Arbetsmarknadspolitik
Betänkande 1993/94:AU11
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU11
Arbetsmarknadspolitik
Innehåll
1993/94 AU11
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1993/94:100 bilaga 11 (Arbetsmarknadsdepartementet) såvitt gäller avsnitt A. Arbetsmarknad m.m. anslagspunkterna A 1--A 4.
I anslutning till de olika anslagen tar utskottet upp ett femtiotal motioner från allmänna motionstiden i år.
Avsnittet B. Arbetslivsfrågor m.m., avseende anslagspunkterna B 1--B 8 samt avsnittet om arbetsmiljöfonden på s. 30--31, liksom förslag om antagande av 1 kap. 1 § lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter (under punkt A 2 delvis) jämte motioner behandlas i betänkande 1993/94:AU12. Punkterna B 9--B 12, Arbetsdomstolen m.m., behandlas i betänkande 1993/94:AU20. Avsnitt C. Regional utveckling behandlas i betänkande 1993/94:AU13.
Sammanfattning
Medelsanvisning
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag att 2 862 miljoner kronor anvisas till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader och 28 609 miljoner kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Reservation har avgetts av företrädare för Socialdemokraterna resp. av Ny demokrati. Meningsyttring har avlämnats av Vänsterpartiets suppleant i utskottet.
Propositionsförslaget att regeringen skall bemyndigas att innehålla högst 1,9 miljarder kronor av anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder i syfte att senare kunna fatta beslut om insatser som normalt inte finansieras från anslaget får inte stöd av utskottet, som förutsätter att regeringen återkommer med förslag till medelsanvändning.
Företrädare för regeringspartierna har reserverat sig mot detta utskottsförslag och uttalar sig till förmån för ett bemyndigande för regeringen att innehålla högst 1,9 miljarder kronor av anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ny demokrati har inte deltagit i beslutet i denna del.
Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning
Den svenska ekonomin synes nu ha passerat en vändpunkt. Utskottet anser att högsta prioritet måste ges åt bekämpning av arbetslösheten och särskilt långtidsarbetslösheten. Arbetsmarknadspolitiken är i sig inte ett tillräckligt instrument; alla politikområden bör samverka för att ge tillväxt och sysselsättning.
Utskottet konstaterar att det råder bred enighet om arbetslinjen som ett fundament i arbetsmarknadspolitiken. De särskilda svårigheterna för ungdomar resp. invandrare och flyktingar föranleder särskilda insatser även i fortsättningen. Jämställdheten i arbetslivet är viktig i en politik för tillväxt. Ungdomspraktik och arbetslivsutveckling (ALU) får enligt utskottets bestämda uppfattning inte förlora sin karaktär av sistahands-åtgärd.
Utskottet ställer sig bakom regeringens uppfattning vad gäller kraven på en effektiv medelsanvändning. Det är enligt utskottet utomordentligt tillfredsställande att en parlamentarisk utredning skall se över arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Även den viktiga frågan om konkurrenssnedvridning och utslagning av ordinarie arbetsplatser genom vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder väntas bli belyst av utredningen.
I fråga om arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning har företrädare för Socialdemokraterna resp. Ny demokrati reserverat sig. Meningsyttring har avgetts av Vänsterpartiets suppleant.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Med anledning av motioner konstaterar utskottet att arbetslivsutveckling inte får inkräkta på den reguljära arbetsmarknaden, inte får ersätta arbeten som annars skulle ha utförts av ordinarie arbetskraft och inte får snedvrida konkurrensförhållandena på den lokala orten. Med hänsyn till vikten av att få ner långtidsarbetslösheten är utskottet positivt till att ALU -- som en sistahands-åtgärd -- används i större omfattning än under innevarande budgetår.
Utskottet avstyrker motionsförslag om utökad arbetsmarknadsutbildning samt motionsförslag om höjning av utbildningsbidragen till samma nivå som arbetslöshetsersättningen.
Utskottet anser att det är angeläget att stimulera rörligheten på arbetsmarknaden. Regeringens avskaffande av vissa flyttningsbidrag, däribland bohagstransporter, kan motverka en sådan rörlighet. Mot bl.a. denna bakgrund anser utskottet att möjligheterna till ersättning för bohagsransporter snarast bör återinföras.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om möjlighet till befrielse från finansieringsbidrag om praktikanordnare väljer att anställa en ungdomspraktikant redan efter de första sex praktikmånaderna. En rad motionsförslag om alternativa åtgärder mot ungdomsarbetslösheten avstyrks.
Utskottet tillstyrker en förlängning av utbildningsvikariaten till och med budgetåret 1994/95 samt förslaget om avskaffande av avtalade inskolningsplatser.
Med anledning av väckta motioner behandlar utskottet den arbetsmarknadspolitiska situationen för kvinnor och för anställda inom den offentliga sektorn.
Det är utomordentligt angeläget att vidta åtgärder som ökar möjligheterna för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Utskottet befarar emellertid att regeringens förslag om invandrarpraktik kan komma att skapa motsättningar mellan olika grupper av arbetslösa. Utskottet biträder därför inte regeringens förslag om en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd, benämnd praktik för invandrare.
Företrädare för regeringspartierna har reserverat sig till förmån för regeringens förslag i fråga om flyttningsbidragen samt i fråga om praktik för invandrare.
Socialdemokraterna har bl.a. reserverat sig vad gäller omfattning av arbetsmarknadsutbildning, utbildningsbidragets utformning för vissa grupper, olika ungdomsfrågor, utbildningsvikariatens omfattning, volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd samt sysselsättning i den offentliga sektorn. Ny demokrati har reserverat sig i fråga om vidareutveckling av ungdomspraktik, volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd, sysselsättningen inom den offentliga sektorn, invandrare och svenskundervisning, nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m. Meningsyttring från Vänsterpartiets suppleant i utskottet omfattar bl.a. ALU, bidrag till företagsutbildning och olika ungdomsfrågor.
Propositionen
I proposition 1993/94:100 bilaga 11 (Arbetsmarknadsdepartementet) föreslår regeringen att riksdagen
under punkterna
A 1 (s. 33--39)
1. medger att regeringen får bemyndiga AMS eller, efter AMS bestämmande, länsarbetsnämnderna att under budgetåret 1994/95 besluta om avskrivning av lånefordran som inte överstiger 75 000 kr uppkommen inom Arbetsmarknadsverket under de förutsättningar som gäller för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.5),
2. godkänner att högst 50 000 000 kr av medlen under anslaget får användas för insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen (avsnitt 2.5),
3. till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 2 861 516 000 kr.
A 2 (s. 39--68)
dels antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning,
2. lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter,
3. 1 kap. 1 § lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, (lagförslaget behandlas i betänkande 1993/94:AU12), 4. lag om praktik för invandrare
dels
5. bemyndigar regeringen att besluta om användningen av högst 1 940 600 000 kr av medlen under anslaget för insatser som normalt inte finansieras från anslaget (avsnitt 2.1),
6. godkänner det som regeringen föreslår om befrielse från skyldighet att betala finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (avsnitt 2.3),
7. godkänner det som regeringen föreslår om avskaffande av de avtalade inskolningsplatserna (avsnitt 2.10),
8. godkänner det som regeringen föreslår om praktik för invandrare (avsnitt 2.11),
9. till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 28 608 931 000 kr.
A 3 (s. 69)
till Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr.
A 4 (s. 69)
till Vissa kostnader för avveckling av AMU-gruppen som myndighet, m.m. anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Propositionens lagförslag återfinns i betänkandets bilaga 1.
Motionerna
Motion från allmänna motionstiden 1993
1992/93:A728 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen begär att regeringen förändrar förordningarna (SFS 1988:244--246) om tjänstegrupplivförsäkringar för AMU-elever m.fl. så att det blir möjligt för homosexuella att förordna sin sambo till förmånstagare i försäkringen.
Motioner från allmänna motionstiden 1994
1993/94:A201 av Magnus Persson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den nuvarande verksamheten med utbildningsvikariat förlängs och i första hand omfattar även budgetåret 1994/95.
1993/94:A204 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den skyndsamt återkommer med förslag som gör det möjligt att enligt i motionen skisserade modell förhindra uppsägningar av offentliganställda i dagens konjunkturläge.
1993/94:A207 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en plan för heltäckande social infrastruktur i samverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser för de arbetslösa kvinnorna inom ramen för huvudtiteln för arbetsmarknad.
1993/94:A208 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om "sjukvårdsvolontär" som en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
1993/94:A209 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arkitekters arbetssituation.
1993/94:A215 av Hans Karlsson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att kortsiktigt lindra effekterna av lågkonjunkturen och strukturkrisen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förhindra uppsägningar i offentliga sektorn under nuvarande arbetsmarknadssituation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av aktiva åtgärder för arbetslösa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en mer flexibel användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslivsutveckling.
1993/94:A216 av Maud Björnemalm och Inger Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av åtgärder till följd av de strukturförändringar som nu sker inom kontorssektorn.
1993/94:A217 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till arbetsdelning i kampen mot arbetslösheten.
1993/94:A218 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom miljö- och transportsektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att underlätta vård- och omsorgspersonals övergång från offentlig till privat tjänstesektor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rekryteringsstödens betydelse för att underlätta en övergång till den reguljära arbetsmarknaden.
1993/94:A220 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder och deras påverkan på den ordinarie arbetsmarknaden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inriktningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör vara att ge mesta möjliga sysselsättning till minsta tänkbara kostnad.
1993/94:A221 av Axel Andersson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkreta förslag för att nedbringa den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige.
1993/94:A222 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om företagsträningsprogram.
1993/94:A223 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om finansieringsavgift för ungdomspraktikanter.
1993/94:A225 av Pierre Schori och Eva Johansson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslå arbetsmarknadsmedel för att garantera investeringsprogrammet vid Riksidrottsförbundets anläggning Bosön.
1993/94:A227 av Lars Ulander m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för ALU-projekt måste vara sådana att arbetena inte kan förväxlas med ordinarie jobb.
1993/94:A229 av Kaj Larsson och Börje Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att förslag snarast framläggs till nytt regelsystem som uppmuntrar samåkning.
1993/94:A234 av Carl Olov Persson (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att ta till vara invandrarnas kompetens vid utformningen av arbetsmarknads- och näringspolitiken.
1993/94:A236 av Rune Thorén och Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en satsning på ett särskilt pilotprojekt inom Göteborgsregionen för blivande entreprenörer.
1993/94:A238 av Hans Andersson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomars arbetssituation,
3. att riksdagen hos regeringen begär en plan för att olika samhällssektorer skall bli kretsloppsanpassade enligt vad i motionen sägs om möjligheterna att sysselsätta arbetslösa ungdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett bidrag på 250 miljoner kronor för att staten i samarbete med kommunerna arbetar med Agenda 21.
1993/94:A240 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktiv arbetsmarknadspolitik genom Östgötamodellen.
1993/94:A241 av Charlotte Branting m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens allmänna inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetslinjen konsekvent skall hävdas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnoarbetslösheten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att smidigare former skall eftersträvas för invandrares och flyktingars medverkan i arbetslivet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rörlighet på arbetsmarknaden positivt främjas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att prioritera en förbättrad upphandling och utvärdering av arbetsmarknadsutbildning i avsikt att effektivisera utbildningen och pressa kostnaderna.
1993/94:A242 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c, kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsförmedlingarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ALU-projekt.
1993/94:A245 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken som främjar den sociala ekonomin.
1993/94:A247 av Lars Sundin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett större ansvar för universitet och högskolor att medverka vid arbetsförmedling för studerande.
1993/94:A248 av Martin Nilsson och Ulrica Messing (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en plan mot ungdomsarbetslösheten.
1993/94:A250 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens arbetsmarknadspolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en aktiv sysselsättningspolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av arbetsmarknadspolitiken,
4. (del) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att utnyttja anslagna medel för arbetsmarknadspolitiska ändamål,
5. att riksdagen beslutar att outnyttjade medel för arbetsmarknadspolitiska åtgärder anslagna för budgetåret 1993/94 reserveras för motsvarande ändamål för budgetåret 1994/95,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att förhindra utslagning inom den kommunala sektorn,
7. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 2 400 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit för arbetsmarknadsutbildning inkl. utbildningsbidrag,
8. att riksdagen till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar 48 300 000 kr utöver vad regeringen föreslagit,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av arbetsmarknadsutbildning,
10. att riksdagen beslutar att fullt utbildningsbidrag skall utgå till personer som genomgår arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära skolväsendet,
11. att riksdagen beslutar att fullt utbildningsbidrag skall utgå till ungdomar i åldrarna 20--24 år som är berättigade till ersättning från arbetslöshetskassa och som saknar treårig gymnasial utbildning enligt vad i motionen anförts,
12. att riksdagen beslutar att arbetstiden för beredskapsarbetare återställs till 40-timmarsvecka,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beredskapsarbeten,
14. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 800 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit för beredskapsarbeten,
15. att riksdagen beslutar att finansieringsbidragen för ungdomspraktik avskaffas,
16. att riksdagen beslutar att ungdomspraktiken ersätts med en kortare praktikplats och därefter en anställning med rekryteringsbidrag i högst nio månader,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomspraktik,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomsprojekt,
19. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 250 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit till de otraditionella medlen för ungdomsprojekt enligt vad i motionen anförts,
20. att riksdagen beslutar att avskaffa ALU-delegationen,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ALU-volymen,
22. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 120 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit för arbetslivsutveckling, kringkostnader,
23. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 5 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit för ALU-delegationen,
24. att riksdagen -- om yrkandena 22 och 23 bifalls -- till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 125 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit för arbetsmarknadsutbildning,
25. att riksdagen beslutar att regeringen inte får disponera 310 000 000 kr av anslaget till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ospecificerade arbetsmarknadspolitiska åtgärder på utsatta orter och olika utvecklingsprojekt enligt vad i motionen anförts,
26. att riksdagen hos regeringen begär förslag till fördelning av ej fördelade medel under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder enligt vad i motionen anförts,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsvikariaten,
28. att riksdagen beslutar att bidraget för företagsutbildning höjs till högst 90 kr per timme enligt vad i motionen anförts,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om reglerna för uthyrning av arbetskraft.
1993/94:A252 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Länsarbetsnämnden i Blekinge bemyndigas att med ianspråktagande av arbetsmarknadsmedel träffa överenskommelse med såväl offentlig som privat arbetsgivare om stöd under 1994 för fortsatt arbete på ordinarie arbetsplats.
1993/94:A254 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken,
2. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 5 058 000 000 kr utöver vad regeringen har föreslagit,
3. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 1993/94:100 om bemyndigande för regeringen att besluta om användningen av högst 1 940 600 000 kr av medlen under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för insatser som normalt inte finansieras från anslaget,
6. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om stöd för investeringar i kommunernas gatu- och vägnät,
8. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om stöd till kommuner och landsting för att förlänga uppsägningstider,
9. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om en ny åtgärd för ungdomar kallad ungdomsintroduktion,
10. att riksdagen beslutar om inriktningen av ungdomspraktikplatserna i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 1993/94:100 om befrielse från skyldighet att betala finansieringsbidrag vid ungdomspraktik,
12. att riksdagen beslutar att verksamheten med akademikerpraktik skall upphöra och ersättas med rekryteringsstöd i enlighet med vad som anförts i motionen,
13. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 1993/94:100 om lag om praktik för invandrare,
14. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag i proposition 1993/94:100 om praktik för invandrare,
15. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om användningen av rekryteringsstöd och beredskapsarbeten,
16. att riksdagen beslutar om beräkningen av statsbidragen till beredskapsarbeten i enlighet med vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om utbildningsvikariatens användning,
18. att riksdagen med avslag på regeringens förslag beslutar anta motionens förslag till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter i enlighet med motionens bilaga 1,
19. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om ALU-verksamheten,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utbildningsbidragen skall motsvara arbetslöshetsersättningen i enlighet med vad som anförts i motionen,
21. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts om starthjälp och stöd för bohagstransporter,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel till AMS förvaltningsanslag.
1993/94:A256 av Monica Widnemark (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvinnors arbete, utveckling av arbetsmiljöer och lika rätt till kompetensutveckling.
1993/94:A257 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för utbildningsvikariat ändras till att omfatta också deltidsanställda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbildningsvikariat skall kunna erbjudas också övertalig personal inom offentlig sektor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fördelningen av utbildningsvikariat mellan övertaliga inom kommuner och landsting och övriga arbetssökande hos arbetsförmedlingarna kan göras genom avtal mellan AMS och lokala parter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för ekonomisk ersättning ändras så att arbetsgivaren erhåller rätt till avdrag på maximalt 1 000 kr per dag och anställd som genomgår utbildning,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begränsningen i regleringsbrevet på 1 miljard kronor för avdragsrätt för 75-kronan avskaffas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avdraget kan jämkas enligt lokala partsöverenskommelser i fråga om utbildningsvikariat för övertaliga inom offentlig sektor.
1993/94:A258 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 anvisar 2 700 miljoner kronor för att stimulera kommunerna och landstingen att förlänga uppsägningstiden för varslad personal.
1993/94:A260 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändrade regler för samordning mellan omställningspension och utbildningsbidrag.
1993/94:A262 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de mål och inriktningar för arbetsmarknadspolitiken som föreslagits i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en objektiv utvärdering av de undanträngningseffekter och den snedvridning av konkurrensen som ALU har lett till,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att GAS snarast skall upphöra,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivera arbetslösa i kommunernas regi i kommunal jobbaktivering,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att starta resursutvecklingsprojekt, RU-projekt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man med dagens svåra arbetsmarknad bör satsa på ett utökat antal beredskapsarbeten och arbeten med rekryteringsstöd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att beredskapsarbeten i lika stor grad bör erbjudas till näringslivet som till kommuner och landsting,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ersättningen för beredskapsarbeten inte skall överstiga 90 % av ordinarie lön,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en snabbutredning som undersöker möjligheten att vidareutveckla de redan befintliga ungdomspraktikplatserna, så att ungdomarna efter avslutad praktiktjänstgöring får någon form av bevis/betyg, som visar vad de lärt sig och presterat under praktikperioden,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att för att stimulera företagen till anställning av ungdomar i praktikplats skall erlagda pengar betalas tillbaka till företagen om de anställer ungdomen efter fullgjord praktik,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att innan företagen får den andra perioden av ungdomspraktik skall ett avtal upprättas med arbetsförmedlingen om att företaget avser att anställa ungdomen efter periodens slut,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att företag som inte anställer ungdomspraktikanter efter tolv sammanhängande månader skall försättas i karantän om förslagsvis två år för utnyttjande av praktikanttjänster eller likartad praktik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att akademikerpraktiken skall följa samma riktlinjer som vi föreslagit beträffande den övriga ungdomspraktiken,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att flyktingar och invandrare skall få stöd för att lära sig svenska innan de får ta del av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att sfi-undervisningen måste bedrivas med fastlagda klara mål,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vissa ekonomiska sanktioner bör kunna företas om inte flyktingar/invandrare fullföljer ålagd svenskundervisning,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den proposition som regeringen kommer att lägga fram om sfi-undervisningen bör föreslå att kriterier fastställs som innebär att den som skall stanna i Sverige skall lära sig så bra svenska att språket inte blir en barriär för att komma in på arbetsmarknaden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att pengar bör avsättas till arbetsförmedlingarna för att kontrollera de svarta jobben och de arbetslösas sysselsättning, när de befinner sig utanför de arbetsmarknadspolitiska stödåtgärderna,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en omedelbar och objektiv utredning av det utbredda a-kassefusket kommer till stånd,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att starta-eget-bidraget endast skall vara ett sista alternativ för den blivande företagaren för att inte ta bort incitamentet att redan från början klara sig utan samhällelig inblandning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att möjligheter för en samordning av AF, LAN, länsstyrelse och utvecklingsfond snarast bör införas, där vägledarnas kompetens att bedöma projektens livskraft betydligt måste höjas,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att starta-eget-bidrag inte får utgå till anställda som säger upp sig från ett företag för att sedan efter kort tid starta liknande verksamhet under bidragsform,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all vuxenutbildning samlas under en och samma administration för att skapa enhetlighet i systemet på sätt som förordats i motionen,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en snabbutredning bör tillsättas som skall undersöka möjligheten till ett enda anställningsstöd som skall vara förhandlingsbart i både tid och procent,
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning som skall ha till uppgift att rationalisera och effektivisera Arbetsmarknadsverkets organisationer i enlighet med vad som sägs under 2.9 i denna motion,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en snabbutredning av Arbetsmarknadsverkets svindlande affärer omedelbart bör genomföras,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arbetsförmedlingarna måste få stöd och hjälp att rationalisera sina kontor och att utbilda sin personal så att de får erforderlig kompetens att kunna ta hand om de arbetssökande,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lägga Lindbeckkommissionens förslag till grund för fortsatta åtgärder inom arbetsmarknadsområdet,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillsätta en expertkommission (enligt Lindbeckmodell) som sakligt och opolitiskt arbetar fram förslag om hur man bäst råder bot på arbetslösheten,
39. att riksdagen till A 2, Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, för budgetåret 1994/95 anvisar 10 miljarder kronor mindre än vad regeringen föreslagit eller således 18 miljarder kronor.
1993/94:A263 av Margareta Israelsson och Berit Oscarsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av de regler som styr möjligheterna att få utbildningsbidrag, lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån med hänsyn till kvinnors möjligheter att starta nya företag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid länsstyrelserna inrätta ett utvecklingscentrum för att stödja kvinnors möjligheter att starta företag.
1993/94:A264 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetslösa akademiker.
1993/94:A265 av Elvy Söderström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för utbildningsbidraget bör ändras så att de arbetslösa som anvisas en arbetsmarknadsutbildning erhåller en ersättning som motsvarar den ersättningsnivå som a-kassan ger.
1993/94:A266 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen skyndsamt beslutar om tillfällig dispens från anställningsskyddslagstiftningen för anställning av arbetslösa att träda i kraft den 1 april 1994,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skyndsamt utfärda regler för att undvika missbruk av den föreslagna tillfälliga dispensen.
1993/94:A269 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att öronmärka pengar till sjuk- och äldrevården så att uppsagda sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden skall kunna stanna kvar inom vården under viss tid enligt de villkor som anges i motionen,
4. att riksdagen beslutar att 400 miljoner kronor skall användas för upprustning av glesbygdsvägar under innevarande budgetår,
5. (del) att riksdagen beslutar att finansieringen av satsningarna i yrkandena 1--4 sker genom överföring av medel avsatta för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1993/94.
1993/94:A450 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regelstyrningen av länsarbetsnämnderna,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ungdomspraktik,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om studiefinansieringens premiering av studier i förhållande till kontantstöd,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökning av antalet beredskapsarbeten.
1993/94:Fi210 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i avvaktan på ny arbetsrättslagstiftning införa en omgående dispens för företag med färre än 25 anställda från de känsligaste delarna av arbetsrättslagstiftningen.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att prioritera flyktingar och invandrare.
1993/94:So249 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunernas och landstingskommunernas ekonomiska situation.
1993/94:Kr289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sysselsättningsskapande åtgärder på kulturområdet.
1993/94:Kr409 av Anita Persson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det särskilda vuxenstudiestödet för arbetslösa resp. utbildningsbidraget för studerande.
1993/94:Ub666 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utbildning inom geriatrisk vård och omvårdnad bör prioriteras vid AMS-insatser för uppsägningshotad landstingspersonal.
1993/94:Ub907 av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsbidragen.
1993/94:N283 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsbidragen.
1993/94:N307 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna var i motionen anförts om friare användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen inom länsarbetsnämnderna för att bättre passa lokala/regionala behov.
1993/94:Bo251 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett generellt anställningsstöd för ungdomar i enlighet med av socialdemokraterna framlagt förslag,
5. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt AMS att förhandla med kommunsektorn om förlängda uppsägningstider för friställd personal oavsett om denna är anställd tillfälligt eller tills vidare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av friare bestämmelser för länsarbetsnämnden/arbetsförmedlingarna att använda tilldelade medel för kunskapsuppbyggnad, nätverk, nyföretagande, lokalkostnader etc. för nystartade företag.
Allmän bakgrund
Enligt Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar (AKU) uppgick arbetslösheten i januari 1994 till 371 000 personer eller 8,8 % av hela arbetskraften (7,5 % i januari 1993). Jämfört med januari månad 1992 och 1993 då arbetslösheten för män uppgick till 5,2 % resp. 9,0 % och för kvinnor till 3,6 % resp. 5,8 %, skiljer sig numera arbetslöshetstalet mera mellan könen. I januari 1994 uppgick arbetslösheten till 10,5 % för män och 7,0 % för kvinnor.
Arbetslösheten för ungdomar mellan 16 och 24 år uppgick i januari 1994 till 87 000 personer (19,4 %), vilket kan jämföras med 62 000 personer (10,1 %) i januari 1992.
Långtidsarbetslösheten (arbetslösa över sex månader) har ökat kraftigt. I januari 1994 var antalet långtidsarbetslösa uppe i 144 000 personer jämfört med 43 000 personer vid motsvarande tidpunkt två år tidigare och 79 000 i januari 1993. Detta innebär att nästan 40 % av alla arbetslösa nu är långtidsarbetslösa.
AMS verksamhetsstatistik visar att antalet arbetslösa sökande vid arbetsförmedlingen i slutet av januari 1994 uppgick till 375 000 personer.
Antalet personer som varslats om uppsägning har minskat under 1993 jämfört med både 1991 och 1992. Totalt under år 1993 har 121 500 personer varslats om uppsägning, vilket innebär en minskning med nära 65 000 personer jämfört med året innan.
Efterfrågan på arbetskraft är fortfarande låg. Antalet nyanmälda lediga platser uppgick i januari 1994 till 21 000 jämfört med 25 800 i januari 1992.
Antalet sysselsatta enligt AKU uppgick i januari 1994 till 3 820 000 personer, vilket innebär en minskning med 405 000 personer under en tvåårsperiod. Mer än hälften av minskningen faller på männen.
Antalet sysselsatta inom industrin, vilka i januari 1992 uppgick till 869 000 personer, beräknas i januari 1994 till 728 000 personer, dvs. en minskning med 141 000 personer. Sysselsättningen inom byggnadsindustrin har på två års sikt minskat med 60 000 personer och uppgår i januari 1994 till 218 000 personer.
Inom området privata tjänster (exkl. samfärdsel och handel) har antalet sysselsatta från januari 1992 till januari 1994 minskat från 744 000 personer till 711 000 personer. Under samma period har antalet sysselsatta inom området offentliga tjänster minskat med 75 000 från 1 377 000 personer till 1 302 000 personer.
För helåret 1993 uppgick antalet deltidsarbetande genomsnittligt till 987 000 personer. Sett som årsgenomsnitt har antalet deltidsarbetande minskat med 48 000 personer från år 1991 till år 1993. Antalet personer med kort deltid (1--19 timmar) ökade under denna tid med ca 6 000 samtidigt som antalet personer med lång deltid (20--34 timmar) minskade med över 50 000.
I januari 1994 uppgick arbetskraften till 4 191 000 personer, vilket innebär en minskning med 235 000 personer jämfört med januari 1992. Ungdomar i åldern 16--24 år står för två tredjedelar av denna minskning; arbetskraften omfattade 157 000 färre ungdomar i januari 1994 jämfört med två år tidigare. Samtidigt gick 9 300 ungdomar (under 25 år) i arbetsmarknadsutbildning och 79 900 var i ungdomspraktik enligt AMS verksamhetsstatistik för januari 1994.
Antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder vid olika tidpunkter under perioden 1988--1993
Stödform 1988 1991 1992 1993 1994 jan. jan. jan. jan. jan. ______________________________________________________________________________
Arbetsmarknadsutbildning exkl. företagsutbildning 47 900 45 000 86 800 76 600 61 800 Utbildning i företag 2 600 5 800 14 700 9 700 8 100**** Arbetsmarknadsinstitut* 5 000 6 900 7 200 8 600 6 500 Beredskapsarbete 17 300 8 700 14 200 16 300 14 300 Ungdomsåtgärder** 18 300 9 000 22 100 85 500 80 300 Rekryteringsstöd 4 400 2 000 9 600 8 500 10 500***** Lönebidrag 42 800 45 700 42 500 41 800 40 400***** Offentligt skyddat arbete 5 600 5 700 5 200 5 600 4 600***** Samhall 28 300 30 100 29 400 28 500 27 900***** Utbildningsvikariat - - 9 400 8 700 13 100 Arbetslivsutveckling*** - - - 1 100 50 700
Totalt antal personer 172 200 158 900 241 100 290 900 318 200 ______________________________________________________________________________ _
*) Ny statistik fr.o.m. år 1990 **) Avser ungdomslag, inskolningsplatser samt ungdomspraktikplatser ***) Ny åtgärd fr.o.m. år 1993 ****) Avser november 1993 *****) Avser december 1993 Källa: AMS
I finansplanen konstateras en viss ekonomisk återhämtning inom OECD-området samtidigt som takten i förbättringarna betecknas som svag. Den internationella konjunkturen präglas av starkt skiljaktiga utvecklingstendenser. I Nordamerika inleddes en konjunkturuppgång mot slutet av år 1991. Återhämtningen fortsätter även i Storbritannien. I Japan däremot finns för närvarande inga tecken på en snar uppgång.
Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport förefaller konjunkturen i Kontinentaleuropa ha nått botten i mitten av år 1993. Produktionen stabiliseras och vänder svagt uppåt. Styrkan och tidpunkten för en varaktig konjunkturuppgång anses dock vara svårbedömd. BNP-tillväxten för OECD-området som helhet väntas bli 2 % för 1994 och 2,6 % år 1995 (0,8 % 1993).
Den höga arbetslösheten är det dominerande problemet i flertalet europeiska länder. Enligt OECD:s decemberprognos beräknas den genomsnittliga arbetslösheten i Västeuropa att stiga från 10,7 % år 1993 till 11,4 % år 1994 och till 11,5 % år 1995. I följande sammanställning redovisas utvecklingen av arbetslösheten (% av arbetskraften) i ett antal OECD-länder och inom Europeiska unionen (EU).
Land 1990 1992 1993 (nov.) ___________________________________________________________
Sverige 1,7 5,3 8,4 Danmark 8,1 9,5 10,4 Finland 3,4 13,0 18,4 Frankrike 8,9 10,0 11,5 Italien 10,3 10,3 11,5 Japan 2,1 2,2 2,6* Spanien 15,9 18,0 22,6 Storbritannien 6,8 10,0 10,2 Tyskland (väst) 4,8 4,5 5,9 USA 5,4 7,3 6,4
EU 8,4 9,3 10,8 __________________________________________________________
*) Avser september 1993 Källor: OECD, Eurostat, Arbetsmarknadsdepartementet Olika mätmetoder gör att uppgifterna inte är helt jämförbara.
I finansplanen konstateras att den svenska ekonomin nu definitivt verkar ha passerat ett bottenläge. Exporten ökar snabbt och den inhemska efterfrågan stabiliseras. Den negativa utvecklingen av BNP med -1,9 resp. -2,0 % för åren 1992 och 1993 bryts, och BNP-tillväxten för 1994 och 1995 uppskattas till 2,4 resp. 2,9 %.
Trots de goda tillväxtutsikterna väntas de stora obalanserna på arbetsmarknaden kvarstå under de närmaste åren. Den genomsnittliga arbetslösheten beräknas till 8,0 % för 1994 och till 7,2 % 1995 (8,2 % 1993).
I budgetpropositionen nämns bl.a. följande pågående utredningar inom arbetsmarknadsområdet.
Arbetsmarknadspolitiska kommittén (dir. 1993:132) har till uppgift att granska arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning (se nedan).
1992 års arbetsrättskommitté (dir. 1991:118, 1992:109) avlämnade sitt delbetänkande Ny anställningsskyddslag (SOU 1993:32) i maj 1993 och slutbetänkandet väntas i maj innevarande år.
Utredningen om ledighetslagstiftningen (dir. 1992:98) lämnar sitt betänkande den 24 mars i år.
Dessutom nämns att Riksdagens revisorer avlämnat rapporten Arbetsmarknadspolitik (1993/94:1).
Arbetsmarknadsutskottet arrangerade den 2 december 1993 en utfrågning om framtidens arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Protokoll från utfrågningen samt förteckning över inbjudna personer och deltagande riksdagsledamöter redovisas i en bilaga till detta betänkande.
Utredning om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning
Regeringen beslutade i november 1993 om direktiv till en parlamentarisk utredning på arbetsmarknadsområdet. Kommittén (dir. 1993:132) har fått i uppdrag att undersöka arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Även Arbetsmarknadsverkets struktur ingår i utredningsuppdraget.
I utredningen kan följande huvudfrågor urskiljas: Hur bör arbetsmarknadspolitiken utformas för att främja tillväxt och fullgod sysselsättning i hela landet? Hur effektiva är de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och hur bör de se ut i framtiden? Hur påverkas arbetsmarknadspolitiken av EES-avtalet och en eventuell anslutning till Europeiska unionen? Hur bör arbetsmarknadspolitiken avgränsas och samspela med andra politikområden? Hur kan arbetsmarknadspolitiken motverka utslagning av svaga grupper på arbetsmarknaden? Hur kan arbetsmarknadspolitiken bidra till att skapa nya arbetstillfällen genom ny- och småföretagande? Hur bör Arbetsmarknadsverkets struktur utformas och dimensioneras? Hur kan den nuvarande styrningen och kontrollen av arbetsmarknadspolitiken förbättras?
I direktiven anförs att utvecklingen under senare år har gjort det allt tydligare att det finns en gräns för arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska möjligheter. Bakgrunden är vidare att den stora åtgärdsvolymen riskerar att snedvrida konkurrensen och tränga ut ordinarie arbeten samt att arbetskraftens kompetens måste höjas för att underlätta strukturomvandling och hög tillväxt.
Utredningsområden som bör belysas enligt direktiven är bl.a. individernas drivkrafter för arbete och vidareutbildning, lönebildningen i relation till regelsystem och ersättningsnivåer inom åtgärder och a-kassa, prioriteringar inom arbetsmarknadspolitiken, könssegregeringen samt Arbetsmarknadsverkets organisation. Målstyrningen av AMV liksom AMV:s uppföljning av verksamheten skall analyseras. Kommittén bör vidare överväga lämpligheten av de nuvarande tre nivåerna inom organisationen, dvs. AMS, Länsarbetsnämnden och arbetsförmedlingen. Överväganden bör göras om Ami skall utgöra en samlad uppdragsverksamhet, som mot betalning producerar tjänster såväl för arbetsförmedlingens räkning som för andra kunder.
Arbetet har ännu inte påbörjats i början av mars 1994.
Senast den 31 december 1994 skall kommittén lämna ett delbetänkande som innehåller en utvärdering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken och principiella utgångspunkter för framtiden. Hela utredningsuppdraget skall vara slutfört före utgången av år 1995.
Utskottet
Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning
Propositionen
Målet för arbetsmarknadspolitiken (s. 11--12) är en politik för arbete och tillväxt. En varaktigt ökad sysselsättning bygger på en sund ekonomi, kraftfull miljöpolitik, regional balans och goda förutsättningar för arbete och investeringar.
Förutsättningarna för arbetsmarknadspolitiken (s. 12--13) visar på flera ljuspunkter. Botten i den svåraste recessionen på över ett halvsekel förefaller att vara nådd. Exporten växer, nedgången på hemmamarknaden har brutits, produktionen stiger, industriinvesteringarna ökar och räntan har fallit. Enligt finansplanen ökar BNP med 2,4 % år 1994 och med 2,9 % år 1995. På arbetsmarknaden finns svaga men likartade signaler; bl.a. minskar varslen om uppsägningar. Från en öppen arbetslöshet på 8,2 % år 1993 förutses en minskning till 8,0 % under år 1994.
Enligt regeringen kommer läget på arbetsmarknaden även under år 1994 att vara mycket bekymmersamt.
Med hänsyn till de stora underskotten i statens finanser inriktas regeringens politik såväl på att rätta till de långsiktiga obalanserna i ekonomin som på att förbättra incitament och regler så att de stimulerar till företagande och arbete.
Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken (s. 14--18) bör i stort sett vara densamma nästa budgetår som under innevarande. För nästa budgetår föreslås sålunda att politiken inriktas på att förebygga långtidsarbetslöshet och utslagning, utnyttja den reguljära arbetsmarknaden, stimulera rekryteringen till näringslivet, öka jämställdheten på arbetsmarknaden och effektivisera medelsanvändningen. Aktiva insatser prioriteras framför passiva. Regeringen kommer noga att följa utvecklingen på arbetsmarknaden och återkommer till riksdagen när förändringar på grund av konjunkturskäl är motiverade.
Arbetsmarknadsverkets (AMV) resurser skall användas effektivt. Särskilt måste de gruppinriktade metoderna utvecklas vidare. Arbetsförmedlingen kan bidra till ökad jämställdhet; omstruktureringen inom den offentliga sektorn gör att många kvinnor måste bredda sin kompetens och sitt yrkesval.
Inom det ekonomiska utrymmet samt inom ramen för de av statsmakterna angivna målen och riktlinjerna har AMV stor frihet att själv besluta om medelsdispositionen för de konjunkturberoende åtgärderna.
Regeringens förslag innebär att 28,6 miljarder kronor anvisas till anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Regeringen anser att 1,9 miljarder kronor bör "hållas inne" i avvaktan på att en säkrare bedömning av arbetsmarknadsläget kan göras m.m. Enligt propositionen bör riksdagen bemyndiga regeringen att senare besluta om användningen.
Totalt sett skall 400 000 personer per månad kunna erbjudas en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller en utbildningsplats. Eftersom åtgärdernas varaktighet för varje individ oftast är maximerad till sex månader blir det totala antalet berörda personer under året väsentligt större än 400 000. Omfattningen av åtgärdsvolymen bör dock successivt minskas i takt med att sysselsättningsläget förbättras.
Motionerna
Socialdemokraterna anför i motion A254 (yrk. 1, 6) att Socialdemokraternas mål är en tillväxt på 4 %, en ökning av antalet sysselsatta och en kraftig minskning av den öppna arbetslösheten. Under nästa år vill Socialdemokraterna minska arbetslösheten med 2 procentenheter, vilket kan bedömas leda till att ungdomsarbetslösheten sjunker med 6 procentenheter.
Enligt motionen uppnås inte de mål som riksdagen har satt upp; det brister i både omfattning och innehåll inom den aktiva arbetsmarknadspolitiken. De nya åtgärderna som kommit till tränger undan ordinarie arbeten. Incitamenten för den arbetslöse att delta i aktiva åtgärder minskar.
För att uppnå de uppställda målen krävs att man tar till vara de lediga resurser som finns, ökar investeringarna och satsar mer på utbildning. På utbildningsområdet redovisas dels utbildningsförslag rörande skolan och Komvux m.m., dels förslag på arbetsmarknadsutbildningens område. Beträffande investeringarna redovisas i motionen en totalbild som rör investeringar inom kommunikationer, byggande, kommunala verksamheter, kultur, miljö m.m.
Arbetslinjen skall hävdas. Aktiva åtgärder skall användas före sysselsättningsskapande åtgärder. Ungdomspraktik och ALU skall vara sistahandsåtgärder. Platsförmedling skall prioriteras. Särskilda ansträngningar bör göras för sysselsättningen inom vissa grupper som flyktingar och andra invandrare, arbetshandikappade och ungdomar. Arbetslöshetsperiodernas längd skall kortas, långtidsarbetslösheten minska och insatserna mot den könsuppdelade arbetsmarknaden öka.
Socialdemokraterna begär att riksdagen till anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisar 5,1 miljarder kronor utöver regeringsförslaget. En ren volymökning jämfört med propositionen förordas vad gäller särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning, arbetsmarknadsutbildning i reguljär utbildning, utbildningsvikariat samt stöd till kommunerna för att förlänga uppsägningstiden för 20 000 kommunalt anställda. Volymökningen av dessa åtgärder innebär sysselsättning/utbildning för ytterligare 35 800 personer i genomsnitt per månad. Inom ramen för anslaget föreslås extra insatser motsvarande 1 miljard kronor för kommunala gator och vägar. Med kommunernas bidrag innebär förslaget investeringar för det dubbla beloppet under budgetåret 1994/95. Detta motsvarar enligt motionen 4 000 årssysselsatta.
Beträffande det sammanlagda antalet personer i ungdomsåtgärder, akademikerpraktik, beredskapsarbeten och rekryteringsstöd föreslås inte någon annan volym än den av regeringen beräknade, däremot en annan fördelning på åtgärder. I detta sammanhang föreslås en ny åtgärd som benämns ungdomsintroduktion.
Ny demokrati framhåller i motion A262 (yrk. 1, 17--18, 32--34 och 37--38) att partiets målsättning är att alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall upphöra på sikt. Nydemokraterna tar avstånd från alla åtgärder som inte leder till ökad kompetens genom utbildning eller riktiga jobb. Genom rätt förutsättningar för de små och medelstora företagen skapas de riktiga jobben. Arbetsmarknadspolitiska stöd till företag skall följas upp så att de inte bidrar till att andra livsdugliga företag konkurreras ut. Ungdomsarbetslösheten angrips genom införande av ungdomslöner; därigenom skall det bli billigare att anställa ungdomar, vilket medför att arbetsmarknaden öppnas för ungdomar.
Ny demokrati föreslår en volymminskning av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna motsvarande tio miljarder kronor. Utbildningsplatser i företag som ger jobb bör prioriteras framför artificiella insatser som ALU. I dagens svåra arbetsmarknadssituation bör man satsa på ett utökat antal beredskapsarbeten och arbeten med rekryteringsstöd. Ungdomspraktik är en åtgärd som motionärerna hoppas kan upphöra på sikt om lärlingssystem m.m. införs. På kort sikt bör de befintliga ungdomspraktikplatserna vidareutvecklas till någon form av utbildning kombinerad med arbete, vilket kräver att företagen får utökade bidrag för att tillhandahålla platser. Starta-eget-bidraget har delats ut alltför frikostigt, varvid de nya företagen kan konkurrera ut de redan etablerade på orten.
Vidare begär Ny demokrati att medel bör avsättas för arbetsförmedlingarnas kontroll av arbetslösas sysselsättning utanför stödåtgärderna. En omedelbar och objektiv utredning av svartjobb och a-kassefusk bör komma till stånd. Regeringen bör också tillsätta en snabbutredning som skall undersöka möjligheten till ett enda anställningsstöd, vilket bör vara förhandlingsbart i både tid och procent.
Ineffektiviteten i AMV:s organisation gör att avveckling av AMS, LAN och AMI bör utredas. De arbetsuppgifter som inte kan bortrationaliseras överförs till de lokala arbetsförmedlingarna eller till Arbetsmarknadsdepartementet, som i sin tur kan delegera vissa uppgifter till länsstyrelserna. Även AMV:s ineffektivitet, slöseri och svindlande affärer bör snabbutredas enligt motionen.
Ny demokrati anser vidare att Lindbeckkommissionens förslag bör kunna ligga till grund för fortsatta åtgärder på arbetsmarknadsområdet. Åtgärder som nämns i sammanhanget gäller liberalisering av arbetsmarknadslagstiftningen och turordningsreglerna, övergång till billigare arbetsmarknadsåtgärder, återinförande av inbyggda verkstadsskolor i företagen m.fl. åtgärder.
För att råda bot på arbetslösheten föreslår Ny demokrati en expertkommission som sakligt och opolitiskt arbetar fram förslag. Därigenom undviks att särintressen får ett alltför stort inflytande enligt motionärerna.
Vänsterpartiet anser i motion A250 (yrk. 1--3, 35) att arbetsmarknadspolitiken i allt högre grad har fått bära den stabiliseringspolitiska bördan och att den har blivit allt mindre effektiv. Åtgärdernas kvalitet har sjunkit och incitamenten för de arbetslösa har försvagats. Arbetslinjen har i realiteten övergivits.
Vänsterpartiet sätter kravet på full sysselsättning i centrum för den ekonomiska politiken. Enligt motionen krävs en mer aktiv politik från regering och riksdag för att dra igång en hållbar tillväxt som kan minska arbetslösheten.
Den inriktning av arbetsmarknadspolitiken som Vänsterpartiet föreslår innebär att så mycket som möjligt av de arbetsmarknadspolitiska medlen bör satsas på den ordinarie arbetsmarknaden och inte som nu i åtgärder som har en kortsiktig inriktning och skapar en artificiell sysselsättningssektor. Karaktären av gratisarbetskraft hos ungdomspraktik och ALU är mycket negativ. ALU-expansionen bör hållas tillbaka och ungdomspraktiken bör trappas ner. Subventionerade anställningar med rekryteringsstöd och den nya åtgärden GAS bör kunna ge effekt i den kommande konjunkturuppgången. Vidare bör reglerna om uthyrning av arbetskraft förändras till tidigare utformning.
Vänsterpartiet begär att riksdagen för nästa budgetår anvisar ca 3,5 miljarder kronor utöver regeringsförslaget till de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vänsterpartiet räknar i förhållande till regeringen med utökade insatser på arbetsmarknadsutbildning, utökade beredskapsarbeten samt otraditionella insatser för ungdomsprojekt.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning tas även upp i motion A220 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c, kds). Motionärerna anför att den nuvarande omfattningen av de konjunkturberoende åtgärderna självklart påverkar den ordinarie arbetsmarknaden. Risken för konkurrenssnedvridning och utslagning av ordinarie arbetsplatser ökar. Motionärerna anser att det är angeläget med en inriktning mot enkla och mindre kostnadskrävande arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c, kds) anför i motion A242 (yrk. 1) att arbetsförmedlingarna vid fördelningen av arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder diskriminerar små arbetsgivare som saknar kollektivavtal i förhållande till arbetsplatser som har sådana. Detta beror på att arbetstagarorganisationerna i de flesta fall avstyrker beredskapsarbete eller ALU om det saknas kollektivavtal på arbetsplatsen. Motionärerna begär ett tillkännagivande att detta måste ändras.
Charlotte Branting m.fl. (fp) uttalar i motion A241 (yrk. 1, 2, 6) att arbetslöshet aldrig får vara ett medel i den ekonomiska politiken. Arbetslinjen måste hävdas. Den reguljära arbetsmarknaden får inte slås sönder. Rörligheten på arbetsmarknaden bör bli bättre, bl.a. genom systematisk utbildning inför framtidens näringsliv. För såväl de arbetslösa som beträffande arbetstillfällena är geografisk rörlighet av vikt.
Hans Karlsson m.fl. (s) uttalar sig i motion A215 (yrk. 2, 4 och 5) för en möjligheternas politik i syfte att kortsiktigt lindra effekterna av lågkonjunktur och strukturkris. Motionärerna framhåller behovet av aktiva åtgärder för de arbetslösa. Vidare bör de arbetsmarknadspolitiska medlen kunna användas mera flexibelt.
En friare användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen inom länsarbetsnämnderna för att bättre passa lokala och regionala behov tas även upp av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) i motion A450 (yrk. 10), av Jan Fransson m.fl. (s) i motion N307 (yrk. 11) samt av Anita Johansson m.fl. (s) i motion Bo251 (yrk. 6).
I motion A245 av Roland Sundgren m.fl. (s) uttalar sig motionärerna för en inriktning av arbetsmarknadspolitiken som främjar den sociala ekonomin, dvs. en företagsvärld som utöver ekonomiska mål också har allmännyttiga mål som exempelvis nya arbetsplatser. Hög tillväxt som samtidigt skapar många arbetsplatser i arbetsintensiva företag är nödvändig för att åter uppnå full sysselsättning.
Sten-Ove Sundström m.fl. (s) begär i motion N283 (yrk. 3) ett tillkännagivande om behovet av aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser mot bakgrund av arbetsmarknadssituationen i Norrbotten.
I motion A240 begär Karl-Göran Biörsmark (fp) ett tillkännagivande om aktiv arbetsmarknadspolitik genom Östgötamodellen. Denna innebär att medel som används för passiva arbetsmarknadsåtgärder skall kunna användas för aktiva insatser.
Utskottets överväganden
Den svenska ekonomin synes nu ha passerat en vändpunkt. En fortsatt kraftig exportuppgång kan väntas samtidigt som en stabilisering av den inhemska efterfrågan skett. Efter flera år med minskande produktion av varor och tjänster väntas BNP stiga med närmare 2,5 % under år 1994 och närmare 3 % år 1995. Trots den förhållandevis goda tillväxten ligger den svenska arbetslösheten på en mycket hög nivå och endast en begränsad reduktion kan väntas under år 1994. I finansplanen prognosticeras den öppna arbetslösheten (mätt som årsmedeltal) till 8,0 % under år 1994 och 7,2 % under år 1995.
Arbetsmarknadsutskottet konstaterar att bedömningen i OECD Economic Outlook från december 1993 innebär en arbetslöshet på 8,8 % år 1994 och 8,4 % år 1995 enligt svenska definitioner. Konjunkturinstitutet (KI) räknar i sin prognos från december 1993 med att den öppna arbetslösheten stabiliseras kring 8 % under åren 1994 och 1995. AMS preliminära bedömning inför kompletteringspropositionen är att arbetslösheten kommer att uppgå till 8 % under budgetåret 1994/95.
Enligt utskottets uppfattning måste högsta prioritet ges åt bekämpning av arbetslösheten. Särskilt viktigt är det att få bukt med långtidsarbetslösheten vilken i januari 1994 uppgår till 3,4 % av arbetskraften. För att nå det av regeringen i finansplanen uttalade målet om nya riktiga jobb och minst en halvering av arbetslösheten till slutet av 1990-talet krävs nytänkande och tillväxt. Utskottet anser i likhet med motionärerna att arbetsmarknadspolitiken i sig inte är ett tillräckligt instrument i den nuvarande situationen. Alla politikområden måste samverka för att ge tillväxt och sysselsättning. Det gäller förutom arbetsmarknadspolitik också ekonomisk politik, utbildningspolitik, bostadspolitik, näringspolitik, regionalpolitik, skattepolitik m.m.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen i december 1993 (bet. 1993/94:AU5, rskr. 102) fattade beslut om att införa ett generellt anställningsstöd (GAS) samt att förlänga de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ungdomspraktik och arbetslivsutveckling till utgången av juni 1995. Vidare beslutade riksdagen om vissa förändringar i arbetsrätten (bet. 1993/94:AU4, rskr. 103). Bland annat förlängdes den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning vid arbetsanhopning samt den längsta prövotiden för provanställning från sex till tolv månader. I fråga om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist får arbetsgivaren rätt att undanta två arbetstagare inom turordningskretsen.
I enlighet med förslag från arbetsmarknadsutskottet (bet. 1993/94:AU5, rskr. 102) fattade riksdagen också beslutet att sammanlagt 600 miljoner kronor från innevarande års anslag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder (B 2) får användas till sysselsättningsskapande åtgärder inom byggsektorn för s.k. ROT-åtgärder (Reparation-Ombyggnad-Tillbyggnad). 500 miljoner kronor beräknades för reparation och underhåll av kommunala fastigheter och 100 miljoner kronor för investeringsstöd till ombyggnad av äldrebostäder.
Utskottet har nyligen hos AMS informerat sig om beräknad åtgärdsvolym och belastning på B 2-anslaget under innevarande budgetår. AMS bedömning är att åtminstone 4 miljarder kronor av anslaget till arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan komma att bli outnyttjade för de avsedda ändamålen under budgetåret 1993/94. Mot denna bakgrund har utskottet bl.a. förordat ytterligare ROT-åtgärder i syfte att bekämpa arbetslösheten. Utskottet har den 22 februari 1994 föreslagit att regeringen bemyndigas att använda 1 500 miljoner kronor från innevarande års B 2-anslag i detta syfte. Utskottet utgår från att sådan verksamhet snarast kan påbörjas efter riksdagsbeslutet den 2 mars 1994 (bet. 1993/94:AU21, rskr. 148).
Enligt utskottets bedömning av arbetsmarknadsläget för det kommande budgetåret kommer situationen -- trots signalerna om en ljusning i ekonomin i stort -- att vara fortsatt besvärlig. Eftersom utskottet nu liksom tidigare ser arbetslöshet som ett slöseri med mänskliga resurser, bör kampen mot arbetslösheten stå i centrum för den ekonomiska politiken.
I likhet med tidigare år vill utskottet bestämt avvisa arbetslöshet som ett medel i den ekonomiska politiken med hänsyn till mänskliga, sociala och ekonomiska aspekter. Behovet av aktiva åtgärder tas också upp i motionerna A215 (s), A240 (fp), A241 (fp) och N283 (s). Enligt utskottets uppfattning är regeringens och oppositionens syn på arbetsmarknadspolitikens grundinriktning vad gäller betoning av arbetslinjen och prioriteringen av aktiva åtgärder framför passiva i väsentliga avseenden likartad. Utskottet ansluter sig till denna grundsyn. De aktuella yrkandena bör inte föranleda något riksdagens uttalande.
Utskottet vill i likhet med regeringen, Socialdemokraterna i motion A254 och Vänsterpartiet i motion A250 kraftigt betona att långtidsarbetslöshet och utslagning måste förebyggas och förhindras. Effekterna av en bestående arbetslöshet är så allvarliga att alla ansträngningar måste göras för att undvika en sådan situation. Vidare bör ungdomsarbetslösheten liksom svårigheterna för invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden föranleda särskilda insatser även i fortsättningen. Utskottet kommer i det följande att behandla konkreta åtgärder för ungdomar resp. flyktingar och invandrare.
Utskottet vill i detta sammanhang kommentera fördelningen mellan de traditionella åtgärderna som arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbete etc. och de relativt nya åtgärderna ungdomspraktik och ALU. De sistnämnda åtgärderna, som av utskottet klart har utpekats som sistahands-åtgärder, har varit och är ett nödvändigt komplement till den övriga åtgärdsarsenalen i det arbetsmarknadsläge som råder. Icke desto mindre vill utskottet peka på risken för att volymerna nu expanderar utöver den gräns där ändamålsenligheten kan kontrolleras och där risken för undanträngningseffekter ökar. Karaktären på dessa arbetsmarknadspolitiska insatser av sistahands-åtgärder får inte gå förlorad enligt utskottets bestämda uppfattning.
Vad gäller totalvolymen och fördelningen av de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skiljer sig åsikterna mellan partierna. Till dessa frågor återkommer utskottet i kommande avsnitt.
Utskottet ställer sig bakom regeringens uppfattning vad gäller kraven på en effektiv medelsanvändning. Detta innebär att resurserna måste styras så att avkastningen blir optimal. I en politik för tillväxt är också jämställdhet mellan kvinnor och män en viktig del. Ett bättre tillvaratagande av kvinnornas kompetens innebär fördelar sett både från samhällets, företagets och kvinnornas synpunkt.
En politik för tillväxt är också en politik för företagande och nyföretagande. De mindre företagen spelar en viktig roll för dynamiken i näringslivet och för den regionala balansen. I motion A245 (s) förordas en "social ekonomi", där nya kooperativa företag stimuleras med hjälp av sänkta arbetsgivaravgifter, ackumulerade arbetslöshetsersättningar, ALU-pengar m.m. Utskottet vill i detta sammanhang peka på starta-eget-bidragets betydelse som ett instrument i den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen. Förutom de stimulanser till egen- och nyföretagandet som redan införts inom näringspolitikens och skattepolitikens område anser utskottet att de förändringar som nu införs på arbetsrättens område är ägnade att stimulera de nya företagen. Utskottet har således en annan uppfattning än motionärerna när det gäller sättet att få till stånd nya arbetsplatser i mindre företag.
I det nuvarande ekonomiska läget anser utskottet att det är industrisektorn som måste ges utrymme att växa. Utskottet biträder därför inte kravet i motion A254 (s) angående ekonomiskt stöd för investeringar i kommunernas gatu- och vägnät.
Med anledning av bl.a. Ny demokratis förslag i motion A262 i syfte att förbättra effektiviteten i de arbetsmarknadspolitiska åtgärdernas utnyttjande och i Arbetsmarknadsverkets organisation vill utskottet hänvisa till den i inledningen redovisade utredningen om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Det är utomordentligt tillfredsställande enligt utskottets uppfattning att en samlad bedömning kommer att göras av arbetsmarknadspolitiken och de myndigheter m.m. som svarar för verksamheten. Sammanfattningsvis förutsätter utskottet att utredningen lägger fram underlag för den arbetsmarknadspolitik som kommer att krävas i morgondagens samhälle. Mot denna bakgrund anser utskottet att det finns anledning att invänta resultatet av utredningen som kan emotses inom en inte alltför lång tidsperiod. Ny demokratis förslag om omfattande systemändringar i arbetsmarknadspolitiken avvisas därmed. Även den viktiga frågeställningen om konkurrenssnedvridning och utslagning av ordinarie arbetsplatser i motion A220 (m, fp, c, kds) kan väntas bli ytterligare belyst genom utredningen om arbetsmarknadspolitiken liksom den i samma motion upptagna frågan om önskvärdheten av "mesta möjliga sysselsättning till minsta tänkbara kostnad". Mot denna bakgrund bör dessa yrkanden inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Beträffande Ny demokratis krav i motion A262 på utredning av missbruk och fusk i samband med olika stöd vid arbetslöshet är utskottet självfallet av den meningen att missbruk skall stävjas. Utskottet har inhämtat att AMS i november 1993 har beslutat genomföra en rad olika aktiviteter för att förstärka kontrollen av arbetslöshetsförsäkringen och KAS. Förutom en aktiv kampanj för att öka medvetenheten om dessa frågor hos allmänheten planeras en samkörning av a-kassornas och Riksförsäkringsverkets register för att kontrollera att inte dubbla ersättningar betalas ut. De ansträngningar som pågår på detta område ligger således i linje med utskottets uppfattning. Utskottet är därför inte berett att föreslå riksdagen något uttalande med anledning av de nämnda motionskraven.
Finansutskottet (1993/94:FiU10, rskr. 132) har nyligen behandlat ett liknande motionsyrkande som det till arbetsmarknadsutskottet remitterade yrkandet från Ny demokrati om en ny kommission liknande Lindbeckkommissionen för att råda bot på arbetslösheten. Arbetsmarknadsutskottet anser i likhet med finansutskottet att regeringen i sitt arbete med att bekämpa arbetslösheten har möjlighet att utnyttja all den kompetens som finns inom detta område. Någon ny kommission har därför inte aktualitet. Flera av de önskemål som motionärerna tar upp inom ramen för Lindbeckkommissionens arbete är för övrigt av den karaktären att besluten sker genom fackliga förhandlingar snarare än genom riksdagsbeslut. Utskottet ställer sig således inte bakom dessa krav.
I fyra motioner -- A215 (s), A450 (s), N307 (s) och Bo251 (s) -- tas frågan upp om en friare användning av de arbetsmarknadspolitiska medlen för att bättre passa regionala och lokala behov.
Utskottet vill erinra om att det nuvarande storanslaget A 2 (tidigare benämnt B 2) infördes år 1991 i syfte att åstadkomma en flexibel användning av de anvisade medlen. Omläggningen från ett anslag för varje arbetsmarknadspolitisk åtgärd till ett stort samlat anslag syftade just till att Arbetsmarknadsverket i varje situation skulle kunna välja den lämpligaste åtgärden inom ramen för de prioriteringar som riksdag och regering gjort. Friheten bör alltid vara kombinerad med krav på uppföljning och avrapportering. Denna syn på val av åtgärd respektive utvärdering bör givetvis tränga igenom på alla nivåer inom verket. Vidare vill utskottet erinra om att de medel som anvisas till arbetsmarknadspolitiska åtgärder fördelas av AMS till länen i enlighet med problemens svårighetsgrad i olika län.
Utskottet har i likhet med Riksdagens revisorer i rapport 1993/94.1 Arbetsmarknadspolitik, En granskning av åtgärder mot arbetslöshet, noterat att Arbetsmarknadsverkets avvägning mellan olika insatser försvåras genom att de ekonomiska resurserna finns i olika "penningpåsar" som inte alltid är utbytbara. Till exempel kan de kostnader som uppstår för samhället när arbetsgivarna får dra av vikarie- och utbildningskostnader från sina inbetalningar av socialavgifter vara av mindre vikt eller upplevas som "gratisresurs" för den enskilda arbetsförmedlingen. Utskottet förutsätter att den nuvarande anslagsordningen inkl. problemen med olika penningpåsar kommer att tas upp inom ramen för den arbetsmarknadspolitiska utredningen. Utskottet biträder därför inte förslagen i de aktuella motionerna A215 (s), A450 (s), N307 (s) och Bo251 (s).
I ett par motioner berörs arbetsmarknadens funktionssätt. Vänsterpartiets krav på återgång till den tidigare utformningen av reglerna om uthyrning av arbetskraft i motion A250 avvisas av utskottet. Beträffande motion A242 (fp, m, c, kds) har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna; arbetsförmedlingarna skall inte diskriminera små företag i samband med arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder på grund av att de små företagen saknar kollektivavtal. Utskottet förutsätter att AMS och länsarbetsnämndernas tillsynsansvar även omfattar arbetsförmedlingarnas neutralitet till olika slags företag. Det allmänna villkoret är naturligtvis att företagen uppfyller grundkraven vad gäller löne- och försäkringsfrågor m.m. Utskottet delar därför inte uppfattningen i motion A242 (fp, m , c, kds) i berörd del.
Utan att i detalj gå in på samtliga de spörsmål som behandlas i motionerna kan utskottet konstatera att många motionskrav ligger inom ramen för de frågor som den nyligen beslutade arbetsmarknadspolitiska utredningen skall ta upp. Utredningens resultat torde få stor betydelse för den framtida inriktningen av arbetsmarknadspolitiken. Detta underlag bör enligt utskottets uppfattning avvaktas.
Sammanfattningsvis ställer sig utskottet bakom den inriktning av arbetsmarknadspolitiken som förs fram i budgetpropositionen. Utskottet följer utvecklingen med stor uppmärksamhet och kommer att göra en ny bedömning av det arbetsmarknadspolitiska läget i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen. I den mån det inte redan har framgått av den föregående framställningen avstyrker utskottet de behandlade förslagen i motionerna A215 (s), A220 (m, fp, c, kds), A240 (fp), A241 (fp), A242 (fp, m, c, kds), A245 (s), A250 (v), A254 (s), A262 (nyd), A450 (s), Bo251 (s), N283 (s) samt N307 (s).
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
1992/93 Utgift 2 860 973 000 1993/94 Anslag 2 834 142 000 1994/95 Prop. 2 861 516 000
Riksdagen har för innevarande budgetår godkänt att högst 350 miljoner kronor av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder får disponeras för personalförstärkning vid arbetsförmedlingen (1992/93:AU8y, FiU30, rskr. 125).
Under anslaget A 1 föreslår regeringen att riksdagen 1. medger att regeringen får bemyndiga AMS, eller efter AMS bestämmande, länsarbetsnämnderna, att under budgetåret 1994/95 besluta om avskrivning av lånefordran som inte överstiger 75 000 kr uppkommen inom Arbetsmarknadsverket under de förutsättningar som gäller för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.5),
2. godkänner att högst 50 000 000 kr av medlen under anslaget får användas för insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen (avsnitt 2.5),
3. till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 2 861 516 000 kr.
För en närmare beskrivning av anslaget Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader samt antalet årsarbetare och lönekostnader inom olika delar av verksamheten hänvisas till propositionen (s. 33 f.).
I propositionen anförs att det pågående besparingsarbetet inom AMS bör fortsätta t.ex. genom att hyresavtal och upphandlingar omförhandlas. Lönekostnaderna för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna bör undantas från kostnadsminskningen.
Med hänsyn till arbetsmarknadsläget under budgetåret 1994/95 bör AMV liksom under innevarande budgetår ha möjlighet till särskild personalförstärkning enligt budgetpropositionen. Eftersom förstärkningen är konjunkturberoende bör AMS få disponera högst 320 miljoner kronor av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med hänsyn till de utomnordiska invandrarnas försämrade situation på arbetsmarknaden bör förstärkta förmedlingsinsatser fortsätta i oförminskad omfattning. De förstärkta insatserna för invandrare och flyktingar beräknas till 49,7 miljoner kronor. Regeringens bedömning är nu liksom tidigare att satsningen på ett mer grupporienterat arbetssätt bör intensifieras. För att bygga ut jobbsökaraktiviteterna beräknar regeringen särskilda medel med 408,3 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. De sammanlagda lönekostnaderna under anslaget har beräknats till 1 801,7 miljoner kronor. Därav får 5 miljoner kronor utnyttjas för tillfällig förstärkning av arbetsförmedlingen först efter särskilt beslut av regeringen.
Ny demokrati anför i motion A262 (yrk. 35) att arbetsförmedlingarna måste få stöd och hjälp att rationalisera sina kontor och att utbilda sin personal i syfte att uppnå erforderlig kompetens när det gäller att ta hand om de arbetssökande.
Utskottet erinrar om att utredningen om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning (dir. 1993:132) har uppdraget att analysera Arbetsmarknadsverkets uppföljning av verksamheten. Kommittén bör särskilt utvärdera nuvarande former för kvalitets- och kostnadskontroll inom verket och lägga förslag till förbättringar. Utskottet utgår från att de i motionen berörda frågorna tas upp i utredningsarbetet och avstyrker därmed motion A262 (nyd) i denna del.
Lars Sundin (fp) påtalar i motion A247 behovet av ett närmare samarbete mellan arbetsförmedlingen och universitet och högskolor i syfte att uppnå en kompetent arbetsförmedling för studerande.
Utskottet har inhämtat att ett sådant samarbete mellan arbetsförmedling och högskola har inletts på flera håll i landet. Vidare har AMS planerat flera regionala konferenser under våren i syfte att arbetsförmedlingspersonal tillsammans med högskolepersonal, fackliga representanter m.fl. skall få möjlighet att närmare tränga in i problemen och behoven för de högutbildade på arbetsmarknaden. Med hänvisning till vad som anförts bör det aktuella yrkandet i motion A247 (fp) inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Socialdemokraterna anför i motion A254 (yrk. 23) att eftersom förstärkningen på 320 miljoner kronor till förvaltningskostnadsanslaget behövs under lång tid bör resurserna finnas under själva anslaget. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag enligt Socialdemokraterna.
Utskottet anser i likhet med regeringen att den personalförstärkning det här är fråga om är en helt konjunkturberoende förstärkning. Det är därför logiskt att använda sig av anslaget för konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Motion A254 avstyrks i motsvarande del. Med hänsyn till det uppenbara behovet av tillfällig personalförstärkning under nästa budgetår utgår utskottet från att regeringen återkommer i kompletteringspropositionen med förslag om överföring av medel från A 2-anslaget.
Vänsterpartiet begär i motion A250 (yrk. 8) att riksdagen till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader anvisar 48,3 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Utskottet är inte berett att föreslå någon ytterligare anslagstilldelning till AMS. Anslaget bör föras upp med det belopp som regeringen har begärt i avvaktan på eventuellt ny bedömning som kommer att göras i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen. Propositionens medelsförslag tillstyrks och motion A250 (v) avstyrks sålunda i aktuell del.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag om bemyndigande att avskriva vissa lånefordringar inom AMV samt förslaget om medelsanvändning för insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Inledning
1992/93 Utgift 28 026 599 000 Reservation 1 942 518 000 1993/94 Anslag 28 389 655 000 1994/95 Prop. 28 608 931 000
Från anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärder av olika slag; dock inte utbildningsvikariat och arbetslivsutveckling, vilka belastar Arbetsmarknadsfonden. Inledningsvis presenteras en översiktsbild av de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna vad gäller antalet berörda personer samt beräknade kostnader för budgetåret 1994/95 enligt propositionen.
Åtgärd Antal personer Kostnad i genomsnitt bå 1994/95 per månad tkr _______________________________________________________________
Arbetslivsutveckling kringkostnader se nedan* 445 000 ALU-delegationen 5 000 Ungdomspraktik 90 000 7 275 029 Högskolepraktik 3 000 292 864 Starta-eget-bidrag 4 000 460 800 Särskilt anordnad arbets- marknadsutbildning 42 100 4 811 470 Utbildningsbidrag vid sär- skilt anordnad arbets- marknadsutbildning 4 662 008 Arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbild- ningsväsendet 11 400 1 076 536 Bidrag till utbildning i företag 15 800 1 521 852 Vidgad arbetsprövning 2 200 201 970 Jobbsökaraktiviteter 5 500 402 892 Utredningskostnader 9 672 Resebidrag 52 275 Beredskapsarbete 10 000 1 511 667 Rekryteringsstöd 30 000 3 453 000 Insatser för flyktingar och invandrare 5 000 476 296 Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder 10 000 Ej fördelade medel 10 000 1 940 600
Totalt åtgärder via budgeten (1) 229 000 28 608 900 ____________________________________________________________
Arbetslivsutveckling 80 000* 8 800 000 Utbildningsvikariat 14 000 2 300 000
Totalt åtgärder via ar- betsmarknadsfonden (2) 94 000 11 100 000 _____________________________________________________________
Utbildningsåtgärder (3) 77 000 ca 5 300 000
Summa totalt (1+2+3) 400 000 ca 45 000 000 _____________________________________________________________
Prognos för arbetslös- hetsersättningarna - ca 39 000 000 _____________________________________________________________
För en närmare beskrivning av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna samt den nya åtgärden ungdomspraktik hänvisar utskottet till sitt betänkande 1991/92:AU11. Arbetslivsutveckling som trädde i kraft den 1 januari 1993 beskrivs i utskottets yttrande 1992/93:AU2y. De successiva förändringarna i regelverken kan i första hand avläsas i utskottets betänkanden på det arbetsmarknadspolitiska området samt i arbetsmarknadsutskottets yttranden till finansutskottet med anledning av kompletteringspropositionerna.
De olika förslagen i budgetpropositionen och i motionerna beträffande enskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder tas upp i de följande avsnitten -- såväl vad gäller volym som olika synpunkter på regelverk och utformning.
Arbetslivsutveckling (ALU)
Enligt riksdagens beslut har åtgärden arbetslivsutveckling, ALU, förlängts att gälla t.o.m. den 30 juni 1995 (prop. 1993/94:66, AU5, rskr. 102). Riksdagsbeslutet omfattade vidare inrättande av en ALU-delegation under innevarande budgetår. Delegationens uppgift är bl.a. att utveckla verksamheten och lämna information om denna.
I budgetpropositionen gör regeringen bedömningen att ALU är en mycket lämplig åtgärd i detta fortfarande problematiska arbetsmarknadsläge. Av största vikt är det att få ner långtidsarbetslösheten. ALU aktiverar de arbetslösa, den är kostnadseffektiv, obyråkratisk och kan användas flexibelt. Även i fortsättningen bör åtgärden inriktas på skogs-, natur-, miljö-, kultur- och kulturmiljöområden m.fl. områden. Några större undanträngningseffekter har inte kunnat påvisas, vilket är naturligt eftersom platserna skall ligga utanför den reguljära arbetsmarknaden. Ökad uppmärksamhet måste dock ägnas den offentliga sektorn vad gäller eventuella sådana effekter. Såväl långtidsarbetslösa som utsatta grupper, liksom kvinnor, måste prioriteras inom den utökade ram som regeringen föreslår.
För nästa budgetår räknas med i genomsnitt 80 000 ALU-platser per månad. Motsvarande kostnader, 8,8 miljarder kronor, finansieras från Arbetsmarknadsfonden. Vid denna omfattning av ALU-verksamheten bör högst 450 miljoner kronor beräknas för kringkostnaderna, jämfört med högst 325 miljoner kronor för innevarande budgetår. Medel för kringkostnaderna finansieras inom ramen för anslaget för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Högst 30 miljoner kronor av kringkostnadsmedlen bör enligt regeringen få användas för reseersättning till ALU-anvisade med särskilt lång resväg. För ALU-delegationens verksamhet bör högst 5 miljoner kronor av kringkostnadsmedlen få disponeras under budgetåret 1994/95.
Socialdemokraterna tar i motion A254 (yrk. 19) upp rapporter om ALU:s undanträngning av ordinarie jobb och snedvridning av konkurrensen. Det är enligt motionen viktigt att slå fast att ALU är den åtgärd som skall tas till om inga andra åtgärder står till buds. ALU får inte användas i linjeorganisationen. Samma uppfattning framförs av Lars Ulander m.fl. (s) i motion A227. Motionärerna framhåller att reglerna för ALU-projekt måste vara sådana att arbetena inte kan förväxlas med ordinarie jobb. Även Hans Karlsson m.fl. (s) tar i motion A215 (yrk. 6) upp feltolkning av reglerna för ALU-verksamhet. Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c, kds) anför i motion A242 (yrk. 2) att det bör ankomma på AMS att tillse att ALU-projekt inte utformas så att de snedvrider konkurrensen. Ny demokrati kräver i motion A262 (yrk. 2) att en objektiv utvärdering kommer till stånd av de undanträngningseffekter och den snedvridning av konkurrensen som denna åtgärd har lett till.
Utskottet instämmer med motionärerna när det gäller att ALU inte får inkräkta på den reguljära arbetsmarknaden, inte får ersätta arbeten som annars skulle ha utförts av ordinarie arbetskraft och inte får snedvrida konkurrensförhållandena på den lokala orten. Utskottet har ovan redovisat sin bestämda uppfattning att ALU:s karaktär av sistahands-åtgärd inte få gå förlorad. Mot den bakgrunden att det finns misstankar om undanträngning av ordinarie jobb samt konkurrenssnedvridning har ALU-delegationen fått i uppgift att se över gränsdragningen mot reguljära arbeten. Utskottet vill betona att denna del av ALU-delegationens uppgifter måste ses som ytterst väsentlig. Om resultatet av ALU-delegationens arbete ger vid handen att det finns problem bör åtgärder vidtas. Med anledning av motionerna A215 (s), A227 (s), A242 (fp, m, c, kds), A254 (s) och A262 (nyd) i aktuella delar bör regeringen underrättas om vad utskottet anfört.
Vänsterpartiet ställer sig avvisande till att regeringen valt att satsa på åtgärder för att de är billiga snarare än för att de ger långsiktiga sysselsättningseffekter. Genom att en växande andel finansieras utanför budgeten har arbetsförmedlingarna saknat styrmedel för att prioritera kostnadseffektivt. Regeringens förslag till omfattning av ALU saknar realism enligt Vänsterpartiet, som i motion A250 (yrk. 20--23) föreslår att ALU-volymen planeras på en väsentligt lägre nivå och att ALU-delegationen avskaffas. Detta innebär att kringkostnaderna minskas med 120 miljoner kronor jämfört med regeringens förslag och att kostnaderna för ALU-delegationen lyfts bort. Med Vänsterpartiets förslag begränsas kringkostnaderna till 325 miljoner kronor, dvs. samma nivå som under innevarande budgetår.
Utskottet har ovan uttalat att ALU:s karaktär av sistahands-åtgärd inte får gå förlorad. I stället för att passivt uppbära arbetslöshetsersättning får de arbetslösa genom ALU en möjlighet att utföra sysslor som annars inte skulle ha blivit utförda. Med detta synsätt kan ALU anses vara en åtgärd som stärker arbetslinjen.
Utskottet har informerat sig om utvecklingstendensen av antalet personer inom ALU. Enligt AMS veckostatistik befann sig 52 300 personer i ALU i mitten på februari 1994. Ökningstakten är inte särskilt stark. Orsaker till de redovisade svårigheterna att utöka åtgärdsvolymerna rent allmänt är bl.a. problem att få fram lämpliga platser hos olika typer av anordnare samt "kapacitetstak" av olika slag inom Arbetsmarknadsverket.
Med hänsyn till vikten att få ner långtidsarbetslösheten är utskottet positivt till att ALU -- som en sistahands-åtgärd -- används i större omfattning än under innevarande budgetår. Utskottet vill framhålla att risken för undanträngningseffekter måste tas på allvar. Mot denna bakgrund anser utskottet att det är tillfredsställande att ALU-delegationen har fått i uppdrag att engagera och mobilisera näringsliv, kommuner och landsting m.fl. i ALU-verksamheten samt att identifiera nya områden för ALU-insatser utan att konkurrensförhållandena påverkas. Utskottet avstyrker därmed motion A250 (v) i berörda delar.
Arbetsmarknadsutbildning
Omfattning
Arbetsmarknadsutbildningens volym har följt en ryckvis utveckling under de senaste åren enligt budgetpropositionen. Den alltför stora volymen under år 1992 tvingade länsarbetsnämnderna till drastiska nedskärningar under våren 1993. I början av innevarande budgetår var antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildning mycket lågt. Resultatet för år 1993 är en låg utbildningsvolym. Beträffande resultaten i övrigt hänvisas till budgetpropositionen.
Den beräknade omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen för budgetåret 1994/95 är 42 100 (42 100) personer i särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning per månad, 11 400 (16 200) personer i arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet samt 15 800 (28 000) personer i företag som får bidrag till utbildning i företag (siffrorna inom parentes avser planeringen för innevarande budgetår).
Regeringen understryker i propositionen att arbetsmarknadsutbildningen i första hand skall ha en klar yrkesinriktning. Allmänteoretisk utbildning skall ges när den är en nödvändig förutsättning för en yrkesutbildning.
Beredskap finns dock för extraordinära insatser, vilka redovisats under Utbildningsdepartementets huvudtitel. För budgetåret 1994/95 har regeringen beräknat en total omfattning för dessa arbetsmarknadspolitiskt motiverade extra utbildningsinsatser, vilka motsvarar ca 77 000 helårsstudieplatser. Mot bakgrund av detta samt de redovisade resultaten för arbetsmarknadsutbildningen under de senaste åren föreslås en något lägre omfattning på arbetsmarknadsutbildningen under budgetåret 1994/95 jämfört med vad som beräknas under innevarande budgetår.
Den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen bör enligt regeringen få samma omfattning under budgetåret 1994/95 som under innevarande budgetår, dvs. 42 100 deltagare per månad i genomsnitt. Detta innebär att 129 000 personer totalt sett får tillgång till sådan utbildning. Kostnaden för denna utbildning beräknas till 4 811 miljoner kronor. Härtill kommer kostnaden för utbildningsbidrag, vilken beräknas till 4 662 miljoner kronor.
Arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära utbildningsväsendet bör enligt regeringen beräknas för 11 400 deltagare per månad i genomsnitt, dvs. en minskning med 4 800 personer jämfört med innevarande budgetår. Därmed kan ca 20 500 personer få sådan utbildning under budgetåret. Kostnaden -- vilken endast avser utbildningsbidragen -- beräknas till 1 077 miljoner kronor för nästa budgetår.
Regeringen räknar med ett stort behov av bidrag till utbildning i företag även under budgetåret 1994/95 och föreslår en omfattning på 15 800 personer per månad i utbildning. Bidraget bör ligga kvar på högst 60 kr per timme, varvid den totala kostnaden kan beräknas till 1 522 miljoner kronor.
I två motioner tas omfattningen av arbetsmarknadsutbildningen upp.
Socialdemokraterna avvisar i motion A254 (yrk. 2 delvis) den av regeringen beräknade minskningen med 4 800 personer i arbetsmarknadsutbildning i det reguljära utbildningsväsendet. Vidare förordas en ökning med 5 000 personer i månaden i särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning. Drygt 1 700 miljoner kronor beräknas motsvarande kostnadspost till (exkl. resurser för höjt utbildningsbidrag).
Vänsterpartiet framhåller i motion A250 (yrk. 9) att det finns ett stort behov av arbetsmarknadsutbildning, såväl vad gäller yrkesutbildning som förberedande reguljärutbildning. Den ökade volym i utbildningen som Vänsterpartiet förordar motsvarar ett anslagsbehov på 2 400 miljoner kronor för arbetsmarknadsutbildning inkl. utbildningsbidrag.
Utskottet vill peka på den beredskap som finns för extraordinära insatser inom andra utbildningsformer, nämligen 77 000 platser fördelade på 26 100 platser i gymnasieskolan, 28 000 platser i komvux och med utbildningscheck, 20 000 platser i sommaruniversitet under fem till tio veckor, 8 900 platser i folkhögskolan, 1 500 platser extra som basår eller distansutbildning i universitet och högskolor, ca 3 000 platser inom folkbildningen samt 1 000 platser i traineeutbildning. Förslaget angående extra platser avser regeringen ta upp i kompletteringspropositionen.
Med hänsyn till att AMS under innevarande budgetår har haft svårt att komma upp i beräknad utbildningsvolym samt till möjligheterna att använda sig av de alternativa utbildningsformer som aviserats anser utskottet att det kan accepteras att antalet platser inom arbetsmarknadsutbildningen minskar något. Utskottet avstyrker därmed motionerna A250 (v) och A254 (s) i aktuella delar.
Om -- såsom Vänsterpartiet yrkat -- medlen för ALU-verksamhetens kringkostnader och ALU-delegationen minskas, bör enligt Vänsterpartiet i motion A250 (yrk. 24) motsvarande resurser dvs. 125 miljoner kronor tillföras arbetsmarknadsutbildningen, varvid volymen ytterligare kan ökas.
Utskottet har tidigare ställt sig avvisande till Vänsterpartiets krav avseende en minskning av omfattningen av ALU-verksamheten. Därmed är Vänsterpartiets förslag att motsvarande medel bör tillföras arbetsmarknadsutbildningen inte aktuellt. Motion A250 (v) avstyrks i denna del.
Utformning av arbetsmarknadsutbildning
Ny demokrati föreslår i motion A262 (yrk. 31) att all vuxenutbildning samlas under en och samma administration för att skapa enhetlighet i systemet. Efter en organisatorisk uppstramning torde arbetsförmedlingen vara det mest lämpade organet att svara för administrationen. Vidare bör ett enhetligt system för vuxenstudiestöd utformas.
Utskottet kan för sin del inte se några fördelar att samla allmän vuxenutbildning under samma administrativa huvudman som AMU och alla andra utbildningsorgan vilka anlitas av arbetsförmedlingen/länsarbetsnämnden främst för yrkesutbildning. Vad gäller vuxenstudiestödet har ett steg mot större enhetlighet tagits genom införande av utbildningsbidrag med lånedel den 1 juli 1993. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motion A262 (nyd) i denna del.
Charlotte Branting m.fl. (fp) tar i motion A241 (yrk. 7) upp behovet av utvärdering av arbetsmarknadsutbildning i avsikt att effektivisera utbildningen och pressa kostnaderna. Mer konkurrens mellan olika utbildningar välkomnas. Uppföljning och utvärdering blir då än mer viktiga metoder.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller kraven på ett effektivt resursutnyttjande. Utan tvivel leder den stora volym som de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna nu har till effektivitetsförluster. Det är också sådana faktorer som ligger bakom behovet av en bred översyn av arbetsmarknadspolitiken. Utredningens inriktning har redovisats ovan i avsnittet Allmän bakgrund. Med hänsyn till att den aktuella utredningen har uppdragits att göra en utvärdering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken under loppet av år 1994 anser utskottet att motion A241 (fp) i denna del inte bör föranleda något riksdagens uttalande. Motionen avstyrks således i motsvarande del.
I två motioner begärs nya utbildningsformer för företagarträning.
I motion A222 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) samt i motion A236 av Rune Thorén och Elving Andersson (c) pekas på betydelsen av företagarutbildning för att minska arbetslösheten samt öka sysselsättningen, företagen och jobben. Satsningarna bör skräddarsys och kan innehålla moment som finansiering och konsulthjälp av en s.k. företagskonsult vid arbetsförmedlingen.
Utskottet konstaterar att arbetsförmedling/länsarbetsnämnd inom ramen för de resurser som finns och de övergripande regler som riksdag och regering ställt sig bakom har möjligheter att starta företagarutbildning av det slag som motionärerna efterfrågar. Övriga i motionerna berörda frågor om finansiering och konsulthjälp är naturligtvis också av vikt för att åstadkomma en ny anda av innovations- och företagsverksamhet i Sverige. Utskottet erinrar om regeringens satsningar på riskkapital, regionala s.k. teknikbrostiftelser samt det planerade skiftet från nuvarande utvecklingsfonder till länsvisa utvecklingsbolag. I början av februari 1993 invigdes NUTEK:s centrala telefonpanel -- Startlinjen -- för att ge vägledning till dem som vill starta eget. Genom denna telefonrådgivning får den blivande företagaren gratis råd om t.ex. vart hon eller han skall vända sig i olika företagsfrågor. Den i motionerna förordade utvecklingen ligger till viss del i linje med en pågående process. Motionerna påkallar därför inte någon riksdagens åtgärd. Motionerna A222 (s) och A236 (c) avstyrks av utskottet.
I motion A250 (yrk. 28) föreslår Vänsterpartiet som en del i ett system för kompetensutveckling i företag att bidraget till företagsutbildning höjs till högst 90 kr per timme, dock högst 75 000 kr per person.
Utskottet vill liksom motionärerna framhålla betydelsen av företagsutbildning, vilken givetvis kan ses som kompetensutveckling. Däremot biträder inte utskottet förslaget att höja bidraget till utbildning i företag från 60 kr till 90 kr per timme. Motion A250 (v) avstyrks således i denna del.
Regler och nivå för utbildningsbidragen
Sedan den 1 juli 1993 gäller att utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 25 år och för övriga deltagare vid utbildning inom det reguljära utbildningsväsendet består av en bidragsdel och en lånedel. En person avgör själv hur mycket av lånedelen hon vill ta ut. För den som är medlem i a-kassa motsvarar bidragsdelen 65 % av den ersättning hon skulle ha erhållit i arbetslöshetsersättning före skatt (prop. 1992/93:150, AU8y, FiU30, rskr. 447, 454). Enligt reglerna för utbildningsbidrag med lånedel skall en utbildning omfatta minst 15 kalenderdagar för att särskilt studielån och särskild dagpenning skall kunna beviljas.
I propositionen föreslås en regeländring för ungdomar under 25 år vad gäller utbildningsbidrag för utbildningar som understiger 15 kalenderdagar. När det gäller så korta arbetsmarknadsutbildningar anser regeringen att utbildningsbidrag med en lånedel inte bör komma i fråga. Om arbetsmarknadsutbildningen understiger 15 kalenderdagar bör därför helt utbildningsbidrag utan lånedel lämnas.
Förslaget föranleder ett förslag till lag om ändring i lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning (bilaga 1). Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1994.
Utskottet ansluter sig till propositionen i denna del.
Det kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS) har från den 1 januari 1994 höjts till 245 kr genom riksdagens beslut i december 1993 (bet. 1993/94:AU6, rskr. 101). Med anledning därav har regeringen beslutat att höja den lägsta nivån på utbildningsbidragen från 239 till 245 kr.
Enligt propositionen kommer regeringen att ta upp frågan om nivån på utbildningsbidragen för nästa budgetår i samband med att regeringen under våren 1994 tar ställning till nivån på arbetslöshetsersättningarna.
I sju motioner behandlas utbildningsbidragen för ungdomar och för vuxna som deltar i reguljär utbildning.
Socialdemokraterna begär i motion A254 (yrk. 20) att utbildningsbidragen höjs till samma nivå som arbetslöshetsersättningen. Samma krav framförs av Elvy Söderström m.fl. (s) i motion A265, Sten-Ove Sundström m.fl. (s) i motion N283 (yrk. 4) samt av Ewa Hedkvist Petersen m.fl. (s) i motion Ub907 (yrk. 3). Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) i motion A450 (yrk. 14) anser att studier måste premieras i förhållande till kontantstöd. Anita Persson m.fl. (s) anför i motion Kr409 (yrk. 3) att regeringen snarast bör återkomma med besked om hur det särskilda vuxenstudiestödet för arbetslösa respektive utbildningsbidraget för studerande skall utformas för budgetåret 1994/95. Vänsterpartiet föreslår i motion A250 (yrk. 10 och 11) att fullt utbildningsbidrag utgår för arbetsmarknadsutbildning inom det reguljära skolväsendet samt för ungdomar som är berättigade till a-kassa och som saknar treårig gymnasial utbildning.
Utskottet vidhåller den uppfattning om utbildningsbidragen som utskottet redovisade i samband med kompletteringspropositionen i maj 1993. Denna innebär att utskottet anser att det är skäligt att den enskilde betalar en viss del av kostnaderna för sådana studier som leder till en allmän kompetenshöjning. Det är här fråga om utbildningar som den enskilde själv har att ansöka om i konkurrens med andra personer. Det får också anses skäligt att ungdomar under 25 år som antas till arbetsmarknadsutbildningens särskilt anordnade (upphandlade) kurser, dvs. till yrkesförberedande och yrkesinriktade kurser, får betala en del av studiekostnaderna liksom andra ungdomar som väljer andra studieformer och studievägar. Utskottet avstyrker således motsvarande förslag i motionerna A250 (v), A254 (s), A265 (s), A450 (s), N283 (s), Kr409 (s) och Ub907 (s).
Lena Öhrsvik (s) framhåller i motion A260 att det finns behov av ändrade regler för samordning mellan pension och utbildningsbidrag. Reglerna bör vara lika för omställningspension och änkepension och innebära att utbildningsbidraget ej minskas vare sig man får omställningspension eller änkepension.
Utskottet erinrar om att den år 1990 införda omställningspensionen (prop. 1987/88:171, SfU 29, rskr. 401) utges under en tid av ett år efter makens bortgång (längre tid när den efterlevande vårdar familjens barn under tolv år). Den ettåriga omställningspensionens syfte är att utgöra stöd för den efterlevande att anpassa bostads- och arbetsförhållanden m.m. till den nya situationen. Därefter kan det för vuxna efterlevande bli tal om särskild efterlevandepension om den efterlevande av arbetsmarknadsmässiga skäl, hälsoskäl eller liknande saknar möjlighet att försörja sig.
Änkepensionen enligt det tidigare regelsystemet varar däremot i princip livet ut oavsett eventuellt förvärvsarbete (med viss sammanjämkning med bl.a. ATP).
Enligt reglerna minskas utbildningsbidraget med belopp som mottagaren erhåller som särskild efterlevandepension eller änkepension, men däremot görs inte sådan minskning när det är fråga om omställningspension.
De olika förutsättningarna för omställningspension, särskild efterlevandepension och änkepension bör beaktas när det är fråga om utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Om det visar sig att nämnda regler i något avseende ger upphov till väsentliga olägenheter förutsätter utskottet att regeringen ser över frågan. Därmed avstyrker utskottet motion A260 (s).
I motion A229 av Kaj Larsson och Börje Nilsson (s) tas förordningen av arbetsmarknadsutbildning upp vad gäller regler för samåkning. Motionärerna anför att reglerna är administrativt svårhanterliga samt att systemet ej uppmuntrar till samåkning. Mot denna bakgrund begär motionärerna att regeringen bör komma med förslag till ett nytt regelsystem som uppmuntrar till samåkning.
Utskottet har inhämtat att AMS nyligen har avslutat en intern översyn av administrationen av utbildningsbidrag inkl. resebidrag. Reglerna för ersättning vid dagliga resor anses krångliga, speciellt när egen bil måste användas. AMS har därvid påpekat att regelsystemet bör vara sådant att samåkning uppmuntras. Översynsutredningen har överlämnats till regeringen i slutet av år 1993. För närvarande finns en arbetsgrupp med deltagare från Arbetsmarknadsdepartementet och från AMS vilken ser över regelsystemet för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Även reglerna för bilersättning aktualiseras i denna arbetsgrupp. Med hänvisning till det pågående arbetet avstyrker utskottet motion A229 (s).
I motion 1992/93:A728 (yrk. 2) av Kent Carlsson m.fl. (s) begärs att förordningarna om tjänstegrupplivförsäkringar för AMU-elever m.fl. ändras så att det blir möjligt för homosexuella att förordna sin sambo till förmånstagare i försäkringen.
Utskottet vill informera om att Partnerskapskommittén nu avslutat sitt arbete och att betänkandet (SOU 1993:98) Partnerskap är under remissbehandling. Remisstiden går ut den 15 mars 1994. Utredningen har föreslagit att det införs två nya lagar, en lag om partnerskap och en lag om sambor av samma kön. Partnerskapslagen skall enligt förslaget göra det möjligt för två personer av samma kön att genom ett registreringsförfarande ingå partnerskap. Ett partnerskap innebär -- med några undantag -- att de som registrerat sitt partnerskap skall få samma rättigheter och samma skyldigheter som makar såväl i förhållande till varandra som i förhållande till samhället.
Förslaget till lag om sambor av samma kön, vilket förslag är tänkt att ersätta den nuvarande lagen om homosexuella sambor, omfattar i princip alla de regler som nu gäller för en man och en kvinna som lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Om förslaget genomförs innebär det att sambor, oavsett kön, i samma utsträckning kommer att omfattas av bl.a. bestämmelser om pensioner, efterlevandeskydd, familjebidrag, författningsreglerade tjänstegrupplivförsäkringar m.m.
Med anledning av motioner, som väckts under den allmänna motionstiden vid innevarande riksmöte, kommer riksdagen under våren att behandla frågan om partnerskapslagstiftning. Utskottet bör därför inte nu i någon del föregripa den vidare behandlingen av utredningsförslaget. Motion 1992/93:A728 (s) avstyrks därför i berörd del.
Resebidragen m.m.
Förordningen (SFS 1987:407) om flyttningsbidrag m.m. -- senaste ändring i SFS 1993:728 -- omfattar respenning i form av reseersättning, traktamente och flyttningsersättning samt starthjälp och medflyttandebidrag.
I samband med 1993 års kompletteringsproposition lade regeringen fram förslag att slopa vissa försöksverksamheter bland resebidragen samt redovisade sin avsikt att inleda en översyn av återstående bidragsformer. Regeringen begärde därvid ett bemyndigande från riksdagen att genomföra de förändringar i bidragen som översynen föranledde. Motioner förelåg inte i dessa frågor. Efter utskottsbehandling biföll riksdagen regeringens begäran (prop. 1992/93:150, AU8y, FiU30, rskr. 447 och 454).
I årets budgetproposition redovisas att under det gångna budgetåret endast 70 miljoner kronor har använts av de beräknade medlen 200 miljoner kronor. Av de förbrukade medlen har 78 % avsett resor och bohagstransporter. Efter en översyn inom Arbetsmarknadsdepartementet överväger regeringen enligt budgetpropositionen att avskaffa bidragsformerna starthjälp och ersättning för bohagstransporter. Den nya förordningen kommer då att betecknas som en förordning om respenning och medflyttandebidrag enligt budgetpropositionen. Den beräknade kostnaden för respenning och medflyttandebidrag m.m. beräknas uppgå till 52 miljoner kronor för nästa budgetår.
Socialdemokraterna anför i motion A254 (yrk. 21) att det relativt låga utnyttjandet av medlen under denna budgetpost är en naturlig följd av den omfattande bristen på arbeten i hela landet. Eftersom man anser att rörlighetsstimulerande åtgärder är betydelsefulla motsätter sig Socialdemokraterna ändringar som avskaffande av starthjälp och ersättning för bohagstransporter.
Utskottet har noterat att den 1 februari 1994 utkom från trycket förordningen (SFS 1994:7) om respenning och medflyttandebidrag. Förordningen är utfärdad den 20 januari 1994 och trädde i kraft den 15 februari. Den nya förordningen omfattar respenning och medflyttandebidrag. Bidragsformerna starthjälp och bohagstransporter upphör därmed att gälla från den 15 februari 1994. Äldre föreskrifter gäller dock i fråga om bidrag som har sökts före ikraftträdandet.
Det kan inte uteslutas att den snabba avvecklingen av vissa flyttningsbidrag däribland bohagstransporter kan medföra olägenheter. Utskottet anser vidare att det är angeläget att stimulera rörligheten på arbetsmarknaden. Avskaffandet av de aktuella bidragen kan motverka en sådan rörlighet. Mot denna bakgrund anser utskottet att möjligheterna till ersättning för bohagstransporter snarast bör återinföras. Med anledning av motion A254 (s) i berörd del bör utskottets ställningstagande ges regeringen till känna.
Ungdomsfrågor
Trots tendenser till en förbättring under de senaste månaderna ligger arbetslösheten bland ungdomar på en fortsatt mycket hög nivå. Antalet ungdomar i olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder redovisas i budgetpropositionen (s. 45--46). Av redovisningen framgår bl.a. att ungdomspraktik är den klart dominerande åtgärden. En närmare beskrivning av systemet med ungdomspraktik lämnas i utskottets betänkande 1993/94:AU5.
Utvecklingen av ungdomsarbetslösheten 1992--1993 samt antalet ungdomar i konjunkturberoende åtgärder i januari resp. år.
________________________________________________________________
1992 1993 Förändring ________________________________________________________________
Arbetslösa 16-24 år 69 000 97 000 + 28 000 i % av arb.kraften 11,5 18,4 + 6,9
________________________________________________________________
jan 1993 jan 1994 Förändring ________________________________________________________________
Ungdomar 18-24 år i konjunkturbe- roende åtgärder 111 626 102 962 - 8 664
därav i Ungdoms- praktik 85 256 79 162 - 6 094
I december 1993 beslutade riksdagen (prop. 1993/94:66, AU5, rskr. 102) att förlänga systemet med ungdomspraktik t.o.m. den 30 juni 1995. I detta sammanhang beslutades även om införande av ett finansieringsbidrag på 1 000 kr per månad för varje praktikant. Bidraget betalas av praktikanordnaren under de sex första månaderna av ungdomspraktiken. Praktiktiden kan därefter förlängas med ytterligare sex månader hos samma arbetsgivare till ett förhöjt finansieringsbidrag på 3 000 kr per månad under förutsättning att praktikanordnaren överenskommer med arbetsförmedlingen att ge praktikanten anställning därefter. Praktikplatser för funktionshindrade ungdomar och nyutexaminerade högskoleutbildade undantas från kravet på finansieringsbidrag. Riksdagsbeslutet innebär även att möjligheterna till praktik under sommarmånaderna utökas. Vidare bemyndigades regeringen att begränsa de åldersgrupper som är aktuella för ungdomspraktik och att utvidga antalet platser för akademikerpraktik inom ramen för oförändrade resurser.
Den 24 februari beslutade regeringen om vissa förtydliganden avseende reglerna för finansieringsbidraget. Beslutet innebär att finansieringsbidraget skall vara 3 000 kronor per månad om praktik som påbörjats före den 1 januari 1994 förlängs fr.o.m. den 10 mars i år.
I budgetpropositionen bedöms erfarenheterna av ungdomspraktiken som genomgående goda. Det har varit stor efterfrågan på åtgärden från såväl arbetsgivare som ungdomar. Ungdomspraktiken har motsvarat sitt syfte att snabbt minska den stora ungdomsarbetslösheten. Regeringen anser att långtidsarbetslösa ungdomar bör prioriteras i högre grad än tidigare. Detta gäller även de långtidsarbetslösa utomnordiska medborgarna.
Regeringen framhåller att ungdomspraktiken är en tidsbegränsad åtgärd som bör leda till reguljärt arbete. Avsikten med att införa finansieringsbidraget var bl.a. att ungdomspraktiken i större utsträckning än tidigare skall leda till anställning.
I propositionen föreslås att den praktikanordnare som redan efter de första sex månaderna vill anställa en ungdomspraktikant skall befrias från kravet på finansieringsbidrag.
Samtidigt som ungdomsarbetslösheten ökat under det senaste året har antalet ungdomar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskat. Tillgängliga medel måste AMS enligt regeringen använda för att avsevärt öka antalet ungdomar i åtgärder.
Akademikerpraktiken har inte nått beräknad omfattning på 3 000 platser i genomsnitt per månad. Denna åtgärd bör enligt regeringen mer aktivt föras fram och särskilt inriktas på mindre och medelstora företag.
För budgetåret 1994/95 beräknar regeringen behovet av ungdomspraktikplatser till i genomsnitt 90 000 per månad till en kostnad av 7 275 miljoner kronor. Av detta belopp beräknas 30 miljoner kronor till ersättning för ungdomar med särskilt höga resekostnader. För akademikerpraktik beräknas 3 000 platser per månad till en kostnad av 292,9 miljoner kronor.
Inriktningen av ungdomspraktiken tas upp i två motioner.
Socialdemokraterna anser i sin partimotion A254 (yrk. 10) att ungdomspraktiken nu måste bromsas upp och att fler ungdomar skall få riktiga anställningar. Motionärerna är positiva till en fortsatt provperiod med ungdomspraktik men anser att praktiken inte skall omfatta mer än sex månader. Införandet av finansieringsbidraget har skapat förvirring och bekräftar att ungdomspraktiken i hög grad handlar om gratis arbetskraft, menar motionärerna, som anser att bidraget skall tas bort.
Även Vänsterpartiet vill ha en nedtrappning av ungdomspraktiken. I partimotionen A250 (yrk. 17) pekar man på nackdelarna med åtgärden: inget anställningsförhållande, låga ersättningsnivåer, undanträngningseffekter och konkurrenssnedvridning. Motionärerna vill få till stånd en omfattande genomlysning av ungdomspraktikens effekter.
Utskottet konstaterar att prognoserna över utvecklingen på arbetsmarknaden, trots vissa ljuspunkter, pekar mot en fortsatt svår situation för ungdomar med en mycket hög arbetslöshet även under det kommande året. Utskottet har vid flera tillfällen uttalat att ungdomspraktiken är ett exceptionellt medel i ett mycket svårt arbetsmarknadsläge och att åtgärden är en sistahandslösning när alla övriga åtgärder prövats. Detta gäller alltjämt. De förändringar av ungdomspraktiken som riksdagen beslutade om i december förra året (prop. 1993/94:66, AU5, rskr. 102) och som trädde i kraft den 1 januari i år syftar bl.a. till att fler ungdomar skall få anställning efter avslutad ungdomspraktik.
Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening viktigt att ungdomspraktiken även i fortsättningen ligger på en hög nivå. Den av regeringen föreslagna omfattningen av ungdomspraktiken förefaller i dagsläget vara rimlig. Att redan nu inleda en nedtrappning av ungdomspraktiken och ersätta denna med andra åtgärder anser utskottet vara alltför optimistiskt. Detta gäller även en begränsning av ungdomspraktiken till endast sex månader. Utskottet erinrar om att regeringen, genom riksdagens beslut i december, har möjlighet att begränsa de åldersgrupper som är aktuella för ungdomspraktik och på detta sätt trappa ned åtgärden om arbetsmarknadsläget för ungdomar snabbt förbättras.
Beträffande förslaget om en undersökning av ungdomspraktikens effekter förutsätter utskottet, i enlighet med sitt uttalande i betänkande 1993/94:AU5, att en noggrann utvärdering av ungdomspraktiken kommer att göras inom ramen för den Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete. Enligt vad utskottet erfarit kommer dessutom AMS att presentera en första utvärdering av den modifierade ungdomspraktiken i början av maj i år. Med detta får kravet på utvärdering i motion A250 anses vara tillgodosett. Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrks motionerna A250 (v) och A254 (s) i berörda delar.
Vänsterpartiet föreslår i motion A250 (yrk. 15) avskaffande av finansieringsbidraget vid ungdomspraktik. Motionärerna anser att bidraget ökar den besvärande sammanblandningen av arbete och praktik som redan tidigare karaktäriserar ungdomspraktiken. Dessutom minskar bidraget möjligheterna att uppnå målen för ungdomspraktikens omfattning.
I motion A223 föreslår Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) att ungdomspraktikplatser inom den offentliga sektorn helt befrias från finansieringsbidraget. Motionärerna menar att kommunernas kostnader för bidraget minskar antalet ungdomspraktikplatser och resurserna till andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Systemet med finansieringsbidrag vid ungdomspraktik beslutades av riksdagen i december förra året och trädde i kraft den 1 januari i år. Utskottet anser inte att det finns några skäl att redan nu ompröva detta beslut. Inte heller anser utskottet att undantag från finansieringsbidrag för särskilda sektorer bör medges. Problem inom t.ex. den offentliga sektorn bör dock uppmärksamt följas av berörda myndigheter. Med detta avstyrker utskottet motion A223 (s) och A250 (v) i denna del.
Socialdemokraterna yrkar i motion A254 (yrk. 11) avslag på regeringens förslag om befrielse från finansieringsbidrag när en ungdom anställs efter sex månader. Motionärerna vill att bidraget skall tas bort och menar att regeringsförslaget endast skapar mer byråkrati och nya administrativa rutiner.
Ny demokrati anser i motion A262 (yrk. 10) att hela finansieringsbidraget skall betalas tillbaka till de företag som anställer ungdomspraktikanterna efter tolv månaders fullgjord praktik. Detta skulle enligt motionärerna stimulera företagen till fler anställningar.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att praktikanordnare genom möjlighet till eftergift befrias från kravet på finansieringsbidrag om de väljer att anställa ungdomspraktikanten redan efter de sex första praktikmånaderna. Detta ger en extra stimulans till arbetsgivare att påskynda anställningen av ungdomar och på så sätt förkorta praktiktiderna. Utskottet kan inte ställa sig bakom förslaget i motion A262 avseende återbetalning av finansieringsbidraget efter tolv månaders fullgjord praktik. Enligt gällande regler förutsätter en förlängning av praktiktiden till sammanlagt tolv månader att praktikanten därefter anställs. Utskottet finner därför ingen anledning till eftergift av denna del av finansieringsbidraget. Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A254 (s) och A262 (nyd) i aktuella delar.
Ny demokrati föreslår i motion A262 (yrk. 9, 11 och 12) tillsättande av en snabbutredning som undersöker möjligheterna för en vidareutveckling av ungdomspraktiken. Denna praktik skulle vara en kombination av utbildning och arbete där ungdomarna efter avslutad praktik får någon form av betyg eller bevis. Det betonas att praktikplatserna inte skall ersätta ordinarie arbetskraft. Ny demokrati föreslår vidare att företagen genom avtal med arbetsförmedlingen förbinder sig att anställa ungdomen efter ungdomspraktikens slut innan den andra praktikperioden kan påbörjas. Motionärerna vill dessutom att företag som inte anställer ungdomspraktikanter efter tolv sammanhängande månader försätts i karantän på två år vad gäller utnyttjande av praktikanttjänster eller likartad praktik.
Utskottet anser det inte motiverat att tillsätta en snabbutredning enligt de riktlinjer som läggs fram i motion A262. Utskottet vill betona att ungdomspraktiken är en tillfällig och tidsbegränsad sistahandsåtgärd som inte är avsedd att ersätta yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet. En utveckling av ungdomspraktiken i den riktning som föreslås i motionen skulle enligt utskottets mening innebära att åtgärden permanentades på ett icke önskvärt sätt.
Beträffande förslaget om ett anställningsavtal mellan arbetsförmedlingen och praktikanordnaren innan ungdomspraktikanten påbörjar den andra sexmånadersperioden konstaterar utskottet att det redan gäller att arbetsförmedlingen och praktikanordnaren skall sluta ett avtal om anställning och om innehållet i praktiken.
När det gäller förslaget om att sätta företag, som inte anställer praktikanter efter den andra praktikperioden, i karantän vill utskottet framhålla följande. Det är arbetsförmedlingarna som i första hand har att ta ställning till fortsatt platsförmedling till de företag som inte uppfyller ingångna avtal. Utskottet anser inte att det finns skäl att i nuvarande läge formalisera reglerna på detta område. Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrks motion A262 (nyd) i berörda delar.
Flera motioner tar upp alternativa åtgärder mot ungdomsarbetslösheten.
Socialdemokraterna föreslår i motion A254 (yrk. 9) ett nytt system kallat ungdomsintroduktion för att fler ungdomar skall få riktiga anställningar. Ungdomsintroduktion innebär att ungdomen är praktikant under fyra månader och därefter anställd under åtta månader med rekryteringsstöd om högst 65 %. Därefter skall ungdomen om möjligt få tillsvidareanställning. Cirka 40 000 ungdomar bör delta i sådan verksamhet, enligt motionärerna.
Vänsterpartiet har ett liknande förslag i motion A250 (yrk. 16). Enligt detta bör ungdomspraktiken trappas ned och ersättas med en kortare praktikperiod och därefter anställning med rekryteringsbidrag i högst nio månader.
Även i motion Bo251 (yrk. 4) av Anita Johansson m.fl. (s) och i motion A221 av Axel Andersson m.fl. (s) förordas ungdomsintroduktion. I den senare motionen föreslås även förmånligare regler för utbildningsvikariat och en omformning av studiefinansieringssystemet.
Ungdomspraktik är bättre än ingenting, konstateras i motion A450 (yrk. 13) av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s). Motionärerna är dock mycket kritiska till åtgärden och vill på sikt i stället ha ett system där ungdomar introduceras på arbetsmarknaden i ordnade former med lön och anställningsvillkor reglerade i kollektivavtal.
Martin Nilsson och Ulrica Messing (båda s) begär i motion A248 en handlingsplan mot ungdomsarbetslösheten. Motionärerna vill avveckla ungdomspraktiken som man menar inte klarat de krav man kan förvänta sig av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Handlingsplanen bör baseras på nyttojobb, frivillig engångspensionering, ungdomsförmedlingar, ändringar i turordningsreglerna vid uppsägning, stimulans till utbildning och beredskapsarbeten.
Enligt utskottets mening är förslagen om en nedtrappning eller avveckling av ungdomspraktiken och införande av ett system med ungdomsintroduktion i nuvarande läge alltför optimistiska. Prognoserna om en fortsatt hög ungdomsarbetslöshet nödvändiggör en hög nivå på ungdomspraktiken. Utskottet instämmer med motionärerna om det angelägna i att ungdomar i större utsträckning bör få reguljära anställningar och menar att de förändringar av ungdomspraktiken som trädde i kraft den 1 januari i år just har detta syfte. Utskottet vill även framhålla att möjligheten till anställning med rekryteringsstöd efter sex månaders ungdomspraktik varit möjlig alltsedan systemet med ungdomspraktik infördes. Med det anförda avstyrks motionerna A221 (s) och A248 (s) samt berörda yrkanden i motionerna A250 (v), A254 (s), A450 (s) och Bo251 (s).
Vänsterpartiet noterar i motion A250 (yrk. 18) att endast drygt 30 % av de otraditionella medlen fördelades under budgetåret 1992/93. Av de fördelade medlen gick endast 11 % till ungdomsprojekt. Motionärerna finner detta oacceptabelt och menar att det på många håll ute i kommunerna finns förutsättningar för ungdomsprojekt bl.a. när det gäller kommunernas ansvar för utarbetande av en lokal Agenda 21 och uppföljning av miljöåtgärder. 250 miljoner kronor utöver regeringens förslag föreslås för detta ändamål. Även i motion A238 (yrk. 4) av Hans Andersson m.fl. (v) föreslås en satsning på 250 miljoner kronor till otraditionella sysselsättningsprojekt för att sprida arbetet med Agenda 21.
Utskottet anser att arbetsmarknadsläget ställer stora krav på nytänkande och att det är viktigt att finna nya vägar att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Utskottet har förståelse för motionärernas kritik av den låga medelsanvändningen när det gäller de otraditionella insatserna för ungdomar och menar att användningen av dessa medel bör intensifieras. Däremot kan utskottet inte ställa sig bakom förslaget om ökade anslag för detta ändamål. Motionerna A238 (v) och A250 (v) avstyrks i dessa delar.
I motion A238 (yrk. 1, 3) av Hans Andersson m.fl. (v) beskrivs den höga ungdomsarbetslösheten och svårigheterna i ungdomars arbetssituation. Kompetensutveckling, utbildning varvad med arbete och en vikariefond för att underlätta utbildning på arbetstid föreslås. Dessutom begär motionärerna att regeringen presenterar en plan för hur olika samhällssektorer skall bli kretsloppsanpassade. Detta skulle påskynda omställningen till ett miljömässigt hållbart samhälle och skapa nya arbetstillfällen i en expanderande sektor.
Utskottet anser att syftet med förslagen om kompetensutveckling och en vikariefond bör kunna tillgodoses genom de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som redan i dag står till förfogande, t.ex. företagsutbildning och utbildningsvikariat. Beträffande förslaget om en plan för kretsloppsanpassning vill utskottet erinra om att riksdagen redan under det förra riksmötet fattade beslut om riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling (prop. 1992/93:180, JoU14, rskr. 344). Arbetet med att upprätta lokala handlingsprogram enligt dessa riktlinjer pågår ute i kommunerna. Utskottet anser att det inom ramarna för detta arbete bör finnas goda möjligheter att initiera ungdomsprojekt med hjälp av de åtgärder som står till förfogande, bl.a. otraditionella insatser. Med anledning av det anförda avstyrks motion A238 (v) i berörda delar.
Siw Persson (fp) föreslår i motion A208 införande av en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd benämnd sjukvårdsvolontärer. Denna åtgärd skulle vända sig till ungdomar som inte kan eller vill vidareutbilda sig och som inte får plats i ungdomspraktik. Volontärerna skulle fungera som ett socialt stöd för gamla och sjuka inom äldreomsorgen och sjukvården. Ersättning skulle utgå som vid ungdomspraktik.
Enligt utskottets mening ryms den föreslagna åtgärden inom ramen för den nuvarande ungdomspraktiken. Motion A208 (fp) avstyrks därmed.
I Socialdemokraternas motion A254 (yrk. 12) föreslås att den nuvarande akademikerpraktiken avskaffas och ersätts med rekryteringsstöd som skall kunna utgå direkt efter avslutad utbildning. Motionärerna menar att tillfälliga anställningar med hjälp av rekryteringsstöd är bättre än praktikplatser som på sikt förstör arbetsmarknaden för akademiker.
Ny demokrati anser i motion A262 (yrk. 13) att akademikerpraktiken skall följa samma riktlinjer som partiet föreslagit för den övriga ungdomspraktiken dvs. en kombination av utbildning och arbete, finansieringsbidrag och karantänbestämmelser.
Bengt Harding Olson (fp) tar i motion A264 upp situationen för arbetslösa akademiker. Problemets omfattning är inte känd eftersom åtskilliga färdigutbildade läser vidare för att inte gå helt sysslolösa. Ur samhällssynpunkt -- och ur mänsklig synpunkt -- är det viktigt att finna en lösning. Bl.a. bör utredningen om arbetsmarknadspolitik analysera problemet och komma med förslag.
I motion A209 av Sten Söderberg (-) tas arkitekternas arbetssituation upp. Var tredje arkitekt saknar i dag anställning eller uppdrag. Med hänsyn till samhällets betydande investeringar i samband med arkitektutbildning bör samhället underhålla befintlig arkitektkompetens genom aktiva åtgärder som satsningar på idé- och utvecklingsprojekt, ekonomiskt stöd till utbildning, ROT-program m.m.
Utskottet konstaterar att arbetslösheten bland akademiker fortsätter att ligga på en hög nivå. I slutet av januari i år var 28 400 personer med mer än två års eftergymnasial utbildning öppet arbetslösa vilket innebär en ökning med 3 100 personer jämfört med samma tid år 1993. Arbetslösheten är högst bland de nyutexaminerade akademikerna; drygt en tredjedel av de arbetslösa är yngre än 30 år.
Utskottet anser mot denna bakgrund att akademikerpraktiken, som särskilt riktar sig till de unga nyutexaminerade akademikerna, har en viktig uppgift att fylla. Åtgärden skall ge arbetslösa akademiker möjlighet att praktisera sina kunskaper inom de områden de utbildats för och bör i stor utsträckning kunna leda till en påföljande anställning. Utskottet anser inte att det finns grund för de farhågor som uttrycks i motion A254 om att akademikerpraktiken skulle förstöra arbetsmarknaden för akademiker.
Inte heller anser utskottet att riktlinjerna för akademikerpraktiken skall ändras i enlighet med vad som föreslås i motion A262 eftersom åtgärden endast varit i funktion under ett drygt halvår. Erfarenheterna av akademikerpraktiken är ännu begränsade och föranleder för närvarande inga regeländringar.
Med anledning av motion A264 vill utskottet påpeka de möjligheter som akademikerpraktiken erbjuder arbetslösa akademiker. Enligt utskottets uppfattning bör problemen med den dolda akademikerarbetslösheten kunna behandlas inom ramen för den Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete. Motion A264 föranleder därmed ingen vidare åtgärd. Utskottet konstaterar att arkitekterna är den akademikergrupp som drabbats hårdast av arbetslösheten. I januari i år fick över 20 % av Arkitektförbundets medlemmar ersättning från arbetslöshetskassa. Med anledning av motion A209 vill utskottet nämna sitt nyligen justerade betänkande 1993/94:AU21, där utskottet bemyndigar regeringen att använda 1,5 miljarder kronor av innevarande års arbetsmarknadspolitiska medel till olika ROT-satsningar. Detta kommer att leda till en ökad byggverksamhet och därmed även ökade möjligheter till arbete för bl.a. arkitekter. Motion A209 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Med hänvisning till vad utskottet anfört avstyrks motionerna A209 (-) och A264 (fp) samt berörda delar i motionerna A254 (s) och A262 (nyd).
Utbildningsvikariat
Under budgetåret 1992/93 uppgick antalet utbildningsvikarier till i genomsnitt ca 8 000 per månad. Av deltagarna var ca 60 % kvinnor. Enligt AMS beräkning finns 80 % av vikarierna inom den offentliga sektorn. Trots omfattande informationsinsatser från AMV har omfattningen inom den privata sektorn inte ökat nämnvärt.
Enligt propositionen bör systemet med utbildningsvikariat förlängas ytterligare ett år till utgången av juni 1995. Det avdrag från arbetsgivaravgifterna som arbetsgivarna får göra för lönekostnader för vikarien bör även under nästa budgetår uppgå till 475 kr per arbetsdag. I fråga om avdrag för utbildningskostnader bör nuvarande regler förlängas, dvs. avdrag får göras med högst 75 kr per utbildningstimme för utbildning som länsarbetsnämnden godkänt, dock med högst 30 000 kr per arbetstagare som utbildas.
Regeringen beräknar omfattningen av utbildningsvikariaten till genomsnittligt 14 000 personer per månad under nästa budgetår. Denna omfattning motsvarar en kostnad på 1 596 miljoner kronor avseende avdragen för vikarierna samt 684 miljoner kronor avseende avdragen för viss utbildning.
Förslaget i propositionen om förlängning av utbildningsvikariat föranleder ett förslag till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter (bilaga 1). Lagen bör gälla under budgetåret 1994/95.
Regeringens förslag föranleder också en konsekvensändring i 1 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter.
I motion 1993/94:A201 av Magnus Persson m.fl.(s) begärs att systemet med utbildningsvikariat i första hand förlängs till slutet av budgetåret 1994/95.
Med hänsyn till den arbetsmarknadspolitiska situationen och behoven av kompetensutveckling rent allmänt i samhället ser utskottet positivt på förslaget om förlängning av utbildningsvikariat och tillstyrker propositionen i denna del. Utskottet tillstyrker den föreslagna konsekvensändringen och tillägger att motsvarande lagparagraf behandlas av utskottet i dess betänkande AU12. Utskottet noterar att motion A201 (s) är tillgodosedd. Den avstyrks därmed.
I tre motioner behandlas frågor i samband med utbildningsvikariatens omfattning.
I Socialdemokraternas motion A254 (yrk. 17, 18) menar man att utbildningsvikariaten är en bra åtgärd, som ger möjlighet till kompetensutveckling. Alla ansträngningar bör därför göras för att öka åtgärdens omfattning. Enligt motionen bör under nästa budgetår 20 000 personer beräknas i denna åtgärd. Avdragen från arbetsgivaravgifterna som i vissa fall kan medges för utbildningskostnader bör beräknas till samma belopp som för innevarande budgetår, dvs. 1 000 miljoner kronor. För att öka efterfrågan på utbildningsvikariaten kan t.ex. åtgärden öppnas för deltidsarbetande.
Vidare föreslår Socialdemokraterna en regeländring som innebär att det nuvarande kravet på att den anställde skall ha bibehållna anställningsförmåner släpps. Avdrag med 475 kr per vikarie och dag bör kunna göras också när den anställde får ledigt för studier utan att arbetsgivaren betalar någon lön under studietiden. I dessa fall får dock utbildningskostnaderna inte dras av. En sådan ändring bör införas i lagen om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter. Ett lagförslag föreligger som bilaga till motionen.
Även Vänsterpartiet anser i motion A250 (yrk. 27) att utbildningsvikariaten är en utmärkt metod, som ger kompetensutveckling till befintlig personal och drar in nya personer i arbetslivet. AMS ram för utbildningskostnader bör höjas för att inte åtgärden skall "slå i taket".
Anita Johansson m.fl. (s) begär i motion A257 (yrkandena 1--6) en utökad omfattning av utbildningsvikariaten genom följande regelförändringar. Det bör enligt motionärerna vara möjligt att erbjuda utbildning och anvisa vikariat också på deltid. Inte bara arbetslösa utan också övertalig personal inom offentlig sektor bör kunna gå in som vikarier. Fördelningen mellan arbetslösa och övertaliga föreslås bestämmas genom lokala förhandlingar mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och det lokala facket. Reglerna för ekonomisk ersättning bör ändras, så att arbetsgivarens avdragsrätt totalt sett uppgår till högst 1 000 kr per dag och utbildad. När det gäller övertaliga inom offentlig sektor skall dock avdraget kunna jämkas enligt lokala partsöverenskommelser. Begränsningen i regleringsbrevet till AMS -- dvs. att avdragsmöjligheten på 75 kr per timme sammanlagt får uppgå till högst en miljard kronor -- bör tas bort, så att åtgärdens omfattning kraftigt kan ökas.
Utskottet delar uppfattningen att utbildningsvikariaten är en ändamålsenlig åtgärd som komplement till övriga åtgärder. Under budgetåret 1992/93 var 60 % av deltagarna kvinnor. 80 % av vikarierna fanns inom den offentliga sektorn. För ett månadsgenomsnitt av 14 000 utbildningsvikarier beräknas kostnaderna för nästa budgetår till 1 596 miljoner kronor och för vissa utbildningskostnader till 684 miljoner kronor, dvs. sammanlagt 2 280 miljoner kronor. Enligt utskottets mening är det nuvarande regelverket uttryck för en rimlig balans mellan ekonomisk stimulans till företagen och de prestationer som utförs av företagen. Utskottet anser således inte att systemet skall utökas till att avse också deltidsvikarier eller anställda som får ledigt för studier utan lön. Enligt uppgift utreds frågan om deltidsvikariat av AMS, varvid nytt beslutsunderlag kan framkomma.
I nuvarande arbetsmarknadsläge gör utskottet den bedömningen att arbetslösa bör prioriteras i förhållande till övertalig personal vid anvisning till utbildningsvikariat. Utskottet saknar därmed anledning att närmare gå in på de rutiner en annan prioritering skulle medföra.
Beträffande ramen i regleringsbrevet på 1 000 miljoner kronor för utbildningskostnader under innevarande budgetår vill utskottet påtala att avsikten med åtgärden aldrig har varit att avdrag skulle medges för samtliga utbildningskostnader. I många fall bör ersättning i form av avdrag för vikarien kunna vara till fyllest. Med hänsyn därtill gör regeringen bedömningen att utbildningskostnaderna för nästa budgetår kommer att uppgå till 684 miljoner kronor enligt ovan. Om åtgärden expanderar mer än beräknat nästa budgetår bör det, som utskottet ser saken, finnas möjligheter att höja ramen i likhet med vad som skett under innevarande budgetår då ramen utökades med 100 miljoner kronor genom regeringsbeslut i februari 1994.
Givetvis är det positivt att AMV fortsätter sina insatser för att försöka utöka antalet utbildningsvikariat inom näringslivet, bl.a. inom de små tillverkningsföretagen. Antalet personer i utbildningsvikariat uppgår i januari 1994 till drygt 13 000 personer. Den för nästa budgetår beräknade volymen, 14 000 personer per månad, är enligt utskottets uppfattning uttryck för vad som kan anses vara möjligt att uppnå. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen och återkommer till riksdagen om det visar sig möjligt att uppnå en högre nivå. Därmed avstyrker utskottet motionerna A250 (v), A254 (s) och A257 (s) i här behandlade delar.
Beredskapsarbete och rekryteringsstöd
Fr.o.m. den 1 juli 1993 har ett antal förändringar av reglerna för beredskapsarbete, rekryteringsstöd och avtalade inskolningsplatser införts. Statsbidrag lämnas nu med högst 65 % av lönekostnaderna under högst sex månader jämfört med 60 % tidigare (utanför stödområdena). Beredskapsarbeten av investeringskaraktär ersätts med högst 1 500 kr per dag, i stödområden med högst 2 500 kr per dag. Bidragstaket uppgår till 14 300 kr per månad. Statsbidraget avser lönekostnader för en arbetstid som är fyra timmar kortare än normal veckoarbetstid. För en mera utförlig redogörelse hänvisas till arbetsmarknadsutskottets yttrande samt finansutskottets betänkande med anledning av kompletteringspropositionen våren 1993 (prop. 1992/93:150, AU8y, FiU30, rskr. 447, 454).
I budgetpropositionen redovisas att trots planeringen om genomsnittligt 41 900 personer per månad befann sig endast 22 100 personer i de nämnda åtgärderna i september 1993. Skälet var bl.a. viss mättnad på grund av det totalt sett stora antalet personer i åtgärder. Ytterligare ansträngningar måste därför göras för att nå upp till den planerade volymen.
Antalet beredskapsarbeten har enligt propositionen minskat inom samtliga sektorer, dock främst inom det statliga området. Kommunernas minskade intresse kan främst förklaras av kommunernas försämrade ekonomi. Arbetsgivarnas minskade intresse för rekryteringsstödsplatser sägs bero på det osäkra konjunkturläget.
Regeringen föreslår att de avtalade inskolningsplatserna, vilka minskat successivt, avskaffas fr.o.m. den 1 juli 1994. Rekryteringsstöd och ungdomspraktik bör kunna ersätta de avtalade inskolningsplatserna.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag om avskaffande av de avtalade inskolningsplatserna (avsnitt 2.10 i propositionen).
I propositionen beräknas behovet av beredskapsarbeten och platser med rekryteringsstöd till genomsnittligt 10 000 resp. 30 000 per månad under nästa budgetår till en beräknad kostnad av 4 965 miljoner kronor. Platser med rekryteringsstöd bör prioriteras framför beredskapsarbeten.
I fyra motioner begärs en ökning av volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd.
Enligt Socialdemokraternas motion A254 (yrk. 15) bör omfattningen av beredskapsarbeten och rekryteringsstöd motsvara 43 000 personer genomsnittligt per månad. Fördelningen mellan beredskapsarbeten och rekryteringsstöd bör präglas av flexibilitet. Reglerna för rekryteringsstöd bör ändras så att krav inte ställs på arbetslöshet en viss tid före anställningen. Sökande som varit föremål för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör också kunna komma i fråga.
Även Vänsterpartiet förordar i motion A250 (yrk. 13) en ökning av volymen för beredskapsarbete; en ökning motsvarande 800 miljoner kronor. Därutöver bör man enligt motionen se till att planerade volymer verkligen kommer till stånd. En stimulans av beredskapsarbete innebär att behovet av ALU kan minska.
I motion A450 (yrkande 21) uttalar sig Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) för en utökning av antalet beredskapsarbeten i syfte att förhindra utstämpling och utslagning av arbetskraft.
Ny demokrati uttalar i motion A262 (yrk. 6--8) att beredskapsarbeten i lika stor grad bör erbjudas till näringslivet som till kommuner och landsting. Vidare förordas i motionen att ersättningen till beredskapsarbetare inte skall överstiga 90 % av ordinarie lön. Man bör enligt motionärerna inte ta bort incitamenten för den enskilde att söka ordinarie arbete. Antalet beredskapsarbeten och antalet platser med rekryteringsstöd bör -- med en sådan utformning -- utökas.
Utskottet kan hålla med motionärerna i motion A262 (nyd) om att arbetsmarknadspolitiken bör utformas så att incitamentsstrukturen är ändamålsenlig. Exempelvis bör man undvika incitament som leder till att långtidsarbetslösheten permanentas på en hög nivå. Det är också mot den bakgrunden som regeringen har tillsatt utredningen om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning. Vad gäller önskvärdheten av flera platser inom näringslivet ligger motionskravet i linje med den förda politiken och påkallar ingen särskild åtgärd enligt utskottets uppfattning.
Flexibilitet mellan beredskapsarbete och rekryteringsstöd, vilket förordas i motion A254 (s), ligger i den nuvarande anslagskonstruktionen, som diskuterats ovan i avsnittet Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning. Inom ramen för en sådan flexibilitet anser utskottet att rekryteringsstödet skall väljas i första hand. Utskottet anser att regeringens beräkning av det sammanlagda antalet platser i beredskapsarbete och med rekryteringsstöd är väl avvägd. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motionerna A250 (v), A254 (s), A262 (nyd) och A450 (s) i berörda delar.
I två motioner behandlas statsbidragens omfattning.
Såväl Socialdemokraterna i motion A254 (yrk. 16) som Vänsterpartiet i motion A250 (yrk. 12) begär att statsbidragen skall utökas till att avse lönen för normal veckoarbetstid, dvs. 40 timmar i veckan.
Utskottet anför följande. Arbetstiden för en person i beredskapsarbete kan men behöver inte avse normal veckoarbetstid. Statsbidragen till arbetsgivaren motsvarar normalarbetstiden minskat med fyra timmar, dvs. vanligen 36 timmar. Motionsförslaget att utöka statsbidraget innebär en kostnadsökning som utskottet inte ställer sig bakom. Motionerna A250 (v) och A254 (s) avstyrks i motsvarande delar.
Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) pekar i motion A218 (yrk. 3) på rekryteringsstödens betydelse för att underlätta en övergång till den reguljära arbetsmarknaden.
Utskottet delar motionärernas syn på rekryteringsstödets betydelse. Detta stöd bör normalt leda till en reguljär anställning. Det kan erinras om att över 95 % av anställningarna med rekryteringsstöd ligger inom den privata sektorn. Yrkandet bör inte påkalla någon riksdagens åtgärd. Motion A281 avstyrks i denna del.
Starta-eget-bidrag
Starta-eget-bidrag kan ges till arbetssökande för att dessa vid start av eget företag skall klara sin egen försörjning, vanligen under sex månader. Bidraget lämnas med belopp som motsvarar utbildningsbidraget vid arbetsmarknadsutbildning.
Bidrag till arbetslösa för att starta egen näringsverksamhet har enligt propositionen fått ökad betydelse och ökad omfattning. Starta-eget-bidraget är i dag en prioriterad åtgärd, och reglerna har på senare år ändrats för att underlätta för fler kategorier människor att få del av åtgärden. Enligt regeringen är det angeläget att AMS särskilt uppmärksammar risker för snedvridning i konkurrensen, när en person startar företagande med hjälp av detta stöd. Den i propositionen beräknade omfattningen uppgår till ca 4 000 årsbidrag under budgetåret 1994/95 till en kostnad av 461 miljoner kronor.
Ny demokrati menar i motion A262 (yrkandena 19--21) att starta-eget-bidraget skall vara ett sista alternativ för den blivande företagaren. Det är viktigt att inte ta bort incitamentet att klara sig själv. Däremot är det önskvärt att den blivande företagaren får stöd av kompetenta vägledare med bedömning av företagets affärsidé. En samordning bör komma till stånd mellan de olika organ som bedömer affärsidéer; i första hand arbetsförmedling, länsarbetsnämnd, länsstyrelse och utvecklingsfond. Vidare måste risken för konkurrenssnedvridning uppmärksammas. Starta-eget-bidraget bör exempelvis inte få utgå till anställda som säger upp sig från ett företag för att sedan efter kort tid starta liknande verksamhet med hjälp av bidraget.
Utskottet konstaterar att Konkurrensverket i ett yttrande till regeringen över starta-eget-bidraget uttalar att bidraget medför konkurrensfördelar för de subventionerade företagen vilket kan verka snedvridande på konkurrensen. Samtidigt kan bidrag av detta slag främja ekonomisk tillväxt och vitalisera konkurrensen enligt Konkurrensverket. Bidraget skall så långt som möjligt stimulera nyföretagande på marknader där de bidrar till en förbättrad konkurrenssituation och i övrigt hanteras så att riskerna för snedvridning av konkurrensen minimeras, menar verket. Vidare har Öhrlings Reveko under år 1993 gjort en utvärdering av starta-eget-bidraget, baserad på intervjuer med företagare som erhållit bidraget, arbetsförmedlare och konkurrerande företagare. Mot bakgrund av Konkurrensverkets synpunkter samt vissa resultat från en Öhrlings Revekos utvärdering -- vilken visade att åtgärden i stort fungerade väl -- gör utskottet den bedömningen att starta-eget-bidraget rätt hanterat inte behöver ge upphov till en oacceptabel konkurrenssnedvridning. Utskottet förutsätter att regeringen följer utvecklingen.
Utskottet delar motionärernas bedömning att det är viktigt att de blivande företagarna får hjälp att bedöma affärsidén. Reglerna för att få starta-eget-bidrag innebär också att bidrag endast får lämnas om verksamheten bedöms få en tillfredsställande lönsamhet samt ge bidragstagaren en varaktig sysselsättning. För att få underlag för en bedömning om bl.a. lönsamheten i affärsidén begär arbetsförmedlingen regelmässigt in yttrande från lämpligt värderingsorgan. Öhrlings Revekos utvärdering visade att sex av åtta län bedömde affärsidéer med hjälp av anlitade konsulter. Ett annat resultat av utvärderingen var att varken år 1992 eller år 1993 kunde man konstatera mätbara skillnader i överlevnadsgrad mellan de företag som fått starta-eget-bidrag och andra nystartade företag.
Liksom motionärerna anser utskottet att arbetsvägledarnas kompetens på detta område är en viktig fråga. Vad gäller motionärernas krav på samordning mellan de olika värderingsorganen gör utskottet den bedömningen att det är ändamålsenligt att arbetsförmedlingen har flera olika värderingsorgan att vända sig till och att någon samordning mellan sådana organ inte innebär fördelar. Därmed avstyrker utskottet motion A262 (nyd) i behandlade delar.
Särskilda grupper och områden på arbetsmarknaden
Offentliga sektorn m.m.
I finansplanen i årets budgetproposition konstateras att den offentliga sektorns finanser försämrats kraftigt från år 1990, huvudsakligen till följd av övergången från en överhettning i ekonomin till en djup lågkonjunktur. Samtidigt har en omprövning och förnyelse av den offentliga sektorns olika system och institutioner påbörjats i enlighet med regeringsförklaringen 1991. En grundsats är att offentlig verksamhet måste vara effektiv och välfungerande för att de människor som är beroende av den skall få den service som de behöver och för att motivera de skatteuttag som finansierar den.
Det konstateras i finansplanen att sysselsättningen inom den kommunala sektorn stagnerade under 1991 och minskade med ca 68 000 personer under åren 1992--1993. Anpassningarna till nya ekonomiska förutsättningar väntas fortsätta under år 1994 för att successivt avta under år 1995. Enligt beräkningarna kommer 37 000 resp. 9 000 personer att mista sina anställningar i kommuner och landsting under år 1994 resp. 1995. Antalet sysselsatta inom staten har varit relativt oförändrat under 1990-talets första år. Under åren 1994 och 1995 beräknas sysselsättningen sammantaget minska med ca 7 000 personer.
Enligt budgetpropositionens bilaga 11, Arbetsmarknadsdepartementet, innebär omstruktureringen inom den offentliga sektorn en viss minskning av kvinnornas traditionella arbetsmarknad. Många kvinnor måste bredda sin kompetens och sitt yrkesval. Möjligheterna till arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall utnyttjas.
I det följande redovisas nio motioner som bl.a. tar upp frågan om sysselsättning och den offentliga sektorn.
Socialdemokraterna framhåller i motion A254 (yrk. 8) att det i och för sig är önskvärt med en ökad produktivitet i kommunerna men att någon samhällsekonomisk vinst inte uppstår förrän de friställda får en ny anställning. Att de uppsagda får kontantstöd för att inte arbeta, samtidigt som viktiga uppgifter inte utförs, kallas slöseri. I motionen föreslås att AMS får i uppdrag att förhandla med kommunerna och landstingen om att förlänga uppsägningstiden för uppsagd personal. Målsättningen bör vara att förhindra att 20 000 personer går ut i öppen arbetslöshet, i första hand före ingången av år 1996. AMS bör få särskilda medel för att stimulera en sådan utveckling. Socialdemokraterna räknar med 2 750 miljoner kronor för detta ändamål. I (s)-motionen So249 (yrk. 12) tas den aspekten upp att kommunernas och landstingens ekonomiska situation inte får äventyra de nationella mål som satts upp för äldrevården. Detta är ytterligare ett motiv bakom ett uppdrag till AMS.
Anita Johansson m.fl. (s) framför i motion A258 samma uppfattning som i ovan nämnda motion A254 och föreslår 2 700 miljoner kronor till anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 i syfte att stimulera kommuner och landsting att förlänga uppsägningstiden för varslad personal. Anita Johansson m.fl. tar i motion Bo251 (yrk. 5) upp situationen i Stockholms län och ställer mot denna bakgrund krav på regeringen att uppdra åt AMS att förhandla med kommunsektorn.
Lars Stjernkvist m.fl. (s) begär i motion A204 att det uppdras åt regeringen att skyndsamt återkomma med förslag som gör det möjligt att förhindra uppsägningar av offentliganställda i dagens konjunkturläge. Syftet är att omvandla passivt kontantstöd till stöd att vara kvar i ordinarie verksamhet, kombinerat med utbildningsinsatser. Hans Karlsson m.fl. (s) begär i motion A215 (yrk. 3) att uppsägningar i den offentliga sektorn förhindras i nuvarande arbetsmarknadsläge mot bakgrund av arbetsmarknadssituationen i Örebro län. Hans Gustafsson m.fl. (s) har i motion A252 ett likartat krav mot bakgrund av situationen i Blekinge län.
Ny demokrati menar i motion A269 (yrk. 1) att anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för innevarande budgetår bör kunna inrymma statsbidrag till kommunerna för att uppsagd vårdpersonal skall kunna stanna kvar inom vården under viss begränsad tidsperiod. Bidraget bör fördelas efter beslut av kommunerna i samråd med vårdsektorn. För en merkostnad på 180 miljoner kronor utöver arbetslöshetsersättningen kan 15 000 personer sysselsättas på detta sätt.
Vänsterpartiet framhåller i motion A250 (yrk. 6) att utslagning inom den kommunala sektorn måste förhindras. Motionärerna anser att det finns resurser för att rädda sysselsättningen för mer än 30 000 personer, främst kvinnor inom vård- och omsorgssektorn, genom kompetenshöjande utbildningsinsatser.
Arbetsmarknadsutskottet har beslutat inhämta finansutskottets yttrande över motionsförslag om användning av anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för innevarande och nästa budgetår till åtgärder inom den offentliga sektorn.
I finansutskottets yttrande 1993/94:FiU10y anförs att de pågående strukturförändringarna inom den kommunala sektorn är långsiktigt nödvändiga mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget. Tilldelningen av ekonomiska resurser till kommuner och landsting måste därför vara restriktiv. När det gäller utvecklingen på medellång sikt har regeringen i årets budgetproposition aviserat att den avser att i kompletteringspropositionen återkomma med en bedömning av och förslag beträffande det finansiella utrymmet för kommunsektorn.
Finansutskottet har förståelse för att arbetsmarknadsmyndigheterna i nuvarande konjunkturläge och inom ramen för tilldelade medel för innevarande budgetår gör överenskommelser med kommuner och landsting om utbildning och kompetenshöjande insatser. Därigenom torde möjligheterna förbättras att klara den nödvändiga omstruktureringen av den kommunala verksamheten samtidigt som hänsyn kan tas till den lokala arbetsmarknadssituationen. Avtalen gäller i första hand bidrag till företagsutbildning, och de personalkategorier som berörs är främst sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och annan vård- och omsorgspersonal.
Enligt vad finansutskottet erfarit har styrelsen för AMS den 25 februari 1994 beslutat att hos regeringen hemställa om att bidragsnivån för anställda i verkstadsindustrin skall höjas till högst 90 kronor per timme. Finansutskottet förutsätter att regeringen i samband med behandlingen av denna framställan även överväger utformningen av bidraget för anställda i kommuner och landsting, såväl när det gäller nivå som tidsgränser. I ett kort och medellångt perspektiv skulle därigenom ytterligare uppsägningar kunna undvikas, samtidigt som det långsiktigt nödvändiga förändringsarbetet inom den kommunala sektorn kan fortsätta. Finansutskottet vill betona att tyngdpunkten på åtgärderna av konjunkturskäl bör ligga under år 1994.
De arbetsmarknadspolitiska medlen bör således enligt finansutskottet användas för ytterligare satsningar på utbildning och kompetenshöjning inom den kommunala sektorn. Däremot bör dessa medel inte användas för reguljär kommunal verksamhet på det sätt som förordas i vissa av de aktuella motionerna. Med hänvisning till det anförda avstyrker finansutskottet motionerna A204 (s), A215 (s), A250 (v), A252 (s), A254 (s), A258 (s), A269 (nyd) och So249 (s) i aktuella delar.
Socialdemokraternas representanter, företrädaren för Ny demokrati samt Vänsterpartiets suppleant har i finansutskottet följt upp sina respektive motionsförslag genom avvikande meningar och meningsyttring.
Arbetsmarknadsutskottet gör följande bedömning.
Arbetsmarknadsutskottet anser att en fortsatt omstrukturering och rationalisering inom den kommunala sektorn är viktig grund för framtiden. Samtidigt vill utskottet peka på att behovet av personal inom tjänstesektorn på medellång sikt -- oavsett hur fördelningen ser ut mellan privat och offentligt anställda -- måste uppmärksammas. Faktorer att beakta är bl.a. ökningen av antalet äldre samt de krav på utbildning som sammanhänger med behov av kompetenshöjning i arbetslivet.
För att möta denna situation anser utskottet att det är angeläget att arbetsmarknadsmyndigheterna inom ramen för tilldelade medel fortsätter att göra överenskommelser med kommuner och landsting om att skjuta upp planerade personalneddragningar under år 1994 och i stället vidareutbilda de som hotas av uppsägning. AMS erbjuder ekonomiskt stöd enligt förordningen 1984:518 (senast ändrad 1993:727) om bidrag till utbildning i företag. Enligt uppgift från AMS har avtal motsvarande 15 000 årsarbeten redan slutits och diskussioner pågår om avtal för ytterligare 13 000 personer. De redan slutna avtalen motsvarar knappt 600 miljoner kronor från AMS i utbildningsstöd. Avtalen är olika men syftet är att uppsägningarna senareläggs med hänsyn till den lokala arbetsmarknadssituationen. Genom avtalen torde, som finansutskottet framför, möjligheterna i hög grad förbättras att klara den nödvändiga omstruktureringen av den kommunala verksamheten. Utvecklingen ligger i linje med vad som förordas i flera motioner.
Arbetsmarknadsutskottet delar finansutskottets uppfattning att de arbetsmarknadspolitiska medlen inte bör användas för reguljär kommunal verksamhet, vilket förordas i vissa motioner. Utskottet vidhåller därmed sin i betänkande 1993/94:AU5 redovisade ståndpunkt i denna fråga.
När det gäller utbildningsstöd till kommuner och landsting enligt ovan har formerna för bidraget till utbildning kunnat förenklas genom tillämpning av en likartad modell som vid tidigare försöksverksamhet med stöd till kompetensutveckling av anställda inom industriföretag. Högst 50 000 kr per anställd skall således kunna erbjudas, vilket ligger inom den ram som gäller för bidrag till företagsutbildning. Vidare tillämpas en förenklad administrativ hantering. Dessa förändringar är positiva enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning.
Med hänsyn till vad ovan anförts avstyrker arbetsmarknadsutskottet motionerna A204 (s), A215 (s), A250 (v), A252 (s), A254 (s), A258 (s), A269 (nyd), So249 (s) och Bo251 i aktuella delar.
I motion A218 (yrk. 2) av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) begärs att länsarbetsnämnd, landsting och kommuner underlättar vård- och omsorgspersonals övergång från offentlig till privat verksamhet, bl.a. genom att ordna starta-eget-kurser. I motion Ub666 (yrk. 2) av Gullan Lindblad (m) yrkas att vidareutbildning med hjälp av AMS-insatser av den personal som annars skulle sägas upp prioriterar äldreomsorgsutbildning.
Utskottet utgår från att den vidareutbildning som erbjuds den kommunalt anställda personalen t.ex. i samband med ovan redovisade utbildningsavtal anpassas till behovet av olika kunskaper. Utskottet vill i likhet med motionärerna bakom motion A218 framhålla betydelsen av att personal som går från offentlig till privat verksamhet inom t.ex. vård- och omsorgsområdet kan erbjudas starta-eget-kurser. Med hänsyn till vad utskottet anfört avstyrks motionerna A218 (m) och Ub666 (m) i behandlade delar.
I två motioner berörs användningen av innevarande budgetårs anslag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Ny demokrati föreslår i motion A269 (yrk. 4 och yrk. 5 delvis) att glesbygdsvägar upprustas för 400 miljoner kronor med hjälp av arbetsmarknadspolitiska medel för innevarande budgetår. Särskilt bör man satsa på grusvägar i norra Sverige i avsikt att förenkla och förbättra turist- och massatransport. Riksdagen bör enligt motionen besluta att satsningar på glesbygdsvägar, på vårdpersonal (enligt Ny demokratis ovan behandlade yrkande) samt på ett par ROT-projekt (där motsvarande motionsyrkanden hänvisats till bostadsutskottet) sker genom överföring av medel avsatta för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1993/94.
Vänsterpartiet framhåller i motion A250 (yrk. 4 delvis och yrk. 5) vikten av att utnyttja de befintliga arbetsmarknadspolitiska medlen under innevarande budgetår. Vänsterpartiet anser att outnyttjade medel anslagna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder under budgetåret 1993/94 -- i den mån de inte bundits upp genom avtal över längre tidsperiod -- bör reserveras för motsvarande ändamål under budgetåret 1994/95.
I sitt nyligen justerade betänkande 1993/94:AU21 har utskottet med anledning av motionskrav från Ny demokrati och Vänsterpartiet uttalat att det är utskottets bestämda uppfattning att åtgärder omedelbart måste komma i gång för att på så sätt medverka till att nedbringa arbetslösheten. Enligt arbetsmarknadsutskottets förslag har riksdagen den 2 mars beslutat att bemyndiga regeringen att använda 1,5 miljarder kronor av innevarande års anslag Arbetsmarknadspolitiska åtgärder till ROT-satsningar för bl.a. skolor, samlingslokaler, bostäder, äldrebostäder, sjukhem, vissa kulturbyggnader och kulturmiljövård (rskr. 148).
Utskottet vill erinra om att anslaget A 15. Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt (prop. 1993/94:100 bil. 7, bet. TU13) inom Kommunikationsdepartementets område föreslås uppgå till 1,2 miljarder kronor för nästa budgetår, dvs. samma belopp som anvisats för innevarande budgetår. Anslaget gäller särskilda insatser för upprustning och underhåll av bl.a. länsvägar. Medlen bör enligt propositionen fördelas med hänsyn till upprustningsbehovet och till arbetsmarknadsläget i länen. Det underlag som presenteras i motion A269 (nyd) har inte övertygat utskottet om att ytterligare upprustning av glesbygdsvägar är den ur samhällsekonomisk synpunkt mest lönsamma investeringen. Utskottet ställer sig således inte bakom motion A269 i denna del.
Beträffande Vänsterpartiets yrkande att eventuellt kvarstående medel på B 2-anslaget (fr.o.m. budgetåret 1994/95 A 2-anslaget) bör reserveras till nästa budgetår, vill utskottet anföra att det befintliga B 2-anslaget är ett reservationsanslag, som kan utnyttjas ytterligare tre år efter anvisningsåret.
Ny demokratis och Vänsterpartiets motionskrav beträffande B 2-anslagets utnyttjande till arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser under innevarande budgetår är i viss utsträckning tillgodosedda genom utskottets initiativ i fråga om ROT-satsningar i betänkande 1993/94:AU21. Vad gäller utnyttjande av B 2-anslaget för övriga nämnda åtgärder är något riksdagens beslut inte aktuellt enligt utskottets uppfattning.
Med hänsyn till vad som anförts avstyrker utskottet motionerna A250 (v) och A269 (nyd) i här behandlade delar.
Frågor om kvinnors sysselsättning
Fem motioner behandlar kvinnornas situation på arbetsmarknaden. I samtliga motioner konstateras att omstruktureringen och neddragningarna inom den offentliga sektorn medför att allt fler kvinnor drabbas av arbetslöshet och andra svårigheter på arbetsmarknaden
I motion A241 (yrk. 4) av Charlotte Branting m.fl. (fp) betonas vikten av aktiva åtgärder för att möta kvinnoarbetslösheten. Motionärerna anser att en större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör riktas mot kvinnor t.ex. utbildningsvikariat, starta-eget-kurser kombinerat med stöd till kvinnligt nyföretagande, beredskapsarbeten och projekt. Enligt motionärerna bör utbildningsinsatser som förmår kvinnor att satsa på otraditionella yrkesområden särskilt uppmärksammas.
Margareta Israelsson och Berit Oscarsson (båda s) menar i motion A263 (yrk. 1, 2) att det saknas förslag till ersättning för de arbeten som nu går förlorade inom den offentliga sektorn. Motionärerna anser det angeläget att kvinnors möjlighet att starta egna företag förbättras och begär mot denna bakgrund en översyn av reglerna för lokaliseringslån, utbildnings- och lokaliseringsbidrag. Vidare menar motionärerna att kvinnor i dag inte får det stöd och den uppbackning som behövs för att utveckla en affärsidé till produktion. De föreslår därför att det vid länsstyrelserna inrättas utvecklingscentra för kvinnligt nyföretagande.
I motion A216 av Maud Björnemalm och Inger Lundberg (båda s) föreslås en rad åtgärder till följd av strukturförändringar inom kontorssektorn. Motionärerna konstaterar att arbetslösheten inom den offentliga sektorn nu i allt högre grad drabbar även tjänstemännen och då särskilt kvinnor med kort skolutbildning i kontorsyrkesgrupperna. För dessa kvinnor krävs riktade medel och ökade resurser för vuxenutbildning m.m.
Kvinnors arbete får inte ses som en resurs som regleras efter konjunkturen menar Monica Widnemark (s) i motion A256. Omfattande insatser krävs för att kvinnor i framtiden skall kunna konkurrera om arbetstillfällena på samma villkor som män. Motionären föreslår lika rätt till kompetensutveckling och stöd till kvinnor som väljer otraditionella yrken. Vidare föreslås ökade resurser till kvinnors arbetsrehabilitering och arbetsmiljö.
Margareta Viklund (kds) anser i motion A207 (yrk. 1, 2) att det behövs en plan för social infrastruktur som bygger på samverkan mellan offentliga, privata och frivilliga insatser. Planen skall fånga in samhällets målsättning och strategi för social- och välfärdspolitiken, ge kvinnor arbete och förhindra utslagning. Satsningar på den sociala infrastrukturen innebär bl.a. att arbetslösa kvinnor ges arbete och sysselsättning inom de områden de behärskar och är utbildade för.
I januari 1994 var 142 000 kvinnor, motsvarande 7 % av den kvinnliga arbetskraften, öppet arbetslösa. Detta innebär en ökning med 22 000 kvinnor, motsvarande 1,2 procentenheter, jämfört med januari 1993. Antalet arbetslösa män ökade under samma tid med 28 000 eller 1,5 procentenheter. Arbetslösheten ökar således fortfarande mer bland männen än bland kvinnorna.
Antalet sysselsatta kvinnor hade minskat med totalt 75 000 i januari 1994 jämfört med januari 1993. Drygt 65 000 av dessa kvinnor kan hänföras till den kommunala sektorn. Anmärkningsvärt är att antalet sysselsatta män inom den kommunala sektorn samtidigt ökade med 700 personer.
Utskottet delar den oro över neddragningarna inom den offentliga sektorn och därmed sammanhängande konsekvenser för kvinnornas arbetssituation som kommer till uttryck i ovan nämnda motioner. Samtidigt vill utskottet påpeka att de omfattande utbildningsåtgärder som satts in inom den kommunala sektorn bidragit till att hålla nere den öppna arbetslösheten bland kvinnor. Effekterna av fortsatta neddragningar inom den offentliga sektorn bör enligt utskottets mening noggrant följas av berörda myndigheter så att eventuella åtgärder kan sättas in på ett tidigt stadium.
I motion A241 (fp) föreslås att en större del av de arbetsmarknadspolitiska medlen bör riktas till kvinnor. Utskottet konstaterar att av samtliga arbetssökande utan arbete var 40,8 % kvinnor i januari 1994. Samtidigt utgjorde kvinnornas andel av antalet personer i konjunkturberoende åtgärder 44,5 %. Kvinnorna var således överrepresenterade i åtgärder i förhållande till deras andel av antalet arbetssökande.
Beträffande förslagen i motionerna A241 (fp) och A263 (s) om ökat stöd till kvinnligt nyföretagande vill utskottet anföra följande. Den 1 juli 1993 fick NUTEK i uppdrag av regeringen att i samarbete med regionala organ utvidga åtgärderna för kvinnligt företagande i hela landet. I uppdraget ingår även att lämna förslag till den framtida inriktningen av denna verksamhet. Bland de åtgärder som skall vidtas ingår bl.a. information, rådgivning, utbildning, kompetensutveckling och främjande av nätverk bland kvinnliga företagare. Resultatet av arbetet kommer att redovisas för regeringen den 15 maj i år. I detta sammanhang vill utskottet även erinra om det pågående NUTEK-projektet för främjande av kvinnors företagande i de regionalpolitiska stödområdena. Detta projekt löper fram t.o.m. budgetåret 1995/96.
Med anledning av förslaget i motion A216 (s) om ökade resurser till vuxenutbildning för kvinnor inom kontorssektorn vill utskottet erinra om de betydande extrainsatser på utbildningsområdet som genomförs av arbetsmarknadspolitiska skäl redan under innevarande budgetår. Enligt uppgift i budgetpropositionen (bil. 9, s. 16) kommer regeringen att föreslå eventuellt behövliga extrainsatser i kompletteringspropositionen, bl.a. 28 000 platser i komvux, även för kommande budgetår.
Insatser för otraditionella yrkesval förordas i motionerna A241 (fp) och A256 (s). Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till AMS skrivelse den 25 oktober förra året där Arbetsmarknadsverkets strategi för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden redovisas. Till bl.a. projektinsatser med detta syfte föreslår regeringen 30 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 inom ramen för de medel som beräknats för arbetsmarknadsutbildning.
Utskottet konstaterar, utan att i detalj gå in på alla motionsförslag, att dessa i huvudsak ligger i linje med den nuvarande utvecklingen. Utskottet anser med hänvisning till det anförda att förslagen i motionerna A207 (kds), A216 (s), A241 (fp), A256 (s) och A263 (s) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna avstyrks därmed i berörda delar.
Insatserna för flyktingar och invandrare
I propositionen redovisas att arbetsmarknadssituationen för invandrare och flyktingar kraftigt försämrades under budgetåret 1992/93 jämfört med budgetåret innan. Av de utomnordiska medborgarna uppgick andelen sysselsatta till endast 40 % -- jämfört med 74 % för svenskar -- under det första halvåret 1993. Under budgetåret 1992/93 hade 147 miljoner kronor beräknats för särskilda insatser för flyktingar och invandrare. 33 miljoner kronor av dessa medel förbrukades av AMS.
Enligt regeringen måste åtgärderna för flyktingar och invandrare sättas in snabbare och i större omfattning för att motverka långtidsarbetslöshet och utslagning.
Som en försöksåtgärd under nästa budgetår föreslår regeringen att en ny åtgärd, benämnd praktik för invandrare, införs. Avsikten med praktiken är att yrkesutbildade invandrare skall få en möjlighet att skaffa sig svensk arbetslivs- och yrkeserfarenhet inom sitt utbildningsområde. Syftet är således inte att fylla ett produktionsbehov hos arbetsgivaren, understryks av regeringen.
Såväl privata som offentliga arbetsgivare bör komma i fråga, men det privata näringslivet bör väljas i första hand. Praktikanten bör få inskolning, handledning och praktisk yrkesutbildning på arbetsplatsen och samtidigt delta i jobbsökaraktiviteter o.dyl. I princip bör praktiken vara på heltid och vara i högst sex månader. Under vissa förhållanden kan deltidspraktik tänkas.
Genom att praktik för invandrare är en form av arbetsmarknadsutbildning bör praktikanten få utbildningsbidrag enligt samma regler som gäller vid ungdomspraktik. Något finansieringsbidrag bör dock ej erläggas av den arbetsgivare som anordnar praktik för invandrare. För att klargöra att det inte råder något anställningsförhållande mellan praktikanten och praktikanordnaren föreslår regeringen att man genom en särskild lag slår fast att den som anvisats praktikplats inte skall anses som arbetstagare (bilaga 1). Lagen bör gälla under budgetåret 1994/95.
Kostnaden för den föreslagna åtgärden praktik för invandrare beräknas till 476 miljoner kronor, motsvarande 5 000 personer i genomsnitt per månad.
Socialdemokraterna avvisar i motion A254 (yrk. 13, 14) regeringens förslag om en särskild praktik för invandrare. Det är enligt motionen olämpligt med ytterligare åtgärder som tränger undan ordinarie jobb. Vidare anses det fel att särbehandla invandrare på ett sådant sätt. Regeringens förslag till lag om praktik för invandrare bör därmed avslås av riksdagen. I stället bör arbetsförmedlingarna mer aktivt informera arbetsgivarna om det förhöjda rekryteringsstöd om 75 % under ett år som gäller för arbetsgivare som anställer en invandrare.
Utskottet anför följande.
Det är utomordentligt angeläget att vidta åtgärder som ökar möjligheterna för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Utskottet befarar emellertid att regeringens förslag om invandrarpraktik kan komma att skapa motsättningar mellan olika grupper av arbetslösa. Det föreligger, som utskottet ser det, stor risk för att åtgärden kommer att uppfattas som erbjudande om gratis arbetskraft som konkurrerar med andra arbetssökande.
I stället för att införa ännu en temporär åtgärd i den arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen bör man starkt understryka vikten av att de arbetsmarknadspolitiska medel som står till buds används.
Enligt utskottets mening bör den befintliga arsenalen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom utbildning, starta-eget-bidrag, beredskapsarbeten och rekryteringsstöd utnyttjas för att ge arbetslösa med invandrarbakgrund en fast förankring på arbetsmarknaden.
Utskottet vill särskilt peka på att man mera effektivt använder det förhöjda rekryteringsstödet i detta sammanhang.
Utskottet tillstyrker därför motion A254 (s) i aktuella delar. Regeringens förslag om praktik för invandrare bör följaktligen avslås. Av detta följer även att den i sammanhanget föreslagna lagstiftningen inte skall genomföras.
Invandrarna och arbetsmarknaden behandlas även i tre andra motioner.
Vänsterpartiet tar i motion Sf616 (yrk. 1) upp invandrarnas situation med lägre tal för sysselsättning och inkomster men högre tal för sjukskrivning och förtidspensionering än svenskar. Regeringen bör därför enligt Västerpartiet snarast ta initiativ till överläggningar med AMS för att AMS vid planering och uppföljning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall betrakta invandrare och flyktingar som prioriterade grupper.
Charlotte Branting m.fl. framhåller i motion A241 (yrk. 5) att smidigare former skall eftersträvas för invandrares och flyktingars medverkan i arbetslivet. Eftersom invandrarna -- trots en ofta god utbildning i botten -- har en svår arbetsmarknadssituation, bör de erbjudas fler påbyggnadsutbildningar inkl. språkhantering inom arbetsmarknadsutbildningens ram.
Carl Olov Persson (kds) tar i motion A234 upp vikten av att invandrarnas kompetens tas tillvara vid utformningen av arbetsmarknads- och näringspolitiken. Enligt motionen är två- eller flerspråkighet kombinerad med kunskap om främmande kulturer en oerhört viktig resurs t.ex. i arbetslivet. Ett riktigt tillvaratagande av invandrarnas kompetens kan bl.a. bidra till ökad export.
Utskottet gör följande bedömning.
Vad först angår förslaget i Vänsterpartiets motion Sf616 får utskottet hänvisa till att invandrare och flyktingar redan nu betraktas som en prioriterad grupp inom arbetsmarknadspolitiken.
Beträffande synpunkterna i motion A241 om påbyggnadsutbildningar för invandrare vill utskottet peka på att länsarbetsnämnderna har olika projekt på detta område. Utskottet vill med anledning av detta motionsyrkande liksom yrkandet i motion A234 erinra om följande bestämmelse i förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Enligt 6 § i förordningen får flyktingar och invandrare med utländsk yrkesutbildning beviljas svenskundervisning i fackspråk som arbetsmarknadsutbildning utan att utbildningen har direkt anknytning till ytterligare yrkesutbildning. Sådan utbildning skall enligt bestämmelsen vara inriktad på det yrke flyktingen eller invandraren är utbildad för och får i genomsnitt uppgå till 300 timmar.
De nu behandlade motionsyrkandena bör mot bakgrund av det anförda inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Motionerna Sf616 (v), A241 (fp) och A234 (kds) avstyrks följaktligen i behandlade delar.
Ny demokrati anför i motion A262 (yrk. 14--16) att flyktingar och invandrare bör få stöd för att lära sig svenska innan de får ta del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Sfi-undervisningen (svenska för invandrare) måste bedrivas med fastlagda klara mål. Vidare bör ekonomiska sanktioner kunna tillgripas om en person inte fullföljer ålagd svenskundervisning. I motionen begärs också att regeringen ges till känna att den aviserade propositionen om sfi-undervisningen bör utgå från att den som skall stanna i Sverige måste lära sig så mycket svenska att språket inte blir en barriär för att komma in på arbetsmarknaden.
Utskottet gör följande bedömning.
Det är självklart viktigt för den som skall arbeta på den svenska arbetsmarknaden att behärska svenska språket. Utskottet har här ingen annan uppfattning än motionärerna. Det finns också möjligheter att på olika sätt och av skilda utbildningsanordnare lära sig svenska.
I den ovan nämnda förordningen om arbetsmarknadsutbildning finns bestämmelser om yrkesinriktad svenskundervisning för invandrare. I 5 § sägs att sådan undervisning får vara arbetsmarknadsutbildning i samband med förberedande eller yrkesinriktad utbildning, yrkesinriktad rehabilitering eller då utbildningen sker omväxlande med beredskapsarbete. Avstängning m.m. från arbetsmarknadsutbildning regleras i 40 § förordningen. Svenskundervisning för invandrare (sfi) får enligt 5 § inte vara arbetsmarknadsutbildning. Undervisningen regleras i 13 kap. skollagen (1985:1100). Sfi kan enligt 13 kap. 11 § skollagen upphöra om exempelvis eleven saknar förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen eller annars inte gör tillfredsställande framsteg.
Enligt gällande förordning (1992:740) om svenskundervisning för invandrare finns en läroplan för sfi med mål och inriktning fastställda av regeringen.
Den i motionen omnämnda proposition som förbereds i regeringskansliet skall enligt uppgift avlämnas till riksdagen den 3 mars. Av bl.a. praktiska skäl är det därför inte möjligt att nu lämna synpunkter på innehållet i propositionen.
Med det anförda avstyrks motion A262 (nyd) i berörda delar.
Arbetsmarknadsåtgärder i övrigt
I fyra motioner framförs olika förslag till nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I motion A266 föreslår Ny demokrati att en tillfällig dispens från lagen om anställningsskydd skall kunna ges vid anställning av arbetslösa. En sådan lag föreslås träda i kraft den 1 april 1994. Regler för att förhindra missbruk bör skyndsamt utfärdas av regeringen. Enligt Ny demokratis motion Fi210 (yrk. 5) bör dispens från de känsligaste delarna av arbetsrättslagstiftningen omgående införas för företag med färre än 25 anställda.
Vidare föreslår Nydemokraterna i motion A262 (yrk. 4, 5) aktivering av arbetslösa genom kommunala jobb. De arbetslösa skall kunna samlas i kommunal regi och -- efter en diskussion mellan arbetslösa och kommunen om hur denna resurs bäst skall utnyttjas -- utföra arbeten som annars inte skulle bli utförda. Arbetslöshetsunderstöd utbetalas som motprestation. Arbetslösa som utan bärande skäl inte ställer upp får reducerad arbetslöshetsersättning. Vidare föreslås en åtgärd benämnd resursutvecklingsprojekt. Åtgärden innebär en form av projektverksamhet, där arbetssökande knyter nya kontakter för att i grupp driva kommersiellt gångbara projekt. Åtgärden ger möjlighet för de arbetslösa att förkovra sig inom det egna området samt till innovationsverksamhet.
Utskottet ser positivt på ansträngningarna att försöka finna nya lösningar på de allvarliga sysselsättningsproblemen. Beträffande frågan om dispens från de känsligaste delarna av arbetsrättslagstiftningen för mindre företag samt frågan om tillfällig dispens från lagen om anställningsskydd i syfte att företagen skall anställa fler arbetslösa vill utskottet anföra att vissa förändringar i lagen om anställningsskydd har införts från och med den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:67, AU4, rskr. 103). Ett syfte med förändringarna är just att underlätta för arbetslösa och främst ungdomar att få anställning i det nuvarande svåra arbetsmarknadsläget. Den pågående arbetsrättsliga översynen (dir. 1991:118, dir. 1992:109) väntas slutföras inom kort. Enligt utskottets bedömning bör man inte i detta sammanhang föregripa den mera fullständiga prövning som översynen kommer att leda till.
Åtgärder av det slag som Ny demokrati förordar, aktivering av arbetslösa genom kommunal jobbaktivering eller i resursutvecklingsprojekt, genomförs för närvarande i form av ALU-projekt i samarbete mellan arbetsförmedlingen, kommuner och andra organisationer.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet här behandlade förslag från Ny demokrati i motionerna A262, A266 och Fi210.
Ulla Tillander (c) tar i motion A217 upp möjligheterna till arbetsdelning som ett medel mot arbetslösheten. Med exempel från Danmark framhåller motionären att klartecken från riksdag och regering i fråga om en sådan metod skulle åstadkomma ett genombrott för denna nya åtgärd. Bl.a. måste de formella hindren undanröjas.
Enligt utskottets bedömning aktualiseras denna fråga i Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete. Mot denna bakgrund saknar utskottet anledning att närmare gå in på olika problem i sammanhanget. Utskottet avstyrker därmed motion A217 (c).
Ny demokrati tar i motion A262 (yrk. 3) upp det generella anställningsstödet, GAS, som man anser skall avvecklas eftersom stödformen slår fel ur konkurrenssynpunkt. Företag som redan är framgångsrika och som redan planerat att anställa gynnas i denna stödform, vilket är otillbörligt enligt motionen.
Utskottet anser för sin del att i nuvarande läge när ekonomin vänder till det bättre är det angeläget att snabbt främja nyrekryteringen till företagen. Det generella anställningsstödet GAS infördes den 1 januari 1994 och gäller under ett år till utgången av år 1994. Mot den bakgrunden gör utskottet bedömningen att ändringar i regelverket inte är aktuella. Under förutsättning att åtgärden inte ger upphov till konkurrenssnedvridning är huvudsaken nu att nya anställningar kommer till stånd. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet motion A262 (nyd) i denna del.
I tre motioner yrkas på sysselsättningsskapande åtgärder inom specificerade områden.
Vänsterpartiet anför i motion Kr289 (yrk. 8) att kulturens sysselsättningsskapande effekter bör utnyttjas bättre på ett lokalt och regionalt plan. I motionen föreslås att en arkitekttävling utlyses i samband med olika behov i Vadstena.
Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) anför i motion A218 (yrk. 1) att man i olika samarbetsprojekt bör satsa på nya verksamheter inom miljö- och transportsektorn, bl.a. med hjälp av tidigare överskott av AMS-medel.
Pierre Schori och Eva Johansson (s) anser i motion A225 att arbetsmarknadsmedel bör anslås för att garantera investeringsprogrammet vid Riksidrottsförbundets anläggning Bosön.
Utskottet har behandlat likartade motionsförslag om arbetsmarknadsmedel i samband med naturvårdsändamål, investeringar m.m. vid ett flertal tillfällen. Motionärerna för fram angelägna projekt, vilka därutöver kan motiveras av sysselsättningsskäl. Emellertid vill utskottet lika litet nu som vid tidigare tillfällen gå in på en bedömning av de behov som beskrivs i motionerna. Utskottet vill understryka att utnyttjandet av beredskapsmedel och av övriga arbetsmarknadspolitiska resurser bör bedömas utifrån arbetsmarknadssynpunkter och inte i första hand betraktas som en resurs för olika angelägna samhällsområden.
Utskottet konstaterar att det ankommer på AMS att fördela resurserna för arbetsmarknadspolitiska insatser i de olika länen. I AMS uppgift ingår att ta hänsyn till den arbetsmarknadspolitiska situationen i resp. län. Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu aktuella förslagen i motionerna A218 (m), A225 (s) och Kr289 (v) inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd; de avstyrks därför.
Medelsanvisning
Vänsterpartiet föreslår i motion A250 (yrk. 25) att det i regeringens beräkning av åtgärder och kostnader ingående beloppet 310 miljoner kronor för regeringens disposition för särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser på utsatta orter och olika utvecklingsprojekt inte skall tilldelas regeringen. Vänsterpartiet menar att det saknas motiv för att inte Arbetsmarknadsverket skulle disponera dessa medel i enlighet med normala prioriteringar.
Utskottet anser i motsats till Vänsterpartiet att det är positivt att regeringen har möjlighet att disponera medel för särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser samt för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder. Utskottet avstyrker därför motion A250 (v) i denna del.
Med hänsyn till att arbetsmarknadsläget är mycket svårbedömt under nästa budgetår anser regeringen att samtliga medel under anslaget inte bör fördelas på åtgärder i budgetpropositionen. Ett belopp om 1 940,6 miljoner kronor bör därför hållas inne i avvaktan på att regeringen kan göra en säkrare bedömning av arbetsmarknadsläget m.m. Om det visar sig att medlen ger bäst sysselsättningseffekt om de används för insatser som normalt inte finansieras från anslaget föreslås att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om en sådan användning av högst 1 940,6 miljoner kronor.
Regeringens förslag avvisas av såväl Socialdemokraterna i motion A254 (yrk. 3) som av Vänsterpartiet i motion A250 (yrk. 26). Vänsterpartiet menar att fördelningen av det innehållna beloppet på åtgärder bör göras i kompletteringspropositionen. I annat fall bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag i ärendet.
Utskottet anser i likhet med motionerna A250 (v) och A254 (s) att regeringen inte bör innehålla medel för att senare bestämma hur dessa skall användas. Enligt utskottets bedömning bör medlen användas för traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som tidigare framgått prioriterar utskottet en inriktning mot den ordinarie arbetsmarknaden och betonar undvikande av åtgärder som medför konkurrenssnedvridning. Utskottet utgår från att regeringen återkommer med förslag till medelsanvändning. Med hänvisning till vad som anförts tillstyrks motionerna A250 (v) och A254 (s) i aktuella delar.
Som redovisats i det tidigare föreslår regeringen för budgetåret 1994/95 ett reservationsanslag på 28 608 931 000 kr till reservationsanslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Motioner som avviker från regeringens beräkningar vad gäller arbetsmarknadsåtgärdernas omfattning har också redovisats. I dessa motioner finns följande yrkanden vad gäller medelstilldelningen.
Enligt Socialdemokraterna i motion A254 (yrk. 2 i motsvarande del) bör de anvisade medlen uppgå till ett belopp som överstiger regeringsförslaget med 5 058 miljoner kronor. Vänsterpartiet begär i motion A250 (yrk. 7, 14 och 19) påslag till anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder med sammantaget 3 450 miljoner kronor. Påslaget utgörs av 2 400 miljoner kronor för arbetsmarknadsutbildning inkl. utbildningsbidrag, 800 miljoner kronor för beredskapsarbeten samt 250 miljoner kronor till otraditionella medel för ungdomsprojekt. Ny demokrati yrkar i motion A262 (yrk. 39) att anslaget bör understiga regeringens förslag med 10 000 miljoner kronor.
Utskottet har tidigare med ett par undantag ställt sig bakom regeringens förslag vad avser de olika åtgärdernas omfattning och inriktning. I den mån dessa avvikelser föranleder ändringar i medelstilldelningen förutsätter utskottet att regeringen återkommer till riksdagen. Med det anförda tillstyrks den av regeringen begärda medelsanvisningen. Motionerna A250 (v), A254 (s) och A262 (nyd) bör därför avslås i motsvarande delar.
Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten
1992/93 Utgift 5 500 000 Reservation 0 1993/94 Anslag 4 500 000 1994/95 Prop. 4 000 000
Regeringen föreslår under punkt A 3 att riksdagen till Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten för budgetåret 1994/95 anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr.
Utskottet har inget att erinra mot medelsberäkningen.
Vissa kostnader för avveckling av AMU-gruppen som myndighet, m.m.
1993/94 Anslag *) 1 000 1994/95 Prop. 1 000
*) Förslag i proposition 1993/94:105 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1993/94
Liksom för innevarande budgetår föreslår regeringen ett förslagsanslag för att täcka statens kostnader för övertalig personal och för vissa övertaliga lokaler under budgetåret 1994/95.
Utskottet har inget att invända mot regeringens förslag.
Hemställan
Utskottet hemställer
Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning
1. beträffande arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A215 yrkandena 2, 4 och 5, 1993/94:A220, 1993/94:A240, 1993/94:A241 yrkandena 1, 2 och 6, 1993/94:A242 yrkande 1, 1993/94:A245, 1993/94:A250 yrkandena 1--3 och 35, 1993/94:A254 yrkandena 1 och 6, 1993/94:A262 yrkandena 1, 17, 18, 32--34, 37 och 38, 1993/94:A450 yrkande 10, 1993/94:Bo251 yrkande 6, 1993/94:N283 yrkande 3 samt 1993/94:N307 yrkande 11, res. 1 (s) res. 2 (nyd) men. (v) - delvis
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
2. beträffande rationalisering av arbetsförmedlingskontoren att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkande 35, res. 3 (nyd)
3. beträffande arbetsförmedling för studerande att riksdagen avslår motion 1993/94:A247,
4. beträffande resurserna under förvaltningskostnadsanslaget att riksdagen avslår motion 1993/94:A254 yrkande 23, res. 4 (s)
5. beträffande anslag till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A250 yrkande 8 till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 2 861 516 000 kr, men. (v) - delvis
6. beträffande avskrivning av lånefordran att riksdagen medger att regeringen får bemyndiga AMS, eller efter AMS bestämmande, länsarbetsnämnderna, att under budgetåret 1994/95 besluta om avskrivning av lånefordran som inte överstiger 75 000 kr uppkommen inom Arbetsmarknadsverket under de förutsättningar som gäller för budgetåret 1993/94 (avsnitt 2.5),
7. beträffande insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen att riksdagen godkänner att högst 50 000 000 kr av medlen under anslaget får användas för insatser inom den yrkesinriktade rehabiliteringen (avsnitt 2.5),
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
ALU
8. beträffande undanträngning och konkurrenssnedvridning vid ALU att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A215 yrkande 6, 1993/94:A227, 1993/94:A242 yrkande 2, 1993/94:A254 yrkande 19 och 1993/94:A262 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, men. (v) - delvis
9. beträffande omfattningen av ALU att riksdagen avslår motion 1993/94:A250 yrkandena 20--23, res. 5 (s) - motiv. men. (v) - delvis
Arbetsmarknadsutbildning
10. beträffande omfattning av arbetsmarknadsutbildning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 9 samt 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del, res. 6 (s)
11. beträffande ytterligare resurser för arbetsmarknadsutbildning att riksdagen avslår motion 1993/94:A250 yrkande 24, men. (v) - delvis - villk. 9
12. beträffande enhetlig administration för vuxenutbildning att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkande 31, res. 7 (nyd)
13. beträffande utvärdering av arbetsmarknadsutbildning att riksdagen avslår motion 1993/94:A241 yrkande 7,
14. beträffande utbildningsformer för företagarträning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A222 och 1993/94:A236,
15. beträffande bidraget till företagsutbildning att riksdagen avslår motion 1993/94:A250 yrkande 28, men. (v) - delvis
16. beträffande utbildningsbidrag vid kort utbildning att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning,
17. beträffande utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkandena 10 och 11, 1993/94:A254 yrkande 20, 1993/94:A265, 1993/94:A450 yrkande 14, 1993/94:N283 yrkande 4, 1993/94:Kr409 yrkande 3 och 1993/94:Ub907 yrkande 3, res. 8 (s)
18. beträffande regler för samordning mellan pension och utbildningsbidrag att riksdagen avslår motion 1993/94:A260,
19. beträffande regler för samåkning vid arbetsmarknadsutbildning att riksdagen avslår motion 1993/94:A229,
20. beträffande tjänstegrupplivförsäkringar för AMU-elever m.fl. att riksdagen avslår motion 1992/93:A728 yrkande 2,
21. beträffande resebidragen m.m. att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A254 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 9 (m, fp, c, kds)
Ungdomsfrågor
22. beträffande inriktningen av ungdomspraktiken att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 17 och 1993/94:A254 yrkande 10, res. 10 (s)
23. beträffande avskaffande av finansieringsbidraget vid ungdomspraktik att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A223 och 1993/94:A250 yrkande 15, men. (v) - delvis
24. beträffande befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1993/94:A254 yrkande 11 och 1993/94:A262 yrkande 10 godkänner förslaget om befrielse från skyldighet att betala finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (avsnitt 2.3), res. 11 (s) res. 12 (nyd)
25. beträffande vidareutveckling av ungdomspraktiken att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 9, 11 och 12, res. 13 (nyd)
26. beträffande ungdomsintroduktion att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A221, 1993/94:A248, 1993/94:A250 yrkande 16, 1993/94:A254 yrkande 9, 1993/94:A450 yrkande 13 samt 1993/94:Bo251 yrkande 4, res. 14 (s)
27. beträffande ungdomsprojekt att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A238 yrkande 4 och 1993/94:A250 yrkande 18, men. (v) - delvis
28. beträffande ungdomars arbetssituation att riksdagen avslår motion 1993/94:A238 yrkandena 1 och 3, men. (v) - delvis
29. beträffande sjukvårdsvolontärer att riksdagen avslår motion 1993/94:A208,
30. beträffande akademikerpraktiken att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A209, 1993/94:A254 yrkande 12, 1993/94:A262 yrkande 13 och 1993/94:A264, res. 15 (s) res. 16 (nyd)
Utbildningsvikariat
31. beträffande förlängning av utbildningsvikariat att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motion 1993/94:A201 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter,
32. beträffande utbildningsvikariatens omfattning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 27, 1993/94:A254 yrkandena 17 och 18 samt 1993/94:A257, res. 17 (s)
Beredskapsarbete och rekryteringsstöd
33. beträffande avtalade inskolningsplatser att riksdagen godkänner förslaget om avskaffande av de avtalade inskolningsplatserna (avsnitt 2.1 i propositionen),
34. beträffande volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 13, 1993/94:A254 yrkande 15, 1993/94:A262 yrkandena 6--8 och 1993/94:A450 yrkande 21, res. 18 (s) res. 19 (nyd)
35. beträffande statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 12 och 1993/94:A254 yrkande 16, res. 20 (s)
36. beträffande rekryteringsstödens betydelse att riksdagen avslår motion 1993/94:A218 yrkande 3,
Starta-eget-bidraget
37. beträffande starta-eget-bidraget att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 19--21,
Särskilda grupper och områden
Offentliga sektorn
38. beträffande sysselsättning och den offentliga sektorn att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A204, 1993/94:A215 yrkande 3, 1993/94:A250 yrkande 6, 1993/94:A252, 1993/94:A254 yrkande 8, 1993/94:A258, 1993/94:A269 yrkande 1, 1993/94:So249 yrkande 12 och 1993/94:Bo251 yrkande 5, res. 21 (s) res. 22 (nyd)
39. beträffande övergång från offentlig till privat verksamhet att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A218 yrkande 2 och 1993/94:Ub666 yrkande 2,
40. beträffande användningen av innevarande budgetårs anslag att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A250 yrkande 4 i motsvarande del och yrkande 5 samt 1993/94:A269 yrkandena 4 och 5 i motsvarande del, res. 23 (nyd)
Frågor om kvinnors sysselsättning
41. beträffande kvinnors arbetslöshet och svårigheter på arbetsmarknaden att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A207, 1993/94:A216, 1993/94:A241 yrkande 4, 1993/94:A256 samt 1993/94:A263, res. 24 (s) - motiv.
Invandrare och flyktingar
42. beträffande praktik för invandrare att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkandena 13 och 14 avslår proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande delar beträffande
dels regeringens förslag om praktik för invandrare (avsnitt 2.11),
dels det i propositionen framlagda förslaget till lag om praktik för invandrare, res. 25 (m, fp, c, kds)
43. beträffande invandrarna och arbetsmarknaden att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A241 yrkande 5, 1993/94:A234 samt 1993/94:Sf616 yrkande 1, men. (v) - delvis
44. beträffande invandrare och svenskundervisning att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkandena 14--16, res. 26 (nyd)
Arbetsmarknadsåtgärder i övrigt
45. beträffande nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A262 yrkandena 4 och 5, 1993/94:A266 och 1993/94:Fi210 yrkande 5, res. 27 (nyd) res. 28 (s) - motiv.
46. beträffande arbetsdelning som ett medel i arbetsmarknadspolitiken att riksdagen avslår motion 1993/94:A217,
47. beträffande det generella anställningsstödet, GAS att riksdagen avslår motion 1993/94:A262 yrkande 3, res. 29 (nyd)
48. beträffande sysselsättningsskapande åtgärder inom specificerade områden att riksdagen avslår motionerna 1993/94:A218 yrkande 1, 1993/94:A225 och 1993/94:Kr289 yrkande 8,
Medelsanvisningar m.m.
49. beträffande 310 miljoner kronor till regeringens disposition att riksdagen avslår motion 1993/94:A250 yrkande 25, men. (v) - delvis
50. beträffande innehållande av 1 940 600 000 kr att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:A250 yrkande 26 och 1993/94:A254 yrkande 3 avslår proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del beträffande ett bemyndigande till regeringen att besluta om användningen av högst 1 940 600 000 kr av medlen under anslaget för insatser som normalt inte finansieras från anslaget (avsnitt 2.1), res. 30 (m, fp, c, kds)
51. beträffande medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A250 yrkandena 7, 14 och 19 samt 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del och 1993/94:A262 yrkande 39 till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 28 608 931 000 kr, res. 31 (s) res. 32 (nyd) men. (v) - delvis
52. beträffande medelsanvisning till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten att riksdagen till Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr,
53. beträffande avvecklingskostnader för AMU-gruppen att riksdagen till Vissa kostnader för avveckling av AMU-gruppen som myndighet, m.m. för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Stockholm den 3 mars 1994
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Nils Nordh (s).
Laila Strid-Jansson (nyd) har inte deltagit i beslutet under mom. 50.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning (mom. 1)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med "Den svenska" och på s. 28 slutar med "samt N307 (s)" bort ha följande lydelse:
Sverige har drabbats av massarbetslöshet och statsfinansiell kris beroende på att tillväxten minskat tre år i rad. Enligt utskottets mening måste den nuvarande passiviteten brytas och den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken läggas om i syfte att stimulera tillväxt och nya arbeten. Sverige måste anta utmaningen och visa att det är möjligt att påtagligt minska arbetslösheten från nuvarande höga nivå.
Utskottet vill anlägga ett helhetsperspektiv på arbetsmarknadspolitiken vilket för nästa budgetår innebär att man bör genomföra ett omfattande investeringsprogram, kraftiga utbildningssatsningar samt en återgång till traditionell arbetsmarknadspolitik.
Utökade investeringar bör göras i näringslivet, kommunikationssektorn, bostadssektorn, på miljöområdet och inom det sociala området i enlighet med motion A254 (s). De av regeringen aviserade extra utbildningssatsningarna anser utskottet vara bra men inte tillräckliga.
Följande riktlinjer bör styra arbetsmarknadspolitiken under det kommande budgetåret. Arbetslinjen skall hävdas och aktiva åtgärder gå före passiva som kontantstöd. Yngre arbetslösa skall om möjligt hänvisas till det reguljära utbildningssystemet. Ungdomspraktik och ALU skall vara sistahands-åtgärder. Platsförmedling skall prioriteras. Ansträngningarna för att få flyktingar och andra invandrare i arbete måste öka. Antalet arbetshandikappade som lämnar förmedlingen eller arbetsmarknadsinstitut för arbete eller utbildning skall minst uppgå till samma antal som för innevarande budgetår. Ungdomsarbetslösheten skall minska. Arbetslöshetsperiodernas längd skall kortas och långtidsarbetslösheten minska. Insatserna för att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden skall öka.
Utskottet känner stor tveksamhet till att ALU och ungdomspraktik, vilka åtgärder helt bekostas av staten, lägger få skyldigheter på arbetsgivarna och tränger undan reguljära arbeten. Dessa åtgärder står i kontrast till dokumenterat effektiva åtgärder som utbildning och beredskapsarbeten.
Enligt utskottets uppfattning bör ungdomspraktikplatserna nu bromsas upp och successivt ersättas av en ny åtgärd, benämnd ungdomsintroduktion. Den nya åtgärden kan utformas så att ungdomen under fyra månader är praktikant och därefter anställs med rekryteringsstöd.
I det helhetsperspektiv som utskottet förordar bör månadsgenomsnittet för antalet personer i åtgärder ökas i förhållande till regeringens förslag. Beträffande arbetsmarknadsutbildning räknas med ca 10 000 personer mer än regeringen och beträffande utbildningsvikariat 6 000 personer ytterligare. Med ett direkt ekonomiskt stöd till kommunerna kan uppsägningstiderna för ca 20 000 kommunalt anställda förlängas. Sammantaget innebär detta att 36 000 personer ytterligare kan undvika öppen arbetslöshet. Därutöver menar utskottet att regeringens förslag till fördelning på olika åtgärder bör justeras. Dessa förslag tas upp i följande reservationer från Socialdemokraterna.
Ett förslag behandlar utskottet i detta sammanhang; nämligen förslaget i motion A254 (s) om extra insatser motsvarande 1 miljard kronor för investeringar i kommunala gator och vägar. Med kommunernas bidrag innebär förslaget investeringar för det dubbla beloppet under budgetåret 1994/95. Enligt utskottets uppfattning ger förslaget en god utdelning i form av 4 000 personer ytterligare i sysselsättning under budgetåret. Utskottet ställer sig således bakom detta förslag.
Sammantaget leder den förordade inriktningen till att ytterligare 5,1 miljarder kronor bör anvisas till arbetsmarknadspolitiska åtgärder jämfört med regeringens förslag.
Det anförda innebär att utskottet instämmer med motion A254 (s) i fråga om arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning. Även i fråga om investeringar i kommunala gator och vägar delar utskottet uppfattningen i motion A254 (s). Övriga motionsförslag avstyrks i den mån kraven inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A254 yrkandena 1 och 6 samt med avslag på motionerna 1993/94:A215 yrkandena 2, 4 och 5, 1993/94:A220, 1993/94:A240, 1993/94:A241 yrkandena 1, 2 och 6, 1993/94:A242 yrkande 1, 1993/94:A245, 1993/94:A250 yrkandena 1--3 och 35, 1993/94:A262 yrkandena 1, 17, 18, 32--34, 37 och 38, 1993/94:A450 yrkande 10, 1993/94:Bo251 yrkande 6, 1993/94:N283 yrkande 3 samt 1993/94:N307 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning (mom. 1)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Med anledning" och på s. 28 slutar med "samt N307 (s)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning dras riktlinjer upp för en ny och effektiviserad arbetsmarknadspolitik i Ny demokratis motion A262. Ett antal förslag läggs fram som är väl ägnade att öka effektiviteten såväl i regelsystemet som i Arbetsmarknadsverkets olika delar. Mest väsentligt är att arbetsmarknadspolitiken skall leda till arbeten på den ordinarie arbetsmarknaden. Därför bör åtgärder som ALU och ungdomspraktik trappas ner. Arbetslösa måste också aktiveras så att de inte tappar kontakten med arbetsmarknaden. Invandrare måste stödjas i sin inlärning av svenska språket, så att minimikraven uppnås.
Vidare bör själva åtgärdssystemet radikalt rationaliseras. Regeringen bör tillsätta en snabbutredning som undersöker möjligheten till ett enda anställningsstöd som är förhandlingsbart i tid och procent.
Ineffektiviteten i Arbetsmarknadsverkets organisationer är anmärkningsvärd. De omfattande organisatoriska missförhållandena bör enligt utskottets uppfattning utredas med sikte på att avveckla AMS, LAN och Ami i deras nuvarande form. Även AMS "svindlande affärer" bör bli föremål för utredning för att undvika ytterligare ekonomiska förluster för samhället.
Vidare bör arbetsförmedlingarna få öronmärkta resurser till kontroll av bl.a. de arbetslösas svartjobb. Utskottet konstaterar att det nu är helt nödvändigt med en objektiv utredning av det utbredda a-kassefusket. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att omgående tillsätta en sådan utredning med sikte på att redovisa resultat inom ett halvår.
Inledningsvis har redovisats att en parlamentarisk utredning om arbetsmarknadspolitiken skall starta. Vid sidan om denna är det i den nuvarande lågkonjunkturen viktigt att snabbt få svar på hur man utan fördröjning skall få till stånd en ökad sysselsättning och ändamålsenliga former för en god arbetsmarknad. Utskottet menar i likhet med Ny demokrati att en snabb insats skulle kunna göras dels genom att ta till vara Lindbeckkommissionens resultat, dels genom tillsättande av en ny expertkommission som utan politiska förtecken lägger fram förslag om hur man bäst bekämpar arbetslösheten på kort och lång sikt.
Med hänvisning till vad som anförts instämmer utskottet med motion A262 (nyd) i fråga om arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning. Övriga motionsförslag avstyrks i den mån kraven inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkandena 1, 17, 18, 32--34, 37 och 38 samt med avslag på motionerna 1993/94:A215 yrkandena 2, 4 och 5, 1993/94:A220, 1993/94:A240, 1993/94:A241 yrkandena 1, 2 och 6, 1993/94:A242 yrkande 1, 1993/94:A245, 1993/94:A250 yrkandena 1--3 och 35, 1993/94:A254 yrkandena 1 och 6, 1993/94:A450 yrkande 10, 1993/94:Bo251 yrkande 6, 1993/94:N283 yrkande 3 samt 1993/94:N307 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Rationalisering av arbetsförmedlingskontoren (mom. 2)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 30 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motion A262 från Ny demokrati att arbetsförmedlingarna måste få stöd och hjälp att rationalisera sina kontor och att utbilda personal, så att de får erforderlig kompetens att kunna ta hand om de arbetssökande.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande rationalisering av arbetsförmedlingskontoren att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkande 35 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Resurserna under förvaltningskostnadsanslaget (mom. 4)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "från A 2-anslaget" bort ha följande lydelse:
AMS får under innevarande budgetår utnyttja 350 miljoner kronor av åtgärdsmedlen till en tillfällig förstärkning av den egna personalen. Utskottet instämmer med Socialdemokraterna i motion A254 att AMS behöver en personalförstärkning under lång tid. Det är därför motiverat att anslaget ökar. Utskottet utgår från att regeringen återkommer i kompletteringspropositionen med ett sådant förslag.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande resurserna under förvaltningskostnadsanslaget att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A254 yrkande 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Omfattningen av ALU (mom. 9, motiveringen)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Utskottet har ovan" och på s. 34 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet har redovisat sin bestämda uppfattning att ALU:s karaktär av sistahands-åtgärd inte får gå förlorad. Det är ytterst viktigt att slå fast att ALU är den åtgärd som skall vidtas om inga andra åtgärder står till buds. ALU får absolut inte användas för att bemanna ordinarie linjeorganisation. Med dessa grundförutsättningar uppfyllda kan det accepteras att ALU tillåts att öka under nästa budgetår. Utskottet avstyrker därmed motion A250 (v) i berörda delar.
6. Omfattning av arbetsmarknadsutbildning (mom. 10)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med "Med hänsyn" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Den av regeringen planerade minskningen av arbetsmarknadsutbildning kan inte accepteras. Tvärtom bör arbetsmarknadsutbildningen öka med hänsyn till att konjunkturen nu synes vända. I denna fråga instämmer utskottet med förslagen i motionerna A254 (s) och A250 (v). I förhållande till den av regeringen planerade volymen 53 500 personer genomsnittligt i månaden bör ytterligare ca 10 000 personer kunna få arbetsmarknadsutbildning som är särskilt anordnad eller ges inom det reguljära utbildningsväsendet. Utskottets ställningstagande bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande omfattningen av arbetsmarknadsutbildning att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 9 samt 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Enhetlig administration för vuxenutbildning (mom. 12)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36 börjar med "Utskottet kan" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör vuxenutbildningen rationaliseras genom att de olika organisatoriska delarna samlas under en och samma administration. Inom denna ram skall kunskap om arbetsmarknadsutbildning, komvux, reguljära utbildningar etc. samlas. Med kompetensen samlad på ett ställe, t.ex. inom AMV, kan servicen till arbetslösa och andra förbättras.
Utskottet instämmer med motion A262 (nyd) i denna grundsyn och anser att regeringen bör utreda denna fråga med syfte att lägga fram konkret förslag.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande enhetlig administration för vuxenutbildning att riksdagen med anledning av 1993/94:A262 yrkande 31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. (mom. 17)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "Ub907 (s)" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till uppfattningen i motion A254 (s) att för ungdomar och för dem som deltar i reguljär utbildning bör utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning höjas till samma nivå som arbetslöshetsersättningen. För arbetslöshetsförsäkrade personer innebär ersättningssystemet efter den 1 juli 1993 att de under utbildningstiden får en ersättning som utgör två tredjedelar av den ersättning de får om de stannar hemma. Utskottet anser att detta är oacceptabelt.
Med hänvisning till vad som anförts tillstyrker utskottet motion A254 (s). Övriga i sammanhanget behandlade motioner tillgodoses helt eller delvis genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkande 20 samt med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkandena 10 och 11, 1993/94:A265, 1993/94:A450 yrkande 14, 1993/94:N283 yrkande 4, 1993/94:Kr409 yrkande 3 och 1993/94:Ub907 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Resebidragen m.m. (mom. 21)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Marianne Andersson (c), Harald Bergström (kds), Isa Halvarsson (fp) och Kent Olsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med "Utskottet har" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill betona behovet av rörlighet på arbetsmarknaden men finner att de här upptagna bidragsformerna inte tycks stimulera flyttviljan i någon högre grad. Under det gångna året har endast 70 miljoner kronor av beräknade 200 miljoner kronor tagits i anspråk för de olika flyttningsbidragen.
Om det emellertid av någon anledning skulle behöva göras justeringar på grund av uppkomna olägenheter beträffande de nyligen upphävda bidragsformerna utgår utskottet från att regeringen vidtar erforderliga åtgärder. Motion A254 (s) avstyrks därmed i denna del.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande lydelse:
21. beträffande resebidragen m.m. att riksdagen avslår motion 1993/94:A254 yrkande 21,
10. Inriktningen av ungdomspraktiken (mom. 22)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 43 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med det som anförs i motionerna A254 (s) och A250 (v) om att ungdomspraktiken nu bör trappas ned och att fler ungdomar i stället bereds möjlighet till reguljära anställningar. Ett system med ungdomsintroduktion skulle vara ett steg i denna riktning.
Ungdomspraktiken har i hög grad kommit att handla om gratis arbetskraft vilken tränger undan ordinarie arbeten och andra åtgärder. Detta bekräftas ytterligare genom det finansieringsbidrag som infördes den 1 januari i år. Enligt utskottets mening är det viktigt att än en gång betona att ungdomspraktiken skall vara utbildning och inte ersättning för ordinarie arbeten. Utskottet anser vidare att praktiktiden bör begränsas till endast sex månader.
Beträffande förslaget om en undersökning av ungdomspraktikens effekter förutsätter utskottet, i enlighet med sitt uttalande i betänkande 1993/94:AU5, att en noggrann utvärdering av ungdomspraktiken kommer att göras inom ramen för den Arbetsmarknadspolitiska kommitténs arbete.
Förslaget i motion A250 (v) får med utskottets ställningstagande anses tillgodosett i denna del. Vad utskottet här anfört med anledning av motion A254 (s) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande inriktningen av ungdomspraktiken att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 17 och 1993/94:A254 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (mom. 24)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med Socialdemokraterna i motion A254 att regeringens förslag om möjlighet till befrielse från finansieringsbidrag om ungdomspraktikant anställs redan efter de sex första praktikmånaderna bör avvisas. Motivet för införandet av ungdomspraktik var att ungdomar som inte kunde erbjudas någon annan aktiv åtgärd skulle erbjudas ett alternativ. Ungdomarna skulle inte ha ordinarie arbete utan få en utbildning. Införandet av finansieringsbidraget har medfört att arbetsgivarna nu skall betala för att få utbilda en ungdom. Detta är dubbla budskap och förvirrande retorik som bekräftar att ungdomspraktikplatserna i hög grad handlar om gratis arbetskraft.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att finansieringsbidraget skall tas bort och att regeringens nu aktuella förslag om befrielse från finansieringsbidrag bara leder till mer byråkrati och uppbyggnad av nya administrativa rutiner i stället för fler arbeten.
Utskottet tillstyrker således motion A254 (s) i denna del. Därav följer att regeringens förslag bör avslås av riksdagen. Motion A262 (nyd) avstyrks i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkande 11 och med avslag dels på regeringens förslag i motsvarande del, dels på motion 1993/94:A262 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (mom. 24)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
För att ytterligare stimulera företagen till att anställa ungdomspraktikanter anser utskottet, i likhet med vad som anförs i motion A262 (nyd), att hela finansieringsbidraget skall betalas tillbaka om företagen anställer ungdomen efter fullgjord praktik i tolv månader. Detta innebär att inte bara de sex första månadernas finansieringsbidrag om 6 000 kr återbetalas, utan även finansieringsbidraget för den förlängda praktiktiden. Totalt innebär detta ett stimulansbidrag på 24 000 kr till de företag som anställer ungdomspraktikanterna efter fullgjord praktik. Med ett sådant stöd borde rekryteringsstöd inte behövas, vilket vore bra ur besparingssynpunkt.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion A262 (nyd) i denna del. Av detta följer att regeringens förslag bör avslås av riksdagen. Motion A254 (s) avstyrks i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A262 yrkande 10 och med avslag dels på regeringens förslag i motsvarande del, dels på motion 1993/94:A254 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Vidareutveckling av ungdomspraktiken (mom. 25)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "i berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig bakom de förslag om en vidareutveckling av ungdomspraktiken som framförs i motion A262 (nyd). Detta innebär att en snabbutredning bör tillkallas som undersöker möjligheterna att utveckla ungdomspraktiken till en kombination av utbildning och arbete där ungdomarna efter avslutad praktiktjänstgöring får någon form av betyg eller utbildningsbevis. Denna nya form av praktik skulle med sitt krav på utbildning rätta till de missförhållanden som påpekas från olika håll om att ungdomspraktikanter utnyttjas av arbetsgivarna. Det är viktigt att betona att ungdomspraktikplatserna även i framtiden skall vara utöver vanlig arbetskraft.
Utskottet anser vidare att företag som inte anställer ungdomspraktikanter efter tolv månaders sammanhängande praktik skall försättas i karantän för utnyttjande av praktikanttjänster. Karantäntiden kan förslagsvis uppgå till två år. Utskottet anser att regeringen bör återkomma med ett förslag till ändring av reglerna om ungdomspraktik i enlighet med vad som nu anförts.
Utskottet instämmer även med förslaget om att företagen, innan den förlängda praktiktiden kan påbörjas, skall ingå avtal med arbetsförmedlingen om att anställa ungdomspraktikanten efter praktiktidens slut.
Utskottet tillstyrker således motion A262 i nu berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande lydelse:
25. beträffande vidareutveckling av ungdomspraktiken att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkandena 9, 11 och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Ungdomsintroduktion (mom. 26)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "och Bo251 (s)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion A254 (s) om att ett system med ungdomsintroduktion nu bör införas. Detta medför att ungdomspraktiken bromsas upp och att fler ungdomar får anställning. Ungdomsintroduktion innebär att en ungdom är praktikant under fyra månader följt av anställning med rekryteringsstöd i åtta månader och därefter om möjligt tillsvidareanställd. Enligt utskottets mening bör ca 40 000 ungdomar omfattas av denna åtgärd.
Systemet med ungdomsintroduktion ligger i linje med det avtal om en ettårig kompetensutveckling för ungdomar som förra året träffades mellan Svenska Metallindustriarbetareförbundet och Sveriges Verkstadsindustrier. Utskottet anser att regeringen bör ta sådana initiativ att näringslivet i övrigt ställer upp på denna avtalsmodell och att den sprids till fler branscher.
Det anförda innebär att utskottet ställer sig bakom motion A254 (s) i berörda delar. Övriga motionsförslag får med detta anses helt eller delvis tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande lydelse:
26. beträffande ungdomsintroduktion att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkande 9 samt med anledning av motionerna 1993/94:A221, 1993/94:A248, 1993/94:A250 yrkande 16, 1993/94:A450 yrkande 13 samt 1993/94:Bo251 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Akademikerpraktiken (mom. 30)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet anser" och på s. 48 slutar med "och A262 (nyd)" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att arbetsmarknaden mer än någonsin behöver välutbildade akademiker och andra med bra utbildning. Därför är det viktigt att arbetsförmedlingarna i avsevärt större omfattning än i dag utnyttjar möjligheterna att använda rekryteringsstöd. Vid arbetslöshet skall rekryteringsstöd kunna utgå direkt efter avslutad utbildning. Det är bättre för en ungdom med en tillfällig anställning och vanlig ingångslön med hjälp av rekryteringsstöd än en praktikplats. Utskottet anser mot denna bakgrund att akademikerpraktiken bör avskaffas.
Utskottet tillstyrker således motion A254 (s) i denna del. Övriga behandlade motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande akademikerpraktiken att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A254 yrkande 12 samt med avslag på motionerna 1993/94:A209, 1993/94:A262 yrkande 13 och 1993/94:A264 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Akademikerpraktiken (mom. 30)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet anser" och på s. 48 slutar med "och A262 (nyd)" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att akademikerpraktiken bör följa samma riktlinjer som föreslås för ungdomspraktiken i motion A262 (nyd). Detta innebär en praktik med utbildning kombinerat med arbete, finansieringsbidrag och karantänbestämmelser. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer med förslag om inriktning av akademikerpraktiken enligt dessa riktlinjer.
Det anförda innebär att utskottet ställer sig bakom motion A262 i denna del. Övriga behandlade motioner avstyrks i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande akademikerpraktiken att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkande 13 samt med avslag på motionerna 1993/94:A209, 1993/94:A254 yrkande 12 och 1993/94:A264 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Utbildningsvikariatens omfattning (mom. 32)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med Socialdemokraterna i motion A254 (s) att utbildningsvikariaten är en bra åtgärd som ger arbetslösa tillfälle att komma ut i arbetslivet samtidigt som möjligheter skapas för kompetensutveckling. Omfattningen bör emellertid utökas med 6 000 platser utöver de av regeringen planerade 14 000 platserna (som månadsgenomsnitt). Kostnaden för att arbetsgivarna får dra av vissa utbildningskostnader från arbetsgivaravgifterna bör därmed beräknas till 1 000 miljoner kronor. För att nå målet om en utökad omfattning bör regeringen se över möjligheterna att göra tillfälliga regeländringar. T.ex. bör möjligheten till deltidsvikariat undersökas.
En regelförändring som syftar till en utökning av åtgärden föreslår utskottet redan i detta sammanhang. Lagen bör ändras så att avdrag får göras med 475 kr per dag för en vikarie också i de fall när den anställde får ledigt för studier utan att arbetsgivaren betalar lön under studietiden. I dessa fall bör dock inte utbildningskostnader kunna dras av.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion A254 (s) i aktuella delar. Övriga i sammanhanget behandlade motioner tillgodoses i väsentlig del genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 32 bort ha följande lydelse:
32. beträffande utbildningsvikariatens omfattning att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkandena 17 och 18 samt med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 27 och 1993/94:A257
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels antar förslaget till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter i bilaga 2,
18. Volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd (mom. 34)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med "Utskottet kan" och på s. 52 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Som framförts i motion A254 (s) bör antalet platser i beredskapsarbete och med rekryteringsstöd omfatta 43 000 personer (räknat som månadsgenomsnitt), dvs. 3 000 personer mer än regeringen beräknat. Inom totalramen förutsätter utskottet att det finns stor flexibilitet för AMS att välja antingen beredskapsarbete eller rekryteringsstöd med hänsyn till behoven och möjligheterna att skaffa fram platser etc. Regelsystemet för rekryteringsstöd bör vidare ändras så att den sökande inte skall ha behövt vara arbetslös en viss tid före anställningen. Sökande som varit föremål för en arbetsmarknadspolitisk åtgärd bör också kunna komma i fråga.
Det anförda innebär att utskottet instämmer med motion A254 (s) i aktuell del. Övriga motioner avstyrks i den mån kraven inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A254 yrkande 15 samt med avslag på motionerna 1993/94:A250 yrkande 13, 1993/94:A262 yrkandena 6--8 och 1993/94:A450 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd (mom. 34)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med "Utskottet kan" och på s. 52 slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med motion A262 (nyd) att man i dagens svåra arbetsmarknad bör satsa ytterligare på beredskapsarbeten och rekryteringsstöd under förutsättning att de har en utformning enligt följande.
För att inte ta bort incitamenten för den enskilde att aktivt söka ordinarie arbete bör ersättningen vara högst 90 % av den ordinarie lönen enligt utskottets uppfattning. Beredskapsarbeten bör i lika hög utsträckning inriktas på näringslivet som på den offentliga sektorn. Röjningsarbete på kraftledningsgatorna, drift och underhåll på glesbygdens vägnät är bra exempel på beredskapsarbeten.
Utskottet tillstyrker således motion A262 (nyd) i denna del. Övriga behandlade motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande lydelse:
34. beträffande volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkandena 6--8 samt med avslag på motionerna 1993/94:A250 yrkande 13, 1993/94:A254 yrkande 15 och 1993/94:A450 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete (mom. 35)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Utskottet anför" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med Socialdemokraternas krav i motion A254 och motsvarande krav i motion A250 att statsbidragen vid beredskapsarbete bör återställas till att avse 100 % av normal veckoarbetstid, dvs. normalt 40 timmar i veckan. Med anledning av motionerna A250 (v) och A254 (s) i berörda delar bör utskottets ställningstagande ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande lydelse:
35. beträffande statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A250 yrkande 12 och 1993/94:A254 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Sysselsättning och den offentliga sektorn (mom. 38)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet anser" och på s. 57 slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till den uppfattning som framförs i Socialdemokraternas motion A254 angående stöd till kommuner och landsting för att förlänga uppsägningstiderna för personal som sägs upp.
Enligt regeringens egna beräkningar riskerar 37 000 personer att i år mista sina anställningar i kommuner och landsting. Betydande verksamhetsminskningar har redan gjorts under åren 1992 och 1993. Utskottet anser i och för sig att det är önskvärt med sådana förändringar på kommunal nivå som leder till ökad produktivitet men vill tillägga att någon samhällsekonomisk vinst inte uppstår förrän de friställda får en ny anställning. De nuvarande nedskärningarna leder endast ut i arbetslöshet och därmed åtföljande kostnader för bl.a. a-kasseersättning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder m.m.
Mot denna bakgrund föreslår utskottet att AMS får i uppdrag att förhandla med kommuner och landsting om att förlänga uppsägningstiden till i första hand den 31 december 1995 för personal som varslats om uppsägning. Målet bör vara att ingen skall gå ut i öppen arbetslöshet. AMS bör få särskilda medel för att stimulera kommuner och landsting att fatta sådana beslut. Medlen bör kunna användas såväl till utbildningsinsatser som till lönekostnader. Stödet för en enskild person skall inte få överstiga 85 % av lönen.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion A254 (s) i aktuell del. Syftet i de övriga behandlade motionerna tillgodoses helt eller delvis genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande sysselsättning och den offentliga sektorn att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkande 8 samt med anledning av motionerna 1993/94:A204, 1993/94:A215 yrkande 3, 1993/94:A250 yrkande 6, 1993/94:A252, 1993/94:A258, 1993/94:A269 yrkande 1, 1993/94:So249 yrkande 12 och 1993/94:Bo251 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Sysselsättning och den offentliga sektorn (mom. 38)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet anser" och på s. 57 slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till Ny demokratis uppfattning i motion A269 att de pågående strukturförändringarna inom den kommunala sektorn är helt nödvändiga. I den nuvarande extrema arbetslöshetssituationen krävs dock vissa extraordinära åtgärder för att minska den offentliga sektorn på ett mjukt sätt.
Det är bra men inte tillräckligt att arbetsmarknadsmyndigheterna avtalar med kommuner och landsting om utbildning och kompetenshöjande insatser. Utskottet föreslår därför ett särskilt stöd för aktiva insatser inom i första hand vårdsektorn. Förslaget innebär att öronmärka pengar till sjuk- och äldrevården så att varslade sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden m.fl. skall kunna gå kvar i vården. Åtgärden bör dock tidsbegränsas, t.ex. till tolv månader. Kommunerna får ansöka hos arbetsmarknadsmyndigheterna om bidrag, vilket måste inrymmas inom anslaget för innevarande budgetår. Kommunerna beslutar sedan, i samråd med vårdsektorn, hur resurserna skall fördelas på personalen. Ca 15 000 personer kan beräknas få sysselsättning genom detta förslag. En riktpunkt bör vara att ersättningen till personalen inte får överstiga 90 % av tidigare lön. Regeringen bör snarast utfärda regler i enlighet med dessa grundläggande riktlinjer.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A269 (nyd) i aktuell del. Övriga motioner avstyrks i den mån kraven inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande lydelse:
38. beträffande sysselsättning och den offentliga sektorn att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A269 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1993/94:A204, 1993/94:A215 yrkande 3, 1993/94:A250 yrkande 6, 1993/94:A252, 1993/94:A254 yrkande 8, 1993/94:A258, 1993/94:So249 yrkande 12 och 1993/94:Bo251 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Användningen av innevarande budgetårs anslag (mom. 40)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57 börjar med "I sitt" och på s. 58 slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte kommer att kunna utnyttjas till fullo för de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna under innevarande budgetår anser utskottet att även andra sysselsättningsskapande insatser bör övervägas. Utskottet biträder därför förslaget från Ny demokrati i motion A269 att upprusta glesbygdsvägar i avsikt att förenkla och förbättra turist- och massatransporter.
Utskottet ställer sig med det anförda bakom motion A269 (nyd) i aktuella delar. Övriga motionsyrkanden avstyrks i den mån de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande lydelse:
40. beträffande användningen av innevarande budgetårs anslag att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A269 yrkandena 4 och 5 i motsvarande del samt med avslag på motion 1993/94:A250 yrkande 4 i motsvarande del och yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Kvinnors arbetslöshet och svårigheter på arbetsmarknaden (mom. 41, motiveringen)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tidigt stadium" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att kraftfulla åtgärder nu bör sättas in för de kvinnor som är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet till följd av nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Avskedanden i kommuner och landsting bör mötas med bl.a. förlängda uppsägningstider och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Kompetensutveckling, vidareutbildning och specialisering är några åtgärder som bör få omfattande spridning för att vända utvecklingen för kvinnorna inom offentlig sektor i en positiv riktning.
25. Praktik för invandrare (mom. 42)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Marianne Andersson (c), Harald Bergström (kds), Isa Halvarsson (fp) och Kent Olsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar med "Utskottet anför" och slutar med "skall genomföras" bort ha följande lydelse:
Trots tilldelning av medel för särskilda insatser för invandrare och flyktingar och trots möjligheterna att använda ett förhöjt rekryteringsstöd har långtidsarbetslöshet och utslagning inte kunnat förebyggas för dessa grupper på arbetsmarknaden.
Enligt utskottets uppfattning är det ytterst angeläget att använda hela den arbetsmarknadspolitiska arsenalen i den uppkomna situationen. Utskottet delar i denna del motionärernas uppfattning att arbetsförmedlingarna mer aktivt bör informera om det förhöjda rekryteringsstödet.
Som utskottet tidigare framhållit är det emellertid uppenbart att denna åtgärd liksom även andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte är tillräckliga i den situation som råder. Det är därför det är så angeläget att pröva andra möjligheter vid sidan av de ordinarie åtgärderna. Inte minst viktigt är att yrkesutbildade invandrare får en möjlighet att skaffa sig svensk arbetslivs- och yrkeserfarenhet, något som måste betraktas som en ytterst värdefull "inträdesbiljett" på den svenska arbetsmarknaden.
Det förslag som läggs fram i propositionen är avsett som en försöksverksamhet under nästa budgetår. Utskottet ser mycket positivt på detta förslag och menar att det innebär ökade möjligheter att bryta en negativ utveckling på arbetsmarknaden för invandrare och flyktingar.
Det är dock av största vikt att noggrann uppföljning sker från arbetsförmedlingens sida, så att inte praktikmöjligheten förvandlas till ett otillbörligt utnyttjande av invandrarnas arbetskraft.
Med det anförda tillstyrker utskottet det framlagda förslaget till praktik för invandrare liksom den i sammanhanget föreslagna lagen. Av detta följer att motion A254 avstyrks i aktuella delar.
dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande lydelse:
42. beträffande praktik för invandrare att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande delar samt med avslag på motion 1993/94:A254 yrkandena 13 och 14 dels godkänner regeringens förslag om praktik för invandrare (avsnitt 2.11), dels antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om praktik för invandrare,
26. Invandrare och svenskundervisning (mom. 44)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Det är" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motion A262 (nyd) anser utskottet att det är synnerligen viktigt att den som skall in på den svenska arbetsmarknaden behärskar svenska språket. Av olika rapporter framgår att många utlänningar utestängs från arbetsmarknaden på grund av bristande kunskaper i det svenska språket. Det är därför nödvändigt att så snart möjlighet ges efter ankomsten till Sverige påbörja och därefter fullfölja svenskundervisningen. Språket får med andra ord inte bli en barriär som förhindrar inträdet på arbetsmarknaden.
Enligt utskottets uppfattning bör man ge stöd till invandrare att lära sig svenska innan de får del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Sfi-undervisningen måste bedrivas med fastlagda klara mål. Samhället bör dessutom kunna reagera starkare mot den som inte fullföljer undervisning i svenska.
Vad utskottet med tillstyrkan till motion A262 i aktuella delar anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande lydelse:
44. beträffande invandrare och svenskundervisning
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkandena 14--16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 45)
Laila Strid-Jansson anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med "Utskottet ser" och slutar med " och Fi210" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionerna A266 och Fi210 från Ny demokrati att det bör införas möjlighet till dispens från lagen om anställningsskydd vid anställning av arbetslösa. Särskilda regler skall förhindra missbruk. Vidare bör det omgående införas möjlighet till dispens för företag med mindre än 25 anställda från vissa delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Utskottet ser positivt på förslagen i motion A262 att ytterligare ansträngningar görs för att bereda de arbetslösa arbete. I kommunal regi skulle de arbetslösa kunna utföra arbeten som annars inte blir gjorda. Som motprestation utgår arbetslöshetsunderstöd. I förekommande fall skall ersättningen kunna reduceras. Vidare menar utskottet att det skulle vara en fördel att få pröva en ny arbetsmarknadspolitisk åtgärd benämnd resursutvecklingsprojekt. Åtgärden innebär en form av projektverksamhet där arbetssökande knyter kontakter för att driva gångbara projekt. Härigenom ges även möjlighet att förkovra sig inom det egna området och verksamheten kan ge upphov till nya verksamheter.
Vad utskottet med tillstyrkan till motionerna A266, Fi210 och A262, i förekommenade fall i berörda delar, anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande lydelse:
45. beträffande nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder
att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A262 yrkandena 4 och 5, 1993/94:A266 och 1993/94:Fi210 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 45, motiveringen)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 64 som börjar med "Utskottet ser" och slutar med "andra organisationer" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det uteslutet att ställa sig bakom förslagen i Ny demokratis motion A266 om dispens från den arbetsrättsliga lagstiftningen när arbetslösa anställs. Inte heller förslagen i Fi210 (nyd) om dispenser från delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen för företag med färre anställda än 25 personer kan godtas. Förslagen bör bestämt avvisas av riksdagen och motionerna följaktligen avslås i berörda delar.
Vad härefter angår förslagen i motion A262 (nyd) om aktivering av arbetslösa genom kommunala jobb menar utskottet att det är tillräckligt med den möjlighet som finns i dag till s.k. ALU-projekt, som för övrigt skall vara sista-handslösning. Att införa en liknande åtgärd avstyrks bestämt. Av samma anledning avstyrks förslaget om en ny åtgärd benämnd "resursutvecklingsprojekt".
29. Det generella anställningsstödet, GAS (mom. 47)
Laila Strid-Jansson anser
dels att den del av utskottets hemställan på s. 64 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motion A262 (nyd) anser utskottet att det generella anställningsstödet, GAS, snarast bör avvecklas. Det är nämligen en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som ur konkurrenssynpunkt slår fel. Företag, som redan är framgångsrika och som har planerat att anställa personal, gynnas på ett otillbörligt sätt. Skattebetalarnas pengar bör inte få missbrukas genom att användas på redan framgångsrika företag.
Vad utskottet med tillstyrkan till motion A262 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 47 bort ha följande lydelse:
47. beträffande det generella anställningsstödet, GAS
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A262 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Innehållande av 1 940 600 000 kr (mom. 50)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Marianne Andersson (c), Harald Bergström (kds), Isa Halvarsson (fp) och Kent Olsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet har i denna fråga en annan uppfattning än motionärerna bakom motionerna A250 och A254. Eftersom utskottet har utgångspunkten att de arbetsmarknadspolitiska resurserna skall användas där de ger störst sysselsättningseffekt tillstyrker utskottet att regeringen får bemyndigande att besluta om en användning av högst 1 940 600 000 kr för insatser som normalt inte finansieras från anslaget. Enligt utskottet är det naturligt att inriktningen av den planerade medelsdispositionen i lämpligt sammanhang redovisas för riksdagen, t.ex. i samband med kompletteringspropositionen. Utskottet avstyrker därmed motionerna A250 (v) och A254 (s) i aktuella delar.
dels att utskottets hemställan under 50 bort ha följande lydelse:
50. beträffande innehållande av 1 940 600 000 kr att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del och med avslag på motionerna 1993/94:A250 yrkande 26 och 1993/94:A254 yrkande 3 bemyndigar regeringen att besluta om användningen av högst 1 940 600 000 kr av medlen under anslaget för insatser som normalt inte finansieras från anslaget (avsnitt 2.1),
31. Medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 51)
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Berit Andnor och Nils Nordh (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Utskottet har" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det av regeringen föreslagna anslaget otillräckligt med hänsyn till den allvarliga arbetsmarknadssituationen. Ytterligare resurser behövs för bl.a. sysselsättning inom den kommunala sektorn, för investeringar i kommunernas gatu- och vägnät och för en utökning av arbetsmarknadsutbildningen. Sammantaget anser utskottet i likhet med motion A254 (s) att anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör höjas med 5 058 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Utskottet tillstyrker således bifall till motion A254 i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 51 bort ha följande lydelse:
51. beträffande medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del, med anledning av proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del och motion 1993/94:A250 yrkandena 7, 14 och 19 samt med avslag på motion 1993/94:A262 yrkande 39 till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 33 666 931 000 kr,
32. Medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 51)
Laila Strid-Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar med "Utskottet har" och slutar med "motsvarande delar" bort ha följande lydelse:
Med kompetens och innovationsförmåga borde det finnas möjligheter att lösa de nuvarande arbetslöshetsproblemen. Ny demokrati menar att regeringen fortlöpande bör redovisa användningen av budgeterade medel samt ge AMS klara distinkta direktiv om målsättningen av anslagsposterna.
Som föreslås i motion A262 (nyd) bör anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder skäras ner under nästa budgetår med hänsyn till att det inte finns kompetens inom AMS att på ett ändamålsenligt sätt förbruka anslagna medel. Utskottet tillstyrker därmed bifall till motion A262 (nyd) i aktuell del. Övriga behandlade yrkanden avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 51 bort ha följande lydelse:
51. beträffande medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A262 yrkande 39, med anledning av proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1993/94:A250 yrkandena 7, 14 och 19 samt 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 18 608 931 000 kr,
Särskilda yttranden
1. Utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. (mom. 17)
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Vad gäller utbildningsbidragen vill Ny demokrati framhålla behoven av en riktig incitamentsstruktur. Det bör löna sig bättre att utbilda sig än att stanna hemma med a-kassa.
2. Resebidragen m.m. (mom. 21)
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Det är i detta arbetsmarknadsläge angeläget att på allt sätt underlätta för människor, framför allt för ungdomar, som söker arbete på andra orter att flytta dit jobben finns.
Alla som flyttar är naturligtvis inte i behov av ekonomiskt stöd vid flyttning. Det hade därför varit av värde om man kunnat diskutera någon form av behovsprövning.
Det hade också varit mer tilltalande om man kunnat återinföra de aktuella flyttningsbidragen enbart fram till den 1 januari 1995 då gällande kontrakt mellan AMS och kontrakterad flyttningsfirma löper ut.
Jag har likväl kunnat ansluta mig till det nu föreliggande förslaget eftersom detta trots allt i huvudsak svarar mot min grundläggande uppfattning i frågan.
3. Starta-eget-bidraget (mom. 37)
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Starta-eget-bidraget bör effektiviseras, så att det är livskraftiga idéer som får samhällets stöd. På grund av AMV:s bristande kompetens har stödet ibland kunnat ges till fel personer (som klarar sig ändå), till fel verksamheter (som konkurrerar utan redan etablerade företag på orten) eller till icke lönsamma idéer. Förutsatt att kompetensnivån inom AMS kan höjas, kan starta-eget-bidraget, hanterat med sunt förnuft, vara en lämplig åtgärd att stödja arbetslösa att bli entreprenörer.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Jag instämmer i de reservationer som de socialdemokratiska ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet har avgett beträffande resurserna under förvaltningskostnadsanslaget (mom. 4), omfattning av arbetsmarknadsutbildning (mom. 10), utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. (mom. 17), inriktningen av ungdomspraktiken (mom. 22), ungdomsintroduktion (mom. 26), utbildningsvikariatens omfattning (mom. 32), volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd (34), statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete (mom. 35), sysselsättning och den offentliga sektorn (mom. 38) samt nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 45, motiveringen).
Jag instämmer vidare med regeringspartierna i reservation om praktik för invandrare (mom. 42).
Därutöver vill jag anföra följande.
Enligt min mening bör arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning sätta full sysselsättning i centrum för den ekonomiska politiken. Regeringen har i praktiken övergigivit arbetslinjen och åtgärdernas kvalitet har sjunkit. Arbetsmarknadspolitiken bör enligt min mening i första hand inriktas på den ordinarie arbetsmarknaden och arbetsmarknadsutbildning. Ungdomar bör särskilt prioriteras. Reglerna om uthyrning av arbetskraft bör ändras tillbaka till tidigare utformning.
Medelsanvisningen till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader bör höjas med 48,3 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Jag anser vidare att ALU:s undanträngning av ordinarie jobb och snedvridning av konkurrensen är oacceptabel. Omfattningen av ALU bör bl.a. mot denna bakgrund planeras på en väsentligt lägre nivå. Om medlen för ALU-verksamhetens kringkostnader och ALU-delegationen minskas, bör motsvarande resurser, dvs. 125 miljoner kronor, tillföras arbetsmarknadsutbildningen.
Bidraget till företagsutbildning bör enligt min mening höjas till högst 90 kr per timme, dock högst 75 000 kr per person.
Finansieringsbidraget bör avskaffas vid ungdomspraktik eftersom bidraget ökat den besvärande sammanblandningen av arbete och praktik.
Betydligt större ansträngningar behöver göras för att utöka ungdomsprojekten. Bl.a. bör ytterligare otraditionella medel fördelas till detta ändamål. Svårigheterna i ungdomarnas arbetssituation är i sig motiv för kompetensutveckling, utbildning varvad med arbete och en vikariefond för att underlätta utbildning på arbetstid.
Det är riktigt att invandrare och flyktingar skall betraktas som en prioriterad grupp på arbetsmarknaden. Vid fördelningen av åtgärdsmedel har AMS emellertid inte tagit särskild hänsyn till dessa grupper. Det är därför ytterst angeläget att regeringen snarast tar initiativ så att AMS vid planering och uppföljning av arbetsmarknadspolitiska åtgärder verkligen betraktar invandrare och flyktingar som en prioriterad grupp.
Enligt min mening bör regeringen inte få 310 miljoner kronor till sin disposition för särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser på utsatta orter m.m.
I fråga om medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder anser jag att beräkningen bör utgå från de förslag som läggs i motion A250 (v), dvs. med 3 450 miljoner kronor utöver regeringens förslag.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 5, 8, 9, 11, 15, 23, 27, 28, 43, 49 och 51 borde ha hemställt:
1. beträffande arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A250 yrkandena 1--3 och 35 samt med avslag på motionerna 1993/94:A215 yrkandena 2, 4 och 5, 1993/94:A220, 1993/94:A240, 1993/94:A241 yrkandena 1, 2 och 6, 1993/94:A242 yrkande 1, 1993/94:A245, 1993/94:A254 yrkandena 1 och 6, 1993/94:A262 yrkandena 1, 17, 18, 32, 33, 34, 37 och 38, 1993/94:A450 yrkande 10, 1993/94:Bo251 yrkande 6, 1993/94:N283 yrkande 3 samt 1993/94:N307 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande anslag till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkande 8 samt med anledning av proposition 1993/94:100 bilaga 11 i motsvarande del till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 2 909 816 000 kr,
8. beträffande undanträngning och konkurrenssnedvridning vid ALU att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A215 yrkande 6, 1993/94:A227, 1993/94:A242 yrkande 2, 1993/94:A254 yrkande 19 och 1993/94:A262 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
9. beträffande omfattningen av ALU att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkandena 20--23 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
11. beträffande ytterligare resurser för arbetsmarknadsutbildning att riksdagen -- under förutsättning av bifall till mitt yrkande under mom. 9 -- med bifall till motion 1993/94:A250 yrkande 24 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
15. beträffande bidraget till företagsutbildning att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkande 28 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
23. beträffande avskaffande av finansieringsbidraget vid ungdomspraktik att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkande 15 samt med anledning av motion 1993/94:A223 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
27. beträffande ungdomsprojekt att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:A238 yrkande 4 och 1993/94:A250 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
28. beträffande ungdomars arbetssituation att riksdagen med anledning av motion 1993/94:A238 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
43. beträffande invandrarna och arbetsmarknaden att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Sf616 yrkande 1 samt med avslag på motionerna 1993/94:A241 yrkande 5 och 1993/94:A234 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
49. beträffande 310 miljoner kronor till regeringens disposition att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
51. beträffande medelsanvisning till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1993/94:A250 yrkandena 7, 14 och 19, med anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1993/94:A254 yrkande 2 i motsvarande del och 1993/94:A262 yrkande 39 till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1994/95 under tionde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 32 058 931 000 kr,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Förslag till lag om ändring i lagen (1993:719) om särskilt studielån för den som genomgår arbetsmarknadsutbildning
Förslag till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
Förslag till lag om praktik för invandrare
Reservanternas lagförslag
Förslag till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter Bilaga 2
Härigenom föreskrivs följande.
1 § En arbetsgivare som låter en anställd delta i utbildning och som efter anvisning av länsarbetsnämnden anställer en ersättare för den som deltar i utbildningen, får göra avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ från de arbetsgivaravgifter som han enligt 2 kap. 1 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall betala.
2 § För en ersättare som avses i 1 § får arbetsgivaren göra avdrag med 475 kronor per arbetsdag som ersättaren har varit anställd.
3 § Arbetsgivaren får göra avdrag med högst 75 kronor per utbildningstimme, dock sammanlagt högst 30 000 kronor, för varje arbetstagare som på arbetstid med bibehållna anställningsförmåner deltar i av länsarbetsnämnden godkänd yrkesinriktad utbildning eller utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter.
4 § Vid fördelningen av influtna arbetsgivaravgifter enligt 2 kap. 6 § lagen (1981:691) om socialavgifter skall de avdrag som görs enligt 2 och 3 §§ minska det belopp som förs till staten enligt 4 kap. 7 § nämnda lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994 och gäller till utgången av juni 1995.
Finansutskottets yttrande
1993/94:FiU10y Bilaga 3 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder inom den kommunala sektorn
Till arbetsmarknadsutskottet
Arbetsmarknadsutskottet har genom beslut den 15 februari 1994 berett finansutskottet tillfälle att yttra sig över motionerna 1993/94:A204, 1993/94:A215 yrkande 3, 1993/94:A250 yrkande 6, 1993/94:A252, 1993/94:A254 yrkande 8, 1993/94:A258, 1993/94:A269 yrkande 1 och 1993/94:So249 yrkande 12, såvitt motionsyrkandena avser användning av anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för innevarande och nästa budgetår till åtgärder inom den offentliga sektorn.
Avgränsning av yttrandet
I samtliga de aktuella motionerna föreslås insatser för att i rådande konjunkturläge förhindra eller förlänga uppsägningar av offentliganställd personal. I motion A252 berörs även anställda i privat sektor. I det följande tar utskottet endast upp de förslag som berör anställda i kommuner och landsting.
Utskottet
Enligt finansutskottets uppfattning är de pågående strukturförändringarna inom den kommunala sektorn långsiktigt nödvändiga mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget. Tilldelningen av ekonomiska resurser till kommuner och landsting måste därför vara restriktiv. När det gäller utvecklingen på medellång sikt har regeringen i årets budgetproposition aviserat att den avser att i kompletteringspropositionen återkomma med en bedömning av och förslag beträffande det finansiella utrymmet för kommunsektorn.
Finansutskottet har förståelse för att arbetsmarknadsmyndigheterna i nuvarande konjunkturläge och inom ramen för tilldelade medel för innevarande budgetår gör överenskommelser med kommuner och landsting om utbildning och kompetenshöjande insatser. Därigenom torde möjligheterna förbättras att klara den nödvändiga omstruktureringen av den kommunala verksamheten samtidigt som hänsyn kan tas till den lokala arbetsmarknadssituationen. Enligt uppgift har avtal motsvarande 15 000 årsarbeten redan slutits och diskussioner pågår om avtal för ytterligare omkring 13 000 personer. Avtalen gäller i första hand bidrag till företagsutbildning, och de personalkategorier som berörs är främst sjuksköterskor, undersköterskor, vårdbiträden och annan vård- och omsorgspersonal.
Enligt förordningen 1984:518 om bidrag till utbildning i företag (ändrad senast 1993:727) får bidrag lämnas under högst 920 timmar för varje anställd under en tid av två år räknat från den dag utbildningen påbörjades (19 §). Enligt förordningen (13 §) får bidraget uppgå till högst 60 kronor per timme. Enligt vad utskottet erfarit har styrelsen för AMS den 25 februari 1994 beslutat att hos regeringen hemställa om att bidragsnivån för anställda i verkstadsindustrin skall höjas till högst 90 kronor per timme.
Finansutskottet förutsätter att regeringen i samband med behandlingen av denna framställan även överväger utformningen av bidraget för anställda i kommuner och landsting, såväl när det gäller nivå som tidsgränser. I ett kort och medellångt perspektiv skulle därigenom ytterligare uppsägningar kunna undvikas samtidigt som det långsiktigt nödvändiga förändringsarbetet inom den kommunala sektorn kan fortsätta. Utskottet vill betona att tyngdpunkten på åtgärderna av konjunkturskäl bör ligga under år 1994, vilket också poängteras i motion A269 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd).
I motion A204 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) sägs att medel till utbildning är bra men inte tillräckligt. Om uppsägningarna i kommuner och landsting skall stoppas fordras, enligt motionärerna, uppenbarligen att arbetsgivare får använda arbetsmarknadsmedel även till lönekostnader. Även i övriga socialdemokratiska motioner förs motsvarande resonemang.
Finansutskottet har ovan förordat att de arbetsmarknadspolitiska medlen används för ytterligare satsningar på utbildning och kompetenshöjning inom den kommunala sektorn. Däremot bör dessa medel inte användas för reguljär kommunal verksamhet på det sätt som förordas i de aktuella motionerna. Utskottet vidhåller därmed sin i yttrande 1993/94:FiU2y intagna ståndpunkt. Yttrandet avgavs bl.a. med anledning av motionskrav av liknande slag från socialdemokratiskt håll hösten 1993.
Med hänvisning till det anförda avstyrker finansutskottet bifall till motionerna A204 (s), A215 (s) yrkande 3, A250 (v) yrkande 6, A252 (s), A254 (s) yrkande 8, A258 (s), A269 (nyd) yrkande 1, och So249 (s) yrkande 12.
Stockholm den 1 mars 1994
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Göran Persson (s), Bengt Wittbom (m), Roland Sundgren (s), Lisbet Calner (s), Yvonne Sandberg-Fries (s), Stefan Attefall (kds), Ian Wachtmeister (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Roland Larsson (c), Sonia Karlsson (s), Lennart Hedquist (m), Alf Egnerfors (s), Christel Anderberg (m) och Bengt Rosén (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Uppsägningarna i kommuner och landsting
Göran Persson, Roland Sundgren, Lisbet Calner, Yvonne Sandberg-Fries, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson och Alf Egnerfors (alla s) anser att finansutskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Kommunerna och landstingen har en mycket ansträngd ekonomi som lett till betydande personalminskningar under de senaste åren. Det är i och för sig önskvärt med en förändring på kommunal nivå som leder till en ökad produktivitet. Men det är först när de friställda kan få en ny anställning som det sker en samhällssekonomisk vinst. Kommuner och landsting skär nu således ned i sin verksamhet för att det saknas pengar. Många utbildade och erfarna personer går därför ut i arbetslöshet och kostar samhället pengar i form av a-kasseersättning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, socialbidrag m.m. Detta är ett slöseri med mänskliga och ekonomiska resurser.
En statsfinansiell kalkyl som gjorts av AMS visar att nettobesparingarna av att säga upp personal i kommuner och landsting i rådande arbetsmarknadsläge är små eller inga alls. Motsvarande studier har gjorts av SKTF och av Svenska kommunförbundet. Kalkylerna leder till slutsatsen att det är mycket billigt för samhället att sätta människor i arbete i den kommunala välfärdsproduktionen i stället för att dra ned på antalet sysselsatta och därmed öka på arbetslösheten. Räknar vi dessutom in värdet på de tjänster som skulle ha kunnat produceras samt minskade kostnader för ekonomisk och social utslagning är en minskad rundgång mellan staten och kommunsektorn helt säkert samhällsekonomiskt lönsam.
Enligt regeringens egna beräkningar riskerar 37 000 personer att i år mista sina anställningar i kommuner och landsting. Betydande verksamhetsminskningar har redan gjorts under åren 1992 och 1993. Sammantaget kommer de kommunalt anställda sannolikt att bli uppemot 100 000 färre under dessa tre år. Vi har tidigare lagt förslag som skulle förhindra att de uppsagda går ut i öppen arbetslöshet. Vi återkommer nu med samma förslag för nästa budgetår.
Vi Socialdemokrater föreslår därför att AMS får i uppdrag att förhandla med kommuner och landsting om att förlänga uppsägningstiden till i första hand den 31 december 1995 för varslad personal. Målet bör vara att ingen skall gå ut i öppen arbetslöshet. AMS bör få särskilda medel för att stimulera kommuner och landsting att fatta sådana beslut. Medlen skall få användas såväl till utbildningsinsatser som till lönekostnader. För nästa år bör 2,7 miljarder kronor anslås för ändamålet. Stödet för en enskild person skall inte få överstiga 85 % av lönen.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker finansutskottet bifall till motionerna A204 (s), A254 (s) yrkande 8, A258 (s) samt So249 (s) yrkande 12.
2. Stöd till kommunerna för aktiva insatser i vården
Ian Wachtmeister (nyd) anser att finansutskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Enligt Ny demokratis uppfattning är de pågående strukturförändringarna inom den kommunala sektorn helt nödvändiga mot bakgrund av det rådande statsfinansiella läget. Den kommunala konsumtionsvolymen och antalet sysselsatta i kommunerna och landstingen måste därför på sikt minska utöver vad som redan skett.
I den nuvarande extrema arbetslöshetssituationen krävs dock vissa extraordinära åtgärder. Vi föreslår därför ett särskilt stöd för aktiva insatser i vården. Arbetsmarknadsmyndigheterna sluter nu avtal med kommuner och landsting om utbildning och kompetenshöjande insatser. Men det räcker inte. Vårt förslag går ut på att öronmärkta pengar därutöver skall gå till sjuk- och äldrevården. På det sättet skulle möjligheterna väsentligt öka för sjuksköterskor, undersköterskor och vårdbiträden att gå kvar i vården.
Ytterligare 180 miljoner kronor av resterande medel för innevarande budgetår bör användas. Det skulle räcka till att ge 15 000 personer en meningsfull sysselsättning i vården. Det är dock viktigt att åtgärderna tidsbegränsas till högst 12 månader. Det bör ankomma på arbetsmarknadsutskottet att närmare överväga utformningen av det tillfälliga stödet till sjuk- och äldrevården.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Johan Lönnroth (v) anför:
Vänsterpartiet anser -- vilket framgår av vår motion A250 -- att nedskärningarna inom kommunsektorn måste upphöra och uppsägningarna stoppas. Vi vill i stället satsa på åtgärder som höjer kvalitet och kompetens. Vi yrkar därför bifall till motion A250 (v) yrkande 6 samt instämmer i den avvikande mening som avgetts av Socialdemokraternas företrädare i utskottet.
Arbetsmarknadsutskottets utfrågning den 2 december 1993 om framtidens arbetsplatser inom den offentliga sektorn Bilaga 4
Inbjudna (i den ordning de deltog)
Henry Ohlsson, docent, nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet Stig Montin, fil. dr Novemus (Forum för forskning och utbildning om offentlig verksamhet), Högskolan i Örebro Sture Nordh, förbundsordförande, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, Monica Sundström, VD, Landstingsförbundet Lars-Åke Almqvist, ombudsman, Svenska Kommunalarbetareförbundet Jan-Åke Björklund, förbundsdirektör, Svenska Kommunförbundet Per Hallström, platsförmedlingsdirektör, AMS Casten von Otter, professor, Arbetslivscentrum Åke E Andersson, professor, Institutet för framtidsstudier
Deltagande riksdagsledamöter
Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s), Patrik Norinder (m), Tage Påhlsson (c), Hans Andersson (v) och Ingrid Skeppstedt (c).
Program Utfrågningen börjar kl. 9.00 och slutar kl. 12.00 Kaffepaus kl. 10.45-11.00 Kaffet serveras utanför andrakammarsalen
Framtidens arbetsplatser -- inom den offentliga sektorn
Frågor som ställs: Vilka arbeten kommer att finnas inom den sektorn? Vilken betydelse har lönebildningen och arbetsorganisationen för förnyelsen av den offentliga sektorn?
Arbetsmarknadsutskottets ordförande Ingela Thalén hälsar välkommen.
Inledningsanföranden av: Docent Henry Ohlsson, nationalekonomiska institutionen, Universitetet i Uppsala och Fil. dr Stig Montin, Novemus (Forum för forskning och utbildning om offentlig verksamhet), Högskolan i Örebro
Kommentarer av: VD Monica Sundström, Landstingsförbundet Platsförmedlingsdirektör Per Hallström, AMS Förbundsordförande Sture Nordh, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, Professor Casten von Otter, Arbetslivscentrum Ombudsman Lars-Åke Almqvist, Svenska Kommunalarbetareförbundet Förbundsdirektör Jan-Åke Björklund, Svenska Kommunförbundet Professor Åke E Andersson, Stiftelsen Institutet för framtidsstudier
Frågor från utskottets ledamöter:
Inbjudna att närvara: Representanter för Arbetsmarknadsdepartementet, Finansdepartementet, Institutet för framtidsstudier, Riksdagens revisorer, SKTF, Svenska Kommunalarbetareförbundet och TCO-S.
Protokoll från arbetsmarknadsutskottets utfrågning den 2 december 1993 om framtidens arbetsplatser inom den offentliga sektorn
I en underbilaga till detta protokoll samlas de bilder som tillhör protokollet.
Ingela Thalén: Först skall jag be om ursäkt för att vi har fördröjt seminariet något. Jag fick veta av en av föredragandena att han för er berättat skälet. Jag sade till honom att jag verkligen hoppades att han inte gjort så. Formellt har vi fortsatt vårt sammanträde.
Jag skall be att få hälsa er alla varmt välkomna hit. Ledamöterna, suppleanterna, föredragandena och annan personal i utskottet ser fram emot att få lyssna och diskutera med er om den offentliga arbetsmarknadens möjligheter. Vi har vid ett tidigare tillfälle haft ett liknande seminarium och en hearing. Vi sätter ett stort värde på att på det här viset kunna få diskutera den offentliga arbetsmarknaden.
Avsikten var att jag skulle säga något allmänt om önskemålen. Men jag skall avstå från det för att vi skall kunna hantera timmarna på bästa möjliga sätt. Jag skall omedelbart börja med att lämna över ordet till den första inledningstalaren. Det är Henry Ohlsson från nationalekonomiska institutionen vid Universitetet i Uppsala. Därutöver hälsas också Stig Montin från Högskolan i Örebro välkommen.
Vi har inbjudit -- vilket framgår av programmet -- ett antal kommentatorer att komma med synpunkter. Därutöver räknar vi med att det skall komma frågor från arbetsmarknadsutskottets ledamöter och suppleanter.
Ni är än en gång varmt välkomna, och ordet går till Henry Ohlsson.
Henry Ohlsson: Det är en utmaning att prata om framtiden. Det är en ännu större utmaning att prata om framtiden på 15 minuter. Jag har gjort det enkelt för mig. Jag tänkte att med breda penseldrag titta tillbaka 30 år i tiden och plocka fram några utvecklingslinjer vad gäller den offentliga sysselsättningen. Jag skall stanna vid tre stycken väsentliga förändringar.
Med ledning av det som ändrar sig kraftigt över tiden och det som är konstant kan vi få en viss uppfattning om sannolikheten av att saker och ting rör sig i framtiden. Jag kommer att visa 12 bilder, och alla kommer att beröra perioden 1963--1992.
Bild 1
Den första bilden är en sammanfattning av befolkning, arbetskraft, sysselsatta och personer i arbete i Sverige. Även om den senaste krisen syns i figuren, måste man ändå ha perspektivet klart för sig. Det finns kraftiga, stabila, trendmässiga tillväxttakter i alla serierna. I en del av serierna finns dessutom vissa fluktuationer.
Bild 2
Låt oss se på sysselsättningen uppdelad i en offentlig och en privat del. Det finns lika många sysselsatta i privat sektor i dag som för 30 år sedan. Ingenting har hänt. Det finns vissa fluktuationer i serien. Men i allt väsentligt är det en konstant nivå på antalet sysselsatta i privat sektor.
Det är precis samma sak med antalet sysselsatta i staten. Det är samma siffra i dag som för 30 år sedan.
Den enda sektorn det har hänt något i är kommunerna. Det är en kraftig förändring i kommunerna. Jag ber er observera att sysselsättningstillväxten i kommunerna var högst under 1960-talet. Tillväxttakten blir lägre och lägre, 1980-talet har egentligen inte inneburit någon större sysselsättningstillväxt alls i kommunerna.
Bild 3
Låt oss dela upp samma figur på män och kvinnor och se om vi kan lära oss något mer. Då kan vi konstatera att män är tråkiga även i detta avseende. Det är lika många män som jobbar i samtliga sektorer i dag som det var 1963. Det är lika många män i privat sektor, det är lika många män i staten. Det är en viss svag ökning av antalet män i kommunerna. De var så få när vi började, så det har ingen större betydelse. Det är ungefär lika många egenföretagare.
Den här bilden ger ett oerhört stabilt intryck. Då kan vi gissa att det inte lär ändra sig så mycket i framtiden. Det har varit stora strukturella förändringar under denna tid, men ändå är det precis samma antal sysselsatta män.
Bild 4
Låt oss då se på kvinnorna. Det är precis samma stabilitet för kvinnorna förutom i ett enda avseende. Det gäller kvinnorna i kommunerna. När vi pratar om stora strukturella förändringar i sysselsättningen i Sverige gäller det kvinnorna i kommunerna. Vi kan stanna där. Det är den enda stora och avgörande förändringen.
Bild 5
Vidare har jag två figurer som visar antalet arbetade timmar per sysselsatt. I det första fallet har jag delat upp efter sektor. Den heldragna kurvan visar genomsnittet totalt i Sverige. Staten träffar nära genomsnittet när det gäller antalet arbetade timmar. Det är egentligen bara kommunerna som ligger något lägre.
Men jag ber er observera att skillnaden mellan kommunerna och genomsnittet inte heller har ändrat sig. Den allmänna utvecklingen slår igenom även i kommunerna vad gäller timmar per sysselsatt. Notera också att den kraftiga och snabba nedgången i antalet arbetade timmar per sysselsatt bröts redan 1980. Vi har upplevt ett 1980-tal med en svag ökning av antalet arbetade timmar.
Låt oss nu dela upp detta på män och kvinnor och se om det är någon skillnad i utvecklingen.
Bild 6
Det är precis samma utveckling för män som för kvinnor. Det finns en skillnad, men den är konstant över tiden. Den har inte ändrat sig under de senaste 30 åren. Deltidsarbetets omfattning är densamma i dag som då.
Bild 7
Låt oss då titta på löner. Här har jag tagit totala lönesummor i stat, kommuner och privat sektor. Sedan har jag dividerat med antalet arbetade timmar. Det är det grövsta måttet man kan få på en genomsnittlig timlön. Sedan har jag tagit timlönerna i offentlig sektor, staten och kommuner och dividerat med timlönerna i privat sektor. Det är inga större, dramatiska förändringar. Bilden visar dock på en svagt nedåtgående relativlön för den offentliga sektorn.
Det intressanta med figuren är följande: Staten har haft konstant sysselsättning. Kommunerna har expanderat sin sysselsättning oerhört kraftigt. Ändå har de precis samma förhållanden gentemot den privata sektorn. Det ger en indikation om att kommunerna inte har dragit till sig all denna nya arbetskraft genom att bjuda upp lönerna.
Bild 8
Det här är en figur som gjorde mig förvånad, och som fick mig att fundera en hel del. Jag har räknat ut den genomsnittliga åldern för anställda i olika sektorer. I privat sektor var man 1963 i genomsnitt 38 år gammal. Det är samma genomsnittsålder i dag. Under slutet av 1980-talet sjönk medelåldern litet grand i privat sektor. Den har sedan stigit litet på slutet. Antagligen beror det på de verksamhetsminskningar som har genomförts inom denna sektor.
Jag skall be er observera staten. Den statsanställde var 1964 ungefär lika gammal som den anställde i privat sektor. I dag är den statsanställde fyra år äldre i genomsnitt. Det är en oerhört kraftig förändring. Denna har pågått hela tiden. Utan tvivel håller staten på att förgubbas.
Låt oss titta på kommunerna. Under den kraftiga expansionen sjönk genomsnittsåldern i kommunerna. Redan i slutet av 1970-talet började denna trend att vända. Från den tiden har åldern i kommunerna stigit. De kommunanställda har en genomsnittsålder som i dag är nästan lika hög som i staten. Kommunerna håller på att förgummas.
När man skall fundera över framtiden skall man tänka på två utvecklingslinjer. Om denna utveckling fortsätter kommer nog inte problemet vara att många anställda tar ut föräldraledighet osv., utan det är snarare ledigheter som är förknippade med ålderskrämpor som kommer att bli aktuella.
Om vi tror att lönerna stiger över tiden ju äldre man blir, kommer detta att innebära att även om reallönenivån är konstant i samhället finns en kostnadsexplosion inbyggd i takt med att de anställda blir äldre och äldre. Detta förutsatt att man tjänar mer ju äldre man blir.
Bild 9
Låt oss titta på antalet utbildningsår. Den statistik jag har haft tillgång till har inte gjort det möjligt att dela upp mellan stat och kommuner. I den offentliga sektorn hade de anställda i genomsnitt elva års utbildning. Statistiken börjar år 1970. Antalet utbildningsår har under åren stigit till tolv år. Jag ber er observera att tillväxten i antalet utbildningsår i den offentliga sektorn har varit oerhört svag -- för att inte säga obefintlig -- under 1980-talet.
I privat sektor var det genomsnittliga antalet utbildningsår nio i början av 1970-talet. Genomsnittet har nu ökat med två år fram till i dag. Det sker fortfarande en snabb och kraftig ökning. Gapet till den offentliga sektorn håller på att slutas snabbt. Tidigare var det två år, nu är det ett år. Det är fråga om stora och kraftiga förändringar. Vi kan se utvecklingslinjerna framför oss nu, dvs. om ett antal år kommer utbildningsnivåerna att vara lika i bägge sektorerna. Det som oroar är att utbildningsnivån inte ökar inom den offentliga sektorn.
Låt oss försöka indela den offentliga sysselsättningen i kommunerna i "branscher". Vilka "branscher" har ökat i omfattning hos kommunerna?
Bild 10
Bilden visar antalet sysselsatta. Den visar sjuk- och hälsovård samt undervisning. Notera att ökningstakten har varit svag under 80-talet när det gäller sjuk- och hälsovård. Det har varit en kraftig nedgång det senaste året. Inom utbildningen har antalet anställda varit konstant under hela 80-talet.
Jag har även tagit med en mycket stor framgångsbransch. Det var en bransch som inte fanns i mitten av 60-talet. Det gäller barnomsorg för förskolebarn. Branschen har gått från ingenting till att ha motsvarande en tredjedel av antalet anställda inom hälso- och sjukvård och jämförelsevis nästan hälften av antalet anställda i undervisningen. Notera att kurvan doppar på slutet. Det senaste året har inneburit ett minskat antal anställda.
Låt oss se på barnomsorgen som en fallstudie och ställa oss frågorna: Hur har det gått till när kommunerna har rekryterat denna arbetskraft? Har man lyckats dra till sig all denna arbetskraft genom att bjuda upp lönerna?
Bild 11
Bilden visar relativlönerna för förskolelärare de senaste 30 åren. Den nedersta kurvan visar en jämförelse med den genomsnittlige industritjänstemannen. Det finns vissa fluktuationer. Men i genomsnitt är det fråga om 70 % av den genomsnittlige industritjänstemannens lön. I den meningen har kommunerna inte bjudit upp lönerna.
Nästa kurva visar en jämförelse med den genomsnittlige industriarbetaren. Där ligger förskolelärarens lönenivå på ungefär 90 %. Så har det varit hela tiden. Jämfört med den genomsnittliga kvinnliga industriarbetaren har relativlönen snarare minskat. Det är inte så att kommunerna har lyckats dra till sig all denna arbetskraft genom att bjuda upp lönerna.
Det har funnits ett stort antal kvinnor som har gjort kalkyler om det lönar sig att gå ut och börja arbeta. Många av dem har funnit att det har varit lönsamt att göra så. Vad är det som har gjort den kalkylen positiv, om det inte är lönen? Mitt svar är att den samlade effekten av familjepolitiken har gjort att det har blivit lönsamt att gå ut och arbeta.
Bild 12
Låt oss titta på barnomsorgen och se på antalet barn i stället för antalet anställda. Översta kurvan visar antalet förskolebarn i Sverige. Sedan visas antalet barn på daghem, antalet barn i deltidsgrupper och antalet barn i familjedaghem. Ni ser samma explosion, något som knappast fanns i mitten av 60-talet. Det senaste året har 57 % av alla förskolebarn omfattats av någon form av offentlig barnomsorg. Notera att antalet barn i barnomsorgen har ökat det senaste året medan antalet anställda har gått ned.
Nu vill jag vända på resonemanget. Om barnomsorgen och familjepolitiken var så oerhört viktig för expansionen av denna sektor, kanske det omvänt är så att den viktigaste bestämningsfaktorn för framtidens arbetsplatser i den offentliga sektorn är den framtida utformningen av familjepolitiken. Den kan utformas så att processen fortsätter precis som vanligt. Men man kan välja en familjepolitik som gör att många fler kvinnor väljer att ändra sitt beslut och stanna hemma i stället.
Det kan visa sig i framtiden att t.ex. landstingen kommer att finna det oerhört svårt att rekrytera sjukvårdsbiträden till de rådande lönerna, eftersom det inte finns några kvinnor som vill jobba för de lönerna. Som kompensation kommer de att kräva högre löner för att gå ut och arbeta. Det är en potentiell framtidslinje i allt detta om familjepolitiken ändras.
Ingela Thalén: Stig Montin är varmt välkommen hit, och vi lämnar omedelbart över ordet till honom.
Stig Montin: Över till något helt annat. Jag är statsvetare och kommer från Högskolan i Örebro. Jag skall säga några ord om hur jag ser på arbete inom den offentliga verksamheten.
Jag kan inte låta bli att tänka på en gammal amerikansk film. En skådespelare stod i talarstolen i kongressen och pratade i ett helt dygn. Han väntade på att någon skulle komma med sanningen. Jag skall inte göra så, även om det är första gången jag står i denna talarstol.
Det pågår en omlärningsprocess inom den offentliga sektorn. Denna process innehåller många komponenter och har flera orsaker. Vi kan anlägga olika tidsperspektiv. Ett långt perspektiv handlar om övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle och sedan till tjänstesamhälle. Industrins behov av människor har successivt minskat. Detta bortfall har i stor utsträckning kompenserats av den offentliga verksamhetens och tjänsteföretagens expansion. Nuvarande prognoser är osäkra -- var skall folk arbeta om den offentliga sektorn minskar? Det finns en sådan trend.
Det långsiktiga perspektivet tänker jag inte anlägga, utan jag skall redovisa några intryck från den om- och avlärningsprocess som pågår i den offentliga sektorn i allmänhet och i kommuner och landsting i synnerhet. Det är svårt att ange någon startpunkt för denna process, men låt oss säga att den pågått sedan 1970-talet, dvs. efter det att den väsentliga expansionen hade inträffat. De mest synbara förändringarna har skett sedan slutet av 1980-talet.
Fram till 1980-talet kan utvecklingen när det gäller organisation, styrning o.d. inom kommuner och landsting beskrivas ungefär på följande sätt. Förvaltningen professionaliserades, regel lades till regel, och det skapades en komplex struktur, som få om någon kunde överblicka. De demokratiska institutionerna, inklusive de traditionella partierna, fick allt svårare att uppfylla sina roller. Den politiska styrningen försvårades av professionaliseringen och sektoriseringen och det ökade antalet starka yttre intressen. Rollen som medborgarnas företrädare blev svårare att upprätthålla för politikerna. Det blev i allt större utsträckning tjänstemän, övrig personal och intresseorganisationer som mötte och hanterade människors behov snarare än partierna och de förtroendevalda.
Kommunerna växte till politiskt, professionellt och ekonomiskt starka välfärdsinstitutioner och blev därmed allt svårare att styra från statsmakterna. Den kommunala verksamheten blev lika sektoriserad som den statliga förvaltningen. Den nationella partilinjen blev allt viktigare att följa för förtroendevalda i kommuner och landsting. En politisk helhetssyn blev svår att upprätthålla. Centrala enheter började förlora sin styrkapacitet. Styrningen utvecklades inom sektorerna.
Under början av 1980-talet började olika personer inom stat och kommun formulera nya styrsystem som ersättning för regel- och detaljstyrning. Det började talas om målstyrning, resultatstyrning och kontraktstyrning. Efter hand blev det alltmer klart att resurstillskotten minskade. Staten ville att kommunerna skulle minska sin expansion -- vilket inte var så lätt. Det är först under 1990-talet som vi kan se en faktisk minskning av den kommunala volymen. Partiernas och de övriga demokratiska institutionernas problem växer -- ingen kommer när de ringer.
Detta var några faktorer som drivit fram förändringsprocessen. Det handlar om förändringar i ekonomi, politik och organisation. Ur den här omlärningen skall en ny fågel Fenix lyfta -- och kanske också bränna sina vingar.
På kommunal nivå och i landstingen har denna omlärningsprocess startat på allvar. Modeller av olika varianter prövas, konflikterna växer och stor osäkerhet råder bland såväl politiker som anställda och övriga medborgare om vad som skall ske. Osäkerheten gäller framför allt identifieringen av det offentligas gränser och möjligheter samt i grunden olika institutioners legitimitet i samhället, dvs. förtroendet för dem.
Jag tänker redovisa fyra bilder från denna omlärningsprocess, bilder som illustrerar såväl lösningar som problem. De har stark bäring på de två teman som är aktuella i dag, nämligen vilka arbeten som kommer att finnas inom den offentliga sektorn och betydelsen av lönebildning och arbetsorganisation. Syftet är att framför allt ge en kvalitativ aspekt på dessa frågeställningar.
Bild 13
Exempel 1 är en liten historia som kan ges rubriken "De slogs med limpor" och som handlar om ekonomisk rationalitet och lönebildning.
Köket i ett sjukhus blev en intäktsfinansierad resultatenhet. Det började mer likna en restaurangverksamhet än en sjukhusmatsal, vilket också var syftet. Personalen i köket blev alltmer entusiastisk över sin nya frihet och roll. Någon kom på att man kunde göra smörgåstårtor och sälja på avdelningarna och till besökare. Denna verksamhet visade sig lönsam. Någon annan menade att man ju kunde arrangera fester i matsalen på kvällstid. Även detta visade sig vara en lönsam och populär idé. Många engagerade sig i detta. Det hände att personal från olika sjukvårdsavdelningar mobiliserades för att hjälpa restaurangpersonalen att arrangera inför kvällarna och under kvällarna. Det hände att de gick från sitt ordinarie arbete på avdelningarna. Någon undrade: "Skall vi verkligen syssla med detta", och det hela började ifrågasättas.
Trots att restaurangenheten gjorde fler saker än förut ökade inte personalstyrkan. Tvärtom minskade den. Arbetstempot höjdes, och den fysiska och psykiska pressen på kökspersonalen blev allt större. Resultatenhetens ekonomi ansågs dock inte ge utrymme för någon ekonomisk kompensation. I den situationen slutade en av de tre arbetsledarna. De två kvarvarande beslutade i samråd med enhetschefen att tjänsten inte skulle återbesättas. I stället skulle de tre cheferna dela på hennes arbetsuppgifter. Med resultatenhetens nyvunna frihet beslutade de också att som belöning för sina ökade arbetsprestationer dela på hennes lön. Så småningom kom uppgörelsen till kökspersonalens kännedom, vilket skapade konflikter och spänningar inom resultatenheten. Enligt vittnesmål "slogs man med limpor i köket".
Vad illustrerar detta exempel, som är ett av hundratals att välja bland? Här illustreras förändrad rationalitet, ekonomisk rationalitet, ibland till priset av sakprofessionalitet. Att tänka på sin egen enhets ekonomi har blivit en sak som engagerar ganska snabbt i övergången från anslagsstyrd förvaltning till intäktsstyrd resultatenhet. Kostnadsmedvetenheten ökar. Inom barnomsorgen betraktades fler barn i grupperna tidigare som överinskrivningar, men allt fler nya daghemschefer talar numera i stället om plusbarn. Det har "gått ekonomi i allt" säger många, en del med bekymrad min, andra med förtjusning. För första gången kan personalen -- om enheten inte hindras av kommunledningen -- se ekonomiskt resultat av sina aktiviteter.
Den nyvunna ekonomiska rationaliteten och friheten har emellertid ett pris -- det finns som i andra sammanhang också en baksida. För det första kan innehållet i verksamheten bli en underordnad fråga. För det andra kan det leda till en fragmentering och en anonymisering. Om varje resultatenhet i huvudsak tänker på sig själv, kan det vara svårt att hålla i helheten, med bl.a. ökade transaktionskostnader som följd. Det blir resultatenheterna som i allt större utsträckning balanserar ambitioner, behov och resurser. Denna balansering betraktades tidigare som ett genuint politiskt problem i kommunerna. Jag har ibland ute i kommunerna fått höra att ur ett produktionsperspektiv tenderar demokratiprocedurer att betraktas som "overheadkostnader".
Andra faktorer som här illustreras är individuell lönebildning och prestationsrelaterade belöningar. Den huvudsakliga tesen är att sådana är positiva och främjar produktiviteten. Den har också visat sig riktig i de fall den har fungerat. I praktiken stoppas den dock ofta av centrala uppgörelser eller av att en resultatenhet inte får behålla sitt överskott. Här finns således en konflikt mellan "gammalt" anslagstänkande och nytt ekonomiskt tänkande. Många hävdar att personalens kreativitet beskärs och produktivitetsutvecklingen hindras av centralistiska och byråkratiska regler.
Det finns emellertid studier som klart visar att prestationsrelaterad individuell lönebildning har sina baksidor. Studier i USA visar t.ex. att arbetsmoralen minskas, att det blir hemlighetsmakeri i organisationen och att prestationerna faktiskt kan bli sämre än tidigare. Här i Sverige finns också studier som pekar på att det är svårt att hitta legitima kriterier för när någon skall belönas. Är det chefen som skall belönas eller övrig personal? Det finns också en annan aspekt på det hela, nämligen: Vore det inte bra om löneskillnaderna mellan könen fixades innan den individuella lönebildningen får fritt spelrum? Med nuvarande takt lär det enligt vissa beräkningar ta ca 130 år innan kvinnor och män med samma ansvar får lika löner.
Mitt exempel 2, med rubriken "Personalen protesterade med papperspåse över huvudet", har hämtats från Aftonbladet för en tid sedan.
I det snabba förändringsarbete som pågår i åtskilliga kommuner inträffar många händelser. I en kommun demonstrerade förskollärare med papperspåsar över huvudet. De demonstrerade för att protestera mot förändringar inom barnomsorgen, och de dolde sina ansikten därför att de kände sig hotade. Enligt egna uppgifter hade de fått veta att "de som inte ställer upp på det nya konceptet ska se över sin situation". I många andra kommuner har personal upplevt rädsla för och hot från den politiska och administrativa ledningen.
Hur skall man tolka denna händelse? En tolkning är att kravet på sådan lojalitet som innebär att personal inte får demonstrera eller skriva insändare i lokalpressen är ett brott mot den grundlagsfästa yttrandefriheten. Så har det också lyfts fram i massmedierna. En annan tolkning är att personalen måste lära sig att vara lojal, på samma sätt som personalen på Volvo eller något annat företag. Yttrandefriheten gäller "utanför grindarna". Med denna tolkning jämställs kommunal verksamhet med vilken annan företagsverksamhet som helst. En tredje tolkning, som ofta framförs av ledningen i de aktuella kommunerna, är att personalen överdriver -- det är inte alls så att lojalitetskraven är så omfattande.
Oavsett vilka tolkningar man gör finns här ett principiellt problem som rör arbetsförhållanden och förändringsprocesser. Under flera år har det publicerats forskningsrapporter som pekar på att resultaten av en organisationsförändring blir bättre om de anställda är delaktiga i processen. Det finns en uppsjö av litteratur kring "human resource management" där detta betonas. Samtidigt är det många förändringsagenter som menar att en sådan process aldrig tar slut -- det blir ingen radikal förändring i kommunen på detta sätt. Vi har inte tid och råd med alltför mycket av medinflytande. Det är bättre att vi snabbt får det undanstökat.
Ena stunden framhålls att "personalen är vår viktigaste resurs", men i nästa andetag är den ett hinder för utvecklingen. För några år sedan talades det om vikten av att hålla kvar personal inom den offentliga sektorn, t.ex. inom barnomsorg och äldreomsorg. Nu gäller det omvända i vissa kommuner. Att kräva lojalitet och tystnad kan också tolkas som en rädsla från ledningens sida. Det som händer är att det uppstår förtroendeproblem på båda hållen. Personalens förtroende för den politiska och administrativa ledningen minskar, samtidigt som ledningens förtroende för personalen minskar. Men rädslan och oron finns inte bara bland dem som riskerar att förlora sitt arbete. Den finns också i organisationer som förändras utan friställningar. Det ställs krav som av många uppfattas som motstridiga: anpassning och lojalitet å ena sidan samt kreativitet och förslag till effektiviseringar å den andra. Det finns omfattande kreativitet i verksamheterna. Bl.a. har införande av resultatenheter inneburit att produktivitetshöjningar ofta sker "i smyg". Det sker inga glamourösa förändringar, men man får effektiva besparingar eller nya intäkter.
Människor i kommuner och landsting börjar lära sig att organisationer är i ständig rörelse. Den hierarkiska och regelstyrda organisationen skapade trygghet. Den decentraliserade och rörliga organisationen skapar en hel del otrygghet. Organisationen kräver mer av människorna själva. I bästa fall får de ökad kontroll över sin arbetsorganisation. Men vid omorganiseringar borde personalens kompetens tas till vara på ett bättre sätt. Även om resultatet kan bli gott bör inte detta motivera att själva förändringsprocessen är ond.
Sammantaget kan sägas att framtidens arbete och arbetsorganisation inom den offentliga sektorn troligen kommer att vara av mer rörlig karaktär och ställa större krav på de enskilda människorna, på gott och ont. Det finns tendenser till att nya och starka hierarkier byggs upp, bl.a. inom resultatenheter. En ny betoning på starka administrativa chefer kan innebära en begränsning av såväl politikernas som personalens delaktighet. Mot detta kan vi ställa behovet av ledarskap som samlar kompetens och "bär fram hinkar" snarare än att utöva starkt chefskap.
Exempel 3, som har rubriken "Ungdomen sviker partierna", gäller de demokratiska institutionernas problem.
Dagens Nyheter redovisade för någon tid sedan resultat från en undersökning av ungdomars förhållande till samhällsengagemang. Frågorna besvarades av 1 000 gymnasieungdomar. Drygt tre fjärdedelar av ungdomarna menade att partierna inte lyckas förmedla sina budskap till ungdomar i dag.
"Jag vill uppleva en positiv kraft, en verklig känsla av att kunna påverka. Och en sådan kan jag inte känna hos de politiska partierna", sade en intervjuad 21-årig tjej.
Bland de ungdomar som vill engagera sig i en samhällsfråga skulle knappt en femtedel göra det inom ett parti, och närmare tre fjärdedelar skulle välja enfrågerörelser.
Vad illustrerar detta exempel? Det är inte bara ungdomarna som i dag sviker partierna, utan det gör också flertalet andra -- utom de som följt med i den partipolitiska fostran och som fortfarande tror på att de viktigaste organisationerna i den svenska demokratin är de traditionella partierna. Skulle vi ta alla indikatorer på partiernas kris på allvar, verkar partierna snart kunna placeras i Jurassic Park.
Vad har dessa problem för bäring på dagens frågeställningar? Jo, det handlar om att definiera samhällsproblem och göra prioriteringar. Det finns och kommer att finnas ett antal "för vem"-frågor att ställa och besvara. Inom sjukvården, barnomsorgen, äldreomsorgen etc. görs prioriteringar, men många är framkastade i all hast -- utan grundlig utvärdering av hur behovsstrukturen ser ut. Att definiera, prioritera och utvärdera är en viktig del av politikens innehåll. Det finns alltid behov som inte kan tillgodoses. Det har bland förtroendevalda såväl i riksdag som i kommuner och landsting funnits ett drag av en "alla-kan-få-allt"-attityd. När det visar sig att detta inte är möjligt delegeras prioriteringarna till tjänstemän eller till "marknaden". De mest intensiva diskussionerna bland politiker i kommuner och landsting handlar ofta om styrningsformer, t.ex. hur stor andel av den kommunala verksamheten som skall konkurrensutsättas. Tjänstemännen formar politiken, och politikerna diskuterar organisationsfrågor. Litet tillspetsat förvisso, men det saknas demokratiska och legitima forum där olika behov och problem diskuteras, fritt från nuvarande regler, sektorsbindningar, specialiserade professioner m.m., i syfte att utveckla arbetsuppdrag som i högre grad utgår från sammansatta behov och problem. Det finns många som tar tag i t.ex. arbetslöshetsfrågor på lokal nivå, men det är sällan partierna är med.
Ofta går både identifiering av problem och diskussioner av lösningar partierna förbi. Politikerna har hamnat i en situation där de inte har svar på alla frågor, men tvingas ibland uppträda som om de hade det. För trovärdighetens och demokratins skull borde politikerna i kommuner och landsting ibland vara mer frågande än svarande.
I exempel 4 tar jag upp inriktningar på lösningar. Jag vill peka på "fyra S", som står för samverkan mellan socialtjänst, sjukvård och sjukförsäkring. I en kommun i Västsverige, Stenungsund, kommer det att bildas ett "beställarförbund", om erforderliga beslut härför fattas i riksdagen. Det är en ny juridisk enhet, som skall ansvara för resurser från sjukhusvård och primärvård, sjukersättning och arbetsskadeersättning samt socialtjänst. Syftet är tvåfaldigt. För det första handlar det om att skapa en mer kostnadseffektiv användning av resurserna. Det andra syftet är behovs- och problemorienterat. Det behövs samverkan mellan olika professioner för att tillgodose människors sammansatta behov av omsorg, hälso- och sjukvård och socialt stöd.
Vad illustrerar detta? Jo, ett försök att bygga broar mellan stenhusen eller kanske t.ex. riva vissa stenhus. I slutet av 1970-talet användes ofta ord som helhetssyn, integrering och samverkan. Men det fanns då ingen ordentlig politisk tyngd i argumenteringen. Det behövs politiskt styrd samordning av kompetens. Vi kan nu -- kanske paradoxalt nog samtidigt som konkurrenstänkandet dominerar -- se flera exempel på olika ambitioner till samverkan, utöver dem som jag redan nämnt också olika former av medborgarkontor. Sådana samverkansprojekt behöver generalistkompetens och organisering över yrkes- och professionsgränser. Här ligger säkerligen många av framtidens arbetsuppgifter.
Det börjar kanske bli allt mindre relevant att tala om den "offentliga sektorn" utan snarare om "offentlig verksamhet", eftersom kompetens för att lösa gemensamma problem kan mobiliseras från olika delar i samhället. Det behövs också "politisk generalistkompetens", som klarar av att uppmärksamma sammansatta problem och behov och att styra gemensam kompetens, politiker som tillsammans med såväl medborgare som professionella frågande kan samtala om olika fenomen i samhället. Likaväl som det behövs undersökande journalister behövs det undersökande politiker och partier.
Som slutord vill jag säga följande. Det pågår en rad omlärningsprocesser i kommuner och landsting samt i stora delar av den statliga sektorn. Det är i dessa processer som framtidens arbetsplatser inom den offentliga verksamheten innehållsligt sett formas. Under historiens gång har behovet av olika typer av kompetens förändrats. Under de senaste 20 åren har omsorgen om barn och äldre expanderat kraftigt. Inom den pågående processen kommer det troligen att behövas alltmer av generalistkompetens och framför allt mer av samarbete mellan specialister inom den offentliga och den privata verksamheten.
Organisationerna kommer att vara mer rörliga. Kanske är det bättre att börja tala om organisering i stället för organisationer -- organisering på tvärs över sektorsgränser. Det kommer att ställas allt större krav på enskilda människor i arbetsorganisationen. En sak som är viktig att uppmärksamma i detta sammanhang är att bygga upp förtroendefulla förhållanden mellan personal och ledning i organisationerna.
Vi kanske också behöver definiera behovet av "demokratikompetens". En av de viktigaste utmaningarna för de etablerade demokratiska institutionerna och för den offentliga verksamheten är att bibehålla och stärka legitimiteten. Demokrati, effektivitet och legitimitet hänger samman. En demokratisk organisering innebär att identifiering av problem och olika lösningar sker tillsammans med dem som finns i den aktuella problemverkligheten. Prioriteringsproblemen kräver inte mindre demokrati, utan tvärtom: ju större behov av prioriteringar, desto större behov av demokratisk organisering som definierar problem, diskuterar lösningar och hanterar konflikter. Nuvarande demokratiska procedurer bör utvecklas till demokratiska processer.
Sture Nordh: Fru ordförande! Tack för detta initiativ, som vi tycker är alldeles utmärkt. Frågorna om välfärdstjänsterna och sysselsättningen är enligt vår mening de absolut viktigaste i Sverige i dag. Jag har bara några få minuter på mig och väljer därför att framför allt beröra frågor som knyter an till dem som Henry Ohlsson har tagit upp.
Låt mig, även om det är känt, påminna om att vi för att diskutera morgondagens jobb måste se på situationen som den är i dag.
För tredje året i rad sjunker BNP. Ekonomerna betecknar läget som depression. Uppemot 15 % av arbetskraften kommer att stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden i vinter. Olika bedömningar visar att med en 2-procentig ökning av BNP under resten av 90-talet kommer arbetslösheten att ligga kvar på ungefär oförändrad nivå. För att få ner arbetslösheten till 5--6 % måste BNP öka med 4 % om året under resten av 90-talet.
I denna extrema situation försvinner nu sysselsättning inom den offentliga sektorn. Vi kan mäta detta på olika sätt. Ungefär 90 000 jobb har försvunnit i kommuner och landsting 1991--1993, men mellan september 1991 och september 1993 har registreringen till de fyra stora offentliga sektorskassorna ökat med 256 %, från 55 000 till 140 000. Försiktiga prognoser från Kommunförbundet och Landstingsförbundet visar att åtminstone 26 000 jobb försvinner nästa år.
Finns det då behov av dessa anställda i verksamheten? Frågan är delvis redan berörd, men situationen är nu sådan att verksamheter försvinner och kvaliteten urholkas. Även inom tunga områden som vård, omsorg och skola sker betydande neddragningar. Barngrupperna på dagis ökar, och skolklasserna blir större. Kommunerna talar om att omsorgerna om de äldre nästa år kommer att beröras i betydande utsträckning.
Vi vet utifrån befolkningens ålderssammansättning att behovet av kommunala tjänster ökar med ungefär 1 % om året och att den största delen av det beror på att andelen äldre, och särskilt äldre äldre, ökar. Behoven av tjänsterna finns. Behoven av jobben finns. Frågan är hur de skall finansieras och utföras.
Vi anser att det allvarliga i dagens situation är att den totala arbetslösheten är så kostsam att ekonomin urgröps, att den arbetslöshet som härrör från kommunsektorn är onödig, eftersom samhället i den situation som vi befinner oss i inte spar pengar, totalt sett, och medborgarna får sämre tjänster och större arbetslöshet, men till i huvudsak samma kostnader.
De arbetslösa från kommunerna är i hög grad kvinnor. I vårt eget förbund är ungefär 82 % av de arbetslösa kvinnor, och 75 % av våra medlemmar är kvinnor. Många är över 45 år och har kort utbildning. Var och när skall de få jobb? Sysselsättningen i kommuner och landsting är en fråga om kvinnors sysselsättning. Jag är oroad över sysselsättningsmöjligheterna för kvinnorna under återstoden av 90-talet på grund av den stora arbetslösheten och neddragningarna i den offentliga sektorn.
Bild 14
Bengt Furåker har visat på sambandet mellan den praktiska möjligheten för kvinnor att arbeta och den offentliga sektorns utbyggnad. Sverige har en hög förvärvsfrekvens, över 80 % för kvinnorna, och dessa är också mest representerade inom den offentliga sektorn. Vi ser i tabellen sambanden också i övrigt.
Bild 15
Bengt Furåker har också visat att behoven av sociala tjänster, skola och vård kommer att öka. Spelar det någon roll om detta sker i offentlig eller privat regi? Vi vet att USA har en avsevärt lägre kvinnlig förvärvsfrekvens. Det kan i stor utsträckning förklaras av skillnaden i sysselsättning inom området sociala tjänster. Dessa tjänster berör till stor del människor med lägre inkomster, och de måste finansieras gemensamt och drivas offentligt. Alltså blir utbyggda välfärdstjänster av bra kvalitet en central förutsättning för att klara sysselsättningen och för kvinnors faktiska rätt till förvärvsarbete och egen försörjning.
Det som i dag sker allt oftare när behoven av tjänsterna är stora, men folk ändå måste sägas upp inom den kommunala sektorn, är att arbetsmarknadsåtgärder används på ett sätt som inte var avsett. Jag bad inför dessa överläggningar några medarbetare runt om i landet att ta fram bara några exempel på vad ALU-anställningar innebär. I den hög som kom in adderades till det som vi redan känner till från biblioteksområdet jobb som är rena socialsekreterarjobb och rena kontoristanställningar. Det visar att nedskärningen inom den kommunala sektorn finansieras över ett annat konto och att det däri inte ligger någon samhällsekonomisk besparing.
Den slutsats som jag vill bidra med är att det enligt vår mening är fråga om en rundgång i ett system som varken spar pengar eller ger bra tjänster. Ett sätt att agera i den mycket svåra situation som vi befinner oss i just nu skulle vara att gå in för en friare användning av arbetsmarknadsmedel i kommuner och landsting. Långsiktigt klaras sysselsättningen i kommunerna eller för kvinnorna inte utan en förbättrad ekonomisk tillväxt.
Monica Sundström: Vi skulle kort kommentera dels vilka arbeten som kommer att finnas inom vår sektor, dels vilken betydelse lönebildning och arbetsorganisation har för förnyelse av den offentliga sektorn. Först vill jag beröra vilka arbeten som kommer att finnas i landstingen framöver. Det kan man bedöma med ledning av de senaste årens erfarenheter, med ledning av den sannolika utvecklingen inom medicin och teknik och även med ledning av hur den regionala samhällsnivån kommer att organiseras framöver.
De senaste årens utveckling i landstingen, som domineras av hälso- och sjukvård -- den är 75--80 % av vår verksamhet i dag -- är en minskning av arbetskraften och en förändrad yrkesstruktur. Jag har liknande siffror som Sture Nordh. Med justering för huvudmannaskapsförändringar minskade de landstingsanställda 1991 och 1992 med sammanlagt 30 000 personer. I år och nästa år har vi prognoser på sammanlagt 20 000. Det är alltså en minskning med 50 000 anställda under de fyra åren 1991--1994.
Vi har också de senaste åren, från 1991, noterat en påtagligt förbättrad produktivitet. Det handlar om nya organisationsformer, mer decentraliserad verksamhet, nya system för styrning av ekonomin och naturligtvis nya behandlingsmetoder, med vilka färre medarbetare faktiskt uträttar mer arbete än förut.
Yrkesstrukturen har förändrats relativt sett. Även om man tar hänsyn till den stora förändring som Ädelreformen innebar, kan vi konstatera att andelen sjukvårdsbiträden och undersköterskor i vården har minskat påtagligt. Samtidigt har andelen läkare och sjuksköterskor ökat. De s.k. paramedicinarna, psykologer och sjukgymnaster, har en svagt positiv trend.
Den medicinsk-tekniska utvecklingen har mycket stor betydelse för yrkesstrukturen i vår verksamhet. Man kan t.ex. göra kirurgiska ingrepp med nya totalt sett mycket mindre personalkrävande metoder nu än för bara några år sedan. Det medför inte bara snabbare tillfrisknande utan påtagligt mycket kortare vårdtider, vilket naturligtvis påverkar strukturen för de anställda. Detta går snabbt.
Min bedömning är att vi inom hälso- och sjukvården går mot färre antal yrken med en alltmer kvalificerad utbildning och ett alltmer kvalificerat arbetsinnehåll. Det gäller såväl inom institutionell vård, sjukhusvård, som inom primär- och hemsjukvård.
Relativt sett kommer andelen läkare att öka liksom andelen personal med medellång vårdutbildning. De yrken som minskar påtagligt är de med kort utbildning och med rutinmässiga arbetsuppgifter.
Detta kommer att leda till färre nivåer i vårdhierarkin. Den individuella kompetensen kommer att bli allt viktigare. Vi kommer att få satsa betydligt mer på kompetensinventering och kompetensutveckling för att få en större bredd och variation i omvårdnadsarbetet.
Landstingen är också regionala organisationer med ansvar för insatser inom utbildning, kultur, trafik, näringslivsstöd. Vi kommer även fortsättningsvis att inom de här verksamheterna ha behov av kvalificerade yrken som lärare i högskolor och gymnasier, musiker i de regionala musikstiftelserna för att bara nämna några exempel. Vi vet att utbildning, kultur, transporter och kommunikationer är viktiga regionala tillväxtfaktorer, som i sig är viktiga för hur sysselsättningen och tillväxten blir i en region.
Det här var en kort redogörelse för vilken typ av arbeten som kommer att finnas.
Beträffande lönebildningens och arbetsorganisationens betydelse för förnyelse av offentlig sektor vill jag för vår del -- och det gäller generellt -- säga att de inte bara är nödvändiga förutsättningar, utan de utgör i sig en stor del av förnyelsen.
För att börja med lönebildningen följer självfallet av det jag nyss sade om framtidens mer kvalificerade yrken och den individuella kompetensens betydelse att lönerna måste hanteras lokalt och sättas individuellt. Vi har steg för steg sedan mitten av 80-talet monterat ned det centrala stela regelverk som vi har haft för att ge så stort lokalt ansvar som möjligt för lönebildningen.
Vår förbundsstyrelse har förra månaden antagit ett program som heter 90-talets lönebildning, där vi slår fast väldigt bestämt att förbundet skall avtala om utrymmet för löneökningar, men att utrymmet i sin helhet skall fördelas av landstingen. Vi har kommit en bra bit på väg, och jag vill gärna ge ett erkännande till våra fackliga motparter som i årets avtalsrörelse gick med på att rensa lönesystemet från en mängd gamla lönedrivande och lönestyrande komponenter.
Men vi har fortfarande problem kvar att lösa. Ett sådant är bundenheten till en bestämd pott för varje fack inom de lokala förhandlingarna. Det tror jag är ett bekymmer. Det ger en stelhet som hindrar för verksamheten nödvändiga och önskvärda omfördelningar och ett kostnadseffektivt utnyttjande av lönesumman. Enligt vår uppfattning skall och bör det vara ett enda förhandlingsutrymme per landsting, och vi ser fram emot att diskutera sådana frågor med de fackliga organisationerna.
Arbetsorganisationen, slutligen, är beroende av teknikutvecklingen, yrkesrollerna, individuell kompetens, ekonomi, krav på produktivitet och vår syn på kvalitet. Jag är övertygad om att vi även fortsättningsvis kommer att se mycket nytänkande och många nya organisatoriska lösningar. Det är en enorm omvandlingsprocess på gång. Den går med full kraft, och den förstärks också av att medborgarna i dag, som Stig Montin visade tidigare, har betydligt större kunskap, betydligt större aktivitet och engagemang samt ställer krav på att vårdgivarna ställer upp med en mer flexibel organisation.
Vi vill också från vår sida fortsätta att jobba med att utveckla olika arbetstidslösningar. Unga människor som utbildar sig till yrken inom framför allt vården kommer inte längre att acceptera de gamla militära hierarkiska strukturerna. De kommer att kräva att få utveckling. De kommer också, tror jag, att byta yrke i större utsträckning än vad tidigare generationer gjorde.
Lars-Åke Almqvist: Jag heter Lars-Åke Almqvist och jobbar som ombudsman på Kommunalarbetareförbundet, där jag har förmånen att få vara chef för något som kallas Utvecklingsenheten. Den inrättades 1989 av ledningen för Kommunal, för man ansåg att vi behövde bli bättre på att möta framtiden inom vår verksamhet, finna de nya rollerna för oss själva som facklig organisation och hitta nya samarbetsmodeller för kontakterna med våra arbetsgivare.
Utifrån det här arbetet har vi drivit en lång rad lokala utvecklingsprojekt, där vi både inom vård och teknisk verksamhet tillsammans med lokala arbetsgivare har startat utvecklingsprojekt för att finna de nya sätten att organisera den kommunala sektorns olika verksamheter utifrån 90-talets förutsättningar och behov. Det är utifrån de erfarenheterna jag skall försöka beröra det som är frågeställningen i utskottets hearing i dag.
Vi inom Kommunal är övertygade om att den hierarkiska organisation som i dag finns inom den kommunala verksamheten av tre skäl inte kommer att kunna överleva. Den hierarkiska organisation vi har i dag klarar inte av att hantera de ekonomiska förutsättningarna. Det spelar ingen roll om kommunerna får 7 1/2 miljarder mer eller mindre, om finansministern heter Anne Wibble eller Göran Persson. Oavsett de två faktorerna har vi en hierarkisk organisation som har för svårt att hantera de ekonomiska förutsättningarna. Det kommer att skapa brist på anställningstrygghet.
Med den hierarkiska struktur som fortfarande finns kvar i kommunal verksamhet finns det en mycket stor risk för att lösningarna, när man försöker lösa ekonomiska problem, konsekvent går ut över dem som finns längst ner i de hierarkiska organisationerna, alltså lågavlönade kvinnoyrkesgrupper, som i huvudsak tillhör Kommunalarbetareförbundets medlemskår. Det är också mycket stor risk för att den här typen av besparingar går ut över servicens kvalitet.
Oberoende av vilka idéer man har om ekonomisk tillväxt, oavsett vilka idéer man har om den kommunala sektorns andel av BNP behövs det en helt annan organisationsstruktur för att hantera de ekonomiska problemen. Man måste bygga upp en organisation som grundar sig på idéerna bakom en lärande organisation. Varje anställd, oavsett var man jobbar någonstans, skall ha bemyndigande att självständigt få tänka i sitt arbete, att få ta med sig huvudet in på jobbet, att självständigt planera sitt eget arbete, att utifrån det självständigt kunna genomföra sitt arbete och utvärdera resultatet av jobbet. Man skall tänka till en gång till och utifrån det planera effektivare, genomföra effektivare, utvärdera ytterligare en gång och steg för steg bygga upp en kontinuerlig process som utvecklar verksamhetsinnehåll och servicekvalitet samt pressar kostnader i den kommunala verksamheten.
För att nå en sådan lärande organisation, för att bryta ner den hierarkiska strukturen, räcker det inte med att rita ett nytt rutschema. Alltför mycket av verksamhetsutveckling som har skett inom kommunal verksamhet har handlat om ytliga strukturförändringar, där kommunerna har trott att man får en bättre verksamhet bara för att man gör nya boxar och sätter in människor i de boxarna.
Om vi skall åstadkomma den förändring som jag har beskrivit handlar det om en kulturförändring. Det handlar inte bara om att sätta in människor i nya boxar. Man måste kunna leda en utvecklingsprocess som gör att människor själva upptäcker att de både vill tänka och vill göra annorlunda. Då är det alldeles avgörande att man har insikt och metoder för att leda den typ av utvecklingsprocesser som kan göra alla anställda, inte bara cheferna, inte bara politikerna, utan precis alla anställda i en kommunal organisation delaktiga i att utveckla den nya organisationen.
Vi menar att det är möjligt att göra detta. Vi menar att vi själva har idéer om hur detta skall åstadkommas. Vi har under det senaste året, 1993, startat 30 projekt i kommuner och landsting. Vi kommer att starta ytterligare ett 50-tal projekt under nästa år med de lokala arbetsgivarna. Vi skall från den lilla kärnan, det lilla enskilda arbetslaget, starta en utvecklingsprocess och jobba igenom alla delar av den kommunala organisationen för att skapa högre produktivitet och bättre effektivitet.
Varför står jag då här som facklig företrädare och pratar om ökad produktivitet och högre effektivitet? Vad har det med arbetsmarknad och anställningstrygghet att göra? Jo, om man inte kan skapa den lärande organisationen, som kontrollerar sin egen kostnadsutveckling, kommer framtiden att vara mycket mörk för de kvinnodominerade yrkesgrupper som tillhör Kommunalarbetareförbundet. Det är bara om Kommunal som fackförening vågar ha en idé om hur man skall hantera frågor om produktivitet och effektivitet som man kan skapa någon typ av anställningstrygghet för de lågavlönade kvinnorna.
Om arbetsgivarna själva skall bestämma om detta vet vi vad resultatet blir. Jag har kortfattat beskrivit det. Men om vi vågar göra ett fackligt uppdrag av hur man skall kunna skapa bättre service till lägre kostnad är vi övertygade om att vi kan skapa en långsiktig anställningstrygghet för de här yrkesgrupperna.
Det kan naturligtvis i slutänden leda till att det blir något färre anställda i den kommunala sektorn. Men det är inget generellt problem för oss som fackförening. Det viktiga för oss är att de som har kvar sitt jobb känner trygghet, känner utvecklingsmöjligheter. Det är egentligen bara en person som har anledning att vara bekymrad om det blir något färre antal anställda i kommunal verksamhet. Det är Kommunals förbundskassör. Men resten av mänskligheten kommer inte att vara så bekymrad över det om vi löser det andra problemet. Men om vi inte kan lösa det andra problemet, då kommer det att gå mycket illa för de lågavlönade kvinnorna i den kommunala sektorn.
Vad är det då vi skall se över? Vi måste se över den inre arbetsorganisationen, bryta ner den hierarkiska struktur som finns både inom sjukvård, inom äldreomsorg och inom teknisk service. Vi måste hitta helt nya roller för våra yrken. Vi har för låsta yrkesroller i alla kommunala verksamheter i dag. De låsta yrkesrollerna i sig riskerar att bli ett hinder för nödvändig utveckling och förändring.
Vi måste se över de mindre styrsystemen för ekonomin, föra ner ansvar och befogenheter långt ner i organisationen; till vårdbiträdet, till städerskan, till vaktmästaren. Varje anställd måste kunna räkna på sina egna kostnader i jobbet, kunna göra egna nyckeltal, egna resultatmått, egna kvalitetsbedömningar och utifrån dessa kunna fatta självständiga beslut om hur resurserna skall användas.
Vi måste bygga upp helt nya modeller för kompetensutveckling, där vi skapar enkla utbildningsmodeller direkt ute på arbetsplatserna, där vi lär oss av varandra över yrkes- och verksamhetsgränser, startar utbildningar som vänder sig till hela arbetslag som en naturlig del av arbetstiden, och där vi också använder de pedagogiska kompetenser som finns i respektive organisation.
Vi måste se över hur vi fördelar ansvar och befogenheter. En mycket mer kraftfull decentralisering än den som hitintills har genomförts behövs. Den har i allmänhet stannat upp på olika mellannivåer. Lokala mellanchefer har fått mer att säga till om, men de som jobbar i mötet med brukarna, med kunderna, i den kommunala verksamheten har fortfarande liten möjlighet att styra sin arbetssituation.
Detta kommer steg för steg att leda till att vi får en helt ny arbetsorganisation, en helt ny yrkesstruktur. Den vanliga kopplingen mellan yrkestitel och arbetsuppgifter kommer steg för steg att helt försvinna.
Utifrån de här idéerna är vi från Kommunals sida nu beredda att möta arbetsgivarna i en ny lönemodell. Vi går i dag ut och säger till de lokala arbetsgivarna att gentemot de arbetsgivare som är beredda att möta oss i sådana här lokala utvecklingsprojekt är vi beredda att svara upp med vårt fackliga ansvar. Utifrån resultatet av ett sådant här utvecklingsprojekt träffar vi skräddarsydda, lokala kollektivavtal. Vi är beredda att se över allting i de avtalen som inte har med sjuklön och pensionsbestämmelser att göra. De anser vi skall vara generellt giltiga över landet. Men i allt som har med yrkestitlar, lönesystem, arbetstidsregler, allt som har med yrkesroller, arbetsorganisation, servicekvalitet, produktivitet att göra är vi beredda att i de lokala kollektivavtalsförhandlingarna möta arbetsgivarna och hitta avtal som inte är ett hinder för den kommunala sektorns utveckling, utan tvärtom skall vara ett smörjmedel för utvecklingen.
Tack för ordet.
Jan-Åke Björklund: Jag skall tala om morgondagens arbetsmarknad i kommunerna. Jag tänker lägga upp anförandet på det sättet att jag visar sex kommunala bilder och sedan pekar på två dilemman. De här bilderna och dessa dilemman skall jag stämma av mot några framtidsfrågor. De bilder och de dilemman vi har i dag bestämmer mycket av det som rör arbeten i kommunerna åren framöver.
Bild 16
Bilden visar kommunal personal fördelad på olika kategorier.
Det finns i kommunerna 720 000 anställda. Medelarbetstiden är ca 80 %. Gör man om detta till årsarbetare blir det 570 000. Här är det framför allt befolkningsutvecklingen som slår igenom. Det blir fler i äldreomsorg och skola på grund av befolkningsutvecklingen.
Någon har talat om förgiftade gåvor. Det kommunerna har fått är ansvar för sådant som automatiskt blir dyrare på grund av befolkningsförändringarna och där rationaliseringsmöjligheterna är väldigt små jämfört med andra verksamheter.
Bild 17
Den andra bilden visar att tre fjärdedelar av kommunernas anställda är kvinnor. Det är samtidigt en tredjedel av alla anställda i landet.
Bild 18
Den visar att det är fråga om låga löner. Ni ser att 48 % tjänar mindre än 12 000 kr på en full månadslön.
Bild 19
Den visar samma sak, men här är det enbart kvinnor. Då ser ni att lönerna är ännu lägre.
Bild 20
Denna bild visar vilka yrken det gäller och vilka löner de har. Det är städare, ekonomibiträden, dagbarnvårdare, vårdbiträden, barnskötare, brandmän, förskollärare osv. De ligger alla på nivån 11 000--12 000 kr i månaden.
Bild 21
Detta är den sista bilden. Den visar sysselsättningsutvecklingen. Minskningen är 50 000 årsarbetare mellan 1992 och 1994. Under den här perioden minskar antalet anställda i kommunerna med 90 000 personer.
Så ser de kommunala bilder ut som vi skall föra med oss när vi talar om morgondagens arbetsmarknad. Här finns också två dilemman. Det första är att när personalen minskar så här kraftigt uppstår stor förvirring när kommunerna gör som de skall enligt statsmakterna. Kommunerna skall framför allt "ta ner" ekonomin. För att lindra arbetslösheten tillförs kommunerna arbetslösa. Var tionde person på de kommunala arbetsplatserna finns där i dag på grund av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De kan bara göra uppgifter som egentligen inte behövs. De gör ju inte det ordinarie kommunala arbetet. I t.ex. ett vanligt lärarrum var det för en tid sedan kanske 7--8 lärare. I dag är där 15 personer. Hälften av dem får inte göra vanligt jobb. Det är det första dilemmat.
Det andra dilemmat är neddragningarna i kommunerna och jämställdheten. Riksdag och regering uppmanar kommunerna att på alla sätt främja jämställdheten. Man skriver om det i ekonomiska planer och annat. Men kommunerna har inga möjligheter att höja lönerna för alla sina lågavlönade kvinnor eller att behålla kvinnolönerna, om vi skall följa det första budskapet om ekonomin.
Med de här kommunala bilderna och dessa dilemman i bakgrunden, vad finns då att säga om framtidens arbetsplatser i kommunerna? Jag skall ta upp några påståenden och några frågor.
För det första gäller det övergången från industrisamhället till informationssamhället. Hur blir det då med de kommunala arbetena? Blir de till stora delar kvar i det gamla, med mycket vårdarbete och sådant? Olika branscher får olika utveckling i informationssamhället. I arbeten där datorn och telekommunikationen kan användas är vi bara i början av utvecklingen. Dagens kontor försvinner. Men de kommunala arbetena med mycket vård och omsorg förändras troligen minst. Hur påverkas skolan? Den är i dag den minst förändringsbenägna.
För det andra gäller det ungdomars värderingar. De kan ge en förändrad syn på arbetet. En hel del av er har läst om ungdomars värderingar, som markant skiljer sig från de värderingar vi i den här salen har. Hur passar de värderingar som kommer ihop med de kommunala arbetsplatserna? Jag ställer bara frågan.
För det tredje har vi frågan om arbetslösheten, som vad jag förstår inte försvinner med en konjunkturuppgång. En fråga för framtiden är: Kommer vi verkligen undan arbetsdelning och kortare årsarbetstid med motsvarande löneminskning? Kanske kan detta passa på många kommunala arbetsplatser och med den förändrade syn på arbetet som i vart fall ungdomarnas värderingar ger uttryck för.
För det fjärde kommer de kommunala arbetsplatserna så sakteliga att bli allt flexiblare i avtalsformer, i lönebildning och med tiden även i arbetsrätten.
För det femte: Leder arbetsbristen och den större flexibiliteten till att vi får fler unga män på de kommunala arbetsplatserna och fler unga kvinnor utan arbete?
För det sjätte kan organisationsutvecklingen leda till att vi får ytterst få centrala byråkrater i kommunerna, men desto fler byråkrater eller generalister ute i den kommunala produktionen. Här kan det finnas nya jobb.
För det sjunde: Får de som blir över i kommunerna plats i andra sektorer eller kan de kanske, som någon sade nyligen, t.o.m. bli biståndsarbetare i Östeuropa?
Till sist, vårt kommunala, lokala system med många små arbetslag passar i och för sig bra som morgondagens arbetsplats. Då blir det inte några få modeller, utan det blir mängder av olika lösningar.
Per Hallström: Det pågår, som Stig Montin sade tidigare, en omlärningsprocess inom den offentliga sektorn. I den processen blir folk faktiskt arbetslösa.
Det är väl ingen som tvivlar på att det kommer att rekryteras folk inom den offentliga sektorn, kommuner och landsting, i framtiden. Problemet är att det knappast blir en rekrytering som ersätter de förluster vi nu gör i sysselsättning. Rekryteringen kommer att ske på en kompetensnivå som de som nu blir arbetslösa tyvärr inte kan bjuda på, om de inte får en kraftig kompetensutveckling.
De som nu blir arbetslösa är ofta människor med en svag ställning på arbetsmarknaden. Jag vill bara visa ett exempel.
Bild 22
Den här bilden illustrerar ganska väl vad som händer inom kommunens sociala sektor. Av barnskötarna, som är en lågutbildad grupp, är redan bortåt 20 % arbetslösa.
Ändå vill jag i det här korta anförandet i första hand nämna de jobb som fortfarande finns, men som vi kan komma att förlora. Frågan är vad vi inom Arbetsmarknadsverket kan göra för att i varje fall under den här förfärliga lågkonjunkturen stoppa utflödet från den kommunala och landstingskommunala sektorn.
Jag vill först nämna ett exempel från det statliga området. För snart ett år sedan började vi resonera med ledningen för bank/kassa-verksamheten inom Posten. Där finns ungefär 12 000 anställda. Man berättade för oss att de närmaste åren kommer 3 000 människor, ofta kvinnor, bl.a. i glesbygd, att förlora sina jobb. Frågeställningen var mycket enkel. Strukturomvandlingen är nödvändig, finns det något alternativ till att kasta ut de här människorna i en ren arbetslöshet? Naturligtvis var det kompetensutvecklingen som vi såg som det mest intressanta alternativet i sammanhanget.
Vi stod litet handfallna inför frågan. Vi hade inte någon vana vid att ta ett sådant helhetsgrepp på en rikstäckande organisation i en så kraftig strukturomvandlingssituation.
Litet senare började vi inom AMS jobba med den s.k. treårsframställningen till regeringen. I vår styrelse kom frågan upp om det samhällsekonomiskt rimliga i att nu, i den värsta av alla lågkonjunkturer, släppa ut så många människor från framför allt kommuner och landsting i öppen arbetslöshet.
Jag vill påpeka att debatten inte handlade om att på något sätt ta bort förändringstrycket inom den offentliga sektorn. Det vet vi alla att det måste finnas, att det måste pågå en strukturomvandling och en rationalisering. Frågan gällde i stället om det finns någon möjlighet att i varje fall senarelägga uppsägningar och att genom kompetensutveckling rusta de berörda så att de skall klara sig bättre på sikt.
Vi har också inom AMS gjort en del beräkningar som visar hur stor "vinsten", naturligtvis med mycket stora citationstecken, blir för samhället när kommunalt anställda kastas ut i arbetslöshet. Vi kunde lätt påvisa att denna "vinst" för den kommunala sidan till största delen äts upp av kostnader för statskassan, a-kassa, arbetsmarknadspolitiska åtgärder osv. Vi menar att strukturomvandling, rationaliseringar med åtföljande arbetslöshet faktiskt kan vara något positivt i samhället när det finns expansiva sektorer som kan suga upp dem som blir friställda. Men i dag är det inte på det sättet. Då måste det vara rimligt att göra någonting för att i varje fall nu stoppa utflödet av människor som ofta har en svag ställning på arbetsmarknaden.
Detta går att försvara ekonomiskt. Till detta kommer naturligtvis de samhällsproblem och det mänskliga lidande som kan undvikas om människor slipper komma ut, i varje fall som det är just nu, i öppen arbetslöshet.
Som tidigare har nämnts här sker en nedskärning av kommunal service ofta inom prioriterade områden. De som blir arbetslösa går då in i olika arbetsmarknadsprogram -- ALU, dvs. arbetslivsutveckling, eller ungdomspraktik. Som bekant skall de programmen genomföras inom verksamhet som inte konkurrerar med den reguljära verksamheten.
Detta innebär att människor, som väl behövs inom omsorg -- barnomsorg, vård osv. -- går över till lågprioriterad verksamhet samtidigt som de behövs på sina egentliga arbetsplatser för att hålla kvaliteten uppe.
Det som vi åstadkommer med detta är alltså ett slags ineffektiv rundgång inom den offentliga sektorn, där viktiga yrkesaktiva människor överförs till lågprioriterad verksamhet.
Så återkommer jag till Posten. I september -- efter en vända till Arbetsmarknadsdepartementet och efter kraftigt stöd från arbetsmarknadsministern -- träffade vi äntligen en överenskommelse med Posten.
I korthet innebär den att AMS av sina åtgärdsmedel satsar 80 miljoner kronor och den statliga trygghetsstiftelsen 40 miljoner. Motprestationen för Posten är att fr.o.m. september nu i höst och fram till den 1 juli 1995 inte säga upp någon på grund av arbetsbrist inom bank-/kassaområdet. Man skall också som motprestation utbilda ungefär 2 000 personer. De som hade beräknats bli arbetslösa under den här perioden omfattande knappt två år var ungefär 1 500 anställda. Det bör också sägas att Posten själv har mycket stora kostnader för det här programmet.
Vi i AMS verksledning har gått till regeringen och talat om att vi planerar att använda ungefär 2 miljarder kronor av våra åtgärdsmedel för att på det sättet satsa på företagsutbildning och undvika öppen arbetslöshet inom det kommunala och landstingskommunala området. Vi tänker gå in med upp till 50 000 kr per utbildad. Sedan kan bidraget bli mindre, om man motpresterar sämre än vad vi tänkt oss.
Det har gjorts beräkningar som visar att kostnaden per år för samhället för en arbetslös rör sig om 125 000--135 000 kr. Om vi med en insats om 50 000 kr kan åstadkomma att människor under 1,5 år framåt inte blir arbetslösa, är det något som måste betraktas som mycket bra.
Den här typen av avtal är på gång på olika håll i landet. Jag kan nämna Blekinge, Värmland, Älvsborgs län osv.
Kostnaden 50 000 kr rör sig alltså inom de ramar som är tillåtna för den s.k. företagsutbildning som ligger inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. För att vara riktigt noga är maximibeloppet 55 000 kr.
Modell Posten ser alltså nu ut att sprida sig över landet, också till kommuner och landsting. Det är länsarbetsnämnderna som gör upp om de här avtalen. Det ser ut som om kommuner och landsting är villiga att på ungefär den här bidragsnivån acceptera ett stopp för uppsägningar, i varje fall temporärt.
Vi kan naturligtvis med de här åtgärderna inte utlova någon ljus framtid för dem som berörs. Men vi kan i varje fall se till att de inte i det förfärliga läge som just nu råder behöver gå ut i öppen arbetslöshet. Än en gång vill jag understryka att det väldigt ofta rör sig om människor som har en svag ställning på arbetsmarknaden.
Vi tror alltså att det här är bra insatser. Vi rustar de berörda för framtiden. Vi menar att detta, genom att det handlar om kompetensutveckling, kan genomföras utan att det nödvändiga förändringstrycket på den kommunala verksamheten undanröjs.
Casten von Otter: Det känns litet oroligt att komma upp i slutet av en lång talarlista. Det man vill säga kan ju redan vara sagt. Men så är det nog inte riktigt i det här fallet. Mot bakgrund av att jag betraktar detta som den allra viktigaste frågan att diskutera här när det gäller jobben inom den offentliga sektorn är jag nog litet överraskad.
Huvudfrågan gäller följande. Om vi nu inför en rad mekanismer som ger en dynamik som avvecklar jobb, behöver vi då inte överväga hur vi kan införa en dynamik som skapar nya jobb med goda kvaliteter ungefär som hittills har gällt för jobben inom den offentliga sektorn?
Jan-Åke Björklund sade att kanske 90 000 arbeten försvinner. Jag var i går hos SJ och hörde då att man kör lika många persontåg med 8 000 färre anställda än för ett par år sedan. Inom statlig förvaltningsverksamhet försvinner 10 000 jobb, osv. Det är alltså ett rätt stort antal arbetstillfällen som kommer att avvecklas, och då i rätt stor utsträckning till följd av en dynamik som införts genom konkurrensutsättning och andra nya idéer om hur verksamheten skall bedrivas.
Jag menar att det i detta läge finns två alternativ. Det ena är att vi får nya jobb av typen pigor, parkeringsvakter och påsfyllare i snabbköp plus möjligen privat kollektiv konsumtion, som då inriktas inte mot de områden där vi menar att man från välfärds- och solidaritetssynpunkt får den bästa utdelningen.
Ett exempel är att det i USA enligt "The Economist" finns ungefär 30 000 privata städer som har en alldeles utmärkt polisiär organisation, en utmärkt gaturenhållning, förträffliga skolor och regler om vilka som får bo i området osv. Allt privat.
Det är alltså inte på det viset att vi har ett mindre behov i dag av kollektiva tjänster, utan enligt min uppfattning är detta ett område där det finns ett påtagligt behov av tjänster och en betalningsvilja som det nuvarande skattesystemet, av helt andra nationalekonomiska skäl lagt ett tak på. Det visar sig inte bara i länder som har en välfärdsstatstradition utan också i det nya England, USA osv.
Men frågan är: Hur får man till stånd de här tjänsterna, och hur får man dem att präglas av det som tidigare har varit utmärkande -- nämligen att det är kollektiva nyttigheter som blir tillgängliga för alla och att riskerna delas solidariskt?
Denna underförsörjning av kollektiva nyttigheter aktualiserar naturligtvis frågan om hur denna typ av verksamhet skall finansieras.
Innan jag går in på några reflexioner som jag har, skall jag bara nämna hur jag ser på de nya styrmedel och företagsledningsformer som har införts, och som fortsatt kommer att införas.
Inom kommunal verksamhet och landstingsverksamhet har ju konkurrens slagit igenom i rätt så stor utsträckning under senare år -- med, skulle jag vilja säga, betydande framgång.
På svenska finns det egentligen bara ett ord som uttrycker vad som på engelska kan uttryckas antingen med "competition" eller "contestability". Det viktiga här tror jag inte är att ha en konkurrens som bygger på att det finns ett antal olika leverantörer, utan snarare det svagare begreppet "contestability", som innebär att ingen kan vara bergsäker på att patienter återkommer oavsett vad man gör och hur man behandlar dem. Det finns alltid en risk att kalken kan gå ifrån mig om jag inte sköter mitt jobb på ett effektivt sätt från ekonomisk synpunkt och kvalitetsmässigt.
Denna "contestability", dvs. möjligheten att utmana den offentliga verksamheten, tycker jag är en viktig innovation i det här nya systemet.
Fullfjädrad fri konkurrens och etableringsrätt m.m., ställer till mest elände i tredje parts finansierad verksamhet.
En risk är att det kan bli en ökad byråkrati, därför att köp--sälj-systemet innebär en väsentlig uppbyggnad av ekonomisk information inom organisationen.
I National Health Service i England har antalet rena byråkrater ökat med 1 000 % sedan s.k. internal markets infördes, dvs. en form av köp--sälj-system.
Är det för mycket eller för litet? Ja, det är svårt att säga. Vi har gjort en liten enkät på Arbetslivscentrum riktad till 300 klinikchefer. Det sägs att ekonomiadministrationen har ökat väsentligt. Men det sägs också att verksamheten har blivit bättre, så det är inte självklart att all administration är någonting dåligt. Vi kan ha lyckets bättre än engelsmännen.
Vidare tror jag att avknoppning är en rimlig strategi när man kan uppnå nya synergieffekter -- dvs. man kan kanske förverkliga nya skalfördelar, utnyttja fordon för olika saker osv. Men i morse hörde jag att bårhuset vid lasarettet i Nyköping skall privatiseras och omfattas av en läkare, två biträden och en begravningsentreprenör. Då tror jag att det har börjat gå troll i tänkandet på detta område.
En annan väldigt viktig metod är vad som kallas "bench marking". Jag vet inte varför det inte finns en svensk översättning. I varje fall känner inte jag till någon sådan. Uttrycket innebär att man på punkt efter punkt, siffra för siffra, jämför kostnaderna för verksamheten på olika ställen och därav drar lärdomar.
Ni har väl läst om Volkswagendirektören som kommer från General Motors och som är beskylld för att ha gjort någonting skumt i samband med den övergången. Vad han lär ha gjort är att han tagit med sig produktionskostnadsdata och kvalitetsdata. Så viktiga är alltså sådana här upplysningar om hur man arbetar effektivt i olika led av produktionen.
Inom ett offentligt huvudmannaskap har man ju på ett mycket lättare och öppnare sätt tillgång till den typen av data. Därför tror jag att det här är en metod som vi kan komma ganska långt med.
Jag vill också betona valfriheten som styrmedel, inte då valfrihet därför att vi har tusen olika uppfattningar om hur vi vill få en blindtarm borttagen eller om hur vi vill lära oss matematik, utan därför att valfrihet för brukarna är ett sätt att sätta press på planerarna och politikerna, att validera deras beslut.
Det är alltså viktigt att ha åtminstone två alternativ. Det behöver inte vara fråga om vare sig 10 eller 20. Jag tror att det är till avtagande nytta när man kommer över låt oss säga två, tre stycken.
En ytterligare trend som håller på att bryta sig in här i landet är vad som kallas konceptstyrd verksamhet. Ett exempel inom sjukvården är "managed care", alltså styrd, förvaltad, vård. Det visar sig att detta inom ramen för ett system där organisationerna är utsatta för någon form av konkurrens, är det system som i USA anses vara det mest effektiva. Dess värre innebär det att många av de fina idéer som SKAF arbetar med, med självstyrande grupper där de anställda tar ett väldigt stort ansvar och utvecklar och hittar på saker, egentligen inte realiseras.
Tvärtom handar det om följande: En blindtarm -- det blir inläggning under tre dagar. Det är två röntgenundersökningar, och det är fyra tester av olika slag. Om läkaren tycker att detta inte passar patienten måste särskilt tillstånd begäras.
På liknande sätt utvecklas inom barn- och äldreomsorgen olika koncept för hur verksamheten skall utformas. Detta är ett slags, kan man säga, McDonaldisering av verksamheten -- det är tre lökringar och en skvätt ketchup som gäller.
Även om man reagerar negativt på en så hård styrning, är det nog realistiskt -- i rådande ekonomiska läge -- att den pressar sig fram. Inom vissa verksamheter visar sig Mac Donalds idéer vara väldigt effektiva. Därför är det sannolikt att de i någon form förr eller senare kommer in, även i vår offentliga sektor, på vissa håll.
Jag tror, och flera här har varit inne på detta, att det inte överallt kommer att krävas en kvalifikationsökning, men naturligtvis att arbetsgivarna kommer att välja att satsa på den utbildningsmässigt mest kvalificerade personalen. Sjuksköterskor slår alltså ut undersköterskor. Förskollärare slår ut barnsköterskor.
Jag tror att en större del av utbildningen flyttas över till arbetsplatsen. Det är stor skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn när det gäller i vilken utsträckning man har lagt ansvaret för utbildning på högskoleväsendet respektive utbildning i arbetet. Man kan säga att högskoleväsendet i stor utsträckning har varit ett utbildningssystem uppbyggt för att förse den offentliga sektorn med kvalificerad arbetskraft. Jag tror dock att det är dags för arbetsgivarna att ta hem en del av den utbildningsverksamheten, därför att den behöver vara något mera specifik för kommunen eller för det speciella arbete som man håller på med. Detta följer av ökad pluralism i verksamhetsformer.
En sista punkt när det gäller hur de nya jobben ser ut. Alla anställda kommer att ha ett ekonomi- och kvalitetsansvar om än av varierande omfattning. Det ekonomiska ansvaret kan drivas fram genom incitament av det slag som man nu är angelägen om att föra in på kliniker och institutioner. Det bygger på organisatioriska -- inte personliga -- incitament. Samtidigt vill jag peka på de stora risker som finns för rena produktionsbonus och alldeles särskilt prestationslöner. Det leder så väldigt lätt antingen till överkonsumtion under vissa förhållanden eller, om det är utformat annorlunda, till underkonsumtion.
Vi har redan uppnått fantastiska resultat inom sjukvården, utan att egentligen ha infört prestationslöner. Således tror jag inte att det är en särskilt angelägen reform, även om man kan ha mycket flexiblare lönesystem än vi hittills har haft. Det är alldeles självklart.
Det är viktigt att vi inte bara tänker i incitamentstermer. I stället måste vi också tänka på att incitamenten fungerar inom en social inramning. Effektivitet och kvalitet bärs även upp av sociala normer. Dessa sociala normer i sin tur bärs upp av strukturer i samhället -- läkarföreningar och SHSTF, politiken, debatten i Dagens Nyheter m.m. och måste vara starkt förankrade på arbetsplatserna.
Vi får inte utforma nya styrsystem så de motverkar de här sociala normerna. Vi måste ha ögonen öppna både för att det finns de av oss som bejakar materiella incitament och för att det skall finnas en social inramning som gör att detta inte barkar i väg på tok för mycket. Det finns en debatt där det är schyst att tjäna pengar och att visa bra bokslut men som förringar sånt som har med kvalitetsdiskussioner att göra. Det är alldeles fördärvligt.
Så alltså till huvudfrågan: På vilket sätt kan vi framöver finansiera den offentliga verksamheten så att det skapas en dynamik som ger nya jobb med samma kvaliteter som de gamla?
De nya jobb som har kommit fram på den privata marknaden för de aktuella grupperna av människor i andra länder har varit jobb som inte har haft samma sociala skyddsnät som de gamla. De har haft sämre löner och ett mindre meningsfullt innehåll. I Sverige har det varit en väldigt intim koppling mellan skattefinansiering och offentlig verksamhet. Dess värre tror jag att vi måste fundera över om det finns sätt att utforma finansieringslösningar som gör att vi kan behålla och kanske förmera sysselsättningen inom de viktiga områdena, så att vi inte lägger ner resurser inom åldringsvården och skapar nya sysselsättningstillfällen som parkeringsvakter och påsfyllare i snabbköpen.
Diskussionen måste handla om detta, att finna en mekanism som gör det möjligt att tillgodose den efterfrågan på kollektiva tjänster som vi vet finns. Då tror jag att man måste börja tänka på ett nytt sätt när det gäller finansiering: försäkringar, att införa brukaravgifter och att finna nya betalare för en del offentlig verksamhet. Kanske skulle fastighetsägare och arbetsgivare vara beredda att betala för en del saker som det offentliga har tagit på sig, om de på ett mera direkt sätt ser nyttan just för dem och om de själva får vara med och påverka mer av verksamhetens utformning. Det handlar alltså om möjligheten att debitera dem för tjänster som hela kollektivet av skattebetalare hittills har tagit på sig. Kopplat till detta finns väl också idéer om att man möjligen kan utöka sponsorverksamheten.
Hur kan vi utveckla en mekanism som gör att det sker ett dynamiskt nyskapande av jobb för vård, utbildning och liknande efter de gamla som försvinner, inte för att de inte behövs, utan för att kommunens pengar tar slut?
Ordföranden: Vi tackar Casten von Otter. Ytterligare en kommentator återstår. Men vi bryter nu för 15 minuters paus. Efter pausen får Åke E Andersson inleda diskussionen.
Jag hoppas att utskottets ledamöter och suppleanter och även andra inbjudna förbereder sig på både synpunkter och frågor.
Ordförande Ingela Thalén: Då är ni välkomna in. Tanken är att vi nu skall få möjligheter till frågor och kommentarer till det som hitintills har sagts kring frågeställningen framtidens arbetsplatser inom den offentliga sektorn. Vi skall fortsätta med de avslutande kommentarerna från dem som vi speciellt har bett komma hit.
Jag kom att tänka på att flera har använt ordet flexibel. Det skall vara flexibelt, vi skall ha en flexibel organisation och vi måste alla vara flexibla. Det påminner mig om att jag på en turlista för en båtlinje såg en skylt där det stod: Här tillämpas en flexibel turlista. Då funderade jag över om det betyder att han kör när jag vill åka eller om det betyder att jag skall åka när han vill köra.
Åke E Andersson: Jag kommer inte att använda några overheadbilder i dag, vilket tillhör min normala metod. Jag skall försöka klara mig utan det stödet.
Jag tänker ta upp fyra frågeställningar. Den första är vad som håller på att hända med sysselsättningsstrukturen. Den andra är om det finns något permanent beroende och om det kan beräknas. Den tredje är frågan om hur ungdomarna egentligen ser på det som har att göra med den offentliga sektorn. Den fjärde och avslutande är om det finns några finansieringsmöjligheter. Jag skall försöka att avdela en minut åt varje problem.
När det gäller den allmänna strukturomvandlingen går den mycket snabbt nu, särskilt i arbetsmarknadstermer. När vi använder data för perioden 1970--1985 och ända fram till 1990 klassificerar vi arbetskraften i tre typer av yrken, nämligen om man arbetar med fysisk varuhantering, om man arbetar med mänsklig interaktion eller om man arbetar med kunskapshantering och kreativ verksamhet. Om vi gör uppdelningen i dessa tre bitar och ser på kunskaps- och informationsjobben, servicejobben -- där mycket av den offentliga sektorn finns -- och varuhanterande jobb finns det två mycket tydliga tendenser.
Den ena tendensen är att varuhanterande jobb, där man använder sin muskulära kraft, minskar stadigt fram till 1991. Därefter accelererar avvecklingen av sådana jobb. Tar vi hänsyn till utvecklingsförloppet räknar vi med att vi kommer att gå från en situation 1970 där 40 % av den svenska arbetskraften jobbade med den här typen av varuhantering till en situation där ungefär 15 % kommer att göra det vid det kommande sekelskiftet.
Den andra tendensen är också mycket entydig. Den ursprungligen mycket lilla grupp av jobb som hade att göra med informations- och kunskapshantering växer i ett mycket snabbt tempo. I själva verket räknar vi med att den typen av jobb kommer att växa till 40--45 % av den totala sysselsättningen på arbetsmarknaden vid det kommande sekelskiftet.
Hur ser det då ut med servicejobben? De ligger i stort sett konstanta i andel av den totala sysselsättningen fram till sekelskiftet. Jag tror att den här konstansen har att göra med det förhållandet att det finns en hel mängd andra konstanter.
Service i den bemärkelse som jag nu talar om, nämligen interaktion mellan människor eller verksamhet som oundgängligen förutsätter att användarna snubblar omkring på fabriksgolvet, har mycket starka relationer till beroendegrupper. Man kan se på beroendefrågan på två olika sätt. Dels i mikro, dvs. man kan se till sig själv och fråga hur stor del av livet man jobbar. Hur stor del av livet är jag faktiskt självförsörjande eller t.o.m. litet mer än självförsörjande? Om man räknar grovt framåt i tiden kommer det att röra sig om ungefär halva livet. Jag har ur statistik plockat fram ungefärliga uppskattningar på den del av livet som man som individ är beroende av andra. Det rör sig om ungefär 47 % år 1985. Enligt de framskrivningar som SCB gör rör det sig om 47--48 % år 2025, dvs. det är något som ligger tämligen konstant. Proportionen mellan hur många som är gamla och sjuka och hur många som är små och beroende av sin omvärld ändras. Det kan naturligtvis påverka efterfrågan, men i grunden har vi den här konstanta beroendeandelen.
Vi finner det också om vi går in och ser på det individuella livet. Man är genomsnittligt i utbildning fram till 21--22-årsåldern. Man jobbar mellan 22 och 67 år. Sedan har man ett ganska långt återstående liv. Det blir ungefär 50 % det också. Även i det perspektivet är halva befolkningen beroende.
Det här har naturligtvis människorna alltid tagit hänsyn till. Konstruktionen av samhället är ju sådan att man bryr sig väldigt mycket om familj, hem, utbildning, arbete och förberedelser för det samt hälsans utveckling eller, om man så vill, humankapitalets utbyggnad, underhåll och vård. När vi går in och frågar 70-talisterna, de som nu är 20--25 år, vad de ser som de allra viktigaste prioriteringsområdena i livet är det just familj och hem på första plats och därefter utbildning, arbete och hälsa. Det är de tre humankapitaldimensionerna som man vill ha ordnade på ett vettigt sätt.
Får man dem då ordnade på ett vettigt sätt framåt i tiden? Jag är helt övertygad om att humankapitalfrågan kommer att vara central för människorna och därmed för politiken. Väldigt mycket av det som sker inom serviceområdet har just med utbyggnad, underhåll och vård av humankapitalet att göra. Därutöver har naturligtvis lärare och andra deltagare i kunskapshanteringen stor betydelse.
Det här permanenta beroendet i mikro och makro innebär naturligtvis ett finansieringsproblem. Det finansieringsproblemet skärps framåt. Om vi skall få ordning på de grundläggande balansbristerna i Sverige borde vi egentligen gå upp från 15--16 % i investeringarnas andel av bruttonationalprodukten till någonstans i närheten av en fjärdedel. Vi måste alltså ta oss över till detta. Det innebär att vi å ena sidan måste få folk att investera och å andra sidan måste få människor att också avstå från konsumtion under den period i livet när de producerar ett överskott som kan användas för andra ändamål.
Detta för mig slutligen över till frågan om hur man kan rekonstruera finansieringssystemet. Jag tror att vi måste söka oss fram på vägar som har prövats i t.ex. Singapore. Där har de haft exakt det här problemet, nämligen att ta sig från en ganska låg investeringskvot till en mycket hög investeringskvot samtidigt som de ville säkra humankapitalets tillväxt och underhåll.
Jag tror alltså att vi skall sluta att titta på USA och Västeuropa. Jag tror att vi måste gå ut och studera hur man gör i de ekonomier där man har förmått att samtidigt stegra investeringsandelen och säkra humankapitalets utveckling och underhåll. Därför måste vi börja att diskutera i termer av humankapitalförsäkringar. De kan konstrueras betydligt mer raffinerat än Singaporelösningen, men ändå med den som en sorts grundläggande inspirationskälla. Vad innebär detta?
En humankapitalförsäkring av den här typen måste vara självfinansierande över varje individs livscykel. Det är det första kravet. Det andra kravet är att vi måste ha tillräckligt tydliga och tillräckligt stora morötter som stimulerar till återhållen konsumtion i den yrkesverksamma delen av livet. Det här kallar man ibland för ett sparkrav, men jag vill inte se det som ett sparkrav. Jag vill framför allt se det som en stimulans till att tänka långsiktigt. I den synen ingår också ett krav att försäkringen bör stimulera till individuell utveckling när man har anledning att ta ut ur försäkringssystemet, dvs. när man lyfter ut ur försäkringssystemet skall man tänka efter hur det slår på den framtida behållningen, som naturligtvis bör kontrolleras individuellt i det här försäkringssystemet.
Det bör också vara i stort sett självadministrerande. Vad innebär det? Skillnaden mellan inlåningsränta och utlåningsränta skall vara mycket liten. I Singapore har man lyckats pressa den skillnaden till 0,2 %. Det innebär alltså att det är en utomordentligt byråkratiskt välorganiserad apparat. Jag tror inte vi lyckas komma dithän. I Singapore innehåller systemet enormt starka inslag av repression, vilket gör att man kan hålla nere den här typen av kostnader. Vi bör dock söka oss över mot självadministration.
Slutligen är jag helt övertygad om att om det här skall fungera måste vi få mikroberoendet och makroberoendet att gå ihop. Det innebär att systemet måste konstrueras så att det stöder familjen eller de alternativa smågrupper som finns för att klara den enskilda människans problem i situationer som inte lämpligen klaras i kollektiv form. Det nuvarande socialförsäkringssystemet uppfyller inte dessa krav på långsiktig hållbarhet. Det finns ingen chans att klara beroendegruppernas behov inom ramen för ett icke rekonstruerat socialförsäkringssystem. Det måste därför byggas om.
Ordförande Ingela Thalén: Det var den siste i förväg preparerade kommentatorn. Nu är ordet fritt för synpunkter och frågor. Var så goda!
Monica Öhman: Jag vill kanske främst vända mig till representanten från Landstingsförbundet och i viss mån även till representanten för Kommunförbundet. Jag har ett förflutet inom sjukvården. Det är utifrån det som jag vill säga några ord.
Det sades här att framtiden kommer att kräva högre utbildning. Man kommer att få andra yrken och högre status på dem. Det kommer att vara en annan sorts människor inom den här verksamheten. På det sättet skall man kunna uppnå en bättre kvalitet. Jag ställer mig frågan: Vem skall göra omvårdnadsjobbet? Vi har ett mycket stort behov av omvårdnad av framför allt äldre människor och delvis även barn. Där är det kanske inte de tekniska och medicinska sakerna som är viktigast, utan möjligheten att kunna ta hand om framför allt de gamla på ett humant och bra sätt under deras sista dagar.
Det sades klart ut att antalet sjukvårdsbiträden och undersköterskor minskar. Min erfarenhet är tyvärr den att man inte ändrar arbetsorganisationen i samma takt som man ändrar yrkeskategorier. Det blir en lucka mellan dem som gjorde jobbet tidigare och dem som eventuellt skall göra jobbet längre fram.
Den andra frågan som jag ställer mig är: I vilken takt utbildar man redan anställda till att kunna ta de nya jobben och vara beredda att ställa upp på de nya kraven? Jag är medveten om att det sjukvårdsbiträdesarbete vi gjorde på 60-talet när jag började kanske inte är aktuellt inför 2000-talet. Men de människor som finns inne i organisationen har ju ändå kunskaper och erfarenheter som de bär med sig.
Sedan fick jag inte klart för mig hur landstingssidan och kanske kommunsidan ser på detta med arbetsorganisationen och att flytta ner den i hierarkin och låta de anställda ta ett större ansvar. Den lilla erfarenhet jag försökt att skaffa mig när det gäller detta visar att man både höjer produktiviteten och effektiviteten om man släpper de gamla banden och ändrar arbetsorganisationen. Jag tror att man därmed också får bättre kvalitet till en billigare penning.
Ordförande Ingela Thalén: Vi gör så att vi släpper in några stycken. De som blir apostroferade kan börja fundera över eventuella kommentarer tillbaka.
Marianne Andersson: Jag tycker att det var mycket välgörande att höra Lars-Åke Almqvist berätta om hur man tar tag i de här frågorna när det gäller både kunskapsutveckling och ansvar hos den enskilda människan. Han sade att den som kanske blev ledsen över det var kassören i förbundet. Det tror jag inte att han har anledning att vara. Det finns ju andra hot mot er verksamhet som kommer genom trycket uppifrån. Jag tycker att det är mycket bra att ni tar tag i frågorna.
Det var mycket annat som var intressant, men jag vill ställa en konkret fråga till Henry Ohlsson. Jag tyckte det var intressant när han visade sina bilder på offentlig sektor och att kvinnornas inträde där inte har lett till några högre löner. Henry Ohlsson sade att det beror på den samlade familjepolitiken. Kvinnorna har alltså bedömt det vara lönsamt ur olika andra synpunkter att gå ut i arbetslivet även om de inte har fått så mycket betalt.
Jag drar den slutsatsen att den familjepolitik som vi har fört egentligen har pressat ner kvinnors löner och bidragit till att vi har dessa löneklyftor även i offentlig sektor. Då drar jag den slutsatsen att om vi inför en större valfrihet genom ett vårdnadsbidrag skulle det få en effekt på lönebildningen i den offentliga sektorn. Delar Henry Ohlsson den uppfattningen?
Elver Jonsson: Den här morgonen började ju med att vi fick höra om den starka kommunala tillväxten och att stat och enskild sektor legat ganska stilla. Jag undrar var sambanden finns när det gäller tillväxten. Är det den högre kommunala ambitionen, beror det på att det har flyttats över uppgifter till kommunerna som inte fanns där förut eller finns det andra orsaker?
Sedan har jag en allmän fråga till de flesta föreläsarna. De hade väldigt många kreativa uppslag och mycket goda analyser. Ser ni med förhoppning på att man kan få några konkreta program som skulle kunna vara användbara både politiskt och ute i verksamheterna? Eller är det så att det kanske stannar vid de fina programförklaringarna och de djupa analyserna?
Berit Andnor: Jag har en fråga till företrädarna för Landstingsförbundet och Kommunförbundet. Ni beskrev båda två hur lönesituationen ser ut för de kvinnor som arbetar inom era sektorer. Vi hörde också Monica Sundström beskriva den uppfattning som arbetsgivarna har kring hur lönebildningen och löneförhandlingarna skall ske i framtiden. Min fråga till er är: Vilka konsekvenser får den här lokala lönebildningen för lönespridningen? Vilka effekter får den lokala lönebildningen när det gäller löneskillnaderna, dvs. kvinnors och mäns löner?
Sedan vore det också intressant att veta vilken strategi de offentliga arbetsgivarna har när det gäller att minska de löneskillnader som finns mellan kvinnor och män inom era sektorer.
Sedan har jag en fråga till Åke E. Andersson. Det gäller detta med humankapitalförsäkringen. Det vore mycket intressant att få veta vilka fördelningspolitiska effekter en sådan modell har fått i Singapore.
Ordföranden: Jag ger ordet till företrädarna för Landstings- och Kommunförbundet.
Monica Sundström: Den utveckling som Lars-Åke Almqvist beskriver är mycket viktig och riktig. Ansvar och engagemang för både ekonomi och kvalitet måste flyttas så långt ner som möjligt både för att öka individuell arbetsglädje och för att höja produktivitet och effektivitet.
Det talades här om omvårdnadsarbetet och det minskande antalet biträden. Jag tror att utvecklingen inom sjukhusområdet går mot att det förmodligen blir en kategori. Tendensen är att de mindre kvalificerade, mer rutinmässiga uppgifterna försvinner. Det beror också på den medicinskt-tekniska utvecklingen. Det är kortare vårdtider. För 20 år sedan kunde man ligga inne upp till en hel månad för att bli opererad för starr. Nu går man hem efter några timmar. Även här sker ett stort tapp inom en del av arbetet. En stor del av omvårdnadsarbetet är dessutom överförd till kommunerna.
Jag vill också kommentera lönespridningen. Den nya typen av avtal -- dvs. individuella, personliga löner -- har än så länge inte haft så stor påverkan. Men vi måste vara mycket uppmärksamma. Vi har i vårt remissvar på Löneskillnadsutredningen uttryckt att det är mycket viktigt att man i första hand lokalt för statistik, arbetar med avtal och hela tiden är medveten om att insatser krävs för att nå en bättre relation mellan mäns och kvinnors löner.
Jan-Åke Björklund: Jag tror att det i stort sett blir som i dag i kommunerna när det gäller de enklare arbetsuppgifterna och vem som skall ta hand om de äldre. Där finns inte samma rationaliseringsmöjligheter. Det finns en skillnad mellan dessa arbeten och arbeten inom andra sektorer. De kommer i informationssamhället att få en helt annan utveckling. Men jag anser inte att det blir någon större skillnad när det gäller äldreomsorg och karaktären på det arbetet. Det kanske i kanten blir litet mer frivilliginsatser.
Det ställdes en fråga om varför kommunerna haft en så stor tillväxt och om det berodde på ökade ambitioner hos kommunerna. Tänker vi efter vet vi ju alla vad det beror på. Det beror på uppbyggnaden av välfärdssamhället och kvinnornas utträde på arbetsmarknaden. De uppgifter som förut sköttes i hemmen, dvs. äldreomsorg och barnomsorg, sköts numera i kommunerna. Dessutom har befolkningsförändringarna med fler gamla och fler barn förstärkt detta. I stort sett hela den kommunala utökningen av personal beror på uppbyggandet av välfärdssamhället.
Sedan till frågan om löneskillnaderna och de låga lönerna för kvinnorna. Det har inte blivit några förbättringar med centrala avtal. Det har i vart fall ännu inte visats att det blir sämre med lokala avtal, utan det finns förhoppningar att det skall gå bra. Den stora begränsningen är här ekonomin och det ekonomiska utrymmet. De kommunalt anställda är i stort sett lågavlönade kvinnor.
Åke E Andersson: Jag fick frågan om hur Singaporemodellen har slagit i Singapore. Jag vill betona att jag ser Singaporemodellen som en intressant utgångspunkt för en diskussion. Men den måste i mycket väsentliga avseenden omarbetas om den skall fungera. Dels är den något för smal i sin täckningsgrad, dels har man relativt många erfarenheter av dess funktionsduglighet, och en del av funktionsegenskaperna är inte bra.
Sedan finns det en tredje dimension som är viktig. Det finns stora politiska och kulturella skillnader mellan Sverige och Singapore som man måste ta hänsyn till. Det är alltså inte fråga om att stjäla en modell och sedan använda den.
Singaporemodellen drabbar en grupp hårt, nämligen de permanent arbetslösa. För den gruppen har man byggt upp ett minimalt system av svensk typ. För det andra stimulerar den till yrkesliv bland kvinnor. Den har egenskapen att man ständigt måste grubbla på om man skall vara hemma eller ge sig ut på arbetsmarknaden. Därför har man fått en mycket snabb utveckling av den kvinnliga förvärvsintensiteten i Singapore jämfört med andra delar av Sydostasien.
Modellen gynnar den som startar lågt. Startar man lågt får man exempelvis möjligheter att med dess hjälp köpa en billig bostadsrätt som är ganska kraftigt subventionerad. Den har man sedan rätt att sälja på marknaden när man vill höja sin bostadsstandard. Då gör man naturligtvis en kapitalvinst i det ögonblicket. Unga människor som startar lågt och utnyttjar denna möjlighet gör nästan alltid en förmögenhetsvinst.
För närvarande arbetar jag med ett utkast till någon sorts humankapitalförsäkring som skulle ta bort det dåliga i Singaporemodellen, befrämja det som den modellen saknar, och så att säga göra humanperspektivet mycket bredare. Det är det svar jag har på frågan om det finns några förhoppningar om konkreta program. Jag hoppas alltså kunna åstadkomma om inte ett förslag så någon sorts stimulerande essä med ganska konkreta synpunkter i denna fråga. Men det dröjer några månader.
Casten von Otter: Min oro gäller att vi missar nya sysselsättningstillfällen genom att vi har en struktur som dåligt fångar upp nya affärs- och arbetstillfällen, för att den väsentligen är anpassad till viktiga socialpolitiska mål om solidaritet och liknande. Den är okänslig för den efterfrågan och betalningsvillighet som kan finnas bland folk i landet och t.o.m. utanför.
En aspekt är att vi nu får konkurrensutsatt offentlig upphandling. Det innebär att Europa får vara med att bjuda på svensk offentlig upphandling till en summa av ungefär 20 miljarder. Frågan är om vi med den organisation som vi har kan var med och bjuda på de 300--400 miljarder som öppnas för oss i andra europeiska länder genom EES-avtalet.
Är vi med och satsar på att få vår del av dessa övriga 300 miljarder? Den frågan är mycket viktig. Vi ser hur franska och engelska vattenföretag är här och bjuder på våra vatten- och reningsverk. Men har vi en organisation som kan bjuda på deras vägunderhåll, byggnationer och vad det nu handlar om? Vår sjukvård, barnomsorg och vår äldreomsorg har ett fantastiskt gott rykte, men har de en försäljningsorganisation?
En annan aspekt är det som Åke E. Andersson också har varit inne på. Hur kan man utforma ett finansieringssystem som gör att vi kan svara upp mot de behov som vi vet finns, men som inte kommer till uttryck i efterfrågan beroende på att vi har låst oss vid en viss finansieringsmodell? Jag tror att vi skall fundera över bl.a. olika försäkringsliknande modeller för att vi har fått en ny typ av motsättning mellan våra kollektiva lösningar och den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen.
Till Åke E. Anderssons kriterier skulle jag vilja lägga att även nya modeller av administrationskostnadsskäl bör vara kollektiva. Vi vet att vid individuell anslutning till sjukvårdsförsäkring kan administrationskostnaderna löpa upp till 40 % av premien. Om man ansluter kollektivt 10 000--20 000 personer är kostnaden nere på ungefär den dubbla svenska nivån. Om man har ett ännu större kollektiv kan man antagligen pressa kostnaden närmare singaporianska delar av procent.
Systemet måste också vara täckande. Det får inte tillåta utstötning vare sig av viktiga problem eller särskilt känsliga grupper, och det måste naturligvis ge mer pengar än det nuvarande systemet. Det är inte någon lätt ekvation. Men jag tror att det är absolut nödvändigt att vi försöker fundera vidare längs den linjen om vi skall skapa flera jobb inom de viktiga områdena. Vi har inte en skattefinansierad välfärd för att lägga ett sysselsättningstak, när det gäller det som är viktigt för välfärden.
Ordföranden: Det låter snubblande likt en del av det vi har, åtminstone till sina krav.
Lars-Åke Almqvist: Jag vill litet grand kommentera personalstrukturen i kommuner och landsting. 90-talets utmaningar för kommunal verksamhet är både att tillgodose ett servicebehov som medborgarna har och att skapa trygga och utvecklande jobb. Det är en fråga om arbetsorganisation, inte ett "akademiskt" problem.
Det är alltså inte ett för litet antal akademiker eller högskoleutbildade i kommunal verksamhet som är orsak till att kommunerna har svårt att kontrollera sin kostnadsutveckling. Problemet ligger på ett helt annat plan. Vi måste skapa en ny organisation som byggs upp underifrån och inifrån. Personalen måste göras delaktig och ha möjlighet att påverka både kvalitetsutveckling och kostnadsutveckling.
Socialstyrelsen gjorde för ett år sedan en jämförande studie mellan barnomsorgskostnaden i Degerfors kommun och Skinnskattebergs kommun. Där hade man samma andel förskollärare i förhållande till barnskötare, men skillnaden i kostnad per dagisplats var faktiskt så stor som nästan 40 %.
Socialstyrelsens slutsats var att Degerfors kommun, som hade den lägre kostnaden, konsekvent under lång tid bedrivit ett genomtänkt utvecklingsarbete, utvecklat den inre organisationen, fört ner ansvar och befogenheter och hade så få beslutsled som möjligt. I Skinnskattebergs kommun pågick däremot inte någon sådan process, och man hade dessutom fler chefer i sin organisation.
Det gick bara 25 barn per chef i Skinnskatteberg medan det gick 35 barn per chef i Degerfors. Det var alltså en annan organisationsstruktur, ett annat innehåll, och då skilde kostnaden 40 %. Jag tror att det finns få insiktsfulla kommunalpolitiker som tror att man får en flexiblare barnomsorg bara genom att man ökar andelen förskollärare.
Monica Sundström sade att man inom sjukvården hade minskat antalet undersköterskor mycket kraftigt. Det är en sanning med modifikation. Om vi går till tiden före ÄDEL, 1980-talet, ökade landstingen antalet undersköterskor med 250 %.
Om vi skulle göra ett experiment och ta hit en tidsstudieman från månen som inte vet någonting om vår hierarkiska organisation inom sjukvården, och han skulle bedöma hur arbetsgivarna inom sjukvården hade använt denna stora kompetensökning, skulle han fullständigt idiotförklara sjukvårdshuvudmännen som arbetsgivare.
Detta är en stor investering som landstingen inte har gjort någonting för att ta till vara. Landstingen kommer inte att ha råd att förslösa den kvinnliga kompetensen på det sätt som man har gjort genom att inte använda den stora kunskapsökning som man fått genom denna kraftiga ökning av antalet undersköterskor. Man måste bli mycket bättre på detta inom sjukvården. Kommunerna är bättre på att skilja på formell och reell kompetens. Man måste se hur den reella kompetensen skall stämma överens med de faktiska brukarnas behov och utifrån det bygga upp en mycket mer flexibel organisation än den vi har i dag.
I vissa verksamheter inom sjukvården leder den medicinsk-tekniska utvecklingen till att man behöver fler sjuksköterskor. I andra fall kommer man fram till att det är en annan form av omvårdnadskompetens som behövs. Det är de flexibla lösningarna som behöver komma fram.
Om man ser till omvårdnadssektorn som helhet kan man se att vi riskerar att hamna i en situation där alltför mycket resurser kommer att vara inlåsta i den medicinska korttidsvården. Varje landsting har i dag i praktiken för många vårdplatser för medicinsk korttidsvård medan det däremot finns en brist på resurser inom de olika former av äldreomsorg som behöver byggas ut i kommunerna.
Detta är naturligtvis ett medborgarproblem. Samhällets resurser finns inte på rätt ställe. Men det kommer också att bli ett arbetsmarknadsproblem, inte minst för lågavlönade kvinnor inom vårdområdet. Om resurserna låses på fel håll får inte de äldre rätt omsorg. De kvinnor som kan de arbetsuppgifter som behövs för att tillgodose de äldres omvårdnadsbehov blir arbetslösa därför att resurserna är låsta på fel håll.
Sture Nordh: Jag vill göra några kommentarer kanske i första hand till Elver Jonssons frågor men också en kommentar till lönebildningen.
Det efterlystes konkreta program som kan vara till nytta i verksamheten och inte bara analyser. Ett mycket bra sådant förslag som har redovisats från AMS av Per Hallström här i dag är möjligheten att använda arbetsmarknadsmedel för kompetensutveckling. Behovet av detta är omvittnat. Det är ingen tvekan om detta.
Det är ett steg i rätt riktning, och det är en åtgärd som är möjlig att vidta snabbt. Men det kommer sannolikt inte till genomförande i alla kommuner, eftersom den ekonomiska pressen är så stark i enskilda kommuner att också en sådan åtgärd, med marginella insatser därutöver från kommunen, kommer att leda till ett stort motstånd.
En friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel i denna situation är långsiktigt till nytta för verksamheten och är en mycket bra åtgärd. En annan bra åtgärd är att vi på den kommunala sektorn får till stånd ett trygghetsråd, en trygghetsstiftelse, av den typ som finns inom staten. Den var en viktig part i tillkomsten av postavtalet.
Det finns ingen sådan, och det finns ett mycket starkt motstånd mot etablerandet av en trygghetsstiftelse. Det skulle innebära positiva åtgärder för strukturförändringar och en större möjlighet till flexibilitet för individer som är berörda. Vår uppfattning är att staten måste medverka till en sådan.
Låt mig anknyta till Elver Jonssons andra fråga om obalansen i ekonomin. Det viktigaste skälet till den oerhört snabba förändringen i den kommunala sektorns ekonomi är inte att minskningen av skatteintäkter har blivit större här än inom någon annan del av samhällsekonomin, utan det beror på de indragningar från kommunsektorn till staten som är beslutade i detta hus. Det har delvis också tillkommit nya uppgifter, men detta är det viktigaste skälet.
Vi menar att det för med sig att staten också har ett ansvar för effekterna på sysselsättningen och strukturförändringar och borde bidra till tillkomsten av en trygghetsstiftelse.
Vi har redan berört utbildningen. Jag tror det i huvuddrag kommer att bli mer av generalitet inom yrkesstrukturerna och att resultatet blir en högre utbildningsnivå. Men detta speglas inte i de samhälleliga utbildningarna.
På vårt område ser vi hur tiotusentals utbildas i korta kontorsutbildningar som är mer eller mindre passé redan innan tjejerna -- för det är fråga om tjejer -- har genomgått utbildningen. Det är icke en fråga för detta utskott, men det är en fråga av mycket stor betydelse. Man måste göra en genomgång mot de bilder av framtiden som ges av våra arbetsgivare, forskningen etc. och försöka anpassa utbildningen till detta. Annars är kvinnorna förlorare.
Jag måste slutligen mycket kort kommentera lönebildningen och förhandlingsformerna. Det som hänt på vårt område är att det 80-tal som präglades av en stor konkurrens om arbetskraft, en växande andel lokal lönebildning och därutöver löneglidning ledde till ökade löneskillnader mellan kvinnor och män. Det kom ett brott 1990. Det berodde på en stark, kraftfull central insats riktad mot i huvudsak kvinnogrupperna.
Det kommer att vara på samma sätt längre fram, så länge det går att rikta pengar i centrala avtal, även om det är kombinerat med individuell lönesättning. Det största hotet är om alla möjligheter att rikta åtgärder tas bort, vilket Landstingsförbundet nu har fattat beslut om, som jag förstod i dag. Dessutom skall man ta bort riktade potter mellan organisationer. Det kommer att innebära att arbetsgivaren i realiteten har fullständigt ensidiga möjligheter att sätta lönerna. Det innebär att det inte går att korrigera i centrala förhandlingar för grupper som har halkat efter.
Visst finns det samband. Jag är glad över din fråga, Berit Andnor, och jag är glad över beskeden och insikten hos arbetsgivarna om lönebilden. Vi kan kanske komma ifrån den här Tom-och-Jerry-situationen -- katten och råttan som kommer närmare varandra ibland, men som aldrig möts ordentligt. Det är ett gemensamt ansvar, ett politiskt ansvar, och inte bara ett fackligt ansvar att komma till rätta med löneskillnaderna.
Henry Ohlsson: Effekten av familjepolitiken är komplex. Det finns incitament till ett ökat arbetsutbud i den svenska familjepolitiken, och det finns delar som tenderar att minska arbetsutbudet. Det verkar ändå som att tendenserna till ett ökat arbetsutbud överväger tendenserna till ett minskat.
Jag kan inte svara konkret på din fråga om effekterna av ett vårdnadsbidrag. De har jag inte studerat. Du formulerar också din fråga på ett sådant sätt att det frestar mig att börja spela på en bollplan som inte riktigt är min, nämligen att börja agitera på det politiska området. Det tycker jag inte att jag bör göra.
Jag kan göra ett par kommentarer. Jag talade om den kalkyl som kvinnor gör innan de går ut och börjar arbeta. Det är viktigt att påpeka att den privata avkastningen av beslutet att börja arbeta inte överensstämmer med den samhällsekonomiska avkastningen.
Det kan mycket väl vara så att den samhällsekonomiska avkastningen är mycket högre än den privatekonomiska. Det är i själva verket det som har varit ett gott skäl till varför vi har subventionerat barnomsorg. Det är där vi finner ett gott skäl till varför vi bör ha riktade statsbidrag till kommunerna för att upprätthålla barnomsorg. Det handlar om avkastningen för olika delar av samhället.
Marknadsekonomi är en fråga om både utbud och efterfrågan. Arbetsefterfrågan är i detta fall en fråga om politiska val och vilka politiska ambitioner man har med den offentliga verksamheten. Om man i en situation med kraftigt förändrad familjepolitik samtidigt har ambitionen att utöka eller bevara verksamheten kanske man tvingas betala högre löner i framtiden. Men har man inte ambitionen att ha någon arbetskraft bör det inte uppkomma något problem. Då kan man ju minska verksamheten i takt med att man minskar personalstyrkan. Det handlar alltså även om efterfrågan.
Charlotte Cederschiöld: En av de faktorer som har påverkat arbetslösheten är att närvaro har premierats mer än frånvaro. Det är nödvändigt att göra det av effektivitetsskäl.
Det ligger i allas vårt intresse att försöka minska arbetslösheten. Monica Sundström sade att det skulle kräva 4 % tillväxt att halvera arbetslösheten. Man frågar sig: Kommer vi att klara detta? När jag hört vad som sagts vid den här konferensen kan det inte hjälpas att jag börjar fundera på om vi inte måste koncentrera oss mer på hur vi skapar resurser än på att analysera olika behov.
Vi vet allihop att utrymmet för ökade skatter inte är så stort, om nu socialförsäkringarna också skall föras över på de enskilda individerna. I detta sammanhang sade Sture Nordh att de lågutbildade inte skulle vilja jobba i vården i framtiden. Jag undrar hur detta hänger ihop. Det handlar i stor utsträckning om huruvida man har råd eller om man inte har råd.
Om det är som Sture Nordh säger innebär det att lönestrukturen inte skulle komma att påverkas, att de internationella tendenserna inte påverkar oss, att låglöneländerna i Baltikum inte påverkar oss och att vi faktiskt skulle kunna bevara den situation som vi har i dag. Det tror jag inte är alldeles sannolikt. Det skulle betyda att man skulle kunna låta bli att jobba, men ändå leva på en ganska hyfsad standard. Det innebär att Sverige i så fall måste få en fantastisk tillväxt, som dessutom är jämnt fördelad, om vi skall klara detta. Jag undrar var den tillväxten skall komma någonstans ifrån.
Jag vill ge Jan-Åke Björklund en eloge för hans anförande. Jag tyckte det var mycket intressant. Det som var riktigt bra med det anförandet var att det öppnade ögonen för de förändringar som jag tror kommer men som vi inte riktigt har lyckats belysa här. Det gäller hur ungdomar tänker, hur arbetsmarknaden påverkas med projektanställningar och kortare anställningar. Jag tror inte att man kan tvinga på folk kortare arbetstider. Men jag tror att en frivillig positiv inställning till att förändra sin tid på arbetsmarknaden är en del av det kommande samhället.
Jag ifrågasätter en annan sak som berördes. Det sades att människor skulle bli mer rädda att säga ifrån på jobbet. Jag undrar om det är så. Det är nu i dag, innan konkurrensen har utvecklats, som Invandrarverket sparkat en av de sina som har haft en annan syn i familjepolitiska frågor. Jag tror snarare att konkurrensen, dvs. att det uppstår nya arbetsgivare inom samma branscher, gör att människor får större möjlighet att säga ifrån på jobbet. Jag tror att monopol är en större fara för yttrandefriheten.
Anders G Högmark: Fru ordförande! När jag lyssnar litet grand på inläggen, och jag tänker då framför allt på inläggen från företrädarna för de två fackliga organisationerna, slår det mig, och jag är förmodligen inte ensam om detta, vilken skillnad det är i synsättet när det gäller att möta framtiden.
Det finns å ena sidan den mycket dynamiska och positiva inställning som Svenska kommunalarbetareförbundet och Lars-Åke Almqvist företräder, där man för att säkerställa långsiktiga trygga jobb för medlemmarna i stor sett är beredd att pröva väldigt många olika saker och också att ifrågasätta.
Det kontrasterar mot, som jag uppfattar det, en utomordentligt statisk inställning, som Sture Nordh företräder. Han frågar: Får vi trygghetsstiftelse? Får vi AMS-medel? Om inte staten var så elak i detta hus och drog in pengar etc. skulle vi kanske eventuellt kunna lyckas. Det är en otrolig skillnad i synsättet.
I detta sammanhang kan man väga in Monica Sundströms och Landstingsförbundets förhoppningar och önskemål om en större samverkan och mindre gränsdragning mellan de olika fackliga områdena. Man skulle kunna låta bli att öronmärka potter, samverka över hela fältet och litet grand fånga upp det som ändå är på gång inom näringslivet, Metall och SIF, där man ser att de nuvarande gamla skrankorna är ett hinder för medlemmarna, oaktat var någonstans de i dag finns.
Det är litet grand av en tankeställare när vi går härifrån att det finns en så pass stor skillnad i synsätt. Jag gläds åt Kommunals mycket öppnare inställning. Det skulle i och för sig vara intressant om Sture Nordh kunde konstatera att jag har fel och att man hos Kommunaltjänstemannaförbundet är lika intresserad av denna öppenhet som Kommunalarbetareförbundet har. Man kanske t.o.m. kunde vara så öppen som att säga: Egentligen vore det bästa att slå ihop dessa fack.
Tage Påhlsson: Jag vill återknyta till det Henry Ohlsson sade i inledningen och frågan om analyser. Han hade rätt många intressanta figurer. Ett par av dem gällde arbetade timmar i olika sektorer. Det skulle vara intressant att få veta om det finns mer material bakom detta.
Jag såg att antalet timmar totalt är ca 1 650 för år 1993. En normalarbetstid i dag är enligt AMS, NUTEK m.fl. ca 1 520 timmar. Jag förmodar därför att ligger en del övertid och annat i denna siffra. Men den totala minskningen från 30 år tillbaka är 350 timmar per år. Det är betydligt mera än vad semesterökningen innebär. Någon arbetstidsförkortning har vi inte haft sedan dess, men det kanske finns ledigheter och annat. Frågan är vad som ligger bakom detta. Är det t.ex. sjukskrivningarna som har ökat? De kanske kan förväntas minska efter införandet av karensdagarna osv. Jag tycker att det är av ganska stort intresse inför framtiden.
Jag vill också ställa en kort fråga till Sture Nordh. Ni vill gärna ha en trygghetsstiftelse som på den statliga sidan. Ni har en trygghetsfond på det kommunala området. Ni anser alltså inte att den fungerar som den skall? Jag förstår fullt och fast synpunkterna om kontorsutbildningarna. Jag uppfattade inte riktigt vad som avsågs. Var det AMS som hade den typen av utbildning, eller var det kommunal utbildning?
Sture Nordh: Fru ordförande! Jag skall först vända mig till Charlotte Cederschiöld. Jag har inte sagt att de lågavlönade kvinnorna inte vill jobba med omvårdnad. Möjligen var det en slutsats av den fråga som Henry Ohlsson reste om sambandet mellan familjepolitik och utbudet av arbetskraft från framför allt kvinnorna.
Jag delar din uppfattning. Det var också jag som redovisade siffrorna om hur nödvändig den ekonomiska tillväxten är för sysselsättningen. Vi kan säkert föra en diskussion om vilka ekonomisk-politiska åtgärder som allmänt sett borde genomföras. Jag vill bara stillsamt antyda att min uppfattning är att efterfrågan i ekonomin, framför allt den inhemska, är alldeles för låg. Det är där man borde göra insatser, t.ex. genom beslut i detta hus.
Rädslan finns på jobben, och rädslan finns inte för att det är för få alternativ, utan rädslan finns för att alternativet är arbetslöshet, när över 600 000 redan är arbetslösa. Arbetsgivare och politiker utnyttjar den situationen för att "få tyst i klassen", trots grundlagsskyddet när det gäller yttrandefriheten. T.o.m. tvång används. Jag kan redovisa exempel om ni har tid och om ni är intresserade.
Ett tydligt exempel -- jag tar det därför att det är känt i den allmänna debatten -- är den informationspolicy som Umeå kommun ville införa och som innebar begränsningar för de anställda när det gäller deras medborgerliga rättigheter så att säga och när det gäller deras -- som jag tycker -- skyldighet att redovisa sin uppfattning om vad som händer i verksamheten.
Problemet är arbetslösheten, och till Anders G. Högmark vill jag säga att samarbetsrelationerna mellan Kommunalarbetareförbundet och SKTF är sannolikt några av de mest nära mellan ett TCO-förbund och ett LO-förbund, etablerade sedan mycket lång tid tillbaka och manifesterade i en gemensam avtalsrörelse och gemensamma synpunkter på de flesta frågor. Vårt uppdrag i dag är tvåfaldigt. Lars-Åke Almqvist har valt att peka på den ena delen, nämligen förnyelsen och utvecklingen av verksamheten, och jag delar i stor utsträckning hans uppfattningar och tycker att vi har rätt mycket att redovisa från vårt eget håll.
Den andra delen, som jag har koncentrerat mig kring, är kampen för rätten till arbete, som är en grundläggande facklig uppgift. Det skulle vara tråkigt för mig som facklig ledare att lämna riksdagens arbetsmarknadsutskott utan att ha försökt göra det här förhållandet tydligt.
Båda frågorna måste drivas i dag, för löntagarnas rättigheter och möjligheter till egen försörjning.
Slutligen Tage Påhlssons fråga om Trygghetsfonden och trygghetssystemen. Vi har något som heter Trygghetsfonden -- det är alldeles riktigt -- men det är ingen trygghetsfond. Det är detta som missleder alla. Det är en förnyelsefond. De få pengar som finns i detta system kan användas för verksamhetsutveckling men inte till trygghetsåtgärder, när människor är på väg att förlora jobben. Ändamålet är detta, men rubriken är tyvärr felaktig.
En annan fråga gällde utbildningen. De utbildningar som jag talar om är de kommunala utbildningarna, gymnasieutbildningarna, där väldigt många -- framför allt tjejer -- redan tidigt inriktar sig på kommunala arbeten, arbeten i kommuner och landsting, eller brett i kontorsyrkena, där stora strukturförändringar sker som gör att jobben inte finns kvar.
Henry Ohlsson: När det gäller timmar per sysselsatt kommer sifferserierna liksom de flesta andra från arbetskraftsundersökningarna. Jag vill säga det så att vi har klart för oss vad som är källan.
Det är alldeles korrekt att utvecklingen när det gäller timmar per sysselsatt sjunker när ledigheterna ökar: sjukledigheter, semestrar, föräldraledigheter -- alltsammans påverkar siffrorna. Den nedåtgående tendens som anges i början av figurerna, fram till 1980, gäller naturligtvis alla de här delarna plus människors egna beslut om de skall jobba heltid eller deltid. Jag har inte gjort någon uppdelning hur mycket det ena och det andra betyder, men jag tror att semestrarna är viktiga för nedgången liksom utnyttjandet av sjukförsäkringen.
Tage Påhlsson: Det är alltså inte fråga om att vi har fått flera deltidsjobb totalt sett? Kan man utesluta att det har blivit fler deltidsanställningar inom den offentliga sektorn sedan 30 år tillbaka?
Henry Ohlsson: De siffrorna är inte redovisade. Det här är genomsnittssiffror, så det är fråga om att väga ihop antalet deltidsanställningar med den deltid det är fråga om. Om jag minns rätt är proportionerna procentuellt relativt konstanta.
Ordföranden: Då vill jag tacka framför allt de båda föredragandena Stig Montin och Henry Ohlsson. Jag tackar också de kommentatorer som vi har haft till hjälp och övriga deltagare i seminariet.
Det här är ju vårt andra seminarium av två om framtidens arbetsmarknad, framtidens arbetsplatser. Det har kommit fram många intressanta synpunkter under förmiddagen. Naturligtvis har det varit en stor spridning i uppfattningarna, som delvis bygger på skilda ingångar i frågeställningarna, och vi har givetvis bjudit in personer med skilda uppfattningar just för att få den här spridningen.
En sak som varit glädjande är att alla gemensamt har gett bilden att de behov av olika slag som samhället har behöver lösas genom bra arbeten för kunniga människor. Åke Andersson och Casten von Otter har fört fram spännande tankar om en annan finansiering av den sociala tryggheten. Även om jag mycket snabbt tyckte att kravspecifikationen starkt påminde om det vi har i dag kan ju möjligen lösningarna bli helt annorlunda. Det återstår att se. Åke Andersson flaggade för att han skulle komma med en essä i frågan.
Övriga kommentatorer från förbunden, från AMS och från Arbetslivscentrum tackar jag som sagt också. Vi kommer så småningom att sammanställa materialet på samma sätt som vi gjorde vid det tidigare seminariet, och det kommer att finnas tillgång till både text och bild för dem som är intresserade.
Än en gång: Varmt tack! Jag förklarar seminariet avslutat.
Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8 Bild 9 Bild 10 Bild 11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16 Bild 17 Bild 18 Bild 19 Bild 20 Bild 21 Bild 22
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 3 Motionerna 4 Allmän bakgrund 15 Utredning om arbetsmarknadspolitikens roll, omfattning, inriktning och avgränsning 19 Utskottet 20 Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning 20 Propositionen 20 Motionerna 21 Utskottets överväganden 24 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader 29 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 30 Inledning 30 Arbetslivsutveckling (ALU) 32 Arbetsmarknadsutbildning 34 Omfattning 34 Utformning av arbetsmarknadsutbildning 36 Regler och nivå för utbildningsbidragen 37 Resebidragen m.m. 40 Ungdomsfrågor 41 Utbildningsvikariat 48 Beredskapsarbete och rekryteringsstöd 50 Starta-eget-bidrag 52 Särskilda grupper och områden på arbetsmarknaden 53 Offentliga sektorn m.m. 53 Frågor om kvinnors sysselsättning 58 Insatserna för flyktingar och invandrare 60 Arbetsmarknadsåtgärder i övrigt 63 Medelsanvisning 65 Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten 66 Vissa kostnader för avveckling av AMU-gruppen som myndighet, m.m. 67 Hemställan 67 Reservationer 1. Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning (mom. 1), (s) 74 2. Arbetsmarknadspolitikens förutsättningar och inriktning (mom. 1), (nyd) 76 3. Rationalisering av arbetsförmedlingskontoren (mom. 2), (nyd) 77 4. Resurserna under förvaltningskostnadsanslaget (mom. 4), (s) 77 5. Omfattningen av ALU (mom. 9, motiveringen), (s) 78 6. Omfattning av arbetsmarknadsutbildning (mom. 10), (s) 78 7. Enhetlig administration för vuxenutbildning (mom. 12), (nyd) 78 8. Utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. (mom. 17), (s) 79 9. Resebidragen m.m. (mom. 21), (m, fp, c, kds) 79 10. Inriktningen av ungdomspraktiken (mom. 22), (s) 80 11. Befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (mom. 24), (s) 80 12. Befrielse från finansieringsbidrag vid ungdomspraktik (mom. 24), (nyd) 81 13. Vidareutveckling av ungdomspraktiken (mom. 25), (nyd) 82 14. Ungdomsintroduktion (mom. 26), (s) 82 15. Akademikerpraktiken (mom. 30), (s) 83 16. Akademikerpraktiken (mom. 30), (nyd) 84 17. Utbildningsvikariatens omfattning (mom. 32), (s) 84 18. Volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd (mom. 34), (s) 85 19. Volymen av beredskapsarbete och rekryteringsstöd (mom. 34), (nyd) 85 20. Statsbidragens omfattning vid beredskapsarbete (mom. 35), (s) 86 21. Sysselsättning och den offentliga sektorn (mom. 38), (s) 86 22. Sysselsättning och den offentliga sektorn (mom. 38), (nyd) 87 23. Användningen av innevarande budgetårs anslag (mom. 40), (nyd) 88 24. Kvinnors arbetslöshet och svårigheter på arbetsmarknaden (mom. 41, motiveringen), (s) 89 25. Praktik för invandrare (mom. 42), (m, fp, c, kds) 89 26. Invandrare och svenskundervisning (mom. 44), (nyd) 90 27. Nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 45), (nyd) 90 28. Nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 45, motiveringen), (s) 91 29. Det generella anställningsstödet, GAS (mom. 47), (nyd) 92 30. Innehållande av 1 940 600 000 kr (mom. 50), (m, fp, c, kds) 92 31. Medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 51), (s) 93 32. Medelsanvisning till arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 51), (nyd) 93 Särskilda yttranden 94 1. Utbildningsbidrag för ungdomar m.fl. (mom. 17), (nyd) 94 2. Resebidragen m.m. (mom. 21), (nyd) 94 3. Starta-eget-bidraget (mom. 37), (v) 94 Meningsyttring av suppleant (mom. 1, 5, 8, 9, 11, 15, 23, 27, 28, 43, 49 och 51) 95 Bilagor Bilaga 1, propositionens lagförslag 98 Bilaga 2, reservanternas lagförslag101 Bilaga 3, Finansutskottets yttrande 102 Bilaga 4, Protokoll från utfrågning den 2 december 1993106