Anslag till rättsväsendet, Budgetåret 1997
Betänkande 1996/97:JuU1
Justitieutskottets betänkande
1996/97:JUU01
Anslag till rättsväsendet Budgetåret 1997
Innehåll
1996/97 JuU1
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet och ett antal motioner som väckts under allmänna motionstiden. I ärendet behandlas också några lagförslag. Utskottet tillstyrker regeringens förslag till anslag för utgiftsområdet. Vidare tar utskottet med anledning av regeringsförslaget och ett antal motions- yrkanden ställning till kronofogdemyndigheternas regionindelning. Utskottet föreslår att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen förordar att tio regioner inrättas. Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag. Med anledning av några yrkanden som väckts motionsvägen behandlar utskottet också en fråga om Kustbevakningens befogenheter vid brottsutredning. Utskottet föreslår riksdagen ett tillkännagivande till regeringen med innebörden att det bör övervägas om Kustbevakningen skulle kunna ges befogenheter att i vissa fall, t.ex. vid oljeutsläpp till havs, inleda och bedriva förundersökning. Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden. I ärendet föreligger 30 reservationer och 12 särskilda yttranden (m, c, fp, v, mp, kd).
Propositionen
I proposition 1996/97:1, utgiftsområde 4 Rättsväsendet har regeringen föreslagit att riksdagen
dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i polislagen (1984:387) 2. lag om ändring i utsökningsbalken, 3. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 4. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 5. lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler,
dels 6. för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt följande uppställning:
Anslag Anslag styp Anslagsbel opp kr A 1. ramans 10 488 194 Polisorganisationen lag 000 A 2. Säkerhetspolisen ramans 509 022 lag 000 B 1. Åklagarväsendet ramans 627 237 lag 000 C 1. Domstolsväsendet ramans 2 916 184 m.m. lag 000 D 1. Kriminalvården ramans 3 837 161 lag 000 E 1. ramans 1 298 135 Kronofogdemyndighetern lag 000 a F 1. ramans 25 355 000 Brottsförebyggande lag rådet F 2. ramans 165 728 Rättsmedicinalverket lag 000 F 3. Gentekniknämnden ramans 2 127 000 lag F 4. ramans 9 500 000 Brottsoffermyndigheten lag F 5. Ersättning för skador på grund av ramans 71 500 000 brott lag F 6. ramans 853 972 Rättshjälpskostnader lag 000 F 7. Diverse kostnader ramans 10 222 000 för rättsväsendet lag F 8. Bidrag till vissa internationella ramans 3 000 000 sammanslutningar lag F 9. Bidrag till ramans 7 200 000 brottsförebyggande lag arbete Summa 20 824 537 000
Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Motionerna
För en förteckning över motionerna i nummerföljd, se bilaga 2.
Inledning
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalpolitikens inriktning och straffsystemets utformning, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt brottsförebyggande program.
1996/97:Ju912 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om effektiviserat rättsväsende.
1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalpolitikens inriktning.
Utgiftsramen och anslagen
1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen inom Utgiftsområde 4 till A 1. Polisorganisationen för budgetåret 1997 anvisar 40 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 10 528 194 000 kr.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisväsendet, 22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalvården.
1996/97:Ju915 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens förslag till besparingar inom utgiftsområde 4, Rättsväsendet, 3. att riksdagen med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag för budgetåret 1997 anvisar anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt följande uppställning: Anslag Regeringens Anslagsför förslag ändring D 1. 3 837 161 +287 000 Kriminalvården F 6. 853 972 +13 000 Rättshjälpskos tnader Summa för 4 691 133 +300 000 utgiftsområdet
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 13. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1997 anvisa anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt Miljöpartiets förslag.
1996/97:Ju923 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen med följande ändring i förhållande till regeringens förslag anvisar anslagen under utgiftsområde Rättsväsendet enligt följande uppställning: Anslag Regeringen Anslagsför s förslag ändring A 2. 509 -50 000 Säkerhetspolisen 022 E 1. 1 298 35 000 Kronofogdemyndigh 135 eterna F 6. 853 13 000 Rättshjälpskostna 972 der Summa 20 824 537 -2 000 utgiftsområdet
1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen till anslag A 1. Polisorganisationen för budgetåret 1997 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 125 000 000 kr ökat anslag på 10 613 194 000 kr i enlighet med vad som i motionen anförts, 4. att riksdagen till anslag B 1. Åklagarväsendet för budgetåret 1997 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 25 000 000 kr ökat anslag på 652 237 000 kr i enlighet med vad som i motionen anförts. 6. att riksdagen beslutar anslå 2 911 184 000 kr för anslag C 1. Domstols väsendet m.m. (Domstolsverket) för budgetåret 1997 i enlighet med vad som i motionen anförts, 7. att riksdagen till anslag D 1. Kriminalvården för budgetåret 1997 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med 75 000 000 kr ökat anslag på 3 912 161 000 kr i enlighet med vad som i motionen anförts.
Polisväsendet
1996/97:Ju203 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kontroll av bidragsfusk.
1996/97:Ju206 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot ungdomsvåldet, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om resurser till polisen i Dalarna.
1996/97:Ju209 av Dan Ericsson och Rose- Marie Frebran (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta resurser vid Rikspolisstyrelsen för bekämpande av barnpornografibrott.
1996/97:Ju211 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att neddragningar inte får inverka på polisens huvuduppgifter i samhället.
1996/97:Ju215 av Mikael Odenberg och Chris Heister (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfördelningen av resurser från polismyndigheten i Stockholms län.
1996/97:Ju217 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade polisresurser i Stockholm.
1996/97:Ju221 av Anna Åkerhielm och Jan Backman (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bekämpandet av de kriminella mc-gängen i Helsingborg.
1996/97:Ju223 av Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas 2. att riksdagen anslår mer resurser till polis- och tullmyndigheterna i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju225 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Rikspolisstyrelsen genomför integreringen av beredskapsstyrkan mot terrorism på sådant sätt att insatser kan göras i hela landet enligt vad i motionen anförts om bekämpandet av kriminella mc-gäng.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närpolisverksamhetens betydelse, 18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring som möjliggör ökad användning av den nationella beredskapsstyrkan i enlighet med vad som anförts i motionen, 30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende narkotika- och ekonomisk brottslighet, 31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot internationell brottslighet avseende brott mot miljön, växter och djur.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens medelstilldelning i glesbygd, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om närpolisverksamheten,
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i polislagen att det klart framgår att ledamöter från samtliga av de till kommun/landsting valda partierna skall finnas representerade i polisstyrelserna, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redovisning av Schengenförhandlingarna i form av en skrivelse till riksdagen före slutförhandlingarna, 14. (del) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen på anslag inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet för åren 1998 och 1999 enligt tabell.
1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör vkad användning av den nationella beredskapsstyrkan i enlighet med vad som i motionen anförts.
1996/97:Ju926 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att fortbildning till miljöpoliser skall fortgå med centrala medel.
1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala polisstyrelser.
1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent Olsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att se över sjöpolisens resurser i områden med omfattande fritidsbåtstrafik.
1996/97:U509 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samarbete mot internationell brottslighet.
1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 53. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Europol måste förstärkas och utvecklas som ett viktigt komplement till de nationella polisstyrkorna, 55. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kampen mot bidragsfusket i EU måste få hög prioritet och nödvändiga resurser, 61. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att medlemsländerna skall behålla kontrollen över den nationella bekämpningen av narkotika.
1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbyggt internationellt samarbete.
1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det internationella polissamarbetet snabbt och kraftfullt skall samordnas och effektiviseras.
Åklagarväsendet
1996/97:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lekmannainflytande inom åklagarväsendet.
1996/97:Ju301 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av åklagarreformen.
1996/97:Ju303 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillräckliga resurser för ekobrottsbekämpning.
1996/97:Ju304 av Jan Bergqvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Kustbevakningen bör ges befogenhet att genomföra hela den utredning som kan behövas som underlag för att åklagare skall kunna väcka åtal för brott mot lagen om åtgärder mot förorening från fartyg.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åklagarväsendet.
1996/97:U801 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att resurser från regeringens miljardprogram för Östersjösamarbetet och omställning till hållbar utveckling skall avsättas för att stärka kustbevakningen och åklagarmyndigheten i syfte att beivra miljöbrott som begås på Östersjön.
Domstolsväsendet
1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de mindre tingsrätternas bevarande, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för rättsväsendets utformning, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samhällsekonomiska konsekvensanalyser före beslut om organisationsförändringar i statsförvaltningen.
1996/97:Ju403 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om värdet av att de små tingsrätterna behålls, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade utredningsdirektiv vad gäller de mindre tingsrätterna.
1996/97:Ju404 av Barbro Andersson och Mats Berglind (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av den regionala aspekten för domstolsorganisationen.
1996/97:Ju405 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bevarande av nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län.
1996/97:Ju409 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tingsrätternas lokalisering.
1996/97:Ju411 av Carina Hägg (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheterna att från annan instans tillföra tingsrätten nya arbetsuppgifter, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Värnamo tingsrätt.
1996/97:Ju413 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att behålla tingsrätten i Tierp.
1996/97:Ju414 av Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de mindre tingsrätterna i Gävleborgs län.
1996/97:Ju416 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i princip behålla nuvarande organisation för tingsrätterna.
1996/97:Ju423 av Rigmor Ahlstedt (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Tierps tingsrätt bör behållas.
1996/97:Ju424 av Tuve Skånberg (kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att höja ersättningen för nämndemän att finansieras inom anslaget C 1. Domstolsväsendet m.m.
1996/97:Ju811 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana lagändringar som krävs för att komma till rätta med de stora problem som inställda domstolsförhandlingar medför i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om domstolsväsendet.
1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas 5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring som möjliggör en förstärkning av domstolsväsendet 1997 med 50 000 000 kr genom att antalet inställda förhandlingar i brottmål minskas i enlighet med vad som i motionen anförts.
1996/97:A428 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de små tingsrätterna.
Kriminalvården
1996/97:Ju502 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten till undervisning för utvisningsdömda i svenska fängelser.
1996/97:Ju503 av Maud Ekendahl och Ingegerd Wärnersson (m, s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den redan planerade utbyggnaden av häktet bör fullföljas.
1996/97:Ju504 av Agne Hansson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om etablering av ett Kriminalvårdens Hus på Gotland.
1996/97:Ju508 av Lilian Virgin och Ingibjörg Sigurdsdóttir (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett "Kriminalvårdens Hus" på Gotland.
1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de intagna.
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till utredning av frivårdens utökade ansvar i enlighet med vad som anförts i motionen.
Kronofogdemyndigheterna
1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om moratorium vad gäller omorganisation av kronofogdemyndigheternas regionindelning.
1996/97:Ju601 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionindelning av kronofogdemyndigheterna.
1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en självständig obeståndsmyndighet.
1996/97:Ju603 av Sonia Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avvakta med regionaliseringen av kronofogdemyndigheten för att få en samordning av samverkande myndigheter.
1996/97:Ju604 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regionindelning av kronofogdemyndigheterna.
1996/97:Ju605 av Owe Hellberg och Alice Åström (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att skjuta upp den föreslagna omorganisationen av kronofogdemyndigheten i avvaktan på den kommande regionaliseringsdiskussionen, 2. att riksdagen beslutar att, om den förestående omorganisationen inte anses möjlig att skjuta upp, välja den i motionen beskrivna organisationen med tio regioner i stället för nio, 3. att riksdagen beslutar om en regional indelning i enlighet med beskrivningen i motionen.
1996/97:Ju606 av Tomas Högström (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omprövning av sätesort för Kronofogdemyndigheten i Västmanlands, Södermanlands och Uppsala län.
1996/97:Ju607 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om region-indelning av kronofogdemyndigheterna.
1996/97:Ju608 av Mariann Ytterberg och Margareta Israelsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Västerås som säte för Kronofogdemyndigheten i Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län.
1996/97:Ju609 av Patrik Norinder och Rolf Dahlberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om en ny regionindelning för kronofogdemyndigheterna i Gävleborgs län och Dalarnas län i enlighet med vad som anförts i motionen.
1996/97:Ju610 av Karin Starrin (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om moratorium i avvaktan på utredning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bilda en tionde region.
1996/97:Ju611 av Göthe Knutson m.fl. (m, fp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ny regionindelning för kronofogdemyndigheterna i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag från regeringen avseende regionindelningen av Värmlands och Gävleborgs län i enlighet med vad som anförts i motionen.
Brottsförebyggande rådet
1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Brottsförebyggande rådets inriktning och verksamhet.
1996/97:Ju925 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, mp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om forsknings- och utvecklingsverksamheten vid Brottsförebyggande rådet.
1996/97:Ub8 av Tuve Skånberg m.fl. (kd) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminologisk forskning.
Brottsoffermyndigheten
1996/97:Ju905 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att återställa den ursprungliga ordningen avseende finansieringen av Brottsofferfonden.
1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel till kvinno- och brottsofferjouren från Brottsofferfonden.
1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en brottsofferjour i varje polisdistrikt.
1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsofferjourer.
Rättshjälp m.m.
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 14. (del) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen på anslag inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet för åren 1998 och 1999 enligt tabell.
Bidrag till brottsförebyggande arbete
1996/97:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medborgerligt rättsansvar.
1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala trygghetsplaner.
1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att personer med daglig kontakt och kunskap om ungdomar skall ingå i de lokala brottsförebyggande råden.
1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lokala brottsförebyggande råd.
Utskottet
Inledning
Allmänt
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet omfattar anslag till bl.a. polisväsendet, åklagarväsendet, domstolsväsendet, kriminalvården, kronofogdemyndigheterna, Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket, Gentekniknämnden, Brottsoffermyndigheten och rättshjälpskostnader. För år 1996 beräknas kostnaderna för rättsväsendet uppgå till 21 599 miljoner kronor. De tyngsta anslagsposterna är polisen med 11 528 miljoner kronor, domstolsväsendet med 2 915 miljoner kronor och kriminalvården med 3 917 miljoner kronor. För år 1997 har riksdagen bestämt utgiftsramen för rättsväsendet till 20 824 537 000 kr (prop. 1996/97:1, FiU1, rskr. 53). Inom rättsväsendets verksamhet kan urskiljas två huvudsakliga områden. Det ena området rör kriminalpolitiken, sammanfattningsvis frågor om brott och straff och, inte minst, frågor som rör brottsförebyggande verksamhet. Det andra området rör rättskipningen och organisationen av rättsväsendet. Den centrala uppgiften för rättsväsendets myndigheter är att värna den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Detta ger verksamheten inom rättsväsendet en särställning i den statliga verksamheten, och den är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle. Uppgiften fullgörs bl.a. genom att myndigheterna inom rättsväsendet förebygger och beivrar brott och sörjer för verkställighet av utdömda straff. Inom rättsväsendet löses också tvister, såväl mellan enskilda som mellan enskilda och det allmänna. Vidare verkställs rättsanspråk som inte kan regleras på frivillig väg. Verksamheten inom rättsväsendet är i princip av den karaktären att den är och också fortsättningsvis skall vara en statlig angelägenhet. Detta ställer särskilda krav på verksamheten. Sådana krav är t.ex. att polisen har resurser att förebygga och bekämpa brott, att enskilda som vänder sig till domstolarna kan få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid och att verkställigheten av straff präglas av säkerhet och humanitet.
Kriminalpolitikens inriktning
Den kriminalpolitiska inriktningen bör enligt utskottets mening grundas på en helhetssyn och på en inriktning av den allmänna politiken som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och ett samhälle som vilar på solidaritet mellan människor. Hänsynen till brottsoffren är en del av den helhetssyn som utskottet här gör sig till tolk för. Utskottet har alltså i fråga om den huvudsakliga inriktningen av kriminalpolitiken ingen annan uppfattning än den som framförs i budgetpropositionen och i motion Ju922 (v); motionen får alltså anses tillgodosedd och bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida utan avslås. Däremot kan utskottet inte godta den betydligt mer inskränkta formulering av de kriminalpolitiska målen som återfinns i motion Ju901 (m), som i princip uppehåller sig vid frågor om brott, straff och brottsoffer. Särskilt vill utskottet understryka att det visserligen, som anförs i sistnämnda motion, är viktigt att brott beivras och att straffsystemet upplevs som rättvist men att de brottsförebyggande insatserna inte kan begränsas till dessa områden. Betydelsen av samhällsutvecklingen i stort - och särskilt en minskad arbetslöshet - får enligt utskottets mening inte underskattas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju901. Vad utskottet nu anfört hindrar naturligtvis inte att också brottsbekämpningen har stor betydelse, och utskottet delar regeringens uppfattning att våldsbrott, narkotikabrott samt ekonomisk och annan grov, organiserad brottslighet måste prioriteras. Utskottet kan i detta sammanhang heller inte undgå att nämna brott med rasistiska inslag. Den prioriterade brottsligheten består alltså av brott som, om de inte bekämpas, skulle kunna komma att rubba grunderna för samhällsordningen och leda till att demokrati- och frihetsidealen direkt eller indirekt sätts i fara.
Ett nationellt brottsförebyggande program
Som ett led i det brottsförebyggande arbetet fattade regeringen i våras beslut om ett nationellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59) Allas vårt ansvar. Regeringen har också tillsatt en kommitté (dir. 1996:48) för genomförandet av programmet. Kommitténs huvuduppgift är att inspirera, stödja och följa det brottsförebyggande arbetet, särskilt på lokal nivå. Kommittén har skickat ut programmet för rådslag med bl.a. kommunerna för att diskutera lämpliga organisationsformer för arbetet och hur stödet för det lokala arbetet bör utformas. I motion Ju901 (m) kritiseras regeringen för handläggningen av frågan om det brottsförebyggande programmet och där framförs uppfattningen att riksdagen bör pröva frågan om ett nationellt brottsförebyggande program. Regeringen bör alltså få i uppdrag att lägga fram en proposition i ämnet. I detta sammanhang bör nämnas att regeringen våren 1996 anmälde att den avsåg att lägga fram en skrivelse om ett brottsförebyggande program i riksdagen. Ärendet senarelades flera gånger. I juni 1996 informerade justitieministern kammaren om att regeringen antagit ett nationellt brottsförebyggande program som skulle börja verkställas genast. Senare i juni underströk justitieministern i ett svar på en fråga där regeringens handläggning kritiserades att en skrivelse från regeringen till riksdagen aldrig innehåller förslag som kräver kammarens ställningstagande. Även om regeringen hade fört frågan till riksdagen i en skrivelse hade programmet kunnat börja verkställas genast. Enligt utskottets mening kan det i och för sig beklagas att tiden inte medgav att regeringen presenterade det brottsförebyggande programmet i form av en skrivelse till riksdagen under våren. En skrivelse ger ju upphov till motionsrätt, och riksdagsbehandlingen hade kunnat leda till en mer omfattande diskussion. Detta skall dock vägas mot en försening av programmet på flera månader; riksdagsbehandlingen hade kunnat ske tidigast under innevarande höst. Härtill kommer, som nyss framgått, att en skrivelse till riksdagen inte hade innehållit några förslag och att regeringen ändå, som justitieministern konstaterade i sitt frågesvar, hade kunnat påbörja verkställigheten av programmet. Utskottet kan mot den här angivna bakgrunden varken se någon anledning till kritik mot regeringen för ärendets handläggning eller finna skäl att nu kräva ett förslag från regeringen. Alla krafter bör i stället inriktas på genomförandet av programmet. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju901.
Det framtida rättsväsendet
Ett väl fungerande rättsväsende är av fundamental betydelse för att upprätthålla den demokratiska rättsstaten. Rättsväsendet skall hålla hög kvalitet och vara kostnadseffektivt. En förutsättning för att kunna upprätthålla rättssäkerheten och rättstryggheten är att rättsväsendet kan hantera sina uppgifter på ett korrekt sätt och inom rimlig tid. Likaså är en effektiv indrivning av skatter och avgifter av stor betydelse för statens finanser. Under senare år har stora förändringar skett i organisationen av flera av rättsväsendets myndigheter och ytterligare omfattande utredningsarbete pågår. Här kan nämnas närpolisreformen som tillsammans med andra organisatoriska förändringar inom polisen medfört en genomgripande omorganisation av polisverksamheten. Inom åklagarverksamheten infördes regioner som den administrativa basen från halvårsskiftet 1996, och en liknande förändring beträffande kronofogdemyndigheternas organisation föreslås i detta ärende. För kriminalvårdens del övervägs för närvarande en ny struktur med stormyndigheter som var och en omfattar häkten, anstalter och frivård. En översyn av domstolsväsendets organisation pågår inom Domstolskommittén (dir. 1995:102) som kommer att lägga fram sina förslag i början av nästa år. För närvarande pågår också riksdagsbehandling av en proposition om en ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9, JuU3) som förutsätter grundläggande förändringar i det nuvarande rättshjälpssystemet. Vid sidan av det organisatoriska förändringsarbetet har under senare år också gjorts omfattande ändringar i de processuella regelsystemen i syfte att se till att rättsväsendets resurser används där de bäst behövs. Här kan nämnas införandet av prövningstillstånd till hovrätt och kammarrätt i vissa mål, instansordningsreformen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna och en ny ärendelag. Också samordningen av rättsväsendets informationsförsörjning ägnas särskild uppmärksamhet och här föreligger ett förslag till en samlad strategi från flertalet av rättsväsendets myndigheter samt Generaltullstyrelsen och Riksskatteverket. I detta sammanhang vill utskottet också uttala att alla förändringar inom rättsväsendet måste bygga på en helhetssyn och konsekvenserna av förslagen måste vara väl belysta innan beslut fattas. I motion Ju912 (fp) föreslås att en parlamentarisk kommitté skall tillsättas med uppgift att fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida rättsväsendet. Utskottet konstaterar med hänvisning till vad som nyss anförts, att arbetet med att utforma det framtida rättsväsendet redan pågår. Någon anledning att nu ge en utredning i uppdrag att komma med övergripande förslag finns inte. Motion Ju912 avstyrks.
Utgiftsramen och anslagen
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet regeringens budgetförslag och de motioner som väckts med anledning av budgetpropositionen och som avser fördelningen på anslag inom rättsväsendet. Yrkandena framgår av tabell, se bilaga 3.
Besparingar inom rättsväsendet
Under senare år har rättsväsendet i likhet med all annan statlig verksamhet varit föremål för ett omfattande besparingsarbete som har grundats på beslut av riksdagen. Också i årets budgetproposition och i de med anledning av propositionen väckta motionerna står besparingsfrågan i fokus. Regeringen föreslår att kostnaderna inom rättsväsendet skall minska med 630 miljoner kronor t.o.m. budgetåret 1998. Härav avser 300 miljoner kronor budgetåret 1997 medan återstoden hänförs till budgetåret 1998. Riksdagen har just fattat beslut om en utgiftsram för rättsväsendet på 20 824 537 000 kr i enlighet med regeringens förslag. Utgiftsramen förutsätter att de angivna kostnadsminskningarna genomförs. I motion Ju915 (kd) begärs att inga besparingar skall göras inom rättsväsendet. Utskottet vill först erinra om vad utskottet anfört ovan om de särskilda krav som måste ställas på verksamheten inom rättsväsendet. Detta innebär emellertid inte att rättsväsendet helt kan undantas från besparingar, och utskottet har också tillstyrkt den utgiftsram för rättsväsendet som riksdagen just fattat beslut om. Utskottet avstyrker alltså bifall till motion Ju915. Utskottet vill tillägga att ett syfte med det omfattande förändringsarbete som nyss redovisats är att skapa utrymme för kostnadsminskningar med bibehållen hög kvalitet i verksamheten. I själva verket är det, som utskottet anförde i sitt yttrande till finansutskottet om utgiftsramen (1996/97:JuU1y), svårt att se att det skulle vara möjligt att inom ramen för en i allt väsentligt oförändrad struktur genomföra besparingar av den storleksordning som är aktuell för de närmsta åren. Härför krävs att redan beslutade organisationsförändringar får en kostnadsbesparande effekt, att andra sådana förändringar som nu diskuteras genomförs och att resultatet blir det önskade. Slutligen krävs att lagändringar som regeringen förelagt eller avser att förelägga riksdagen också antas.
Anslagsyrkanden över utgiftsramen
Den nya budgetprocessen innebär bl.a. att riksdagen fastställer en utgiftsram för varje utgiftsområde. Utgiftsramen anger det belopp till vilket summan av de till utgiftsområdet hörande utgifterna högst får uppgå (5 kap. 12 § riksdagsordningen). Riksdagen har bestämt utgiftsramen för rättsväsendet till 20 824 537 000 kr för år 1997. I motionerna Ju901 (m), Ju924 (m), Ju218 (fp) och Ju915 (kd) framställs yrkanden om ändringar, huvudsakligen ökningar, jämfört med regeringens förslag till enskilda anslag. Här bör nämnas att utskottet i sitt yttrande till finansutskottet avstyrkte motionsyrkanden om motsvarande ökningar av utgiftsramen för rättsväsendet för år 1997 (se 1996/97:JuU1y). I motion Ju901 begärs en förstärkning av polisens och kriminalvårdens resurser, och i motion Ju924 redovisas mer utförligt hur de extra resurserna för rättsväsendet skulle användas. Där föreslås sålunda, som motionen får förstås, en ökning med 129 miljoner kronor till polisorganisationen, med 26 miljoner kronor till åklagarväsendet och med 77 miljoner kronor till kriminalvården medan 5 miljoner kronor föreslås bortföras från Domstolsväsendet m.m. I motion Ju218 föreslås en ökning med 40 miljoner kronor till polisorganisationen. I motion Ju915 föreslås en ökning med 287 miljoner kronor till Kriminalvården och med 13 miljoner kronor till Rättshjälpskostnader. Som nyss framgått har riksdagen just beslutat om utgiftsramen för rättsväsendet för år 1997; ett beslut som utskottet i sitt yttrande till finansutskottet tillstyrkte. Ett bifall till här aktuella motionsyrkanden skulle innebära att utgiftsramen skulle överskridas med 227, 40 respektive 300 miljoner kronor. Motionerna avstyrks i här aktuella delar.
Fördelningen på anslag
I motionerna Ju918 (mp) och Ju923 (v) föreslås vissa omdisponeringar inom den av regeringen föreslagna, och numera av riksdagen beslutade, utgiftsramen för rättsväsendet.
I motion Ju918 föreslås sålunda att anslaget till Säkerhetspolisen skall minskas med 10 miljoner kronor medan anslaget till Rättshjälpskostnader skall ökas i motsvarande mån.
I motion Ju923 föreslås att anslaget till Säkerhetspolisen skall minskas med 50 miljoner kronor medan anslaget till Kronofogdemyndigheterna bör ökas med 35 miljoner kronor, i första hand för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten. Anslaget till Rättshjälpskostnader borde ökas med 13 miljoner kronor.
Utskottet prövade i sitt yttrande till finansutskottet över utgiftsramen ett liknande yrkande från Vänsterpartiet. Utskottet anförde i yttrandet att ett bifall till den i det ärendet aktuella motionen skulle innebära en betydande nedskärning av Säkerhetspolisens verksamhet som utskottet inte var berett att tillstyrka. Utskottet anmärkte också att bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten är ett prioriterat område i regeringens budgetförslag och att regeringen således redan tagit hänsyn till behoven på detta område. Utskottet avstyrkte såväl nedskärningen av anslaget till Säkerhetspolisen som ökningen av anslaget till Kronofogdemyndigheterna.
Utskottet har alltjämt denna inställning och avstyrker bifall till motion Ju923 i dessa delar.
Utskottet vill inte heller tillstyrka den mindre nedskärning av anslaget till Säkerhetspolisen som begärs i motion Ju918.
När det gäller anslaget till Rättshjälpskostnader föreslår regeringen en minskning med 13 miljoner kronor. Avsikten med yrkandena i motionerna Ju918 och Ju923 i dessa delar är alltså att neutralisera regeringsförslaget.
Regeringen beskriver i budgetpropositionen inte närmare vari besparingen består.
Utskottet har från regeringskansliet inhämtat att det angivna beloppet motsvarar skillnaden mellan den beräkning av självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna som Domstolsverket har presenterat för regeringen och den i förhållande till Domstolsverkets beräkning lägre timkostnadsnorm som regeringen därefter bestämt. Rättshjälpsanslaget är enligt vad som upplysts beräknat så att de kostnader som kan uppstå till följd av beviljad rättshjälp budgetåret 1997 skall täckas. I vilken utsträckning rättshjälp beviljas är inte beroende av anslagets storlek. Det gör således, enligt vad utskottet inhämtat, varken till eller från om anslaget tillförs ytterligare 13 miljoner kronor.
Utskottet konstaterar att regeringens förslag i denna del knappast bör betecknas som en besparing och att det inte heller är fråga om en kostnadssänkning. Anledning att tillstyrka bifall till motionerna Ju918 och Ju923 i dessa delar saknas, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Regeringen har lagt fram ett förslag till fördelning av utgiftsramen på anslagen inom Rättsväsendet, se bilaga 3.
Sammanfattningsvis innebär vad utskottet anfört i det föregående att utskottet inte är berett att tillstyrka något av de förslag till omdisponeringar inom utgiftsramen som lagts fram.
Utskottet tillstyrker alltså regeringens förslag till fördelning på anslag inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet.
Prioriteringar inom anslagen, m.m.
Inledning
I det följande kommer utskottet att ta ställning till en rad frågor som rör prioriteringar och resursfrågor inom respektive anslag. Här kommer också att behandlas frågor som rör verksamhetens inriktning, mål och organisation samt vissa lagstiftningsfrågor och andra frågor som utskottet ansett bör behandlas i budgetsammanhang.
Polisväsendet
Inledning
Polisens verksamhet syftar enligt 1 § polislagen (1984:387) till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Det övergripande målet för polisverksamheten skall vara att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Den lokala polisorganisationen består för närvarande av 43 polismyndigheter. I länet är länsstyrelsen det högsta polisorganet. Länsstyrelsen bestämmer bl.a. verksamhetens huvudsakliga inriktning, indelningen i polisdistrikt, polismyndigheternas grundläggande organisation och fördelningen av medel inom länets polisorganisation. De flesta polisfrågor hos länsstyrelsen handläggs av länspolismästaren, som är regional polischef och tillika polischef inom den lokala organisationen. Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Till Rikspolisstyrelsen hör Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen. Vid Rikspolisstyrelsen finns också Polishögskolan. Till polisväsendet hör också Statens kriminaltekniska laboratorium, som är en myndighet under Rikspolisstyrelsen. Vid halvårsskiftet 1996 fanns det 24 700 anställda inom polisen. Av dessa var 17 300 poliser. Jämfört med samma tidpunkt föregående år har antalet anställda minskat med drygt 550 personer. Inom polisväsendet genomförs för närvarande omfattande organisatoriska förändringar. Som exempel kan nämnas att antalet polismyndigheter från december 1993 till i dag har minskat från 113 till 43. Utvecklingen går mot att det i framtiden kommer att finnas en polismyndighet i varje län. Vidare pågår en genomgripande förändring av polisens arbetssätt, vilket främst kommer till uttryck genom att en organisation med närpoliser nu införs över hela landet. Närpolisen skall arbeta i nära kontakt med enskilda, företag och organisationer m.fl. Arbetet skall vara problemorienterat. Detta innebär bl.a. att brottsförebyggande och brottshindrande åtgärder skall prioriteras på ett annat sätt än tidigare i polisverksamheten. Utskottet återkommer nedan närmare till detta. Mot bakgrund av bl.a. det pågående förändringsarbetet fick Riksrevisionsverket, RRV, den 18 januari 1996 i uppdrag av regeringen att granska polisväsendet. Resultatet av granskningen har den 31 oktober i år redovisats i två rapporter (RRV 1996:64) som nu bereds i regeringskansliet.
Anslaget till Polisorganisationen
Från anslaget till Polisorganisationen betalas kostnaderna för verksamheten vid polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen (med undantag av Säkerhets- polisen), Rikskriminalpolisen, Polishögskolan och Statens kriminaltekniska laboratorium. Regeringen föreslår för budgetåret 1997 ett anslag till Polisorganisationen på 10 488 194 000 kr. Det beräknade anslaget överensstämmer i huvudsak med det anvisade anslaget för innevarande budgetår. Medel motsvarande 160 miljoner kronor har dock överförts till utgiftsområde 8 Invandring och flyktingar för den utlänningsverksamhet som polisen i dag utför. Vidare har, i enlighet med vad som förutskickades i 1995 års budgetproposition, från anslaget avräknats 69,9 miljoner kronor med anledning av den utökade avgiftsfinansieringen av polisens stämningsmannadelgivning. Polisen har under en treårsperiod (1993/94-1995/96) genomfört ålagda besparingar på sammanlagt 790 miljoner kronor och därutöver under budgetåren 1992/93-1994/95 redovisat ett sammanlagt anslagssparande på drygt 860 miljoner kronor. Innevarande budgetår visar dock utfallet för de första tolv månaderna att polisens förbrukning av medel överstiger anslagstilldelningen. Enligt vad som anförs i budgetpropositionen är en anledning till detta att polisväsendet liksom andra myndigheter fått merkostnader till följd av bl.a. löneökningar, höjning av arbetsgivaravgiften och införandet av fastighetsskatt på kontorslokaler. Rikspolisstyrelsen har beräknat att anslagssparandet kommer att vara förbrukat vid budgetårets slut. Riksrevisionsverket har inte haft några invändningar i revisionsberättelsen avseende polisväsendet för budgetåret 1994/95. I motion Ju218 (fp) yrkas att anslaget till polisorganisation skall ökas med 40 miljoner kronor som skall användas för bekämpning av mc-relaterad brottslighet. I motion Ju924 (m) begärs en ökning av anslaget med 129 miljoner kronor som skall användas för grundutbildning av polisen och kostnader som föranleds av Schengensamarbetet. I motion Ju901 (m) framhålls att polisen för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter behöver dessa extra medel i förhållande till regeringens förslag. Utskottet behandlar anslagsyrkandena ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Anslaget till Säkerhetspolisen
Regeringen föreslår ett anslag till Säkerhetspolisen på 509 022 000 kr. I motion Ju918 yrkas att anslaget till Säkerhetspolisen skall minskas med 10 miljoner kronor, och i motion Ju923 begärs en anslagsminskning med 50 miljoner kronor. Anslagsyrkanden behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen. I propositionen anger regeringen att kostnaderna för Säkerhetspolisen för budgetåren 1998 och 1999 beräknas till 526 634 000 respektive 545 315 000 kr. Dessa belopp skall alltså enligt regeringen ligga till grund för det fortsatta budgetarbetet. I motion Ju918 (mp) begärs att utgångspunkten för beräkningarna för budgetåren 1998 och 1999 bör vara ett belopp som för vardera året är 100 miljoner kronor lägre än vad regeringen angett. Bakgrunden är att Miljöpartiet i ett annat ärende yrkat avslag på förslaget till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9, JuU3) och att partiet därför vill omdisponera medel från polisen till rättshjälpen (se också nedan under rubriken Rättshjälpskostnader). Utskottet, som tillstyrkt förslaget till ny rättshjälpslag, anser att de av regeringen angivna utgångspunkterna för budgetåren 1998 och 1999 bör gälla. Motion Ju918 i denna del avstyrks.
Riktlinjer för resursanvändningen inom polisen
Polisen gick i och med budgetåret 1992/93 över till ett nytt budgetsystem som innebär att medel för polisväsendet anvisas över ramanslag. Det nya budgetsystemet bygger på s.k. målstyrning av verksamheten, vilket förutsätter att statsmakterna anger riktlinjer för hur polisarbetet skall bedrivas. Regeringen anger i budgetpropositionen följande huvudlinjer för arbetet inom polisen under det kommande budgetåret. Det övergripande kriminalpolitiska målet skall enligt regeringen vara att minska brottsligheten och öka människors trygghet. För att ha större möjlighet att uppnå detta mål måste arbetet med att utarbeta ändamålsenliga arbetsformer och strukturer fortsätta. Polisen måste utveckla effektiva arbetsmetoder för att förebygga brott och ordningsstörningar och för att förstärka utredningsverksamheten. Det problemorienterade arbetssättet skall ligga till grund för all polisverksamhet. Att arbeta problemorienterat innebär bl.a. att systematiskt definiera vilka förhållanden som orsakar och underlättar brott och andra störningar av den allmänna ordningen. Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de åtgärder som är bäst ägnade att minska riskerna för brottslighet och ordningsstörningar. En bärande tanke i detta arbete skall vara att polisen skall finnas på tider och platser där risken annars är stor att brott begås. Arbetet måste enligt regeringen inriktas på att se till att kompetensen inom polisen inte bara vidmakthålls utan också ökar. Det gäller för inriktningen av den nya polisutbildningen, men också exempelvis för att mer effektivt kunna bekämpa den allra grövsta brottsligheten. Vidare måste ny teknik tas i anspråk. En annan förutsättning för att polisen skall kunna förstärka sina insatser är enligt regeringen att polisens samverkan med andra utvecklas. Det gäller särskilt dem som berörs av eller som kan förebygga brottslighet. Det gäller också samverkan med åklagarväsendet där mycket kan göras för att de samlade resurserna skall utnyttjas så effektivt som möjligt. Vidare måste polisen utveckla de möjligheter som det internationella samarbetet ger att bekämpa främst den organiserade brottsligheten. Regeringen anser, som framgått ovan, att polisen skall prioritera kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Särskild uppmärksamhet skall ägnas brott med rasistiska inslag. De av regeringen angivna riktlinjerna för polisverksamheten ligger i linje med de riktlinjer som utskottet ställde sig bakom vid budgetbehandlingen våren 1995 (1994/95:JuU14 s. 6 f). Utskottet konstaterar först att regeringen den 31 oktober i år avlämnade en skrivelse (1996/97:49) till riksdagen med en lägesrapport om den ekonomiska brottsligheten. I skrivelsen, som har remitterats till utskottet, redogör regeringen för sin strategi mot den ekonomiska brottsligheten. I strategin slår regeringen fast som ett övergripande mål att påtagligt minska den ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som innebär en kraftig förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet. Ett av regeringens förslag är att en ny myndighetsstruktur för ekobrottsbekämpning successivt skall införas med början år 1997 då Ekobrottsmyndigheten inrättas. Utskottet får anledning att återkomma till ekobrottsbekämpningen när utskottet under innevarande höst inleder behandlingen av regeringens skrivelse. Utskottet noterar i detta sammanhang att RRV med anledning av det ovannämnda regeringsuppdraget i rapporten Lägesbeskrivning - del av ett regeringsuppdrag (RRV 1996:64 s. 7 f) anför att andelen producerade timmar fördelade på olika verksamheter inom polisen under de senaste 20 åren har varit anmärkningsvärt stabil. Alltsedan förstatligandet har polisväsendet varit föremål för en omfattande extern påverkan i form av utredningar, kommissioner, direktiv, reformer etc. Försöken till styrning har gått ut på att försöka förändra polisverksamhetens inriktning. Detta arbete har enligt RRV inte satt några större spår i statistiken över redovisade timmar fördelade på verksamhetsgrenar. RRV konstaterar vidare att 1990-talets prioriteringar ännu inte har avsatt några märkbara spår i den redovisade statistiken när det gäller resursanvändningen uttryckt i verksamhetstermer. En redovisning från RPS av personaltimmar på 29 olika aktiviteter visar enligt RRV inga större skillnader mellan andra halvåret 1992 och andra halvåret 1995 vad gäller t.ex. narkotikabrott, ekonomiska brott och våldsbrott. I RRV:s andra rapport, (RRV 1996:64) Hinder för ett effektivare resursutnyttjande - del av ett regeringsuppdrag, gör RRV en närmare analys av vilka möjligheter som finns att utnyttja polisens resurser effektivare och att förbättra den polisiära verksamheten. Utskottet ser med allvar på de synpunkter som RRV framfört när det gäller polisväsendets förmåga att få till stånd prioriteringar i verksamheten i enlighet med statsmakternas intentioner. Utskottet förutsätter att regeringen vid beredningen av RRV:s rapporter överväger vilka åtgärder som bör vidtas för att resursanvändningen inom polisen bättre skall svara mot de mål som riksdag och regering ställer upp för verksamheten. Utskottet har i övrigt inget att erinra mot vad regeringen anför om inriktningen av polisverksamheten under budgetåret 1997. Utskottet vill särskilt framhålla att en förutsättning för att polisen skall kunna uppfylla de angivna kriminalpolitiska målen och tillägna sig ett problemorienterat arbetssätt är att uppbyggnaden av närpolisorganisationen och utvecklandet av arbetsformerna inom denna ges fortsatt hög prioritet inom polisverksamheten. Utskottet återkommer i det följande närmare till denna fråga.
Prioritering av olika slag av brottslighet
I motion Ju203 (m) förordas att fler poliser skall ägna sig åt att kontrollera om bidragsfusk förekommer. I motion Ju206 (m) framhålls betydelsen av att det finns tillräckliga polisresurser för att bekämpa ungdomsvåldet. I motion Ju209 (kd) begärs att Rikspolisstyrelsen skall avsätta mer resurser för att bekämpa barnpornografibrott. I motion Ju926 (mp) anförs att utbildning av poliser om miljöbrott bör ske med centrala medel. Utskottet vill inledningsvis framhålla att det är en uppgift för polisen att utifrån statsmakternas uttalanden om de prioriteringar som bör göras, tillämpliga straffskalor, lokala förhållanden m.m., fatta beslut om insatser mot olika slag av brottslighet. Som framgått ovan anser utskottet i likhet med regeringen att polisen skall prioritera kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet samt att särskild uppmärksamhet skall ägnas brott med rasistiska inslag. Utskottet är inte berett att instämma i vad som anförs i motion Ju203 om att det är en angelägen polisiär uppgift att tillhandahålla utredningsresurser för att kontrollera om fusk förekommer inom socialförsäkringssystemet. Polisens resurser bör enligt utskottets mening koncentreras till de områden där polisen är bäst lämpad eller ensam har att upprätthålla lag och ordning. Kontrollen av hur socialförsäkringssystemet utnyttjas måste enligt utskottets mening i första hand vara en uppgift för de myndigheter som ansvarar för detta system. En annan sak är att polis och åklagare, när ett misstänkt fusk har uppdagats, har ett ansvar för den egentliga brottsutredningen. Motionen avstyrks. Utskottet delar däremot uppfattningen i motion Ju206 om betydelsen av att polisen avsätter tillräckliga resurser för att bekämpa ungdomsvåld. Här bör framhållas att den uppbyggnad som nu sker av närpolisverksamheten innebär att polisen kommer att få bättre möjligheter att på ett tidigt stadium upptäcka och få kontakt med ungdomar som befinner sig i riskzonen för att fastna i ett kriminellt beteende. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionen erfordras inte, och den avstyrks. När det gäller yrkandet i motion Ju209 om Rikspolisstyrelsens resurser för bekämpande av barnpornografibrott kan följande anföras. I ett yttrande till konstitutionsutskottet våren 1994 (1993/94:JuU7y) uttalade justitieutskottet att det fanns behov av en förbättrad underrättelseinhämtning på central nivå när det gäller barnpornografibrott. Justitieutskottet efterlyste bl.a. bättre kunskap om de datanätverk i vilka barnpornografiskt material sprids och ökad spaningsverksamhet mot dessa och andra spridningskällor för barnpornografiskt material. Också de internationella aspekterna av den aktuella brottsligheten behövde enligt utskottet beaktas i större utsträckning. Även metodutvecklingen på området framstod enligt utskottet som angelägen. Utskottet anförde vidare att det under senare tid har visat sig att utredningar om barnpornografisk brottslighet kan bli både omfattande och på många sätt krävande för berörd personal. Utskottet ansåg mot den bakgrunden att det behövdes en utbyggd central beredskap också för att kunna bistå polismyndigheterna med kunskap och resurser av olika slag vid större förundersökningar rörande barnpornografibrott. Det borde enligt utskottet överlämnas åt regeringen att ta ställning till hur de föreslagna förbättringarna i polisorganisationen skulle komma till stånd. Konstitutionsutskottet instämde i vad justitieutskottet uttalat, och detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (1993/94:KU28 s. 50, rskr. 450). Med anledning av riksdagens ställningstagande har inom Rikskriminalpolisen inrättats enheten Barnpornografi/Sexualbrott mot barn vid vilken för närvarande arbetar två kriminalinspektörer och en kriminalkommissarie med kunskap om och erfarenhet av utredning av denna typ av brottslighet. Den sistnämnde fungerar för närvarande även som nordisk sambandsman med stationering i Bangkok några månader under turistsäsongen varje år. Enhetens främsta uppgift är att bedriva kriminalunderrättelseverksamhet, vilket bl.a. innebär att man försöker uppdaga spridning av barnpornografi och identifiera de gärningsmän som förekommer på främst videofilmer. Det forsatta utredningsarbetet bedrivs normalt vid det berörda polisdistriktet, som vid behov kan få stöd av olika slag av enheten. I sammanhanget kan också nämnas att Barnpornografiutredningen (dir. 1994:117), som avser att avlämna sitt betänkande före årsskiftet, enligt uppgift kommer att beröra frågan om polisorganisationen för bekämpande av barnpornografibrott. Frågan är också aktuell inom EU, där särskilt insatser inom Europol diskuteras. Utskottet kan således konstatera att det vid Rikspolisstyrelsen har avsatts särskilda resurser för bekämpning av barnpornografibrott och att frågan för närvarande också är uppmärksammad inom utredningsväsendet. Något initiativ från riksdagens sida med anledning av motion Ju209 erfordras mot denna bakgrund inte. Motionen avstyrks. När det slutligen gäller begäran i motion Ju926 om miljöbrottsutbildning kan utskottet upplysa om att det vid Polishögskolan sedan våren 1995 har anordnats särskilda, åtta veckor långa utbildningar i miljörelaterad brottslighet som bekostats med centrala medel. Under år 1997 planerar Polishögskolan att hålla två sådana utbildningar med ett tjugotal deltagare i varje omgång. Även dessa utbildningar skall enligt planerna bekostas av Rikspolisstyrelsen. Motion Ju926 får med det anförda anses vara tillgodosedd och den avstyrks.
Resursfördelningen inom polisen
I motion Ju211 (fp) framhålls att besparingarna inom polisverksamheten inte får försämra polisens förmåga att fullgöra sina uppgifter. I motion Ju206 (m) begärs ökade resurser till polisen i Dalarna, och i motionerna Ju215 (m) och Ju217 (m) efterfrågas ökade resurser till Stockholmspolisen. I motion Ju221 (m) framhålls att polisen i Helsingborg behöver resurstillskott för bekämpning av mc-relaterad brottslighet. I motion Ju223 (m) hemställs om ökade resurser till polisen m.m. i Landskrona. I motion Ju903 (c) slutligen påtalas behovet av ökade resurser till polisen i glesbygd. Huvuddelen av medlen för den lokala polisorganisationen fördelas av Rikspolisstyrelsen över 23 länsramar, en för varje län. Till grund för fördelningen mellan länen skall enligt regleringsbrevet för polisväsendet avseende innevarande budgetår ligga den s.k. fördelningsmodellen, som Rikspolisstyrelsen presenterade för regeringen i en skrivelse den 16 december 1992 (RPS Rapport 1993:1). Fördelningsmodellen innebär i korthet att länsramarna i huvudsak beräknas efter innevånarantalet i länen men att hänsyn också tas till storstädernas särskilda behov samt särskilda arbetsuppgifter i länen såsom tunnelbanebevakning, fjällräddning och sjöpolisverksamhet. Inom respektive län beslutar länsstyrelsen om fördelningen av anvisade medel. Utskottet avstyrkte motionsyrkanden liknande de nu aktuella i samband med budgetbehandlingen våren 1995 (1994/95:JuU14 s. 21). Utskottet utgick då från att Rikspolisstyrelsen vid fördelningen av medel mellan olika län gör en avvägning av länens behov av polisiära insatser i enlighet med de anvisningar som regeringen lämnar i sina planeringsdirektiv. Det fanns enligt utskottet inte skäl för riksdagen att göra något uttalande i frågan. Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker motionerna Ju206, Ju211, Ju215, Ju217, Ju221, Ju223 och Ju903.
Närpolisverksamheten
Närpolisverksamhet bygger på att polisen arbetar problemorienterat i mindre lokala enheter för att öka tryggheten i närsamhället. Närpolisen har stor betydelse för att förebygga och bekämpa bl.a. inbrott, misshandel, skadegörelse och gatulangning av narkotika. Inom sitt område svarar närpolisen för i princip all slags polisverksamhet, dvs. att förebygga, ingripa mot och utreda begångna brott samt att komma till rätta med ordningsstörningar. Till grund för närpolisens arbete skall ligga det problemorienterade arbetssättet, som bl.a. går ut på att systematiskt definiera vilka förhållanden som orsakar och underlättar brott och andra störningar av den allmänna ordningen. Utifrån dessa kunskaper vidtas sedan de åtgärder som är bäst ägnade att minska riskerna för brott och ordningsstörningar. Grundtanken är att detta skall genomföras av närpolisen i samarbete med enskilda, myndigheter, föreningar och näringsidkare. Statsmakterna har under en följd av år uttalat att närpolisverksamheten skall utgöra basen i polisens verksamhet. Senast våren 1995 förutsatte utskottet att satsningen på närpolisverksamhet ges hög prioritet lokalt och regionalt i polisorganisationen och att Rikspolisstyrelsen utnyttjar sina möjligheter att påverka och övervaka utvecklingen på området (1994/95:JuU14 s. 9). Regeringen anför i budgetpropositionen att utbyggnaden av närpolisverksamheten efter en svag utveckling under budgetåret 1994/95 har ökat väsentligt under innevarande budgetår. I flertalet län har omfattande utbildningsinsatser gjorts för att närpolisen skall kunna arbeta på ett förebyggande och problemorienterat sätt. Dessutom har Rikspolisstyrelsen utvecklat ett omfattande kursutbud inom ramen för den ekonomiska satsningen på utveckling av närpolisen. Av Rikspolisstyrelsens senaste s.k. halvårsredovisning till regeringen avseende polisverksamheten första halvåret 1996 framgår att det den 30 juni 1996 fanns 4 104 närpoliser, vilket motsvarar 24 % av landets poliser. Flertalet län har som mål att närpolisverksamheten skall utgöra 25-35 % av den totala polisverksamheten. Kopparbergs län har satt målet till 51 %. Utbyggnadstakten av närpolisverksamheten varierar enligt redovisningen stort mellan länen. Som exempel kan nämnas att Kopparbergs län har planerat att starta sin närpolisverksamhet först i år. Östergötlands län uppger andelen närpoliser till 6 % och Kalmar, Blekinge och Uppsala län till 16 %. Göteborgs och Bohus län har uppgett andelen närpoliser till 21 %, Stockholms län till 28 %, Malmöhus och Skaraborgs län till 33 % och Jönköpings och Gävleborgs län, som kommit längst i utbyggnaden, till 35 %. Ungefär 80 % av länens planerade närpolisorganisation fanns på plats den 30 juni 1996 jämfört med ca 70 % den 31 december 1995. En majoritet av länen har ambitionen att närpolisverksamheten skall bli fullt utbyggd under de två kommande åren. Kalmar och Gotlands län räknar inte med att ha sin närpolisorganisation fullt utbyggd förrän år 2000. Det finns också stora skillnader mellan länen när det gäller redovisningen av antalet arbetade timmar i närpolisverksamhet och arbetets fördelning på olika verksamheter. Eftersom begreppet närpolisverksamhet inte är helt enhetligt måste de nu redovisade siffrorna tolkas med en viss försiktighet. Rikspolisstyrelsen gör i halvårsrapporten bedömningen att utvecklingen av närpolisverksamheten fortsätter på ett positivt sätt men att det krävs ett stort engagemang från chefer och personal om verksamheten skall leva upp till statsmakternas intentioner. Rikspolisstyrelsen genomför för närvarande en inspektion av närpolisverksamheten i samtliga län. En fråga som särskilt uppmärksammats under övergången till när polissverksamhet är vilken inverkan denna haft på polisutredningarna. I Riksåklagarens rapport (1995:8) Effekterna för åklagarväsendet av polisens omorganisation framgår bl.a. att kvaliteten på polisens utredningar avseende brott av enkel beskaffenhet har sjunkit i betydande mån och att utredningstiderna har blivit längre. I rapporten kritiseras också polisens ledning av förundersökningar. Mot bakgrund bl.a. härav har en arbetsgrupp bestående av åklagare och poliser på uppdrag av Riksåklagaren gjort en närmare översyn av utredningsverksamheten vid närpolisen. Uppdraget redovisades i en rapport i september i år. Arbetsgruppen anser bl.a. att Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen bör verka för att alla närpoliser har grundläggande kunskaper i brottsutredning, att förundersökningsledarna hos närpolisen har adekvat utbildning för sin uppgift och att närpoliserna erhåller ständig vidareutbildning. Arbetsgruppen lämnar också förslag till hur kontakten mellan åklagarna och närpolisen skall kunna underlättas och hur stödet i form av teknik och mallar m.m. bör utformas. Arbetsgruppens överväganden ligger nu till grund för det fortsatta arbetet med att förbättra närpolisens utredningsverksamhet. Regeringen anför i budgetpropositionen att det inger oro att vissa län har en något låg ambitionsnivå när det gäller utbyggnaden av närpolisen. Enligt regeringen måste Rikspolisstyrelsen därför fortsätta att följa utvecklingen och sprida de erfarenheter som vinns i närpolisfrågor i den lokala polisorganisationen. Vidare bör Rikspolisstyrelsen i detta arbete särskilt stödja och påskynda utvecklingen i de län där utbyggnaden av närpolisen går sakta. I motion Ju901 (m) erinras om närpolisens betydelse i det brottsförebyggande arbetet, och det framhålls att verksamheten måste få tillräckliga resurser. I motion Ju903 (c) anförs att utbyggnaden av närpolisverksamheten måste prioriteras. Det ankommer på polisväsendet att inom given budgetram se till att erforderliga medel avsätts för närpolisorganisationen. Utskottet vill åter framhålla betydelsen av att utbyggnaden av närpolisverksamheten ges hög prioritet på alla nivåer inom polisväsendet. Utskottet utgår från att länen verkar för att de så snart som möjligt skall uppnå de mål för närpolisutbyggnaden som har satts upp och att tillbörlig uppmärksamhet samtidigt ägnas åt utbildning, metodutveckling och andra frågor som är av betydelse för verksamhetens kvalitet. Utskottet vill också erinra om Rikspolisstyrelsens uppgift att övervaka och vara pådrivande i det pågående reformarbetet. När det gäller närpolisens betydelse i det brottsförebyggande arbetet har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna. Det saknas skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motionerna Ju901 och Ju903, och de avstyrks.
Nationella beredskapsstyrkan
Riksdagen beslutade vid behandlingen av 1990 års budgetproposition (1989/90:100, bil. 15, JuU27, rskr. 211) att resurser skulle avsättas för att inrätta en särskild beredskapsstyrka för att bekämpa terroraktioner. Av 2 kap. 9 § polisförordningen (1984:730) framgår att styrkan skall finnas vid Polismyndigheten i Stockholms län. Beredskapsstyrkan får tas i anspråk endast för bekämpning av terroraktioner och först efter regeringens beslut eller, om regeringens tillstånd inte hinner inhämtas, beslut av chefen för Justitiedepartementet. Sedan september 1994 är styrkan bemannad i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer som statsmakterna lämnat. Styrkan skall enligt beslut av polismyndigheten bestå av 2 kommissarier i dess ledning, 4 instruktörer (inspektörer), 2 utbildningsplanerare (inspektörer), 8 gruppchefer (inspek- törer), 40 polisassistenter samt en tekniker och en assistent. Beredskapsstyrkan inspekterades av Rikspolisstyrelsen i maj 1995. I anledning av inspektionen har Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Stockholms län i en skrivelse till regeringen den 10 juni 1996 gemensamt föreslagit att beredskapsstyrkan som sådan skall avskaffas och ersättas med en skyldighet för Polismyndigheten i Stockholms län att ha polismän med kompetens för terrorbekämpning. Detta skulle möjliggöra för polismyndigheten i Stockholm att integrera beredskapsstyrkans personal i den särskilda insatsstyrkan (piketen) som finns organiserad inom Polismyndigheten i Stockholms län. I skrivelsen framhålls att det genom en sådan integrering av beredskapsstyrkan och piketen erhålls en sammanhållen organisation och betydande rationaliseringsvinster. Det framhålls också att det kan vara lämpligt att besluta om att insatser mot terroraktioner fattas på en högre beslutsnivå än övriga polisinsatser. De anger som alternativa beslutsnivåer regeringen, chefen för Justitiedepartementet eller Rikspolisstyrelsen. Regeringen anför i budgetpropositionen att den nuvarande organisatoriska lösningen för bekämpning av terroraktioner bör förändras. I likhet med Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Stockholms län finner regeringen att det finns flera fördelar med att integrera beredskapsstyrkans personal med den särskilda insatsstyrkan (piketen) vid Polismyndigheten i Stockholms län. Bl.a. kan rationaliseringsvinster göras i form av samordnad utbildning och rekrytering. Den kompetens som den särskilda beredskapsstyrkans personal tillägnat sig bör enligt regeringen tas till vara så att detta gagnar hela polisväsendet. Regeringen understryker att det är av yttersta vikt att kompetensen för bekämpning av terroraktioner vidmakthålls. När styrkan integreras med piketen uppkommer frågan huruvida den nuvarande särregleringen avseende beslutsordningen alltjämt skall gälla för polisinsatser mot terroraktioner. Med den föreslagna omorganisationen blir enligt regeringen bekämpningen av terroraktioner en av flera uppgifter för de specialutbildade poliserna. Tolkningssvårigheter kan därför inte uteslutas i fråga om vilken beslutsordning som skall tillämpas för deras insatser. Regeringen anför att frågan om en särskild beslutsordning skall tillämpas på styrkans ianspråktagande för terroraktioner bereds inom Justitiedepartementet. Avsikten är att regeringen skall besluta om den föreslagna förändringen under våren 1997. I motionerna Ju901 (m) och Ju924 (m) anförs att beredskapsstyrkan bör vara kvar som en särskild och specialtränad enhet och att den i ökad utsträckning bör kunna tas i anspråk för mera krävande uppgifter. I motion Ju225 (v) anförs att integreringen av den nationella beredskapsstyrkan med piketen vid Stockholsmpolisen måste ske på ett sådant sätt att den kompetens som finns inom beredskapsstyrkan kan komma hela landet till del. Utskottet genomförde i våras ett studiebesök vid Polismyndigheten i Stockholms län för att informera sig om den nationella beredskapsstyrkan. Utskottet kunde konstatera att styrkan är välutbildad, välutrustad och högt motiverad för sina arbetsuppgifter. Samtidigt måste utskottet konstatera att beredskapsstyrkan sedan tillkomsten inte vid något tillfälle har tagits i anspråk för sin huvuduppgift. Personalen har i stället ägnat sin tid åt, förutom utbildning och träning, sidotjänstgöring av olika slag, bl.a. vid Stockholms- polisens piketstyrka. Enligt utskottets mening skulle en sammanhållen organisation för vissa krävande polisiära uppgifter av insatskaraktär öka möjligheterna till ett effektivt utnyttjande av de resurser som finns inom beredskapsstyrkan. Även andra rationaliseringsvinster skulle kunna uppnås, bl.a. när det gäller utbildning och rekrytering. Utskottet anser därför i likhet med regeringen att den nationella beredskapsstyrkan bör integreras med piketen vid Polismyndigheten i Stockholms län. Utskottet vill i sammanhanget understryka att denna organisatoriska förändring inte får resultera i att den mycket höga kompetens för att bekämpa terroraktioner som i dag finns samlad inom beredskapsstyrkan tunnas ut. Utskottet tar för givet att detta särskilt beaktas i det fortsatta arbetet. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Ju901 och Ju924. I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den kompetens som den nationella beredskapsstyrkans personal tillägnat sig bör tas till vara så att det gagnar hela landet. Vad som anförs härom i motion Ju225 får därmed anses vara tillgodosett, och motionen avstyrks.
Sjöpolisen
Sjöpolisen utgör en specialfunktion vid vissa polismyndigheter, och för närvarande finns sjöpolisgrupper stationerade på tolv platser i landet: Luleå, Stockholm, Norrtälje, Vaxholm, Djurö, Nynäshamn, Västerås, Nyköping, Karlskrona, Göteborg, Kungshamn och Karlstad. Sjöpolisen har samma allmänna uppgifter som polismyndigheten i övrigt och skall därutöver fungera som närpolis i skärgården och utföra sjöövervakning i syfte att höja säkerheten till sjöss. Verksamheten präglas av bekämpning av sjörelaterad brottslighet som överträdelser av sjötrafiklagstiftning och båtstölder. En stor del av verksamheten utförs på land i form av fotpatrullering och brottsutredningar på de bebodda skärgårdsöarna. Hållandet av sjöpolisgrupper motiveras till stor del av skärgårdsbefolkningens behov av ordningsmakt och av fritids- båtstrafiken. Sjöpolisverksamheten leds operativt av respektive polismyndighet med viss samverkan dem emellan. Sjöpolisgrupperna är organiserade i lag om 2-6 man i varje. Då sjöpolisverksamheten på de flesta orter huvudsakligen bedrivs under sommarhalvåret arbetar polismännen med annat under viss tid av året. Båtarna - omkring 20 stycken - är av varierande storlek och ålder. Driftskostnaderna för de tolv sjöpolisgrupperna uppgår till drygt 30 miljoner kronor per år. Av dessa faller ca 25 miljoner kronor på sjöpolisen i Stockholms- och Göteborgsområdet. Kostnaderna för nyanskaffning av polisbåtar ingår inte i dessa belopp. Sjöverksamhetskommittén har haft i uppdrag att överväga samordning och effektivisering av statens maritima verksamhet. Kommittén lämnade i mars 1996 sitt betänkande (SOU 1996:41) Statens maritima verksamhet. Utredningen har bl.a. sett över förhållandet mellan Kustbevakningen och Sjöpolisen och kommit fram till att dessa olika verksamheter bör finnas kvar med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter. Utredningen framhåller dock behovet av koordinering av Kustbevakningens och Sjöpolisens arbete eftersom det annars finns risk för resursslöseri genom dubblering av övervakningen till sjöss. Koordinering kan enligt utredningen t.ex. bestå i att myndigheterna i förväg samplanerar patrulleringen till sjöss, använder sig av respektive myndighets besättning vid brist på personal eller fartyg och/eller samlokaliserar i hamnar och lokaler. Utredningens konkreta förslag är att uppdrag ges till Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen att utveckla samverkan mellan Kustbevakningen och Sjöpolisen. Genom regeringsbeslut den 25 april 1996 har Kustbevakningen fått i uppdrag att tillsammans med Polismyndigheten i Stockholms län och Generaltullstyrelsen undersöka möjligheterna till en samlokalisering av Kustbevakningens Regionledning Ost med tullen respektive polisen. I regeringskansliet fortsätter beredningen av utredningens olika förslag. I motion L904 (m) begärs en översyn av Sjöpolisens resurser, särskilt i områden med omfattande fritidsbåtstrafik. Utskottet, som konstaterar att sjöpolisverksamheten nyligen har setts över av en utredning, anser att det saknas skäl att nu initiera en ny översyn. Motion L904 avstyrks.
Internationella polisfrågor m.m.
I flera motioner aktualiseras frågor som rör det internationella samarbetet för att bekämpa brottslighet. I motionerna So656 (fp) och U509 (fp) betonas behovet av åtgärder inom ramen för EU för att bekämpa den internationella brottsligheten. I motion Ju901 (m) erinras om kopplingen mellan narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet och det framhålls att det behövs nationell och internationell myndighetssamverkan för att komma till rätta med dessa former av kriminalitet. I samma motion efterfrågas också effektivare myndighetssamverkan mot internationell miljöbrottslighet. I motion So657 (kd) framhålls betydelsen av internationellt samarbete mot narkotika. I motion U515 (kd) förespråkas ett starkt Europol och en prioritering av kampen mot bidragsfusk inom EU. I samma motion anförs att Sverige måste behålla sin restriktiva narkotikapolitik. I motion Ju918 (mp) slutligen anförs att regeringen måste redovisa Schengenavtalet för riksdagen innan det slutförhandlas för svenskt vidkommande. Sveriges medlemskap i EU har inneburit nya möjligheter att utveckla samarbetet med polis- och tullmyndigheter i andra länder. Regeringstjänstemän och företrädare för tullen och polisen medverkar t.ex. i ett stort antal arbetsgrupper inom ramen för samarbetet inom EU:s s.k. tredje pelare. I dessa arbetsgrupper behandlas bl.a. bekämpning av narkotikabrottslighet och organiserad brottslighet. Under EU:s regeringskonferens, som inleddes den 29 mars i år, kommer formerna för det fortsatta samarbetet i de frågor som i dag ryms inom tredje pelaren att diskuteras. I avvaktan på att Europolkonventionen skall ratificeras beslutade ministrarna i EU i juni 1993 att bilda Europols narkotikaenhet (ENE). ENE är ett organ för polissamarbete mellan EU-länder i fråga om viss grov organiserad internationell brottslighet, främst narkotikabrottslighet. Enhetens uppgifter kommer att övertas av Europol. Europol skall ha som mål att förbättra effektiviteten hos behöriga myndigheter i medlemsstaterna och deras samarbete vad gäller att förebygga och bekämpa terrorism, olaglig narkotikahandel och andra former av internationell brottslighet. Europol skall i första hand ha som uppgift att inhämta, sammanställa och analysera information samt underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna. När det särskilt gäller narkotikabekämpningen kan anmärkas att Sverige sedan många år har varit pådrivande i det arbete som äger rum inom bl.a. EU, FN, Europarådet och Nordiska rådet. På nordisk nivå finns sedan länge ett samarbete mellan polis och tull i fråga om brottsbekämpningen, bl.a. genom att länderna stationerar gemensamma nordiska polis- eller tullsambandsmän i olika delar av världen. Inom Östersjöområdet sker samarbetet genom det arbete som bedrivs inom ramen för den s.k. Östersjökonferensen. Detta arbete syftar bl.a. till att utveckla ett samarbete mellan polis, tull och andra organ från länderna runt Östersjön samt genom den nyligen inrättade aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet. Sedan den 1 maj 1996 är Sverige tillsammans med övriga nordiska länder också observatör i Schengensamarbetet. Observatörskapet är första steget mot fullt deltagande i samarbetet. Schengensamarbetets mål är att förverkliga den fria rörligheten för personer inom området. Schengensamarbetet innebär också polissamarbete för vilket det gemensamma dataregistret Schengen Information System (SIS) kommer att fylla en viktig funktion. I sammanhanget kan avslutningsvis erinras om att Sverige sedan länge är engagerat i polissamarbetet inom Interpol. Som framgått av den nu gjorda redovisningen pågår inom ramen för tredje pelaren inom EU ett betydande arbete i syfte att bekämpa den internationella brottsligheten. Motionerna So656 och U509 behöver inte föranleda någon riksdagens åtgärd och de avstyrks. Utskottet instämmer i vad som anförs i motion Ju901 om behovet av myndighetssamverkan mot internationell narkotikabrottslighet, ekonomisk brottslighet och miljöbrottslighet. Utskottet utgår från att detta uppmärksammas av regeringen och berörda myndigheter i det växande internationella arbetet. Det saknas skäl för riksdagen att uttala sig med anledning av motionen och den avstyrks. Utskottet ser med tillfredsställelse att Europolkonventionen nu har undertecknats av samtliga EU:s medlemsstater och utskottet anser att Europol kan få en viktig roll vid bekämpningen av grov organiserad brottslighet på inte minst narkotikaområdet. Utskottet ser även positivt på det arbete som bedrivs för att komma till rätta med bidragsfusk inom EU. I denna del har utskottet inhämtat att regeringen under våren 1997 planerar att avlämna en lagrådsremiss om ratifikation av en konvention om bedrägerier mot EU:s budget. När det gäller narkotikapolitiken är riksdagens partier och regeringen eniga såväl om behovet av internationellt samarbete som att den restriktiva svenska linjen skall hävdas även i internationella sammanhang. Inte heller motionerna So657 och U515 bör mot bakgrund av det anförda föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionerna avstyrks. När det slutligen gäller motion Ju918 kan utskottet erinra om att regeringen vid två tillfällen har lämnat information i kammaren om Schengensamarbetet. Den 14 juni 1995 informerade sålunda dåvarande statsrådet Mats Hellström om regeringens avsikt att ansöka om observatörskap för Sverige i Schengensamarbetet med sikte på fullt medlemskap och den 29 mars i år lämnade justitieministern information om läget i medlemskapsförhandlingarna. Härutöver har Schengenfrågorna behandlats vid ett flertal tillfällen när detta utskott och EU-nämnden sammanträffat med företrädare för regeringen. Utskottet har nu inhämtat att Sverige den 19 december i år skall underteckna anslutningsfördraget till Schengensamarbetet och att regeringen under nästa år avser att avlämna en proposition angående ratificering av de konventioner som är aktuella. Utskottet anser att det saknas skäl för riksdagen att vidta någon åtgärd med anledning av motion Ju918 och motionen avstyrks.
Lekmannainflytandet över polisverksamheten
Polisverksamheten i landet är starkt decentraliserad. Detta kommer till uttryck genom att besluten rörande verksamheten huvudsakligen fattas på regional och lokal nivå och genom att ett lekmannainflytande har säkerställts på dessa nivåer. Regional polismyndighet är länsstyrelsen. Länsstyrelsen ansvarar för polisverksamheten i länet och bestämmer bl.a. om länets indelning i polisdistrikt. På länsplanet finns en länspolismästare som samtidigt är chef för länets största polismyndighet. I flertalet län finns numera endast ett polisdistrikt. I varje polisdistrikt finns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet. För ledningen av polismyndigheten finns en polisstyrelse. Denna består av polischefen och dennes ställföreträdare samt det valda antal ledamöter, lägst sex och högst tio, som länsstyrelsen bestämmer. Polisstyrelsens valda ledamöter väljs av kommunfullmäktige, om polisdistriktet omfattar endast en kommun, och annars av landstingsfullmäktige. Särbestämmelser finns för det fallet att en kommun inte ingår i landstinget. De ledamöter som utses genom val skall vara svenska medborgare, vara bosatta inom distriktet och ha rösträtt vid val av kommunfullmäktige. De bör väljas så att erfarenhet av kommunal verksamhet blir företrädd bland dem. Vid valet bör vidare beaktas att de olika delarna av polisdistriktet och om möjligt alla kommuner i distriktet blir representerade. Polisstyrelsen avgör viktigare frågor om planeringen och inriktningen av verksamheten, viktigare frågor om polismyndigheternas organisation och arbetsformer, frågor av större ekonomisk betydelse, frågor i samband med tillsättning av vissa högre polistjänster samt andra frågor som polischefen hänskjuter till styrelsen. Styrelsen får däremot inte avgöra frågor som avser polisledning i särskilt fall. Polisstyrelsen får välja en eller flera polisnämnder för att under styrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer. I en polisnämnd skall ingå polischefen och det antal övriga ledamöter, lägst fem och högst tio, som polisstyrelsen bestämmer. Ledamöterna utses av polisstyrelsen. Polisnämnden avgör ärenden i en utsträckning som polisstyrelsen bestämmer. Polisstyrelsen får också bestämma att polisnämnden skall bereda ärenden som skall avgöras av styrelsen. I län med endast en polismyndighet skall polisstyrelsen särskilt se till att ärenden delegeras till polisnämnder i den utsträckning som behövs med hänsyn till att polisverksamheten skall vara lokalt förankrad. Rikspolisstyrelsen tog i en rapport till regeringen den 1 september 1994 bl.a. upp frågan om medborgarinflytandet över polisverksamheten. Rikspolisen pekade bl.a. på att det i allt fler län bara finns en polismyndighet och att i dessa län en långtgående delegation av länsstyrelsens ansvar till polisstyrelsen kan innebära en urholkning av länsstyrelsens ansvar. Å andra sidan kan ett brett och kraftfullt utnyttjande av alla de regionala befogenheter som står till buds medföra att länsstyrelsen i praktiken kommer att fungera som polisstyrelse i länet, och att polisstyrelsens roll därmed reduceras på ett sätt som inte varit förutsett. Enligt Rikspolisstyrelsen kan en tänkbar lösning vara att inrätta någon form av länspolisstyrelse som under landshövdingens ledning tar över de uppgifter som i dag ligger på länsstyrelsen och polisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen pekade vidare på att ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och polisstyrelsen i grunden blir avgörande även för polisnämndernas roll och ställning. Eftersom polisstyrelsens roll i en länsmyndighet kan komma att bli av mer övergripande karaktär än hittills kan polisnämndens roll i polisområdet väsentligen komma att motsvara polisstyrelsens tidigare roll i polismyndigheten. Samtidigt är det polisstyrelsen som delegerar arbetsuppgifter till polisnämnden och utser dess ledamöter. Rikspolisstyrelsen befarade att ett bibehållande av nuvarande oklarheter på de tre beslutsnivåerna medför risk för att ansvarsfördelningen inte på ett tydligt sätt klargörs. Rikspolisstyrelsen anförde vidare att det borde övervägas att låta kommunerna utse ledamöterna i polisnämnderna. Det borde även övervägas hur många förtroendevalda ledamöter som skall kunna ingå i en polisstyrelse. För att uppnå en bra geografisk representation från de olika delarna av ett polisdistrikt kunde det enligt Rikspolisstyrelsen ibland behövas ett större antal ledamöter än de sex till tio som polislagen medger. Med anledning av en motion om lekmannainflytandet över polisverksamheten våren 1995 (1994/95:JuU14 s. 25 f) inhämtade utskottet att man inom regeringskansliet avsåg att under året aktualisera de av Rikspolisstyrelsen berörda frågorna. Med hänvisning till de kommande övervägandena avstyrkte utskottet den då aktuella motionen. Regeringen lägger i budgetpropositionen fram ett förslag till ändring av 5 § polislagen (1984:387) som innebär att den övre gränsen för hur många valda ledamöter som får ingå i en polisstyrelse avskaffas. Ändringsförslaget är föranlett av att det i takt med att de nya länsmyndigheterna införs har blivit allt svårare att uppfylla kravet på att om möjligt alla kommuner i distriktet blir representerade. De övriga synpunkter som framförts av Rikspolisstyrelsen har, enligt vad utskottet inhämtat från Justitiedepartementet, även Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93) tagit del av. Kommissionen skall göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga och lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen skall avsluta sitt arbete med en sammanfattande rapport till regeringen senast den 31 december 1996. I motion Ju918 (mp) anförs med anledning av regeringens lagförslag att det behövs ytterligare en lagändring av innebörd att alla politiska partier som är representerade i berörda kommunfullmäktige alternativt landstinget skall vara företrädda i polisstyrelsen. Utskottet tillstyrker den av regeringen föreslagna ändringen av polislagen. Utskottet anser att det bör överlämnas åt de lokala och regionala politiska församlingarna att ta ställning till hur polisstyrelserna bör vara sammansatta. Ett syfte med den föreslagna ändringen av polislagen är ju också att underlätta detta. Motion Ju918 avstyrks. I motion K215 (fp) framförs att det bör finnas en polisstyrelse i varje kommun. Utskottet vill först erinra om att utvecklingen inom polisen går mot att det tillskapas en polismyndighet - och därmed också en polisstyrelse - i varje län. Den lokala förankringen åstadkoms genom att polisstyrelsen utser polisnämnder som leder polisverksamheten inom delar av polisdistriktet, t.ex. inom en kommun. Utskottet konstaterar vidare att frågan om lekmannainflytandet över polisverksamheten är aktualiserad inom regeringskansliet och - i ett större perspektiv - genom arbetet inom kommissionen om den statliga förvaltningens uppgifter och organisation. Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motion K215 erfordras inte och motionen avstyrks.
Åklagarväsendet
Inledning
Det övergripande målet för åklagarväsendet är att se till att den som har begått brott lagförs. Åklagarverksamheten skall vidare bedrivas rättssäkert, effektivt och i nära samarbete med polisen. Beivrande av våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet skall prioriteras. Särskild uppmärksamhet skall ägnas brott med rasistiska inslag. Åklagaren har en central roll inom rättsväsendet när det gäller att bekämpa brottslighet. Till åklagarens uppgifter hör att leda förundersökningar, fatta beslut i åtalsfrågor och föra talan om ansvar för brott vid domstol. Inom ramen för förundersökningsledningen beslutar åklagaren om personella och reella tvångsmedel av integritetskränkande natur såsom anhållande, kroppsbesiktning, reseförbud och husrannsakan. Åklagaren kan också begränsa eller lägga ned en förundersökning. En annan viktig uppgift som ankommer på åklagaren är att under vissa förutsättningar utfärda strafföreläggande och besluta om åtalsunderlåtelse.
Anslaget till åklagarväsendet
Regeringen föreslår att riksdagen till åklagarväsendet anvisar ett ramanslag på 627 237 000 kr för år 1997. Enligt regeringen bör åklagarväsendet inte åläggas någon besparing för detta år. Skälet härför är vissa kvardröjande omställningskostnader i samband med övergången till den nya organisationen samt det förhållandet att antalet inkommande ärenden har börjat öka igen efter en minskning under perioden 1993-1995. För budgetåret 1998 däremot beräknas den nya organisationen och andra rationaliseringsåtgärder möjliggöra en kostnadssänkning som motiverar att åklagarväsendet åläggs en besparing med 25 miljoner kronor. Regeringen har i planeringsdirektiv för budgetåret 1997 avseende åklagarväsendet anfört att den nya organisationen kommer att medföra initialkostnader under år 1997 och att de personalminskningar som gjorts till följd av den nya organisationen slår igenom fullt ut på kostnaderna först år 1998. Enligt regeringens nuvarande bedömning kommer åklagarväsendet engångsvis att behöva en ekonomisk förstärkning utöver i budgetpropositionen föreslaget anslag. Regeringen har för avsikt att återkomma till denna fråga i förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1997. I motion Ju924 begärs en ökning av anslaget med 26 miljoner kronor. Anslagsyrkandena behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen. Utskottet vill i sammanhanget uttala att effektiviteten inom rättsväsendets samlade insatser för att förebygga brott och lagföra brott måste höjas betydligt mot bakgrund av brottslighetens utveckling och att rättsväsendets verksamhet under överskådlig tid måste bedrivas inom ramen för en restriktiv medelstilldelning. Enligt utskottets mening måste åklagarväsendet och polisen i ökad utsträckning samordna sitt arbete mot det kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten och öka människors trygghet så att de samlade resurserna kan utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Regeringen har också den 12 september 1996 beslutat om mål och riktlinjer för hur åklagarväsendet och polisen skall utveckla sina samarbetsformer, utveckla arbetet med prioriteringar inom den brottsutredande verksamheten och i övrigt utveckla åklagarväsendets roll i det kriminalpolitiska arbetet. Målen och riktlinjerna tar i första hand sikte på en utökad samverkan mellan myndigheterna vid planeringen av verksamheten, men berör även frågor om hur prioriteringar skall göras samt frågor om närpolisverksamhet, utbildning och metodutveckling. Samverkansarbetet skall följas upp av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen var för sig och redovisas i samband med myndigheternas årsredovisningar. I motion Ju303 (m) begärs ett tillkännagivande om behovet av tillräckliga resurser för ekobrottsbekämpningen. Enligt motionärerna kan regeringens ambition om att med kraft angripa den ekonomiska brottsligheten inte realiseras med de besparingar som föreslås på hela rättsväsendet. Inledningsvis vill utskottet peka på att kampen mot ekobrottsligheten är en prioriterad uppgift inom rättsväsendet. Utskottet förutsätter vidare att det inom åklagarväsendet vid de prioriteringar som måste göras avsätts erforderliga resurser för bekämpningen av ekobrotten. Utskottet vill här också erinra om att regeringen i årets budgetproposition (utg.omr. 2) föreslagit att det för år 1997 till ett nytt anslag (A 20 Kontrollfunktionen i staten) anvisas medel på 100 miljoner kronor inom vilken ram regeringen avser att avsätta resurser för regeringens strategi för bekämpning av ekobrotten. Utskottet återkommer under innevarande höst till frågan om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten genom att inleda behandlingen av regeringens årliga skrivelse härom (skr. 1996/97:49). Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall till motion Ju303.
Åklagarväsendets organisation m.m.
Åklagarväsendet förstatligades år 1965 (prop. 1962:148, SU183, rskr. 387 och prop. 1964:100, SU114, rskr. 259) och sedan dess har organisationen, bortsett från en regional reform år 1985 och smärre förändringar i distrikts- indelningen, varit i stort sett oförändrad fram till innevarande år. Den nämnda regionala reformen innebar att de tidigare 21 länsåklagarmyndigheterna lades samman till 13 regionala myndigheter samtidigt som det inrättades en särskild statsåklagarmyndighet för speciella mål (prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr. 35). Åklagarväsendet har under senare år varit föremål för ett betydande re- formarbete. Utskottet vill här hänvisa till den utförliga redogörelse härför som lämnades i utskottets betänkande i samband med budgetbehandlingen inför innevarande budgetår (1994/95:JuU18 s. 2 f). Efter riksdagens godkännande våren 1996 av nya riktlinjer för åklagarväsendets organisation (prop. 1995/96:110, JuU13, rskr. 172) har åklagarväsendet från den 1 juli 1996 fått en i grunden ny organisationsstruktur. Den närmare regleringen framgår av åklagarförordningen (1996:205). Åklagarväsendet är numera indelat i sju åklagardistrikt med en åklagarmyndighet i varje distrikt enligt följande. Åklagarmyndigheten i Stockholm omfattar Stockholms län och Gotlands län. Åklagarmyndigheten i Västerås omfattar Uppsala län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län och Gävleborgs län. Åklagarmyndigheten i Linköping omfattar Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län. Åklagarmyndigheten i Malmö omfattar Blekinge län, Kristianstads län och Malmöhus län. Åklagarmyndigheten i Göteborg omfattar Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i Sundsvall omfattar Västernorrlands län och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten i Umeå, slutligen, omfattar Västerbottens län och Norrbottens län. Åklagarmyndigheterna har i huvudsak administrativa uppgifter och ansvarar för ledning och tillsyn över verksamheten. Till varje myndighet är ett antal åklagarkammare, där den operativa brottsbeivrande verksamheten är förlagd, knutna. Riksåklagaren bestämmer om åklagarkamrarnas antal (för närvarande 42) och lokalisering och på vilka övriga orter åklagarverksamhet skall bedrivas. Med några undantag finns en åklagarkammare per län; i storstadsområdena finns dock flera kammare med viss ämnesuppdelning. Dessutom finns liksom tidigare Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Vid denna myndighet, som också den leds av en överåklagare, handläggs främst mål om kvalificerad ekonomisk brottslighet som har nationell utbredning eller internationell anknytning. Syftet med reformen av åklagarväsendet har varit att öka flexibiliteten i åklagarverksamheten så att denna lättare skall kunna anpassa sig till verksamheten inom domstolsväsendet och rättsväsendet i övrigt. I motion Ju301 (fp) begärs att den nyligen genomförda åklagarreformen blir föremål för översyn och utvärdering. I motiveringen anförs bl.a. att reformen lett till förseningar av mål och att endast mål med förtur behandlas inom rimlig tid. Utskottet har i enlighet med sin plan för uppföljning begärt in en redovisning från Riksåklagaren om hur omorganisationen inom åklagarväsendet förlöpt och vilka problem som uppstått. Från riksåklagarens kansli har i anledning härav anförts bl.a. följande: Regeringen beslutade den 28 mars 1996 genom åklagarförordningen (1996:205) att riket från den 1 juli 1996 skall vara indelat i sju åklagardi-strikt. I varje åklagardistrikt skall finnas en åklagarmyndighet. Därutöver finns Statsåklagarmyndigheten för speciella mål med uppgifter i hela riket. Närmare uppgifter om indelning m.m. finns i 2 § åklagarförordningen. Regeringen utnämnde kort därefter cheferna för de nya åklagarmyndigheterna (överåklagare). Genom ett särskilt beslut från Riksåklagaren erhöll de nya överåklagarna omedelbart partiell tjänstebefrielse från sina hittillsvarande anställningar för att kunna påbörja arbetet med att organisera sina nya myndigheter. Efter överläggningar med de nyutnämnda myndighetscheferna skickade Riksåklagaren den 19 april 1996 ett förslag till indelning i åklagarkammare för samråd enligt 3 § åklagarförordningen. Förslaget remitterades till Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket samt till samtliga tingsrätter, polismyndigheter och länsstyrelser. I en skrivelse redan den 12 mars 1996 hade dock samtliga remissinstanser fått en förhandsinformation om att ett samråd av detta slag var att vänta. Till den skrivelsen fogades bl.a. regeringens proposition och Justitieutskottets betänkande. Flertalet remissinstanser godtog förslaget till ny lokal organisation. Samtidigt betonades från många håll behovet av en nära samverkan mellan de olika myndigheter som har uppgifter inom området för brottsbekämpning, främst självfallet polisen. Vidare pekade många på vikten av tillgång till åklagare som en central och viktig samhällsservice även på orter utanför stationeringsorten för åklagarkammaren. Den 20 maj 1996 beslutade Riksåklagaren föreskrifter om lokalisering av åklagarkammare m.m. Beslutet kompletterades i visst avseende (Väster- norrlands län) den 6 juni. Den nya organisationen genomfördes den 1 juli 1996. Strax dessförinnan hade Riksåklagaren utnämnt cheferna för de nya åklagarkamrarna (chefsåklagare). När det gäller den regionala organisationen är det nuvarande antalet åklagarmyndigheter, som nyss nämnts, sju jämte Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Detta antal skall jämföras med den tidigare regionala indelningen som omfattade 13 regionåklagarmyndigheter. Genom att de lokala åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö var direkt underställda Riksåklagaren betraktades de i praktiken som regionåklagarmyndigheter. Antalet myndigheter på regional nivå - dvs myndigheter direkt under Riksåklagaren - har således mer än halverats genom reformen (från 17 till åtta). De nya myndigheterna arbetar efter de principer som statsmakterna har lagt fast. Det innebär bl.a. att all egentlig operativ åklagarverksamhet bedrivs vid åklagarkamrarna och att överåklagarna har koncentrerat sina uppgifter till ledning, styrning och samordning av åklagarverksamheten inom sitt distrikt. Därutöver svarar överåklagaren primärt för den rättsliga kontrollen samt handlägger vissa brottmål som av särskilda skäl bör ankomma på honom. Den administrativa verksamheten i distriktet har sin tyngdpunkt vid åklagarmyndighetens kansli. Vid Åklagarmyndigheten i Stockholm finns två biträdande överåklagare medan det vid övriga åklagarmyndigheter (utom Umeå och Sundsvall) finns en biträdande överåklagare. Kanslierna har i övrigt en begränsad personalstyrka för i huvudsak gemensamma administrativa uppgifter inom åklagardistriktet. Inledningsvis har vissa lednings- och samordningsproblem kunnat konstateras, främst vid Stockholmsmyndigheten, men dessa bedöms vara av övergående natur. Myndigheten omfattar närmare en tredjedel av alla åklagarresurser i riket. Norrland (förutom Gävleborgs län) består av två åklagarmyndigheter. Dessa myndigheter är resursmässigt väsentligt mindre än övriga åklagarmyndigheter, vilket bl.a. lett till oproportionellt höga kostnader för ledning och administration. I övrigt bedöms erfarenheterna från den regionala åklagarorganisationen i huvudsak som goda, trots att kort tid förflutit sedan organisationsförändringen. En så genomgripande organisationsförändring har självfallet inte kunnat göras utan vissa övergångsproblem. För att säkerställa en organisationskonsolidering i positiv riktning har Riksåklagaren under hösten bl.a. genomfört ett omfattande kompetensutvecklingsprogram för de regionala cheferna bestående av fyra veckors internatutbildning. När det gäller den nya lokala organisationen finns tyngdpunkten i den operativa verksamheten inom åklagarväsendet numera - helt i enlighet med statsmakternas beslut - vid de 42 åklagarkamrarna. Före den 1 juli 1996 fanns 83 lokala åklagarmyndigheter (utöver myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö). Av dessa var 21 s.k. två-åklagardistrikt och 26 s.k. tre-åklagardistrikt. Mer än hälften av landets åklagardistrikt hade således tre eller färre åklagare. Till de 83 lokala åklagarmyndigheterna kunde läggas sammanlagt 17 kammare i de tre storstadsdi- strikten. Antalet lokala arbetsenheter uppgick såldes till 100. Riksåklagarens beslut om kammarindelning (Riksåklagarens författningssamling; RÅFS 1996:3) innebär att de sammanlagt 100 arbetsenheterna i form av åklagarmyndigheter eller åklagarkammare har mer än halverats till 42. En majoritet av de nya kamrarna har mellan 10 och 20 åklagare. Ett fåtal kammare har färre än 10 åklagare (t.ex. Visby, Nyköping, Växjö och Karlskrona). Några av storstadskamrarna har fler än 20 åklagare liksom kamrarna i Uppsala och Helsingborg. En bärande tanke i Riksåklagarens beslut om kammarindelning har varit att minska kostnaderna för ledning och administration inom åklagarväsendet utan att för den skull försämra åklagarnas möjligheter att på ett effektivt sätt bedriva verksamhet även på orter utanför kammarens kansliort. Ansvaret för resursfördelning och personalens fasta stationering ligger på överåklagarna. Dessa har genom Riksåklagarens föreskrifter ålagts att bedriva åklagarverksamhet även utanför kansliorten, på de orter som anges i Riksåklagarens beslut. Verksamheten kan ske antingen genom fast stationerade åklagare (benämnda lokal åklagare ) eller genom att åklagare kontinuerligt besöker orten t.ex. i samband med förhandlingar i tingsrätten eller för kontakter med polisen (främst förundersökningsledning). Åklagarverksamhet bedrivs således på samtliga orter som tidigare hade åklagarmyndighet. Omfattningen av verksamheten varierar beroende på behovet. På varje ort som saknar lokal åklagare finns möjlighet för allmänheten och andra att vid behov träffa en åklagare. Det sker i en särskild lokal som åklagarmyndigheten disponerar (oftast i ortens polishus). Mottagningstider m.m. skall vara offentliggjorda eller utformade på av Riksåklagaren föreskrivet sätt. Övergången till den nya organisationen har genomförts med i huvudsak gott resultat. Inga oväntade problem uppkom men för många berörda innebar det inledningsvis en påtagligt förändrad arbetssituation. Omflyttningen av personal till i vissa fall helt nya eller starkt förändrade arbetsuppgifter samt omlokaliseringen till i många fall nya lokaler har skapat vissa arbetsbalanser av främst administrativ natur. En rad olika åtgärder har satts in för att lösa dessa problem, som bedöms vara övergående. Här bör t.ex. nämnas en omfattande och förberedd satsning på IT samt ett genomgripande program för förändrade och förbättrade arbetsmetoder, det sistnämnda inom ramen för ett projekt med arbetsnamnet Oanade möjligheter . Riksåklagarens bedömning är att åklagarreformen på lokal nivå i allt väsentlig har kunnat genomföras på ett sådant sätt att kraven och förväntningarna på en effektivare åklagarorganisation kommer att kunna infrias. En bidragande orsak till de tillfälliga arbetsbalanserna är de minskningar av kanslipersonal som genomförts. Redan i samband med planeringen inför åklagarreformen förutsåg Riksåklagaren en minskning av de administrativa kostnaderna i den nya organisationen. Av såväl formella som praktiska skäl genomfördes uppsägningar av kanslipersonal först efter semesterperioderna, dvs. vid månadsskiftet augusti - september 1996. Sammanlagt ca 200 personer - de flesta heltidsarbetande - sades då upp från sina anställningar. Det motsvarar nära 35 % av kanslipersonalen i den regionala och lokala åklagarorganisationen. All uppsagd personal har förts över till en särskild s.k. omställningsorganisation. Beträffande åklagarväsendets personalsituation kan nämnas att det f.n. i praktiken råder anställningsstopp. Nyrekrytering av åklagare kan av ekonomiska skäl återupptas först under år 1998. Vissa minskningar av antalet åklagare blir därmed en ofrånkomlig effekt p.g.a. pensionsavgångar. Omedelbart före åklagarreformen fanns det totalt 731 åklagare anställda, vilket efter avdrag för tjänstledigheter m.m. motsvarar ca 670 årsarbetskrafter. Mellan den 1 juli 1996 och den 31 december 1997 beräknas ett 30-tal åklagare avgå med ålderspension. Från år 1998 beräknas därmed antalet åklagare omräknat till årsarbetskrafter uppgå till ca 640. Kanslipersonalen minskar från - som nämnts - ca 510 till drygt 300 årsarbetskrafter. Avslutningsvis kan anföras att åklagarväsendet efter ett mångårigt organisationsutredande på mycket kort tid har genomgått en genomgripande reformering. Samtidigt som de yttre förutsättningarna har förändrats genomförs nu en kraftfull omdaning av det inre arbetssättet , främst i form av ett utvecklat IT-stöd och mer moderna arbetsmetoder. Exempelvis kommer ett system för mål- och resultatstyrning att införas från den 1 januari 1997. Ur organisatorisk synvinkel har den nödvändiga samordningen av ledning och administration medfört en minskad bemanning på många orter där åklagarväsendet tidigare hade personal fast stationerad. Åklagarkontakterna med polisen kan emellertid i en del fall ha ändrat karaktär. Från tidigare möjligheter till dagliga kontakter även i frågor av liten betydelse måste det numera ske en mer planerad samverkan, samtidigt som åklagarna koncentrerar sina uppgifter till den allvarligare brottsligheten. Sammantaget bedöms att kontakterna med polisen kommer att utvecklas under de närmaste åren, även på orter som saknar fast stationerade åklagare. Ett omfattande utvecklingsarbete drivs i dessa frågor av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen. Åtgärder har vidare vidtagits för att säkerställa en god service till allmänheten och goda kontakter med andra myndigheter.
Utskottet anförde i samband med att riksdagen antog riktlinjerna för den nu genomförda reformen (1995/96:JuU13) att det var angeläget att så snart som möjligt genomföra den nödvändiga omorganisationen. Utskottet framhöll att ett syfte med reformen var att öka flexibiliteten i åklagarverksamheten så att denna lättare skall kunna anpassa sig till verksamheten inom domstolsväsendet och rättsväsendet i övrigt. Det har endast gått några månader sedan den nya åklagarorganisationen började gälla. Ändå kan en slutsats av den redovisning som Riksåklagaren lämnat vara att omorganisationen inte endast genomförts utan även att de svårigheter som självklart uppstått angripits på ett effektivt sätt. Av redovisningen framgår t.ex. att arbetsbalanser uppstått på sina håll inom organisationen och att åtgärder vidtagits. Desto mer glädjande är det att Riksåklagarens egen bedömning är att reformen kunnat genomföras på ett sådant sätt att kraven och förväntningarna - inte minst från riksdagen - på en effektivare åklagarorganisation kommer att kunna infrias. Enligt utskottets mening är emellertid frågan om en utvärdering och formerna för den alltför tidigt väckt. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju301.
Lekmannainflytande inom åklagarväsendet
Inom åklagarväsendet finns sedan år 1985 en rådgivande nämnd hos Riks-åklagaren. Enligt instruktionen för Riksåklagaren skall nämndens mening inhämtas i ärenden som är av större vikt eller av principiell betydelse. Riksåklagaren skall också hålla nämnden informerad om verksamheten inom åklagarväsendet. Ärenden där det är fråga om att utöva en åklagaruppgift eller att pröva en tillsynsfråga i ett enskilt fall får inte behandlas i nämnden. Nämnden består av en ordförande och sju andra ledamöter. Ärendena föredras av riksåklagaren, biträdande riksåklagaren eller den tjänsteman riks- åklagaren bestämmer. I motion Ju202 (fp) begärs att det vid åklagarmyndigheterna inrättas rådgivande nämnder bestående av lekmän. Nämnderna skall enligt motionären bl.a. ha till uppgift att informera sig om åklagarverksamheten samt följa upp målbalanser, ungdomsmål och avskrivna mål m.m. Statskontoret föreslog i en rapport (1992:16) Översyn av åklagarorganisationen att det skulle inrättas en rådgivande nämnd vid varje åklagarmyndighet. Dessa nämnder skulle i princip ha samma uppgifter som den nuvarande rådgivande nämnden hos Riksåklagaren. Frågan om behovet av medborgerligt inflytande inom åklagarväsendet togs också upp av Åklagarutredningen -90. I sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende (del A s. 501 f) diskuterar utredningen frågan men lämnar inget förslag med hänsyn till det utredningsarbete som då bedrevs av Kommittén om förvaltningsmyndigheternas ledningsformer (dir. 1992:10). I sitt betänkande (SOU 1993:58) Effektivare ledning i statliga myndigheter lämnar kommittén inga förslag som rör åklagarväsendet. Vid riksdagsbehandlingen år 1995 av frågan om förvaltningsmyndigheternas ledning konstaterade konstitutionsutskottet (1995/96:KU1) att Förvaltningspolitiska kommissionen (dir. 1995:93) har i uppdrag att göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag. Konstitutionsutskottet ansåg det naturligt att bl.a. frågor om starkare lekmannainflytande när det gäller förvalt-ningsmyndigheternas ledningsformer också skulle aktualiseras i kommissionens arbete. Justitieutskottet behandlade våren 1988 en motion där det begärdes en utredning av frågan om ett större medborgerligt inflytande på regional nivå inom åklagarväsendet. Utskottet (JuU 1987/88:28 s. 5) avstyrkte i sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till motionen. I sin motivering noterade utskottet bl.a. att kravet på parlamentarisk insyn i åklagarverksamheten på regional och lokal nivå kunde sägas vara tillgodosett genom den lekmannamedverkan som sker genom den rådgivande nämndens verksamhet hos Riksåklagaren; nämndens medverkan avser ju även Riksåklagarens tillsynsverksamhet. Utskottet hade emellertid en positiv grundinställning till medborgarinflytande inom åklagarväsendet men var inte berett att då tillstyrka den begärda utredningen. Utskottet har alltjämt denna positiva grundinställning till frågan. Förvaltningspolitiska kommissionen kommer att överväga bl.a. frågan om lekmannainflytande i förvaltningsmyndigheterna. Motion Ju202 bör nu inte föranleda något riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Beivrandet av oljeutsläpp m.m.
Enligt regeringen (prop. 1996/97:1 utg.omr. 6 avsnitt C 1) har oljeutsläppen i svenska farvatten ökat under år 1995 jämfört med år 1994, och det bedöms som tidigare år bl.a. bero på att den ökande fartygstrafiken i Östersjön till stor del sker med fartyg av bristande kvalitet, s.k. substandard ships. I Sverige finns lagbestämmelser om förorening från fartyg huvudsakligen i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Befogenheter att ingripa enligt lagen har främst Sjöfartsverket och Kustbevakningen. I lagen finns även bestämmelser om vattenföroreningsavgift. En sådan avgift kan tas ut om det har skett ett otillåtet utsläpp av olja. Frågor om vattenföroreningsavgift prövas av Kustbevakningen. I två motioner tas upp frågan om Kustbevakningens befogenheter att delta i brottsutredningen när det gäller oljeutsläpp från fartyg till havs. I motion Ju304 (s) begärs att Kustbevakningen ges befogenhet att handha hela brottsutredningen fram till dess att åklagaren tar ställning i åtalsfrågan. I motion U801 (kd) anförs att Kustbevakningen och åklagarväsendet bör ges resurser för att beivra miljöbrott som begås på Östersjön. I motion Ju901 (m) finns ett allmänt hållet yrkande om att åklagare, som förundersökningsledare, skall få befogenheter att begära biträde från andra myndigheter än polisen vid förundersökning i brottmål, exempelvis vid ekobrottslighet. Rättegångsbalkens regler om förundersökning finns i 23 kap. Där stadgas inledningsvis att förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning inleds enligt bestämmelserna av polismyndighet eller åklagaren. Har den inletts av polismyndigheten och är saken inte av enkel beskaffenhet skall ledningen av förundersökningen övertas av åklagaren så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. När förundersökning leds av åklagare får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndighet och uppdra åt polisman att vidta åtgärder som hör till utredningen. Vid förundersökning i brottmål om oljeutsläpp gäller de allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken. För varusmugglingsmål finns däremot en särreglering där tullmyndighet enligt 13 § varusmugglingslagen (1960:418) har generell rätt att inleda förundersökning. Har undersökningen inletts av tullmyndigheten gäller vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är saken inte av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också eljest överta ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. Åklagaren får också, när förundersökningen leds av tullmyndighet, meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande. Brott mot varusmugglingslagen utreds vid särskilda tullkriminalenheter inom tullmyndigheterna. Personalen vid tullkriminalen är tulltjänstemän som har fått kompletterande utbildning för handläggning av brottsutredningar. 1986 års varusmugglingsutredning konstaterar i sitt betänkande (SOU 1991:84) Smuggling och tullbedrägeri att tullens förundersökningsverksamhet bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Utredningen föreslår att tullmyndigheterna ges rätt att inleda förundersökning också vid misstanke om brott mot bestämmelser i tullagstiftningen. Frågan övervägs för närvarande i regeringskansliet. Även för skattebrottmålen har diskuterats en ordning liknande den som gäller för varusmugglingsbrott. Riksskatteverket har i sin fördjupade anslagsframställning föreslagit att skattemyndigheterna ges möjlighet att under åklagares ledning medverka i vissa brottsutredningar och dessutom ges vissa utökade befogenheter när det gäller efterforskning. I rapporten (Ds 1996:1) Effektivare ekobrottsbekämpning uttalar sig regeringens ekobrottsberedning för en s.k. skattekriminalreform, innebärande att det skulle byggas upp särskilda skattekriminalenheter knutna till skattemyndigheterna för handläggning av skattebrottsutredningar. Hit kan också, anförs det, räknas utredningar om brott mot uppbördslagstiftningen m.m. Förebilden är den nyss nämnda svenska tullkriminalverksamheten. Beredningen utreder för närvarande denna fråga och väntas komma med ett förslag till årsskiftet. I budgetpropositionen (utg.omr. 3 avsnitt 3.2) ställer sig regeringen bakom beredningens principförslag och bedömer att skatteförvaltningens uppgifter bör utvidgas i den riktning som Ekobrottsberedningen föreslagit. Brottsutredningen eller förundersökning i brottmål, vilken är den vedertagna terminologin för denna verksamhet, har två huvudsakliga syften. Det ena är att utreda om något brott har blivit begånget, vem som i så fall skäligen kan misstänkas för brottet och att skaffa tillräckligt material för bedömning av frågan om åtal skall väckas. Det andra huvudsyftet är att bereda målet så att bevisningen kan förebringas i ett sammanhang vid huvudförhandlingen. Härutöver skall den misstänkte ges inblick i det bevismaterial som föreligger mot honom. Han har därigenom möjlighet att få till stånd eventuella kompletteringar av utredningen och kan i övrigt förbereda sitt försvar inför den kommande rättegången. Förundersökning företas i två skeden. Under det första skedet görs det spanings- och efterforskningsarbete varigenom skall utredas om ett brott har blivit begånget och vem som skäligen kan misstänkas för brottet. Det andra skedet utgörs av den utredning som äger rum sedan någon blivit misstänkt för brottet. Denna tidpunkt är bl.a. avgörande för frågan om vem som skall leda förundersökningen. Kustbevakningen är en civil myndighet med uppgift att utföra sjöövervakning och annan kontroll- och tillsynsverksamhet. Kustbevakningen svarar för miljöräddningstjänsten till sjöss och medverkar i sjöräddningstjänsten. Kustbevakningen består organisatoriskt av en central ledning, fyra regionala ledningar samt en lokal organisation. Den centrala ledningen är stationerad i Karlskrona och regionledningarna i Härnösand, Stockholm, Karlskrona och Göteborg. Förutom i Stockholm är regionledningarna samlokaliserade med respektive marinkommando. Den lokala organisationen består av 30 kust- och flygstationer. Enligt lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP) har kustbevakningstjänsteman i viss utsträckning samma befogenhet som polisman vid brottsutredning när det gäller bl.a. oljeutsläpp. Kustbevakningen har ett självständigt ansvar att ingripa - dvs. utan begäran från polis eller annan - vid misstanke om tullbrott och brott mot sådana föreskrifter som uppräknas i LKP, bl.a. åtgärder mot vattenförorening från fartyg. Kustbevakningens ingripanden i de i LKP uppräknade fallen omfattar befogenhetsmässigt de uppgifter som inledningsvis kan ske vid brottsutredning, nämligen bl.a. förhör, gripande, husrannsakan för att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag med stöd av i lagen angivna bestämmelser i rättegångsbalken. Dessa befogenheter får utövas endast i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden och får endast utövas av kustbevakningstjänstemän som uppfyller de krav regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver i fråga om tjänsteställning, utbildning och erfarenhet eller i annat avseende. Kustbevakningens befogenheter härvidlag utökades från den 1 juli 1996 till att omfatta också misstanke om brott mot föreskrifterna om utlännings inresa till eller utresa från Sverige. Med stöd av lagen kan Kustbevakningen även stoppa, visitera och inbringa fartyg. Bestämmelserna kräver i princip misstanke om brott. Samtliga åtgärder skall skyndsamt anmälas till polismyndighet, och därmed övertas ärendet av polisen. I samband med att lagen tillkom (prop. 1981/82:114, JuU48, rskr. 296) uttalade föredragande departementschefen (prop. s. 23) att syftet med lagförslaget var att göra det möjligt för tjänstemännen vid Kustbevakningen att göra snabba ingripanden till sjöss i de fall då polis inte är tillgänglig. Den grundläggande uppgiften att bekämpa och utreda brott låg alltjämt, anfördes det, på polisen. Med anledning härav infördes den nyss nämnda regeln att Kustbevakningen skyndsamt skall anmäla ett ingripande till polisen. När anmälan kommit in till vederbörande polismyndighet ankommer på denna att överta ansvaret för den fortsatta handläggningen. Kustbevakningens agerande i dessa fall kan beskrivas som medverkan i polisiär verksamhet. Vid förundersökning rörande brott mot de föreskrifter som uppräknas i lagen får åklagaren, eller polismyndigheten, om det är den som leder undersökningen, anlita biträde av Kustbevakningen eller uppdra åt kustbevakningstjänsteman att vidta de särskilda åtgärder som behövs för undersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Sjöverksamhetskommittén har i sitt betänkande (SOU 1996:41) Statens maritima verksamhet sett över den verksamhet som bedrivs av marinen, Kustbevakningen, Sjöfartsverket och Sjöpolisen och bedömt om den inriktning som hittills gällt för myndighetsuppgifterna inom statens maritima verksamhet fortfarande är ändamålsenlig i alla delar eller om en förskjutning av tyngdpunkten och insatserna mot något uppgiftsområde bör ske. Kommittén anser att såväl Kustbevakningen som Sjöpolisen bör finnas kvar med i huvudsak oförändrade arbetsuppgifter. Kommitténs konkreta förslag är bl.a. dels att ett uppdrag ges till Kustbevakningen och Rikspolisstyrelsen att utveckla samverkan mellan Sjöpolisen och Kustbevakningen, dels att Kustbevakningen ges utökade polisiära befogenheter att, på begäran av polismyndighet, ingripa vid misstänkta regelöverträdelser till sjöss. Här framhålls att Kustbevakningen inte bör ha ansvaret för den del av polisarbetet som omfattar underrättelsetjänst och utredningsverksamhet. Det saknas, anser kommittén, skäl att bygga upp ytterligare en sådan organisation vid sidan av polisens. Regeringen har i budgetpropositionen (utg.omr. 6) redovisat sitt ställningstagande till delar av förslagen. Kommitténs förslag om utökade polisiära befogenheter för Kustbevakningen, möjligheter för Kustbevakningen att utfärda ordningsbot och en översyn av författningar m.m. som reglerar Kustbevakningens befogenheter skall dock bli föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet. Mot bakgrund av att Sverige ratificerat Förenta nationernas havsrättskonvention har införts en ny lag (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg (prop. 1995/96:140, UU17, rskr. 271). Lagen medför att brott som innebär en förorening av den marina miljön endast kan bestraffas med böter om brottet begåtts på ett fartyg som är registrerat i en främmande stat och som befinner sig utanför svenska inre vatten. Undantag gäller dock för uppsåtliga och allvarliga föroreningar i territorialhavet. Som en konsekvens av att endast böter kan dömas ut saknas till följd av bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken svensk domsrätt för dessa gärningar. Riksdagen uttalade i lagstiftningsärendet att regeringen borde vidta åtgärder för att effektivisera det rättsliga förfarandet när det gäller att beivra oljeutsläpp. Riksdagen ansåg bl.a. att det i vattenföroreningslagen bör tas in en bestämmelse om domsrätt även beträffande de fall där domsrätt saknas på grund av reglerna i begränsningslagen jämfört med de ovannämnda reglerna i brottsbalken. Riksdagen ansåg vidare att ansträngningar bör göras att åtala fler fall av olagliga oljeutsläpp. Indrivningsförfarandet beträffande såväl utdömda böter som av Kustbevakningen ålagd vattenföroreningsavgift borde också enligt riksdagens uttalande effektiviseras. Regeringen har den 24 oktober i år tillsatt en särskilt utredare (dir. 1996:82) med uppgift att göra en utvärdering av gällande regler för de ingripanden som kan bli aktuella när ett oljeutsläpp har skett till sjöss. Utredaren skall göra en översyn av de författningar som finns på området samt föreslå åtgärder för att effektivisera det rättsliga beivrandet av dessa utsläpp. Utredaren skall bl.a. kartlägga förekomsten av oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande ämnen inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon under de senaste åren. En redovisning skall lämnas av i vilken omfattning dessa utsläpp har lett till straffrättsliga eller andra ingripanden från berörda myndigheter. Redovisningen skall även omfatta en analys av anledningen till att inte alla utsläpp föranlett något sådant ingripande. På grundval av kartläggningen och redovisningen skall utredaren identifiera de svårigheter som är förknippade med att vidta rättsliga åtgärder med anledning av olagliga oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande ämnen till sjöss. Utredaren skall med utgångspunkt i detta även påpeka eventuella brister i de berörda myndigheternas verksamhet i nu aktuella hänseenden. I uppdraget ingår att utredaren skall lämna förslag på hur frågan om svensk domsrätt kan lösas när det gäller olagliga oljeutsläpp och andra utsläpp av förorenande ämnen som skett från utländska fartyg i den ekonomiska zonen. Utredaren kan lämna delbetänkanden och skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 1997. Med anledning av yrkandet i motion Ju304 om utökade befogenheter för Kustbevakningen när det gäller att bedriva förundersökning och yrkandet i motion U801 om mer resurser till Kustbevakningen och åklagarväsendet för att beivra oljeutsläpp i Östersjön vill utskottet anföra följande. Som utskottet uttalade i sitt yttrande (1995/96:JuU9y) till utrikesutskottet i samband med tillträdande av havsrättskonventionen är det nödvändigt att snarast vidta åtgärder för att effektivisera det rättsliga förfarandet när det gäller att beivra oljeutsläpp i bl.a. Östersjön. Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen tillkallat en särskild utredare för att se över dessa frågor. Enligt utskottets mening bör emellertid ytterligare en tanke prövas, trots Sjöverksamhetskommitténs motsatta förslag härvidlag, nämligen om Kustbevakningen skulle kunna ges befogenheter att i vissa fall t.ex. vid oljeutsläpp till havs inleda och bedriva förundersökning i likhet med vad som gäller för tullmyndighet när det gäller varusmugglingsmål. I regel upptäcks oljeutsläpp i samband med Kustbevakningens sjöövervakning, och det är således personal från Kustbevakningen som då får den första kontakten med brotten. Kustbevakningen har ju redan en del befogenheter i detta skede som framgått ovan, nämligen att innan förundersökning inletts hålla förhör m.m. Om Kustbevakningen får vara undersökningsledare vid vissa brott vinner man den fördelen att såväl undersökningsledare som undersökningspersonal tillhör samma myndighet, vilket kan vara ägnat att främja ett smidigt samarbete vid förundersökningen. Här skulle effektivitetsvinster och tidsbesparingar kunna uppnås. Frågan om när och i vilka fall åklagaren även i dessa mål bör inträda som förundersökningsledare bör givetvis också övervägas. Här kan reglerna i varusmugglingslagen vara vägledande. Utskottet anser att dessa frågor bör övervägas i linje med vad som förespråkas i motion Ju304. Övervägandena bör lämpligen ske av den nyss nämnde särskilde utredaren och i samband härmed bör givetvis, vilket eftersträvas i motion U801, resursfrågorna belysas. Även kompetensnivån hos kustbevakningstjänstemännen måste i sammanhanget ses över. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju304 och U801 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. När det gäller det allmänna yrkandet i motion Ju901 om att åklagaren, som förundersökningsledare, skall ha befogenhet att anlita biträde även av andra myndigheter än polisen för brottsutredningen kan utskottet konstatera dels att detta redan är fallet när det gäller varusmugglingsmål, dels att överväganden om ett liknande förfarande skall utredas både när det gäller skattebrottmål och vid oljeutsläpp eller annan förorening till sjöss. Motionsyrkandet får därmed anses delvis tillgodosett. Någon ytterligare åtgärd är inte påkallad för närvarande. Motionen avstyrks i nu behandlad del.
Domstolsväsendet m.m.
Inledning
Domstolsväsendets uppgift är att utöva rättskipning. Härtill kommer ett antal avgränsade uppgifter av mer rättsvårdande natur. Ett övergripande mål för verksamheten är att domstolarna på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid skall avgöra de mål och ärenden som de har att handlägga. Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, arrende- och hyresnämnderna, Rättshjälpsmyndigheten och de allmänna advokatbyråerna. Verket har vidare till uppgift att på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i rättshjälpsfrågor.
Anslaget till domstolsväsendet m.m.
Från anslaget betalas kostnaderna för de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna, arrendenämnderna, Domstolsverket och Rättshjälpsmyndigheten. Dessutom betalas kostnader för vissa uppdrag som juristerna vid de allmänna advokatbyråerna enligt författningsbestämmelser bör utföra, exempelvis som likvidator, förmyndare eller god man. Från anslaget betalas även vissa domstolskostnader, t.ex. kostnader för förvaltararvoden i konkurser och kostnader för tolk. I budgetpropositionen anför regeringen att den resultatinformation som finns inte ger tillräckligt underlag för en bedömning av om domstolarna uppfyllt det övergripande målet att domstolarna skall avgöra de mål och ärenden som de har att handlägga på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid. Arbetet med att formulera relevanta verksamhetsmål och återrapporteringskrav har därför intensifierats. Detta kommer enligt regeringens uppfattning att successivt förbättra resultatinformationen. Det underlag som finns talar enligt regeringen för att situationen vad gäller omloppstider och balanser för mål och ärenden är tillfredsställande. Arbetsbelastningen har dock inte minskat i samma utsträckning som antalet inkommande mål och ärenden. Så har domstolarna t.ex. tillförts ett stort antal nya måltyper varav många med anknytning till EG-rätten. De nya måltyperna ställer enligt regeringen ökade krav på domstolarnas kompetens och innebär att det övergångsvis krävs stora utbildningsinsatser. Enligt regeringen är det svårt att bedöma hur domstolarnas arbetsbelastning kommer att förändras under de närmaste åren. Det finns omständigheter som talar för förändringar både i sänkande och höjande riktning. I höjande riktning verkar t.ex. 1996 års allmänna fastighetstaxering som kan komma att leda till att ett mycket stort antal fastighetstaxeringsmål kommer in till länsrätterna under år 1997. Vidare kan den satsning som görs inom bl.a. polis- och åklagarväsendena för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten leda till fler mål vid domstolarna. I sänkande riktning verkar enligt regeringen t.ex. de regeländringar som kan bli en följd av Hovrättsprocessutredningens förslag och den utökade användningen av strafföreläggande som föreslås i proposition 1996/97:8 och som riksdagen nyligen fattat beslut om (JuU4, rskr. 39). Domstolsverkets övergripande mål är att med iakttagande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen se till att domstolarnas verksamhet bedrivs effektivt. Domstolsverket har under år 1995 infört en ny enhetsindelning som förväntas leda till att organisationen bättre anpassas till verkets uppgifter. Regeringens bedömning är att Domstolsverket genom att bl.a. fördela resurserna till domstolarna, utveckla ADB-systemen och stödja domstolarna vad gäller administrativa frågor har medverkat till att göra domstolarnas verksamhet mer effektiv och rationell. Rättshjälpsmyndighetens uppgift är att hantera rättshjälpsfrågor snabbt och korrekt samt att i övrigt lämna god service rörande rättshjälp. Enligt propositionen har Rättshjälpsmyndigheten uppnått verksamhetsmålen. De problem med ADB-hanteringen som förekommer sedan flera år har dock tilltagit. I budgetpropositionen redovisas att domstolsväsendet under budgetåren 1992/93-1994/95 byggt upp ett relativt stort anslagsöverskott, ca 260 miljoner kronor. För innevarande budgetår har enligt propositionen domstolsväsendet ett besparingsbeting på 89 miljoner kronor (avseende tolv månader). Samtidigt har s.k. engångsanvisningar motsvarande ca 43 miljoner kronor upphört. Utöver detta innebär ett antal politiska beslut (bl.a. fastighetsskatt på kontorslokaler och produktivitetskrav) och andra händelser (bl.a löneavtal och ökade investeringskostnader) att behovet av att sänka kostnadsnivån ökat med ytterligare ca 130 miljoner kronor. För innevarande budgetår rör det sig alltså sammanlagt om drygt 260 miljoner kronor. Domstolsväsendet kommer enligt budgetpropositionen under innevarande budgetår att minska kostnadsnivån med ca 180 miljoner kronor. Detta klaras i första hand genom personalminskningar. Resterande del av behovet att sänka kostnadsnivån (ca 80 miljoner kronor) har finansierats med anslagssparande. Anslagssparandet har alltså gjort det möjligt för domstolarna att skjuta en del av behovet att sänka kostnaderna på framtiden. För budgetåret 1997 skall enligt regeringen det övergripande målet vara att domstolarna skall avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert och effektivt sätt. Skälet till att målet modifieras något är enligt regeringen att rimlig tid inte behöver anges särskilt eftersom det är en del av rättssäkerheten medan det däremot behöver klargöras att målet även omfattar effektiviteten. År 1997 kommer domstolarnas behov att sänka sina kostnader att uppgå till ca 50 miljoner kronor utöver redan nämnda 80 miljoner kronor, som innevarande budgetår finansierats med ianspråktagande av anslagssparande. Om domstolsväsendet skall kunna klara sänkningen av kostnadsnivån utan att verksamheten påverkas negativt krävs det enligt regeringen ytterligare effektiviseringsarbete, reformer och regeländringar. Detta förhållande, tillsammans med den osäkerhet som finns om hur antalet mål och ärenden utvecklar sig kommande år, gör att regeringen inte föreslår några ytterligare besparingar inom domstolsväsendets område för budgetåret 1997. Regeringen bedömer vidare att domstolsväsendet inte heller budgetåret 1998 bör åläggas några besparingar. I budgetpropositionen föreslås sålunda att riksdagen till domstolsväsendet m.m. för budgetåret 1997 anvisar ett ramanslag om 2 916 184 000 kr. I motion Ju924 föreslås en minskning av anslaget med 5 miljoner kronor som avses belasta verksamheten inom Domstolsverket. Anslagsyrkandena behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Reformarbetet
Inom domstolsväsendet har sedan några år pågått ett brett upplagt rationaliserings- och förändringsarbete som syftar till att domstolsverksamheten skall renodlas och koncentreras till de dömande uppgifterna. Tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans. En beaktansvärd del av reformarbetet har byggt på förslag som Domstolsutredningen lämnade i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Förslagen är numera i stora delar genomförda. Ett par viktiga reformer gäller införandet av tvåpartsprocess, en ny instansordning i de allmänna förvaltningsdomstolarna samt införandet av en ny lag om dom- stolsärenden. Genomförandet av instansordningsreformen (prop. 1995/96:22, JuU7, rskr. 55 och 56) innebär att länsrätt numera är första domstolsinstans för i stort sett alla måltyper i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Reformen innebär vidare att krav på prövningstillstånd införts i ledet mellan länsrätt och kammarrätt i flertalet måltyper. Den nya lagen om domstolsärenden (prop. 1995/96:115, JuU17, rskr. 193), som reglerar förfarandet vid handläggning av ärenden i de allmänna domstolarna, innebär en betydligt mer detaljerad reglering än i den tidigare ärendelagen. Syftet är att åstadkomma en ordning som är bättre avpassad för ärenden av mer kvalificerat slag. Exempelvis kan tingsrätterna oftare än tidigare avgöra ärenden med endast en lagfaren domare i stället för med flera sådana och möjligheterna att avgöra ärenden utan skriftväxling har utvidgats. Vidare har möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till kanslipersonal vid domstolarna utvidgats till att omfatta enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt. När det gäller ännu ej genomförda reformer kan nämnas att riksdagen nyligen fattat beslut om utökad användning av strafföreläggande. De nya bestämmelserna syftar till att domstolsprövningen och därigenom domstolens resurser skall förbehållas sådana mål där parterna inte är ense eller som avser allvarliga eller komplicerade brott. Bland Domstolsutredningens förslag finns också frågor som rör domstolarnas organisation och administration, exempelvis den organisatoriska hemvisten för bouppteckningsverksamheten och inskrivningsmyndigheterna. Domstolsutredningen föreslog sålunda att hanteringen av bouppteckningar och arvsskatt skulle föras över till skattemyndigheterna. En särskild utredare har nu i uppgift att, under förutsättning att skattläggning av arv flyttas från tingsrätterna till skattemyndigheterna, ta ställning till ett flertal frågor som rör bouppteckningsverksamheten (dir. 1996:18). De frågor som föranleds av en överföring av arvsskattehanteringen till skattemyndigheterna skall behandlas med förtur. Ett delbetänkande härom har nyligen presenterats, (SOU 1996:160) Bouppteckningar och arvsskatt. I betänkandet föreslås att tings-rätternas befattning med bouppteckningar bör i princip helt upphöra. Skattemyndigheten bör i framtiden fatta såväl besluten att registrera bouppteckningar och dödsboanmälningar som besluten i fråga om arvsskatt. Arvs- och gåvoskattemålen bör enligt betänkandet i framtiden överklagas till förvaltningsdomstol i stället för som nu prövas i allmän domstol. Reformen beräknas kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2000. Beträffande inskriv-ningsmyndigheterna har regeringen gett Domstolsverket i uppdrag att i samråd med Lantmäteriverket lämna förslag till inskrivningsmyndigheternas framtida organisation. Domstolsverket skall redovisa uppdraget senast den 20 december 1996. Uppdragen angående boupptecknings- och inskrivningsverksamhetens framtida organisation har samband med den uppgift som den år 1995 tillsatta Domstolskommittén har i fråga om en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet. Enligt direktiven (dir. 1995:102) skall kommittén nämligen utgå från att bl.a. inskrivningsväsendet och bouppteckningsverksamheten i framtiden inte skall ligga kvar hos tingsrätterna. Kommittén skall också utgå från att hyres- och arrendenämndernas verksamhet kommer att integreras med tingsrätternas. Den frågan bereds för närvarande inom regeringskansliet. I övrigt anges i direktiven till Domstolskommittén att översynen skall göras med utgångspunkt i de ökande kraven på domstolarnas, främst underrätternas, kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål samt kraven på rationaliseringar inom domstolsväsendet. I en första etapp skall kommittén lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet som helhet. För närvarande pågår också överväganden om ett effektivare förfarande i hovrätterna. Hovrättsprocessutredningen föreslog i betänkandet (SOU 1995:124) Ett reformerat hovrättsförfarande bl.a. att ett system med generellt krav på prövningstillstånd skall införas i ledet mellan tingsrätt och hovrätt. Syftet med förslaget är att målen skall kunna avgöras på ett snabbare och mer ändamålsenligt sätt och att hovrätternas resurser skall kunna koncentreras till de mer svårbedömda och kvalificerade målen. Utredningens förslag är föremål för beredning inom regeringskansliet. Enligt vad utskottet erfarit kan en proposition i ämnet förväntas under våren 1997. Som ett led i en fortsatt etappvis översyn av förvaltningsprocessen har Justitiedepartementet i promemorian (Ds 1996:40) Översyn av förvaltningsprocessen lagt fram ett antal förslag som har till syfte att effektivisera processen i förvaltningsdomstolarna. Förslagen innebär bl.a. ändrade domförhetsregler och mer flexibla forumregler för kammarrätter och länsrätter. Promemorian har remissbehandlats och en proposition i frågan är aviserad till våren 1997. En del av det rationaliseringsarbete som skett inom domstolsväsendet har bedrivits på myndighetsnivå. Under lång tid har det, främst under Domstolsverkets ledning, sålunda skett ett arbete som syftat till att rationalisera, förenkla och göra domstolarnas mål- och ärendehantering effektivare. Ett exempel på detta är införandet av ett databaserat målhanteringssystem (MÅHS) vid tingsrätterna och länsrätterna. Vid ett tämligen stort antal tingsrätter och länsrätter har MÅHS redan införts. Arbetet med MÅHS drivs vidare med inriktning dels på att utveckla och förbättra den befintliga versionen för underrätterna, dels på att skapa anpassade versioner för överrätterna och för de största hyresnämnderna.
Domstolsorganisationen
Som nyss redovisats syftar rationaliserings- och förändringsarbetet inom domstolsväsendet till att domstolsverksamheten skall renodlas och koncentreras på de dömande uppgifterna. Vidare skall tyngdpunkten i rättskipningen ligga i första instans. En utgångspunkt för den särskilda översyn av domstolsorganisationen som Domstolskommittén bedriver är att antalet domstolar på lokal nivå skall minskas (dir. 1995:102) Även antalet överinstanser och samverkan mellan olika slag av domstolar på samma nivå övervägs inom ramen för utredningsarbetet. Utredningen skall också, med hänsyn till bl.a. rimlig samhällsservice samt geografiska, demografiska och ekonomiska förhållanden, föreslå var i landet domstolarna skall vara belägna. Enligt motion Ju402 (c) bör tyngdpunkten i rättskipningen ligga i första instans. Tingsrätterna bör inte heller avlövas ärenden som kan betecknas som sidofunktioner i domstolsarbetet, exempelvis inskrivningsverksamheten. I motionen betonas också vikten av lokal förankring hos domstolarna. Vid större organisationsförändringar av rättsväsendet måste statsfinansiella och samhällsekonomiska effekter tas med i beräkningen. I motionerna Ju403 (fp), Ju404 (s), Ju409 (s), Ju416 (kd) och A428 (kd) framhålls den regionala och lokala betydelsen av att behålla de mindre tingsrätterna och i motion Ju901 (m) motsätter man sig en nedläggning av ett stort antal tingsrätter; en halvering av antalet skulle vara oacceptabelt. Enligt motion Ju411 (s) bör man tillföra tingsrätterna nya ärendetyper. I motionen framhålls också betydelsen av att Värnamo tingsrätt är kvar. Några andra motioner tar också direkt sikte på att vissa särskilt utpekade tingsrätter bör bevaras. Det gäller enligt Ju405 (c) nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län, enligt motion Ju414 (c) de mindre tingsrätterna i Gävleborgs län samt enligt motionerna Ju413 (fp) och Ju423 (c) Tierps tingsrätt. Som framgår behandlas i motionerna frågor som för närvarande är föremål för överväganden i olika sammanhang, framför allt inom ramen för Domstolskommitténs uppdrag. Enligt vad utskottet erfarit kommer den första etappen av uppdraget - som gäller förslag till en ny organisation för dom-stolsväsendet som helhet - att redovisas i början av februari 1997. Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget att Domstolskommittén får slutföra sitt uppdrag. Organisationsfrågan utgör nämligen endast en del av uppdraget och spörsmålet om antalet tingsrätter är intimt förknippat t.ex. med frågan om samverkan mellan de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna samt med frågan om sidofunktioner hos tingsrätterna. Riksdagen bör inte nu göra några uttalanden i här aktuella frågor. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionerna Ju402 i aktuella delar, Ju403, Ju404, Ju405, Ju409, Ju411, Ju413, Ju414, Ju416, Ju423, Ju901 och A428 i aktuell del.
Ersättning till nämndemän
I motion Ju424 (kd) yrkas ett tillkännagivande om att ersättningen till nämndemännen skall höjas och att finansiering skall ske inom anslaget till domstolsväsendet. Regler om ersättning till nämndemän finns i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Enligt förordningen utgår ersättning till nämndemän dels som arvode för sammanträde med 300 kr per dag dels - under förutsättning av löneavdrag eller annan inkomstförlust på grund av uppdraget - som tilläggsbelopp för den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet. Arvodet och tilläggsbeloppet får tillsammans inte överstiga 1 000 kr. Sistnämnda belopp höjdes från 650 kr till 1 000 kr den 1 oktober 1994. Utskottet har återkommande behandlat motionsyrkanden om högre ersättning till nämndemän. En utförlig redogörelse härför och för de överväganden i andra sammanhang som förekommit i frågan finns i utskottets betänkande 1994/95:JuU15, då spörsmålet senast behandlades av utskottet. I sistnämnda betänkande uttalade utskottet med hänvisning till tidigare ställningstagande bl.a. att utskottet, som i och för sig såg med tillfredsställelse på den höjning av ersättningen som faktiskt skett, utgick från att regeringen skulle återkomma i frågan till riksdagen i lämpligt sammanhang. Utskottet kan nu konstatera att det inom Justitiedepartementet pågår ett arbete med att se över domstolarnas sammansättning, bl.a. med avseende på antalet nämndemän. Enligt vad som upplyses i budgetpropositionen har regeringen för avsikt att i den delen återkomma till riksdagen med förslag under våren 1997. I samband därmed kommer nämndemännens ersättningar att ses över, och utskottet kommer i det sammanhanget att behandla ett antal under den allmänna motionstiden väckta yrkanden om nämndemannaersättningen - några sådana yrkanden har för övrigt också remitterats till skatteutskottet. Med hänsyn till det anförda bör motion Ju424 inte föranleda något särskilt uttalande från riksdagens sida i detta sammanhang, och utskottet avstyrker motionen i denna del.
Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål
I två motioner, Ju811 och Ju924 (båda m), begärs vissa lagändringar för att komma till rätta med problemet med inställda förhandlingar i brottmål. I motionerna förutsätts vidare att de förslag och rekommendationer, som Riksrevisionverket lämnat i sin rapport (RRV 1994:16) Inställda förhandlingar i brottmål, genomförs. Enligt motionerna skulle betydande resurser frigöras för andra ändamål inom domstolsväsendet. Enligt RRV:s bedömning i den nyssnämnda rapporten är inställda huvudförhandlingar i brottmål ett problem som får stora konsekvenser för samhället. Förseningar i rättsprocessen på grund av inställda huvudförhandlingar påverkar rättssäkerheten genom att kvaliteten i den rättsliga processen sjunker och att häktningstider förlängs. Inställda förhandlingar påverkar i hög grad effektiviteten inom rättsväsendet och orsakar stora kostnader för staten. Även om det inte är möjligt att helt undvika att huvudförhandlingar ställs in bedömer RRV att det går att göra stora besparingar inom rättsväsendet dels genom att nedbringa antalet inställda huvudförhandlingar, dels genom att undvika att förhandlingar ställs in samma dag eller med kort varsel. I rapporten görs överväganden och lämnas rekommendationer om hur problemet skall åtgärdas. Utskottet vill för sin del framhålla att antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål utgör ett allvarligt problem som vållar domstolsväsendet stora effektivitetsförluster och innebär en fara för rättssäkerheten. Utskottet välkomnar därför att olika initiativ tas och att insatser görs på flera plan för att i ifrågavarande avseende åstadkomma en bättre resursanvändning. Som framhålls i RRV:s rapport har orsakerna till inställda huvudförhandlingar till stor del att göra med förhållanden och rutiner inom rättsväsendets myndigheter samt med samordningen mellan myndigheterna. RRV har här pekat på hur en förbättrad samordning och samverkan mellan de rättsvårdande myndigheterna samt bättre rutiner hos tingsrätterna kan minska de sammanlagda kostnaderna för inställda huvudförhandlingar. Mycket står således att vinna genom att myndigheterna själva vidtar åtgärder för att komma till rätta med problemet, och utskottet utgår från att så sker. Utskottet förutsätter också att regeringen noga följer utvecklingen på myndighetsnivå och tar erforderliga initiativ om förhållandena påkallar det. Vad beträffar lagstiftningsåtgärder i sammanhanget vill utskottet peka på att det inom Justitiedepartementet pågår överväganden om huruvida det är erforderligt att även den vägen åstadkomma förbättringar i berört avseende. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Ju811 och Ju924 i denna del.
Kriminalvården
Inledning
Kriminalvårdens huvuduppgifter är att på ett säkert sätt verkställa påföljderna fängelse och skyddstillsyn, att ansvara för övervakningen av villkorligt frigivna och för verksamheten vid häktena samt att utföra personutredningar. Kriminalvården ombesörjer vidare transporter av personer som skall avvisas eller utvisas från Sverige. Enligt vad regeringen anför i budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 7) skall kriminalvårdens verksamhet kännetecknas av en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt påverkansarbete med iakttagande av hög grad av säkerhet samt respekt för den enskildes integritet och rättssäkerhet. Verksamheten skall inriktas på åtgärder som påverkar den dömde att inte återfalla i brott.
Anslaget till kriminalvården
Kriminalvården har under flera år ställts inför krav på rationaliseringar. Nu löpande budgetår var det sista året i det av statsmakterna beslutade femåriga rationaliseringsuppdraget (prop. 1990/91:100 bil. 4 s. 69, JuU17, rskr. 154) till Kriminalvårdsstyrelsen att årligen genomföra rationaliseringar uppgående till omkring 30 miljoner kronor. Två tredjedelar av dessa belopp har omfördelats och använts för förnyelsearbete inom kriminalvården och en tredjedel har utgjort besparing. Rationaliseringarna har genomförts bl.a. genom ett förändrat arbetssätt för framför allt anstalts- och häktesorganisationen. För innevarande budgetår ålades kriminalvården vidare ett besparings- och rationaliseringskrav på 79 miljoner kronor räknat på 12 månader. Regeringen föreslår för budgetåret 1997 ett ramanslag på 3 837 161 000 kr. Av det totala besparingskravet för budgetåret 1997 för hela rättsväsendet har regeringen bedömt att 287 miljoner kronor kan läggas på kriminalvården. Skälet är de förändringar som sker av kriminalvårdens verksamhet samt till beläggningsutvecklingen och anslagssparandet. Regeringen redovisar att Kriminalvårdsstyrelsen räknar med att successivt kunna avveckla ca 600 platser under år 1997 till följd av den lägre beläggningsnivån och den planerade utvidgningen av försöksverksamheten med elektronisk övervakning. Kriminalvårdsstyrelsen skall vidare genomföra effektiviseringar och rationaliseringar. Regeringen har vidare bedömt att utrymme finns att minska anslaget till kriminalvården även år 1998, och att sparkravet preliminärt för detta år bör bestämmas till 136 miljoner kronor. I motion Ju915 (kd) begärs en höjning av anslaget med 287 miljoner kronor och i motionerna Ju924 (m) och Ju901 (m) med 77 miljoner kronor. Anslagsyrkandena behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Pågående reformarbete m.m.
Regeringen tillkallade den 15 april 1992 Straffsystemkommittén (dir. 1992:47) för att se över det straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad. I kommitténs uppdrag har ingått bl.a. att pröva om systemet med villkorlig frigivning skall behållas och hur detta i så fall skall vara utformat. Kommittén har också övervägt möjligheterna att vidareutveckla användningen av olika alternativ till fängelsestraff. Kommittén redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1995:91) Ett reformerat straffsystem. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs nu i Justitiedepartementet. Försöksverksamhet med samhällstjänst infördes år 1990 i sex frivårdsdi-strikt (prop. 1989/90:7, JuU10, rskr. 55). Den 1 januari 1993 utvidgades försöksverksamheten till att gälla hela landet (prop. 1991/92:JuU24, rskr. 259). Lagen (1989:928) om samhällstjänst, som är tidsbegränsad, har senast förlängts till utgången av år 1998 (prop. 1995/96:51, JuU6, rskr. 54). Den 1 augusti 1994 påbörjades en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll (prop. 1993/94:184, JuU28, rskr. 322). Under försöksperioden kan fängelsestraff på högst två månader i vissa fall verkställas utanför anstalt i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll. Under verkställighetstiden får den dömde inte lämna sin bostad annat än för vissa ändamål och på särskilt angivna tider. Förbudet att lämna bostaden kontrolleras med elektroniska hjälpmedel. Tekniken skall också kunna användas för att kontrollera att den dömde fullständigt avhåller sig från alkohol. Vid misskötsamhet tas den dömde in i kriminalvårdsanstalt för att där undergå fortsatt verkställighet av straffet. Försöksverksamheten var till en början geografiskt begränsad men skall från den 1 januari 1997 utvidgas till att gälla hela landet och till att omfatta fängelsestraff på högst tre månader (prop. 1995/96:156, JuU21, rskr. 249). BRÅ har i uppdrag att utvärdera den inledande tvååriga försöksperioden med intensivövervakning med elektronisk kontroll och den utvidgade försöksverksamheten. Uppdraget skall delredovisas den 1 februari 1997 och slutredovisas senast den 1 april 1999. Fängelseutredningen (dir. 1992:36), som gjort en översyn av de principer och det regelverk som lades fast genom 1974 års kriminalvårdsreform, redovisade i augusti 1993 sitt huvudbetänkande (SOU 1993:76) Verkställighet av fängelsestraff och i januari 1994 sitt slutbetänkande (SOU 1994:5) Kriminalvård och psykiatri. Fängelseutredningen har bl.a. föreslagit att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, som är grundförfattningen för kriminalvårdsverksamheten, skall ersättas med en ny lag om verkställighet av fängelsestraff. Kommittén anser vidare att den s.k. normaliseringsprincipen, som innebär att kriminalvårdens intagna har samma rätt till samhällets stöd- och vårdinsatser som andra medborgare, skall behållas. Kommitténs betänkanden har remissbehandlats. Vissa av Fängelseutredningens förslag har redan lett till lagstiftning. Våren 1995 behandlade utskottet en proposition (1994/95:124, JuU20, rskr. 331) om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen bl.a. beträffande anstaltsindelningen och fördelningen av intagna mellan anstalter. Ändringarna, som innebar att den s.k. närhetsprincipen vid anstaltsplacering inte längre skall ha samma övergripande betydelse som tidigare, syftade bl.a. till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera intagna på anstalter med lämplig verksamhetsinriktning, bekämpa förekomsten av narkotika och att i övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid fängelserna. Regeringen avser att under år 1997 lägga fram en proposition som behandlar frågor om humanisering och effektivisering inom kriminalvården. Till grund för förslagen ligger några av Fängelseutredningens förslag. Riksrevisionsverket (RRV) har inom ramen för sin effektivitetsrevision granskat frivården. Resultatet av granskningen har presenterats i (RRV 1995:36) Frivårdsrapporten. RRV har undersökt vilka faktorer som påverkar utvecklingen av antalet frivårdspåföljder och vilka åtgärder som kan vidtas för att nå en ökning av andelen frivårdspåföljder på fängelsestraffens bekostnad. I rapporten föreslår RRV bl.a. att skyddstillsynspåföljden skall utvecklas och ges en fastare form och ett tydligare innehåll. T.ex. anses att verksamheten med olika påverkansprogram bör prioriteras. Vidare föreslås att lekmannaverksamheten ses över och utökas och att det bör skapas former för återkoppling av frivårdens resultat till domstolarna. Efter förslag från utskottet har Riksdagens revisorer granskat den svenska kriminalvården. Granskningen, som resulterade i rapporten (1994/95:3) Den svenska kriminalvården, omfattar såväl kriminalvård i anstalt som kriminalvård i frihet men har tyngdpunkten lagd på den senare verksamheten. Revisorerna hemställde i rapporten att riksdagen skulle göra ett tillkännagivande om vad som i rapporten anförts om minskad användning av fängelsestraff, lokalanstalternas framtida användning, samhällstjänst som självständig påföljd, innehållet i frivården, ökade resurser för omedelbart omhändertagande av klienter vid villkorlig frigivning m.m., frivårdens uppföljningsverksamhet och frivårdens arbetsrutiner. Utskottet konstaterade vid sin behandling av rapporten att revisorernas förslag låg väl i linje såväl med Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag som med utskottets egna ståndpunkter i motsvarande frågor. Utskottet ansåg att det vore förhastat att i det rådande beredningsläget med flera aktuella utredningar ta ställning till detaljfrågor i revisorernas förslag. Utskottet nöjde sig med att uttala att det fortsatta reformarbetet på straffrättens område borde ske mot bakgrund av de grundtankar som bar upp inte bara revisorernas utan även Straffsystemkommitténs och RRV:s förslag samt utskottets egna ställningstaganden. Med dessa uttalanden tillstyrkte utskottet att riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad Riksdagens revisorer anfört om den svenska kriminalvården. Riksdagen biföll utskottets hemställan (1995/96: JuU2, rskr. 18 och 19). I juni 1994 gav regeringen Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att lämna en samlad redovisning och bedömning av såväl genomförda som pågående eller planerade förändringar av frivårdsverksamheten. I en rapport (1995- 05-31) Frivårdsuppdraget redovisas arbetet. Enligt rapporten skall frivårdens programverksamhet vara brottsrelaterad, dvs. den skall utgå från den dömdes kriminalitet och syfta till att minska risken i återfall i brott. Det konstateras att ett antal områden inom frivården behöver vidareutvecklas, tydliggöras och regleras. Frivårdsprojektet fortsätter nu därför i en andra etapp, där även de synpunkter som lämnats av Riksdagens revisorer och RRV kommer att beaktas. I arbetet ingår bl.a. att fastställa en basnivå för innehållet i skyddstillsyn och övervakning efter villkorlig frigivning.
Kriminalvårdens organisation m.m.
Kriminalvårdsverksamheten är indelad i sju regioner och basen utgörs av anstalterna, häktena och frivårdsmyndigheterna. Kriminalvårdsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för all kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är chefmyndighet för de sju regionmyndigheterna, 28 häkten, 67 anstalter, 50 frivårdsmyndigheter samt Transporttjänsten. I administrativt hänseende är styrelsen chefmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och de 30 övervakningsnämnderna. Den 1 juli 1990 infördes den nuvarande organisationen i Kriminalvårdsverket. Organisationsförändringen underställdes riksdagen i budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil. 4 s. 85-91, JuU22, rskr. 155). Sammanfattningsvis innebar förändringarna att tyngdpunkten inom kriminalvården försköts nedåt i organisationen. Huvuddelen av klientarbetet handläggs numera lokalt vid anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. Den regionala indelningen har koncentrerats till kraftfullare enheter, som förstärkts på Kriminalvårdsstyrelsens bekostnad, och som har till uppgift bl.a. att leda och utöva tillsyn över kriminalvården i regionerna enligt styrelsens riktlinjer och stödja verksamheten vid de lokala myndigheterna. Kriminalvårdsstyrelsens verksamhet har koncentrerats på övergripande uppgifter. Antalet regioner ändrades från tolv till sju. Kansliorter för regionerna är Stockholm, Örebro, Norrköping, Malmö, Göteborg, Härnösand och Umeå. I en framställan till regeringen den 31 maj 1996 har Kriminalvårdsstyrelsen hemställt att regeringen lägger ned Umeåregionen och Härnösandsregionen och i stället beslutar att inrätta en ny kriminalvårdsregion med kansliort i Härnösand. Den nya regionen föreslås omfatta samma geografiska område som de två nuvarande regionerna har tillsammans. Regeringen har i beslut den 7 november 1996 bifallit Kriminalvårdsstyrelsens förslag. Även den lokala organisationen är för närvarande föremål för överväganden. Kriminalvårdsstyrelsen har, efter remissbehandling av ett inom myndigheten upprättat förslag, hos regeringen hemställt att principerna för organisationen på den lokala nivån ändras så att det blir möjligt att inom samma organisatoriska enhet bedriva verksamhet inom de tre verksamhetsområdena häkte, anstalt och frivård. Anledningen till Kriminalvårdsstyrelsens framställning är de nya krav som ställs på organisationen, bl.a. mot bakgrund av försöksverksamheten med elektronisk övervakning, den ökande programverksamheten, behovet av samverkan med andra myndigheter samt behovet av högre kompetens inom administrationen. Enligt förslaget bör ledning och administration för häkte, anstalt och frivård inom samma geografiska område samordnas i lokala kriminalvårdsmyndigheter med gemensam chef, ledningsgrupp och administration. Regeringen redovisar sin inställning till frågan i årets budgetproposition (utg.omr. 4 avsnitt 7.1.4) och delar Kriminalvårdsstyrelsens uppfattning. Enligt regeringens bedömning skulle en samordning av de olika myndig- hetstyperna ge verksamhetsmässiga fördelar både i kriminalvårdens inre organisation och i det externa arbetet. Exempelvis skulle utbyggnaden av alternativ till fängelsestraff, utvecklande och bedrivande av gemensamma motivations- och påverkansprogram och arbetet med att förbättra frigivningsförberedelserna kunna underlättas. Fördelarna består, anser regeringen, bl.a. i att kriminalvården lokalt kan framträda med en samlad profil i förhållande till sina samarbetspartner. Resurserna kan dessutom utnyttjas effektivt genom att de administrativa funktionerna samordnas och förutsättningarna för en rationell och heltäckande planering ökar. Regeringen anser att det bör ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att utarbeta ett förslag om vilka lokala kriminalvårdsmyndigheter som skall finnas och vilka verksamhetsgrenar som skall ingå i dem. Arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i de krav som regering och riksdag ställer upp bl.a. med avseende på tillgången på anstalts- och häktesplatser. Regeringen avser att kunna fatta erforderliga beslut under våren 1997. I motionerna Ju504 (c) och Ju508 (s) begärs att riksdagen tillkännager att ett kriminalvårdens hus skall inrättas på Gotland där häkte, anstalt och frivård samverkar. Bakgrunden till motionerna är Kriminalvårdsstyrelsens begäran hos regeringen att kriminalvårdsanstalten i Visby skall läggas ned. Enligt motionärerna fråntas gotlänningarna möjligheten att verkställa ett fängelsestraff på Gotland om dessa planer förverkligas. Justitieministern har i ett skriftligt frågesvar i riksdagen (riksdagens snabbprotokoll 1996/97:1) i samma fråga i år uttalat att spörsmålet om en nedläggning av Visbyanstalten kommer att ses i ett helhetsperspektiv, där också effekter för andra myndighetsområden kommer att vägas in. I det sammanhanget skall också övervägas andra förslag som har diskuterats, bl.a. ett förslag om ett kriminalvårdens hus på Gotland som Kriminalvårdsstyrelsen tagit fram. Det ankommer på regeringen att fatta beslut om inrättande och nedläggning av anstalter och häkten. Kriminalvårdsstyrelsen fattar beslut om förändringar i antalet platser. Utskottet har tidigare när det gäller lokaliseringen av anstalter och häkten runt om i landet uttalat (se 1994/95:JuU16 s. 9 och där gjord hänvisning) att det inte är möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera angelägna projekt före andra. Utskottet vidhåller alltjämt denna uppfattning. Utskottet förutsätter dock att ett helhetsperspektiv anläggs på frågan om inrättande respektive nedläggning av häkten och anstalter. Som utskottet tidigare påpekat (se 1994/95:JuU16) kan lokaliseringen av häkten och anstalter nämligen få betydelse för kostnaderna även på andra anslag inom rättsväsendet, t.ex. kostnaderna för offentliga försvarare. Motionerna Ju504 och Ju508 avstyrks. Av samma skäl avstyrker utskottet bifall till motion Ju503 (m, s) där det begärs ett uttalande om att den planerade utbyggnaden av häktet i Helsingborg skall fullföljas. Bakgrunden är att Kriminalvårdsstyrelsen år 1995, till följd av de besparingskrav som lades på kriminalvården inför innevarande år, beslöt att lägga ned bl.a. Helsingborgshäktets avdelning i Ängelholm, där det tillhandahölls 15 häktesplatser provisoriskt förlagda till polisarresten. Enligt Kriminalvårdsstyrelsen hade bl.a. denna häktesavdelning brister när det gäller de krav som kan ställas på bl.a. gemensamhetslokaler för häktade. Nedläggningen ägde rum med beaktande av att Kriminalvårdsstyrelsen bedömde att det totalt sett fanns tillräckligt många häktesplatser i Malmöregionen. Även denna fråga har varit föremål för en fråga i riksdagen till justitieministern. Hon svarade i år i ett skriftligt svar (se riksdagens snabbprotokoll 1996/97:1) att det är riktigt att beläggningen vid häktet i Helsingborg tidigare varit mycket hög och att häktade från Ängelholm därför har fått placeras i andra häkten, främst Kristianstad. Under senare tid hade dock, anförde hon, genomsnittsbeläggningen vid Helsingborgshäktet legat på omkring 80 %. Att häktade från Ängelholm, trots detta, blivit transporterade till Krisianstadshäktet föreföll enligt hennes mening bero på brister i samarbetet mellan berörda myndigheter. De hade uppmärksammat problemet och justitieministern förutsatte att åtgärder för att rätta till problemet skulle vidtas. Vidare anförde hon att Helsingborgshäktet förmodligen inte i alla lägen har en tillräcklig kapacitet för att ta emot alla häktade från Ängelholm. Vid brist på häktesplatser vid ett visst häkte borde man, anförde hon, i första hand undersöka om det finns några intagna som utan större problem kan placeras på ett häkte längre bort. Så kan t.ex. ofta vara fallet med intagna som överklagat domen i första instans eller i andra fall där polisutredningen redan är avslutad. Hon konstaterade avslutningsvis att det finns flera andra häkten på rimligt avstånd från Ängelholm, bl.a. i Kristianstad och Malmö. Inom hela Malmöregionen fanns det ett överskott av häktesplatser. Det finns enligt hennes mening inte några skäl att vidta några särskilda åtgärder, t.ex. genom att inrätta fler häktesplatser i Helsingborg. Kriminalvårdsstyrelsen har redovisat samma inställning vid den utfrågning som ägt rum inför utskottet under beredningen av årets budgetproposition.
Beläggningsutvecklingen m.m.
Under åren 1994 och 1995 var medelbeläggningen vid kriminalvårdsanstalterna 4 350 intagna, vilket motsvarar ca 87 % av antalet tillgängliga anstaltsplatser. Under de första sex månaderna innevarande år har beläggningen minskat med 5 % jämfört med motsvarande siffra år 1995. Medelbeläggningen har därefter sjunkit ytterligare något. Medelbeläggningen vid häktena har sedan mitten av 1980-talet ökat årligen fram till budgetåret 1993/94, från drygt 800 till närmare 1 380, för att därefter minska till drygt 1 200 år 1995. Närmare tre fjärdedelar av beläggningsminskningen gällde personer med lagakraftvunna domar och förvarstagna enligt utlänningslagen. Medelbeläggningen på häktena låg under år 1992 på 91 %, år 1993 på 94 %, år 1994 på 86 % och år 1995 på 82 %. Regeringen bedömer i budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 7.2.4) att behovet av platser vid de öppna anstalterna kommer att minska med ca 400 genom den utvidgning av försöksverksamheten med elektronisk övervakning som träder i kraft den 1 januari 1997. Platserna avses kunna avvecklas under år 1997. Regeringen konstaterar vidare att antalet fängelsedomar har minskat från drygt 16 200 år 1993 till omkring 15 200 år 1994 och drygt 14 700 år 1995 men bedömer att nedgången kan vara tillfällig. Enligt regeringens uppfattning skulle en prognos för den fortsatta beläggningsutvecklingen därför bli mycket osäker. Regeringen uttalar dock i likhet med Kriminalvårdsstyrelsen att beläggningsnivån under den närmaste tiden torde komma att bli oförändrad eller något lägre än under år 1995. Ett visst extra utrymme i anstaltsorganisationen är nödvändigt för att det skall vara möjligt att placera varje intagen på en plats med rätt säkerhetsnivå och verksamhetsinriktning. Riksdagen har av denna anledning vid ett stort antal tillfällen uttalat att anstaltsbeläggningen inte bör överstiga 85 % för att möjliggöra differentiering av olika intagna samtidigt med ett gott resursutnyttjande (se senast 1994/95:JuU16 s. 7). I anslagsframställningen inför nästa budgetår har Kriminalvårdsstyrelsen ansett att det i ett längre perspektiv kan vara befogat att stanna för en förändrad norm som skulle ligga på omkring 90 % av anstaltsorganisationens nominella platsantal. Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att det inte finns behov av att behandla anstalterna olika med hänsyn till säkerhetsklass när det gäller extra utrymme eftersom styrelsen anser att det finns skäl till ett visst utrymme för varje säkerhetsklass utifrån olika utgångspunkter. Regeringen bedömer i budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 7.1.3) att det extra utrymme som måste finnas i anstaltsorganisationen kan minskas och platserna därmed utnyttjas effektivare. Bakgrunden är att det under senare tid har skett stora förändringar som har betydelse för hur stort utrymmet i anstaltsorganisationen behöver vara. Flera anstalter har genom tillbyggnader blivit större, vilket har ökat möjligheterna till differentiering av de intagna inom samma anstalt. Regeringen hänvisar vidare till att det pågår ett utvecklingsarbete med ett databaserat platsplaneringssystem som ger möjligheter till ett bättre utnyttjande av platserna. Variationer i beläggningen över året är främst, anförs det, beroende av antalet intagna med korta strafftider. Denna grupp har sedan år 1991 legat på en väsentligt lägre nivå än tidigare. Regeringen bedömer att gruppen sannolikt kommer att minska ytterligare i och med att försöksverksamheten med elektronisk övervakning utvidgas. Sammanfattningsvis anser regeringen att det extra utrymme som måste finnas i anstaltsorganisationen kan minskas och platserna därmed utnyttjas effektivare. Enligt regeringen är den hittills använda generella normen för beläggningen ett alltför trubbigt instrument för att mäta och säkerställa kvalitet; den utgör endast ett kvantitetsmått. I stället bör det enligt regeringen ankomma på Kriminalvårdsstyrelsen att se till att anstaltsorganisationen kan svara mot de krav och riktlinjer som riksdag och regering ställer upp. Det gäller säkerhet, utbildning, behandling och annat verkställighetsinnehåll, närhet till hemort samt differentiering, t.ex. med hänsyn till ålder, kön, narkotikamissbruk eller psykisk störning. Regeringen har för avsikt att i regleringsbrevet för kriminalvården närmare ange de krav och riktlinjer som skall ligga till grund för utformningen av anstaltsorganisationen. Utskottet delar, mot bakgrund av de skäl regeringen anfört, uppfattningen att 85-procentsmålet kan överges och ersättas med ett flexibelt system som tar hänsyn till förhållandena på de enskilda anstalterna. Det sagda innebär dock inte att utskottet menar att beläggningen i fortsättningen skall vara 100 % på alla anstalter. Tvärtom anser utskottet att det också i fortsättningen måste finnas extra utrymme som möjliggör tillräcklig differentiering av de intagna med hänsyn till bl.a. behandlings- och utbildningsbehov. Likaså måste det finnas utrymme för att med kort varsel placera eller omplacera intagna som av säkerhetsskäl måste placeras på anstalter med hög säkerhet. Utskottet förutsätter således att platsutnyttjandet även efter införandet av den nya ordningen sker med bibehållen säkerhet och hög kvalitet och utgår från att regeringen nära följer utvecklingen av beläggningen på anstalterna.
Verkställighetsinnehållet
I motion Ju901 (m) förespråkas att fängelsetiden bör användas till något meningsfullt, t.ex. utbildning, vård och behandling, och det begärs att arbetet härmed bör fullföljas och utvecklas. Inledningsvis vill utskottet i anledning av motionsönskemålet erinra om att det av 10 § lagen om kriminalvård i anstalt följer att en intagen skall beredas lämpligt arbete som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i arbetslivet. Av andra stycket i bestämmelsen framgår vidare att intagen, som har behov av undervisning, utbildning, arbetsträning eller någon annan sysselsättning eller av medicinskpsykologisk eller någon annan särskild behandling, skall beredas sådan under arbetstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Under senare år har det skett en utveckling mot ökad specialisering av verksamhetens inriktning vid anstalterna. Till grund för denna utveckling ligger bl.a. de krav på en ökad differentiering som statsmakterna har uttalat. Ett fortlöpande arbete med att se över behandlingsmetoderna och arbetsformerna inom kriminalvården har skett sedan kriminalvårdsreformen år 1974. Arbetet härmed intensifierades under slutet av 80-talet genom påbörjandet av försöksverksamheter av olika slag, bl.a. för narkotikamissbrukare och med behandling av män som dömts för kvinnomisshandel och sexualbrott. År 1988 (JuU 1987/88:31 s. 22 f) slog utskottet fast att det var angeläget att försöksverksamheten med behandling av personer som dömts för misshandel och sexualbrott vidareutvecklades och att det då var viktigt att all personal har en tillräcklig insikt i det arbete som bedrivs. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1987/88:239). År 1988 inleddes en översyn av kriminalvårdens innehåll och verksamhetsformer inom regeringskansliet med särskild uppmärksamhet på narkotikasituationen. Översynen resulterade i ett uppdrag till Kriminalvårdsstyrelsen innebärande att samtliga kriminalvårdsanstalter skulle upprätta och genomföra handlingsplaner för verksamhetens innehåll enligt vissa av regeringen uppdragna riktlinjer. Enligt riktlinjerna borde en utgångspunkt vara att verksamheten utformades så att vård- och tillsynspersonalen kunde ges mer meningsfulla arbetsuppgifter och större ansvar för arbetet med de intagna. Strävan var att varje anstalt skulle utforma mål och metoder anpassade till anstaltens särskilda förutsättningar såsom klientel, byggnadstekniska förutsättningar, säkerhetskrav, utbud av olika aktiviteter på orten och andra lokala förutsättningar. På anstalter med en hög andel narkotikamissbrukare borde inriktningen vara att lokala handlingsplaner mot narkotika upprättades och genomfördes. År 1991 uttalade utskottet att den verksamhet med behandling av personer, dömda för sexualbrott och våldsbrott, som bedrevs inom kriminalvården borde ytterligare utökas och intensifieras. Målet måste enligt utskottet vara att de intagna som vill och har behov av det skall kunna erhålla sådan behandling. De erfarenheter som vunnits av verksamheten borde också tillvaratas i det ordinarie behandlingsarbetet med de intagna. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (1990/91:JuU17, rskr. 154). Arbetet med att ta fram lokala handlingsplaner har successivt lett till en förändring när det gäller verkställighetsinnehållet, och den specialisering som skett vid anstalterna har främst inriktats på narkotikamissbrukarna. Några anstalter erbjuder nu särskilda behandlingsprogram för intagna som har missbruksproblem, och på många håll bedrivs ett omfattande arbete för att motivera intagna att genomgå behandling. Vissa anstalter eller avdelningar har avdelats för de intagna som inte missbrukar narkotika, så att de t.ex. inte skall utsättas för påverkan att börja missbruka. På vissa anstalter har man samlat den mycket svårbehandlade grupp av intagna som missbrukar och som inte vill gå igenom behandling för sitt missbruk. Avsikten är att härigenom bl.a. förbättra möjligheterna att hålla andra anstalter och avdelningar fria från narkotika. Det finns också program för intagna som missbrukar alkohol, t.ex. den s.k. rattfällan, som riktar sig till intagna som har dömts för rattfylleribrott. I den proposition som låg till grund för de nya regler om grovt rattfylleri m.m. som trädde i kraft den 1 februari 1994 (prop. 1993/94:44, JuU11, rskr. 78) angavs att alla som dömts till fängelse för trafiknykterhetsbrott borde genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Två kriminalvårdsanstalter har inrättas speciellt för detta ändamål. Vid några kriminalvårdsanstalter finns särskilda behandlingsprogram för intagna som har förgripit sig mot kvinnor eller barn. Vid ett antal anstalter bedrivs vidare olika utbildningar och särskild vård eller behandling med inriktning på speciella grupper intagna. Som framgått inledningsvis genomfördes år 1995 vissa ändringar i kriminalvårdslagstiftningen beträffande bl.a. anstaltsindelningen och fördelningen av intagna mellan anstalter m.m. (prop. 1994/95:124, JuU20, rskr. 331). Förslaget som byggde på Fängelseutredningens förslag syftade bl.a. till att förbättra kriminalvårdens möjligheter att placera intagna på anstalter med lämplig verksamhetsinriktning, bekämpa förekomsten av narkotika och att i övrigt förbättra ordningen och säkerheten vid fängelserna. I propositionen konstaterade regeringen att intagnas behov av behandling och utbildning är stort och att kriminalvårdens möjligheter att uppnå ett bra resultat i arbetet med att förmå de intagna att leva ett liv utan kriminalitet i stor utsträckning beror på vilka förutsättningar det finns att erbjuda dem lämplig behandling eller utbildning under verkställighetstiden. Mot denna bakgrund ansåg regeringen det värdefullt att utvecklingen av verkställighetens innehåll inom anstalterna fortsatte. Det konstaterades att det givetvis inte var möjligt att erbjuda samma behandling och utbildning vid landets samtliga anstalter, utan anstalterna måste specialiseras på olika inriktningar. För att en intagen skall kunna erbjudas en verkställighet som är anpassad till hans behov av utbildning, behandling eller liknande, kunde det medföra att han i många fall måste placeras på en anstalt som ligger relativt långt från hans hemort. I vissa fall kunde det också, anfördes det, vara bra för den dömde att för en tid komma ifrån närheten till ett för honom skadligt umgänge. Mot denna bakgrund och eftersom behandlingshänsynen måste tillmätas stor vikt borde närhetsprincipen inte ha samma övergripande betydelse som tidigare vid anstaltsplaceringarna. Förslaget i propositionen gick således ut på att utöka möjligheterna att placera en intagen i en anstalt där han kan få adekvat vård och behandling under anstaltstiden. I lagen om kriminalvård i anstalt infördes en regel med denna innebörd. I ärendet behandlade utskottet en motion, liknande den nu aktuella. Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande att motionen fick anses tillgodosedd genom de framlagda förslagen. I årets budgetproposition anför regeringen (utg.omr. 4 avsnitt 7.1.1) att utvecklingen av verkställighetsinnehållet skall fortsätta och frigivningsförberedelserna förbättras. Detta framgår av regeringens planeringsdirektiv för budgetåret 1997 avseende kriminalvården där Kriminalvårdsstyrelsen åläggs bl.a. att öka omfattningen av brotts- och missbruksrelaterade påverkansprogram. Fler intagna skall få ta del av dessa. Kriminalvården skall säkerställa en hög kvalitet i programverksamheten. Vidare anförs att kriminalvårdens utvecklingsarbete skall ske utifrån en samlad bedömning av vilka behov som finns, både vad gäller verksamhetsinnehåll och fördelning av platser med olika inriktning över landet. Verkställighetens innehåll skall anpassas till de dömdas individuella behov och förutsättningar. Kriminalvården skall vidare prioritera insatser som bidrar till att behandling och andra åtgärder som inletts under verkställigheten kan fullföljas efter frigivningen. Vidare skall kriminalvården även i övrigt utveckla samarbetet med andra myndigheter, framför allt socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna, liksom med organisationer och enskilda beträffande insatser som syftar till att öka förutsättningarna för den dömde att leva ett laglydigt liv. Utskottet anser i likhet med regeringen att arbetet inom kriminalvården skall bedrivas på ett säkert sätt och i syfte att förebygga återfall i brott. Satsningen på att utveckla innehållet i verkställigheten måste därför fortsätta på det sätt som anges i planeringsdirektivet. För att säkerställa en hög kvalitet i detta arbete måste, anser utskottet, metoder för utvärdering och uppföljning tas fram. Utbildning, behandling, sysselsättning och påverkansprogram bör kombineras med andra insatser för att underlätta den dömdes anpassning i samhället och detta förutsätter ett väl utvecklat samarbete med andra myndigheter, organisationer och enskilda. Den angivna inriktningen innebär inom anstalterna att planeringen för den intagne skall omfatta allt från den dagliga verksamheten på avdelningen till t.ex. arbete, studier, påverkansprogram, olika former av behandling, fritidsaktiviteter, utevistelser och förberedelser inför frigivningen. Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att innehållet i verkställigheten under senare år utvecklats och att utskottet varit pådrivande i det arbetet. Ansträngningarna härvidlag fortsätter med den inrikning som utskottet angett ovan. De tankegångar som framförs i motion Ju901 innehåller alltså inget nytt, och motionen bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks i denna del. I motion Ju502 (m) förespråkas att undervisning i svenska, utöver den nivå som behövs för att klara anstaltsvistelsen, inte bör ges till i kriminalvårdsanstalt utländska intagna som skall utvisas. Justitieombudsmannen (JO) har i ett ärende (dnr 4588-1994) behandlat en fråga som gällde huruvida en utländsk intagen med utvisningsbeslut kunde nekas att få delta i annan utbildning vid anstalten än i svenska för invandrare. Enligt den intagne motiverade anstalten sitt avslagsbeslut med att det svenska undervisningssystemet inte är gångbart utomlands och att de som skall stanna i Sverige i första hand måste få del av skolans begränsade resurser. JO konstaterar i sitt beslut av den 26 september 1996 att en intagen med gällande regler inte har någon ovillkorlig rätt att bedriva de studier som han önskar. I varje enskilt fall måste den intagnes behov av studier bedömas, liksom hans förutsättningar att tillgodogöra sig studierna. Här måste, anförs det, självfallet anstaltens resurser också beaktas. JO uttalar dock att det inte får förekomma generella begränsningar i studiemöjligheterna för en viss grupp intagna. Utredningen i ärendet gav vid handen att det förekommit generella begränsningar i möjligheterna till studier för intagna i den aktuella anstalten som skulle utvisas efter avtjänat straff. JO var kritisk till detta men fann inte anledning vidta någon ytterligare åtgärd i ärendet med hänsyn till att anstalten vid tiden för beslutet omprövat sin inställning till frågan. Som nyss framgått finns bestämmelser (10 § lagen om kriminalvård i anstalt) om att intagen i kriminalvårdsanstalt som har behov av undervisning eller utbildning skall beredas sådan under anstaltstiden, om det kan ske med hänsyn till anstaltstidens längd och den intagnes förutsättningar. Dessutom måste, som JO anför, hänsyn tas till anstaltens resurser. Utskottet har från Kriminalvårdsstyrelsen inhämtat att i kriminalvårdsanstalt utländska intagna med utvisningsbeslut har rätt att delta i all utbildning som ges i anstalten utom arbetsmarknadsutbildning. De erhåller också utbildning i svenska för invandrare. I en projektgrupp inom Kriminalvårdsstyrelsen övervägs för närvarande vilka särskilda behov av språkutbildning som dessa utländska intagna har. Kriminalvårdsstyrelsen betonar i den här frågan Europarådets minimiregler för intagna i anstalt där det rekommenderas att fängelsemyndigheterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt utbildning av dem som är av utländskt ursprung. Europarådets ministerkommitté antog den 26 juni 1987 en europeisk konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionen innehåller procedurregler för bildandet av en europeisk kommitté till förhindrande av tortyr m.m. av frihetsberövade personer. Den s.k. Tortyrkommittén skall kunna besöka de platser i konventionsstaterna där personer som är berövade sin frihet är placerade. Dess uppgift är att förebygga olika former av kränkningar genom att påtala brister, särskilt när det gäller frihetsberövade personers rättigheter. Kommittén kan rekommendera en stat att genomföra tänkbara förbättringar men har ingen rättskipande funktion. Sverige har tillträtt konventionen (prop. 1987/88:133, JuU41, rskr. 392). Från danska Justitieministeriet har utskottet inhämtat att utländska intagna i danska fängelser med utvisningsbeslut inte tidigare gavs möjlighet till studier i danska språket. Tortyrkommittén ansåg att förbättringar borde göras härvidlag genom att de utländska intagna gavs tillfälle att lära sig danska medan personalen borde få möjligheter att lära sig utländska språk. Numera erbjuds dessa intagna undervisning i danska eller, om behov finns, i engelska. I vissa fall erbjuds undervisning i såväl engelska som danska. Utskottet har tidigare behandlat motionsönskemål vari efterlysts ansträngningar för att lindra situationen för intagna utländska medborgare som samtidigt dömts till utvisning. I motionerna har pekats på att dessa intagna bl.a. i regel inte får permissioner samt att de har svårt med kontakter inom anstalterna. Utskottet har i dessa sammanhang (se 1989/90:JuU9 s. 8 f och där gjord hänvisning) i sina av riksdagen godkända betänkanden understrukit att det är av största vikt att de problem som utländska intagna har under anstaltsvistelsen beaktas inom kriminalvården både i det löpande arbetet och mera långsiktigt t.ex. i budget- och utvecklingsarbetet. Detta arbete bör, ansåg utskottet, bedrivas i en anda av humanitet och generositet, och regelsystemet måste ges en nyanserad tillämpning där principen om hänsyn till samhällsskyddet alltid måste vägas mot principen om likabehandling och mot humanitetens krav. Utskottet vidhåller denna uppfattning och vill betona att studier i anstalt utgör ett led i arbetet med att motverka de skadliga följderna av frihetsberövandet samt att förbereda den intagne för tillvaron utanför anstalten. Detta gäller, som JO understryker, alla intagna i kriminalvårdsanstalt och det får inte förekomma några generella begränsningar härvidlag för en viss grupp intagna. En annan sak är att det i det enskilda fallet måste göras en bedömning av den intagnes behov av studier liksom hans förutsättningar att tillgodogöra sig dem. Också anstaltens resurser måste beaktas. Här måste dock påpekas att en i svenska språket okunnig utländsk intagen i normalfallet bör beredas en sådan språkutbildning att han kan klara en anstaltsvistelse. En annan ordning skulle kunna leda till svårigheter och störningar inom anstalterna och medverka till en isolering från personal och andra intagna, vilket inte är önskvärt ur några aspekter. Därtill kommer att verksamheten inom kriminalvården givetvis måste bedrivas inom de ramar som Sverige på grund av internationella förpliktelser har åtagit sig att uppfylla. Av det anförda följer att utskottet inte kan ställa sig bakom kraven i motion Ju502. Motionen avstyrks.
Utredning om frivårdens resursbehov
I motion Ju918 (mp) yrkas att regeringen utreder vilka resursbehov frivården har med anledning av det ökade ansvar som lagts på frivården i samband med införandet av samhällstjänst och elektronisk övervakning. Som framgått ovan utvidgades försöksverksamheten med samhällstjänst den 1 januari 1993 till att gälla hela landet. Lagen om samhällstjänst har också förlängts till utgången av år 1998. Den 1 augusti 1994 påbörjades, som inledningsvis redovisats, en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Försöksverksamheten, som enligt den senaste förlängningen skall upphöra vid utgången av år 1998, var till en början geografiskt begränsad till sex frivårdsdistrikt men skall från den 1 januari 1997 utvidgas till att gälla hela landet. I propositionen i det sistnämnda lagstiftningsärendet konstaterade regeringen (prop. 1995/96:156 s. 29) att det inte råder någon tvekan om att utvidgningen kommer att ställa mycket stora krav på kriminalvården och särskilt på frivårdsmyndigheterna samt att det torde föra med sig en betydande förändring av kriminalvårdens verksamhet där frivårdsmyndigheterna tillförs nya arbetsuppgifter och därför behöver ökade resurser. Mot denna bakgrund hade regeringen redan i juni 1995 uppdragit åt Kriminalvårdsstyrelsen att planera utvidgningen. I uppdraget ingick bl.a. att beräkna kostnaderna för genomförande av en fortsatt utvidgad försöksverksamhet. Kriminalvårdsstyrelsen har också i anslagsframställningen för år 1997 påpekat att bl.a. den utvidgade verksamheten med elektronisk övervakning medför ett ökat resursbehov för frivården. Däremot nämns inte några ytterligare resursbehov med anledning av förlängningen av försöksverksamheten med samhällstjänst. I anledning av motionsönskemålet kan utskottet konstatera att en utredning om frivårdens resursbehov med anledning av den utvidgade försöksverksamheten med elektronisk övervakning genomfördes redan innan regeringen föreslog en utvidgning av verksamheten. Vidare vill utskottet erinra om, vilket redovisats tidigare i detta betänkande, att BRÅ har fått i uppdrag att utvärdera det inledande tvååriga försöket med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Uppdraget kommer att slutredovisas den 1 februari 1997. I beslut den 10 oktober har regeringen vidare uppdragit åt BRÅ att utvärdera också den utvidgade försöksverksamheten. Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 april 1999. I uppdraget ingår bl.a. att utvärdera de ekonomiska konsekvenserna av att det under försöksverksamheten varit möjligt att ersätta en anstaltsvistelse med intensivövervakning med elektronisk kontroll. Utskottet har vidare från regeringskansliet och Kriminalvårdsstyrelsen begärt upplysningar om hur de nya kraven på frivården bemötts ur resurssynpunkt. Från Justitiedepartementet har utskottet erfarit att några ytterligare medel för kriminalvården inte beräknats i denna del för kommande budgetår. Kriminalvårdsstyrelsen har uppgivit att frivården givetvis kommer att tilldelas ökade resurser för att verksamheten med den utökade försöksverksamheten med elektronisk kontroll skall kunna fungera med god kvalitet. De erforderliga medlen kommer att omfördelas från anstaltsorganisationen, som skall krympas. Utskottet vill för sin del understryka vikten av att verksamheten inom frivården när det gäller de nya reaktionsformerna kan bedrivas under gynnsamma förhållanden. Goda resultat av försöksverksamheterna är, som utskottet ser det, en förutsättning för att de nya påföljdsformerna och en även i övrigt ökad användning av frivårdspåföljderna skall accepteras av allmänheten. Detta är i sin tur nödvändigt för tilltron till kriminalpolitiken. Utskottet förutsätter att det inom kriminalvården vid de prioriteringar som måste göras avsätts erforderliga resurser för frivården. Utskottet utgår vidare från att regeringen i lämpligt sammanhang, förslagsvis i samband med den ekonomiska vårpropositionen, redovisar utvecklingen på området för riksdagen. Med dessa uttalanden får motion Ju918 i nu behandlad del anses tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Kronofogdemyndigheterna
Inledning
Kronofogdemyndigheterna utgör tillsammans med Riksskatteverket (RSV) landets exekutionsväsende. RSV har den övergripande ledningen och ansvaret för verksamheten. Kronofogdemyndigheterna är regionala myndigheter för frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken (UB) och andra författningar. Som verkställande myndighet skall kronofogdemyndigheterna enligt förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser, som kan bli föremål för verkställighet, fullgörs i rätt tid. Det övergripande målet för verksamheten inom exekutionsväsendet - ett mål som riksdagen godkänt - är att kronofogdemyndigheternas uppgift som verkställande myndigheter skall vara att på uppdrag av borgenärer och andra sökande reglera rättsanspråk som inte kan regleras på frivillig väg. Vidare skall kronofogdemyndigheterna genom information och liknande förebyggande åtgärder verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan bli föremål för verkställighet fullgörs frivilligt i rätt tid och ordning. Kravet på skyndsam handläggning och hög kvalitet i utredningsarbetet i alla typer av mål och ärenden hos kronofogdemyndigheterna skall betonas. Till frågor om verkställighet enligt UB hör i första hand verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annan handräckning. Till kronofogdemyndigheternas uppgifter hör även att svara för exekutiv försäljning av bl.a. fast egendom. Utöver de exekutiva uppgifterna enligt UB har, som nämnts, kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden enligt vissa andra författningar, t.ex. lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt mål om etertagande av gods som köpts på kredit enligt konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare. Kronofogdemyndigheterna är också med ett fåtal undantag tillsynsmyndigheter i konkurs. Sedan den 1 januari 1992 handlägger kronofogdemyndigheterna vidare den summariska processen, dvs. mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Under senare år har ett flertal förändringar vidtagits på exekutionsrättens område som haft inverkan på kronofogdemyndigheternas verksamhet. Sålunda har kronofogdemyndigheterna fått nya uppgifter genom den skuldsaneringslag som trädde i kraft den 1 juli 1994. Lagen innebär att huvuddelen av arbetet med utredning m.m. i ärenden om skuldsanering skall skötas av kronofogdemyndigheterna. Vidare har riksdagen beslutat om en reformerad löneexekution och målhantering hos kronofogdemyndigheterna. Reformen, som trädde i kraft den 1 april 1996, innebär att de tidigare formerna för löneexekution, utmätning av lön och införsel i lön, slagits samman till ett enhetligt system, så att all löneexekution numera sker genom utmätning.
Anslaget till Kronofogdemyndigheterna
Över anslaget till Kronofogdemyndigheterna finansieras all verksamhet som bedrivs av kronofogdemyndigheterna, liksom även det teknikstöd för verksamheten som tillhandahålls av eller genom den användarfinansierade resultatenheten DataService vid RSV. Visst utvecklingsarbete på det tekniska området och RSV:s uppgifter som central förvaltningsmyndighet inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde finansieras dock över anslaget till RSV. Regeringen anför i propositionen att kronofogdemyndigheterna under de första åren på 1990-talet utsattes för stora påfrestningar till följd av den kraftiga ökningen av antalet mål och ärenden inom alla delar av verksamheten. Särskilda svårigheter uppstod till följd av att denna ökning sammanföll i tiden med att kronofogdemyndigheterna övertog ansvaret för den summariska processen från tingsrätterna den 1 januari 1992. Även om verksamheten tack vare rationaliseringsåtgärder och vissa resurstillskott har kunnat bedrivas på ett i huvudsak tillfredsställande sätt trots de stora volymökningarna, har det enligt regeringen varit ofrånkomligt att det inom vissa områden funnits svårigheter att upprätthålla önskvärd kvalitet. Under de två senaste verksamhetsåren har, anförs det vidare, mål- och ärendemängden inom flera av verksamhetsgrenarna stagnerat och även minskat. Tydligast är minskningen vad gäller den summariska processen. Mot denna bakgrund ser regeringen det som en särskilt angelägen uppgift att återföra de resurser till indrivningsverksamheten som tillfälligt disponerats för andra ändamål. Verksamhetsmålen för indrivningen hänför sig dels till utredningstiden, dels till kvaliteten i utredningarna. Enligt budgetpropositionen återstod vad gäller utredningstiderna vid utgången av 1994/95 ännu mycket att göra för att nå syftet att utredningstiden skall vara högst tre månader i enskilda mål med begränsad tillgångsundersökning och allmänna mål där insatserna begränsats på motsvarande sätt. Under år 1997 bör enligt regeringen i dessa mål inriktningen vara att förkorta utredningstiden jämfört med år 1996, utan att kvaliteten på utredningarna försämras. I övriga mål skall den genomsnittliga utredningsinsatsen öka, samtidigt som handläggningstiden hålls nere även i dessa mål. Regeringen ser det vidare som mycket angeläget att få ned handläggningstiderna i den exekutiva fastighetsförsäljningen. Balanserna är också stora på konkurstillsynens område. Vad gäller betalningsföreläggande och handräckning är enligt regeringen svårigheterna att få svarandena delgivna det största problemet. Regeringen konstaterar att de villkor vad gäller mål- och ärendevolymer som ställts upp för de besparingar som beslutades med anledning av 1995 års budgetproposition hittills har uppfyllts. Utskottet vill i linje med vad lagutskottet uttalade vid behandlingen av budgeten för kronofogdemyndigheterna för innevarande budgetår framhålla vikten av en effektiv indrivning av skulder (se 1994/95:LU23). Utskottet vill också återigen kraftigt understryka kronofogdemyndigheternas betydelsefulla roll i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Detta gäller inte minst specialindrivningsenheterna som arbetar med kvalificerade fall av skatteundandragande och andra svåra indrivningsfall. Utskottet ser också med tillfredsställelse på de initiativ som tagits för att förbättra kvaliteten i indrivningsarbetet och förkorta handläggningstiderna i den exekutiva fastighetsföräljningen. Av betydelse för en mer rationell hantering i kronofogdemyndigheternas verksamhet är vidare den reformerade löneexekution och målhantering hos kronofogdemyndigheterna som trätt i kraft den 1 april i år. I budgetpropositionen föreslår regeringen att till kronofogdemyndigheterna anvisas ett ramanslag på 1 298 135 000 kr. I motion Ju923 (v) föreslås en ökning av anslaget med 35 miljoner kronor, i första hand för ekobrottsbekämpning. Anslagsyrkandena behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Kronofogdemyndigheternas regionindelning
Gällande ordning och förändringsarbete
Det finns i dag 24 kronofogdemyndigheter med verksamhet på ca 95 orter. Indelningen av kronofogdemyndigheterna är knuten till länsindelningen. I proposition 1996/97:1 anför regeringen att många av myndigheterna i den länsanknutna organisationen är så små att de inte ger tillräckligt underlag för att handha olika interna stödfunktioner på ett kostnadseffektivt sätt. De mindre myndigheterna har också svårt att bygga upp och vidmakthålla tillräcklig kompetens för vissa operativa funktioner där kravet på specialistkunnande är stort men arbetsvolymerna små i förhållande till myndigheternas huvudsakliga uppgift - indrivningsarbetet. Vad gäller de interna stödfunktionerna har kompetenskraven ökat, bl.a. beroende på ett större behov av anpassning till ny teknik m.m. och skärpta krav på uppföljning och analys av verksamheten. Det är sådana ökade krav, liksom nödvändigheten att bevara och även utveckla sakverksamheten trots kravet på besparingar, som enligt propositionen har tvingat fram nya lösningar. Genom beslut av RSV genomfördes sålunda fr.o.m. den 1 juli 1994 s.k. ordnad samverkan varigenom landets kronofogdemyndigheter grupperades i åtta samverkansområden. I vart och ett av dessa utsågs en av myndigheterna till samordningsmyndighet och till denna koncentrerades för området gemensamma resurser för stödfunktionerna och viss kompetens för de smala operativa funktionerna, såsom fastighetsförsäljning och specialindrivning. I propositionen anförs att samverkansmodellen otvivelaktigt gett vissa fördelar från bl.a. kompetens- och styrningssynpunkt. En avgörande svaghet med modellen är emellertid att cheferna för samordningsmyndigheterna inte har samma befogenheter i det eller de län som ingår i området som de har i sitt eget län. Detta medför enligt regeringen att samordningen inom området blir resurskrävande, och den återverkar också negativt på RSV:s styrning av verksamheten. Mot bakgrund av de svagheter hos samverkansmodellen som konstaterats redovisade RSV på regeringens uppdrag i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1997-1999 ett förslag till ny organisation för kronofogdemyndigheterna med färre myndigheter. Förslaget innebar att vart och ett av samverkansområdena bildar en kronofogdemyndighet fr.o.m. den 1 januari 1997. Sätesorter för de nya myndigheterna skulle enligt förslaget vara de orter som i dag är sätesorter för samordningsmyndigheterna. Regeringen delar uppfattningen att det bör bildas större och färre myndigheter, och anser i likhet med RSV att indelningen i samverkansområden i huvudsak bör följas. Förutsättningarna påverkas emellertid av den förändring som nyligen har beslutats om länsindelningen. Genom bildandet av Skåne län skapas en bärkraftig region i Södra Sverige utan att man behöver frångå länsindelningen. Regionen bör således omfatta Skåne län. Det som nu har sagts innebär enligt regeringen att vissa justeringar i RSV:s förslag är nödvändiga. Jämfört med indelningen i samverkansområden medför ändringarna framför allt den fördelen att storleksspannet mellan regionerna blir mindre än mellan dessa områden. Inte minst av hänsyn till personalen bör enligt regeringen så långt det är möjligt samordningsmyndigheternas centralorter göras till sätesorter för de nya myndigheterna. Regeringens förslag innebär att det fr.o.m. den 1 januari 1997 för Norrbottens och Västerbottens län bildas en myndighet med Umeå som sätesort, för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län en myndighet med Härnösand som sätesort, för Värmlands, Örebro och Dalarnas län en myndighet med Falun som sätesort, för Stockholms och Gotlands län en myndighet med Stockholm som sätesort, för Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län en myndighet med Eskilstuna som sätesort, för Östergötlands och Jönköpings län en myndighet med Jönköping som sätesort, för Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län en myndighet där åtminstone tills vidare Göteborg skall vara sätesort, för Kronobergs, Kalmar och Blekinge län en myndighet med Kalmar som sätesort samt för Skåne län en myndighet med Malmö som sätesort. Enligt propositionen ingår det i det pågående utredningsarbetet att utarbeta ett underlag om lokaliseringen av regional förvaltning i ett nytt västsvenskt län (dir. 1996:59). Det finns därför inte förutsättningar att nu ta slutgiltig ställning beträffande sätesorten för den nya myndigheten i Västsverige. I propositionen lämnas också förslag till vissa lagändringar som genomförandet av den nya organisationen kräver. Bl.a. föreslås ett bemyndigande för regeringen att föreskriva vilka tingsrätter inom kronofogdemyndighetens verksamhetsområde, dvs. regionen, som är behöriga att pröva överklagande av kronofogdemyndighetens beslut. Vidare innebär förslaget att alla kronofogdemyndigheter är tillsynsmyndigheter i konkurs.
Motioner m.m.
Regeringens bedömning och förslag beträffande regionindelningen har föranlett elva motioner. Enligt de flesta motioner, nämligen Ju402 (c), Ju601 (s), Ju603 (s), Ju604 (s), Ju605 (v), Ju607 (s) och Ju610 (c) bör regionindelningen skjutas upp. Det huvudsakliga skälet härtill är att ett samlat grepp bör tas på den geografiska indelningen av olika sektorer av offentlig verksamhet, och att en sådan mer allmän översyn inte bör föregripas genom att kronofogdemyndigheternas indelning nu bestäms. I stora drag samma inriktning har motion Ju611 (m, fp). Flera av motionerna innehåller alternativa yrkanden för det fall region- indelningen inte skjuts på framtiden. Sålunda bör enligt motionerna Ju601, Ju604, Ju605, Ju607 och Ju610 i andra hand Gävleborgs län och Dalarnas län bilda en region med Gävle som sätesort, vilket är i överensstämmelse med RSV:s förslag. Samma inriktning har motionerna Ju609 (m) och Ju611 (m, fp). I sistnämnda motion anförs dessutom att Karlstad bör vara sätesort i en region som omfattar Värmlands län och Örebro län. I Ju604 framhålls däremot att Örebro bör vara sätesort i sistnämnda region. De nu nämnda motionsyrkandena innebär att det bildas tio regionmyndigheter i stället för nio enligt regeringens förslag. Enligt två motioner, Ju606 (m) och Ju608 (s), bör Västerås vara sätesort i regionen Uppsala län, Södermanlands län och Västmanlands län, i stället för Eskilstuna som regeringen föreslår. I frågan om regionindelning har också en utfrågning ägt rum i utskottet med företrädare för Riksskatteverket, Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län, Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län, JUSEK, Statstjänstemannaförbundet, Föreningen Sveriges kronofogdar och Föreningen ekonomer inom exekutionsväsendet. Vidare har skrivelser inkommit till utskottet från styrelsen för Kronofogdemyndigheten i Västmanlands län, länskronodirektören vid Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län, fackklubbar vid sistnämnda myndighet respektive från landshövdingen i Jämtlands län.
Regionindelning inom rättsväsendet m.m.
Inom polisväsendet är Rikspolisstyrelsen central förvaltningsmyndighet. Länsstyrelsen är högsta polisorgan i länet och bestämmer bl.a. verksamhetens huvudsakliga inriktning, indelningen i polisdistrikt, polismyndigheternas grundläggande organisation och fördelningen av medel inom länets polisorganisation. I varje polisdistrikt finnns en polismyndighet som ansvarar för polisverksamheten inom distriktet. Den lokala polisorganisationen består av för närvarande 43 polismyndigheter. Åklagarväsendet är sedan den 1 juli 1996 indelat i sju åklagardistrikt med en åklagarmyndighet, som också är kansliort, i varje distrikt enligt följande. Åklagarmyndigheten i Stockholm omfattar Stockholms län och Gotlands län. Åklagarmyndigheten i Västerås omfattar Uppsala län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län, Kopparbergs län och Gävleborgs län. Åklagarmyndigheten i Linköping omfattar Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län. Åklagarmyndigheten i Malmö omfattar Blekinge län, Kristianstads län och Malmöhus län. Åklagarmyndigheten i Göteborg omfattar Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län. Åklagarmyndigheten i Sundsvall omfattar Västernorrlands län och Jämtlands län. Åklagarmyndigheten i Umeå, slutligen, omfattar Västerbottens län och Norrbottens län. Åklagarmyndigheterna har i huvudsak administrativa uppgifter och ansvar för ledning och tillsyn över verksamheten. Till varje myndighet är ett antal åklagarkamrar, där den operativa brottsbeivrande verksamheten är förlagd, knutna. Riksåklagaren bestämmer om åklagarkamrarnas antal (f.n. 42 st) och lokalisering och på vilka övriga orter åklagarverksamhet skall bedrivas. Med några undantag finns en åklagarkammare per län; i storstadsområdena finns dock flera kammare med viss ämnesuppdelning. Syftet med den nyligen genomförda reformen av åklagarväsendet är att öka flexibiliteten i åklagarverksamheten så att denna lättare skall kunna anpassa sig till verksamheten inom domstolsväsendet och rättsväsendet i övrigt. Det svenska domstolsväsendet består av två huvudsakligen parallella organisationer, de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna. De allmänna domstolarna utgörs av 97 tingsrätter i första instans, sex hovrätter i andra instans och Högsta domstolen som slutinstans. De allmänna förvaltningsdomstolarna består av 24 länsrätter i första instans, fyra kammarrätter i andra instans och Regeringsrätten som högsta allmänna förvaltningsdomstol. Tingsrätterna kan sägas vara ojämnt spridda över landet. De ligger mycket tätt i landets södra och tättbefolkade delar medan de ligger glest i norr. Många tingsrätter har också tingsställen utanför sin kansliort där förhandlingar, främst i brottmål, äger rum med viss regelbundenhet. Hovrätterna har följande domkretsar. Svea hovrätt: Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Kopparbergs län, Göta hovrätt: Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Skaraborgs och Örebro län, Hovrätten över Skåne och Blekinge: Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län, Hovrätten för Västra Sverige: Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län, Hovrätten för Nedre Norrland: Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län samt Hovrätten för Övre Norrland: Västerbottens och Norrbottens län. Länsrätterna är genomgående lokaliserade till landets residensstäder och har länet som domkrets. Kammarrätternas domkretsar är följande. Domkretsen för Kammarrätten i Stockholm omfattar Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands och Västmanlands län. Domkretsen för Kammarrätten i Göteborg omfattar Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Värmlands län. Domkretsen för Kammarrätten i Sundsvall omfattar Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Domkretsen för Kammarrätten i Jönköping omfattar Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Skaraborgs och Örebro län. För närvarande pågår en översyn av domstolsorganisationen (dir. 1995:102). En utgångspunkt för arbetet är att antalet domstolar på lokalnivå skall minskas. Även antalet överinstanser och samverkan mellan de olika domstolstyperna övervägs inom ramen för utredningsarbetet. På kriminalvårdens område är Kriminalvårdsstyrelsen central förvaltningsmyndighet för all kriminalvårdsverksamhet. Styrelsen är chefsmyndighet för sju geografiskt indelade regioner som var och en omfattar anstalter, häkten och frivårdsmyndigheter. De sju regionmyndigheternas huvuduppgifter är att leda kriminalvården i regionerna enligt Kriminalvårdsstyrelsens riktlinjer, stödja verksamheten vid de lokala myndigheterna och utöva tillsyn över deras verksamhet. Regionmyndigheterna har följande verksamhetsområden. Region Stockholm omfattar Stockholms län, region Norrköping omfattar Södermanlands län, Östergötlands län, Kalmar län och Gotlands län. Region Malmö omfattar Kronobergs län, Blekinge län, Kristianstads län och Malmöhus län. Region Göteborg omfattar Jönköpings län, Hallands län, Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs län och Skaraborgs län. Region Örebro omfattar Uppsala län, Värmlands län, Örebro län, Västmanlands län och Kopparbergs län. Region Härnösand omfattar Gävleborgs län, Västernorrlands län och Jämtlands län. Region Umeå omfattar Västerbottens län och Norrbottens län. Enligt ett förslag från Kriminalvårdsstyrelsen som för närvarande övervägs inom regeringen skall Umeåregionen läggas ned och Västerbottens län och Norrbottens län föras till Härnösandsregionen. I sammanhanget kan det vara lämpligt att också redovisa huvuddragen av skatteförvaltningens regionala organisation. Inom skatteförvaltningen svarar RSV för den centrala ledningen. På regional nivå finns 24 skattemyndigheter med sammanlagt 131 lokala skattekontor. I dag finns sålunda en skattemyndighet i varje län. Vid de lokala skattekontoren handhas förutom beskattning även folkbokföring och fastighetstaxering. RSV redovisar i sin anslagsframställning en avsikt att utreda bl.a. huruvida skatteförvaltningen i framtiden kan utgöra en enda myndighet, i vilken utsträckning vissa arbetsuppgifter kan koncentreras till en eller flera platser i landet och om det finns alternativ till den nuvarande uppbyggnaden baserad på länsindelningen. Det kan här också vara på sin plats att nämna att Riksrevisionsverket inom ramen för sin effektivitetsrevision granskat den s.k. rättskedjan, dvs. verksamheten inom de fyra myndighetsområdena polis, åklagare, domstol och kriminalvård. Resultatet av granskningen har nyligen redovisats i rapporten (RRV 1996:63) Rättskedjan. Av denna framgår bl.a. att den lokala geografiska indelningen av de fyra myndighetsområdena inte är samordnad trots det i vissa fall starka behovet av samverkan. I rapporten lämnas bl.a. vissa rekommendationer om hur en förbättrad samordning av rättsväsendet kan åstadkommas. Frågor om den regionala samhällsorganisationen är föremål för överväganden i olika sammanhang sedan flera år tillbaka. Sålunda tillkallades år 1992 en parlamentarisk kommitté med uppgift att utforma förslag om den offentliga verksamhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Kommittén, som fick namnet Regionberedningen, presenterade år 1993 delbetänkandet (SOU 1993:97) Västsverige och Skåne - regioner i förändring. Betänkandet har remissbehandlats. I mars 1995 lämnade Regionberedningen sitt slutbetänkande (SOU 1995:27) Regional framtid. Även detta betänkande har remissbehandlats. För närvarande ligger på riksdagens bord regeringens proposition 1996/97:36 om den regionala samhällsorganisationen. I propositionen, som bygger på bl.a. Regionberedningens överväganden, föreslås att en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning genomförs i Kalmar, Gotlands, Skåne och Jämtlands län fram till utgången av år 2002. Syftet med försöksverksamheten är att utveckla former för en bättre demokratisk förankring av det regionala utvecklingsarbetet. I propositionen behandlar regeringen också vissa frågor om länsstyrelsernas roll och organisation. I fråga om länsindelningen i västra Sverige avser regeringen att återkomma till riksdagen under våren 1997. Under hösten 1995 tillkallades en särskild utredare för att kartlägga och analysera de regionala konsekvenserna av förändringar i den statliga sektorn. Enligt direktiven (dir. 1995:144) skall utredaren bl.a. belysa i vad mån utvecklingen påverkat strävan till samordning och samplanering av statliga resurser både i ett nationellt och i ett regionalt perspektiv. I sammanhanget bör även belysas hur olika organisatoriska lösningar och geografiska indelningar som valts påverkat samordningsmöjligheterna. Utredaren skall också göra en bedömning av den framtida utvecklingen av den statliga sektorns olika delar och de regionala konsekvenserna därav. Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 november 1996. Som en del i det i föregående stycke nämnda uppdraget har regeringen nyligen uppdragit åt Statskontoret att kartlägga sysselsättnings- och organisationsförändringar inom statliga myndigheter ur ett regionalt perspektiv. Statskontoret skall rapportera kartläggningens resultat till regeringen senast den 1 mars 1997 och omfatta perioden 1995 till 1997. En annan utredning som bör nämnas i sammanhanget är den likaledes år 1995 tillkallade Kommissionen om den statliga förvaltningens uppgifter och organisation - Förvaltningspolitiska kommissionen. Denna har till uppgift att göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag (dir. 1995:93). Kommissionen skall också lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. Kommissionen beräknas avsluta sitt arbete senast den 31 december 1996.
Överväganden
Utskottet vill för sin del framhålla nödvändigheten av en effektiv och rationell organisation av offentlig verksamhet som innebär en så bra resursanvändning som möjligt och att erforderliga besparingar kan genomföras utan negativ inverkan på verksamheten som sådan. Det sagda gäller naturligtvis även rättsväsendet och här pågår också sedan flera år tillbaka ett intensivt reformarbete. Förändringsarbetet gäller såväl myndigheternas ärendehantering och administration som den geografiska organisationen på regional och lokal nivå. För kronofogdemyndigheternas del är nu frågan om regionindelning särskilt aktuell. Utskottet vill inte motsäga de påståenden som gjorts i vissa sammanhang om att den geografiska indelningen av rättsväsendets olika myndighetsområden inte är tillfredsställande samordnad. Utskottet har också förståelse för de önskemål som framförs i flera av de nu aktuella motionerna om behovet av en övergripande och samlad syn på regionindelning av skilda verksamheter inom rättsväsendet. I flera avseenden har de olika myndighetsområdena beröringspunkter med varandra och de problem och frågor som uppkommer i verksamheten är många gånger gemensamma. Utskottet vill därför understryka vikten av att vid organisationsförändringar beakta behovet av geografisk närhet mellan myndigheterna och av en god samordning över huvud taget i fråga om rättsväsendets indelning på lokal nivå. Det nu anförda talar i viss mån för att man, som förordas i flera motioner, väntar med en regionindelning av kronofogdemyndigheterna för att åstadkomma en bättre sådan samordning. Enligt utskottets mening finns det emellertid tecken på att myndigheterna har blivit bättre när det gäller att samverka vid förändringsarbete. Här vill utskottet också peka på de olika överväganden om den regionala samhällsorganisationen som pågår sedan en tid tillbaka och som är uttryck för ett mer övergripande synsätt i dessa frågor. Det går inte heller att helt bortse från de skilda myndighetstraditioner och behov som trots allt finns och som kan motivera vissa variationer i de valda organisatoriska lösningarna och särskilda tidtabeller för dessas genomförande. Man kan därvid konstatera att exempelvis åklagarväsendet redan genomfört sin omorganisation medan den framtida domstolsorganisationen är föremål för en pågående särskild utredning. Utskottet vill också anmärka att en långtgående samordning i sig skulle kunna medföra en kraftfull centralisering på regional och lokal nivå; det är inte säkert att detta alltid är lämpligt. Vad särskilt gäller kronofogdemyndigheterna har organisationen och den geografiska indelningen länge varit föremål för utredning och provisoriska lösningar. Det synes här föreligga ett starkt behov, vilket inte minst framkommit vid den utfrågning som ägt rum inför utskottet med olika representanter för exekutionsväsendet, av att få organisationen fastlagd mer beständigt. Härav skulle följa stabilitet i verksamheten och bättre möjligheter att planera för framtiden. Som regeringen framhåller föreligger också uppenbara brister, framför allt i ledningsfunktionen, beträffande den nuvarande samverkansorganisationen, brister som bör åtgärdas så snart som möjligt. Sammantaget anser utskottet sålunda att förutsättningar föreligger att genomföra en regionindelning av kronofogdemyndigheterna fr.o.m. den 1 januari 1997. När det sedan gäller den närmare utformningen av regionerna och vilka huvudorter som skall finnas vill utskottet peka på att regeringens förslag innebär ganska omfattande förändringar av den gällande indelningen i samverkansområden och sålunda också i förhållande till RSV:s förslag. Till viss del är det fråga om justeringar till följd av att det fr.o.m. den 1 januari 1997 bildas ett Skåne län av nuvarande Malmöhus län och Kristianstads län. Utskottet finner inte någon anledning att ifrågasätta det huvudsakliga motivet bakom regeringens ställningstagande, nämligen att ändringarna jämfört med indelningen i samverkansområden medför den fördelen att storleksspannet mellan regionerna blir mindre. I vissa särskilda avseenden vill utskottet emellertid resa invändningar mot regeringens bedömning. Sålunda anser utskottet, i likhet med ett flertal motionärer, att regeringen inte presenterat tillräckligt vägande skäl för att på sätt som föreslås splittra upp samverkansområdet Dalarnas län och Gävleborgs län och frånta Gävle status som huvudort. Ett bibehållande i den nya regionindelningen av samverkansområdena Dalarnas län och Gävleborgs län med Gävle som sätesort respektive Västernorrlands län och Jämtlands län med Härnösand som sätesort svarar enligt utskottet bättre mot de geografiska avstånden och utgör över huvud taget en lämpligare indelning. Gävle har också inrättat sig som samordningsmyndighet och inte ifrågasatts som sätesort i RSV:s förslag. Utskottets ståndpunkt innefattar vidare att en lämplig region bildas av Värmlands län och Örebro län med Karlstad som sätesort. Sammanfattningsvis innebär vad utskottet förordar att det bildas tio regioner, vilka överlag får anses storleksmässigt lämpliga som kronofogdemyndigheter. Utskottet har, utöver vad utskottet nu uttalat, inga invändningar mot regeringens förslag till regionindelning eller särskilda synpunkter att framföra i detta sammanhang. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju601, Ju604, Ju605, Ju607, Ju609, Ju610 och Ju611 samt med avslag på Ju402 i aktuell del, Ju603, Ju606 och Ju608 övriga motioner i aktuella delar som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet har slutligen inga erinringar mot de lagförslag som regeringen lämnar i syfte att genomföra den nya organisationen.
En obeståndsmyndighet
I detta sammanhang behandlar utskottet också en motion om att samhällets insatser bör samordnas på obeståndsområdet. Enligt motion Ju602 (fp) sker en sådan samordning lämpligast genom att man inrättar en särskild obeståndsmyndighet som får till uppgift att ha hand om konkurs- och ackords- ärenden, frågor om företagsrekonstruktion och skuldsanering samt hanter-ingen av lönegarantin. Utskottet vill erinra om att en motion med samma innehåll prövades av lagutskottet våren 1996 i samband med riksdagens behandling av en lag om företagsrekonstruktion. I betänkandet i ärendet avstyrkte lagutskottet motionen med hänvisning till pågående beredning inom Justitiedepartementet av frågor om konkursförvaltningens organisation och tillsynsverksamheten, och riksdagen följde utskottet (1995/96:LU11, rskr. 279). Utskottet kan för sin del konstatera att beredning alltjämt pågår inom Justitiedepartementet av frågor om konkurshanteringen i stort. Med hänsyn härtill anser utskottet även nu att riksdagen, i avvaktan på resultatet av denna beredning, inte bör vidta några särskilda åtgärder med anledning av motionsönskemålen. Motion Ju602 avstyrks sålunda i aktuell del.
Brottsförebyggande rådet
Inledning
Brottsförebyggandet rådet (BRÅ) är ett kvalificerat expertorgan under regeringen. Rådets övergripande mål är att främja brottsförebyggande insatser genom att arbeta med utveckling, utvärdering, tillämpad forskning och information inom det kriminalpolitiska området och därigenom bidra till att minska brottsligheten och öka människors trygghet i samhället. Viktiga inslag i verksamheten är att ta fram underlag till regeringen för åtgärder och prioriteringar i det kriminalpolitiska arbetet, utvärdering av vidtagna åtgärder samt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. BRÅ:s uppgifter finns närmare angivna i dess instruktion (SFS 1993:669).
Anslaget till BRÅ
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen till Brottsförebyggande rådet anvisar ett ramanslag på 25 355 000 kr. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
BRÅ:s inriktning
Frågan om BRÅ:s verksamhetsinriktning tas upp i två motioner. Yrkandena redovisas nedan. BRÅ inrättades år 1974 och avsikten var att rådet skulle fungera som ett samordnande aktions- och informationsorgan (prop. 1974:1 bil. 4, JuU 1974:10, rskr. 183, SFS 1974:400). Redan från början bedrevs dock vid rådet en omfattande forskning. De första åren efter sin tillkomst fungerade BRÅ som ett kriminalpolitiskt utrednings- och aktionsorgan men verksamheten ändrade successivt karaktär och hade under många år sin tyngdpunkt i mer grundläggande kriminologisk forskning. I slutet av 80- talet utvecklades BRÅ till ett FoU-organ genom att den tillämpade forskningen och utvecklingsarbetet efter hand gavs allt större utrymme. Inom BRÅ bedrevs också viss kontinuerlig basforskning inom olika områden. BRÅ har varit föremål för översyn vid tre tillfällen. Samtliga översyner har resulterat i nya instruktioner (SFS 1982:787, 1988:1223 och 1993:669). Den senaste översynen ägde rum år 1992 då en särskild utredare av regeringen gavs i uppdrag att göra en översyn av den kriminologiska och kriminalpolitiska forskningen m.m. Enligt uppdraget skulle utredaren se över hur de resurser för kriminologisk/kriminalpolitisk forskning som disponerades av bl.a. BRÅ bäst kunde utnyttjas för en verksamhet av hög vetenskaplig kvalitet och samhällsrelevans. En utgångspunkt för uppdraget var att behovet av kriminologisk och kriminalpolitisk forskning borde ses i ett övergripande nationellt perspektiv och innefatta såväl den forskning som bedrevs vid BRÅ, Kriminalvårdsstyrelsen och polishögskolan liksom den forskning som bedrevs vid universiteten med resurser som fördelades av forskningsråden inom Utbildningsdepartementets verksamhetsområde. En avsikt med översynen var att belysa hur den aktuella forskningen kunde förstärkas, bl.a. genom en bättre samordning. Den särskilde utredaren redovisade sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:80) Kriminologisk och kriminalpolitisk forskning. I betänkandet kartlade utredaren den forskning och utredningsverksamhet som bedrevs inom universitet och högskolor och vid de s.k. sektorsmyndigheterna (BRÅ, Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket), liksom hur denna verksamhet finansierades. Enligt utredarens uppfattning borde resurserna lämpligen fördelas så att hälften lades på grundläggande forskning inom universitet och högskolor och hälften på tillämpad forskning och på utvecklingsarbete vid sektorsorganen. Utredaren lämnade också olika förslag om BRÅ:s framtid. Regeringen anförde i 1993 års forskningsproposition (1992/93:170 s. 76) att en utgångspunkt för dess överväganden när det gällde BRÅ:s verksamhet var att tyngdpunkten och därmed resurserna vad avser grundforskningen borde koncentreras till universitet och högskolor. BRÅ borde utvecklas till ett kvalificerat expertorgan i kriminalpolitiska frågor under regeringen. Detta innebar att BRÅ skulle få en delvis ny roll i fråga om utvecklingsarbete, utvärdering och tillämpad forskning. BRÅ skulle i sin framtida roll, förutom att fokusera på utveckling och utvärdering inom det kriminalpolitiska fältet, även i fortsättningen sammanställa och förmedla för rådets verksamhetsområde relevant information om kriminalvetenskaplig forskning till myndigheter, andra organisationer och enskilda. En annan än mer betydelsefull uppgift var att under regeringen ansvara för övergripande utredningar och analyser av samhällets samlade resurser inom det kriminalpolitiska fältet och därigenom ge underlag för statsmakternas kriminalpolitiska åtgärder. Regeringen föreslog att riksdagen skulle godkänna den angivna inriktningen av BRÅ:s verksamhet. Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända betänkande regeringens uppfattning (1992/93:JuU30, rskr. 395) vilket resulterade i att BRÅ:s verksamhet fick sin nuvarande inriktning. BRÅ har fr.o.m. den 1 juli 1994 från Statistiska centralbyrån också övertagit beställaransvaret för statistiken inom rättsväsendet (prop. 1992/93:101, FiU7, rskr. 122, prop. 1993/94:100 bil. 8, FiU15, rskr. 269). Ansvaret omfattar både kriminalstatistik och annan statistik för rättsväsendet. BRÅ har numera även produktionsansvaret för rättsstatistiken. I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil 3. s. 155) uttalades att BRÅ på ett förtjänstfullt sätt anpassat verksamheten till den nya inriktningen. Tyngdpunkten i forskningsverksamheten har förskjutits mot tillämpad forskning, utvärderingar, statistiska översikter och analyser. Under senare år har BRÅ förstärkt sin forskningskompetens så att verksamheten blivit mer tvärvetenskaplig och spänner över flera områden. Exempel på områden som BRÅ arbetar med är brottslighetens nivå, struktur och utveckling, teorier och praktik inom brottsprevention från tidiga åtgärder till lokalt brottsförebyggande arbete, rasistiskt våld och motvåld, ekobrottslighet och samhällets reaktioner på brott. Regeringen fattade den 10 juni 1996 beslut om ett nationellt brottsförebyggande program (Ds 1996:59; Allas vårt ansvar). Regeringen redovisar i budgetpropositionen och forskningspropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 9 resp. prop. 1996/97:5) att som ett led i genomförandet av programmet skall BRÅ:s verksamhet till stöd för lokalt brottsförebyggande arbete på sikt lyftas fram och utvecklas ytterligare. BRÅ skall bl.a., anförs det, bistå med information om brottsförebyggande arbete och i samarbete med landets universitet och högskolor verka för att behovet av kvalificerad utbildning på lokal nivå tillgodoses. Med anledning härav anser regeringen att det är nödvändigt att det görs vissa omprioriteringar och förändringar av BRÅ:s verksamhetsinriktning. Dessa förändringar övervägs inom Justitiedepartementet i samband med en översyn av rättsväsendets forsknings- och utvecklingsverksamhet och de beräknas kunna genomföras under år 1997. Regeringen anför i forskningspropositionen (prop. s. 141) att den pågående översynen inom Justitiedepartementet om hur rättsväsendets forsknings- och utvecklingsverksamhet bör vara organiserad i framtiden har till syfte att de samlade resurserna skall kunna utnyttjas på ett effektivare sätt. I arbetet ingår bl.a. att bedöma om en sammanläggning av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som bedrivs inom rättsväsendet, främst vid BRÅ och Rikspolisstyrelsens forskningsenhet, skulle kunna ge forskningsmässiga fördelar och leda till ett effektivare resursutnyttjande. Rikspolischefen har fått i uppdrag att bistå Justitiedepartementet i översynen. I motion Ju922 (v) yrkas att BRÅ skall bedriva ett fältnära arbete i samverkan med myndigheter på riks-, läns- och lokalnivå. BRÅ skall vidare sprida kunskap till skolor, organisationer m.m. Vidare anser motionärerna att det nationella brottsförebyggande programmet skall vara en huvuduppgift för BRÅ. I motion Ju925 (c, m, fp, mp, kd) begärs ett uttalande om rättsväsendets framtida forsknings- och utvecklingsverksamhet. Enligt motionärerna bör denna forskning dga rum i olika miljöer och BRÅ:s forskningsverksamhet bör fortsätta, även om det på sikt inrättas en enda institution för ändamålet. Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att föregripa den pågående översynen och göra ett uttalande om BRÅ:s framtida verksamhetsinriktning. Utskottet utgår dock ifrån att frågan om en eventuell ny inriktning underställs riksdagen såsom skett vid tidigare beslut i samma fråga. Motionerna Ju922 och Ju925 avstyrks i nu berört ämne. I motion Ub8 (kd) begärs bl.a. att forskning om brottsförebyggande verksamhet, brottsoffer och ekobrottslighet prioriteras. Vidare begärs inrättande av en professur i ämnet kriminalpsykologi. I forskningspropositionen (s. 139) bedömer regeringen att den av motionärerna efterlysta forskningen skall prioriteras inom rättsväsendet och motionen får i denna del anses tillgodosedd. När det gäller yrkandet om inrättandet av en professur i ämnet kriminalpsykologi har utskottet noterat att regeringen sedan den 1 juli 1995 har befogenhet att inrätta professurer vid universitet och högskolor för att kunna prioritera vissa nationellt angelägna forskningsområden (prop. 1994/95:100 bil. 9 s. 103-105, UbU12, rskr. 354). I propositionen framhölls att antalet professurer inrättade av regeringen skall vara begränsat och motiverat av ett nationellt behov som annars riskerar att inte tillgodoses. I normalfallet inrättas professurer av universitet och högskolor. I budgetpropositionen (utg.omr. 16 avsnitt 5.5.1) föreslår regeringen att medel anslås för inrättande av professurer i vissa ämnen, dock inte det av motionärerna begärda. Utskottet anser att det forskningsområde som den begärda professuren gäller i och för sig är ett ur utskottets synpunkt intressant område men tvingas konstatera att utskottet saknar underlag för att för närvarande i detta hänseende prioritera vissa forskningsområden före andra. Motionen Ub8 avstyrks i nu behandlade delar.
Rättsmedicinalverket
Inledning
Rättsmedicinalverket är central förvaltningsmyndighet för rättspsykiatrisk, rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsgenetisk verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte handläggs av någon annan statlig myndighet. Rättsmedicinalverket skall särskilt svara för rättspsykiatriska undersökningar i brottmål och läkarintyg som avses i 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m., rättsmedicinska obduktioner och andra rättsmedicinska undersökningar samt rättsmedicinsk medverkan i övrigt på begäran av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polismyndighet. Vidare skall Rättsmedicinalverket utföra rättskemiska och rättsserologiska undersökningar samt lämna information inom sitt ansvarsområde till andra myndigheter och enskilda. Vissa grenar av Rättsmedicinalverkets verksamhet är helt eller delvis uppdragsfinansierade. Det övergripande målet för Rättsmedicinalverket är att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten skall leverera beslutsunderlag av hög kvalitet till rättsväsendet. Underlaget skall lämnas inom lagstadgad tid. Vidare skall de rättsmedicinska, rättskemiska och rättsgenetiska undersökningsverksamheterna medverka till att goda förutsättningar för rättssäkerhet och effektivitet skapas inom rättsväsendet. Rättsmedicinalverket skall som ett led i samhällets brottsförebyggande verksamhet prioritera arbetet med att informera om de erfarenheter som vunnits inom de rättsmedicinska, rättskemiska och rättspsykiatriska verksamheterna. Verket skall vidare bedriva utvecklingsarbete och stöd åt forskning av betydelse för verksamheten.
Anslaget till Rättsmedicinalverket
Regeringen föreslår att riksdagen till Rättsmedicinalverket anvisar ett ramanslag på 165 728 000 kr. Rättsmedicinalverket omfattas av det generella besparingskravet på statlig konsumtion på 3 % för åren 1997 och 1998. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Gentekniknämnden
Gentekniknämndens övergripande mål är att främja en etiskt försvarbar och säker användning av gentekniken så att oönskade effekter på människors och djurs hälsa och miljön undviks. Gentekniknämnden skall bl.a. yttra sig över ansökningar och tillstånd enligt lagen (1994:900) om genetiskt modifierade organismer och samråda med andra myndigheter när dessa meddelar föreskrifter. Nämnden skall vidare bedriva rådgivande verksamhet samt följa utvecklingen på genteknikområdet och bevaka de etiska frågorna. Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 1997 till Gentekniknämnden anvisar ett ramanslag på 2 127 000 kr.
Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Brottsoffermyndigheten
Inledning
Brottsoffermyndighetens övergripande mål och uppgifter är att främja brottsoffers rättigheter samt bevaka deras behov och intressen. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och ärenden om bidrag från brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd för prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning samt ett råd för prövning av frågor om bidrag från brottsofferfonden.
Anslaget till Brottsoffermyndigheten
Regeringen föreslår att Brottsoffermyndigheten för budgetåret 1997 anvisas ett ramanslag på 9 500 000 kr. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Finansiering av brottsofferfonden
Brottsofferfonden skapades den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:143, JuU25, rskr. 320, SFS 1994:419) för att förbättra möjligheterna att ge stöd till brottsoffren. Bidrag från fonden får lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet samt privat och offentlig verksamhet som gäller brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för forskning, utbildning och information i brottsofferfrågor. Brottsofferfondens verksamhet administreras, som framgått ovan, av Brottsoffermyndigheten. Den grundläggande regleringen av fondens verksamhet finns i lagen (1994:419) om brottsofferfond. Denna kompletteras med en av regeringen utfärdad förordning (1994:426). I lagen anges fondens ändamål i allmänna ordalag så att fondens medel skall användas för verksamhet som gagnar brottsoffer. Det lades på regeringen att ge närmare riktlinjer för användning av fondens medel (prop. 1993/94:143 s. 32). Finansiering av brottsofferfonden sker genom att den som döms för ett eller flera brott i normalfallet skall betala en avgift på 300 kr till brottsofferfonden, om fängelse ingår i straffskalan. Vidare finansieras fonden genom att den som under den särskilda försöksverksamheten verkställer fängelsestraff i form av intensivövervakning med elektronisk kontroll i normalfallet får betala 50 kr per dag under verkställighetstiden, dock från år 1997 högst 3 000 kr. Hittills har försöksverksamheten enbart omfattat sex frivårdsmyndigheter, men från den 1 januari 1997 utvidgas den till hela landet. Avgiften tillförs brottsofferfonden. När fonden inrättades tillfördes den även en viss del av de medel som frigjordes genom att ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och annan sysselsättning sänktes med 20 %. Sistnämnda frigjorda medel skulle, förutom att finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden, också användas för andra åtgärder till stöd för brottsoffer. I motion Ju905 (m) begärs ett tillkännagivande om en återgång till den ursprungliga finansieringen av brottsofferfonden. Enligt motionärerna skall finansiering av brottsofferfonden även fortsättningsvis ske med bl.a. de medel som frigörs genom att ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och sysselsättning har sänkts. I propositionen som låg till grund för inrättandet av brottsofferfonden (prop. 1993/94:143) anförde den dåvarande regeringen att fonden borde finansieras genom avgifter som tas ut av personer som döms för brott. Enligt regeringens uppfattning skulle man genom en budgetfinansiering helt förlora den pedagogiska poäng som ligger i att en gärningsman får betala en särskild avgift som direkt avsätts för brottsofferfrämjande åtgärder. I propositionen (s. 25 f) anfördes vidare att det kunde finnas skäl att utöver fondavgifterna även tillföra fonden medel från annat håll. Detta skulle gälla, anfördes det, både i inledningsskedet då fonden byggdes upp och senare. Det borde ske genom medel som kunde finnas disponibla inom Justitiedepartementets ansvarsområde. Det anfördes vidare att viss del av den då aviserade sänkningen av ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt skulle tas i anspråk för uppbyggnaden av fonden. I budgetpropositionen för budgetåret 1994/95 (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 140) föreslog regeringen att de genom sänkningen frigjorda medlen bl.a. skulle finansiera uppbyggnaden av brottsofferfonden, och under anslaget till Kriminalvården avsattes 9,4 miljoner kronor till regeringens disposition för bl.a. detta ändamål. Av dessa medel överfördes enligt regleringsbrevet för kriminalvården för det nämnda budgetåret 3,3 miljoner kronor till brottsofferfonden. Utskottet hade, i sina av riksdagen godkända betänkanden, ingen erinran mot regeringens förslag i frågan (1993/94:JuU17 s. 20 och JuU25). Enligt uppgift i årets budgetproposition (utg.omr. 4 avsnitt 9) har brottsofferfondens totala tillgångar under år 1995 uppgått till 10 miljoner kronor. I sin anslagsframställning för år 1997 har Brottsoffermyndigheten anfört att sedan den 1 januari 1995 har fonden tillförts i genomsnitt ca 750 000 kr varje månad genom avgifterna, vilket pekar på att fonden skulle ha en årlig intäkt på ca 9-10 miljoner kronor per år. Utskottet har inhämtat att fonden under 1996 tillförts ca 900 000 kr i genomsnitt per månad de första nio månaderna, vilket skulle tyda på ett tillskott om knappt 11 miljoner kronor under år 1996. Från och med år 1997 kommer den utvidgade försöksverksamheten med elektronisk övervakning att innebära en ökad tillströmning av medel till fonden. Utskottet saknar anledning att för närvarande göra något särskilt uttalande om finansiering av brottsofferfonden. Vad som uttrycktes därom i propositionen (1993/94:143 s. 25 f) om brottsofferfonden, vilket nyss redovisats, tyder närmast på att en del av de medel som frigjordes genom sänkningen av ersättningen till de intagna skulle användas som en engångssatsning för en uppbyggnad av fonden och inte var tänkt som ett årligt tillskott. Regeringen har i årets budgetproposition inte avsatt ytterligare medel för uppbyggnad av fonden. Det är Kriminalvårdsstyrelsen som beslutar om ersättningen till de intagna. Utskottet anser med hänsyn till de besparingskrav som åvilar kriminalvården att det för närvarande inte finns utrymme att använda några medel därifrån för ytterligare uppbyggnad av fonden. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju905.
Resurser till kvinno- och brottsofferjourer
Brott medför ingripande verkningar av olika slag för den som drabbas. Ofta innebär ett brott en omskakande personlig upplevelse och kan vålla både fysiska och psykiska skador samt orsaka förluster av ekonomisk och annan art. För ett brottsoffer kan det också vara påfrestande att medverka i det rättsliga förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Betydelsefulla åtgärder för att bättre tillgodose brottsoffrens intressen började på allvar vidtas i mitten av 1980-talet och arbetet med att stärka brottsoffrens ställning har alltsedan dess fortgått med bl.a. flera lagstiftningsåtgärder. Utskottet vill här hänvisa till den redogörelse som utskottet gjorde i samband med behandlingen av budgeten år 1995 (1994/95:JuU13 s. 7). I årets budgetproposition anför regeringen att arbetet med att stärka brottsoffrens ställning skall fortsätta. Detta gäller inte minst, anförs det, i fråga om kvinnor som utsatts för våld och andra övergrepp. Regeringen har vidare på riksdagens uppdrag tillsatt en kommitté (dir. 1995:94) som skall utvärdera åtgärder på brottsofferområdet. En rapport om det hittillsvarande arbetet inom kommittén har i enlighet med riksdagens önskemål tagits in i budgetpropositionen (1994/95:JuU13, rskr. 261). Brottsoffrens behov av bl.a. personligt stöd kan inte alltid tillgodoses genom åtgärder av polis, åklagare och domstolar och de frivilliga insatserna behövs i dag kanske mer än tidigare. Här fyller kvinno- och brottsjourerna en viktig funktion. Det övergripande ansvaret för jourernas verksamhet kan, i den mån det handlar om stöd till enskilda personer, sägas åvila socialtjänsten. Jourerna utgör således ett värdefullt komplement till samhällets sociala nätverk. Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) bildades år 1988. Förbundet har haft målsättningen att det skall finnas en brottsofferjour i varje polisdistrikt och detta mål uppfylldes i princip under år 1995. För närvarande finns 103 lokala jourer som är medlemmar i förbundet. Dessa är organiserade som ideella föreningar och finns runt om i landet i förbundet. Förbundet är uppdelat i elva regioner och i varje region finns en av föreningarna utsedd ideellt arbetande regionsamordnare, som skall utgöra en samordningsfunktion mellan brottsofferjourerna och förbundet. En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt en brottsofferassistent/samordnare. Stödpersonerna är noggrant utvalda och får speciell utbildning. Under vägledning och samordning av en utbildad brottsofferassistent ger de brottsoffren hjälp. Stödpersonernas huvudsakliga uppgift är att lyssna och ge medmänskligt stöd och att upprätthålla kontakten med brottsoffret så länge detta bedöms erforderligt. Stödpersonerna förklarar hur rättsprocessen går till och fungerar också som moraliskt stöd för brottsoffret vid rättegången. På varje brottsofferjour finns det mellan 10 och 15 stödpersoner, vilket utgör ca 1 500 totalt i landet. Grundutbildningen av stödpersonerna sker i form av lokala studiecirklar och i BOJ:s regi kan fortbildning ske genom studiecirklar, seminarier och studiebesök m.m. Brottsofferassistenten, som bör vara anställd på minst halvtid, utgör en samordningsfunktion på jouren. Assistenten har till uppgift att tillse att brottsoffret får kontakt med en stödperson. Målet är att en kontakt bör etableras inom 24 timmar från det att hjälpbehovet uppmärksammats eller önskemål om kontakt framställts. Brottsofferassistenten skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt att vid behov slussa hårt drabbade brottsoffer vidare till rätt professionell instans, t.ex. kommunens socialtjänst, kuratorer, psykiatriska mottagningar, försäkringsbolag, polisen, lås- och larmrådgivare m.fl. De flesta brottsofferjourerna (ca 90) har dock inte möjlighet att anställa någon brottsofferassistent och vid dessa utförs uppgifterna av en ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en sådan assistent (ca 15 st.) sker finansieringen genom kommunala bidrag. BOJ har som målsättning att få ett statligt bidrag som möjliggör anställning av en halv- eller heltidsan- ställd brottsofferassistent vid varje jour. Brottsofferjourerna ger främst stöd till dem som blivit utsatta för inbrott i bostaden, rån, hot eller misshandel. BOJ har en övergripande och samordnande roll och svarar bl.a. för utbildning av medlemmarna i allmän föreningsteknik samt vidareutbildning av stödpersonerna. En annan uppgift är att stödja lokalföreningarna i deras utveckling. Förbundet har också till uppgift att genom en bred samhällsdebatt verka för att brottsoffrens behov tillgodoses och att samhället ökar sina insatser för att förebygga brott. Av BOJ:s verksamhetsplan för åren 1996 och 1997 framgår att förbundet nu arbetar med att förstärka regionsamordnarens roll, att utöka antalet brottsofferassistenter, att öka antalet regionala stödpersons- och cirkelledarutbildningar, att svara för centrala utbildningar samt att öka kvaliteten i dessa utbildningar. Förbundet har vidare ambitionen att inspirera de lokala föreningarna till brottsförebyggande insatser; detta skall ske genom framtagning av ett informationsmaterial som skall användas bl.a. för information i skolorna. Förbundet avser därutöver att ytterligare utveckla samarbetet med företrädare för lokala och centrala myndigheter och organisationer. Inom brottsofferjourerna har framgångsrika projekt bedrivits. Här kan nämnas att brottsofferjouren i Växjö under viss tid lämnat dagligt stöd till vittnen och målsäganden i samband med rättegångar vid Växjö tingsrätt. En utvärdering av projektet har gjorts genom intervjuer med tingsrättens personal, åklagare, advokater samt stödpersonerna. Utvärderingen föll väl ut och de flesta var positiva eller mycket positiva till verksamheten. Verksamheten skall nu bedrivas ytterligare ett år för att därefter på nytt utvärderas. BOJ arbetar också med vissa brottsförebyggande projekt. Genom medel som erhållits från Allmänna arvsfonden bedrivs nu ett projekt som riktar sig mot våldsbrott bland barn och ungdomar. Avsikten är att kunna erbjuda brottsofferjourerna möjlighet att utifrån lokala förutsättningar initiera en brottsförebyggande verksamhet. Det praktiska arbetet med planering och kontakter med kommunen, polisen och föreningsliv m.fl. skall skötas av två projektanställda pedagoger. Enligt BOJ hade brottsofferjourerna totalt 6 900 medlemmar år 1995. Statistiken utvisar vidare att brottsoffrens kontakter med jourerna ökar. Under år 1995 noterades ca 46 000 kontakter och totalt handlades ca 18 400 ärenden. BOJ är anslutet till den internationella organisationen The European Forum for Victim Services som arbetar enligt Europarådets rekommendationer om högsta kvalitativa behandling av våldsoffer oavsett hemland. Kvinnojourerna startade sin verksamhet i början av 80-talet. Det finns i dag ca 130 kvinnojourer. Huvuddelen av dessa är medlemmar i en riksorganisation (ROKS). Kvinnojourerna arbetar för att skydda och hjälpa kvinnor som utsatts för misshandel och sexuella övergrepp samt deras barn. I flera motioner tas upp frågan om kvinno- och brottsofferjourer. Sålunda yrkas i motion Ju917 (c) att kvinno- och brottsofferjourerna bör få ökade medel från brottsofferfonden. I motion Ju922 (v) förespråkas att det skall inrättas en brottsofferjour i varje polisdistrikt och att dessa skall erhålla statliga anslag med eget budgetansvar. I motion K215 (fp) begärs att varje kommun bör ansvara för att det inrättas brottsofferjourer i samverkan med ideella organisationer. Statliga bidrag till BOJ utgick tidigare från anslaget G 4. Ersättning för skador på grund av brott (numera F 5). Detta ändrades när brottsofferfonden inrättades och numera skall sådana organisationer som stöder brottsoffer, t.ex. BOJ, vända sig direkt till brottsofferfonden med en ansökan om bidrag. För att underlätta övergången till den nya ordningen, erhöll BOJ för budgetåret 1994/95 ett bidrag på 1 000 000 kr från anslaget G 4 (jfr prop. 1993/94:143 s. 61, JuU25 s. 16, rskr. 320). Brottsoffermyndigheten delar ut medel ur brottsofferfonden två gånger per år. Bidrag från fonden får lämnas till löpande verksamhet bara om det finns särskilda skäl. Under år 1995 utbetalades ur fonden totalt 6 486 000 kr. Till ideella organisationer utgick medel om 2,7 miljoner kronor, till forskning utgick 2,7 miljoner kronor, till privat och offentlig brottsofferinriktad verksamhet utgick 883 000 kr och till information utgick 150 000 kr. Utskottet har inhämtat att BOJ under år 1995 erhållit bidrag om sammanlagt 1 600 000 kr. Till enskilda brottsofferjourer har lämnats projektbidrag på sammanlagt 306 000 kr. ROKS och enskilda kvinnojourer erhöll bidrag om sammanlagt 482 400 kr. Under år 1996 har från fonden hittills utbetalats 2 000 000 kr till BOJ för den löpande verksamheten och 95 000 kr för ett projekt som avser de lokala brottsofferjourerna. 82 000 kr i projektbidrag har utbetalats till enskilda brottsofferjourer. Kvinnojourerna har erhållit totalt 792 500 kr. När det gäller bidragen till ROKS vill utskottet erinra om att medel via statsbudgeten varje år ges till denna organisation. Över anslaget C 2 Bidrag till organisationer på det sociala området (utg.omr. 9) erhåller ROKS vissa medel. Socialstyrelsen, som disponerar anslaget och beslutar om fördelning av medel till de olika organisationerna, genomför årligen en utvärdering av effekten av bidragen som ligger till grund för den kommande bidragsgivningen. Enligt vad utskottet inhämtat erhöll Kvinnojourerna sammanlagt 7 618 000 kr under budgetåret 1995/96 via anslaget. För år 1997 har begärts ca 5 000 000 kr för ändamålet. Vidare erhåller ROKS medel via anslaget C 3 Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet (utg.omr. 14). För innevarande budgetår har utgått 352 500 kr (för 18 månader) till ROKS från anslaget. Vidkommande yrkandet om ökat stöd till brottsoffer- och kvinnojourerna vill utskottet liksom vid flera tidigare tillfällen (se 1994/95:JuU13 s. 6) uttala att ett av huvudsyftena med inrättandet av brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form av bidrag till ideella organisationer som de nu aktuella. Som framgått ovan utgår också sådana bidrag. Utskottet vill för sin del understryka vikten av åtgärder för att förbättra situationen för människor som drabbats av brott. Härvidlag utför brottsofferjourerna och kvinnojourerna ett värdefullt arbete som förtjänar stöd i olika former. Utskottet utgår för sin del från att jourerna även framdeles erhåller bidrag ur brottsofferfonden och anser inte att det behövs något särskilt uttalande härom från riksdagens sida. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju917 i nu behandlad del. När det gäller yrkandet i motion Ju922 om att det bör inrättas en brottsofferjour i varje polisdistrikt med statligt anslag och eget budgetansvar och yrkandet i motion K215 om kommunernas ansvar för uppbyggnaden av jourerna vill utskottet anföra följande. Utskottet är av uppfattningen, vilket utskottet också givit uttryck för tidigare (se senast 1991/92:JuU18 s. 3), att brottsofferjourernas styrka ligger i att de bygger på ett ideellt och frivilligt mänskligt engagemang och på att de inte har det författningsreglerade förhållningssätt som myndigheter måste ha. De utgör därvid ett komplement till den verksamhet som polisen bedriver med stöd och information till brottsoffren i samband med brottsutredningen. Här har utskottet noterat, enligt vad som anförs i årets budgetproposition (se utg.omr. 4 avsnitt 4.1.3), att närpolisens samverkan med dem som berörs av brottsligheten skall utvecklas ytterligare. Utskottet vill också erinra om att socialtjänsten har ett ansvar för brottsoffren i den mån det handlar om stöd till enskilda. Utskottet har för närvarande inte några tankar på att staten eller kommunerna skall ta över ansvaret för den verksamhet som brottsofferjourerna bedriver. Motionerna Ju922 och K215 i nu behandlade delar avstyrks.
Ersättning för skador på grund av brott
Från anslaget betalas ersättning av statsmedel enligt brottsskadelagen (1978:413) för skador på grund av brott. De huvudsakliga faktorer som styr utgifterna på anslaget är antalet beviljade ansökningar om brottsskadeersättning och ersättningarnas storlek. Anslaget disponeras av Brottsoffermyndigheten. Regeringen redovisar i budgetpropositionen att antalet inkomna brottsskadeärenden fortsätter att öka. Ärendena uppgick år 1995 till drygt 4 400, vilket är en ökning med ca 250 jämfört med år 1994. Antalet inkomna personskadeärenden ökade från 3 400 till 3 800. För antalet sakskadeärenden redovisas en minskning. Under 1996 har t.o.m. oktober månad inkommit omkring 4 000 brottsskadeärenden. Brottsoffermyndigheten har bedömt att det totala antalet brottsskadeärenden kommer att fortsätta att öka även under år 1997. Regeringen föreslår att riksdagen för år 1997 anvisar ett ramanslag på 71 500 000 kr till Ersättning för skador på grund av brott. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Rättshjälpskostnader
Inledning
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429; omtryckt 1993:9) omfattar allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål (bl.a. offentlig försvarare), rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning. Från anslaget Rättshjälpskostnader betalas de kostnader som enligt rättshjälpslagen, bestämmelsen i 21 kap. 10 § rättegångsbalken om ersättning till offentlig försvarare och lagen (1988:609) om målsägandebiträde, skall betalas av allmänna medel. De faktorer som styr kostnaderna är framför allt antalet ärenden, ärendenas omfattning och svårighetsgrad, ersättningsnivån till biträden och offentliga försvarare samt den andel av rättshjälpskostnaderna som betalas av den rättssökande. Regeringen bestämmer med stöd av 22 § rättshjälpslagen och 21 kap. 10 § rättegångsbalken den timkostnadsnorm som ligger till grund för ersättningen för arbete på rättshjälpsområdet. Ersättningen till biträden och offentliga försvarare regleras också i viss utsträckning med hjälp av taxor. Det finns för närvarande en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottmål och en taxa för ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan (DVFS 1996:13, B32 resp. 1996:14, B33). Taxorna beslutas av Domstolsverket på grundval av timkostnadsnormen. Regeringen har bestämt timkostnadsnormen för perioden den 1 juli 1996-den 31 december 1997 till 803 kr exklusive mervärdesskatt (1 004 kr inklusive mervärdesskatt).
Ny rättshjälpslag
Regeringen har denna höst i en proposition (1996/97:9) förelagt riksdagen ett förslag till en ny rättshjälpslag med följdändringar. Utskottet har i sitt betänkande (1996/97:JuU3) tillstyrkt regeringens förslag. Ärendet skall behandlas i kammaren under hösten. Den nya rättshjälpslagen innebär flera förändringar. Den viktigaste nyheten är att rättshjälpslagen föreslås bli generellt subsidiär till det rättsskydd som huvuddelen av svenska folket har tillgång till genom i första hand hemförsäkringen. Den som har en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten skall enligt förslaget alltså inte kunna få rättshjälp. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring kunna få rättshjälp om det inte finns särskilda skäl. En nyordning är också att rådgivning om högst två timmar blir en inledning till rättshjälp. Andra nyheter är bl.a. att inkomstgränsen för rätt till rättshjälp sänks till 210 000 kr per år, att biträdesbehovet skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas och att en prövning alltid skall göras av om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna i det enskilda fallet. Här kan också nämnas att det på det familjerättsliga området föreslås inskränkningar i möjligheterna att få rättshjälp i vissa äktenskapsskillnadsmål och att en ny form av bistånd benämnt ersättningsgaranti föreslås bli infört vid bodelning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 december 1997. För en beskrivning i övrigt av förslagen hänvisas till propositionen och utskottets betänkande. Regeringen har beräknat att de nya bestämmelserna successivt kommer att minska statens kostnader för rättshjälpen. Budgetåret 1998 bedömer regeringen att minskningen blir i storleksordningen 75 miljoner kronor; budgetåret 1999 beräknas kostnaderna minska med ytterligare 120 miljoner kronor.
Anslaget till Rättshjälpskostnader
Departementen, polismyndigheterna, Statens invandrarverk (SIV) och Utlänningsnämnden fattar beslut om rättshjälp i form av offentligt biträde i ärenden enligt utlänningslagen (1989:529) och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Kostnaderna belastar innevarande budgetår andra huvudtitelns anslag F 1. Rättshjälp m.m. I stort sett hela belastningen härrör från beslut av SIV och Utlänningsnämnden. I den nämnda propositionen om en ny rättshjälpslag föreslås att bestämmelser om rätten till offentligt biträde fr.o.m. den 1 december 1997 regleras i den materiella lagstiftningen. Eftersom budgetansvaret enligt regeringens mening bör ligga där den största möjligheten att påverka belastningen av ett anslag finns, har i budgetpropositionen medel för detta ändamål fr.o.m. år 1997 förts över till utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Regeringen föreslår att riksdagen till Rättshjälpskostnader anvisar ett ramanslag på 853 972 000 kr. I motionerna Ju915 (kd), Ju918 (mp) och Ju923 (v) förordas en ökning av anslaget med 13, 10 respektive 13 miljoner kronor. Anslagsyrkandena behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen. I propositionen anger regeringen att kostnaderna för rättshjälpen för budgetåren 1998 och 1999 bör beräknas till 736 872 000 kr respektive år. Detta belopp skall alltså enligt regeringen ligga till grund för det fortsatta bud- getarbetet. I motion Ju918 (mp) begärs att utgångspunkten för beräkningarna för budgetåren 1998 och 1999 bör vara ett belopp som är 100 miljoner kronor högre än vad regeringen angett. Bakgrunden är att Miljöpartiet i ett annat ärende yrkat avslag på förslaget till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9, JuU3). Utskottet, som tillstyrkt förslaget till ny rättshjälpslag, anser att den av regeringen angivna utgångspunkten för budgetåren 1998 och 1999 bör gälla. Motion Ju918 avstyrks i denna del.
Diverse kostnader för rättsväsendet
Från anslaget betalas en rad kostnader för rättsväsendet, bl.a. ersättningar till vittnen, parter och rättegångsbiträden samt kostnader för statens rättegångar. Regeringen föreslår ett ramanslag på 10 222 000 kr. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Bidrag till vissa internationella sammanslutningar
Från anslaget lämnas bidrag till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, till Internationella institutet i Rom för unifiering av privaträtten och till Permanenta byrån i Haagkonferensen för internationell privaträtt. Från anslaget lämnas vidare medel till Sveriges bidrag till Nordiska samarbetsrådet för kriminologi, till det FN-anknutna kriminologiska institutet i Helsingfors (HEUNI) och till vissa andra internationella sammanslutningar med anknytning till Justitiedepartementets ansvarsområde. Regeringen föreslår att riksdagen till Bidrag till vissa internationella sammanslutningar anvisar ett ramanslag på 3 000 000 kr. Yrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Bidrag till brottsförebyggande arbete
Inledning
Från anslaget ges bidrag till brottsförebyggande arbete. Medlen disponeras av Justitiedepartementet men för innevarande budgetår har Kommittén för genomförandet av det nationella brottsförebyggande programmet (dir. 1996:48) anförtrotts att fördela dessa medel. Anslaget tillkom innevarande budgetår då regeringen (prop. 1994/95:100 bil. 3 s. 19) ansåg att det fanns skäl att avsätta särskilda resurser för att främja nya initiativ i det brottsförebyggande arbetet. Här avses initiativ för att t.ex. utveckla nya metoder och kunskaper som innebär att det brottsförebyggande arbetet kan föras framåt.
Anslaget till Bidrag till brottsförebyggande arbete
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1997 till Bidrag till brottsförebyggande arbete anvisar ett ramanslag på 7 200 000 kr. Anslagsyrkandet behandlas ovan i avsnittet Utgiftsramen och anslagen.
Brottsförebyggande arbete på lokal nivå
I motion Ju202 (fp) begärs, mot bakgrund av att ett rättssamhälle bärs upp av alla dess medborgare, ett tillkännagivande om ett medborgerligt rättsansvar. I motion Ju903 (c) förespråkas att varje kommun skall ha skyldighet att upprätta en lokal trygghetsplan i samverkan med de myndigheter som verkar i det aktuella området. I motion K215 (fp) begärs att det i kommunerna inrättas lokala brottsförebyggande råd. I motion Ju918 (mp) förespråkas att det i dessa råd bör ingå personer, exempelvis kuratorer, skolsköterskor eller socialsekreterare, som är väl förtrogna med de ungdomar på den lokala orten som befinner sig i riskzonen. Som nyss framgått har regeringen fattat beslut om ett nationellt brottsförebyggande program. En av byggstenarna i programmet är att åtgärder skall vidtas för att stödja och främja bl.a. det medborgerliga engagemanget i brottsförebyggande verksamhet och som utskottet ser det är det samma grundtanke som bär upp motion Ju202. Motionen får i nu behandlad del anses tillgodosedd genom vad som anförts i det brottsförebyggande programmet. Det brottsförebyggande programmet, som bygger på grundtanken att regeringen skall främja det lokala brottsförebyggande arbetet, skall ligga till grund för ett rådslag med bl.a. kommunerna. Avsikten härmed är att få del av erfarenheter av lokalt arbete och kommunernas syn på uppläggningen och inriktningen av den brottsförebyggande verksamheten. Frågor om organisation och arbetsuppgifter på lokal nivå kommer härvid att ägnas särskild uppmärksamhet. Som framgått ovan har en kommitté (dir. 1996:48) tillsatts med uppgift att verka för genomförandet av intentionerna i programmet. I direktiven pekas särskilt på att kommittén i samråd med kommunerna skall verka för att det lokala brottsförebyggande arbetet organiseras på lämpligt sätt och för att lokala brottsförebyggande program antas. Kommittén har också till uppgift att fördela ekonomiskt stöd till uppbyggnaden av brottsförebyggande verksamhet på lokal nivå. Kommittén har för ändamålet anförtrotts de medel som innevarande budgetår finns på anslaget Bidrag till brottsförebyggande arbete (A 6). Kommitténs arbete skall vara avslutat den 31 december 1998. Som utskottet tidigare uttalat har statsmakterna ett ansvar för att skapa goda förutsättningar för och ge ett aktivt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. Utskottet anser att regeringen genom intentionerna i det brottsförebyggande programmet väl levt upp till detta ansvar. Som uttalas i programmet vilar ansvaret för kampen mot kriminaliteten ytterst på statsmakterna, men för att den skall få genomslag på den lokala nivån krävs att alla goda krafter samverkar och att kampen förs på bred front. De brottsförebyggande insatserna på lokal nivå bör, anser utskottet, organiseras så att det går att ta till vara enskilda medborgares, ideella organisationers och andra privata initiativ samt åstadkomma en effektiv samverkan mellan detta frivilliga arbete och de olika myndigheternas åtgärder. Samtidigt är det, som framförs i programmet, självklart att såväl innehållet i som formerna för det lokala arbetet kommer att variera beroende på lokala förhållanden och förutsättningar. Det går således inte att skapa en gemensam mall för det lokala brottsförebyggande arbetet. Det handlar i stället om att på bästa sätt förvalta och utveckla lokala kunskaper och lokalt engagemang för att finna den bästa formen för det brottsförebyggande arbetet i ett visst område. Basen för en modell för detta arbete skulle kunna vara ett lokalt brottsförebyggande råd eller en trygghetsplan. Enligt utskottets mening saknas det emellertid anledning för riksdagen att uttala sig om hur det lokala brottsförebyggande arbetet skall organiseras. Sådana beslut bör fattas på lokal nivå. Yrkandena om lokala brottsförebyggande råd m.m. i motionerna Ju903, Ju918 och K215 avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet att riksdagen dels med bifall till proposition 1996/97:1 i denna del anvisar anslag till verksamheten inom Rättsväsendet för budgetåret 1997 enligt utskottets förslag i bilaga 4, dels avslår de i bilaga 5 angivna motionsyrkandena, res. 1 (v) res. 2 (mp) 2. beträffande kriminalpolitikens inriktning att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 2 och 1996/97:Ju922 yrkande 1, res. 3 (m) 3. beträffande ett nationellt brottsförebyggande program att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkande 7, res. 4 (m) 4. beträffande det framtida rättsväsendet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju912, res. 5 (m, kd) - motiv. 5. beträffande preliminära beräkningar för Säkerhetspolisen budgetåren 1998 och 1999 att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju918 yrkande 14 i denna del, 6. beträffande bidragsfusk att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju203, res. 6 (m) - motiv. 7. beträffande ungdomsvåld att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju206 yrkande 1, 8. beträffande barnpornografibrott att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju209, 9. beträffande utbildning om miljöbrott att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju926 yrkande 3, 10. beträffande resursfördelningen inom polisen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju206 yrkande 2, 1996/97: Ju211, 1996/97:Ju215, 1996/97:Ju217, 1996/97:Ju221, 1996/97: Ju223 yrkande 2 och 1996/97:Ju903 yrkande 12, res. 7 (c) 11. beträffande närpolisverksamheten att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 16, res. 8 (m) res. 9 (c) 12. beträffande bevarande av den nationella beredskapsstyrkan att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 18 och 1996/97:Ju924 yrkande 2, res. 10 (m, kd) 13. beträffande användning av beredskapsstyrkans kompetens att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju225, 14. beträffande sjöpolisen att riksdagen avslår motion 1996/97:L904 yrkande 1, res. 11 (m) - motiv. 15. beträffande åtgärder inom EU mot den internationella brottsligheten att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So656 yrkande 21 och 1996/97:U509 yrkande 2, res. 12 (fp) 16. beträffande internationell myndighetssamverkan att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkandena 30 och 31, res. 13 (m) 17. beträffande internationellt samarbete mot narkotika m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:So657 yrkande 5 och 1996/97:U515 yrkandena 53, 55 och 61, res. 14 (m, kd) 18. beträffande Schengensamarbetet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju918 yrkande 7, res. 15 (v, mp) 19. beträffande polislagen att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387), 20. beträffande polisstyrelsernas sammansättning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju918 yrkande 4, res. 16 (mp) 21. beträffande antalet polisstyrelser att riksdagen avslår motion 1996/97:K215 yrkande 6, 22. beträffande utvärdering av åklagarreformen att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju301, 23. beträffande lekmannainflytande inom åklagarväsendet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju202 yrkande 5, 24. beträffande resurser för ekobrottsbekämpning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju303, 25. beträffande Kustbevakningens befogenheter vid brottsutredning att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju304 och 1996/97:U801 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 26. beträffande åklagarens möjlighet att begära biträde vid förundersökning att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkande 19, res. 17 (m) 27. beträffande domstolsorganisationen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju402 yrkandena 1-3, 1996/97:Ju403, 1996/97:Ju404, 1996/97:Ju405, 1996/97:Ju409, 1996/97: Ju411, 1996/97:Ju413, 1996/97:Ju414, 1996/97:Ju416, 1996/97: Ju423, 1996/97:Ju901 yrkande 20 och 1996/97:A428 yrkande 5, res. 18 (m, fp, kd) res. 19 (c) 28. beträffande ersättning till nämndemän att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju424 yrkande 1, 29. beträffande åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju811 och 1996/97:Ju924 yrkande 5, res. 20 (m) 30. beträffande Kriminalvårdens hus på Gotland att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju504 och 1996/97:Ju508, 31. beträffande utbyggnad av häktet i Helsingborg att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju503, res. 21 (m) - motiv. 32. beträffande verkställighetsinnehållet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju901 yrkande 23, 33. beträffande undervisning i svenska för utländska intagna att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju502, 34. beträffande utredning om frivårdens resursbehov att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju918 yrkande 1, res. 22 (m, mp, kd) 35. beträffande regionindelning av kronofogdemyndigheterna att riksdagen dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i utsökningsbalken, 2. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 3. lag om ändring i konkurslagen (1987:672) och 4. lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler, dels med anledning av motionerna 1996/97:Ju601, 1996/97:Ju604, 1996/97:Ju605, 1996/97:Ju607, 1996/97:Ju609, 1996/97:Ju610 och 1996/97:Ju611 samt med avslag på motionerna 1996/97:Ju402 yrkande 4, 1996/97:Ju603, 1996/97:Ju606 och 1996/97:Ju608 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 23 (c) 36. beträffande en obeståndsmyndighet att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju602 yrkande 1, 37. beträffande BRÅ:s verksamhetsinriktning att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 4 och 1996/97:Ju925, res. 24 (m, c, fp, mp, kd) res. 25 (v) 38. beträffande prioritering av forskning m.m. att riksdagen avslår motion 1996/97:Ub8 yrkande 10, 39. beträffande finansiering av brottsofferfonden att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju905, res. 26 (m, mp) 40. beträffande stöd till kvinno- och brottsofferjourer att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju917 yrkande 7, res. 27 (c) 41. beträffande inrättande av brottsofferjourer att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju922 yrkande 5 och 1996/97:K215 yrkande 8, res. 28 (v) 42. beträffande preliminära beräkningar för rättshjälpen budgetåren 1998 och 1999 att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju918 yrkande 14 i denna del, 43. beträffande medborgerligt rättsansvar att riksdagen avslår motion 1996/97:Ju202 yrkande 1, 44. beträffande lokala brottsförebyggande råd m.m. att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Ju903 yrkande 5, 1996/97: Ju918 yrkande 5 och 1996/97:K215 yrkande 7. res. 29 (c) res. 30 (mp)
Stockholm den 26 november 1996
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik1 (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark1 (m), Siw Persson1 (fp), Ann- Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Maud Ekendahl1 (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson1 (kd), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson1 (m) och Paavo Vallius (s).
1 dock ej i beslutet under moment 1
Reservationer
1. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1)
Alice Åström (v) anför:
Enligt min mening bör fördelningen på anslag inom Rättsväsendet göras utifrån något annorlunda prioriteringar än de som görs i budgetpropositionen. Jag anser således att Säkerhetspolisens anslag bör minskas med 50 miljoner kronor. Merparten av dessa medel, 35 miljoner kronor, bör, i linje med vad som anförs i motion Ju923, användas till en förstärkning av anslaget till kronofogdemyndigheterna. Härigenom möjliggörs en förbättring av indrivningsfunktionerna hos myndigheterna och kampen mot den ekonomiska brottsligheten, där kronofogdemyndigheterna har en nyckelroll, kan förstärkas. Återstoden, 15 miljoner kronor, bör användas för ändamål inom andra utgiftsområden.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet att riksdagen dels med anledning av proposition 1996/97:1 i denna del och motion 1996/97:Ju923 anvisar anslag till verksamheten inom Rättsväsendet för budgetåret 1997 enligt det av Vänsterpartiet framlagda förslaget i bilaga 4, dels avslår de i bilaga 5 angivna motionsyrkandena såvitt de inte omfattas av utskottets hemställan ovan.
2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag anser att omfattningen av Säkerhetspolisens arbete bör utredas. Många av de arbetsuppgifter som i dag utförs av Säkerhetspolisen borde av effektivitetsskäl kunna överföras till bl.a. den ordinarie polisverksamheten och den militära underrättelseorganisationen. Enligt min mening innebär regeringens förslag därför att alltför stora resurser ställs till Säkerhetspolisens förfogande. En successiv överföring av resurser till den ordinarie polisverksamheten bör nu inledas. Jag anser alltså att 10 miljoner kronor i linje med vad som yrkas i motion Ju918 bör föras över från Säkerhetspolisen till den ordinarie polisverksamheten.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet att riksdagen dels med anledning av proposition 1996/97:1 i denna del och motion 1996/97:Ju918 yrkande 13 anvisar anslag till verksamheten inom Rättsväsendet för budgetåret 1997 enligt det av Miljöpartiet de gröna framlagda förslaget i bilaga 4, dels avslår de i bilaga 5 angivna motionsyrkandena såvitt de inte omfattas av utskottets hemställan ovan.
3. Kriminalpolitikens inriktning (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Enligt vår mening bör riksdagen besluta om följande riktlinjer för kriminalpolitiken. Utgångspunkten skall vara att varje människa i princip har både rätt och skyldighet att ta ansvar för sina egna handlingar. Denna grundsyn påverkar hela kriminalpolitiken. Metoden att angripa brottsligheten får inte innebära att individen reduceras till ett objekt för sociala och ekonomiska krafter - utan ansvar för sitt eget liv och sina handlingar - och inte heller att det individuella ansvaret ersätts med politiska beslut. För att kriminalpolitiken skall uppfattas som trovärdig fordras att straffsystemet och de påföljder som döms ut uppfattas som rättvisa och står i proportion till brottets svårhet. Utdömda straff måste alltså stå i samklang med vad som populärt kallas det allmänna rättsmedvetandet, och hänsynen till brottsoffren måste genomsyra hela det straffrättsliga systemet. En av statens viktigaste uppgifter på det kriminalpolitiska området är att i största möjliga utsträckning skydda medborgarna mot brott och att se till att de brott som ändå begås beivras oavsett brottets svårhet. Det är enligt vår mening lika viktigt att stävja en begynnande kriminell bana genom en adekvat påföljd i början av en brottskarriär som att döma ut stränga straff vid allvarliga brott. I den meningen kan samhällsreaktionen ses som en brottsförebyggande åtgärd. Att också mindre allvarliga brott beivras hindrar även människor från att ta lagen i egna händer; detta är också en brottsförebyggande åtgärd. En förutsättning är naturligtvis att polisen, åklagarna och domstolarna har tillräckliga resurser för att utan långa väntetider kunna utreda och beivra brott. Också kriminalvården måste ha tillräckliga resurser så att de dömdas rehabiliteringsbehov kan tillgodoses och nya brott därigenom förhindras. Vi anser att riksdagen bör ålägga regeringen att utforma de praktiska åtgärderna inom ramen för kriminalpolitiken i linje med vad vi här med anledning av motion Ju901 anfört. Vi avstyrker bifall till motion Ju922.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande kriminalpolitikens inriktning att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Ju901 yrkande 2 och med avslag på motion 1996/97:Ju922 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 3.
4. Ett nationellt brottsförebyggande program (mom. 3)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi vill först påpeka att arbetet med ett nationellt, brottsförebyggande program inleddes av den borgerliga regeringen våren 1994. Enligt vår mening är frågan om hur det brottsförebyggande arbetet skall utformas av central betydelse för den framtida brottsutvecklingen. Saken har en sådan dignitet att den självklart bör debatteras i riksdagen. Riktlinjer för det brottsförebyggande arbetet är inte en uppgift enbart för regeringen. Detta visar sig till exempel i att frågan om ett program efter regeringsskiftet vid flera tillfällen diskuterats i utskottet som emellertid inte tagit några initiativ eftersom regeringen aviserat ett ärende till riksdagen, låt vara endast i form av en skrivelse. Regeringens förfarande att helt enkelt underlåta att föra ärendet till riksdagen är mot den bakgrunden klandervärt. Enligt vår mening bör regeringen i linje med vad som föreslås i motion Ju901 i denna del nu ges i uppdrag att lägga fram en proposition om ett nationellt brottsförebyggande program så att riksdagen efter sedvanlig beredning och debatt kan ta ställning till det. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande ett nationellt brottsförebyggande program att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 4.
5. Det framtida rättsväsendet (mom. 4, motiveringen)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med Utskottet konstaterar och slutar med Ju912 avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar med hänvisning till vad som nyss anförts att arbetet med att utforma det framtida rättsväsendet redan pågår men utskottet hyser oro för att det omfattande förändringsarbetet inte i tillräckligt stor utsträckning tar hänsyn till behovet av samverkan mellan olika delar av rättsväsendet. Den nyligen genomförda organisationsförändringen av åklagarväsendet har bl.a. resulterat i att den viktiga geografiska närheten mellan åklagare och polis på många håll har försvunnit. Det föreligger emellertid en utbredd utredningströtthet inom rättsväsendet, varför utskottet anser att samordningsaspekten skall beaktas i det pågående förändringsarbetet. Någon anledning att ge en särskild utredning i uppdrag att komma med övergripande förslag finns alltså inte. Motion Ju912 avstyrks.
6. Bidragsfusk (mom. 6, motiveringen)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med Utskottet är och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet är berett att instämma i vad som anförs i motion Ju203 om att det är en angelägen uppgift att tillhandahålla utredningsresurser för att kontrollera om fusk förekommer inom socialförsäkringssystemet. Polisens begränsade resurser bör emellertid enligt utskottets mening koncentreras till de områden där polisen är bäst lämpad eller ensam har att upprätthålla lag och ordning. Kontrollen av hur socialförsäkringssystemet utnyttjas är enligt utskottets mening i första hand en uppgift för de myndigheter som ansvarar för detta system. Utskottet har också inhämtat att Polishögskolan erbjuder utbildning i förhörs- och utredningsteknik till bl.a. myndigheter som hanterar socialförsäkringar. Motionen avstyrks.
7. Resursfördelningen inom polisen (mom. 10)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med Utskottet vidhåller och slutar med och Ju903 bort ha följande lydelse: Utskottet anser att polisen, för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter, måste bedriva verksamhet över hela landet. Polisens närvaro bland människorna är särskilt viktig för att polisen skall kunna arbeta brottsförebyggande och utveckla ett förtroendefullt förhållande till allmänheten. Det är mot denna bakgrund nödvändigt med en fortsatt decentralisering av polisen och en omfattande satsning på närpolisverksamhet. Den fördelning av medel som i dag görs inom polisen beaktar enligt utskottets mening inte i tillräcklig grad de speciella förhållandena på landsbygden med bl.a. stora avstånd. Utskottet anser därför i likhet med vad som anförs i motion Ju903 att det vid medelstilldelningen måste tas särskild hänsyn till glesbygdens behov av polisiär verksamhet liksom till storstädernas särskilda behov av resurser för tunnelbevakning m.m. Övriga här behandlade motionsyrkanden behöver däremot inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju903 och med avslag på motionerna Ju206, Ju211, Ju215, Ju217, Ju221 och Ju223 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse: 10. beträffande resursfördelningen inom polisen att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju903 yrkande 12 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju206 yrkande 2, 1996/97:Ju211, 1996/97:Ju215, 1996/97:Ju217, 1996/97:Ju221 och 1996/97:Ju223 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Närpolisverksamheten (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med Det ankommer och på s. 25 slutar med de avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det är av utomordentlig betydelse att den utbyggnad av närpolisverksamheten som påbörjades av den förra borgerliga regeringen inte avstannar. Regeringens tunga sparkrav på den lokala polisverksamheten har emellertid lett till att utbyggnaden av närpolisverksamheten runt om i landet allvarligt försvårats eller t.o.m. avstannat. Inte heller fungerar den verksamhet som kommit i gång som det var tänkt. I åtskilliga polisdistrikt går närpolisverksamheten på sparlåga och under helger och semestertid är bemanningen ofta minimal eller rent av obefintlig. Inte sällan får närpolisen lämna kända orosområden obevakade under kvällar och nätter. För att närpolisen skall kunna arbeta brottsförebyggande och ingripa mot s.k. vardagsbrottslighet och mot unga människor som är på väg in i kriminalitet och missbruk måste regeringen se till att verksamheten tillförsäkras tillräckliga resurser. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju901 och Ju903 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande närpolisverksamheten att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Närpolisverksamheten (mom. 11)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24 börjar med Det ankommer och på s. 25 slutar med de avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att närpolisverksamhet är det bästa sättet för polisen att arbeta problemorienterat och i nära kontakt med enskilda, lokala organisationer, företag m.fl. Inte minst när det gäller att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten kan närpolisen, i samarbete med skolan, göra en betydelsefull insats. Närpolisverksamheten bedriven inom områden som inte är större än att polisen kan skaffa sig ordentlig personkontakt och personkännedom bör därför vara den naturliga basen för all polisverksamhet. För att detta skall kunna uppnås erfordras enligt utskottets mening en fortsatt prioritering av utbyggnaden av närpolisverksamheten. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna Ju901 och Ju903 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse: 11. beträffande närpolisverksamheten att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 6 och 1996/97:Ju903 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Bevarande av den nationella beredskapsstyrkan (mom. 12)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med Enligt utskottets och slutar med och Ju924 bort ha följande lydelse: Utskottet delar regeringens uppfattning att den nationella beredskapsstyrkan bör användas på ett mer effektivt sätt än vad som för närvarande är fallet. Utskottet motsätter sig dock förslaget att integrera beredskapsstyrkan med piketen vid Polismyndigheten i Stockholms län, eftersom en sådan åtgärd på sikt skulle försvåra polisens möjlighet att upprätthålla den särskilda kompetens som finns inom beredskapsstyrkan. En bättre lösning är enligt utskottets uppfattning att behålla beredskapsstyrkan som en särskild specialtränad enhet och samtidigt möjliggöra att den i ökad utsträckning kan tas i anspråk i olika situationer som kräver särskilda polisiära insatser. Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder i denna riktning. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju901 och Ju924 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande bevarande av den nationella beredskapsstyrkan att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju901 yrkande 18 och 1996/97:Ju924 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Sjöpolisen (mom. 14, motiveringen)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med Utskottet, som och slutar med L904 avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet, som konstaterar att sjöpolisverksamheten nyligen har setts över av en utredning, vill dock instämma i motionärernas påpekande om behovet av ytterligare resurser till sjöpolisen för beivrande av bl.a. fylleri till sjöss. De begränsade resurser som står till polisens förfogande innebär emellertid att prioriteringar måste göras som utesluter tillgodoseendet även av i och för sig rimliga krav på förstärkningar av sjöpolisverksamheten. Motion L904 avstyrks.
12. Åtgärder inom EU mot den internationella brottsligheten (mom. 15)
Siw Persson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med Som framgått och slutar med de avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det hittillsvarande mellanstatliga samarbetet inom EU inte har varit tillräckligt utvecklat för att få till stånd en effektiv bekämpning av den internationella brottsligheten. Det internationella polissamarbetet mot gränsöverskridande brottslighet måste alltså byggas ut ytterligare. Detta är särskilt angeläget när det gäller narkotikabrottsligheten, eftersom denna ofta är sammankopplad med annan allvarlig kriminalitet. Det europeiska polissamarbetet inom Europol bör enligt utskottets mening därför utvecklas till ett överstatligt samarbete och det bör upprättas gemensamma kriminalregister och särskilda gemensamma insatsstyrkor mot vissa typer av internationell brottslighet. Det ankommer på regeringen att ta erforderliga initiativ i dessa frågor. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So656 och U509 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha följande lydelse: 15. beträffande åtgärder inom EU mot den internationella brottsligheten att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So656 yrkande 21 och 1996/97:U509 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Internationell myndighetssamverkan (mom. 16)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med Utskottet instämmer och slutar med den avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser att åtgärder måste vidtas både nationellt och internationellt för att möta den växande gränsöverskridande brottsligheten. I Sverige behövs en samordning av tullens och polisens resurser för att möta smugglingen av bl.a. narkotika, vapen, krigsmaterial, djur, alkohol och kulturföremål. Den gränsöverskridande narkotikabrottsligheten har ofta starka kopplingar till den internationella ekonomiska brottsligheten. Insatser mot narkotika träffar således också den ekonomiska brottsligheten. Det främsta vapnet mot den internationella brottsligheten är en effektiv myndighetssamverkan. Tullen och polisen måste därför också ha ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar för att aktivt kunna delta i och driva på det internationella brottsbekämpningsarbete som nu är under uppbyggnad inom ramen för EU:s tredje pelare och Schengensamarbetet. Utskottet vill i sammanhanget också påtala behovet av åtgärder mot olika former av miljörelaterad brottslighet, som inte sällan har kopplingar till den internationella ekonomiska brottsligheten. Tull- och polissamarbetet bör därför ges en fastare organisation för bekämpningen av miljöbrott och den illegala handeln med växter och djur. För detta krävs - som vid bekämpande av all annan brottslighet - både tillräckliga ekonomiska resurser och förstärkta utbildningsinsatser. Det ankommer på regeringen att ta erforderliga initiativ. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju901 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande lydelse: 16. beträffande internationell myndighetssamverkan att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkandena 30 och 31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Internationellt samarbete mot narkotika m.m. (mom. 17)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med Utskottet ser och slutar med Motionerna avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet vill framhålla betydelsen av att kampen mot narkotikan präglas av internationellt samarbete. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle där allt icke-medicinskt bruk av narkotika elimineras. För att detta skall kunna uppnås måste Sverige fortsätta att hävda en restriktiv narkotikapolitik både nationellt och internationellt. Det åligger regeringen att ständigt verka i denna riktning. Vad utskottet har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So657 och U515 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande lydelse: 17. beträffande internationellt samarbete mot narkotika m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:So657 yrkande 5 och 1996/97:U515 yrkandena 53, 55 och 61 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Schengensamarbetet (mom. 18)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med Utskottet anser och slutar med motionen avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser att ett svenskt deltagande i Schengensamarbetet skulle medföra problem av olika slag som ännu inte har blivit tillräckligt belysta. Det kan t.ex. enligt utskottets mening förutses ett ökat inflöde av narkotika till följd av den slopade personkontrollen. Utskottet konstaterar att regeringen inte har lämnat någon ordentlig redogörelse till riksdagen för vad Schengensamarbetet beräknas kosta, hur det drabbar polisanslaget eller vilka övriga konsekvenser det medför. Regeringen bör få i uppdrag att senast i samband med ärendet till riksdagen om ratificering av de aktuella konventionerna redovisa konsekvenserna för svenskt vidkommande. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse: 18. beträffande Schengensamarbetet att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju918 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Polisstyrelsernas sammansättning (mom. 20)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med Utskottet anser och slutar med Ju918 avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet anser att det i polislagen bör anges att samtliga representerade partier i berörda kommunfullmäktige alternativt landstinget skall vara företrädda i polisstyrelserna. Därigenom skulle mindre partier inte riskera att utestängas från insyn och inflytande över de angelägna polisfrågorna. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet med vad utskottet anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju918 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse: 20. beträffande polisstyrelsernas sammansättning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju918 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Åklagarens möjlighet att begära biträde vid förundersökning (mom. 26)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Åklagarna har befogenhet och kompetens att vara förundersökningsledare men saknar egna utredningsresurser. Själva den brottsutredande verksamheten sköts ju av polisen. I en tid då brottsligheten blir alltmer komplicerad och gränsöverskridande måste tyngdpunkten ligga på den juridiska kompetensen, men enbart denna kompetens räcker inte vid utredning om t.ex. avancerad ekonomisk brottslighet. Här behövs experter också från andra discipliner än den juridiska. En förbättring i den riktningen skulle kunna vara att låta åklagarna leda experter t.ex. från andra myndigheter vid brottsutredning. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder härför som kan krävas. Vad vi nu med anledning av motion Ju901 uttalat bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande lydelse: 26. beträffande åklagarens möjlighet att begära biträde vid förundersökning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju901 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 17.
18. Domstolsorganisationen (mom. 27)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med Utskottet vill och slutar med aktuell del bort ha följande lydelse: Utskottet vill för sin del framhålla betydelsen av domstolarnas lokala förankring. Det är fråga om en princip som har en lång tradition inom rättsväsendet. Principen avser att garantera en folklig uppslutning kring domstolarna och ett demokratiskt inflytande i dessa. Domstolar på lokal nivå har också en mer allmän betydelse för orten och regionen genom att de skapar sysselsättning och ger upphov till annan samhällsservice av såväl offentlig som privat natur. Trots dessa utgångspunkter är utskottet på det klara med att det i viss utsträckning kan vara motiverat att lägga ned mindre tingsrätter i syfte att åstadkomma ett mer rationellt och effektivt domstolsväsende. Utskottet vill emellertid betona att centraliseringen inte får gå för långt. Som framhålls i flera motioner finns det anledning befara att en indragning av mindre tingsrätter totalt sett innebär negativa samhällsekonomiska konsekvenser utan samtidiga besparingar inom rättsväsendet. Man måste nämligen vid nedläggningar räkna med att resekostnaderna för inställelse till domstolsförhandlingar för bl.a. nämndemän och advokater blir högre. Det finns vidare en risk för att antalet inställda förhandlingar kan öka när resvägarna blir längre för parter och vittnen. Enligt vad utskottet erfarit råder det också delade meningar om större domstolar verkligen är mer effektiva i dömandet och i den övriga domstolsverksamheten än mindre domstolar. Det nu anförda leder till ståndpunkten att man vid överväganden om organisationsförändringar i den offentliga sektorn inte kan begränsa sig till att enbart analysera effekterna på den verksamhet som närmast berörs även om detta är det mest väsentliga. Även andra samhällsekonomiska följder måste tas med i beräkningen innan statsmakterna fattar beslut om förändringar i domstolsorganisationen. Det finns enligt utskottets mening all anledning för regeringen att vid de fortsatta övervägandena om den framtida domstolsorganisationen se till att utskottets nu framförda synpunkter beaktas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga nu aktuella motioner som behandlar domstolsorganisationen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande domstolsorganisationen att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju402 yrkandena 1-3, 1996/97:Ju403, 1996/97:Ju404, 1996/97:Ju405, 1996/97:Ju409, 1996/97:Ju411, 1996/97:Ju413, 1996/97:Ju414, 1996/97:Ju416, 1996/97:Ju423, 1996/97:Ju901 yrkande 20 och 1996/97:A428 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Domstolsorganisationen (mom. 27)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med Utskottet vill och slutar med aktuell del bort ha följande lydelse: Utskottet vill i linje med framför allt motion Ju402 för sin del framhålla att domstolsväsendet måste vara organiserat så att det kan uppfylla högt ställda krav på kvalitet i rättsskipningen och kompetens hos domstolspersonalen. En annan princip för rättsväsendets utformning som utskottet önskar betona är att tyngdpunkten i rättsskipningen bör ligga i underrätterna. Det är också, inte minst av hänsyn till juristutbildningen, av vikt att de s.k. sidofunktionerna blir kvar hos tingsrätterna. Lokalkännedom är av stor betydelse i exempelvis inskrivningsverksamheten. En renodling av tingsrätternas arbetsuppgifter får även konsekvenser för domstolsorganisationen genom att det underlag som behövs för en domstol försvinner. Utskottet vill vidare framhålla betydelsen av domstolarnas lokala förankring. Principen om lokal förankring har en lång tradition inom rättsväsendet. Den avser att garantera en folklig uppslutning kring domstolarna och ett demokratiskt inflytande i dessa. Även domstolarnas regionalpolitiska betydelse måste beaktas. Domstolar på lokal nivå har sålunda också en mer allmän betydelse för orten och regionen genom att de skapar sysselsättning och ger upphov till annan samhällsservice av såväl offentlig som privat natur. Det finns starka skäl att befara att en indragning av mindre tingsrätter totalt sett innebär negativa samhällsekonomiska konsekvenser utan samtidiga besparingar inom rättsväsendet. Man måste nämligen vid nedläggningar räkna med att resekostnaderna för inställelse till domstolsförhandlingar för bl.a. nämndemän och advokater blir högre. Det finns vidare en risk för att antalet inställda förhandlingar kan öka när resvägarna blir längre för parter och vittnen. Som särskilt framhålls i motion Ju402 leder en nedläggning av mindre tingsrätter också till en utarmning av den juridiska kompetensen på de orter som berörs. Enligt utskottets mening kan det dessutom starkt ifrågasättas om större domstolar verkligen är mer effektiva i dömandet och i den övriga domstolsverksamheten än mindre domstolar. Det nu anförda leder till ståndpunkten att man vid överväganden om organisationsförändringar i den offentliga sektorn inte kan begränsa sig till att enbart analysera effekterna på den verksamhet som närmast berörs. Även andra statsfinansiella och samhällsekonomiska följder måste tas med i beräkningen innan statsmakterna fattar beslut om förändringar i domstolsorganisationen. Det finns enligt utskottets mening all anledning för regeringen att vid de fortsatta övervägandena om den framtida domstolsorganisationen se till att utskottets nu framförda synpunkter beaktas med syftet att bevara de mindre tingsrätterna. En lämplig åtgärd från regeringens sida är att ge Domstolskommittén ändrade direktiv så att övervägandena om den framtida domstolsorganisationen får en inriktning som ligger i linje med utskottets uttalanden. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av samtliga nu aktuella motioner som behandlar domstolsorganisationen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande lydelse: 27. beträffande domstolsorganisationen att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju402 yrkandena 1-3, 1996/97:Ju403, 1996/97:Ju404, 1996/97:Ju405, 1996/97:Ju409, 1996/97:Ju411, 1996/97:Ju413, 1996/97:Ju414, 1996/97:Ju416, 1996/97:Ju423, 1996/97:Ju901 yrkande 20 och 1996/97:A428 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål (mom. 29)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som börjar med Utskottet vill och slutar med denna del bort ha följande lydelse: Som anförs i motionerna Ju811 och Ju924 har antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål blivit ett växande problem som vållar domstolsväsendet stora kostnader och innebär en fara för rättssäkerheten. Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att komma till rätta med problemet. I detta syfte är det erforderligt att vissa lagändringar genomförs. Sålunda anser utskottet att en ordning som motsvarar det civilrättsliga systemet med tredskodom vid utevaro bör införas i vissa brottmål. Vidare bör polisens möjligheter att hämta personer till en huvudförhandling i brottmål effektiviseras. Det bör exempelvis vara möjligt att hämta en tilltalad till rätten tidigare än vad som kan ske i dag. Utöver de lagändringar som är nödvändiga vill utskottet framhålla de överväganden och rekommendationer som Riksrevisionsverkets rapport (RRV 1994:16) Inställda förhandlingar i brottmål innehåller. Det gäller här främst förhållanden och rutiner som rättsväsendets myndigheter själva kan göra någonting åt för att minska antalet inställda förhandlingar. Riksrevisionsverket föreslår bl.a. vissa åtgärder i syfte att effektivisera delgivningsverksamheten och pekar på hur samordningen mellan de rättsvårdande myndigheterna kan förbättras och hur tingsrätternas rutiner kan skärpas i olika avseenden. Utskottet delar bedömningen i motionerna att ett genomförande av de nu redovisade åtgärderna skulle frigöra resurser i storleksordningen 50 miljoner kronor om året, vilka kan användas för en förstärkning av domstolarna i olika avseenden till säkerställande av en hög kvalitet i rättsskipningen. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att riksdagen hos regeringen skall begära sådana lagförslag som förordas i motionerna i syfte att minska antalet inställda huvudförhandlingar i brottmål. Vidare förutsätter utskottet att regeringen aktivt verkar för att Riksrevisionsverkets överväganden och rekommendationer beaktas och leder till åtgärder. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha följande lydelse: 29. beträffande åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål att riksdagen med bifall till motionerna 1996/97:Ju811 och 1996/97: Ju924 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Utbyggnad av häktet i Helsingborg (mom. 31, motiveringen)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi vill när det gäller motion Ju503 i vilken det begärs ett uttalande om att den planerade utbyggnaden av häktet i Herlsingborg skall fullföljas anföra följande. Lokaliseringen av häkten och anstalter kan få betydelse såväl för kostnaderna inom rättsväsendet som för statens utgifter i övrigt. De besparingar som staten gör på löner och omkostnader vid en nedläggning av en anstalt eller ett häkte måste i en konsekvensanalys vägas mot t.ex. högre transportkostnader och ökade kostnader för polis och åklagare m.fl. innan beslut fattas. I sammanhanget bör också vägas in samhällsnyttan av olika alternativ och de investeringar som går förlorade vid en nedläggning. Vi anser inte att det är visat att de konsekvenser för kostnader m.m. inom andra sektorer av rättsväsendet som avvecklingen av häktesavdelningen i Ängelholm medfört var tillräckligt utredda inför nedläggningen. Som påpekas i motionen har den medfört höga resekostnader och betydande tidsspillan för bl.a. polisen. Några samarbetsproblem mellan myndigheterna föreligger inte enligt de signaler som nått oss och det tycks även vara så att häktet i Helsingborg för det mesta är fullbelagt. Vi intar dock alltjämt, som nyss uttalats, ståndpunkten att det inte är möjligt för utskottet att prioritera ett eller flera angelägna projekt framför andra. Vi förutsätter dock att slutlig ställning i hithörande frågor inte tas av Kriminalvårdsstyrelsen respektive regeringen förrän konsekvensanalyser i det enskilda fallet föreligger. Med vad som nu anförts avstyrker vi bifall till motion Ju503.
22. Utredning om frivårdens resursbehov (mom. 34)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 63 som börjar med Utskottet förutsätter och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse: Utskottet vill för sin del understryka att en förutsättning för att de nya frivårdspåföljderna skall fungera är att frivården får erforderliga resurser för arbetet härmed. Någon egentlig utredning om vilka resursbehov frivården har för ändamålet har inte vidtagits. Detta hade varit naturligt med tanke på de besparingar som läggs på kriminalvården de kommande två åren. En resursbrist skulle nämligen kunna äventyra hela försöksverksamheten. Det är heller inte möjligt att avvakta BRÅ:s utvärdering av försöksverksamheten med elektronisk övervakning, eftersom den skall redovisas först under år 1999. I stället får det ankomma på regeringen att senast i samband med den ekonomiska vårpropositionen lägga fram en redovisning för riksdagen om vilka resursbehov frivården har i nu akuellt hänseende. Samtidigt bör regeringen redovisa hur resurserna inom kriminalvården fördelats på de olika verksamhetsgrenarna under budgetåret 1997. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju918 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 34 bort ha följande lydelse: 34. beträffande utredning om frivårdens resursbehov att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju918 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
23. Regionindelning av kronofogdemyndigheterna (mom. 35)
Ingbritt Irhammar (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar med Utskottet vill för och på s. 73 slutar med nya organisationen bort ha följande lydelse: Utskottet vill för sin del framhålla att ett stort förtroende för de rättsvårdande myndigheterna från allmänhetens sida utgör en av hörnstenarna i en fungerande rättsordning. Av vikt för att detta förtroende skall uppnås är att rättsmyndigheterna har en lokal förankring. Vidare vill utskottet understryka betydelsen av att det finns en geografisk närhet mellan de olika myndigheterna på rättsväsendets område. Enligt utskottets mening är samordningen av statlig verksamhet, inklusive rättsväsendets olika myndighetsområden, på regional och lokal nivå otillfredsställande. I alltför stor utsträckning bestämmer myndigheterna var för sig sin egen geografiska indelning utan övergripande politisk prövning. Mot denna bakgrund anser utskottet att man bör vänta med att genomföra nya förändringar i den organisatoriska strukturen på regional och lokal nivå till dess att en mer övergripande och samlad syn på dessa frågor erhållits för den offentliga verksamhetens del. Här vill utskottet peka på det utredningsarbete som pågår i syfte att kartlägga och analysera de regionala konsekvenserna av förändringar i den statliga sektorn. Vad som nu anförts om ett moratorium för visst förändringsarbete bör även gälla den aktuella regionindelningen av kronofogdemyndigheterna. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet här uttalat.
dels att utskottets hemställan under moment 35 bort ha följande lydelse: 35. beträffande regionindelning av kronofogdemyndigheterna att riksdagen med avslag på propositionen i denna del samt med bifall till motionerna 1996/97:Ju402 yrkande 4 och 1996/97:Ju603, med anledning av motionerna 1996/97:Ju601, 1996/97:Ju604, 1996/97: Ju605, 1996/97:Ju607 och 1996/97:Ju 610 och med avslag på motionerna 1996/97:Ju606, 1996/97:Ju608, 1996/97:Ju609 och 1996/97: Ju611, dels avslår de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om ändring i utsökningsbalken, 2. lag om ändring i utsökningsregisterlagen (1986:617), 3. lag om ändring i konkurslagen (1987:672) och 4. lag om ändring i lagen (1994:1845) om tillämpningen av Europeiska gemenskapernas konkurrens- och statsstödsregler, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
24. BRÅ:s verksamhetsinriktning (mom. 37)
Gun Hellsvik (m), Ingbritt Irhammar (c), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:
I likhet med vad som framförs i motion Ju925 anser vi att den inriktning som BRÅ:s forsknings- och utvecklingsverksamhet numera har, tillsammans med informations- och förlagsverksamheten och ansvaret för den officiella rättsstatistiken, är en mycket god plattform för ett utvecklat stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. Regeringen konstaterar också i budgetpropositionen (utg.omr. 4 anslag F 1) att BRÅ med sin nya inriktning prioriterat områden som ligger väl i linje med den förstärkning av rådets inriktning mot stöd till lokalt brottsförebyggande arbete som krävs för att på sikt ta hand om de uppgifter som följer av det nationella brottsförebyggande programmet. BRÅ:s verksamhet torde dock successivt behöva byggas ut för att motsvara de lokala behoven av stöd i det brottsförebyggande arbetet. Vi delar regeringens bedömning att det finns ett stort behov av en forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rättsväsendet. Vi vill här poängtera att forskningen vid sektorsorganen ofta utgör ett nödvändigt komplement till den verksamhet som bedrivs vid universitet och högskolor. Sektorsorganen bidrar i hög grad till förnyelse genom att deras forskningsbehov medför annorlunda problemformuleringar än de inomvetenskapliga. Frågeställningarna är ofta tvärvetenskapliga, vilket kan kräva ny kompetens, nya samarbetsmönster och ny metodik. Denna verksamhet måste emellertid bedrivas i flera miljöer. Det finns nämligen alltid en risk för att en alltför snäv specialisering inverkar negativt på forskningens kvalitet, vilket också framhålls i forskningpropositionen. Inte minst för en så ung vetenskaplig disciplin som kriminologin, med ett stort behov av kunskapsuppbyggnad, skulle det vara olyckligt, om en forskningsinriktning blev dominerande. Denna risk är uppenbar om det t.ex. skulle byggas upp en enda stor institution för forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet. Som BRÅ framhållit vid flera tillfällen finns behov av ytterligare institutioner med kriminologisk inriktning, vilket skulle främja mångfald och utveckling inom området. Skulle översynen av forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet mynna ut i ett förslag om en enda institution för ändamålet, anser vi att det är angeläget att BRÅ ändå får behålla sina nuvarande resurser för sådan verksamhet. Vi anser att det är nödvändigt att BRÅ har egen forskningskompetens för att BRÅ skall kunna biträda med uppföljningar och utvärderingar av brottsförebyggande projekt. Sådan forskningskompetens är också en nödvändig förutsättning för andra uppgifter som BRÅ har, nämligen för utvecklingen och analysen av rättsstatistiken, granskning, värdering och information om forskningsresultat, samt vid utformandet av utbildning i brottsprevention och medverkan vid sådan utbildning. Vad vi nu uttalat bör beaktas i den översyn av forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet som pågår inom Justitiedepartementet. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande lydelse: 37. beträffande BRÅ:s verksamhetsinriktning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju925 och med avslag på motion 1996/97:Ju922 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 24.
25. BRÅ:s verksamhetsinriktning (mom. 37)
Alice Åström (v) anför:
Jag delar den uppfattning som framförs i motion Ju922. BRÅ:s framtida verksamhet bör således inriktas på ett mer fältnära arbete i samverkan med myndigheter på riks-, läns- och lokalnivå och syfta mot en minskad brottslighet. BRÅ:s huvudinriktning skall sedan vara att sprida kunskap och goda idéer till skolor, organisationer etc. Det nationella brottsförebyggande programmet bör vara en huvuduppgift för BRÅ. När det gäller BRÅ:s forskning anser jag att denna måste breddas genom samarbete med annan forskningsverksamhet. Basen för denna forskning skall dock även fortsättningsvis finnas vid universitet och högskolor. Jag är inte beredd att medverka till en utveckling där den kriminologiska forskningen i större utsträckning skall förläggas till polisen. Jag föreslår att riksdagen med avstyrkande av motion Ju925 och med anledning av motion Ju922 i nu berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad som här anförts om BRÅ:s framtida inriktning.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande lydelse: 37. beträffande BRÅ:s verksamhetsinriktning att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 4 och med avslag på motion 1996/97:Ju925 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 25.
26. Finansiering av brottsofferfonden (mom. 39)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att en återgång till den ursprungliga finansieringen av brottsofferfonden bör ske. De medel som frigörs genom att ersättningen till intagna i anstalt har sänkts skall således alltjämt enligt vår mening användas för att ytterligare bygga upp brottsofferfonden. Med en sådan ordning blir det möjligt att förbättra möjligheterna att ge bidrag till brottsofferinriktad verksamhet och brottsoffren skulle lyftas fram på ett påtagligt sätt. Det skulle också utgöra en markering att statsmakterna står på brottsoffrens sida, vilket var ett syfte med att inrätta brottsofferfonden. Kriminalvårdsstyrelsen bör alltså åläggas att kontinuerligt informera de intagna, lämpligen vid varje utbetalningstillfälle, om att viss del av dagsersättningen används till stöd för brottsoffer. Detta skulle enligt vår mening vara en klar pedagogisk poäng i sammanhanget. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att uppnå vad vi här förespråkat. Vad vi nu med anledning av motion Ju905 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 39 bort ha följande lydelse: 39. beträffande finansiering av brottsofferfonden att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju905 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 26.
27. Stöd till kvinno- och brottsofferjourer (mom. 40)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
Jag vill inledningsvis erinra om att ett av huvudsyftena med inrättandet av brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former av brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form av bidrag till kvinno- och brottsofferjourerna. Som framgått av detta betänkande utgår också sådana bidrag. Jag vill för min del understryka vikten av åtgärder för att förbättra situationen för människor som drabbats av brott. Brottsoffer- och kvinnojourerna utför här ett mycket värdefullt arbete som förtjänar stöd i olika former. Enligt min mening bör möjligheten till bidrag ur brottsofferfonden till sådan verksamhet utvidgas. Ökade resurser till jourerna ger förbättrade möjligheter till insatser för bl.a. utbildning, stöd till brottsofferassistenter och förbättrat samarbete med företrädare för lokala och centrala myndigheter och organisationer. Det ankommer på regeringen att se till att en förändring sker. Vad jag nu med anledning av motion Ju917 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 40 bort ha följande lydelse: 40. beträffande stöd till kvinno- och brottsofferjourer att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju917 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 27.
28. Inrättande av brottsofferjourer (mom. 41)
Alice Åström (v) anför:
Jag anser att det är viktigt att brottsoffrens situation tas på allvar och att samhället vidtar de åtgärder som behövs för att lindra de effekter som brottsligheten orsakar. Här fyller brottsofferjourerna en mycket viktig funktion. De statliga bidragen till jourerna måste på sikt öka. För att möjliggöra insyn och kunna ge adekvata anvisningar är det samtidigt nödvändigt att brottsofferjourerna får statliga anslag med eget budgetansvar. Detta bör regeringen beakta i det fortsatta arbetet med att stärka brottsoffrens ställning. Vad jag nu med anledning av motion Ju922 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Jag delar majoritetens bedömning när det gäller motion K215.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 41 bort ha följande lydelse: 41. beträffande inrättande av brottsofferjourer att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Ju922 yrkande 5 och med avslag på motion 1996/97:K215 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 28.
29. Lokala brottsförebyggande råd m.m. (mom. 44)
Ingbritt Irhammar (c) anför:
De brottsförebyggande insatserna på lokal nivå bör organiseras så att det går att ta till vara medborgerliga, ideella organisationers och andra privata initiativ samt att åstadkomma en effektiv samverkan mellan detta frivilliga arbete och olika myndigheters åtgärder. Som framförs i motion Ju903 bör detta ske genom att det i varje kommun upprättas lokala trygghetsplaner. Ansvaret härför bör åvila kommunerna. Särskilda trygghetsplaner bör också upprättas för speciellt utsatta områden. Planerna skall upprättas i samverkan med de myndigheter som verkar i det aktuella området, t.ex. polisen, socialförvaltningen, skol- och fritidsverksamhet m.fl., samt med andra berörda, t.ex. butiksägare, föreningar och boende. Varje fristående enhet i kommunerna, t.ex. skolor och daghem, bör också stimuleras att göra egna brottsförebyggande åtgärdsprogram. Målen för de lokala trygghetsplanerna skall vara att minska den våldsrelaterade brottsligheten i området och skapa tryggare bostadsområden och offentliga miljöer. Planerna skall behandla frågor om ren brottsprevention men även frågor som rädsla för brott, problem med skadegörelse, bråk och busliv i grannskapet. Enligt min mening är det rimligt att planerna lägger tyngdpunkten på sociala åtgärder, dvs. åtgärder för barn och ungdomar, för att stödja familjer och för att stärka de lokala myndigheterna och organisationerna. Inrättandet av lokala trygghetsplaner behöver inte utesluta att lokala brottsförebyggande råd inrättas i kommunerna, tvärtom kan planen ligga till grund för rådets arbete. Jag anser att regeringen bör verka för att det upprättas sådana lokala trygghetsplaner i kommunerna som jag nyss beskrivit, t.ex. genom att utfärda tilläggsdirektiv till utförandekommittén med den innebörden. I motion Ju903 finns förslag till hur planerna kan förverkligas genom olika myndigheters agerande, vilket kan tjäna till ledning i arbetet. Vad jag nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse: 44. beträffande lokala brottsförebyggande råd m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkande 5, 1996/97:Ju918 yrkande 5 och 1996/97:K215 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 29.
30. Lokala brottsförebyggande råd m.m. (mom. 44)
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag förordar för min del, där detta är lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena, att det inrättas lokala brottsförebyggande råd. Dessa råd bör, som framhålls i motion Ju918, bestå av personer som har daglig kontakt med ungdomar i riskzonen, t.ex. speciallärare, kuratorer, skolsköterskor, närpoliser, fritidsledare och socialsekreterare. Det får ankomma på regeringen att verka för detta, t.ex. genom tilläggsdirektiv till utförandekommittén. Vad jag nu med anledning av motionerna Ju903, Ju918 och K215 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande lydelse: 44. beträffande lokala brottsförebyggande råd m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1996/97:Ju903 yrkande 5, 1996/97:Ju918 yrkande 5 och 1996/97:K215 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i reservation 30.
Särskilda yttranden
1. Inledning, allmänt
Kia Andreasson (mp) anför:
Jag instämmer i utskottets uttalande på s. 11 att verksamheten inom rättsväsendet är av den karaktären att den också fortsättningvis skall vara en statlig angelägenhet. Jag vill peka på att det förslag till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9) som utskottet nyligen tillstyrkt innebär en privatisering av en sektor av rättsväsendet. Detta ter sig inkonsekvent med tanke på utskottets här redovisade grundinställning.
2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Det behövs ett rejält resurstillskott till rättsväsendet, och Moderata samlingspartiet hade därför yrkat att utgiftsramen till rätttsväsendet skulle fastställas till ett 227 miljoner kronor högre belopp än regeringen föreslagit. Detta förslag har avslagits av riksdagen som i stället tillstyrkt den av regeringen förordade lägre nivån. Under de senaste åren har framför allt polisverksamheten utsatts för stora besparingar. Sammanlagt rör det sig om omkring 780 miljoner kronor, och detta har lett till en kraftig försvagning av polisen. När polisen inte längre klarar att leva upp till de grundläggande krav som måste ställas får detta allvarliga konsekvenser för medborgarna och rättsväsendet i stort. Polisbristen leder till att tilltron till rättsväsendet sätts i fara. I vår reservation om kriminalpolitikens inriktning har vi utvecklat betydelsen av att alla slags brott beivras. Antalet polismän har alltså minskat och ambitionen att behålla och förstärka den operativa nivån har inte kunnat upprätthållas. Samtidigt har utbyggnaden av närpolisen stannat av. Ändå fortsätter den socialdemokratiska regeringen sin besparingsplan för rättsväsendet, och kriminalvården är nästa stora besparingsobjekt. Motiveringen härför är att det är möjligt att stänga ett stort antal anstaltsplatser eftersom platsbehovet minskat. Man förtiger att detta bl.a. beror på att polisen inte längre klarar den brottsutredande verksamheten. Också åklagarna befinner sig i en bekymmersam situation med stora rationaliseringskrav. Besparingen uppnås genom personalminskningar; i första hand är det kanslipersonal som sägs upp. Åklagarna måste alltså sköta det administrativa arbetet vid sidan av sin egentliga verksamhet med förundersökningar och rättegångar. Att vår bedömning av åklagarväsendets resursbehov är riktig framgår av att regeringen redan nu aviserat att den på tilläggsbudget kommer att begära ett extra anslag till åklagarverksamheten för år 1997. Domstolarnas arbete är inte begränsat till att medverka i arbetet med att uppfylla de kriminalpolitiska målen. Domstolarna är kärnan i rättsstaten. Underbemannade domstolar hinner inte med att döma av målen i en rimlig takt. Samtidigt medför resursbristen att domstolsavdelningar läggs ned och personal sägs upp. Vi erinrar om att ett av de grundläggande målen för rättsväsendet är att alla skall kunna få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid. Det är alltså uppenbart att den förda politiken, som vi anför i motionerna Ju901 och Ju924, kommer att få kraftiga negativa konsekvenser för rättsväsendet. Vi är inte beredda att delta i ett beslut om fördelning på anslag av ett enligt vår mening totalt sett alltför lågt belopp. Ansvaret för den ekonomiska situationen inom rättsväsendet bör i stället helt åvila den majoritet som formerats kring regeringens förslag.
3. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1)
Siw Persson (fp) anför:
Polisen behöver ett större anslag än det regeringen beräknat, och Folkpartiet liberalerna hade därför yrkat att utgiftsramen till rätttsväsendet skulle fastställas till ett 40 miljoner kronor högre belopp än regeringen föreslagit. Detta förslag har avslagits av riksdagen som i stället tillstyrkt den av regeringen förordade lägre nivån. Det extra tillskottet skulle, som anförs i motion Ju218, användas för att komma till rätta med den avancerade och grova brottslighet som förekommer inom ramen för de s.k. mc-klubbarnas verksamhet. Den uteblivna anslagsökningen kommer med all säkerhet att på ett negativt sätt påverka möjligheterna till effektiva åtgärder mot dem. Jag är inte beredd att delta i ett beslut om fördelning på anslag av ett enligt min mening totalt sett alltför lågt belopp.
4. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson (kd) anför:
Inga besparingar borde göras inom rättsväsendet och Kristdemokraterna hade därför yrkat att utgiftsramen till rättsväsendet skulle fastställas till ett 300 miljoner kronor högre belopp än regeringen föreslagit. Detta förslag har avslagits av riksdagen som i stället tillstyrkt den av regeringen förordade lägre nivån. Kristdemokraternas allmänna utgångspunkt är att vårt demokratiska samhällssystem är beroende av att verksamheten inom rättsväsendet fungerar på ett tillfredsställande sätt. Det extra tillskottet skulle, som anförs i motion Ju915, ha använts för att neutralisera regeringens förslag till besparingar för budgetåret 1997 genom att öka anslaget till kriminalvården med 287 miljoner kronor och till rättshjälpskostnader med 13 miljoner kronor. Jag är inte beredd att delta i ett beslut om fördelning på anslag av ett enligt min mening totalt sett alltför lågt belopp.
5. Preliminära beräkningar för budgetåren 1998 och 1999 (mom. 5 och 42)
Kia Andreasson (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har i motion Ju918 när det gäller regeringens anslagsberäkningar för budgetåren 1998 och 1999 yrkat dels att anslaget Rättshjälpskostnader skall beräknas till ett 100 miljoner kronor högre belopp än vad regeringen angett, dels att anslaget till Säkerhetspolisen skall beräknas till ett 100 miljoner kronor lägre belopp än enligt regeringens förslag. Yrkandena i denna del är en följd av att Miljöpartiet har tagit avstånd från väsentliga delar av regeringens förslag till ny rättshjälpslag (prop. 1996/97:9), som enligt vad regeringen angett skall medföra besparingar på rättshjälpsanslaget för budgetåren 1998 och 1999. Utskottet har nu i sitt betänkande 1996/97:JuU3 tillstyrkt förslaget till ny rättshjälpslag. Jag fullföljer därför inte Miljöpartiets ovannämnda yrkanden. Jag vill beträffande anslagen för budgetåren 1998 och 1999 redan här framhålla att jag anser att medel måste överföras från Säkerhetspolisen till den ordinära polisverksamheten för att det skall vara möjligt att klara av de betydande kostnader som blir en följd av en svensk anslutning till Schengensamarbetet. Jag avser att eterkomma till denna fråga vid budgetbehandlingen nästa år.
6. Ungdomsvåld (mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att bekämpning av ungdomsvåldet är en mycket väsentlig polisiär uppgift och vi delar majoritetens uppfattning att det är angeläget att tillräckliga resurser avsätts för detta ändamål. Samtidigt tvingas vi konstatera att det, med det alltför begränsade anslag till polisverksamheten som regeringen föreslår, inte är möjligt att begära att polisen skall särskilt prioritera bekämpningen också av denna brottslighet. Vi kan därför inte förorda att bekämpning av ungdomsvåldet skall vara en prioriterad polisiär uppgift under budgetåret 1997.
7. Resursfördelningen inom polisen (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Som utskottet anför åligger det Rikspolisstyrelsen att vid fördelningen av medel mellan olika län göra en avvägning av länens behov av polisiära insatser i enlighet med de anvisningar som regeringen lämnar i sitt regleringsbrev. Vi menar att de motionsyrkanden som behandlas i denna del av utskottets betänkande inte skall ses som kritik mot fördelningsmodellen, utan som en följd av de omfattande besparingar som genomförts inom polisen under senare år. Med ett större anslag för polisverksamheten hade problemen med resursfördelningen inte varit så omfattande. Det hade då saknats skäl att lägga fram de aktuella motionerna.
8. Utvärdering av åklagarreformen (mom. 22)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi var positivt inställda till den omorganisation av åklagarväsendet som nyligen genomförts. I den proposition som låg till grund för förändringarna påpekades att åklagarkamrarnas lokalisering skulle ske med hänsyn till såväl geografiska som demografiska och ekonomiska förhållanden. Här framhölls bl.a. betydelsen av närheten till polisen för att åklagarnas arbete skall kunna bedrivas effektivt. Detta har inte uppfyllts - vi har fått signaler som tyder på att åklagarnas samarbete med polisen försvåras av lokaliseringen av åklagarkamrarna. Vi avser att noga följa utvecklingen på området. Här bör t.ex. resultatet av regeringens uppdrag till polisen och åklagarna om att utarbeta effektivare samarbetsformer avvaktas. Leder detta inte till tillfredsställande resultat har vi för avsikt att återkomma i frågan.
9. Resurser för ekobrottsbekämpning (mom. 24)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
I likhet med vad som framförs i motion Ju303 anser vi att den ekonomiska brottsligheten är ett allvarligt problem. Den är till sin natur svårutredd, vilket kan ställa till problem för de myndigheter som har att utreda och bekämpa den. För åklagaren innebär detta bevissvårigheter, vilket emellertid inte får leda till att beviskraven sänks enbart för att lättare få till stånd en fällande dom. I stället måste statsmakterna tillhandahålla rättsväsendet tillräckliga resurser. En förutsättning för att vi skall komma åt den ekonomiska brottsligheten är nämligen att det finns tillräckligt med välutbildade poliser och åklagare, som kan ägna sig åt brottsutredningar. Det är också nödvändigt att fria resurser ställs till förfogande för förstärkning med ytterligare expertis i form av bl.a. konkursförvaltare och revisorer. En tillräcklig satsning med resurser till rättsväsendet för bekämpning av ekobrottsligheten i enlighet med vad vi nyss föreslagit hade varit möjlig vid bifall till vårt yrkande om en höjning av utgiftsramen för rättsväsendet (utg.omr. 4). Detta förslag har emellertid förkastats av riksdagen. Vi har för avsikt att återkomma till frågan.
10. Kriminalvårdens hus på Gotland (mom. 30)
Ingbritt Irhammar (c) och Alice Åström (v) anför:
Om Visbyanstalten läggs ner blir konsekvenserna allvarliga för gotlänningarna. En gotlänning skulle då bli tvungen att verkställa ett fängelsestraff på fastlandet. Det långa avståndet vållar här särskilda problem. Den intagne fråntas möjligheten till frigång, och möjligheterna till kontakter med sociala myndigheter och med anhöriga försämras också. Detta försvårar i hög grad den intagnes återanpassning i samhället. Enligt vår mening finns det, vilket framförs i motion Ju504, många skäl som talar för att det permanent skulle inrättas ett Kriminalvårdens hus på Gotland där häkte, anstalt och frivård samarbetar under ett tak. Med tanke på den beredning som pågår både i fråga om vilka anstalter som skall läggas ner och var s.k. stormyndigheter inom kriminalvården skall inrättas har vi valt att nu inte reservera oss. Vi kommer emellertid att noga följa frågan.
11. Verkställighetsinnehållet (mom. 32)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi kan konstatera att regeringen i årets budgetproposition uttalat att arbetet med att utveckla innehållet i verkställigheten i anstalt skall fortsätta. Detta är emellertid inget nytt utan så har utlovats av de socialdemokratiska regeringarna vid åtskilliga tillfällen. Att planerna inte realiserats beror uppenbarligen på att det inte finns tillräckliga resurser. Kriminalvården har inför det kommande budgetåret ålagts ett stort sparbeting som omöjliggör en reell satsning på verkställighetsinnehållet. Detta hade varit möjligt vid bifall till vårt yrkande om en höjning av utgiftsramen för rättsväsendet. Detta förslag har emellertid förkastats av riksdagen och vi yrkar därför inte bifall till motion Ju901 i denna del.
12. Regionindelning av kronofogdemyndigheterna (mom. 35)
Alice Åström (v) anför:
Jag vill peka på den granskning som Riksdagens revisorer utfört av den år 1991 genomförda reformen om en samordnad länsförvaltning. Granskningen har visat att länsstyrelserna har ett stort handlingsutrymme med skilda organisationsutformningar som följd. Granskningens syfte var även att spegla länsstyrelsens uppgift att samordna olika sektorsintressen på det regionala planet. I Riksdagens revisorers förslag till riksdagen angående samordnad länsförvaltning (1995/96:RR3) anförs att det bör övervägas om den nuvarande ordningen är den mest ändamålsenliga. Enligt revisorernas mening bör man vidta åtgärder för att förhindra en ytterligare försvårande regional indelning och verka för att det på sikt blir en mer sammanhållen regional indelning för den offentliga verksamheten. Enligt min mening innebär de besparingskrav som nu ställs på statliga myndigheter att andra organisatoriska lösningar än den länsvisa organisationen tvingas fram för att snabbt tillmötesgå kraven på besparingar. Följden blir olyckligtvis att samordningsfrågor och en effektiv resursanvändning av offentliga medel kommer i andra hand. Mot den nu redovisade bakgrunden är min principiella bedömning att man borde ha väntat med regionindelning av kronofogdemyndigheterna till dess att formerna för en ändrad regional ansvarsfördelning inom offentlig verksamhet utvecklat sig. Jag är emellertid väl medveten om att kronofogdemyndigheternas regionala organisation länge varit föremål för utredningar och provisoriska lösningar och att det inom organisationen och hos statsmakterna finns ett starkt behov av att klarlägga strukturen på längre sikt. Jag anser därför att det föreligger beaktansvärda skäl att nu besluta om en regionindelning av kronofogdemyndigheterna trots att man därmed i viss mån frångår önskemålet om en mer övergripande och samlad syn på frågor om den regionala samhällsorganisationen. När det gäller den närmare utformningen av kronofogdemyndigheternas regionindelning delar jag den uppfattning som utskottets majoritet har.
Regeringens lagförslag
Motionsyrkanden
I det följande redovisas de i betänkandet ingående motionsyrkandena i nummerföljd. 1996/97:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp), yrk. 1, (bidrag till brottsförebyggande arbete) yrk. 5, (åklagarväsendet) 1996/97:Ju203 av Bertil Persson (m), (polisväsendet) 1996/97:Ju206 av Rolf Gunnarsson (m), (polisväsendet) 1996/97:Ju209 av Dan Ericsson och Rose- Marie Frebran (kd), (polis- väsendet) 1996/97:Ju211 av Kenth Skårvik (fp), (polisväsendet) 1996/97:Ju215 av Mikael Odenberg och Chris Heister (m), (polis- väsendet) 1996/97:Ju217 av Carl Erik Hedlund (m), (polisväsendet) 1996/97:Ju218 av Siw Persson m.fl. (fp), yrk. 2, (utgiftsramen och ansla- gen) 1996/97:Ju221 av Anna Åkerhielm och Jan Backman (m), (polisväsendet) 1996/97:Ju223 av Peter Weibull Bernström (m), yrk. 2, (polisväsendet) 1996/97:Ju225 av Alice Åström m.fl. (v), (polisväsendet) 1996/97:Ju301 av Kenth Skårvik (fp), (åklagarväsendet) 1996/97:Ju303 av Gun Hellsvik m.fl. (m), (åklagarväsendet) 1996/97:Ju304 av Jan Bergqvist (s), (åklagarväsendet) 1996/97:Ju402 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), yrk. 1-3, (domstolsväsendet) yrk. 4, (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju403 av Kenth Skårvik (fp), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju404 av Barbro Andersson och Mats Berglind (s), (domstols- väsendet) 1996/97:Ju405 av Sivert Carlsson och Agne Hansson (c), (domstols- väsendet) 1996/97:Ju409 av Britta Sundin m.fl. (s), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju411 av Carina Hägg (s), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju413 av Håkan Holmberg (fp), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju414 av Karin Starrin (c), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju416 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju423 av Rigmor Ahlstedt (c), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju424 av Tuve Skånberg (kd), yrk. 1, (domstolsväsendet) 1996/97:Ju502 av Jeppe Johnsson och Maud Ekendahl (m), (kriminal- vården) 1996/97:Ju503 av Maud Ekendahl och Ingegerd Wärnersson (m, s), (kriminalvården) 1996/97:Ju504 av Agne Hansson (c), (kriminalvården) 1996/97:Ju508 av Lilian Virgin och Ingibjörg Sigurdsdóttir (s), (kriminal- vården) 1996/97:Ju601 av Karl Hagström m.fl. (s), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp), yrk. 1, (kronofogdemyndig- heterna) 1996/97:Ju603 av Sonia Karlsson m.fl. (s), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju604 av Inger Lundberg m.fl. (s), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju605 av Owe Hellberg och Alice Åström (v), (kronofogde- myndigheterna) 1996/97:Ju606 av Tomas Högström (m), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju607 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s), (kronofogdemyndig- heterna) 1996/97:Ju608 av Mariann Ytterberg och Margareta Israelsson (s), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju609 av Patrik Norinder och Rolf Dahlberg (m), (kronofogde- myndigheterna) 1996/97:Ju610 av Karin Starrin (c), (kronofogdemyndigheterna) 1996/97:Ju611 av Göthe Knutson m.fl. (m, fp), (kronofogdemyndig- heterna) 1996/97:Ju811 av Gun Hellsvik m.fl. (m), (domstolsväsendet) 1996/97:Ju901 av Carl Bildt m.fl. (m), yrk. 2 och 7, (inledning) yrk. 6, 18, 30 och 31, (polis väsendet) yrk. 17 och 22, (utgiftsramen och anslagen) yrk. 19, (åklagarväsendet) yrk. 20, (domstolsväsendet) yrk. 23, (kriminalvården) 1996/97:Ju903 av Olof Johansson m.fl. (c), yrk. 5, (bidrag till brottsförebyggande arbete) yrk. 12 och 16, (polisväsendet) 1996/97:Ju905 av Gun Hellsvik m.fl. (m), (Brottsoffermyndigheten) 1996/97:Ju912 av Bengt Harding Olson (fp), (inledning) 1996/97:Ju915 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd), yrk. 1 och 3, (utgiftsramen och anslagen) 1996/97:Ju917 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), yrk. 7, (Brottsoffermyndig- heten) 1996/97:Ju918 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp), yrk. 1, (kriminalvården) yrk. 4, 7 och 14 delvis, (polisväsendet) yrk. 5, (bidrag till brottsförebyggande arbete) yrk. 13, (utgiftsramen och anslagen) yrk. 14, delvis (rättshjälp) 1996/97:Ju922 av Gudrun Schyman m.fl. (v), yrk. 1, (inledning) yrk. 4, (Brottsförebyggande rådet) yrk. 5, (Brottsoffermyndigheten) 1996/97:Ju923 av Gudrun Schyman m.fl. (v), (utgiftsramen och ansla- gen) 1996/97:Ju924 av Gun Hellsvik m.fl. (m), yrk. 1, 4, 6 och 7, (utgiftsramen och anslagen) yrk. 2, (polisväsendet) yrk. 5, (domstolsväsendet) 1996/97:Ju925 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c, m, fp, mp, kd), (Brottsföre- byggande rådet) 1996/97:Ju926 av Birger Schlaug m.fl. (mp), yrk. 3, (polisväsendet) 1996/97:K215 av Bengt Harding Olson (fp), yrk. 6, (polisväsendet) yrk. 7, (bidrag till brottsförebyggande arbete) yrk. 8, (Brottsoffermyndigheten) 1996/97:L904 av Stig Grauers och Kent Olsson (m), yrk. 1, (polis- väsendet) 1996/97:U509 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), yrk. 2, (polisväsendet) 1996/97:U515 av Alf Svensson m.fl. (kd), yrk. 53, 55 och 61, (polis- väsendet) 1996/97:U801 av Dan Ericsson och Chatrine Pålsson (kd), yrk. 2, (åklagarväsendet) 1996/97:So656 av Lars Leijonborg m.fl. (fp), yrk. 21, (polisväsendet) 1996/97:So657 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd), yrk. 5, (polisväsendet) 1996/97:Ub8 av Tuve Skånberg m.fl. (kd), yrk. 10, (Brottsförebyggan- de rådet) 1996/97:A428 av Alf Svensson m.fl. (kd), yrk. 5, (domstolsväsendet).
Rättsväsendet
Förslag till beslut om anslag under utgiftsområde 4
1 000-tal kronor
Utskottets förslag överensstämmer med regeringens förslag til anslagsfördelning. Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokratern redovisar sina ställningstaganden i särskilda yttranden som fogats til betänkandet.
Reservanternas förslag i förhållande till utskottets förslag Utskott Res 1 Res 2 ets Miljöparti Vänsterp et de förslag artiet gröna A Polisväsendet 1 Polisorganisationen 10 488 +10 000 (ram) 194 2 Säkerhetspolisen 509 022 -50 000 -10 000 (ram)
B Åklagarväsendet 1 Åklagarväsendet 627 237 (ram)
C Domstolsväsendet m.m. 1 Domstolsväsendet 2 916 m.m. (ram) 184
D Kriminalvården 1 Kriminalvården 3 837 (ram) 161
E Kronofogdemyndigheterna 1 Kronofogdemyndighet 1 298 +35 000 erna (ram) 135
F Övrig verksamhet inom rättsväsendet 1 Brottsförebyggande 25 355 rådet (ram) 2 Rättsmedicinalverke 165 728 t (ram) 3 Gentekniknämnden 2 127 (ram) 4 Brottsoffermyndighe 9 500 ten (ram) 5 Ersättning för 71 500 skador på grund av brott (ram) 6 Rättshjälpskostnade 853 972 r (ram) 7 Diverse kostnader 10 222 för rättsväsendet (ram) 8 Bidrag till vissa 3 000 internationella sammanslutningar (ram) 9 Bidrag till 7 200 brottsförebyggande arbete (ram)
SUMMA 20 824 -15 000 0 537
Vissa av utskottet avstyrkta motionsyrkanden (mom. 1 i hemställan)
Motion Motionärer Yrkande n
1996/97:J av Siw Persson m.fl. 2 u218 (fp)
1996/97:J av Carl Bildt m.fl. 17, 22 u901 (m)
1996/97:J av Rolf Åbjörnsson 1, 3 u915 m.fl. (kd)
1996/97:J av Marianne 13 u918 Samuelsson m.fl. (mp)
1996/97:J av Gudrun Schyman u923 m.fl. (v)
1996/97:J av Gun Hellsvik m.fl. 1, 4, u924 (m) 6, 7
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 UTSKOTTET 11 Inledning 11 Allmänt 11 Kriminalpolitikens inriktning 11 Ett nationellt brottsförebyggande program 12 Det framtida rättsväsendet 13 Utgiftsramen och anslagen 14 Inledning 14 Besparingar inom rättsväsendet 14 Anslagsyrkanden över utgiftsramen 15 Fördelningen på anslag 15 Prioriteringar inom anslagen, m.m. 16 Inledning 16 Polisväsendet 17 Inledning 17 Anslaget till Polisorganisationen 17 Anslaget till Säkerhetspolisen 18 Riktlinjer för resursanvändningen inom polisen 19 Prioritering av olika slag av brottslighet 20 Resursfördelningen inom polisen 22 Närpolisverksamheten 23 Nationella beredskapsstyrkan 25 Sjöpolisen 26 Internationella polisfrågor m.m. 27 Lekmannainflytandet över polisverksamheten 29 Åklagarväsendet 32 Inledning 32 Anslaget till åklagarväsendet 32 Åklagarväsendets organisation m.m. 33 Lekmannainflytande inom åklagarväsendet 37 Beivrandet av oljeutsläpp m.m. 39 Domstolsväsendet m.m. 44 Inledning 44 Anslaget till domstolsväsendet m.m. 44 Reformarbetet 46 Domstolsorganisationen 48 Ersättning till nämndemän 49 Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål 49 Kriminalvården 50 Inledning 50 Anslaget till kriminalvården 50 Pågående reformarbete m.m. 51 Kriminalvårdens organisation m.m. 53 Beläggningsutvecklingen m.m. 56 Verkställighetsinnehållet 57 Utredning om frivårdens resursbehov 62 Kronofogdemyndigheterna 63 Inledning 63 Anslaget till Kronofogdemyndigheterna 64 Kronofogdemyndigheternas regionindelning 66 Gällande ordning och förändringsarbete 66 Motioner m.m. 67 Regionindelning inom rättsväsendet m.m. 68 En obeståndsmyndighet 73 Brottsförebyggande rådet 73 Inledning 73 Anslaget till BRÅ 73 BRÅ:s inriktning 74 Rättsmedicinalverket 76 Inledning 76 Anslaget till Rättsmedicinalverket 77 Gentekniknämnden 77 Brottsoffermyndigheten 77 Inledning 77 Anslaget till Brottsoffermyndigheten 78 Finansiering av brottsofferfonden 78 Resurser till kvinno- och brottsofferjourer 79 Ersättning för skador på grund av brott 83 Rättshjälpskostnader 83 Inledning 83 Ny rättshjälpslag 84 Anslaget till Rättshjälpskostnader 84 Diverse kostnader för rättsväsendet 85 Bidrag till vissa internationella sammanslutningar 85 Bidrag till brottsförebyggande arbete 86 Inledning 86 Anslaget till Bidrag till brottsförebyggande arbete 86 Brottsförebyggande arbete på lokal nivå 86 Hemställan 87 Reservationer 91 1. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1) 91 2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1) 92 3. Kriminalpolitikens inriktning (mom. 2) 92 4. Ett nationellt brottsförebyggande program (mom. 3) 93 5. Det framtida rättsväsendet (mom. 4, motiveringen) 93 6. Bidragsfusk (mom. 6, motiveringen) 94 7. Resursfördelningen inom polisen (mom. 10) 94 8. Närpolisverksamheten (mom. 11) 95 9. Närpolisverksamheten (mom. 11) 95 10. Bevarande av den nationella beredskapsstyrkan (mom. 12) 96 11. Sjöpolisen (mom. 14, motiveringen) 96 12. Åtgärder inom EU mot den internationella brottsligheten (mom. 15) 97 13. Internationell myndighetssamverkan (mom. 16) 97 14. Internationellt samarbete mot narkotika m.m. (mom. 17) 98 15. Schengensamarbetet (mom. 18) 98 16. Polisstyrelsernas sammansättning (mom. 20) 99 17. Åklagarens möjlighet att begära biträde vid förundersökning (mom. 26) 99 18. Domstolsorganisationen (mom. 27) 100 19. Domstolsorganisationen (mom. 27) 101 20. Åtgärder mot inställda huvudförhandlingar i brottmål (mom. 29) 102 21. Utbyggnad av häktet i Helsingborg (mom. 31, motiveringen)103 22. Utredning om frivårdens resursbehov (mom. 34) 103 23. Regionindelning av kronofogdemyndigheterna (mom. 35) 104 24. BRÅ:s verksamhetsinriktning (mom. 37) 105 25. BRÅ:s verksamhetsinriktning (mom. 37) 106 26. Finansiering av brottsofferfonden (mom. 39) 107 27. Stöd till kvinno- och brottsofferjourer (mom. 40) 107 28. Inrättande av brottsofferjourer (mom. 41) 108 29. Lokala brottsförebyggande råd m.m. (mom. 44) 108 30. Lokala brottsförebyggande råd m.m. (mom. 44) 109 Särskilda yttranden 109 1. Inledning, allmänt 109 2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1) 109 3. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1) 111 4. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 1) 111 5. Preliminära beräkningar för budgetåren 1998 och 1999 (mom. 5 och 42) 111 6. Ungdomsvåld (mom. 7) 112 7. Resursfördelningen inom polisen (mom. 10) 112 8. Utvärdering av åklagarreformen (mom. 22) 112 9. Resurser för ekobrottsbekämpning (mom. 24) 113 10. Kriminalvårdens hus på Gotland (mom. 30) 113 11. Verkställighetsinnehållet (mom. 32) 114 12. Regionindelning av kronofogdemyndigheterna (mom. 35) 114 Bilagor 1. Regeringens lagförslag 115 2. Motionsyrkanden 121 3. Sammanställning av yrkanden under utgiftsområde 4 124 4. Förslag till beslut om anslag under utgiftsområde 4 126 5. Vissa av utskottet avstyrkta motionsyrkanden (mom. 1) 128