Anslag till Patentverket m.m.
Betänkande 1992/93:LU29
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU29
Anslag till Patentverket m.m.
Innehåll
1992/93 LU29
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till anslag till Patent- och registreringsverket samt Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94. Vidare behandlas tre motioner. En motion (fp) rör de patenträttsliga reglerna med avseende på möjligheten att meddela patentskydd på den s.k. andra medicinska indikationen. I en motion (fp) framhålls behovet av ett förstärkt skydd och bättre ersättning för arbetstagares uppfinningar. Den tredje motionen (v) syftar till ändrad lagstiftning om skydd för företagshemligheter.
Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag samt avstyrker bifall till motionerna.
TOLFTE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1992/93:100 bilaga 13 föreslår regeringen (Näringsdepartementet)
dels under punkt G 8 (s. 108--110) att riksdagen till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag på 1 000 kr,
dels under punkt G 9 (s. 110--112) att riksdagen till Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 10 500 000 kr.
Motionerna
1992/93:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förtydligande av patentskyddet.
1992/93:L805 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn i syfte att ge uppfinnare bättre skydd och utbyte för idéer/uppfinningar i färdig produktion eller vid annan merkantil användning.
1992/93:K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om skydd för företagshemligheter enligt vad i motionen anförts om uppluckring av den "munkavlelag" som nu finns.
Utskottet
Anslagsfrågor
Patent- och registreringsverket (PRV) handlägger ärenden angående patent, varumärken, mönster, utgivningsbevis för periodisk skrift, namn och kommunala vapen samt ärenden om aktiebolag. Enligt riksdagens beslut övertar PRV successivt med början den 1 januari 1993 ansvaret från länsstyrelserna för handels- och föreningsregistren. Samtliga länsstyrelseregister skall vara överförda till utgången av 1994 (se prop. 1992/93:27 och bet. 1992/93:LU10). PRV tar emot anmälningar om utgivare av vissa radioprogram i trådsändningar m.m. Kostnaderna för PRV:s verksamhet skall täckas av de avgifter som verkets kunder erlägger. PRV kommer att uppbära registreringsavgifterna för handels- och föreningsärendena vid resp. länsstyrelse fr.o.m. att en länsstyrelses register övertas av verket. Det medelsbehov som kommer att uppstå hos PRV innan registeravgifterna täcker kostnaderna skall finansieras genom lån i Riksgäldskontoret. PRV räknar med att med oförändrade avgifter uppnå full kostnadstäckning i den verksamheten under budgetåret 1994/95.
Patentbesvärsrätten (PBR) utgör en självständig förvaltningsdomstol som prövar överklaganden av beslut som meddelats av PRV i bl.a. patent-, varumärkes-, mönsterskydds- och namnärenden. PBR föreslås för budgetåret 1993/94 få disponera ett ramanslag om 10 500 000 kr.
I samband med att utskottet behandlade frågan om anslagen till PRV och PBR för det innevarande budgetåret tog utskottet -- som ett led i den förändrade budgetprocessen -- också ställning till regeringens förslag om övergripande målsättningar för de båda myndigheternas verksamheter under budgetåren 1992/93--1994/95 (se 1991/92:LU20). Regeringens förslag till medelsanvisning till PRV och PBR för budgetåret 1993/94 föranleder inte någon erinran från utskottets sida. Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionens förslag i den delen.
Patent på läkemedel
I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) yrkas tillkännagivande om behovet av ett visst förtydligande av patentskyddet. Frågan gäller möjligheten att ge produktskydd för förut kända kemiska föreningar eller blandningar för användning i ett nyuppfunnet medicinskt syfte. I motionen hävdas att den praxis som tillämpas av det europeiska patentverket i München (EPO) -- och som innebär att patentskydd meddelas för denna s.k. andra medicinska indikation -- inte är förenlig med patentlagens och den europeiska patentkonventionens regler. Motionären, som framhåller att det är en angelägen uppgift att åstadkomma harmoni mellan regelsystemen och praxis, pekar på att vissa artiklar i den europeiska patentkonventionen bör revideras och att motsvarande ändringar därefter bör vidtas i patentlagen.
Den gällande patentlagen från 1967 har ändrats vid flera tillfällen med anledning av den internationella utvecklingen. År 1978 tillträdde Sverige den europeiska patentkonventionen (European Patent Convention, EPC). Samma år tillträdde Sverige också den s.k. samarbetskonventionen (Patent Cooperation Treaty, PCT). Europapatentkonventionen innebär en långtgående harmonisering på patentområdet. Genom EPC har skapats en ordning som medger att en patentsökande samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO), som har sitt säte i München. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler som föranletts av Sveriges tillträde till EPC. Ett patent med giltighet i Sverige kan således numera meddelas -- förutom av det svenska patentverket -- av EPO. Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna för att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid EPO, dvs. formella regler. Regleringen i konventionen är fristående från konventionsstaternas lagstiftning. När det gäller rättsverkningarna -- patenträttens s.k. materiella del -- gäller att ett europeiskt patent i det hänseendet har samma rättsverkningar i den stat för vilken patent beviljas som ett nationellt patent. För svenskt vidkommande skall alltså svensk rätt tillämpas i fråga om patentets rättsverkningar även när det är fråga om ett europeiskt patent med giltighet i Sverige. Det bör framhållas att den formella delen av patenträtten inte endast behandlar förfaranderegler utan i själva verket är avgörande för vilka uppfinningar som kan patentskyddas genom att den anger gränserna för patenträttens skyddsbara område. EPC gäller -- med undantag för Irland -- i samtliga EG-stater. Bland EFTA-staterna deltar, förutom Sverige, Schweiz, Österrike och Lichtenstein.
Utöver de grundläggande patenträttsliga reglerna som återfinns i EPC och patentlagen har en rad viktiga administrativa bestämmelser utfärdats av EPO och PRV. Trots det omfattande och tämligen detaljerade regelverket finns utrymme för utfyllnad av reglerna, och de får i viss omfattning sin närmare innebörd bestämd genom utvecklingen i praxis. I och med att alla viktigare uppfinningar blir föremål för patentskydd i ett stort antal länder är det internationella samarbetet välutvecklat på detta område. Man talar om den internationella patenttraditionen som en viktig rättskälla och som ett komplement till regelverket. Sverige kan självfallet inte hävda några patenträttsliga principer som väsentligt skiljer sig från industrivärlden i övrigt. Efter Sveriges inträde i det europeiska patentsamarbetet har EPO:s praxis blivit normgivande för PRV:s praxis för meddelande av patent. Det finns visserligen ingen formell skyldighet för den svenska patentmyndigheten att följa EPO:s praxis, men något alternativ härtill finns i praktiken inte. Eftersom en uppfinnare som vill ha patentskydd i Sverige fritt kan välja om han vill göra sin ansökan hos PRV eller EPO, vore det olämpligt om den svenska patentmyndigheten vägrade att meddela patent som kan erhållas vid den europeiska myndigheten. Det skulle inte heller vara meningsfullt att här i landet meddela patent som inte kan föras vidare internationellt.
Läkemedel och andra kemiska föreningar kan patenteras på olika sätt och med skilda rättsverkningar. Patentskydd kan ges i form av produktpatent, metodpatent eller användningspatent. Ett produktpatent på ett läkemedel ger ett oinskränkt produktskydd i och med att en bestämd användning inte anges i patentlagens patentkrav när det gäller kemiska föreningar. Ett metodpatent kan ges även med avseende på ett känt ämne och även om dess användning som läkemedel är känt. Patentet omfattar endast den närmare angivna framställningsmetoden. Med användningspatent avses patent på en ny användning av ett känt ämne.
I Sverige gällde länge att produktpatent på läkemedel inte medgavs, medan det däremot var möjligt att få metodpatent, dvs. endast framställningssättet kunde patenteras. Först vid den lagändring som skedde 1978 med anledning av Sveriges ratificering av EPC och PTC togs steget fullt ut. Det är sedan dess möjligt att också i Sverige meddela produktpatent på läkemedel.
Under arbetet med den europeiska konventionen formades en doktrin om "den första medicinska indikationen". Doktrinen formulerades i artikel 54(5) i konventionen, och den anses innebära att det är möjligt att patentskydda den först uppfunna medicinska användningen av en redan känd produkt, men inte därefter uppfunna nya medicinska användningar. Konstruktionen var resultatet av en kompromiss mellan de skilda ståndpunkter som företräddes i konventionsarbetet.
Vid implementeringen av konventionens regler 1978 preciserades möjligheterna att få patent på vissa förfaranden inom det medicinska området. Som uppfinning anses inte sådant förfarande för kirurgisk eller terapeutisk behandling eller för diagnostisering som skall utövas på människor eller djur. Enligt en särskild bestämmelse av undantagskaraktär skall detta dock inte hindra att patent meddelas på alster, däribland ämnen och blandningar av ämnen, för användning vid förfarande av sådant slag. Kravet på nyhet gavs efter förebild i EPC en särskild innebörd i fråga om uppfinning som avser känt ämne eller känd blandning av ämnen för användning vid sådana förfaranden på det medicinska området som inte är patenterbara. Villkoret att uppfinningen skall vara ny skall inte utgöra hinder mot att patent meddelas på ett känt ämne eller en känd blandning av ämnen för användning vid dylikt förfarande, om användning av ämnet eller blandningen inte är känd vid något förfarande av detta slag, dvs. behandling eller diagnostisering som utförs på människa eller djur. Detta innebär att den som först uppfinner en medicinsk användning av ett i och för sig känt ämne kan få patent på ämnet som läkemedel för viss medicinsk användning. Därmed skulle möjligheterna till patent på ämnet inom det medicinska området vara uttömda. Vid meddelande av patent enligt denna undantagsregel uppkommer frågan huruvida patent skall meddelas i form av patent på ämnet som sådant -- produktpatent avsett för viss användning -- eller på den nya användningen av alstret. Föredragande statsrådet uttalade i förarbetena till lagstiftningen att han ansåg den europeiska patentkonventionen avse ett användningsbundet produktskydd. Enligt hans bedömning borde detsamma gälla patent som meddelas av den svenska patentmyndigheten i motsvarande fall. När det gäller frågan om ett patent, som avser ett känt ämne eller känd blandning i viss användning, i övriga fall skall meddelas i form av användningsbundet produktpatent eller i form av patent på användningen av produkten anslöt sig föredraganden till den förhärskande uppfattningen att endast patent på användningen borde meddelas när uppfinningen gäller ett förut känt ämne eller blandning. I sammanhanget erinrade föredraganden om att den svenska patentmyndigheten bör beakta den praxis som utvecklas vid EPO (prop. 1977/78:1 del A, s. 179).
Praxis från EPO och dess besvärsorgan visar att det numera är möjligt att få patent på den andra medicinska indikationen -- i form av patent på metoden för att framställa ett känt ämne för den nya användningen. Om det finns ett produktpatent på ämnet, blir det fråga om ett beroendepatent i förhållande till detta.
Också i svensk rättspraxis finns numera genom Regeringsrättens avgörande den 13 november 1991 ett prejudicerande rättsfall (RÅ 1991 not. 483). Frågan gällde en ansökan om patent på användningen av vissa kemiska föreningar för framställning av cerebralt verksamma läkemedel. Det konstaterades att uppfinningen föll utanför det direkta tillämpningsområdet för den bestämmelse enligt vilken patentskydd i form av ett användningsbundet produktskydd kan meddelas för den första men ej en senare medicinsk indikation av ett förut känt ämne eller blandning av ämnen. Till följd av denna ståndpunkt befanns att formellt hinder inte borde möta mot att med tillämpning av de allmänna patentbarhetsvillkoren i patentlagen medge patent på den andra medicinska indikationen vid patentkrav, utformade på det sätt som skett i ansökan.
I sina skäl pekade Regeringsrätten särskilt på dels att patentkrav med den utformning som det var fråga om hade prövats i ett antal mål av det europeiska patentverkets stora besvärskammare och därvid hade godtagits vid tillämpningen av bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen, dels att motsvarande svenska bestämmelser om patentbarhet var utformade på ett sådant sätt att de skulle överensstämma med konventionens. Vidare erinrades om ett principuttalande i ett tidigare plenimål från Regeringsrätten om tolkningen av närliggande bestämmelser om patentbarhet (RÅ 1990 ref. 84). Under hänvisning till lagförarbeten slog Regeringsrätten därvid fast att Sveriges anslutning till den europeiska patentkonventionen gör det nödvändigt att i den interna rättstillämpningen, inom ramen för vad som är förenligt med svensk lagstiftning, beakta den praxis som vid tillämpningen av motsvarande bestämmelser i konventionen kommer till uttryck inom det europeiska patentverket. Med detta synsätt som grund för sitt avgörande fann Regeringsrätten att den tolkning som det europeiska patentverkets stora besvärskammare gjort av konventionsbestämmelserna i och för sig kan anses förenlig med den svenska lagstiftningen.
Utskottet kan konstatera att frågan om meddelande av patent med avseende på den s.k. andra medicinska indikationen numera har fått en lösning i praxis både när det gäller tillämpningen av EPC:s regler och motsvarande bestämmelser i patentlagen. Det kan vidare konstateras att den valda lösningen av de rättstillämpande myndigheterna har ansetts vara förenlig med de regler som gäller i resp. fall. Utskottet kan därför för sin del inte finna att det föreligger en sådan diskrepans mellan de patenträttsliga regelsystemen och rättstillämpningen som hävdas i motionen. Något behov av förtydligande av det slag som motionären efterlyser behövs därför inte. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L802.
Arbetstagares uppfinningar
I motion L805 av Kenth Skårvik (fp) framhålls att uppfinnare klagar över att framför allt större företag tillämpar kärva principer gentemot denna grupp. Det sker enligt motionären en exploatering av idéer och projekt som motverkar fortsatt idégivande. I motionen begärs (yrkande 1) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om en översyn i syfte att ge uppfinnare bättre skydd och utbyte för idéer och uppfinningar i färdig produktion eller vid annan merkantil användning.
Regler på området finns i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar. Lagen tar sikte på uppfinningar som är patenterbara i Sverige och som gjorts av arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Utgångspunkten för lagstiftningen är att en arbetstagare har samma rätt till sina uppfinningar som andra uppfinnare, om inte annat framgår av lagen. Lagen innehåller en uttömmande genomgång av de skilda situationer när arbetsgivare i olika omfattning har rätt till anspråk på en arbetstagares uppfinning. Om arbetstagarens huvudsakliga uppgift är forsknings- eller uppfinnarverksamhet och en uppfinning har tillkommit i sådan verksamhet har arbetsgivaren, om uppfinningens utnyttjande faller inom hans verksamhetsområde, i regel rätt att helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare med avseende på uppfinningen. Har en arbetstagare däremot i sin anställning gjort en uppfinning som visserligen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men som inte ingick i hans arbetsuppgifter, har arbetsgivaren rätt att utnyttja uppfinningen i sin produktion (licens). Om en arbetstagare slutligen har gjort en uppfinning som visserligen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, men har tillkommit på annat sätt än i samband med anställningen, har arbetsgivaren rätt till företräde framför annan att genom överenskommelse med arbetstagaren förvärva rätt till hela eller delar av uppfinningen (option). Den arbetstagare som gör en patenterbar uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde är skyldig att underrätta arbetsgivaren. Arbetsgivaren har efter en sådan anmälan en frist på fyra månader för att ta ställning till om han önskar utnyttja sin rätt. Utnyttjar arbetsgivaren sin rätt till en arbetstagares uppfinning har denne rätt till skälig ersättning. När det gäller en uppfinning som är gjord som ett led i tjänsten har den anställde dock endast rätt till skälig ersättning utöver sina egna kostnader, om värdet av uppfinningen överstiger vad han med hänsyn till anställningsförhållandet kunde förväntas prestera. Lagens regler är i huvudsak dispositiva, dvs. parterna kan träffa överenskommelser om andra lösningar än de lagen tillhandahåller. Kollektivavtal är slutna på både den offentliga och den privata sektorn och utöver dessa avtal finns utrymme för olika företagsanpassade överenskommelser.
De svenska reglerna överensstämmer i huvudsak med vad som gäller i många andra länder. Enligt utskottets mening är det ofrånkomligt att en rimlig avvägning av de skilda intressen som gör sig gällande måste innebära att företagen ges förhållandevis stora möjligheter att förvärva och utnyttja uppfinningar som görs av anställda. Detta torde vara en förutsättning för att det skall kunna bedrivas ett planmässigt forsknings- och utvecklingsarbete i företagen. Till följd av lagstiftningens dispositiva karaktär är det möjligt för parterna på arbetsmarknaden att avvika från lagreglerna och överenskomma om andra lösningar. Några omständigheter som skulle tyda på att frågorna inte skulle kunna hanteras genom frivilliga överenskommelser även i fortsättningen har, såvitt lagutskottet har sig bekant, inte framkommit. Några lagstiftningsåtgärder är därför enligt utskottets mening för närvarande inte påkallade. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L805, yrkande 1.
Skydd för företagshemligheter
På förslag av den dåvarande regeringen i proposition 1987/88:155 fattade riksdagen våren 1990 (bet. 1989/90:LU37, rskr. 289) beslut om en lagstiftning rörande skyddet för företagshemligheter. Lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter trädde i kraft den 1 juli 1990. Den är tillämplig på information om affärs- och driftsförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande kan medföra skada för honom. Den som med uppsåt olovligen tillgriper en företagshemlighet kan enligt lagen dömas till straff. Straffansvar kan vidare -- under vissa förutsättningar -- drabba den som anskaffar en företagshemlighet. Den som gör sig skyldig till brott kan också bli skadeståndsskyldig. Även vid andra angrepp på företagshemligheter än sådana som utgör brott kan skadestånd utdömas. Så är fallet när exempelvis en anställd som i sin tjänst har tillgång till en företagshemlighet utnyttjar eller avslöjar hemligheten. Regleringen i lagen innebär emellertid inte att det införts en lagstadgad tystnadsplikt för anställda. Endast om en anställd uttryckligen eller underförstått genom avtal förpliktigat sig att inte till skada för arbetsgivaren röja information eller då lagstadgad tystnadsplikt föreskrivs i sekretesslagen eller andra författningar blir reglerna i lagen om skydd för företagshemligheter tillämpliga. Såvitt angår de anställda är det huvudsakliga syftet med lagen att det -- utanför kollektivavtalssammanhang -- öppnas en möjlighet att tillämpa lagens särskilda regel om beräkning av skadeståndet. Det innebär att skadeståndet kan beräknas på ett för den skadelidande förmånligare sätt än vad som i allmänhet gäller. Skadeståndet kan emellertid sättas ned eller helt bortfalla om det är skäligt. Jämkningsregeln tar särskilt sikte på anställda.
Utöver de nu nämnda stadgandena finns i lagen en särskild bestämmelse, 2 §, som innebär att straff- och skadeståndsreglerna inte blir tillämpliga när någon anskaffar, utnyttjar eller röjer en företagshemlighet för att offentliggöra eller inför en myndighet eller annat behörigt organ avslöja något som skäligen kan misstänkas utgöra brott, på vilket fängelsestraff kan följa, eller som kan anses utgöra annat allvarligt missförhållande i näringsidkarens rörelse.
I motion K207 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att det finns ett behov av skydd för företagshemligheter men att den nuvarande lagen på ett orimligt sätt inskränker de anställdas rätt att sprida kännedom om olika missförhållanden i företagen. I motionen begärs (yrkande 7) att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om skydd för företagshemligheter. Ett motionsyrkande med samma innehåll som det nu aktuella behandlades av utskottet i det av riksdagen godkända betänkandet 1991/92:LU20. Utskottet erinrade därvid om att regeringens år 1988 framlagda förslag till lag om skydd för företagshemligheter blev föremål för en synnerligen ingående prövning vid riksdagsbehandlingen. Utskottet framhöll vidare att sedan lagen trädde i kraft har det, såvitt utskottet hade sig bekant, inte framkommit något som tyder på att reglerna skulle vara otillfredsställande i det av motionärerna uppgivna avseendet. Utskottets uppfattning var därför att lagen, såsom den slutligen utformades, innebär en väl avvägd lösning som tillgodoser både intresset av en fri opinionsbildning och företagens legitima behov av att kunna skydda betydelsefull information. Utskottet avstyrkte därmed motionsyrkandet.
Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen annan uppfattning i frågan. Utskottet avstyrker således bifall till motion K207, yrkande 7.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till Patent- och registreringsverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Patent- och registreringsverket för budgetåret 1993/94 under tolfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 1 000 kr,
2. beträffande anslag till Patentbesvärsrätten att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Patentbesvärsrätten för budgetåret 1993/94 under tolfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 10 500 000 kr,
3. beträffande patent på läkemedel att riksdagen avslår motion 1992/93:L802,
4. beträffande arbetstagares uppfinningar att riksdagen avslår motion 1992/93:L805,
5. beträffande skydd för företagshemligheter att riksdagen avslår motion 1992/93:K207 yrkande 7.
Stockholm den 9 mars 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per Erik Granström (s).