Arbetsmarknadsutskottets betänkande2001/02:AU4

Arbetsliv

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 111 motionsförslag från
allmänna  motionstiden riksmötena 1999/2000, 2000/01
och 2001/02  som rör frågor om ohälsa i arbetslivet,
arbetsmiljö,     företagshälsovård     och     andra
arbetslivsfrågor.
I motionerna lämnas  bl.a.  förslag  till åtgärder
för  att minska en tilltagande ohälsa i arbetslivet,
inte minst med anledning av det ökande ohälsotal som
har samband med stress och psykiska faktorer.
Utskottet  ser utvecklingen vad gäller ohälsan som
ett av de största  samhällsproblemen i dag. Samtliga
motioner avstyrks dock bl.a. med hänvisning till ett
av regeringen initierat  elvapunktsprogram  för ökad
hälsa  i  arbetslivet  och  pågående  samtal  mellan
regeringen   och  arbetsmarknadens  parter  i  dessa
frågor.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Ohälsa och arbetsmiljö

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:A277
yrkandena 1 och  6,  2001/02:  A244 yrkande 1 och
2001/02:A246 yrkande 6.

Reservation 1 (m) - motiv.
Reservation 2 (kd)

2. Taylorismen

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A601.

3. Utredning om ohälsa

Riksdagen   avslår   motionerna  1999/2000:A220
yrkande   4,   1999/2000:A242,    1999/2000:A270,
1999/2000:A726,    2000/01:A256    yrkande     1,
2000/01:A313, 2001/02:A247 yrkande 3 i denna del,
2001/02:A304 och 2001/02:A385 yrkande 6.

Reservation 3 (c)

4. Frågor inom ramen för trepartssamtal
m.m.

Riksdagen    avslår   motionerna   2000/01:A225
yrkande 4, 2000/01:A262, 2000/01:A277 yrkande 3 i
denna del, 2001/02:A229  yrkande  11 i denna del,
2001/02:A247  yrkandena  6  och 7,  2001/02:A292,
2001/02:A330,    2001/02:A333,      2001/02:A342,
2001/02:A360,   2001/02:A385   yrkande   5    och
2001/02:Sf395 yrkande 4.

Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (c, fp)

5. Rehabilitering

Riksdagen  avslår  motion 2000/01:So358 yrkande
11.


6. Arbetstid och friår

Riksdagen   avslår   motionerna    2000/01:A277
yrkande  3 i denna del, 2001/02:A220 yrkandena  8
och  9, 2001/02:A229  yrkande  11  i  denna  del,
2001/02:A247   yrkande   3   i   denna   del  och
2001/02:A385 yrkande 2.
Reservation 6 (kd, c, fp)

7. Äldrekompetenscentrum

Riksdagen avslår motion 2001/02:A204 yrkande 3.
Reservation 7 (kd)

8. Forskning om ohälsa

Riksdagen   avslår  motionerna  1999/2000:So226
yrkande     5,    2000/01:A233,     2000/01:A238,
2000/01:So549  yrkande  7, 2001/02:A377 yrkandena
2-4 och 2001/02:So497 yrkande 12.
Reservation 8 (c, fp)

9. Fonder

Riksdagen   avslår  motionerna   1999/2000:A722
yrkande 3, 2000/01:A242,  2000/01:A256 yrkande 2,
2001/02:A220 yrkande 2 och  2001/02:A385  yrkande
3.
Reservation 9 (mp)

10. Sjukvård i företagshälsovården

Riksdagen  avslår motion 2001/02:A242 yrkandena
1 och 2.
Reservation 10 (m)

11. Folkhälsokommittén

Riksdagen avslår motion 1999/2000:So226 yrkande
3.

12. Företagshälsovård i övrigt

Riksdagen  avslår   motionerna  1999/2000:Sf304
yrkande 7, 2000/01:A275,  2001/02:A247 yrkande 8,
2001/02:A283  yrkandena  1 och  2,  2001/02:A309,
2001/02:A371,   2001/02:A377    yrkande   1   och
2001/02:Sf395 yrkande 9.

Reservation 11 (c, fp)

13. Buller

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:A247
yrkande   11,   2001/02:A314    yrkande   5   och
2001/02:Bo217 yrkande 5.

Reservation 12 (c)

14. Elektromagnetiska fält m.m.

Riksdagen   avslår   motionerna  1999/2000:A215
yrkandena   1-3,   1999/2000:A719,   2000/01:A201
yrkandena 1-3 och 2001/02:A210 yrkandena 1-3.

Reservation 13 (mp)

15. Isocyanater

Riksdagen  avslår  motionerna   1999/2000:A724,
2001/02:A325, 2001/02:MJ357 och 2001/02:MJ390.


16. Hygieniska gränsvärden

Riksdagen avslår motion 2001/02:A352.

Reservation 14 (v)

17. Skyddsutrustning m.m.

Riksdagen    avslår   motionerna   2001/02:A247
yrkandena 9 och 10 samt 2001/02:A260.

Reservation 15 (c)

18. Våld och hot i arbetslivet

Riksdagen  avslår   motionerna  1999/2000:A209,
1999/2000:A219    yrkande     5,    2000/01:A213,
2000/01:A232     yrkande     1,     2000/01:A310,
2000/01:A312, 2001/02:A337 och 2001/02:A375.


19. Regionala skyddsombud

Riksdagen  avslår  motionerna 2001/02:A215  och
2001/02:A315 yrkande 4.

Reservation 16 (v)

20. Lokala skyddsombud

Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:A232,
2000/01:A205 och 2001/02:A261.

21. Småföretag m.m.

Riksdagen   avslår  motionerna   1999/2000:N273
yrkande 20 och 2001/02:A315 yrkande 3.

Reservation 17 (m, kd)
Reservation 18 (v)

22. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A277 yrkande 8
och 2001/02:A246 yrkande 8.
Reservation 19 (kd)

23. Funktionshindrades arbetsmiljö m.m.

Riksdagen avslår  motionerna  2001/02:A298  och
2001/02:A326.


24. Sanktioner

Riksdagen avslår motion 2001/02:A315 yrkande 2.

Reservation 20 (v)

25. Vite

Riksdagen  avslår  motionerna  2000/01:A239 och
2001/02:A307.


26. Nämndemän

Riksdagen avslår motion 2001/02:A286  yrkandena
1 och 2.

Reservation 21 (kd)

27. Arbetslivsinstituet

Riksdagen  avslår  motionerna 2001/02:A369  och
2001/02:A383.


28. Forskning om mångfald m.m.

Riksdagen  avslår motionerna  2000/01:A240  och
2001/02:A297.


29. Anställningstester

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A718.


30. Program mot alkohol

Riksdagen   avslår   motionerna   2000/01:A253,
2001/02:A254 och 2001/02:So27 yrkande 17.



31. Säljsekter

Riksdagen avslår motion 1999/2000:A716.


Stockholm den 14 mars 2002

På arbetsmarknadsutskottets vägnar


Sven-Erik Österberg

Följande ledamöter  har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans  Andersson  (v),  Margareta
Andersson  (c),  Mikael  Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Stefan Attefall (kd),  Kent  Olsson  (m), Laila
Bjurling  (s),  Patrik  Norinder (m), Sonja Fransson
(s), Maria Larsson (kd),  Henrik Westman (m), Barbro
Feltzing (mp), Elver Jonsson  (fp),  Anders Karlsson
(s), Cinnika Beiming (s) och Carlinge Wisberg (v).

2001/02

AU4

Utskottets överväganden



Allmänna frågor som rör arbetslivet,
ökad ohälsa och stress


Utskottets förslag i korthet
I    detta   avsnitt   behandlar   utskottet   en    rad
motionsförslag  som  gäller  åtgärder  mot en
ökad  ohälsa i arbetslivet. Samtliga motioner
avslås,  bl.a.  med  hänvisning  till  ett av
regeringen  initierat  elvapunktsprogram  för
ökad   hälsa   i  arbetslivet,  och  särskilt
inledda samtal mellan regeringen och parterna
på arbetsmarknaden.  Jämför reservationerna 1
(m), 2 (kd), 3 (c), 4  (kd),  5 (c och fp), 6
(kd, c och fp), 7 (kd), 8 (c och  fp)  och  9
(mp).

Motioner


Allmänt om arbetslivet

Kristdemokraterna     menar     i     kommittémotion
2000/01:A277 (yrk. 1 och 3) att det är  viktigt  att
framhålla    att    stress    inte    bara   är   en
arbetsmarknadsfråga.  Stress uppkommer när  konflikt
uppstår mellan arbetsliv  och privatliv, när individ
och  arbetsuppgifter  inte  passar   ihop   och  när
människor  inte  har  kontroll över sitt eget arbete
eller sina liv. Det handlar  om helheten i livet och
om balansen i tillvaron mellan  arbete  och hem- och
familjeliv.  Arbetslivet  bör  göras mer barnvänligt
och måste utformas på ett sådant  sätt  att det blir
kompetenshöjande att vårda och fostra sina barn. Ett
sådant arbetsliv skulle kunna åstadkommas  genom  en
familjepolitik som bl.a. ger föräldrar möjlighet att
välja  barnomsorgsform,  mer  flexibel arbetstid och
möjligheter  till  distansarbete.  Genom  något  som
Kristdemokraterna kallar  "job-sharing"  skulle  två
personer  kunna  dela  på  ett  arbete för att klara
barnomsorgen  på  ett  familjenära sätt.  Ett  annat
förslag  från Kristdemokraterna  och  som  lämnas  i
kommittémotion  2001/02:A204  (yrk.  3)  är  att ett
äldrekompetenscentrum    för   utveckling   av   god
seniorpolitik  i arbetslivet  inrättas.  Ett  sådant
centrum skulle med  fördel  kunna samlokaliseras med
Arbetsmiljöverket. Arbetsgivare  skall  där kunna få
konsultstöd  och  rådgivning  vid  introduktion  och
genomförande av en aktiv seniorpolitik i företagen.

Kristdemokraterna  anser vidare i kommittémotionerna
2000/01:A277 (yrk. 6)  och 2001/02:A246 (yrk. 6) att
de särskilda problem som  finns  med  ohälsa  i  den
offentliga  sektorn bör belysas. Denna sektor toppar
statistiken  över  såväl  långtidssjukskrivning  som
korttidsfrånvaro  från arbetet. Erbjudande om trygga
arbeten,       möjlighet        till        flexibel
arbetstidsförläggning   och   rik   möjlighet   till
kompetensutveckling  är  några  viktiga faktorer för
framtidens  personalpolitik  inom offentlig  sektor.
Frågor om de anställdas delaktighet  och  inflytande
bör också ses över.

Också de båda kristdemokraterna Margareta  Wiklund
och  Ulla-Britt  Hagström  tar i motion 2001/02:A244
(yrk.   1)   upp   arbetsmiljön  inom   hälso-   och
sjukvården.  De  anför  att  hälso-  och  sjukvården
behöver  rekrytera  mer  personal.  De  befarar  att
rekryteringsproblemen  i  framtiden  kommer att vara
gigantiska   om  bilden  av  offentlig  sektor   som
arbetsgivare inte ändras till det bättre.

Centerpartiet    å   sin   sida   anser   i   motion
1999/2000:A220  (yrk.   4)   att  problematiken  med
stigande sjukfrånvaro och sjuknärvaro  i första hand
bör betraktas som ett arbetsmiljöproblem.  Det måste
därför    till    största    delen    hanteras    av
arbetsmarknadens parter. En parlamentarisk utredning
bör   tillsättas  för  att  belysa  arbetsmarknadens
ohälsoproblem   och   socialförsäkringarna   i   ett
sammanhang.   I   motion   2000/01:So358  (yrk.  11)
föreslår Centerpartiet att arbetsmiljölagstiftningen
ses   över   i   syfte   att   radikalt    förbättra
rehabiliteringen    och   för   ökad   livskvalitet.
Utredningar visar att  det  är  få  som får tillgång
till   rehabilitering.  Arbetsgivarnas  ansvar   för
rehabilitering  är  otydligt  och tolkas olika.  Det
operativa ansvaret har förskjutits  till  fyra olika
instanser,    nämligen   landstingens   hälso-   och
sjukvård,       försäkringskassan,       kommunernas
socialtjänst  och   statens   arbetsförmedling.  Det
saknas incitament för att de olika  sektorerna skall
bidra  med  finansiering  av  rehabiliteringen.   En
samordning av insatserna skulle väsentligt förbättra
livsvillkoren    för    den    enskilde   individen.
Rehabiliteringsansvaret  behöver   förtydligas   och
kostnaderna  i  högre  grad  belasta det som orsakar
skadan.  Arbetsgivarna  måste  åläggas   ett  större
ansvar för arbetsmiljön. Arbetsgivarinträdet för den
offentliga  sektorn bör förlängas till två  månader,
samtidigt som  en  sänkning  av  arbetsgivaravgiften
genomförs för att kompensera den ökade  kostnaden. I
kommittémotion   2001/02:A247   (yrk.   3)  föreslår
Centerpartiet  att  en översyn görs av de strukturer
som  styr  den  enskildes   arbetssituation  så  att
verktyg för bättre arbetsmiljöer  kan utvecklas. Det
gäller frågor om arbetets förläggning i tid och rum,
anställningsvillkor och anställningsformer.

Folkpartiet  menar  i motionerna 2000/01:A225  (yrk.
4), 2001/02:A229 (yrk.  11)  och 2001/02:Sf395 (yrk.
4) att den enskilde individen  bör ges mer makt över
den egna arbetsmiljön och arbetstiden.  Den enskilde
arbetstagarens  ställning  på  arbetsmarknaden   bör
stärkas liksom möjligheter till eget inflytande. Det
bör   göras   kvalitetsbedömningar  av  den  sociala
arbetsmiljön  och  personalpolitiken.  Lagstiftaren,
arbetsgivare   och   fackföreningsrörelsen   bör   i
framtiden      ta      arbetsplatsernas      "mjuka"
arbetssjukdomar, som stress  och psykosocial ohälsa,
på betydligt större allvar än hittills.

Miljöpartiet    anför    följande    i    motionerna
2000/01:A256 (yrk. 1 och 2) och  2001/02:A220  (yrk.
2,  8  och  9). Kopplingen mellan arbetsorganisation
och arbetshälsa  har  inte  kommit fram tillräckligt
tydligt. En modern arbetsorganisation  måste ta till
vara  teknikens  fördelar  och individens kompetens.
Den  måste  ge  medarbetarna goda  möjligheter  till
lärande och förändring. I arbetsorganisationen måste
också finnas ett  fungerande "signalsystem" som både
varnar för och förebygger  olika  former  av ohälsa,
belastningsskador,     stress     och    utbrändhet.
Arbetsgivare har många gånger svårt att själva hitta
arbetsformer  som  fungerar. Regeringen  bör  därför
inrätta speciella arbetslivsfonder  som kan medverka
till  ett  utvecklingsarbete  för att förebygga  och
åtgärda  stress  och  utbrändhet.   Härifrån   skall
grupper  eller  organisationer kunna söka hjälp till
projekt eller åtgärder  för  arbete  med  stress och
utbrändhet. Regeringen bör utreda hur företagen  kan
göras    ansvariga,   eventuellt   ekonomiskt,   när
sjukfrånvaron  på  en  arbetsplats  når  oacceptabla
nivåer. De friårsförsök som inletts detta år och som
nu omfattar 12 kommuner bör utvidgas till  att gälla
alla  kommuner.  Det skulle kunna vara ett sätt  att
komma  till  rätta  med   utbrändhet  och  stress  i
arbetslivet.  Ett  annat sätt  är  genomförandet  av
förkortad  arbetstid.   Arbetstidsförkortningen  bör
utformas    i    samspel    mellan     staten    och
arbetsmarknadens parter.

Förslaget  om  förkortad  arbetstid  och fonder  för
minskad  stress  i  arbetslivet förs fram  också  av
Barbro  Feltzing (mp)  i  motionerna  1999/2000:A722
(yrk. 3) och 2001/02:A385 (yrk. 2 och 3).

Ann-Kristine  Johansson  och  Helena  Frisk (båda s)
yrkar  i  motion 1999/2000:A242 att en utredning  om
det framtida  arbetslivet  tillsätts.  I utredningen
bör    frågor   om   människors   möjligheter   till
delaktighet  och  inflytande kopplas till människors
utveckling och kompetens.  Förutsättningar  för ökad
sysselsättning   och   tillväxt   bör   vägas  in  i
sammanhanget.   Även  Lennart  Klockare  och  Lilian
Virgin (båda s) anser  i  motion  1999/2000:A270 att
regeringen bör tillsätta en utredning  som  tar fram
förslag  på  hur  man  kan förhindra utslagning från
arbetsmarknaden.

Tomas Eneroth (s) framför  i  motion  1999/2000:A726
som sin åsikt att de förslag Arbetsmiljökommissionen
(SOU  1990:49)  lämnade  bör  följas upp, detta  mot
bakgrund      av     att     partssamarbetet      på
arbetsmiljöområdet  inte  fungerat  lika  bra  under
1990-talet som tidigare.

Torgny  Danielsson  och Ann-Kristine Johansson m.fl.
(s) menar i motion 2000/01:A242  att  mycket  av den
kunskap  och  den  erfarenhet  som vanns genom olika
projekt   som   finansierades   av   den   dåvarande
Arbetslivsfonden  har  gått förlorad i och  med  att
fonden     upphörde     med     sin      verksamhet.
Arbetslivsfondens verksamhet bör därför återupptas.

Siw  Wittgren-Ahl m.fl. (s) för fram sina tankar  om
ett "uthålligt  arbetsliv"  i  motion  2000/01:A262.
Åtgärder  måste  vidtas  mot belastningsskador,  och
stressen     i     arbetslivet    måste     stoppas.
Yrkesinspektionen  och  företagshälsovården  har  en
viktig roll t.ex. när  det  gäller  att  få kontroll
över arbetstiden. Obligatorisk företagshälsovård kan
vara  ett sätt att åtgärda och minimera skaderisker.
I motion  2001/02:A377  (yrk.  2  och  3)  anser Siw
Wittgren-Ahl   m.fl.  (s)  att  inrättandet  av  ett
nationellt hälsoregister  bör  övervägas. Ett sådant
register  bör  förvaltas  av  samhället,   men   med
arbetsmarknadens parter som intressenter.

Krister   Örnfjäder  och  Ann-Marie  Fagerström  (s)
påtalar i motion  2001/02:A342  att alltfler drabbas
av   olyckor   och   sjukdomar   inom   arbetslivet.
Ytterligare åtgärder måste vidtas för att göra något
åt  situationen  anser  motionärerna. Även i  motion
2001/02:A333 efterlyser Krister  Örnfjäder m.fl. (s)
åtgärder mot stress i arbetslivet.  Det  handlar  om
att   ge   människor   bättre  inflytande  över  sin
arbetssituation,  skapa  ett  vänligare  klimat  och
belöna ansträngningar så att människor kan känna sig
behövda.  En  annan  viktig  åtgärd  är,  framhåller
motionärerna,   att   skapa   en   ny   och   modern
arbetsmiljöorganisation    med    bättre   utbildade
skyddsombud och arbetsmiljöinspektörer.

Göran Norlander och Susanne Eberstein  (s)  anför  i
motion 2001/02:A292 att en god arbetsmiljö inte bara
är  en  viktig  angelägenhet  för  den enskilde utan
också   för   hela   samhället.   Sambandet   mellan
kostnaderna  för ohälsa i arbetet och  en  i  övrigt
dålig arbetsmiljö  måste visas på ett tydligare sätt
anser motionärerna.  Medvetenheten  om  dessa frågor
måste öka för att människor skall kunna gå i pension
när de fortfarande är friska.

Jan  Backman  (m) anser i motion 1999/2000:A601  att
stat och kommun  bör  föregå  med  gott  exempel och
avskaffa "taylorismen".

I  motion  2000/01:A313 anför Rolf Olsson m.fl.  (v)
att  regeringen  bör  tillsätta  en  kommission  med
uppdrag   att   sammanställa   kunskap  och  föreslå
åtgärder som vänder ökningen av  negativ  stress och
utbrändhet.  Kommissionen  bör  bestå  av  forskare,
representanter    för    fackliga    organisationer,
arbetsgivare  och  berörda  organisationer  samt  de
politiska partierna. Motsvarande synpunkter framförs
också   av   Rolf   Olsson   m.fl.  (v)   i   motion
2001/02:A304.

Chatrine   Pålsson   (kd)   är  inne   på   liknande
tankegångar i  motion 2000/01:A233.  Hon  anser  att
det  bör  inrättas  en  delegation  mot  stress  och
utbrändhet.  Forskare och praktiker med kunskaper om
stress och utbrändhet  bör  föras  samman i en sådan
delegation. En återgång till 40 timmars  arbetsvecka
som  ett  första steg mot arbetstidsförkortning,  en
analys av varför  sjukskrivningarna har ökat, större
möjlighet till reflektion  och  reflekterande samtal
kring den egna arbetssituationen  och  balans mellan
familj och arbete är några frågor som bör tas upp av
kommissionen.

I motion 2001/02:A385 (yrk. 5 och 6) framför  Barbro
Feltzing   (mp)  ett  förslag  om  att  initiera  en
nationell kampanj  mot  ohälsa  i  arbetslivet.  Hon
förordar   också   att   en  "vardagsmaktsutredning"
tillsätts.


Trepartssamtal


Centerpartiet befarar i motion  2001/02:A247 (yrk. 6
och     7)     att    arbetsmiljöutbildningen     på
arbetsplatserna   tappat   i   kontinuitet  och  att
kompetens  urholkats  sedan  en  tidigare   gällande
bindande      bestämmelse     i     det     centrala
arbetsmiljöavtalet   togs   bort  under  1990-talet.
Centerpartiet anser att regeringen  inom  ramen  för
aviserade trepartssamtal med arbetsmarknadens parter
bör  göra en närmare studie av hur utbildningen inom
arbetsmiljöområdet  har  utvecklats.  Regeringen bör
också  föra en dialog med parterna om hur  kunskapen
och kompetensen  inom arbetsmiljöområdet kan stärkas
ytterligare och inom   ramen för trepartssamtalen ta
upp  frågan  om  arbetstagarnas   möjligheter   till
inflytande över arbetstiden.

Christina   Axelsson   m.fl.   (s)  anser  i  motion
2001/02:A330 att regeringens kommande trepartssamtal
med arbetsmarknadens parter bör  innefatta frågor om
hur  ökad "egenmakt" och ett större  inflytande  kan
motverka stress och ohälsa i arbetslivet.

Lilian  Virgin  och  Carina  Adolfsson  Elgestam (s)
anser   i  motion  2001/02:A360  att  arbetstidernas
inverkan   på   hälsan   för   handelsanställda  bör
diskuteras i trepartssamtalen.


Forskning om ohälsa och andra övergripande
arbetslivsfrågor


Folkpartiet      anför      i     kommittémotionerna
1999/2000:So226 (yrk. 5), 2000/01:So549 (yrk. 7) och
2001/02:So497 (yrk. 12) att Arbetslivsinstitutet  är
en  viktig  aktör  när  det  gäller  att ta fram och
sprida kunskap om hur arbetsplatser fungerar för att
främja hälsa och förebygga ohälsa. Några områden där
det  finns  kunskapsbrister och där forskningen  bör
stimuleras är  hur  arbetets  positiva  effekter för
hälsa   och  välbefinnande  kan  stärkas,  hur   den
enskilde  kan  få  ansvar  och  makt  över  den egna
arbetssituationen,  hur  stress  och  enformighet  i
arbetet     kan     minskas,    hur    den    totala
arbetsbelastningen   ser    ut,   dvs.   summan   av
yrkesarbete      och     hemarbete,     och      hur
arbetsbelastningen  fördelar  sig  i  olika  faser i
livet för kvinnor och män.

Ann-Kristine  Johansson  och  Helena  Zakariasén (s)
anser  i  motion 2000/01:A238 att det är  nödvändigt
med ökad forskning  om  arbetsorganisationsfrågor om
kvinnors och mäns olika villkor  i  arbetslivet. Det
behövs   en   ökad   kunskap   om  arbetslivet,   om
förutsättningar för ökad sysselsättning och tillväxt
och  om  människors  möjligheter  till  delaktighet,
inflytande, utveckling och kompetens.

Siw   Wittgren-Ahl   m.fl.   (s)   menar  i   motion
2001/02:A377   (yrk.   4)   att   arbetslivsinriktad
forskning  måste  stimuleras  för att  kunna  minska
sjukskrivningar och förslitningsskador.


Utskottets ställningstagande


Bakgrund

Den totala sjukfrånvaron

Utskottet  inleder  detta  avsnitt   med   att  redovisa  några
statistiska   uppgifter  som  rör  sjukfrånvaro  och
förtidspensioneringar.

Enligt Utredningen  om  en  handlingsplan för ökad
hälsa i arbetslivet, den s.k. HpH-utredningen,  vars
slutbetänkande[1]   publicerades  i  januari  i  år,
motsvarade  den  totala   sjukfrånvaron,   inklusive
karensdagar, sjuklönedagar och sjukpenningdagar  för
år  2001  ca 400 0000 årsarbeten. Därtill kommer att
frånvaron på  grund  av förtidspensioneringar för år
2001  i runda tal motsvarande  400  000  årsarbeten.
Sammantaget  innebär  detta att ca 800 000 personer,
eller annorlunda uttryckt  14  %  av  befolkningen i
arbetsför ålder, är frånvarande från arbetslivet  på
grund   av  ohälsa.  Sjukförsäkringens  kostnader  i
statens budget  för  år  2002 har beräknats till 108
miljarder kronor. Enbart ökningen av kostnaderna för
förtidspension,           sjukpenning            och
rehabiliteringspenning har under de senaste två åren
i  genomsnitt  uppgått  till  25  miljoner kronor om
dagen.
Enligt SCB uppgick under fjärde kvartalet  år 2001
kvinnors   sjukfrånvaro   till  5,3  %  och  männens
sjukfrånvaro  till  3,7  % av  antalet  anställda  i
privat  sektor.  Sjukfrånvaron  för  kommunerna  och
landstingen under  fjärde kvartalet uppgick till 6,3
% respektive 5,4 % av antalet anställda. Motsvarande
siffra för staten var  3,6 %. I statlig och kommunal
sektor är det en större nivåskillnad mellan kvinnors
och  mäns sjukfrånvaro än  i  den  privata  sektorn.
Sjukfrånvaron  är högre på arbetsställen som krymper
eller  växer  (d.v.s.   arbetsställen   där  antalet
anställda  minskar  eller  ökar) än på arbetsställen
där antalet anställda är oförändrat.

Kortvariga sjukfall

Sedan  sjuklöneperiod  infördes   den  1  januari  1992  saknas
officiell  statistik  om  kortvariga sjukfall.  HpH-
utredningen         har        dock        bearbetat
tidsanvändningsstatistik  från  Svenskt  näringsliv.
Statistiken  visar  att ju lägre ålder desto  större
andel   av   sjukfrånvaron   tar   karensdager   och
sjuklönedagar  i  anspråk  av  arbetstiden.  För den
yngsta    åldersgruppen    (20-24-åringar)    består
sjukfrånvaron  till  mer  än  75  %  av  karens- och
sjuklönedagar. För den äldsta åldersgruppen  (60  år
och äldre) består mindre än 20 % av sjukfrånvaron av
karens-  och sjuklönedagar. I åldersgruppen 25-54 år
är  sjukfrånvaron   i   intervallet   1-60  dagar  i
genomsnitt ca 8 dagar. I gruppen 55 år  eller  äldre
är  motsvarande  siffra  9  dagar.  Den allra yngsta
gruppen   (20-24   år)  har  det  högsta  talet,   i
genomsnitt närmare 13 frånvarodagar.


**FOOTNOTES**
[1]:? Det tål att tänka på.

Ordföranden: Detta får bli den si
Uppskattat   antal   sjukfrånvarodagar    i    olika
åldersgrupper   fördelade  på  karensdag,  nuvarande
sjuklöneperiod, samt  dag  15-60.  Uppgifterna avser
2000.



Källa: HpH. Bearbetning av uppgifter  från  RFV  och  Svenskt
Näringslivs tidsanvändningsstatistik.

Längre sjukfrånvaro

Vad  gäller  den  lite  längre  sjukfrånvaron  framgår  av HpH-
utredningens  slutbetänkande  att  av  dem  som  var
sjukskrivna vid utgången av år 2001 hade fler än 180
302 kvinnor och 101 858 män varit sjukskrivna mer än
30  dagar  (uppgiften  är prognostiserad). Det är de
hittills högsta nivåerna  som  noterats.  Kvinnornas
andel  av  de  sjukskrivna  har under perioden  ökat
successivt och kraftigt. 1976 var andelen 45 %, 1980
hade den stigit till 50 % och  vid slutet av år 2001
var  den 64 %. Vid årsskiftet 2001/2002  har  enligt
prognosen ca 6,5  % av kvinnorna och 3,6 % av männen
i åldern  16  till 64 år varit sjukskrivna längre än
30 dagar.

Andel sjukskrivna >30 dagar vid slutet av 1976-2001
(prognos) i procent
av befolkningen (16-64 år)



Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.

Antalet sjukskrivna  längre  än  365  dagar har ökat
sedan  1997  från 45 000 till 120 000. Den  relativa
ökningstakten  har  under de senaste fyra åren legat
på  ca  30  % per år. Under  dessa  år  har  antalet
förtidspensionärer  också ökat, från 423 000 till ca
450 000 vid slutet av  år  2001.  Det  ökade antalet
långtidssjukskrivna motsvaras således inte  av någon
minskning av antalet förtidspensionärer.

Summa sjukskrivna >30 dagar och förtidspensionärer
vid slutet av
åren 1993-2001 (prognos) i procent av befolkningen
(16-64 år)



Källa: HpH. Bearbetning av material från RFV och SCB.

Könsfördelning bland de långtidssjukskrivna

I   Riksförsäkringsverkets  (RFV)  rapport  Långtidssjukskrivna
diagnos,  yrke,  arbetsgivare och återgång i arbete,
2001:11, som publicerades i november förra året görs
en jämförelse mellan  åren 1999 och 2000. (Rapporten
avser sjukfall 60 dagar  eller längre.) Av rapporten
framgår  att  63 % av de långvarigt  sjukskrivna  är
kvinnor. Medelåldern  bland de sjukskrivna kvinnorna
är 45 år medan den är 47  år för män. Den yngsta och
den  äldsta  åldersgruppen  har  minskat  i  relativ
storlek bland kvinnorna samtidigt  som åldersgruppen
35-44-åringar relativt sett har blivit större.

Långtidssjukskrivningar  inom  olika  sektorer   och
yrken

År  2000  var 48 % av de långvarigt sjukskrivna anställda  inom
privat sektor.  Varannan  långvarigt sjukskriven har
anställning  i  den offentliga  sektorn.  Sett  till
andelen på arbetsmarknaden  som har anställning inom
offentlig    sektor,   ca   35   %,   så    är    de
offentliganställda kraftigt överrepresenterade bland
de  långvarigt  sjukskrivna.  Den  största  enskilda
gruppen  var  år  2000 liksom år 1999 anställda inom
vård och omsorg som  står  för 16 % av de långvarigt
sjukskrivna.  Inom  denna  yrkeskategori   återfinns
barnskötare,   undersköterskor,   sjukvårdsbiträden,
vårdbiträden,     skötare,    vårdare,    personliga
assistenter, tandsköterskor  m.fl. Denna yrkesgrupp,
som är kraftigt kvinnodominerad,  är  också kraftigt
överrepresenterad i förhållande till sin  storlek på
arbetsmarknaden.       Andra      överrepresenterade
yrkesgrupper    är   mansdominerade    yrken    inom
gruvindustri   liksom    i   bygg-,   process-   och
tillverkningsindustri  samt  inom  transportsektorn.
Också inom yrken utan krav  på yrkesutbildning finns
en  klar  överrepresentation  bland   de  långvarigt
sjukskrivna.

Diagnoser

Andelen   långtidssjukskrivna   kvinnor   med    sjukdomar    i
rörelseorganen har minskat från 40 % år 1999 till 37
%   år   2000.   Bland   männen   har   sjukdomar  i
cirkulationsorganen minskat från 10 % till 7 %.

Den största enskilda förändringen mellan  1999 och
2000  gäller  de psykiska sjukdomarna. De vanligaste
besvären utgörs  av  depression, ångesttillstånd och
stressreaktioner. Andelen långvarigt sjukskrivna med
sådana sjukdomsbesvär  ökade  från  18  %  till 23 %
under   nämnda  år.  Ökningen  är  kraftigast  bland
kvinnor.  En relativt liten del av diagnoserna, 3 %,
avser utbrändhet.
Enligt en  annan  rapport publicerad tidigare i år
av RFV - Långtidssjukskrivningar för psykisk sjukdom
och  utbrändhet (2002:4)  står  nu  minst  26  %  av
sjukdomarna  som  berör  den  psykiska hälsan för de
långvariga  sjukskrivningarna (sjukfall  mer  än  60
dagar).  Det  är   framför   allt  fråga  om  mindre
svårartade     sjukdomar     som    neuroser     och
stressrelaterade syndrom.

Diagnoser och yrken

Sjukskrivningar för psykiska besvär är vanligare inom yrken med
högre  utbildningskrav med mer  teoretiskt  inriktad
utbildning  (tjänstemannayrken).  Särskilt  utmärker
sig  s.k.  kontaktyrken inom vård, skola och omsorg.
Även inom mer  uttalade  karriäryrken är de psykiska
problemen   dominerande.  Inom   yrken   med   lägre
utbildningskrav  och  yrken som kräver mer praktiskt
inriktad utbildning (arbetaryrken)  är sjukskrivning
för    psykiska    besvär   mindre   vanligt.   Inom
arbetaryrken  är  det   i   stället   olika  fysiska
sjukdomar     som     dominerar,     framför    allt
rörelseorganens sjukdomar med besvär i  rygg,  nacke
och  axlar.  I  åldersgruppen 35-44 år är risken för
psykiska  problem   som   störst,   särskilt   bland
kvinnorna,  vilket  enligt RFV möjligen beror på att
stressen  i  skärningspunkten   mellan  privat-  och
yrkesliv då är som mest intensiv.  En  annan markant
utsatt  grupp när det gäller långvarig sjukskrivning
för psykiska  problem  och  utbrändhet  är anställda
inom primärkommunal verksamhet.

Samband mellan sjukskrivning  och arbetsmiljö

Enligt RFV är det sannolikt att det finns  ett  samband  mellan
den   kraftiga   ökningen   av  sjukskrivningar  för
psykiska   sjukdomar   och   utbrändhet    och    de
försämringar    som   skett   i   den   psykosociala
arbetsmiljön under  1990-talet.  Allt större grupper
arbetar under arbetsförhållanden med negativ stress,
låg egenkontroll och bristande socialt stöd.

Långtidssjukskrivna,             förtidspensionärer,
långtidsarbetslösa och långtidsfriska

I HpH-utredningen redovisas i bilaga  2:4  en  studie  där fyra
grupper  i  åldern  25-64  år har studerats under år
2000.  Personerna  var  antingen  sjukskrivna,  helt
eller    delvis    arbetslösa,     hade    beviljats
förtidspension eller var friska (dvs.  de  hade inte
uppburit  någon  ersättning  för  sjukfrånvaro  från
RFV).  De  friska fungerade som jämförelsegrupp till
de  andra  grupperna   av   sjuka,   arbetslösa  och
förtidspensionerade.    Studien   visade   att    de
långtidsarbetslösa,   helårssjukskrivna    och   nya
förtidspensionärerna  delvis  hade  en gemensam  och
annan     profil    än    de    långtidsfriska.    I
problemgrupperna  fanns förhållandevis många skilda,
utrikes  födda,  ej  facklärda  arbetare,  kommunalt
anställda, anställda i  övriga organisationer (t.ex.
ideell  sektor) och de som  varit  senast  verksamma
inom vård  och  omsorg.  Kvinnor  var  i majoritet i
nästan    alla   problemgrupper   (dock   ej   bland
heltidsarbetslösa   under   hela  året),  och  glest
befolkade  kommuner  verkade  ha   mer   problem  än
kommuner i storstadsregioner.

När  det  gäller  sjukfrånvaron  i  olika sektorer
visar  studien  att  kommunerna har en mycket  stor,
nära 60 %, överrepresentation  av  helårssjukskrivna
anställda.  Även  förtidspensioneringen  överskrider
med    stor   marginal   den    förväntade    nivån.
Helårssjukfrånvaron inom landstingen ligger också på
en hög nivå.  I  alla  sektorer  (privat,  landsting
etc.)  hade  personal  i vård och omsorg signifikant
fler långa sjukskrivningar än förväntat.
Storstadsregioner hade färre och glesbygdskommuner
fler  individer  än  förväntat  i  problemgrupperna.
Detta förhållande var  starkast för arbetslöshet och
svagast  för  långtidssjukskrivning.  En  analys  av
kommuner visade  att det var stora skillnader mellan
kommuner  med avseende  på  långtidssjukskrivningar.
Flera  kommuner   som   omringas   av  kommuner  med
förhållandevis många långtidssjukskrivna hade mycket
färre  sådana  fall än förväntat (t.ex.  Härjedalens
kommun).   Det  är   mycket   stora   skillnader   i
genomsnittlig  utbildningsnivå mellan olika regioner
(storstadsregioner    har    mycket    högre   andel
högutbildade än glesbygdskommuner), medan skillnader
i medelålder är mycket mindre.

Anmälda arbetsskador

Enligt en preliminär sammanställning av anmälda arbetsskador år
2000 som Arbetsmiljöverket och SCB har gjort  hade i
augusti   förra   året   59  386  arbetsolyckor  och
arbetssjukdomar  anmälts.  Såväl  arbetsolyckor  som
arbetssjukdomar  ökade år 2000  för  tredje  året  i
följd. Ökningen av  antalet  anmälda  fall per 1 000
förvärvsarbetande är 14 % beträffande olyckor och 77
%  beträffande  sjukdomar jämfört med 1997.  I  båda
fallen är ökningen  kraftigare  för  kvinnor.  Bland
arbetssjukdomarna            dominerar            de
belastningsrelaterade,  som utgör 62 % av de anmälda
fallen. Sjukdomar med sociala  eller organisatoriska
orsaker  har  ökat med över 300 %  sedan  mitten  av
1990-talet, och utgör 24 % av kvinnornas och 13 % av
männens anmälda  arbetssjukdomar 2000. Huvuddelen av
dessa   är   relaterade    till   stress   och   hög
arbetsbelastning,  men  faktorer  som  mobbning  och
trakasserier är också vanliga  orsaker. Vanligast är
arbetssjukdomar  med  sociala  och   organisatoriska
orsaker   i   näringsgrenar  där  man  arbetar   med
människor, huvudsakligen inom offentlig sektor.  Vad
gäller arbetsolyckor  bland  män  är näringsgrenarna
brand-       och       räddningsverksamhet      samt
metallmalmsgruvor mest utsatta.  Bland  kvinnor  har
stål- och metallverk samt massa- och pappersindustri
högst  frekvens. När det gäller arbetssjukdomar  har
män inom  metallmalmsgruvor  flest anmälningar per 1
000  sysselsatta.  För  kvinnor har  polisverksamhet
högst frekvens anmälda sjukdomar.

Utskottets syn på ohälsa och arbetsmiljö

Utskottet  ser  den  alarmerande   utvecklingen  vad
gäller  sjukskrivningar,  förtidspensioneringar  och
arbetsskador som ett av de största samhällsproblemen
i dag. Olika regioner, sektorer  och branscher visar
upp stora skillnader t.ex. när det gäller ohälsotal.
Utskottet  kan  hålla med om det som  sägs  i  flera
motioner att svaren  på  problemen med ohälsan måste
sökas också utanför arbetslivet.  Trafikolyckor  och
ett  stort antal sjukdomar har ett litet eller inget
samband  alls  med arbetslivet. Sociala faktorer som
familjeförhållanden  och  ekonomi,  motion  och kost
påverkar  i  mer  eller  mindre  grad hälsan hos den
enskilde individen. Det går inte heller  att  bortse
ifrån      att     såväl     HpH-utredningen     som
Sjukförsäkringsutredningen          (Slutbetänkandet
Sjukfrånvaro och sjukskrivning - fakta  och förslag,
SOU  2000:121) i sina undersökningar har funnit  att
det råder  stora  skillnader  också  inom  regioner,
sektorer och branscher. Skillnaderna är så stora att
de  inte  går  att  förklara  med  olika  individers
sjukbenägenhet,  ålder  eller  med  näringsstruktur.
Enligt   HpH-utredningen   är   det  sannolikt   att
tradition och inställning till sjukskrivning som ett
försörjningsmedel  bland  medborgare,   läkare   och
försäkringskassor      varierar     över     landet.
Regeltolkning  och tillämpning  sker  inte  med  den
entydighet  och  rättssäkerhet  som  ett  nationellt
system kräver.

Utskottet för sin  del  vill  framhålla  att flera
forskningsresultat  dock  visar tydliga indikationer
på ett samband mellan arbete  och  ohälsa.  En sådan
indikator är att ökningstakten under senare delen av
1990-talet   är   likartad   för   sjuktal,  anmälda
arbetssjukdomar  och  arbetsorsakade  besvär[2].  De
faktorer  som  ligger utanför arbetslivet  kan  inte
förklara skillnaderna  i  sjukfrånvaron mellan olika
arbetsplatser. Inte heller har de externa faktorerna
(kosthållning,  motion,  etc.)  förändrats  i  sådan
utsträckning att de till någon  väsentlig del kan ha
påverkat den mycket starka ökning  av  ohälsan   som
skett de senaste åren.[3]
Utskottet  anordnade  förra  våren  en  hearing på
temat  Ohälsa  på jobbet - vad är problemet?  Syftet
med hearingen var att försöka få större klarhet i om
och  i vad mån riksdagen  som  beslutsfattare  kunde
bidra    till    att   hejda   utvecklingen,   genom
lagstiftning eller  på  annat  sätt.  En utskrift av
hearingen  bifogas  detta betänkande, se  bilaga  2.
Utskottet inser frågornas  komplexitet och att många
samverkande faktorer har betydelse i sammanhanget.
Under  1990-talet  har företag  och  förvaltningar
genomgått  stora  förändringar.  En  alltmer  global
marknad, teknikutveckling  och  stora  neddragningar
har  i  hög  grad  påverkat  utvecklingen.  En  ökad
oförutsägbarhet  som  följer av detta har lett  till
behov av flexibilitet vad  gäller  antal  anställda,
arbetstagarnas     arbetstider     och    kompetens.
Arbetslivet  har i och med detta förändrats  i  allt
snabbare takt. Neddragningar och personalreduktioner
har i många fall  lett  till  s.k.  magra och platta
organisationer vilket gjort att utrymmet  för  extra
arbetsbelastning  eller  arbetstoppar  har  minskat.
Lösare   anställningsformer  har  lett  till  mindre
inflytande på arbetsplatsen och mindre tillgång till
personalutbildning. För många har detta inneburit en
ökad otrygghet.  Medelåldern  i befolkningen och hos
arbetskraften  har  ökat.  Detta  har   med  största
sannolikhet också bidragit till ökad belastning  och
stress för många arbetstagare.
Vad gäller särskilt ohälsa i offentlig sektor vill
utskottet först framhålla att en förklaring till att
vård  och  omsorg  som  finns  i  kommunal  regi  är
generellt  mer drabbad av arbetsrelaterad ohälsa kan
vara att det  i  kommunal  sektor  finns många tunga
arbetsuppgifter    som    utförs    av   lågutbildad
vårdpersonal.   Också  de  psykiska  påfrestningarna
beskrivs ofta som  stora med kombination av ett högt
uppdrivet arbetstempo  och  höga  krav  från dem som
efterfrågar tjänsterna. Eftersom verksamheterna inom
kommunerna  och  även  inom  landstingen  till   sin
karaktär är mycket personalintensiva med en dominans
av         människovårdande         yrken        får
verksamhetsförändringar     effekter     på    stora
personalgrupper  och  därmed också för arbetsmiljön.
Detta är tydligt inom vård, omsorg och skola. Enligt
HpH-utredningen   finns  dock   variationer   mellan
kommunerna  som  tyder   på   att   deras  sätt  att
organisera    verksamheter    har   betydelse    för
personalens  långtidssjukskrivningar.  Möjligheterna
till delaktighet  och  inflytande  tycks ha särskilt
stor betydelse, liksom om arbetstagarna upplever att
de har stöd hos chefer och arbetskamrater.
Generellt  är  det fortfarande belastningsskadorna
som utgör den största gruppen av arbetsskadorna. Som
framgått i inledningen  i detta avsnitt ökar dock de
arbetsrelaterade sjukdomar  som  har  sociala  eller
organisatoriska orsaker på ett dramatiskt sätt.
Arbetsmiljön   måste   anpassas   efter   enskilda
människors  förutsättningar. Det bör framhållas  att
det också är  vad  som föreskrivs i arbetsmiljölagen
(1977:1160). Bland annat följer av lagens 2 kap. 1 §
att   arbetsförhållandena   skall   anpassas   efter
människors   olika  förutsättningar  i  fysiskt  och
psykiskt avseende. Arbetstagaren skall ges möjlighet
att   medverka   i    utformningen   av   sin   egen
arbetssituation    samt    i     förändrings-    och
utvecklingsarbete som rör hans eget  arbete. Teknik,
arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas
så att arbetstagaren inte utsätts för  fysiska eller
psykiska  belastningar som kan medföra ohälsa  eller
olycksfall. I det sammanhanget skall även löneformer
och arbetstider  beaktas.  Starkt styrt eller bundet
arbete  skall undvikas eller  begränsas.  Det  skall
eftersträvas   att   arbetet  ger  möjligheter  till
variation,   social  kontakt   och   samarbete   och
sammanhang mellan  enskilda arbetsuppgifter. Strävan
skall vara att arbetsförhållandena  ger  möjligheter
till personligt och yrkesmässigt ansvar.
I  arbetsmiljölagen betonas vikten av förebyggande
insatser.    Det    är    arbetsgivarna    som   har
huvudansvaret.  En  bärande tanke i arbetsmiljölagen
är  dock  att arbetsgivare  och  arbetstagare  skall
samverka för  att  åstadkomma  en god arbetsmiljö (3
kap. 1 a § AML). Det är utskottets  uppfattning  att
arbetsmarknadens parter måste ta utvecklingen av den
arbetsrelaterade    ohälsan   på   största   allvar.
Arbetsmiljöverkets   föreskrift    om   Systematiskt
arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) ger arbetsgivare  och
arbetstagare  en  metod  att  identifiera  risker  i
arbetsmiljön,  åtgärda  och  följa  upp  dem. Det är
viktigt att parterna tillämpar denna metod  och  att
de håller sig välinformerade om vilka faktorer eller
arbetsvillkor  som  påverkar  människor  negativt  i
fysiskt och psykiskt hänseende.
Erfarenheter   från  arbetsplatser  där  många  är
friska  bör  kunna  tjäna   som   förebild.  I  HpH-
utredningen redovisas ett projekt som  syftade  till
att identifiera vilka förhållanden i arbetsmiljö och
arbetsorganisation  som  befrämjar människors hälsa.
Som "friskfaktorer" nämns  i  studien  att vara ung,
att  arbetet är fysiskt lätt, att arbetsklimatet  är
bra, att  ekonomin  är  god, att det finns möjlighet
att lära nytt och att ha  arbetsuppgifter som kräver
en måttlig arbetstakt, inte  är alltför monotona och
sällan kräver en för stor arbetsinsats.  För  män är
det   också   hälsobefrämjande   att   finnas  i  en
arbetsgrupp  jämfört  med att arbeta ensam.  Viktiga
friskfaktorer  för  offentliganställda   kvinnor  är
samarbete  och  känsla av delaktighet i arbetet  och
att arbetet är fysiskt lätt. Sammanfattningsvis sägs
det i studien att goda arbetsförhållanden kan stödja
en  positiv  hälsoutveckling  och  motverka  ohälsa.
Viktigt  för  att   skapa   en   god   och  hälsosam
arbetsplats är därför att minimera arbetets  fysiska
tyngd   både  ur  statisk  och  dynamisk  synvinkel,
befrämja   ett   gott  samarbete  och  ett  positivt
arbetsklimat, ge möjlighet till vidareutbildning och
att öka de anställdas möjlighet till inflytande över
arbetets organisation och de krav som ställs.
Om   inte   parterna    tar    sitt   ansvar   för
arbetsmiljöfrågorna     och     det     förebyggande
arbetsmiljöarbetet måste det övervägas om  det krävs
åtgärder   genom   ändrad   lagstiftning.  Utskottet
återkommer strax till parternas  roll  med anledning
av  det  s.k.  elvapunktsprogram  för  ökad hälsa  i
arbetslivet   som  regeringen  initierat,  och   som
utskottet berört  i höstas i samband med beredningen
av   statsbudgeten   för    år    2002,   betänkande
2001/02:AU1.
Med  anledning av Kristdemokraternas  motioner  om
ohälsa  i  offentlig  sektor  vill  utskottet  nämna
följande.   Ett   av   Arbetsmiljöverkets   mål  för
verksamhetsgrenen        tillsyn        är       att
internkontrollarbetet   (numera   det   systematiska
arbetsmiljöarbetet) inom offentlig verksamhet  skall
förbättras,    särskilt    inom   verksamheter   med
förhållandevis  hög  ohälsa.  Arbetsmiljöverket  har
under år 2001 haft överläggningar  med  parterna  på
arbetsmarknaden  och  berörda myndigheter inom denna
sektor. Diskussionerna  fortsätter nu inom ramen för
de  trepartssamtal  som regeringen  tagit  initiativ
till.  Enligt  vad  Arbetsmiljöverket  anför  i  sin
årsredovisning för år  2001 råder det enighet om att
det inte i första hand är  ändrad lagstiftning eller
forskning som behövs utan att  det viktigaste är att
se  till  att  det  systematiska  arbetsmiljöarbetet
fungerar.  Detta  var  också  den  uppfattning   som
framfördes  av  verkets generaldirektör vid den ovan
nämnda hearingen.  Regeringen har satsat 50 miljoner
kronor för försöksverksamhet  med  nio olika projekt
för  ökad hälsa inom den offentliga sektorn.  Tanken
är att  resultaten och erfarenheterna från projekten
så småningom  skall spridas för att utveckla metoder
och    arbetssätt    i    det    förebyggande    och
rehabiliterande arbetet.
Utskottet  avstyrker  med  det  anförda motionerna
2000/01:A277  yrkandena  1 och 6 (kd),  2001/02:A244
yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246 yrkande 6 (kd).
Utskottet har i detta avsnitt  tecknat  en bild av
ett arbetsliv i stor förändring. Mot bakgrund av det
är  det  svårt att förstå vad Jan Backman åsyftar  i
sin motion  om avskaffande av taylorismen. Utskottet
tolkar motionen  så  att  en större flexibilitet vad
gäller     arbetsorganisatoriska      frågor     bör
eftersträvas, detta särskilt av arbetsgivare  i  den
offentliga  sektorn. Utskottet anser för sin del att
frågor  om  en   avvägning   mellan   å   ena  sidan
arbetsgivarnas  behov  av  flexibilitet och å  andra
sidan   arbetstagarnas   behov   av    trygghet    i
anställningsvillkoren   bäst  görs  av  parterna  på
arbetsmarknaden. Motion 1999/2000:A601  (m) avstyrks
därmed.

Utredningar om ohälsa och arbetsmiljö

I  flera  motioner,  bl.a.  från  Centerpartiet  och
enskilda  motionärer,  efterlyses olika  utredningar
för belysning av problem  förknippade  med  ohälsa i
arbetslivet. Några av förslagen återfinns i motioner
väckta  under  allmänna  motionstiden  under  hösten
1999.  Sedan  dess  har en rad utredningar tillsatts
och också slutfört sina uppdrag. Utskottet har redan
nämnt  två,  den  s.k.  HpH-utredningen  som  lämnar
förslag  till  en handlingsplan  för  ökad  hälsa  i
arbetslivet  och  Sjukförsäkringsutredningen  som  i
sitt slutbetänkande  Sjukfrånvaro  och sjukskrivning
har     lämnat     förslag    som    bl.a.    gäller
sjukförsäkringssystemet,              arbetsgivarnas
rehabiliteringsansvar   och  företagshälsovård.   En
arbetsgrupp  inom Regeringskansliet  har  haft  till
uppgift  att  analysera   den   stora   ökningen  av
arbetsbetingad ohälsa som har samband med stress och
andra    organisatoriska   och   sociala   faktorer.
Arbetsgruppens  uppgift  har  varit  att  ta fram en
handlingsplan  för  en  strategi för att komma  till
rätta    med   arbetsbetingad    ohälsa.    Gruppens
slutrapport  från  i  maj  förra  året  - Långsiktig
verksamhetsutveckling  ur  ett arbetsmiljöperspektiv
(Ds 2001:28) innehåller förslag om frågor som enligt
arbetsgruppen  bör  tas  upp  i   en  dialog  mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter.  Det handlar
om    inflytande,    delaktighet,    samverkan   och
arbetsmiljökompetens,    individuella   arbetstider,
kunskapsspridning,   äldre   i    arbetslivet    och
certifiering.  I  slutrapporten  lämnas också en del
andra  förslag  om  att ändringar i arbetsmiljölagen
bör övervägas liksom  hur  ekonomiska  styrmedel för
att   ge   arbetsgivarna   incitament   att  i  ökad
utsträckning   arbeta   förebyggande  kan  utformas.
Förslag    lämnas    också   om   forskningsområden,
utveckling och utbildning.

Nämnas     skall     också     den      Nationella
folkhälsokommittén   som  har  haft  i  uppgift  att
utarbeta nationella mål  för  folkhälsa  och som kom
med  sitt  slutbetänkande i oktober 2000 - Hälsa  på
lika villkor  (SOU  2000:91).  Utskottet  kan  också
nämna   Rehabiliteringsutredningens   slutbetänkande
Rehabilitering  till  arbete  (SOU 2000:78).  I  det
slutbetänkandet    lämnas    bl.a.    förslag     på
rehabiliteringens   område,   om   personalekonomisk
redovisning,         kompetensförstärkning        av
yrkesinspektionerna (arbetsmiljöinspektionerna)  och
inom   företagshälsovården.   Statskontoret  har  på
regeringens    uppdrag    sett   över   frågor    om
företagshälsovård och presenterar förslag på området
i  rapporten  Utnyttja  företagshälsovården   bättre
(2001:29).       Utskottet      återkommer      till
företagshälsovården    i    kommande    avsnitt.   I
sammanhanget  kan också nämnas Arbetslivsinstitutets
översyn av arbetsrätten  som i frågor om bl.a. olika
anställningsformer kan ha relevans för hur människor
mår  i arbetslivet. HpH-utredningen  remissbehandlas
för närvarande,  liksom  Statskontorets  rapport  om
företagshälsovård. Regeringen har också aviserat att
den  avser  att  väcka  förslag  om  folkhälsan i en
proposition  i höst. En proposition med  förslag  om
vissa   ändringar    i    arbetsmiljölagen    (prop.
2001/02:145) har i dagarna lämnats till riksdagen.
Det  omfattande  utredningsarbete  som således har
skett    under   senare   år   bekräftar   frågornas
komplexitet  och  behovet  av  insatser  inom  flera
politikområden.  En del av de frågor som tas upp  av
ovannämnda   utredningar    och    i    den   nämnda
arbetsgruppen   finns   med   i   regeringens   s.k.
elvapunktsprogram  för ökad hälsa i arbetslivet. För
närvarande anser utskottet  inte  att det finns skäl
att  tillsätta ytterligare en utredning  vad  gäller
ohälsan.   Utskottet  återkommer  nedan  till  vissa
forskningsfrågor.  Motionerna 1999/2000:A220 yrkande
4  (c),  1999/2000:A242   (s),  1999/2000:A270  (s),
1999/2000:A726  (s), 2000/01:A256  yrkande  1  (mp),
2000/01:A313 (v),   2001/02:A247  yrkande  3 i denna
del (c), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385 yrkande 6
(mp) avstyrks.

Trepartssamtal och elvapunktsprogram

Utskottet  har  redan  nämnt  parternas förebyggande
arbetsmiljöarbete som en av huvudkomponenterna  i de
hälsobefrämjande insatserna. Som utskottet redan har
varit   inne   på   har   regeringen  initierat  ett
elvapunktsprogram  för  ökad  hälsa  i  arbetslivet.
Programmet presenterades  i  budgetpropositionen för
år 2002 och utskottet redogjorde  för  innehållet  i
budgetbetänkandet   2001/02:AU1.   Följande  punkter
återfinns i programmet:

1. Nationella mål för ökad hälsa i arbetslivet skall
utarbetas

2.    Trepartssamtal    mellan    regeringen     och
arbetsmarknadens parter bör genomföras

3.   Ekonomiska  drivkrafter  för  arbetsgivare  att
förebygga ohälsa

4. Utveckling av arbetsmiljöarbetet

5. Hälsobokslut

6. Försök  att  minska  ohälsan  inom den offentliga
sektorn

7.  Förnyelse  av  rehabiliteringen  -  individen  i
centrum

8. Justeringar i gällande lagstiftning  för att höja
kvaliteten i rehabiliteringsarbetet

9. Formerna för sjukskrivningsprocessen

10.    Förbättrad   statistik   och   forskning   på
ohälsoområdet

11.  Förbättrad  tillgänglighet  till  behandling  i
hälso- och sjukvården.

Det  initiativ   som   regeringen   tagit   till  en
trepartsdialog       mellan      regeringen      och
arbetsmarknadens   parter    välkomnas    varmt   av
utskottet.   Enligt   uppgift  skall  samtalen  pågå
parallellt med övrigt arbete  på  området.  En sådan
ordning  rimmar  väl med den betydelse som utskottet
anser att parterna  har och som utskottet framhållit
i det föregående.

Enligt  vad  utskottet  har  erfarit  har  arbetet
inletts    med    att     150    arbetsgivar-    och
arbetstagarorganisationer  inbjudits   att  delta  i
samtalen.  I  samtalen  ingår från regeringens  sida
företrädare         för         Finansdepartementet,
Socialdepartementet,    Näringsdepartementet     och
Justitiedepartementet,   såväl   på  statsråds-  som
statssekreterarnivå.      Samtalen      leds      av
Arbetsmiljöverkets generaldirektör Kenth Pettersson,
som enligt preliminär uppgift beräknar att  samtalen
skall vara slutförda vid årsskiftet.
I flera motioner har förslag lämnats om frågor som
bör tas upp i samtalen eller som i övrigt är föremål
för insatser inom elvapunktsprogrammets ram.
Arbetsorganisation  och  inflytande över den  egna
arbetssituationen,  ledarskapet  på  arbetsplatserna
och  möjligheter  för  äldre   att   stanna  kvar  i
arbetslivet är några frågor som väl lämpar  sig  för
diskussioner   i   ett   sådant   trepartsforum  som
inrättats.  Möjligheterna att kombinera  arbete  och
familj, möjligheter  till  distansarbete, inflytande
och   kontroll   över  den  egna  arbetssituationen,
däribland  arbetstiden,   är  andra  sådana  frågor.
Diskussioner    bör    föras    om   det    framtida
arbetsmiljöarbetet och hur kunskaperna  hos personal
med arbetsledande befattning, skyddsombud  och andra
kan    öka    för    att    ett   bra   förebyggande
arbetsmiljöarbete   skall  kunna   åstadkommas.   En
avstämning  av  samtalen  skall  enligt  regeringens
beslut göras senast den 30 juni i år.
Regeringen avser  att  återkomma till riksdagen om
elvapunktsprogrammet    i   årets    vårproposition.
Utskottet  ser inte att det  i  avvaktan  på  nämnda
avstämning och  rapport  från regeringen skulle vara
nödvändigt   med   detaljerade   föreskrifter   från
riksdagens  sida  om  innehållet   i   de   kommande
samtalen.  Något  tillkännagivande  bör  därför inte
ske.
Motionerna     2000/01:A225    yrkande   4   (fp),
2000/01:A262  (s),  2000/01:A277  yrkande  3  delvis
(kd),   2001/02:A229   yrkande   11   delvis   (fp),
2001/02:A247  yrkandena  6  och 7 (c),  2001/02:A292
(s),    2001/02:A330    (s),    2001/02:A333    (s),
2001/02:A342  (s),  2001/02:A360  (s),  2001/02:A385
yrkande  5  (mp) och 2001/02:Sf395  yrkande  4  (fp)
avstyrks i den  mån  de  inte  tillgodosetts med vad
utskottet anfört.

Centerpartiet  har  i  sin  motion   2000/01:So358
yrkande   11  anfört  att  en  samordning  av  olika
myndigheters  insatser  vad  gäller rehabiliteringen
bör  ske.  Förslag  lämnas också  till  ändringar  i
lagstiftningen      om      rehabilitering       och
sjuklöneperioden.     Som    framgått    är    bl.a.
arbetsgivarens ansvar för  rehabilitering och därmed
sammanhängande    frågor    också     föremål    för
uppmärksamhet från regeringens sida. Utskottet  vill
nämna  att RFV och AMS har fått i uppdrag att förnya
den arbetslivsinriktade  rehabiliteringen.  Målet är
att  fler  sjukskrivna  skall  återfå  förmågan  att
arbeta.  Uppdraget  består  bl.a. i  att RFV och AMS
skall  genomföra  en  pilotverksamhet   avseende  en
samordnad organisation mellan försäkringskassan  och
arbetsförmedlingen       för      arbetslivsinriktad
rehabilitering. Slutredovisning  av  uppdraget skall
ske  senast  i  februari  2005,  med avstämningar  i
augusti  i  år  och  nästa  år.  Ovan nämnda  motion
avstyrks med det anförda.

Arbetstid och friår

I några motioner tas förslag till  förändringar  vad
gäller  arbetstiden  upp,  som  en faktor som skulle
kunna   bidra   till  bättre  hälsa  i  arbetslivet.
Miljöpartiet       förordar        en       generell
arbetstidsförkortning  medan  Kristdemokraterna  och
Folkpartiet anser att individen  bör ges möjligheter
till flexibilitet eller större eget  inflytande över
bl.a. arbetstiden. Utskottet vill hänvisa  till  att
en  parlamentarisk  kommitté för närvarande ser över
frågor om arbetstid. Kommitténs uppdrag är bl.a. att
lämna förslag till en ny arbetstidsreglering som ger
den  enskilde arbetstagaren  ett  större  inflytande
över arbetstidens  förläggning  men samtidigt ger en
god flexibilitet i produktionen.  Uppdraget  skall i
denna  del  redovisas  senast  den  1  juni  i år. I
avvaktan  på  de  förslag  som kommittén presenterar
avstår  utskottet  från  att  kommentera  frågan  om
arbetstid vidare. Utskottet påminner dock om vad som
nyss anförts om frågan om att individens möjligheter
till  flexibel  arbetstid  bör  bli   en  fråga  för
trepartssamtalen. Utskottet kommer att ta upp frågor
om   arbetstid   i   ett   kommande  betänkande   om
arbetsrättsliga frågor m.m., 2001/02:AU6.

Miljöpartiet menar att  möjligheterna  att  ta ett
friår kan vara ett recept för att minska stressen  i
arbetslivet.  Regeringen  har beslutat att införa en
försöksverksamhet  som  innebär  att  anställda  har
möjlighet  att  ta  ledigt  upp   till  ett  år  med
villkoret att arbetsgivaren samtidigt  anställer  en
arbetslös    som    vikarie    för    den    ledige.
Försöksverksamheten avser 12 kommuner. Utskottet ser
fram  emot  en  utvärdering  av försöket och är till
skillnad från Miljöpartiet inte  berett att redan nu
utöka  försöket  till  samtliga kommuner.  Utskottet
behandlar inom kort andra  motioner som gäller friår
i       det       kommande       betänkandet      om
arbetsmarknadspolitiska frågor, 2001/02:AU5.
Med   hänvisning   till   det   anförda   avstyrks
motionerna 2000/01:A277 yrkande 3 i  denna del (kd),
2001/02:A220  yrkandena  8  och 9 (mp), 2001/02:A229
yrkande 11 i denna del (fp),  2001/02:A247 yrkande 3
i denna del (c) och 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).

Äldre i arbetslivet

Den   demografiska   utvecklingen  kommer   att   få
konsekvenser  för  den  framtida   arbetslivs-   och
arbetsmiljöpolitiken.    Det    är   uppenbart   att
arbetsgivarnas  förmåga  att behålla  och  rekrytera
arbetskraft  med  efterfrågad  kompetens  blir  allt
viktigare. Det förebyggande  arbetsmiljöarbetet  och
rehabiliteringsverksamheten kommer därmed att öka  i
betydelse.     Arbetslivet     och    de    enskilda
arbetsplatserna måste utformas på  ett  sådant  sätt
att  det blir möjligt att återvända till arbetslivet
också  efter  en  längre tids sjukdom, detta oavsett
vad som från början orsakade sjukdomen. Det är också
nödvändigt att förutsättningar  skapas  för  att den
äldre arbetskraften skall ha möjlighet att bli  kvar
i  arbetslivet  längre  än  vad som är fallet i dag.
Socialdepartementet har tillsatt  en parlamentariskt
sammansatt beredning - Senior 2005 - vars uppgift är
att   skapa   förutsättningar   för   en  långsiktig
utveckling  av äldrepolitiken. Som ett led  i  detta
har det tillsatts  en  arbetsgrupp  som  sysslar med
frågor  som  har  samband med hur äldre skall  kunna
utnyttjas  bättre  i   arbetslivet   och  hur  deras
arbetsvillkor  skall  kunna förbättras.  Även  denna
fråga är för övrigt ett  ämne  för trepartssamtalen.
Utskottet välkomnar detta. Däremot är utskottet inte
berett   att  ställa  sig  bakom  Kristdemokraternas
förslag om inrättandet av ett äldrekompetenscentrum.
Motion 2001/02:A204 yrkande 3 (kd) avstyrks.

Forskning om ohälsa

Folkpartiet     liksom     ett     antal    enskilda
socialdemokrater  framhåller  i motioner  vikten  av
forskning bl.a. om arbetets förhållande  till hälsa,
den  enskildes  inflytande  och  makt över det  egna
arbetet, hur stress och enformighet  i  arbetet  kan
motverkas,     övriga     arbetsorganisationsfrågor,
kompetens m.m.

Forskning  om  hälsa  och  ohälsa   i  arbetslivet
bedrivs av flera olika myndigheter och  andra organ.
Arbetslivsinstitutet,  som  bedriver  forskning  och
utveckling    inom   arbetsmiljö,   arbetsliv    och
arbetsmarknad,   är   ett  exempel.  Institutet  för
psykosocial   medicin,  Statens   folkhälsoinstitut,
universitet och  högskolor  är  andra  exempel. Även
finansieringen   av  forskningen  sker  från   olika
instanser.      I      det      tidigare      nämnda
elvapunktsprogrammet   framhåller   regeringen   att
utvecklingen  av  den arbetsrelaterade  ohälsan  bör
följas   upp  och  utvärderas   av   en   fristående
utvärderingsgrupp.   Målet  är  att  utvärderingarna
skall   kunna   utgöra  en   viktig   del   av   ett
beslutsunderlag för  konkreta  förslag till åtgärder
på  området.  Regeringen  har  nyligen   utsett   en
utredare  vars  uppgift  är  att  lämna förslag till
utformning av en analysgrupp inom området  hälsa och
ohälsa i arbetslivet (dir. 2002:4). Utredaren  skall
föreslå  hur  en sådan analysgrupp skall kunna bidra
till  att  en  samlad  bild  av  ohälsan  redovisas,
kunskaperna    om   ohälsan    på    arbetsmarknaden
kontinuerligt   uppdateras    och    hur   relevanta
forskningsresultat skulle kunna tas till vara på ett
konstruktivt  sätt och enighet kring den  redovisade
ohälsobilden skapas.  Uppdraget  skall  i sin helhet
slutredovisas senast den 31 mars 2003.
Regeringens  åtgärd  ligger  väl  i linje med  den
önskan  som  utskottet och flera motionärer  har  om
ökad kunskap och  tydligare  struktur på forskningen
på området. Utskottet vill dock  inte  uttala sig om
enskilda  uppslag  till  ämnen  för forskningen.  De
närmare  prioriteringarna  för  hur  forskningsmedel
skall   fördelas   är  enligt  utskottet   inte   en
riksdagsfråga. Med hänvisning  till vad som nu sagts
avstyrker   utskottet   motionerna   1999/2000:So226
yrkande 5 (fp), 2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s),
2000/01:So549 yrkande 7 (fp), 2001/02:A377 yrkandena
2-4 (s) och 2001/02:So497 yrkande 12 (fp).
I   några   motioner   föreslås   att   den   f.d.
Arbetslivsfonden    återinförs.   Miljöpartiet   har
föreslagit att fonder  för att förebygga och åtgärda
stress  på arbetsplatsen  inrättas.  I  avvaktan  på
resultatet  av  ovan  nämnda  utredning är utskottet
inte  berett  att  ställa sig bakom  dessa  förslag.
Motionerna   1999/2000:A722    yrkande    3    (mp),
2000/01:A242   (s),  2000/01:A256  yrkande  2  (mp),
2001/02:A220 yrkande 2 (mp) och 2001/02:A385 yrkande
3 (mp) avstyrks.

Företagshälsovård


Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller
företagshälsovård.      Samtliga     motioner
avstyrks. Jämför reservationerna  10  (m) och
11 (c och fp).

Motioner


Moderaterna   anser  i  kommittémotion  2001/02:A242
(yrk. 1 och 2) att företagshälsovården bör utvecklas
ytterligare genom  att  den får möjlighet att arbeta
med annan hälso- och sjukvård.  I  dagens  stressade
samhälle  är  det  många  som  skulle  uppskatta den
närhet      till      medicinsk      kunskap     som
företagshälsovården skulle kunna erbjuda om den gavs
möjlighet.  Företagshälsovården  skulle   då   kunna
avlasta  vårdcentraler  och andra läkarmottagningar.
Även    de    ekonomiska    förutsättningarna    för
företagshälsovården          bör          utvecklas.
Företagshälsovårdens  verksamhet  inom  hälso-   och
sjukvård  bör  ersättas  enligt  samma principer som
privat    hälso-   och   sjukvård   ansluten    till
försäkringskassan.  Det  som  nu  klassificeras  som
företagshälsovård    bör    även    fortsättningsvis
finansieras enligt de principer som gäller i dag.

Vänsterpartiet     framhåller    i    kommittémotion
1999/2000:Sf304   (yrk.    7)   företagshälsovårdens
betydelse för rehabiliteringen och för att förebygga
arbetsskador.    En   lagreglerad    kvalitetssäkrad
företagshälsovård  skulle kunna hjälpa arbetsgivarna
att bättre klara sitt  rehabiliteringsansvar,  anser
partiet.  I  motionen föreslås att regeringen ges  i
uppdrag  att  utreda   hur   förändringar   gällande
företagshälsovården  kan  göras  för  att underlätta
rehabilitering.

Centerpartiet   tar  i  kommittémotion  2001/02:A247
(yrk. 8) upp det  förhållandet  att  det finns många
företagare     som    inte    är    anslutna    till
företagshälsovården.  Regeringen  bör  återkomma med
förslag som förbättrar förutsättningarna för företag
att  anlita den kompetens för förebyggande  insatser
som  företagshälsovården   kan   bidra   med,  menar
motionärerna.

Folkpartiet anser i motion 2001/02:Sf395 (yrk.  9  )
att     försäkringskassan     bör    kunna    träffa
överenskommelser   med   arbetsplatser   med   många
sjukfall  om  att köpa in medicinsk  expertis  eller
företagshälsovård. Försäkringskassan bör kunna lämna
ekonomiskt stöd till verksamheten. Försäkringskassan
bör också kunna  etablera samarbete med arbetsgivare
med      hög      sjukfrånvaro      eller      många
förtidspensioneringsfall         om        särskilda
åtgärdsprogram.   I  kommittémotion  1999/2000:So226
(yrk. 3) hänvisar Folkpartiet  till  den  nationella
folkhälsokommitté som regeringen tillsatte  år  1995
och  som vid den tidpunkt motionen väcktes inte hade
kommit  med  sitt slutbetänkande. Kommitténs uppgift
var    att    utarbeta     nationella     mål    för
hälsoutvecklingen.     Motionärerna     ansåg    att
Folkhälsokommittén   i  sitt  slutbetänkande   borde
belysa företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet.

Maud   Björnemalm   m.fl.   (s)   anser   i   motion
2000/01:A275   att   en   ökad    samverkan   mellan
företagshälsovården  och försäkringskassorna  skulle
underlätta   att   effektivisera    processen    vid
arbetslivsinriktad     rehabilitering.     Med    en
systematisk  samverkan  mellan berörda aktörer  ökar
förutsättningarna för både  återgång till arbete och
ett förebyggande av ohälsa rent  generellt. En sådan
samverkan bör lagfästas.

Hans  Hoff  (s)  förespråkar  i motion  2001/02:A283
(yrk. 1 och 2) att det genom lag  föreskrivs  att en
viss  nivå  skall gälla för företagens åtaganden  om
företagshälsovård.   Lagstiftning   bör   dock  vara
dispositiv.      Frågan     om     tillgång     till
företagshälsovård    bör    noga   följas.   Kerstin
Kristiansson Karlstedt och Hans Stenberg (båda s) är
inne på liknande tankegångar  i motion 2001/02:A371.
En översyn bör göras av behovet av företagshälsovård
och av  gällande lagreglering, anser de.

Också Ann-Kristine Johansson m.fl.  (s)  hävdar  att
fler  måste  få  del av företagshälsovården, detta i
motion 2001/02:A309. Det är nödvändigt för att kunna
undanröja  hälsorisker,   anpassa  arbetsmiljön  och
föreslå   rehabiliteringsåtgärder    vid   eventuell
arbetsskada.  Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)  betonar  i
motion  2001/02:A377   (yrk.   1)   vikten   av  att
företagshälsovårdens  kompetens  och innehåll kommer
alla     till     del.     Det    behövs    teknisk,
beteendevetenskaplig  och  medicinsk  kompetens  hos
företagshälsovården.  Det  behövs  en  reglering  av
företagshälsovården  och ekonomiska  förutsättningar
för  den  så  att den kan  vara  oberoende  av  sina
uppdragsgivare.


Utskottets ställningstagande


Sedan   den   1   januari    2000    gäller   enligt
arbetsmiljölagen (1977:1160) att arbetsgivaren skall
svara    för    att    den   företagshälsovård   som
arbetsförhållandena   kräver   finns   att   tillgå.
Företagshälsovården definieras  i  3  kap. 2 b § AML
som   en   oberoende   expertresurs   inom  områdena
arbetsmiljö  och rehabilitering. Företagshälsovården
skall  särskilt   arbeta   för   att  förebygga  och
undanröja  hälsorisker  på  arbetsplatser   samt  ha
kompetens  att  identifiera  och  beskriva sambanden
mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet  och
hälsa.  Ordalydelsen gäller enligt riksdagens beslut
om ändring  av  arbetsmiljölagen  under  hösten 1999
(bet.  1999/2000:AU2). Syftet var att, i förhållande
till  tidigare   lydelse   av   arbetsmiljölagen   i
kombination  med  dåvarande  Arbetarskyddsstyrelsens
föreskrifter    om    internkontroll,     förtydliga
arbetsgivarens ansvar för företagshälsovård  och att
i      lag      införa      en     definition     av
företagshälsovårdsbegreppet.    För    att   renodla
företagshälsovårdens  kärnverksamhet i riktning  mot
förebyggande  arbetsmiljöarbete  och  rehabilitering
beslutade  riksdagen  också  om  ändringar  i  lagen
(1993:1651)   om   läkarvårdsersättning   och  lagen
(1993:1652)   om   ersättning   för   sjukgymnastik.
Ändringarna   innebar   att   en  läkare  eller   en
sjukgymnast inte längre skulle  kunna  få ersättning
enligt  dessa lagar för verksamhet som bedrevs  inom
företagshälsovårdens  ram.  Avsikten med ändringarna
var   inte   att   helt  avskilja  sjukvården   från
företagshälsovården.  Det  skulle  dock  inte längre
vara möjligt för vissa företagshälsovårdsenheter att
kunna  erbjuda offentligt finansierad sjukvård  utan
att företagshälsovårdsenheten träffat avtal om detta
med   sjukvårdshuvudmannen.    Övergångsbestämmelsen
utformades  så att de läkare och  sjukgymnaster  som
vid tidpunkten  för  ikraftträdandet av lagändringen
hade     rätt     till    läkarvårds-     respektive
sjukgymnastikersättning  enligt  nämnda lagar skulle
ha rätt till fortsatt ersättning enligt äldre regler
till  utgången av år 2003. Lagändringen  har  alltså
ännu inte fått verkan fullt ut.

Till  skillnad  från  Moderaterna  anser utskottet
inte att en återgång till vad som gällde tidigare är
önskvärd.    Utskottet    anser   fortfarande    att
företagshälsovårdens    huvuduppgift     bör    vara
förebyggande          arbetsmiljöarbete          och
arbetslivsinriktad   rehabilitering.  Det  bör  dock
påpekas att offentligt  finansierad  sjukvård även i
fortsättningen kan bedrivas under förutsättning  att
vårdavtal  träffas  mellan företagshälsovårdsenheten
och   sjukvårdshuvudmannen.    Motion   2001/02:A242
yrkandena 1 och 2 (m) avstyrks.
Flera motionärer anser att det  är  alltför  många
som  inte  har  tillgång till företagshälsovård. Här
redovisar utskottet kortfattat de uppgifter om detta
som   lämnas  i  Statskontorets   rapport   Utnyttja
företagshälsovården   bättre   (2001:29).  Rapporten
lämnades till regeringen i december 2001.
SCB gör vartannat år undersökningar  där frågor om
tillgång  till  företagshälsovård  ställs  till  ett
urval av 10 000-15 000 personer. Enligt den  senaste
undersökningen  år  1999 hade 72 % av de sysselsatta
möjlighet att utnyttja företagshälsovård. Tillgången
var lägst bland företagare,  30 %, medan 70-80  % av
arbetare   och   tjänstemän   hade   tillgång   till
företagshälsovård.  SCB  har  också  på  uppdrag  av
Statskontoret  under  tiden  augusti-september  2001
genomfört   en   undersökning  om  företagshälsovård
riktad  till  ett  urval  av  statliga  myndigheter,
kommuner, kommundelar,  landsting  och  företag inom
olika branscher. Enkätsvaren visar att drygt 90 % av
kommunerna och kommundelar samt 80 % av de  statliga
myndigheterna   och   landstingen   har   avtal  med
företagshälsovården  för  att  förebygga ohälsa  och
olycksfall samt för rehabilitering. Bland de privata
företagen  anlitar  85  %  av  de största  företagen
företagshälsovård  enligt  avtal  mot  73  %  av  de
medelstora  företagen.  De  små företagen  med  2-49
anställda avviker markant genom  att  endast 28 % av
dem har avtal med företagshälsovården.  I genomsnitt
19  %  av  de  arbetsgivare  som  svarat  på enkäten
utnyttjar  företagshälsovård tillfälligt i särskilda
situationer.    I    det    ohälsoförebyggande   och
rehabiliterande arbetet anlitas  också andra externa
konsulter än företagshälsovården.  Småföretagen, som
anlitar företagshälsovård minst, uppvisar  även  här
låg   andel,   15   %.   Undersökningen   visar  att
företagshälsovård   mest   anlitas  vid  ergonomiska
problem och belastningsskador.  Minst utnyttjande av
företagshälsovård  bland de uppräknade  alternativen
redovisas i frågor om  arbetsorganisation.  I sådana
frågor   är   det  endast  landsting,  kommuner  och
kommundelar som  i  ganska stor utsträckning anlitar
företagshälsovård.
En annan fråga som  ställdes  i  enkäten  gällde i
vilken  utsträckning  företagshälsovård  används   i
framtagande  av  rehabiliteringsutredningar.  Svaren
visar att ju större företaget är, desto vanligare är
det att anlita företagshälsovård. 61 % av de största
företagen gör detta. Motsatt mönster framträder  hos
de  statliga  myndigheterna.  Där  är  det de minsta
myndigheterna     som    mest    (57 %)    engagerar
företagshälsovård i  detta  arbete.  För  de största
myndigheterna  är andelen 36 %. Detta torde,  enligt
Statskontoret, bero  på  att de större myndigheterna
har egen personalavdelning  och  i många fall själva
anser    sig    klara    uppgiften   att   ta   fram
rehabiliteringsutredningar.
Utskottet vill framhålla  företagshälsovården  som
en   betydelsefull   tillgång   i  det  förebyggande
arbetsmiljöarbetet och i samband med rehabilitering,
inte minst för arbetsgivarna själva som många gånger
drabbas   av   höga   kostnader   för  frånvaron   i
arbetslivet.
Den  ändring  av  AML som riksdagen  beslutade  om
hösten  1999  har  kompletterats   också   med   nya
föreskrifter     från     AV     om     systematiskt
arbetsmiljöarbete   (AFS   2001:01).  Arbetsgivarens
skyldighet enligt AML preciseras  på  så sätt att om
arbetsgivarens   egna   resurser   för  att  bedriva
arbetsmiljöarbete,       arbetsanpassning        och
rehabilitering   inte   räcker  skall  denne  anlita
företagshälsovård eller motsvarande  sakkunnig hjälp
utifrån.  Denna  hjälp  skall  vara  av  tillräcklig
omfattning   samt   ha   tillräcklig  kompetens  och
tillräckliga  resurser  för   detta   arbete.  I  de
allmänna    råden    utvecklas    vilka   egenskaper
företagshälsovården  bör  uppfylla med  avseende  på
kompetens,  ställning  och tjänster.  Den  skall  ha
kompetens  att identifiera  och  beskriva  sambanden
mellan arbetsmiljö,  organisation, produktivitet och
hälsa.    Breda    kunskaper    behövs    i    t.ex.
arbetsorganisation,   beteendevetenskap,   ergonomi,
medicin,       rehabilitering       och      teknik.
Företagshälsovården  skall enligt de allmänna  råden
upphandlas utifrån eller vara en självständig del av
företagets verksamhet.  Det  är,  enligt AV, viktigt
att den är partsneutral och att den kan utnyttjas av
både  arbetsgivare  och  arbetstagare.   Vad  gäller
företagshälsovårdens tjänster sägs det i de allmänna
råden  att  det  är lämpligt att företagshälsovården
anlitas som en sammanhållen  resurs  och inte enbart
till enstaka tjänster. Företagshälsovården  är också
en viktig resurs vid rehabiliteringsutredningar  och
vid     arbetsanpassningsproblem    där    särskilda
arbetsproblem finns och där en företagshälsovård kan
besitta en speciell branschkompetens.
Beträffande  Folkpartiets  begäran  om  att frågor
skulle  tas  med  i  Folkhälsokommitténs arbete  kan
utskottet konstatera att  kommittén redan har lämnat
sitt slutbetänkande, Nationella  mål  för folkhälsan
(SOU 2000:91). Motion 1999/2000:So226 yrkande 3 (fp)
avstyrks   därför.   Utskottet   kan  dock  i  detta
sammanhang  nämna  att  Folkhälsokommittén  har  God
arbetsmiljö som 1 av 18 mål  för  ökad folkhälsa och
att  förstärkt företagshälsovård anges  som  "en  av
flera  utmaningar  till privata såväl som offentliga
arbetsgivare" för att  uppnå  detta  mål. Regeringen
planerar  som  nämnts  att  lämna en proposition  om
folkhälsan till riksdagen senare i år.
Företagshälsovårdens utformning och roll har varit
omdiskuterad   under  många  år.   Tillgången   till
företagshälsovård   och   frågan  om  den  bör  vara
obligatorisk eller inte, samverkan mellan landsting,
företagshälsovård        och       försäkringskassa,
kvalitetssäkring     av    företagshälsovård     och
företagshälsovårdens kompetensförsörjning  är  några
exempel  på  frågor  som  återkommande  diskuterats.
Förslag om företagshälsovården har under  senare  år
bl.a. lämnats i Sjukvårdsutredningens slutbetänkande
Sjukfrånvaro  och  sjukskrivning  (SOU  2000:121), i
HpH-utredningens  slutbetänkande  Handlingsplan  för
ökad  hälsa  i  arbetslivet  (SOU  2002:5)   och   i
Statskontorets  rapport Utnyttja företagshälsovården
bättre    (2001:29).     En     arbetsgrupp     inom
Regeringskansliet   har   lämnat  förslag  bl.a.  om
certifiering  av  företagshälsovården   i  rapporten
Långsiktig      verksamhetsutveckling     ur     ett
arbetsmiljöperspektiv  -  En  handlingsplan  för att
förnya arbetsmiljöarbetet (Ds 2001:28).
Statskontorets  rapport,  som kom i december förra
året,  remissbehandlas för närvarande,  liksom  HpH-
utredningens  slutbetänkande. Olika frågor som berör
företagshälsovården    kommer   också   enligt   vad
utskottet erfarit att tas  upp  inom  ramen  för  de
trepartssamtal som utskottet tidigare refererat till
och     som     ingår    som    en    komponent    i
elvapunktsprogrammet.  I  avvaktan på det arbete som
pågår inom ramen för nämnda  beredning  och kommande
åtgärder enligt elvapunktsprogrammet anser utskottet
att   motionerna  1999/2000:Sf304  yrkande  7   (v),
2000/01:A275   (s),   2001/02:A247  yrkande  8  (c),
2001/02:A283 yrkandena  1  och  2  (s), 2001/02:A309
(s), 2001/02:A371 (s), 2001/02:A377  yrkande  1  (s)
och 2001/02:Sf395 yrkande 9 (fp) bör avstyrkas.

Särskilda arbetsmiljöfrågor


Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller
buller   och  isocyanater,  elektromagnetiska
fält, elöverkänslighet  och  våld  och hot på
arbetsplatsen.      Motioner      som     rör
skyddsutrustning och arbetsverktyg  tas också
upp  här. Samtliga motioner avstyrks.  Jämför
reservationerna  12  (c), 13 (mp), 14 (v) och
15 (c).

Motioner

Buller

Vänsterpartiet refererar i motion 2001/02:A314 (yrk.
5) till arbetsskadestatistik  som  visar  en markant
ökning  av  bullerskador  hos  kvinnor. Nästan  hela
ökningen   kommer   från   barnomsorg   och   skola.
Bullerskador bland kvinnor bör enligt vad som anförs
i  motionen  särskilt  uppmärksammas   i   det  s.k.
elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet.

Även  Centerpartiet tar i motion 2001/02:A247  (yrk.
11) upp  problem  med  buller  inom  barnomsorg  och
skola. Den skyddsutrustning som finns i dag kan inte
användas  i denna typ av verksamhet. Ett program för
bullerdämpande  åtgärder  i  offentliga  lokaler bör
utformas, anser Centerpartiet.

Barbro Feltzing (mp) föreslår i motion 2001/02:Bo217
(yrk. 5) att gränsvärden för buller på arbetsplatser
och i övrigt i samhället bör införas.

Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet

Ronny  Olander  och  Siw  Wittgren-Ahl  (s) anser  i
motion     1999/2000:A719     att    kunskapen    om
elöverkänslighet  och  hur  elektroniska   produkter
påverkar människan är relativt dålig. Forskningen på
området bör prioriteras.

Barbro    Feltzing    (mp)    anför   i   motionerna
1999/2000:A215 (yrk. 1-3), 2000/01:A201  (yrk.  1-3)
och   2001/02:A210  (yrk.  1-3)  att  undersökningar
världen  över  visar  på risker för hjärntumörer och
kromosomförändringar  hos   dem   som   utsatts  för
elektromagnetiska fält. Många kvinnor i fertil ålder
återfinns  i  yrkesgrupper  som  utsätts  för  dessa
risker.   Försiktighetsprincipen   bör  därför  vara
ledande. Gränsvärden bör upprättas för  arbeten  som
genomförs  under inverkan av elektromagnetiska fält.
Forskningen    om    hälsoeffekter    från    starka
elektromagnetiska fält  bör öka.

Isocyanater

Bengt Silfverstrand (s) anser i motion 2001/02:MJ390
att   betydelsen   av  samhällsstöd  till  forskning
rörande isocyanater  i  arbetsliv  och  hemmiljö bör
betonas.    Arbetare   riskerar   att   drabbas   av
andningsbesvär  redan  vid mycket låga halter, långt
under gränsvärdet.

Sven-Erik Sjöstrand m.fl.  (v)  efterlyser  i motion
1999/2000:A724    en   samlad   bild   och   neutral
riskbedömning  av  isocyanatproblemet.  En  särskild
utredare  bör tillsättas  för  ändamålet.  Sven-Erik
Sjöstrand  m.fl.   (v)  återkommer  till  frågan  om
isocyanater  i  motion   2001/02:A325.  Motionärerna
anser  att  det  finns  ett  behov  av  en  ny,  mer
långsiktig strategi för att isocyanatproblemet skall
kunna  bemästras. Arbetsmiljöverkets  föreskrift  om
härdplaster bör omarbetas mot bakgrund av att det nu
finns  nya  kunskaper  på  området.  Forskningen  på
området bör stärkas för att bli mer långsiktig.

Gudrun Lindvall  (mp)  yrkar  i motion 2001/02:MJ357
att användandet av isocyanater avvecklas stegvis.

Hygieniska gränsvärden

Sven-Erik Sjöstrand (v) begär i  motion 2001/02:A352
ett  tillkännagivande  om  att  dagens   system  för
utarbetande av hygieniska gränsvärden för kemikalier
bör utvärderas och att regeringen bör återkomma  med
förslag    om    hur   säkrare   gränsvärden   skall
framarbetas.  Utvärderingen  skall  ha  ett  tydligt
genderperspektiv.  Försiktighetsprincipen bör gälla.
För att få bättre och  säkrare gränsvärdesnivåer bör
samhället  gå  ifrån  de  tekniska   och  ekonomiska
avvägningarna.  Gränsvärden  bör  vara  baserade  på
vetenskapliga underlag där de medicinska  aspekterna
och  risken  för  både  långsiktiga  och kortsiktiga
besvär övervägs.


Skyddsutrustning och arbetsverktyg


Centerpartiet   tar  i  kommittémotion  2001/02:A247
(yrk. 9) upp en fråga  som  gäller  utformningen  av
skyddsutrustning.  I  motionen framhålls att en stor
del  av dagens skyddsutrustning  är  utformad  efter
traditionella    könsmönster   på   arbetsmarknaden.
Skyddsutrustningen  inom  vård- och omsorgsyrkena är
ofta   anpassad   efter   kvinnor    medan   motsatt
förhållande   råder   inom   traditionellt   manliga
yrkesgrupper.  Detta  ställer  till problem särskilt
för uppdragstagare och behovs- och projektanställda.
Arbetsgivare    bör   ha   ett   ansvar   för    att
skyddsutrustning finns också för dessa kategorier. I
samma motion yrkar Centerpartiet att en översyn görs
över de metoder som  används  då  skyddsutrustningar
testas (yrk. 10).

En  näraliggande fråga behandlas av  Göte  Wahlström
och  Christina  Nenes  (s)  i  motion  2001/02:A260.
Motionärerna  anser att arbetsverktyg inom industrin
bör anpassas till en ny verklighet där det blir allt
vanligare  att  kvinnor   har   yrken  som  tidigare
traditionellt  varit manliga. Det  finns  annars  en
risk att vissa grupper  på  arbetsmarknaden inte kan
använda   verktyg   och   skyddsutrustning   i   den
omfattning     som     vår     lagstiftning     inom
arbetsmiljöområdet fordrar.

Våld eller hot i arbetslivet

Vänsterpartiet  anför i motion 1999/2000:A219  (yrk.
5)  att våld och hot  drabbar  män  och  kvinnor  på
arbetet  oftare än i något annat sammanhang. För att
minska våldet  och skapa säkrare arbetsplatser krävs
en rad samverkande insatser som t.ex. utbildning och
information, översyn  av  arbetets  organisation och
bemanning  och  fler könsblandade arbetsplatser.  En
utredning  bör tillsättas  som  får  i  uppdrag  att
närmare  analysera   orsakerna   till   våldet   och
presentera ett samlat förslag på hur våld och hot på
arbetsplatserna skall kunna minimeras.

Flera  motionärer tar upp frågor med anknytning till
risk för rån och ensamarbete i butiker.

Lena Sandlin  och  Ingemar  Josefsson (s) pläderar i
motionerna 1999/2000:A209 och  2000/01:A232  för att
en  samlad  strategi  utarbetas  mot hot och våld  i
arbetslivet. Frågan om risk för rån och ensamarbeten
tas  också  upp  av  Lisbeth Staaf-Igelström  (s)  i
motion 2000/01:A213, av  Lena  Sandlin-Hedman  m.fl.
(s)  i  motion 2001/02:A337 liksom av Lisbeth Staaf-
Igelström m.fl. (s) i motion 2001/02:A375.

Bengt-Ola   Ryttar   m.fl.   (s)   anser   i  motion
2000/01:A310   att   ett  förbud  bör   införas  mot
ensamarbete. Det skulle  minska  risken  för rån och
innebära   tryggare   arbetsmiljö  för  de  berörda.
Förutsättningarna för ett sådant förbud bör ses över
liksom i vilken mån en  affärstidslag  skulle  kunna
användas i detta sammanhang.

I motion 2000/01:A312 anser Lena Sandlin-Hedman  och
Ingemar  Josefsson  (s) att polisen bör vara skyldig
att            tillkalla           Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen)   vid  varje  rån  så  att
säkerhetsrutinerna kan gås igenom.  En  sådan  rutin
skulle  kraftfullt  stärka  det förebyggande arbetet
mot  butiksrån  och hjälpa till  att  förhindra  att
sådana upprepas.


Utskottets ställningstagande


Buller

Enligt SCB:s arbetsmiljöundersökning  1999 uppgav 29
% av männen och 16 % av kvinnorna att de var utsatta
för störande buller en betydande del av arbetsdagen.
Jämfört med 1989 innebar detta att det skett en viss
ökning  för  kvinnor.  Bland  män  förekom  en   hög
exponering  av  buller  inom  bl.a. trävaruindustri,
massa-   och   pappersindustri   samt    stål-   och
metallframställning.  För  kvinnor  var  det framför
allt  inom  barnomsorg  som störande buller förekom.
Enligt preliminära uppgifter om arbetsskador år 2000
(arbetsskador  registrerade  senast  den  3  augusti
2001)  har bullerskadorna  bland  kvinnor  ökat  med
nästan 60  % under året. Kvinnorna svarade för drygt
en femtedel av alla bullerskador.

I AV:s föreskrifter om buller, AFS 1992:10, anges,
såsom  påpekas   i   motion   2001/02:Bo217,  85  dB
(decibel)   som   gränsvärde  för  s.k.   ekvivalent
ljudnivå[4]  under  en   åttatimmars   arbetsdag.  I
föreskrifterna sägs bl.a. att arbetet skall planeras
och bedrivas så att bullerexponeringen för  dem  som
sysselsätts  i  verksamheten  reduceras till lägsta,
praktiskt  möjliga  nivå  med  hänsyn  till  teknisk
utveckling och möjligheterna att begränsa bullret. I
föreskriften    finns    också    bestämmelser    om
arbetslokalens utformning. I EU-samarbetet behandlas
just  nu ett förslag till nytt direktiv  om  buller.
Förslaget  ligger hos Europaparlamentet för en andra
läsning. Enligt  uppgift som utskottet inhämtat från
AV  kommer direktivet  sannolikt  att  innebära  att
föreskrifterna  om  buller måste ändras. Bland annat
kommer eventuellt det nämnda gränsvärdet att sänkas.
I förslaget till direktiv  ställs  också upp krav på
arbetsgivaren   vad  gäller  tillhandahållandet   av
hörselskydd  och  information   till  personalen  om
riskerna  med  buller.  AV  har  med  anledning   av
förslaget   till   EG-direktiv   redan  påbörjat  en
omarbetning av föreskriften i fråga.
Utskottet  delar  den  oro som Vänsterpartiet  och
Centerpartiet  ger  uttryck   för   vad  gäller  den
dramatiska  ökningen  av  anmälda  bullerskador  hos
kvinnor    anställda    bl.a.   inom   barnomsorgen.
Bullerkällan är barnen, och ökningen av skadorna har
säkert flera förklaringar. Ljudnivån i förskolan har
sannolikt  samband  med  bl.a.   antalet   barn   på
avdelningarna,  personaltäthet,  hur det pedagogiska
arbetet  läggs  upp  och hur lokalerna  fungerar.  I
sammanhanget  kan  påpekas   att  det  numera  finns
hörselskydd som reducerar hela  ljudbilden  utan att
vissa ljud försvinner helt.
Förutom  nyss  nämnda  föreskrift  om  buller har,
beträffande      förhållandena     särskilt     inom
barnomsorgen,  AV:s   föreskrift  om  arbetsplatsens
utformning, AFS 2000:42,  relevans.  I  34 § betonas
att  det  är  viktigt  att  stor  omsorg  ägnas  den
akustiska planeringen och att man i ett tidigt skede
i   planeringsprocessen   uppmärksammar   eventuella
bullerkällor och hur man skall minimera riskerna med
dem.  Vidare sägs att det är viktigt att beakta  att
även den mänskliga rösten kan utgöra en bullerkälla,
exempelvis  i samband med lekande barn på  förskolor
och  fritidshem.   I   lokaler   avsedda  för  talad
kommunikation, exempelvis undervisningslokaler,  har
rumsakustiken  speciellt stor betydelse för lokalens
funktion. I föreskriften  görs  en  hänvisning  till
Boverkets byggregler (BFS 1993:57) vad gäller högsta
tillåtna  ljudnivå för installationer i vårdlokaler,
fritidshem, förskolor o.d. i rum avsett för sömn och
vila samt i  rum  avsett  för undervisning i skolor.
För   förskolor   och   fritidshem    finns    också
föreskrifter    i    AFS    1986:19   enligt   vilka
aktivitetsutrymme  för  barn samt  kapprum  och  kök
skall   vara  utförda  så  att   besvärande   buller
motverkas.
Vidare      vill      utskottet      nämna     att
Arbetslivsinstitutet  bedriver  forskning   om   hur
elevers och lärares hälsa och arbetsförmåga påverkas
av  buller,  hur  buller påverkar stress, risken för
hörselskador hos förskolepersonal  och utveckling av
nya tekniker för utvärdering av störande buller.
Utskottet    utgår    från    att   frågan   också
uppmärksammas  inom  ramen för de trepartssamtal  om
ohälsan  i  arbetslivet   som   utskottet   tidigare
refererat till.
Motionerna    2001/02:A314    yrkande    5    (v),
2001/02:A247 yrkande 11 och 2001/02:Bo217 yrkande  5
(mp) avstyrks med det anförda.

Elektromagnetiska fält, elöverkänslighet

Den   ökade   användningen   av   datorer,   lysrör,
elektronisk styrning av utrustning och mobiltelefoni
har   gjort   att  människor  dagligen  utsätts  för
elektromagnetiska  fält,  inte minst i arbetsmiljön.
Det finns misstankar om att  dessa  fält  kan orsaka
cancer.      Forskning      pågår      bl.a.     vid
Arbetslivsinstitutet om mobiltelefonins  påverkan på
hälsan,  nervsystemets påverkan av elektromagnetiska
fält och utveckling av mätmetoder.

Det numera  nedlagda Rådet för Arbetslivsforskning
(RALF) gjorde för  något  år  sedan  på  regeringens
uppdrag   en   sammanställning   av  den  befintliga
kunskapen  om elöverkänslighet. Rapporten,  som  för
närvarande bereds  inom  Regeringskansliet, visar på
en omfattande forskning vad  gäller  hälsorisker  av
elektriska  och  magnetiska  fält, elöverkänslighet,
mobil  telekommunikation  m.m.  Forskningsrådet  för
arbetsliv  och  socialvetenskap  (FAS)  har  fått  i
uppdrag att utifrån rapporten bevaka  frågor som rör
forskning om elöverkänslighet. Rådet är  i  dag, vid
sidan    av    universitet    och    högskolor   och
Arbetslivsinstitutet,  den huvudsakliga  finansiären
av sådan forskning i Sverige.
Av     detta     framgår     att     det     pågår
forskningsverksamhet  på  de områden som tas  upp  i
motionerna. Utskottet vill  för  sin del inte uttala
sig  närmare om prioriteringar på forskningsområdet.
Motionerna    1999/2000:A215    yrkande    1   (mp),
1999/2000:A719 (s), 2000/01:A201 yrkande 3 (mp)  och
2001/02:A210 yrkande 3 (mp) avstyrks därför.
Det    finns    gränsvärden    för    högfrekventa
elektromagnetiska     fält     som    skyddar    mot
värmeeffekter. För de lågfrekventa  fälten  saknas i
dag  kunskaper  om  vilka egenskaper hos fälten  som
eventuellt  innebär  risker   och  hur  doser  skall
värderas.   År   1994   utarbetade   den   dåvarande
Arbetarskyddsstyrelsen  (nuvarande  AV),   Boverket,
Elsäkerhetsverket,   Socialstyrelsen   och   Statens
strålskyddsinstitut  en gemensam vägledning som  var
tänkt  att vara ett stöd för beslutsfattare i frågor
om   hälsorisker    och    elektromagnetiska   fält.
Myndigheterna rekommenderar  en försiktighetsprincip
som  baseras  främst på cancerrisker  som  inte  kan
uteslutas.  Om  åtgärder,   som   generellt  minskar
exponeringen, kan vidtas till rimliga  kostnader och
konsekvenser  i  övrigt  bör  man  sträva efter  att
reducera fält som avviker starkt från  vad  som  kan
anses  normalt i den aktuella miljön. När det gäller
nya elanläggningar  och  byggnader bör man redan vid
planeringen  sträva efter att  utforma  och  placera
dessa så att exponeringen begränsas.
Utskottet  avstyrker   motionerna   1999/2000:A215
yrkandena 2 och 3 (mp), 2000/01:A201 yrkandena 1 och
2 (mp) och 2001/02:A210 yrkandena 1 och 2 (mp).

Isocyanater


Isocyanater är en grupp kemiska ämnen som  används i
stora  volymer  och inom många branscher. De används
vid framställning  av polyuretanplaster (skum, färg,
lack, lim). Sådana plaster  används  i t.ex. möbler,
bilinredningar  och  elektronikvaror.  Det   är  vid
tillverkning  eller  vid stark uppvärmning av sådana
plaster som exponering kan ske. Användningen ökar.

Isocyanater medför hälsorisker  framför  allt  vid
inandning   i   form  av  ånga,  damm  eller  dimma.
Inandning kan orsaka  slemhinneirritation med symtom
som liknar astma eller luftrörskatarr samt försämrad
lungfunktion.   Isocyanater    kan    också    verka
irriterande   på   ögon,   hud   och  andningsvägar.
Isocyanat-    astma,    som   är   den   dominerande
yrkesastman,  är ofta långvarigt  bestående.  Mycket
låga gränsvärden gäller för isocyanaterna. Enligt AV
kan en allergisk person få påtagliga besvär även vid
halter långt under det hygieniska gränsvärdet.
Under      åren     1992-1998      inkom      till
Informationssystemet   för  arbetsskador  (ISA)  213
anmälningar  om  arbetssjukdom  där  exponering  för
isocyanater angetts som tänkbar orsak. Enligt AV kan
man  i officiell statistik  i  Sverige  se  en  klar
underrapportering  av  isocyanatskador,  vilket  kan
bero   på   att   besvär   inte   kopplas  ihop  med
isocyanatexponering.  Yrkeskategorier   som  anmäler
arbetsskada till följd av isocyanatanvändning  är  i
första   hand   lackerare   och   plastvaruarbetare.
Branscher    där    flest    skador    anmälts    är
byggverksamhet,  tillverkning  av  motorfordon  samt
reparation och service av bilar.
Utskottet    ser   i   likhet   med   motionärerna
isocyanaterna    som     ett    mycket    allvarligt
arbetsmiljöproblem.  Det  är   angeläget  att  fästa
uppmärksamhet  på de risker som är  förknippade  med
användningen.
Utskottet kan  konstatera att det pågår verksamhet
för att minska riskerna  för  skador. Isocyanater är
ett  prioriterat område i AV:s verksamhet,  bl.a.  i
verkets  tillsyn.  Ett  arbete  med  att ta fram nya
gränsvärden  pågår,  och  en  omarbetning   av  AV:s
föreskrift om härdplaster (AFS 1996:4) skall inledas
inom  kort.  Forskning på området bedrivs bl.a.  vid
Lunds     universitets      forskningsenhet      för
arbetsmiljömedicin     i    Hässleholm.    Utskottet
förutsätter att denna forskning fortsätter.
Utskottet anser mot bakgrund  av  vad  som anförts
att   det   inte  finns  anledning  att  göra  något
uttalande med anledning av motionerna 1999/2000:A724
(v),  2001/02:A325   (v),   2001/02:MJ357  (mp)  och
2001/02:MJ390 (s), som därför avstyrks. Det bör dock
påpekas att frågan noga bör följas framöver.

Hygieniska gränsvärden

Enligt 18 § arbetsmiljöförordningen  (1977:1166) får
Arbetsmiljöverket     meddela    föreskrifter     om
gränsvärden.  Syftet  är   att   gränsvärdet   skall
förebygga att arbetstagarna på arbetsplatsen utsätts
för  skadlig  eller besvärande påverkan. Gränsvärdet
skall vara så lågt att den som i arbetet utsätts för
luftförorening   eller   annan   störning  som  inte
överskrider gränsvärdet är skyddad  mot skador eller
besvär  på grund av denna. Av AV:s allmänna  råd  om
tillämpningen    av   föreskrifter   om   hygieniska
gränsvärden och åtgärder  mot  luftföroreningar (AFS
2000:3)  framgår  att  det  vid  fastställandet   av
svenska  hygieniska gränsvärden också tas ekonomiska
och tekniska hänsyn. En revidering av föreskrifterna
om hygieniska  gränsvärden  görs  kontinuerligt. Vid
revideringen omprövas vid behov tidigare gränsvärden
och nya gränsvärden tillförs.

Enligt vad som framförs i motion  2001/02:A352 (v)
bör  inte  hänsyn  tas till ekonomiska och  tekniska
faktorer vid bestämmandet av gränsvärden.
Utskottet   kan   sympatisera   med   tanken   att
gränsvärdet  noll i många  sammanhang  är  det  enda
värde som fullt  ut  garanterar  en  sund  och säker
arbetsmiljö. Mycket av angelägen aktivitet kan  dock
ha ogynnsamma effekter. Ofta gäller det att begränsa
risken  för  sådana effekter utan att hindra viktiga
verksamheter.  Det  kan därför vara klokt att införa
gränsvärden etappvis.  Utskottet  är inte berett att
ställa sig bakom det som sägs i motionen, som därmed
avstyrks.
I  sammanhanget  kan  nämnas att regeringen  i  en
proposition  som  nyligen  lämnats   till  riksdagen
föreslår ändringar i AML som innebär att det i lagen
uttryckligen  kommer  att  anges att en utgångspunkt
skall vara att allt sådant som  kan leda till ohälsa
eller olycksfall skall ändras eller  ersättas så att
risken för ohälsa eller olycksfall minskar.

Skyddsutrustning och arbetsverktyg

Utskottet  befarar  i  likhet  med  vad som  sägs  i
motionerna 2001/02:A247 och 2001/02:A260 att det kan
finnas brister på vissa arbetsplatser när det gäller
anpassningen  av arbetsverktyg och skyddsutrustning,
t.ex. skyddskläder  till  båda könen på framför allt
kraftigt   kvinnodominerade   eller   mansdominerade
arbetsplatser. Det kan dock konstateras  att  det  i
varje  fall  vad  gäller  personlig skyddsutrustning
finns föreskrifter på området. Arbetsmiljöverket har
utfärdat  föreskrifter  om användning  av  personlig
skyddsutrustning (AFS 2001:3)  i  april  förra året.
Enligt  föreskrifterna  jämställs  med  arbetsgivare
bl.a.  den  som anlitar inhyrd arbetskraft  för  att
utföra  arbetet   i   sin   verksamhet.   Gemensamma
skyddsåtgärder prioriteras framför individinriktade.
Personlig skyddsutrustning skall användas när risken
inte   kan  undvikas  eller  begränsas  tillräckligt
mycket genom  allmänna tekniska skyddsåtgärder eller
arbetsorganisatoriska  åtgärder. I AV:s allmänna råd
om tillämpningen av föreskrifterna  om användning av
personlig skyddsutrustning anges bl.a. att personlig
skyddsutrustning  ofta  förutsätter  en  individuell
utprovning. Det kan ibland vara nödvändigt att prova
olika    fabrikat   och/eller   storlekar   av    en
skyddsutrustning  för  att  avsedd  skyddseffekt och
rimlig  bekvämlighet  skall  uppnås.  Det  är  också
viktigt    vid    tillhandahållande   av   personlig
skyddsutrustning  att  hänsyn  tas  till  människors
individuella  förutsättningar   och   begränsningar,
t.ex.   kvinnors   och  mäns  olika  förutsättningar
beroende på olikheter i kroppsmått och kroppsstyrka.

EG-direktivet  89/686/EEG   om   tillnärmning   av
medlemsstaternas     lagstiftning    om    personlig
skyddsutrustning    innehåller    bestämmelser    om
harmoniserade standarder för sådan skyddsutrustning.
Skyddsutrustning  skall   testas  vid  auktoriserade
laboratorier.  Enligt  uppgift  från  AV  finns  det
misstankar om att vissa  andningsskydd  testats  vid
för  låga flöden av in- och utandningsluft, eftersom
hänsyn  inte  tagits till andning vid arbete. AV har
ansökt om EU-medel  för  ett projekt som syftar till
att mäta hur väl andningsskydden fungerar. Utskottet
utgår  från  att  åtgärder  vidtas  också  på  andra
områden   om   det   visar  sig  att   testning   av
skyddsutrustning i laboratorium är otillräcklig.
Utskottet anser att  den  reglering  som  finns på
området  är  tillfyllest och motionerna 2001/02:A247
yrkandena  9  och   10  (c)  samt  2001/02:A260  (s)
avstyrks därför.

Våld och hot på arbetsplatsen

Enligt Arbetsmiljöundersökningen år 1999 uppgav 17,2
%  av  de  sysselsatta kvinnorna  och  10  %  av  de
sysselsatta männen att de utsatts för våld eller hot
om våld i arbetet  under  de senaste tolv månaderna.
Antalet anmälda arbetsskador  av  våld och hot ökade
mellan 1993 och 1999 med ca 80 %. För  1999 anmäldes
3 100 arbetsskador till följd av våld eller  hot som
ledde   till   frånvaro,   tandskada  eller  psykisk
reaktion.  Det  motsvarar  drygt   5   %   av   alla
arbetsskador.  I  7  av 10 fall är det en kvinna som
drabbas. Det beror i första hand på att våld och hot
främst förekommer i verksamheter  där  många kvinnor
arbetar. 6 av 10 anmälningar kommer från  vård-  och
omsorgssektorn.

År   2000   anmäldes   783  butiksrån,  vilket  är
betydligt fler än antalet anmälda bank- och postrån.
Åren 1998 och 1999 anmäldes inom bank och post drygt
2 arbetsskador per polisanmält  rån. I detaljhandeln
anmäldes  1  arbetsskada  bara för vart  femte  rån.
Huvudförklaringen anses vara,  enligt  AV,  att  man
inom  detaljhandeln  är  mindre  benägen  att anmäla
arbetsskada  eller  saknar kunskap om arbetsgivarens
skyldigheter att göra en sådan anmälan.
Detaljhandeln tillhör  de  näringsgrenar  som  har
längst  genomsnittlig  sjuktid i samband med anmälda
arbetsskador till följd  av  våld och hot. Bara taxi
och linjebuss samt hotell och  restaurang har längre
sjuktider. De delar av detaljhandeln  som  har högst
frekvens arbetsskador efter våld och hot är också de
som ofta har öppet under sena kvällar och nätter.
Våld  och  hot  i  arbetslivet  är  ett allvarligt
arbetsmiljöproblem. De som drabbas utsätts  ofta för
någon  form  av  skada,  ibland i form av långvariga
psykiska besvär. Enligt utskottet  är  det en viktig
uppgift att motverka sådana arbetsskador.  Regler om
detta  återfinns  i första hand i Arbetsmiljöverkets
föreskrifter om våld  och  hot  i  arbetsmiljön (AFS
1993:2). Även AV:s föreskrifter om ensamarbete  (AFS
1982:3) kan vara av relevans i sammanhanget. Arbetet
skall  enligt  föreskrifterna ordnas så att risk för
våld och hot om våld så långt som möjligt förebyggs.
Arbetstagaren skall  ha  tillräcklig  utbildning och
information  och  få tillräckliga instruktioner  för
att   kunna   utföra   arbetet    säkert   och   med
tillfredsställande  trygghet.  Om  en  arbetsuppgift
innebär  påtaglig risk för våld eller  hot  får  den
inte utföras  som ensamarbete. Tillbud och händelser
med våld eller  hot  om  våld skall dokumenteras och
utredas.  I  de allmänna råden  till  föreskrifterna
anges att det är viktigt att risken för våld och hot
beaktas vid planering och anordnande av ensamarbete.
Enligt    2    §    arbetsmiljöförordningen    skall
arbetsgivaren anmäla  allvarliga  personskador eller
tillbud            till            yrkesinspektionen
(arbetsmiljöinspektionen).  Denna bestämmelse  är  i
många  fall  tillämplig  vid  våld   eller   hot  på
arbetsplatsen. Det bör ingå i arbetsgivarens rutiner
att  våld  och  allvarliga  hot  om våld anmäls till
yrkesinspektionen (arbetsmiljöinspektionen), polisen
och försäkringskassan, sägs det i de allmänna råden.
Även  om  kunskaperna  om anmälningsskyldigheten  är
bristfälliga hos vissa arbetsgivare  delar utskottet
inte uppfattningen att polisen bör åläggas  en sådan
anmälningsskyldighet      i     förhållande     till
arbetsmiljöinspektionen.  Insatser   bör  i  stället
göras  för  att sprida information om arbetsgivarnas
åligganden. Numera  finns  blankett  för  anmälan om
arbetsskada lätt tillgänglig på AV:s hemsida.
AV:s  föreskrift  om våld och hot på arbetsplatsen
täcker på ett bra sätt  olika  branscher  och  avser
såväl   förebyggande  åtgärder  som  åtgärder  efter
inträffat   skadefall.   Det  förefaller  inte  vara
nödvändigt med någon ytterligare reglering i frågan.
Arbetsmiljöverket har nyligen  genomfört ett projekt
som  avsåg  våld  och  hot  om våld i  butiker.  För
närvarande   finns   hos   regeringen   18   stycken
överklagningsärenden     som    avser     rån     på
bensinstationer.
I avvaktan på beslut i dessa  och med beaktande av
att  även frågor om våld och hot i  arbetslivet  bör
kunna  vara  ett ämne för trepartssamtalen avstyrker
utskottet     motionerna     1999/2000:A209     (s),
2000/01:A213 (s),  1999/2000:A219  yrkanden  5  (v),
2000/01:A232   yrkande   1  (s),  2000/01:A310  (s),
2000/01:A312 (s), 2001/02:A337 och 2001/02:A375.

**FOOTNOTES**

[2]:sta kommentaren i denna  hearing. Jag
vill till sist bara rikta ett  stort tack
till pane

[3]:len, till utskotte

[4]:ts  ledamöter  som har ställt  frågor
och  till  alla er som  har  kommit  hit,
medier och


Lokalt och regionalt
arbetsmiljöarbete, arbetsmiljölagen
och Arbetsmiljöverkets uppdrag


Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt  behandlas  motioner om bl.a.
skyddsombud,   Arbetsmiljöverkets    uppdrag,
sanktioner   och  arbetsmiljölagen.  Samtliga
motioner avstyrks.  Jämför reservationerna 16
(v), 17 (m och kd), 18  (v),  19  (kd) och 20
(v).

Motioner


Skyddsombud

Vänsterpartiet   anför   följande  i  kommittémotion
2001/02:A315  (yrk  4).  Arbetsmiljölagen   omfattar
visserligen   personer   i   arbetsmarknadspolitiska
program,  men  de regionala skyddsombuden  har  bara
tillträde till arbetsplatser där det finns anställda
medlemmar.  Det  leder   till   begränsningar  i  de
fackliga  organisationernas möjligheter  att  bevaka
förhållandena   vid   exempelvis  enmansföretag  och
föreningar där det inte finns någon anställd medlem.
Regeringen bör återkomma  med  förslag  till  hur de
regionala  skyddsombuden  skall  få  tillträde  till
arbetsplatser   där   det   finns  deltagare  i  ett
arbetsmarknadspolitiskt program.

Göte Wahlström och Carina Hägg (s) föreslår i motion
1999/2000:A232   att   det   görs  en   översyn   av
arbetsmiljölagen.  De  anser  att   lokala  fackliga
skydds-    och   arbetsplatsombud   saknar   viktiga
incitament för att aktivt driva frågor om förbättrad
arbetsmiljö   framåt.  Utbildningen  för  de  lokala
skyddsombuden   och    personer    i   arbetsledande
funktioner   bör   stärkas.   Liknande   tankegångar
framförs av Göte Wahlström och Christina Nenes (s) i
motionerna 2000/01:A205 och 2001/02:A261.

Sven-Erik  Sjöstrand (v) anser i motion 2001/02:A215
att arbetsmiljölagen  bör  ändras  så  att regionala
skyddsombud  ges  tillträdesrätt  till arbetsplatser
även där det finns en skyddskommitté.

Arbetsmiljöverkets uppdrag

Vänsterpartiet begär i motion 2001/02:A315  (yrk. 3)
att regeringen återkommer till riksdagen med förslag
till  hur ansvars-, tillsyns- och informationsfrågan
bättre  skall  organiseras för arbetsplatser som tar
emot personer vilka fått en placering inom ramen för
arbetsmarknadspolitiken.

Kristdemokraterna  framför följande i kommittémotion
2000/01:A277  (yrk.  8).   Arbetsmiljöverket   måste
arbeta  på  ett  aktivt  sätt  med  såväl fysisk som
psykisk ohälsa. AV bör fungera som en närvarande och
uppsökande    samarbetspartner   för   de   företag,
organisationer och offentliga förvaltningar som vill
ha   råd   och   stöd    i   arbetet   mot   ohälsa.
Internkontrollen bör förnyas, och AV bör se till att
den blir ett verksamt instrument  på arbetsplatserna
i Sverige. Även i kommittémotion 2001/02:A246  (yrk.
8)   betonar   Kristdemokraterna   vikten   av   att
Arbetsmiljöverket  har  en  aktiv roll i arbetet mot
psykisk    och    fysisk    ohälsa.   Arbetet    med
arbetsrelaterad  stress  bör  ske   med   ett  brett
perspektiv.

I flerpartimotion 1999/2000:N273 (yrk. 20) anför Per
Westerberg   m.fl.   (m,  kd  och  fp)  att  det  på
arbetarskyddsområdet finns en rad bestämmelser som i
sig kan vara positiva  men  som  skapar  problem för
småföretag.                        Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen) bör därför  vid den första
kontakten  med  företag  redogöra  för  de krav  som
ställs enligt arbetsmiljölagen och ge råd  om  vägar
att      uppfylla     dessa.     Arbetarskyddsverket
(Arbetsmiljöverket)   bör   generellt   fungera  som
rådgivare           i           arbetarskyddsfrågor.
Arbetarskyddsstyrelsen (Arbetsmiljöverket) bör lägga
upp  en idébank med exempel på hur  andra  har  löst
säkerhetsproblem.

Marie   Granlund   och   Britt-Marie  Lindkvist  (s)
föreslår i motion 2001/02:A298 att Arbetsmiljöverket
ges  i  uppdrag  att  prioritera   frågor   som  rör
funktionshindrades   arbetsmiljö   och   att  sprida
information om de aktuella bestämmelserna.

Hillevi Larsson och Ronny Olander (s) anser i motion
2001/02:A326  (s)  att  det skall vara obligatoriskt
för    varje    arbetsplats    att    upprätta    en
självdeklaration      beträffande      arbetsmiljön.
Arbetsmiljöverket  bör  få  till  uppgift  att  göra
blanketter   för   ändamålet   och  genom  stickprov
kontrollera sanningshalten i uppgifterna.  Felaktiga
uppgifter  skall  leda  till  böter  enligt bestämda
tariffer.  Den  som  har en dålig arbetsmiljö  skall
besökas av Arbetsmiljöverket, och krav skall ställas
på arbetsgivaren att uppfylla lagens krav.

Sanktioner och viten

Vänsterpartiet anser i  kommittémotion  2001/02:A315
(yrk.  2)  att det mest centrala för att långsiktigt
minska   arbetsrelaterad    ohälsa    är   effektiva
sanktioner mot dem som bryter mot Arbetsmiljöverkets
föreskrift    om   systematiskt   arbetsmiljöarbete.
Verkets föreskrifter  är  viktiga, och det måste bli
en tydligare koppling mellan  bristande förebyggande
arbete  och ekonomiska påföljder.  Sanktionssystemet
bör  förbättras  så  att  arbetsgivarnas  ekonomiska
incitament   till   förebyggande   arbetsmiljöarbete
stärks. En sanktionsavgift på maximalt 100 000 kr är
av  ringa  betydelse  för  en arbetsgivare  som  har
omfattande tillgångar.

Hans  Hoff  och  Nils-Göran Holmqvist  (s)  menar  i
motion 2001/02:A307  att  samhällets möjligheter att
komma åt och rätta till brister i arbetsmiljön måste
förbättras.  Motionärerna efterlyser  mer  enhetliga
regler för vitesbeloppets storlek. Beloppets storlek
bör  relateras  till  bolagets,  myndighetens  eller
kommunens omsättning, och ett riktmärke kan vara att
vitet  skall  uppgå till minst 50 % av verksamhetens
aktuella omsättning.

I motion 2000/01:A239  anför  Hans  Hoff  och Lisbet
Calner        (s)        att       Yrkesinspektionen
(Arbetsmiljöinspektionen)  bör  ges rätt att utfärda
vitesföreläggande även mot statliga  arbetsgivare på
samma  sätt  som  redan  är  möjligt vad gäller  det
privata     näringslivet    och    kommunal-     och
landstingsverksamheten.

Nämndemän

Desirée Pethrus  Engström  (kd)  föreslår  i  motion
2001/02:A286  (yrk.  1  och  2) ett tillkännagivande
till  regeringen om att det bör  klargöras  huruvida
nämndemän  omfattas  av arbetsmiljölagen och vem som
har   arbetsgivaransvaret    för    nämndemännen   i
arbetsmiljöhänseende. Motionären ställer  frågan vad
som  exempelvis  gäller  i  fråga  om arbetsgivarens
krisstöd    vid    bombhot    eller   brand   i   en
domstolsbyggnad.


Utskottets ställningstagande


Skyddsombud

Enligt  6  kap.  8  §  AML  skall en  skyddskommitté
tillsättas   vid   arbetsställe   där    minst    50
arbetstagare   regelbundet   sysselsätts.  Regionalt
skyddsombud  får  utses  av  en lokal  avdelning  av
fackförbund   eller   jämförlig  sammanslutning   av
arbetstagare   för   ett   arbetsställe    där    en
skyddskommitté  inte  har  tillsatts  (6  kap.  2  §
arbetsmiljölagen, AML).

Enligt     7     §     lagen     (2000:625)     om
arbetsmarknadspolitiska program skall den som deltar
i  ett sådant program inte anses som arbetstagare om
inte    programmet   gäller   en   anställning   med
anställningsstöd   eller  lönebidrag  eller  skyddat
arbete. När ett program  bedrivs  på  en arbetsplats
skall  den  som deltar i programmet dock  likställas
med    arbetstagare     vid     tillämpningen     av
arbetsmiljölagen  i  vissa  delar.  Bland annat är 3
kap.   AML  om  allmänna  skyldigheter  tillämpligt,
liksom 7 kap. AML om tillsyn. I 3 kap. 1 a § stadgas
att arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för
att åstadkomma  en  god  arbetsmiljö.  De regler i 6
kap.  AML  som  närmare  behandlar samverkan  mellan
arbetsgivare och arbetstagare  är  dock  undantagna,
bl.a. bestämmelsen om regionala skyddsombud.
Regeringen    avser    att    inom    ramen    för
elvapunktsprogrammet för ökad hälsa i arbetslivet se
över   bl.a.   arbetsmiljölagens   samverkansregler.
Utskottet ser i avvaktan på den översynen  inte skäl
att göra något uttalande om ändringar i ovan  nämnda
lagar  med anledning av motionerna 2001/02:A215  (v)
och 2001/02:A315 yrkande 4 (v), som därför avstyrks.
I likhet  med  ett  antal motionärer har utskottet
noterat  ett  minskat  intresse   för   uppdrag  som
skyddsombud.  Antalet  skyddsombud har minskat  från
att ha varit ca 114 000  i början av 1990-talet till
under 90 000 år 2000.[5] Som  tidigare nämnts bygger
arbetsmiljölagen  på  tanken  om  samverkan   mellan
parterna  på  arbetsplatsen.  Det  är  allvarligt om
förutsättningarna för denna samverkan försämras till
följd  av  färre  delaktiga personer. Ansträngningar
måste göras för att  få  fler  att  ta  aktiv  del i
arbetsmiljöarbetet.  Utskottet vill återigen hänvisa
till  trepartssamtalen   och   den   diskussion  som
utskottet  förutsätter  bl.a.  kommer att  innefatta
samverkansreglerna och en ökad arbetsmiljökompetens.
Utskottet    avstyrker   därmed   även    motionerna
1999/200:A232 (s), 2000/01:A205 (s) och 2001/02:A261
(s).

Arbetsmiljöverkets uppdrag

Utskottet har  i  avsnittet  ovan i korthet berört i
vilken omfattning AML är tillämplig  på personer som
deltar i arbetsmarknadspolitiskt program  och som är
placerade  på  en arbetsplats. Vänsterpartiet  menar
att    fackliga   organisationer    och    regionala
skyddsombud  har kraftigt begränsade möjligheter att
från arbetsmiljösynpunkt  bevaka  enmansföretag  och
föreningar  där  deltagare i arbetsmarknadspolitiska
program arbetar.

I  flerpartimotion  1999/2000:N273  framhålls  vad
gäller  småföretagen  bl.a.  att  AV bör fungera som
rådgivare i arbetarskyddsfrågor.
Av   AV:s  årsredovisning  för  år  2001   framgår
följande.   Ett   av   AV:s  mål  är  att  förbättra
verksamhetens     information,      service      och
tillgänglighet,   riktat   främst   till   små   och
medelstora   företag.   Under  åren  2000  och  2001
genomförde  AV en förstudie  i  syfte  att  motivera
småföretag   att   öka   kunskaperna   om   gällande
arbetsmiljöregler.  AV har under år 2002 startat ett
tillsynsprojekt med information  riktad  till  olika
branscher.  Verkets  webbplats  har utformats så att
information skall vara lättillgänglig  på  särskilda
ämnessidor.  I årsredovisningen framhåller AV  också
att föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete i
sin utformning  är  anpassad till små och medelstora
företag.
Av det anförda framgår  att AV bedriver verksamhet
som  syftar  till  att  åtgärda   de   många  gånger
bristande  kunskaper som finns hos vissa  småföretag
om arbetsmiljöfrågor.  Utskottet ser ingen anledning
till  något  tillkännagivande   med   anledning   av
motionerna  1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och fp)
och 2001/02:315 yrkande 3 (v), som därmed avstyrks.
Föreskrifterna  om  Internkontroll av arbetsmiljön
har som framgått ovan efter  revidering  ändrat namn
till  föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete
(AFS  2001:1).   AV   har   enligt  egen  uppgift  i
årsredovisningen för år 2001  gjort  stora  insatser
för  att  introducera  föreskrifterna.  Flera  olika
skrifter,  broschyrer och annat informationsmaterial
har producerats  och distribuerats. En tillsyns- och
annonskampanj  har   genomförts.  Den  del  av  AV:s
tillsyn   som   utgått   från    föreskrifterna   om
systematiskt arbetsmiljöarbete har  i hög grad varit
riktad  mot offentlig sektor, särskilt  verksamheten
inom kommun och landsting.
För AV:s  verksamhetsgren  Tillsyn är ett av målen
en minskning av ohälsan på grund av faktorer som har
samband med arbetets organisation  och  ledning.  De
arbetsmiljöfaktorer  som  avses  är  sådana  som kan
påverkas  genom konkreta krav. Det kan gälla negativ
stress, sociala faktorer, arbetsbelastning, ensidigt
fysiskt   arbete    m.m.    Det   kan   även   gälla
arbetsanpassning. AV har med  anledning av detta mål
under     år     2001    startat    ett    flerårigt
utvecklingsprogram  som  syftar  till  att förstärka
tillsynen  av arbetsmiljöfaktorerna i fråga.  Femtio
personer  har   rekryterats  med  inriktning  på  de
organisatoriska och belastningsergonomiska områdena.
Flertalet  inspektörer   kommer   att   genomgå   en
utbildning   inom   området  arbetsorganisation  och
stress. Ett tjugotal personer kommer dessutom att få
fördjupad utbildning  på  området.  AV strävar också
efter  att  utveckla metoder för nya arbetssätt  och
för tillsyn inom  området. Inspektionsinsatserna har
haft sin tyngdpunkt  inom  offentlig  sektor  och då
särskilt inom skola, vård och omsorg. Med hänvisning
till  den verksamhet som AV bedriver på området  ser
utskottet  inte något skäl till ett tillkännagivande
med anledning  av  motionerna 2000/01:A277 yrkande 8
(kd) och 2001/02:A246 (kd). De avstyrks därför.
Beträffande   de   funktionshindrade   och   deras
arbetsmiljö   vill  utskottet   hänvisa   till   att
arbetsmiljölagen föreskriver att arbetsgivaren skall
se till att det  i verksamheten finns en på lämpligt
sätt     organiserad     arbetsanpassnings-      och
rehabiliteringsverksamhet  för  fullgörandet  av  de
uppgifter  som  enligt arbetsmiljölagen och lagen om
allmän försäkring  åvilar  arbetsgivaren.  AV har en
särskild    föreskrift   om   arbetsanpassning   och
rehabilitering  (AFS 1994:1). Där ges anvisningar om
hur arbetsgivaren  skall organisera verksamheten med
arbetsanpassning     och      rehabilitering     för
arbetstagarna.   I   föreskrifterna   Arbetsplatsens
utformning  (AFS 2000:42)  åläggs  arbetsgivaren att
se   till   att  arbetsplatser,  arbetslokaler   och
personalutrymmen,   om   det   behövs,   skall  vara
tillgängliga   för   att   kunna  användas  även  av
arbetstagare   med   nedsatt  rörelse-,   syn-   och
hörselförmåga.   Det   åligger    AV   att   i   sin
tillsynsverksamhet   kontrollera  om  föreskrifterna
efterlevs. Därmed avstyrks motion  2001/02:A298 (s).
I motion 2001/02:A326 föreslås bl.a. en skyldighet
för   arbetsgivare  att  upprätta   självdeklaration
beträffande  arbetsmiljön, liksom att AV bör få till
uppgift att besöka  den  arbetsgivare  som har dålig
arbetsmiljö.  Förslaget i motionen har likheter  med
det   som  lämnats   av   HpH-utredningen   om   att
arbetsgivare  skall  vara skyldiga dels att redovisa
sjukfrånvaron i årsredovisningen,  dels  att till AV
anmäla  om  sjukfrånvaron  på arbetsplatsen   uppgår
till en viss nivå. Tanken är  att  AV då skall kunna
använda     anmälningarna     som     underlag     i
tillsynsverksamheten.     HpH-utredningens   förslag
bereds   för   närvarande  i  Regeringskansliet.   I
avvaktan på att  denna  beredning  slutförs avstyrks
motion 2001/02:A326 (s).

Sanktioner och viten

Beträffande Vänsterpartiets motion om  en  tydligare
koppling  mellan  bristande  arbetsmiljöarbete   och
sanktioner  vill  utskottet  först  anföra följande.
Arbetsmiljöverket  kan  enligt  8  kap.  5   §   AML
föreskriva  ett en särskild avgift (sanktionsavgift)
skall  betalas   om   en   överträdelse   skett   av
föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 1-3 §§
eller  8  §  första  stycket AML. Enligt förarbetena
till    bestämmelsen   innebär    detta    att    en
sanktionsavgift    kan   bli   aktuell   bl.a.   när
överträdelse     skett    av     föreskrifter     om
produktkontroll  beträffande   tekniska  anordningar
(prop.  1993/94:186). Utskottet kan  konstatera  att
överväganden  om  eventuellt införande av ekonomiska
styrmedel för arbetsgivarna för att förebygga ohälsa
görs inom ramen för trepartsdialogen. Med hänvisning
till dessa överväganden  anser  utskottet att frågan
om  sanktioner  bör  avvaktas.  Motion  2001/02:A315
yrkande 2 (v) avstyrks därför.

Arbetsmiljöverket  får  enligt  7  kap.  7  §  AML
meddela de förelägganden eller förbud som behövs för
att lagen eller föreskrifter som har  meddelats  med
stöd av lagen skall efterlevas. Beslutet får förenas
med  vite.  Generella  regler  om vite finns i lagen
(1985:206) om vite. Vite skall fastställas  till ett
belopp  som  med  hänsyn till vad som är känt om  de
ekonomiska   förhållandena   hos   den   som   skall
föreläggas och  till  omständigheterna  i övrigt kan
antas förmå honom att följa det föreläggande  som är
förenat  med  vitet.  I  den  allmänna bedömning som
skall  göras  enligt  huvudprincipen   bör,   enligt
förarbetena  till  lagen  (prop.  1984/85:96), bl.a.
angelägenhetsgraden  av  de påbud eller  förbud  som
föreläggandet avser vägas  in.  Utskottet anser inte
att det är rimligt att fastställa  som  någon allmän
princip  att  vite  enligt  arbetsmiljölagen   skall
bestämmas till en viss procentsats av arbetsgivarens
omsättning.  I  princip gäller också att staten inte
kan föreläggas vite  (prop.  1984/85:96). Motionerna
2000/01:A239  (s)  och  2001/02:A307   (s)  avstyrks
därmed.

Nämndemän

Utskottet  har  med anledning av motion 2001/02:A286
under  hand  varit   i  kontakt  med  Domstolsverket
angående   frågan   om   nämndemän    omfattas    av
arbetsmiljölagen och vem som har arbetsgivaransvaret
för   dem   enligt   den   lagen.   Tjänstemän   vid
Domstolsverket  har  uppgett följande. I samband med
att   ett   antal   nämndemän    förolyckades    vid
Estoniakatastrofen  uppmärksammades att nämndemännen
inte  omfattades  av den  tjänstereseförsäkring  som
Domstolsverket   tecknat    för    anställda    inom
domstolsväsendet.  Numera  omfattas  nämndemännen av
denna    tjänstereseförsäkring    liksom   av    den
trygghetsförsäkring     vid     arbetsskada      som
Domstolsverket  tecknat.  Trygghetsförsäkringen  vid
arbetsskada  gäller  olycksfall  i arbetet. I övrigt
uppger      Domstolsverket     att     frågan     om
arbetsgivaransvar    för    nämndemän    vid   deras
tjänstgöring    i    domstol   inte   är   klarlagd.
Domstolsverket är dock  uppmärksammat på frågan. Med
det anförda avstyrks motion  2001/02: A286 yrkande 1
och 2 (kd).


Övrigt


Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner  som bl.a.
rör  forskning i arbetslivsfrågor, integritet
och om  alkohol  och droger på arbetsplatsen.
Samtliga    motioner     avstyrks.     Jämför
reservation 21 (kd).

Motioner


Arbetslivsinstitutet

Tomas  Högström  (m)  föreslår i motion 2001/02:A369
att Arbetslivsinstitutet  läggs  ner  och  att  dess
forsknings-   och  utvecklingsanslag  överförs  till
lämpliga   universitet   och   högskolor   och   att
verksamheten    i   övrigt   överförs   till   andra
myndigheter.

Åke Sandström (c)  föreslår  å  sin  sida  i  motion
2001/02:A383      att      administrationen      för
Arbetslivsinstitutets    verksamhet   flyttas   från
Stockholm till Umeå.

Forskningsfrågor

Ronny  Olander och Britt-Marie  Lindkvist  (båda  s)
anser i  motion 2000/01:A240 att det finns ett behov
av ökad forskning om vuxenmobbning.

Marie Granlund   (s)  efterlyser  mer  forskning  om
mångfald  i  arbetslivet  i motion 2001/02:A297. Hon
anser  att  det  är  angeläget   att   studera   hur
bakgrundsfaktorer      som      kön,      etnicitet,
funktionshinder   och   social   bakgrund   påverkar
individens    möjligheter   till   rekrytering   och
befordran. Ett  annat  viktigt  forskningsområde  är
enligt motionären hur olikheter med avseende på kön,
etnicitet,  ålder  etc.  inom arbetsgrupper påverkar
gruppens     prestationsförmåga,     problemlösning,
beslutsfattande och samarbete.

Integritet

Carina Hägg (s) anser i motion 1999/2000:A718 att de
psykologiska anställningstesterna  bör  bli  föremål
för en översyn. De frågor som bör tas upp är vad som
gäller för den personliga integriteten, förvaring av
testresultat,  utformning  och utvärdering av tester
och  ansvaret för styrande värderingar  för  testens
utformning.  Motionären betonar att det bör tas fram
en policy för  anställningstester  för  den  del  av
arbetsmarknaden   som   ligger   inom  det  statliga
ansvarsområdet   för   att   säkra   den  personliga
integriteten vid psykologiska anställningstest.

Alkohol och droger

Helena  Zakariasén och Ann-Kristine Johansson  (båda
s) anför  i  motion  2001/02:A254  att det  inte bör
vara  tillåtet  för  ungdomar under 18  år  och  som
arbetar i butik att sälja folköl och cider.

Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström (m) framhåller i
motion 2001/02:So27 (yrk. 17) att det är viktigt att
verka  för  narkotikafria   arbetsmiljöer.  Det  bör
finnas lagstiftning om att alla  arbetsplatser skall
ha   en   alkohol-  och  narkotikapolicy   och   ett
handlingsprogram  för  att  genomföra denna. Det bör
bli möjligt att använda narkotikatester.

I  motion  2000/01:A253 anför Yvonne  Oscarsson  (v)
följande. Den  som  har alkoholproblem finns ofta på
en arbetsplats. Genom  att  det finns ett fungerande
policydokument och handlingsplaner  på arbetsplatsen
kan   förekomsten   av   alkohol-  och  drogberoende
förebyggas.                   Arbetarskyddsstyrelsen
(Arbetsmiljöverket)     har     föreskrifter      om
arbetsgivarens  ansvar  för  missbruk av alkohol och
andra     berusningsmedel.    Arbetarskyddsstyrelsen
(Arbetsmiljöverket)   bör   ges   i  uppdrag  att  i
samarbete    med    Folkhälsoinstitutet    genomföra
informationsinsatser   så   att  fler  arbetsplatser
utarbetar alkoholprogram eller  handlingsplaner  mot
alkohol.

"Säljsekter"

Carina  Hägg  och  Raimo  Pärssinen (båda s) anser i
motion    1999/2000:A716   att   s.k.    säljsekters
anställnings- och personalmetoder bör uppmärksammas.
Arbetstagarna  i  en  säljsekt arbetar inte mot fast
lön   utan   enbart   mot  provision.   De   arbetar
tillsammans i grupp och  reser  ofta  runt  i  olika
länder mot betalning i form av logi och frukost.  De
får arbeta alla dagar i veckan, och arbetsdagarna är
långa.  För  många  ungdomar  som börjar arbeta i en
säljsekt är det svårt att ta sig ur efter påverkan i
form av utskällningar och smicker.


Utskottets ställningstagande


Arbetslivsinstitutet

Arbetslivsinstitutet    kommer   inom    kort    att
omstrukturera verksamheten.  Institutet  blir mindre
både  vad  gäller  verksamhet och antalet anställda.
Institutets  verksamhet  kommer  att  vara  uppdelad
efter områdena  arbetshälsa, arbetsmarknad, arbetets
organisering, ergonomi  och  belastning, fysikaliska
och  kemiska  hälsorisker  samt  integrations-   och
utvecklingsprocesser.  Verksamheten kommer också att
flyttas   från  Solna  till   lokaler   i   centrala
Stockholm.  Nyordningen gäller från den 1 juli i år.
Utskottet ställer  sig  inte  bakom  förslag  om att
lägga   ned   eller   flytta   Arbetslivsinstitutet.
Motionerna  2001/02:A369  (m) och  2001/02:A383  (c)
avstyrks därmed.

Forskningsfrågor

Utskottet anser i likhet med  vad  som sägs i motion
2001/02:A297   att   frågan   om  hur  olikheter   i
arbetstagares  bakgrund  påverkar   kulturen  på  en
arbetsplats, bl.a. i form av beslutsfattande  är ett
angeläget  forskningsområde,  liksom förekomsten  av
vuxenmobbning. Utskottet har tidigare  framfört  sin
ståndpunkt  att  de närmare prioriteringarna för hur
forskningsmedel   skall    fördelas   inte   är   en
riksdagsfråga.  Motionerna  2000/01:A240   (s)   och
2001/02:A297 (s) avstyrks.

Integritet

Den   s.k.   Integritetsutredningen  har  i  dagarna
överlämnat  betänkandet   Personlig   integritet   i
arbetslivet (2002:18) till regeringen. I betänkandet
föreslås  att  en ny lag införs - lagen om skydd för
personlig integritet i arbetslivet. I den föreslagna
lagen   finns  bestämmelser   om   användningen   av
personlighetstest.         Betänkandet         skall
remissbehandlas.  Utskottet  är  i avvaktan på detta
inte berett att göra något uttalande  med  anledning
av motion 1999/2000:A718 (s) som därför avstyrks.

Alkohol och droger

I alkohollagen (1994:1738) finns bestämmelser om att
den  som  inte  har  fyllt  20  år  inte får bedriva
försäljning  av  alkoholdrycker.  Denna  bestämmelse
gäller  dock  inte försäljningspersonal.  Det  finns
inte  heller  i  arbetsmiljölagen  någon  regel  som
hindrar att minderåriga  arbetar  i  butiker där det
säljs folköl och cider. Enligt utskottet  skulle  en
sådan    reglering    begränsa   möjligheterna   för
studerande och andra ungdomar  att  arbeta  bl.a.  i
vanliga  livsmedelsbutiker. Däremot kan det säkert i
vissa fall  vara  mindre  lämpligt  att  minderåriga
arbetar ensamma i sådana butiker kvällar och helger.
Utskottet  är dock inte berett att ställa sig  bakom
det förslag  som  lämnas  i  motion  2001/02:A254 om
införandet  av  en  åldersgräns för sådan  personal.
Motionen avstyrks därför.

Enligt AV:s föreskrifter  om  arbetsanpassning och
rehabilitering  (AFS  1994:1)  skall  arbetsgivarens
rutiner för detta omfatta också  missbruk av alkohol
och andra berusningsmedel. Enligt  de allmänna råden
till  föreskriften  kan arbetsgivaren  ta  fram  ett
handlingsprogram för  hur  olika  slag  av  missbruk
skall  hanteras.  Av  handlingsprogrammet bör enligt
råden framgå vilken policy  som  gäller  beträffande
bruk  av  alkohol  och  droger  på arbetet. Det  bör
framgå  hur arbetsledningen kan arbeta  förebyggande
genom          t.ex.           informationsmaterial,
arbetsplatsträffar,  utbildningar   och  organiserad
stödverksamhet.  Det är lämpligt, sägs  det  vidare,
att rutinerna finns  i skriftlig form. Utskottet kan
hålla med om att det är  viktigt  att  det upprättas
sådana handlingsplaner som råden avser.  Enligt  vad
som  framgår  av  Folkhälsoinstitutets  hemsida  har
institutet    som   ett   led   i   den   nationella
handlingsplanen  för att förebygga alkoholskador ett
regeringsuppdrag att arbeta med fortbildning för all
personal    som    arbetar    med    alkohol-    och
narkotikaförebyggande   insatser.   Uppdraget  skall
avrapporteras   den   1   april  2002.  Enligt   vad
regeringen  anför  i elvapunktsprogrammet  för  ökad
hälsa   i   arbetslivet   är   det   angeläget   att
arbetsgivare  ges  starkare incitament att förebygga
alkohol- och narkotikamissbruk  och att rehabilitera
anställda     med     missbruksproblem.    Utskottet
sympatiserar  med  dessa  tankegångar  och  avvaktar
regeringens beredning av frågan.
Beträffande   drog-   och   narkotikatester   vill
utskottet        återigen        hänvisa        till
Integritetsutredningens      nyligen     publicerade
betänkande Personlig integritet  i  arbetslivet, som
bl.a.   innehåller  förslag  som  gäller  medicinska
undersökningar och drogkontroller. Betänkandet skall
remissbehandlas,   och  i  avvaktan  på  det  avstår
utskottet från att uttala sig i frågan.
Motionerna  2000/01:A253   (v)   och  2001/02:So27
yrkande 17 (m) avstyrks.

"Säljsekter"

Utskottet    kan    hålla    med   om   att   sådana
anställningsförhållanden  som  beskrivs   i   motion
1999/2000:A716  om  "säljsekter" inte är acceptabla.
Utskottet konstaterar  att de arbetsrättsliga regler
som  finns  på  den  svenska  arbetsmarknaden  också
gäller för dessa. Utskottet  hänvisar  också i denna
fråga  till  vad  som  sagts  i  inledningen om  att
negativ   stress  i  arbetslivet  måste   motverkas.
Utskottet   ser    ingen    anledning    till    ett
tillkännagivande i frågan. Motion 1999/2000:A716 (s)
avstyrks med detta.


**FOOTNOTES**

[5]:  andra  åhörare,  för  att lyssna på
denna  hearing.  Jag  vill till  medierna
säga att det

Reservationer



Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.


1. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1,
motiveringen) (m)

av Mikael Odenberg  (m),  Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).

Ställningstagande

Vi  anser  att  texten  under rubriken  Utskottet  i
avsnittet Allmänna frågor  som rör arbetslivet, ökad
ohälsa och stress borde ha följande lydelse:

Vi har vid många tillfällen  påpekat  att den bild
som  utskottets majoritet och regeringen tecknar  av
förhållandena  på  arbetsmarknaden  inte  är en sann
bild av verkligheten.  Regeringens politik har varit
helt   inriktad  på att flytta runt de arbetslösa  i
statistikkolumnerna   i   syfte   att   minska   den
redovisade,  öppna  arbetslösheten.  Under  år  2000
bedrevs      därtill      en     mycket     expansiv
arbetsmarknadspolitik     med     kraftigt     ökade
åtgärdsvolymer, trots att konjunkturen  då var stark
och  efterfrågan  på  arbetskraft  ökande.  Om   man
bortser  från  statistiken  och  i  stället ser till
människorna   kan  läget  på  arbetsmarknaden   inte
beskrivas på annat  sätt  än  som  alarmerande;  den
verkliga   arbetslösheten   (öppet   arbetslösa,   i
arbetsmarknadsåtgärder,     latent    arbetssökande,
arbetslösa  i Kunskapslyftet samt  undersysselsatta)
uppgår då till  över 700 000 människor, vilket är 16
% och inte de 4 %  som  det  talas  om i regeringens
högtidstal.
Ett av de mest akuta samhällsproblemen  i  dag  är
det  kraftigt  ökande  antalet  sjukskrivna  och  då
särskilt långtidssjukskrivna. De långtidssjukskrivna
uppgår i dag till nära 300 000, vilket skall adderas
till de ovannämnda
700  000  arbetslösa. Ytterligare drygt 440 000 står
utanför   arbetsmarknaden,   därför   att   de   har
förtidspensionerats    -   inte   sällan   just   av
arbetsmarknadsskäl. En vanlig vardag är det alltså i
vårt land mer än 1,4 miljoner  människor i arbetsför
ålder som står utanför arbetsmarknaden  och inte kan
gå till något jobb.
Inte   heller  i  ett  internationellt  perspektiv
framstår Sverige  som  något föredöme. Bland EU:s 15
medlemsländer kommer Sverige först på 12:e plats när
man jämför sysselsättningsutvecklingen  sedan hösten
1994,  då Socialdemokraterna övertog regeringsmakten
i vårt land.
Globaliseringen, den snabba teknikutvecklingen och
en hårdnande  konkurrens  har  medfört  en  snabbare
produktivitetsutveckling under de senaste tio  åren.
Vi  värjer oss dock mot att utskottets majoritet  så
ensidigt  förknippar denna utveckling med utslagning
från  arbetslivet,  ohälsa  och  annat  elände.  Den
strukturomvandling som sker på arbetsmarknaden och i
näringslivet   är     i   grunden   positiv  och  en
förutsättning  för  att det skall vara  möjligt  att
erbjuda oss medborgare en ökad välfärd.
Sjukförsäkringens  kostnader   i   statens  budget
beräknas  till  108  miljarder kronor för  år  2002.
Kostnaderna  för  förtidspension,   sjukpenning  och
rehabiliteringspenning  har  ökat  med 750  miljoner
kronor  per månad under åren 2000 och  2001.  Mellan
november  1997  och  november 2001 ökade kostnaderna
för de långa sjukskrivningarna  med  110  %.  Vi har
räknat  ut  att  var sjunde skattekrona går till att
betala     långa    sjukskrivningar     och     till
förtidspensioner.   Det  är  lika  mycket  som  alla
fritidshem, grundskolor  och  gymnasieskolor  kostar
tillsammans.  Utvecklingen inger stark oro, och  det
är  obegripligt  att  regeringen  förhållit  sig  så
passiv i frågan.
Främst  anställda  i  den  offentliga  sektorn  är
drabbade.  Av  HpH-utredningen (SOU 2002:5)  framgår
att kvinnorna har  60  %  överrepresentation när det
gäller  långa  sjukskrivningar.   Anställda   i  den
offentliga  sektorn  är  också överrepresenterade  i
statistiken.  Det  är uppenbart  att  de  offentliga
arbetsgivarna   har   svårigheter   att   skapa   en
arbetsmiljö  som  förebygger   stress   och  minskar
ohälsa.
Den  svenska arbetsmarknaden är i betydligt  högre
grad än  i många andra länder könssegregerad. Det är
i offentlig  verksamhet  som  många kvinnor arbetar.
Som  framgår  av  det  som  nyss sagts  är  särskilt
kvinnor   drabbade   av   sämre   arbetsmiljö    och
arbetsvillkor.   Detta  gäller  särskilt  vård-  och
omsorgssektorerna.  Vi  tror  att en förklaring till
detta är att många kvinnor är hänvisade till en enda
arbetsgivare.   Det   innebär  inte   sällan   sämre
löneutveckling, mindre  inflytande  och höga krav på
anpassning.  Vi  är övertygade om att de  offentliga
monopolen  måste  brytas.   Om   fler   arbetsgivare
konkurrerar   om   personalen   kan   bättre   löner
åstadkommas  för  de  många kvinnor i yrken med lång
utbildning som i dag är  underbetalda i framför allt
vård- och omsorgssektorn.  Det  skulle  också  öppna
fler  karriärvägar  och ge möjligheter att arbeta  i
arbetsorganisationer  som  bättre tar till vara sina
anställdas  intressen.  Det  har   visat   sig   att
verksamheter  som utåt sett är "demokratiskt styrda"
i själva verket  är   hierarkiskt uppbyggda och utan
möjligheter  för  den  enskilde  arbetstagaren  till
inflytande. Undersökningar  har  följaktligen  visat
att många av Kommunalarbetareförbundets medlemmar är
positiva  till  privata  alternativ  inom  vård  och
omsorg.
Olika  utredningar  om ohälsan har avlöst varandra
under de senaste åren.  Vi  är  förbluffade över att
regeringen inte visar mer handlingskraft  och  också
kommer  med  konkreta  förslag  till lösningar. Inte
heller   det   elvapunktsprogram   som    regeringen
presenterade i  budgetpropositionen för år 2002, och
som   utskottets   majoritet   talar  så  varmt  om,
innehåller några konkreta förslag.  Idén  tycks vara
att   det   mesta   skall  lösas  genom  samtal  med
arbetsmarknadens parter.
Regeringen borde i  stället vidta åtgärder för att
bryta de offentliga monopolen. Det skulle åstadkomma
en  mer  differentierad  och  mindre  könssegregerad
arbetsmarknad och medföra ett större inflytande över
de egna arbetsvillkoren för  den enskilde individen.
Det  förebyggande arbetet mot ohälsa  måste  även  i
övrigt  få en tydligare inriktning  mot den enskilde
individen.  Villkoren  i  arbetslivet  bör göras mer
flexibla så att människor får  ökat inflytande  över
den egna arbetstiden och arbetsmiljön.
I  debatten  har  det  under  många  år förts fram
förslag om en generell och lagstiftad förkortning av
arbetstiden. Undersökningar har emellertid visat att
de  flesta  arbetstagarna  är nöjda med arbetstidens
längd.  Det finns däremot många  yrkesverksamma  som
har önskemål  om att arbetstiden utformas annorlunda
och med en större flexibilitet under en arbetsvecka.
Tanken  på  en   "standardiserad"   arbetstid   är
förlegad.  Beslut  om  arbetstidens längd skall inte
fattas   i   riksdagen   av   politiker,   utan   på
arbetsplatserna  av  dem  som berörs.  Vi  är  också
skeptiska till idén om ett  friår.  Det  kan  säkert
vara  attraktivt  för  en  del  att  få avbrott från
arbetet men det löser knappast de stora  problem med
ohälsa som finns i dag.
Åldersdiskrimineringen  i  arbetslivet  förefaller
att  tillta  trots att antalet äldre ökar. Detta  är
lika  oacceptabelt   som   etnisk   och   all  annan
diskriminering.      Förutom      att     det     är
otillfredsställande för den enskilde  individen  som
drabbas   är  det  också ett problem för samhället i
stort.  Det  råder  brist  på  arbetskraft  i  vissa
branscher och inom vissa  områden.  Vi har  inte råd
att   låta   värdefull   arbetskraft   stå   utanför
arbetslivet, utan måste dra nytta av all den kunskap
och erfarenhet som finns i vårt samhälle.
I  samband  med  budgetberedningen  har  vi lämnat
förslag om arbetslivsforskning och myndigheterna  på
området.

Vi är ense med utskottets majoritet att
samtliga motioner i avsnittet Allmänna
frågor som rör arbetslivet, ökad ohälsa och
stress bör avslås.


2. Ohälsa och arbetsmiljö (punkt 1) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 2. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2000/01:A277 yrkandena 1 och 6,
2001/02:A244 yrkande 1 samt 2001/02:A246
yrkande 6.

Ställningstagande

Det är viktigt att diskussionen om den ökade ohälsan
utgår  från  människan  i ett helhetsperspektiv. För
att människor skall må bra  måste  samhället  formas
utifrån  begrepp som gemenskap och solidaritet.  Den
ökande ohälsan  kan  inte  enbart  anses bero på hur
arbetslivet eller arbetsmarknaden fungerar.  Snarare
är det fråga om att människor måste få balans mellan
arbete och hem- och familjeliv i tillvaron.

Den snabba teknikutvecklingen och förändringar  av
marknader har medfört ett högre livstempo för många.
En   ökad   internationalisering  och  en  hårdnande
konkurrens   ställer    högre   krav   på   företag,
organisationer, egenanställda  och  arbetstagare att
vara   flexibla.   De   börsnoterade   bolagen   har
aktieägare  som  kräver  avkastning på sina  satsade
pengar.  Gränserna  mellan  arbetstid   och   fritid
luckras  upp alltmer. Många tar med sig arbetet  hem
och   upplever    att   krav   ställs   på   ständig
tillgänglighet för  arbetet.  Utvecklingen  har lett
till stress och olika sjukdomar.
Samhället  måste  ta  en  del  av ansvaret för att
hejda  utvecklingen,  liksom  arbetsgivarna  och  de
enskilda individer som riskerar att drabbas.
Samhällets ansvar och politikernas  uppgift är att
ge goda förutsättningar för ett sunt företagande och
ett  friskt arbetsliv såväl i offentlig  som  privat
sektor.   Goda  möjligheter  för  ökad  rörlighet  i
arbetslivet,    kombinerat    med    trygghet,   bör
eftersträvas.  Införandet  av vinstdelningssystem  i
arbetslivet   och   att   ge   förutsättningar   för
kompetensutveckling   är  några  åtgärder   som   vi
förespråkar.
Också den enskilde individen  har  att   ta ansvar
för sin hälsa och för att han eller hon har  en  bra
balans  mellan arbete och fritid. Den enskilde måste
våga framföra  klagomål på arbetsplatsen,  komma med
förslag till förbättringar och se till att han eller
hon har en bra arbetsbeskrivning. Den enskilde måste
också  själv  ta  ansvar   för   att   ta   tid  för
sammanhängande återhämtning och vila.
Arbetsgivaren, å sin sida, måste sträva efter  att
arbetet  organiseras  så att människor inte slits ut
och  se  till  att det ställs  rimliga  krav  på  de
anställda. Varje  arbetstagare  måste  ges en tydlig
arbetsbeskrivning.  Arbetsgivarna  bör också  sträva
efter att införa flexibel förläggning  av  arbetstid
utifrån   verksamhetens   behov  och  de  anställdas
önskemål, att informera om  rutiner  när  det gäller
framförandet av klagomål, att uppmuntra och  bevilja
tjänstledighet för vård av barn, både för mammor och
pappor, att göra anställda delaktiga och att ta vara
på   deras  idéer  för  att  utveckla  verksamheten.
Utvecklingssamtal  och  kompetensutveckling är andra
viktiga faktorer för att öka trivseln i arbetslivet.
Kristdemokraterna  ser  allvarligt  på  det  stora
antalet  sjukskrivna  inom den  offentliga  sektorn,
liksom att diagnosen utbrändhet  är  vanligast  där,
och på svårigheten att rekrytera personal inom denna
sektor.
Den  offentliga  sektorns  särskilda problem måste
uppmärksammas. Om personalen har  goda arbetsvillkor
och   känner   delaktighet   i   verksamheten   blir
personalrekrytering ett mindre problem. Tillväxt och
lönsamhet  kan baseras på personalens  välbefinnande
och   medinflytande.   Frågor   om   de   anställdas
delaktighet     och     inflytande     samt    deras
kompetensutveckling måste ventileras. Det är viktigt
att Sveriges största arbetsgivare tar sitt ansvar på
allvar. Erbjudande om trygga arbeten, med  möjlighet
till    flexibel   arbetstidsförläggning   och   rik
möjlighet till kompetensutveckling, är några viktiga
faktorer  för  framtidens  personalpolitik  inom den
offentliga sektorn. Detta är angeläget inte minst ur
jämställdhetssynpunkt,  eftersom  många yrkesgrupper
inom offentlig sektor domineras av kvinnor.

Vad vi nu har anfört bör ges regeringen till
känna. Vi tillstyrker därmed motionerna
2000/01:A277 yrkandena 1 och 6 (kd),
2001/02:A244 yrkande 1 (kd) och 2001/02:A246
yrkande 6 (kd).


3. Utredning om ohälsa (punkt 3) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 3. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A220 yrkande 4 och
2001/02:A247 yrkande 3 i denna del och avslår
motionerna 1999/2000:A242, 1999/2000:A270,
1999/2000:A726, 2000/01:A256 yrkande 1,
2000/01:A313, 2001/02:A304 och 2001/02:A385
yrkande 6.

Ställningstagande


Problematiken med stigande sjukfrånvaro och
sjuknärvaro måste enligt min mening i första
hand betraktas som ett arbetsmiljöproblem.
Arbetsgivare och fackföreningar har ett
gemensamt ansvar för att komma till rätta
med problemet. Till skillnad från utskottets
majoritet anser jag att regeringen inte
vidtagit tillräckliga åtgärder för att komma
till rätta med ohälsoproblemet. Problemen
med ohälsan är i dag så stora, bl.a. genom
de stora utgiftsökningar som faller på
staten, att det är nödvändigt att tillsätta
en parlamentarisk utredning för att belysa
arbetsmarknadens ohälsoproblem och
socialförsäkringarna i ett sammanhang. Detta
bör ges regeringen till känna. Jag
tillstyrker därför motionerna 1999/2000:A220
yrkande 4 (c) och 2001/02:A247 yrkande 3 i
denna del (c). Motionerna 1999/2000:A242
(s), 1999/2000:A270 (s), 1999/2000:A726 (s),
2000/01:A256 yrkande 1 (mp), 2000/01:A313
(v), 2001/02:A304 (v) och 2001/02:A385
yrkande 6 (mp) avstyrks.


4. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.
(punkt 4) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 4. Riksdagen bifaller därmed
motion 2000/01:A277 yrkande 3 i denna del och
avslår motionerna 2000/01:A225 yrkande 4,
2000/01:A262, 2001/02:A229 yrkande 11 i denna
del, 2001/02:A247 yrkandena 6 och 7,
2001/02:A292, 2001/02:A330, 2001/02:A333,
2001/02:A342, 2001/02:A360, 2001/02:A385
yrkande 5 och 2001/02:Sf395 yrkande 4.

Ställningstagande

En förutsättning för att både kvinnor och  män skall
kunna  utvecklas  i  sina  yrkesroller och samtidigt
kunna fungera i den viktiga  föräldrarollen  är  att
arbetslivet  blir  mer  barnvänligt.  Att  vårda och
fostra barn bör ses som en kompetenshöjande uppgift.

Vi är oroade över att det föds allt färre  barn  i
Sverige   i   dag.  Mycket  tyder  på  att  en  ökad
förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet och ökad
arbetslöshet med därtill ökad rädsla för att förlora
jobbet  försvårar   situationen  för  föräldrar.  En
familjepolitik som tar sin utgångspunkt i att barnen
får en trygg och harmonisk  uppväxt,  där  föräldrar
och  barn  får mer tid med varandra, skulle motverka
de stressymtom som nu ökar.
Vi är kritiska  till  riksdagens beslut att införa
maxtaxa  i  barnomsorgen.  Barn  kommer  att  vistas
längre  tid  i  förskolan  och  stressen   för  både
föräldrar och barn kommer att öka. Vi förespråkar  i
stället   att   ansvar   och   resurser   ges   till
föräldrarna. Föräldrarna bör ges ansvaret att själva
utforma   sin   vardag   och  att  kunna  välja  den
barnomsorgsform  som  de  anser   bäst.  En  generös
föräldraförsäkring, möjlighet till  föräldraledighet
i   åtminstone   tre   år  med  tillgång  till   ett
barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av
olika  slag  som  kan  väljas   efter   barnets  och
föräldrarnas  önskemål  är  viktiga  inslag för  att
underlätta kombinationen föräldraskap och arbetsliv.
Om   föräldrar   ges   möjlighet   till   flexibel
förläggning  av  arbetstiden  skulle de kunna minska
barnens  dagliga  vistelsetid  i  barnomsorg   eller
skolbarnsomsorg.   Att   öka  förutsättningarna  för
distansarbete kan vara ett  sätt att  underlätta för
föräldrar att kombinera familjeliv med arbetsliv. Vi
ser  också  positivt  på s.k. job-sharing,  där  två
parter med likartad kompetens  delar på ett jobb för
att klara t.ex. barnomsorg på ett  familjenära sätt.
Att förlägga arbetstiden så att det  går  att förena
arbete   med   familjeliv  är  en  angelägenhet  för
framtidsinriktade arbetsgivare.
Vi vill framhålla  att stressen måste minska också
i  hemmen. Möjligheten  att  köpa  privata  tjänster
såsom     städning,     tvätt,     trädgårdsskötsel,
fönsterputsning,   bilvård  osv.,  måste   öka.   Vi
kristdemokrater  föreslår   därför  sänkt  skatt  på
hushållsnära tjänster. Det skulle  ge  lägre  priser
och  ett  antal nya jobb. Det skulle möjliggöra även
för låg- och medelinkomsttagare att kunna välja bort
arbetsuppgifter  i  hemmet  till  förmån  för  andra
aktiviteter, alternativt vila.

Vad vi anfört i denna reservation bör ges regeringen
till  känna.  Motion  2000/01:A277  yrkande 3 (kd) i
denna   del   bör   tillstyrkas.  Vi  är  ense   med
majoriteten att motionerna  2000/01:A225  yrkande  4
(fp),  2000/01:A262  (s),  2001/02:A229 yrkande 11 i
denna del (fp), 2001/02:A247  yrkandena 6 och 7 (c),
2001/02:  A292 (s), 2001/02:A330  (s),  2001/02:A333
(s),    2001/02:A342    (s),    2001/02:A360    (s),
2001/02:A385   yrkande   5  (mp)  och  2001/02:Sf395
yrkande 4 (fp) bör avslås.


5. Frågor inom ramen för trepartssamtal m.m.
(punkt 4) (c och fp)

av  Margareta Andersson  (c)  och  Elver  Jonsson
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser  att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   framförs   under   Ställningstagande   i
reservation 5.  Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A225 yrkande  4,  2001/02:A229  yrkande 11 i
denna  del  och  2001/02:Sf395 yrkande 4 och  avslår
motionerna 2000/01:A262,  2000/01:A277  yrkande  3 i
denna   del,   2001/02:A247   yrkandena   6  och  7,
2001/02:A292,       2001/02:A330,      2001/02:A333,
2001/02:A342, 2001/02:A360 samt 2001/02:A385 yrkande
5.

Ställningstagande

Det blir allt vanligare att människor sjukskrivs med
diagnosen  utbrändhet   eller   för  andra  psykiska
besvär.  Det  behövs  därför  nya  verktyg  för  att
förbättra  och  bedöma arbetsmiljön. Det  bör  göras
kvalitetsbedömningar av den sociala arbetsmiljön och
personalpolitiken. I Sverige finns en lång tradition
av att uppmärksamma  och åtgärda fysiska problem som
buller  och  avgaser  på   våra   arbetsplatser.   I
framtiden  krävs  det  att lagstiftare, arbetsgivare
och    fackföreningsrörelse    också    förmår    ta
arbetsplatsernas  mjuka  arbetssjukdomar  stress och
psykosocial  ohälsa  på större  allvar.  Kortsiktiga
neddragningar  som  går  ut  på  att till varje pris
spara  på personal i slimmade verksamheter  kan  bli
kontraproduktiva.   Det   behövs   en   ny   syn  på
arbetsorganisation och ledning om vi skall kunna  ta
vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och
engagemang  för  verksamheten utgör. Människor måste
få mer makt över den  egna  arbetsmiljön.  Detta bör
ges regeringen till känna.

Motionerna    2000/01:A225    yrkande    4   (fp),
2001/02:A229   yrkande  11  i  denna  del  (fp)  och
2001/02:Sf395 yrkande  4  (fp) tillstyrks därmed. Vi
avstyrker motionerna 2000/01:A262  (s), 2000/01:A277
yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A247 yrkandena 6
och  7  (c),  2001/02:A292  (s),  2001/02:A330  (s),
2001/02:A333  (s),   2001/02:A342 (s),  2001/02:A360
(s) och 2001/02:A385 yrkande 5 (mp).

6. Arbetstid och friår (punkt 6) (kd, c och
fp)

av Margareta Andersson (c), Stefan Attefall (kd),
Maria Larsson (kd) och Elver Jonsson (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   framförs   under   Ställningstagande   i
reservation 6. Riksdagen bifaller  därmed motionerna
2000/01:A277  yrkande  3  i denna del,  2001/02:A229
yrkande 11 i denna del och  2001/02:A247 yrkande 3 i
denna   del  samt  avslår  motionerna   2001/02:A220
yrkandena 8 och 9 samt 2001/02:A385 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi  är  kritiska  till  de  tankegångar  som  ibland
framförs  i  debatten om en generell lagstiftning om
förkortad arbetstid. Vi befarar att en sådan lösning
snarare skulle  innebära  en ökad stress. Däremot är
vi övertygade om att en mer  flexibel  arbetstid kan
vara en bra lösning för många.

Flera försök visar att arbetsrelaterade  sjukdomar
minskar    om    arbetstagarnas    inflytande   över
arbetstiden  ökar.  De  anställda  får  ett   större
självbestämmande  och en ökad livskvalitet samtidigt
som det blir möjligt  för den som så vill att arbeta
full   tid.   En  mer  flexibel   arbetstid   skulle
underlätta för  människor  att förena yrkeslivet med
föräldraskap, fritidsintressen  eller  studier. Även
arbetsgivare gynnas av friare arbetstider.

Vi tillstyrker därmed motionerna 2000/01:A277
yrkande 3 i denna del (kd), 2001/02:A229
yrkande 11 delvis (fp) och 2001/02:A247
yrkande 3 i denna del (c) och avstyrker
motionerna 2001/02:A220 yrkandena 8 och 9
(mp) samt 2001/02:A385 yrkande 2 (mp).


7. Äldrekompetenscentrum (punkt 7) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 7. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A204 yrkande 3.

Ställningstagande

I  dag  har  äldre  svårt  att  komma  tillbaka till
arbetslivet   efter   långtidssjukskrivning    eller
långtidsarbetslöshet.   Äldre  får  ofta  lämna  sin
anställning  först  när arbetsgivaren  drar  ned  på
antalet anställda. Enligt vår uppfattning förekommer
det åldersdiskriminering  i  arbetslivet,  något som
måste ändras. Aktuell forskning visar att ålder inte
är  en avgörande faktor för människors kapacitet  på
arbetsplatsen.   Många   äldre  har  erfarenhet  och
kompetens som gör dem till  skickliga  yrkesutövare.
Den lojalitet och det engagemang som många äldre har
skapar stabilitet på arbetsplatsen.

Kristdemokraterna  menar  att  det  måste   skapas
större  möjligheter  för fler äldre att delta längre
tid i arbetslivet. En rad åtgärder bör därför vidtas
för att åstadkomma detta.  En  sådan  åtgärd  som vi
kristdemokrater föreslår är att ett kompetenscentrum
för utveckling av en god seniorpolitik i arbetslivet
prövas.   Det  kan  med  fördel  samlokaliseras  med
Arbetsmiljöverket.  Arbetsgivare  skall där kunna få
konsultstöd  och  rådgivning  vid  introduktion  och
genomförande   av   en   aktiv   seniorpolitik   vid
företagen.

Vi förordar med det anförda att motion
2001/02:A204 yrkande 3 tillstyrks.


8. Forskning om ohälsa (punkt 8) (c och fp)

av  Margareta  Andersson  (c) och  Elver  Jonsson
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   framförs   under   Ställningstagande   i
reservation 8. Riksdagen bifaller  därmed motionerna
1999/2000:So226 yrkande 5, 2000/01:So549  yrkande  7
och  2001/02:So497  yrkande 12 och avslår motionerna
2000/01:A233,    2000/01:A238    och    2001/02:A377
yrkandena 2-4.

Ställningstagande

I  Sverige  har  vi kommit långt när det gäller  att
minska riskerna för  fysiska  skador i arbetsmiljön.
Trots  detta  är  antalet sjukskrivna  mycket  högt,
liksom    antalet    anmälda     arbetsskador    och
arbetssjukdomar.        Belastningsskadorna        i
rörelseorganen utgör drygt 60 % av de inrapporterade
fallen av arbetssjukdomar.  Psykosociala  problem är
ett annat område som kommit i förgrunden.

Arbetslivsinstitutet  är  en viktig aktör när  det
gäller  att  ta  fram  och  sprida  kunskap  om  hur
arbetsplatser kan utformas för  att främja hälsa och
förebygga ohälsa. Det finns många  områden  där  det
råder   brist  på  kunskap  och  där  forskning  bör
stimuleras.   Bland  annat  följande  frågor  måste,
enligt vår mening,  belysas  i forskningssammanhang.
Hur kan t.ex. arbetets positiva  effekter  för hälsa
och  välbefinnande  förstärkas?  Hur  kan man minska
stress  och  enformighet i arbetet? Hur kan  man  få
ansvar och makt  över  den  egna  arbetssituationen?
Vilken    är    helhetsbilden    av    den    totala
arbetsbelastningen,  dvs. summan av yrkesarbete  och
hemarbete? Hur ser den ut i olika faser av livet för
män  och  kvinnor? Detta  bör  ges  regeringen  till
känna.

Vi menar att motionerna 1999/2000:So226 yrkande
5 (fp), 2000/01:So549 yrkande 7 (fp) och
2001/02:So497 yrkande 12 (fp) bör
tillstyrkas. Vi avstyrker motionerna
2000/01:A233 (kd), 2000/01:A238 (s) och
2001/02:A377 yrkandena 2-4 (s).


9. Fonder (punkt 9) (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 9. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A722 yrkande 3,
2000/01:A256 yrkande 2, 2001/02:A220 yrkande 2
och 2001/02:A385 yrkande 3 samt avslår motion
2000/01:A242.

Ställningstagande

Miljöpartiet  föreslår  att det inrättas en fond för
att förebygga och åtgärda  stress  och  utbrändhet i
arbetslivet.  Grupper  eller  organisationer   skall
kunna ansöka om medel från fonden till projekt eller
åtgärder  för  ökad  hälsa  och  minskad  stress  på
arbetsplatsen.  En  sådan fond kan medverka till att
utveckla   en   god   arbetsmiljö    och    en   bra
arbetsorganisation,    som    förenar    utvecklande
arbetsvillkor med en effektiv produktion.


Jag tillstyrker med det anförda motionerna
1999/2000:A722 yrkande 3 (mp), 2000/01:A256
yrkande 2 (mp), 2001/02:A220 yrkande 2 (mp)
och 2001/02:A385 yrkande 3 (mp). Motion
2000/01:A242 (s) avstyrks.


10. Sjukvård i företagshälsovården (punkt 10)
(m)

av  Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m),  Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 10. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A242 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

För  att  ytterligare  utveckla  företagshälsovården
anser   vi   moderater  att  det  är  angeläget  att
företagshälsovården  får  möjlighet  att även arbeta
med hälso- och sjukvård.

I   dagens   stressade   samhälle   är  det  många
yrkesverksamma som skulle uppskatta den  närhet till
medicinsk  kunskap  som  företagshälsovården  skulle
kunna    erbjuda    om    den    gavs     möjlighet.
Företagshälsovården skulle på så sätt kunna  avlasta
vårdcentraler och andra läkarmottagningar.
Kostnaderna för ohälsa orsakad av arbete uppstår i
såväl  företaget  som samhället och hos den enskilde
individen.     Vi    moderater     vill     utveckla
försäkringsfinansieringen  inom sjukförsäkringen och
rehabiliteringen.  Med  en  tydlig  koppling  mellan
socialförsäkringssystemet  och   företagshälsovården
ges   en   förskjutning   mot   företagshälsovårdens
förebyggande  och  rehabiliterande   funktion.  Från
många   instanser   riktas   kritik   mot  att   den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen inte  fungerar,
vare sig ur arbetslivets, försäkringskassans, hälso-
och  sjukvårdens  eller  individens  perspektiv.  Vi
menar   att  företagshälsovårdens  verksamhet   inom
hälso-  och   sjukvård  bör  ersättas  enligt  samma
principer som privat  hälso-  och  sjukvård ansluten
till försäkringskassan. Det som nu klassificeras som
företagshälsovård    skall   även   fortsättningsvis
finansieras enligt de  principer  som  gäller i dag.
Detta bör ges regeringen till känna.

Vi tillstyrker därmed motion 2001/02:A242
yrkandena 1 och 2 (m).


11. Företagshälsovård i övrigt (punkt 12) (c
och fp)

av  Margareta  Andersson  (c)  och Elver  Jonsson
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 11. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2001/02:A247 yrkande 8 och
2001/02:Sf395 yrkande 9  samt avslår motionerna
1999/2000:Sf304 yrkande 7,  2000/01:A275,
2001/02:A283 yrkandena 1 och 2, 2001/02:A309,
2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1.

Ställningstagande

Av       Statskontorets       rapport       Utnyttja
företagshälsovården  bättre,  2001:29,  framgår  att
85 % av de största privata företagen och  73 % av de
medelstora      företagen      har     avtal     med
företagshälsovård.  De  små företagen  avviker  dock
markant  genom  att  endast  28  %  av  dem  anlitar
företagshälsovård enligt avtal.

Företagshälsovården  borde  för många företag vara
en    värdefull    resurs    i   arbetsmiljöarbetet.
Arbetsgivarens ansvar för att  förebygga sjukdom och
arbetsskada   och   för   rehabilitering    av   den
sjukskrivne     måste     betonas.     Här     måste
företagshälsovården  spela  en större roll än i dag.
Regeringen  bör  därför återkomma  med  förslag  som
förbättrar förutsättningarna  för företag att anlita
den   kompetens   för  förebyggande   insatser   som
företagshälsovården kan bidra med.
Det  beslut  om  att   avveckla   allt  offentligt
ekonomiskt  engagemang  i  företagshälsovården   som
riksdagen  fattade  för  snart  tio  år  sedan måste
omprövas i ljuset av den senaste utvecklingen. Vi är
inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag till
företagshälsovården.   Försäkringskassan  bör   dock
kunna träffa överenskommelser  med arbetsplatser med
många  långa  sjukfall  om  att  köpa  in  medicinsk
expertis (företagshälsovård). Försäkringskassan  bör
också,  menar  vi,  i vissa fall kunna ge ekonomiskt
stöd till verksamhet inom företagshälsovårdens ram.
Vad  vi här har anfört  bör  ges  regeringen  till
känna. Motionerna  2001/02:A247  yrkande  8  (c) och
2001/02:Sf395  yrkande 9 (fp) tillstyrks därmed.  Vi
är   ense   med  majoriteten   om   att   motionerna
1999/2000:Sf304     yrkande     7,     2000/01:A275,
2001/02:A283   yrkandena   1  och  2,  2001/02:A309,
2001/02:A371 och 2001/02:A377 yrkande 1 bör avslås.

12. Buller (punkt 13) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att utskottets förslag  under  punkt  13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 12. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A247 yrkande 11 samt avslår
motionerna 2001/02:A314 yrkande 5  och
2001/02:Bo217 yrkande 5.

Ställningstagande

Liksom majoriteten  noterar jag att bullerskador hos
kvinnor har ökat med närmare 60 % under kort tid. En
stor del av denna ökning  torde  ha  skett  inom den
offentliga   sektorn,   där   kvinnor   är  kraftigt
överrepresenterade.

Jag    har    också    tagit   del   av   tidigare
undersökningar, som visar  bl.a.  att risken för att
drabbas   av  tinnitus  inom  förskolan   har   ökat
kraftigt. Orsaken  till  detta  kan  vara att större
barngrupper vistas i lokaler som inte  är  anpassade
för  detta.  Vidare  kan  valet  av byggnadsmaterial
påverka   resonansen  i  lokalerna.  Införandet   av
maxtaxan inom  förskolan  riskerar att leda till att
barngrupperna blir ännu större.  Situationen blir då
än  mer utsatt för både barn och personal.  Liknande
problem  finns  inom andra områden av den offentliga
sektorn. Ett program  för  bullerdämpande åtgärder i
offentliga lokaler bör därför  utformas.  Detta  bör
ges regeringen till känna.

Jag tillstyrker motion 2001/02:A247 yrkande 11
(c) och avstyrker motionerna 2001/02:A314
yrkande 5 (v) samt 2001/02:Bo217 yrkande 5
(mp).


13. Elektromagnetiska fält m.m. (punkt 14) (mp)

av Barbro Feltzing (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser  att  utskottets  förslag  under punkt 14
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 13. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 1999/2000:A215 yrkandena 1-3,
2000/01:A201 yrkandena 1-3 och 2001/02:A210
yrkandena 1-3 och avslår motion 1999/2000:A719.

Ställningstagande

Det råder delade meningar om elektromagnetiska  fält
är    skadliga    för    människan.    Resultat   av
undersökningar och forskning världen över visar dock
indikationer   på   att   det   finns   risker   för
hjärntumörer  och  kromosomförändringar  på grund av
påverkan  från  starka  elektromagnetiska  fält.  En
undersökning  gjord i USA har visat att lågfrekventa
elektromagnetiska  fält  stör fosterutvecklingen hos
bl.a.  kycklingembryon.  Fältmätningar   har   också
blivit utförda i spårvagnar i Norrköping.

Sverige  har  inga  gränsvärden.  Det  finns  dock
länder  som  infört  sådana,  t.ex.  Italien där det
finns  en  lag som förbjuder för hög strålning  från
elektromagnetiska  fält.  I  USA  har  helt  nyligen
skadestånd   utbetalats   för   sjukdom  orsakad  av
elektromagnetisk strålning.
Magnetfälten   mäts  i  µ-tesla.  Rekommendationen
ligger vid arbete  i  magnetfält på högst 0,20,3 µT.
Datorer klarar i allmänhet  denna  gräns,  men  inte
batteriladdare, transformatorer och annan utrustning
som  har  elektromagnetiska  fält  på  10  µT. Dessa
apparater     finns     vid     förarplatsen     hos
spårvagnsförare,  och  uppmätta värden där ligger på
3-4 µT och upp till 10 µT.  Variationen beror på att
värdena skiljer sig när spårvagnen  står  stilla och
vid starter. Spårvagnsförare är alltså en grupp  som
är  mycket utsatt för starka elektromagnetiska fält.
Förhållandet   för   lokförare  och  tågpersonal  är
likartat.  Jämförs värdena  på  dessa  arbetsplatser
avseende   elektromagnetisk    strålning    med   de
rekommenderade  värdena  för byggnader såsom skolor,
daghem och lekplatser är skillnaden  väsentlig.  För
de  senare är rekommendationen att det högsta värdet
blott skall vara 0,2 µT.
Forskningen  på  området  bör öka och fler studier
göras, så att riskerna för dem  som utövar sitt yrke
i elektromagnetiska fält kan minimeras.
Eftersom undersökningar och rapporter världen över
visar    på    risker    för    hjärntumörer     och
kromosomförändringar   måste   ett   stort  mått  av
försiktighet   iakttas   och   mätningar  genomföras
regelbundet. Barn som vistats vid kraftledningar har
i hög grad utvecklat hjärntumörer.  Många  kvinnor i
fertil    ålder    återfinns    i   ovan   beskrivna
yrkesgrupper, såsom spårvagnsförare, och detta talar
ytterligare  för  att  försiktighetsprincipen  måste
vara vägledande med tanke på eventuella hälsorisker.
Gränsvärden  bör alltså  finnas  för  arbeten  som
genomförs under inverkan av elektromagnetiska fält.
Detta   bör   ges    regeringen   tillkänna.   Jag
tillstyrker    därmed   motionerna    1999/2000:A215
yrkandena 1-3 (mp),  2000/01:A201 yrkandena 1-3 (mp)
och   2001/02:A210  yrkandena   1-3   (mp).   Motion
1999/2000:A719 (s) avstyrks.

14. Hygieniska gränsvärden (punkt 16) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   framförs   under   Ställningstagande   i
reservation  14.  Riksdagen  bifaller  därmed motion
2001/02:A352.

Ställningstagande

Enligt den senaste tillgängliga statistiken beräknas
kemiska  hälsorisker  orsaka ca 6 000 yrkessjukdomar
per   år.   Statistik   skall    dock   tolkas   med
försiktighet. Ofta kan inte de kemiska hälsoriskerna
uppfattas   av  våra  sinnen.  Ibland  kan   de   ge
hälsoeffekter med lång latenstid.

Det hygieniska  gränsvärdet  är ingen gräns mellan
farligt och ofarligt. Det är snarare ett uttryck för
vad   samhället   anser   vara   acceptabelt.    När
gränsvärdet   fastställs   tas   bl.a.  hänsyn  till
tekniska och ekonomiska faktorer. Det är komplicerat
och svårt att bedöma kemiska hälsorisker. Vi befarar
att många av våra gränsvärden är för  högt satta med
tanke  på  att  ingen  tillräckligt känner  till  de
långtidsverkande effekterna  av  olika kemiska ämnen
som   cancer,  genetiska  skador,  nervskador   osv.
Därtill  kommer  att  det  bara  är i några fall som
samverkan mellan enskilda ämnen studerats.
Även om samhället har lärt sig att  hantera en del
av  riskerna  så  är  kunskapen  om  många  av  våra
kemikalier           alltjämt          otillräcklig.
Försiktighetsprincipen  vad  gäller  kemikalier  bör
därför  gälla  i alla situationer. Om det finns risk
att ett kemiskt  ämne  medför fosterskador bör ämnet
förbjudas  och  ersättas  med  säkra  alternativ.  I
produktionen och i samband med exponering bör alltid
försiktighet  krävas,  speciellt  när  kunskapen  om
ämnets   egenskaper   är  bristfällig.   Ämnet   kan
förorsaka cancer på längre sikt.
För att få bättre och säkrare gränsvärdenivåer bör
samhället  vid  gränsvärdebedömningen  gå  ifrån  de
tekniska  och ekonomiska  avvägningarna,  anser  vi.
Gränsvärden   bör  vara  baserade  på  vetenskapliga
underlag där de medicinska underlagen och risken för
både långsiktiga och kortsiktiga besvär övervägs.
Regeringen bör  utvärdera  effekterna av nuvarande
system för utarbetandet av gränsvärden och komma med
förslag   om  hur  säkrare  gränsvärdenivåer   skall
utarbetas.  Denna  utvärdering skall också innehålla
ett   tydligt  genderperspektiv.   Detta   bör   ges
regeringen  till känna. Vi tillstyrker därmed motion
2001/02:A352.

15. Skyddsutrustning m.m. (punkt 17) (c)


av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att  utskottets  förslag  under  punkt  17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 15. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 samt
avslår motion 2001/02:A260.

Ställningstagande

Att  anställda  har  tillgång till en väl fungerande
skyddsutrustning är av  betydelse  för att förebygga
arbetsskador.  I  arbetet  med  att ta fram  adekvat
skyddsutrustning  har  bl.a. företagshälsovården  en
stor  uppgift. Det är viktigt  att  utformningen  på
skyddsutrustningen  är sådan att den uppmuntrar till
användning. Skyddsutrustning  med dålig passform och
vars    vikt   och   tillgänglighet   inte    passar
arbetstagaren   kommer   sällan  eller  aldrig  till
användning. En stor del av  dagens  skyddsutrustning
är  utformad  efter  traditionella  könsmönster   på
arbetsmarknaden.  Detta  innebär att utrustning inom
exempelvis vård och omsorg  ofta  är  utformad efter
kvinnors  storlekar  medan det motsatta gäller  inom
traditionellt manliga yrkesgrupper.

Detta ställer till problem  för  personal  som  är
behovs- eller projektanställd och uppdragstagare som
är   i   behov  av  en  personlig  skyddsutrustning.
Arbetsgivare  bör  ha  ett ansvar för att även dessa
grupper  skall  ha  tillgång   till   en   personlig
skyddsutrustning  utformad  efter  dessas behov  och
förutsättningar.
De   mätningar   som   ligger   till   grund   för
skyddsutrustningens   standard   måste   ske   under
realistiska      förhållanden     och     inte     i
laboratoriemiljö.  Detta  är  nödvändigt för att ett
adekvat skydd skall kunna erbjudas vid användning på
arbetsplatsen. Regeringen bör ta  initiativ  till en
översyn   av   under   vilka   förhållanden   dagens
skyddsutrustningar  testas. Detta bör ges regeringen
till känna.

Jag tillstyrker därmed Centerpartiets motion
2001/02:A247 yrkandena 9 och 10 (c). Motion
2001/02:A260 (s) avstyrks.


16. Regionala skyddsombud (punkt 19) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 16. Riksdagen bifaller därmed
motion  2001/02:A315 yrkande 4 och avslår
motion 2001/02:A215.

Ställningstagande

Som majoriteten konstaterar  skall  den som deltar i
ett  arbetsmarknadspolitiskt program likställas  med
en arbetstagare  vid tillämpningen av vissa delar av
arbetsmiljölagen.  Detta  innebär  att  den  som  är
anordnare   av   en   plats   inom   ramen  för  ett
arbetsmarknadspolitiskt   program  också   har   ett
arbetsmiljöansvar  för  den  person   som  deltar  i
programmet.  Enligt vad vi har erfarit är  kunskapen
om detta varierande. I vissa fall saknas den helt.

De regionala skyddsombuden har bara tillträdesrätt
till   arbetsplatser   där   det   finns   anställda
medlemmar.    Detta    innebär   att   de   fackliga
organisationerna och de  regionala skyddsombuden har
kraftigt   begränsade   möjligheter    att    bevaka
placeringar   gjorda  t.ex.  vid  enmansföretag  och
föreningar där det inte finns någon anställd medlem.
Vi  i Vänsterpartiet  anser  att  regeringen  till
riksdagen  bör  återkomma  med  förslag  om  hur  de
regionala  skyddsombuden  skall  få  tillträde också
till   arbetsplatser  där  det  finns  deltagare   i
arbetsmarknadspolitiska   program.   Deltagaren  bör
jämställas  med  anställda även när det  gäller  den
bestämmelse  i  arbetsmiljölagen   som   handlar  om
tillträdesrätt för regionala skyddsombud.

Detta bör enligt vår mening ges regeringen till
känna. Motion 2001/02:A315 yrkande 4 (v)
tillstyrks. Motion 2001/02:A215 (v)
avstyrks.


17. Småföretag m.m. (punkt 21) (m och kd)

av  Mikael  Odenberg  (m), Stefan Attefall  (kd),
Kent  Olsson  (m),  Patrik  Norinder  (m),  Maria
Larsson (kd) och Henrik Westman (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   som   framförs   under   Ställningstagande   i
reservation  17.  Riksdagen bifaller  därmed  motion
1999/2000:N273  yrkande   20   och   avslår   motion
2001/02:A315 yrkande 3.

Ställningstagande

På  arbetsmiljöområdet finns det en rad bestämmelser
som i  sig  kan  vara positiva men som på olika sätt
skapar problem för  många  småföretag. Reglerna är i
vissa   fall   svåra   att  förstå   och   tillämpa.
Arbetsmiljöverket bör därför fungera som rådgivare i
arbetsmiljöfrågor.     I     samband     med     att
Arbetsmiljöinspektionen har sin  första  kontakt med
ett företag bör den redogöra för de krav som  ställs
enligt       arbetsmiljölagen       och       enligt
Arbetsmiljöverkets  föreskrifter och ge råd om vägar
att uppfylla dessa bestämmelser.  Speciellt  viktigt
är  det  för  småföretag  att  få information om hur
systematiskt  arbetsmiljöarbete  bör  bedrivas.  Som
hjälp  till  småföretag bör Arbetsmiljöverket  lägga
upp  en  idébank  med  exempel  på  hur  andra  löst
säkerhetsproblemen.


Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m,
kd och fp) tillstyrks därmed. Vi delar
majoritetens ställningstagande vad gäller
motion 2001/02:A315 yrkande 3 (v) som därmed
avstyrks.


18. Småföretag m.m. (punkt 21) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 18. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 3 och avslår motion
1999/2000:N273 yrkande 20.

Ställningstagande

I reservation  16 behandlar vi det arbetsmiljöansvar
en anordnare av  ett arbetsmarknadspolitiskt program
har  gentemot  deltagaren.   I   denna   reservation
återkommer vi till denna fråga.

Som  tidigare  nämnts  är  kunskaperna  på området
bristfälliga.  Vi  har  fått  uppfattningen  att  de
fackliga  organisationerna  inte har information  om
var  någonstans  det  finns  personer   placerade  i
arbetsmarknadspolitiska  program.  Vi  befarar   att
detta   gäller  också  Arbetsmiljöinspektionen.  Det
innebär att  verkets  tillsyn på många arbetsplatser
är bristfällig och att  de fackliga organisationerna
inte  på  ett  tillfredsställande  sätt  kan  bevaka
placeringar  gjorda   vid   sådana   företag   eller
föreningar.
Vi  i  Vänsterpartiet anser mot den bakgrunden att
det  är angeläget  att  regeringen  återkommer  till
riksdagen med förslag om hur ansvars-, tillsyns- och
informationsfrågan   bättre  skall  organiseras  vad
gäller de arbetsplatser  som tar emot personer vilka
får     en     placering     inom     ramen      för
arbetsmarknadspolitiken.

Detta bör ges regeringen till känna och därmed
tillstyrker vi motion 2001/02:A315 yrkande 3
(v). Vi ser däremot ingen anledning att
ställa oss bakom de förslag som lämnas i
motion 1999/2000:N273 yrkande 20 (m, kd och
fp), vilken motion därför avstyrks.


19. Systematiskt arbetsmiljöarbete m.m.
(punkt 22) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 19. Riksdagen bifaller därmed
motionerna 2000/01:A277 yrkande 8 och
2001/02:A246 yrkande 8.

Ställningstagande

Arbetsmiljöverket  måste  arbeta  på ett aktivt sätt
med  såväl  fysisk som psykisk ohälsa.  Arbetet  med
arbetsrelaterad  stress bör ske med ett sådant brett
perspektiv  som  vi  anfört  i  reservation  2.  Det
förebyggande    arbetets    betydelse    kan    inte
överskattas. Det  är  varje arbetsgivares skyldighet
att  genomföra "systematiskt  arbetsmiljöarbete"  på
varje  arbetsplats. Hela personalen skall involveras
i arbetet.  Det  ger  en ökad medvetenhet om hur ett
hälsofrämjande arbetsliv kan skapas så att människor
trivs och mår bra.

I   reservation   17  har   vi   tillsammans   med
företrädare för Moderaterna  pekat  på  att  det  är
viktigt att Arbetsmiljöverket fungerar som rådgivare
gentemot  småföretag  i  arbetsmiljöfrågor. Vi menar
att  verket  även  i  övrigt  bör   fungera  som  en
uppsökande    samarbetspartner   för   de   företag,
organisationer och offentliga förvaltningar som vill
ha råd och stöd  i  arbetet  med  fysisk och psykisk
ohälsa. En annan viktig uppgift för verket är att se
till  att  det systematiska arbetsmiljöarbetet  blir
ett verksamt instrument på arbetsplatserna.

Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Vi tillstyrker därmed motionerna
2000/01:A277 yrkande 8 (kd) och 2001/02:A246
yrkande 8 (kd).


20. Sanktioner (punkt 24) (v)

av Hans Andersson (v) och Carlinge Wisberg (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 20. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 2.

Ställningstagande

Antalet arbetsplatsolyckor  ökar  och  det är enligt
vår   mening  ett  mycket  allvarligt  problem.   De
utredningar  som görs av polis och åklagare i sådana
sammanhang leder  oftast  inte  till  någon  form av
ansvar för brott eller att påföljd döms ut.

Det  kanske  mest  centrala  för  att  långsiktigt
minska  arbetsrelaterad  ohälsa  är  att  det  finns
effektiva  sanktioner  mot  dem  som bryter mot AV:s
föreskrift    om   systematiskt   arbetsmiljöarbete.
Sanktioner  vid   brott   vid  enskilda  olyckor  är
viktiga. Än mer viktigt är dock att det förebyggande
arbetsmiljöarbetet fungerar,  att system och rutiner
finns för sådant arbete och att  underbemanning  och
dålig arbetsorganisation åtgärdas.

För arbetsgivare med omfattande tillgångar är
en sanktionsavgift på 100 000 kronor av
ringa betydelse. Arbetsmiljöverkets
föreskrifter är viktiga att följa om
arbetsrelaterad ohälsa skall minska. Det
måste därför bli en tydligare koppling
mellan bristande förebyggande arbete och
ekonomiska påföljder. Sanktionssystemet bör
förbättras så att arbetsgivarnas ekonomiska
incitament till förebyggande
arbetsmiljöarbete stärks. Detta bör ges
regeringen till känna. Vi tillstyrker därmed
motion 2001/02:A315 yrkande 2.


21. Nämndemän (punkt 26) (kd)

av Stefan Attefall (kd) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande
i reservation 21. Riksdagen bifaller därmed
motion 2001/02:A286 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

För  många  domare  och  nämndemän  kan deltagande i
förhandlingar    i    domstol    innebära   en   hög
säkerhetsrisk.  De  kan råka ut för  exempelvis  ett
fritagningsförsök   med    knivhot,    skjutning   i
rättssalen  eller  liknande vid en domstol.  De  kan
också drabbas om en  domstol  bombhotas  eller om en
brand  bryter  ut. De bör då ha tillgång till  olika
stödinsatser, krissamtal,  utbildning i dessa frågor
etc.

Bland  annat  Arbetsmiljöverkets  föreskrifter  om
Första  hjälpen  och   krisstöd   (AFS  1999:7)  och
föreskrifter om Systematiskt arbetsmiljöarbete  (AFS
2001:1  tidigare  Internkontroll)  är  tillämpliga i
dessa    fall.   I   dessa   föreskrifter   regleras
arbetsgivarens     arbetsmiljöansvar    vid    bl.a.
olycksfall och katastrofer på arbetsplatsen.
För nämndemännen,  som är förtroendevalda och inte
anställda vid domstolarna,  är  det  oklart  vem som
skall    anses    ha    arbetsmiljöansvaret   enligt
arbetsmiljölagen och ovan  nämnda  föreskrifter.  Är
det   den   domstol  som  betalar  ut  arvodet  till
nämndemännen eller Domstolsverket eller någon annan?
Enligt  vad   utskottets   majoritet   anfört  har
utskottet      haft      underhandskontakter     med
Domstolsverket   i   frågan.   Domstolsverket    har
bekräftat  vad  som  anförs i motion 2001/02:A286 om
att  frågan aldrig prövats  och  att  det  juridiska
läget  är  oklart.  Det finns därför inget som helst
skäl att inte bifalla  denna  motion.  Det  bör  ges
regeringen   till   känna  att  frågan  snart  måste
utredas. Motion 2001/02:A286  yrkandena 1 och 2 (kd)
tillstyrks därför.

Särskilda yttranden



Utskottets  beredning  av  ärendet   har   föranlett
följande särskilda yttranden.


1. Rehabilitering (c och fp)

av  Margareta  Andersson  (c)  och  Elver Jonsson
(fp).

Det   ökade   antalet  långtidssjukskrivningar   och
diagnoser med stressrelaterade  sjukdomar  tyder  på
att  den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen inte är
tillfredsställande.  Utredningar visar att det är få
som får tillgång till  rehabilitering. Arbetsgivarna
har redan i dag ett stort,  men otydligt, ansvar för
de   anställdas   rehabilitering.    Innebörden   av
rehabiliteringsansvaret   tolkas   olika  av   olika
arbetsgivare.

Det  operativa  ansvaret för rehabiliteringen  har
förskjutits  till  fyra  olika  instanser,  nämligen
landstingens hälso- och sjukvård, försäkringskassan,
kommunernas      socialtjänst       och      statens
arbetsförmedling.  Dessvärre  står  det   klart  att
rehabiliteringen  inte  fungerar och att det  saknas
incitament för att de olika  sektorerna  skall bidra
med  finansiering av rehabiliteringen. En samordning
av   insatserna    skulle    väsentligt    förbättra
livsvillkoren för den enskilde individen.
Olika  frågor på rehabiliteringsområdet har  varit
föremål för  utredningar  under  de senaste åren. Vi
noterar att frågor om rehabilitering  är  en  del  i
regeringens  s.k. elvapunktsprogram för ökad hälsa i
arbetslivet. Vi  menar  att   det  nu är av yttersta
vikt  att  regeringen  snarast  lägger  fram   också
konkreta förslag till förbättringar på området.
Arbetsmiljölagstiftningen  bör  t.ex.  ses  över i
syfte   att   förbättra  rehabiliteringen,  och  den
enskilde medborgaren  bör  ges ett ökat inflytande i
processen genom lagfästa rättigheter.

2. Folkhälsa m.m. (c)

av Margareta Andersson (c).

Folkhälsa

Det finns ett tydligt samband mellan arbetstagarnas hälsostatus
och deras sociala situation.  Utsatthet  för  stress
ökar  i takt med att den ekonomiska situationen  för
den enskilde  ansträngs.  Det  finns också regionala
skillnader vad gäller hälsan. Medellivslängden  i de
mest  utsatta  regionerna av landet är åtta år lägre
än i den region som har högst medellivslängd. Där är
ohälsotalet på arbetsmarknaden också de högsta.

Arbetsmiljöforskningen    har   under   lång   tid
fokuserats  på  vad som är orsaken  till  den  ökade
sjukfrånvaron. Däremot  har  intresset  varit mindre
för vilka friskfaktorerna är för de yrkesgrupper och
regioner   som   har   låg  sjukfrånvaro.  Även  det
traditionella arbetsmiljöarbetet  har  koncentrerats
till förhållanden på enskilda arbetsplatser. Det har
inte  i samma utsträckning gjorts kopplingar  mellan
ohälsa och exempelvis otrygga arbetsmarknader. Under
högkonjunktur  ökar  graden av sjukskrivningar bland
de  anställda  medan  det  i  motsvarande  grad  kan
presenteras  sjunkande siffror  för  sjukskrivningar
vid lågkonjunktur.  Detta behöver inte nödvändigtvis
betyda   att  de  anställda   är   friskare   i   en
lågkonjunktur. En mer trolig orsak till detta är att
rädslan över  att bli av med sitt arbete på grund av
hög sjukfrånvaro  är större bland de anställda under
en  lågkonjunktur.  Det  leder  till  att  den  s.k.
sjuknärvaron ökar.
Det  förebyggande arbetet  måste  förbättras.  Ett
sätt att  förbättra  det förebyggande arbetet är att
utarbeta kriterier för  en  god  arbetsmiljö.  Dessa
kriterier  skulle  kunna  ligga  till  grund  för en
arbetsmiljöcertifiering.  Företagare  som  lever upp
till  dessa  kriterier  bör  få  en  nedsättning  av
arbetsgivaravgifterna.    Utformningen   av   dagens
socialförsäkringar  och  bristande   möjlighet   att
snabbt  få  rehabilitering  vid  sjukskrivning leder
till  att många är sjukskrivna lång  tid  i  onödan.
Såväl  arbetsgivare   som  andra  aktörer  måste  ha
tydligare  incitament  att   förebygga  och  åtgärda
ohälsa.
Regeringen har tidigare aviserat  att  den  skulle
lägga fram en proposition om folkhälsan under våren.
Det  finns  enligt  vad jag har erfarit risk för att
propositionen  inte  kommer   att  läggas  fram  för
riksdagen  som  det  var  planerat.  Jag  är  mycket
kritisk till detta.  Med hänsyn  till den allvarliga
utveckling som vi sett vad gäller  ohälsa  måste  nu
regeringen  visa betydligt bättre handlingskraft och
komma med förslag till åtgärder på folkhälsoområdet.

Arbetslivsinstitutet

Enligt      Centerpartiets      uppfattning      har
Arbetslivsinstitutet  en  viktigt  uppgift att fylla
inom  forskningsområdena arbetsmiljö,  arbetsmarknad
och arbetsorganisation.  Vi  kan dock konstatera att
det  finns  brister  i  styrningen   av   institutet
verksamhet. Verksamheten har därigenom bl.a.  blivit
svår  att överblicka. Institutets budget är också  i
obalans.  För  att  komma  till  rätta med problemen
krävs en rad åtgärder. Det krävs samtidigt  att  man
skapar  förutsättningar  för  en långsiktigt hållbar
utveckling av verksamheten.

Övrigt

I detta sammanhang vill jag också  påpeka att Centerpartiet har
väckt   motioner   i   olika  arbetslivsfrågor   som
utskottet  redan  har  behandlat   i   samband   med
beredningen av statsbudgeten, bet. 2001/02:AU1.


3. Småföretag m.m. (fp)

av Elver Jonsson (fp).

Småföretag m.m.

Komplicerade  regler  och  krav  på uppgiftslämnande
innebär en större belastning för små  företag än för
större. Vi i Folkpartiet har under många  år påpekat
att det är angeläget att genomföra regelförenklingar
för   dessa   företag.   Jag  ser  positivt  på  att
regeringen   har  en  särskild   Simplexenhet   inom
Näringsdepartementet,   som  har  till  uppgift  att
arbeta  för  färre,  mer  begripliga   regler.   Jag
konstaterar  dock  att  det  finns en hel del arbete
kvar   med  att  slopa,  förenkla  eller   förbättra
reglerna   för   företagen.   Jag   förutsätter  att
regeringen fortsätter detta arbete med all kraft.

På arbetsmiljöns område finns det många  bra  regler
som  är  viktiga  att  värna om. De kan många gånger
vara svåra att tillämpa och förstå för arbetsgivarna
i de små företagen. Av utskottets  ställningstagande
under  rubriken  Arbetsmiljöverkets uppdrag  framgår
att Arbetsmiljöverket  har  förbättrat verksamhetens
informations- och serviceinsatser på senare tid. Jag
välkomnar  detta,  men är av den  uppfattningen  att
ytterligare ansträngningar  är  angelägna för att så
långt det är möjligt underlätta för de små företagen
att följa arbetsmiljölagens intentioner.

Alkohol och droger

Många   människor   har  någon  i  sin  närhet   med
alkoholproblem,   inte    sällan    på    den   egna
arbetsplatsen.  Arbetskamrater  och arbetsledare  är
viktiga  när  det  gäller möjligheterna  att  hjälpa
någon med missbruksproblem. Om det hos arbetsgivaren
finns fungerande policydokument  och handlingsplaner
kan  arbetsplatser  också  förebygga  uppkomsten  av
alkohol- och drogproblem.

Jag  sympatiserar med det som  framförs  i  motion
2000/01:A253 om att Arbetsmarknadsverket i samarbete
med   Folkhälsoinstitutet    bör   göra   gemensamma
informationsinsatser  för att få  fler  arbetsgivare
att utarbeta ett handlingsprogram  mot  alkohol  och
annat drogmissbruk på arbetsplatserna.

4. Friår och arbetstidsförkortning m.m. (mp)


av Barbro Feltzing (mp).

Vardagsmakt

I  många  sammanhang  har  brist   på  balans mellan
inflytande   och  för  höga  krav  på  arbetsplatsen
angetts som en  viktig  förklaring  till  den  ökade
ohälsan.  En  gemensam  kraftsamling  behövs för att
komma  till rätta med utbrändhet och ökad  stress  i
arbetslivet.

Enligt  min  mening är det angeläget att en samlad
analys  görs  av alla  samhällets  och  arbetslivets
system för att utröna hur människors möjligheter att
forma vardagen  efter  egna  behov  och önskemål kan
öka.
Många  har en bild av att ökad ekonomisk  tillväxt
är positiv  i  sig.  Jag  för  min del menar att det
finns  skäl  att  tala  om  olika sorters  tillväxt.
Välfärd  går  inte  alltid  att  mäta  i  ekonomiska
termer. Om strategierna för att öka  den  ekonomiska
tillväxten  medför  att  människor  får  ett minskat
socialt  umgänge  och att ohälsan ökar är tillväxten
inte god. Som utskottets  majoritet  anför finns det
indikationer på ett samband mellan förändringarna på
arbetsmarknaden och att människor blir sjukare.
Det finns arbetsgivare som behandlar  sin personal
som   utbytbara   maskindelar.   De  delar  som  har
förbrukats tar arbetsgivaren inte  ansvar  för.  Det
bör   därför   övervägas  hur  företagen  kan  göras
ansvariga, eventuellt  ekonomiskt, när sjukfrånvaron
ökar till oacceptabla nivåer.

Jag förespråkar också att  en  vardagsmaktsutredning
tillsätts.  Utredningen  bör ta upp  frågor  om  hur
människors  behov  av inflytande  och  de  krav  som
ställs på individen kan balanseras bättre.

En nationell kampanj för ohälsa

I dag finns det en god  kunskap  från forskningen om
orsakerna  till ohälsan i arbetslivet  och  hur  den
skall förebyggas. Denna kunskap bör utnyttjas så att
den   når   ut   till   arbetsplatserna.   Även   om
huvudansvaret      för      att      skapa      goda
arbetsmiljöförhållanden   ligger  på  arbetsgivarna,
behövs en större kraftsamling  med  fler  inblandade
för att förebygga ohälsan. En nationell kampanj  mot
ohälsa i arbetslivet bör initieras.

Friår och arbetstidsförkortning

Vi  i  Miljöpartiet förordar en arbetstidsreform och
införande  av  friår  i hela landet som två sätt att
motverka den tilltagande ohälsan i arbetslivet.

En  arbetstidsförkortning   skall   ses   som   en
välfärdsreform, motiverad av såväl jämställdhetsskäl
som hälsoskäl. En arbetstidsförkortning skulle också
öka människors livskvalitet.
Det  är  svårt  att få företag att förändra dåliga
arbetsmiljöförhållanden  frivilligt.  Därför  är det
enligt  min mening motiverat med en lagstiftning  om
en arbetstidsförkortning. Vi i Miljöpartiet föreslår
att    den   dispositiva    arbetstidslagstiftningen
bibehålls. Normalarbetstiden bör dock sänkas till 35
timmar i  en  första  etapp  och  sedermera  till 30
timmar.  Arbetstiden  kan  sedan  via kollektivavtal
anpassas         till        olika        branscher.
Arbetstidsförkortningen   bör  alltså  genomföras  i
samspel    mellan    staten    och    parterna    på
arbetsmarknaden.   Även   taket   för  övertid   bör
begränsas  från  dagens  200  timmar/år   till   100
timmar/år.   Det   är   viktigt   att  genomföra  en
arbetstidsförkortning av flera anledningar:
·  För att folk skall orka utnyttja  sin  fritid när
de är lediga.
·
·  För att folk skall orka arbeta fram till  65  års
ålder.
·
·  För  att  människor  skall få mer tid för socialt
liv   och  engagera  sig  i   samhället   utanför
familjen.
·
·  För att  minska arbetslösheten och den stress som
de arbetslösa utsätts för.
·
·  För jämställdheten.  Det  skulle ge männen större
möjligheter  att ta ökat ansvar  för  hemmet  och
familjen.
·
·  För   att   minska   antalet   arbetsskador   och
sjukskrivningar.
·
Miljöpartiet har  under en längre tid föreslagit att
möjlighet att ta ett friår införs. Förslaget innebär
i korthet att den som  tar  ledigt  får  85  % av a-
kassan  som  ersättning.  För att få ut ersättningen
måste   arbetsgivaren   erbjuda   plats   åt   någon
arbetslös. Ledigheten skall  kunna  tas  ut  för att
studera  eller  vara  hemma  med barnen. För dem som
vill  utbilda  sig  eller  vara  hemma   med  barnen
föreslår vi ett års ledighet. För dem som vill ta ut
ledighet   av   annan   anledning   kan   en   lägre
ersättningsnivå  diskuteras.  Med  vår modell tjänar
alla  på förslaget. Den anställde som  väljer  friår
kan berika  sitt liv och den arbetslöse får en chans
att komma in  på  arbetsmarknaden. Staten betalar ut
lägre ersättning än  i dag, 85 % av a-kassenivån för
den som tar friår mot  100  % för den som är normalt
arbetslös.  Glädjande  nog  har  Miljöpartiet  genom
förhandlingar med regeringen och Vänsterpartiet fått
till stånd en försöksverksamhet  med friår i tolv av
landets   kommuner.  Jag  menar  att  försöket   bör
utvidgas till hela landet.

Buller

Fler och fler  människor  mår  dåligt  på  grund  av
buller.  Gränsvärdena  bör därför omvärderas *o*c*h*
*s*ä*n*k*a*s*.*
*
*D*e* *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*n*  *f*ö*r* *b*u*l*l*e*r*
*s*o*m*  *g*ä*l*l*e*r*  *i*  *d*a*g*   *s*a*t*t*e*s*
*p*å*  *1*9*5*0*-*  *o*c*h*  *1*9*6*0*-*t*a*l*e*n*.*
*D*e*      *ä*r*      *a*l*l*d*e*l*e*s*      *f*ö*r*
*g*e*n*e*r*ö*s*t*   *s*a*t*t*a*.*    *G*r*ä*n*s*e*n*
*p*å*   *8*5*  *d*B*  *i*  *f*a*b*r*i*k*s*m*i*l*j*ö*
*m*e*d*f*ö*r*    *u*n*d*e*r*   *e*n*   *l*ä*n*g*r*e*
*t*i*d* *r*i*s*k*  *f*ö*r* *h*ö*r*s*e*l*s*k*a*d*o*r*
*p*å* *1*0**"1*5* *%*.*  *J*a*g* *a*n*s*e*r* *a*t*t*
*e*t*t* *m*e*r* *r*i*m*l*i*g*  *g*r*ä*n*s*v*ä*r*d*e*
*ä*r*  *c*a*  *7*0* *d*B*.* *D*e*t*t*a*  *s*t*ö*d*s*
*b*l*.*a*.*   *a*v*    *p*r*o*f*e*s*s*o*r*   *T*o*r*
*K*i*h*l*m*a*n*      *v*i*d*       *C*h*a*l*m*e*r*s*
*t*e*k*n*i*s*k*a* *h*ö*g*s*k*o*l*a*,*  *s*o*m* *ä*r*
*e*x*p*e*r*t*    *p*å*    *b*u*l*l*e*r*.*    *H*a*n*
*m*e*n*a*r* *o*c*k*s*å* *a*t*t* *g*r*ä*n*s*e*n*  *i*
*u*r*b*a*n*a*       *m*i*l*j*ö*e*r*      *b*o*r*d*e*
*l*i*g*g*a*   *p*å*   *c*a*    *4*0*    *d*B*    *i*
*s*t*ä*l*l*e*t*  *f*ö*r* *d*a*g*e*n*s* *5*5* *d*B*.*
*D*y*g*n*s*m*e*d*e*l*v*ä*r*d*e*n*            *s*o*m*
*u*p*p*m*ä*t*s*  *i*n*n*e*b*ä*r* *a*t*t* *t*o*p*p*ar
med  mycket höga ljudnivåer  accepteras  bl.a.  från
trafik   och  flygplan,  liksom  att  flygplan  även
genererar  buller  i  de  låga s.k. oktavbanden. Det
buller  som  förekommer  i  samhället   i   dag  kan
uppfattas   som   en   svår   förorening  för  många
människor. Det är otillfredsställande, menar jag.
Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag




Motion väckt med anledning av prop.
2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan


2001/02:So27 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m):

17. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om narkotikafria
arbetsplatser.


Motioner från allmänna motionstiden
1999/2000


1999/2000:Sf304 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts om att utreda behov  av
förändringar   rörande   företagshälsovård  för  att
underlätta rehabilitering,

1999/2000:So226 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

3. att riksdagen som sin mening  ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om  uppdrag  till den
nationella          folkhälsokommittén          om
företagshälsovårdens roll i folkhälsoarbetet,

5.  att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  forskning om
hälsorisker    relaterade    till    kombinationen
yrkesarbete/hemarbete,

1999/2000:N273 av Per Westerberg m.fl. (m, kd, fp):

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om arbetarskydd,

1999/2000:A209 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):

att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna  vad  i  motionen anförts  om  behovet  av  en
strategi mot farligt ensamarbete.

1999/2000:A215 av Barbro Feltzing (mp):

1. att riksdagen  som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen  anförts  om att forskning på
starka elektromagnetiska fält bör ökas,

2. att riksdagen som sin mening ger  regeringen till
känna    vad    i    motionen   anförts   om   att
försiktighetsprincipen  bör gälla vid arbeten, där
elektromagnetiska fält finns,

3. att riksdagen som sin mening  ger regeringen till
känna  vad i motionen anförts om  att  gränsvärden
bör tas  fram  för  arbeten  med elektromagnetiska
fält  och  då  speciellt  för spårvagnsförare  och
lokförare.

1999/2000:A219 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

5. att riksdagen som sin mening  ger regeringen till
känna  vad  i  motionen  anförts  om behovet  av  en
utredning kring våldet på arbetsplatserna,

1999/2000:A220 av Lennart Daléus m.fl. (c):

4. att riksdagen som sin mening ger  regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts om en parlamentarisk
utredning    för   att    belysa    arbetsmarknadens
ohälsoproblem   och   socialförsäkringarna   i   ett
sammanhang,

1999/2000:A232 av Göte Wahlström och Carina Hägg
(s):

att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen till
känna  vad  i  motionen anförts  om  behovet  av  en
översyn av arbetsmiljölagstiftningen.

1999/2000:A242 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Frisk (s):

att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen till
känna  vad  i motionen anförts om utredning  av  det
framtida arbetslivet.

1999/2000:A270 av Lennart Klockare och Lilian Virgin
(s):

att riksdagen  som  sin  mening  ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning för att
minska utslagningen från arbetslivet.

1999/2000:A601 av Jan Backman (m):

att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts  om att stat och kommun
bör  föregå  med  gott exempel när  det  gäller  att
avskaffa taylorismen.

1999/2000:A716 av Carina Hägg och Raimo Pärssinen
(s):

att riksdagen som sin  mening  ger  regeringen  till
känna  vad  i  motionen  anförts om uppmärksamhet på
säljsekters anställnings- och personalmetoder.

1999/2000:A718 av Carina Hägg (s):

att  riksdagen som sin mening  ger  regeringen  till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  en  policy för
psykologiska   anställningstest  inom  det  statliga
området.

1999/2000:A719 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl
(s):

att riksdagen som  sin  mening  ger  regeringen till
känna vad i motionen anförts om elöverkänslighet.

1999/2000:A722 av Barbro Feltzing (mp):

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen  till
känna  vad  i  motionen  anförts  om  inrättandet av
fonder  för  att  förebygga  och  åtgärda stress  på
arbetsplatsen.

1999/2000:A724 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

att  riksdagen  som  sin mening ger regeringen  till
känna vad i motionen anförts  om  särskild  utredare
kring problemet med isocyanater.

1999/2000:A726 av Tomas Eneroth m.fl. (s):

att  riksdagen  som  sin  mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts  om  en  uppföljning av
arbetsmiljökommissionens arbete.


Motioner från allmänna motionstiden
2000/01


2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c):

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
arbetsmiljölagstiftningen   och   betydelsen    av
satsningar     på    rehabilitering    för    ökad
livskvalitet.

2000/01:So549 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om arbetslivet.

2000/01:A201 av Barbro Feltzing (mp):

1.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
försiktighetsprincipen  bör  gälla vid arbeten där
elektromagnetiska fält finns.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att gränsvärden
för  arbeten  med elektromagnetiska fält  bör  tas
fram  och  skall  anges  för  spårvagnsförare  och
lokförare.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att forskning på
hälsoeffekter  från  starka elektromagnetiska fält
bör ökas.

2000/01:A205 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om  behovet  av  en översyn av
arbetsmiljölagstiftningen.

2000/01:A213 av Lisbeth Staaf-Igelström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en strategi  mot
farligt ensamarbete.

2000/01:A225 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om makten  över  den
egna arbetsmiljön.

2000/01:A232 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om behovet av en
strategi mot farligt ensamarbete.

2000/01:A233 av Chatrine Pålsson (kd):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att inrätta  en  delegation
mot stress och utbrändhet.

2000/01:A238 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Zakariasén (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetsorganisationsfrågor.

2000/01:A239 av Hans Hoff och Lisbet Calner (s):

Riksdagen  beslutar  om  ändringar som är nödvändiga
för  att  Yrkesinspektionen  skall  kunna  förelägga
viten även för statliga arbetsgivare.

2000/01:A240 av Ronny Olander och Britt-Marie
Lindkvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om behovet av ökad forskning
om vuxenmobbning.

2000/01:A242 av Torgny Danielsson och Ann-Kristine
Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om  behovet  av  förbättrade
arbetslivsvillkor.

2000/01:A253 av Yvonne Oscarsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om att Arbetarskyddsstyrelsen
i   samarbete   med   Folkhälsoinstitutet    startar
informationsinsatser  för  att  få  fler företag att
utarbeta  handlingsprogram  mot alkohol-  och  annat
drogmissbruk på arbetsplatserna.

2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att göra företagen
ekonomiskt ansvariga för den ökade sjukfrånvaron i
särskilda fall.

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen anförs om inrättandet  av
fonder för att förebygga  och  åtgärda  stress  på
arbetsplatsen.

2000/01:A262 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett uthålligt arbetsliv.

2000/01:A275 av Maud Björnemalm m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen anförs om att lagfästa en samverkan
mellan företagshälsovård och försäkringskassor.

2000/01:A277 av Maria Larsson m.fl. (kd):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att stress bör
behandlas  ur  ett  bredare  perspektiv   än  bara
relaterat till arbetslivet.

3.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  ett  barnvänligt
arbetsliv.

6.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs  om  belysning  av de
särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.

8.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket
som aktiv  rådgivare kring stressrelaterad sjukdom
och förnyelse av internkontrollen.

2000/01:A310 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ensamarbete.

2000/01:A312 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen  anförs  om  att  polisen  skall  ha
skyldighet   att   vid   varje  butiksrån  tillkalla
Yrkesinspektionen     för     att      gå     igenom
säkerhetsrutinerna.

2000/01:A313 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen   begär   att  regeringen  tillsätter   en
parlamentarisk   kommission    med    uppdrag    att
sammanställa kunskap och föreslå åtgärder som vänder
ökningen av negativ stress och utbrändhet.


Motioner från allmänna motionstiden
2001/02


2001/02:Sf395 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om makten  över  den
egna arbetsmiljön.

9. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening     vad     i     motionen     anförs    om
företagshälsovården.

2001/02:So497 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

12.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om arbetslivet.

2001/02:MJ357 av Gudrun Lindvall (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i  motionen  anförs  om utfasning av isocyanater
och polyuretan.

2001/02:MJ390 av Bengt Silfverstrand (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om betydelsen  av samhällsstöd
till  forskning rörande isocyanater i arbetsliv  och
hemmiljö.

2001/02:A204 av Maria Larsson m.fl. (kd):

3.  Riksdagen   begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag om att inrätta ett äldrekompetenscentrum.

2001/02:A210 av Barbro Feltzing (mp):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
försiktighetsprincipen  bör  gälla vid arbeten där
elektromagnetiska fält finns.

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  att gränsvärden
för  arbeten  med elektromagnetiska fält  bör  tas
fram och anges för spårvagnsförare och lokförare.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att forskning på
hälsoeffekter  från  starka elektromagnetiska fält
bör ökas.

2001/02:A215 av Sven-Erik Sjöstrand (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om  regionala  skyddsombuds
tillträdesrätt      till      arbetsplatser      med
skyddskommitté.

2001/02:A220 av Matz Hammarström m.fl. (mp):

2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om inrättandet av
fonder  för att förebygga och  åtgärda  stress  på
arbetsplatsen.

8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om behovet av ett
friår för att komma till rätta  med utbrändhet och
stress i arbetslivet.

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  behovet  av  en
arbetstidsförkortning för att komma till rätta med
utbrändhet och stress i arbetslivet.

2001/02:A229 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

11.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  som i motionen anförs  om  förbättrad
arbetsmiljö.

2001/02:A242 av Chris Heister m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen   anförs   om   att
företagshälsovården skall  få  bedriva  hälso- och
sjukvård i syfte att minska vårdköerna.

2.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening    vad   i   motionen   anförs    om    att
företagshälsovården  skall  finansieras i enlighet
med  samma principer som den hälso-  och  sjukvård
som är ansluten till försäkringskassan.

2001/02:A244 av Margareta Viklund och Ulla-Britt
Hagström (kd):

1. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs om att regeringen
måste vidta kraftfulla åtgärder  för att förbättra
arbetsmiljön inom hälso- och sjukvården.

2001/02:A246 av Maria Larsson m.fl. (kd):

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  belysning av de
särskilda problemen med ohälsa i offentlig sektor.

8.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om Arbetsmiljöverket
som aktiv rådgivare kring stressrelaterad sjukdom.

2001/02:A247 av Margareta Andersson m.fl. (c):

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn bör
göras  av dagens strukturer som styr den enskildes
arbetssituation   så   att   verktyg   för  bättre
arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.

6.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening vad i motionen anförs om att inom ramen för
de  aviserade  trepartssamtalen  lyfta  frågan  om
arbetstagarnas   förbättrade    möjligheter   till
inflytande över arbetstiden.

7.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  kartläggning av
arbetsmiljökompetensen   hos  företagen   och   en
förstärkning av denna.

8.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
återkomma     med     förslag    som    förbättrar
förutsättningarna  för  företag   att  anlita  den
kompetens    för    förebyggande   insatser    som
företagshälsovården kan bidra med.

9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att arbetsgivare
bör  ha  ett  ansvar   för   att   behovs-   eller
projektanställda   och   uppdragstagare  skall  ha
tillgång   till   en  personlig   skyddsutrustning
utformad efter deras behov och förutsättningar.

10. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ta  initiativ  till  en  översyn  av  under  vilka
förhållanden dagens skyddsutrustning testas.

11.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs  om  att  utforma ett
program  för  bullerdämpande åtgärder i offentliga
lokaler.

2001/02:A254 av Helena Zakariasén och Ann-Kristine
Johansson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om  försäljning av folköl och
cider.

2001/02:A260 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet  av information och
utveckling av mer jämställda arbetsverktyg.

2001/02:A261 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för  utbildning av
lokala      skyddsombud     och     insatser     för
attitydförändring     rörande    lokalt    verksamma
skyddsombud.

2001/02:A283 av Hans Hoff (s):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att alla
omfattas av företagshälsovård.

2.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om att  noga  följa
frågan.

2001/02:A286 av Désirée Pethrus Engström (kd):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att klargöra att
nämndemän     skall      anses     omfattas     av
arbetsmiljölagen.

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att omfattningen
av arbetsgivaransvaret klargörs.

2001/02:A292 av Göran Norlander och Susanne
Eberstein (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om arbetsmiljö.

2001/02:A297 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  angående  vikten av forskning
kring mångfald i arbetslivet.

2001/02:A298 av Marie Granlund och Britt-Marie
Lindkvist (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  anförs  i  motionen  om funktionshindrades
arbetsmiljö.

2001/02:A304 av Rolf Olsson m.fl. (v):

Riksdagen   begär   att  regeringen  tillsätter   en
kommission utifrån vad  i motionen anförs om negativ
stress m.m.

2001/02:A307 av Hans Hoff och Nils-Göran Holmqvist
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om  att  skärpa  samhällets
möjligheter att komma  åt  och  rätta till brister i
arbetsmiljön.

2001/02:A309 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s):

Riksdagen  tillkännager  för regeringen  vad  som  i
motionen anförs om företagshälsovård.

2001/02:A314 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  att  bullerskador  bland  kvinnor särskilt
uppmärksammas   i   det   fortsatta  arbetet   med
elvapunktsprogram för ökad hälsa i arbetslivet.

2001/02:A315 av Carlinge Wisberg m.fl. (v):

2.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  tydligare
ekonomiska   incitament    via    ett   reformerat
påföljdssystem.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen   anförs  om  effektivare
tillsyn  av  arbetsmiljölagens   efterlevnad   för
personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

4.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om de  regionala
skyddsombudens  tillträde  på  arbetsplatser   där
personer  i  arbetsmarknadspolitiska  åtgärder  är
verksamma.

2001/02:A325 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av en ny, mer
långsiktig strategi för att isocyanatproblemen skall
kunna bemästras.

2001/02:A326 av Hillevi Larsson och Ronny Olander
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att   självdeklaration  av  arbetsmiljön  på   varje
arbetsplats skall bli obligatorisk.

2001/02:A330 av Christina Axelsson m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs om vikten av egenmakt för att
motverka stress och ohälsa i arbetslivet.

2001/02:A333 av Krister Örnfjäder m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs  om  åtgärder  mot  stress  i
arbetslivet.

2001/02:A337 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i  motionen anförs om behovet av en strategi mot
farligt ensamarbete.

2001/02:A342 av Krister Örnfjäder och Ann-Marie
Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen  anförs  om  åtgärder  för att minska
arbetsolyckor och arbetssjukdomar.

2001/02:A352 av Sven-Erik Sjöstrand och Ulla
Hoffmann (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen
anförs   om   att   utvärdera   dagens   system  för
utarbetandet   av  gränsvärden  och  återkomma   med
förslag   till   hur   säkrare   gränsvärden   skall
framarbetas.

2001/02:A360 av Lilian Virgin och Carina Adolfsson
Elgestam (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om  att uppmärksamma affärers
öppettider med koppling till ohälsa.

2001/02:A369 av Tomas Högström (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet.

2001/02:A371 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Hans Stenberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs om behovet  av  översyn  av
företagshälsovård.

2001/02:A375 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs  om behovet av en strategi mot
farligt ensamarbete.

2001/02:A377 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad som anförs i motionen om vikten av att
företagshälsovårdens kompetens och innehåll kommer
alla till del.

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  som  anförs  i motionen om en översyn
samt  förslag  till  hur  hälsodata   från   olika
branscher  skall  samlas  in  till  ett nationellt
hälsoregister  samt  att  huvudman  för  registret
utses.

3.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som  sin
mening   vad   som  anförs  i  motionen   om   att
hälsoregister bör  förvaltas av samhället, men med
arbetsmarknadens parter som intressenter.

4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   som   anförs   i  motionen  om  att
arbetslivsinriktad forskning måste  stimuleras för
att     kunna     minska    sjukskrivningar    och
förslitningsskador.

2001/02:A383 av Åke Sandström (c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i motionen anförs  om  behovet  av  att  flytta
administrationen för Arbetslivsinstitutet till Umeå.

2001/02:A385 av Barbro Feltzing (mp):

2. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om att förkortad
arbetstid leder till ökad livskvalitet och minskad
stress.

3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad i motionen  anförs  om  inrättande  av
fonder   för    att   utveckla   arbetsmiljö   och
arbetsorganisation.

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  en nationell
kampanj mot ohälsa i arbetslivet.

6.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om att tillsätta en
vardagsmaktsutredning.

2001/02:Bo217 av Barbro Feltzing (mp):

5.  Riksdagen  tillkännager  som sin  mening  vad  i
motionen anförs om sänkta gränsvärden för buller i
fabriksmiljö.

Bilaga 2

Utskrift från hearing



Stenografernas utskrifter från
Arbetsmarknadsutskottets hearing
Ohälsa på jobbet - Vad är problemet?
torsdagen den 5 april 2001.

Ordföranden:    Som    ordförande    i    riksdagens
arbetsmarknadsutskott   vill   jag   hälsa  samtliga
hjärtligt  välkomna  till dagens offentliga  hearing
som  vi  har  kallat  Ohälsa  på  jobbet  -  vad  är
problemet.  Först  av  allt   vill   jag  rikta  ett
speciellt  välkommen  till våra föreläsare.  Det  är
Jarl-Erik Rollén, vd KEFA  Hightech  AB,  Gun Herman
Jonasson, chefsbarnmorska Karolinska sjukhuset, Ulla
Lindqvist,  andre  vice ordförande LO, Sture  Nordh,
ordförande  TCO, Kenth  Pettersson,  generaldirektör
Arbetsmiljöverket  och  Annika  Härenstam,  forskare
Arbetslivsinstitutet. Ni är hjärtligt välkomna hit.

Jag  vill  naturligtvis  säga  extra välkomna till
utskottets ledamöter, som kommer att  vara de som så
småningom  ställer  frågor när inledningsanförandena
är avslutade. Alla övriga åhörare som har kommit hit
för  att  lyssna  på detta  viktiga  ämne  är  också
välkomna.
Utskottet har tagit initiativet till denna hearing
på  grund av att vi  alla  som  är  sysselsatta  med
samhällsfrågor  ser  att  vi har ett växande problem
genom att alltfler ute i arbetslivet  mår  dåligt på
jobbet. Diskussionen har kanske klarlagt en  del  av
problemen,  men det är svårt att få en helt täckande
bild av de samverkande orsakerna. Som beslutsfattare
och utskottsledamöter  som  har ansvar för en del av
frågorna är vi oerhört intresserade  av  att få veta
vad  de  egentliga  skälen är till att alltfler  mår
dåligt på jobbet. Fattas  det  lagstiftning eller är
det andra samverkande åtgärder som  ska  in?  Är det
andra frågor?
Vårt  mål  i dag med denna hearing är att få några
svar på frågan:  Vad  är  problemen? Då kan vi närma
oss kärnan kring detta. Med  den  inbjudna  panel vi
har  i  dag  har  vi  försökt  att få en bredd, dels
representanter  från  näringslivet,  dels  offentlig
sektor    på   arbetsgivarsidan,    dels    fackliga
organisationer,  dels  forskningen.  Vi tror att med
dessa  intressanta föreläsare går det att  få  många
intressanta  infallsvinklar  i detta. Kombinerat med
de  frågor som ledamöterna kommer  att  ställa  blir
detta  kanske  lite  bättre  klarlagt.  Det  är  vår
förhoppning från utskottets sida.
Jag  ska  inte  säga  så mycket mer inledningsvis,
utan jag ska bara nämna lite grann om programmet. Vi
inleder med öppningsanföranden  av samtliga inbjudna
föreläsare. 10 minuter vardera. Jag  kommer att vara
sträng med tiden. Var och en har ju sedan  möjlighet
att utveckla sig vidare i samband med frågorna.  Det
finns   ordentligt   utrymme   för   frågor.   Efter
inledningsanförandena är det tänkt att vi ska ta  en
kort kaffepaus, 10.15-10.30, och sedan fortsätter vi
med  utfrågningen  från utskottets sida. Vi beräknar
avsluta det hela kl. 12.00.
Med de orden ber jag  att  än  en gång få hälsa er
hjärtligt  välkomna.  Jag  lämnar  över   ordet  och
talarstolen  till första talaren, Jarl-Erik  Rollén,
vd KEFA. Varsågod!

Jarl-Erik  Rollén,   vd   KEFA   Hightech  AB:  Herr
ordförande!  Mina  damer och herrar!  När  jag  blev
tillfrågad av Bertil Remaeus om jag ville ställa upp
i dag började jag fundera  på  om  jag  kan tillföra
någonting.  Jag kom fram till att jag egentligen  är
ett fynd i det här sammanhanget.

Jag har varit  vd  de  senaste 30 åren i ett antal
olika företag av olika storlekar och inriktning. Jag
har suttit med i Yrkesinspektionsnämnden  i Sörmland
och  det som senare blev Sörmland-Östergötland.  Jag
har sett  problemen  från  den sidan också. Dessutom
har  en  person på företaget,  vår  förre  vd,  fått
diagnosen    utbrändhet.   Jag   har   rätt   mycket
erfarenheter av detta.
Jag  har  några   tankar   som  jag  skulle  vilja
framföra. Den första och grundläggande  är  att  jag
tycker   att   vi  har  alldeles  för  lätt  att  ge
arbetsplatsen skulden  för de problem som uppstår på
arbetsplatsen.  Vi har dessutom  ett  regelverk  som
egentligen är gjort  för fysiska problem. När jag nu
konfronterades med problemet med utbrändhet fann jag
att regelverket fungerar  dåligt. Det finns dessutom
en övertro hos lagstiftarna  att man kan planera för
allt  som  kan  inträffa.  Det  är   en  fullständig
omöjlighet för oss som sitter i företagen  att göra.
Regelverket  -  det  är  en käpphäst för mig - letar
ofta efter syndabockar när något har hänt, t.ex. när
det  har  skett  en  arbetsskada.   Det  leder  till
felaktiga  resultat. Regelverket har under  den  tid
jag har varit  aktivt  verksam  blivit   mycket  mer
komplicerat och svårhanterligt.
Jag  tycker  att  det redan i kallelsen går snett.
Där står det Ohälsa på  jobbet  -  vad är problemet.
Sedan sker en utveckling i ingressen  där  man utgår
från att problemet är att söka på arbetsplatsen.  Är
det  så  att  vi söker nyckeln under gatlyktan, inte
därför att det  var  där vi tappade den utan för att
det är där vi har möjlighet att titta?
Låt oss titta på hur  vi  tillbringar vårt liv. Vi
arbetar knapp 20 % av tiden.  Om vi är sjuka arbetar
vi ännu mindre. Vi borde sova ungefär  30 % av årets
timmar. Det betyder sju timmar per dygn.  De  flesta
gör antagligen inte det. Sedan har vi fritid 50 % av
tiden.  Då  arbetar  vi  i  hemmet,  vi  har sociala
relationer  utanför  arbetsplatsen,  vi  röker,   vi
dricker,  vi äter för mycket, en del använder t.o.m.
knark.  80 %  av  vårt  liv  tillbringar  vi inte på
arbetsplatsen.  Vi söker ofta orsaken till problemen
på arbetsplatsen  där  vi tillbringar mindre än 20 %
av vår tid.
Sedan  kan man ställa följande  fråga.  Vi  hävdar
samtidigt att de som inte har något arbete är de som
verkligen är i riskzonen för att bli sjuka. Jag tror
att vi måste skilja på fysiska och psykiska problem.
De   fysiska    problemen,   arbetsskador   av   den
traditionella typen,  är vi bra på att hantera i det
här landet. När det gäller  att  hantera  de fysiska
skadorna   har   vi  internkontrollen.  Har  man  en
hyggligt fungerande  internkontroll  kan  man  klara
mycket  av  de  fysiska problemen. Här fungerar även
företagshälsovården      ganska      bra,     liksom
Yrkesinspektionen.
Jag fortsätter tanken att en stor del av problemen
ligger  utanför  arbetsplatsen.  Hur  ska   jag  som
arbetsgivare  förhindra  att  en medarbetare förstör
sin kropp genom att sitta och dricka öl och titta på
TV  när han kommer hem från jobbet,  eller  att  han
sliter  ut  sig när han bygger sitt egnahem, förstör
ryggen genom  tunga  lyft?  Eller  hur  är  det  med
kvinnor  som  varje  ledig minut sitter och stickar?
Det är fråga om en oerhört statisk ställning.
Jag hade för 15 år sedan  en  kvinnlig medarbetare
som  blev  förtidspensionerad  för  att   hon   hade
förstört  ryggen.  Det klassades som yrkesskada. Men
alla hennes kamrater  på  jobbet visste att hon hade
förstört ryggen när hon och  hennes  man  byggde ett
egnahem. Hon gick och bar tunga murbruksspannar  och
tunga bjälkar osv.
Det  vi  däremot  inte  är  bra  på är att hantera
psykiska och stressrelaterade sjukdomar, dvs. de som
börjar bli akuta nu och som är ett verkligt problem.
När någon drabbas av stress eller psykisk  ohälsa är
sambandet med arbetsplatsen betydligt mer diffust än
när det gäller det fysiska. När någon skär av sig en
arm på arbetsplatsen är det helt klart, men om någon
"går in i väggen" är det inte säkert att det är just
på  arbetsplatsen  det  har  hänt  eller att det  är
arbetsplatsen    som    är   orsaken.   Här   kommer
familjeförhållanden   in,  fritidsvanor,   livsstil,
personlig läggning. Om  vi  då  söker orsakerna till
utbrändheten enbart på arbetsplatsen utreder vi inte
hela människan. Det betyder att vi  kommer att hamna
snett.
Vår  vd  fick  för  ett  och  ett  halvt år  sedan
diagnosen utbrändhet. Då kräver lagen  att  jag  som
arbetsgivare  ska  göra  en rehabiliteringsutredning
och en rehabiliteringsplan.  Det  ska  ske  inom tre
veckor. Hur man har tänkt sig att jag ska klara  det
vet  jag  inte. Den anställde, i vårt fall vd:n, ska
delta i utredningen. Men han var av läkare förbjuden
att över huvud  taget  vistas  på företaget. Vi fick
inte ta kontakt med honom. Jag fick  upprepade  brev
från försäkringskassan att vi måste komma in med  en
utredning.  Jag  fick varje gång svara att jag måste
få hit honom innan jag kan göra något.
Ännu värre är våra  erfarenheter  av  det stöd man
kan  få  från  företagshälsovården och framför  allt
läkarna. Läkarna  duckar  och  gömmer  sig bakom sin
tystnadsplikt.   Samtidigt   ska  en  stor  del   av
rehabiliteringen ske på företaget.  Det  betyder att
företagsledaren  eller  chefen ska - utan stöd  från
den  läkare som har skrivit  ut  diagnosen  och  som
behandlar  vederbörande - med hjälp av den enskildes
uppfattning  göra en rehabiliteringsutredning och en
rehabiliteringsplan.  Problemet  är  att skälet till
att  den enskilde som har utsatts för att  gå  in  i
väggen,  för  denna  psykos, har gått på denna smäll
för att han saknar självinsikt  om sin egen förmåga,
om  sin  egen  situation. Han har inte  förmåga  att
bedöma vilka åtgärder som behövs. När det gällde vår
vd  ville  han  snabbt  komma  tillbaka.  Han  ville
revanschera sig.  Han  fick  läkarens tillstånd till
det, och han gick in i väggen en gång till.
Sedan   har  vi  det  förebyggande   arbetet.   Vi
förväntas   som    företagsledare    förebygga   att
utbrändhet och andra olyckor kan inträffa.  Hur  ska
vi  göra  det?  Det  är ingen som riktigt vet hur en
sådan depression uppstår.  Jag  har försökt att läsa
in  mig  på  området.  Jag  finner  att   de  flesta
orsakerna  till  depressionen  är  att  söka utanför
arbetet.  Man brukar tala om äktenskapliga  problem,
dålig ekonomi,  bekymmer för barnen, nära anförvants
bortgång, alltför höga ambitioner, orealistiska krav
från omgivningen.  Inte  ens läkarna vet hur man ska
upptäcka när någon håller  på att bli utbränd. I det
här aktuella fallet såg inte  ens  hustrun  att  han
höll  på  att  gå  in i en depression, trots att hon
håller på att utbilda sig till terapeut på området.
Vi måste få mera forskning. Det är väldigt viktigt
med mera forskning.  Den här situationen kommer inte
att  sjunka  undan,  den  kommer  snarare  att  öka.
Utbrändhet och ökad stress  är  sannolikt  orsakade,
till   en  del,  av  ökade  krav  från  omgivningen.
Konkurrensen  har  ökat.  Vårt  företag  har 60 % av
försäljningen  på  export.  Vi är marknadsledande  i
Europa. Det betyder att vi har  en  oerhörd press på
oss.
När det gäller den offentliga sektorn upplevde jag
för    Yrkesinspektionens    del    att   man   från
politikerhåll lägger fram nya krav på organisationen
utan   att   ställa   motsvarande   resurser    till
förfogande. Det gör att man inom de områdena får  en
arbetsbörda som inte är anpassad efter resurserna.
I näringslivet kommer dessutom den internationella
konkurrensen  in,  som  gör  att  allting går mycket
snabbare.  Vi  kan  ta IT, som gör att  allting  går
mycket snabbare.
När  jag  började jobba  i  företag  skickade  man
offerter i brev.  Det tog en vecka till USA. Man bad
dem svara med vändande  post. Då hade de en vecka på
sig att svara. Sedan tog  det  ytterligare  en vecka
för brevet att komma tillbaka. Med e-mejl går det på
ett  par  sekunder,  i  bästa  fall. Med fax går det
definitivt på sekunden. Det gör  att hela tempot har
trissats upp. Det gör också att problemet med att få
rätt  man  på rätt plats kommer att  bli  ännu  mera
viktigt än tidigare.
Jag tror också  att  den  livsstil vi går in i har
blivit annorlunda och mer hektisk.  Jag upplever att
många i min omgivning har en alldeles för inplanerad
fritid. Det är barn som ska skjutsas  hit  och  dit.
Man  har en sommarstuga som måste ordnas med. Är man
något  välsituerad  kanske  man har en kåk i Spanien
som det blir problem med. Över  huvud  taget  har vi
skaffat  oss ett mönster där vi aldrig får tillfälle
att slappna av. Det är viktigt att gör det.
Sammanfattningsvis  tror  jag att vi kommer att få
leva med problemen. Företagens organisationer kommer
att anpassa sig. Det är väldigt  viktigt  att vi får
forskning  som  omfattar hela människan och som  gör
att vi på ett vettigt sätt kan hantera problemen. De
har kommit för att stanna.

Gun  Herman  Jonasson,   chefsbarnmorska  Karolinska
sjukhuset:  Godmorgon.  Mitt   namn  är  Gun  Herman
Jonasson, och jag är barnmorska. Det har jag varit i
23 år. Jag har jobbat inom sjukvården  i  25  år. De
senaste  tio  åren  har jag arbetat som arbetsledare
bl.a. på Löwenströmska  sjukhuset  innan  det  lades
ned,  på  Södersjukhuset, och i dag befinner jag mig
som chefsbarnmorska  på  förlossningsavdelningen  på
Karolinska sjukhuset.

Jag  funderade i går kväll på vad jag skulle säga.
Jag tänkte  att  jag ska rakt upp och ned berätta om
vår vardag inom sjukvården.  Det  blir  givetvis med
fokus  på  kvinnosjukvården och de förändringar  jag
har upplevt.  När  jag  satt och spånade i går kväll
skrev jag ned som rubrik  Det  nya  arbetslivet  och
dess  krav.  Så  har  det  blivit  för  mig och mina
medarbetare.
Psykisk ohälsa drabbar stora delar av befolkningen
och   utgör  en  av  de  vanligaste  orsakerna  till
sjukfrånvaro  från arbetet - sjukskrivningar. Risken
att  drabbas  av  psykisk  ohälsa  har  ju  i  många
undersökningar  visat sig vara hög inom serviceyrken
och   vårdyrket.   Utifrån   min   profession,   som
barnmorska på en stor  förlossningsavdelning, på ett
universitetssjukhus, ska  jag  försöka sätta er in i
min vardag och ge lite synpunkter på den.
Att   arbeta   inom   vården   innehåller    stora
förväntningar,  stora  utmaningar och krav av skilda
slag.  Vårt arbete är enormt  fascinerande.  Det  är
spännande.  Det  är  utvecklande  i  mötet  med alla
människor.  Det är faktiskt roligt. Jag tror att  vi
som arbetar inom vården är lite speciella människor.
Vi slutar sällan. Massmedierna säger att där och där
slutar si och  så  många  barnmorskor.  Men  det  är
faktiskt   bara  tillfälligt.  Vi  vill  arbeta  med
levande  ting,  möta  människor  och  kunna  ge  och
hjälpa. Det  finns fortfarande en skärva av Florence
Nightingale i oss alla.
Utifrån min  horisont  som arbetsledare kan jag se
att  den  korta  sjukfrånvaron   har   legat  ganska
konstant inom mitt ansvarsområde på vår  klinik.  Så
är  det  också  på  de  andra sjukhusen. Däremot har
långtidssjukskrivningarna  ökat  mer. När det gäller
den  korta  sjukfrånvaron skulle jag  snarare  vilja
säga sjuknärvaro.  I dag går man till jobbet när man
är krasslig och är dålig  i ett par dagar. Det beror
helt enkelt på att det är dyrt  att  vara hemma. Som
vårdarbetare tar det mycket av lönen att  vara hemma
ett par dagar.
Vårt arbete inom sjukhusen kräver en hög medicinsk
kompetens.  Det  gäller  allt  från undersköterskor,
sjuksköterskor, barnmorskor och  läkare.  Men mycket
av    arbetet   inom   vården   handlar   också   om
relationsarbete.   Då   menar   jag   att   vi   har
direktkontakt  med patienterna, en personlig kontakt
även med anhöriga.  Det  är en förutsättning för att
vi ska kunna göra ett bra arbete. Det krävs också en
hög,  god  social  kompetens  och  en  förmåga  till
inlevelse.  Att  i  relation   med   patienter   bli
delaktiga  och engagerade i andra människors ohälsa,
oro  och livssituation  är  också  en  del  av  vårt
arbete.
Att möta patienters oro, frustration, smärta, sorg
och död  dagligen  väcker  givetvis tankar kring ens
egen situation och rädsla för  att  själv  bli  sjuk
eller hamna i samma situation.
Arbetsmiljön inom sjukvården har uppmärksammats på
många  olika sätt, inte minst under de senaste åren.
Vården  har   under  90-talet  genomgått  omfattande
förändringar och  har,  som  jag  ser  det, stött på
problem.  Det gäller t.ex. stängning av sjukhus.  BB
på Löwenströmska  sjukhuset  och Nacka sjukhus lades
ju  ned,  vilket  vad  gäller  min   profession  har
föranlett  brist  på  förlossningsplatser.  Det  har
ingen undgått att höra  om  de senaste veckorna. Det
känner jag en jättestor oro inför  både  vad  gäller
sjukvården och alla våra blivande föräldrapar.
Det  har  varit  omorganisationer, besparingar och
neddragningar. Det ledde  bl.a.  till att en hel del
undersköterskor  blev  friställda  för  fem  sex  år
sedan. Man skulle höja kompetensen på  sjukhusen och
bara    bemanna   med   sjuksköterskor   alternativt
barnmorskor.
I dag behövs  alla  undersköterskor,  och  de  ska
tillbaka  till  vården.  Men  det  är  klart  att de
tröttnade  och  skolade  om  sig,  så det är en stor
personalbrist.  Det  har  också  lett  till  ändrade
arbetsuppgifter    hos   andra   personalkategorier.
Sjuksköterskor och barnmorskor,  t.ex.,  gör allting
med patienten. Då handlar det också om städning  och
allmän service, och det tär på vår omvårdnadstid med
patienten.
"Patientförändringar"  har  jag  skrivit  på  mitt
block.  Jag  menar  att  vi  som vårdarbetare har en
större psykologisk press på oss  och  ökade krav. De
som föder barn i dag - det är 70-talisterna  - är en
helt  ny generation för mig, som i dag är 50 år.  De
som föder  barn  i dag - jag är inne på det du sade,
Jarl-Erik - kräver  service  och  är vana vid att få
service. De är vana vid att prata i mobilen och vana
vid att kunna ta för sig. Det är väl bra det, men vi
har  inte förutsättningarna för att  ställa  upp  på
denna service.
Dagens  föräldrapar är planeringsmänniskor. Det är
inget fel i  det,  men  så  är  det.  De  är  mycket
inriktade  på sin karriär, samtidigt som de planerar
in barn. Det  är  inte helt lätt att förena karriär,
barn och ett socialt  liv.  Det är svårt. Jag brukar
säga så här när jag har föräldrautbildning:

Du ska inte omprogrammera det  nyfödda  barnet, utan
du måste tillsammans med din man - om kvinnan nu har
en man - förändra ditt liv lite grann. Annars  leder
det  till  sjukdom av olika slag. Framför allt måste
den lilla juvelen  till  bebis  få  en  fin  start i
livet.

Jag  ska  stanna  kvar  lite  vid den psykologiska
pressen.  Det  gäller det ökade antalet  anmälningar
mot sjukvårdspersonal  till  Hälso-  och sjukvårdens
ansvarsnämnd. Nu tar jag till, men det kan nästan gå
så långt att vi kan bli anmälda för att  vi  har fel
parfym  på oss. Nu ska vi som arbetar i vården  inte
ha parfym  -  jag  tog i - men vi känner en jätteoro
för alla anmälningar.  Anmälningar är bra när vården
är   felaktig   och   när   patienten   har   blivit
felbehandlad, men det går ibland till ytterligheter,
vilket vi känner oss väldigt  ledsna över. Vi jobbar
under  en otrolig psykologisk press,  och  samtidigt
frågar vi  oss hela tiden om vi har dokumenterat och
skrivit  ned,   etc.   Man   har   anmälningarna   i
bakhuvudet. Antalet anmälningar har som sagt ökat.
Tekniken   har   gått   framåt.   Det   är  mycket
datorövervakning och datorjournaler. Det är jättebra
och gör att vi får mer tid över för patienterna.  Vi
barnmorskor  har  lite  svårt  för  all  teknik, för
barnmorskeyrket är ett hantverk. Vi jobbar  med våra
händer,  med  våra ögon och med våra öron. Vi känner
in patienten. Vi  lyssnar in. När det gäller gravida
kvinnor känner vi livmodern  och  hur barnet ligger.
Man kan få veta väldigt mycket genom att känna på en
människa och lyssna in. De barnmorskor som är på väg
att gå i pension har jättesvårt med  all teknik, och
jag förstår det, men den är en väldigt  stor  hjälp.
Det  har så klart, i och med det, blivit effektivare
behandlingsmetoder.
Allt   detta   medför   för   oss   en   förändrad
arbetsmiljö. Det kan ibland leda till utmattning hos
personalen. Vi blir trötta och utslitna på grund  av
alla  krav  och förväntningar som ställs på oss, som
vi inte alltid  kan  leva  upp  till. Det finns inte
resurser för det.
Vår vardag - barnmorskornas vardag - kan se ut som
så:  Vi börjar kl. 7. Vi har kanske  två  eller  tre
patienter  i  aktivt  förlossningsarbete.  Plötsligt
kanske någon börjar krampa. Någon börjar störtblöda.
Det  är  akut  kejsarsnitt. Vi ska ta hand om mamman
och informera på  ett  par  sekunder,  och vi ska ta
hand om en jätteorolig man. Vi springer på snitt. Vi
går  tillbaka  och  förlöser nästa patient,  och  så
rullar det på. Att gå  på toaletten och äta lunch är
det ganska bra om vi kan  hinna  med  någon  dag. Vi
prioriterar  inte det, och det kanske är fel. Vi  är
så upptagna, och  vi  vill  ge  en  så  bra vård som
möjligt.  Vi  älskar vårt jobb. Men det finns  också
dagar som är lugnare; det ska jag säga.
Hur kan då ett förebyggande hälsoarbete se ut? Jag
tänkte berätta  om  hur  jag har lagt upp det på min
arbetsplats.  Detta  är en arbetsledarfråga,  tycker
jag.
På förlossningen på  Karolinska  sjukhuset  har vi
mentorskap.  Alla medarbetare har en mentor. Vi  har
kamratstöd. Vi  har  personalmöte  varje  vecka  och
arbetsplatsmöte  varje  månad, och vi tar upp frågor
som går till vår samverkansgrupp.
Att  bekräfta  personalen   och   ge  feedback  är
jätteviktigt,  speciellt för mig som chef.  Jag  har
kontinuerliga utvecklingssamtal  med  personalen och
ger utbildning. Det är små mikroföreläsningar, t.ex.
Man  behöver inte göra några jättegrejer,  men  alla
ska få  påfyllning eftersom de alltid ger så mycket.
Jag och de övriga cheferna får handledning.
Spegling  av dagen är jätteviktigt. Vi jobbar även
med  människor   i   kris.  Krisstöd  vid  särskilda
traumatiska händelser  är  jätteviktigt. Det är inte
bara levande barn som föds vid  en förlossning, utan
utgången kan också vara den motsatta.
Vi  har  givetvis företagshälsovård,  och  vi  har
friskvård med  fysiska  aktiviteter. Men det främsta
personalstödet utgår från  kamratstödet  i vardagen.
Man  måste kunna ha roligt tillsammans och  skratta,
och man måste också kunna gråta tillsammans.
Jag  har inga problem med sjukskrivningar på grund
av att barnmorskor  dricker  för  mycket  öl  på sin
fritid  eller  bygger  hus och blir utslitna av det,
utan jag har problem med den psykiska ohälsan på min
arbetsplats. Det ställs  med  all rätt stora krav på
oss och det är höga förväntningar,  men  vi har inte
resurser.  Det  är en obalans mellan resurserna  och
vårdåtgärderna. Vi har ett högt patienttryck, och vi
har  mycket  sjukare  patienter  i  dag  som  kräver
tillgänglighet.  Alla friska patienter går hem dagen
efter det att de har  fått barn. Vi är då konsulter,
brukar jag säga.

Jag vill avsluta med att säga att det fanns en fråga
i inbjudan om huruvida ni hade missat något. Det som
jag saknar är att man lyssnar  in oss vårdarbetare i
god tid och tar vara på vår kompetens, för det är ju
så att vi alla är till för varandra.

Ulla Lindqvist: Jag är andre vice  ordförande  i LO.
Jag blev vald till det på kongressen i september. Vi
har  gjort  en  arbetsfördelning  i  ledningen.  Det
innebär att jag ansvarar för bl.a. arbetsmiljöfrågor
och arbetsorganisationsfrågor.

Jag har jobbat ganska länge med arbetsmiljöfrågor.
Jag  började  1978 på förbundskontoret på Metall som
arbetsmiljöombudsman,  och  jag har jobbat lite till
och från med de frågorna.
Jag  måste  säga att jag tycker  att  det  är  ett
väldigt bra initiativ ni har tagit när ni har bjudit
in till denna hearing.  Vi ser i dag i rapport efter
rapport hur ohälsan ökar och att sjukskrivningar och
arbetsskadeanmälningar ökar. Det vi tycker från LO:s
sida är att detta väldigt mycket är ett klassproblem
och att det i huvudsak beror på arbetsmiljön.
Jag tänkte börja med att  visa en overheadbild. Vi
har nyligen tagit fram en undersökning som vi kallar
Ohälsans trappa. Den finns utanför  salen, så ni kan
ta den rapporten sedan. Den bygger på intervjuer med
7 000  personer  som  SCB har gjort. Det  har  varit
hembesök.   Den  går  bl.a.   igenom   sjukdomar   i
rörelseorganen, psykisk ohälsa och levnadsvanor. Den
visar väldigt  tydligt att det är ett klassproblem -
att arbetare och  framför  allt arbetarkvinnor är de
som allra mest drabbas av ohälsa.  Den  visar  också
att   det  är  ett  könsproblem,  dvs.  att  det  är
skillnader mellan män och kvinnor.
Detta  är  en  overheadbild  som  gäller långvarig
sjukdom. Här ser ni att det bland kvinnliga arbetare
mellan  45 och 64 år är 31 % som har svår  långvarig
sjukdom. För manliga högre tjänstemän är det 8 %, så
det visar  att  det  väldigt  starkt är kopplat till
vilket arbete man har.
Ibland när vi pratar om arbetsmiljö och ohälsa får
vi nästan uppfattningen att det  som  är  det  stora
problemet i dag är den psykiska ohälsan och att  det
är  det  enda problem som finns. Men så är det inte.
Det är ett  jätteproblem med psykisk ohälsa, och det
återkommer jag  till,  men fortfarande är det så att
även andra arbetsmiljöproblem  kvarstår. Det absolut
största problemet är sjukdomar i  rörelseorganen och
belastningsskador.  Vi  kan  se  att det  har  ökat.
Tittar vi t.ex. på arbetarkvinnor  mellan  45 och 64
ser  vi  att  det har ökat från 23 % till 33 %  från
1980. Vi gör sådana  undersökningar  vart  fjärde år
och  ställer  samma  frågor,  så  därför kan vi göra
denna jämförelse.
Ett annat område som jag nämnde,  som är det stora
problemet  och där vi kan se väldigt stora  ökningar
när det gäller  sjukskrivningar, gäller det psykiska
välbefinnandet.  Vår   undersökning  visar  att  den
psykiska ohälsan har ökat  i  alla  grupper.  Det är
generellt.  Även  tjänstemannagrupperna har den ökat
i, men de som drabbas mest är arbetarkvinnor.
Någonting som jag  tänkte  visa här, som vi tycker
är  väldigt  oroväckande, är utvecklingen  för  unga
kvinnor. Om man  tittar  på  utvecklingen  för  unga
kvinnor  mellan  16  och  29  år,  t.ex., som känner
ängslan,  oro eller ångest ser man att  antalet  har
ökat under  90-talet.  Från  80-talet  till 90-talet
gick det ned lite, men på 90-talet har det ökat från
8 % till 24 %. Detta tror vi i hög grad  är betingat
av att det var en hög arbetslöshet i början  av  90-
talet och att tjejerna kände oro och inte hade något
jobb, men vi tror också att det beror väldigt mycket
på  att  unga kvinnor finns på de stressiga arbetena
och på att  de ofta har anställningsförhållanden som
gör  att  de  inte   är   fast   anställda.   De  är
timanställda,  t.ex. Det skapar naturligtvis en  oro
för ekonomin.
När man resonerar  omkring  den  psykiska  ohälsan
säger  man  ibland  att den beror på andra saker  än
just arbetsmiljön. Människor  är  t.ex.  oroliga för
saker  på  sin fritid och för familjen. Naturligtvis
spelar sådant roll, men man kan ändå väldigt tydligt
se  att  det har  blivit  ett  mycket  mer  psykiskt
påfrestande  arbetsliv.  Det har blivit stressigare,
och det har blivit hårdare  tryck.  Tittar man på LO
kan man säga att det är så i alla branscher.  Det är
så inom industrin. Gun från vården visade hur mycket
stressigare  det  har  blivit  där. De har blivit så
inom handeln. Det har blivit så  på servicesidan.
Vi  gjorde  en arbetsmiljöundersökning  1999.  Den
finns också utanför,  om  ni  vill titta på den. Den
visar hur antalet psykiskt påfrestande  arbeten  har
ökat  mellan  1991 och 1999. Det har skett en ökning
både för män och  kvinnor, men för kvinnorna har det
blivit väldigt vanligt.  50 %  anger  att de har ett
stressigt  arbete.  Den psykiska ohälsan  är  alltså
också väldigt beroende av arbetsmiljön.
Som jag sade när jag  började  är  det  inte  bara
belastningsskador  och  psykisk  ohälsa. Fortfarande
finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar. Det
får vi inte glömma. Dem måste vi fortsätta att jobba
med.
Jag   tänkte  visa  två  overheadbilder.   I   den
arbetsmiljöundersökning  vi  gjorde  1999 frågade vi
folk  om  de  var  utsatta för kemikalier  minst  en
fjärdedel av tiden på  arbetet.  Det  har  gått  ned
lite,  men ni ser att drygt var femte man var utsatt
1999. Det  är färre kvinnor, och det beror på att vi
har  en  väldigt  uppdelad  arbetsmarknad.  Män  och
kvinnor har olika jobb.
Buller har  vi jobbat så länge med, och det tycker
man att vi borde  ha kunnat bekämpa. Ändå ser vi att
andelen män som minst  en fjärdedel av tiden utsätts
för buller har ökat.
Sammanfattningsvis är hälsan väldigt klassbetonad.
Vi ser en ökning av den psykiska ohälsan. Vi ser att
belastningsskadorna och  skadorna  i  rörelseorganen
fortfarande är den största gruppen, och  fortfarande
finns de traditionella arbetsmiljöriskerna kvar.
Vi  tittar  också på levnadsvanor. Du som  pratade
först var inne  på  att  det väldigt mycket beror på
hur  man  lever. Det har vi  också  undersökt  sedan
1980. Det gäller  rökning, motion och hur mycket man
väger.
Det glädjande i vår undersökning är att man kan se
att levnadsvanorna förbättras. Rökningen har minskat
i alla grupper. Även för unga arbetarkvinnor har den
minskat. Den grupp  där den inte har minskat utan är
konstant är gruppen med  arbetarkvinnor  över 45 år.
De  röker  ungefär  lika  mycket som 1980. För  unga
tjejer har rökningen minskat  mycket, och likaså för
män. Det gäller alla grupper.
Motionsvanorna har förbättrats.  Vi motionerar mer
i alla grupper. Männen motionerar fram  till det att
de blir 30, och sedan motionerar de inte  så mycket.
De tycker kanske att de är vackra nog ändå.  Men det
har  också  förbättrats.  Det  som  däremot inte har
förbättrats  är  problemet  med  vikten.   Vi   blir
tjockare  och tjockare. Det är ett generellt problem
i hela västvärlden.
Just detta  talar  för  att  det  faktiskt inte är
individen det beror på, utan att det  i väldigt stor
utsträckning  är  arbetet. Trots att man  förbättrar
sina levnadsvanor mår  man  faktiskt  sämre. Framför
allt den psykiska hälsan har försämrats.
Då är frågan vilka åtgärder som är viktiga.  Vilka
åtgärder  är  viktigast när det gäller att förbättra
arbetsmiljön? Väldigt många av de problem som vi har
ute på arbetsplatserna med belastningsskador och med
en     ökad     psykisk      ohälsa     beror     på
arbetsorganisationen, på vilka  möjligheter  man har
till  inflytande  över sitt arbete, på vilket ansvar
man har och på hur bemanningen ser ut.
Trots  att  fler kommer  i  arbete  och  det  blir
hårdare  tryck ute  på  arbetsplatserna  ökar  dessa
problem.  Det   är   väldigt   mycket   beroende  på
bemanningen.  Man  har rationaliserat och gjort  det
mer kundanpassat på  arbetsplatserna utifrån att man
har  färre  anställda,  och  det  är  ett  generellt
problem.
Det vi tycker är det viktigaste  här  är  att få i
gång ett arbete lokalt ute på arbetsplatserna  - att
få    i   gång   en   process   för   att   förändra
arbetsorganisationerna  och  titta  på  allt som hör
ihop   med   det.   Det  gäller  att  man  utvecklar
arbetsuppgifterna och  ser  till  att  man  har  ett
innehållsrikt     arbete     med     flera     olika
arbetsuppgifter,  så  att  man inte behöver göra ett
monotont arbete hela tiden.
Man ska också satsa på utbildning  i  samband  med
det.    Vi   har   väldigt   tydliga   siffror   för
personalutbildning. Om man jämför åren 1999 och 2000
ser man att det har minskat. En person som tillhörde
LO fick utbildning  i  snitt  2,3 % av arbetsdagarna
1999, och 2000 var det nere i 1,6.  Det är också ett
tecken  på att man inte har utvecklat  arbetet;  man
har inte  satsat  på personalutbildning. Att se till
att det sker utbildning  är  en  viktig del i detta,
och man ska ha lönesystem som stöder  detta. När man
utvecklar arbetet och lägger på mer ansvar måste den
anställde också få befogenheter.
Då  är vår uppfattning att det naturligtvis  först
och främst  bygger  på  ett  lokalt samarbete mellan
parterna.   De   tillfällen   när  man   har   gjort
förändringar  och  lyckats  någorlunda  bra  är  när
parterna har jobbat gemensamt. Men det händer tyvärr
alltför   lite.   Det   vi   tror  behövs   är   att
arbetsgivarna tar ett större ansvar  för  detta  och
att man jobbar för det lokalt. Det kan också behövas
bättre  regler  i  de centrala avtalen t.ex. när det
gäller kompetensutveckling och personalutbildning.
Vi tycker att arbetsmiljölagen  är  ganska bra när
det  gäller  arbetsorganisationen  och den  psykiska
ohälsan.  Jag  vet  att  man  från Arbetsmiljöverket
håller på med tillsyn på detta  område.  Men  om det
inte  hjälper tror jag att det är nödvändigt att  se
om det  inte behövs föreskrifter på detta område när
det gäller arbetsorganisation och bemanning. Det kan
vara så att  vi  behöver  förstärka lagstiftningen i
föreskrifter.
En  annan sak som är viktig  är  arbetstiden.  Jag
tror i  och  för  sig  inte  att  man  ska förbättra
arbetsmiljön  genom  en  arbetstidsförkortning,  för
arbetsmiljön måste vara sådan att man kan jobba ända
tills man går i pension. Vi  förbättrar  inte miljön
genom en arbetstidsförkortning. Men det förslag  LO,
TCO    och    SACO    har    tagit    fram   om   en
arbetstidsförkortning  som  innebär  ett  inflytande
över  arbetstiden  -  över  förläggningen  av  denna
förkortning     -     rör    däremot    en    viktig
arbetsmiljöfaktor. Man ska känna att man kan påverka
sin arbetstid.
Ett annat område som  är  oerhört  viktigt för hur
man  mår rör anställningsförhållanden,  dvs.  vilken
form  av   anställning  man  har.  Där  ser  vi  att
timanställning,   t.ex.,  har  ökat  väldigt  mycket
speciellt   för   LO-kvinnorna.    Därför   är   vår
uppfattning  att  man  måste  ha rätt till  en  fast
anställning, och man måste också  ha  rätt  till ett
heltidsjobb.  Där  kan  det  behövas förändringar  i
lagstiftningen.
När      det      gäller      de     traditionella
arbetsmiljöproblemen  - buller, kemikalier,  osv.  -
har  vi en relativt bra  lagstiftning.  Men  det  är
också  viktigt  att vi har bra föreskrifter på dessa
områden. Jag är inte  säker  på  att  det  behövs en
förändring  i lagen, men något vi måste uppmärksamma
är arbetsmiljöbrott.
Dagens Arbete,  som  är  Metalls, Industrifackets,
Pappers   och   Grafikernas   tidning,   gjorde   en
undersökning nyligen. Den visar  att  det  på fem år
har varit 589 dödsolyckor på arbetsplatser. Av dessa
har  18  lett  till  rättegång.  Av  domarna  är  11
friande. Det är alltså ingen som har blivit dömd för
olyckorna.  Detta  är  ett  problem.  När  det  sker
olycksfall blir de inte behandlade på rätt sätt. Det
kanske  över  huvud  taget  inte  väcks åtal i dessa
dödsolyckor. Där bör man nog se över lagstiftningen.
Det kan vara så att det behövs förändringar  i  den,
men  framför allt tror jag att det behövs utbildning
när det  gäller  åklagare och dem som hanterar dessa
frågor.
Jag vill också nämna en sak som är oerhört viktig.
Det  gäller  att  stärka   skyddsombuden   och   vår
organisation.  Där  tror  jag  att  det framför allt
behövs resurser till utbildning av skyddsombuden och
ökade resurser till de regionala skyddsombuden.

Sture Nordh: Herr ordförande! Tack för  att  ni  tog
initiativet   till  denna  hearing,  som  vi  i  TCO
uppskattar väldigt  mycket.  Jag ska försöka ge svar
på de frågor som finns i inbjudan till denna hearing
på lite olika plan och börjar med ett försök till en
sammanfattning av vad TCO:s breda  analysarbete  ger
för bild av vad det beror på att arbetshälsan ser ut
som den gör i dag och utvecklas så negativt.

Det   som   sammanfattningsvis   framgår  av  våra
undersökningar  är  de  här viktiga faktorerna:  90-
talets besparingspolitik  och  nedskärningar innebar
framför   allt   i   den  offentliga  sektorn   ökad
arbetsbelastning och att  alla  marginaler pressades
ut. Det fanns inget samband mellan  minskad personal
och   minskade  arbetsuppgifter.  Det  blev   längre
arbetad  tid  för  den  enskilde  och  ofta  obetald
övertid.
Det  var  organisationsförändringar, med införande
av nya lednings-  och  styrsystem, mager produktion,
plattare organisationer och direkt kundstyrning in i
organisationerna på ett  annat sätt. Det fanns inget
utrymme  kvar  i  arbetsorganisationen   för   extra
arbetsbelastning   eller   toppar.   65 %  av  TCO:s
medlemmar   säger  att  de  inte  hinner  med   sina
arbetsuppgifter.
Kunden  är  ingen  bra  arbetsgivare.  Kunder  har
självklara rättigheter när det gäller tjänster eller
varor,   men   när    buffertarna    försvinner    i
organisationen   -  arbetsledningen  hade  ofta  den
rollen, men när den  är  inte  lika  stark  i  dag -
innebär  det en ökad ansträngning och belastning  på
organisationen.
En tydlig  faktor  är att den enskildes inflytande
över  sitt arbete är för  litet.  Det  är  för  lite
inflytande  för  alldeles  för många. Vi vet att det
finns samband mellan inflytande  och  kontroll  över
arbetet  och  hälsan  i  arbetslivet.  60 %  av våra
medlemmar  har  små eller inga möjligheter att t.ex.
påverka sina arbetstider.
Det finns växande  och  nya kunskapskrav. Ständiga
förändringar  i arbetsorganisationen  sker  som  ett
resultat av detta. Oro hos de enskilda anställda för
om de gör arbetet  rätt  och  om de har förstått det
nya sättet att arbeta och är tillräckligt bra skapar
belastning.
Ulla  var  inne  på  anställningsformerna.  Lösare
former    leder    till   mindre    inflytande    på
arbetsplatsen,   inte    lika   stor   tillgång   på
personalutbildning   och   för   många   en   större
otrygghet.
Så går jag till den tekniska utvecklingen. Tänk på
alla befrielseinstrument som vi har skaffat oss, som
i själva verket har förslavat oss.
Mobiltelefonen, som skulle  göra  det  möjligt för
oss att ringa när vi ville och ta hand om  problemen
när   de   uppstod,  innebär  nu  att  vi  ska  vara
tillgängliga   jämt.  Den  bärbara  datorn  och  den
ständiga uppkopplingen  som  skulle  innebära att vi
fick välja var arbetet skulle utföras innebär att vi
är  tillgängliga  jämt och arbetar jämt.  Många  har
förslavats av våra  nya  frihetsverktyg. Vi har fått
24-timmarsverksamheter      med      en      formell
åttatimmarsarbetsdag.
Vi tillåter arbetssamtalet, som ingen skulle ringa
på det vanliga hemtelefonnumret,  att  störa  mitt i
middagen,  mitt i läxläsningen med ungarna där hemma
eller mitt i  semestern.  Det  är väl ingen fara med
den  minut  som  samtalet  tar,  men   den   mentala
omställning  som  det innebär för en pappa som läser
fysik med sin son,  att  få  ett problem levererat i
knät klockan åtta på kvällen,  gör  att han faktiskt
inte  är  närvarande  i  fysikboken längre.  Han  är
återkallad till arbetet - inte bara de två minuterna
utan många timmar under resten av dagen.
Kaffeautomaterna - detta frihetsinstrument för oss
alla som skulle innebära färskbryggt  kaffe närhelst
behov  uppstod - har inneburit att kafferasterna  är
borta och  med  dem  den återhämtning med samtal med
arbetskamrater om annat  som vi vet är så nödvändig.
Kaffeautomaterna    borde    slängas     ut     från
arbetsplatserna!
Raster,  återhämtning  och de ställtider som Bodil
Jönsson talar om krymper bort.  Livspusslet går inte
ihop  för fler och fler. Vi måste  kunna  vara  hela
människor.  Vi  måste kunna göra vårt arbete bra och
ha  utveckling  och   karriär   som   professionella
yrkesutövare.   Men   vi  måste  också  kunna   vara
ansvarstagande pappor,  och ha en del fritid. Det är
det  som  inte klaras av. Och  när  belastningen  då
ökar, kanske  i  en liten fråga, så blir det droppen
som får bägaren att  rinna  över och som gör att man
inte orkar längre.
Vad kan ni bidra med? Man skulle kunna sammanfatta
det  som  i  slutsatserna  i våra  analyser,  mycket
förenklat  och väldigt kort,  herr  ordförande.  Vad
skulle ni som  politiskt  ansvariga kunna bidra med?
Huvuddelen av ansvaret ligger  på  arbetsgivarna och
på oss som fackliga organisationer och  även  på oss
som enskilda, förstås. Men ni skulle kunna bidra med
att  stärka  den enskildes inflytande i arbetslivet,
som Ulla var inne  på,  och på arbetstidernas område
genom att införa en regel  i arbetstidslagen som den
skyddslagstiftning den ju faktiskt är. Regeln skulle
innebära  att  arbetsgivare  blir  skyldiga  att  ta
hänsyn till den enskildes önskemål  om  arbetstidens
längd  och  förläggning  och skyldiga att införa  en
arbetstidsbank. Men man måste  också brett analysera
de   enskildas   maktfrågor.  En  egenmaktsutredning
skulle  kunna visa  hur  den  enskildes  frihet  och
trygghet  kan  öka  i  olika  samhällssystem  - från
lagstiftningen    på   arbetsrättens   område   till
föräldraförsäkring och annat.
Jag tillhör dem som  tror  att  vi  måste  se över
arbetsmiljölagen  med utgångspunkten att det moderna
arbetslivet är annorlunda nu än när lagen skrevs och
med utgångspunkten att en växande andel av problemen
är den psykiska och psykosociala ohälsan. Sätt fokus
på  det  förebyggande!   Stärk  företagshälsovårdens
förebyggande arbete! Titta  på  vilka möjligheter vi
har   för   att   förbättra  förutsättningarna   för
skyddsombuden! Analysera  den  danska  modellen! Där
inför  man  nu - väldigt förenklat - ett system  som
innebär    att   arbetsgivare    får    rabatt    på
arbetsgivaravgiften   om   de   är  certifierade  ur
arbetsmiljösynpunkt  och på det sättet  bringar  ned
arbetsohälsan.
Sedan  har  vi  lärande  och  kompetensutveckling.
Stärk den enskildes möjligheter genom att införa ett
kompetenssparande!
Jag tillhör dem som  har  varit  kritiska till att
införa    system    som   är   kopplade   till   vår
sjukförsäkring och som  innebär  olika  avgifter för
olika     arbetsgivare     eller     mycket    långa
arbetsgivarperioder.   Man  ska  inte  riskera   att
arbetsgivare försöker göra  urval  där  bara den som
har 100-procentig hälsa kommer ut i arbetslivet. Men
jag  har  blivit  mer  och mer övertygad om att  det
måste  finnas  ett  samband   mellan  kostnaden  för
ohälsan och de miljöer som bidrar till att skapa den
ohälsan i form av dålig arbetsmiljö.  Vi  måste dock
hitta   något   som   är   smartare   än  de  längre
arbetsgivarperioderna. Ska vi analysera  branscherna
i efterhand och se vilka effekterna blev?  Om det år
efter år är så att den sektor som i huvudsak  bidrar
till  de  växande  ohälsotalen  är  kommunsektorn så
borde den sektorn betala mer.
Vi  är på väg, mina damer och herrar,  att  få  en
sjukförsäkring vars viktigaste uppgift är att skydda
arbetsgivare  för  alldeles  för stora kostnader för
alltför långa sjukskrivningsperioder.  Det  var inte
försäkringens första och viktigaste uppgift.  Om  vi
ska  få fart på diskussionen så tror jag att vi även
behöver  hitta  en  aspekt  som direkt innebär ökade
kostnader för ökad ohälsa.

Ordföranden: Tack för det! Då  lämnar  vi över ordet
till    Kenth    Petterson,    generaldirektör    på
Arbetsmiljöverket. Varsågod!

Kenth  Pettersson:  Tack för det, ordförande! Det är
ett viktigt initiativ  som  utskottet  har tagit när
man ordnar en hearing om arbetsmiljöfrågorna.

Vi   heter   numera  Arbetsmiljöverket.  Det   som
tidigare   hette  yrkesinspektionen   heter   numera
arbetsmiljöinspektionen.      Vi     sysslar     med
arbetsplatsens  problem,  men  det   är  väl  ganska
uppenbart  att det finns en interaktion  mellan  hur
man mår på arbetet och hur samhället i övrigt ordnar
det för medborgarna.  Det  ska man inte förneka. Men
det är inte vår sak att bedöma de frågorna.
På  några minuter så här så  tvingas  man  förstås
till vissa  förenklingar.  Det kan vara farligt, men
jag vill säga att det ibland  är  lika  farligt  att
märkvärdisera.  Jag  tror att det finns lösningar på
en del av de problem som  vi  ser  i dag som inte är
alltför komplicerade. Jag ska strax  återkomma  till
det.
Arbetsmiljölagen har naturligtvis nämnts ett antal
gånger här redan. Det är en ramlag, och det är vi på
Arbetsmiljöverket  som  har  samhällets  uppgift att
precisera den närmare tillämpningen av den.  Det gör
vi  med  våra föreskrifter. Det finns ca 130 sådana.
Det är detta  som  vi  kallar en del av vår tillsyn.
Den andra delen av vår tillsyn  består  av att vi är
ute och inspekterar arbetsplatser.
Vi  är numera en myndighet, som utskottet  är  väl
medvetet om. Frågan behandlades ju här i utskottet i
höstas.  Det  ger oss på sikt bättre möjligheter att
arbeta  med  frågorna.   Vi  kan  fatta  enhetligare
beslut, och vi kan på ett  annat  sätt  utnyttja den
kompetens   som   vi   besitter  i  olika  delar  av
organisationen. Vi har också fått en rätt omfattande
resursförstärkning fr.o.m.  i år. Just nu är vi inne
i ett rekryteringsarbete med  ca 100 nyanställda. Vi
ska  utbilda dem, och det kommer  att  ta  lite  tid
innan  effekterna  av  denna  förstärkning  av  våra
tillsynsresurser  kommer  att  märkas. Men de kommer
självfallet att märkas så småningom.
Jag ska inte här gå igenom alla  detaljer i vad vi
gör  -  men  vi  besöker  alltså  arbetsställen  och
inspekterar   dem.   Det   finns   uppemot   300 000
arbetsställen i landet. Vi hinner besöka runt 30 000
av  dem. Man skulle alltså kunna säga  att  det  går
ungefär tio år mellan gångerna som vi kommer dit. Nu
fungerar  det  självfallet inte så, utan vi inriktar
våra  besök  till   de   ställen  där  vi  tror  att
arbetsmiljön är som sämst  och  där vi behöver vidta
åtgärder.
Jag ska mycket kort försöka ge  en bild av hur det
ser  ut i arbetsmiljöstatistiken. Det  finns  talare
som tidigare  har  varit  inne  på  det, och det här
bekräftar i stort sett den bild som tidigare  talare
har  gett.  Vi  ser  alltså  en kraftig ökning av de
anmälda arbetssjukdomarna. Jag  vill  betona att det
gäller de anmälda arbetssjukdomarna. Det  har  skett
en  mycket  kraftig ökning sedan 1997. De kurvor som
jag visar här  slutar  1999. Statistiken för 2000 är
inte klar än. När den är  klar  kommer  vi  med  all
sannolikhet  se  att ökningen kommer att fortsätta i
ungefär den takt som  vi  ser  här.  Det är de långa
sjukskrivningarna   som   ökar,  framför  allt   för
kvinnor.
När man bryter ned statistiken  lite  och försöker
komma underfund med vad detta beror på så ser vi att
arbetsorsakade  besvär  till  följd av stress  eller
andra  psykiska påfrestningar har  ökat  kraftigt  -
speciellt för kvinnor.
Vilka  är  då  orsakerna - enligt dem som lider av
detta - till att de  lider  av det? Det finns en hel
rad  olika  orsaker. Om ca 14 dagar  kommer  vi  att
presentera  en   ganska  omfattande  bearbetning  av
statistiken på stressområdet. Det som vi får fram av
de preliminära resultaten  är  självfallet  för stor
arbetsbörda.   Man   har   stort  ansvar  och  liten
befogenhet. Det finns en rad olika skäl till att man
upplever stress på arbetsplatsen  och  lider av det,
och jag ska givetvis inte nu gå igenom alla dem.
Det  är  viktigt  att  komma  ihåg  att den  allra
största gruppen arbetsskador är belastningsskadorna.
En  del av dem är självfallet också stressrelaterade
- det ser vi klart och tydligt i statistiken. Annars
är det de mer traditionella arbetssjukdomarna som vi
ser.  Jag  ska  bara nämna något exempel på det. Att
arbeta i vriden arbetsställning under en stor del av
arbetstiden leder  naturligtvis på sikt till skador.
Det känner vi till.  För vissa grupper anställda har
man   en   högre   frekvens    av   den   typen   av
arbetsställningar. Vi har tagit  fram  några exempel
inom  byggbranschen  och  inom vården, naturligtvis.
Jag  vill  visa  att detta är  ett  problem  som  är
traditionellt och som inte har förbättrats.
Man kan dra den  kanske  något  slarviga - men jag
tror  ändå  korrekta  -  slutsatsen  att   det   har
tillkommit  "nya" problem i arbetsmiljön. Lägg märke
till  citationstecknen   kring   "nya"!  Det  gäller
slimmade  organisationer, olika former  av  psykiska
påfrestningar,  tempohöjning,  etc.  Men  de "gamla"
problemen finns också kvar i stort sett i oförändrad
omfattning. Vi ser t.o.m. en ökning på de flesta  av
de  här områdena. När det gäller kemiska hälsorisker
märker vi dock en viss förbättring.
Det  som  vi  ser  nu i statistiken och det som vi
upplever  i  samhället är  att  det  har  tillkommit
problem som har  lagts  ovanpå gamla problem. Det är
därför som situationen är  så  pass besvärlig. Detta
låter oerhört dystert, och man frågar sig: Finns det
inget att göra?
Nu ska jag visa en konstig bild.  Den  föreställer
Öresundsbron. Om den kan man tycka olika saker,  men
när     man     byggde    den    så    prioriterades
arbetsmiljöfrågorna.  Det  ledde  till  väldigt goda
resultat.  Man kunde naturligtvis inte helt  undvika
arbetsolyckor,  men  på det hela taget fick man goda
resultat. Det finns ett  ännu  bättre  exempel,  som
också    det    råkar    vara   en   bro,   nämligen
Högakustenbron. Där hade man inte några skador alls.
Företagsledningarna      prioriterade       nämligen
arbetsmiljöfrågorna,  och  vidtog  redan från början
åtgärder  för  att  se  till  att  man hade  en  bra
arbetsmiljö.  Det ger effekter. Så visst  finns  det
hopp!
Vi ska inte vara  alltför  dystra.  Jag  vill bara
snabbt   visa   en   bild   med   en  internationell
jämförelse. Det gäller skador som leder  till mer än
tre  dagars  frånvaro.  Här  ser vi att Sverige  har
ganska låga staplar jämfört med  några andra länder,
speciellt  inom  EU.  Sverige har alltså  en  bättre
arbetsmiljösituation än vad många andra länder har.
Jag kommer nu till mitt absoluta favoritexempel på
vad som kan hända när man tar tag i frågorna rejält.
Bilden visar dem som utsätts  för  passiv rökning på
arbetsplatserna.  Som  ni  ser  är det en  dramatisk
minskning. Varför visar jag då detta exempel? Det är
inte  bara  för att jag själv hatar  rök,  utan  det
beror  också  på   att   samhället   här   satte  in
kraftinsatser   för   att  få  bort  rökningen  från
arbetsplatserna. Man arbetade  med attitydförändring
hos  alla.  På kort tid minimerades  problemet,  och
förhoppningsvis  kommer det helt att försvinna i och
med  Folkhälsokommitténs   förslag   som   nu   blir
verklighet.
Det  finns alltså flera exempel på att det går att
göra något  åt  problemen - detta var bara några. Nu
vill jag inte alls  polemisera  med tidigare talare,
men ofta pratar vi om att det krävs  förändringar av
lagstiftningen.   Jag   visar  nu  några  citat   ur
arbetsmiljölagen.     Det     står     bl.a.     att
arbetsförhållanden  ska  anpassas   till  människors
olika   förutsättningar   i   fysiskt  och  psykiskt
hänseende.   Jag  vill  påstå  att  arbetsmiljölagen
ibland är en väldigt  framsynt lagstiftning. Den ger
ett starkt stöd för arbetsmiljöarbetet. Jag tror att
man ska tänka efter väldigt  noga  innan  man går in
och  ändrar  i  lagen - jag tror snarare att vi  ska
arbeta med vårt föreskriftsarbete.
Internkontrollen  har  nämnts. Så heter det system
som innebär att man ska behandla arbetsmiljöfrågorna
i den ordinarie verksamheten  och  ha ett system för
det - inte i en fil bredvid utan som  en  del av den
ordinarie driften av ett företag. Nu har vi  arbetat
om   föreskriften,   och   döpt  om  fenomenet  till
systematiskt arbetsmiljöarbete.  Det  visar  bättre,
med  själva  namnet, vad det är som vi är ute efter,
nämligen att helt enkelt få i gång en process på det
enskilda  arbetsstället.   Där   ska   arbetsgivare,
anställda och de anställdas representanter sätta sig
ned  och  identifiera  de  problem  som  man har  på
arbetsplatsen  och  resonera kring hur man kan  lösa
dem.   Jag   tror   nämligen   att   många   av   de
arbetsmiljöproblem som  man  ser inte kräver alltför
omfattande åtgärder för att man ska kunna rätta till
dem. Ofta är det ganska små åtgärder  som  krävs. De
som  finns  på  arbetsplatsen  är  de  som  bäst kan
identifiera  de  lösningarna.  Först  ska man alltså
identifiera  problemen och sedan finna lösningar  på
dem, och man ska  jobba på ett systematiskt sätt med
det hela.
Detta  är en föreskrift  som  vi  nu  har  haft  i
uppemot tio år. Man kan fråga sig hur det fungerar i
verkligheten.  Vi  mäter  något  som  vi  kallar för
internkontrollstatus.  Det  bästa är då 4. Då  utför
man ett väldigt bra arbete med  arbetsmiljöfrågorna.
Om man har 3 så är man i alla fall  i gång med något
som liknar det som vi vill uppnå. Ni  ser snabbt att
det rör sig om i storleksordningen 25 % av företagen
där detta fungerar någorlunda. Jag vill  påpeka  att
dessa  siffror  inte  är  statistiskt  hållbara.  Vi
besöker  nämligen  företrädesvis  arbetsplatser  med
sämre   arbetsmiljö.   Det   finns  alltså  en  viss
avvikelse i detta. Just nu håller  vi på med en stor
undersökning som är statistiskt hållbar för att möta
detta,  och  förhoppningsvis får vi då  lite  bättre
siffror. Men jag  tror  inte att bilden på det stora
hela kommer att ändras särskilt mycket. På flertalet
företag fungerar alltså inte det här.
Det är därför en utmaning för oss och för alla som
arbetar med arbetsmiljöfrågorna  att se till att det
här fungerar. Jag tror att man kan  komma till rätta
med  en  mycket  stor  del  av  arbetsmiljöproblemen
någorlunda  väl  genom att få i gång  en  sådan  här
process. Vi kommer  också att inom kort sätta i gång
en ordentlig marknadsföringskampanj  där vi lanserar
det här. På så sätt kan man få in ett  medvetande om
att föreskriften finns och få i gång en  process  på
arbetsplatserna.

Detta  kanske var en viss förenkling av lösningarna,
men jag  tror  att  man  ska  passa sig noga för att
märkvärdisera. Då ger vi nämligen upp inför de stora
problem  som  vi ser. Jag tror att  det  gäller  att
hitta och komma  i  gång med ganska enkla lösningar.
Detta  är en ganska enkel  lösning,  som  får  stora
effekter på kort tid.

Ordföranden: Jag tackar för det inlägget, och lämnar
till sist  över  till  Annika Härenstam, forskare på
Arbetslivsinstitutet. Varsågod!

Annika Härenstam: Herr ordförande!  Det  är  en stor
och  svår  fråga  som  ni har ställt till oss i dag:
Ohälsa på jobbet - vad beror  det  på?  För  ett tag
sedan   såg   jag   en   siffra.  Det  fanns  85 000
långtidssjukskrivna, som hade  varit  sjukskrivna  i
mer  än  ett  år,  i december förra året. Det var en
fördubbling sedan 1995.  När man ser en sådan siffra
ställer man sig, i alla fall som forskare, frågan om
man  verkligen kan söka svaret  på  detta  bara  hos
individer  eller  ens  hos  lokala chefer. Det måste
finnas något bakomliggande och  mer strukturellt som
gör att det blir så stora, dramatiska förändringar i
den arbetsrelaterade ohälsan.

Jag  ska försöka att på denna korta  stund  ge  en
liten  bild   av   hur   man  kan  betrakta  de  här
strukturella förändringarna.  Vad  är  det  som  kan
ligga  bakom?  Jag  tror  inte  att människor har en
sämre livsstil nu eller att vi har  sämre chefer med
operativt ansvar. Det är inte det som  kan  förklara
en   sådan  här  stor  och  dramatisk  förändring  i
arbetslivet. Vi måste söka svaret någon annanstans.
Det som olika forskare har pekat på är att det har
skett     en    ganska    omfattande    risk-    och
problemförskjutning  från  kärna  till  periferi  på
olika sätt. I geografiskt hänseende skulle man kunna
prata om att detta gäller från storstadsområden till
glesbygdsregioner.  Vi  kan  fundera  i termerna som
gäller från koncerner till underentreprenader,  från
aktieägare,   koncernledningar,   företagsledningar,
operativa chefer och ned till anställda. Är det stor
skillnad  om man tillhör kärnan i arbetskraften  och
är fast anställd  eller  är  behovsanställd? Man kan
titta   över   allt   från   kärnverksamheter   till
serviceverksamheter.  Här  har  skett  mycket  stora
förändringar under 1990-talet.
På  många  sätt har det varit en  god  utveckling.
Människor får  större  ansvar  för sitt eget arbete.
Men tillsammans med ökade kundkrav,  som  någon  var
inne  på  här,  innebär detta att man också måste få
större befogenheter. Vad som faktiskt har skett är i
stället   att  befogenheterna   har   centraliserats
samtidigt som ansvaret för att jobbet blir gjort har
decentraliserats.   Förut  kunde  en  städerska,  en
industriarbetare  eller  en  undersköterska  gå  hem
efter sitt arbete och  känna  att  man  var nöjd och
hade  gjort  sitt. Det var egentligen chefens  eller
förmannens problem  att  det  fanns  saker  som inte
hanns  med.  Nu är det den enskilda anställdas  eget
problem, som man  bär  med  sig  hem. Det är en stor
skillnad  vi  ser  som en effekt av de  strukturella
förändringarna.
Egentligen är mitt  huvudbudskap att det har skett
väldigt   olika   saker   på    olika    delar    av
arbetsmarknaden.  Men det finns ändå några generella
saker som jag vill peka på.
Jag  har  redan  pratat   om  att  individualisera
ansvaret. Vi har också fått en  ökad  fjärrstyrning,
dvs.  att  mycket av strategiska beslut fattas  allt
längre ifrån  den plats där jobbet utförs. Detta har
blivit möjligt  under  1990-talet med alla dessa nya
informativa  system;  IT,   datorteknik   osv.,  som
möjliggör fjärrstyrning och fjärrkontroll av det som
faktiskt  sker  ute  på  sjukhusklinikerna  eller  i
företagen.
Vi  har  samtidigt  sett  en  försvagning av olika
typer  av  kollektiva  strukturer.  Facken   har  en
svagare roll. Skyddsombuden har minskat i antal, och
de   har   allt  svårare  att  utföra  sitt  arbete.
Arbetsplatserna som sociala, sammanhållna system har
på  många  sätt   upplösts  i  och  med  outsorcing,
avknoppning   och   underentreprenörer.   På   många
arbetsplatser  i dag finns  det  anställda  som  har
olika arbetsgivare.  Kopplingen  mellan  ledningen -
arbetsgivaransvaret   -  och  det  jobb  som  utförs
styckas  så att arbetsgivaransvaret  blir  uttunnat,
skulle jag  vilja  hävda.  Jag visar här en bild som
lite grann symboliserar detta.
Detta innebär att arbetsmiljöstyrningen har blivit
mycket svårare att hålla ihop.  Det  påverkar  också
arbetsplatsen  som  ett socialt sammanhållet system.
Om problem uppstår för en grupp människor som jobbar
tillsammans, har samma  arbetsgivare, kanske tillhör
samma   fackliga   organisation    och   har   samma
skyddsombud så är förutsättningarna  helt annorlunda
för att skapa den goda arbetsmiljön än  om  man  har
olika   arbetsgivare   och  olika  intressenter.  En
handläggare  i  dag  är  i  allmänhet   inte  längre
arbetskamrat    med    en    städerska    eller   en
växeltelefonist,  för  de har en annan arbetsgivare,
som  sitter någon annanstans.  Det  betyder  att  vi
missar  det motstånd mot att införa ojämlika villkor
som det innebär  att  människor  som är olika möts i
vardagen och har samma typer av kanaler  att hantera
problem på. Det hela var inte bra förut heller,  men
vi  har  tappat förutsättningarna att lösa problemen
där  de  uppstår   därför   att   det  är  så  många
inblandade. Det blir alldeles för krångligt.
Vi   har   nu   fått  alla  dessa  fragmentiserade
verksamheter       och      koncentration       till
kärnverksamheter. Det  går lite för fort här för det
som jag vill försöka förklara,  men jag hoppas kunna
ge en hint om vad det är som jag  menar. Vi har fått
färre  vardagsmöten,  där  problemen uppstår.  Sture
Nordh pratade om kafferasterna  som försvann. Vi har
alltså  inte  heller  tid  och rum att  direkt  lösa
problemen där de uppstår. Allt  detta  har lett till
att  vi  har  fått större skillnader i anställnings-
och arbetsvillkor  och  sämre  möjligheter att styra
arbetsmiljön.
Den utsuddade gränsen, där människor  tar  med sig
jobbet hem, gör det svårare att kombinera arbete och
familj. Ingångskraven när det gäller att komma  in i
arbetslivet  har ökat, men lärandet minskar på många
olika sätt, som  vi  ser  det. Kompetenskraven ökar,
men förutsättningarna att på  betald  arbetstid lära
nytt tenderar att minska. Upplärningstiderna i många
verksamheter  minskar  medan  det andra ökar.  Detta
leder till hög sjukfrånvaro.
Jag  ska  också  försöka  hinna  säga   något   om
olikheterna.  Detta  ser nämligen väldigt olika ut i
olika delar. Jag visar  här  en  grov  översikt; ett
sätt  att klassificera verksamheter. Det  bygger  på
ett system  som  är  gjort  av  Eric  Giertz, som är
industriekonom.  Som  projektledare  i MOA-projektet
har  jag använt det och sett att det är  att  mycket
bra sätt  att betrakta olika verksamheter på. Vi har
fört  samman   högteknologisk   och  kunskapsbaserad
produktion. Det gäller såväl industriell  produktion
som  tjänsteproduktion,  dvs.  både  IT-företag  och
processindustrier.  De  liknar  varandra  alltmer  i
många  avseenden. Detta är alltså  en  väldigt  grov
uppdelning.    Ungefär    20 %    av   den   svenska
arbetskraften  jobbar  här. Välfärdsproduktionen  är
både offentligt och privat  organiserad  numera. Det
gäller  skola, vård och omsorg, polis, socialtjänst,
rättsväsende   osv.   Den  utgör  ca  en  tredjedel.
Serviceproduktionen, som  är personalintensiv, utgör
också ungefär en tredjedel.  De verksamheterna fanns
tidigare oftast här, men upphandlas  nu. Sedan finns
också en del personalintensiv varuproduktion.
I de olika verksamheterna sker olika  saker. I den
högteknologiska    och   kunskapsintensiva   sektorn
koncentrerar man sig på kärnverksamheter och knoppar
av till underentreprenader, underleverantörer, olika
serviceföretag osv.  Här  ökar kvalifikationskraven,
och man har en viss typ av  managementstrategier som
i hög grad leder i riktning mot  det  goda  arbetet.
Detta  har  vi redan hunnit prata om en del, så  jag
lämnar det åt  sidan  så länge. Det har skett mycket
som har varit problematiskt.
Framför  allt  vill jag  uppmärksamma  er  på  den
personalintensiva  serviceproduktionen.  Att köra en
buss,  att städa ett golv, att bädda sängar  på  ett
hotell osv.  går  inte  riktigt att rationalisera på
samma sätt med ny teknik  som  man kan göra inom den
högteknologiska   industrin.   Men   samtidigt   har
effektivitetskraven    ökat.    Genom    den   stora
upphandling  av  tjänster som sker i dag konkurrerar
företagen förstås  om  kontrakten.  Det enda riktigt
rationella  ur  företagsekonomisk  synpunkt  är  att
spara  på personalkostnaden, för det  är  den  stora
kostnaden   i  dessa  företag.  Det  upphandlas  för
ungefär 400 miljarder  kronor  om  året av offentlig
sektor. Dessa pengar kan i värsta fall användas till
att gynna företag med den sämsta arbetsmiljön  -  om
det bara är priset man går på. Det handlar mycket om
personalförändringar,    dvs.   att   ha   så   lösa
anställningar som möjligt med så kort upplärningstid
som möjligt så att man snabbt kan ta in ny personal.
Man kan använda det här så  att  alltfler  jobbar på
obekväma arbetstider i de här verksamheterna.
Det  finns alltså olika managementstrategier.  Det
är data  från  MOA-projektet  som jag visar här. Jag
ska säga något kort om bilden.  Riktningen  går från
det  översta  till  det  nedersta.  Det  översta har
samband med god arbetsmiljö, ökat inflytande,  ökade
utvecklingsmöjligheter   och   hyfsade   krav.   Man
utvecklar  alltså verksamheten när det gäller IT och
teknik, kompetenskrav,  långa arbetscykler och långa
kundkontakter. Man satsar på att dra in personalen i
en kvalificerad verksamhetsutveckling.  Vi  har sett
att  detta  har  samband med goda arbetsvillkor.  En
ökad centralstyrning,  dvs. mer av fjärrkontroll och
resultatmätning, har däremot  samband  med sämre och
sämre    arbetsvillkor,    kortare    och    kortare
arbetsvillkor  och mindre och mindre inflytande.  På
samma   sätt  är  det   när   det   gäller   numerär
flexibilitet, dvs. lösa anställningar där man tar in
och ut folk  på  olika sätt och laborerar mycket med
arbetstiderna.    Däremellan    finns    funktionell
flexibilitet, som också  på  många  sätt har samband
med    bra   arbetsvillkor,   dvs.   mer   och   mer
arbetsutbildning,  mer  och  mer kvalificerat arbete
och mer och mer platta organisationer.  Däremot  vet
vi  att  den funktionella flexibiliteten, med större
ansvar  för   individen   som   kombineras  med  mer
resultatmätning ger ogynnsamma effekter.
72 företag deltog i MOA-projektet.  Det  finns tre
stora sektorer; servicesektorn, välfärdssektorn  och
den högteknologiskt kunskapsbaserade sektorn. Bilden
visar  perioden 1995, 1996 och 1997. Vi ser en skala
som är svår  att  förklara,  men  innebörden  är: ju
högre    stapel,    desto    mer    av    den   goda
managementstrategin, dvs. att utveckla verksamheten,
och desto mindre av centralstyrning. Det sker här. I
servicesektorn  ser vi att det går åt motsatt  håll.
Det    leder    till    sämre    arbetsvillkor.    I
välfärdssektorn finns en  kombination av ökat ansvar
på golvet och ökad centralstyrning.
Jag ska runda av det hela,  och  gå till den sista
bilden. Det finns mycket mer att säga  om detta, och
det är svårt att förklara det på kort tid.  Men  det
som  jag  egentligen vill komma fram till är att det
behövs väldigt  olika strategier. Vi kan inte hindra
utvecklingen      på      arbetsmarknaden,       med
företagsekonomiska   principer,   globalisering  och
teknikutveckling  etc.  Men  vi  behöver  ha  mycket
bättre på fötterna och mycket mer  kunskap  om vilka
strategier  man  ska använda för att gynna den  goda
arbetsmiljön. I välfärdssektorn  handlar  det mycket
om   att  spara  på  omorganisationer.  De  stör  de
sociala,  komplicerade  systemen väldigt mycket. Det
gäller att åter bemyndiga  chefer.  Det är mer eller
mindre  en omöjlig utmaning att vara lokal  operativ
chef i välfärdssektorn  i  dag.  Man  får budskapet:
Spara  pengar, men gör mer! Och gör kunderna,  eller
patienterna,  mer  nöjda!  Här  måste  man bemyndiga
chefer   att   också  ha  befogenheter  att  påverka
resurser och resursfördelning och inte bara vara den
goda chefen som stöttar sin personal.
I den personalintensiva  servicesektorn  tror  jag
att   det   är  oerhört  väsentligt  att  det  finns
spelregler vid  upphandling. Det är nämligen där som
arbetsmiljön  egentligen  bestäms.  Skattemedel  ska
inte användas på  fel  sätt, dvs. man ska inte fatta
politiska beslut som gynnar  företag  med den sämsta
arbetsmiljön. Det är på väg att ske i dag.  Detta är
oerhört  viktigt.  Det har alltid varit statens  och
politikens roll att  se  till  att det finns schysta
spelregler.   Många  seriösa  företag   i   de   här
branscherna är  mycket  bekymrade. De måste nämligen
försämra arbetsmiljön för att behålla ett kontrakt.
Man  kan  fundera  på  detta,  och  också  dra  en
parallell till miljöfrågan.  Hur  uppmärksamma är vi
kunder  och  konsumenter  på hur våra  arbetsplatser
städas  eller på hur telefonitjänsterna  sköts  osv?
Hur ska vi  som  konsumenter få en större kunskap om
hur dessa arbeten  utförs? I den högteknologiska och
kunskapsintensiva produktionen tror jag inte att man
ska ge sig in med en  massa regelstyrning och annat.
Detta är mycket en kulturfråga  för  branschen.  Här
finns  många  incitament  för  att behålla personal,
rekrytera    kompetent    personal   och    utveckla
verksamheten  på  sikt. Men vi  behöver  motsvarande
strategier  för  den  goda  arbetsmiljön  i  de  här
sektorerna.

Ordföranden: Tack  för  det inlägget! Jag vill också
rikta  ett  tack  till  alla  som  har  hållit  sina
inledningsanföranden. Då  är vi klara med den första
delen av hearingen. Nu ska vi i Sture Nordhs anda ha
en kafferast då det finns möjlighet  till samtal. Vi
försöker samlas igen om 15 minuter.

Ordföranden: Då ska vi starta igen. Innan vi släpper
loss frågorna ska jag bara säga en sak  som  jag har
lovat  förste  vice ordföranden Hans Andersson.  Han
skulle ha varit  med  här i dag, men sitter upptagen
med  arbetet med finansplanen.  Han  ville  bara  ha
detta  framfört till samtliga, så att ni vet att han
inte är  borta  utan  anledning. Därmed har jag sagt
det som jag lovade Hans.

Då släpper jag loss frågorna.

Sonja Fransson (s): Ordförande!  Detta  har varit en
mycket  intressant hearing. En hel del saker  känner
vi  naturligtvis  igen.  Vi  har  ju  träffat  olika
organisationer  tidigare  och  hört mycket om detta.
Det  intressanta  är att väga de olika  delarna  mot
varandra.

Det sista inlägget,  av  Annika  Härenstam, tyckte
jag var extra spännande. Du tog upp  frågan  om  att
det    finns    olika    områden.   Du   talade   om
välfärdssektorn,  om  servicesektorn   och  även  om
hightech,  och  att det finns olika behov  på  olika
områden. Det skulle jag vilja veta lite mer om.
Du  sade  att  det   bl.a.   inom  välfärdssektorn
behövdes  färre  arbetsomorganisationer   och  färre
förändringar.  Samtidigt säger Sture Nordh och  Ulla
Lindqvist      att     vi      behöver      förändra
arbetsorganisationerna. Jag skulle vilja att du, och
kanske de andra också, utvecklar detta lite grann.

Annika Härenstam:  Att  arbeta  i en välfärdssektor,
vare sig det är sjukhus, skola, socialtjänst, polis,
åklagarväsende eller något annat,  innebär  att  man
ingår  i  mycket  komplexa sociala system. Det finns
inget jämförbart i näringslivet.

Hur många ska man ha med att göra runt en patient,
en elev eller vad det kan vara? Det har gjorts många
försök att planera  det  hela  -  det har ju rått en
planeringshysteri  och  en  kvalitetssäkrings-   och
utvärderingshysteri  under 90-talet. Men hur väl man
än försöker planera detta  så  har  vi som har varit
ute  och forskat på området sett att man  i  stället
har   slagit    sönder    mycket    av    fungerande
informationssystem  och  nätverk. Det tar åtminstone
ett  par  tre år för en organisationsförändring  att
sätta sig.  Som  läkare, lärare eller socialarbetare
måste man veta vem  man ska vända sig till i en viss
fråga, vem som ansvarar  för  den,  vem  som  ska ta
kostnaderna för den etc. Hur ska jag bära mig åt för
att  hitta  en sängplats den här gången? Vilket labb
ska jag använda?
Vi har varit  ute i tre år på 72 arbetsplatser och
studerat och följt  detta. Då har vi sett hur mycket
tid som går åt till att  leta information. Samtidigt
har dessa personer aldrig  någonsin tidigare fyllt i
så mycket blanketter.
Rör man om i grytan, slår ihop enheter, lägger ned
sjukhus osv. - det tar så oerhört  mycket  kraft och
tid för baspersonalen att det blivit en väldigt stor
inte  bara  arbetsmiljöförlust  utan också ekonomisk
förlust   i   välfärdssektorn   med   dessa    stora
omorganisationer.        Det        behövs       mer
konsekvensbeskrivningar  före, att överväga  beslut,
skapa arbetsro i de här sektorerna, bygga upp tillit
igen, se till att de informativa  systemen fungerar,
alltså logistiken - det finns sjukhus  som  har  tre
datasystem  som inte är kompatibla. Det finns massor
att göra om man  utgår  från basverksamhetens behov.
Omorganisationer förstör. Det är mitt korta budskap.

Barbro Feltzing (mp): Jag  vill  först  tacka  er  i
panelen  för  vad  ni har sagt. Det har varit mycket
intressant.  Självfallet   tycker   jag   att  Anita
Härenstam kom med många bra inlägg.

När  det  gäller  det  som  Sture  Nordh  sade  om
befrielseinstrumentet  håller  jag fullständigt med;
det har ökat, vi ska vara anträffbara jämt osv.
Jag vill bara säga att jag bl.a. har tittat på vad
Sture  Nordh  har  skickat  ut.  Man   vill   ha  en
förstärkning av föräldraledighetslagen. Det tog vi i
går  i  utskottet, och vi kommer att bestämma det  i
dag.    Vi    får    igenom    en    skärpning    av
föräldraledighetslagen  så  att  föräldralediga inte
ska  känna  den  här  osäkerheten  i att  kunna  bli
uppsagda.
Jag vill också ta upp yttrandefriheten. Det har ju
blivit så tyst på våra arbetsplatser.  Det  är bl.a.
ett  väldigt  stort  problem  inom offentlig sektor,
tyvärr. Där har vi också haft en  utredning  nu. Jag
tycker  själv att det här är en mycket viktig fråga,
och jag vill  höra  vad ni säger om yttrandefriheten
och hur man ska gå vidare.
Vad  jag naturligtvis  också  vill  ta  fram  från
Miljöpartiets  sida är en arbetstidsförkortning. Jag
har pratat med bl.a.  många  i vården och känner att
en    daglig    arbetstidsförkortning    eller    en
veckoarbetstidsförkortning  är någonting som behövs.
Jag tror säkert att en arbetstidsförkortning  hänger
ihop med hälsan, om vi tittar på alla de försök  som
har  gjorts  i  Sverige och utomlands. Detta med ett
friår mitt i livet  har  vi  också  tagit  fram. Jag
undrar om jag kunde få någon synpunkt på detta.

Sture Nordh: Jag kan säga bara något kort till Sonja
Fransson om arbetsorganisationen. Jag hoppas att jag
inte   tolkades   så   att  jag  vill  ha  en  massa
omorganisationer    i    sig.     Däremot     spelar
arbetsorganisationen,  precis  som  Annika Härenstam
visar,   en   oerhörd   roll,  med  tydlighet,   med
individens  möjlighet till  inflytande,  inte  minst
arbetsledningar  och verksamhetschefer som inte bara
har ansvar utan också har befogenheter. Det är på de
områdena som det har  skett  så  stora  och negativa
förändringar,  inte minst i offentlig sektor,  under
senare tid.

På tio minuter  hinner  man bara kort beröra några
frågor. Väldigt centralt för ett hälsosamt arbetsliv
är  ett öppet klimat. Hälsosamt  för  en  fungerande
demokrati  är  yttrandefrihet och meddelarfrihet för
insynen     i    den    offentliga     verksamheten.
Arbetsplatserna har blivit tysta. Det kanske var det
första ohälsotecknet  som  vi  underskattade, när vi
började  se  bilderna  på människor  med  påsar  för
ansiktet och kände att tystnaden  bredde ut sig, som
just  tecknet på den stora oron och  osäkerheten  om
vad som är situationen för oss.
Vårt  förslag  när det gäller meddelarfriheten och
yttrandefriheten i  jobbet,  som  också ligger i ett
utredningsförslag  nu,  är att meddelarfriheten  ska
vidgas till att omfatta alla,  hela arbetsmarknaden.
Det behöver också regleras för den  privata sektorn,
med  de  undantag  som affärshemligheter  och  annat
ställer krav på. Men  det  första  viktiga steget är
att  alla  offentligt finansierade verksamheter  ska
leva under samma  villkor.  Det  är  det som finns i
utredningsförslaget,  och  det  är ett steg  i  rätt
riktning.
Till frågan om arbetstiden: Vi  är  övertygade  om
att  den  viktigaste aspekten av arbetstidsfrågan är
den enskildes inflytande över arbetstidens längd och
förläggning. Den enskildes makt måste öka. Det finns
inget område som är så traditionsbundet och - förlåt
uttrycket,  men jag hittar inget annat i hastigheten
-  konservativt hanterat som arbetstidsfrågorna. Det
ska vara ungefär  som det har varit innan, fast folk
ska vara tillgängliga mer.
Våra behov över livscykeln  är  väldigt olika. Att
införa ett system med den arbetstidsbank  som vi har
föreslagit  gemensamt från LO, TCO och SACO  är  ett
bra och viktigt  steg.  Men skyddslagstiftningen och
arbetstidslagen  bör också  ha  en  bestämmelse  som
innebär just det jag  sade, att arbetsgivaren ska ta
hänsyn  till den enskildes  önskemål  om  längd  och
förläggning.  I en period när man vill jobba kortare
tid ska man kunna  göra  det. När det är möjligt och
förenligt med verksamheten  att förlägga arbetstiden
på något annat sätt ska man kunna göra det. En sådan
reglering  betyder  ju  inte  att   det   finns  ett
ovillkorligt krav, utan det betyder att man måste ta
hänsyn  till  att det är förenligt med verksamheten.
Men det skapar  en  dialog, med möjlighet för facket
att stödja den enskildes  önskemål.  Vi  skulle  öka
förutsättningen  att  få  livspusslet att gå ihop på
ett helt annat sätt med de andra ansvaren.
Vår      prioritering      är:      Gärna       en
arbetstidsförkortning  -  och vi behöver långsiktigt
ha  en  förkortning  av arbetstiden.  Men  den  mest
centrala frågan när det  gäller arbetstiderna är att
öka  den  enskildes  makt  över  sin  tid  och  sitt
inflytande i arbetet. Det har så tydliga samband med
arbetshälsan.

Ulla Lindqvist: Jag vill också  kommentera frågan om
arbetsorganisation. Man måste naturligtvis utgå från
de    olika    förutsättningar    som    finns    på
arbetsplatserna. Det har inom den offentliga sektorn
varit   mycket  omorganisation,  men  det  har  inte
inneburit    att    t.ex.    de   som   jobbar   som
sjukvårdsbiträden eller tillhör  LO-kollektivet  har
fått  ett  ökat  inflytande över sitt arbete. Det är
det man bör titta  på  mer konkret. Jag tror att det
behövs arbetsorganisationsförändringar även där.

Det som Barbro Feltzing  tog  upp  när  det gäller
yttrandefriheten är en viktig del, liksom det  Sture
Nordh  berörde  om  den  här  utredningen.  En annan
viktig del, när det gäller om det ska vara ett öppet
klimat eller inte på arbetsplatsen, är också  vilket
anställningsförhållande  man har. Det är i dag många
som är timanställda och visstidsanställda,  och  det
skapar  inte  ett  klimat  för  att våga ifrågasätta
arbetsmiljön  och ställa krav. Den  bestämmelse  som
infördes när det  gällde  LAS  om  att  man kan göra
avsteg  för  två  stycken arbetstagare på småföretag
skapar inte heller  ett  klimat  där  anställda  kan
ställa krav. Jag tror att det är väldigt viktigt att
också  se  över  den  lagstiftningen. Vi måste ha en
anställningstrygghet  för  att  människor  ska  våga
ifrågasätta och ställa krav på arbetsmiljön.
När  det gäller arbetstidsförkortningen  tror  jag
just,   som    jag    sade    tidigare,   att   från
arbetsmiljösynpunkt är det viktiga  att  man  känner
att  man har ett inflytande över arbetstiden. Därför
tror  jag   också   väldigt   mycket   på  idén  med
arbetstidsbank.

Maria Larsson (kd): Jag är fullständigt övertygad om
det som flera av talarna var inne på, att de problem
med  stress och ohälsa som vi ser i dag bara  delvis
kan relateras till arbetslivet. Det handlar också om
de andra  faktorerna  som  ska  göra  att  livet som
helhet går ihop. Inte minst i statistiken ser vi att
även  barn  visar  uppenbara  symtom  på  stress och
ohälsa.  De  finns  i  och  för  sig  i  skolan  som
arbetsplats  eller  på  dagis  som  arbetsplats, men
problemen går långt ned i åldrarna i dag.

Man kan dela upp ansvaret på tre kategorier,  dels
att  man  som  individ  har  ett ansvar för sin egen
hälsa, dels att arbetsgivaren  har  ett  ansvar  och
dels att vi som politiker har ett ansvar. Här ligger
de tre olika ansvarsnivåerna, och man kan inte frita
någon  del.  Letandet  efter  syndabockar har blivit
väldigt olyckligt.
Annika Härenstam nämnde ett ord  som  jag fastnade
för,  och  det  är  ett av mina favoritord, nämligen
tillit.  Detta  att  skapa   tilliten,   att   bygga
nätverken  och att bygga de sociala strukturerna  är
av stor betydelse för både klimatet på arbetsplatsen
och klimatet i livet i övrigt.
När min faster,  som nu är i 75-årsåldern, var ung
hade hon ett jobb på  ett kontor. Det jobbet slutade
hon därför att hon tyckte  att det var så tråkigt då
hon fick så få arbetsuppgifter.  Hon  satt  där  och
tittade  hela  dagarna  och  tyckte  att det var för
trist. Hon utbildade sig och blev sedan  lärare. Jag
funderar på hur många som i dag är i samma situation
som  hon var då. Jag tror inte att det finns  någon.
Ingen  upplever  att man sitter på jobbet och rullar
tummarna och får för lite arbetsuppgifter.
Jag har några konkreta  frågor  till  er,  hur  ni
bedömer att följande saker skulle påverka stress och
ohälsa på arbetsplatsen.

·  Om  man  minskar kostnaden för arbetskraften, har
det  konsekvenser   för   stress   och  ohälsa  i
arbetslivet?
·
·  Om   man   inför  en  kvalitetsmärkning  som   är
specificerad  på  folkhälsa  och  relaterad  till
arbetslivet, får det konsekvenser?
·
·  Annika  Härenstam  var  inne på de diversifierade
lösningarna, att en lösning  inte passar för alla
branscher  eller  alla  individer.  Vad  får  det
enligt er bedömning för konsekvenser  för oss som
lagstiftare?  Ska  vi helt hålla tassarna  borta?
Eller ska vi skapa ramlagstiftning, som det finns
ett  stort mått av förhandlingsutrymme  inom  att
överlåta åt parterna? Hur ser vår roll ut med era
ögon mätt?
·
Gun    Herman     Jonasson:     När    det    gäller
kvalitetsmärkning  skulle  jag  vilja   fokusera  på
sjukvården. När det gäller kvalitetssäkring  av  den
vård  vi bedriver och ger är det väldigt viktigt att
vi kontinuerligt  har en kvalitetssäkring och tittar
på vad vi gör och vad vi erbjuder. Jag tycker att vi
ska ha ökade krav på det inom vården. Jag tycker att
det är en otroligt viktig fråga.

Jarl-Erik Rollén: Jag  ska  ta  samtliga tre frågor.
När  det  gäller att minska lönekostnaderna  är  det
klart att jag  skulle säga ja tack till en minskning
av arbetsgivaravgifterna.  Men jag tror inte att jag
skulle anställa mer folk. Det krävs en betydligt mer
långsiktig    planering    och   inställning    från
lagstiftarnas,  alltså politikernas,  sida  för  att
sådant här ska kunna fungera. Jag måste veta när jag
anställer någon därför  att  det  helt plötsligt har
blivit lite billigare att det håller  i tio år. Även
om  det  inte  verkar  så  när  vi  diskuterar  här,
betraktar de flesta arbetsgivare en anställning  som
något  av  en  livstidsinvestering.  Syftet  med att
anställa  någon  är  att  han ska stanna i företaget
under en avsevärd tid. Det är för mycket ryckighet i
politiken för att man ska våga  gå  på  den typen av
åtgärder.

När  det gäller kvalitetsmärkningar av olika  slag
är  jag väldigt  skeptisk  till  sådana.  Det  finns
miljöcertifiering,  kvalitetscertifiering  osv., och
en  väldig  massa intresseorganisationer kräver  att
man ska vara  certifierad  i  olika avseenden. Vi är
kvalitetssäkrade 9001 på mitt företag. Vi har tittat
på  miljöcertifiering och håller  på  med  det.  Det
krävs  en  oerhörd  administration för att klara det
där.  Däremot finns det  inte  särskilt  mycket  som
talar   för    att    kvaliteten,    om    vi    tar
kvalitetssäkringen,  verkligen blir bättre. Det enda
man talar om med kvalitetssäkringen  är  att man gör
likadant varje gång. Man kan alltså göra livbojar av
betong  och  kvalitetssäkra  dem, men kvaliteten  på
själva livräddningen blir ju inte  särskilt bra. Det
svåraste  problemet  med de här certifieringarna  av
olika slag är den administration som de kräver.
Diversifierade lösningar  för olika branscher tror
jag är någonting som kommer att  krävas i framtiden,
därför  att branscherna är väldigt  olika.  När  det
gäller  att   skilja  mellan  privat  och  offentlig
verksamhet  är  det   väldigt   olika  förhållanden.
Offentlig  verksamhet  har  på ett helt  annat  sätt
rättssäkerhetskravet på sig,  vilket  inte  behövs i
privat verksamhet. Olika typer av verksamhet, om det
är  högteknologiska eller andra, kräver också  olika
lösningar.  Frågan är bara hur man klarar detta i en
lagstiftning, men det är positivt om man kan få det.

Ulla Lindkvist: Jag tror inte att minskade kostnader
för arbetskraften  i  sig  innebär att man anställer
fler.  Däremot  har det vid några  tillfällen  varit
diskussioner om differentierade  arbetsgivaravgifter
beroende på vilken arbetsmiljö man  har. Bland andra
Arbetsmiljökommissionen hade ett sådant förslag. Det
finns både fördelar och nackdelar med  det. Fördelen
är naturligtvis om det skulle bli ett tryck  att det
verkligen   blir  förändringar  på  arbetsplatserna.
Nackdelen är  att man har så olika förutsättningar i
olika branscher. Jag tror att det kan vara svårt att
genomföra ett sådant förslag.

När   det  gäller   kvalitetsmärkning   vore   det
naturligtvis  önskvärt  om  man  kunde ha ett sådant
system, men jag tror att det är rätt  svårt. Däremot
bör   man   använda   de  system  som  finns,  t.ex.
Arbetsmiljöinspektionen,  detta  med internkontroll.
Fungerar  internkontrollen är det ofta  så  att  man
också jobbar  bra  med  arbetsmiljöfrågorna.  Vi har
också  vid  olika  tillfällen haft detta att det ska
finnas uppgifter på  arbetsförmedlingar  osv. om hur
arbetsmiljön  är  på  olika  arbetsplatser,  så  att
arbetssökande ska ha möjlighet att bedöma det när de
söker  jobb. Men jag tror att det är svårt att  göra
ett generellt system.
När  det   gäller   olika   branscher   och  olika
förutsättningar i arbetsorganisation är det, som jag
sade    tidigare,    från    förutsättningarna    på
arbetsplatsen   som  man  måste  utgå  när  man  gör
förändringar. Men jag tror inte att det behövs olika
lagstiftning för  det, utan det kan vara en tämligen
generell  lagstiftning.   Vi   har   varit  inne  på
diskussionerna om föreskrifter, att det  kan  finnas
tämligen generella föreskrifter på de områdena,  men
sedan   gäller   det   att   anpassa   det   utifrån
arbetsplatsen.

Kenth  Pettersson:  Jag  tror  att man ska vara lite
försiktig  med  kvalitets-  och certifieringssystem.
Det finns en viss risk för att  processen med att ta
fram intyget eller märket blir det  viktigaste, inte
målen för själva verksamheten. Jag säger därmed inte
nej till det generellt, men jag tror  att man ska gå
igenom det ganska noga.

Med  risk  för att bli lite tjatig och  låta  lite
enkelspårig tar  jag  nu  upp  denna  föreskrift som
börjar   gälla  den  1  juli  i  år  och  som  heter
Systematiskt  arbetsmiljöarbete.  Den  tar  över den
föreskrift  som  gäller  i  dag och som heter Intern
kontroll  av arbetsmiljön. Detta  är  ett  sätt  att
beskriva vilken  process  man ska ha i företaget för
att diskutera arbetsmiljöfrågorna.  Det  finns många
skäl  till  att  det  är  detta som är lösningen  på
väldigt många problem. Jag ska ta bara ett exempel.
Det  pratas  i dag mycket om  arbetsorganisationen
och hur viktig den  är för arbetsmiljön. Det är helt
sant.   Problemet  är  att   det   inte   finns   en
arbetsorganisation,     utan     tusentals     eller
tiotusentals   arbetsorganisationer,  och  de  måste
anpassas    till   den    enskilda    arbetsplatsens
förhållanden. Det går inte att säga generellt vilken
arbetsorganisation  som  är bäst. Man kan ställa upp
mål  för den, att den ska befrämja  delaktighet  och
sådant  i arbetet och en massa andra viktiga krav på
arbetsmiljön.       Själva      utformningen      av
arbetsorganisationen    måste   man   ta   fram   på
arbetsplatsen. Det är därför den här processen är så
viktig.
Den   erbjuder  också  det   som   Maria   Larsson
efterfrågade  i  sin  sista punkt, de diversifierade
lösningarna. Med all sannolikhet  är  det så, precis
som  Annika Härenstam beskriver, att lösningarna  är
olika  i  olika  branscher, att det är olika sorters
problem,  och det är  bara  på  arbetsplatsnivå  man
riktigt kan  identifiera  dem och hitta lösningarna.
Det   är   därför   vi  ska  jobba   så   hårt   med
implementeringen av den  här föreskriften. Det löser
inte alla problem, men ska  vi  snabbt  få  en rejäl
förbättring  av  arbetsmiljön  i  landet, vilket  ju
behövs, är det detta som är vägen.

Sture Nordh: Arbetsmiljöfrågorna i  den  meningen är
inte  kopplade  till  lönekostnaderna.  Om  vi   gör
tankeexperimentet  att bland dem som har haft rabatt
nu   under   de  senaste   åren   när   det   gäller
lönekostnadsutvecklingen  är  kommunsektorn  den som
har   haft   den   största   rabatten   -   där  har
lönekostnadsökningarna  varit lägst. Vi kan inte  se
det minsta samband med att  lönekostnadsrabatten för
arbetsgivarna har lett till den här typen av frågor.
Det skulle ske en förändring  fast på en annan nivå.
Det  sambandet tror jag inte heller  att  någon  har
lyft fram i diskussionen.

Jag  är i mycket hög grad intresserad av detta med
märkning,  certifiering  och  andra  system.  Det är
säkert  inte  obekant  att  TCO  har arbetat väldigt
intensivt  med  de frågorna, där framför  allt  TCO-
märkningen   av  bildskärmar   har   varit   oerhört
framgångsrik  och   verkligen   ett   sätt  att  med
konsumentpåverkan  som  verktyg påverka arbetsmiljön
för miljontals människor  världen  över.  Hälften av
alla  bildskärmar  som säljs världen över har  TCO:s
kvalitetsstämpling  ur   ergonomisk   synpunkt   och
arbetsmiljösynpunkt på sig.
Problemet  när  det  gäller arbetsorganisation och
den sortens förhållanden  eller arbetsplatser är att
det  är  rörliga  mål  hela  tiden.   Vi   har   ett
utvecklingsarbete kring att hitta märkningsvariabler
också  för det, men det är väldigt svårt just därför
att den  arbetsorganisation  som vi har i dag kanske
är förändrad redan i morgon, så att det består inte.
Det måste vara mer processinriktat.
Jag  tycker dock att det som  sker  i  Danmark  är
spännande, som jag nämnde. Där inför man en särskild
arbetsmiljöavgift  för  alla  arbetsgivare.  Är  det
någon  som  kan visa att de har en god miljö, med en
typ  av  arbetsmiljöcertifiering   eller   märkning,
kommer  de  att  slippa  den  avgiften.  Det  som är
positivt  med  ett sådant system är ju att det också
tillåter  att  man   successivt   höjer  kraven  och
standarderna över tid ju mer vi lär  oss. Jag tycker
att  det  är  ett  spännande och viktigt område  att
fördjupa sig i.
När  det  gäller olikheterna  och  lagstiftningen:
Skälet till att  vi väldigt gärna vill ha en översyn
av arbetsmiljölagen  är  inte  att  den  är  dålig i
identifierbara   avseenden.   De   citat  som  Kenth
Pettersson  tog  visar  också de väldigt  omfattande
skyldigheter som redan ligger  hos arbetsgivarna när
det  gäller arbetsmiljön. Men det  gäller  just  att
analysera  lagen,  från de utgångspunkter som Annika
Härenstam och andra  forskare  visar, när det gäller
förändringen av arbetslivets sammansättning  och  de
växande   olikheterna.   Finns   "tänket"?  Vad  var
modellbilden  när  arbetsmiljölagen   byggdes?   Hur
stämmer den med hur arbetsorganisation och arbetsliv
ser   ut   i   dag?   Att   korsa   en   analys   av
arbetsmiljölagen  med det som är olikheterna och den
olikartade   utvecklingen   mellan   branscher   och
sektorer  skulle   kunna   ge   en   modernare   och
effektivare arbetsmiljölag. Den kommer, precis som i
dag,  att  behöva vara en ramlagstiftning som vi som
parter  med  kollektivavtal  och  som  den  enskilde
påverkar genom  en stark ställning i arbetslivet. Så
kommer det att behöva vara också i framtiden.

Annika Härenstam:  Jag  tänkte ta fasta på frågan om
kvalitetssäkring. Jag tror  att  det är riktigt, som
någon av föregående talare sade, att man kan ha stor
skepsis till de tekniska sätten att  kvalitetssäkra,
om de egentligen fyller sitt syfte. Men  om  jag tar
andemeningen  i  frågan,  tror  jag  att  det  är en
väldigt väsentlig sak för folkhälsan att vi har  ett
sätt  att bedöma och värdera arbetsmiljön. Då tänker
jag   framför    allt   på   den   personalintensiva
servicesektorn.  Det   upphandlas   väldigt   mycket
tjänster, och det är ganska korta relationer - många
kontrakt är på ett år, två år och kanske tre år. För
att  man  ska  veta vad man köper, inte bara när det
gäller priset utan också under vilka förutsättningar
arbetet  bedrivs   -   behövs   det  någon  form  av
certifieringssystem som är välfungerande.

Jag har intervjuat en del chefer  på den här typen
av  företag,  städföretag  och  kontorsföretag,  som
säger att de kommunala upphandlarna  är  de  absolut
sämsta därför att de aldrig frågar efter något annat
än  priset.  Jag  tror  också  att  det  är ett nytt
fenomen  i  offentlig sektor att upphandla tjänster.
Det behövs kunskap, att man funderar över vad som är
viktigt att värdera.
Jag visar här  en bild med en färsk bearbetning av
SCB:s    arbetsmiljöundersökningar     utifrån    de
kategorier av verksamhetstyper som jag visade  nyss.
Vi  ser  att  närmare 40 %, över 35 %, av dem som är
anställda i personalintensiva  företag  -  det är på
individnivå   -  i  den  sortens  företag  inte  har
tillgång  till  företagshälsovård.  Inte  heller  de
nyare kunskapsintensiva  branscherna har det, som ni
ser,   där   t.ex.   IT-folket   finns.   Det   ökar
anslutningsgraden  till  både företagshälsovård  och
fack,  medan  det  minskar i  den  personalintensiva
servicesektorn.  Här  finns  de  människor  som  jag
visade på den första  bilden, alltså behovsanställda
och många tillfälligt anställda  som  är  tystare än
andra  på arbetsplatserna och inte har råd att  säga
nej till ett jobb.
Jag  kan   ta  ett  exempel.  Vi  har  sett  flera
busschaufförer  som  har 16 timmars arbetsdag och är
småbarnsföräldrar. De är lediga fyra fem timmar mitt
på  dagen, när barnen är  i  skolan,  och  får  inte
betalt    då.   Samma   företag   har   mer   sällan
företagshälsovård.  Det  är alltså väldigt svårt att
som enskild anställd säga  "nej, jag vill inte ha de
här arbetstiderna".
Arbetstidsfrågan är en väldigt viktig arbetsmiljö-
och   folkhälsofråga,   inte   minst   utifrån   ett
livskvalitetsperspektiv och balans mellan arbete och
övrigt  liv.  Den  absolut  sämsta  balansen  mellan
arbete  och  övrigt  liv  har  enligt  våra  studier
människor   som   jobbar   i   de  personalintensiva
servicearbetena: handel, transport,  städföretag och
kontorsservice.
Jag  kan  ta ett annat exempel. Min son  fick  ett
dataprogram i  julklapp som inte fungerade. Han sade
att han skulle ringa  supporten.  Jag  sade  att han
inte kunde göra det kl 9 på julafton. Men han ringde
och fick svar. Det satt en tjej uppe i Jämtland  och
hjälpte honom på kvällen på julafton.
Det  pekar  på  en  annan åtgärd i det här. Det är
alltså att vi som konsumenter och kunder också måste
fundera mer över hur dessa  arbeten  utförs,  alltså
vilken   kvalitet   det   är   i   arbetsmiljön  och
arbetsvillkoren. Vill vi köpa tjänsterna  när vi vet
att  en  person  är  ledig  från  sitt  bussjobb tre
timmar,  har  för  långt  att  åka hem och sitter  i
garaget  och väntar på ett nytt pass?  Är  det  värt
det? Vem tar  kostnaderna  för konsekvenserna av den
ohälsa som det här leder till?
Det  krävs  någon  form  av  kvalitetssäkring  och
framför  allt  ökad  kompetens,  kunnande.  Det  här
flyktiga   samhället  med  de  uppluckrade   sociala
systemen gör  att  vi  vet  allt mindre om hur andra
människor  har  det,  under  vilka   förutsättningar
arbeten produceras, som jag var inne på tidigare.
Jag  kan  säga  något  väldigt  kort om den  sista
frågan, om diversifierade lösningar.  Jag  tror  att
det  är helt nödvändigt, men jag inser problemen för
lagstiftarna,  hur man ska bära sig åt. Men jag tror
ändå att det är  en  framkomlig  väg  att åtminstone
börja fundera över det. Vi är så vana vid  generella
lagar  i  det  här landet, och det ska ju finnas  en
bas, som det finns i arbetsmiljölagen.
Man får fundera  på  vad  det  är  som  ska gälla,
föreskrifter  eller annat. En arbetstidslagstiftning
t.ex. när det gäller en IT-arbetare som gärna jobbar
hemma  på  kvällen   hellre  än  mitt  på  dagen  är
någonting  helt  annat  än   när   det   gäller  den
busschaufför  som man talade om. Om man kunde  börja
fundera i termer  av  hur  man  ska få en fungerande
lagstiftning som faktiskt skyddar de grupper som har
de  mest  utsatta positionerna i arbetslivet,  dessa
s.k. periferiarbetare,  så  tror jag att det vore en
väldigt   viktig   åtgärd   för   att   minska   den
arbetsrelaterade ohälsan.

Ordföranden: Nu har panelen haft möjlighet att tala.
Det  är  också  många  som  har  begärt  ordet.  Jag
föreslår därför att de som ställer frågor riktar dem
till en speciell person i panelen. Jag föreslår  att
ni  ställer  korta frågor och ger korta svar, så att
alla  som har begärt  ordet  får  komma  till  tals,
vilket jag tycker är väldigt viktigt.

Henrik  Westman:  Jag  vill  tacka  för  alla  dessa
intressanta  anföranden.  De  ger  oss kunskaper som
belyser  detta  svåra  problem från olika  håll  och
kanter. Jag ska koncentrera  mig på en av er, och då
ber  jag  att  få  ställa  en fråga  till  Jarl-Erik
Rollén. Han talade om att det behövdes mer forskning
och  utredning när det gäller  hela  människan.  Jag
undrar  om du skulle kunna utveckla det ytterligare.
Sedan tog du också upp frågan om rehabilitering, att
det  fanns  en  massa  hinder  och  spärrar  för  en
arbetsgivare   när   det   gäller  att  kunna  vidta
relevanta åtgärder. Har du några  synpunkter  på hur
vi som lagstiftare skulle kunna förbättra det?

Jarl-Erik Rollén: Jag har sett dessa presentationer,
som   vi  alla  har  sett,  av  hur  det  ser  ut  i
arbetslivet.  Och  det  som jag hela tiden känner är
att  man  har  gått  på  arbetsplatsen   och   gjort
undersökningarna  och  att de frågor som man ställer
är  av den karaktären att  man  bara  får  svar  som
gäller  arbetsplatsen.  Man  får  inte  det svar som
talar om hur det ser ut på fritiden. Det  som jag är
orolig för är att man med dessa angreppssätt  -  det
är  naturligtvis  lättast att göra undersökningar av
hur det ser ut på arbetsplatsen  jämfört med hur det
ser ut på fritiden - riskerar att lösa fel problem.

När  det gäller t.ex. den statistik  som  är  helt
otvetydig,  att  kvinnor  har  en  större  press och
större  sjukfrånvaro  än  män,  så är frågan om  det
beror på att det är så mycket svårare för kvinnor på
arbetsplatsen eller om det beror  på  att  de när de
kommer hem har de en familj och ett hem som  de  ska
ta   hand   om,  vilket  vi  karlar  på  ett  mycket
elegantare sätt  glider  undan. Ansvaret för att mat
blir lagad och att barnen  tas  om hand på rätt sätt
lyckas vi karlar av tradition klara oss undan ganska
bra.
Det  finns  många  sådana faktorer  som  man  inte
kommer åt om man inriktar alla undersökningar på hur
det ser ut på arbetsplatsen.
När det gäller rehabilitering  kan jag säga att vi
på  mitt  företag  har  ganska  bra  internkontroll,
arbetsmiljöprogram,  utbildning,  etc.,  så  vi  har
väldigt  lite  sjukfrånvaro  på  grund   av  fysiska
sjukdomar. Sjukfrånvaron ligger på ungefär  1 %  per
år.
Däremot   har   jag   erfarenhet  av  att  försöka
rehabilitera en person som  har  fått en psykos, och
då  ställs  vi  helt  utan  hjälp. Jag  försökte  få
kontakt med läkaren. Hon sade  att  hon  inte  kunde
uttala  sig.  Jag  bad att vi gemensamt, hon, vår vd
och jag, skulle sätta oss på arbetsplatsen, eftersom
det enligt hennes uppfattning  var där som problemen
fanns.  Men hon förklarade då att  hon  inte  gjorde
sådant -  att  komma  till  en arbetsplats fungerade
inte.
Företagshälsovården lider fortfarande av den gamla
uppläggningen,  den  gamla organisationen,  nämligen
att    när   det   var   obligatoriskt    var    det
företagshälsovården  som bestämde vilka tjänster som
man skulle ge, sedan fick  företag  och arbetsgivare
ta det som de fick. Nu ligger en mycket  större  del
av    efterfrågan    på    företagshälsovården    på
psykiatriker och rehabiliterare av den typen. Men de
har  inte  hunnit  bygga  upp  detta  än, så man får
väldigt dåligt stöd från företagshälsovården. De som
jag tycker har varit bäst är försäkringskassan.  Där
har  man  åtminstone  haft lite idéer om vad man kan
göra.
Jag har nu sett till  att  denna  person  har fått
komma in på en form av utbildning, en verksamhet där
han  får lära känna sig själv, sina gränser och  hur
han fungerar.  De  som  har hand om denna utbildning
vill  nu  ha  ett  sammanträffande   med   mig   som
arbetsgivare,  den  person  som  har  drabbats, hans
psykiater   och   den   psykolog   som  han  går   i
samtalsterapi hos. Men läkaren ställer inte upp, och
psykologen vill inte heller särskilt gärna vara med,
och framför allt vill de inte vara på  arbetsplatsen
där, enligt deras uppfattning, problemen ligger. Det
som  gör  mig  orolig  är  att  hela  terapin,  hela
behandlingen, nu görs på företaget, alltså  när  det
gäller rehabiliteringen.

Laila Bjurling: Jag vill börja med att tacka panelen
för  jätteintressanta  inlägg som har hjälpt oss att
få en aning bättre struktur  på denna stora härva av
arbetsmiljöproblem som finns. Man har svårt att veta
i vilken ände som man ska börja  nysta när man talar
om  ohälsa  på arbetsplatsen, kanske  med  lite  mer
inriktning på  stressen som är det "nya" problem som
nästan har växt oss alla över huvudet.

Efter den diskussion  och  de inlägg som har varit
kan  man  urskilja några intryck.  För  oss  som  är
anställda är  det väl tryggheten och inflytandet som
är två väldigt  viktiga frågor på arbetsplatsen. Men
hur   ska  detta  kombineras   med   konsumenternas,
kundernas,         krav         på         omedelbar
behovstillfredsställelse? Vi har ju börjat med detta
med hjälp av den nya tekniken. Det tar inte en vecka
för   brevet   från   USA   längre.  När  vi  öppnar
julklappspaketen ska det sitta  någon  i andra änden
av  telefonlinjen  och  tala om för oss hur  vi  ska
göra.  Vi  blir våldsamt irriterade  om  det  är  en
telefonsvarare  i  andra  änden  när  vi  ringer  på
mobilen  och  människan  i  fråga  inte är precis på
plats. Och om man skickar ett e-brev ska man ha svar
med detsamma. Man undrar vad de gör  på andra sidan.
Hela   tiden   ska   vi   direkt   ha   våra   behov
tillgodosedda.  Detta är ju egentligen ett infantilt
tillstånd.   Inom   barnpsykologin    brukade    man
åtminstone  förr  säga  att  man växer ifrån detta i
treårsåldern. Men nu är hela samhället  uppbyggt  på
att vi alla ska göra så överallt.

Kan vi lagstifta om detta över huvud taget? Det vore
väldigt  spännande  att  höra   - jag kan inte rikta
frågan  till  någon  speciell  -  om  det   går  att
lagstifta mot denna utveckling. Och hur ska vi skapa
dessa  möjligheter för återhämtning? Det tycker  jag
är en kärnpunkt  som  har  gått  som en röd tråd. Vi
måste  återhämta oss, inte bara när  vi  kommer  hem
utan även  på arbetsplatsen. Vi måste ha en paus, en
fikastund, en  stund  för  reflexioner  osv.  Kan vi
lagstifta   om  sådant?  Kan  vi  lagstifta  om  att
människor inte  får ha så himla mycket inplanerat på
sin fritid? Hur ska  vi  tackla problemen? Det är ju
det som vi som lagstiftare har bekymmer med.

Camilla Sköld Jansson: Det  passar  ganska  bra. Jag
tänkte nämligen knyta an till det som Laila Bjurling
tar   upp,   just   det  som  hon  liknade  vid  ett
garnnystan, att man ska  försöka hitta någon form av
struktur i det som vi har  talat  om. Jag har känsla
av att vi blandar problem och att vi blandar symtom.
Vi   har   talat   om   olika   utslag  av  slimmade
organisationer,   ökade  krav,  mindre   inflytande,
mindre  återhämtning,   otrygghet   i   anställning,
koncentration  av  kärnverksamhet,  ökade krav  från
kunder,  osv.,  och  sedan  behandlar  vi  dem  rätt
jämbördigt.  Men  om man försöker hitta något  sorts
mönster så ser man  att  de  har  lite olika nivåer.
Annika  Härenstam  var inne på att det  finns  någon
sorts strukturell förklaring till det som vi ser. Om
man hakar på TCO:s krav på att stärka arbetstagarens
inflytande när det gäller  arbetstiden så stöter man
direkt   på   motpolen,   ökade   krav    och   ökad
effektivitet. Hur man än utformar lagstiftningen  så
vågar  jag  satsa  rätt mycket på att det kommer att
finnas med någon sorts förbehållsparagraf om att det
ska gälla i den mån  verksamheten  tillåter. Oavsett
vad man talar om när det gäller detta  så kommer man
ändå   tillbaka  till  att  det  finns  någon  sorts
samlingsrubrik  som  handlar  om  ökade  krav,  ökad
konkurrens och ökad effektivitet.

Jag tycker att det skulle vara intressant att höra
lite  reflexioner  kring detta. Inom vilka ramar rör
vi  oss?  Hur ska vi fånga  detta?  Handlar  det  om
attityder och värderingar? Handlar det om ekonomiska
realiteter?  Handlar  det  om  att  vi  har  ett för
ekonomistiskt  synsätt,  att  vi  t.ex. inte ser att
investeringar i arbetsmiljö och i kompetens faktiskt
är  just investeringar? Eller är det  maktfrågor  på
ett övergripande plan?
Eftersom  ordföranden efterlyste att vi adresserar
frågorna  så  ber  jag  Annika  Härenstam  och  Ulla
Lindqvist att svara på detta.

Kenth Pettersson: Jag skulle vilja säga att vi redan
har   lagstiftat    om   det   som   du   tar   upp.
Arbetsmiljölagen har  ju  satt människan främst. Jag
visade några citat. Arbetsinnehållet ska utformas så
att  arbetstagaren inte utsätts  för  fysiska  eller
psykiska  belastningar  som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. Och arbetsförhållanden ska anpassas till
människors  olika  förutsättningar   i  fysiskt  och
psykiskt    hänseende.   Det   är   väldigt   starka
formuleringar  och  visar klart att lagstiftarna har
satt människan i centrum  och att produktionens krav
inte får medföra ohälsa på arbetsplatserna. Sedan är
detta inte alltid så lätt att tillämpa i praktiken.

Jag tycker egentligen inte att det är lagändringar
som behövs, utan vi behöver  stärka tillämpningen av
lagarna.  Och det behöver man göra  på  många  olika
sätt. Där har  arbetsgivarna,  deras organisationer,
de  anställda  och de fackliga organisationerna  ett
mycket stort ansvar.  Och  ni som beslutsfattare kan
naturligtvis     prioritera     det     förebyggande
arbetsmiljöarbetet genom att tillföra  resurser  för
det,  bl.a. för Arbetsmiljöverkets del så att vi med
lite tätare frekvens kan inspektera arbetsplatserna.
Men det handlar även om det som Annika Härenstam var
inne på,  nämligen företagshälsovården, som i dag är
ett eftersatt  område och som för övrigt också finns
reglerat i denna  förnämliga föreskrift där det står
att om man inte har  kunskaperna på företaget så ska
man anlita företagshälsovård  eller motsvarande. Och
där tror jag att det krävs en hel  del  stöd för att
få  i gång företagshälsovårdsverksamheten  igen  när
det gäller  utbildning.  Det finns alltså mycket att
åtgärda där.
Och   på  forskningsområdet   som   är   det   mer
långsiktiga  så  finns det också mycket att göra. Vi
på Arbetsmiljöverket  är väldigt oroade över det som
håller  på att hända på  t.ex.  Arbetslivsinstitutet
där man av  olika  skäl som vi inte här ska fördjupa
oss i har planer på  att skicka ut den traditionella
arbetsmiljöforskningen   till   olika   delar,  till
universitet, högskolor, osv. Och vi ser stora risker
med denna uppsplittring av forskningen. Vi  skulle i
stället  vilja  se  ett miljöforskningsinstitut  som
inte bara håller på med  yttre  miljöforskning  utan
också arbetsmiljöforskning.
Så  det  finns  en rad sådana områden där jag tror
att det är bättre att  lägga energin än att ändra en
redan välformulerad lag.  Sedan  har vi från verkets
sida föreslagit ett antal lagändringar.  Men  det är
mer  för att täcka in en del nya fenomen, t.ex.  att
det kommer in utländska entreprenörer och att vi har
problem  att  utöva tillsyn över dem. Vi har skickat
en lista över förslag till en del mindre ändringar i
arbetsmiljölagen. Men i det stora hela menar jag att
lagen håller.

Ulla Lindqvist:  Det  var  en  omfattande  fråga som
Camilla Sköld Jansson ställde. Men det som jag  tror
är väldigt viktigt är att man försöker få in ett mer
långsiktigt perspektiv i tänkandet, framför allt hos
arbetsgivaren.  Ofta  tänker man väldigt kortsiktigt
och utifrån de krav som  är  akuta  och  utifrån det
t.ex. använder sig av visstidsanställningar,  inhyrd
arbetskraft osv. Men väldigt mycket visar ju att mer
långsiktigt  tänkande  faktiskt  också  är  lönsamt.
NUTEK har bl.a. gjort en undersökning som visar  att
satsningar   på   kompetens   och   förändringar  av
arbetsorganisationen  på  sikt  är lönsamt.  Det  är
alltså  väldigt mycket en fråga om  attityder  bl.a.
hos arbetsgivarna.  Men när man tänker på kundkraven
osv. är det naturligtvis också en fråga om attityder
när det gäller oss som  konsumenter.  Om  man  t.ex.
blir  akut  sjuk  på julafton måste det naturligtvis
finnas personal som  tar  hand  om  en.  Men  det är
naturligtvis  inte lika nödvändigt att man kan ringa
till någon om service  på  datorn.  Jag tror att det
behövs väldigt mycket diskussion om detta.

Man  kan inte lagstifta om detta. Men  vi  behöver
lagstiftning  som  gör  att  det blir en trygghet på
arbetsplatsen,  t.ex.  när  det  gäller   lagen   om
anställningsskydd,        när       det       gäller
arbetstidsbestämmelser   och    när    det    gäller
arbetsmiljölagen. Det är en kombination av allt. Jag
tycker också att det är bra om man får mer forskning
om  detta,  att  man  tar  fram och visar vad som är
lönsamt för arbetsgivarna på  sikt, eftersom de ofta
har ett mycket kortsiktigt tänkande.

Ordföranden: Det är flera i panelen som skulle vilja
kommentera detta, men jag tror  inte  att  vi hinner
med det, utan vi måste låta fler ställa frågor.

Margareta  Andersson.  Jag  har  en fråga som kanske
avviker lite grann från de andra. Den är riktad till
Ulla Lindqvist från LO. Jag undrar  om  ni har gjort
någon vidare utredning och gått djupare in  i varför
utbildningen  minskar.  Vi har ju i olika sammanhang
tryckt på att det livslånga lärandet  är viktigt och
att kompetensutveckling är viktig. Gäller det enbart
för LO-förbunden, eller har ni tittat på hur det ser
ut  för  de  andra arbetstagarförbunden,  osv.?  Jag
skulle gärna vilja  att  Ulla  Lindqvist  utvecklade
detta lite grann.

Elver   Jonsson:   Jag  tycker  att  det  har  varit
befriande att höra den  linje  som ni har dragit upp
här   när  det  gäller  att  se  till  sammanhangen.
Samtidigt  lever  vi  ju med en märklig paradox, att
med mer vetenskap och teknik  än  någonsin  så känns
det  som  om vi klarar allt mindre. Annika Härenstam
sade ju att  vi  vet  allt  mindre  om varandra. Det
känns så svårt att hantera det här.

Jag har två frågor. Den ena är till  Sture  Nordh.
Han  sade  att  vi  behöver en ny arbetsmiljölag som
blir modernare. Som politiker kan man då fråga: Vore
det möjligt att parterna  gjorde  en tydlig skiss av
det, så att vi hade närmast att bara  klubba  igenom
det?  Vi  har  ju  erfarenhet  och  en tradition att
hantera dispositiva lagar.
Jag   vill   också  ställa  en  fråga  till   Ulla
Lindqvist. Hon sade  att  vi  skulle vara försiktiga
när det gäller våra egna kostvanor  och  hur jag och
andra  behöver bekämpa vikt osv. Hon var också  inne
på tobakens tillbakaträngande. Men hon gick förbi de
tyngsta   och   farligaste  bruksgifterna,  nämligen
droger och alkohol.  Min fråga blir då: Är det inget
som bekymrar LO, eller  är  det  bara ett akademiskt
problem?

Ulla Lindqvist: Jag ska börja med  den fråga som rör
personalutbildning. Den har gått tillbaka  för  alla
grupper om man ser på tiden från 1990-talet och fram
till     år    2000.    Under    den    tiden    har
personalutbildningen  totalt  gått  tillbaka. Vi gör
också  kontinuerliga undersökningar när  det  gäller
detta.  Jag   tror   att   det   är  någon  grupp  -
akademikermän  inom landstinget - som  har  fått  en
ökad personalutbildning. Men i övrigt har detta gått
tillbaka. Men det  som  man ser tydligt också här är
att det är en klasskillnad.  De  som får allra minst
personalutbildning  är  kvinnor  inom   den  privata
sektorn. De har i snitt en dag per år.

Vi  har  inte gjort någon direkt enkätundersökning
om  vad  detta   beror   på,   men   vi  har  mycket
erfarenheter via förbundens arbete. Och  det som man
mycket tydligt kan se är att man under 90-talet  när
det   var   stor  arbetslöshet  inte  hade  råd  med
utbildning. Då  var  det  annat som man naturligtvis
satsade på. Och det fanns därför  ingen  vilja  från
arbetsgivarna  att  satsa på utbildning. Men när det
sedan började bli bättre med jobb blev det i stället
ett så hårt tryck. Det har varit en sådan stress ute
på arbetsplatserna att  man  inte  har haft tid till
utbildning.    Och    även    om   man   har   gjort
utbildningsplaner och satsat på  kompetensutveckling
och varit överens om det så har man  inte  genomfört
det  på grund av att det har varit ett sådant  tryck
och att  man har haft en snål bemanning osv. Vi tror
att det är  framför  allt  därför  som  det inte har
varit någon direkt personalutbildning.
Sedan ska man också koppla detta till att  det ska
ske  en  förändring  av arbetsorganisationen och  en
förändring av arbetsuppgifterna.  Detta har ofta ett
samband. Där kan vi också se att det  inte har varit
någon riktig utveckling.
När det gäller alkoholen är vi naturligtvis oroade
över  det  också.  Men  det  var  inte  med  i   vår
undersökning.  Men  däremot  är det en mycket viktig
del, och vi jobbar mycket med också dessa frågor ute
på arbetsplatserna. Vi är negativa  till  drogtester
generellt.  Men  däremot  tycker  vi  att  just  det
förebyggande   arbetet  när  det  gäller  droger  på
arbetsplatserna  är  oerhört  viktigt.  Och på många
ställen  har  man ett partssamarbete. Och vi  tycker
att det är nödvändigt att ha det på arbetsplatserna.

Sture Nordh: Tack  för  inbjudan. Vi gör ett seriöst
försök  även om just arbetsmiljöregleringen  med  så
många inslag  av  just  skyddsaspekter  är svåra att
bära   för  parterna.  Utgångspunkterna  är  väldigt
olikartade.  Men  vi  började faktiskt en diskussion
här över till svenskt näringsliv, kanske inte just i
pausen här, kanske inte  just  i frågan om hur en ny
arbetsmiljölag skulle kunna byggas upp, men i frågan
om  differentierade  avgifter till  sjukförsäkringen
beroende på de branscher  och  företag där problemen
faktiskt skapas år ut och år in.  Låt oss hoppas att
den diskussionen blir bra. Men det  är  klart att om
du kan lova att man i detta hus gör som vi säger när
vi kommer fram till en uppgörelse, då ska  vi  också
ta fram uppgörelsen.

Martin   Nilsson:   Tack   så   mycket  för  en  bra
redovisning. Genomgående i analysen  tycks  ju  vara
att  det  är  stora förändringar på arbetsmarknaden,
och många av dessa  förändringar handlar i grund och
botten om ekonomiska  förändringar,  större  krav på
offentlig  sektor  när  det  gäller besparingar, ett
större konkurrenstryck i den privata  sektorn,  krav
på  mer av flexibilitet och snabbhet i produktionen.
Jag vill gärna säga att jag delar den syn som Annika
Härenstam var inne på, nämligen att jag tror att det
ur arbetsmiljösynpunkt finns bra och dåliga sätt att
uppnå  den  flexibilitet  som  behövs på den moderna
arbetsmarknaden. Den goda flexibiliteten  handlar om
utbildning,   arbetsorganisation,  samverkan  lokalt
kring  hur man utvecklar  ett  flexibelt  arbetsliv.
Tyvärr känns  det  som  att  det  inte är den som är
förhärskande på den svenska arbetsmarknaden  i  dag.
Det finns naturligtvis undantag, men i stora drag är
det så.

Den bild som Kenth Pettersson ger tycker jag visar
på värdet av ett lokalt arbetsmiljösamarbete men att
det   fortfarande  finns  väldigt  stora  brister  i
tillämpningen och att det inte används tillräckligt.
Och på  något  sätt  känns det som att de ekonomiska
krafterna väger tyngre  i  detta  sammanhang  än vad
lagstiftningen  gör.  Då  måste  jag säga att jag är
lite attraherad av det som Sture Nordh  är  inne på,
nämligen att försöka skapa ekonomiska motkrafter för
att  skapa  incitament  för  ett  sådant arbete. Jag
skulle   vilja   fråga  Ulla  Lindqvist  och   Kenth
Pettersson, som jag misstänker jobbar mycket med det
lokala arbetsmiljöarbetet,  vad  de  tror  om detta.
Skulle  olika former av ekonomiska incitament  kunna
skapa  större   intresse   bland  arbetsgivarna  och
företagen     för     att    driva    ett     aktivt
arbetsmiljöarbete?   Det    har    ju   funnits   en
traditionell invändning att det riskerar  att  gå ut
över individer som är svaga på arbetsmarknaden,  att
man  inte skulle anställa dem. Skulle den modell som
Sture  Nordh  här  talade om som den danska modellen
vara ett möjligt alternativ,  nämligen  att  försöka
stimulera  dem  som  jobbar  och bedriver ett aktivt
arbetsmiljöarbete  i stället för  att  så  att  säga
bestraffa dem som har  ett  dåligt  utfall i form av
sjukskrivningar och arbetsskador?
Min  andra  fråga,  som många har varit  inne  på,
handlar  ju om inflytandefrågan  som  också  är  ett
oerhört   centralt   perspektiv.   Där   delar   jag
uppfattningen  att  i  grund  och på botten på detta
måste naturligtvis trygghetsaspekten ligga. Jag tror
att vi är en mycket stor minoritet  i  detta hus som
delar  uppfattningen  att  det är väldigt väsentligt
att   ha  en  aktiv  och  bra  fungerande   lag   om
anställningsskydd.  Och förhoppningsvis kan vi också
skapa en majoritet. Men  det är självklart en viktig
grund i detta sammanhang.
Därutöver  kommer hela den  diskussion  som  Sture
Nordh och Ulla Lindqvist har varit inne på, nämligen
om den enskilda  individen  och  möjligheterna  till
inflytande. Och där finns det i dag många som hävdar
att  lagstiftarna  inte ska bry sig om detta och att
det är bättre om parterna  gör upp om detta eller om
det görs upp mellan individ  och  arbetsgivare.  Jag
misstänker  att ni ibland förhandlar om sådana saker
också. Jag skulle bara vilja höra er åsikt om detta.
Är det en fråga  som  lagstiftaren ska ha synpunkter
på, eller är det en fråga  som lagstiftaren inte ska
ha synpunkter på?

Magnus  Jacobsson:  Jag  vill också  tacka  för  bra
anföranden. Jag tycker att det har varit intressant.
Jag skulle vilja ställa min  fråga till Sture Nordh,
TCO, och Ulla Lindqvist, LO, därför  att  jag tycker
att  de  i sina inledningsanföranden verkade  ha  en
lite annan  syn  på  detta.  Det  är därför av stort
intresse.  Det gäller lite grann en  fråga  som  jag
tycker är intressant  här,  nämligen  arbetsliv  och
fritid.  Jag  talar  lite  grann  utifrån  min  egen
livserfarenhet, både nu när jag jobbar som politiker
eller när jag har jobbat som nattvakt inom Securitas
och tillhört Transport inom LO.

För  min del som ensamstående trebarnspappa så var
jobbet min fritid. Det var ibland helt underbart att
få gå och  jobba.  Jag  fick  annat  att tänka på än
barnomsorg, skola och allt det som hela tiden hängde
över mig när jag hade tre barn i åldrarna  fyra, fem
och sex år. Den fråga som väcktes om hur man  ser på
helheten tycker jag är lite intressant.
Å  andra sidan finns det en sak som är genomgående
i båda  dessa jobb, att vara nattvakt eller att vara
politiker,   nämligen  att  man  äger  sin  tid. Som
politiker   har  jag  en  väldigt  stor  förmån  att
faktiskt kunna  säga  nej  till ett eller annat möte
eller  flytta  det. Och som nattvakt  finns  det  av
tradition en kollegial  möjlighet att byta tider med
varandra  om det krisar. Då  kommer  jag  egentligen
till  det  som   är   min   fråga   och  som  gäller
arbetstid-fritid. Om vi nu talar om stress,  är  det
då  enbart  arbetslivet som vi ska titta på - det är
därför som jag  tycker  att det är viktigt att vända
mig till er som fackförbundsrepresentanter  -  eller
måste  vi  även  se  till  fritiden? Min bild är att
fritiden är oerhört viktig i  dessa  frågor.  Och om
jag  jämför  mig  med  mina vänner som inte har haft
samma frihet och alltså inte ägt sin tid lika mycket
så är de mer stressade än  vad  jag  har  varit  som
ensamstående förälder.
Jag kommer därmed över till nästa fråga som gäller
arbetstidsförkortning  eller makt över tid. Min bild
är  att  makt  över tid är  en  betydligt  viktigare
jämställdhetsfråga  än  en  förkortad arbetstid. Min
fråga gäller om man ska lagstifta  om detta eller om
parterna  ska  komma  överens om detta.  Vi  kan  ju
lagstifta om arbetslivet, och en del vill ju väldigt
gärna  göra det ofta och  mycket.  Jag  kanske  inte
tycker det.  Men  det är väldigt svårt att lagstifta
om hur mycket fritid  vi  ska  ha på vår fritid. Hur
lång  tid ska det få ta för att åka  till  och  från
skolan,  etc.?  Och  det  är  ändå  merparten av vår
livstid.
Då kommer jag när det gäller lagstiftning till min
sista fråga. Är det kanske så att parterna  i  dessa
frågor  måste bli tydligare, att parterna måste våga
slåss mer  för en flexibel arbetstid än att, som jag
ibland upplever  att  vissa  parter  gör,  gärna  gå
omvägen  eller  genvägen via parlamentet? Då får man
ju inte uppgörelser, utan då blir det maktspråk.
Mina  frågor  gällde   alltså   hur   ni   ser  på
arbetstid-fritid?  Ska  man  äga  sin  tid  eller ha
mindre   arbetstid?   Vad   är  det  viktiga  i  det
sammanhanget?  Och  är detta en  lagstiftningsfråga,
eller är det en partsfråga?

Carlinge Wisberg: Jag  kan  spara lite tid, eftersom
Martin Nilsson redan har ställt  en fråga till Sture
Nordh om det som jag ville ta upp.

Sture  Nordh: Den fråga som jag uppfattade  riktades
till  mig   av   Martin   Nilsson  gäller  det  egna
inflytandet och lagstiftningen. Och mitt svar är att
det kommer att krävas en lagstiftning för att stärka
den enskildes ställning.

Om  man  när  det  gäller en  sådan  grundläggande
maktfråga  som  har  att   göra   med   ledning  och
fördelning av arbetet, som ligger i att den enskilde
får  ett  större inflytande över arbetstidens  längd
och förläggning,  tror  att om vi i stället tar bort
grundregler t.ex. i arbetstidslagen  eller  i  annan
lagstiftning för att underlätta för den enskilde att
göra upp med arbetsgivaren, så har man inte förstått
särskilt  mycket  av  fortsatt  i  huvudsak  rådande
maktperspektiv på arbetsplatsen. Ni behöver ge ramen
för detta. Innehållet ska de enskilda fylla och  kan
de  fackliga  organisationerna fylla just därför att
arbetstidslagen,  precis  som arbetsmiljölagen, i så
hög grad är en skyddslagstiftning.
Däremot  när det gäller utvecklingen  i  fråga  om
arbetstider  och  många andra frågor så ska parterna
stå för den, och det kommer vi också att göra.
Beträffande Magnus  Jacobssons fråga om jobbet och
fritiden så ser vi frågorna på det sätt som han gör,
att det är fråga om ett  livspussel, att pussla ihop
livet,  det  som är vårt ansvar  för  familjen,  för
barnen och det  som förhoppningsvis är lite fri tid,
och  det  är  ansvar  för  arbetet,  utvecklingen  i
arbetet och kanske  karriär. Och det stora problemet
är att så många av oss  i  arbetslivet inte äger vår
fria tid. Man får alltså den  sammanblandning av det
som  är arbete och det som är fritid.  Man  får  det
under  arbetstid,  som  Laila Bjurling påpekade, när
pauserna och rasterna inte  kan  upprätthållas,  och
man  får det över till fritiden. Det är en katastrof
för många av TCO:s medlemmar när två pendeltåg i rad
ställs  in  från Jakobsbergs station. Det kommer att
förstöra hela  dagen  i  det som är uppläggningen av
deras liv. Och hur ska de,  utan att det går ut över
arbetet eller kunderna som kräver  besked,  ändå  ta
sig  hem  innan  dagis  stänger  17.45 för att hämta
barnen enligt den uppgörelse som de  har  gjort. Det
är hela den situationen som påverkas. Vi kan ju inte
reglera fritiden. Men det som vi borde göra  är  att
analysera    maktfrågorna    från    den   enskildes
utgångspunkt på ett annat sätt.
Vi har gjort maktutredningar i det här  landet  ur
makroperspektivet    så    att    säga.   Men   just
förändringarna som Barbro påpekade  alldeles  nyss i
föräldraförsäkringen kommer att stärka den enskildes
rätt   och   ställning   där.  Det  borde  göras  en
egenmaktutredning  där  alla   system  som  har  med
arbetslivet  att  göra tas upp men  också  de  andra
frågor  som  underlättar  eller  försvårar  för  den
enskilde ur perspektivet hur den enskildes ställning
och makt över  sin  tid  ska  stärkas. Resultatet av
det, om det också ledde till förändringar,  tror jag
skulle vara hälsobringande.

Ordföranden:   Innan   jag   ger  ordet  till  Kenth
Pettersson vill jag säga att eftersom det inte finns
några fler frågor så finns det möjlighet för panelen
att göra en slutkommentar innan vi rundar av.

Kenth  Pettersson:  Jag fick en  direkt  fråga  från
Martin  Nilsson  om  de   ekonomiska   incitamenten.
Danmark har nämnts flera gånger i dag. Och  det  som
man   gör   i   Danmark   är   att   man   inför  en
arbetsmiljöavgift   som   man  kan  få  tillbaka  om
företaget kan visa att man  har  en bra arbetsmiljö.
Det har man infört fr.o.m. i år, och  det  har varit
lite  grann  på  förslag  även från vår motsvarighet
till Arbetstillsynet i Danmark.  Jag  tycker  att vi
ska  följa  det  danska  exemplet.  Det  är  ju  ett
fullskaleexperiment  skulle  man kunna säga. Och jag
tycker att man behöver utvärdera det om något år för
att  se  vad  det  ger för effekter.  Det  kan  vara
intressant, men jag  är lite lätt skeptisk ändå till
den idén. Men man ska  naturligtvis följa det och se
vad det ger. Så det kan vara intressant.

Annars  är det väl egentligen  så  att  det  redan
finns  väldigt   starka  ekonomiska  incitament  för
företagen att förbättra arbetsmiljön. Jag ska ge ett
par exempel. Jag har  ett klipp från Dagens Nyheter.
En rubrik är Dålig arbetsmiljö  ger  sämre kvalitet.
Det  handlar om ett forskningsprojekt som  är  gjort
vid  Linköpings   universitet,  där  man  visar  att
kvaliteten   på   produkterna    är    avhängig   av
arbetsmiljön. Man vill inte tala om måndagsexemplar,
utan  man  talar  om fredagsexemplar, dvs.  att  när
människor är trötta  så  blir  det sämre kvalitet på
produkterna. Nu vet vi alla att det kostar företagen
stora pengar om de får en sådan  kvalitetsförsämring
i produktionen.

Incitamenten finns alltså, men företagsledningarna
ser inte detta. Det är dolda kostnader.  Jag  tycker
att  det  behövs  mer  forskning på det området. Det
finns  också en del intressanta  exempel  i  en  del
företag där man har satt pris på arbetsskadorna, ett
internt   pris.   Då  kan  företagsledningen  få  en
ekonomisk redovisning av detta precis som den får på
en  mängd andra områden.  Då  ser  företagsledningen
vilka  pengar  som  ligger  dolda i det hela och gör
prioriteringar därefter.
Jag  menar  egentligen att incitamenten,  även  de
ekonomiska, redan  finns.  Men vi behöver synliggöra
dem på olika sätt. Jag tror att man väldigt noga ska
tänka   efter   innan  man  konstruerar   ekonomiska
incitament när de ändå redan finns i verksamheten.

Ulla Lindqvist: Jag fick också några frågor. Den ena
gällde  det  som  Kenth   Pettersson  var  inne  på,
nämligen    ekonomiska    incitament.     Ekonomiska
incitament  finns  på lite olika sätt. En del  säger
att arbetsgivarperioden  är  ett  sådant. Det tycker
inte   vi.   Det   skapar   inte   något  tryck   på
arbetsmiljöförändringar. Det kan vi ju se. Vi har ju
en  arbetsgivarperiod redan i dag. Sedan  finns  det
differentierade  arbetsgivaravgifter  utifrån om man
har  en bra arbetsmiljö eller inte. Och  jag  nämnde
tidigare  att  det finns både för- och nackdelar med
det.

Sedan finns det  mer  positiva, som Martin Nilsson
som  ställde  frågan  var inne  på,  någon  form  av
ekonomiskt    incitament    om     man    förbättrar
arbetsmiljön. Det finns väl en hel del  fördelar med
det.  Vi  hade  ju tidigare t.ex. arbetslivsfonderna
som  ändå  skapade   en  hel  del  förbättringar  på
arbetsplatserna. Vi är  alltså  positiva till sådana
saker. Men sedan är frågan på vilket  sätt  man  ska
organisera det. Då tror jag också att det är bra att
man följer de exempel som finns i dag.
Martin  Nilsson  frågade  också om man beträffande
inflytande skulle ha lagstiftning  eller  avtal.  Om
det är arbetstiden som han menar, så tror jag också,
precis   som   Sture   Nordh,   att  det  behövs  en
lagstiftning  för  att  man  ska få inflytande  över
arbetstiden. Det finns ju vissa  av våra förbund som
har avtal, men väldigt många har inte  det.  Om  det
skulle  gälla  också  dem som har mest behov av det,
alltså de människor som  i dag har minst möjligheter
till  inflytande, hela den  offentliga  sektorn  och
kvinnorna  där,  så  tror  jag  att  det  behövs  en
lagstiftning.
När  det  sedan  i  övrigt  gäller  inflytande och
möjligheter  att  påverka  sitt  arbete  i övrigt  i
arbetsorganisationen  så är det klart att det  måste
vara en sak som man får  göra upp i lokala avtal och
kanske också i centrala avtal.  Men  även där tycker
jag  att  vi  bör  fundera  på  om vi kanske  skulle
förstärka  föreskrifter utifrån arbetsmiljölagen  på
det området.
Sedan ställde  Magnus Jacobsson frågor om fritiden
och hur vi ser på det. Det är klart att man måste se
livet som en helhet och titta på alla delar. Men det
som vi klart kan se  är  att  skillnaderna  i hälsan
väldigt mycket beror på arbetet i och med att  dessa
klasskillnader    finns.    Sedan    har    tidigare
undersökningar som vi har gjort visat att om man har
ett monotont och tråkigt jobb så har man också  ofta
en  sämre  fritid.  På  så  sätt  är fritiden alltså
väldigt mycket kopplad till arbetet.
Men jag tycker att man ska se helheten. Men att vi
för fram detta med arbetsmiljön och  poängterar  den
är just för att vi kan se att det är den som ändå är
den stora skillnaden när det gäller hälsa. Men sedan
är  det  viktigt med arbetstidsförkortningar. Det är
också viktigt  med  föräldraledighet. Det är viktigt
att man jobbar med att  man ska ha en positiv fritid
också.
När  det  gäller  arbetstidsförkortningen  frågade
Magnus Jacobsson om makt  över  tid,  vilket som var
viktigast,  kortare arbetstid eller makt  över  tid.
Jag tror att  båda  sakerna  är  viktiga.  Men i det
förslag  som SACO, TCO och LO tillsammans har  tagit
fram är just en av de stora och viktiga frågorna att
man     ska     ha      ett      inflytande     över
arbetstidsförkortningen. Jag tror  alltså att den är
väldigt viktig.
Avslutningsvis vill jag ta upp en sak som jag inte
hann nämna i mitt inledningsanförande  men  som  jag
vill  föra  fram  och som även togs upp tidigare och
som gäller företagshälsovården.  Där  har vi sett en
ganska  skrämmande  utveckling  när det gäller  våra
medlemmar.  I  dag  är  det  mycket  färre  som  har
företagshälsovård än för tio år sedan.  Det beror ju
på förändringar, att man inte har några avtal längre
och att statsbidragen har förändrats. Men vi ser det
som  en nödvändig del i arbetsmiljöarbetet  att  man
har  tillgång   till   företagshälsovård   och   att
företagshälsovården  ska jobba förebyggande. Det ska
också vara ett partsinflytande.  Det  sades tidigare
här att företagshälsovården bestämde förut.  Men  så
var  det  ju inte, utan det var ett partsinflytande.
Det var arbetsgivarna  tillsammans  med  de fackliga
organisationerna     som     ställde     krav     på
företagshälsovården.   Och  vi  tycker  att  det  är
nödvändigt att detta kommer tillbaka.

Annika Härenstam: Det är  två  saker  som jag skulle
vilja ta upp. Först ska jag kortfattat nämna att den
forskning som finns om arbetstid kopplad  till hälsa
helt klart visar på det som du var inne på, nämligen
att  det  är att ha inflytande över sin tid som  har
betydelse för  hälsan  och inte hur lång arbetstiden
är. Man måste komma upp  i oerhört långa arbetstider
för att man ska se effekter  på  hälsan. Det viktiga
är att kunna påverka arbetstiden.

Jag   vill   kommentera   detta   med   ekonomiska
incitament. Visst håller jag med Kenth Pettersson om
att den kopplingen finns, och så ser det ut på många
håll, men faktiskt inte överallt. Det är fortfarande
så  i delar av arbetslivet att utvecklingen  går  åt
ett annat håll med kortare och kortare arbetscykler,
där det  är  viktigt  att  ha väldigt lätt att ta in
människor och göra sig av med människor, och där det
inte handlar om ekonomiska incitament  för  den goda
arbetsmiljön. I stället går det åt motsatt håll.
Häromdagen  hörde  jag talas om en tjej som jobbar
på hamburgerrestaurang där det står två personer med
en tidsklocka. De skulle få henne att komma ned till
35 sekunder i stället  för  37 sekunder för att göra
en hamburgare.
Det  kan  också  handla om en  kvinna  som  kommer
tillbaka  från  föräldraledigheten   och  ska  städa
dubbelt så många kontorsrum som tidigare, annars får
hon gå.
I stället för ekonomiska incitament handlar det om
att   lägga   anbuden  så  lågt  som  möjligt.   Och
uppsplittringen  av  arbetsgivaransvaret, alltså att
man lägger ut jobben på  entreprenad,  som tar in en
underentreprenad,   som   i   sin   tur  tar  in  en
underentreprenad, osv., innebär att ju  längre  ut i
kedjan  som  man  kommer, desto mer lönsamt blir det
att ha så billig personal  som  möjligt.  Det är där
som      man     minskar     inlärningstider     och
upplärningstider,  det  är  där  som  man  inte  har
tillgång till företagshälsovård, osv.
Det  finns  alltså, tycker jag, mycket att fundera
kring när det gäller  hur de ekonomiska incitamenten
ser ut. Och jag skulle  vilja  påstå  att  en del av
dessa  upphandlingsregler  är  en  mycket  avgörande
punkt  för  hur  man  kan ställa krav på hur arbetet
bedrivs,   så  att  man  faktiskt   får   ekonomiska
incitament även  i  dessa verksamheter. Jag tror att
det är en väldigt väsentlig fråga.
Jag      försökte      inledningsvis      beskriva
differentieringen  och fragmentiseringen,  de  olika
utvecklingar som sker. Men jag håller helt med flera
av dem som har talat  här om helheten, alltså ju mer
fragmentisering som sker  ute  i  arbetslivet, desto
mer  behöver  politiken  och  forskningen   se  till
helheter och inte gå in och studera enskildheter. Vi
kan  dra  felaktiga slutsatser. Jag tror att det  är
oerhört   viktigt    ur   politisk   synvinkel   att
socialpolitik  och  arbetsmarknadspolitik  och  även
regionalpolitik kopplas ihop. Det finns konsekvenser
för helheten som man  inte ser förrän man tar på sig
många glasögon samtidigt.  Det är i detta sammanhang
som  jag tycker att vi forskare  också  behöver  bli
mycket   bättre  på  att  bedriva  tvärvetenskapliga
studier och koppla ihop saker. Jag håller därför med
om det som  sades  om mitt eget institut, alltså att
vi borde ha alla dessa  delar  integrerade  för  att
kunna se konsekvenserna ur olika aspekter samtidigt.

Jarl-Erik   Rollén:   Eftersom  jag  sitter  mitt  i
lejonets kula så ska jag  säga  att  vi faktiskt har
för  mycket  lagstiftning. Vad som behöver  göras  i
stället för att  stifta  nya lagar är att se över de
lagar som vi har. Arbetslagstiftningen  är  en  sak.
Men  vi på företagen har ju en mängd andra lagar som
vi också ska ta hänsyn till. Varenda regering som vi
har haft under de senaste 10-20 åren har sagt att de
ska  förenkla   regelverket   för   att   göra   det
överskådligt  och  möjligt  för oss arbetsgivare att
verkligen följa det. Jag har hittills inte, vare sig
det    har    varit    en    borgerlig   eller    en
socialdemokratisk regering, sett  några  effekter av
det  hela.  Snarare har slutet av perioden inneburit
att vi har fått  fler  regler  än  vi hade tidigare.
Detta gör det väldigt svårt, framför allt för mindre
företag.

När det gäller arbetsmiljön tror jag  att  det  är
viktigt med attityder, både från de anställdas sida,
att  de  har  ett  ansvar för sin egen säkerhet, och
från arbetsgivarnas  sida, att vi har ett ansvar för
våra  anställda  och  för   att   vi   har   en  bra
arbetsmiljö. Att lagstifta om sådana saker som finns
i arbetsmiljölagstiftningen är utomordentligt svårt,
därför  att  det  blir  ett  alldeles  för  trubbigt
instrument. Man bör mer lita på förhandlingar mellan
parterna.  Men man bör också ha en mer generell  och
övergripande lagstiftning som gör att man kan gå ned
även  på det  enskilda  företaget  och  anpassa  sin
verksamhet  efter  de  förutsättningar  som finns på
just arbetsplatsen, därför att två arbetsplatser  är
inte lika.
Någonting  som  ju också är väldigt farligt är när
man  börjar  kategoriindela   företagen,  t.ex.  att
företag med upp till tio anställda  får  undanta två
arbetstagare  vid  varsel.  Om  företaget  har  elva
anställda  får man alltså inte göra det. Man  skapar
ju trösklar  på  ett  sätt som inte är bra. Jag tror
att vi måste se över och förenkla hela den delen.
När det gäller arbetstid  och  hur  vi sköter våra
företag  får  vi  inte  heller  glömma bort  att  vi
framför allt inom industrin är konkurrensutsatta  på
ett  sätt som vi aldrig tidigare har varit. Detta är
på både  gott och ont. Det var någon, jag minns inte
vem,   som   sade   att   kunden   är   den   sämsta
arbetsgivaren.  Men  tyvärr  blir  kunden  i den här
konkurrensen den som bestämmer hur vi ska verka. Och
då måste vi också se till att de företag som  vi har
kan fungera inom den konkurrenssituation som vi  har
internationellt,  annars  kanske  vi  inte har några
företag kvar.

Sture Nordh: Jag har två tänkvärda siffror.  När  vi
behövde  spara pengar på 90-talet så sparades det på
förebyggande   verksamhet   inom   detta  område,  i
Arbetslivsfonden, när det gäller företagshälsovården
och bidragen till utbildning av skyddsombud  osv.  -
mindre  än 6 miljarder kronor. I år kommer kostnaden
för     de     långa      sjukskrivningarna      och
förtidspensionerna  att  bli  uppemot  100 miljarder
kronor. Och ökningen av dessa kostnader är större än
det  som  sparades på det förebyggande arbetet.  Vad
kan vi göra  för att stärka det förebyggande arbetet
igen? Det tål att tänka på.
Ordföranden: Detta får bli den sista kommentaren i denna hearing.
Jag vill till sist bara rikta ett stort tack till panelen, till utskottets leda
som har ställt frågor och till alla er som har kommit hit, medier och andra
åhörare, för att lyssna på denna hearing. Jag vill till medierna säga att det
finns möjlighet att vända sig till panelen och övriga med frågor
när hearingen är avslutad.
Jag förklarar därmed denna hearing för avslutad.