Anslag till konsumentverket m.m.
Betänkande 1991/92:LU24
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU24
Konsumentpolitiska frågor m.m.
Innehåll
1991/92 LU24
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag (proposition 1991/92:100) till anslag för marknadsdomstolen (bilaga 13), konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer, konsumentforskning och bidrag till miljömärkning av produkter (bilaga 14). Vidare behandlas 17 motioner som tar upp olika konsumentpolitiska frågor och två motioner som gäller utbildningskrav för fastighetsmäklare. Av de i ärendet behandlade motionerna har två väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet 1990/91 och 17 vid riksmötet 1991/92.
Som ett led i ärendets behandling har utskottet gjort ett studiebesök vid konsumentverket. Vidare har representanter för allmänna reklamationsnämnden inför utskottet gett en redovisning av nämndens verksamhet och resursbehov.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande delar. Med anledning av ett motionsyrkande (c, m och fp) förordar utskottet också ett tillkännagivande om en översyn av de bestämmelser i konsumentköplagen (1990:932) som gäller konsumenters rätt till avbeställning. I övrigt avstyrks samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats fem reservationer.
Propositionen
I proposition 1991/92:100 bilaga 13 (näringsdepartementet) föreslår regeringen under punkt I 1 (s. 141--143) att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5270000 kr.
I propositionen bilaga 14 (civildepartementet) föreslår regeringen vidare
dels under punkt D 1 (s. 40 och 41) att riksdagen till Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 73319000 kr.,
dels under punkt D 2 (s. 42 och 43) att riksdagen till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 12489000 kr.,
dels under punkt D 3 (s. 43 och 44) att riksdagen till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 2080000 kr.,
dels under punkt D 4 (s. 44 och 45) att riksdagen till Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr.,
dels under punkt D 5 (s. 45 och 46) att riksdagen till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L731 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av marknadsföringslagen så att könsdiskriminerande reklam förbjuds.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari hemställs
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommersiell reklam i massmedier inte skall främja könsdiskriminering, rasism och resursslöseri.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92
1991/92:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljömärkning och varudeklaration om miljöskadliga ämnen.
1991/92:L702 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.
1991/92:L704 av Bengt Kronblad m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av lokal konsumentpolitik.
1991/92:L705 av Bengt Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett opartiskt tvisteråd vid handel med begagnade bilar.
1991/92:L706 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs att riksdagen till stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar 3000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 5080000 kr.
1991/92:L708 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändrad sammansättning av miljömärkningsstyrelsen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny konstruktion av finansieringssystemet för miljömärkning,
3. att riksdagen till bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar 3900000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således 6900000 kr.
1991/92:L710 av Carin Lundberg m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om extrapriser.
1991/92:L711 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär att den snarast till riksdagen återkommer med förslag till lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam.
1991/92:L712 av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direktiven till översyn av konsumentverksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att konsumentverket ges möjligheter att arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frågorna,
4. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med förslag om hur den lokala konsumentverksamheten skall stimuleras.
1991/92:L713 av Stig Rindborg (m) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av konsumentpolitiken.
1991/92:L714 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en inskränkning sker i den generella avbeställningsrätten vad avser specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde i enlighet med vad i motionen anförts.
1991/92:L718 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpta krav på utbildning och auktorisation för fastighetsförmedlare och fastighetsvärderare.
1991/92:L720 av Max Montalvo (nyd) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att korrekt prisinformation ges och prisjämförelser underlättas för riktig konkurrens.
1991/92:Ub520 av Dan Eriksson i Stockholm (nyd) vari hemställs 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det i direktiven till sittande utredning om fastighetsmäklare skall ingå att se över och föreslå väsentligt förstärkt utbildning samt förslag att lägga in en obligatorisk praktikdel.
1991/92:Jo203 av Göran Persson m.fl. (s) vari hemställs
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslag till åtgärder för att sanera användningen av extrapriser.
1991/92:Jo612 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari hemställs
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av positiv miljömärkning och om miljöfarlighetsmärkning.
1991/92:Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) vari hemställs
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen.
Utskottet
1 Inledning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag till anslag för budgetåret 1992/93 till marknadsdomstolen (avsnitt 2), konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 3), stöd till konsumentorganisationer jämte en motion (L706) med anknytning till detta anslag (avsnitt 5), anslag till konsumentforskning (avsnitt 6) samt bidrag till miljömärkning av produkter jämte en motion (L708 yrkande 3) med anknytning till detta anslag (avsnitt 7).
Vidare behandlas närmare tjugo motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska frågor, varav två (L712 yrkande 1 och L713) gäller direktiven till en i budgetpropositionen aviserad översyn av konsumentpolitiken (avsnitt 3), ett (L712 yrkande 2) konsumentverkets arbete inför EG-anpassningen (avsnitt 3), ett (L705) råd för tvister om bilköp (avsnitt 3), två (L704 och L712 yrkande 4) lokal konsumentverksamhet (avsnitt 5), sex (L708 yrkande 2, L708 yrkande 1, Jo646 yrkande 8, Jo612 yrkande 29 och L701) miljömärkning av produkter (avsnitt 7), fyra (L720, L702, L710 och Jo203 yrkande 6) prisinformation (avsnitt 8), tre (1990/91:L731, 1990/91:L763 yrkande 3 och L711) könsdiskriminerande reklam (avsnitt 9), ett (L714) avbeställning vid konsumentköp (avsnitt 10). Avslutningsvis behandlas två motionsyrkanden (L718 och Ub520 yrkande 2) som gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare (avsnitt 12).
Som en allmän bakgrund till förslagen i propositionen och motionerna vill utskottet erinra om att nuvarande mål och riktlinjer för konsumentpolitiken lades fast av riksdagen våren 1986 (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska frågor och då särskilt hushållens baskonsumtion. Tre särskilt viktiga utvecklingslinjer pekas ut i riksdagsbeslutet. För det första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet. Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheterna samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det andra skall särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje förordas att fler grupper i samhället engageras i konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka produktion och distribution av varor och tjänster kan på det sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när det gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning, konsumentinformation och information från företagen m.m. Forskning och andra undersökningar om konsumenternas förhållanden skall få hög prioritet.
2 Anslaget till marknadsdomstolen
Marknadsdomstolen (MD) handlägger ärenden enligt konkurrenslagen (1982:729), lagen (1991:921) om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter, marknadsföringslagen (1975:1418), konsumentkreditlagen (1977:981), lagen (1978:763) med vissa bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen (1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:112) om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt produktsäkerhetslagen (1988:1604).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till MD för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5270000 kr. Avsikten var att MD fr.o.m. budgetåret 1992/93 skulle ingå i det nya budgetsystemet med treåriga medelsramar. I budgetpropositionen (bil. 13, s. 133) föreslås att en ny konkurrensmyndighet inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande näringsfrihetsombudsmannen (NO) och statens pris- och konkurrensverk (SPK) förs samman i en organisation samtidigt som NO och SPK läggs ned. För att MD skall kunna ingå i samma budgetsystem som den den nya konkurrensmyndigheten föreslås en ettårig budgetram för domstolen.
Förslaget till medelsberäkning för MD föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i denna del.
3 Anslaget till konsumentverket och allmänna reklamationsnämnden, översynen av konsumentpolitiken m.m.
Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen (KO) enligt marknadsföringslagen (1975:1418), produktsäkerhetslagen (1988:1604) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare uppgifter enligt konsumentkreditlagen (1977:981), konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt, prisinformationslagen (1991:601) samt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor, tjänster och andra nyttigheter som tillhandahållits huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge rekommendationer om hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå. ARN skall också informera konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
På samma sätt som gällde för MD var avsikten att både KOV och ARN fr.o.m. budgetåret 1992/93 skulle slussas in i det nya budgetsystemet, och de båda myndigheterna har avgett fördjupade anslagsframställningar som avser tiden fram t.o.m budgetåret 1994/95. I budgetpropositionen aviserar civilministern en översyn av konsumentpolitiken som skall omfatta inriktningen och omfattningen av verksamheten, det statliga åtagandet vad gäller konsumentfrågor samt den organisatoriska strukturen på området. En kommitté skall tillkallas för översynsarbetet som avses omfatta såväl KO som ARN. Mot den bakgrunden föreslås i budgetpropositionen oförändrade ettåriga förslagsanslag för budgetåret 1992/93, till KOV på 73319000 kr. och till ARN på 12489000 kr.
Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga erinringar från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i dessa delar.
Inriktningen av den aviserade översynen tas upp av Inga-Britt Johansson m.fl. (s) i motion L712 vari motionärerna erinrar om EFTA:s ministerdeklaration på konsumentområdet. I deklarationen anges vissa frågor som ansetts särskilt viktiga för samarbete, nämligen ökad marknadstransparens och förbättrad konsumentinformation, förbättring av konsumenternas rättigheter speciellt vid gränsöverskridande transaktioner, utveckling av tvistlösningsmekanismer speciellt för att lösa gränsöverskridande tvister, åtgärder mot otillbörlig marknadsföring och avtalsvillkor inklusive nödvändig marknadsövervakning, samarbete om konsumenters säkerhetskrav på varor och tjänster, ökat konsumentinflytande i standardiseringen, europeiska lösningar på konsumenternas skuldsättningsproblem, tillvaratagande av konsumenternas rätt att vara representerade i konsumentpolitiska sammanhang, integrering av konsumentpolitiken i andra politikerområden samt samarbete med Central- och Östeuropa för att utveckla konsumentpolitiken där och bidra med åtgärder. Enligt motionärernas mening bör de frågor som sålunda tas upp i EFTA:s ministerdeklaration om konsumentpolitiken speciellt utpekas i direktiven till den kommande utredningen. I motionen yrkas tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna vill också ha till stånd ett tillkännagivande om nödvändigheten av att KOV ges möjligheter att redan nu arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frågorna (yrkande 2).
Stig Rindborg (m) kritiserar i motion L713 utvecklingen av den svenska konsumentpolitiken. Enligt motionären är det angeläget att regeringen tillkännager sin avsikt att främja marknadsekonomin, där en fungerande pris- och prestationskonkurrens utgör konsumentskyddets viktigaste garant. När det gäller den i propositionen aviserade utredningen har utskottet ingen annan uppfattning än civilministern att en översyn av konsumentpolitiken är påkallad. Inte minst angeläget är sålunda att följderna på det konsumentpolitiska området av vårt närmande till EG blir belysta. Som framhålls i propositionen finns det också andra frågor som kräver analyser. Det gäller bl.a. avvägningen mellan olika typer av konsumentpolitiska åtgärder, utvecklingen av de frivilliga organisationernas insatser och företagens egna ansträngningar för att förbättra konsumenternas föhållanden samt möjligheten att utveckla alternativ till anslagsfinansiering av verksamheten. Till saken hör också, som anförs i propositionen, att myndighetsstrukturen på konsumentområdet, som byggdes upp i början av 1970-talet, i stor sett har varit oförändrad de senast 15 åren.
Enligt utskottets mening bör regeringens ställningstaganden till den närmare inriktningen för en översyn av konsumentpolitiken inte föregripas. Utskottet förutsätter dock att regeringen vid utformningen av direktiven beaktar vad som framförts i EFTA:s ministerdeklaration den 17 september 1991 (III EFTA/BR 12/91). Något särskilt tillkännagivande därom från riksdagens sida anser utskottet inte nödvändigt. Utskottet avstyrker således bifall till motion L712 yrkande 1.
När det gäller yrkande 2 i motion L712 vill utskottet erinra om att KOV i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren 1992/93--1994/95 förklarat att man avser att återkomma till frågan om ytterligare resursbehov när det gäller den internationella verksamheten som föranleds av den europeiska integrationen. Verket anför därvid att det i dag inte närmare går att överblicka resursbehovet av vare sig ett EES-avtal eller ett eventuellt svenskt medlemskap i EG. Av anslagsframställningen framgår vidare att KOV under senare år intensivt och med framgång deltagit i det internationella arbetet. Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna annat än att det finns en god beredskap inom KOV för att fortsätta det arbete som behövs inför EG-anpassningen. Med hänsyn till vad som anförs i propositionen utgår utskottet också från att regeringen beaktar behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal. Något särskilt tillkännagivande i saken från riksdagens sida kan utskottet inte finna erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L712 yrkande 2.
Utskottet kan inte heller se att något tillkännagivande i enlighet med vad som förordas i motion L713 är påkallat. De uttalanden som görs i den föreliggande budgetpropositionen om vikten av konkurrens för en väl fungerande marknad till gagn för konsumenterna tyder, enligt utskottets mening, på att regeringen är väl medveten om att den framtida konsumentpolitiken inte kan grundas på något annat än ett marknadsekonomiskt synsätt. Utskottet avstyrker därför bifall också till motion L713.
En fråga som berör ARN:s verksamhet tas upp i motion L705. Bengt Silfverstrand och Johnny Ahlqvist (båda s) begär i motionen tillkännagivande om inrättande av ett opartiskt råd för slitande av biltvister. Rådet skall ha till uppgift att snabbt lösa tvister mellan köpare och säljare av begagnade bilar. Motionärerna menar bl.a. att den möjlighet till tvistlösningar som ARN erbjuder på ifrågavarande område inte är tillräcklig.
Utskottet erinrar om att KOV under många år bedrivit ett intensivt och omfattande arbete i syfte att förbättra konsumentskyddet vid köp av bilar. Konsumentverkets riktlinjer för varudeklaration av begagnad personbil (KOVFS 1989:1), som gäller sedan slutet av år 1989, innebär att alla begagnade bilar som säljs av bilhandlare till enskilda konsumenter skall vara varudeklarerade. Varudeklarationen skall innehålla bl.a. uppgifter om bilmärke och modell, eventuella garantier, skatt och försäkring samt uppgifter om bilens säkerhet i enlighet med vad som anges i AB Svensk Bilprovnings protokoll. För bilar som kostar mer än 15000 kr. gäller dessutom att varudeklarationen skall omfatta ytterligare 15 punkter som rör bilens kondition. Om köparen begär det skall säljaren lämna skriftlig information om kostnaderna för att reparera de fel som noterats i varudeklarationen. KOV har också gett ut en mängd informationsmaterial som gäller bilar och bilköp.
Trots KOV:s insatser på området kan det givetvis inte undvikas att en hel del bilköp leder till tvist mellan säljare och köpare. För lösande av sådana tvister finns inom ARN en särskild avdelning, motoravdelningen. Inom motoravdelningen prövas, förutom konsumenttvister om köp och tjänster avseende bilar, också sådana tvister som rör motorcyklar, husvagnar, motorredskap och liknande produkter. För att få ett ärende prövat vid motoravdelningen måste tvisten gälla ett belopp som överstiger 500 kr. Vid ärendenas avgöranden företräds konsumenterna av representanter för KOV, Motorförarnas Helnykterhetsförbund, Motormännens Riksförbund och Oljekonsumenternas Förbund. Näringsidkarna företräds av ledamöter från Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförund och Petroleumhandelns Riksförbund. Två representanter från vardera sidan deltar vid varje sammanträde. En följsamhetsundersökning avseende motoravdelningens beslut under år 1990 visar att i 70 % av de ärenden i vilka konsumentens talan helt eller delvis bifallits konsumenten fått den av motoravdelningen rekommenderade rättelsen. Efter artiklar i tidskriften Råd & Rön ökade följsamheten till 90 %. Under budgetåret 1990/91 inkom drygt 900 ärenden till motoravdelningen. I 43 % av de prövade ärendena bifölls konsumentens talan helt eller delvis. I 37 % av fallen ogillades talan, och i 20 % avstod nämnden från att yttra sig eller uttalade en rekommendation för hur tvisten borde lösas. Den genomsnittliga handläggningstiden för ett ärende på motoravdelningen var år 1991 drygt sex månader (ARN:s Årsbok 1990/91).
Av det redovisade kan utskottet inte dra någon annan slutsats än att ARN är ett ändamålsenligt forum för slitande av konsumenttvister som gäller köp av bilar. Enligt utskottets mening finns det inte någon anledning för riksdagen att förorda inrättande av ytterligare ett organ för tvistlösningar på ifrågavarande område. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L705.
4 Lokal konsumentverksamhet
Frågor som gäller lokal konsumentverksamhet tas upp i två motioner. I motion L704 uttrycker Bengt Kronblad m.fl. (s) oro för att den lokala konsumentverksamheten inte utvecklas på det sätt och i den omfattning som 1986 års konsumentpolitiska beslut förutsatte. I motionen anförs att den fortsatta satsningen bör ske på lokal nivå för att de krav som EG ställt på den nationella konsumentpolitiken skall kunna följas upp. Enligt motionärerna är den lokala konsumentpolitiken ytterst viktig för möjligheterna att nå ut till konsumenterna. I motionen yrkas tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L714 att den lokala konsumentverksamhetens roll är underskattad när det gäller marknadsbevakning och reklamationshantering. Motionärerna yrkar att riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma med förslag om hur den lokala konsumentverksamheten skall stimuleras (yrkande 4).
Utskottet vill påminna om att riksdagen behandlade den lokala konsumentverksamheten våren 1991 med anledning av en skrivelse från regeringen (skr. 1990/91:143, LU37). I skrivelsen redovisades bl.a. de åtgärder som regeringen hade vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftade till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal konsumentverksamhet. Åtgärderna hade också till syfte att stärka frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten. Vad som anfördes i skrivelsen föranledde inga erinringar från riksdagens sida.
Bland de åtgärder som redovisades i skrivelsen var ett uppdrag till KOV att utreda hur stödet till den lokala konsumentverksamheten kan utvecklas (dnr C91/676/MA). I uppdraget, som skall redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1992, ingår att i samråd med riksrevisionsverket (RRV) och Svenska kommunförbundet ta fram lokalt och centralt användbara modeller för att utvärdera effekterna av den kommunala konsumentverksamheten. Inom ramen för uppdraget bör samarbete med högskolor och universitet eftersträvas. I uppdraget ingår också att lämna förslag till hur information om utvärderingsmodellerna skall spridas i kommunerna. När det gäller konsumentvägledarna skall KOV i samråd med bl.a. kommunförbundet samt berörda universitet och högskolor undersöka om möjligheterna för vägledarna att genomgå kvalificerad vidareutbildning kan ökas. KOV skall vidare i samråd med ARN ytterligare utveckla modeller för lokal reklamationshantering samt utreda och lägga fram förslag om hur arbetsmetoder och samarbete mellan stat och kommun kan utvecklas när det gäller marknadsbevakning. Uppdraget innebär också att KOV skall lämna en samlad redovisning av det statliga stödets omfattning och inriktning samt en utvärdering av stödets effekter.
Som påpekas i propositionen är den lokala konsumentverksamheten viktig i det konsumentpolitiska arbetet. Frågan om hur konsumenterna också i framtiden skall kunna tillförsäkras ett lokalt stöd måste därför ägnas fortsatt uppmärksamhet. Den aviserade översynen av konsumentpolitiken skall, enligt vad civilministern anger, också omfatta den lokala konsumentverksamheten. Med hänsyn härtill och till det uppdrag som lämntats KOV anser utskottet att önskemålen i motionerna är väl tillgodosedda. Något särskilt uttalande i saken från riksdagens sida är således inte påkallat. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L704 och L714 yrkande 4.
5 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med stödet är att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Medlen, som disponeras av KOV, är avsedda att användas bl.a. som stöd till ideella organisationer som bedriver projekt med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 2080000 kr.
Annika Åhnberg m.fl. (v) anser i motion L706 att det föreslagna anslaget är för litet. I motionen pekas på en mängd olika områden där motionärerna anser att insatser från ideella konsumentorganisationer behövs. Motionärerna yrkar att riksdagen skall anvisa 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit.
Utskottet har, liksom för ett år sedan när frågan om en höjning av det då föreslagna anslaget var aktuell med anledning av motionsyrkanden (se bet. 1990/91:LU22), ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga om betydelsen av ett statligt stöd till frivilliga konsumentorganisationer. I likhet med civilministern anser emellertid utskottet att någon större förändring av anslaget i förhållande till det nuvarande inte bör ske i avvaktan på resultatet av översynen av konsumentpolitiken. KOV har i sin anslagsframställning också begärt ett oförändrat anslag. Med hänsyn härtill och med beaktande av det statsfinansiella läget har utskottet inte någon erinran mot den medelsberäkning som gjorts i budgetpropositionen. Utskottet tillstyrker alltså regeringens förslag och avstyrker bifall till motion L706.
6 Konsumentforskning
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop. 1989/90:90, bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag för konsumentforskning. Medlen disponeras av KOV.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr.
Förslaget föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.
7 Miljömärkning av produkter
På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett nytt anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget finansieras ett system för frivillig och enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet. Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för standardiseringskommissionens i Sverige (SIS) certifieringssystem samt handhas av en särskild miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Enligt avtalet består styrelsen av ordföranden och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än ordföranden utses av SIS styrelse efter förslag av KOV, naturvårdsverket, kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges industriförbund, Grossistförbundet svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20 och högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag av miljömärkningsstyrelsen. Ledamöterna skall representera dels myndigheter och organisationer inom konsument- och miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna samhällsintressen och forskning.
Verksamheten med miljömärkningen avsågs i huvudsak finansierad genom avgifter och ersättningar från de företag som vill miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel tillhandahölls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt kan bära detta. Vid anslagets inrättande beräknades det totala behovet av medelstillskott under de fem första åren till omkring 6000000 kr.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1992/93 till bidrag för miljömärkning av produkter i form av ett engångsbidrag anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.
Annika Åhnberg m.fl. (v) begär i motion L708 att riksdagen anvisar 3900000 kr. mer än vad regeringen föreslagit (yrkande 3). Genom att anslå vad miljömärkningsstyrelsen begärt anser motionärerna att miljömärkningsarbetet kan intensifieras. Motionärerna vill också ha till stånd en översyn av systemets finansiering (yrkande 2). Enligt motionärerna fungerar inte konstruktionen med avgiftsfinansiering på det sätt som det var tänkt.
Utskottet noterar att det för budgetåret 1992/93 föreslagna anslaget innebär att den totala medelsramen som var utgångspunkten i avtalet mellan staten och SIS kommer att överskridas med 2600000 kr. Det är således uppenbart att utvecklingen av kriterier för miljömärkning varit mer resurskrävande än vad man förutsåg i slutet av 1980-talet. Sådana kriterier har emellertid nu lagts fast för några produkter. Enligt vad utskottet erfarit har också ett papperstillverkande företag nyligen erhållit licens för användande av miljömärket, och ytterligare ansökningar är aktuella. I likhet med civilministern och motionärerna anser utskottet att det är angeläget att märkningen nu snarast etableras på marknaden. Ytterligare resurser för kriterieutvecklingen och marknadsföringen av systemet bör därför anslås. Utskottet finner inte skäl att göra någon annan bedömning än vad som görs i budgetpropositionen om resursbehovet för budgetåret 1992/93. Ställningstagandet innebär således att utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i denna del och avstyrker motion L708 yrkande 3.
Vad sedan gäller yrkande 2 i motion L708 om en översyn av miljömärkningssystemets finansiering konstaterar utskottet att SIS i skrivelse till regeringen uttalat att kriteriearbetet i första hand måste täckas av statsbidrag, medan certifieringsverksamheten bör täckas av märkningsavgifter (bil. 13, s. 45). Såvitt framgår av budgetpropositionen har något ställningstagande från regeringens sida till vad SIS sålunda föreslagit inte gjorts, och enligt utskottets mening bör ett sådant avvaktas innan riksdagen tar några initiativ i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet bifall också till yrkande 2 i motion L708.
I motion L708 framförs också kritik mot miljömärkningsstyrelsen, och motionärerna vill ha förslag från regeringen om en annan sammansättning (yrkande 1). Genom att Industriförbundets och Grossistförbundets företrädare har satt sina egna partsintressen framför miljöns har, menar motionärerna, verksamheten gått alltför sakta, blivit misskrediterad och tappat i trovärdighet.
Också i motion Jo646 av Lars Werner m.fl. (v) kritiseras miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Motionärerna ifrågasätter den nuvarande ordningen med partsrepresentanter och vill ha till stånd ett tillkännagivande i saken (yrkande 8).
I motion Jo612 yrkar Ingvar Carlsson m.fl. (s) tillkännagivande om en utvärdering av miljömärkningen (yrkande 29 delvis). Motionärerna efterlyser bl.a. regeringens bedömning av verksamhetens utveckling, vilken de menar borde ha funnits med i budgetpropositionen.
Som framgår av vad som redovisats ovan har det uppenbarligen initialt förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har arbetet med att ta fram kriterier tagit längre tid än beräknat. Enligt utskottets mening finns det drygt två år efter det att systemet introducerades i Sverige inte tillräckliga skäl att anta att förseningarna har sin orsak i miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Utskottet vill erinra om att liknande miljömärkningssystem utomlands också haft svårigheter att komma i gång. I Tyskland där ett system för miljömärkning varit i bruk i 15 år fanns enligt uppgift år 1979 miljömärket på mindre än 50 produkter. I slutet av år 1990 var mer än 4000 produkter miljömärkta. Som tidigare nämnts synes den hittillsvarande verksamheten i Sverige nu ha gett resultat, och i budgetpropositionen gör civilministern bedömningen att flera miljömärkta produkter kommer att finnas på marknaden redan innevarande år. Mot bakgrund av det sagda anser utskottet att det inte är påkallat med några initiativ från riksdagens sida när det gäller miljömärkningsstyrelsens sammansättning. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L708 yrkande 1 och Jo646 yrkande 8.
När det gäller den i motion Jo612 begärda utvärderingen av miljömärkningen vill utskottet erinra om att SIS enligt regleringsbrevet för innevarande budgetår senast den 1 september 1992 skall lämna en redogörelse för sin verksamhet samt för medelsanvändningen under budgetåret 1991/92. Vidare uttalas i budgetpropositionen att regeringen noggrant kommer att följa upp miljömärkningsarbetet under 1992. Mot denna bakgrund utgår utskottet från att den i motionen begärda utvärderingen kommer till stånd utan något initiativ därom från riksdagens sida. Utskottet vill vidare upplysa att EG:s miljöministrar i december 1991 blev överens om en förordning om miljömärkning. Systemet blir frivilligt och tillåter andra miljömärken parallellt. Produktkategorier och miljökriterier skall beslutas av en kommitté med representanter för medlemsländerna. Innan kommissionen lägger fram förslag för denna kommitté skall den konsultera ett rådgivande organ med representanter för olika samhällsintressen. Tilldelningen av miljömärket sker i de enskilda medlemsländerna med en möjlighet för andra länder att resa invändningar inom en begränsad tid. Beträffande miljömärkets utseende enades miljöministrarna om en blomma med tolv stjärnor kring ett E. Enligt utskottets mening bör utvecklingen av den sålunda föreslagna ordningen inom EG avvaktas ytterligare innan det kan bli aktuellt med någon mera omfattande översyn och utvärdering av den svenska miljömärkningen. På sikt kan det enligt utskottets mening inte uteslutas att frågor om en samordning med miljömärkningen inom EG kan aktualiseras.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29 delvis.
Ytterligare frågor som gäller miljömärkning tas upp i två motioner. I motion Jo612 begär Ingvar Carlsson m.fl. (s) att regeringen skall se till att obligatorisk miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken (yrkande 29 delvis).
Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) efterlyser i motion L701 märkning och deklaration av miljöfarliga ämnen i rengöringsmedel, hygienartiklar och kosmetika. Motionärerna anser att det är angeläget att allmänheten får tillgång till sådan information bl.a. för att nå uppsatta miljömål. Vidare menar motionärerna att det på sikt bör utarbetas ett kompletterande system för miljövarudeklarationer. I motionen begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts.
Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen (KI). När det gäller kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket tillsynsmyndighet. I 5 § lagen (1985:426) om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller motverka skada på människor eller i miljön. Därvid skall sådana kemiska produkter undvikas som kan ersättas med mindre farliga produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 § skall den som tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från hälso- och miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 § förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall KI meddela de föreskrifter om produktinformation som behövs för bestämmelsens tilllämpning. I fråga om kosmetika och hygieniska produkter skall sådana föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.
I likhet med motionärerna ser utskottet som positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen för det regelverk som det förestående EES-avtalet ställer upp. Ett väsentligt förhandlingsmål på varuområdet har varit att så långt som möjligt avveckla existerande tekniska handelshinder som uppstår till följd av skiljaktiga tekniska föreskrifter och förhindra uppkomsten av nya. En allmän bedömning är att Sverige kan behålla sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s motsvarande regler. EFTA-länderna har inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att följa EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana områden där de svensk reglerna bedömts motsvara en högre skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När det gäller kemikalier har en särlösning utarbetats som innebär att parterna är ense om syftet att EFTA-länderna skall acceptera EG:s regler om klassificering och märkning av farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995. Under tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna. Skulle Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1 januari 1995 ändå inte kan acceptera EG:s regler skall dessa inte tillämpas av landet i fråga. Ett sådant land kommer då att stå utanför samarbetet i denna del såvida inte annat överenskoms.
Såvitt utskottet kunnat finna uppställs inte inom EG sådana krav som innebär generell obligatorisk miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige skulle besluta föreskrifter om obligatorisk miljömärkning som inte motsvaras av någon EG-regel kan det enligt utskottets mening inte uteslutas att detta skulle uppfattas som ett tekniskt handelshinder. Det har visserligen förekommit att miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om sådana intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter om obligatorisk miljömärkning kan utskottet dock inte besvara inom ramen för detta ärende. Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att riksdagen för närvarande inte bör ta initiativ till en obligatorisk miljöfarlighetsmärkning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo612 yrkande 29 i denna del.
När det sedan gäller motion L701 påminner utskottet om att motionsyrkanden med liknande syften tidigare behandlats av utskottet vid flera tillfällen (se bet. 1987/88:LU31, 1989/90:LU21 och 1990/91:LU22). Utskottet har därvid delat motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att informationen till konsumenterna rörande miljöfarliga produkter förbättras men avstyrkt bifall till motionerna med hänvisning bl.a. till pågående arbete vid berörda myndigheter och internationella organ i syfte att få till stånd förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om miljöfarliga ämnen. Med hänsyn härtill har några åtgärder från riksdagens sida med anledning av de då aktuella motionerna inte ansetts erforderliga.
När nu ett liknande motionsspörsmål åter aktualiseras vill utskottet först erinra om att 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, JoU30) innebär en betydande utveckling av kemikaliekontrollen. Beslutet innebär bl.a. skyldighet att förhandsanmäla nya kemiska ämnen, en utbyggnad av KI:s produktregister, forsatt arbete med kriterier och föreskrifter om klassificering och märkning av varor efter deras miljöfarlighet samt utvidgade bemyndiganden för bl.a. KI att förbjuda skadliga ämnen och produkter med stöd av lagen om kemiska produkter. Beslutet medför att förutsättningarna för att få till stånd sådan konsumentinformation som motionärerna efterlyser förbättras betydligt. Ett väsentligt steg i denna riktning har nyligen tagits genom att KI beslutat om föreskrifter och allmänna råd om klassificering och märkning vid överlåtelse av miljöfarliga kemiska ämnen (KIFS 1992:1 och 1992:2). Föreskrifterna, som träder i kraft den 1 januari 1993, ställer samma krav som anvisas i ett EG-direktiv (91/325 EEC, som innehåller den 12:e tekniska anpassningen av direktiv 67/548 EEC -- det s.k. substansdirektivet). Föreskrifterna innebär att förpackningen till ett miljöfarligt kemiskt ämne vid överlåtelse skall vara märkt på svenska med ämnets namn, riskupplysning, skyddsupplysning, skyddsanvisning samt tillverkarens eller importörens namn och adress. Riskupplysningen skall anges enligt en eller flera föreskrivna riskfraser, t.ex. "mycket giftigt för vattenorganismer, giftigt för växter, farligt för ozonskiktet". Skyddsanvisningen skall likaså anges med en eller flera skyddsfraser som ger besked om lämpliga skyddsåtgärder vid ämnets hantering, t.ex. "släpp inte ut i avloppsnätet eller i miljön, lämnas in för auktoriserad behandling, tas om hand som miljöfarligt avfall". I sammanhanget kan också nämnas kemikalieinspektionens allmänna råd (1991:1) om produktinformation om ämnen med miljöfarliga egenskaper, vilka innebär att ett ämne som klassificerats som miljöfarligt bör åtföljas av produktinformation på ett varuinformationsblad vid överlåtelse för yrkesmässig användning. Produktinformationen bör också ges när ämnet förekommer i en beredning.
När det gäller hygienartiklar och kosmetika har läkemedelsverkets arbete hittills i huvudsak varit inriktat på sådana produkters skadlighet på människors hälsa. Enligt vad utskottet erfarit har läkemedelsverket nu påbörjat ett kartläggningsarbete när det gäller miljöfarliga ämnen i hygienartiklar och kosmetika.
Av det ovan redovisade framgår att inhemskt arbete med att få till stånd förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om miljöskadliga ämnen fortgår och har gett ett önskvärt resultat i form av bl.a. föreskrifter och allmänna råd i fråga om märkning och deklaration av miljöskadliga ämnen. Även om det som hittills uppnåtts i första hand avser produkter som används yrkesmässigt torde enligt utskottets mening åtgärderna på sikt få genomslag också för konsumentprodukter. Miljöinformation används för övrigt redan i dag vid marknadsföring av en del rengöringsprodukter såsom tvättmedel och vissa bilvårdsprodukter. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad utskottet ovan anfört i frågan om obligatorisk miljömärkning på konsumentprodukter kan några åtgärder från riksdagens sida med anledning av motionen inte anses erforderliga. Uskottet avstyrker därför bifall också till motion L701.
8 Prisinformation m.m.
Enligt prisinformationslagen (1991:601), som träder i kraft den 1 april 1992 (SFS 1991:1938), är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att lämna information om priset på de varor och tjänster som de tillhandahåller konsumenterna. Prisinformation skall i regel lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och tjänster. Priset på varor och tjänster skall anges korrekt och tydligt. Jämförpriser skall anges beträffande sådana varuslag för vilka konsumentverket har fastställt särskilda beräkningsgrunder. Om det slutliga priset för en tjänst inte kan uppges skall i stället för priset anges grunderna för beräkningen av priset. Priset för en vara skall anges antingen på själva varan eller i dess omedelbara närhet.
I motion L720 vill Max Montalvo (nyd) ha till stånd ett tillkännagivande om att bensinbolagen åläggs att tydligt skylta aktuella bensinpriser så att konsumenterna får korrekt prisinformation och kan göra prisjämförelser. Enligt motionären brister för närvarande många bensinbolag i dag när det gäller information om bensinpriserna.
Som framgått av redovisningen ovan träder prisinformationslagen i kraft den 1 april 1992. Lagen gäller självfallet också för bensinbolagen, och utskottet utgår från att de i motionen påtalade bristerna i bolagens prisinformation kommer att undanröjas i och med att lagen träder i kraft. Något tillkännagivande från riksdagens sida kan mot den bakgrunden inte anses påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion L720.
Nuvarande system med extrapriser kritiseras i tre motioner. Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) anser i motion L702 att den generella prisnivån skulle kunna sänkas avsevärt om handeln slopade extrapriserna, vilka dessutom saboterar varje konsuments ansats till att göra planerade inköp. Motionärerna vill att extraprissystemet skall förbjudas och begär tillkännagivande om detta.
Samma yrkande framställs i motion L710 av Carin Lundberg m.fl. (s). Motionärerna ger i motionen en beskrivning av extraprissystemets användning i butikerna, och de karaktäriserar systemet som ett "nollsummespel". Slutsatsen görs att extraprissystemet inte är lönsamt vare sig för handeln eller konsumenterna och att det därför bör förbjudas.
I motion Jo203 anser Göran Persson m.fl. (s) att tiden är mogen för en genomgripande sanering av extrapriser och därmed sammanhängande prissättning. Regeringen bör enligt motionärerna återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder som behövs för att åstadkomma en utveckling där konsumentintresset sätts i centrum (yrkande 6).
Utskottet erinrar om att extrapriser redan i mitten av 1970-talet var föremål för debatt, vilket bl.a. resulterade i att KOV utfärdade riktlinjer (KOVFS 1977:1) för information till konsumenter vid tillfälliga prisaktiviteter för dagligvaror (extrapriser). Reglerna började tillämpas år 1978 och innebär i korthet att termen "extrapris" eller röd prismärkningslapp endast får användas om varan i fråga ingår i kedjans ordinarie sortiment, om varan har ett ordinarie tillämpat pris, om prisnedsättningen är minst 10 % (utom för varor med låg marginal) samt om nedsättningen varar högst fyra veckor. KOV:s riktlinjer har på avgörande punkter fastställts och i vissa delar preciserats i MD:s praxis (se bl.a. rättsfallet MD 1990:13).
Handelns intresse för kampanjrabatter (extrapriser) behandlades av livsmedelsutredningen i det år 1987 avgivna betänkandet (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och livsmedelskvalitet. Utredningen föreslog bl.a. att systemet med dubbel prismärkning (ordinarie pris och extrapris) skulle ersättas med ett enprissystem, där endast ett pris, det faktiskt tillämpade, skulle anges vid annonsering och prismärkning. Detta pris skulle enligt utredningen kunna vara ett nedsatt pris i förhållande till tidigare tillämpat pris.
Motioner med yrkanden om förbud mot extrapriser eller åtgärder i syfte att begränsa användningen av sådan prissättning har behandlats av riksdagen flera gånger tidigare. Senast behandlades frågan våren 1991 (bet. 1990/91:LU36), och utskottet konstaterade då att extraprissystemet var föremål för överväganden av konkurrenskommittén. Enligt utskottet borde resultatet av kommitténs arbete inte föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och riksdagen avslog på utskottets hemställan bifall till de då aktuella motionerna. Konkurrenskommittén har nu avslutat sitt arbete, och i betänkandet (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd behandlar kommittén frågor om tillfälliga prisnedsättningar och extrapriser. Kommittén konstaterar därvid att det föreligger problem kring sådana prissättningar och att dessa problem har att göra med dålig efterlevnad av nu gällande regler, oklarheter i tolkningen och missbruk av begreppet "extrapris". Kommittén föreslår bl.a. förbud mot horisontellt prissamarbete som omfattar en väsentlig del av marknaden. Förbudet föreslås träffa överenskommelser och i samförstånd tillämpade gemensamma förfaranden men också påtryckningar i syfte att få till stånd en överenskommelse eller ett gemensamt agerande. Förslaget omfattar såväl fall som innebär att ett visst pris eller rabatt bestäms som att olika former av rekommendationer om priser och rabatter utfärdas. Konsekvenserna av kommitténs förslag blir att flertalet nuvarande cirkaprislistor kommer att drabbas av förbudet liksom det nuvarande prissamarbetet inom de stora livsmedelsblocken. För mindre företag föreslår kommittén ett särskilt undantag. Det föreslagna förbudet mot prissamverkan syftar i första hand till att öka konkurrensen. Om förslaget genomförs kommer det emellertid också att omöjliggöra jämförelser med ett ordinarie pris som butiken inte sjäv tillämpat utan som tagits från butikskedjans cirkaprislista och därigenom framstår som fiktivt.
Konkurrenskommittén föreslår vidare att prisinformationslagen skall kompletteras med en regel som innebär att marknadsföring inte får utformas så att konsumenter vilseleds om förmånligheten av ett pris. Om en tillfällig prisnedsättning marknadsförs som särskilt förmånlig genom t.ex. uttryck som "extrapris", "chockpris" eller genom iögonenfallande färger måste nedsättningen enligt förslaget vara påtaglig i förhållande till det pris som omedelbart dessförinnan tillämpats på försäljningsstället under rimligt lång tid. Varaktigheten av ett erbjudande och andra eventuella begränsningar skall enligt förslaget framgå tydligt. Kommittén har också övervägt att komplettera prisinformationslagen med möjlighet för regeringen eller KOV att utfärda närmare föreskrifter om den föreslagna regelns tillämpning men stannat för att i stället låta regelns närmare innebörd bli fastlagd genom MD:s praxis.
Konkurrenskommitténs betänkande har remissbehandlats. Med beaktande främst av framförda remissynpunkter, det kommande EES-avtalet och till utvecklingen inom EG har inom näringsdepartementet utarbetats ett delvis nytt lagförslag som i dagarna presenterats i promemorian (Ds 1992:18) Ny konkurrenslag. Promemorians lagförslag innebär en anpassning till konkurrensbestämmelserna i Romfördraget. Dessutom innehåller promemorian nya överväganden och förslag när det gäller tillämpande organ och instansordningen för prövning av konkurrensärenden. Förslaget i promemorian innefattar i dessa delar sådana förändringar i förhållande till konkurrenskommitténs lagförslag att en ny remissbehandling har bedömts nödvändig.
I fråga om förbud mot prissamarbete föreslås i promemorian att undantag skall kunna medges när det är fråga om mindre omfattande samarbete och det trots sådant samarbete upprätthålls en effektiv konkurrens mellan enskilda företag eller företagsgrupper. Det avgörande för bedömningen skall enligt promemorian vara samarbetets effekter på konkurrenssituationen på den relevanta marknaden varvid samarbetets omfattning måste tillmätas stor betydelse. I promemorian sägs att en proposition om förstärkt konkurrenspolitik kommer att föreläggas riksdagen senare under året.
Enligt utskottets mening bör riksdagen nu avvakta regeringens vidare ställningstaganden till promemorieförslaget och konkurrenskommitténs förslag till kompletteringar av prisinformationslagen. I sammanhanget måste beaktas att bruket av extrapriser inom dagligvaruhandeln numera tycks vara i avtagande. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L702, L710 och Jo203 yrkande 6.
9 Könsdiskriminerande reklam
Åtgärder mot könsdiskriminerande reklam begärs i tre motioner. I motion 1990/91:L731 begär Inger Schörling m.fl. (mp) att marknadsföringslagen skall ändras så att sådan reklam förbjuds. Enligt motionärerna är de egenåtgärder som vissa branschorganisationer vidtagit inte tillräckliga för att erforderliga saneringsåtgärder skall komma till stånd.
I motion 1990/91:L763 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) yrkas tillkännagivande om att kommersiell reklam inte skall främja könsdiskriminering, rasism och resursslöseri (yrkande 3).
Inga-Britt Johansson m.fl. (s) anser i motion L711 att regeringen snarast bör lägga fram förslag om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam. Motionärerna anför att det är oförenligt med dagens syn på jämställdhet att kvinnor eller män i marknadsföring beskrivs på ett sätt som strider mot kravet på mänsklig värdighet och principen om enskilda människors skilda värde och rättigheter oavsett kön. Resultatet av åtgärder från näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering är enligt motionärerna alltför klent beroende på dels att många som producerar reklam står utanför rådets inflytande, dels att rådets verksamhet saknar offentlighet.
I samband med 1986 års riksdagsbeslut om inriktningen av konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, LU34, rskr. 292) gav regeringen KOV i uppdrag att i samarbete med berörda parter följa och dokumentera den könsdiskriminerande reklamens utveckling samt att redovisa sina erfarenheter och bedömningar till regeringen senast vid 1988 års utgång. I början av år 1989 avlämnade KOV rapporten 1988/89:5 Könsdiskriminerande reklam -- Nu skall den bort! I rapporten föreslås att lagstiftning införs mot reklam som kränker ettdera könet och att lagstiftningen kopplas till marknadsföringslagen. KOV:s rapport innehöll inget lagförslag.
I syfte att komplettera KOV:s rapport med ytterligare beslutsunderlag upprättades år 1990 inom civildepartementet promemorian (dnr MA 581/89) Lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam, som innehåller ett förslag till lag mot könsdiskriminerande marknadsföring. Förslaget utgår från att övervakande och rättstillämpande organ när det gäller ingripanden mot könsdiskriminerande reklam skall vara desamma som när det gäller ingripanden mot marknadsföring i allmänhet, nämligen KO och MD. Promemorians förslag innebär att ingripanden mot könsdiskriminerande marknadsföring skall göras från i princip samma utgångspunkter som när det gäller ingripanden mot reklam i allmänhet. De principer som gäller för bedömning av marknadsföringsåtgärder enligt marknadsföringslagen kommer enligt förslaget i princip att gälla även när det gäller könsdiskriminerande marknadsföringsåtgärder.
I promemorian redovisas också näringslivets s.k. egenåtgärder som vidtagits i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År 1989 inrättades för detta ändamål Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK) med Annonsörföreningen, Sveriges Reklamförbund, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Veckopressens Tidningsutgivareförening (Vectu), Föreningen Svensk Fackpress (Factu), Reklaminformation AB, Affischeringsföretagens Förening och Swedish Direct Marketing Association (Swedma) som huvudmän.
Promemorian har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom civildepartementet.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning (se bl.a. bet. 1989/90:LU21) att något uttalande från riksdagens sida inte är påkallat så länge frågan om lagstiftning om förbud mot könsdiskriminerande reklam är föremål för beredning inom regeringskansliet. Med anledning av vad som anförs i motion L711 vill utskottet tillägga att, även om ERK iakttar sekretess i sina ärenden, rådets ställningstaganden som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande mot endera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom underrättelser till pressen (se t.ex. Konsumenträtt & Ekonomi, nr 5, 1991). Den omständigheten att rådets verksamhet saknar offentlighet innebär således inte, enligt utskottets mening, att rådets beslut skulle sakna betydelse vid framtida utformning av reklam. I tider med minskande möjligheter att via statsbudgeten finansiera åtgärder i syfte att förbättra konsumentinformation och marknadsbevakning framstår varje form av näringslivets egenåtgärder enligt utskottet som allt angelägnare.
Vad särskilt gäller önskemålen i motion 1990/91:L736 vill utskottet utöver det redan sagda erinra om att rasism i reklam kan föranleda straff enligt bestämmelserna i 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp. I sammanhanget kan också påpekas att utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering enligt sina direktiv (dir. 1990:37) har till uppgift bl.a. att se över bestämmelserna i lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering. I den mån några särskilda regler mot rasism i reklam skulle erfordas utgår utskottet från att utredningen tar upp detta i sitt arbete, som skall vara slutredovisat före utgången av år 1992. Något initiativ i saken från riksdagen sida är därför inte erforderligt. Inte heller är någon åtgärd påkallad med anledning av motionsyrkandet i övrigt.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna 1990/91:L731, L711 och 1990/91:L763 yrkande 3.
10 Avbeställning vid konsumentköp
Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991 och ersatte då 1973 års lag i samma ämne. Den nya konsumentköplagen ingår som ett led i det köprättsliga reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om internationella köp och den nya köplagen (1990:931).
En av nyheterna i konsumentköplagen gäller konsumentens möjligheter att avbeställa en vara innan leverans har skett. Om köparen avbeställer varan innan den har avlämnats har säljaren inte längre rätt att hålla fast vid köpet och kräva full betalning. Säljaren har dock i ett sådant fall möjlighet att få ersättning (41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för att ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig dessa på annat sätt. Han får också ersättning för särskilda kostnader till följd av avbeställningen samt för förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel innebär att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss kompensation för utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet fullföljts (det s.k. positiva kontraktsintresset). Enligt 41 § andra stycket har säljaren möjlighet att förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den är skälig med hänsyn till vad som kan anses tillkomma en säljare enligt 41 § första stycket. När köparen avbeställer en vara innan säljaren har accepterat ett anbud från köparen föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om köparen visar att avbeställningen beror på hinder som köparen skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit.
I sammanhanget finns också anledning att redovisa vad som gäller i fråga om köparens rätt till avbeställning enligt konsumenttjänstlagen (1985:716).
Enligt konsumenttjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juni 1986, har konsumenten också en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa tjänsten innan den slutförts. Avbeställs tjänsten har näringsidkaren rätt till ersättning för utfört arbete och för förluster som han gör på grund av att han inrättat sig efter uppdraget (42 §). Regeln innebär bl.a. att näringsidkaren får tillgodoräkna sig vinst på den del av arbetet som redan utförts och vinsten på eventuellt nödvändiga avslutningsarbeten. Någon rätt till ersättning för hela den vinst han skulle ha gjort om avtalet fullföljts har han dock inte. Har näringsidkaren på grund av avtalet om den tjänst som sedermera avbeställts varit tvungen att avböja andra uppdrag och går han till följd härav miste om inkomst har han däremot rätt till ersättning för detta inkomstbortfall.
Reglerna i konsumentköplagen om konsumentens rätt till avbeställning kritiseras av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) i motion L714. Motionärerna anser att bestämmelserna innebär att respekten för ingångna avtal begränsas och att konsumenten inte gör tillräckligt noggranna överväganden innan ett avtal sluts. Vidare har det, enligt motionärerna, visat sig att den ersättning som utgår till företagaren vid avbeställningar inte motsvarar dennes förluster. Avbeställningsrätten i konsumentköplagen riskerar också, menar motionärerna, att bli till nackdel för konsumenten genom att han får betala en större handpenning eller beställningsavgift än eljest. Särskilt för mindre näringsidkare är det svårt att göra kalkyler med den obegränsade avbeställningsrätten. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i konsumentköplagen att en inskränkning sker i den generella avbeställningsrätten vad avser specialbeställda varor och beställningsvaror av större värde.
Utskottet erinrar om att liknande invändningar framfördes motionsvägen vid riksdagens behandling av regeringens förslag till ny konsumentköplag. Utskottet avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då aktuella motionen och tillstyrkte propositionens förslag i denna del (se bet. 1989/90:LU35 s. 36). Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet vidhöll då sitt tidigare ställningstagande (se bet. 1990/91:LU 22 s. 40).
När nu samma spörsmål ytterligare en gång tagits upp är utskottet berett att ta fasta på den framförda kritiken. I likhet med motionärerna anser utskottet att konsumentköplagens bestämmelser om konsumentens generella avbeställningsrätt kan kritiseras utifrån flera utgångspunkter. För det första kan det ifrågasättas om bestämmelsen ger konsumenterna någon fördel över huvud taget. Genom den oinskränkta avbeställningsrätten kan konsumenten i stället ledas till att inte göra tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår ett köpeavtal. För det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten för ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till andra områden. För det tredje kan det sättas i fråga om inte bestämmelsen medför oönskade effekter genom att säljare av beställningsvaror i allt större utsträckning än tidigare tar ut handpenning eller beställningsavgifter i en omfattning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som är förenade med avbeställningsrätten slår givetvis också tillbaka på konsumentkollektivet i form av främst ökade priser.
Enligt utskottets mening finns det således anledning att överväga om inte lagbestämmelsen bör ändras. Utskottet saknar emellertid underlag för att kunna ta ställning till om en sådan ändring som motionärerna önskar få till stånd bör genomföras. Spörsmålet bör alltså övervägas ytterligare. Konsumentköplagen har nu varit i kraft i drygt ett år, och utskottet anser att det bör vara möjligt att få fram ett närmare underlag för att man skall kunna bedöma hur bestämmelserna om köparens avbeställningsrätt kommit att tillämpas i praktiken och vilka konsekvenser de fått för näringsidkare och konsumenter. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en sådan utvärdering och, om så befinns erforderligt, återkomma till riksdagen med förslag till ändringar i konsumentköplagen. Eftersom den fria avbeställningsrätten i konsumentköplagen inte kan ses isolerad från motsvarande bestämmelser i konsumenttjänstlagen anser utskottet att det finns skäl att även låta sistnämnda bestämmelser omfattas av den förordade utvärderingen.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motion L714 ge regeringen till känna.
11 Kompetenskrav för fastighetsmäklare
Lagen (1984:81) om fastighetsmäklare är tillämplig på fysiska personer som yrkesmässigt förmedlar fastigheter, tomträtter och vissa andra objekt. I lagen finns både näringsrättsliga och civilrättsliga regler. De näringsrättsliga bestämmelserna innebär att fastighetsmäklare skall vara vara registrerade hos länsstyrelsen. För registrering uppställs vissa krav såsom att fastighetsmäklaren skall vara ansvarsförsäkrad till ett belopp av minst 500000 kr., att han skall ha viss utbildning och vara lämplig för verksamheten, m.m. Utbildningen skall omfatta fastighetsrätt, fastighetsförmedling, byggnads- och värderingsteknik samt företagsekonomi. Fyller en registrerad fastighetsmäklare inte längre de uppställda kraven kan registreringen återkallas. Fastighetsmäklare som driver verksamhet utan att vara registrerad i vederbörlig ordning kan av länsstyrelsen åläggas att vid vite upphöra med verksamheten.
Några motsvarande bestämmelser om fastighetsvärderingsmän finns inte.
Ett tillkännagivande om skärpta krav på utbildning och auktorisation för fastighetsförmedlare och fastighetsvärderare begärs i motion L718 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (båda c). Motionärerna menar bl.a. att det är förvånande att det inte krävs högskolekompetens för utövande av mäklaryrket. Även i andra avseenden bör lagstiftningen ses över, bl.a. i fråga om hur fastighetsmäklare skall utföra sina uppdrag. Sanktionsförfarandet vid brott mot god fastighetsmäklarsed bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet i syfte att åstadkomma säkrare förhållanden för kunderna på fastighetsmarknaden. När det gäller fastighetsvärderare anser motionärerna att frågan om hur deras arbete utförs har minst lika stor betydelse för kundens trygghet och för att stävja svindleri och andra brott. Frågan om kvalifikationskrav och andra näringsrättsliga bestämmelser för fastighetsvärderingsmän bör därför tas upp till prövning i lämpligt sammanhang.
I motion Ub520 framhåller Dan Eriksson i Stockholm (nyd) att utbildningskraven på fastighetsmäklare är alltför lågt ställda och att det tagit motionären endast 11 dagar att läsa in och tentera fastighetsmäklarutbildningen. I motionen begärs ett tillkännagivande om att det pågående översynsarbetet skall resultera i en väsentligt förstärkt utbildning med en obligatorisk praktikdel (yrkande 2).
Frågor om fastighetsmäklare har behandlats flera gånger under senare år med anledning av motioner. Hösten 1988 fann riksdagen på utskottets hemställan (bet. 1988/91:LU1) att en översyn av lagen om fastighetsmäklare var befogad, vilket gavs regeringen till känna. De motionsspörsmål som behandlades senast våren 1991 rörde främst utbildningskrav för fastighetsmäklare och fastighetsvärderingsmän. Utskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande 1990/91:LU26 att det självfallet är angeläget att fastighetsmäklarna har en tillfredsställande utbildning. Det finns därför skäl, anförde utskottet, att överväga huruvida de utbildningskrav som för närvarande ställs är till fyllest eller om nivån bör höjas. Utskottet saknade emellertid underlag för en närmare bedömning av i vilket avseende utbildningen eventuellt skulle behöva kompletteras. I de då aktuella motionerna hade -- bortsett från önskemål om högskoleutbildning -- inte anförts några mer konkreta exempel på brister i den nuvarande utbildningen. Att det i fastighetsmäklarlagen skulle uppställas krav på högskoleutbildning för alla mäklare kunde utskottet inte förorda. Ett sådant villkor skulle bl.a. medföra att det helt övervägande antalet av de i dag yrkesverksamma mäklarna blev obehöriga. Till saken hör också, framhöll utskottet, att mäklarnas verksamhet avser en mängd skiftande uppdrag, allt från förmedling av hyresrätter och okomplicerade överlåtelser av mindre bostadsrättslägenheter med låga värden till försäljningar av värdefulla industrifastigheter och flerfamiljshus. Det torde enligt utskottets mening knappast kunna hävdas att högskoleutbildning är erforderligt vid samtliga sådana typer av förmedlingsuppdrag. Inte heller kunde utskottet ställa sig bakom tanken att man efter mönster av vad som gäller för advokater och revisorer skulle införa någon form av klassificering av mäklarna med utgångspunkt i deras utbildning. En uppdelning av mäklarkåren på mer resp. mindre kvalificerade mäklare torde nämligen bli meningsfull, framhöll utskottet, om den kombinerades med föreskrifter om att vissa mäklaruppdrag skall förbehållas de kvalificerade mäklarna. Utskottet kunde inte finna annat än att en sådan ordning skulle leda till att underlaget för mäklarverksamhet på mindre orter och i glesbygden skulle minska och att de mer inkomstbringande förmedlingsuppdragen skulle koncentreras till en grupp mäklare i främst storstadsregioner och större tätorter. Vid en bedömning av frågan om utbildningskraven för fastighetsmäklare måste vidare, menade utskottet, beaktas att de missförhållanden inom mäklarbranschen som i olika sammanhang påtalats inte främst synes ha sin orsak i att mäklarnas utbildning är otillräcklig. Att problem uppkommit torde i stället kunna hänföras till att kontrollen över mäklarnas verksamhet i vart fall tidigare varit bristfällig och att mindre seriösa mäklare därför kunnat agera fritt utan några större risker för ingripanden. Minst lika viktigt som utbildningskraven var därför enligt utskottets mening att länsstyrelserna kan utöva en effektiv tillsyn över mäklarna. Vidare pekade utskottet på att ökade resurser för tillsynsverksamheten tillförts länsstyrelserna i de tre storstadslänen och att den av riksdagen hösten 1988 begärda översynen pågick inom justitiedepartementet. Av inhämtade uppgifter framgick att översynen bl.a. omfattade utbildningsfrågor. Utskottet utgick vidare från att spörsmålen om såväl organisationen av mäklarnas utbildning som utbildningsnivån kommer att övervägas under översynen. I avvaktan på resultatet av det pågående arbetet ansåg utskottet att de då aktuella motionerna såvitt de avsåg fastighetsmäklarna inte borde föranleda någon åtgärd.
Också beträffande fastighetsvärderingsmännen anslöt sig utskottet i 1991 års betänkande (bet. 1990/91:LU26) till motionärernas uppfattning om vikten av en tillfredsställande utbildning. Enligt utskottet var dock behovet av åtgärder från statsmakternas sida inte lika framträdande när det gäller kontroll av fastighetsvärderingsmännens utbildning och verksamhet som när det är fråga om fastighetsmäklarnas. Utskottet kunde i vart fall inte finna det lämpligt att den pågående översynen av fastighetsmäklarlagen skulle vidgas till att omfatta kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän. De aktualiserade motionsspörsmålen fick därför enligt utskottet övervägas i annat lämpligt sammanhang. Utskottet ville inte utesluta att en allmän uppstramning av fastighetsmäklarnas verksamhet kan få positiva effekter också på fastighetsvärderingssidan. I första hand bör således, framhöll utskottet, utvecklingen på området avvaktas innan man tar ställning till frågan om särskilda kompetenskrav för fastighetsvärderingsmän bör införas.
Vad utskottet sålunda uttalade för mindre än ett år sedan äger fortfarande giltighet både när det gäller fastighetsmäklare och fastighetsvärderingsmän. Enligt vad utskottet inhämtat kommer den pågående översynen av fastighetsmäklarlagen att redovisas i promemoria under senvåren 1992. I avvaktan på promemorians förslag och regeringens vidare ställningstaganden i frågor som gäller kompetenskrav för fastighetsmäklare m.m. är inte utskottet berett att förorda något riksdagsinitiativ med anledning av de nu aktuella motionerna. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L718 och Ub520 yrkande 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till marknadsdomstolen att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 5270000 kr.,
2. beträffande anslag till konsumentverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 73319000 kr.,
3. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag på på 12489000 kr.,
4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt motion 1991/92:L713, res. 1 (s)
5. beträffande råd för biltvister att riksdagen avslår motion 1991/92:L705,
6. beträffande lokal konsumentverksamhet att riksdagen avslår motion 1991/92:L704 och motion 1991/92:L712 yrkande 4,
7. beträffande stöd till konsumentorganisationer att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1991/92:L706 under trettonde huvudtiteln till Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 2080000 kr.,
8. beträffande konsumentforskning att riksdagen med bifall till regeringens förslag under trettonde huvudtiteln till Konsumentforskning för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr.,
9. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1991/92:L708 yrkande 3 under trettonde huvudtiteln till Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret 1992/93 anvisar ett reservationsanslag på 3000000 kr.,
10. beträffande miljömärkningssystemets finansiering att riksdagen avslår motion 1991/92:L708 yrkande 2,
11. beträffande miljömärkningsstyrelsen att riksdagen avslår motion 1991/92:L708 yrkande 1 och motion 1991/92:Jo646 yrkande 8,
12. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis, res. 2 (s)
13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning att riksdagen avslår motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis, res. 3 (s)
14. beträffande varudeklarationer om miljöfarliga ämnen att riksdagen avslår motion 1991/92:L701,
15. beträffande information om bensinpriser att riksdagen avslår motion 1991/92:L720,
16. beträffande extrapriser att riksdagen avslår motion 1991/92:L702, motion 1991/92:L710 och motion 1991/92:Jo203 yrkande 6, res. 4 (s)
17. beträffande könsdiskriminerande reklam att riksdagen avslår motion 1990/91:L731, motion 1990/91:L763 yrkande 3 och motion 1991/92:L711,
18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt att riksdagen med anledning av motion 1991/92:L714 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, res. 5 (s)
19. beträffande kompetenskrav för fastighetsmäklare m.fl. att riksdagen avslår motion 1991/92:L718 och motion 1991/92:Ub520 yrkande 2.
Stockholm den 17 mars 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Hans Stenberg (s), Maud Ekendahl (m) och Stina Eliasson (c).
Reservationer
1. Översynen av konsumentpolitiken m.m. (mom. 4)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt utskottets" och på s. 8 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i motion L712 om betydelsen av EFTA:s ministerdeklaration på konsumentområdet, och enligt utskottets mening bör regeringen vid utformning av direktiven till den aviserade utredningen särskilt beakta vad som däri framförts.
När det sedan gäller yrkande 2 i samma motion delar utskottet också motionärernas uppfattning om nödvändigheten att KOV ges möjligheter att omedelbart börja arbeta med de inför EG-anpassningen strategiska frågorna. Behovet av resurser för att KOV skall kunna ta till vara de svenska konsumenternas intressen inom ramen för ett EES-avtal bör enligt utskottets mening särskilt uppmärksammas av regeringen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L712 yrkandena 1 och 2 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande översynen av konsumentpolitiken m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:L712 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motion 1991/92:L713 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 12)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "När det" och slutar med "29 delvis" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Jo612 finns det i budgetpropositionen ingen närmare utvärdering av det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. I linje med vad som anförs i motionen anser utskottet att det vore värdefullt om en sådan utvärdering kom till stånd, särskilt mot bakgrund av den kritik som framställts mot verksamheten i massmedia. Enligt utskottets mening bör regeringen omgående ta initiativ härtill och därefter redovisa sina bedömningar och eventuella förslag till riksdagen. Den omständigheten att EG:s miljöministrar kommit överens om en förordning om miljömärkning inom EG utgör inte skäl för att en utvärdering i enlighet med motionsönskemålet inte skall komma till stånd.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion Jo612 yrkande 29 delvis ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande utvärdering av miljömärkningen att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 13)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "I likhet" och på s. 15 slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna ser utskottet som ytterst positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen, och enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att överväga föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder, och inom EG har miljöintressen godtagits som grund för särbestämmelser. Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare överväganden. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om en utredning som får i uppdrag att närmare belysa frågan och lämna erforderliga förslag.
Vad utskottet sålunda anför bör riksdagen med bifall till motion Jo612 yrkande 29 i denna del som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo612 yrkande 29 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Extrapriser (mom. 16)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att konkurrenskommitténs förslag till åtgärder mot extrapriser snarast leder till lagstiftning. Som framhålls i motionerna och som också framgår av konkurrenskommitténs betänkande används systemet med extrapriser i en omfattning och på ett sådant sätt som är helt oacceptabelt från konsumentsynpunkt. Sålunda saluförs vissa varor alltid till extrapris och prisinformationen blir då helt missvisande. Utskottet anser i likhet med motionärerna att tiden är mogen för en genomgripande sanering av extrapriser och liknande prissättningar. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till de åtgärder som behövs för att åstadkomma en nödvändig sanering av bruket med extrapriser.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning av motionerna L702 och L710 samt med bifall till motion Jo203 yrkande 6 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande extrapriser att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Jo203 yrkande 6 och med anledning av motion 1991/92:L702 och motion 1991/92:L710 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Konsumenters avbeställningsrätt (mom. 18)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 23 slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande det i motion L714 prövades av riksdagen våren 1990 i samband med konsumentköplagens tillkomst (prop. 1989/90:89, bet. 1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder för att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till avbeställning borde införas i konsumentköplagen. Utskottet pekade även på att steg i riktning mot en rätt till avbeställning hade tagits genom regeringens förslag till ny köplag (prop. 1989/90:76), vilket utskottet då nyligen hade tillstyrkt (bet. 1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att köparen under vissa förutsättningar får avbeställa en vara som skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom. Utskottet fann det emellertid inte till fyllest med en sådan begränsad avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra lösningar måste hittas. En möjlighet kunde därvid vara att konsumenten i enlighet med tankegångarna i en då aktuell motion fick avbeställningsrätt då förutsättningarna för köpet ändrats. Enligt utskottet var det emellertid knappast möjligt att hitta kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångade in just sådana fall men utestängde andra. En begränsning i avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var således enligt utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan metod för att åstadkomma en meningsfull begränsning i avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna. Enligt utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten fick avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då nödvändigt att på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från principen att avtal skall hållas. För den av utskottet förordade generella avbeställningsrätten talade också att konsumenterna genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och för sig kunde det enligt utskottets mening hävdas att skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade utskottet, likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de avtal som faller under konsumenttjänstlagen och de som skall bedömas enligt konsumentköplagen är beroende av vem som tillhandahåller material för tillverkningen av varan. Vidare framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma vid s.k. blandade avtal, då näringsidkare dels säljer en vara till konsumenten, dels åtar sig att utföra ett visst arbete på den. Att rätten till avbeställning i sådan fall skall bero på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt utskottet te sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.
Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i propositionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig rätt att avbeställa ett köp. Utskottet erinrade emellertid samtidigt om att det självfallet är angeläget att regelsystemet utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster på grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll utskottet, att reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till oöverlagda köp. Näringsidkaren borde därför ha rätt till ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets mening fick förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning mellan de olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. -- Utskottets nu redovisade ställningstagande innebar att de då aktuella motionerna avstyrktes.
Kritiken aktualiserades på nytt våren 1991 i en motion, och utskottet vidhöll då sin tidigare ståndpunkt (bet. 1990/91:LU22).
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sina tidigare ställningstaganden beträffande avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet avstyrker alltså bifall till motion L714.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande konsumenters avbeställningsrätt att riksdagen avslår motion 1991/92:L714.