Anslag till rättshjälp m.m.
Betänkande 1992/93:JuU26
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU26
Anslag till rättshjälp m.m.
Innehåll
1992/93 JuU26
ANDRA HUVUDTITELN
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag om anslag till rättshjälp m.m. jämte ett antal motioner som väckts under den allmänna motionstiden i år. Utskottet tillstyrker regeringens förslag och avstyrker samtliga motioner.
Utskottet ifrågasätter det lämpliga i att kostnaderna för offentligt biträde även framdeles skall belasta rättshjälpsanslaget och föreslår ett tillkännagivande i den delen.
Till betänkandet har fogats 6 reservationer från (s) och 5 reservationer från (nyd). Vidare har (v) avgivit meningsyttring.
Propositionen
I proposition 1992/93:100 bilaga 3 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att
till Rättshjälpskostnader för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 815 100 000 kr (F 1 s. 116--118),
till Rättshjälpsmyndigheten för budgetåret 1993/94 anvisa ett ramanslag på 11 684 000 kr (F 2 s. 118--119),
1. bemyndiga regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över,
2. till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr (F 3 s. 120--124),
till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 11 410 000 kr (F 4 s. 125),
till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 256 200 000 kr (F 5 s. 125--126),
till Diverse kostnader för rättsväsendet för budgetåret 1993/94 anvisa ett förslagsanslag på 24 694 000 kr (F 6 s. 126).
Motionerna
1992/93:Ju406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortbildning av alla berörda yrkeskategorier, med syfte att ge kunskap om sexuella övergrepp, deras effekter och orsaker, för att därigenom förbättra stödet till de barn och kvinnor som utsätts för olika former av våldsbrott.
1992/93:Ju407 av Jan Andersson och Bengt Silfverstrand (båda s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att öka ersättningen till nämndemännen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att se över utbildningsverksamheten för nämndemän.
1992/93:Ju408 av Nils Nordh (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att nämndemännens ersättning jämställs med övriga kommunala förtroendemän.
1992/93:Ju409 av Stina Eliasson och Birgitta Hambraeus (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning och information till nämndemän.
1992/93:Ju416 av Lisbet Calner och Karl-Erik Svartberg (båda s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av ersättningsreglerna för nämndemän görs.
1992/93:Ju417 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrade ersättningar till nämndemän,
9. att riksdagen beslutar att den övre gränsen för nämndemannaarvode skall vara 800 kr per tjänstgöringsdag från den 1 juli 1993,
10. att riksdagen anvisar ett med 2 000 000 kr förhöjt anslag under F 5 Vissa domstolskostnader m.m. att användas för nämndemannaarvoden.
1992/93:Ju419 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättningen till nämndemän.
1992/93:Ju423 av Carin Lundberg och Mats Lindberg (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av ändrade regler för nämndemäns arvoden, reseersättningar och traktamenten.
1992/93:Ju701 av Kurt Ove Johansson och Oskar Lindkvist (båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lagändringar vad gäller advokatverksamhet.
1992/93:Ju702 av Berith Eriksson (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av 8 a § rättshjälpslagen enligt vad i motionen anförts.
1992/93:Ju709 av Marianne Jönsson och Gunhild Bolander (båda c) vari yrkas att riksdagen ändrar rättshjälpslagen (1972:429) så att det för människor med funktionshinder blir lättare att få rättshjälp hos förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen eller omsorgslagen.
1992/93:Ju711 av Ingrid Näslund (kds) vari yrkas att riksdagen beslutar om sådan ändring i rättshjälpslagen (1972:429) att det för människor med funktionshinder blir lättare att få rättshjälp hos förvaltningsdomstol i angelägenhet som rör socialförsäkringsförmåner, bistånd enligt socialtjänstlagen eller omsorgslagen.
1992/93:Ju717 av Sinikka Bohlin (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmän rättshjälp vid bodelning.
1992/93:Ju718 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp, kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade regler om enskilds rätt till ersättning för kostnader i förvaltningsprocessen.
1992/93:Ju719 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmän rättshjälp vid bodelning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nedsättningsreglerna i rättshjälpslagen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder som dämpar kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen inom rättshjälpssystemet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allmänna advokatbyråer.
1992/93:Ju720 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa förutsättningar så att advokater får möjlighet att marknadsföra sina specialiteter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att advokatverksamheten måste bli föremål för en bättre insyn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att frågor om advokaters kostnadsräkningar och andra frågor som gäller advokater inte skall prövas av advokaterna själva utan av ett fristående organ,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att timkostnadsnormen vid ersättning som utgår av allmänna medel, försvarararvoden, arvoden enligt rättshjälpslagen, måste sänkas betydligt, förslagsvis med 20 %,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att låta priset utgöra en faktor vid valet av offentlig försvarare, rättshjälpsbiträde eller i andra fall där ersättningen betalas av allmänna medel, dvs. att införa ett system med priskonkurrens vid sidan om konkurrensen i fråga om kompetens,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör skapas förutsättningar för fri konkurrens mellan advokater inbördes och mellan advokater och jurister och andra som lämnar rättsligt biträde åt allmänheten,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förutsättningarna för att avskaffa advokatmonopolet bör utredas.
1992/93:Ju721 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning till offentlig försvarare när klienten rymt från straffverkställighet.
1992/93:Ju821 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att begränsa rätten till offentlig försvarare,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att minska försvarararvodet väsentligt, förslagsvis med 20 %.
1992/93:Sk811 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den som får bifall till sina besvär i länsrätt, kammarrätt eller regeringsrätt måste få full ersättning för sina rättegångskostnader.
1992/93:Sf633 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om överförande av rätten att utse offentligt biträde i utlänningsärende till rättshjälpsmyndigheten.
1992/93:So290 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rättshjälp för handikappade.
Utskottet
Rättshjälpskostnader
Inledning
Samhällets kostnader för rättshjälpen har alltsedan den infördes blivit allt högre. I sin rapport (F 1992:6) Rättshjälpens effektivitet -- regeringsuppdrag beräknar Riksrevisionsverket att de totala rättshjälpskostnaderna under perioden 1986--1990 ökade med 63 %. Mest ökade kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde (98 %) och därefter kostnaderna för rättshjälp åt misstänkt i brottmål (74 %). Även kostnaderna för den allmänna rättshjälpen ökade kraftigt (43 %).
I budgetpropositionen föregående år (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 130 f) anförde justitieministern att rättshjälpskostnaderna nu har stigit till en nivå som i rådande samhällsekonomiska situation inte ter sig försvarlig, och hon föreslog besparingar för staten med 40 miljoner kronor på rättshjälpsanslaget. Riksdagen godtog besparingsförslaget (1991/92:JuU19, rskr. 183).
Mot denna bakgrund beslutade riksdagen -- efter att först ha avvisat ett förslag om sänkt övre inkomstgräns för rätt till allmän rättshjälp (1991/92:JuU26) -- i december 1992 om ett antal ändringar i bl.a. rättshjälpslagen (1972:429, RHL) i syfte att få till stånd erforderliga besparingar (prop. 1992/93:109, JuU12, rskr. 104). I propositionen och i de motioner som väcktes med anledning av denna berördes flera av de frågor angående rättshjälpen som nu åter har aktualiserats genom motioner.
Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet
I tre motioner efterfrågas åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen när det gäller ersättningen till rättshjälpsbiträden. Sålunda anförs i motionerna Ju720 och Ju821 att timkostnadsnormen måste sänkas, förslagsvis med 20 %. I den förstnämnda motionen förespråkas vidare ett system med priskonkurrens när det gäller att utse försvarare och biträden som skall betalas av allmänna medel. I motion Ju719 begärs att regeringen snarast skall lägga fram förslag för att dämpa kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen.
I förarbetena till rättshjälpslagen förutsattes att ersättningen till biträde och offentlig försvarare i betydande utsträckning skall regleras med hjälp av taxor. Bestämmelsen finns intagen i 22 § första stycket RHL. För närvarande finns två taxor på rättshjälpsområdet, en taxa för ersättning till offentlig försvarare i vissa brottsmål i tingsrätt och hovrätt, den s.k. brottmålstaxan, och en taxa för ersättning till biträde i mål om äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan, den s.k. äktenskapsskillnadstaxan. Enligt brottmålstaxan bestäms ersättningen efter förhandlingens längd, medan ersättningen enligt äktenskapsskillnadstaxan beräknas i huvudsak efter en i taxan angiven summa för allt arbete i målet. Taxorna baseras på särskilda timkostnadsnormer, som i praxis har varit normgivande vid bestämmande av biträdesersättning inom hela rättshjälpsområdet.
I anledning av ett regeringsuppdrag i maj 1991 har, som tidigare nämnts, Riksrevisionsverket utrett rättshjälpens effektivitet. I rapporten (F 1992:6) Rättshjälpens effektivitet -- regeringsuppdrag redogör RRV (s. 49 f och 66 f) översiktligt för olika system som kan användas när det gäller att beräkna ombudskostnader; ett med de allmänna advokatbyråernas kostnader som underlag, ett annat där timkostnadsnormen beräknas utifrån andra förhållanden samt ett där marknadsprissättning tillämpas. Svårigheten med att införa en fri prissättning är enligt rapporten främst att utveckla en fungerande beställarroll; domstolens förutsättningar att jämföra kvalitet och kostnader skulle behöva utvecklas. RRV pekar också på problemet med att den enskilde rättshjälpstagaren ibland själv anlitar sitt ombud.
I rapporten föreslås att man i första hand bör överväga en förändrad beräkningsgrund för timkostnadsnormen utan koppling till de allmänna advokatbyråerna. På sikt kan det enligt RRV emellertid bli aktuellt att pröva alternativet med marknadsprissättning. Oavsett vilken form som väljs fordras enligt RRV en förbättrad uppföljning av kostnaderna.
I propositionen (1992/93:109) om ändring i rättshjälpslagen m.m. anförde justitieministern (s. 39) att metoden att fastställa timkostnadsnormen med utgångspunkt från självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna inte var anpassad till den utveckling som skett på advokatområdet och att det var angeläget att överväga andra lösningar. På grund härav, och i avvaktan på ett slutligt ställningstagande i bl.a. frågan om de allmänna advokatbyråernas framtid, borde enligt justitieministern timkostnadsnormen i kostnadsdämpande syfte fastställas efter en friare bedömning än tidigare.
I ett regeringsbeslut den 5 november 1992 (dnr 92-3975) fastställde regeringen timkostnadsnormen avseende rättshjälpstaxorna för år 1993. Regeringen beslutade återgå till den ordning med skilda timkostnadsnormer för brottmålstaxan och äktenskapsskillnadstaxan som gällde före år 1988. I det sistnämmda fallet bestämdes timkostnadsnormen till 712 kr (890 kr inkl. moms), vilket innebar en frysning av det tidigare gällande beloppet. För brottmål sänktes normen till 680 kr (850 kr inkl. moms).
I den nyss nämnda propositionen (1992/93:109 s. 41 f) redogjordes för ytterligare förslag till besparingsåtgärder på detta område som justitieministern ansåg måste utredas vidare. Det gällde bl.a. frågor om brottmålstaxans omfattning och om taxereglering av nya områden. De åtgärder som övervägdes skulle enligt propositionen inte komma att kräva lagändringar.
I samband med propositionen behandlade utskottet motionsyrkanden liknande de nu aktuella (1992/93:JuU12 s. 10). Utskottet ansåg ett motionsönskemål om en sänkning av timkostnadsnormen tillgodosett genom de timkostnadsnormer som regeringen fastställt för år 1993. Med anledning av att det i motioner efterfrågades åtgärder för att dämpa kostnadsutvecklingen avseende biträdesersättningen utgick utskottet från att regeringen i lämpligt sammanhang skulle redovisa resultatet av sina överväganden om rättshjälpstaxorna m.m. för riksdagen.
Efter utskottets senaste behandling av aktuella frågor har Högsta domstolen (HD) i ett beslut den 19 mars 1993 (SÖ 162) tagit ställning till spörsmålet om vad som är skälig timersättning till en offentlig försvarare. HD anför i sitt beslut bl.a. att utgångspunkten vid bestämmande av skälig timersättning till en offentlig försvarare bör vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. En ersättning som inte täcker denna kostnad är, anför HD, uppenbarligen inte skälig; från rättssäkerhetssynpunkt ter det sig särskilt väsentligt att inte försvararuppdraget underbetalas. Det kan enligt HD antas att kostnaden i vart fall inte understiger självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. I enlighet med vad som anfördes vid tillkomsten av rättshjälpslagen får enligt HD:s mening dessa självkostnader tillmätas stor betydelse, i vart fall tills andra beräkningsmetoder utarbetats. Mot denna bakgrund finner HD, efter att i målet bl.a. ha tagit del av visst beräkningsunderlag från Domstolsverket angående självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna, att en skälig timersättning till en offentlig försvarare är 910 kr inkl. moms.
I sammanhanget bör nämnas att regeringsrätten i ett beslut den 25 februari 1993 funnit att det i det aktuella målet inte förelåg skäl att ge ett offentligt biträde ersättning för nedlagt arbete med högre belopp än enligt timkostnadsnormen.
Utskottet har inhämtat att det, som redan förutskickats av justitieministern, inom Justitiedepartementet nu övervägs olika åtgärder när det gäller biträdesersättningarna på rättshjälpsområdet.
Utskottet behandlar först yrkandena om sänkning av timkostnadsnormen och om priskonkurrens i motionerna Ju720 och Ju821 och därefter yrkandet om kostnadsdämpande åtgärder i motion Ju719.
Utskottet hänvisar först till det ovannämnda regeringsbeslutet om timkostnadsnormer för år 1993. Härutöver vill utskottet tillägga att det mot bakgrund av det ovan angivna beslutet i HD knappast är aktuellt med någon ytterligare sänkning av timkostnadsnormen för närvarande.
Frågan om priskonkurrens på rättshjälpsområdet har nyligen varit aktuell i regeringskansliet med anledning av RRV:s rapport. Något förslag har inte förts fram till riksdagen. Utskottet är inte berett att nu på nytt aktualisera frågan.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju720 och Ju821 i här behandlade delar.
Utskottet kan instämma i kravet i motion Ju719 på kostnadsdämpande åtgärder i fråga om biträdesersättningen. Med hänsyn till det nyssnämnda beslutet i HD framstår sådana åtgärder som än angelägnare. Frågan är emellertid som framgått redan aktualiserad i regeringskansliet, och någon riksdagens åtgärd krävs inte. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju719 i denna del.
Nedsättning av grundavgiften
I motion Ju719 anförs att personer med mycket låga eller inga inkomster, t.ex. de som är beroende av socialbidrag, bör kunna få nedsättning av grundavgiften. Motionärerna föreslår att det utformas tillämpningsföreskrifter till 14 § RHL med sådant innehåll.
Motsvarande yrkande behandlades av riksdagen så sent som i december föregående år (för bakgrund m.m. se prop. 1992/93:109 s. 31 f, JuU12 s. 7 f, rskr. 104). Utskottet delade i sitt betänkande uppfattningen i propositionen att det i princip alltid bör utgå en avgift för den allmänna rättshjälpen. Det har, anförde utskottet, inte minst ett pedagogiskt värde att alla rättssökande får vara med och bära en del av rättshjälpens kostnader. En ordning med möjlighet till generell avgiftsbefrielse var därför, ansåg utskottet, mindre lämplig. Den då föreliggande motionen avstyrktes.
Utskottet vidhåller sin inställning och avstyrker bifall till motion Ju719 i här behandlad del.
Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar
I motion Ju719 understryks vikten av att frågan om den allmänna rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar utreds ytterligare.
Ett likalydande motionsyrkande behandlades av riksdagen i december föregående år (för bakgrund m.m. se prop. 1992/93:109 s. 22 f, JuU12 s. 6 f, rskr. 104). Utskottet anförde då att det delade uppfattningen i propositionen att det krävs noggranna överväganden innan det kan bli aktuellt med ytterligare förändringar när det gäller den allmänna rättshjälpens förhållande till olika former av rättsskydd. Utskottet konstaterade vidare att frågan kommer att bli föremål för fortsatta överväganden i Justitiedepartementet. Den föreliggande motionen var enligt utskottets mening tillgodosedd och avstyrktes.
Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall till motion Ju719 i denna del.
Rätten till offentlig försvarare
I motion Ju821 föreslås, som ett sätt att begränsa rättshjälpskostnaderna, att rätten till offentlig försvarare skall inskränkas.
Bestämmelserna om när offentlig försvarare skall förordnas för en misstänkt återfinns i 21 kap. 3 a § rättegångsbalken (RB). Där stadgas att om den misstänkte är anhållen eller häktad skall offentlig försvarare förordnas för honom, om han begär det. Offentlig försvarare skall också förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.
Offentlig försvarare skall därutöver förordnas 1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till utredningen om brottet, 2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening, eller 3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.
Om den misstänkte biträds av försvarare som han själv har utsett, skall inte vid sidan av denne någon offentlig försvarare förordnas.
I propositionen (1992/93:109) om ändring i rättshjälpslagen m.m. ansåg justitieministern (s. 33) att den nuvarande utformningen av bestämmelserna om när offentlig försvarare skall utses är ändamålsenliga och svarar mot rättssäkerhetens krav. Hon var därför inte beredd att föreslå några förändringar i rätten till offentlig försvarare. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Utskottet, som instämmer i vad justitieministern då uttalade, avstyrker bifall till motion Ju821 i denna del.
Ersättning till offentlig försvarare i vissa fall
I motion Ju721 begärs att bestämmelserna i rättegångsbalken ändras så att ersättning av allmänna medel inte skall kunna utgå till en offentlig försvarare för kostnader som denne haft för att biträda en klient som har avvikit från straffverkställighet.
Förslaget i motionen tar sikte på ett beslut den 30 januari 1992 av Högsta domstolen där en advokat tillerkändes ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg för ett sammanträffande med en klient som avvikit från straffverkställighet och som därefter uppehöll sig på en för rätten okänd ort utomlands. Sammanträffandet var föranlett av en ansökan om revision. Ett justitieråd var skiljaktigt och fann inte skäl att till någon del bifalla yrkandet om ersättning för tidsspillan och utlägg. HD:s avgörande är inte närmare motiverat.
En försvarare skall enligt 21 kap. 7 § RB med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte förbereda försvaret. Enligt 10 § äger försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt.
Utskottet anser att det kan finnas skäl att närmare överväga behovet av regeländringar när det gäller ersättning för extraordinära kostnader i situationer som den angivna. Utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang ser över denna fråga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Ju721.
Offentligt biträde i utlänningsärenden m.m.
I motion Sf633 föreslås att rätten att utse offentligt biträde i utlänningsärenden skall flyttas från Statens invandrarverk till Rättshjälpsnämnden. Motionärerna anser att det finns brister i Invandrarverkets handläggning av biträdesfrågorna.
Behov för utlänningar i Sverige av rättshjälp genom offentligt biträde uppkommer främst i ärenden som gäller deras fortsatta vistelse i landet. Enligt 41 § punkterna 5--9 RHL kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i vissa ärenden angående avvisning, utvisning eller hemsändande enligt utlänningslagen (1989:529) samt avvisning eller anmälningsplikt enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll.
Av 43 § RHL framgår att rättshjälp genom offentligt biträde i allmänhet förordnas av den myndighet som handlägger målet eller ärendet.
Rättshjälpsfrågorna i utlänningsärenden prövades tidigare av rättshjälpsnämnderna. I samband med antagandet av en ny utlänningslag år 1989 beslutades att det i stället skulle ankomma på främst Invandrarverket att besluta om rättshjälp i sådana ärenden (prop. 1988/89:86, SfU 19 och 22, rskr. 325).
I lagstiftningsärendet hade flera remissinstanser (prop. 1988/89 s. 137) uttryckt kritik mot förslaget under hänvisning till att utlänningsärendenas speciella karaktär gör att beslutanderätten i fråga om rättshjälp och offentligt biträde bör ligga hos ett i förhållande till Invandrarverket fristående organ. I flera yttranden anfördes att det inte är lämpligt att den myndighet som kan upplevas som motpart skall handha förordnandet av biträde.
I riksdagen väcktes flera motioner där samma uppfattning kom till uttryck.
Socialförsäkringsutskottet (1988/89:SfU19 s. 73 f) anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att fördelarna med att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till Invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blivit löst, eftersom Invandrarverket skulle komma att ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. I likhet med föredragande statsrådet ansåg utskottet att dessa fördelar var så stora att de vägde över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om biträdesförordnande. Socialförsäkringsutskottet vidhöll denna inställning vid behandlingen av liknande motionsönskemål år 1990 i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:SfU16 s. 37 f).
Även år 1991 behandlades i riksdagen liknande motionsspörsmål. Socialförsäkringsutskottet (1990/91:SfU14 s. 74 f och 1991/92:SfU4 s. 14 f) noterade då att frågan om vilken myndighet som skulle handha beslutanderätten i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden uppmärksammats i regeringskansliet genom en skrivelse från ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). I avvaktan på beredning av skrivelsen ansåg socialförsäkringsutskottet att någon riksdagens åtgärd i frågan inte var påkallad varför motionsyrkandena avstyrktes.
I budgetpropositionen förra året (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 14) redovisade justitieministern att DO:s skrivelse remissbehandlats och att remissinstanserna till övervägande delen varit negativa till däri lämnade förslag. Mot den bakgrunden anförde justitieministern att hon inte avsåg att initiera några lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställning.
I ett ärende samma år anförde justitieutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1991/92:JuU26 s. 12 f) att det saknades anledning att ha annan uppfattning.
Utskottet har alltjämt samma inställning och avstyrker bifall till motion Sf633 i denna del.
Härutöver vill utskottet anföra följande.
I proposition 1992/93:109 om ändringar i rättshjälpslagen m.m. aktualiserades frågan att från rättshjälpsanslaget avskilja den del som hänför sig till Statens invandrarverk och låta Invandrarverket självt bära ansvaret för dessa kostnader. Vid överläggningar i Justitiedepartementet tillstyrktes i princip en sådan åtgärd från flera håll, bl.a. från Invandrarverket.
I sammanhanget anförde justitieministern (s. 37 och 45) att det kanhända vore lämpligare att reglera rätten till biträde i den materiella lagstiftning som det handlar om och att kostnaderna hålls utanför rättshjälpssystemet. En fördel med en ändrad ordning vore enligt justitieministern att bestämmelserna -- t.ex. i fråga om beviljande och omfattning -- bättre kan anpassas och utformas efter de specifika behov som gör sig gällande i de olika ärendekategorierna. En sådan ordning kan också, anförde hon, motverka generella urholkningar på rättshjälpsområdet. Enligt justitieministern var erfarenheten nämligen att när ändrade regler i annan lagstiftning gör att de samlade rättshjälpskostnaderna stiger har besparingskrav riktats mot rättshjälpsanslaget och särskilt drabbat den allmänna rättshjälpen. Justitieministern var emellertid tveksam till att gå fram med särskilda lösningar för vissa verksamhetsområden. Hon erinrade också om att en särskild utredare har tillkallats för att göra en översyn av utlänningslagen (dir. 1992:51) och att uppdraget berörde även rättshjälpslagstiftningen. Hon var mot den bakgrunden inte då beredd att förorda några ändringar beträffande rättshjälpsanslaget såvitt angick Invandrarverkets ärenden.
Utskottet kan konstatera att kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde har stigit avsevärt under senare år och att orsaken härtill främst är den stora ökningen av antalet s.k. utlänningsärenden. Enligt uppgift från Invandrarverket uppgick kostnaden för offentligt biträde i utlänningsärenden för budgetåret 1991/92 till 81,3 miljoner kronor, och kostnaden bedöms uppgå till 120 miljoner kronor de två följande budgetåren.
Enligt utskottets uppfattning finns det skäl att ifrågasätta om det är lämpligt att kostnaderna för offentligt biträde även framdeles skall belasta rättshjälpsanslaget. I vart fall finns anledning att överväga en särredovisning av kostnaderna för sådant biträde. Utskottet vill här peka på konstruktionen med ett särskilt anslag för utlandstransporter inom kriminalvården (bil. 3 anslaget E 3). En annan tänkbar ordning är den ovan nämnda där kostnaderna belastar resp. myndighets anslag och rätten till offentligt biträde regleras i den materiella lagstiftningen på olika områden. Den sistnämnda ordningen har den fördelen att resurser och verksamhetsansvar följs åt, och den skulle göra det möjligt att anpassa de materiella reglerna till behoven inom det aktuella rättsområdet. Utskottet anser att regeringen närmare bör överväga de frågor som utskottet nu har aktualiserat. Det får ankomma på regeringen att avgöra formerna härför. Vad utskottet här har anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rättshjälp och rättegångskostnader i förvaltningsprocessen
I motionerna Ju702, Ju709, Ju711 och So290 förespråkas att rättshjälpslagen ändras så att funktionshindrade i ökad utsträckning skall kunna beviljas allmän rättshjälp i mål om socialförsäkringsersättning. I motion Ju718 anförs att de bestämmelser som reglerar den enskildes rätt att få ersättning för kostnader i förvaltningsprocessen är otillfredsställande och att nya regler bör övervägas. I motion Sk811 efterfrågas ökade möjligheter för enskilda att få ersättning för rättegångskostnader i skatteprocesser.
Bestämmelser om rättegången i förvaltningsdomstol finns i förvaltningsprocesslagen (1971:291). I lagen finns bl.a. vissa bestämmelser om ersättning till enskilda parter. I förvaltningsdomstolarna förekommer således en form av ekonomisk hjälp till enskilda parter vilken inte har någon motsvarighet i allmän domstol. Enligt regleringen gäller att kostnader för bevisning och för parts resa och uppehälle i samband med inställelse vid domstolen kan ersättas direkt av allmänna medel utan något samband med rättshjälp.
I praxis har man, som framgår av Domstolsutredningens betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet, varit restriktiv med att bevilja allmän rättshjälp i förvaltningsärenden och mål vid förvaltningsdomstol. Undantag utgör framför allt mål om verkställighet enligt föräldrabalken. Allmän rättshjälp förekommer vidare i enstaka körkortsmål och mål om socialt bistånd. När allmän rättshjälp beviljas för ett mål i förvaltningsdomstol har detta inte sällan samband med att parten har språksvårigheter.
En särskild reglering finns i 8 a § RHL, där det stadgas att det vid prövningen av en ansökan om allmän rättshjälp i angelägenhet som rör ersättning till en patient för behandlingsskada eller läkemedelsskada skall tas särskild hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden.
I betänkandet (SOU 1991:46) Handikapp, Välfärd, Rättvisa tog 1989 års Handikapputredning upp frågan om möjligheten för människor med funktionsnedsättning att hävda sin rätt till samhällsstöd. Utredningen föreslog att 8 a § RHL skall utvidgas till att vara tillämplig bl.a. på angelägenhet som rör socialförsäkringsförmåner eller bistånd enligt socialtjänstlagen (1980:620) för en person med funktionshinder.
Regeringens proposition (1992/93:159) om stöd och service till vissa funktionshindrade, som bygger på Handikapputredningens betänkande, innehåller inget förslag beträffande rättshjälp. Propositionen är för närvarande föremål för riksdagsbehandling.
Frågor om rättegångskostnader i förvaltningsprocessen behandlas utförligt av Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Utredningen konstaterar (s. 619 f) att det i en förvaltningsprocess endast sällan uppstår kostnader för enskilda parter. Anledningen är främst att söka i partsförhållandet. Mot den enskilde står i regel det allmänna. Detta medför att man kan nöja sig med att ställa jämförelsevis låga processuella krav på den enskilde. I allmänhet angår målen enligt utredningen också jordnära förhållanden som de enskilda parterna kan behärska även utan att anlita ombud eller biträde. Det allmänna har en omfattande utredningsskyldighet, och de rättsliga frågor som kan uppkomma i målen är domstolen skyldig att utreda ex officio. Domstolen skall också genom materiell processledning hjälpa parterna till rätta.
Även om en enskild part i allmänhet undgår att drabbas av kostnader för en förvaltningsprocess finns det, konstaterar Domstolsutredningen, undantagsfall. Med nu gällande regler får den enskilde därvid nästan alltid stå för sina egna kostnader, även om han vinner processen. För en del fall är den ordningen enligt utredningens mening stötande. Utredningen erinrar dock om att rättegångskostnader redan i dag i viss begränsad utsträckning kan ersättas enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning och att det även finns en särskild lag (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. Den sistnämnda lagen tillämpas emellertid, konstaterar utredningen, nästan aldrig. Domstolsutredningen menar att lagen bör upphävas och att det -- vid sidan av skadeståndslagens bestämmelser -- bör finnas en reglering avseende rättegångskostnader i förvaltningsprocesser som är mer heltäckande.
Någon generell möjlighet för vinnande part att få ersättning bör enligt Domstolsutredningen inte införas. Utredningen föreslår att domstolen skall få besluta att det allmänna skall svara för enskild parts kostnader i målet, om det -- efter en helhetsbedömning -- med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att han själv skall bära dessa. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om myndighet orsakat kostnaden genom fel eller försummelse. Ersättningen får begränsas till viss del av de kostnader den enskilde har haft. Ersättning får enligt förslaget inte ges för parts eget arbete och tidsspillan.
Vidare måste enligt utredningen en kostnad för att vara ersättningsgill skäligen ha varit påkallad för tillvaratagande av partens rätt. I fråga om storleken av ersättningar finns det enligt utredningens mening anledning att söka vägledning i förekommande taxor på rättshjälpens område.
Domstolsutredningens betänkande har remissbehandlats, och ärendet bereds nu i Justitiedepartementet.
I sammanhanget bör erinras om att det vid sidan av domstolskostnader kan uppstå kostnader för den enskilde vid ärendets behandling på myndighetsnivå. Kommittén om rättssäkerhet vid beskattning (dir. 1992:27) har i uppdrag bl.a. att utreda frågan om ersättning för kostnader i ärenden hos skattemyndighet. I direktiven anförs att nuvarande regler om ersättning för kostnader i mål och ärenden om skatt är för restriktiva. Kommittén bör enligt direktiven ägna uppmärksamhet åt denna fråga och därvid ta hänsyn till att tyngdpunkten i beskattningsförfarandet även i fortsättningen bör ligga hos skattemyndigheterna. Biträdeskostnader som läggs ned i ärenden hos skattemyndigheterna bör enligt direktiven inte behandlas på ett mindre gynnsamt sätt än kostnader i mål i domstol. Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av juni 1993.
Det bör också nämnas att det i s.k. företagsförsäkringar kan ingå ett rättsskyddsmoment som gäller skatteärenden. Enligt Domstolsutredningen torde företagsförsäkringarna täcka den största delen av den seriösa företagsverksamheten.
Frågan om ersättning för rättegångskostnader i skattemål och andra förvaltningsmål har behandlats av utskottet vid flera tillfällen, senast i de av riksdagen godkända betänkandena 1988/89:JuU19 s. 22 f, 1989/90:JuU26 s. 9 f och 1990/91:JuU22 s. 5. Utskottet har i de nämnda ärendena avstyrkt föreliggande motioner med hänvisning främst till Domstolsutredningens beredningsarbete.
Utskottet anser alltjämt att frågan om ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen mot bakgrund av den pågående beredningen av Domstolsutredningens betänkande inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju718.
I övrigt kan utskottet konstatera att frågan om rättshjälp för funktionshindrade varit föremål för behandling av Handikapputredningen. Något förslag i den delen har inte lagts fram. Något initiativ med anledning av motionerna Ju702, Ju709, Ju711 och So290 är, anser utskottet, inte aktuellt. Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
När det särskilt gäller frågan om ersättning för kostnader för enskilda i skatteprocesser konstaterar utskottet att detta spörsmål är aktualiserat genom såväl Domstolsutredningens överväganden om förvaltningsprocessen som den kommitté som skall se över rättssäkerheten vid beskattning. Även motion Sk811 avstyrks i denna del.
Rättshjälp vid bodelning
I motionerna Ju717 och Ju719 efterlyses en utvärdering av reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning.
Möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning är begränsade. Enligt 8 § första stycket 7 RHL fordras det, för att rättshjälp skall kunna beviljas vid bodelning, att särskilda skäl föreligger med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas eller de samboendes personliga förhållanden. I ärende om bodelning som inte avser klander får, enligt 20 § andra stycket RHL, biträde inte förordnas.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat liknande motionsönskemål. Våren 1990 konstaterade utskottet att det -- med anledning av vad utskottet uttalat i betänkandet 1988/89:JuU19 -- inom regeringskansliet pågick en översyn av möjligheterna att erhålla allmän rättshjälp vid bodelning. Resultatet av översynen borde enligt utskottet avvaktas innan det kunde bli aktuellt för riksdagen att ta ställning i saken.
I budgetpropositionen år 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 4 s. 10) anförde justitieministern bl.a. följande.
De materiella förändringar i rättshjälpssystemet som genomfördes år 1988 syftade till att koncentrera de resurser som finns tillgängliga för allmän rättshjälp till de områden där störst behov av sådan rättshjälp har ansetts föreligga. På en punkt -- möjligheten till rättshjälp i samband med bodelning efter äktenskapsskillnad -- uppmärksammades en tid efter lagändringarna en viss ojämnhet i rättshjälpsnämndernas praxis som kunde leda till mindre tillfredsställande resultat i vissa fall. På initiativ av Justitiedepartementet diskuterades dessa frågor vid en hearing i mars 1990 under medverkan av bl.a. advokater och rättshjälpsmyndigheterna. Sedan frågorna genomlysts vid hearingen synes praxis ha stabiliserats. Någon anledning att aktualisera en lagändring på denna punkt synes därför åtminstone för närvarande inte föreligga.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (1990/91:JuU27 s. 3 f) antecknade utskottet att Justitiedepartementet uppgett att antalet beviljade rättshjälpsansökningar avseende bodelning efter äktenskapsskillnad ökat efter hearingen 1990. Utskottet anförde också att det med tillfredsställelse hade inhämtat att departementet fortlöpande bevakade utvecklingen av praxis på området. Utskottet fann mot bakgrund av det sagda och med hänsyn till den strävan att nedbringa kostnaderna för rättshjälpen som utskottet fann nödvändig att det inte kunde tillstyrka bifall till de då aktuella motionerna om ökad möjlighet till rättshjälp vid bodelning.
I budgetpropositionen förra året (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 14) anförde chefen för Justitiedepartementet att departementet fortlöpande bevakar utvecklingen när det gäller allmän rättshjälp i bodelningsärenden. Något initiativ ansågs inte påkallat.
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande (1991/92:JuU26 s. 11) att det inte minst mot bakgrund av det statsfinansiella läget saknades anledning att göra någon annan bedömning.
Frågan om rättshjälp vid bodelning berörs inte i årets budgetproposition.
Med hänsyn till det statsfinansiella läget och till att riksdagen nyligen har beslutat om besparingar på rättshjälpen anser utskottet rent allmänt att utrymmet för kostnadsökande reformer inom rättshjälpen är mycket begränsat. Rättshjälp vid bodelning är emellertid en fråga som berör många människor, och den har under senare år varit föremål för särskild uppmärksamhet. Utskottet avser att under hösten fördjupa sitt arbete i vissa frågor på rättshjälpsområdet. I det sammanhanget kommer utskottet att på nytt ta upp frågan om rättshjälp vid bodelning. Något initiativ med anledning av motionerna Ju717 och Ju719 bör för närvarande inte tas, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Medelsberäkningen
Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 815 100 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Rättshjälpsmyndigheten
Regeringen föreslår ett ramanslag på 11 684 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Allmänna advokatbyråer
Verksamheten
I propositionen föreslås att riksdagen skall bemyndiga regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över.
I motion Ju719 anförs att de allmänna advokatbyråerna inte bör avvecklas.
Verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna regleras bl.a. genom förordningen (1980:548) med instruktion för de allmänna advokatbyråerna. De allmänna advokatbyråernas främsta uppgift är att lämna biträde och rådgivning enligt rättshjälpslagen. Om det kan ske utan hinder för den verksamhet som bedrivs enligt rättshjälpslagen, skall byråerna även lämna annat biträde i rättsliga angelägenheter. I princip skall de allmänna advokatbyråerna vara självbärande och konkurrera på lika villkor med enskilda advokatbyråer. Varje byrå utgör en självständig resultatenhet.
Det finns 28 allmänna advokatbyråer, varav en har filialkontor på annan ort. Byråerna har mottagningsverksamhet på ca 30 platser utanför de orter där de är stationerade. Mottagningsverksamheten bedrivs huvudsakligen av sociala skäl. Detta innebär att kostnad för resa, tidsspillan och annan extra kostnad för mottagningen inte ekonomiskt belastar byråerna utan betalas av allmänna medel via ett särskilt anslag; det s.k. driftsbidraget som också täcker lokalkostnader m.m.
De allmänna advokatbyråernas bokföringsmässiga vinst budgetåret 1991/92 blev 6 miljoner kronor. Vinsten uppkom genom att 20 byråer redovisade en vinst på 8,6 miljoner kronor och åtta byråer redovisade en förlust på 2,6 miljoner kronor.
I anslagsframställningen för budgetåret 1993/94 gör Domstolsverket bedömningen att den hittillsvarande goda lönsamheten för byråerna kommer att bestå även under den kommande tvåårsperioden.
Under 1992 har -- med olika utgångspunkter -- två genomlysningar skett av de allmänna advokatbyråernas verksamhet. Dels har Domstolsverket på regeringens uppdrag överlämnat rapporten (1992:3) Uppföljning av verksamheten vid de allmänna advokatbyråerna, dels har inom Justitiedepartementet utarbetats departementspromemorian (Ds 1992:51) De allmänna advokatbyråerna; principförslag om avveckling av det statliga engagemanget.
Domstolsverket redovisar i sin rapport vilka byråer som är olönsamma, som är kraftigt skuldsatta eller som har ekonomiska problem av annat slag samt beskriver vari problemen består för varje sådan byrå. Domstolsverket utvärderar vidare hur de ökade befogenheterna för byråerna har påverkat verksamheten samt föreslagit vissa åtgärder för att fullfölja tankarna på ett mer fullständigt ansvar för byråerna för den egna verksamheten. I rapporten belyses också den sociala mottagningsverksamheten.
Domstolsverket finner i rapporten inte anledning att föreslå en förändrad organisationsform för de allmänna advokatbyråerna. Som grund för denna uppfattning uppger Domstolsverket att en omläggning till bolagsform medför att det ekonomiska målet ytterligare betonas och att detta inte kan kombineras med kravet att prioritera rättshjälpsärenden.
I rapporten konstateras bl.a. att åtta allmänna advokatbyråer haft lönsamhetsproblem under den senaste femårsperioden. Det gäller byråerna i Uppsala, Halmstad, Västerås, Falun, Sundsvall, Östersund, Luleå och Haparanda. Det anges dock att samtliga dessa byråer utom Luleå och Haparanda har vänt eller håller på att vända utvecklingen mot lönsamhet.
Den nyss nämnda departementspromemorian (Ds 1992:51) utarbetades mot bakgrund av att statsmakterna har slagit fast att konkurrensutsatt verksamhet inte bör bedrivas i myndighetsform om det inte finns särskilda skäl för det och i normalfallet heller inte av staten (prop. 1991/92:100 bil. 1 s. 40 f, FiU20, rskr. 128).
I promemorian föreslås att systemet med allmänna advokatbyråer avvecklas.
Promemorian innehåller en redogörelse för de allmänna advokatbyråernas bildande. De tre motiv som låg till grund för de allmänna advokatbyråernas inrättande -- dvs. att tillgodose den ökade efterfrågan på advokattjänster, att ge den enskilde möjlighet att välja mellan en statlig och en privat advokat samt att ge staten kostnadsinsyn i advokatverksamheten -- analyseras. Enligt promemorian har de ursprungliga motiven inte längre någon bärkraft.
Promemorian har remissbehandlats. Remissutfallet är blandat.
Domstolsverket har i sitt remissyttrande försökt att beräkna kostnaderna vid en avveckling av de allmänna advokatbyråerna. Kostnaderna uppges uppgå till ca 90 miljoner kronor.
Justitieministern anför i budgetpropositionen (s. 124) att man naturligtvis kan ha olika uppfattningar om de ursprungliga motiven för att inrätta de allmänna advokatbyråerna fortfarande har giltighet eller inte och om det kan finnas andra skäl att ha denna typ av statlig verksamhet. De flesta torde, enligt justitieministern, dock vara eniga om att de tidigare motiven generellt sett har mindre bärkraft i dag än för ett par år sedan. Detta gäller särskilt på de orter där det finns en riklig tillgång på advokattjänster. Justitieministern konstaterar vidare att statsmakterna slagit fast att staten endast i undantagsfall och då med bestämda motiv skall uppträda som ägare av verksamheter som har kommersiella förutsättningar.
Enligt justitieministern är det nödvändigt och angeläget att de allmänna advokatbyråerna så långt det är möjligt drivs på samma villkor som enskilda advokatbyråer. Mot bakgrund av att lönsamheten vid de allmänna advokatbyråerna sammantagna har förbättrats under de senaste åren och att lönsamheten även framöver kan förväntas bli helt tilfredsställande är hon inte beredd att ta initiativ till någon mer genomgripande förändring av systemet med allmänna advokatbyråer. Justitieministern har därvid beaktat att en avveckling med all sannolikhet kommer att ge upphov till kostnader som är betänkliga i det rådande statsfinansiella läget. Detta hindrar självklart inte, anför hon, att byråer som saknar förutsättningar att drivas vidare kan komma att läggas ned. Utöver bristande lönsamhet (se bl.a. prop. 1988/89:100 bil. 4 s. 85 f, JuU18 s. 4, rskr. 190) bör enligt hennes mening denna princip gälla även vid rekryteringssvårigheter. Dessutom bör det enligt justitieministern vara möjligt för anställda vid de allmänna advokatbyråerna att, om de så önskar, ta över verksamheten och driva den vidare i egen regi. Detta kan, anför justitieministern, leda till att vi får färre allmänna advokatbyråer än i dag. Hon kan inte se några nackdelar med en sådan utveckling.
Utskottet instämmer i allt väsentligt i vad justitieministern anför om de allmänna advokatbyråerna. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion Ju719 i denna del och tillstyrker förslaget i propositionen om att riksdagen skall bemyndiga regeringen att lägga ned advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över.
Medelsberäkningen
Regeringen föreslår riksdagen att till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet anvisa ett förslagsanslag på 1 000 kr och att till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag anvisa ett förslagsanslag på 11410000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelstilldelning.
Vissa domstolskostnader
Ersättning till nämndemän
I motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju417, Ju419 och Ju423 framförs önskemål om att ersättningen för uppdraget som nämndeman skall höjas. Motionärerna hänvisar genomgående till kommunallagens (1991:900) regler om ersättning till förtroendevalda. I motion Ju417 föreslås vidare att den övre gränsen för ersättningen skall höjas till 800 kr per dag. En sådan åtgärd kan enligt motionärerna beräknas kosta ca 2 miljoner kronor.
Regler om ersättning till nämndemän finns i förordningen (1982:814) om ersättning till nämndemän och vissa andra uppdragstagare inom domstolsväsendet m.m. Enligt förordningen utgår ersättning till nämndemän dels som arvode för sammanträde med 300 kr per dag (2 § 1 p och 2 p), dels -- under förutsättning av löneavdrag eller annan inkomstförlust på grund av uppdraget -- som tilläggsbelopp för den del av inkomstförlusten som inte täcks av arvodet (2 a § första stycket). Arvodet och tilläggsbeloppet får tillsammans inte överstiga 650 kr (2 a § fjärde stycket). För nämndemän i länsrätt utgår arvode även för förberedelsearbete med 300 kr per dag (2 § 2 p).
Principen om ersättning till nämndemän lades fast år 1985 (se JuU 1984/85:25 s. 8 f). Utskottet uttalade då i sitt av riksdagen godkända betänkande att utskottet under många år ansett det nödvändigt att få till stånd en mer allsidig sammansättning av nämndemannakåren och i detta syfte framhållit att en höjning av arvodena måste ske. Här bakom låg bl.a. intresset att komma till rätta med det otillfredsställande förhållandet att sådana yrkesarbetande -- bl.a. industriarbetare -- som får vidkännas fullt löneavdrag vid tjänstgöring i rätten är underrepresenterade i nämndemannakåren. Utskottet har sedan dess återkommande behandlat yrkanden om högre ersättning till nämndemän, senast år 1992 (1991/92:JuU19 s. 4 f) då utskottet hänvisade till sitt uttalande i 1991 års ärende. I det ärendet anförde utskottet (1990/91:JuU27 s. 7 f) att vad utskottet uttalade år 1985 alltjämt äger giltighet. Bestämmelserna om ersättning till nämndemän innebär emellertid, anförde utskottet, på grund av begränsningen beträffande arvodets storlek, alltjämt en svårighet att få till stånd den allsidiga sammansättning av nämndemannakåren som utskottet efterlyst. Detta förhållande fann utskottet otillfredsställande; en översyn av ersättningsnormerna för nämndemän borde därför ske. Som en utgångspunkt för denna översyn borde, enligt utskottet, ligga förslaget i proposition 1990/91:117 Om en ny kommunallag att förtroendevalda skall få rätt till skälig ersättning för den arbetsinkomst samt de pensions- och semesterförmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag. I ärendet gav riksdagen som sin mening till känna att regeringen borde ta initiativ till att en utredning som den skisserade kom till stånd.
Med anledning av riksdagens ställningstagande har Domstolsverket i rapporten (1992:4) Rekrytering av nämndemän -- Förslag till nya ersättningsnormer på regeringens uppdrag analyserat ersättningsnormernas effekter på sammansättningen av nämndemannakåren och redovisat förslag till ändringar.
I rapporten konstaterar Domstolsverket efter bl.a. utförda enkätundersökningar att de faktorer som påverkar rekryteringen av nämndemän är valsystemet, tjänstgöringsförhållandena och ersättningsnormerna.
I ersättningsfrågan anför Domstolsverket att dagens ersättningsmodell med arvode och tilläggsbelopp är otidsenlig. Kompensationen för förlorad arbetsförtjänst är bristfällig, och nämndemännens arbetsinsats speglas inte eftersom korta sammanträden ger samma ersättning som långa. Den största fördelen med modellen är enligt Domstolsverket att den är tämligen enkel att administrera. Domstolsverket föreslår att ett nytt ersättningssystem införs efter mönster av de nya ersättningsreglerna för förtroendevalda i kommunallagen. Detta innebär en kombination av prestationsersättning (arvode) och ersättning för inkomstbortfall. Ersättningarna görs oberoende av varandra och knyts till sammanträdestidens längd.
Sammanlagt skulle enligt Domstolsverket en reform med den angivna inriktningen kosta drygt 15 miljoner kronor per år.
I budgetpropositionen (s. 126) anför justitieministern att hon har förståelse för önskemålen om att höja ersättningen till nämndemännen. Med hänsyn till det statsfinansiella läget föreslår hon emellertid inte nu någon ändring i gällande ersättningsbestämmelser.
Utskottet kan för sin del instämma i att det finns behov av förbättrad ersättning till nämndemännen. Detta har utskottet påtalat också i tidigare sammanhang. I det rådande ekonomiska läget måste utskottet dock dela justitieministerns uppfattning. Utskottet tvingas således med beklagande konstatera att det saknas ekonomiskt utrymme för ens en försiktig höjning av nämndemännens ersättning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju417, Ju419 och Ju423 i här behandlade delar.
Information för nämndemän m.m.
I motionerna Ju407 och Ju409 framförs önskemål om ökade informations- och utbildningsinsatser för nämndemän. I motion Ju406 begärs utbildning för rättsväsendets personal, bl.a. nämndemännen, i frågor som rör sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn.
Medel för nämndemännens utbildnings- och informationsbehov anvisas över Domstolsverkets budget. För innevarande budgetår har, enligt vad utskottet inhämtat, knappt 400 000 kr anslagits till Nämndemännens riksförbund. Anslaget är avsett att möjliggöra utgivningen av förbundets tidning; från anslaget skall också utgå bidrag för nämndemännens studiebesök.
Härutöver kan nämnas att Domstolsverket tillsammans med bl.a. Nämndemännens riksförbund bedriver ett projekt syftande till att ta fram ett antal filmer om verksamheten vid domstolarna samt om domstolarnas organisation och historia. Ett videofilmsystem bestående av fem filmer med olika teman är slutmålet: Sveriges domstolar (historia, organisation och arbetsuppgifter), rättegångar i tingsrätt och länsrätt samt domarrollen. Parallellt med filmerna har utarbetats tryckt informationsmaterial av olika slag. Den fjärde filmen i serien produceras för närvarande. Domstolsverket gör vidare tillsammans med Nämndemännens riksförbund en översyn av studiecirkelprogrammet Nämndemannauppdraget. Dessutom lämnades under Nämndemännens riksförbunds kongress föregående vår information om nämndemännens roll i rättskipningen, varvid olika ämnesområden som har anknytning till nämndemännens verksamhet i domstolarna behandlades. För denna informations- och uppföljningsdag utbetalade Domstolsverket sammanlagt 319 000 kr.
När det särskilt gäller utbildning om sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn kan anföras att det kontinuerligt pågår utbildning i dessa frågor inom både domstols- och åklagarväsendet genom den grund- och vidareutbildning som erbjuds. Vidare arrangerar nämndemännen genom sina föreningar och med ekonomiskt stöd från Domstolsverket seminarier, studiebesök och föredrag där frågor om bl.a. sexuella övergrepp behandlas. Här kan nämnas att en utförlig redogörelse för den pågående verksamheten på området hos domstolar, polis och åklagare finns i ett nyligen behandlat ärende (1992/93:JuU24).
Frågan om information till nämndemän har återkommande behandlats i utskottet. Vid sin senaste behandling av frågan (1991/92:JuU19 s.8) hänvisade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande till tidigare uttalanden om att det är nödvändigt att nämndemännen får information om de regler som styr rättegångsförfarandet och om regler rörande t.ex. tystnadsplikt och jäv. Utskottet anförde vidare att det främst ankommer på domstolarna att sörja för det grundläggande utbildningsbehovet av en nyvald nämndeman. Utskottet konstaterade att det till stöd för sådana utbildningsinsatser finns informationsmaterial från Domstolsverket samt att det bland nämndemännen själva sker viss utbildning och studiebesöksverksamhet. Mot bakgrund bl.a. härav saknades det enligt utskottets uppfattning anledning för riksdagen att vidta några åtgärder med anledning av de då föreliggande motionsönskemålen. Utskottet ansåg emellertid att det var angeläget att frågan även framgent uppmärksammades i det löpande budgetarbetet.
Utskottet vill som tidigare peka på att nämndemannauppdraget är ett lekmannauppdrag. Någon mer organiserad eller permanent verksamhet syftande till juridisk utbildning för nämndemännen kan inte anses lämplig. Däremot bör nämndemännen, som utskottet tidigare anfört, få kunskap om de regler som styr rättegångsförfarandet och om regler rörande t.ex. sekretess och jäv. Som utskottet tidigare har konstaterat ankommer det främst på domstolarna att sörja för att en nyvald nämndeman får tillfredsställande information i dessa hänseenden. Vidare har nämndemännens egna organisationer möjlighet att, med ekonomiskt stöd från Domstolsverket, genom särskilda informationsinsatser, studiebesök m.m. ta upp frågor som bedöms vara av intresse för nämndemannauppdragets fullgörande. I det sammanhanget kan uppmärksammas t.ex. frågor om olika former av övergrepp mot kvinnor och barn. Dessa frågor uppmärksammas också i utbildningen inom andra delar av rättsväsendet. Mot bakgrund av det anförda behövs enligt utskottets uppfattning inte något initiativ från riksdagen med anledning av motionerna Ju406, Ju407 och Ju409. Motionerna avstyrks i dessa delar.
Medelsberäkningen
Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 256 200 000 kr.
I motion Ju417 föreslås att anslaget höjs med 2 miljoner kronor. Motionärerna beräknar att detta är kostnaden för att höja maximiersättningen för nämndemän från 650 till 800 kr per dag.
Utskottet, som hänvisar till vad som anförts ovan (s. 18 f) angående ersättningen till nämndemän, avstyrker bifall till motion Ju417 i denna del och tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Diverse kostnader för rättsväsendet
Regeringen föreslår ett förslagsanslag på 24 694 000 kr.
Utskottet tillstyrker den av regeringen föreslagna medelsanvisningen.
Advokatfrågor
Tillsyn av advokatverksamheten
I motion Ju701 anförs att det inte kan accepteras att advokater vid uppenbara övertramp i sin tjänsteutövning skall få fortsätta att vara medlemmar av Sveriges Advokatsamfund. Mot denna bakgrund begärs lagändringar beträffande advokatverksamheten. I motion Ju720 anförs att advokatverksamheten måste bli föremål för bättre insyn och att frågor som gäller advokaters kostnadsräkningar och andra frågor som gäller advokater inte skall prövas av advokaterna själva utan av ett fristående organ.
När rättegångsbalken (RB) infördes år 1948 blev advokatväsendet reglerat i lag (8 kap. RB). Huvudsyftet med regleringen var att i möjligaste mån säkerställa den rättssökande allmänhetens intresse av att kunna få biträde av personer med nödvändiga kvalifikationer. Detta syfte kunde vinnas genom att Advokatsamfundet fick en i viss mån offentligrättslig ställning och underkastades kontroll. I 8 kap. RB föreskrivs bl.a. att Advokatsamfundets stadgar fastställs av regeringen.
I 8 kap. 7 § RB föreskrivs att en advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt, eller som annars förfar oredligt, skall uteslutas ur Advokatsamfundet. Är omständigheterna mildrande, får han i stället tilldelas varning. Åsidosätter han annars sina plikter som advokat, får han meddelas varning eller erinran. Är omständigheterna synnerligen försvårande, får han uteslutas ur samfundet. Tilldelas en advokat varning, får han, om det finns särskilda skäl, även åläggas att utge en straffavgift till samfundet.
Disciplinärt ingripande mot ledamot av samfundet upptas av advokatsamfundets styrelse, som utövar tillsyn över advokatväsendet. Finner styrelsen att åtgärd enligt 8 kap. 7 § RB inte är påkallad, får styrelsen avgöra ärendet. I annat fall skall ärendet hänskjutas till Advokatsamfundets disciplinnämnd.
Disciplinnämnden består av ordförande, vice orförande samt sju andra ledmöter. Ordföranden, vice ordföranden och fem övriga ledamöter, alla advokater, väljs vid ordinarie fullmäktigemöte för fyra år i taget. Nämndens återstående två ledamöter utses av regeringen för samma tid. Talan mot nämndens beslut kan föras hos Högsta domstolen av Justitiekanslern och, när någon har uteslutits ur samfundet, av denne.
När den nuvarande ordningen med två officiella representanter i disciplinnämnden infördes (prop. 1981/82:57, JuU34, rskr. 181) väcktes vid riksdagsbehandlingen en motion om sammansättningen av Advokatsamfundets disciplinnämnd. Utskottet uttalade inledningsvis att det är av vikt att advokatkåren har allmänhetens förtroende. Detta talade för att det allmänna borde ha insyn i den disciplinära verksamheten. Utskottet delade justitieministerns uppfattning att denna insyn borde åstadkommas genom att lekmän bereddes plats i det organ som handlägger disciplinfrågorna.
När det sedan gällde antalet lekmän i detta organ borde enligt utskottets mening slås fast att det inte framkommit omständigheter som gav anledning till kritik mot samfundets sätt att utöva den disciplinära verksamheten. Den ändring som utskottet anslöt sig till motiverades således inte av ett behov av skärpt kontroll utan främst av det skäl till insyn som inledningsvis berörts av utskottet. Motionskravet om att majoriteten av ledamöterna i det disciplinära organet skulle vara samhällsrepresentanter framstod mot denna bakgrund som mindre väl underbyggt. Härtill kom, enligt utskottets mening, att det är angeläget att upprätthålla principen att advokatverksamheten utgör en fri yrkesutövning; ett tillgodoseende av motionskravet skulle kunna rubba denna princip.
Utskottet har därefter, när det behandlat motioner om Advokatsamfundets disciplinnämnd, uttalat att vad som anfördes i 1982 års ärende alltjämt äger giltighet (1989/90:JuU26 s. 10 f och 1990/91:JuU27 s. 9).
Utskottet anser alltjämt att den ordning som finns för tillsyn av advokatverksamheten uppfyller de krav som bör ställas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju720 i denna del.
Enligt utskottets uppfattning tillgodoser gällande regler vad som anförs i motion Ju701 om möjligheterna till uteslutning av advokat ur Advokatsamfundet. Även denna motion avstyrks.
Åtgärder för ökad konkurrens
I motion Ju720 anförs att det bör skapas förutsättningar för fri konkurrens mellan advokater inbördes och mellan advokater och jurister och andra som lämnar rättsligt biträde åt allmänheten. I motionen förespråkas dessutom att förutsättningarna för att avskaffa advokatmonopolet bör utredas och att det bör skapas förutsättningar för advokater att marknadsföra sina specialiteter.
Något advokatmonopol råder inte i Sverige. Vem som helst äger således rätt att erbjuda allmänheten sitt biträde i juridiska spörsmål. Inte minst viktigt i sammanhanget är att även andra än advokater får uppträda som ombud i rättegång (se 12 och 21 kap. RB). I vissa angelägenheter, t.ex. sådana där det blir fråga om att av allmänna medel utge ersättning för juridiskt arbete, gäller dock vissa särskilda krav.
För den allmänna rättshjälpens del gäller således enligt 21 § RHL att till biträde enligt lagen kan förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Har den sökande själv föreslagit någon som är lämplig, skall enligt samma lagrum denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. Till offentligt biträde skall enligt 44 § RHL den förordnas som föreslagits av den som beviljats rättshjälp om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat. För rådgivning gäller enligt 48 § RHL att det kan ges av advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.
Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 § RB i första hand utses advokat som är lämplig därtill. Om särskilda skäl föreligger kan till försvarare utses annan lämplig person som avlagt jur. kand. examen.
Särskilda bestämmelser om vem som skall utses till visst uppdrag finns också i annan lagstiftning, t.ex. i konkurslagen (1987:672) och lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
Advokatsamfundets styrelse har som ett komplement till de av regeringen beslutade stadgarna för Advokatsamfundet utfärdat vägledande regler om god advokatsed. I de vägledande reglernas 5 § stadgas att advokatens reklam till innehåll skall vara saklig och korrekt. Den får varken till form eller innehåll vara sådan att den är ägnad att misskreditera advokatkåren. Advokat får inte i reklam framställa sig själv som bättre eller billigare än kollegerna. Advokat får inte heller ange sig vara specialist inom visst rättsområde. Vidare får en advokat inte ange viss inriktning på sin verksamhet utan att ha särskild insikt i och erfarenhet av angivet verksamhetsområde.
Utskottet kan först konstatera att det inte råder något advokatmonopol i Sverige. Tvärtom råder det i princip fri konkurrens när det gäller att lämna juridiskt biträde åt allmänheten. En annan sak är att advokatsamfundet i sina vägledande regler om god advokatsed ålagt sina medlemmar vissa begränsningar när det gäller marknadsföringen av advokattjänster. Syftet med reglerna synes vara att undvika oseriös marknadsföring. Utskottet noterar särskilt att priskonkurrens inte är utesluten enligt reglerna. Inte heller kan det riktas någon kritik mot reglerna när det gäller den påbjudna försiktigheten i fråga om angivande av särskild kunskap inom ett visst rättsområde. När det gäller ersättning som utgår av allmänna medel bör det nämnas att grundprincipen är att ersättningen skall vara skälig. Härutöver konstaterar utskottet att det är statliga myndigheter som i sådana fall bestämmer ersättningens storlek.
Någon åtgärd med anledning av här behandlade yrkanden i motion Ju720 behövs inte, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande timkostnadsnormen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju720 yrkandena 4 och 5 samt 1992/93:Ju821 yrkande 19, res. 1 (nyd)
2. beträffande dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 3, res. 2 (s)
3. beträffande nedsättning av grundavgiften att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 2, res. 3 (s)
4. beträffande den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju719 yrkande 4, res. 4 (s)
5. beträffande rätten till offentlig försvarare att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju821 yrkande 18, res. 5 (nyd)
6. beträffande ersättning till offentlig försvarare i vissa fall att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju721,
7. beträffande förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf633 yrkande 12, men. (v) - delvis
8. beträffande rättshjälp genom offentligt biträde att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsprocessen att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju718,
10. beträffande rättshjälp för funktionshindrade att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju702, 1992/93:Ju709, 1992/93:Ju711 och 1992/93:So290 yrkande 2,
11. beträffande rättegångskostnader i skattemål att riksdagen avslår motion 1992/93:Sk811 yrkande 4, res. 6 (nyd)
12. beträffande rättshjälp vid bodelning att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju717 och 1992/93:Ju719 yrkande 1,
13. beträffande anslag till rättshjälpskostnader att riksdagen till Rättshjälpskostnader för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 815 100 000 kr,
14. beträffande anslag till Rättshjälpsmyndigheten att riksdagen till Rättshjälpsmyndigheten för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 11 684 000 kr,
15. beträffande avveckling av allmänna advokatbyråer att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju719 yrkande 5 bemyndigar regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över, res. 7 (s)
16. beträffande anslag till allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Uppdragsverksamhet för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr,
17. beträffande anslag till allmänna advokatbyråer: Driftbidrag att riksdagen till Allmänna advokatbyråer: Driftbidrag för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 11 410 000 kr,
18. beträffande ersättning till nämndemän att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju407 yrkande 1, 1992/93:Ju408, 1992/93:Ju409 delvis, 1992/93:Ju416, 1992/93:Ju417 yrkandena 8 och 9, 1992/93:Ju419 samt 1992/93:Ju423, res. 8 (s)
19. beträffande information för nämndemän m.m. att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju406, 1992/93:Ju407 yrkande 2 och 1992/93:Ju409 delvis, men. (v) - delvis
20. beträffande anslag till vissa domstolskostnader m.m. att riksdagen med avslag på motion 1992/93:Ju417 yrkande 10 till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 256 200 000 kr, res. 9 (s) - villk. res. 8
21. beträffande anslag till diverse kostnader för rättsväsendet att riksdagen till Diverse kostnader för rättsväsendet för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 24 694 000 kr,
22. beträffande tillsyn av advokatverksamheten att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju720 yrkandena 2 och 3, res. 10 (nyd)
23. beträffande uteslutning ur Advokatsamfundet att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju701,
24. beträffande åtgärder för ökad konkurrens att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju720 yrkandena 1, 6 och 7. res. 11 (nyd)
Stockholm den 30 mars 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Birthe Sörestedt (s), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Anders Svärd (c) och Ulf Eriksson (nyd).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Timkostnadsnormen m.m. (mom. 1)
Ulf Eriksson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det måste övervägas ytterligare kostnadsdämpande åtgärder när det gäller timkostnadsnormen. En tanke som bör övervägas är att göra timkostnadsnormen beroende även av olika kvalitativa moment. T.ex. borde timkostnadsnormen vara lägre för en biträdande jurist än för en advokat. Målet bör enligt utskottets mening vara en allmän sänkning av timkostnadsnormen i storleksordningen 20 %. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed eller -- om önskvärda förändringar kan företas utan riksdagsbeslut -- redovisa sina åtgärder för riksdagen. Vidare bör regeringen närmare utreda hur ett system med priskonkurrens inom rättshjälpen skulle kunna utformas. Utredningen skall syfta till att ett sådant system på sikt skall införas. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna Ju720 och Ju821 i här behandlade delar som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande timkostnadsnormen m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju720 yrkandena 4 och 5 samt 1992/93:Ju821 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns det utrymme för besparingar när det gäller biträdesersättningarna i rättshjälpssystemet. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en redovisning av vilka konkreta åtgärder som regeringen avser att vidta i detta hänseende. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju719 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Nedsättning av grundavgiften (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Enligt 14 b § RHL i dess lydelse från den 1 mars 1993 får en rättssökande, om det är uppenbart att han saknar möjlighet att betala grundavgift eller tilläggsavgift, helt eller delvis befrias från avgift. Denna bestämmelse bör enligt utskottets mening vara generellt tillämplig på personer med mycket begränsade inkomster, t.ex. sådana som är helt beroende av socialbidrag, så att de inte åläggs att betala några avgifter för rättshjälpen. Det får ankomma på regeringen att vidta de åtgärder som krävs för att en tillämpning av 14 b § RHL i enlighet med vad utskottet har anfört skall bli möjlig. Vad som nu har anförts bör riksdagen med anledning av motion Ju719 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande nedsättning av grundavgiften att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar (mom. 4)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning måste rättshjälpssystemet vara utformat så att det garanterar rättvisa mellan dem som har och inte har rättsskydd och mellan dem som har olika slag av sådant skydd. Alla rättssökande måste således, oavsett förekommande rättsskydd, ges samma möjlighet att ta till vara sin rätt. Detta är en aspekt som måste ges tyngd i det fortsatta utredningsarbete som utskottet anser nödvändigt och som enligt utskottets mening omgående måste inledas. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju719 i här behandlad del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Rätten till offentlig försvarare (mom. 5)
Ulf Eriksson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet som" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Möjligheterna att få offentlig försvarare är enligt utskottets uppfattning för generösa, och de bör begränsas. Det får ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag i detta hänseende. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju821 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande rätten till offentlig försvarare att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju821 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Rättegångskostnader i skattemål (mom. 11)
Ulf Eriksson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "När det" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en målsättning i det nu pågående beredningsarbetet när det gäller ersättning för kostnader i skattemål bör vara att den enskilde, om han vinner ett sådant mål, skall få full ersättning för sina rättegångskostnader. Regeringen bör efter avslutat beredningsarbete återkomma till riksdagen med förslag som tillgodoser vad utskottet nu har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion Sk811 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande rättegångskostnader i skattemål att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sk811 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Avveckling av allmänna advokatbyråer (mom. 15)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "ta över" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att det saknas ekonomiska skäl för att avveckla de allmänna advokatbyråerna. En avveckling skulle tvärtom komma att medföra betydande kostnader för staten. De allmänna advokatbyråerna har vidare alltjämt en viktig uppgift att fylla när det gäller att erbjuda juridisk hjälp på platser där det annars inte finns advokater. Kostnadsnivån vid de allmänna advokatbyråerna är dessutom vägledande vid taxesättning av advokattjänster. Detta måste antas ha bidragit till att hålla ner prisnivån på dessa tjänster. Utskottet anser mot denna bakgrund att de allmänna advokatbyråerna inte bör avvecklas. Riksdagen bör därför med anledning av motion Ju719 i denna del avslå propositionens förslag om att riksdagen skall bemyndiga regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer.
dels att utskottets yttrande under moment 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande avveckling av allmänna advokatbyråer att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju719 yrkande 5 avslår propositionens förslag om att riksdagen skall bemyndiga regeringen att avveckla allmänna advokatbyråer som har rekryteringssvårigheter eller som de anställda önskar ta över.
8. Ersättning till nämndemän (mom. 18)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "behandlade delar" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att ersättningen till nämndemän snarast förbättras. Mot bakgrund av det statsfinansiella läget finns det emellertid för närvarande inte utrymme för de -- i och för sig välmotiverade -- förbättringar av ersättningen som Domstolsverket föreslagit. Utskottet anser dock att ersättningen redan nu bör förbättras i så måtto att den övre gränsen för ersättningen bör höjas till 800 kr per dag fr.o.m. den 1 juli 1993. Det ankommer på regeringen att utfärda nödvändiga bestämmelser härom. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Ju417 och med anledning av motionerna Ju407, Ju408, Ju409, Ju416, Ju419 och Ju423 som sin mening ge regeringen till känna
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande ersättning till nämndemän att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju417 yrkande 9 och med anledning av motionerna 1992/93:Ju407 yrkande 1, 1992/93:Ju408, 1992/93:Ju409 delvis, 1992/93:Ju416, 1992/93:Ju417 yrkande 8, 1992/93:Ju419 samt 1992/93:Ju423 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Anslag till vissa domstolskostnader m.m. (mom.20)
Under förutsättning av bifall till reservation 8
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet som" och slutar med "till medelsanvisning" bort ha följande lydelse:
Som utskottet anfört ovan bör maximiersättningen till nämndemän höjas från 650 till 800 kr per dag. Kostnaden för denna åtgärd kan enligt utskottets bedömning uppskattas till ca 2 miljoner kronor. Utskottet föreslår därför att till vissa domstolskostnader m.m anvisas 2 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit eller 258 200 000 kr.
dels att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande anslag till vissa domstolskostnader m.m. att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Ju417 yrkande 10 och med anledning av propositionen till Vissa domstolskostnader m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar ett förslagsanslag på 258200000 kr.
10. Tillsyn av advokatverksamheten (mom. 22)
Ulf Eriksson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Det är, anser utskottet, inte rimligt att olika frågor som rör advokater prövas av advokaterna själva genom Advokatsamfundets styrelse och disciplinnämnd. Utskottet har uppfattningen att advokatverksamheten måste bli föremål för förbättrad insyn. Det sagda leder utskottet till slutsatsen att det behövs ett från Advokatsamfundet fristående organ för tillsyn av advokatverksamheten och för beslut bl.a. om åtgärder mot advokater som missköter sig. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i enlighet med vad utskottet nu har anfört. Detta bör riksdagen med anledning av motion Ju720 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande tillsyn av advokatverksamheten att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju720 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Åtgärder för ökad konkurrens (mom. 24)
Ulf Eriksson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till dem" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning behöver åtgärder vidtas för att öka konkurrensen mellan advokater inbördes och mellan advokater och andra som lämnar rättsligt biträde åt allmänheten. Inte minst prissättningen måste bli friare. Vidare måste det skapas förutsättningar för advokater att i större utsträckning än i dag marknadsföra sina specialiteter. Enligt utskottets mening kan det komma att bli aktuellt med lagändringar för att öka möjligheterna till konkurrens. Regeringen bör få i uppdrag att efter avslutat utredningsarbete återkomma till riksdagen med förslag. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av motion Ju720 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande åtgärder för ökad konkurrens att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju720 yrkandena 1, 6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Jag avser att biträda reservation 8 under moment 18 beträffande ersättning till nämndemän.
Förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden (mom. 7)
Redan när rätten att förordna offentligt biträde i asylärenden flyttades från rättshjälpsnämnderna till Invandrarverket uttrycktes från olika håll principiella betänkligheter mot omorganisationen. Det har visat sig att dessa betänkligheter var befogade. Bl.a. har det framkommit att Invandrarverket ensidigt gynnat vissa jurister med många förordnanden som offentligt biträde medan andra erfarna flyktingadvokater sällan har kommit i fråga. Detta har i sin tur medfört att biträdesinlagorna i många fall varit av dålig kvalitet vilket resulterat i en förlängd ärendehantering. Jag anser mot denna bakgrund att rätten att förordna offentligt biträde i utlänningsärenden bör återföras till rättshjälpsnämnden. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett förslag till erforderliga ändringar av rättshjälpslagen.
Information för nämndemän m.m. (mom. 19)
Jag anser att det behövs ökade informations- och utbildningsinsatser för nämndemän i olika frågor som rör utövandet av deras uppdrag. Nämndemännen bör bl.a. få bättre kunskap om de regler som styr rättegångsförfarandet och om regler rörande tystnadsplikt och jäv. Härutöver behövs ökad utbildning av olika yrkesgrupper inom rättsväsendet, även nämndemännen, i frågor som rör sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Det får ankomma på regeringen att se till att nödvändiga åtgärder vidtas i dessa hänseenden.
Med hänsyn till det anförda anser jag att utskottet under momenten 7 och 19 borde ha hemställt:
7. beträffande förordnande av offentligt biträde i utlänningsärenden att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf633 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
19. beträffande information för nämndemän m.m. att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Ju406, 1992/93:Ju407 yrkande 2 och 1992/93:Ju409 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 5 Rättshjälpskostnader 5 Inledning 5 Timkostnadsnormen och taxor på rättshjälpsområdet 5 Nedsättning av grundavgiften 8 Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar 8 Rätten till offentlig försvarare 8 Ersättning till offentlig försvarare i vissa fall 9 Offentligt biträde i utlänningsärenden m.m. 9 Rättshjälp och rättegångskostnader i förvaltningsprocessen 12 Rättshjälp vid bodelning 14 Medelsberäkningen 16 Rättshjälpsmyndigheten 16 Allmänna advokatbyråer 16 Verksamheten 16 Medelsberäkningen 18 Vissa domstolskostnader 18 Ersättning till nämndemän 18 Information för nämndemän m.m. 20 Medelsberäkningen 21 Diverse kostnader för rättsväsendet 22 Advokatfrågor 22 Tillsyn av advokatverksamheten 22 Åtgärder för ökad konkurrens 23 Hemställan 24 Reservationer 27 1. Timkostnadsnormen m.m. (mom. 1) 27 2. Dämpad kostnadsutveckling för biträdesersättningen (mom. 2) 27 3. Nedsättning av grundavgiften (mom. 3) 28 4. Den allmänna rättshjälpens förhållande till försäkringar (mom. 4) 28 5. Rätten till offentlig försvarare (mom. 5) 29 6. Rättegångskostnader i skattemål (mom. 11) 29 7. Avveckling av allmänna advokatbyråer (mom. 15) 29 8. Ersättning till nämndemän (mom. 18) 30 9. Anslag till vissa domstolskostnader m.m. (mom. 20) 31 10. Tillsyn av advokatverksamheten (mom. 22) 31 11. Åtgärder för ökad konkurrens (mom. 24) 32 Meningsyttring av suppleant 32