Arkeologiska massfynd
Betänkande 1993/94:KrU3
Kulturutskottets betänkande
1993/94:KRU03
Arkeologiska massfynd
Innehåll
1993/94 KrU3
Sammanfattning
Utskottet avstyrker en motion som syftar till att regler skall utfärdas om avyttring av föremål från arkeologiska massfynd och att reglerna skall ha ett innehåll som innebär ett klart och positivt ställningstagande till sådan avyttring. Utskottets ställningstagande innebär att det, i vart fall i avvaktan på resultatet av kommande förslag av Museiutredningen, får göras en prövning av regeringen i varje enskilt fall om det föreligger så särpräglade omständigheter att undantag bör göras från huvudprincipen om att fornfynd skall bevaras.
Med anledning av vad som anförs i motionsmotiveringen berör utskottet även frågan om tillstånd bör ges till försäljning av fynd från Ostindiefararen Götheborg.
Motionen
1992/93:Kr222 av Lennart Fridén och Erling Bager (m, fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya regler för avyttrande av föremål från arkeologiska massfynd.
Vissa lagregler om fornfynd
Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som 1. påträffas i eller vid en fast fornlämning och har samband med denna eller 2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara minst etthundra år gamla (2 kap. 3 § kulturminneslagen). Sådana fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten. Övriga fornfynd tillfaller upphittaren men i fråga om vissa av dem, bl.a. sådana som helt eller delvis består av guld eller silver, föreligger en skyldighet för upphittaren att erbjuda staten att få lösa in dem mot betalning (hembud) (2 kap. 4 § samma lag).
I 2 kap. 17 § kulturminneslagen stadgas att Riksantikvarieämbetet (RAÄ) genom fyndfördelning får överlåta statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda det i framtiden på ett tillfredsställande sätt.
I den fram till årsskiftet 1988--1989 gällande fornminneslagen fanns motsvarande bestämmelser. Dessa hade i princip samma innehåll som bestämmelserna i den nu gällande lagen med den avvikelsen att i fråga om fynd av större betydelse fick överlåtelse på museum ej ske utan regeringens medgivande (se 9 a, 9 b och 13 §§).
Varken den nya eller den gamla lagen innehåller något bemyndigande för RAÄ att medge försäljning av fornfynd. Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9 kap. 8 och 9 §§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och förfogande över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att åtgärder av visst slag ej får vidtagas utan riksdagens tillstånd.
Beslut år 1988 av RAÄ rörande frågor om försäljning av porslinsskärvor
RAÄ fattade i mars 1988 beslut rörande en ansökan från Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg om tillstånd att som souvenirer få försälja en del av de porslinsskärvor som tagits upp från vraket under dykningar åren 1985--1987. Ansökan togs inte upp till prövning i sak. Hänvisning skedde till vissa av de bestämmelser i fornminneslagen som angivits ovan samt till angivna lagrum i regeringsformen.
I en samtidigt avgiven särskild skrivelse redovisade RAÄ sin principiella uppfattning i sakfrågan rörande försäljning av fornfynd. I skrivelsen angavs inledningsvis bl.a. att problemet att hantera fynd som innehåller stora mängder föremål av likartad karaktär aktualiserats vid några tillfällen under de senaste åren och att diskussioner under hand förts med olika museer och institutioner. De synpunkter som härvid framförts visar -- anfördes det i skrivelsen -- att det generellt råder mycket stor tveksamhet mot att försälja eller ge bort delar av fynd eller på annat sätt splittra ens sådana fynd som inte omedelbart synes kunna tillföra vetenskapen värdefullare ny kunskap. RAÄ delar denna uppfattning. RAÄ fortsatte:
Detta synsätt hänger ihop med den i arkeologiska sammanhang hävdvunna principen om att samlade fynd alltid bör bevaras så intakta som möjligt och på samma plats. Naturligtvis kan depositioner i de flesta fall accepteras.
De nu aktuella föremålen från Ostindiefararen Götheborg utgör visserligen endast en del av den ursprungliga lasten men enligt hittills gällande principer utgör de ett samlat fynd. Detta gäller oberoende av om resterande föremål i vraket tas upp eller inte. Mot denna bakgrund bör enligt RAÄ:s mening någon försäljning av fynd eller delar därav inte komma i fråga.
Före eventuella fortsatta arbeten utöver planerade undersökningar enligt gällande beslut måste ingående diskussioner föras mellan berörda parter. Bl.a. bör man utreda om det från vetenskaplig synpunkt kan anses motiverat att bedriva ytterligare undersökningar. Härvid måste också frågan om fyndets framtida placering belysas. Beslut härom tas dock först sedan undersökningarna avslutats och fullständiga rapporter föreligger.
Riksdagsbehandling år 1989
År 1989 behandlade kulturutskottet med anledning av motion 1988/89:Kr286 (m, fp, c, mp) frågan om försäljning av porslinsskärvor som bärgats från vraket av Ostindiefararen Götheborg. I motionen framhölls bl.a. att stora mängder sådana skärvor tagits upp, att de granskats och katalogiserats, att de knappast i sin helhet kunde bevaras utan stora olägenheter och kostnader och att en del av skärvorna borde kunna få försäljas som souvenirer och ge ett ekonomiskt tillskott till fortsatta marinarkeologiska undersökningar.
Kulturutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU1 följande (s. 20).
I kulturminneslagen har det inte intagits regler som ger utrymme för en sådan försäljning som föreslås i motionen. Utgångspunkten för den reglering som skett i lagen rörande fornfynd är att dessa skall bevaras för framtiden. Som framgår av den i det föregående lämnade redovisningen torde bestämmelserna i kulturminneslagen dock inte utgöra något hinder för regeringen att i ett enskilt fall lämna tillstånd till försäljning av fornfynd. Det synsätt på kulturminnesvården som är allmänt godtaget och som återspeglas i kulturminneslagens bestämmelser innebär dock att regeringen bör ge tillstånd till försäljning av fornfynd endast i undantagsfall. Vid regeringens prövning av ett ärende av här aktuellt slag är det självklart att mycket stor hänsyn måste tas till den bedömning som görs av den myndighet som är sakkunnig på området, nämligen riksantikvarieämbetet.
I början av förra året (anm: dvs. år 1988) redovisade riksantikvarieämbetet synpunkter på frågan om avyttring av fornfynd från Ostindiefararen Götheborg. Myndigheten ansåg då -- i enlighet med vad som redovisats i det föregående -- att någon sådan försäljning inte borde komma i fråga. I enlighet med det förut sagda måste stor hänsyn tas till synpunkter från myndigheten vid en prövning av frågan om rätten till en försäljning av föremål som ingår i fornfyndet. Regeringen är emellertid inte bunden av de synpunkter myndigheten anfört eller de slutsatser den kommit till utan har liksom i andra ärenden att göra en självständig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter. Utskottet vill för sin del peka på att det här är fråga om ett fynd som innehåller ett mycket stort antal skärvor -- ca 2 miljoner vägande 2 ton -- och att det kan medföra stora olägenheter och kostnader att bevara samtliga dessa för framtiden. Det bör inte ankomma på utskottet att -- utöver vad som innefattas i det förut sagda -- göra något uttalande om regeringen nu eller i framtiden bör ge tillstånd till försäljning av fynd från Ostindiefararen Götheborg.
Med det anförda får motion Kr286 anses besvarad.
Regeringsbeslut år 1990
Sedan riksdagen behandlat kulturutskottets i föregående avsnitt redovisade betänkande 1989/90:KrU1, anhöll Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg i december 1989 i skrivelse till regeringen om tillstånd att som souvenirer få försälja en del av de porslinsskärvor som bärgats från vraket av fartyget Ostindiefararen Götheborg. Ansökan hade således samma innehåll som den tidigare till Riksantikvarieämbetet ingivna ansökan.
Efter remissbehandling och sedan stiftelsen inkommit med ytterligare en skrivelse i ärendet den 4 juni 1990 avgjordes detta av regeringen den 28 i samma månad (dnr 4200/89).
I regeringsbeslutet redovisades kulturutskottets bedömning i betänkandet 1989/90:KrU1. Härefter lämnades följande redovisning.
Stiftelsen har i sin framställning av den 19 december 1989 anfört bl.a. att skärvorna utgör en liten del av det totala fornmaterialet från vraket av Ostindiefararen Götheborg, att materialet är väl dokumenterat samt att en försäljning av skärvorna skulle möjliggöra fortsatta museiarkeologiska undersökningar av vraket utan kostnader för stat eller kommun.
Riksantikvarieämbetet utvecklar i sitt yttrande sin principiella syn på lämpligheten av att tillvarata en stor fyndmassa. Ämbetet anför att dokumentationen av undersökningen och fynden från vraket Götheborg inte kan bedömas slutligt förrän undersökningen avslutats och publicerats. Ämbetet anför vidare att begränsade resurser för arkeologiska undersökningar inte kan vara ett argument för försäljning av undersökningens eget fyndmaterial. En försäljning skulle enligt ämbetets mening avsevärt försvåra upprätthållandet av allmänhetens respekt för bestämmelserna om fornminnen och ytterligare förvärra förutsättningarna att skydda fornfynd. Ämbetet, liksom östasiatiska museet, sjöhistoriska museet och Nordiska museet avstyrker tillstånd till försäljning av porslinsskärvorna.
Stiftelsen har i sin skrivelse av den 4 juni 1990 påpekat nödvändigheten av att fynden av bl.a. undersökningstekniska skäl tas tillvara samt redovisat förhållanden kring dokumentationen och förklarat att den fortsatta undersökningen inte är beroende av inkomster från försäljning. Däremot kan, enligt stiftelsen, en framtida försäljning av skärvorna inbringa medel till stiftelsen för att slutredovisa projekt Götheborg på ett tillfredsställande sätt, allt enligt stiftelsens målsättning och stadgar.
Regeringen avslog ansökan med följande motivering.
Regeringen finner att de vetenskapliga och museala motiven för bevarande av ett fornfynd av den art som porslinsskärvorna är ett exempel på -- d.v.s. en stor och delvis ensartad fyndmängd från nyare tid -- bör kunna tillgodoses även om en viss del av fyndet avyttras.
Beslut om tillstånd till en försäljning bör kunna grundas på dokumentationen av en avslutad och avrapporterad arkeologisk undersökning. Mot den bakgrunden är regeringen för närvarande inte villig att ge det sökta tillståndet.
Regeringen finner vidare i enlighet med vad kulturutskottet anfört att den betydande omfattningen av fyndet kan medföra olägenheter för det framtida bevarandet. En försäljning av en mindre del av fyndet skulle dock inte ändra detta förhållande.
Utskottet
I den i betänkandet behandlade motionen, Kr222 (m, fp), framställs ett yrkande som syftar till att regler skall utfärdas om avyttrande av föremål från arkeologiska massfynd och att reglerna skall ha ett innehåll som innebär ett klart och positivt ställningstagande till sådan avyttring.
Motionärerna uppehåller sig utförligt vid frågan om försäljning av ett antal av de miljontals porslinsskärvor som tagits upp från Ostindiefararen Götheborg. Det framhålls att denna typ av massfynd efter undersökning och dokumentation skapar problem. Bl.a. anförs följande.
Arkeologi- och historieintresset är stort hos breda folklager. Om möjligheter funnes skulle många vilja köpa sig ett eget arkeologiskt "fynd" och samtidigt därmed ekonomiskt bidra till den aktuella eller framtida undersökningen och forskningen samtidigt som man hjälper till att -- om än marginellt -- minska magasinerings- och konserveringsproblemen. Möljligheten att få äga ett eget litet stycke svensk historia skulle säkert också bidra till ett vidgat intresse för vårt förflutna.
Motionärerna nämner som andra exempel på arkeologiska massfynd fynd i form av flintavslag från en stenyxeverkstad och det fynd i form av ett mycket stort antal kritpipor som gjorts vid Slussen i Sockholm.
Motionärerna menar att det är en självklarhet att försäljning enligt motionsyrkandet endast skall få ske efter vederbörlig dokumentation, att det skall röra sig om massfynd som inte är unika och att tillstånd skall inhämtas av antikvarisk myndighet efter fastställda regler.
I kulturminneslagen har det inte intagits regler som ger utrymme för en sådan försäljning som föreslås i motionen. Utgångspunkten för den reglering som skett i lagen rörande fornfynd som ägs av staten är att dessa skall bevaras för framtiden. Som framgår av den i det föregående lämnade redovisningen torde bestämmelserna i kulturminneslagen dock inte utgöra något hinder för regeringen att i ett enskilt fall lämna tillstånd till försäljning av fornfynd. Det synsätt på kulturminnesvården som är allmänt godtaget och som återspeglas i kulturminneslagens bestämmelser innebär dock att regeringen bör ge tillstånd till försäljning av fornfynd endast i undantagsfall. Vid regeringens prövning av ett ärende av här aktuellt slag är det självklart att mycket stor hänsyn måste tas till den bedömning som görs av den myndighet som är sakkunnig på området, nämligen Riksantikvarieämbetet.
Utskottet gör bedömningen att det inte är motiverat att riksdagen nu tar initiativ till att sådana regler som motionärerna förordar skall tillskapas. En prövning får ske i varje enskilt fall om det föreligger så särpräglade omständigheter att undantag bör göras från huvudprincipen om att fornfynd skall bevaras. Vid sin bedömning har utskottet beaktat att, enligt vad som upplysts i ärendet, Museiutredningen kommer att överväga frågor av det slag som tas upp i motionen. I enlighet med det anförda avstyrks motionen.
Utskottet vill med anledning av vad som anförs i motionsmotiveringen beträffande försäljningen av fynd från Ostindiefararen Götheborg tillägga följande.
Utskottet har inhämtat att den totala fyndmängden nu är 10 miljoner skärvor med en vikt av 9,5 ton.
I det beslut som den förra regeringen fattade i juni 1990 och som redovisats i ett föregående avsnitt uttalades att de vetenskapliga och museala motiven för bevarande av ett fornfynd av den art som porslinsskärvorna är ett exempel på -- dvs. en stor och delvis ensartad fyndmängd från nyare tid -- bör kunna tillgodoses även om en viss del av fyndet avyttras. Beslut om tillstånd till en försäljning bör kunna grundas på dokumentationen av en avslutad och avrapporterad arkeologisk undersökning, anfördes det vidare i beslutet. Om en förnyad ansökan görs av Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg med stöd av en sådan undersökning får det ankomma på regeringen att förutsättningslöst pröva ansökan.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande arkeologiska massfynd att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr222.
Stockholm den 26 oktober 1993
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s) och Simon Liliedahl (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.