Arbetsskadeförsäkringen
Betänkande 1988/89:SfU2
Socialförsäkringsutskottets
betänkande
1988/89 :SfU2 19^9
Arbetsskadeförsäkringen SfU2
Sammanfattning
I betänkandet behandlas sju under den allmänna motionstiden väckta
motioner rörande arbetsskadeförsäkringen. I motionerna tas upp följande
frågor.
I två motioner (m) ifrågasätts om inte ekonomisk trygghet vid arbetsskada
kan tillgodoses på annat sätt än genom arbetsskadeförsäkringen. Utskottet
redovisar flera skäl för bibehållande av arbetsskadeförsäkringen och avstyrker
bifall till motionerna.
Flera motioner (m, fp, vpk) rör handläggningen av arbetsskadeärenden,
främst de långa handläggningstiderna. Utskottet redovisar åtgärder som
vidtagits i syfte att förbättra handläggningen av arbetsskadeärenden. Utskottet
anser att effekterna av dessa åtgärder bör avvaktas och avstyrker
motionerna.
I en motion (fp) begärs en översyn av arbetsskadeförsäkringen innefattande
bl.a. försäkringskassans möjligheter att vidta rehabiliteringsåtgärder och
rätten för den som genomgår rehabilitering att vara försäkrad för färdolycksfall.
Även i en s-motion begärs en översyn av försäkringen. Utskottet
avstyrker bifall till dessa motioner, delvis med hänvisning till rehabiliteringsberedningens
pågående arbete.
Utskottet avstyrker även en motion (fp) om ett ändrat handläggningsförfarande
i arbetsskadeärenden och om ersättning från AMF till försäkringskassan
för utredningskostnader. Det sistnämnda yrkandet förs även fram i en
m-motion. Utskottet avstyrker bifall till motionerna, beträffande utredningskostnaderna
då motionerna i denna del får anses vara tillgodosedda.
I två motioner slutligen tas upp frågor om livränta. I fp-motionen begärs att
livränta skall kunna betalas ut om inkomstförlusten uppgår till en åttondel av
basbeloppet. Vidare begärs i c-motionen en översyn av reglerna för livränta
till egenföretagare. Utskottet avstyrker bifall till motionerna, den första
främst av kostnadsskäl och den andra med hänvisning till pågående översyn
inom riksförsäkringsverket.
Till betänkandet har fogats fem reservationer.
1
1 Riksdagen 1988/89. 11 sami. Nr 2
Motioner
1988/89:SfU2
1987/88:Sf229 av Görel Bohlin (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag så att arbetsskadeförsäkringen utgår ur den allmänna försäkringen
och blir en angelägenhet för avtal mellan arbetsmarknadens parter
och för enskilda försäkringsavtal.
1987/88:Sf245 av Nils Carlshamre m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag
syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen enligt den i motionen
skisserade modellen,
2. att riksdagen i avvaktan på en reformering av arbetsskadeförsäkringen
beslutar att samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
skall förlängas från 90 dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 januari
1989,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att försäkringskassan
bör erhålla full kostnadstäckning för utredningsarbete och administration
av statistik m.m. från försäkringsbolag som anlitar kassans
tjänster.
1987/88:Sf266 av Margareta Andrén m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en ny arbetsskadeutredning i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att, i avvaktan på en ny
arbetsskadeutredning, samordningstiden för arbetsskador tills vidare förlängs
till 180 dagar.
1987/88:Sf297 av Ing-Marie Hansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av
arbetsskadeförsäkringen.
1987/88:Sf302 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att arbetsskadeanmälningarna
behandlas snabbare, så att beslut normalt kan fattas inom tre
månader från anmälningsdagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som
drabbas av yrkesskada eller sjukdom ej får utsättas för förnedrande
bemötande av myndighetsperson.
1987/88:Sf307 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna inom
li vrån teområdet för egenföretagare.
1987/88:Sf324 av Kjell-Arne Welin och Elver Jonsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrade handläggningsrutiner av arbetsskadeärenden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring.
Motiveringen återfinns i motion So715.
2
Utskottet
1988/89:SfU2
Allmänt om arbetsskadeförsäkringen
Den 1 juli 1977 trädde lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) i
kraft. Därmed upphörde lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
att gälla.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är försäkrad för
arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är dock försäkrade endast
under förutsättning att de är bosatta i Sverige. Försäkringen omfattar även
den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild
risk för arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada som framkallats
genom smitta kan i den mån regeringen så föreskrivit anses som arbetsskada.
Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada skall ha rätt
till ersättning för hela det inkomstbortfall som är en följd av skadan.
LAF ger ersättning för inkomstförlust för skador och sjukdomar som har
uppkommit i arbetet om dessa varar längre än 90 dagar. Under de första 90
dagarna efter det att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara för
ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan bl.a. sjukpenning
utgå. Hel sjukpenning utgör då i normalfallet för dag räknat 90 % av den
fastställda sjukpenninggrundande inkomsten, delad med 365.
Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter arbetsskadeförsäkringen
nödvändiga kostnader för bl.a. läkarvård, sjukhusvård och
läkemedel. Om sjukdomen medfört en fortsatt nedsättning av förmågan att
skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften utgår sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den som har en
fastställd sjukpenninggrundande inkomst i normalfallet en trehundrasextiofemtedel
av denna inkomst.
Blir nedsättningen av arbetsförmågan bestående utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör skillnaden mellan
den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och
den inkomst han trots skadan kan beräknas få. Det krävs dock att förmågan
att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel och
att inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av det
basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall börja utgå.
Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa förutsättningar en årlig inkomstförlust
upp till samma inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5
basbelopp. Livränta enligt LAF grundar rätt till ATP till skillnad mot livränta
enligt YFL.
Anmälan om arbetsskada skall i princip göras till den allmänna försäkringskassa
där den försäkrade är inskriven. Försäkringskassan skall bestämma
ersättning enligt LAF så snart det kan ske. Om kassan inte utan
betydande dröjsmål kan avgöra om rätt till ersättning föreligger enligt LAF,
men det finns sannolika skäl för att sådan rätt föreligger, skall försäkringskassan
besluta att ersättning skall betalas ut med ett skäligt belopp om detta är av 3
väsentlig betydelse för den skadade. Detsamma gäller om rätt till ersättning
föreligger, men ersättningsbeloppet inte kan bestämmas utan betydande
dröjsmål.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom socialavgifter
och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften utgör för närvarande
0,90 % av avgiftsunderlaget.
Utskottet behandlar i detta sammanhang två motioner vari ifrågasätts om
inte behovet av ekonomisk trygghet vid arbetsskada kan tillgodoses på annat
sätt än inom ramen för den nuvarande arbetsskadeförsäkringen. Nils
Carlshamre m.fl. anför i motion Sf245 yrkande 1 att tillämpningen av
arbetsskadeförsäkringslagen helt fjärmat sig från lagstiftarens intentioner
vad gäller ersättning vid arbetsskada. Försäkringen är ett svårhanterligt och
kostnadskrävande instrument för att tillgodose de ofta marginella behoven
utöver sjukförsäkringen. Genom försäkringsöverdomstolens praxis får praktiskt
taget var och en som anmäler sin sjukdom som arbetsskada ersättning
utöver sjukförsäkringens nivå. Motionärerna begär därför en skyndsam
utredning om behovet av arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom en
kombination av allmän sjukförsäkring och en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivare. En sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas
hos de vanliga försäkringsbolagen och gärna även hos riksförsäkringsverket.
Görel Bohlin begär i motion Sf229 förslag om att arbetsskadeförsäkringen
skall utgå ur den allmänna försäkringen och bli en angelägenhet för avtal
mellan arbetsmarknadens parter och för enskilda försäkringsavtal. Hon
anför att samhället har stora kostnader för och svårigheter med att
administrera nuvarande lagstiftning. Vidare anser hon att det inte är
tillfredsställande att olika ersättningsnivåer tillämpas beroende på om en
skada eller sjukdom inträffat i arbetet eller under fritiden. En persons behov
av stöd från samhället är nämligen lika stort i båda fallen.
Utskottet har under föregående riksmöte behandlat liknande motionsyrkanden
och därvid anfört följande (se SfU 1987/88:2 s. 4-5).
Sedan lång tid har man i Sverige, liksom i andra industriländer, ansett att
skador ådragna under förvärvsarbete skall kompenseras med högre ersättning
än skador i allmänhet. Bakom denna uppfattning ligger bedömningen
att den som förvärvsarbetar löper större risk än andra att drabbas av skada.
Trots en ökande satsning på arbetarskydd och företagshälsovård finns det,
enligt utskottets mening, fortfarande en generellt sett större risk för
förvärvsarbetande än för icke förvärvsarbetande att drabbas av skada.
Genom arbetsskadeförsäkringen och de olika trygghetsförsäkringarna garanteras
skadade ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder utan att
behöva föra bevisning om att arbetsgivaren varit skadevållande. Därigenom
undviks också en rad skadeståndsprocesser mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Utskottet vill också peka på den starka och mycket viktiga kopplingen
mellan arbetsskadeförsäkringen och det förebyggande arbetarskyddet. En
stor del av informationen till yrkesinspektionen och informationssystemet
om arbetsskador (ISA) vid arbetarskyddsstyrelsen kommer från försäkringskassan.
Om den speciella ersättningen vid arbetsskada tas bort kan antalet
anmälningar komma att sjunka avsevärt. Detta skulle leda till att samhällets
kunskap om arbetsmiljön försämras, och därmed begränsas också förutsättningarna
att påverka den.
1988/89:SfU2
4
Utskottet anser att samma bedömning av arbetsskadeförsäkringens betydelse
måste göras i dag och avstyrker därför bifall till motionerna Sf245 yrkande
1 och Sf229.
Handläggningen av arbetsskadeärenden
Sedan arbetsskadeförsäkringens tillkomst har antalet arbetsskadeärenden
hos försäkringskassorna ökat kraftigt med huvudsakligen till följd därav
ökande handläggningstider. Den genomsnittliga handläggningstiden vid
försäkringskassorna av arbetssjukdomsärenden var år 1986 ca nio månader,
år 1987 ca tio månader och är för närvarande ca elva månader. Det totala
antalet inkomna arbetsskadeanmälningar till försäkringskassorna var år 1982
ca 178 000, år 1983 ca 183 000, år 1984 ca 204 000, år 1985 ca 218 000, år 1986
ca 230 000 och år 1987 ca 241 000. Flertalet sjukfall avslutas dock inom
samordningstiden, varför antalet ärenden där försäkringskassan skall göra en
prövning blir betydligt mindre. Antalet inkomna arbetsskadeärenden och
antalet icke avgjorda ärenden (balanser) under åren 1982-1987 framgår av
nedanstående tabell.
Ärenden och balanser angående arbetsskador (jämna 100-tal)
| 1982 | 1983 | 1984 | 1985 | 1986 | 1987 |
Inkomna ärenden | 42 900 | 45 500 | 54 300 | 64 500 | 78 600 | 97 700 |
Under år 1988 har försäkringskassornas ärendebalanser fortsatt att öka och
uppgick efter första halvåret till ca 76 700 ärenden.
Arbetsskadeförsäkringen har bl.a. mot bakgrund av anhopningen av
arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna varit föremål för översyn av
arbetsskadeutredningen. I betänkandet (SOU 1985:54) Översyn av arbetsskadeförsäkringen
lämnade utredningen förslag till åtgärder för att bl.a.
komma till rätta med ärendebalanser och väntetider i försäkringskassorna.
Förslagen innebar bl.a. att samarbetet mellan försäkringskassorna, företagshälsovården
och företagens skyddsorganisation skulle förstärkas. Det medicinska
underlaget för kassornas beslut i arbetsskadeärenden skulle förbättras
genom att läkarkårens kunskaper om försäkringen ökade och läkarutlåtandena
gavs en bättre utformning. Vidare skulle beslutsfattarna hos kassorna
ges möjligheter att inhämta uppgifter från olika datasystem som innehåller
information om arbetsmiljörisker. Kassornas tillgång till praxisavgöranden
skulle förbättras genom att försäkringsöverdomstolens domar gjordes
åtkomliga via rättsdatasystemet. En begränsning skulle ske av antalet
avgöranden i ärenden som inte kunde leda till ersättning från försäkringen
eftersom skadan inte medfört någon inkomstförlust för den försäkrade.
Utredningen diskuterade vidare, dock utan att lägga fram något förslag, en
förlängning av samordningstiden. Utredningen räknade därvid med att vid
en samordningstid av 180 dagar antalet arbetssjukdomsärenden skulle
minska med ca 20 % och övriga ärenden med ca 30 %.
Mot bakgrund av de förenklingsförslag som förordades av arbetsskadeut -
1988/89:SfU2
5
redningen har en rad åtgärder vidtagits inom riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna. Sålunda har en hel del åtgärder vidtagits i metodutvecklande
och rationaliserande syfte. Hos riksförsäkringsverket har inrättats en
arbetsskadebyrå inom tillsynsavdelningen. Byrån har en samordnande
funktion och skall följa och initiera aktiviteter på arbetsskadeområdet. En
särskild handlingsplan har tagits fram för att effektivisera handläggningen
inom ramen för nuvarande arbetsskadeförsäkring och för att bidra till en
ökad likformighet och stabilisering av tillämpningen. Allmänna råd rörande
tillämpningen av försäkringen skall tas fram. Genom konferenser och
rättslägesanalyser skall byrån sprida kännedom om praxis och verka för en
enhetlig tolkning av denna. Ett projekt för uppföljning av metodfrågor och
rationaliseringar i handläggningen skall genomföras. Ett förenklat beslutsförfarande
kan fr.o.m. den 1 januari 1988 tillämpas i vissa arbetsskadeärenden.
På försök får vid några försäkringskassor tjänsteman fatta beslut i vissa
okomplicerade arbetssjukdomsärenden.
De olika åtgärder som vidtagits beträffande arbetsskadehandläggningen
har lett till att antalet avgjorda ärenden ökat. Under år 1984 skedde således
en ökning med ca 13 %, år 1985 ytterligare ca 25 %, år 1986 ca 20 % och år
1987 likaså ca 20 %.
För budgetåret 1986/87 har till försäkringskassorna anvisats 15 milj. kr. för
att möta den kraftiga ärendetillströmningen inom arbetsskadeförsäkringen,
och för budgetåret 1987/88 har engångsvis anvisats 30 milj. kr. för samma
ändamål. Antalet årsarbetare som sysslade med arbetsskadehandläggningen
beräknades uppgå till ca 800 vid ingången av år 1988. För budgetåret 1988/89
har försäkringskassorna för arbetsskadehandläggningen fått den tidigare
engångsanvisningen på 30 milj. kr. (motsvarande 220 årsarbetare) permanentad
och dessutom ytterligare 16 milj. kr. (motsvarande 100 årsarbetare).
Riksförsäkringsverket har i sin anslagsframställning för budgetåret 1989/90
begärt medel för ytterligare 500 årsarbetare för arbetsskadehandläggningen.
Om antalet ärenden fortsätter att öka i samma takt som de senaste åren
motsvarar detta tillskott enligt riksförsäkringsverket enbart vad som behövs
för att förhindra ytterligare ökade väntetider. I denna bedömning ligger även
att produktiviteten beräknas öka så att avverkningen av arbetssjukdomsärenden
kommer att öka från 86 ärenden per årsarbetare under år 1987 till 90
ärenden under år 1988 och 100 ärenden under år 1989.
Av de ärenden som avgjorts har andelen godkända arbetsskador ökat
kraftigt under perioden. Framför allt gäller detta ärenden om arbetssjukdomar.
Av samtliga avgjorda ärenden år 1983 godkändes arbetsskada i 71,7 %
av ärendena och år 1987 i 87,2 % av ärendena. Motsvarande tal för enbart
ärenden om arbetssjukdom var 57,6 % resp. 85,8 %.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom en socialavgift
och avkastning från arbetsskadefonden. Socialavgiften var 0,6 % av lönesumman
åren 1980-1987 och höjdes fr.o.m. år 1988 till 0,9 %. Kostnaderna
för arbetsskadeförsäkringen har stigit kraftigt under senare år. Detta har lett
till att utgifterna för försäkringen fr.o.m. år 1986 har överstigit inkomsterna.
Under år 1987 har inkomsterna uppgått till 2 373 milj. kr. och utgifterna till
4 436 milj. kr. Arbetsskadefondens medelsbehållning har till följd därav
minskat och uppvisade vid 1987 års utgång ett underskott på 790 milj. kr.
1988/89:SfU2
6
Riksförsäkringsverket har i skrivelse till regeringen i december 1987
föreslagit att avgiften för år 1989 höjs till 2,35 %.
Mot bakgrund av att antalet ärenden hos försäkringskassorna fortsatt att
öka och att balansläget vid halvårsskiftet 1987 var oroväckande begärde
riksdagen i slutet av år 1987 (SfU 1987/88:2, rskr. 25) att regeringen snarast
skulle ta de initiativ som erfordrades för att en analys av orsakerna till det
ökande antalet arbetsskadeanmälningar skulle komma till stånd.
De långa handläggningstiderna och de stora utgifterna för försäkringen
ligger till grund för flera motionsyrkanden. Således begär Karl-Erik Persson
m.fl. i motion Sf302 yrkande 2 att det vidtas sådana åtgärder att beslut i ett
arbetsskadeärende normalt kan fattas inom tre månader från det att skadan
har anmälts. Motionärerna påtalar att de nuvarande handläggningstiderna i
försäkringskassa och försäkringsdomstol för många innebär att de inte får ut
ersättning under sin livstid. Oklarhet i ersättningsfrågorna medför även att
den skadades rehabilitering försenas. Motionärerna begär vidare i yrkande 3
ett uttalande om att den som drabbats av arbetsskada eller sjukdom inte får
utsättas för förnedrande bemötande av myndighetsperson. Enligt motionärerna
möter de flesta som drabbats av arbetsskada en mur av tjänstemän och
läkare som förnekar att skadan kan bero på arbetet.
Utskottet anser att den nuvarande genomsnittliga handläggningstiden hos
försäkringskassan om elva månader i arbetssjukdomsärenden är klart
otillfredsställande. Såsom ovan redovisats har en rad åtgärder vidtagits i syfte
att förbättra och effektivisera handläggningen av arbetsskadeärenden.
Vidare har försäkringskassorna under senare år erhållit medel för en kraftig
utökning av antalet arbetsskadehandläggare. Vissa av åtgärderna och inte
minst tillskottet av handläggare har helt naturligt ännu inte hunnit ge full
effekt. Vad gäller handläggningstiderna bör därför enligt utskottets uppfattning
utvecklingen ytterligare avvaktas. Av särskilt intresse kommer därvid
även att vara den analys som riksdagen begärt av regeringen om anledningen
till att antalet arbetsskadeanmälningar ökar. Vidare kan de insatser som görs
på arbetsmiljöns område bli av betydelse för den framtida utvecklingen av
ärendetillströmningen. Utskottet vill i denna del särskilt framhålla den
arbetsmiljökommission som skall kartlägga de 400 000 mest utsatta jobben
och föreslå konkreta åtgärder för att få bort sådana arbetsmiljöer som i dag
sliter ut människor i förtid. Dessutom har arbetsmiljöfonden beslutat att
satsa 60 milj. kr. på ett program mot belastningsskador.
Beträffande det i motionen begärda uttalandet om att den som drabbats av
arbetsskada eller sjukdom inte får utsättas för förnedrande bemötande av
myndighetsperson vill utskottet understryka vikten av att alla som drabbas av
sjukdom, och således inte enbart arbetsskadade, får ett korrekt bemötande.
Utskottet utgår från att personalen vid försäkringskassor och andra myndigheter
bemöter de försäkrade på ett korrekt sätt. Något riksdagens
uttalande med anledning av motionen är inte påkallat.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf302 yrkandena 2
och 3.
I motion Sf266 yrkande 1 av Margareta Andrén m.fl. begärs en ny
förutsättningslös arbetsskadeutredning. Motionärerna anför att utredningen
skall omfatta samordningstidens längd, men även försäkringens inverkan på
1988/89: SfU2
7
en förbättrad arbetsmiljö. Vidare måste försäkringskassornas möjligheter att
genomföra rehabilitering utredas. Motionärerna anser att utredningen
dessutom skall omfatta frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen
till den som genomgår rehabilitering och skadas vid färd till och från
rehabiliteringsplatsen. Vidare begär motionärerna i yrkande 2 förslag om att
samordningstiden i avvaktan på förslag från den begärda utredningen
förlängs till 180 dagar. Även Nils Carlshamre m.fl. begär i motion Sf245
yrkande 2 att riksdagen beslutar att - i avvaktan på förslag från den ovan av
motionärerna förordade utredningen om en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivare - förlänga samordningstiden från 90 dagar till 180 dagar
fr.o.m. den 1 januari 1989.
Ing-Marie Hansson m.fl. påtalar i motion Sf297 att kostnaderna för
arbetsskadeförsäkringen ökat och att de stora ärendebalanserna vid försäkringskassorna
medför långa väntetider som även kan fördröja en rehabilitering.
Motionärerna påtalar vidare att stora grupper löntagare redan i dag
genom avtal har tillförsäkrats full ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom.
Motionärerna begär mot denna bakgrund en översyn av arbetsskadeförsäkringen.
Vad gäller frågan om samordningstidens längd anser utskottet att effekterna
av de ovan redovisade åtgärderna beträffande arbetsskadehandläggningen
bör avvaktas. Det bör enligt utskottet inte komma i fråga att i avvaktan
härpå begränsa förmånerna från arbetsskadeförsäkringen genom en förlängning
av samordningstiden.
Beträffande arbetsskadeförsäkringens betydelse för det förebyggande
arbetarskyddet anser utskottet att de insatser på arbetsmiljöområdet som
vidtagits under senare år visar att försäkringen har stor betydelse i detta
sammanhang. Någon utredning i denna del är således inte nödvändig.
Vad härefter gäller försäkringskassornas möjligheter att genomföra rehabilitering
vill utskottet erinra om rehabiliteringsberedningens uppdrag att
göra en översyn av främst sjukförsäkringens regler och uppgifter när det
gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering. Beredningen
härtill uppgift bl.a. att undersöka om det går att samordna rehabiliteringsinsatserna
på ett bättre sätt än för närvarande och att införa enhetliga
ersättningsformer under rehabiliteringen. Vidare skall beredningen klarlägga
ansvarsfrågorna i rehabiliteringsarbetet och ta ställning till om försäkringskassorna
skall ges en mera aktiv och pådrivande roll. Beredningens
betänkande väntas föreligga i november 1988.
Utskottet anser att frågan om försäkringskassans möjligheter i rehabiliteringshänseende
bör anstå i avvaktan på rehabiliteringsberedningens betänkande.
Utskottet hyser även förhoppningen att den pågående decentraliseringen
inom försäkringskassorna, som innebär att även arbetsskadehanteringen
förläggs till lokalkontoren, skall komma att förbättra möjligheterna
för försäkringskassorna att vidta rehabiliteringsåtgärder i arbetsskadeärenden.
Vad slutligen gäller frågan om ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring
för den som deltar i rehabilitering och skadas vid färd till eller från
rehabiliteringen gäller för närvarande följande bestämmelser.
Regeringen har i särskild förordning (1977:284) om arbetsskadeförsäkring
1988/89 :SfU2
8
och statligt personskadeskydd föreskrivit att arbetsskadeförsäkringen gäller
bl.a. den som som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid
arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning
som har godkänts av allmän försäkringskassa. Försäkringen gäller endast
under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens
med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.
Skador under resor till och från utbildningsstället omfattas däremot inte av
försäkringsskyddet. Däremot kan ersättning vid bl.a. färdolycksfall utgå i
annan ordning, nämligen enligt förordning (AMSFS 1979:7). Enligt denna
utgår ersättning till elev i arbetsmarknadsutbildning, som uppbär utbildningsbidrag
och till inskriven sökande vid arbetsmarknadsinstitut. Ersättning
utgår även till arbetssökande som genom beslut av arbetsförmedlingen
anvisats att delta i besök för kartläggning av sökandens yrkeskunskaper hos
utbildningsanordnaren eller förbesök vid arbetsmarknadsinstitut. I dessa fall
kan ersättning utgå för förlorad arbetsinkomst.
Rehabiliteringsberedningen har på förslag av arbetsskadeutredningen fått
i uppdrag att utreda även frågan om försäkringsskyddet för studerande under
rehabilitering. Utskottet, som behandlat frågan om dessa elevers försäkringsskydd
under 1986/87 års riksmöte (se SfU 1986/87:6 s. 5-6), anser att
beredningens betänkande bör avvaktas även i denna del.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Sf266 yrkandena 1 och 2, Sf245 yrkande 2 och Sf297.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även motion Sf324 yrkande 1 av
Kjell-Arne Welin och Elver Jonsson, vari begärs ett tillkännagivande
angående ändrade handläggningsrutiner i arbetsskadeärenden. Motionärerna
påpekar att när det gäller avtalsförsäkringar administreras dessa av
Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF). AMF har möjlighet att hos försäkringskassan
initiera utredning angående ifrågasatt arbetsskada. Enligt motionärerna
borde försäkringskassan till en början godkänna alla inkomna
anmälningar som arbetsskada. I de fall AMF har en annan uppfattning får
AMF föra ärendet vidare till försäkringsrätten. Eftersom utredningsarbetet
sker på uppdrag av AMF bör enligt motionärerna utredningskostnaderna
ersättas av AMF. Frågan om AMF:s skyldighet att betala försäkringskassans
utredningskostnader tas även upp av Nils Carlshamre m.fl. i motion Sf245
yrkande 3. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att försäkringskassan
bör erhålla full kostnadstäckning för utredningarbete och administration
av statistik m.m.
Vid prövning av om arbetsskada föreligger gäller enligt den s.k. bevisregeln
i 2 kap. 2 § lagen om arbetsskadeförsäkring följande. Har försäkrad varit
utsatt för skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han har ådragit sig anses
vara orsakad av den skadliga inverkan, om ej betydligt starkare skäl talar mot
det. Utskottet anser att denna bevisregel skall tillämpas av försäkringskassan
i alla prövade arbetsskadeärenden oavsett om rätt till ersättning föreligger
enligt lagen eller ej och att besvär över kassans beslut får anföras i vanlig
ordning.
Vad härefter gäller frågan om ersättning från AMF för försäkringskassans
utredningsarbete vill utskottet nämna att samarbetet mellan försäkringskassorna
och AMF - Trygghetsförsäkring sker med stöd av kungörelsen (RFFS
1988/89:SfU2
9
1979:20) om tillhandahållande av vissa uppgifter i arbetsskadeärenden.
Försäkringskassans kostnader för verksamheten skall enligt kungörelsen
ersättas enligt grunder som riksförsäkringsverket och AMF kommer överens
om. Enligt vad utskottet erfarit betalar AMF för närvarande inte någon
ersättning för kassans utredningsarbete. Utskottet vill i detta sammanhang
nämna att arbetsskadeutredningen i SOU 1985:54 (s. 79-80) har föreslagit att
regeringen skall förordna att försäkringskassorna skall handlägga s.k.
serviceärenden åt AMF och att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden
för detta biträde. Utredningen har beräknat att antalet serviceärenden
uppgår till ca 5 000 per år och uppskattat självkostnaden till ca 3 milj. kr.
Utskottet anser med hänvisning till innehållet i RFFS 1979:20 och i likhet
med föregående riksmöte (se SfU 1987/88:2 s. 10) att någon riksdagens
åtgärd inte är påkallad när det gäller ersättning från AMF för försäkringskassornas
utredningsarbete.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf324 yrkande 1
och Sf245 yrkande 3.
Livränta
Om en arbetsskada förorsakat bestående nedsättning av arbetsförmågan kan
livränta utges med belopp som motsvarar skillnaden mellan den inkomst som
den skadade kan antas ha fått om han inte skadats och den inkomst han
beräknas kunna erhålla trots skadan. För att livränta skall kunna utgå fordras
dock att den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete blivit
nedsatt med minst en femtondel. Inkomstförlusten skall för år räknat uppgå
till minst en fjärdedel av det basbelopp som gällde det första år livräntan
skulle börja utgå. Livräntan beräknas på den försäkrades livränteunderlag
och utgår med så stor andel av detta som motsvarar graden av nedsättning av
hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete. Livränteunderlaget utgörs
i allmänhet av den sjukpenninggrundande inkomsten vid den tidpunkt från
vilken livräntan skall utgå eller den inkomst som då skulle ha utgjort hans
sjukpenninggrundande inkomst, om försäkringskassan hade känt till samtliga
förhållanden.
I motion Sf324 yrkande 2 begär Kjell-Arne Welin och Elver Jonsson en
översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt motionärerna medför
bestämmelsen att livränta betalas ut endast om inkomstförlusten uppgår till
en fjärdedel av basbeloppet att deltidsarbetande och heltidsarbetande med
låg lön ställs utanför möjligheterna att få livränta. Bestämmelsen bör därför
ändras så att livränta betalas ut om inkomstförlusten uppgår till en åttondel
av basbeloppet.
Utskottet konstaterar att motionärernas förslag innebär att livränta skulle
kunna utgå vid en inkomstförlust om minst 3 225 kr. (vid basbeloppet 25 800
kr.). Eftersom förmågan att skaffa sig inkomst skall vara nedsatt med minst
en femtondel skulle den föreslagna förändringen kunna få betydelse för
personer med ett livränteunderlag upp till ca 96 700 kr. per helt år.
Motionärernas förslag skulle visserligen medföra ett ekonomiskt tillskott för
personer med lägre inkomster men med hänsyn till de ökade utgifterna för
försäkringen som skulle bli följden är utskottet inte berett tillstyrka förslaget.
1988/89:SfU2
10
Härtill kommer att en sänkning av den nedre gränsen sannolikt skulle
medföra tillämpningsproblem. Motion Sf324 yrkande 2 bör därför avslås.
Karin Israelsson m.fl. anför i motion Sf307 yrkande 1 att bestämmelserna
om livränta medför att den egenföretagare vars nettoinkomst inte minskar
efter skadan inte kan erhålla livränta. Reglerna kan således medföra problem
för t.ex. en lantbrukare som tar ut medel från skogskonto i nära anslutning till
livränteprövningen. Enligt motionärerna bör bedömningen i dessa fall
grundas på ett annorlunda inkomstbegrepp och göras med större hänsyn till
de faktiska förhållandena. Motionärerna begär av denna anledning en
översyn av reglerna om livränta till egenföretagare.
Beträffande det särskilda exempel motionärerna tar upp kan nämnas att
syftet med bestämmelserna om skogskonto är att göra det möjligt för en
skogsägare att fördela intäkterna från ett större skogsuttag över en tioårsperiod.
Vid mycket omfattande skador på skogen kan insättning få göras på ett
konto med 20 års löptid (skogsskadekonto). Skogsägaren får med vissa
begränsningar uppskov med beskattningen med ett belopp som motsvarar
den del av skogsintäkterna som sätts in på skogskontot.
Vid fastställande av livränta till en egenföretagare skall försäkringskassan
göra en bedömning av hans förmåga att i fortsättningen skaffa sig inkomst
genom eget arbete. Storleken av nedsättningen av arbetsförmågan skall
sedan utgå i form av livränta beräknad på ett livränteunderlag som i
allmänhet utgörs av den sjukpenninggrundande inkomsten vid den tidpunkt
från vilken livräntan skall utgå. Av reglerna för fastställande av sjukpenninggrundande
inkomst framgår att inkomsten för en egenföretagare inte får
beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för
annans räkning. Har egenföretagaren under en följd av år i allmän
självdeklaration redovisat lägre skatterättslig nettointäkt än vad som motsvarar
sådan avlöning, skall enligt riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS
1981:5) den sjukpenninggrundande inkomsten beräknas med ledning av de
tre senaste årens taxering. I förekommande fall skall hänsyn tas till särskilt
investeringsavdrag eller därmed jämförligt avdrag. Den sjukpenninggrundande
inkomsten får beräknas till högre belopp än vad som framgår av den
skatterättsliga nettointäkten under en verksamhets uppbyggnadsskede eller
om andra särskilda skäl föreligger, såsom en stark skuldbelastning, ändrade
förvärvsförhållanden eller tillfälliga förluster. I Allmänna råd 1986:6 rekommenderar
riksförsäkringsverket bl.a. att bokslutsdispositioner som mer eller
mindre tillfälligt innebär vissa förskjutningar i redovisningsskyldigheten (i
huvudsak alla avsättningsmöjligheter till lager eller fonder) inte skall
medföra att nettointäkten höjs vid bestämmande av den sjukpenninggrundande
inkomsten för egenföretagare.
Inom riksförsäkringsverket pågår för närvarande en översyn av reglerna
om egenföretagares sjukpenninggrundande inkomst. Med hänsyn till att
livränteprövningen har nära samband med reglerna för den sjukpenninggrundande
inkomsten anser utskottet att resultatet av riksförsäkringsverkets
översyn bör avvaktas. Motion Sf307 yrkande 1 bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
1988/89:SfU2
11
Hemställan
1988/89:SfU2
Utskottet hemställer
1. beträffande utredning om ändrade former för ersättning vid
arbetsskada
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf245 yrkande 1 och 1987/
88:Sf229,
2. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sf302 yrkande 2,
3. beträffande bemötande av arbetsskadade
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sf302 yrkande 3,
4. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf266 yrkande 1 och 1987/
88:Sf297,
5. beträffande samordningstidens längd
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf266 yrkande 2 och 1987/
88:Sf245 yrkande 2,
6. beträffande ersättning för utredningskostnader
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf324 yrkande 1 och 1987/
88:Sf245 yrkande 3,
7. beträffande minimibeloppet för utbetalning av livränta
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sf324 yrkande 2,
8. beträffande livränta till egenföretagare
att riksdagen avslår motion 1987/88: Sf307 yrkande 1.
Stockholm den 8 november 1988
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson
(s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),
Rune Backlund (c), Margö Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp),
Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Bertil Persson (m) och
Maria Leissner (fp).
Reservationer
1. Utredning om ändrade former för ersättning vid arbetsskada
och samordningstidens längd (mom. 1 och 5)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Utskottet har”
och på s. 5 slutar med ”och Sf229.” bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat sig vara ett 1988/89:SfU2
mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande instrument för att
tillgodose det i många fall marginella behovet av extra försäkringsskydd
utöver den allmänna sjukförsäkringen. Utskottet delar därför riksförsäkringsverkets
och riksrevisionsverkets uppfattning att något radikalt måste
göras åt arbetsskadeförsäkringen. Enligt utskottets mening bör en ny
utredning av arbetsskadeförsäkringen omgående tillsättas. En utgångspunkt
för utredningen bör vara att den allmänna sjukförsäkringen - oavsett orsaken
till skadan eller sjukdomen - skall täcka alla vårdkostnader och, i princip, 90
% av inkomstbortfallet. Utredningen bör få i uppdrag att undersöka om inte
behovet av arbetsskadeförsäkring kan tillgodoses genom den allmänna
sjukförsäkringen kombinerad med en obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för arbetsgivare. En sådan ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i vilket
försäkringsbolag som helst, även hos riksförsäkringsverket om det kan
konkurrera. Försäkringar bör kunna tecknas av varje företag för sig eller
t .ex. branschvis. Det bör också vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera
hur försäkringen i detalj skall vara uppbyggd. Huvudsaken är att det i botten
finns en lagstadgad skyldighet för alla arbetsgivare att teckna ansvarighetsförsäkring
mot arbetsskada. En ansvarighetsförsäkring enligt denna modell
skulle också kunna omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda
personer. Vid försäkringskassorna skulle personal som i dag handlägger
arbetsskadeärenden kunna friställas för att ägna sig åt rehabilitering av
långtidssjukskrivna och handikappade. Kostnaderna för den allmänna
försäkringen skulle då bli lägre genom att sjukskrivningstiderna kunde
förkortas och antalet förtidspensioneringar kunde minskas. Utskottet tillstyrker
således bifall till motion Sf245 yrkande 1. Härigenom får syftet med
motion Sf229 anses vara i huvudsak tillgodosett. Det anförda bör ges
regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med ”Vad gäller”
och slutar med ”av samordningstiden.” bort ha följande lydelse:
I avvaktan på utredning av och förslag till en sådan arbetsskadeförsäkring
bör, mot bakgrund av de stora ärendebalanserna, samordningstiden mellan
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen förlängas från 90 till 180
dagar. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf254 yrkande 2 besluta
om sådan ändring av lagen om arbetsskadeförsäkring. Ändringen bör träda i
kraft den 1 januari 1989.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande utredning om ändrade former för ersättning vid
arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1987/88: Sf245 yrkande 1 och med
anledning av motion 1987/88:Sf229 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande samordningstidens längd
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sf245 yrkande 2 och med
anledning av motion 1987/88:Sf266 yrkande 2 antar följande såsom
Reservanternas förslag betecknade
Förslag till
1988/89 :SfU2
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
3 kap
1
Är den skadade sjukförsäkrad enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt
till samma förmåner från sjukförsäkringen
som vid annan sjukdom under
en tid av 90 dagar efter det att
skadan inträffade, dock längst till
dess skadan medför rätt till livränta
eller rätten till sjukpenning upphör
enligt 3 kap. 3 § första stycket andra
meningen nämnda lag (samordningstid).
Denna lag träder i kraft den 1 januari
§
Är den skadade sjukförsäkrad enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring,
har han vid arbetsskada rätt
till samma förmåner från sjukförsäkringen
som vid annan sjukdom under
en tid av 180 dagar efter det att
skadan inträffade, dock längst till
dess skadan medför rätt till livränta
eller rätten till sjukpenning upphör
enligt 3 kap. 3 § första stycket andra
meningen nämnda lag (samordningstid).
2. Handläggningstiderna för arbetsskadeärenden (mom. 2)
Margo Ingvardsson (vpk) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”mot belastningsskador.” bort ha följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen som trädde i kraft den 1 juli 1977 innebar
väsentliga förbättringar i förhållande till äldre lagstiftning. För dem som
drabbats av arbetsskada har emellertid tillämpningen i praktiken kommit att
bli en besvikelse. Den stora ärendeanhopningen vid försäkringskassor och
överklagningsinstanser har också medfört sådana förseningar att många som
skadats i sitt arbete inte får ut ersättning under sin livstid. De åtgärder som
vidtagits för att möta den kraftiga ärendetillströmningen är otillräckliga, och
köerna vid försäkringskassorna av människor som väntar på beslut i sina
ärenden kommer även fortsättningsvis att öka. Ytterligare åtgärder bör
därför enligt utskottets mening omedelbart vidtas. Åtgärderna måste leda till
att beslut i arbetsskadeärenden normalt kan fattas inom tre månader från
anmälningsdagen. Vad utskottet med bifall till motion Sf302 yrkande 2
således anfört bör ges regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande handläggningstiderna för arbetsskadeärenden
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sf302 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14
3. Översyn av arbetsskadeförsäkringen och samordningstidens 1988/89:
längd (mom. 4 och 5)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande sorn på s. 8 börjar med ”Vad gäller”
och på s. 9 slutar med ”och Sf297.” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att handläggningstiderna i arbetsskadeärenden vid
försäkringskassorna blivit oacceptabelt långa. Åtgärder har vidtagits för att
rationalisera och effektivisera handläggningen, och försäkringskassorna har
under flera år fått kraftiga personalförstärkningar för denna handläggning,
men balanserna av arbetsskadeärenden hos försäkringskassorna växer
fortfarande kraftigt. Dessutom har kostnaderna för försäkringen ökat starkt.
Trots att riksdagen fr.o.m. den 1 januari 1988 beslutat höja arbetsskadeavgiften
till 0,9 % kommer utgifterna för försäkringen att överstiga inkomsterna.
Arbetsskadeutredningen har i sitt betänkande SOU 1985:54 anfört att
nuvarande balanser måste nedbringas och att i vart fall ytterligare förlängda
väntetider måste förhindras. Arbetsskadeutredningen har funnit att en
förlängning av samordningstiden från 90 till 180 dagar vore en effektiv åtgärd
för att begränsa ärendetillströmningen. De beräkningar som utredningen
redovisat ger vid handen att en samordningstid på 180 dagar kan medföra att
antalet arbetssjukdomsärenden minskar med ca 20 % och övriga ärenden
med ca 30 %. Utredningens beräkningar visar vidare att en sådan samordning
inte leder till nämnvärda ekonomiska försämringar för den enskilde.
Med hänsyn till det ovan anförda anser utskottet att en förutsättningslös
utredning bör tillsättas. Utredningen bör få i uppdrag att behandla, förutom
samordningstidens längd, även frågan om arbetsskadeförsäkringens effekter
på arbetsmiljölagen. Arbetsskadeförsäkringen fungerar nämligen inte i dag
generellt sett som incitament för att förbättra arbetsmiljön. Vidare måste
försäkringskassornas möjligheter till reella rehabiliteringsinsatser utredas.
Utredningen bör dessutom behandla frågan om personer som genomgår
rehabilitering skall ha rätt till arbetsskadeersättning vid olycksfall under färd
till eller från rehabiliteringsstället.
Utskottet anser slutligen att, i avvaktan på resultatet av en sådan
utredning, samordningstiden mellan sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
bör förlängas från 90 till 180 dagar. Regeringen bör därför snarast
komma med förslag om en sådan förlängning av samordningstiden.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf266 yrkandena 1
och 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande översyn av arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sf266 yrkande 1 och med
anledning av motion 1987/88:Sf297 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande samordningstidens längd
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sf266 yrkande 2 och med
avslag på motion 1987/88 :Sf245 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Ersättningförutredningskostnader(mom. 6)
1988/89 :SfU2
Gullan Lindblad (m), Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp), Bertil Persson (m) och Maria Leissner (fp) anför:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med ”Vad härefter”
och på s. 10 slutar med ”yrkande 3.” bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att arbetsskadeärendena åsamkar försäkringskassorna
stora administrativa kostnader. De allmänna försäkringskassorna
samarbetar i dessa ärenden med AMF-Trygghetsförsäkring i enlighet med
bestämmelser i riksförsäkringsverkets kungörelse (RFFS 1979:20). Försäkringskassans
kostnader för denna verksamhet skall enligt kungörelsen
betalas av AMF i enlighet med grunder som riksförsäkringsverket och
AMF-Trygghetsförsäkring kommer överens om. Utskottet har erfarit att
AMF för närvarande inte erlägger någon ersättning. Utskottet anser därför
att regeringen bör förordna att AMF - i den mån man initierar utredning hos
kassorna - skall betala den verkliga kostnaden för denna utredning. Vad
utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf245 yrkande 3 ges
regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande ersättning för utredningskostnader
att riksdagen med bifall till motion 1987/88: Sf245 yrkande 3 och med
anledning av motion 1987/88:Sf324 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Livränta till egenföretagare (mom. 8)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Rune
Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Inom
riksförsäkringsverket” och slutar med ”riksdagens åtgärd.” bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att de regler som gäller för beräkning av livränta till
egenföretagare inte ger en rättvisande bild av företagarens förmåga att efter
en arbetsskada skaffa sig inkomst genom eget arbete. En jordbrukare som
efter en arbetsskada kompenserar en inkomstförlust genom att göra uttag av
medel från skogskonto får kanske ingen minskning av den taxerade
nettointäkten av jordbruksfastighet. Han kommer därför inte att erhålla
någon livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring. Enligt utskottets
mening bör övervägas om ett annat inkomstbegrepp kan tillämpas i dessa
sammanhang som medger att större hänsyn kan tas till de faktiska möjligheterna
för en egenföretagare att i fortsättningen skaffa sig inkomst genom eget
arbete. Riksdagen bör därför med bifall till motion Sf307 yrkande 1 som sin
mening ge regeringen till känna att en översyn bör ske av reglerna för livränta
till egenföretagare.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande livränta till egenföretagare
att riksdagen med bifall till motion 1987/88:Sf307 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
gotab Stockholm 1988 16043