömmande omständigheter har tolkats på ett felaktigt sätt, rättar till detta. Det var den typen av, för oss själva, sunt förnuft som jag pratade om. Jag pratade inte om att lagstiftningen ska hitta på egna delar, men vi har inom flera myndigheter inom vårt beslutsområde mycket konstiga beslut som vi inte själva förstår. Då gäller det att rätta till dem. Det är ändå så att våra förslag måste bli begripliga utanför denna kammare. Blir de inte det kommer de inte att få genomslag.

Herr talman! Det vi är oroliga för är just den tolkning som kan uppstå. Låt mig ta ett exempel. För inte alltför länge sedan här i kammaren hade vi en diskussion om försörjningskravet. Vi talade om boendefrågan. Även där skulle det vara sunt förnuft som skulle vara gällande. Nu säger Migrationsverket i sina författningssamlingar att man när det gäller just försörjningskravet finner att det innebär att en bostad som bebos av två vuxna ska bestå av kök eller kokvrå samt minst ska innehålla vardagsrum och sovrum. Om barn ska bo i bostaden krävs att den innehåller flera sovrum. I Stockholm ställer man sig frågan hur många med en låg inkomst som har möjlighet att skaffa sig en bostad på tre rum och kök eller flera rum, beroende på antalet barn. Men det är den tolkning som Migrationsverket gör utifrån sunt förnuft. Då ställer man sig frågan: Vad är det för styrmedel vi har skapat? Hur många med normal eller låg inkomst kan i Stockholm skaffa sig en bostad på två tre rum och kök? Vi måste vara medvetna om den problematik som vi utsätter myndigheten för när det gäller våra ställningstaganden. Det är utifrån det perspektivet som vi har avgett vår reservation på det här området. Jag trodde att Lars Gustafsson utifrån sitt diskuterande sätt vad gäller sunt förnuft var beredd att förstå att vi vill värna om de grupper som Lars Gustafsson också vill värna om, det vill säga barnen och utsatta människor.

Herr talman! Som en konsekvens av Göte Wahlströms påstående skulle vi i denna kammare besluta om hur många kvadratmeter det ska finnas, hur många rum det ska finnas, vilken kokvrå det ska finnas, etcetera. Det är fullständigt omöjligt att vi i denna kammare detaljstyr saker och ting på det viset. Det är ändå så att det blir upp till myndigheten att göra denna bedömning. Om det skulle visa sig att detta inte är riktigt får vi återkomma. Normalt sett görs ju sådant här inte i kammaren. Det görs i ett regleringsbrev från regeringen. Jag tycker nog att detta är lite långsökt. Jag vill avslutningsvis, eftersom vi inte får så många tillfällen till det, bara tala om vad vi kristdemokrater har lyckats göra, eftersom Göte Wahlström ifrågasätter det. Vi har fått till en utredning om vård för gömda och vi har fått till en utredning om skola för barnen. Vi har fått till en arbetskraftsinvandring med ett klokt Miljöparti. Vi har fått till ett förslag om den här familjeseparationen. Vi ser nu över "synnerligen ömmande omständigheter". Vi har fått en bättre inriktning vad gäller väpnad konflikt. Jag tycker att det ändå går åt rätt håll, även om jag givetvis inte är fullt nöjd eftersom jag vill gå ännu längre. Framför allt vill jag se till att människor inte ska fly till vårt land därför att de är tvingade. De är välkomna hit av andra skäl.

Herr talman! Verkligheten är inte svart eller vit utan innehåller många fler nyanser. Precis som i övriga livet kan barn ställa allt på ända, även i migrationspolitiken. Hänsyn till barnen är det som för oss hit i dag. Vi står här i kammaren för att debattera regeringens förslag som syftar till att motverka vissa fall av familjeseparation. I vissa fall kan det nämligen framstå som mer eller mindre obefogat att upprätthålla ett krav på att uppehållstillstånd ska vara ordnat före inresan. Samtidigt är den reglerade invandringen en grundläggande princip i den svenska invandringspolitiken. Det är inte rimligt att personer som inte följer regelsystemet kommer i en bättre situation än personer som gör det. Det förekommer fall där integrationen i det svenska samhället redan är påbörjad och barn riskerar att skiljas från en förälder där det inte är rimligt att vidhålla kravet på att uppehållstillstånd ska vara ordnat före inresan. Barnen ska inte bli lidande och under lång tid i sina liv vara ifrån sina föräldrar. En tidsperiod som i två vuxnas liv kan vara kort kan i ett litet barns liv göra en stor skillnad. Vi vill ändra regelverket så att det i hög grad blir möjligt för föräldrar och barn att beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning när de redan befinner sig i Sverige i de fall där det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen hade gjorts före inresan. Det finns undantagsbestämmelser i lagstiftningen, men eftersom det successivt har vuxit fram en alltmer restriktiv tillämpning när det gäller avsteg från huvudregeln i fall av familjeanknytning menar jag, regeringen och Alliansen att det finns anledning att justera de nuvarande undantagsbestämmelserna för att i större utsträckning motverka familjeseparation. Den reglerade invandringen är en hörnsten i svensk migrationspolitik, men den ska inte förväxlas med asylpolitikens del av området. Rätten att söka asyl är en oinskränkt rättighet enligt internationell rätt. Denna grundläggande mänskliga rättighet har i sig ingen koppling till politiken om arbetskraftsinvandring eller övrig invandringspolitik. Jag vill understryka att det är viktigt att inte skapa en ordning som riskerar att urholka den reglerade invandringen. Ett generellt avsteg från kravet på uppehållstillstånd före inresan för medlemmar i familjer med barn som ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning är därför uteslutet. Det är aldrig lätt eller självklart att göra undantag i en tydlig och allmänt vedertagen modell, men när det gäller barns tillgång till sina föräldrar menar jag och regeringen att det är rätt och rimligt att justera och förtydliga gällande rätt så att det i högre grad blir möjligt för föräldrar och barn att beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning när de redan befinner sig i Sverige i de fall där det står klart att uppehållstillstånd skulle ha beviljats om prövningen hade gjorts före inresan. I detta anförande instämde Mikael Cederbratt och Olof Lavesson (båda m).

Herr talman! Jag begärde ordet för att vara tydlig på ett par punkter. Inte heller oppositionens förslag innebär något generellt undantag från regeln om att söka uppehållstillstånd före inresa. Det är bra att det är tydligt. Det är riktigt att vi vill ha en vidgad tolkning i jämförelse med den regeringen har föreslagit, men vi har inte här något som är ens i närheten av det hot mot den reglerade invandringen som Tobias Billström tog upp i talarstolen. Detta är ett klargörande. Låt mig ge ytterligare ett klargörande. Förslaget från regeringen är bra. Jag sade så från talarstolen. Det är ett välkommet förslag, och det är ett steg i rätt riktning. Jag tycker att det är bra att vi har fått förslaget på riksdagens bord. Jag tycker inte att vi behöver sudda ut det omdömet med att vara osäkra på om det här blir tuffare eller inte tuffare. Det råder inget tvivel på den punkten. Det är helt omöjligt och orimligt, inte minst efter den diskussion vi har haft, att Migrationsverket skulle tolka reglerna hårdare, mindre generöst, än vad man hittills har gjort när vi nu vidgar möjligheterna. Den farhågan är kraftigt överdriven - om någon mot förmodan har en sådan. Det vi snarare diskuterar är hur långt vi ska gå. Hur stort ska detta utrymme vara? Det är där vi har lite olika uppfattningar. I grund och botten begär jag, herr talman, egentligen lite grann i strid med riksdagens regler, inte ordet i en replik för att ställa en tydlig fråga utan för att ge ett par klargöranden. Det här är ett bra förslag. Jag vill tacka Tobias Billström och regeringen för att de har lämnat detta förslag till riksdagen. Att vi kan ha en diskussion om hur långt i rätt riktning vi kan gå är en styrka för detta parlament och det är en styrka för det politiska samtalet i Sverige i svåra och avancerade frågor. Sedan ska man vara klar över att den rödgröna oppositionen är beredd på och kommer att vara beredd på att gå längre än vad den här regeringen har gjort i att gå åt rätt håll. Den debatten ser jag fram emot under hela valrörelsen.

Herr talman! Det var intressant att höra detta. Problemet är att det inte är så det har låtit i replikskiftena här uppe. Det var ett bra omdöme om propositionen, men efter att ha lyssnat på både Göte Wahlström och Bodil Ceballos måste jag säga att jag inte blev särskilt mycket klokare på vad det är ni egentligen vill - om det nu mot förmodan skulle finnas någon här i kammaren, säger du. Bodil Ceballos anföranden och repliker var väl ingenting annat än ett stort ifrågasättande av tilltron till om det här kommer att leda till förbättringar eller inte. Samma sak med Göte Wahlströms mycket stora ord om att den här regeringen inte har åstadkommit någonting på området, har väntat och så vidare. Det är rätt stora ord med tanke på att man under tolv års styre, där Vänsterpartiet var stödparti under de åren, inte gjorde några som helst ansatser för att komma till rätta med problemet utan hela tiden sköt det framför sig. Det är först nu med den här regeringen som det har blivit en proposition som har förutsättningar att fungera. Det är viktigt att klargöra att det inte längre är regeringen som fattar besluten som är praxisbildande - om det nu var någon som tycker att det är konstigt att vi har en diskussion om de gångna tolv åren. Vi har numera en annan ordning, och det borde också Göte Wahlström vara medveten om. Om vi fortfarande hade haft den gamla ordningen där det var regeringen som fattade vägledande beslut hade man kanske kunnat formulera sig som du gjorde, men det går inte längre eftersom det är Migrationsöverdomstolen som fastställer praxis oberoende av regeringen. Jag har konstaterat att det har varit en bra debatt, och jag tackar för möjligheten - och det är min förhoppning - att vi med dagens beslut i kammaren på nytt kan utveckla regeringens politik. Det hade varit trevligt om beslutet hade varit enigt, men jag förstår att i dessa valtider är det viktigt att lyfta fram alla möjliga och omöjliga olikheter även på punkter där vi tycks ha i princip samma grunduppfattningar.

Repliken gällde Kalle Larsson. För de övriga nämnda finns möjlighet att anmäla sig till talarlistan i och med att talarlistan är genomgången - om någon känner för detta. Annars betraktar jag omnämnandena som retoriska.

Herr talman! Det hade varit klädsamt om Kalle Larsson hade varit lite ödmjuk efter alla de goda orden. När den här regeringen tillträdde fanns inget förarbete gjort på området. Allt som har gjorts i den här vägen när det gäller att ta fram den proposition som vi i dag diskuterar har den här regeringen åstadkommit. Det gjordes inte under de år som Kalle Larssons parti agerade stödparti till Socialdemokraterna och med bistånd av Miljöpartiet rattade migrationspolitiken. Det är viktigt att understryka detta. Det fanns inget tänk utfört alls från den tiden. Allt har vi fått göra från början. Vi har fått inhämta informationen. Vi har fått bygga upp propositionen från grunden. Det är viktigt att understryka i det här sammanhanget. Ibland låter det lite som att det någonstans därborta har funnits åsikter inom den dåvarande regeringskoalitionen - eller vad man ska kalla det - det vill säga kombinationen av socialdemokrater och två stödpartier. Men under de tolv åren levererade ni inte någonting som förbättrade de här frågorna. Det var fortfarande familjesplittring. Det var fortfarande problem. Nu kommer vi med den här propositionen. Det är intressant att Göte Wahlström sitter och nickar och då uppenbarligen tycker att det som jag säger stämmer. Det är bra i så fall. Jag tackar och konstaterar att jag härifrån kammaren gärna tar med mig berömmet för att vi har åstadkommit någonting bra. Däremot är jag inte lika övertygad som Kalle Larsson om vare sig vem som kommer att lägga propositioner här i kammaren efter valet eller hur kvaliteten på sådana hypotetiska propositioner skulle se ut.